Tredje lagutskottets utlåtande nr 38 år 1968

1

Nr 38

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändring i lagen den It juni 1907 (nr
36 s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom, m. m.
jämte motioner i ämnet.

Genom en den 26 januari 1968 dagtecknad proposition, nr 19, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av tredje lagutskottet, har Kungl. Maj :t,
under åberopande av utdrag av statsrådsprotokollet över justitieärenden
och lagrådets protokoll, föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade
förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1) om
nyttjanderätt till fast egendom,

2) lag angående ändrad lydelse av 6 § lagen den 20 december 1946 (nr
807) om handläggning av domstolsärenden.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås, att arrendator som enligt arrendeavtalet har
rätt att på arrendestället uppföra eller bibehålla byggnad ges en lagfäst
rätt till besittningsskydd. Förslaget skiljer mellan arrende för att tillgodose
arrendatorns bostadsbehov (bostadsarrende) och arrende för att tillgodose
en näringsdrivande arrendators behov av byggnad i förvärvsverksamheten
(anläggningsarrende). Bostadsarrende kan avse såväl sommarstuga eller
annat fritidshus som helårsbostad.

Beträffande bostadsarrende föreslås flera bestämmelser av tvingande
natur som syftar till att trygga arrendatorns rättsställning. Arrendeavtal
skall sålunda upprättas skriftligen med en minsta arrendetid om fem år.
Sägs arrendet inte upp inom viss tid, förlängs det automatiskt. Är arrendestället
bebyggt med hus som åsatts taxeringsvärde, har arrendatorn besittningsskydd
i form av en rätt till förlängning av arrendeavtalet. Begär
jordägaren oskälig avgift för en kommande arrendeperiod eller uppställer
han annat obilligt villkor, kan avgiften nedsättas eller villkoret jämkas efter
prövning vid domstol. Besittningsskyddet kan brytas endast på vissa i lagen
angivna grunder. Arrendatorn tillerkänns dessutom en vidgad rätt att överlåta
arrenderätten.

När det gäller anläggningsarrende föreslås att avtalsfriheten för parterna

1 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 9 samt. 3 avd. Nr 38

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 38 år 1968

skall behållas i högre grad än i fråga om bostadsarrende. Avtal skall dock
upprättas skriftligen med bestämd arrendetid. Har ej annat avtalats, förlängs
arrendet automatiskt, om uppsägning inte sker. Vidare får anläggningsarrendatorn,
om ej annat avtalats, ett indirekt besittningsskydd i form
av rätt till ersättning för förlust, om arrendeavtalet sägs upp utan befogad
anledning. Också reglerna om överlåtelse av arrenderätten ändras i viktiga
hänseenden.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 1968. Bestämmelserna
om besittningsskydd vid bostadsarrende föreslås gälla även avtal som slutits
dessförinnan. I princip förutsätts dock att arrendet vid arrendetidens
utgång skall ha varat under minst tio år.

Lagförslag

De vid propositionen fogade lagförslagen har följande lydelse.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 38 år 1968

3

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1) om nyttjanderätt

till fast egendom

Härigenom förordnas, dels att 1 kap. 3 § samt 2 kap. 1, 7 och 36 §§ lagen
den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom1 skall erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan anges, dels att 2 kap. lagen2 från och med rubriken
närmast före 70 § skall erhålla nedan angivna ändrade lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

1 KAP.

3 §•

Sker överlåtelse av fastighet, vartill
nyttjanderätt upplåtits, vare nyttjanderätten
ej gällande mot nye ägaren,
med mindre vid överlåtelsen
skett förbehåll om nyttj anderättens
bestånd eller på grund av inteckning
eller inskrivning, enligt vad därom
är stadgat, nyttj anderätten skall fortfarande
gälla; dock att i fråga om
rätt för arrendator eller hyresgäst att
i visst fall njuta sin nyttjanderätt till
godo gäller vad i 2 kap. 28 och 3
kap. 28 § därom stadgas.

Varder fastigheten------

Återköpes fastigheten enligt lagen
om återköpsrätt till fast egendom,
vare nyttj anderätten ej beståndande
mot återköparen, med mindre denne
sådant utfäst eller han själv är upplåtare
eller tidigare förvärvat fastigheten
med förbehåll om nyttjanderättens
bestånd eller nyttj anderätten
jämlikt 2 kap. 28 § eller 3 kap. 28 §
tidigare gällt mot honom eller på
grund av inteckning eller inskriv -

Sker överlåtelse av fastighet, vartill
nyttjanderätt upplåtits, vare
nyttj anderätten ej gällande mot nye
ägaren, med mindre vid överlåtelsen
skett förbehåll om nyttjanderättens
bestånd eller på grund av inteckning
eller inskrivning, enligt vad därom
är stadgat, nyttj anderätten skall
fortfarande gälla; dock att i fråga
om rätt för arrendator eller hyresgäst
att i visst fall njuta sin nyttjanderätt
till godo gäller vad i 2
kap. 28, 70, 71 och 83 §§ samt 3 kap.
28 § därom stadgas,
nyttjanderättens bestånd.

Återköpes fastigheten enligt lagen
om återköpsrätt till fast egendom,
vare nyttj anderätten ej beståndande
mot återköparen, med mindre denne
sådant utfäst eller han själv är upplåtare
eller tidigare förvärvat fastigheten
med förbehåll om nyttjanderättens
bestånd eller nyttj anderättten
jämlikt 2 kap. 28, 70, 71 eller
83 § eller 3 kap. 28 § tidigare gällt
mot honom eller på grund av in -

1 Senaste lydelse av 1 kap. 3 § se 1939:364 samt av 2 kap. 1, 7 och 36 §§ se 1943:883.

2 Senaste lydelse av rubriken närmast löre 70 § se 1943:883 och av 70 § se 1963:539.

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 38 år 1968

(Nuvarande lydelse)

ning, enligt vad därom är stadgat,
nyttj anderätten skall fortfarande
gälla. Är nyttjanderätt, enligt vad nu
sagts, gällande mot återköparen på
grund av dennes utfästelse eller till
följd av att han själv är upplåtare
eller tidigare förvärvat fastigheten
med förbehåll om nyttj anderättens
bestånd, vare så ansett som hade
återköpet skett med sådant förbehåll.

(Föreslagen Ig delse)

teckning eller inskrivning, enligt vad
därom är stadgat, nyttj anderätten
skall fortfarande gälla. Är nyttjanderätt,
enligt vad nu sagts, gällande
mot återköparen på grund av dennes
utfästelse eller till följd av att
han själv är upplåtare eller tidigare
förvärvat fastigheten med förbehåll
om nyttj anderättens bestånd, vare
så ansett som hade återköpet skett
med sådant förbehåll.

2 KAP.

1

Avtal, varigenom —-----—

Har fastigheten övertagits till brukande
mot lega, utan att skriftligt avtal
blivit upprättat, njute brukaren,
där det ej berott på honom, att giltigt
arrendeavtal sedermera icke
kommit till stånd, ersättning för den
skada, som därigenom tillskyndas
honom. Förbehåll, som strider mot
vad sålunda stadgats, vare utan verkan.

Den, som------—--

Utan jordägarens------—

§•

tan verkan.

Har arrendatorn tillträtt fastigheten
utan att skriftligt avtal blivit
upprättat och har det ej berott på
honom att giltigt arrendeavtal sedermera
icke kommit till stånd, har
han rätt till ersättning för skada.
Förbehåll, som strider mot vad sålunda
stadgats, vare utan verkan.

— rätt förlustig.

§•

liknande ändamål.

Arrendatorn får uthyra egen byggnad,
om det kan ske utan påtaglig
olägenhet för jordägaren.

36 §.

— bestämts och icke på tillsägelse vidtager rät -

Arrenderätten vare
telse;

4. om han mot bestämmelserna i

7 § och 8 § första stycket åt annan
upplåter nyttjanderätt till fastigheten
eller del därav eller överlåter arrenderätten
eller om han, i fall som

8 § andra stycket eller 9 § första
stycket avser, överlåter arrendet å
annan, utan att där givna föreskrifter
iakttagits;

5. om han----------

Finnes i---—------

Uppsäges avtalet,-------

4. om han i strid med bestämmelserna
i detta kapitel åt annan upplåter
nyttjanderätt till fastigheten
eller de! därav eller överlåter arrenderätten; -

— sådan bestämmelse,
från arrendet.

---- — till skadestånd.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 38 år 1968

5

(Nuvarande lydelse)

Om arrende för annat ändamål
än jordbruk.

(Föreslagen lydelse)
Om lägenhetsarrende.

70

Avtal, varigenom jord upplåtes på
arrende för annat ändamål än jordbruk,
skall upprättas skriftligen, där
ej upplåtaren och arrendatorn annorlunda
åsämjas.

Å sådan ---

Är ej----

Sker överlåtelse
Ej må —---

§•

Lägenhetsarrende föreligger när
jord upplåtes på arrende för annat
ändamål än jordbruk och arrendet
icke är att anse som bostadsarrende
eller anläggnings arrende. Avtal om
lägenhetsarrende skall upprättas
skriftligen, där ej upplåtaren och arrendatorn
annorlunda åsämjas,
kan nöjas,
sidan skett.

----honom gällande.

utan verkan.

Om bostadsarrende.

71 §•

Bostadsarrende föreligger när jord
upplåtes på arrende för annat ändamål
än jordbruk samt arrendatorn
enligt arrendeupplåtelsen har rätt att
på arrendestället uppföra eller bibehålla
bostadshus och det ej är uppenbart
att upplåtelsens huvudsakliga
syfte är att tillgodose annat ändamål
än att bereda bostad åt arrendatorn
och honom närstående. Har upplåtelsen
skett för arrendatorns livstid,
föreligger dock icke bostadsarrende.

I fråga om bostadsarrende gälla 1,
3, 28 och &3 §§ samt, om ej annat
följer av 72—82 §, 70 § andra stycket.

72 §.

Upplåtelse skall ske för viss tid,
minst fem år. År arrendetiden icke
så bestämd, gäller upplåtelsen för
fem år.

Förbehåll att arrendeavtal skall
upphöra att gälla före arrendetidens
utgång om arrendatorn dör är utan
verkan.

73 §.

För att arrende skall upphöra vid
arrendetidens utgång skall uppsägning
alltid ske.

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 38 år 1968

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Uppsägning från jordägarens sida
skall äga rum tidigast två år och senast
ett år före arrendetidens utgång,
även om annan tid avtalats. Arrendatorn
är alltid berättigad att göra
sin uppsägning senast ett år före arrendetidens
utgång eller inom den
kortare tid före utgången, som kan
ha överenskommits.

Uppsäges ej arrendeavtal inom rätt
tid, anses det förlängt på fem år, om
ej längre tid avtalats.

74 §.

Bestämmelserna i 75—80 §§ om
förlängning av arrendeavtal gälla,
utom när

1. hus som avses i 71 § första
stycket ej finns på arrendestället då
avtalet senast kan uppsägas från
jordägarens sida eller, om sådant
hus finns, det då ej är åsatt taxeringsvärde,

2. arrendet upphör på den grund
att arrenderätten är förverkad eller
förhållande som avses i 34 § föreligger.

75 §.

Om jordägaren uppsagt arrendeavtalet,
har arrendatorn rätt till förlängning
av avtalet, utom när

1. arrenderätten är förverkad eller
arrendeavtalet kan uppsägas enligt
34 § utan att likväl jordägaren
uppsagt avtalet att upphöra på någon
av dessa grunder,

2. arrendatorn i annat fall åsidosatt
sina förpliktelser i sådan mån
att arrendeavtalet skäligen icke bär
förlängas,

3. byggnad på arrendestället uppförts
utan byggnadslov i fall då sådant
erfordrats eller i strid med
plan eller därmed jämförligt beslut
av myndighet angående markens bebyggande
eller användning,

4. i annat fall byggnad på arrendestället
icke står i överensstämmelse
med gällande plan och jordägaren
gör sannolikt att han skall använda
marken i enlighet med planen,

7

Tredje lagutskottets utlåtande nr 38 år 1968

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

5. jordägaren gör sannolikt, att
marken skall användas för bebyggelse
av annat slag än det som avses
med upplåtelsen eller för jordbruk,
industri eller annan ekonomisk verksamhet,
samt intresset för honom
att kunna förfoga över marken för
sådant ändamål påtagligt överväger
arrendatorns intresse av fortsatt arrende,

6. jordägaren i annat fall har befogad
anledning att upplösa arrendeförhållandet.

76 §.

Vid förlängning av arrendeavtal
är arrendatorn skyldig att godtaga
den arrendeavgift som jordägaren
fordrar. Om hans krav är oskäligt,
skall dock avgiften utgå med skäligt
belopp. Annat av jordägaren uppställt
villkor skall gälla, om det ej är
obilligt. Arrendetiden skall dock utgöra
fem år, om ej kortare tid av
särskild anledning är lämpligare. I
den mån ändring i arrendevillkoren
ej påkallas, skola samma villkor
som förut gälla.

Träffas vid förlängning av arrendeavtal
överenskommelse om arrendeavgiften
eller annat villkor, gäller
överenskommelsen utan hinder av
bestämmelserna i första stycket.

77 §.

Föreligger tvist om förlängning av
arrendeavtalet eller villkor för sådan
förlängning, åligger det jordägaren
att skriftligen meddela arrendatorn
att denne, om han icke går med
på att flytta, har att senast två månader
efter det att han fått del av
meddelandet väcka talan i tvisten.
Meddelandet skall lämnas i den ordning
som enligt 38 § gäller för uppsägning.
Bestämmelsen i 38 § tredje
stycket gäller dock icke om det ej
finns husfolk.

Om jordägaren fullgjort vad som
åligger honom enligt första stycket,
har arrendatorn att väcka talan in -

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 38 år 1968

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

om den i första stycket avsedda tiden.
Iakttages ej denna, förfaller
rätten till förlängning av arrendeavtalet.

78 §.

Är fråga om förlängning av arrendeavtalet
ännu ej avgjord när arrendetiden
går ut, har arrendatorn rätt
att kvarsitta på arrendestället, till
dess frågan är slutligt avgjord. För
tid som arrendatorn sålunda kvarsitter
skola de förut gällande arrendevillkoren
tillämpas i avbidan på att
arrendevillkoren för samma tid bli
slutligen bestämda.

79 §.

Bifalles arrendatorns talan om förlängning
av arrendeavtalet, skola
villkoren för det fortsatta arrendet
fastställas enligt 76 §.

Dom varigenom arrendatorns talan
bifalles anses som avtal om fortsatt
arrende.

80 §.

Bifalles ej arrendatorns talan om
förlängning av arrendeavtalet, får i
domen skäligt uppskov med frånträdet
medges, om jordägaren eller
arrendatorn begär det. Avgöres tvisten
efter arrendetidens utgång eller
medges uppskov med f rånträdet,
skola arrendevillkoren för tiden från
avtalets upphörande till frånträdet
fastställas enligt 76 §.

81 §.

Vill arrendatorn överlåta arrenderätten
till annan, skall han erbjuda
jordägaren att återtaga arrendestället
mot skyldighet att betala arrendatorn
skälig ersättning för arrenderättens
värde samt, om arrendatorn
önskar att jordägaren skall övertaga
byggnad eller annan anläggning som
avses i 18 §, att inlösa dessa till skäligt
belopp. Förklarar jordägaren sig
villig att lösa, men kan överenskommelse
ej träffas om ersättningen,
skall denna fastställas av skiljemän

9

Tredje lagutskottets utlåtande nr 38 år 1968

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lijdelse)

i den ordning 18 § föreskriver. Har
jordägaren ej inom en månad efter
erbjudandet lämnat förklaring som
nyss angivits, får arrendatorn i sitt
ställe sätta annan med vilken jordägaren
skäligen kan nöjas.

Genom bodelning, arvskifte eller
testamente eller genom exekutiv försäljning
eller i arrendatorns konkurs
kan arrenderätten övergå till annan
med vilken jordägaren skälig en kan
nöjas, utan att erbjudande enligt
första stycket lämnats.

82 §.

Förbehåll som strider mot bestämmelse
i 72—81 §§ är utan verkan
mot arrendatorn, om ej annat anges.
Rätten kan medge undantag från
sådan bestämmelse, om särskilda
omständigheter föranleda till det och
avtalet innehåller förbehåll att sådant
medgivande får sökas.

Innehåller avtalet att medgivande
av undantag får sökas men avslås
ansökningen, förfaller avtalet, om ej
annat överenskommits.

Om anläggningsarrende.

83 §.

Anläggningsarrende föreligger när
jord upplåtes på arrende för annat
ändamål än jordbruk samt arrendatorn
enligt arrendeupplåtelsen har
rätt att för förvärvsverksamhet på
arrendestället uppföra eller bibehålla
byggnad, som ej är av endast
ringa betydelse för verksamhetens
bedrivande. Har upplåtelsen skett
för arrendatorns livstid eller för viss
tid som understiger ett år, föreligger
dock icke anläggningsarrende.

I fråga om anläggningsarrende
gälla 1, 3 och 28 §§ samt, om ej
annat följer av 84—89 §, 70 § andra
stycket.

84 §.

Upplåtelse skall ske för viss tid.
Är arrendetiden icke så bestämd,
gäller avtalet för fem år.

Öl

Tredje lagutskottets utlåtande nr 38 år 1968

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

85 §.

Har ej annat överenskommits, anses
arrendeavtal innefatta villkor att
om uppsägning ej sker inom rätt
tid, avtalet skall anses förlängt på
tid som motsvarar arrendetiden,
dock längst fem år.

Uppsägning skall ske minst sex
månader före arrendetidens utgång,
om ej annan tid överenskommits.

86 §.

Bestämmelserna i 87 och 88 §§ om
rätt till ersättning med anledning av
arrendets upphörande gälla, utom
när arrendet upphör på den grund
att arrenderätten är förverkad eller
förhållande som avses i 3b § föreligger.

87 §.

Har jordägaren uppsagt arrendeavtalet
och vägrar han att förlänga
arrendet eller kommer förlängning
i annat fall ej till stånd på den grund
att jordägaren för förlängning kräver
avgift som ej är skälig eller uppställer
annat villkor som är obilligt,
skall han i skälig omfattning ersätta
arrendatorn dennes förlust på grund
av arrendets upphörande, om ej

1. arrendatorn åsidosatt sina förpliktelser
i sådan mån att det icke
skäligen kan fordras att jordägaren
förlänger arrendeförhållandet,

2. jordägaren gör sannolikt, att
marken skall användas för annat ändamål
än det med upplåtelsen avsedda
och intresset för honom att
kunna förfoga över marken för sådant
ändamål påtagligt överväger
arrendatorns intresse av fortsatt arrende,

3. jordägaren i annat fall har befogad
anledning att upplösa arrendeförhållandet.

Förlust för arrendatorn som har
samband med att denne bekostat
uppförande av byggnad eller utförande
av annat arbete på arrendestället
skall beaktas vid ersättningens
bestämmande endast om åtgär -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 38 år 1968

11

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

den vidtagits i enlighet med arrendeavtalet.

88 §.

Om arrendatorn icke inom tre
veckor från uppsägningen meddelar
jordägaren att han önskar behålla
arrendestället, är hans rätt till ersättning
enligt 87 § förfallen. Lämnas
sådant meddelande inom den
angivna tiden, har jordägaren att
inom tre veckor från det att meddelandet
lämnades underrätta arrendatorn
om de villkor han uppställer
för att förlänga arrendeförhållandet
eller om orsaken till att han vägrar
medge förlängning. Underlåter han
detta, har arrendatorn rätt till ersättning
för förlust som avses i 87 §.

Arrendatorns meddelande enligt
första stycket skall lämnas i den
ordning som enligt 38 § gäller för
uppsägning.

89 §.

Arrendatorn får i sitt ställe sätta
annan med vilken jordägaren skäligen
kan nöjas. Förbehåll varigenom
denna arrendatorns rätt begränsas
får ej göras gällande när överlåtelse
sker genom exekutiv försäljning
eller i arrendatorns konkurs. 1 2 3 4

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1968.

2. Lagen äger ej tillämpning på arrendeavtal som slutits före lagens
ikraftträdande, om icke annat följer av vad nedan sägs.

3. Avser avtal, som slutits före lagens ikraftträdande, sådant arrende
som enligt lagen utgör bostadsarrende, skall 2 kap. 7A—80 §§ tillämpas
på avtalet, om arrendet vid arrendetidens utgång varat minst tio år. Detsamma
gäller, om den arrendetid som löper vid ikraftträdandet enligt avtalet utgår
först sedan arrendet varat minst tio år.

Gäller avtalet bestämd tid utan förbehåll om uppsägning, äger även 2
kap. 73 § tillämpning. Om arrendetiden går till ända inom ett år från
lagens ikraftträdande, anses dock uppsägning som skett inom en månad
från ikraftträdandet ha skett i rätt tid.

4. Har avtal om arrende för annat ändamål än jordbruk slutits före lagens
ikraftträdande och är avtalet träffat på obestämd tid eller med förbehåll om
rätt för såväl jordägaren som arrendatorn att uppsäga avtalet samt sker ej,
sedan lagen trätt i kraft, uppsägning till den tid då på grund av sådan uppsägning
avtalet tidigast kunnat frånträdas, skall lagen tillämpas på avtalet

12

Tredje lagutskottets utlåtande nr 38 år 1968

från nämnda tid. Förlänges avtal till följd av bestämmelserna under punkt
3, äger därefter lagen i dess helhet tillämpning på avtalet.

Är avtal som avses i första stycket ej skriftligt, skall dock 2 kap. 70 §
fjärde stycket i stället för 2 kap. 28 § tillämpas på avtalet.

5. Har arrendeavtal som slutits före lagens ikraftträdande ej upprättats
skriftligen, skall det ske, om jordägaren eller arrendatorn begär det.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 6 § lagen den 20 december 1946 (nr 807)
om handläggning av domstolsärenden

Härigenom förordnas, att 6 § lagen den 20 december 1946 om handläggning
av domstolsärenden1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

6 §•

Underrätt vare--- — — —-------lagfaren domare.

