Tredje lagutskottets utlåtande nr 44 år 1968

1

Nr 44

Utlåtande i anledning av motion om decentralisering av vissa körkortsärenden.

Tredje lagutskottet har behandlat en inom riksdagens andra kammare och till lagutskott
hänvisad motion, nr 186 av herr förste vice talmannen von Friesen.

I motionen hemställes

”att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställer om skyndsam utredning i
syfte att decentralisera behandlingen av vissa körkortsärenden”.

över motionen har utskottet på sätt § 46 riksdagsordningen föreskriver inhämtat
utlåtande från socialstyrelsen, statens trafiksäkerhetsverk och länsstyrelserna i Stockholms
län, Malmöhus län och Göteborgs och Bohus län. Socialstyrelsen har bifogat
yttranden från rättsläkarrådets rättspsykiatriska och allmänmedicinska sektioner. Vid
länsstyrelsernas yttranden har fogats yttranden från länsläkarorganisationen i respektive
län.

Gällande bestämmelser

Körkort utfärdas enligt 32 § vägtrafikförordningen av länsstyrelsen i det län, inom
vilket sökanden är mantalsskriven, eller om sökanden inte är mantalsskriven i riket,
hos länsstyrelsen i det län, där han vistas. För sökande som lider av sådant lyte, sådan
sjukdom eller sådan syn- eller hörselnedsättning, som väsentligen minskar hans
förmåga att föra fordon av det slag, varom fråga är, må enligt 2 mom. körkort
utfärdas endast i de fall och på de villkor som anges i 67 § vägtrafikkungörelsen.
För sökande med sådant lyte som nyss sagts eller sådan nyss nämnd sjukdom som
innebär nedsättning i hållnings- eller rörelseorganens funktioner äger länsstyrelsen
enligt 2 mom. i denna paragraf utfärda körkort endast efter tillstyrkan av socialstyrelsen
och förste bilinspektören. Körkort för den som lider av annan sjukdom,
som väsentligen minskar hans förmåga att föra fordonet, än som sägs i 2 mom. eller
som lider av nedsatt syn- eller hörselförmåga får länsstyrelsen enligt 3 mom. utfärda
endast efter socialstyrelsens tillstyrkan och på de villkor som styrelsen må ha
angivit som förutsättning för tillstyrkandet.

Enligt 4 mom. äger emellertid länsstyrelsen trots vad nu sagts utfärda körkort utan
att i det särskilda fallet inhämta yttrande från socialstyrelsen, nämligen om styrelsen
beträffande visst slag av körkortssökande, för vilka jämlikt 67 § körkort må utfärdas
efter socialstyrelsens tillstyrkan, meddelat länsstyrelserna villkoren för sådan tillstyrkan.
Så har skett i (medicinalstyrelsens) cirkulär den 26 april 1965 (nr 30).

Enligt detta cirkulär äger länsstyrelsen i nedanstående fall besluta i körkortsären -

Bihang till riksdagens protokoll 1968. 9 saml. 3 avd. Nr 44

2 Tredje lagutskottets utlåtande nr 44 år 1968

den avseende sjuka eller handikappade personer utan att inhämta yttrande från styrelsen;
nämligen

a) Då sökanden är behäftad med sådant lyte avseende hållnings- eller rörelseorganens
funktioner, som väsentligen minskar hans förmåga att föra fordon av avsett
slag, under förutsättning att lytet kan kompenseras genom tekniska anordningar på
fordonet, beträffande vilka det ankommer på länsstyrelsen att efter hörande av förste
bilinspektören meddelade närmare föreskrifter.

b) Då sökanden är döv eller lider av sådan hörselnedsättning att han icke på
något öra väl uppfattar vanlig samtalsstämma på ett avstånd av 4 meter eller —
i fråga om traktor — 1 meter, under förutsättning att läkare med specialistkompetens
i öron-, näs- och halssjukdomar utfärdat intyg utvisande, att sökandens förmåga
att föra fordonet icke därigenom väsentligen minskas. Om enligt intyget så erfordras,
skall dessutom genom intyg av läkare med specialistkompetens i ögonsjukdomar styrkas,
att sökanden har en synskärpa uppgående till minst 0,7/0,3 eller 0,8/0,1 samt
normala synfält. I den mån så finnes påkallat enligt läkarintygen skall upprepad
kontroll föreskrivas.

