Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1968

1

Nr 37

Utlåtande i anledning av motioner om viss översyn av reglerna
för hyresgästs rätt till skadestånd.

Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta och till
lagutskott hänvisade motioner, nr 26 i första kammaren av herr Olsson,
Johan, och herr Larsson, Thorsten, och nr 34 i andra kammaren av heir
Börjesson i Falköping m. fl.

I motionerna, som är likalydande, hemställes

»att riksdagen måtte besluta att hos Kungl. Maj :t anhålla om översyn
av reglerna för hyresgästs rätt till skadestånd i enlighet med vad i motionen
anförts».

Motionerna

I motionerna framhålles att en lägenhetsinnehavare är skyldig att bereda
utomstående personer tillträde till sin lägenhet av en mängd olika anledningar.
Skyldigheten kan utkrävas av offentlig myndighet för t. ex. brandsyn
eller polisiär angelägenhet eller av fastighetsägare på grund av dennes
i hyreslagen inskrivna skyldighet att hålla lägenheten i tillfredsställande
skick. Fastighetsägaren måste för att kunna fullgöra denna skyldighet i
regel anlita sakkunniga eller hantverkare (målare, tapetserare, rörmokare,
elektriker) och hyresgästen är skyldig att tåla det intrång som dessa förrättningsmäns
besök och arbete innebär. Det är enligt motionärerna ingen
otänkbar situation att en sådan förrättningsman under besöket får kännedom
om t. ex. tillträdesmöjligheter till lägenheten och värdeföremål som
förvaras i den och utnyttjar denna kännedom till brottslig gärning. Därvid
uppkommer frågan huruvida fastighetsägaren kan åläggas att ersätta
skadan. Härom anför motionärerna följande.

För svensk rätts del kan för skadestånd utanför kontraktsförhållanden
sägas gälla huvudregeln att blott den är skadeståndsskyldig som uppsåtligen
eller av vållande (oaktsamhet, vårdslöshet, oförsiktighet, försummelse
etc.) har orsakat skadan. Man brukar säga att vållande föreligger när
den ansvarige avvikit från den aktsamhet som en förståndig genomsnittsmänniska
(bonus pater familias) skulle ha iakttagit i samma situation.
Någon allmän regel om skadeståndsansvar för underordnads vållande finns
dock inte.

En genomsnittsfastighetsägare torde anlita entreprenörer eller hantverkare
som anses skickliga och pålitliga. Om fastighetsägaren anlitat en föirättningsman
med dessa kvalifikationer och denne därefter begår brott som

0112148

Bihang till riksdagens protokoll 1968. 9 saml. 3 avd. Nr 37

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1968

ovan antytts är det inte troligt att fastighetsägaren skulle dömas att utge
skadestånd.^ Har fastighetsägaren anlitat en okänd förrättningsman och
L1PPdragit åt portvakten att vara med under besöket i lägenheten, men
förrättningsmannen därefter begår sådant brott är det inte heller sannolikt
att fastighetsägaren skulle dömas. Har den okände förrättningsmannen fått
arbeta ensam i lägenheten är sannolikheten för att domstolen skulle finna
att fastighetsägaren brustit i normal aktsamhet större. Det är därför tänkbart
att skadestandsskyldighet skulle kunna ådömas fastighetsägaren i ett
sådant fall.

Några klara regler finns sålunda inte på detta område. Även om en hyresgäst
kan ordna ett gott skydd mot brott genom att teckna en hemförsäkring
(villaförsäkring, lantbruksförsäkring) måste det anses otillfredsställande
att inte hyresgäst har lagfäst rätt till skadestånd i de fall som avses i
motionen.