Vid annan —--------—

eller 9

9. dödande av förkommen handling.

Skall i häradsrätt nämnd deltaga,
vare häradsrätten i ärende, som
avses i andra stycket 2, 3, 6, 7 eller
9 eller angår intagande i rättens protokoll
av förening varom under 8.
förmäles, domför med tre i nämnden,
dock ej då fråga är om tillstånd
till viss förvaltningsåtgärd eller
talan mot överförmyndares beslut.

— om ägofred;

9. medgivande av undantag enligt
2 kap. 82 § lagen om nyttjanderätt
till fast egendom; eller

10. dödande av förkommen handling.

Skall i häradsrätt nämnd deltaga,
vare häradsrätten i ärende, som avses
i andra stycket, 2, 3, 6, 7, 9 eller
10 eller angår intagande i rättens
protokoll av förening varom under
8. förmäles, domför med tre i nämnden,
dock ej då fråga är om tillstånd
till viss förvaltningsåtgärd eller talan
mot överförmyndares beslut.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1968.

1 Senaste lydelse av 6 § se 1963:524.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 38 år 1968

13

Motionsyrkanden

Utskottet har i samband med propositionen behandlat följande i anledning
av densamma väckta motioner, nämligen

A. de likalydande motionerna 1: 780 av herrar Alexanderson och Ernulf
samt II: 1010 av herrar Nyberg och Tobé, i vilka motioner hemställes,

»att riksdagen måtte för sin del besluta a. att 1, 3, 28 samt 43 §§ i 2 kap.
lagen om nyttjanderätt till fast egendom skall gälla även vid livstidsarrenden
för bostadsändamål,

att reglerna om uppsägning av bostadsarrenden måtte ges ett fastare och
klarare innehåll i enlighet med vad som ovan anförts i motionen,
att utskottet utformar erforderlig lagtext».

B. de likalydande motionerna I: 781 av herrar Hermansson och Svanström
samt II: 1009 av herrar Gustavsson i Alvesta och Johansson i Växjö,
i vilka motioner hemställes,

»att riksdagen vid behandlingen av prop. nr 19 angående Lag ang. ändring
i lagen av den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom måtte besluta

A. beträffande bostadsarrende

1) att Punkt 6 i 75 § i Kungl. Maj :ts förslag utgår,

2) att jordägaren vid uppsägning av arrendeavtalet för avflyttning skall
ange skäl för uppsägningen,

B. beträffande lägenhetsarrende

1) att jordägares skyldighet att, under angivna förutsättningar, ersätta
arrendators förlust på grund av arrendes upphörande ej göres dispositiv,
men att dispens i vissa fall bör kunna medgivas av domstol».

C. de likalydande motionerna I: 782 av herrar Nilsson, Ferdinand, och
Gustafsson, Nils-Eric, samt II: 1011 av herr Svensson i Vä m. fl., i vilka motioner
hemställes,

»att riksdagen i anledning av prop. nr 19 måtte besluta
att s. k. anläggningsarrenden måtte i princip beredas motsvarande tryggad
besittningsrätt som i lagstiftning i anledning av propositionen beredes de
s. k. bostadsarrendena; samt

att i propositionen avsedd lagtext måtte ändras i överensstämmelse härmed
med beaktande av i motionen framlagt förslag».

Motionärerna föreslår att bestämmelserna rörande anläggningsarrende får
följande lydelse:

14

Tredje lagutskottets utlåtande nr 38 år 1968

»Om anläggningsarrende

83 §.

Anläggningsarrende föreligger när arrendatorn enligt arrendeupplåtelsen
har rätt att för förverksamhet på arrendestället uppföra eller bibehålla byggnad,
om den ej är av endast ringa betydelse för verksamhetens bedrivande.

Om anläggningsarrende gäller i tillämpliga delar vad som ovan om bostadsarrende
stadgats.

84 §.

Upplåtelse av anläggningsarrende skall ske för viss tid icke understigande
ett år. Är arrendetiden bestämd på annat sätt gäller avtalet för fem år».

Gällande rätt

Utskottet hänvisar till i propositionen intagen redogörelse.

Arrendelagsutredningens förslag

Utskottet hänvisar till i propositionen intagen redogörelse.

Remissyttrandena över utredningens förslag

Utskottet hänvisar till i propositionen intagen redogörelse.

Departementschefen vid lagrådsremissen

Vid lagrådsremissen anförde departementschefen i den allmänna motiveringen
följande.

Allmänna synpunkter

Arrende för uppförande av byggnad för bostadsändamål (bostadsarrende)
har under de senaste decennierna blivit allt vanligare. Utvecklingen
beror främst på den ökade förekomsten av sommarstugor och annan
fritidsbebyggelse på ofri grund. Avtal om bostadsarrende grundar sig på
NJL:s regler om lägenhetsarrende. Dessa regler — som i huvudsak behållits
oförändrade sedan lagens tillkomst år 1907 — bygger på principen om
parternas avtalsfrihet. Reglerna har emellertid alltmer kommit att framstå
som otillräckliga. Kritik har riktats främst mot att arrendatorn inte har
någon trygghet i besittningen till arrendestället eller något skydd mot oskäliga
ändringar av arrendevillkoren. Bristen på bestämmelser i dessa avseenden
ger jordägaren möjlighet att utan några egentliga skäl säga upp arren -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 38 år 1968

15

datorn till avflyttning eller under hot om uppsägning förmå honom att
acceptera de villkor jordägaren önskar för en kommande arrendeperiod. Det
är naturligt att arrendatorerna genom denna ordning kan känna sig utlämnade
åt jordägarens godtycke. Mot bakgrunden härav har krav rests på
en revision av arrendelagens bestämmelser för bostadsarrende.

Den åsikten har emellertid också framförts att arrende över huvud taget
inte är lämpligt som markdispositionsform när det gäller fritidsbebyggelse.
Byggande av ett hus med inte alltför enkel boendestandard medför i dag
betydande kostnader och kräver en långsiktig användning av marken och
en större trygghet i besittningen än som kan erbjudas genom arrende. Allvarliga
anmärkningar har även riktats mot att arrendebebyggelsen i många
fall sker på olämpliga platser eller på annat olämpligt sätt. Bebyggelsen borde
därför enligt mångas uppfattning inriktas på andra markdispositionsformer
än arrende. Vissa remissinstanser har rent av hävdat att arrendemöjligheten
borde helt förbjudas för bostadsändamål.

De synpunkter som anförts mot arrendeformen har onekligen visst fog för
sig. Disponeras marken där huset är uppfört i stället med äganderätt
eller tomträtt, blir husägarens rättsställning betydligt starkare. Samhällets
möjligheter att reglera och kontrollera bebyggelsen blir också större. Skäl
talar därför för att i varje fall mera dyrbara hus bör uppföras på mark
som innehas med äganderätt eller tomträtt. Vid bedömningen av arrendeformens
lämplighet måste emellertid hänsyn också tas till att efterfrågan
på lämplig tomtmark är stor och att det i många fall finns klart uttalade
önskemål om att kunna använda arrendemöjligheten. I och för sig torde
det stora flertalet stugägare helst vilja inneha den disponerade marken
med äganderätt. Man kan dock inte bortse från att många inte vill eller
kan ta på sig de kostnader som ett köp av tomtmark innebär. För dem
som avser att uppföra t. ex. enklare, monteringsfärdiga stugor som lätt går
att flytta från platsen torde vidare ett förvärv av tomtmarken många gånger
te sig opåkallat. Hänsyn måste även tas till att jordägaren kan ha svårigheter
att sälja tomtmark eller ha välgrundade betänkligheter mot att sälja
marken. Det är vidare önskvärt att den form av fritidsverksamhet som fritidsbebyggelsen
erbjuder görs tillgänglig för alla som har intresse härför.
Det är min övertygelse att arrendeformen, om den ges stöd av lagbestämmelser
som är utformade efter nutidens krav, är lämplig för fritidsbebyggelse
och ägnad att främja människors önskemål att skaffa ett eget fritidshus.
Arrende kan härigenom bli ett betydelsefullt och ändamålsenligt komplement
till andra markdispositionsformer.

Av det sagda framgår att arrendet enligt min mening fyller ett angeläget
och praktiskt behov för i första hand sådan fritidsbebyggelse som är av
mindre kapitalkrävande art. En majoritet bland remissinstanserna delar
denna uppfattning. Arrende som markdispositionsform bör därför få bestå
även i framtiden som ett alternativ till andra markdispositionsformer. En

16

Tredje lagutskottets utlåtande nr 38 år 1968

revision av arrendelagens bestämmelser om arrende för bostadsändamål är
mot bakgrunden härav synnerligen behövlig.

En utbredd arrendebebyggelse förutsätter att de byggnads- och planreglerande
bestämmelser som i olika sammanhang gäller för annan bebyggelse
blir tillämpliga även på arrendebebyggelsen. Görs lagen sådan att en oreglerad
och olämplig fritidsbebyggelse tillåts uppkomma eller att redan bestående
sådan bebyggelse konserveras, förfelas reformens syfte till stor del. Arrendebestämmelserna
får därför inte utformas på sådant sätt att intresset
av en god bebyggelseplanering motverkas. Jag återkommer senare till dessa
frågor men vill redan nu framhålla att jag inte finner att förekomsten av
arrende bör hindras av detta skäl.

De förslag som utredningen lägger fram beträffande arrende för bostadsändamål
uppbärs av den tanken att de nya reglerna i största möjliga
utsträckning skall anpassas till vad parterna i allmänhet kan antas avse
vid arrendeavtals ingående. Endast i den mån särskilda skyddsregler behövs
för att åstadkomma likställdhet mellan parterna skall tvingande regler
tillgripas. Utifrån dessa utgångspunkter föreslår utredningen att frågan om
arrendatorns besittningsskydd löses på det sättet att arrendatorn får rätt
till viss minsta arrendetid samt rätt till fortsatt arrende. Reglerna kompletteras
med bestämmelser som vid tvist gör det möjligt att få till stånd en
prövning genom myndighet av uppsägning och av arrendevillkoren vid fortsatt
arrende. Dessutom föreslås en utvidgning av arrendatorns rätt att överlåta
arrendet till annan person. Samtidigt tillgodoses jordägarens intresse
av att kunna återfå besittningen till marken genom en möjlighet att bryta
optionsrätten när skäl härför föreligger.

Utredningens förslag har fått ett övervägande gynnsamt mottagande under
remissbehandlingen.

Den tidigare redogörelsen talar otvivelaktigt starkt för att beträffande
bostadsarrende förhållandet mellan de avtalsslutande parterna underkastas
en fastare reglering än den som hittills gällt och att spelrummet för parternas
fulla avtalsfrihet begränsas. I valet mellan dispositiva och tvingande
regler måste emellertid hänsyn tas till att tillkomsten av ett arrendeavtal
förutsätter ett frivilligt avtal mellan jordägaren och arrendatorn. Alltför
starka tvångsingripanden beträffande vissa delar av arrendeförhållandet
kan därför lätt återverka på andra delar av avtalet och på jordägarens villighet
över huvud taget att ingå arrendeavtal. En sådan konsekvens skulle kunna
bli till nackdel för arrendatorerna snarare än att gynna dem. Tvingande
lagregler bör därför tillgripas endast när sådana är starkt motiverade. Utredningens
förslag får anses lämpligt avpassat och innebär att skälig hänsyn
tas till både jordägarens och arrendatorns berättigade anspråk. Som
närmare framgår av det följande anser jag mig därför kunna i stort sett
godta de föreslagna reglerna om bostadsarrende.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 38 år 1968

17

En annan betydelsefull grupp inom kategorin lägenhetsarrende kännetecknas
av att arrendatorn driver förvärvsverksamhet på arrendestället (a nläggningsarrende).
Enligt utredningens beräkningar finns omkring
30 000 sådana arrenden. De byggnader och övriga anläggningar som arrendatorn
uppfört på arrendestället kan vara av skilda slag, såsom lagerhus,
fabriker, bensinstationer och kiosker. Ofta representerar byggnaderna eller
anläggningarna ett betydande värde. Den kritik mot gällande bestämmelser
som anförts beträffande bostadsarrende är i sina huvuddrag tillämplig också
i fråga om anläggningsarrende. Utredningen har ansett behov föreligga
av klarare och fastare rättsregler även för dessa arrendeförhållanden. Utredningens
åsikt delas av remissinstanserna. Även jag finner en översyn av hithörande
frågor inom arrendelagen behövlig.

Utredningen kommer emellertid fram till i viss mån andra lösningar beträffande
anläggningsarrende än i fråga om bostadsarrende. Utredningen
har särskilt beaktat två omständigheter som skiljer anläggningsarrende
från bostadsarrende. Dels är de avtal som ingås för markens nyttjande för
förvärvsverksamhet mera renodlat av ekonomisk art. Dels påstås jordägarens
intresse av att utan större omgång kunna återfå besittningen till arrendestället
vara starkare vid anläggningsarrende än vid bostadsarrende. I åtskilliga
fall har marken i planhänseende inte fått sin slutliga användning
bestämd. Ett alltför starkt ingripande till arrendatorns förmån skulle därför
kunna låsa den framtida markanvändningen eller hindra genomförande av
önskad planändring. Ett sådant ingripande skulle återverka på jordägarens
villighet att upplåta nyttjanderätt till marken.

Mot denna bakgrund tar utredningens förslag i högre grad än vad fallet
är beträffande bostadsarrende sikte på att behålla avtalsfriheten. Härutöver
tas i viss mån hänsyn till arrendatorns behov av att kunna utnyttja
sina byggnader på arrendestället som underlag för kredit. Förslaget innefattar
endast några få tvingande regler till arrendatorns förmån. I främsta
rummet märks rätten till bestämd arrendetid med uppsägningsskydd. Någon
bestämmelse som direkt ger arrendatorn möjlighet till förlängt arrende
föreslås däremot inte.

Remissinstanserna har i princip tillstyrkt utredningens förslag eller
lämnat detta utan erinran. En samlad opinion från främst företrädarna
för näringslivet uttalar sig dock starkt för införandet av optionsrätt. Jordägaren
och arrendatorn betecknas som likställda förhandlingsparter endast
när det första arrendeavtalet ingås. Allt eftersom arrendatorn lägger ner
kostnader på arrendestället blir han alltmer beroende av jordägaren vid
förhandlingar om avtalets förlängning. En skyldighet att flytta kan sålunda
medföra svåra konsekvenser för rörelsens drift och värdet av specialinredda
byggnader m. m.

Även när det gäller anläggningsarrenden ansluter jag mig till utredningens
sätt att angripa problemen kring arrendatorns rättsställning. Arrende 2

Bihang till riksdagens protokoll 1968. 9 saml. 3 avd. Nr SS

18

Tredje lagutskottets utlåtande nr 38 år 1968

förhållanden av detta slag utgör i de flesta fall ett led i en affärsmässigt
driven verksamhet, och särskilda skäl kan knappast åberopas för att i större
utsträckning göra avsteg från avtalsfriheten. Stor hänsyn bör också tas till
jordägarens intresse av hur marken används. Som utredningen konstaterat
förekommer anläggningsarrenden till övervägande del på mark som
ägs av kommun eller offentlig myndighet eller inom områden där allmänna
intressen eljest gör sig särskilt gällande.

Frågorna rörande arrendatorns rättsställning kretsar emellertid även här
i hög grad kring lösningen av besittningsskyddet. Utan regler om sådant
skydd blir arrendatorn underlägsen jordägaren som avtalspart. Behovet av
rättsligt skydd bottnar ytterst i arrendatorns intresse att inte genom arrendeförhållandets
upplösning gå miste om det ofta betydande ekonomiska
värde som han investerat på arrendestället. Det kan inte anses tillräckligt
att hänvisa till att arrendatorn redan vid det första arrendets ingående kan
försäkra sig om ett besittningsskydd i avtalet. Det nu anförda talar enligt
min mening för att en mera fast skyddsform bör införas än vad utredningen
föreslagit.

Valet av form för besittningsskyddet är emellertid vanskligt. Som nyss
framhållits måste jordägarens möjlighet att ändra markens utnyttjande
beaktas. Vidare möter det betydande svårigheter att inom ramen för ett
direkt besittningsskydd utforma lämpliga regler för att bestämma arrendeavgiften
vid fortsatt arrende. Jag kan därför inte förorda ett direkt besittningsskydd
liknande det som föreslagits för bostadsarrende. Det synes
mig emellertid lämpligt att införa ett indirekt besittningsskydd i nära överensstämmelse
med den metod som i annat sammanhang har föreslagits
komma till användning beträffande hyresavtal utanför bostadssektorn. Jag
föreslår därför att arrendatorn, om ej annat avtalats i arrendeupplåtelsen,
tillförsäkras rätt att i skälig omfattning erhålla ersättning för viss förlust
genom arrendeförhållandets upplösning, om markägaren utan giltig anledning
vägrar arrendatorn nytt arrende. En sådan regel tillgodoser såväl jordägarens
intresse av att utan större omgång vid behov återfå besittningen till
marken som arrendatorns anspråk på att kunna förhandla med jordägaren
på mera jämställd fot. Den närmare utformningen av besittningsskyddet
återkommer jag till i det följande.

Frågan om ett för nyttjanderätt särskilt avpassat i nteckningsinstitut
som ger arrendatorn möjlighet att utnyttja arrenderätten
och de egna byggnaderna för kredit har aktualiserats av utredningen.
Behov därav gör sig främst gällande i fråga om anläggningsarrende.
Något utarbetat förslag till en inteckningsreform har dock inte
lagts fram. Utredningen har likväl sökt beakta kreditfrågan genom att för
anläggningsarrende föreslå sådana ändringar i arrendelagen som kan antas
vara ägnade att underlätta genomförandet av en panträttsreform. I detta

Tredje lagutskottets utlåtande nr 38 år 1968 19

hänseende föreslås obligatorisk skriftlig avtalsform och en ntvidgad substitutionsrätt.

Önskvärdheten av en inteckningsreform för främst anläggningsarrenden
bär bekräftats av åtskilliga remissinstanser. Flera har uttalat att anläggningsarrendatorn
även av detta skäl borde tilläggas optionsrätt.

Jag vill erinra om att genom lagen den 29 juli 1966 (nr 454) om företagsinteckning
har bokföringsskyldig näringsidkare fått möjlighet att ta ut
företagsinteckning med bl. a. byggnad eller anläggning på ofri grund som
säkerhet. Genom denna lag har åtminstone för större anläggningsarrenden
möjligheterna att utnyttja arrenderätt och byggnader som kreditsäkerhet
förbättrats. Trots detta torde för anläggningsarrendatorn ett visst behov
kvarstå att få till stånd en registerpanträtt. Också beträffande bostadsarrende
torde vissa kreditförsörjningsproblem föreligga. Frågan om en panträtt
av nu antytt slag innehåller emellertid många komplicerade och svårlösta
spörsmål. Frågan torde under alla förhållanden inte kunna tas upp till
närmare behandling, förrän det pågående reformarbetet på inskrivningsväsendets
område slutförts. Någon anledning att på detta stadium utforma
arrendelagen med särskild hänsyn till ett eventuellt framtida panträttsinstitut
anser jag därför inte föreligga. Å andra sidan är det givet att varje
åtgärd som vidtas i syfte att stärka arrendatorns rättsställning också bidrar
till att höja arrendets kreditvärde.

Nu behandlade slag av lägenhetsarrende bör benämnas bostadsarrende
resp. anläggningsarrende. De bör skiljas ut från institutet lägenhetsarrende
och göras till föremål för särskild lagstiftning på liknande sätt som
skedde vid 1943 års reform beträffande de sociala jordbruksarrendena.
Härigenom kommer de allmänna reglerna om lägenhetsarrende även i fortsättningen
att gälla för de utbrutna grupperna såvida inte särskilda regler
meddelas.

Avsikten är att NJL skall ersättas av vissa kapitel i den nya jordabalk
varom förslag är remitterat till lagrådet. Arrendebestämmelserna avses skola
ingå i 8—11 kap. Arbetet med jordabalken är ännu inte avslutat, och flera
år kan beräknas förflyta innan balken träder i kraft. Eftersom det är angeläget
att reformen av reglerna om lägenhetsarrende genomförs utan dröjsmål
måste de ändringar jag nu föreslår utformas som ändringar i arrendelagen.
I samband med att denna reformeras i sin huvuddel — vilket inte
kan ske förrän arrendelagsutredningen överlämnat sitt betänkande om jordbruksarrende
— avses arrendelagen i sin helhet bli infogad in i den nya
jordabalken.

Beträffande frågan om bebyggelseplaneringen visar utredningens
undersökningar att undermålig fritidsbebyggelse är särskilt vanlig
när husägaren disponerar marken med arrenderätt. Ofta börjar fritidsbe -

20

Tredje lagutskottets utlåtande nr 38 år 1968

byggeisen i liten omfattning. Ett markområde som parterna själva finner
lämpligt arrenderas och bebyggs. Efterhand tillkommer flera hus, och en
oreglerad tätbebyggelse uppstår. Denna nödvändiggör förr eller senare gemensamma
anläggningar och därmed också planläggning. Stora svårigheter
kan då föreligga att genomföra en ändamålsenlig plan. En annan mera framträdande
företeelse är att fritidshus fått en olycklig placering i landskapet
eller bebyggelsemiljön. Hus kan ha placerats exempelvis på små eller kala
öar, på bergstoppar, i skoglösa dalgångar eller på öppna stränder och uddar.
Ej sällan har förekommit att byggnadsmyndigheterna ställer mindre stränga
krav på fritidsbebyggelsen och att byggnadslov lämnas trots att närmare
planläggning först bort ske.

Utredningen och remissinstanserna är eniga om att reglerna för bostadsarrende
måste utformas så att olämplig bebyggelse inte uppstår eller konserveras.
Delade meningar råder emellertid om sättet att förverkliga detta
önskemål.