I nu angivna fall förutsätter medicinalstyrelsen, att fordonet förses med spegelanordningar,
som länsstyrelsen för ändamålet föreskriver.

c) Då sökanden lider av diabetes under förutsättning att sökanden står under
fortlöpande läkarkontroll och att innehavet av körkort göres beroende av omprövning
vart femte år, varvid förnyade läkarintyg skola företes. Undergår sökanden behandling
med insulin eller peroralt tillförda blodsockersänkande medel, krävs dessutom
att läkare med specialistkompetens i invärtes sjukdomar, barnaålderns invärtes sjukdomar
eller ämnesomsättningens sjukdomar i särskilt läkarintyg tillstyrkt innehav
av körkort. Konstateras förändringar i ögonbotten eller ögonlins men inga tecken till
avtagande synförmåga, skall omprövning ske vartannat år. Vid avtagande synförmåga
skall omprövning som regel ske årligen men kan också föreskrivas äga rum
med tätare intervall. Sedan sjukdomen varat femton år, skall omprövning alltid ske
vartannat år, därest icke kortare intervall finnes böra föreskrivas exempelvis på grund
av avtagande synförmåga.

d) Då sökanden lider av patologisk proteinuri och/eller kronisk njursjukdom under
förutsättning att blodtrycksförhöjning ej föreligger (utan behandling med antihypertensiva
medel), att ej heller tecken finnes på njurinsufficiens (ev. förhöjt kreatinin/S
eller förhöjt rest-N) samt att innehavet av körkort göres beroende av omprövning
vart tredje år.

e) Då sökanden lider av epilepsi under förutsättning att sökanden varit anfallsfri
de sista tre åren, att läkare med specialistkompetens i nervsjukdomar (neurologi),
annan neurologiskt skolad läkare eller läkare med ingående känndom om sökanden
utfärdat intyg angående hans tillstånd och däri tillstyrkt utfärdande av körkort, samt
att innehavet av körkort göres beroende av omprövning efter ett år, efter ytterligare
ett år samt efter ytterligare tre år (sammanlagt fem års kon troll tid) eller med annan
av läkaren föreslagen intervall, varvid förnyade läkarintyg skola företes. Därest sökanden
haft anfall i någon form under den senaste treårsperioden tillstyrker medicinalstyrelsen
icke ansökningen.

I cirkuläret meddelas tillika att styrelsen icke tillstyrker ansökning av sökande som
med eller utan korrektionsglas har en synskärpa understigande 0,6 på båda ögonen,
varför det icke är påkallat att underställa sådant ärende styrelsens prövning.

Finner länsstyrelsen att körkortsinnehavare inte uppfyller de förutsättningar som
gäller för erhållande av körkort, skall länsstyrelsen enligt 33 § vägtrafikförordningen

Tredje lagutskottets utlåtande nr 44 år 1968

3

skyndsamt uppta frågan om hans lämplighet till omprövning. Länsstyrelsen äger
därvid återkalla körkortet. I 2 mom. anges åtta olika fall då körkortet skall återkallas.
Enligt punkt 7. skall körkortet återkallas om förarens förutsättningar för rätt
att föra körkortspliktigt fordon blivit så väsentligen minskade genom sjukdom, skada
eller dylikt, att han ur trafiksäkerhetssynpunkt icke vidare bör inneha körkort. Har
återkallelse skett enligt denna punkt äger föraren så snart det förhållande som föranlett
återkallelsen upphört ansöka om återfående av körkortet eller, om ett år eller
mera förflutit från återkallelsen, om erhållande av nytt körkort.

