Tredje lagutskottets utlåtande nr 45 år 1968

1

Nr 45

Utlåtande i anledning av motioner om dels provisoriska byggnadsförbud,
dels skydd mot skadeverkningarna av oskäligt långvariga
byggnadsförbud.

Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta och till lagutskott
hänvisade motioner, nr 425 i första kammaren av herr Lundström m. fl. och nr
522 i andra kammaren av herrar Gustafsson i Skellefteå och Westberg.

I motionerna, som är likalydande, hemställes

”att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t begära en översyn
av byggnadslagen och dess tillämpning, så att effektiva åtgärder kan vidtas för att
förhindra uppkomsten av oskäligt långvariga, provisoriska byggnadsförbud samt för
att, då provisoriskt byggnadsförbud införts, lindra de skadeverkningar som uppkommer
på grund av förbudet”.

Utskottet har vidare behandlat en inom riksdagens andra kammare väckt och till
lagutskott hänvisad motion, nr 892, av herrar Mattsson och Sundkvist.

I motionen hemställes

att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t matte anhålla om skyndsam utredning
av frågan om införande av skydd för enskild markägare mot skadeverkningar, som
föranledes av att provisoriska byggnadsförbud får orimligt lång giltighetstid”.

Gällande rätt

Planläggningen av marks användning för bebyggelse är enligt byggnadslagstiftningen
av två slag, nämligen översiktlig planläggning och detaljplanläggning.

Den översiktliga planläggningen inom kommun eller samhälle sker genom upprättande
av generalplan. Huvudsyftet med en generalplan är att ange riktlinjerna
för senare detaljplanering och att tjäna till ledning för denna. Planen skall ange
grunddragen för markens användning till olika ändamål, såsom till tätbebyggelse, viktigare
trafikleder och andra allmänna platser (9 och 97 §§ byggnadslagen,nedan BL).
Generalplan antas av kommunens fullmäktige och är i första hand endast vägledande.
Den kan på särskild framställning av kommunen helt eller delvis fastställas av
Kungl. Maj :t och får då vissa rättsverkningar. Sådan fastställelse förekommer emellertid
i mycket ringa omfattning.

Översiktlig planering kan vidare ske genom upprättande av regionplan. Denna är
avsedd för samordning av flera kommuners planläggning (3 § BL).

Detaljplanering av bebyggelsen sker genom stadsplan eller byggnadsplan (2 § BL).

Stadsplan är i princip formen för detaljplanering i städer och stadsliknande samhällen.
Stadsplans uppgift är att närmare reglera bebyggelsen och användningen i

Bihang till riksdagens protokoll 1968. 9 saml. 3 avd. Nr 45

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 45 år 1968

övrigt av den mark, som ingår i planen (24 § BL). Stadsplan antas av kommunens
fullmäktige eller efter delegation av byggnadsnämnden. För att bli gällande skall
planen fastställas av länsstyrelsen. Vissa planer skall underställas Kungl. Maj :t.

Byggnadsplan kommer främst till användning för detaljplanering på landsbygden.
Byggnadsplan skall utmärka och till gränserna ange de för olika ändamål avsedda
områden som ingår i planen såsom byggnadsmark samt vägar och andra allmänna
platser (107 § BL). Plan antas av kommunalfullmäktige eller efter delegation av
byggnadsnämnden och fastställs av länsstyrelsen.

Även utanför de områden, där tätbebyggelse uppkommit eller förväntas uppkomma
inom en nära framtid och för vilka instituten stadsplan och byggnadsplan är
avsedda, föreligger ej sällan behov av en reglering av bebyggelsen åtminstone i form
av generella föreskrifter. Detta behov kan tillgodoses genom införandet av utomplansbestämmelser.

Är fråga väckt om framställning angående fastställelse av generalplan beträffande
visst område eller ändring av fastställd generalplan äger länsstyrelsen enligt 15
och 97 §§ BL på framställning av kommunen förordna att nybyggnad inom området
icke må företagas. Sådant förordnande gäller intill dess kommunens fullmäktige
beslutat i frågan, dock ej längre än ett år. Där så erfordras kan förbudets giltighetstid
förlängas med högst två år i sänder. Från förbudet kan undantag medges
av länsstyrelsen och, enligt av Kungl. Maj:t meddelade föreskrifter, av myndighet
som Kungl. Maj :t bestämmer.