Utredningen anser för sin del att ett godtagbart resultat kan uppnås genom
särskilda regler i arrendelagen. Förslaget syftar till att eliminera risken
av att optionsrätten hindrar nödvändiga ändringar i markanvändningen.
Enligt utredningens erfarenhet är det de enklare fritidshusen som vållar de
största olägenheterna. Dessa föreslås därför falla utanför optionsrätten. För
övriga fall föreslår utredningen att optionsrätten skall kunna brytas när
huset strider mot planintresset.

En klar majoritet av remissinstanserna har anslutit sig till utredningens
ståndpunkt. I motsats härtill står en mindre remissopinion som anser att
arrende för bostadsändamål bör underkastas samma prövning som sker
vid fastighetsbildning. Arrendeupplåtelsen bör därför avse hel fastighet. I
varje fall bör upplåtelseobjektet definieras på i princip samma sätt som
sker beträffande fastigheter. En tredje ståndpunkt intas av lantmäteristyrelsen.
Styrelsen tar fasta på att det är de mera långsiktiga arrendeförhållandena
som innebär de största nackdelarna från nu angivna synpunkt.
Sådana bör därför inte godtas utan prövning av om upplåtelsen stämmer
överens med plan. Härigenom vinns den fördelen att den enskilde måste visa
sin aktivitet för att fortsätta ett inte planenligt arrendeförhållande, till skillnad
från utredningens förslag som förutsätter sådan aktivitet för att arrendeförhållandet
skall avbrytas. Dessutom bör enligt styrelsens förslag den
längsta tillåtna arrendetiden utgöra fem år. I övrigt har några remissinstanser
föreslagit att regler införs om förprövning av byggnadsnämnden
i fråga om arrendeområdets lämplighet.

För att erhålla fritidsområden av godtagbar standard och utformning kan
en närmare allmän reglering av byggnadsverksamheten inte undvaras. Kritik
har i detta hänseende riktats mot arrende som markdispositionsform.
Det står utan vidare klart att någon särbehandling av arrendebebyggelsen i
förhållande till övrig bebyggelse inte kan accepteras. Byggnadsverksamhe -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 38 år 1968

21

ten på arrenderad mark måste underkastas samma krav på ändamålsenlighet
som gäller i andra fall. De olika förslag som framförts uppbärs genomgående
av tanken att en arrendeupplåtelse redan på ett tidigt stadium skall
komma under byggnadsmyndigheternas kontroll och prövning. En sådan
önskan är väl förståelig. Bara härigenom skapas garantier för att arrendebebyggelsen
inte får menliga konsekvenser i framtiden.

Det kan emellertid ifrågasättas om inte detta intresse väsentligen kan tillgodoses
med tillämpning av redan gällande bestämmelser för markens bebyggande.
För stora delar av landet gäller att byggnad inte får uppföras
utan byggnadslov. Sådant tillstånd skall inhämtas om marken —- oavsett
om den innehas med äganderätt eller arrenderätt — är belägen inom område
med fastställd generalplan, stadsplan eller byggnadsplan eller med
utomplansbestämmelser (35 och 54 §§ byggnadsstadgan). Skyldighet att
ansöka om tillstånd för byggande föreligger dessutom på vissa platser enligt
bl. a. naturvårds-, fornminnes- och byggnadsminneslagen. I övrigt är
bebyggelserätten fri. I och för sig kan detta ge upphov till särskilda problem
beträffande fritidsbebyggelsen, eftersom denna många gånger uppkommer
just inom områden där skyldighet att inhämta tillstånd inte råder. Föreligger
behov av reglering och kontroll av bebyggelsen inom områden med glesbebyggelse
kan emellertid utomplansbestämmelser införas.

I motiven till nu gällande byggnadsstadga framhålls att utomplansbestämmelser
inte borde användas i alltför stor utsträckning. Institutet borde
tillämpas endast när en mera avsevärd byggnadsverksamhet var att vänta
och anledning därför förelåg att med uppmärksamhet följa utvecklingen
(prop. 1959: 168 s. 94). Vad som numera är känt om fritidsbebyggelsens
uppkomst och de negativa konsekvenser som därvid kan uppstå, talar
emellertid starkt för en utvidgning av institutets användning. Den restriktiva
syn på frågan om införande av utomplansbestämmelser som kommit till
uttryck tidigare bör därför inte längre anses bindande. Flera byggnadsnämnder
synes också ha slagit in på denna linje. Utredningens undersökningar
visar att vid årsskiftet 1965/66 skyldighet att söka tillstånd för nybyggnad
förelåg för cirka två tredjedelar av rikets landyta. Enligt utredningens
uppfattning gällde tillståndskrav i stort sett för alla områden
som är aktuella för fritidsbebyggelse. Utredningens uppfattning bekräftas
av flera remissinstanser. Den möjlighet till kontroll av fritidsbebyggelsens
utbredning som byggnadsmyndigheterna behöver kan således
enligt min mening skapas genom tillämpningen av utomplansbestämmelser.

När det gäller byggnadsmyndigheternas möjlighet att ingripa mot olämplig
arrendebebyggelse bör framhållas att oavsett vilken markdispositionsform
som används så får byggnadslov inte medges om tomtområde eller
hus inte står i överensstämmelse med plan eller utomplanbestämmelser.
Ett verksamt medel att reglera fritidsbebyggelsen på arrenderad mark finns
således i prövningen av ansökan om byggnadslov. Särskilt gäller detta när

22 Tredje lagutskottets utlåtande nr 38 år 1968

arrendestället ligger inom området med byggnadsplan eller sladsplan. Sådan
plan skall upprättas inte bara när tätbebyggelse uppkommit utan även när
sådan bebyggelse väntas inom nära förestående tid. Enligt utredningens erfarenhet
brister visserligen byggnadsmyndigheterna inte sällan i sin skyldighet
att införa detaljplan beträffande arrendebebyggelse men samtidigt har
framkommit att planverksamheten intensifierats sedan problemen kring fritidsbebyggelsen
blivit kända. Jag utgår därför från att planbestämmelserna
framdeles kommer att iakttas för arrendebebyggelsen i samma grad som
för annan bebyggelse. Härigenom skapas enligt min mening tillräckliga garantier
för att arrendebebyggelsen inte får en olämplig inriktning, när
marken är belägen inom område med detaljplan.

En viss särställning intar arrendebebyggelsen i de fall då byggnadstomten
är belägen inom område för vilket endast utomplansbestämmelser gäller.
Den prövning som här föregår byggnadslovgivningen tar närmast sikte
på att tomt och hus uppfyller vissa minimikrav (29 § byggnadsstadgan).
Risk kan därför föreligga att enstaka arrendehus uppförs utan hänsyn till
lämplig inpassning i landskapet eller bebyggelsemiljön. Byggnadsmyndigheterna
har dock vissa möjligheter att påverka bebyggelsen. Framstår det
som nödvändigt att inskrida mot mera påtagliga överdrifter i fråga om
byggnadens storlek och utförande för att skydda landskapsbilden eller bebyggelsemiljön,
kan byggnadslov vägras (35, 38 och 39 §§ byggnadsstadgan).
Vidare kan framhållas det förhud mot bebyggelse inom strandskyddsområde
som kan utfärdas med stöd av naturvårdslagen (15 och 16 §§). Det
är vanskligt att bedöma om ytterligare regler behövs för att trygga en lämplig
inriktning av fritidsbebyggelsen på arrenderad mark i nu berörda hänseenden.
Flera remissinstanser hävdar att behov härav föreligger. Enligt min
mening bör man dock först avvakta vad reformen beträffande bostadsarrenden
kan få för inverkan när det gäller att tillgodose planintresset.
Frågan bör ytterligare uppmärksammas i samband med eu närmare översyn
av byggnadslagstiftningen.

Av det sagda framgår att enligt min mening de påtalade svårigheterna
med att få arrendebebyggelsen i överensstämmelse med planmyndigheternas
intentioner närmast hänför sig till byggnadslagstiftningens praktiska
tillämpning. I allt väsentligt synes skillnaden mellan arrende och övriga
markdispositionsformer göra sig gällande bara vid glesbebyggelse inom områden
med ntomplansbestänunelser. Dessa arrenden synes dock utgöra en
förhållandevis liten grupp. Att införa en bestämmelse om att endast hel
fastighet kan arrenderas för bostadsändamål eller att införa ett system liknande
fastighetsbildningsreglerna för prövning av upplåtelseobjektets lämplighet
anser jag med hänsyn till det relativt ringa behovet vara att gå alltför
långt.

Syftet med reformen beträffande bostadsarrende är att skapa ökad trygghet
för arrendatorn i besittningen till arrendestället. Som utredningen fram -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 38 år 1968

23

hållit kan emellertid ett utvidgat besittningsskydd medföra att mindervärdiga
bebyggelsemiljöer bevaras och att saneringen av slumartad fritidsbebyggelse
hindras eller fördröjs. Lagen bör därför inte utformas så att den
motverkar planintresset. Jag biträder därför utredningens förslag att lämna
den mera undermåliga arrendebebyggelsen utanför optionsrätten. Att som
lantmäteristyrelsen föreslagit ställa alla arrenden som strider mot plan utanför
optionsrätten anser jag emellertid i betraktande av vad som tidigare anförts
om arrendebebyggelsens förhållande till byggnadslagstiftningen mindre
lämpligt. Det kan inte vara ändamålsenligt att i lagen föreskriva under
vilka betingelser optionsrätten skall komma till stånd eller att såsom lantmäteristyrelsen
föreslagit hindra parterna från att avtala den arrendetid
de önskar. En lämpligare utväg är enligt min mening utredningens förslag
att arrendatorns optionsrätt får vika om den hindrar planintressets tillvaratagande,
eller att regeln konstrueras inte som ett undantag från optionsrätten
utan som en s. k. optionsbrytande grund. Genom en sådan ordning kan
arrendemarken återföras till jordägaren för sanering när sådan blir aktuell.
Någon risk för att arrendatorn kommer att helt bortse från plan- och miljöfrågorna
torde inte föreligga. Regeln om optionsavbrott synes snarare innebära
att han i eget intresse innan huset uppförs skaffar sig närmare kännedom
om de planer och riktlinjer som föreligger beträffande arrendeområdet.
Jag återkommer i det följande till den närmare utformningen av de nu
behandlade bestämmelserna.

Bostadsarrende

Begreppet bostadsarrende. Huvudsyftet med reformen beträffande bostadsarrende
är att väsentligt stärka rättsställningen för den grupp av lägenhetsarrendatorer
som äger eller tänker uppföra ett eget bostadshus på den arrenderade
marken. Det är här framförallt fråga om sommarstugor och
annan fritidsbebyggelse, men även bebyggelse för helårsbrulc förekommer
på arrenderad mark. Det är svårt att dra någon klar skiljelinje mellan
dessa bebyggelseformer. I betydande omfattning förekommer att äldre helårsbebyggelse
på arrendemark förvärvas för fritidsändamål. Ett stort antal
fritidshus uppförs också på sådan mark för att användas året runt. Den
verkliga helårsbebyggelsen där byggnaden utgör nyttjanderättshavarens
egentliga hem är däremot numera sällsynt. Enligt utredningen är inte de
problem som rör sådan bebyggelse särpräglade i förhållande till övrig bostadsbebyggelse
på arrenderad mark. Utredningen menar därför att alla lägenhetsarrenden
där arrendatorn äger bostadshus på den upplåtna marken
bör innefattas i kategorin bostadsarrende. Samtliga remissinstanser har
godtagit denna åsikt.

Jag ansluter mig till utredningens förslag. Med denna lösning vinns den

24 Tredje lagutskottets utlåtande nr 38 år J968

fördelen att samma regler kommer att gälla för alla arrendeavtal som ingås
för bostadsändamål oavsett bostädernas faktiska användning.

Från något håll har framhållits att kategorin borde utökas till alt omfatta
även idrottsanläggningar, klubbhus o. d. I och för sig är det riktigt att sådana
anläggningar är av allmänt intresse. De angivna arrendena faller emellertid
utanför den i övrigt enhetliga grupp som syftar till att bereda arrendatorn
bostad. Något påtagligt behov av ändrade regler för dessa arrenden
har inte framkommit. Det finns därför inte anledning att låta bostadsarrendegruppen
omfatta även nu berörda arrenden.

Den närmare bestämningen av bostadsarrende bör enligt utredningens mening
komma till uttryck i lagtexten genom ett krav på att det färdiga eller
avsedda huset lämnar bostad åt husets ägare och hans familj och att detta
syfte är huvudändamålet med upplåtelsen. Härigenom blir enligt utredningen
de nya bestämmelserna inte tillämpliga på exempelvis ett hyreshus
eller en fabriksbyggnad som också inrymmer en eller flera bostäder.

Utredningens uppfattning delas av remissinstanserna och även jag ansluter
mig till utredningens precisering av den föreslagna nya arrendekategorin.
Avgränsningen bör således ske utifrån ett krav på bostad. Det sagda
innebär dock inte att upplåtelsen inte skall anses som bostadsarrende bara
därför att avtalet även medger arrendatorn rätt att i anslutning till bostaden
uppföra en byggnad för annat ändamål eller att bostadshuset innehåller
något rum för uthyrning. Det räcker med att det väsentliga ändamålet med
upplåtelsen är att bereda arrendatorn bostad.

Enligt utredningens mening skall härutöver krävas att arrendatorns hus
verkligen kan tjäna som bostad. Utredningen diskuterar frågan huruvida
kravet på bostaden bör preciseras närmare men avvisar för sin del en sådan
lösning. Något krav på alt bostadshuset skall vara av viss minimistandard
eller att huset skall vara beboeligt året runt ställs alltså inte upp. Utredningen
hänvisar i stället till innebörden av uttryck som bostadshus och sommarstuga
i det allmänna språkbruket. Sådana företeelser som jakthyddor
och sjöbodar som endast erbjuder en primitiv övernattningsmöjlighet menar
utredningen härigenom faller utanför begreppet bostad. Samma är förhållandet
med husvagnar eller tält av tyg eller masonit.

Liksom utredningen anser jag att det kravet bör uppställas att arrendatorns
hus kan tjäna som bostad. Att avgöra vad som kan anses som tjänlig
bostad är många gånger vanskligt när det gäller fritidsbebyggelsen. Många
fritidshusägare nöjer sig med förhållandevis enkla bostäder. Olikheter kan
även föreligga med hänsyn till bostadens belägenhet och faktiska användning.
Under sådana förhållanden synes utredningens förslag om avgränsning
utan något särskilt minimikrav vara välmotiverat. Som regel torde det
inte möta någon större svårighet att avgöra om boendemöjligheter ordnats
endast tillfälligt eller permanent. I de fall osäkerhet uppkommer om en upplåtelse
är att beteckna som bostadsarrende torde man få tillräcklig ledning
för vad utredningen anfört. Jag godtar därför utredningens förslag.

25

Tredje lagutskottets utlåtande nr 38 år 1968

Besittningsskydd. Som jag tidigare framhållit föreligger ett klart uttalat
behov av besittningsskydd. Starka skäl talar för att i lagen tillförsäkra
bostadsarrendatorn viss garanti för att hans besittning av den arrenderade
jorden inte blir endast tillfällig och för att han vid arrendeperiodens
slut ej blir utlämnad åt jordägarens godtycke. Ett besittningsskydd får
emellertid inte medföra alltför stort ingrepp i parternas avtalsfrihet. I ne
avtal som ingås är arrendeperioden vanligtvis av förhållandevis kort varaktighet.
Samtidigt är kontrahenterna oftast införstådda med att upplåtelsen
skall fortsätta även efter den avtalade tidens utgång eller i varje fall inte
uppsägas vid första möjliga tidpunkt.

Utredningen har mot bakgrund härav funnit att den lämpligaste lösningen
av arrendatorns besittningsskydd är ett direkt skydd i form av optionsrätt.
En betydande majoritet bland remissinstanserna har anslutit sig
till utredningens slutsats. Ett par remissinstanser invänder däremot att optionsrätten
utgör ett alltför hårt ingrepp i jordägarens rådighet över marken
och kan vara liktydig med slutlig avhändelse av marken. Arrendatorns
skydd borde därför begränsas till en garanti mot ekonomisk förlust. Andra
remissinstanser befarar att den föreslagna optionsrätten medför en minskning
av utbudet på lämplig arrendemark och en höjning av arrendeavgiften.

Jag delar utredningens uppfattning att besittningsskyddet bör utformas
så att det så nära som möjligt ansluter till vad som normalt är parternas avsikt
när avtalet träffas. Som utredningen funnit torde parterna regelmässigt
anse att avtalet skall förlängas när avtalsperioden går ut. Från denna synpunkt
ter sig ett besittningsskydd i form av optionsrätt naturligt. Från vissa
remissinstanser har framförts tanken att arrendatorns intresse bör skyddas
genom en rätt till ersättning för ekonomisk förlust. Jordägaren skulle alltså
åläggas ersättningsskyldighet mot arrendatorn för den skada en obefogad
uppsägning kunde innebära. En sådan ordning skulle emellertid enligt min
mening endast obetydligt minska risken för uppsägning och tvång att flytta
från den miljö arrendatorn själv varit med om att skapa. En fullgod
trygghet för arrendatorn kan erhållas endast genom en optionsrätt. Någon
större olägenhet uppkommer inte för jordägaren. Institutet har också en
viss hävd inom nyttjanderättslagstiftningen.

Avsikten med optionsrätten är inte att arrendemarken skall mer eller
mindre definitivt undandras jordägaren. Har denne ett legitimt behov
alt upphäva arrendet för att kunna utnyttja marken på annat sätt bör
han ej hindras härifrån. Inte heller får jordägaren hindras från att erhålla
en befogad ändring av arrendevillkoren. Utformas optionsrätten under
beaktande härav, föreligger enligt min mening ingen större risk för att
arrendeutbudet minskas i någon högre grad eller att avgiftsnivån höjs
opåkallat. I och för sig är det naturligt om jordägaren blir mera tveksam
mot att upplåta mark för bostadsarrende, särskilt beträffande mark som
han inte önskar binda under alltför lång tid. En minskning av arrendeut -

26

Tredje lagutskottets utlåtande nr 38 år 1968

budet av denna anledning kan emellertid inte anses vara till skada för arrendeformen
som sådan. Den återhållsamhet som möjligen kan inträda
kommer sannolikt att i huvudsak avse mark som jordägaren inom en nära
framtid kan utnyttja på ett mera ändamålsenligt sätt än genom arrende för
fritidsbebyggelse.

För att nå sitt syfte måste reglerna om optionsrätt göras tvingande. Situationer
kan emellertid förekomma där parterna av en eller annan anledning
redan från början är inriktade på att upplåtelsen inte skall fortgå en
längre tid eller förlängas. För dessa fall har utredningen därför föreslagit
att lagen skall innehålla möjlighet till dispens från den tvingande regeln.
Jag godtar detta förslag. Som utredningen framhållit torde sådana markupplåtelser
höra till undantagen. Det extra besvär som en ansökan om
dispens för med sig synes således mer än väl uppvägas av fördelen med ett
enhetligt optionssystem.

Jag övergår nu till frågan om den ordning som bör gälla för omprövning
av arrendevillkoren i samband med att besittningsskyddet
aktualiseras.

Effekten av ett besittningsskydd beror i hög grad på hur arrendeavgift
och andra villkor skall bestämmas för en ny period, ifall parterna inte kan
komma överens på egen hand. Utan närmare bestämmelser härom kan besittningsskyddet
lätt omintetgöras genom att jordägaren kräver en alltför
hög avgift. En kontroll av villkoren behövs för att hindra jordägaren från
att utnyttja arrendatorns beroende av fortsatt arrende. Lagen bör inte lämna
öppet för jordägaren att uppnå förmåner som inte skulle ha stått honom
till buds vid avtal med en nytillträdande arrendator. Hänsynen till arrendatorns
trygghet kräver därför kompletterande regler om att ett opartiskt organ
skall pröva de fortsatta villkoren.

Likaväl som arrendatorn bör vara skyddad mot oskäliga höjningar av
arrendeavgiften bör emellertid jordägaren äga rätt till den ersättning för
upplåtelsen som han skulle kunna få vid fritt val av arrendator. Motsvarande
intresseavvägning föreslås ske på hyresrättens område. Som lämplig lösning
av problemet förordas i 48 § förslaget till ny hyreslag (prop. 1967: 141)
beträffande hyra av bostad den regeln att, när parterna inte kan enas om
villkoren för den nya hyresperioden, hyresgästen är skyldig att godta den
hyra som hyresvärden fordrar om hans krav inte är oskäligt. Är kravet
oskäligt skall hyran utgå med skäligt belopp. Som utredningen föreslagit
bör en motsvarande regel införas för bostadsarrende.

Beträffande tillvägagångssättet för ändring av villkoren och verkan därav
föreslår utredningen följande regler. Såväl jordägaren som arrendatorn
skall kunna fordra ändring i arrendeavtalets innehåll. Sådan begäran skall
alltid göras skriftligen och i form av uppsägning. Underlåter den som mottagit
uppsägningen att ta upp förhandlingar eller att inom viss tid hänskjuta
saken till prövningsorganet, skall de i uppsägningen angivna villkoren gälla.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 38 år 1968

27

Sker uppsägning samtidigt från båda sidor utan att frågan går till rättegång
skall arrendeförhållandet förlängas på oförändrade villkor. I de fall åter då
saken liänskjuts skall de fordrade villkoren — oavsett om dessa framförs av
jordägaren eller av arrendatorn — fastställas i enlighet med uppsägningen,
om det inte är oskäligt.