Medicinalstyrelsen har i cirkulär (nr 31 år 1965) uttalat att läkare, som hos person
som innehar eller kan antagas inneha körkort, upptäcker sjukdomar eller defekttillstånd
av den art att de uppenbarligen kan medföra synnerlig fara för trafiksäkerheten
vid förande av motorfordon, bör göra anmälan härom till vederbörande länsläkare
eller förste stadsläkare. Denne har därefter att hos vederbörande länsstyrelse
göra anmälan om vad han sålunda erfarit.

Motionen

I motionen framhålles att förlusten av körkortet är den måhända allvarligaste påföljden
av en trafikolycka, vida allvarligare än det ådömda straffet. För exempelvis
en yrkeschaufför kan en sådan påföljd bli nära nog katastrofal. Rör det sig om så
relativt svårbedömda ting som från det normala avvikande psykiska särdrag, blir
svårigheten att återfå körkortet ytterst stor. Om man kunde få ner beslutanderätten
från medicinalstyrelsen (socialstyrelsen) till en på länsplanet fungerande nämnd,
skulle enligt motionären mycket vara vunnet. Man kunde ju alltid, framhåller motionären,
ha medicinalstyrelsen som besvärsinstans, vilket skulle leda till en tillräcklig
likformighet i bedömningen av dessa ärenden.

Motionären påpekar att en dylik decentralisering redan finns inom andra samhällsområden
och nämner som exempel pensionsdelegationerna och de lokala utskrivningsnämnderna.
Vidare framhålles att länsstyrelsen redan har åtskillig sakkunskap
genom sin körkortsavdelning och sitt intima samarbete med länsläkaren och
att den kan adjungera annan sakkunskap (motorfolk, läkare etc.). Genom en decentralisering
vinnes enligt motionären kanske också att man inte bara bedömer fallen
efter tillgängliga handlingar; man kan också personligen nå sökanden och pröva hans
körskicklighet. Det är, framhåller motionären, uppenbart att en person, som berövats
sitt körkort, kan tillfriskna eller ha så obetydliga restsymtom kvar, att han
några år senare kan betros med uppgiften att köra bil.

Motionären anser vidare att även tveksamma fall vid den första körkortsprövningen
skulle kunna remitteras till ett dylikt länsorgan. Härigenom skulle sökanden slippa
en besvärlig och tidsödande omgång genom prövningen i ett centralt ämbetsverk.

I motionen upplyses att frågan om decentralisation av vissa körkortsärenden diskuterades
vid ett socialmedicinskt symposium under 1967 års medicinska riksstämma.
Tämligen stor enighet rådde enligt motionären om lämpligheten av sådan decentralisering,
vilken ansågs böra leda till snabbare resultat utan att rättssäkerheten äventyrades.

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 44 år 1968

Enligt motionären rör det sig här om en lagstiftningsfråga, då medicinalstyrelsen
icke utan vidare har rätt att delegera dylika ärenden. En utredning torde vara nödvändig
beträffande konstruktionen av de angivna länsorganen liksom även om förändringar
i lagtexten.

Remissyttranden

Motionen avstyrkes av statens trafiksäkerhetsverk och länsstyrelsen i Göteborgs och
Bohus län. Länsstyrelsen i Malmöhus län ställer sig tveksam till motionsförslaget.
Socialstyrelsen uttalar sig för en ökad decentralisering endast inom ramen för de
anvisningar som meddelats i styrelsens ovan nämnda cirkulär nr 30 år 1965. Länsstyrelsen
i Stockholms län tillstyrker sådan ändring av 67 § vägtrafikkungörelsen att
socialstyrelsens bedömning kan delegeras till vederbörande länsläkare.