Har frågan väckts om antagande eller ändring av stadsplan äger på grund av
bestämmelserna i 35 och 106 §§ vad i nästföregående stycke sägs motsvarande tilllämpning;
dock skall frågor om dispens i vissa fall prövas av Kungl. Maj:t.

Även då fråga väckts om upprättande av byggnadsplan för visst område eller om
ändring av sådan plan, äger länsstyrelsen för viss tid, högst ett år, förordna att nybyggnad
inom området inte får företagas (109 §; jfr även 76 §). Giltighetstiden
kan förlängas med högst två år i sänder. Undantag från förbudet kan medges.

Motsvarande gäller på grund av stadgande i 80 och 119 §§ då fråga väckts om
att utomplansbestämmelser skall tillämpas för visst område.

: Under det antagen generalplan eller stadsplan eller beslut om att utomplansbestämmelser
skall tillämpas granskas av fastställelsemyndigheten gäller automatiskt nybyggnadsförbud,
dock med dispensmöjlighet (14, 35 och 80 § § BL) .

: Möter hinder mot fastställelse av plan äger den myndighet som har att pröva
planen meddela det förbud mot nybyggnad som föranleds av omständigheterna (16,
36 och 109 §§).

Ändamålet med de nu i korthet återgivna bestämmelser om byggnadsförbud är
att ge en möjlighet till ingripande, om bebyggelsen i ett visst område tar sådan omfattning
eller sker i sådana former att den äventyrar ändamålet med en tilltänkt
planläggning. Förbuden är inte förenade med rätt till ersättning för förluster som
uppkommer genom att ägaren förhindras att ekonomiskt utnyttja sin mark under
förbudstiden.

Om planläggning anses behövlig men likväl inte kommer till stånd, kan kommun

Tredje lagutskottets utlåtande nr 45 år 1968

3

eller det organ, som är ansvarigt för regionplans upprättande, föreläggas att upprätta
plan (11, 27 och 133 §§ BL). Staten kan också ingripa för ätt åstadkomma
planläggning på bekostnad av kommun eller nämnda organ (11, 27, 108 och 133 §§
BL).

Motionerna

I motionerna 1:425 av herr Lundström m. fl. och II :522 av herrar Gustafsson i
Skellefteå och Westberg anförs bl. a. att fallen av långvariga provisoriska byggnadsförbud
är många och anges några exempel på sådana. Orsakerna till byggnadsförbuden
sägs vanligtvis stå att finna i en osäkerhet om hur respektive område skall
anknytas till ändamålsenliga vatten- och avloppssystem eller till trafikleder. Bristen
på stadsplanerare har också bidragit till att byggnadsförbuden har upprätthållits
längre än vad som anses rimligt. För markägarna innebär mångåriga byggnadsförbud
betydande olägenheter, i vissa fall leder de också till stora förluster. Någon rätt
till ersättning för förlusterna finns inte, konstaterar motionärerna.

Motionärerna hänför sig i fortsättningen till justitieombudsmannens nedan berörda
framställning och anför bl. a. att de gärna vill instämma i vad JO anfört om
att markägarna bör vara skyldiga att finna sig i kortvariga, provisoriska byggnadsförbud,
när syftet är att förhindra tillkomsten av ny bebyggelse som inte kan inordnas
i en blivande plan. Däremot anser de det inte rimligt att medborgarna under
tidsperioder som kan mätas i decennier skall förhindras att utnyttja sin egendom och
därigenom tillfogas skada.

Hur skyddet för fastighetsägare mot skadeverkningarna av långvariga provisoriska
byggnadsförbud bör utformas kan enligt motionärernas mening knappast anges
utan en ingående utredning. En möjlighet vore givetvis att införa en maximigräns
för den sammanlagda giltighetstiden av provisoriska förbud. En sådan lösning kan
emellertid knappast anses förenlig med allmänna intressen, eftersom det icke alltid
kan undvikas att långvariga dröjsmål uppkommer på grund av svårigheter att taga
ställning till hur den framtida utvecklingen bör gestaltas. En bättre utväg synes vara
att införa rätt för fastighetsägare att, när förbudstiden överskridit viss tidslängd, hos
kommunen göra anspråk på ersättning för styrkt skada eller att påfordra inlösen av
marken. En förutsättning härför bör dock vara, säger motionärerna, att förbudet
varat längre tid och medfört skadeverkningar, som är av väsentlig betydelse och som
icke kan uppvägas av förväntade fördelar för fastighetsägaren av planläggningen.