Det föreslagna förfarandet för ändring av villkoren skiljer sig i väsentliga
avseenden från motsvarande regler i förslaget om ny hyreslag. Eftersom
hyreslag och arrendelag avses skola ingå som avsnitt i en och samma lag,
den nya jordabalken, bör enligt min mening optionsproceduren göras så
likartad som möjligt och skiljaktigheter i lösningarna godtas endast om särskilda
skäl motiverar att avvikelser görs.

b rån denna utgångspunkt finns det först och främst anledning att ifrågasätta
om initiativet till en villkorsändring skall kunna tas inte bara av
fastighetsägaren — som föreslås i hyreslagsförslaget — utan även av
arrendatorn. Utredningen motiverar sin ståndpunkt att också arrendatorn
bör få denna rätt med att kravet på ömsesidighet och konsekvens fordrar en
sådan lösning. Jag kan inte dela denna uppfattning. För besittningsskyddets
upprätthållande är det tillräckligt att arrendatorn ges möjlighet att få
skäligheten av jordägarens anspråk prövad. En rätt för arrendatorn att ta
initiativet till en villkorsändring skulle i själva verket innebära att man
införde en form av priskontroll på arrendeområdet. Arrendatorn skulle
nämligen inte behöva känna sig bunden av de avtalade arrendevillkoren
annat än för den första, kanske relativt korta arrendeperioden. För tiden
därelter skulle han kunna påkalla myndighets prövning av villkoren. En
sådan ordning, som avviker från vad som gäller beträffande hyresavtal, kan
inte anses motiverad. Jag föreslår därför att arrendatorn inte lillerkänns
någon rätt att ta initiativet till en villkorsändring. En uppsägning från
arrendatorns sida bör alltså alltid gälla arrendets upphörande.

Utredningens förslag innebär vidare att jordägarens uppsägning skall
kunna avse antingen avflyttning eller ändring av villkoren. Jag kan inte
se att en sådan konstruktion är nödvändig. Som föreslagits beträffande hyra
bör uppsägningen alltid gälla nyttjanderättens upphörande. Har uppsägning
skett och kan jordägaren och arrendatorn ej därefter komma överens
om förlängning av arrendeavtalet eller villkoren för den nya perioden, bör
det ankomma på jordägaren att meddela arrendatorn att dra besittningsskyddsfrågan
under prövningsorganets bedömande, om denne inte går med
på att flytta. Detta meddelande bör utgöra upptakten till optionsproceduren.
Är jordägaren från början inställd på att inte medge en förlängning av arrendeförhållandet,
bör han redan i uppsägningen kunna lämna det nyssnämnda
meddelandet. Med denna lösning på frågan om tillvägagångssättet
vid ändring av arrendevillkoren finns inget utrymme för utredningens förslag
att uppsägningshandlingen skall innehålla de villkor jordägaren fordrar
för att medge förlängning av arrendet och att dessa villkor blir gällande.

28

Tredje lagutskottets utlåtande nr 38 år 1968

om arrendatorn inte vänder sig till prövningsorganet. Det bör visserligen
alltid vara de av jordägaren fordrade arrendevillkoren som skall prövas
från skälighetssynpunkt, men jordägaren bör inte vara skyldig att precisera
villkoren redan i uppsägningshandlingen.

Det ställer sig svårt att i lagen närmare precisera vad som skall anses
utgöra skälig arrendeavgift. Särskilt arrenden för fritidsändamål har en
mångskiftande karaktär och avser mark belägen på vitt skilda ställen.
Även om arrendeavgiften tilldrar sig det största intresset kan oenigheten
mellan parterna röra också andra delar av avtalet. Som utredningen framhållit
är det knappast lämpligt eller ens möjligt att i lagen ange några närmare
riktlinjer. Frågan får i stället överlåtas til! rättstillämpningen. En
viss ledning när det gäller avgöranden i fråga om arrendeavgiften kan man
dock få genom att utröna vad som kan anses vara ortens pris för jämförliga
arrenden. Utvecklingen av fritidsbebyggelsen har lett till att sådan bebyggelse
koncentrerats till förhållandevis avgränsade områden, i närheten av tätorter
eller i särskilt attraktiva miljöer. En undersökning av andra arrenden
inom sådana områden synes därför inte innebära alltför stora svårigheter.
Om sådant jämförelsematerial inte föreligger, torde frågan få avgöras efter
vad arrendatorer i allmänhet kan antas vara beredda att betala. Om en
begärd avgiftsreglering motiveras med att arrendeställets värde höjts genom
förbättringsarbeten som arrendatorn svarat för, bör bedömningen ske under
beaktande av om förbättringen bekostats av arrendatorn eller om denne
kompenserats härför av jordägaren. Har arrendatorn själv bekostat förbättringen,
bör denna självfallet inte kunna utgöra grund för att höja arrendeavgiften.

Som jag tidigare berört krävs för visst fall ett undantag från o ptionsrätten.
Besittningsskyddet för arrendatorn får inte tillåtas motverka
planintresset. Det har förut konstaterats att det huvudsakligen är
den enklare bebyggelsen som vållar svårigheter. Som redan anförts delar
jag utredningens mening att ägare till sådan bebyggelse bör ställas utanför
den föreslagna optionsrätten.

Utredningen föreslår en schablonmässig avgränsning som går ut på att
arrendatorns bostadshus skall ha åsatts taxeringsvärde för att optionsrätt
skall föreligga. Vissa remissinstanser menar att en högre värdegräns är
påkallad. För egen del vill jag framhålla att en regel av nu avsedd innebörd
behövs främst beträffande den allra enklaste bebyggelsen. Ju högre gränsen
sätts desto större är risken för att även sådana bostadshus som bör
skyddas genom optionsrätt utestängs från besittningsskyddet. Utredningens
gränsdragning gör att sådana följder inte behöver befaras.

Det har även gjorts gällande att det inte skulle föreligga några större
svårigheter för en arrendator att kringgå begränsningsregeln genom att
själv begära taxering av sitt hus, en begäran som ofta skulle efterkommas.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 38 år 1968

29

Jag anser att dessa farhågor är överdrivna. Taxeringsförfarandet bygger
visserligen på att arrendatorn inlämnar deklaration om sin byggnad, men
frågan om taxeringsvärde skall åsättas byggnaden avgörs efter ett i kommunalskattelagen
närmare angivet prövningsförfarande och enligt vissa
objektiva normer. På grund av det anförda anser jag att regeln om undantag
från op tionsrättsområdet bör utformas i enlighet med utredningens förslag.

Om arrendeförhållandet upphör på den grund att arrenderätten är förverkad
i de särskilda fall som anges i 36 § arrendelagen, bör besittningsskyddsbestämmelserna
naturligtvis inte vara tillämpliga. Undantag bör
också göras för fall då säkerhet som arrendatorn har ställt enligt 34 § arrendelagen
försämras och arrendatorn underlåter att på anfordran ställa
ny säkerhet.

Ett besittningsskydd i form av optionsrätt kan inte ges utan inskränkningar.
Vissa optionsbrytande grunder bör uppställas. Den
närmare intresseavvägningen mellan arrendatorns önskan att få behålla
huset kvar på arrendestället och jordägarens krav på att vid behov kunna
återfå besittningen till marken innebär emellertid många svårlösta spörsmål.
Optionsrättens värde för arrendatorn beror direkt av hur reglerna om
optionsavbrott utformas. Utredningen har därför uttalat att grunderna för
avbrott i största möjliga utsträckning bör framgå direkt och uttömmande
av lagen. Jag delar denna uppfattning.

Utredningsförslaget anger närmare tre situationer i vilka jordägaren skall
kunna bryta optionsrätten. Två av dessa avses tillvarata rena jordägarintressen
medan det återstående tillkommit för att främja det allmänna planintresset.
Någon generell regel för situationer som inte särskilt anges i lagen
— en generalklausul —- har däremot inte föreslagits.

Som första punkt tas upp en rätt till optionsavbrott i de fall då arrendatorn
påtagligen försummat sina skyldigheter mot jordägaren. Ingen remissinstans
har motsatt sig en sådan föreskrift. Även jag finner den fullt berättigad.
I konsekvens med vad som föreslagits i propositionen om ny hyreslagstiftning
bör optionsrätten kunna brytas också när arrenderätten är
förverkad eller arrendeavtalet kan uppsägas enligt 34 § utan att jordägaren
uppsagt avtalet att upphöra på grund därav.

Utredningen har föreslagit en regel att optionsrätten skall kunna brytas
också när jordägaren gör sannolikt att marken skall användas till bebyggelse
av annat slag än som avses med upplåtelsen eller till jordbruk, industri
eller annan ekonomisk verksamhet. Arrendeförhållandet bör dock enligt
utredningen kunna brytas bara när betydelsen för jordägaren att själv kunna
förfoga över marken klart överväger arrendatorns intresse av fortsatt
arrende.

Jag ansluter mig till vad utredningen sålunda uttalat. Jag vill särskilt
framhålla att jordägarens behov av marken för annat ändamål bör vara

30

Tredje lagutskottets utlåtande nr 38 år 1968

sakligt motiverat. Ändringen måste även framstå som ekonomiskt befogad.
Enbart en mindre övervikt i fråga om lönsamhet för den tillämnade användningen
kan inte vara tillräcklig. Vissa remissinstanser har invänt att jordägaren
åläggs en alltför omfattande bevisskyldighet i fråga om lönsamheten.
Jag kan inte dela denna uppfattning. Det får förutsättas att jordägaren
omsorgsfullt bedömer de ekonomiska konsekvenserna, innan han
övergår från en verksamhetsgren till en annan. Det torde inte vara alltför
svårt att jämföra den avkastning som kan väntas uppkomma vid den ändrade
markvändningen med avkastningen vid fortsatt xitarrendering. Om värdet
av avkastningen vid det nya användningssättet påtagligt överväger inkomsten
av arrendet skall jordägaren få bryta optionen.

Vid sidan av hänsynen till jordägarens anspråk föreligger ett allmänt
intresse av att arrendatorns optionsrätt inte motverkar planintresset. Jag
har tidigare berört denna fråga och anslutit mig till utredningens uppfattning
att kvarboenderätten i allmänhet bör få vika. Det förslag utredningen
lagt fram innebär att arrendatorn går miste om sin optionsrätt i alla de fall
då hans byggnader inte står i överensstämmelse med planläggningen och
detta oavsett om byggnaderna tillkommit före eller efter planens ikraftträdande.

Förslaget har i denna del godtagits av det övervägande antalet remissinstanser
men flera har framfört kritiska synpunkter. Det har därvid anförts
bl. a. att man inte kan räkna med att jordägaren visar något större
intresse för planfrågorna. I sämsta fall kan bestämmelsen åberopas bara
för att tillgodose jordägarens egna syften.

Som utredningen framhållit är praktiskt taget all arrendebebyggelse, i
den mån detaljplan finns, belägen inom byggnadsplan. Sådan plan kan endast
i speciella hänseenden genomföras tvångsvis om huset tillkommit före
planen. Det föreligger därför ett intresse av att en optionsrätt inte får hindra
planens genomförande. Enligt min mening är emellertid den av utredningen
föreslagna regeln att arrendatorn alltid skall gå miste om optionsrätt när
huset strider mot plan eller annat därmed jämförligt beslut av myndighet
alltför långtgående. Beträffande först det fallet att huset uppförts utan
byggnadslov där sådant behövs eller i annat fall i strid med myndighets beslut,
bör besittningsskyddet obetingat få brytas. Härigenom uppnås överensstämmelse
med 148 § byggnadslagen enligt vilket lagrum handräckning kan
meddelas till rättelse av en olagligen uppförd byggnad.

För det fall åter då arrendehus tillkommit före plans ikraftträdande anser
jag att utöver den av utredningen angivna förutsättningen för optionsavbrott,
nämligen att arrendebebyggelsen strider mot planläggningen, det
dessutom bör fordras att jordägaren avser att genomföra planen och att hans
avsikt är aktuell. Från remisshåll har föreslagits att en regel av detta innehåll
skall inordnas under regeln om optionsavbrott på grund av ändrad

Tredje lagutskottets utlåtande nr 38 år 1968

31

markanvändning. För min del anser jag lämpligare att denna grund för
optionsavbrott tas upp i en särskild punkt.

Vad härefter gäller frågan huruvida en generalklausul skall tas upp i lagen
bör å ena sidan beaktas att en sådan regel alltid innebär en viss otrygghet
för arrendatorn. Å andra sidan kan det vara svårt att genom konkreta
bestämmelser täcka alla de situationer där jordägaren har ett berättigat intresse
av att inte vara bunden av en optionsrätt. Önskemål om en regel av
mera generell natur har uttalats under remissbehandlingen. Även jag anser
det önskvärt med en generalklausul av mera allmänt innehåll. Optionsavbrott
bör medges bara om jordägaren har befogad anledning att upplösa
arrendet.

En särskild situation som i detta sammanhang förtjänar uppmärksamhet
är det fallet att jordägaren önskar bryta arrendet för att i stället avyttra
arrendeområdet. F. n. torde denna situation i allmänhet lösas i samförstånd
genom att arrendatorn förvärvar marken. För arrendatorn är detta nämligen
normalt en betydande fördel. Det gäller särskilt när som ofta är fallet
arrendebebyggelsens värde väsentligt överstiger markvärdet. Läget kan
tänkas bli ett annat när ett besittningsskydd införs. Arrendatorn kan då
finna det förmånligare att avvisa jordägarens erbjudande att förvärva marken,
under förutsättning att han under åberopande av besittningsskyddet
är garanterad att få fortsätta arrendet. Ofta skulle emellertid en sådan utveckling
vara obillig mot jordägaren. Även från allmän synpunkt är det
mindre tilltalande om optionsrätten får den verkan att friköp av arrendeställen
minskar. Som förut anförts är ju äganderätten att föredra som
markdispositionsform i varje fall när det gäller fritidsbebyggelse av god
standard. Om jordägaren erbjuder arrendatorn att förvärva arrendeområdet
på skäliga villkor och arrendatorn avböjer detta, bör jordägaren som
regel anses ha ett berättigat intresse av att inte vara bunden av optionsrätten.
Generalklausulen bör alltså i ett sådant fall kunna vara tillämplig. Vid
bedömningen bör dock hänsyn tas till arrendatorns ekonomiska förhållanden.

Såväl de föreslagna reglerna om arrendevillkorens bestämmande för en
ny arrendeperiod som reglerna om optionsrättens brytande förutsätter ett
prövningsförfarande. Jag biträder utredningens förslag att detta
förfarande bör vara likformigt för bägge dessa frågor. Jag instämmer även
i utredningens uttalande att tvisterna inte lämpligen kan anförtros annat
organ än domstol. Såväl rättssäkerhetssynpunkten som domstolens möjlighet
till bevisupptagning talar för denna uppfattning. Tvisterna bör prövas
av de allmänna domstolarna och samma rättegångsförfarande bör tillämpas
som i vanliga tvistemål. Att, som vissa remissinstanser föreslagit, föreskriva
ett särskilt medlingsförfarande före målets hänskjutande till domstol finner
jag inte påkallat.

32

Tredje lagutskottets utlåtande nr 38 år 1968

Upplåtelsens form. Som framgått av den tidigare redogörelsen medför ett
förstärkt besittningsskydd många betydelsefulla och ingripande rättsverkningar
för parterna. Besittningsskyddet utgör emellertid bara ett komplement
till det avtal som parterna själva ingått vid arrendets början. Av särskild
betydelse blir för den skull avtalets utformning. Enligt gällande rätt
råder valfrihet mellan skriftlig eller muntlig avtalsform. Utvecklingen har
emellertid i allt större omfattning gått mot skriftliga avtal. Verkställda undersökningar
visar sålunda att muntligt avtal numera sluts endast i undantagsfall.
En sådan utveckling är också från olika synpunkter tillfredsställande.
Parterna lägger redan från början större vikt vid avtalets innehåll
och risken minskar för att det i framtiden skall uppstå osäkerhet om
avtalets innehåll. Utredningen har föreslagit obligatorisk skriftlig avtalsform
för bostadsarrende. Detta förslag stöds av en i det närmaste enhällig
remissopinion och även jag ansluter mig till förslaget.

Det lämpligaste sättet att genomföra och upprätthålla kravet på skriftlig
avtalsform anser utredningen vara att införa samma regler som gäller för
jordbruksarrende. Detta innebär att avtalets samtliga villkor skall upprättas
skriftligen och att muntliga överenskommelser blir ogiltiga. Ansvaret för
den skriftliga avfattningen läggs på jordägaren. Om skriftlig form inte iakttas,
får arrendatorn rätt till ersättning för skada. Jag anser utredningsförslaget
vara godtagbart.

Arrendetiden. Uppförande av bostadshus kräver som regel att den mark
på vilken huset byggs kan disponeras under en längre tidsrymd. Reformens
syfte är också att tillgodose intresset av att bebyggelse på ofri grund ges
vissa garantier för fortsatt bestånd. Sett ur denna synvinkel är det inkonsekvent
att avtal om lägenhetsarrende för bostadsbyggande enligt gällande
rätt kan ingås tills vidare eller för en mycket kort tidsperiod. Som tidigare
flera gånger framhållits ställer sådana upplåtelser nyttjanderättshavaren i
en vansklig situation. Beroendet av jordägaren skapar lätt vantrivsel och
bristande intresse hos arrendatorn att hålla hus och omgivningar i vårdat
skick. Också det besittningsskydd i form av optionsrätt för arrendatorn som
nu föreslås kräver för att praktiskt fungera att upplåtelsen är av bestämd
tid. Enighet råder om att de tidsobestämda avtalen inte vidare skall få förekomma
för bostadsarrende. Detta bör i lagen framgå på så sätt att upplåtelsen
skall avse viss tid och att avtalet, när tiden inte är bestämd, skall anses
ingånget för viss längre tid.

Enligt utredningens mening bör lagen dessutom innehålla en föreskrift
om att arrendeupplåtelser inte får understiga en viss minsta tid. Minimitiden
har föreslagits till fem år. Även till detta förslag har majoriteten bland
remissinstanserna anslutit sig.

För egen del delar jag utredningens uppfattning att minimitiden bör bestämmas
med hänsyn till optionsrättssystemet. Tiden bör också anpassas

33

Tredje lagutskottets utlåtande nr 38 år 1968

så att jordägarens villighet att utarrendera mark inte minskas. En minsta
tid av fem år synes utgöra eu lämplig avvägning. Med en sådan tidsperiod
tillgodoses intresset av att med jämna mellanrum kunna ompröva arrendeavgiften
och övriga villkor. Jordägaren kan också ha svårt att överblicka
sitt behov av marken, om han måste binda sig för längre tid än fem år. Samtidigt
synes den föreslagna tiden väl ansluta till de arrendeperioder som
parterna i allmänhet brukar avtala om. Jag är därför beredd att tillstyrka
förslaget.

För att nå sitt syfte måste regeln göras tvingande till arrendatorns förmån.
Från främst kommunalt håll har invänts att regeln lägger stora band
på jordägarna och hindrar behövliga snabba ändringar av markanvändningen.
Jag finner dock inte av dessa hänsyn påkallat att — som begärts —
utforma särskilda regler som tillgodoser i första hand kommunala markägare.
Visserligen kan det i vissa fall vara befogat för jordägaren att inte
vara bunden för en så lång tid som fem år. Detta behov hör emellertid tillgodoses
genom särskilda bestämmelser om dispens. Jag återkommer senare
till denna fråga.

En bestämmelse om rätt för arrendatorn till viss minsta arrendetid förutsätter
kompletterande regler om uppsägningsskydd under kontraktstiden.
Avtalet bör inte kunna uppsägas före arrendeperiodens slut. Utredningen
har därför föreslagit att de för jordbruksarrende gällande bestämmelserna
om att uppsägning inte kan ske på andra skäl än dem som särskilt
anges i lagen skall göras tillämpliga även på bostadsarrende. Jag finner
förslaget ändamålsenligt.

Som utredningen anfört föreligger inget praktiskt behov för parterna att
kunna bestämma längre arrendetid än vad som är tillåtet enligt gällande
rätt. Det kan därför inte anses behövligt att ändra lagen i detta avseende.

Överlåtelse av arrenderätten. Huvudregeln vid alla slag av arrenden är enligt
nu gällande rätt att arrendatorn inte utan jordägarens samtycke får
överlåta arrenderätten till annan under arrendetiden (s. k. substitution).
Bestämmelsen har utformats i första hand med hänsyn till de speciella förhållanden
som råder för jordbruksarrende. På detta område framstår det
som särskilt betydelsefullt för jordägaren att jorden brukas av en därför
tillräckligt kvalificerad person. Jordägarens rätt att vid jordbruksarrende
själv välja ny arrendator kan därför inte sältas åt sidan. Endast vid arrenden
som ingåtts för en längre tid har denna grundsats frångåtts. Syftet har
då varit att bereda arrendatorn möjlighet att tillgodogöra sig de förbättringar
han lagt ned på arrendestället för att höja dess avkastning. Undantagsbestämmelsen
ger arrendatorn rätt att i de fall avtalet då slutits för en
tid av minst tio år i sitt ställe sätta annan med vilken jordägaren skäligen
kan nöjas. Arrendatorn skall dock först erbjuda jordägaren att återta fas3
Bihang till riksdagens protokoll 1968. 9 samt. 3 and. Nr 38

34 Tredje lagutskottets utlåtande nr 38 år 1968

tigheten med skyldighet att lämna arrendatorn skälig ersättning för arren
derättens värde.

Enligt utredningens mening kan inte samma synpunkter tillämpas på
bostadsarrende. Vid dessa arrenden får i det stora flertalet fall jordägarens
intresse anses tillräckligt tillgodosett, om den nye arrendatorn kan antas
betala arrendeavgiften och i övrigt göra rätt för sig. Bostadsarrendatorn bör
därför få en friare överlåtelserätt. Utredningen föreslår att arrendatorn får
rätt att överlåta arrenderätten till en ny arrendator, såvida denne kan godtas
av jordägaren. För att jordägaren skall få kännedom om överlåtelsen och
själv kunna återta arrendestället skall överlåtelsen dock föregås av hembud
enligt samma ordning som nu gäller beträffande arrendeavtal som ingåtts
för mer än tio år. Huvuddelen av remissinstanserna har godtagit utredningens
förslag.