Statens trafiksäkerhetsverk framhåller att de fall som motionären åsyftar synes
vara de där körkortet återkallats jämlikt 33 § 2 mom. p. 7 vägtrafikförordningen
samt att körkortet i dessa fall kan återfås med stöd av bestämmelserna i 67 § vägtrafikkungörelsen.
Möjlighet föreligger således för socialstyrelsen att meddela länsstyrelserna
sina villkor för tillstyrkan, varefter länsstyrelsen äger att utfärda körkort
utan att i det enskilda fallet inhämta yttrande från socialstyrelsen. Verket påpekar
att medicinalstyrelsens ovannämnda cirkulär nr 30 år 1965 inte synes röra sjukdomar
av i detta ärende aktuellt slag. Enligt verkets mening torde socialstyrelsen, om
den från sina synpunkter finner det möjligt, kunna meddela länsstyrelserna sina
villkor för tillstyrkan för sådana fall som motionären avser utan att någon lagändring
behöver tillgripas. Under hänvisning härtill och i avvaktan på nu pågående utredning
angående ett centralt körkortsregister och därmed sammanhängande spörsmål
finner trafiksäkerhetsverket det därför inte påkallat att för närvarande förorda en
utredning i enlighet med motionärens förslag.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län upplyser att länsstyrelsen efter utfärdandet
av medicinalstyrelsens cirkulär nr 31 år 1965 inhämtat medicinalstyrelsens utlåtande
huvudsakligen i ärenden, där handlingarna utvisar att vederbörande lidit
eller lider av psykisk sjukdom eller är resp. misstänkts vara behäftad med annan
psykisk deffekt.

För att bilda sig en uppfattning om medicinalstyrelsens roll i körkortsärenden har
länsstyrelsen genomgått handlingar och diarier rörande sadana ärenden för 1967.
Denna undersökning visar att under nämnda år återkallade länsstyrelsen 742 körkort,
därav 614 på grund av rattfylleri, rattonykterhet och onykterhet utan samband med
färd med motorfordon. 128 körkort återkallades alltså av andra orsaker, därav 16 på
grund av sjukdom. Medicinalstyrelsens utlåtande inhämtades i sju av dessa sistnämnda
fall. Antalet ansökningar om prövning, huruvida hinder för utfärdande av
körkort möter (förhandsbesked enligt 32 § vägtrafikförordningen) var 1 159 under
1967. Endast i 27 av dessa fall, samtliga avseende psykiska aspekter på sökanden,
har yttranden inhämtats från medicinalstyrelsen. En undersökning av tidsutdräkten

5

Tredje lagutskottets utlåtande nr 44 år 1968

för medicinalstyrelsens besvarande av remisserna visar att 16 fall, d. v. s. 59 %, besvarats
på kortare tid än en månad, sju fall eller cirka 26 % på kortare tid än två
månader samt fyra fall, cirka 15 %, på längre tid än två månader.

Länsstyrelsen säger sig icke ha det intrycket att medicinalstyrelsen som remissinstans
i oskälig grad fördröjt ärendens handläggning och anser det vara orealistiskt
att tro att en nämnd av experter på länsplanet skulle vara i stånd till en snabbare
handläggning. De ovan redovisade siffrorna ger enligt länsstyrelsen även i och för
sig vid handen att i motionen påtalade förhållanden har en högst begränsad räckvidd
och att näppeligen något vore att vinna med en ändrad handläggningsordning
i nu aktuellt hänseende.

Länsläkarorganisationen i länet framhåller bl. a. att remitteringar av körkortsärenden
medför ökad tidsutdräkt vid avgörandena, vilket kan leda till obehag och besvärligheter
för allmänheten, organisationen vill därför gärna tillstyrka, att en utredning
kommer till stånd, huruvida och på vad sätt en ytterligare nedflyttning av
körkortsärendenas handläggning till länsplanet skulle kunna ske. En dylik nedflyttning
bör enligt organisationens mening givetvis ej utgöra hinder för länsläkaren eller
länsstyrelsen att vid behov inhämta yttrande från socialstyrelsen.

Länsstyrelsen i Malmöhus län delar i stort de synpunkter som anförts i det vid
remissvaret fogade yttrandet från länsläkarorganisationen i länet. Länsstyrelsen vill
emellertid ifrågasätta om dessa förhållandevis begränsade antal ärenden — i länet
omkring 100 årligen av totalt ungefär 14 000 körkortsärenden — och den i sammanhanget
korta tid ärendet ligger hos den centrala myndigheten — genomsnittligen
cirka en månad — i och för sig motiverar en decentralisering i föreslagen riktning.
Det måste enligt länsstyrelserna också anses värdefullt att dessa ärenden blir föremål
för prövning inom en central myndighet.