I motionen 11:892 av herrar Mattsson och Sundkvist erinras till en början om föregående
års riksdagsbehandling. Motionärerna anför därefter att det ännu inte tillsatts
någon utredning i den berörda frågan och att enligt deras mening planeringssituationen
förvärrats oavbrutet till följd av eftersläpningen i fråga om upprättande
av byggnadsplaner m. m. De anser att nu rådande förhållanden inte minst från
rättssäkerhetssynpunkt är allvarliga då den enskilde fastighetsägaren kan få lida förluster
på grund av att de provisoriska byggnadsförbuden blir oskäligt långa. Att dessa
i vissa fall kan bli bestående i årtionden sägs bero på att samhället antingen har intresse
av att förbilliga plangenomförandet eller att resurser saknas för ett genomfö -

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 45 år 1968

rande av planen. Motiven för dröjsmålen är inte sällan godtagbara, men det är fel
att den enskilde skall få sitta emellan och ensam bära kostnaderna för att samhället
skall få sina intressen tillgodosedda. Vid långvariga dröjsmål med planeringens fullföljande
bör enligt motionärerna fastighetsägare medges rätt att göra anspråk på
ersättning för styrkt skada eller kunna påfordra inlösen av marken sedan den provisoriska
förbudstiden överskridits en viss tid.

Justitieombudsmannens framställning

Justitieombudsmannen har den 30 juni 1966 gjort framställning hos Kungl. Maj:t
om utredning av behovet av skydd för fastighetsägare mot verkningarna av långvariga
provisoriska byggnadsförbud (1967 års ämbetsberättelse s. 463 ff.).

Beträffande det närmare innehållet i justitieombudsmannens framställning hänvisas
till utskottets utlåtande nr 5 år 1967.

1967 års riksdag

Vid 1967 års riksdag väcktes motioner (1:180 samt 1:223 och 11:303), vari hemställdes
att riksdagen skulle hos Kungl. Maj:t anhålla om utredning av frågan om
införande av skydd för fastighetsägare mot verkningarna av långvariga byggnadsförbud.

I sitt av riksdagen godkända utlåtande (1967:5) anförde tredje lagutskottet bl. a.
följande.

Utskottet vill för sin del framhålla att det givetvis är önskvärt att de provisoriska
byggnadsförbuden inte består längre tid än som är oundgängligen nödvändigt. Å
andra sidan möter i dagens läge många gånger stora svårigheter att genomföra en
snabb planläggning. Svårigheterna synes f. ö. öka på grund av sådana faktorer som
stigande standardkrav, trafikproblemens ökade vikt och allt oftare förekommande
saneringsfrågor. Knapphet på skolade fackmän råder vidare. Även planväsendets
organisation synes förete en del brister. Utskottet vill uttrycka förhoppningen att det
förslag till delning av byggnadsstyrelseorganisationen, som inom kort kommer att föreläggas
riksdagen, skall bidra till att förbättra förhållandena i detta avseende. Dröjsmålen
med planläggningen sammanhänger emellertid även ibland med andra omständigheter
än bristande kapacitet hos planväsendet. Vanligt synes sålunda vara att
planarbetet försvåras t. ex. av ovissheten om större trafikleders sträckning. Projekteringen
av dessa är i sin tur beroende av när medelstilldelning för genomförande av
arbetena kan påräknas. I dessa fall saknar kommunerna, som själva kan ha ett starkt
intresse av att snabbt få en planering till stånd, ofta möjligheter att påskynda planarbetet.
Utskottet är sålunda av den meningen att det knappast är möjligt att helt
förekomma långvariga provisoriska byggnadsförbud.

I detta läge anser utskottet det önskvärt att frågan om införande av skydd för
enskild markägare mot skadeverkningar av oskäligt långvariga provisoriska byggnadsförbud
utreds. Som framgår av den föregående redogörelsen har även JO i
skrivelse till Kungl. Maj:t anmält att han för sin del funnit påkallat att frågan görs
till föremål för utredning. Utskottet ifrågasätter emellertid huruvida det är möjligt
att behandla den annat än i samband med en mer allsidig översyn av BL. Inom
Kungl. Maj :ts kansli prövas nu frågan om en sådan översyn i anledning bl. a. av

Tredje lagutskottets utlåtande nr 45 år 1968

5

framställningar av byggnadsstyrelsen och bostadsutredningen. 1966 års riksdag har
även ansett sig kunna förutsätta att en utredning i fråga om de olika planinstituten
och planväsendets organisation skall komma till stånd på Kungl. Maj :ts initiativ.
Utskottet anser sig inte böra ta ställning till formerna för en utredning i den av mor
tionärema väckta frågan men förutsätter att en sådan kommer till stånd snarast
möjligt. Någon ytterligare åtgärd från riksdagens sida kan inte anses påkallad.