Jag delar utredningens uppfattning att jordägarens intresse av arrendatorns
personliga egenskaper vid bostadsarrende i många fall begränsar sig
till dennes förmåga att fullgöra förpliktelserna enligt avtalet. Särskilt gäller
detta när markupplåtelser sker i större skala. Erfarenheten visar även att
jordägaren som regel lämnar sitt samtycke till en begärd överlåtelse. Sett ur
arrendatorns synvinkel föreligger dessutom flera omständigheter som bör
beaktas vid avgörandet av frågan om en liberalisering av överlåtelsebestämmelserna.
Arrendatorns skäl att vilja utträda ur arrendeförhållandet under
den löpande avtalsperioden kan av olika anledningar vara befogade. Bortsett
från de fall då avtalet ingåtts för lång tid med fördelaktiga villkor för honom,
torde den verkliga betydelsen av en i lag garanterad överlåtelserätt vara att
arrendatorn då lättare får tillbaka de kostnader han lagt ned på huset och
arrendestället. Eftersom någon skyldighet för jordägaren att lösa in huset
inte ansetts böra komma i fråga, kan jordägarens vägran att medge överlåtelse
därför innebära en svår ekonomisk förlust för arrendatorn. I detta
sammanhang bör påpekas att den nuvarande ordningen framstår som särskilt
ogynnsam för arrendatorn med hänsyn till att jordägaren inte behöver
lämna någon förklaring till sin vägran att gå med på en överlåtelse. Det kan
inte heller bortses från att en regel som medger möjlighet till överlåtelse
bara vid arrendeavtal av en fixerad längre tid kan medföra att jordägaren
kräver avtal av endast kort varaktighet. En sådan följd skulle strida mot
reformens syfte. Till förmån för en utvidgad överlåtelserätt talar också det
förhållandet att även om avtalet ingåtts för den i lagen minsta tillåtna tiden
kommer det att förlängas genom de föreslagna reglerna om optionsrätt.
Det får därför anses rimligt att någon skillnad inte görs mellan avtal som
slutits för mindre än tio år och sådana avtal som från början ingåtts för en
längre tidsperiod.

Av nu redovisade skäl anser jag att bestämmelserna om substitution bör
bättre anpassas till förhållandena inom bostadsarrendet. Utredningens förslag
att överlåtelserätten i princip görs oberoende av jordägarens samtycke

Tredje lagutskottets utlåtande nr 38 år 1968 35

är enligt min mening en godtagbar lösning. Jag ansluter mig därför till förslaget.

En helt fri överlåtelserätt för arrendatorn kan dock inte komma i fråga
Utredningen har beaktat jordägarens intressen genom regeln att arrendatorn
före överlåtelsen först skall erbjuda jordägaren att återta arrenderätten
mot lösen. Erbjudandet skall därvid även kunna omfatta arrendatorns
byggnad eller annan sådan anläggning. Förslaget stämmer överens med vad
som f. n. gäller i fråga om arrenden för en längre tid än tio år. Jag kan godta
att dessa regler görs tillämpliga på bostadsarrende över huvud taget.

Jag är vidare ense med utredningen om att den närmare avvägningen mellan
jordägarens och arrendatorns intressen i denna fråga dessutom kräver
att den nye arrendatorn — i de fall jordägaren inte antar hembudet — skall
från objektiv synpunkt vara godtagbar för jordägaren. Jordägaren får härinom
möjlighet att vägra en misskötsam arrendator tillträde till arrendestället.
Även andra för jordägaren väsentliga och berättigade skäl mot den
nya arrendatorn kan härigenom vinna beaktande. Någon ytterligare begränsning
av arrendatorns substMutionsrätt anser jag däremot inte böra
införas.

När det gäller arrendets bd^MI för den händelse arrendatorn avlider
före arrendetidens utgång iÄPsälr utredningsförslaget ingen ändring av
gällande lag. Dödsboet inträjp således i den avlidnes ställe och dödsfallet
utgör ingen uppsägningsgrund för någondera parten. Däremot har utredningen
ansett att dödsboet inte bör åläggas liembudsskyldighet till jordägaren
i de fall arrendet genom arvskifte eller testamente övergår till annan
eller när övertagandet sker i anledning av bodelning. Enligt utredningens
mening kräver hänsynen till nyttjanderättshavarens närmaste anhöriga att
de befrias från risken att bli utlösta av jordägaren. Utredningen föreslår
därför att substitutionsrätten i dessa fall skall begränsas endast av jordägarens
krav på att den nye arrendatorn är godtagbar för honom.

Liksom det övervägande antalet remissinstanser anser jag mig även på
denna punkt kunna godta utredningsförslaget. En viss tvekan kan föreligga
beträffande lämpligheten att låta arrenderätten utan hembud övergå till
annan genom testamentariskt förordnande. Härigenom kan även andra än
den avlidnes närmaste anhöriga insättas som arrendatorer. Med hänsyn till
att jordägaren enligt förslaget får behålla rätten att neka en inte godtagbar
arrendator tillträde till arrendestället, anser jag emellertid att någon inskränkning
i detta hänseende inte behövs.

Enligt den nu gällande arrendelagen är reglerna om arrendatorns överlåtelserätt
dispositiva. Jordägaren kan således i avtalet hindra överlåtelserätten.
Utredningen föreslår att reglerna om överlåtelserätt görs tvingande
till arrendatorns förmån. Jag godtar utredningens förslag. En möjlighet till
dispens från de tvingande reglerna bör dock tas upp även här.

36

Tredje lagutskottets utlåtande nr 38 år 1968

Ånläggningsarrende

Begreppet ånläggningsarrende. I det föregående har framhållits att arrendeformen
används i ej obetydlig utsträckning för att tillgodose även näringsidkares
behov av mark. Upplåtelserna kan avse skilda verksamhetsområden
och marken kan helt eller delvis rymma rörelsen. I åtskilliga fall har arrendatorn
gjort en betydande investering i kapital och arbete på den upplåtna
marken. Reformen av bestämmelserna om ånläggningsarrende bör begränsas
till sådana fall då arrendatorns investering på arrendestället annars lätt
kan spolieras. Reformens syfte är således att hindra att större ekonomiska
värden för arrendatorn sätts i fara och att jordägaren med vetskap om
arrendesituationen utnyttjar sin position på ett otillbörligt sätt vid avtalsuppgörelsen
med arrendatorn.

Utredningen föreslår att ånläggningsarrende skall anses föreligga bara
när arrendestället är bebyggt. Detta står väl i överensstämmelse med den nu
angivna utgångspunkten. I och för sig kamäven obebyggd arrendemark vara
av stor och avgörande betydelse för rö^^^dkaren. Marken kan utnyttjas
som upplagsplats eller kajplats eller upi^^Ä järnvägsspår som ansluter till
näringsidkarens egen fastighet. Som iftr^Hmgen funnit torde emellertid
nya regler för arrende av sådant slag inte iflRövas. Jag förordar därför att
de nya bestämmelserna om ånläggningsarrende skall gälla bara när arrendatorn
enligt arrendeupplåtelsen har rätt att för förvärvsverksamhet på
arrendestället uppföra eller bibehålla byggnad.

Genom kravet att arrendestället skall vara bebyggt kommer kategorin
ånläggningsarrende att bli tämligen avskild från lägenhetsarrende i allmänhet.
Kravet förutsätter dock ett närmare angivande av begreppet byggnad.
Särskilda vanskligheter föreligger därvid när det gäller byggnader för näringsverksamhet.
En anläggning som skall betjäna en rörelse kan givetvis
skifta avsevärt i utförande. Enligt utredningens mening bör den närmare
bestämningen anslutas till den definition av byggnad som tillämpas inom
byggnadslagstiftningen och därtill anslutande praxis. I sin motivering har
utredningen dock uttalat att en byggnad av»!-ur enkel och obetydlig beskaffenhet
som helst inte bör föranleda att reglerna om ånläggningsarrende blir
tillämpliga. Frågan bör i stället avgöras med hänsyn till upplåtelsens huvudsakliga
ändamål. På så sätt — menar utredningen — faller ett anläggningsarrende
för exempelvis ett större grusupplag utanför de nya reglerna
även om det finns ett våghus eller en vaktkur på platsen.

Jag finner mig kunna godta förslaget att begreppet byggnad får samma
innebörd som inom byggnadslagstiftningen. Det skulle dock strida mot reformens
syfte att även arrenden där en mycket enkel byggnad uppförts på
marken hänförs till ånläggningsarrende. Som utredningen uttalat bör därför
en begränsning ske. En sådan föreskrift är emellertid enligt min mening av

Tredje lagutskottets utlåtande nr 38 år W68

37

så stor betydelse att den bör komma till uttryck i lagtexten. Gränsdragningen
erbjuder dock vissa svårigheter. Problemet kan belysas genom det av
utredningen anförda exemplet. Finns sålunda vid grusupplaget en större
kontorsbyggnad bör med den utgångspunkt för lagen som nyss angetts arrendet
vara att bedöma som anläggningsarrende. Samma är förhållandet
med ett annat av utredningen nämnt exempel, nämligen när en bilverkstad
drivs på området och större delen av marken upptas av uppställda bilar under
bar himmel. En tänkbar lösning skulle vara att — i likhet med vad som
föreslås beträffande bostadsarrenden — föreskriva ett visst lägsta värde för
anläggningen. En sådan föreskrift skulle dock kräva en förhållandevis låg
värdegräns. Den skulle även drabba mindre rörelseidkare där kanske behovet
av skyddsregler är störst. Jag finner därför en sådan utväg mindre ändamålsenlig.
Inte heller anser jag det lämpligt att parterna själva i avtalet får
bestämma om reglerna angående anläggningsarrende skall gälla eller ej. En
bättre lösning synes enligt min mening vara en föreskrift om att anläggningsarrende
inte skall anses föreligga när den på arrendestället uppförda
byggnaden endast är av ringa betydelse för verksamheten. Mot en sådan
regel kan visserligen invändas att frågan blir beroende av rörelsens drift
och att hänsyn inte tas till byggnadens värde. Dessa synpunkter synes emellertid
sammanfalla. I den mån byggnaden är av betydelse för verksamheten
torde den också representera ett tillräckligt stort värde för att vara i behov
av skydd. Jag förordar därför en regel av detta slag.

En förutsättning för att anläggningsarrende skall föreligga är vidare att
marken används i förvärvsverksamhet. Någon föreskrift om att verksamheten
skall vara av visst närmare angett slag anser jag inte behövlig. Utredningen
synes inte heller ha avsett en sådan inskränkning. De nya bestämmelserna
bör således gälla oavsett om rörelsen på arrendeområdet gäller
servicenäringar, handel, industri, hotell och restaurangverksamhet eller liknande.
Som utredningen uttalat bör inte heller krävas att just arrendatorn
driver rörelsen.

Utöver kravet på att byggnad skall uppföras eller finnas uppförd på marken
har utredningen som en allmän begränsning föreslagit att reglerna om
anläggningsarrende inte skall gälla när upplåtelsetiden är bestämd till kortare
tid än ett år. Jag finner ett sådant undantag lämpligt. Det torde ligga i
parternas intresse att kunna ingå avtal för endast en kort tid utan att behöva
underkasta sig de särskilda föreskrifterna för anläggningsarrende. Jag
kan därför godta utredningens förslag i detta avseende.

Ett särskilt spörsmål föreligger när arrendemarken upplåtits för såväl
bostadsändamål som förvärvsverksamhet. Eftersom vid båda dessa typer
av lägenhetsarrende byggnad skall uppföras eller vara uppförd på marken
kan bostadsarrende och anläggningsarrende föreligga samtidigt. Jag har delvis
berört frågan i samband med bestämningen av kategorin bostadsarrende
och därvid förordat att sådant arrende skall föreligga i alla de fall där det

38

Tredje lagutskottets utlåtande nr 38 år 1968

inte är uppenbart att upplåtelsens huvudsakliga syfte är ett annat än att
tillgodose bostadsändamålet. Utgångspunkten vid de s. k. kombinerade avtalen
blir således att upplåtelsen i första hand skall betraktas som bostadsarrende.
Är bostaden däremot av endast ringa betydelse skall upplåtelsen
hänföras till anläggningsarrende. Så bör ske vid upplåtelse av mark för industriändamål,
hotell, pensionat, restaurangrörelse och liknande, även om
ky§onaden dessutom är avsedd att bereda bostad åt ägaren. Om marken
däremot i första hand upplåtits för att bereda arrendatorn bostad och dessutom
används för t. ex. handel eller kontorsändamål bör avtalet hänföras till
bostadsarrende. En förutsättning är dock givetvis att arrendeavtalet åsyftat
att bereda arrendatorn bostad och att byggnaden också används som sådan.

Besittningsskydd. Enligt utredningens mening är jordägarens behov av
att kunna disponera över sin mark vid anläggningsarrende av sådan styrka
att arrendatorns intresse av besittningsskydd får stå tillbaka. Ett visst
grundskydd för arrendatorn behövs dock. Förslaget har begränsats till en
föreskrift om att avtalet förlängs automatiskt, om det inte sägs upp viss tid
före arrendetidens utgång. Förlängningen föreslås avse samma tid som gällde
förut, dock högst fem år i sänder. Det stora flertalet remissinstanser
som yttrat sig i frågan har funnit den föreslagna regeln påkallad. Vad utredningen
anfört om automatisk förlängning av avtalet möter inte heller
någon erinran från min sida. Jag biträder därför förslaget på denna punkt.

Som jag redan har anfört behövs emellertid ytterligare skyddsregler till
arrendatorns förmån. Jordägaren bör hindras från att otillbörligt utnyttja
arrendatorns önskan att få sitta kvar på arrendestället när den avtalade
arrendetiden löper ut. Jag föreslår därför — som framgått av det föregående
— ett indirekt besittningsskydd vid anläggningsarrende. Förslaget
innebär att, om jordägaren utan sakligt skäl vägrar förlängning av arrendet
eller kräver en avgift som inte är skälig eller uppställer annat obilligt
villkor för fortsatt arrende, arrendatorn i princip skall vara berättigad till
ersättning för den skada som arrendeförhållandets upplösning medför för
honom. Förslaget står i nära överensstämmelse med vad som enligt förslaget
om ny hyreslag avses gälla beträffande hyresförhållanden utanför bostadssektorn.

Liksom utredningen anser jag emellertid att stor hänsyn måste tas till
intresset hos jordägaren att kunna råda över sin mark. Enligt utredningens
iakttagelser har mark som utnyttjas för anläggningsarrende ofta inte fått
sin slutliga användning bestämd. Det bör därför inte föreligga något hinder
för jordägaren att redan vid arrendeavtalets ingående göra förbehåll om att
besittningsskyddsreglerna inte alls eller bara i begränsad utsträckning skall
gälla. Arrendatorn får härigenom på ett tidigt stadium vetskap om jordägarens
avsikt med upplåtelsen och kan redan från början rätta markut -

39

Tredje lagutskottets utlåtande nr 38 år 1968

nyttjandet härefter. Jag föreslår därför att bestämmelserna om besittningsskydd
skall vara dispositiva.

Besittningsskyddsregeln bär som utgångspunkt att förlängning av avtalet
vanligtvis sker. Av betydelse blir därför att så långt möjligt i lagen ange
de omständigheter under vilka jordägaren utan risk för ersättningsskyldighet
kan återta besittningen av arrendeområdet. Liksom när det gäller avbrytande
av optionsrätten vid bostadsarrende bör till eu början föreskrivas att
jordägaren vid anläggningsarrende inte skall vara bunden när arrendet
upphör på den grund att arrenderätten är förverkad eller att arrendatorn
försummat att ställa ny säkerhet enligt 34 § eller när arrendatorn i annat
fall åsidosatt sina förpliktelser i sådan mån att arrendeavtalet skäligen inte
bör förlängas.

Det för jordägaren kanske viktigaste skälet att avbryta arrendeförhållandet
är att marken behövs för annat ändamål. Vid arrende av här avsedd
art torde i åtskilliga fall markområdet ingå i ett större framtida projekt,
t. ex. för vägbyggnad eller annat liknande allmänt utnyttjande. Det är uppenbart
att arrendatorns rätt i dessa fall måste stå tillbaka för jordägarens
behov av marken. Jordägaren bör dock åläggas skyldighet att visa dels att
marken behövs för den nya användningen, dels att intresset för honom att
själv kunna förfoga över marken påtagligt överväger arrendatorns intresse
av fortsatt arrende.

Jordägaren bör dessutom vara obunden av arrendeförhållandet när det
från ekonomisk synpunkt är fördelaktigare för honom att arrendera ut
marken för annan verksamhet än den som arrendatorn driver. Någon rätt
för en sittande arrendator att utan erbjudande av lika förmånliga villkor
få behålla arrendestället bör således inte föreligga. Här krävs dock en avvägning
mellan jordägarens och arrendatorns intressen. Jordägarens behov
av marken skall vara befogat. Det bör därvid bedömas hur hans intresse
förhåller sig till arrendatorns intresse av att få behålla arrendet. Sådana omständigheter
som exempelvis arrendatorns behov av arrendestället och möjligheter
att erhålla annan lämplig plats, den tid arrendatorn drivit sin verksamhet
på arrendeområdet, arten av verksamheten och beroendet av viss
kundkrets eller visst läge bör därvid beaktas. Å andra sidan får jordägarens
önskan att återfå marken anses vara sakligt grundad om denna behövs t. ex.
för hans egen rörelse eller för utvidgning av rörelse som en annan arrendator
driver på fastigheten. Har arrendatorn erbjudits ekonomisk gottgörelse
eller anvisats annan arrendemark bör detta också räknas jordägaren till
godo.

Föreligger andra skäl än de nu nämnda för jordägaren att vilja bli fri
från arrendeförhållandet torde det få överlämnas åt rättstillämpningen att
pröva den närmare intresseavvägningen mellan parterna enligt en generalklausul.
Jordägaren får anses ha befogad anledning att upplösa arrendeför -

40 Tredje lagutskottets utlåtande nr 38 år 1968

hållandet även när byggnad på arrendestället uppförts utan byggnadslov i
fall då sådant erfordrats eller när i annat fall sådan byggnad inte står i
överensstämmelse med gällande plan och arrendeupplåtelsen hindrar jordagaren
från att vidta åtgärd för planens genomförande. Dessa situationer
synes kunna hänföras till generalklausulens tillämpningsområde och bör
inte — till skillnad mot vad som föreslagits beträffande bostadsarrende,
där planfrågan har sin avgjort största betydelse — tas upp som särskilda
optionsbrytande grunder.

Arrendatorns besittningsskydd avser inte bara att hindra obefogad uppsägning
från jordägarens sida. Också genom att uppställa krav på orimligt
hög avgift eller andra oskäliga villkor kan jordägaren utöva press på arrendatorn.
Myndighet bär därför kunna pröva arrendevillkoren. Någon möjlighet
för arrendatorn att få frågan prövad av domstol under arrendets bestånd
bör emellertid inte föreligga. Prövning av de begärda villkorens skälighet
bör kunna komma till stånd först efter det att arrendet upphört. En
god vägledning vid avgörandet av denna fråga erhålls i den avgift eller de
övriga villkor jordägaren kunnat betinga sig av efterträdaren. Har marken
stått outnyttjad under en inte alltför kort tid bör det presumeras att jordägaren
inte kunnat uppnå de villkor han fordrat. För att undgå ersättningsskyldighet
i detta fall bör han visa att anledningen till att marken inte har
arrenderats ut är en annan än att han krävt för hög avgift.

Effekten av ett besittningsskydd enligt nu föreslagen ordning bestäms av
det sätt på vilket jordägarens ersättningsskyldighet utformas. Upphör arrendet
utan befogad anledning är det fullt rimligt att arrendatorns hela förlust
täcks. Ersättningen bör omfatta exempelvis flyttningskostnader och
värdeminskning av arrendatorns egendom som beror på arrendeförhållandets
upplösning samt skada som är att hänföra till hinder eller intrång i näringen
eller annan verksamhet. Som jag uttalat i samband med frågan om
ersättningens bestämmande när det gäller lokalhyresgäster bör ersättningen
fastställas enligt samma grunder som gäller för s. k. rörelseskada vid
expropriation.

En ovillkorlig ersättningsskyldighet för jordägaren kan emellertid innebära
stötande resultat i de fall då arrendatorns investeringar på arrendestället
överskrider vad parterna avtalat. Förlust för arrendatorn som äger samband
med att denne bekostat uppförande av byggnad eller utförande av annat
arbete på arrendestället bör därför beaktas endast om åtgärden vidtagits
i enlighet med arrendeavtalet.

Det kan även därutöver finnas skäl till att i det särskilda fallet inte medge
full ersättning för arrendatorns förlust. Sådant kan läget vara, om jordägaren
vidtagit åtgärder i syfte att begränsa arrendatorns skada, exempelvis
genom att anvisa annan mark. Jämkning av ersättningen bör även kunna
ske när arrendatorn efter uppsägning försummat sina skyldigheter enligt
arrendeavtalet eller underlåtit att vidta sådana åtgärder för att minska

Tredje lagutskottets utlåtande nr 38 år 1968 44

skadan som skäligen kunnat fordras av honom. Arrendatorns förlust bör
därför ersättas bara i skälig omfattning. Det bör dock understrykas att den
föreslagna jämkningsmöjligheten bör utnyttjas med försiktighet så att inte
reglernas verkan försvagas.

Beträffande proceduren vid uppsägning och den rättsverkan som inträder
om proceduren eftersätts bör samma ordning gälla som föreslagits beträffande
lokalhyra. Har jordägaren sagt upp avtalet utan att arrenderätten
är förverkad, skall arrendatorn inom tre veckor från uppsägningen lämna
jordägaren meddelande att han vill behålla arrendestället. Underlåter han
det, förlorar han sin rätt till ersättning. Har å andra sidan sådant meddelande
skett, åligger det jordägaren att inom tre veckor därefter uppge på
vilka villkor han är villig att förlänga arrendeförhållandet eller också av
vilken orsak han vägrar medge förlängning. Svarar jordägaren inte inom
denna tid, bör han bli ersättningsskyldig gentemot arrendatorn, om ej arrenderätten
upphör på den grund att arrenderätten är förverkad.