I det bilagda yttrandet från länsläkarorganisationen framhålles att det i motionen
inte anges hur man tänkt sig en eventuell delegations sammansättning. För att en sådan
delegation skulle vara verkligt funktionsduglig måste den enligt organisationen
ha en ganska stor bredd. Där måste sålunda finnas representanter för olika medicinska
specialiteter. Länsstyrelsen bör vidare vara företrädd och såväl förste bilinspektören
som länsläkaren bör beredas plats i delegationen. Länsläkarorganisationen
anser emellertid att en dylik delegation skulle bli en allt för tungrodd apparat och
ställer sig därför tveksam till förslaget.

Organisationen är ense med motionären om att det är önskvärt att körkortsfallen
behandlas så snabbt som möjligt för att därigenom hindra eller mildra en människas
psykiska lidanden och ekonomiska avbräck. Enligt länsläkarorganisationen
skulle ärendens behandling i viss mån kunna förenklas och påskyndas genom ett närmare
och fastare samarbete mellan länsläkaren och körkortsavdelningen på länsstyrelsen.
Detta gäller t. ex. fall, där länsläkaren visserligen avgivit ett ur hans synpunkt
klart besked om vederbörandes sjukdomstillstånd men då länsstyrelsen det
oaktat star tvekande. I dylika fall remitteras nog rätt ofta rent rutinmässigt ärendet
även till socialstyrelsen för yttrande. Därigenom uppstår ett kanske onödigt dröjsmål

6 Tredje lagutskottets utlåtande nr 44 år 1968

som skulle kunna undvikas om körkortsavdelningen åter tagit kontakt med länsläkaren.

Socialstyrelsen säger sig biträda de synpunkter som framförts i bifogade utlåtande
från rättsläkarrådets rättspsykiatriska och allmänmedicinska sektioner. Styrelsen upplyser
också att den har för avsikt att erinra länsstyrelserna om angelägenheten av att
dessa meddelar beslut i körkortsärenden i all den omfattning som styrelsens cirkulär
nr 30 år 1965 medger.

I yttrandet från rättspsykiatriska sektionen uttalas till en början att det i körkortsärenden
redan finns delegationsbestämmelser då det gäller vissa somatiska sjukdomar,
varför sektionen endast behandlar körkortsfrågor med psykiatriska komplikationer.

Enligt sektionens erfarenhet förekommer en stor del körkortsärenden vilka borde
ha kunnat avgöras på länsplanet men vilka tydligen p. g. a. brist på psykiatrisk sakkunskap
vid ärendenas handläggning remitterats till socialstyrelsen. För att förenkla
körkortsbedömningarna skulle säkert mycket vara vunnet om psykiatrisk sakkunnig
på lämpligt sätt knöts till länsstyrelsen. Formen för hans medverkan synes böra bli
föremål för särskilda överväganden. Sålunda kan tänkas ett förfarande där länsläkaren
och psykiatern deltager vid handläggningen av vissa körkortsärenden. Därest
länsstyrelsen vill till sig knyta psykiatrisk sakkunskap är sektionen beredd att medverka
vid en eventuell omarbetning av gällande anvisningar och upplysningar i hithörande
körkortsärenden för att underlätta dessas handläggning på det lokala planet.

Under hänvisning till det anförda tillstyrker sektionen att förutsättningarna för
en ökad decentralisering av körkortsfrågor att omfatta även psykiska funktionsrubbningar
blir föremål för utredning.

I yttrandet från den allmänmedicinska sektionen framhålles att länsstyrelsernas
praxis är något olika vid tillämpningen av medicinalstyrelsens cirkulär nr 30 år 1965
i det att en del länsstyrelser överlämnar ärenden för handläggning i socialstyrelsens
rättsläkarråd, även där beslut enligt styrelsens anvisningar skulle kunna meddelas
på det regionala planet. Länsstyrelserna kommer emellertid att erinras om angelägenheten
av att de i all den omfattning cirkuläret medger meddelas beslut i körkortsärenden.
Vidare förutsätter sektionen att länsläkaren i alla fall där så erfordras höres
innan länsstyrelsen beslutar i körkortsärende och upplyser att medel finns disponibla
för länsläkare att i speciella fall anlita expert för bedömning av viss medicinsk
fråga.