Utskottet hemställde att motionerna icke skulle föranleda någon riksdagens åtgärd.

Översyn av byggnadslagstiftningen

Chefen för kommunikationsdepartementet har den 29 mars 1968 bemyndigats att
tillkalla sakkunniga med uppdrag att se över byggnadslagstiftningen.

I direktiven anförs i samband med redogörelse för de nu rådande förhållandena
på området att de byggnadsförbud, som i avvaktan på detaljplan inte sällan läggs
över stora områden, utgör ett problem. Departementschefen anför att de ibland kommit
att bli gällande under mycket lång tid, att de ibland drabbat markägare oskäligt
och att de i vissa fall lett till förslumning av berörda områden.

Departementschefen skisserar i direktiven för de sakkunniga ett system av regler
för den fysiska planläggningen, bestående av riksplan, regionplan, kommunplan,
kommundelsplan och detaljplan.

I de delar av direktiven som är av omedelbart intresse för den nu aktuella frågan
anförs följande.

Översiktsplanerna kommer enligt det skisserade plansystemet att på ett jämförelsevis
tidigt stadium ange riktlinjer för den framtida markanvändningen. Markägaren
borde i princip inte kunna få tillstånd att göra investeringar i sin mark, om därigenom
den nya planens förverkligande skulle motverkas. Å andra sidan kan det
dröja avsevärd tid innan det i översiktsplanen angivna nyttjandet skall förverkligas
och därigenom frågan om rätt att exploatera marken enligt planen eller om inlösen
av marken blir aktuell. Det kan tänkas bli svårt för markägaren att till rimligt pris
sälja en sådan fastighet till någon annan enskild. Problem av liknande natur kan
också uppkomma när en fastställd detaljplan har upphört att gälla och det ännu
inte är aktuellt att arbeta fram en ny detaljplan. Dessa problem påminner om de
problem som enligt gällande rätt följer av de långvariga provisoriska byggnadsförbuden.

Utredningen bör söka finna lösningar som innebär att den enskilde inte i sådana
situationer ensam får bära konsekvenserna av samhällsutvecklingen. En väg att nå
detta syfte kan vara att tillåta markägaren fortsätta ett redan påbörjat nyttjande
av marken i enlighet med den plan eller de faktiska förhållanden som var gällande
innan plansituationen ändrades. Investeringar, som ligger inom ramen för markens
aktuella användning, skulle alltså få förekomma, och markägaren kunde — med
vetskapen att investeringar och mark så småningom kan komma att inlösas — avväga
om investeringen bör göras. För att undvika olyckliga konsekvenser av en sådan
ordning skulle kunna tänkas att det öppnas möjlighet för det allmänna att redan
på ett tidigt stadium lösa in marken för att undvika alltför betungande lösenkostnader
i ett senare skede. Ett i enlighet med dessa tankar konstruerat system skulle
innebära att markägaren antingen kan fortsätta sin verksamhet eller också jämfö -

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 45 år 1968

relsevis snabbt får bundet kapital lösgjort. Emellertid kan tänkas flera svårigheter
med att få ett sådant system att fungera i praktiken. Särskilt bör då uppmärksammas
problemet att avgöra när ett föreslaget projekt skall anses ligga inom ramen för
den aktuella verksamheten på fastigheten.

Avslutningsvis anförs i direktiven att utredningens huvuduppgift bör vara att
pröva det av departementschefen skisserade systemet av regler för den fysiska planläggningen
och förverkligandet av dess intentioner. Utredningen skall emellertid vara
oförhindrad att pröva även andra lösningar. Utredningen skall också se över byggnadslagstiftningens
övriga avsnitt och föreslå de ändringar i dessa som kan föranledas
av reformeringen av planväsendet eller annars kan vara påkallade.

Departementschefen framhåller att utredningens uppdrag är omfattande och att
det krävs viss tid innan ny lagstiftning kan väntas träda i kraft. Utredningen bör därför,
sägs det, i ett tidigt skede också överväga i vad mån speciellt angelägna reformer
kan med mindre ändringar eller kompletteringar av gällande lagstiftning byggas
in i denna samt snarast framlägga de förslag som prövningen ger anledning till.