Upplåtelsens form. I likhet med remissinstanserna ansluter jag mig till
utredningens förslag att muntlig avtalsform inte vidare bör tillåtas. En
muntlig överenskommelse blir således att betrakta som ogiltig. Liksom vid
bostadsarrende bör ansvaret för den skriftliga avfattningen läggas på jordägaren.
Regeln bör göras tvingande till arrendatorns förmån.

Arrendetiden. Nuvarande möjlighet att ingå arrendeavtal endast tills vidare
innebär, som jag tidigare uttalat, många olägenheter från arrendatorns
synpunkt och försätter denne i underläge vid förhandlingar med jordägaren.
I särskilt hög grad gäller detta i de fall när jordägaren gjort förbehåll
om att reglerna om besittningsskydd inte skall tillämpas på avtalet.
Ett avtal som är helt obestämt till tiden måste även anses stå i dålig överensstämmelse
med det krav på fasthet som bör uppställas på så ekonomiskt
betydelsefulla upplåtelser som det här rör sig om. Det torde vidare
stå klart att arrendatorn för produktiv användning av arrendet måste tillförsäkras
en bestämd tid under vilken han är tryggad i besittningen. I likhet
med remissinstanserna kan jag därför ansluta mig till utredningens förslag
att avtal om anläggningsarrende skall ske för viss tid.

Hansynen till jordägarens intressen kräver emellertid enligt utredningens
mening att någon minimitid inte föreskrivs i lagen. Endast för det fall
att parterna inte kommit överens om en bestämd tid bör föreskrivas att avtalet
skall anses ingånget för fem år. Samtliga remissinstanser som uttalat
sig i frågan har godtagit förslaget även i detta avseende.

Också jag finner den föreslagna ordningen ändamålsenlig. Vid anläggningsarrende
föreligger enligt min mening inte samma allmänna intresse av
att lagstiftningsvägen främja arrendeavtal av längre varaktighet. Denna

42

Tredje lagutskottets utlåtande nr 38 år 1968

fråga bör i stället överlämnas åt parternas avgörande i samband med avtalets
utformning i övrigt. När det gäller behandlingen av de avtal som ingåtts
utan preciserad tid har jag däremot ingen erinran mot att en femårig
arrendetid skall gälla. Också denna regel bör göras tvingande till arrendatorns
förmån.

För att regeln om bestämd avtalstid inte skall kunna kringgås krävs en
bestämmelse om att arrendeavtalet inte får sägas upp i förtid. Som utredningen
föreslagit bör föreskrivas att jordägaren inte under den avtalade
arrendetiden skall kunna säga upp avtalet i andra situationer än dem som
särskilt angivits i lagen.

Överlåtelse av arrenderätten. Jag har för bostadsarrendets del förordat
att, om jordägaren inte efter hembud vill aterta arrendestället arrendatorn
fritt skall få överlåta arrenderätten, såvida jordägaren skäligen kan
nöjas med den nye arrendatorn. När det gäller anläggningsarrende har utredningen
föreslagit att överlåtelserätten utvidgas ytterligare genom att
hembudstvånget slopas. Arrendatorns rätt att överlåta arrendestället skall
således begränsas endast av att den nye arrendatorn skall vara godtagbar
för jordägaren. Å andra sidan anser utredningen att regeln bör vara av dispositiv
natur. Det övervägande antalet remissinstanser delar utredningens
uppfattning.

Jag finner starka skäl tala för utredningens åsikt. Som jag uttalat vid behandlingen
av bostadsarrendatorns substitutionsrätt föreligger vid arrenden
av nu angivet slag inte samma behov av att ta hänsyn till jordägarens intresse
av arrendatorns person. För arrendatorn är däremot en mera obunden
överlåtelserätt av väsentlig betydelse. Härigenom ökar hans möjligheter
att återfå de kostnader han investerat på arrendestället. Den goodwill en
rörelseidlcare upparbetat är därvid inte minst viktig. En utvidgad substitutionsrätt
på detta område är därför enligt min mening fullt motiverad. Jag
kan även ansluta mig till förslaget att överlåtelserätten inte förknippas med
hembudsskyldighet.

Situationer kan emellertid förekomma där jordägaren har ett befogat intresse
av att kunna utöva kontroll av den nye arrendatorn eller hindra en
överlåtelse. Förslaget att substitutionsrätten skall göras dispositiv lämnar
jordägaren möjlighet att tillvarata detta intresse. En fördel med en sådan
regel torde även vara att arrendatorn redan från början blir upplyst om
jordägarens inställning till en framtida överlåtelse. Jag biträder därför utredningens
förslag också på denna punkt.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 38 år 1968

43

Övergångsbestämmelser

Den nya lagen bör träda i kraft den 1 juli 1968.

Övergångsbestämmelserna tilldrar sig särskilt intresse på detta rättsomi
åde, med hänsyn till att arrendeavtalen i stor utsträckning ingås för lång
tid. Om de nya bestämmelserna ej alls ges tillämpning på avtal som slutits
före bestämmelsernas ikraftträdande, blir följden att reformen inte på lång
tid får någon betydelse för en avsevärd del av avtalsområdet. Vidare kommer
skilda lagregler att gälla vid sidan av varandra under lång tid. Det torde
därför vara ofrånkomligt att göra vissa avsteg från principen att civilrättslig
lagstiftning inte bör ges tillbakaverkande kraft.

När det gäller det för bostadsarrendatorer föreslagna besittningsskyddet
finns särskild anledning att överväga en retroaktiv tillämpning. I annat fall
kan man nämligen befara att vissa jordägare skulle utnyttja de övertag
som lagen f. n. ger dem till att hindra att arrendet förs in under den nya
ordningen eller att betinga sig särskilda villkor för att tillåta att så sker.
De nuvarande arrendatorernas belägenhet skulle alltså komma att försämras
och reformen i övergångsskedet verka i rakt motsatt riktning mot vad
som åsyftats.

Utredningen föreslår mot bakgrunden av vad som nu har anförts att besittningsskyddsbestämmelserna
beträffande bostadsarrende ges tillämpning
aven på äldre avtal. Detta bör dock enligt utredningens mening gälla bara
när det vid lagens ikraftträdande finns ett arrendatorn tillhörigt bostadshus
med taxeringsvärde på arrendestället och marken dessutom under en sammanhängande
tid av minst tio år varit upplåten för samma ändamål.

Förslaget har i allmänhet inte mött någon erinran under remissbehandlingen.
Några remissinstanser motsätter sig emellertid att besittningsskyddsbestämmelserna
ges retroaktiv verkan, medan flera andra anser att förslaget
inte är tillräckligt långtgående. Sålunda anses regeln att arrendet skall
ha pagatt minst tio ar vid lagens ikraftträdande vara alltför restriktiv och
dessutom godtycklig i tillämpningen.

bör egen del biträder jag utredningens uppfattning att bestämmelserna
om besittningsskydd beträffande bostadsarrende bör ges retroaktiv verkan
men att legeln därom bör begränsas till att avse de mera långvariga arrendena.
Till skillnad från utredningen anser jag dock att även sådana långtidsarrenden
där upplåtelsen skett senare än tio år före lagens ikraftträdande
bör föras in under besittningsskyddet. Annars kommer det att under
lång tid finnas kvar bostadsarrenden utan besittningsskydd. Allt eftersom
tiden går kommer det att te sig alltmer stötande att dessa arrenden inte
tryggas genom besittningsskydd bara av den orsaken att avtalet tillkom före
tidpunkten för den nya lagens ikraftträdande. Jag föreslår att bestämmel -

44 Tredje lagutskottets utlåtande nr 38 år 1968

serna om besittningsskydd skall tillämpas även på äldre avtal, om arrendet
vid arrendetidens utgång varat under minst tio år.

En förutsättning för att besittningsskyddsbestämmelserna skall gälla för
en äldre arrendeupplåtelse är att arrendetiden gått ut efter den nya lagens
ikraftträdande. Det har däremot ingen betydelse om uppsägningen skett
före ikraftträdandet. I sådant fall leder visserligen uppsägningen till att
arrendetiden går ut men jordägaren måste dessutom för att kunna få till
stånd en upplösning av arrendeförhållandet skriftligen meddela arrendatorn
att denne har att väcka talan om han inte går med på att flytta. Innan
frågan om förlängning av arrendeavtalet avgjorts behöver arrendatorn inte
flytta från arrendestället. Sådant meddelande som nyss nämnts kan inte
med laga verkan tillställas arrendatorn förrän efter den nya lagens ikraftträdande.

I fråga om anläggningsarrende har jag föreslagit bestämmelser om indirekt
besittningsskydd. Eftersom dessa bestämmelser föreslås bli av dispositiv
natur, kan de inte ges verkan i fråga om avtal som slutits före den
nya lagens ikraftträdande.

Som regelmässigt har skett vid införandet av nya lagregler på nyttjanderättens
område bör — i enlighet med vad utredningen föreslår — avtal
som ingåtts för obestämd tid eller med förbehåll om rätt till uppsägning
föras in under den nya lagen, om de inte sägs upp till första möjliga tidpunkt
efter den nya lagens ikraftträdande.

Lagförslaget innebär att skriftlig avtalsform blir obligatorisk för bosladsoch
anläggningsarrende. Utredningen anser att förekomsten av muntliga
arrendeavtal är förenad med betydande olägenheter från skilda synpunkter
och att man därför bör eftersträva att även gamla avtal erhåller skriftlig
form. Av den anledningen föreslår utredningen en särskild bestämmelse
i fråga om äldre avtal som ej upprättats skriftligen. Bestämmelsen innebär
att part skall vara skyldig att medverka till att skriftligt avtal kommer till
stånd, om den andra parten begär det. Jag kan biträda detta förslag.

Utredningen föreslår dessutom eu särskild övergångsregel som tar sikte på
sådana muntliga arrendeavtal som tillkommit före den nya lagens ikraftträdande.
Enligt gällande rätt är ett muntligt avtal om lägenhetsarrende
inte bindande mot en ny jordägare som förvärvat marken genom frivillig
överlåtelse. Denne äger inom tre månader efter förvärvet uppsäga arrendalorn.
För att lägenhetsarrendatorn skall vara sakrättsligt skyddad fordras
dels att arrendeupplåtelsen skett skriftligen, dels att arrendatorn tilltsätt
arrendestället. Utredningen föreslår nu ett utsträckt skydd för muntliga upplåtelser
av bostads- och anläggningsarrende. Om arrendatorn börjat uppföra
byggnad på arrendestället, skall enligt förslaget avtalet gälla mot den nye
ägaren.

För egen del anser jag knappast alt en sådan regel är motiverad. Arrendatorn
synes tillräckligt tillgodosedd genom alt han tillförsäkras möjlighet

Tredje lagutskottets utlåtande nr 38 år 1968

45

att framtvinga skriftligt avtal och genom att besittningsskyddet får retroaktiv
verkan. Det bör tilläggas att i den mån bestämmelserna om obligatorisk
skriftlig avtalsform blir tillämpliga på arrendeavtalet så kan arrendatorn
dessutom få rätt till ersättning för skada, om arrendet inte kommer att bestå.
Slutligen vill jag erinra om att jordabalksförslaget i 7 kap. 14 § innehåller
en regel som innebär att ett arrendeavtal av nu ifrågavarande slag
blir bindande mot fastighetens nye ägare, om denne vid överlåtelsen ägt
eller bort äga kännedom om arrendeupplåtelsen. Min avsikt är att föreslå
att denna regel skall gälla även äldre upplåtelser, om överlåtelsen av fastigheten
skett efter balkens ikraftträdande. Med hänsyn till det anförda föreslår
jag inte nu någon regel om utsträckt sakrättsligt skydd för äldre muntliga
arrendeupplåtelser.

Reglerna om obligatorisk skriftlig avtalsform kan i övergångsskedet få
vissa negativa verkningar. Jag syftar på det förhållandet att enligt vad nyss
anförts den nya lagen föreslås gälla även äldre avtal, om dessa är träffade
på obestämd tid eller med förbehåll om rätt att uppsäga avtalet och uppsägning
ej sker vid första tillfälle efter lagens ikraftträdande. Är ett sådant
avtal muntligt, blir följden att avtalet, om det inte ges skriftlig form, förlorar
sin verkan. Arrendatorn får i stället en skadeståndsrätt mot jordägaren,
om det inte berott på arrendatorn att giltigt avtal ej upprättats. Detta
kan självfallet vara en betydande olägenhet. Motsvarande fråga uppmärksammades
vid 1943 års reform av arrendelagen, då skriftlig avtalsform
blev obligatorisk för jordbruksarrende. För att underlätta övergången till
den nya ordningen infördes formkravet först tre år senare än lagändringarna
i övrigt. Härigenom bereddes parterna skäligt rådrum att ge avtalen
skriftlig form. Detta tillvägagångssätt synes vara ändamålsenligt även nu.
Jag föreslår därför att bestämmelserna om skriftlig form i fråga om bostads-
och anläggningsarrende inte skall äga tillämpning beträffande avtal
som slutits före den 1 juli 1971.

Vad gäller frågan om tillämpning av bestämmelserna om bostadsarrenden
på livstidsarrenden anför utredningen att arrende som ingås för arrendatorns
livstid numera är mycket ovanligt. Å andra sidan visar utredningens
undersökningar att denna avtalstyp inte helt kommit ur bruk. Enligt utredningens
mening passar livstidsarrendena inte in i det mönster som är typiskt
vid bostadsarrende. Även om livstidsarrende numera framstår som en föråldrad
markdispositionsform anser dock utredningen att skäl saknas att försöka
förbjuda dem. Å andra sidan har utredningen avstått från att föra in
upplåtelser på arrendatorns livstid under lagens regler om bostadsarrende.
En sådan uppåtelse blir alltså att betrakta som »lägenhetsarrende i allmänhet».

Departementschefen förklarar i specialmotiveringen till 71 § att han liksom
utredningen anser att förutsättningarna för parterna vid ingående av

46 Tredje lagutskottets utlåtande nr 38 år 1968

ett livstidsarrende är så artskilda från andra arrendeavtal att livstidsarrende
bör undantas från reglerna om bostadsarrende. Han förklarar sig därför
inte ha någon erinran mot den föreslagna undantagsbestämmelsen härom.

Lagrådsgranskningen

Utskottet hänvisar beträffande lagrådets yttrande och departementschefens
ställningstagande i anledning härav till prop. s. 140—150 resp. s. 160—
164.

Motionerna

I motionerna I: 780 av herrar Alexanderson och Ernulf och II: 1010 av
herrar Nyberg och Tobé anförs bl. a. att meddelande enligt 2 kap. 77 § om
vad arrendatorn har att iaktta om han efter uppsägning inte finner sig i att
flytta inte behöver delges arrendatorn vid uppsägningen utan kan lämnas
vid en senare tidpunkt. Detta kan, säger motionärerna, leda till att frågan
om arrendeavtalets innehåll blir svävande under lång tid. En annan oklarhet
anses kunna inträffa om jordägaren säger upp avtalet för att inleda förhandlingar
i avsikt att kräva höjt arrende eller eljest ändrade villkor och i
själva uppsägningen lämnar upplysning om fristen för väckande av talan.
Om arrendatorn därvid muntligen accepterar de nya villkoren utan att
skriftligt avtal upprättas blir överenskommelsen om de nya villkoren inte
gällande. Om jordägaren senare skulle vilja göra uppsägningen gällande mot
honom har arrendatorn förlorat sin rätt till förlängning av arrendeavtalet.

I motionerna anförs vidare att enligt 2 kap. 71 § reglerna i 1, 3, 28 och
43 §§ inte gäller i fråga om arrende på livstid. I dessa paragrafer ges bestämmelser
om krav på skriftligt avtal och om arrendators rätt till ersättning för
skada som drabbar honom genom att skriftligt avtal ej upprättats, om förbud
för jordägaren att förbehålla sig rätt att frånträda avtalet före avtalstidens
utgång, om skydd för arrendatorn vid överlåtelse av fastigheten samt
om vissa begränsningar av möjligheten att hänskjuta tvister till skiljeavtal.
Enligt motionärernas mening bör det skydd som dessa regler ger gälla även
livstidsarrendatorer. Utan detta skydd kan arrendatorerna många år efter
upplåtelsen drabbas av rättsförluster och förlora sin bostad.

I motionerna I: 781 av herrar Hermansson och Svanström och II: 1009 av
herrar Gustavsson i Alvesta och Johansson i Växjö berörs först en fråga rörande
reglerna om undantag från optionsrätten. Motionärerna anför att
punkt 6. i 2 kap. 75 § har en menlig inverkan på arrendatorns rättsställning
och att den därför bör utgå. Jordägarens intressen anser motionärerna vara
tryggade i de fem första punkterna.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 38 år 1968

47

Motionärerna anför vidare att arrendatorns uppsägning för avflyttning
alltid måste godtagas och att den därför inte behöver motiveras. Övriga uppsägningar
kan däremot underkastas domstols prövning. Enligt motionärernas
mening — vilken överensstämmer med arrendelagsutredningens — bör
jordägaren vid uppsägning för avflyttning ange skälen härför. Förslaget motiveras
främst med att arrendatorn bör ha rätt att redan vid uppsägningstillfället
få kännedom om vilket eller vilka i 75 § stadgade skäl som åberopas.
Motionärerna hänvisar i övrigt till vad arrendelagsutredningen anfört
och till utgången av en i högsta domstolen den 5 december 1967 avgjord
tvist angående förlängning av arrendeavtal (nr T 51).

Motionärerna uppehåller sig slutligen vid bestämmelserna i 2 kap. 87 § om
jordägarens skyldighet att under vissa förutsättningar ersätta arrendators
förlust på grund av arrendets upphörande, vilken föreslås bli dispositiv. I
motionerna anföres att bestämmelserna i denna paragraf för det helt övervägande
antalet anläggningsarrenden är av stor betydelse. Motionärerna anser
därför att lagstiftningen om ersättningen inte bör vara generellt dispositiv,
utan att det bör stadgas att arrendator skall ha rätt till skälig ersättning
under i övrigt angivna förutsättningar. Dock bör enligt motionärerna
dispens i vissa fall kunna medges av domstol.

I motionerna f: 782 av herrar Ferdinand Nilsson och Nils-Eric Gustafsson
samt It: 1011 av herr Svensson i Vä m. fl. anförs bl. a. att av arrendelagsutredningens
betänkande framgår att antalet anläggningsarrenden är av ungefär
samma storleksordning som antalet bebyggda arrendeställen för jordbruk,
dvs. omkring 30 000. Ingrepp i äganderätt till jord är alltid ett ömtåligt
problem och förutsätter givetvis hänsyn av olika slag, inte minst till
skälighet och rättvisa. Det är därför, säger motionärerna, iögonenfallande att
inskränkningar i sådant hänseende av ganska långt gående slag ansetts böra
vidtas när det gäller arrenden för fritidsändamål, huvudsakligen riktade
mot enskilda små eller stora jordägare, medan företagsarrenden av mark för
företags behov och för att bereda de däri verksamma utkomst icke ansetts
vara i behov av samma trygghet. I det ena fallet gäller det icke primära bostadsbehov
utan klart sekundära, ehuru ur annan synpunkt angelägna ambitioner.
I det andra fallet gäller det ofta direkt utkomst och levebröd för
dem det rör.

Motionärerna framhåller i fortsättningen att åtskilliga remissinstanser
har vänt sig mot den åtskillnad som gjorts mellan bostads- och anläggningsarrenden,
varvid framhållits, att anläggningsarrendena behöver en tryggare
ställning, att med en tryggare arrenderätt anläggningsarrenden skulle få ett
ökat kreditvärde, att hänsyn bör tas till arrendatorns behov av att göra investeringar
och att större trygghet skulle stimulera intresset för investeringar.

De skäl som anförts för att ge anläggningsarrendena endast ett svagare
rättsskydd synes motionärerna föga övertygande. Att avtalen ingåtts för att

48

Tredje lagutskottets utlåtande nr 38 år 1968

ge arrendatorn möjlighet till förvärvsverksamhet av mera renodlad ekonomisk
art anses inte böra sätta den arrenderande i sämre ställning än en sommarstugearrendator.
Det skydd som kan vara motiverat i det ena fallet synes
av än mer vägande skäl böra ges i det andra.

Utskottet

I propositionen framlägges förslag som syftar till att stärka rättsställningen
för arrendatorer, som enligt arrendeavtalet har rätt att uppföra eller
bibehålla byggnad på den arrenderade marken. Förslaget skiljer mellan
arrende för att tillgodose arrendatorns bostadsbehov (bostadsarrende) och
arrende för att tillgodose en näringsidkande arrendators behov av byggnad
i förvärvsverksamheten (anläggningsarrende).

Utskottet behandlar först lagförslaget såvitt avser bestämmelserna rörande
bostadsarrende.

Arrende för bostadsbehov hänförs f. n. i rättsligt avseende till kategorin
lägenhetsarrende, vilken omfattar ett stort antal olikartade typer av nyttjanderättsupplåtelser
av mark, såsom för helår sbostäder, fritidshus, lagerhus,
fabriker, bensinstationer, kiosker och upplagsplatser. Bestämmelserna
om lägenhetsarrende tillkom år 1907 och har därefter undergått endast
smärre ändringar. Reglerna är uppbyggda på principen om full avtalsfrihet.
Det står således parterna fritt att själva bestämma om arrendeavtalet skall
upprättas skriftligen eller muntligen samt att avtala om arrendetidens längd,
legans storlek samt tiden för uppsägning och avflyttning in. in. I och för sig
lägger den gällande lagen inte något hinder i vägen för parterna att utforma
arrendeavtalet så att såväl jordägarens som arrendatorns berättigade intressen
tillgodoses. Utförda undersökningar ger emellertid vid handen att det
långt ifrån alltid är väl beställt härvidlag; arrendevillkoren är ofta utformade
på ett sätt som ensidigt gynnar jordägaren. Särskilt gäller detta avvecklingsfrågorna.
Endast i ett fåtal fall tillförsäkras arrendatorn rätt till
förlängning av avtalet (optionsrätt). Arrendatorn befinner sig därför vid den
avtalade arrendetidens utgång i flertalet fall, särskilt då byggnad eller annan
anläggning uppförts på marken, i klart underläge gentemot jordägaren såväl
vad gäller möjligheten till förlängning av arrendet som beträffande villkoren
för den kommande arrendeperioden. Även om jordägarna i allmänhet
inte begagnar sig av sin starkare förhandlingsposition på ett otillbörligt
sätt, är det naturligt att arrendatorerna kan känna sig utlämnade åt jordägarnas
godtycke. Mot bakgrunden härav bär på senare tid krav rests på
en revision av bestämmelserna om lägenhetsarrende med särskild hänsyn
till arrendeupplåtelser för sommarstugor och andra fritidshus. Behovet av
nya bestämmelser har stigit med det efter hand ökade antalet sådana upplåtelser.
Även riksdagen har uttalat sig för en översyn av hithörande regler.