Med hänsyn till vad sålunda anförts synes motionen enligt sektionens mening icke
böra föranleda någon åtgärd.

Länsstyrelsen i Stockholms län framhåller att den medicinska bedömningen av
körkortsfrågor ofta tar ganska lång tid. Den längsta tidsutdräkten beror dock i allmänhet
inte på socialstyrelsens (medicinalstyrelsens) handläggning utan i stället på
att — såsom grundval för socialstyrelsens bedömning — den enskilde sökanden har
att inkomma med läkarintyg, vilket ofta måste vara utfärdat av läkare med specialistkompetens.
Även om tidsvinsten med decentraliserad handläggning således inte

Tredje lagutskottets utlåtande nr 44 år 1968

7

får överdrivas anser länsstyrelsen att ökad decentralisering av den medicinska bedömningen
bör eftersträvas. Sådan decentralisering bör emellertid enligt länsstyrelsens
mening ske till ett medicinskt länsorgan, lämpligen länsläkaren. Länsstyrelsen tillstyrker
sådan ändring av 67 § vägtrafikkungörelsen att socialstyrelsen tilläggs befogenhet
att i lämplig omfattning uppdra åt länsläkaren att till länsstyrelsen yttra sig
i de körkortsfrågor, som avses i författningsrummet.

Möjligen torde enligt länsstyrelsen även böra övervägas att uppmjuka den nuvarande
ordningen, enligt vilken länsstyrelsen i regel är bunden av den medicinska
remissmyndighetens — socialstyrelsens — uppfattning. Med sådan åtgärd bör måhända
dock anstå i avbidan på prövningen av det nyligen framlagda förslaget att
nämndemän obligatoriskt skall medverka i länsstyrelserna vid handläggningen av
ärenden av väsentlig betydelse för den enskilde i personligt eller ekonomiskt avseende
(länsförvaltningsutredningens betänkande angående den statliga länsförvaltningen,
SOU 1967:20 och 21).

I det bilagda yttrandet från länsläkarorganisationen i Stockholms län framhålles
att vederbörande föredragshållare vid 1967 års riksstämma tydligen varit felunderrättad
beträffande delegationsförhållandena i körkortsfrågor, eftersom redan nu en
betydande del av de körkortsärenden varom här är fråga bedömes på länsplanet.
Dock påpekas att delegationsrätten tillämpas mycket olika i olika län. I vissa län,
t. ex. Stockholms, avgöres huvudparten av dessa ärenden på länsplanet, medan
man i andra remitterar praktiskt taget alla ärenden till det centrala ämbetsverket
för bedömning. Det är enligt organisationen mot detta senare förfarande man kan
rikta allvarlig kritik. Enligt organisationens mening bör huvudparten, för att inte
säga alla körkortsärenden passera länsläkaren då det i flertalet fall kan vara svårt
för en medicinskt oskolad att rätt värdesätta läkarintygets uppgifter. Man måste ta
hänsyn inte blott till vad som uppgives i intyget utan jämväl vad som utelämnats
och hur uppgifterna i intyget inbördes överensstämma.

Länsläkaren bör enligt organisationens mening bli den som bedömer när körkortsärenden
skall remitteras till socialstyrelsen. Att tillskapa en lokal nämnd synes ej
kunna väsentligt bidra till den förväntade mera allsidiga och likformiga bedömning
av de fåtal fall där en sådan nämnds medverkan enligt motionen skulle påfordras.
Dessa kontroversiella ärenden bör även framdeles handläggas i socialstyrelsen.

Utskottet

Enligt vägtrafikförordningen utfärdas körkort av länsstyrelsen. För den som lider
av sadant lyte, sådan sjukdom eller sådan syn- eller hörselnedsättning, som väsentligen
minskar hans förmåga att föra fordonet i fråga får dock körkort utfärdas endast om
socialstyrelsen eller, i vissa fall, socialstyrelsen och förste bilinspektören tillstyrkt bifall
till ansökningen. Beträffande bl. a. psykiska funktionsrubbningar gäller dessutom att
körkort får utfärdas endast på de villkor som socialstyrelsen kan ha angivit för tillstyrkandet.