Utskottet

Enligt bestämmelse i byggnadslagen äger länsstyrelsen, då fråga väckts om antagande
eller ändring av stadsplan inom visst område, på framställning av kommunen förordna
att nybyggnad inom området inte får företagas. Sådant förordnande gäller intill
dess kommunens fullmäktige beslutat i planfrågan, dock ej längre än ett år. Där
så erfordras kan förbudets giltighet förlängas med högst två år i sänder. Motsvarande
gäller då fråga väckts om framställning angående fastställelse av generalplan eller
antagande eller ändring av byggnadsplan. Syftet med bestämmelserna är att skapa
möjligheter att under pågående planläggning förhindra tillkomsten av ny bebyggelse,
som inte kan inordnas i en blivande plan. Under vissa förutsättningar kan dispens
från ifrågavarande förbud medges.

I praxis har de provisoriska byggnadsförbuden ej sällan kommit att bli mycket
långvariga. Berörda fastighetsägare kan härigenom under lång tid hindras att till
fullo utnyttja sin egendom och tillskyndas skada, som inte uppväges av fördelar av
planläggningen. Mot bakgrunden härav hemställes i motionerna 1:425 av herr Lundström
m. fl. och 11:522 av herrar Gustafsson i Skellefteå och Westberg om översyn
av byggnadslagen, syftande till att förhindra att provisoriska byggnadsförbud blir
oskäligt långvariga och att lindra skadeverkningarna av sådana förbud. I motionen
II :892 av herrar Mattsson och Sundkvist begärs utredning av frågan om införande
av skydd för enskild markägare mot skadeverkningar, som föranleds av att provisoriska
byggnadsförbud får orimligt lång giltighetstid.

I samband med behandlingen av liknande motionsyrkanden vid föregående års
riksdag anförde utskottet att det var önskvärt att frågan om införande av skydd för
enskild markägare mot skadeverkningar av oskäligt långvariga provisoriska byggnadsförbud
utreddes. Utskottet ifrågasatte emellertid om det var möjligt att behandla
den annat än i samband med en mer allsidig översyn av byggnadslagen. Frågan om

Tredje lagutskottets utlåtande nr 45 år 1968 7

en sådan översyn prövades inom Kungl. Maj :ts kansli och utskottet ansåg sig kunna
förutsätta att översynen skulle komma till stånd snarast möjligt.

Som framgår av den föregående redogörelsen har chefen för kommunikationsdepartementet
helt nyligen bemyndigats att tillkalla sakkunniga med uppdrag att se
över byggnadslagstiftningen. Enligt det i direktiven för utredningen skisserade plansystemet
kommer översiktsplanerna att på ett jämförelsevis tidigt stadium ange riktlinjer
för den framtida markanvändningen. Markägaren bör i princip inte kunna
få tillstånd att göra investeringar i sin mark, om därigenom den nya planens förverkligande
skulle motverkas. Å andra sidan kan det enligt vad i direktiven anförs dröja
avsevärd tid innan det i planen angivna nyttjandet skall förverkligas, och det kan
tänkas bli svårt för markägaren att till rimligt pris sälja en sådan fastighet till någon
annan enskild. Problem av liknande art kan uppkomma när en fastställd detaljplan har
upphört att gälla och det ännu inte är aktuellt att arbeta fram en ny detaljplan. Utredningen
skall söka finna lösningar som innebär, att den enskilde inte i sådana situationer
ensam får bära konsekvenserna av samhällsutvecklingen. En väg att nå detta
syfte anges också såsom framgår av redogörelsen ovan i direktiven.

Genom bemyndigandet att tillsätta den ifrågavarande utredningen och vad som
anförts i direktiven för den får motionernas syfte anses vara tillgodosett. Någon riksdagens
åtgärd i anledning av motionerna är därför inte påkallad.

Utskottet hemställer

att följande motioner

a) 1:425 och 11:522 samt

b) 11:892

icke föranleder någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 2 maj 1968

På tredje lagutskottets vägnar:

ERIK ALEXANDERSON

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Alexanderson (fp), Svante Kristiansson (s),
Knut Johansson (s)*, Ebbe Ohlsson (h), Erik Jansson (s)*, Åkesson (fp), fru Landberg
(s) och herr Nils Nilsson (ep);

från andra kammaren: fru Torbrink (s), herrar Tobé (fp), Svenning (s)*,
fröken Anderson i Lerum (s), herrar From (fp), Hammarberg (s), Krönmark (h)
och Josefson i Arrie (ep).

* Ej närvarande vid utlåtandets justering