49

Tredje lagutskottets utlåtande nr 38 år 1968

Det nu framlagda förslaget till bestämmelser rörande bostadsarrende blir
av betydelse framför allt i fråga om sommarstugor och annan fritidsbebyggelse.
I den mån helårsbostäder förekommer på arrenderad mark gäller bestämmelserna
emellertid även sådan bebyggelse. Förslaget har följande huvudsakliga
innebörd.

Arrendeavtalet skall upprättas skriftligen. Muntliga överenskommelser
blir ogiltiga. Ansvaret för den skriftliga avfattningen läggs på jordägaren.
Om skriftlig form inte iakttas, får arrendatorn rätt till ersättning för skada.
Upplåtelse skall ske för viss tid, minst fem år. Är tiden bestämd på annat
sätt gäller upplåtelsen för fem år. För att arrende skall upphöra vid arrendetidens
utgång skall uppsägning alltid ske. Sägs avtalet inte upp inom rätt
tid anses det förlängt på fem år, om inte längre tid avtalats. Vidare har
enligt förslaget arrendatorn i princip rätt till förlängning av arrendeavtalet.
Undantag gäller för det fall att marken ej är bebyggd med hus, som är
åsatt taxeringsvärde, eller att arrendeförhållandet upphör på grund av att
arrenderätten är förverkad. Begär jordägaren oskälig avgift för en kommande
arrendeperiod eller uppställer han annat obilligt villkor, kan avgiften
nedsättas eller villkoret jämkas efter prövning vid domstol. Optionsrätten
kan brytas endast på vissa närmare angivna grunder, bl. a. då arrenderätten
är förverkad eller arrendatorn i annat fall åsidosatt sina förpliktelser i
sådan mån att arrendeavtalet skäligen inte bör gälla. Optionsrätten kan också
brytas när jordägaren gör sannolikt att marken skall användas för annat
ändamål och jordägarens intresse av att kunna förfoga över marken påtagligt
överväger arrendatorns intresse av fortsatt arrende. Har huset uppförts
utan byggnadslov där sådant behövs eller i annat fall i strid med myndighets
beslut får besittningsskyddet likaså brytas. Om huset tillkommit
innan plan fastställts fordras för att optionsrätten skall få brytas, förutom
att huset icke står i överensstämmelse med planen, att jordägaren gör sannolikt
att han skall använda marken i enlighet härmed. Bland de optionsbrytande
grunderna upptas även en regel av allmänt innehåll, innebärande
att optionsrätten får brytas om jordägaren i annat fall än nyss sagts har
befogad anledning att upplösa arrendeförhållandet. Här må till sist nämnas
att arrendatorn föreslås få en vidgad rätt att överlåta arrenderätten.

Bestämmelserna om bostadsarrende är i huvudsak tvingande. Rätten kan
dock medge undantag om särskilda omständigheter föranleder till det och
avtalet innehåller förbehåll om att sådant medgivande får sökas.

Propositionsförslaget grundar sig i förevarande del liksom i sina huvuddrag
i övrigt på ett av arrendelagsutredningen år 1966 framlagt förslag. Detta
har fått ett övervägande gynnsamt mottagande under remissbehandlingen.
Behovet av nya och ändamålsenliga regler för främst fritidsbebyggelsen
på arrenderad mark har allmänt vitsordats. Flertalet remissinstanser
har också ansett att utredningen framlagt ett med hänsyn till både jordägarens
och arrendatorns berättigade anspråk lämpligt avpassat förslag.

4 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 9 samt. 3 and. Nr 38

50

Tredje lagutskottets utlåtande nr 38 år 1968

Utskottets granskning av Kungl. Maj :ts förslag har ej heller givit anledning
till erinran mot de principier som uppbär detta. Till några frågor som berörts
i motioner återkommer utskottet nedan. I övrigt föranleder förslaget
rörande bostadsarrende inte någon erinran eller något uttalande från utskottets
sida.

Utskottet övergår härmed till att behandla sådana frågor beträffande bostadsarrende
som upptagits i de i ämnet väckta motionerna.

I motionerna I: 781 av herrar Hermansson och Svanström och II: 1009 av
herrar Gustavsson i Alvesta och Johansson i Växjö anförs att den föreslagna
bestämmelsen i 2 kap. 75 § punkt 6 nyttjanderättslagen, som ger jordägaren
rätt att upplösa arrendeförhållandet när han i annat fall än som avses i
punkterna 1—5 har befogad anledning därtill, alltför mycket försämrar
arrendatorns rättsställning. Motionärerna hemställer att den ifrågavarande
bestämmelsen utgår.

I likhet med motionärerna anser utskottet att det för arrendatorn innebär
en viss otrygghet om optionsrätten kan brytas på grund av en regel med
det föreslagna allmänna innehållet. Som departementschefen anför är det
emellertid svårt att genom konkreta bestämmelser täcka alla de situationer,
där jordägaren har ett berättigat intresse av att inte vara bunden av en optionsrätt.
En regel av detta slag torde sålunda inte kunna undvaras.

Utskottet avstyrker med hänsyn till vad nu sagts motionerna I: 781 och
II: 1009 i denna del.

Som ovan nämnts får optionsrätten brytas bl. a. då byggnad, som tillkommit
före plans ikraftträdande, strider mot planläggningen och jordägaren
gör sannolikt att han skall använda marken i enlighet med planen. Utskottet
vill i anslutning till denna regel erinra om den möjlighet som enligt gällande
bestämmelser föreligger att medge avvikelse från fastställd plan, då
det tillämnade bygnadsföretaget inte avsevärt försvårar markens användning
för det i planen avsedda ändamålet. Ett liknande betraktelsesätt synes
böra anläggas vid tillämpningen av ifrågavarande bestämmelse. Sådan
mindre avvikelse som nyss nämnts från fastställd plan bör således enligt
utskottets mening inte få medföra att optionsrätten får brytas, därest medgivande
till avvikelsen skulle ha kunnat utverkas.

Enligt propositionen skall uppsägning från jordägarens sida äga rum tidigast
två år och senast ett år före arrendetidens utgång, även om annan
tid avtalats. Uppsägningen skall alltid gälla nyttjanderättens upphörande.
Har uppsägning skett och kan jordägaren och arrendatorn inte därefter
komma överens om förlängning av arrendeavtalet eller villkoren för den nya
arrendeperioden, åligger det jordägaren att skriftligen meddela arrendatorn
att denne, om han inte går med på att flytta, har att senast inom två
månader efter det han fått del av meddelandet väcka talan i tvisten. Meddelandet
kan ges i själva uppsägningen eller senare. Om arrendatorn försummar
att väcka talan inom den nämnda tvåmånaderstiden, förfaller

51

Tredje lagutskottets utlåtande nr 38 år 1968

rätten till förlängning av arrendeavtalet. Om frågan om förlängning av
avtalet inte är avgjord när arrendetiden går nt, har arrendatorn rätt att
kvarsitta på arrendestället till dess frågan blivit slutligt avgjord.

I motionerna I: 780 av herrar Alexanderson och Ernulf samt II: 1010 av
herrar Nyberg och Tobé anförs att de såunda föreslagna reglerna kan leda
till att arrendeavtalets innehåll blir svävande under lång tid. Motionärerna
Pekar vidare på den oklarhet som enligt deras mening kan inträffa om jordägaren
säger upp avtalet i avsikt att kräva höjt arrende eller eljest ändrade
villkor och i själva uppsägningen lämnar meddelande som nyss sagts. Om
arrendatorn därvid godtar vad jordägaren kräver men skriftligt avtal inte
upprättas, blir överenskommelsen inte gällande. Om jordägaren efter fristens
utgång gör uppsägningen gällande mot honom, har han förlorat sin
rätt till förlängning av arrendeavtalet.

Motionärerna hemställer mot bakgrunden av det anförda att reglerna om
uppsägning av bostadsarrenden skall ges ett fastare och klarare innehåll.

I motionerna I: 781 och II: 1009 föreslås att jordägaren vid uppsägning
av arrendeavtalet för avflyttning alltid skall vara skyldig att ange skäl för
uppsägning. Förslaget motiveras med att arrendatorn bör få kännedom om
vilket eller vilka i 2 kap. 75 § nyttjanderättslagen angivna skäl som åberopas
så att han kan bedöma om det är någon mening för honom att inleda
en rättegång och för att han, om han beslutar sig därför, redan från början
skall kunna bestämma sin talan.

Beträffande frågan om angivande av skäl för uppsägning vill utskottet
till en början erinra om att uppsägning enligt förslaget alltid skall avse
nyttjanderättens upphörande. Som ovan nämnts kan jordägarens meddelande
till arrendatorn enligt 2 kap. 77 § ges i själva uppsägningen eller senare.
Meddelandet utgör upptakten till optionsproceduren. Om skälet för uppsägningen
skall anges, synes det därför vara tillräckligt att så sker i det nämnda
meddelandet.

För arrendatorns ställningstagande i anledning av jordägarens meddelande
är det uppenbarligen av väsentlig betydelse vilken grund jordägaren
vill åberopa för optionsrättens bortfallande. Först sedan jordägaren angivit
skälen för sin ståndpunkt kan arrendatorn bedöma om en talan om förlängning
av arrendeavtalet kan vinna framgång. I likhet med motionärerna
anser utskottet sålunda att det är av vikt att jordägaren på ett tidigt stadium
klargör vilken eller vilka optionsbrytande grunder han anser föreligga.
Man synes dock ha anledning räkna med att ett klarläggande härav
som regel kommer att ske vid de förhandlingar mellan parterna som en
uppsägning ger anledning till, även om lagen inte upptar någon formell
föreskrift i ämnet. Mot en sådan föreskrift synes också vissa skäl tala. För
att bli effektiv måste den sålunda förbindas med en regel om att avtalet
förlängs på viss tid, om meddelandet inte innehåller föreskrivna uppgifter.
I allmänhet torde det väl inte möta några större svårigheter ätt avgöra om
jordägaren uppfyllt sin skyldighet eller inte. Det ligger emellertid i sakens

52

Tredje lagutskottets utlåtande nr 38 år 1968

natur att skälen kan anges med större eller mindre exakthet och utskottet
befarar att en del svårbedömda gränsfall kan uppkomma, särskilt då den
allmänna bestämmelsen i punkt 6 åberopas. Fråga uppstår också huruvida
det bör vara tillåtet för jordägaren att i en rättegång åberopa annat skäl än
han angivit i meddelandet. Det kan vidare tänkas att en formell skyldighet
leder till en strävan hos jordägarna att låta meddelandena täcka så många
situationer som möjligt för att vid förhandlingar och i en process ha alla
möjligheter öppna. I så fall förfelas syftet med en föreskrift i ämnet, nämligen
att arrendatorn på ett tidigt stadium skall kunna bedöma sina möjligheter
till förlängt arrende med någorlunda säkerhet. Med hänsyn till vad
nu sagts har utskottet stannat för att avstyrka motionerna I: 781 och II:
1009 i denna del.

I lagförslaget har icke stadgats någon frist inom vilken nyssnämnda meddelande
till arrendatorn skall lämnas. Motivet härtill torde vara att det i
första hand ansetts vara jordägaren som har anledning att påskynda besittningsskyddsproceduren.
Som ovan framgår har arrendatorn rätt att kvarsitta
på arrendestället till dess frågan om förlängning av avtalet är slutligt
avgjord (78 §). I avbidan härpå skall de förut gällande arrendevillkoren
tillämpas. Arrendatorn har mot bakgrunden härav i allmänhet ingen anledning
att påskynda förfarandet. Om denne önskar få en prövning till stånd
snabbt, står det honom dock fritt att väcka talan utan att avvakta något
meddelande från jordägaren. I flertalet fall torde väl också de intressen
parterna har i saken vara tillräckliga för att förlängningsfrågorna skall
bringas till avgörande inom rimlig tid. Enligt utskottets mening är det emellertid
otillfredsställande om jordägaren, såsom föreslagits i propositionen,
utan någon begränsning i tiden kan dröja med att lämna det ifrågavarande
meddelandet. Utskottet finner i likhet med motionärerna önskvärt att klarhet
i rättsläget uppnås snarast möjligt. Om proceduren drar ut på tiden
alltför mycket, kan också svårigheter uppstå att i efterhand reglera villkoren
för den tid arrendatorn kvarsuttit på arrendestället med stöd av 78 §. Utskottet
anser det vara önskvärt och naturligt att frågan huruvida rättegång
kommer att inledas är avgjord senast vid arrendetidens utgång. En sådan
ordning kan uppnås genom att det föreskrivs att jordägaren senast två månader
före arrendetidens utgång skall underrätta arrendatorn om vad denne
har att iaktta. Härigenom får parterna tillräcklig tid på sig för förhandlingar
om förlängning av avtalet eller om villkoren för den nya perioden samtidigt
som det är sörjt för att besittningsskyddsproceduren påbörjas inom rimlig
tid.

Underlåter jordägaren att lämna meddelande inom angiven tid bör arrendatorn
garanteras en automatisk förlängning av avtalstiden med fem år.
Föreskrift härom har upptagits i ett nytt andra stycke i 77 §.

Då arrendeavtalet i regel är avsett att för lång tid framåt reglera rättsförhållandet
mellan jordägare och arrendator, är det av särskild vikt att
förebygga att det inte i framtiden uppstår osäkerhet om avtalets innehåll.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 38 år 1968 53

Den skriftliga formen är härvidlag överlägsen den muntliga. Principen om
obligatorisk skriftlig avtalsform bör därför inte frångås utan starka skäl. I
den i motionerna I: 780 och II: 1010 skisserade situationen finns ett äldre
skriftligt avtal, som alltjämt kan gälla i viktiga delar, och meddelandet skall
vidare ske skriftligen, vilket innebär en garanti för att bevisning om dess
innehåll kan förebringas, men utskottet hyser likväl tvekan om lämpligheten
av att förorda något avsteg från kravet på skriftlig avtalsform. Formkravet
kan visserligen leda till mindre tillfredsställande resultat om en arrendator,
som innehaft mark på arrende under lång tid och uppfört en kanske
värdefull byggnad, kan tvingas flytta därför att ett muntligt förlängningsavtal
är ogiltigt, men denna synpunkt synes inte böra tillmätas utslagsgivande
betydelse. Allmänt sett verkar formkravet till fördel för såväl jordägare
som arrendator. För arrendatorns del må nämnas att skriftligt avtal
gäller mot ny ägare av fastigheten i större utsträckning än muntligt och
att endast nyttjanderätt, som grundar sig på skriftlig handling, kan förbehållas
vid exekutiv försäljning. I åtskilliga fall torde också arrendatorn bli
i viss utsträckning skyddad genom bestämmelserna om skadeståndsskyldighet
för det fall att skriftligt avtal icke kommer till stånd och detta ej berott
på honom samt tillträde ändå skett. Risken för skadeståndsskyldighet torde i
de flesta fall förmå jordägaren att medverka till skriftlig avfattning av förlängningsavtalet.

Enligt lagförslaget skall bestämmelserna om bostadsarrende inte tillämpas
på arrende som avser arrendatorns livstid.

I motionerna I: 780 och II: 1010 hemställes att 2 kap. 1, 3, 28 och 43 §§
nyttjanderättslagen skall — liksom i propositionen föreslås för bostadsarrende
— gälla även vid livstidsarrende för bostadsändamål. I 1 § uppställs
krav på skriftlig avtalsform, innebärande att avtalets samtliga villkor skall
upprättas skriftligen och att muntliga överenskommelser blir ogiltiga. Om
skriftlig form inte iakttas får arrendatorn rätt till ersättning för skada. 3 §
föreskriver att den som till annan upplåter jord på arrende inte får förbehålla
sig rätt att frånträda avtalet före arrendetidens slut på andra skäl
än dem som särskilt anges i lagen. Enligt 28 § gäller, då överlåtelse av fastigheten
sker efter det att arrendatorn tillträtt densamma, arrendeavtalet utan
särskilt förbehåll mot nye ägaren. I 43 § slutligen stadgas vissa begränsningar
i rätten att träffa skiljeavtal.

Som departementschefen anfört är förutsättningarna för parterna vid ingående
av ett livstidsarrende i viss mån artskilda från andra arrendeavtal.
Vissa av de bestämmelser som nu föreslås för bostadsarrenden har också
sådan innebörd att det inte kan ifrågakomma att göra dem tillämpliga beträffande
livstidsarrenden. Så är fallet med bestämmelserna i 72 § om arrendetiden
och i 73 § om uppsägning. Livstidsarrenden synes visserligen
numera inte vara särskilt vanliga, men tillräcklig anledning att helt undanta
dem från det förbättrade rättsskydd, som avses med bestämmelserna om

54

Tredje lagutskottets utlåtande nr 38 år 1968

bostadsarrende, synes inte föreligga. De skäl som föranlett krav på skriftlig
avtalsform gör sig sålunda enligt utskottets mening gällande också beträffande
livstidsarrende. Sådant arrende bör inte heller kunna uppsägas på
andra skäl än som anges i lagen. Även de övriga av motionärerna angivna
stadgandena bör gälla beträffande livstidsupplåtelse.

Ett avtal om arrende på arrendatorns livstid innebär normalt att arrendatorn
bar både rätt och skyldighet att fullfölja avtalet så länge han lever.
När arrendatorn dör är dödsboet skyldigt att flytta på den första fardagen
efter sex månader från dödsfallet. Något utrymme för tillämpning av besittningsskyddsreglerna,
som förutsätter att uppsägning sker, finns normalt
inte. Även en livstidsarrendator kan emellertid under vissa omständigheter
sägas upp såsom då fastigheten sålts på exekutiv auktion utan förbehåll om
arrenderättens bestånd. I en sådan situation har arrendatorn ett behov av
besittningsskydd. Då det emellertid synes vara svårt att inordna livstidsarrendena
i det föreslagna optionssystemet och frågan får anses vara av
ringa praktisk vikt, har utskottet avstått från att ta något initiativ däri.

Lagtekniskt kan det av utskottet beträffande livstidsarrende åsyftade resultatet
nås genom att undantagsbestämmelsen rörande livstidsarrende i 71 §
första stycket utgår. Vidare bör i andra stycket tilläggas att 72—82 §§ ej
äger tillämpning, då upplåtelsen skett för arrendatorns livstid, och att 70 §
andra stycket gäller utan inskränkning.

Det torde utan särskilt stadgande framgå att punkt 3 första stycket i övergångsbestämmelserna
inte har avseende på arrende för arrendatorns livstid,
som slutits före lagens ikraftträdande.

Utskottet övergår nu till frågan om anläggningsarrendena.

Beträffande dessa arrenden har i förslaget avtalsfriheten i princip bibehållits.
Avtal skall dock alltid upprättas skriftligen och upplåtelsen avse viss
tid. Är tiden icke bestämd på detta sätt gäller avtalet fem år. Om inte annat
överenskommits anses arrendeavtalet innefatta villkor att, om uppsägning
inte sker inom rätt tid, avtalet skall anses förlängt på tid som motsvarar
arrendetiden, dock längst fem år. Uppsägning skall ske minst sex månader
före arrendetidens utgång om parterna inte kommit överens om annan tid.
I syfte att förbättra arrendatorns trygghet i besittningen av marken föreslås
att ett indirekt besittningsskydd införes. Förslaget innebär att, om jordägaren
utan sakligt skäl vägrar förlängning av arrendet eller kräver en avgift
som inte är skälig eller uppställer annat obilligt villkor för fortsatt arrende,
arrendatorn i princip skall vara berättigad till ersättning för den skada som
arrendeförhållandets upplösning medför för honom. Undantag gäller när
arrendet upphör på grund av att arrenderätten är förverkad. Jordägaren är
vidare enligt förslaget berättigad att utan sådan ersättningsskyldighet bryta
arrendeförhållandet, om arrendatorn åsidosatt sina förpliktelser i sådan mån
att det inte skäligen kan fordras att jordägaren förlänger arrendet, om jordägaren
gör sannolikt att marken skall användas för annat ändamål och jordägarens
intresse av att kunna förfoga över marken påtagligt överväger ar -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 38 år 1968

55

rendatorns intresse av fortsatt arrende liksom om jordägaren i annat fall
har befogad anledning att upplösa arrendeförhållandet. Bestämmelserna om
besittningsskyddet är dispositiva. Även beträffande anläggningsarrende föreslås
att arrendatorn får en vidgad rätt att överlåta arrenderätten.

I motionerna I: 782 av herrar Ferdinand Nilsson och Nils-Eric Gustafsson
samt II: 1011 av herr Svensson i Vä m. fl. anföres att de skäl som föranlett
förslaget om ett direkt besittningsskydd för bostadsarrenden gör sig gällande
med samma styrka i fråga om anläggningsarrenden. Motionärerna hemställer
att de regler om besittningsskydd som föreslagits för bostadsarrenden
skall i tillämpliga delar gälla också anläggningsarrenden.

I motionerna I: 781 och II: 1009 hemställes att besittningsskyddet stärks
på så sätt att reglerna om ersättning för förlust om arrendeavtalet sägs upp
utan befogad anledning görs tvingande men med möjlighet till dispens av
domstol.