I motionen framhålles att i nu angivna körkortsärenden, framför allt då fråga

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 44 år 1968

är om psykiska sjukdomar, mycket står att vinna i form av snabbare handläggning
och möjlighet till personlig kontakt med sökanden genom en decentraliserad prövning.
Prövningen bör därför enligt motionären förläggas till en på länsplanet fungerande
nämnd. Motionären hemställer om utredning i detta syfte.

Givetvis är det också enligt utskottets mening önskvärt att berörda ärenden handläggs
utan onödigt dröjsmål och att personlig kontakt kan etableras med sökanden
där så erfordras. Den utredning som redovisas i länsstyrelsens i Göteborgs och Bohus
län yttrande över motionen liksom även innehållet i remissmaterialet i övrigt tyder
emellertid inte på att socialstyrelsens medverkan är ägnad att i oskälig grad fördröja
ärendenas handläggning. Inte heller torde det enligt utskottets mening kunna antagas
att handläggningstiden skulle förkortas i någon nämnvärd mån, därest beslutsfunktionen
i enlighet med motionärens förslag skulle utövas av en för varje län särskilt
inrättad nämnd av experter. Mot inrättande av ett sådant organ talar också det förhållandevis
ringa antalet ärenden av ifrågavarande slag. Särskilt beträffande mer
svårbedömda och kontroversiella fall torde det även vara av värde att prövningen
sker inom en central myndighet.

Som framgår av redogörelsen ovan kan redan nu en betydande del av ifrågavarande
ärenden bedömas på länsplanet. Sålunda har socialstyrelsen i de körkortsärenden,
där sökanden lider av lyte avseende hållnings- och rörelseorganens funktioner, dövhet
eller hörselnedsättning, diabetes, vissa njursjukdomar eller epilepsi, generellt medgivit
länsstyrelserna att under särskilt angivna förutsättningar utfärda körkort utan
att inhämta yttrande från styrelsen. Något författningsmässigt hinder för socialstyrelsen
att utsträcka denna delegation till att även gälla sådana ärenden som motionen
främst synes avse, nämligen de med psykiatriska komplikationer, anser utskottet — i
motsats till motionären — inte föreligga. Socialstyrelsens rättsläkarråds rättspsykiatriska
sektion har också i yttrande över motionen förklarat sig beredd att medverka
vid en eventuell omarbetning av gällande anvisningar i hithörande ärenden för att
underlätta dessas handläggning på det lokala planet, dock under förutsättning att till
länsstyrelserna knyts psykiatrisk sakkunskap. Dessa synpunkter har biträtts av socialstyrelsen,
som också uppgivit sig ha för avsikt att erinra länsstyrelserna om angelägenheten
av att dessa myndigheter meddelar beslut i all den omfattning som delegationsbestämmelserna
medger. Härtill må anmärkas att medel finns tillgängliga för länsläkarna
att, i den mån de icke själva besitter erforderlig psykiatrisk sakkunskap, i speciella
fall anlita expert för bedömning av viss medicinsk fråga.

Under hänvisning till det anförda får utskottet hemställa

att motionen II: 186 icke föranleder någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 2 maj 1968

På tredje lagutskottets vägnar:

ERIK ALEXANDERSON

Tredje lagutskottets utlåtande nr 44 år 1968

9

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Alexanderson (fp), Svante Kristiansson (s),
Knut Johansson (s)*, Ebbe Ohlsson (h), Erik Jansson (s)*, fru Landberg (s),
herrar Nils Nilsson (ep) och Österdahl (fp);

från andra kammaren: fru Torbrink (s), herrar Tobé (fp), Svenning (s)*,
fröken Anderson i Lerum (s), herrar From (fp), Hammarberg (s), Krönmark (h)
och Josefson i Arrie (ep).

* Ej närvarande vid utlåtandets justering