Utskottet delar motionärernas uppfattning att de sociala skälen för ett
direkt besittningsskydd i vissa fall kan vara lika starka när det gäller anläggningsarrende
som beträffande bostadsarrende. Detta gäller t. ex. beträffande
innehavare av mindre företag som t. ex. kiosker, vilka ofta är belägna
på arrenderad mark. Sådana småföretagares situation kan behöva speciellt
beaktas. Emellertid måste vid bedömningen hänsyn tas till de olikheter som
otvivelaktigt finns mellan bostadsarrenden och anläggningsarrenden. Det
torde sålunda få anses uppenbart att de ekonomiska synpunkterna spelar
större roll vid anläggningsarrenden än vid bostadsarrenden. I sådana affärsmässiga
förhållanden bör i princip avtalsfrihet råda. Ett införande av optionsrätt
torde också lätt kunna få återverkningar på andra delar av avtalen,
t. ex. på så sätt att avgiftsnivån höjs. Förhandlingsläget i varje särskilt fall
torde härvid bli avgörande. Det synes därför inte utan vidare kunna antas
att ett stärkt besittningsskydd totalt sett innebär några fördelar för arrendatorerna.
Ett sådan kan också tänkas minska jordägarnas villighet att arrendera
ut mark. Det måste även beaktas att anläggningsarrendena ofta hänför
sig till mark, som ligger i närheten av tätbebyggelse och som i planhänseende
ännu inte fått sin slutliga användning bestämd. Ett starkt besittningsskydd
för arrendatorn kan här mer än vid bostadsarrende komma i
konflikt med det allmänna intresset att snabbt kunna genomföra en ändrad
markanvändning. Även om optionsrätten kan brytas då jordägaren har behov
av marken för annat ändamål liksom då arrendeupplåtelsen hindrar
genomförande av plan, föreligger risk för tvister som kan dra ut på tiden och
försena exempelvis angelägen byggnadsverksamhet.

Utskottet godtar med hänsyn till vad nu sagts att besittningsskyddet vid
anläggningsarrenden ges indirekt karaktär på sätt föreslagits i propositionen
och avstyrker motionerna I: 782 och II: 1011.

Vad nyss sagts beträffande valet av form för besittningsskydd gäller i
stort också frågan huruvida reglerna om ersättning för den skada som ar -

56 Tredje lagutskottets utlåtande nr 38 år 1968

rendeförhållandets upplösning medför för arrendatorn bör vara dispositiva
eller tvingande. Betänkligheterna gör sig emellertid gällande med mindre
styrka. Enligt utskottets mening får också viss tvekan anses råda i fråga
om värdet för arrendatorerna av ett indirekt besittningsskydd som har dispositiv
karaktär. Man synes sålunda inte kunna bortse från risken att jordägarna
vid arrendeavtalens ingående rutinmässigt kommer att göra förbehåll
om att besittningsskyddsreglerna inte skall gälla. Dessa skulle i så fall
komma att få endast ringa eller ingen betydelse. Utskottet anser emellertid
att det för närvarande inte finns tillräcklig anledning att göra bestämmelserna
om besittningsskyddet tvingande. Skulle det visa sig att utvecklingen
blir den nyss nämnda, torde dock framdeles lagändring på denna punkt böra
övervägas.

Utskottet avstyrker med hänsyn till vad nu sagts motionerna I: 781 och
II: 1009 och tillstyrker propositionen i motsvarande del.

Vad Ivungl. Maj.-t i övrigt föreslagit beträffande anläggningsarrenden föranleder
inte något uttalande från utskottets sida.

Utskottet vill slutligen uppehålla sig något vid lagens övergångsbestämmelser.

Den nya lagen föreslås träda i kraft den 1 juli 1968. I viss utsträckning
skall bestämmelserna tillämpas även på äldre avtal. I propositionen föreslås
sålunda bl. a. att bestämmelserna om besittningsskydd beträffande bostadsarrende
ges retroaktiv verkan om arrendet vid arrendetidens utgång varat
minst tio år.

Utskottet vill i anslutning härtill framhålla att det är den faktiska besitlningstiden
som är avgörande för om optionsrätt föreligger eller ej. Har arrendatorn
vid arrendetidens utgång oavbrutet innehaft marken på arrende
under minst tio år, har han således optionsrätt, även om arrendet varit uppdelat
på flera arrendeperioder. Ibland kan optionsrätt föreligga även om arrendatorn
innehaft marken kortare tid, nämligen om han fått arrenderätten
överlåten på sig och den sammanlagda tid under vilken överlåtaren och arrendatorn
innehaft marken uppgår till minst tio år.

Utskottet får på grund av det anförda hemställa

A. att riksdagen •— med förklaring att vissa ändringar
bör göras i det i propositionen nr 19 framlagda förslaget till
lag angående ändring i lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1)
om nyttjanderätt till fast egendom i vad det avser bostadsarrende
— i anledning av motionerna I: 780 och II: 1010,
såvitt avser frågorna om livstidsarrende och om frist för
jordägarens meddelande enligt 2 kap. 77 §, samt med avslag
på dels nämnda motioner, såvitt avser frågan om muntligt
avtals giltighet i visst fall, dels motionerna I: 781 och
II: 1009, såvitt avser frågan om angivande av skäl för upp -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 38 år 1968

57

sägning, för sin del antar följande såsom utskottets förslag
betecknade lydelse av 2 kap. 71 och 77 §§ nyttjanderättslagen.

(Kungl. Maj:ts förslag)

71

Bostadsarrende föreligger när jord
upplåtes på arrende för annat ändamål
än jordbruk samt arrendatorn
enligt arrendeupplåtelsen har rätt att
på arrendestället uppföra eller bibehålla
bostadshus och det ej är uppenbart
att upplåtelsens huvudsakliga
syfte är att tillgodose annat ändamål
än att bereda bostad åt arrendatorn
och honom närstående. Har upplåtelsen
skett för arrendatorns livstid,
föreligger dock icke bostadsarrende.

I fråga om bostadsarrende gälla 1,
3, 28 och 43 §§ samt, om ej annat
följer av 72—82 §, 70 § andra stycket.

77

Föreligger tvist om förlängning
av arrendeavtalet eller villkor för
sådan förlängning, åligger det jordägaren
att skriftligen meddela arrendatorn
att denne, om han icke
går med på att flytta, har att senast
två månader efter det att han fått
del av meddelandet väcka talan i
tvisten. Meddelandet skall lämnas i
den ordning som enligt 38 § gäller
för uppsägning. Bestämmelsen i 38 §
tredje stycket gäller dock icke om
det ej finns husfolk.

(Utskottets förslag)

§•

Bostadsarrende föreligger när jord
upplåtes på arrende för annat ändamål
än jordbruk samt arrendatorn
enligt arrendeupplåtelsen har rätt att
på arrendestället uppföra eller bibehålla
bostadshus och det ej är uppenbart
att upplåtelsens huvudsakliga
syfte är att tillgodose annat ändamål
än att bereda bostad åt arrendatorn
och honom närstående.

I fråga om bostadsarrende gälla 1,
3, 28 och 43 §§ samt, om ej annat
följer av 72—82 §, 70 § andra stycket.
Har upplåtelsen skett för arrendatorns
livstid, äga 72—82 §§ ej tilllämpning
och skall 70 § andra stycket
gälla utan inskränkning.

§•

Föreligger tvist om förlängning
av arrendeavtalet eller villkor för
sådan förlängning, åligger det jordägaren
att senast två månader före
arrendetidens utgång skriftligen
meddela arrendatorn att denne, om
han icke går med på att flytta, har
att senast två månader efter det han
fått del av meddelandet väcka talan
i tvisten. Meddelandet skall lämnas
i den ordning som enligt 38 § gäller
för uppsägning. Bestämmelsen i
38 § tredje stycket gäller dock icke
om det ej finns husfolk.

Lämnas ej meddelande, som av -

58

Tredje lagutskottets utlåtande nr 38 år 1968

(Kungl. Maj:ts förslag)

(Utskottets förslag)

ses i första stycket, inom den angivna
tiden, anses arrendeavtalet

Om jordägaren fullgjort vad som
åligger honom enligt första stycket,
har arrendatorn att väcka talan
inom den i första stycket avsedda
tiden. Iakttages ej denna, förfaller
rätten till förlängning av arrendeavtalet.

förlängt på fem år.

Om jordägaren fullgjort vad som
åligger honom enligt första stycket,
har arrendatorn att väcka talan
inom den i första stycket för honom
angivna tiden. Iakttages ej denna,
förfaller rätten till förlängning av

arrendeavtalet.

B. att riksdagen med avslag på motionerna 1:780 och
II: 1010, såvitt däri yrkats att 2 kap. 75 § punkt 6 i förslaget
till lag om ändring i nyttjanderättslagen skall utgå, bifaller

propositionen i denna del;

C. att riksdagen med avslag på dels motionerna 1:781
och 11:1009, såvitt däri yrkats ändring i bestämmelserna
om anläggningsarrende, dels motionerna I: 782 och II: 1011
antager det i propositionen framlagda förslaget i vad avser
2 kap. 85—89 §§ nyttjanderättslagen och punkt 3 i övergångsbestämmelserna;
samt

D. att riksdagen bifaller propositionen i de delar som ej
omfattas av vad utskottet hemställt under A, B och C.

Stockholm den 2 maj 1968

På tredje lagutskottets vägnar:
ERIK ALEXANDERSON

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Alexanderson (fp), Svante Kristiansson
(s), Ebbe Ohlsson (h), Erik Jansson (s)*, Åkesson (fp), Hansson (s)
och fru Landberg (s);

från andra kammaren: herrar Johansson i Torp (s), Nyberg (fp),
Grebäck (ep), Hedin (h)*, Persson i Tandö (s), Tobé (fp), Svenning (s)*
och Hammarberg (s).

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 38 år 1968

59

Reservation

Vid C. i utskottets hemställan

av herrar Nyberg (fp) och Grebäck (ep), vilka ansett

a) att det avsnitt under rubriken Utskottet, som börjar med orden »Utskottet
delar» och som slutar med orden »utskottets sida» bort ha följande
lydelse:

Enligt arrendelagsutredningens beräkningar finns i landet omkring 30 000
anläggningsarrenden. Ofta representerar byggnaderna eller anläggningarna
ett betydande värde som det finns anledning att slå vakt om och att söka
bevara.

Det måste självfallet vitsordas att det föreligger vissa skillnader mellan
bostadsarrenden och anläggningsarrenden. Enligt utskottets mening är det
emellertid tveksamt om olikheterna är så stora att de motiverar helt olika
system vid utformningen av besittningsskyddet. I själva verket torde behovet
av ett direkt besittningsskydd vara minst lika starkt vid anläggningsarrenden
som vid sommarstugearrenden, vilka omfattar den allt övervägande
delen av bostadsarrenden. Jordägaren och arrendatorn kan betecknas
som likställda förhandlingsparter endast när det första arrendeavtalet ingås.
Allteftersom arrendatorn lägger ner kostnader på arrendestället blir
han alltmer beroende av jordägaren vid förhandlingar om avtalets förlängning.
En skyldighet att flytta kan medföra svåra konsekvenser för rörelsens
drift och värdet av specialinredda byggnader m. m. Det indirekta besittningsskyddet
har också vissa klara nackdelar. En arrendator, som har sådant
skydd, måste sålunda räkna med att han när som helst kan bli uppsagd
utan möjlighet att få avtalet förlängt, och detta kan få till följd att
intresset för nyttiga initiativ genom långsiktiga investeringar och engagemang
minskar. För en kreditgivare är det också av betydelse att besittningen
till marken är tryggad. Ett indirekt besittningsskydd kan vidare tänkas
framkalla en överprisbildning, eftersom arrendatorn under hot om uppsägning
kan väntas acceptera höjningar av arrendeavgiften som inte skulle
vara genomförbara vid ett direkt besittningsskydd. De föreslagna ersättningsreglerna
ger givetvis ett visst skydd mot obefogade uppsägningar. Sådana
regler blir emellertid aldrig fullt effektiva. Bl. a. kommer arrendatorn
att få bevisbördan för sina krav på ersättning. Detta kan leda till att även
krav som i och för sig är berättigade inte kan tillgodoses. De höga rättegångskostnaderna
kan också leda till att arrendatorerna många gånger tvekar
inför att öppna en process angående ersättningsskyldigheten. Besittningsskyddet
och den därmed förenade ersättningsrätten kan med hänsyn till
vad sist sagts lätt bli illusoriskt.

Utskottet har på nu anförda skäl kommit till den uppfattningen att be -

60 Tredje lagutskottets utlåtande nr 38 år 1968

sittningsskyddet även såvitt avser anäggningsarrenden bör vara direkt.
Motionerna I: 782 och II: 1011 bör således bifallas.

Utskottet har utarbetat förslag till bestämmelser med utgångspunkt från
att reglerna rörande bostadsarrende i största utsträckning bör gälla även
för anläggningsarrende. Ändringar i 83 och 84 §§ bör dock inte ske. Även
det huvudsakliga innehållet i 89 § bör bibehållas. Bestämmelserna i 73 §
rörande uppsägning av bostadsarrende kan inte göras tillämpliga på anläggningsarrenden
i oförändrat skick ntan måste jämkas med hänsyn till de
kortare arrendetider som enligt 84 § kan förekomma vid anläggningsarrende.
Begränsningen i 74 §, som går ut på att arrendatorns hus skall ha åsatts
taxeringsvärde för att optionsrätt skall föreligga, bör inte gälla vid anläggningsarrende.
I övrigt synes några särskilda kommentarer till förslaget inte
vara erforderliga.

Med detta ståndpnnktstagande saknar utskottet anledning att närmare
ingå på yrkandet i motionerna I: 781 och II: 1009 att reglerna om ersättning
för förlust om arrendeavtalet sägs upp utan befogad anledning skall göras
tvingande. Yrkandet förutsätter nämligen ett besittningsskydd av indirekt
natur.

b) att i utlåtandet i ett nytt stycke närmast före utskottets hemställan
bort göras följande tillägg:

Enligt utskottets mening bör bestämmelserna om tillämpning av besittningsskyddsreglerna
på äldre avtal gälla också anläggningsarrende.

c) att utskottet bort hemställa

att riksdagen i anledning av motionerna I: 782 och II:
1011 — med förklaring att vissa ändringar bör göras i det
framlagda lagförslaget såvitt avser anläggningsarrende —
och med avslag på motionerna I: 781 och II: 1009, såvitt nu
är i fråga, för sin del dels antar följande såsom utskottets
förslag betecknade lydelse av 2 kap. 85—89 §§ nyttjanderättslagen
samt punkt 3 i övergångsbestämmelserna, dels
beslutar att i 2 kap. skall införas en ytterligare paragraf,
betecknad 90 §, av nedan angiven lydelse:

(Kungl. Maj:ts förslag)

85

Har ej annat överenskommits, anses
arrendeavtal innefatta villkor att
om uppsägning ej sker inom rätt
tid, avtalet skall anses förlängt på
tid som motsvarar arrendetiden,
dock längst fem år.

Uppsägning skall ske minst sex
månader före arrendetidens utgång,
om ej annan tid överenskommits.

(Utskottets förslag)

§•

För att arrende skall upphöra vid
arrendetidens utgång skall uppsägning
alltid ske.

Uppsägning skall ske minst sex
månader före arrendetidens utgång.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 38 år 1968

61

(Kungl. Maj:ts förslag)

86

Bestämmelserna i 87 och 88 §§
om rätt till ersättning med anledning
av arrendets upphörande gälla,
utom när arrendet upphör på den
grund att arrenderätten är förverkad
eller förhållande som avses i
34 § föreligger.

(Utskottets förslag)

Uppsäges ej arrendeavtalet inom
rätt tid, anses det förlängt på tid som
motsvarar arrendetiden, dock längst
fem år.

§•

Bestämmelserna i 87 och 88 §§ om
förlängning av arrendeavtal gälla,
utom när arrendet upphör på den
grund att arrenderätten är förverkad
eller förhållande som avses i
34 § föreligger.

87

Har jordägaren uppsagt arrendeavtalet
och vägrar han att förlänga
arrendet eller kommer förlängning
i annat fall ej till stånd på den grund
att jordägaren för förlängning kräver
avgift som ej är skälig eller uppställer
annat villkor som är obilligt,
skall han i skälig omfattning ersätta
arrendatorn dennes förlust på grund
av arrendets upphörande, om ej

1. arrendatorn åsidosatt sina förpliktelser
i sådan mån att det icke
skäligen kan fordras att jordägaren
förlänger arrendeförhållandet,

§•

Om jordägaren uppsagt arrendeavtalet
har arrendatorn rätt till förlängning
av avtalet, utom när

1. arrenderätten är förverkad eller
arrendeavtalet kan uppsägas enligt
34 § utan att likväl jordägaren
uppsagt avtalet att upphöra på någon
av dessa grunder,

2. arrendatorn i annat fall åsidosatt
sina förpliktelser i sådan män
att arrendeavtalet skäligen icke bär
förlängas,

3. byggnad på arrendestället uppförts
utan byggnadslov i fall då sådant
erfordrats eller i strid med
plan eller därmed jämförligt beslut
av myndighet angående markens
bebyggande eller användning,

4. i annat fall byggnad på ärren -

62

Tredje lagutskottets utlåtande nr 38 år 1968
(Kungl. Maj:ts förslag) (Utskottets förslag)

2. jordägaren gör sannolikt, att
marken skall användas för annat
ändamål än det med upplåtelsen avsedda
och intresset för honom att
kunna förfoga över marken för sådant
ändamål påtagligt överväger arrendatorns
intresse av fortsatt arrende,

3. jordägaren i annat fall har befogad
anledning att upplösa arrendeförhållandet.

Förlust för arrendatorn som har
samband med att denne bekostat
uppförande av byggnad eller utförande
av annat arbete på arrendestället
skall beaktas vid ersättningens
bestämmande endast om åtgärden
vidtagits i enlighet med arrendeavtalet.

destället icke står i överensstämmelse
med gällande plan och jordägaren
gör sannolikt att han skall
använda marken i enlighet med planen,

5. jordägaren gör sannolikt, att
marken skall användas för annat
ändamål än det med upplåtelsen avsedda
och intresset för honom att
kunna förfoga över marken för sådant
ändamål påtagligt överväger
arrendatorns intresse av fortsatt arrende,

6. jordägaren i annat fall har befogad
anledning att upplösa arrendeförhållandet.

88 §.

Om arrendatorn icke inom tre
veckor från uppsägningen meddelar
jordägaren att han önskar behålla
arrendestället, är hans rätt till ersättning
enligt 87 § förfallen. Lämnas
sådant meddelande inom den
angivna tiden, har jordägaren att
inom tre veckor från det att meddelandet
lämnades underrätta arrendatorn
om de villkor han uppställer
för att förlänga arrendeförhållandet
eller om orsaken till att han vägrar
medge förlängning. Underlåter han
detta, har arrendatorn rätt till er -

Vad i 76—80 §§ stadgas angående
bostadsarrende skall äga motsvarande
tillämpning i fråga om anläggningsarrende.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 38 år 1968

63

(Kungl. Maj:ts förslag)

sättning för förlust som avses i 87 §.

Arrendatorns meddelande enligt
första stycket skall lämnas i den
ordning som enligt 38 § gäller för
uppsägning.

89

Arrendatorn får i sitt ställe sätta
annan med vilken jordägaren skäligen
kan nöjas. Förbehåll varigenom
denna arrendatorns rätt begränsas
får ej göras gällande när
överlåtelse sker genom exekutiv försäljning
eller i arrendatorns konkurs.

90

(Utskottets förslag)

§•

Arrendatorn får i sitt ställe sätta
annan med vilken jordägaren skäligen
kan nöjas.

§•

Förbehåll som strider mot bestämmelse
i 84—89 §§ är utan verkan
mot arrendatorn, om ej annat anges.
Rätten kan medge undantag
från sådan bestämmelse, om särskilda
omständigheter föranleda till det
och avtalet innehåller förbehåll att
sådant medgivande får sökas.

Innehåller avtalet att medgivande
av undantag får sökas men avslås
ansökningen, förfaller avtalet, om ej
annat överenskommits.

3. Avser avtal, som slutits före lagens
ikraftträdande, sådant arrende
som enligt lagen utgör bostadsarrende,
skall 2 kap. 74—80 §§ tillämpas
på avtalet, om arrendet vid arrendetidens
utgång varat minst tio år.
Detsamma gäller, om den arrendetid
som löper vid ikraftträdandet enligt
avtalet utgår först sedan arrendet
varat minst tio år.

/ fråga om avtal, som slutits före
lagens ikraftträdande, skall såvitt avser
bostadsarrende 2 kap. 74—80 §§
och såvitt avser anläggningsarrende
86—88 §§ tillämpas på avtalet, om
arrendet vid arrendetidens utgång
varat minst tio år. Detsamma gäller,
om den arrendetid som löper vid
ikraftträdandet enligt avtalet utgår
först sedan arrendet varat minst tio
år.

64 Tredje lagutskottets

(Kungl. Maj:ts förslag)

Gäller avtalet bestämd tid utan
förbehåll om uppsägning, äger även
2 kap. 73 § tillämpning. Om arrendetiden
går till ända inom ett år
från lagens ikraftträdande, anses
dock uppsägning som skett inom en
månad från ikraftträdandet ha skett
i rätt tid.

utlåtande nr 38 år 1968

(Utskottets förslag)

Gäller avtalet bestämd tid utan
förbehåll om uppsägning, äga även
2 kap. 73 och 85 §§ tillämpning.
Om arrendetiden går till ända inom
ett år från lagens ikraftträdande då
fråga är om bostadsarrende och
inom sex månader från samma tid
då fråga är om anläggningsarrende,
anses dock uppsägning som skett
inom en månad från ikraftträdandet
ha skett i rätt tid.

MARCUS BOKTR. STHLM 1968 680032