Gällande bestämmelser

I 26 § hyreslagen, vilken lag ingår som 3 kap. i lagen den 14 juni 1907
om nyttjanderätt till fast egendom, ges regler om hyresvärds rätt att
erhålla tillträde till uthyrd lägenhet. Sådan rätt tillkommer hyresvärden
för utövandet av nödig tillsyn. Dessutom har hyresvärden ä
princip rätt att utföra alla slags arbeten i lägenheten. Olika villkor gäller
dock för olika slags arbeten. Lagen skiljer härvid på förbättringsarbeten
som ej utan skada kan uppskjutas, s. k. brådskande reparationsarbeten,
och mindre brådskande förbättringsarbeten. Om lägenheten är ledig till
uthyrning, är hyresgästen också skyldig att låta den förevisas på därför
lämpliga tider. Hyresvärden är skyldig tillse att i nu angivna fall ej större
olägenhet än nödigt tillskyndas hyresgästen. Hyresgästen är enligt 16 §,
jämförd med 11 §, berättigad till ersättning för den skada å lägenheten
som genom arbete som ovan sagts eller eljest under hyrestiden
åsamkas honom med anledning av brist hos lägenheten, förutsatt att han ej
sjalv ar ansvarig för skadan. Om hyresvärden kan visa att han inte gjort sig
skyldig till försummelse, är han dock fri från skadeståndsskyldighet. Denna
skadeståndsregel är enligt 19 § tvingande och kan inte åsidosättas genom
förbehåll i hyresavtalet eller sidolöpare till detta. En för hyresvärden strängare
skadeståndsregel gäller om hyresgästen åsamkas skada genom mindre
brådskande förbättringsarbeten. I sådana fall blir hyresvärden skyldig ersätta
hyresgästen för skada som åsamkas denne genom arbetet, även om han
visar att han ej gjort sig skyldig till försummelse. Denna tilläggsbestämmelse
om utvidgad skadeståndsskyldighet, s. k. strikt ansvar, är dock inte av
tvingande natur.

Räckvidden av nu anförda skadeståndsregler synes vara omstridd.

Några bestämmelser om hyresvärds skadeståndsansvar för
underordnads eller medhjälpares försummelse ges inte
i hyreslagen. Frågan får därför bedömas enligt allmänna skadeståndsrätts -

3

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1968

liga grundsatser, vilka här endast kan antydas. Av grundläggande betydelse
är härvidlag skillnaden mellan, å ena sidan, skadeståndsskyldighet i obligatoriska
förhållanden eller, som man också säger, kontraktsrättsliga
förhållanden och, å andra sidan, uto m obligatoriska förhållanden.
I det förra fallet grundas skadeståndsansvaret på att vederbörande
inte uppfyllt de obligatoriska förpliktelser som åvilat honom på
grund av ett avtal (kontrakt), medan i det senare skadeståndsansvar inträder
gentemot personer, till vilka skadevållaren inte står i något som helst
rättsförhållande, grundat på avtal eller rättshandling, eller i vart fall inte i
ett rättsförhållande som har samband med den skadegörande händelsen.

I utomobligatoriska förhållanden är huvudregeln att en överordnad, en
arbetsgivare, inte bär strikt ansvar för underordnades handlingar. Principalansvar
inträder inte heller för helt självständiga medhjälpare (entreprenörer
och liknande). Enligt fast praxis svarar emellertid en arbetsgivare
för skada som orsakas tredje man genom vållande av någon som tillhör
arbetsgivarens drifts- eller arbetsledning. I några fall har också ansvar
ålagts en företagare för skada, som vållats av vanlig arbetare, vilken anförtrotts
en från risksynpunkt särskilt ansvarsfull uppgift. För kontraktsrättens
del gäller som regel att en avtalskontrahent svarar för den skada
som genom bristande uppfyllelse av kontraktsförpliktelse åsamkas medkontrahenten,
även om skadan vållats av en anställd eller annan medhjälpare
och oavsett dennes ställning. Principiellt gäller alltså för inomobligatoriska
förhållanden ett oinskränkt principalansvar, även om ansvaret
i hög grad varierar efter kontraktstypens beskaffenhet.

Ansvaret i kontraktsförhållanden omfattar inte bara uppfyllandet av
avtalets huvudförpliktelser utan vid flertalet avtalstyper också vissa biförpliktelser,
alltså sådana förpliktelser som inte är centrala föi
rättsförhållandet men dock står i visst sammanhang med det genom avtalet
skapade särskilda mellanhavandet mellan parterna. Eu butiksinnehavare
t. ex. anses p. g. a. det avtalsförhållande, vari han står till små
kunder, vara skyldig att också tillse att affärslokalen är sådan att den
inte medför risk för kunderna. Hur långt man skall gå i att antaga dylika
biförpliktelser är emellertid ofta tveksamt. Gränsen är tämligen oklar. Från
rättspraxis må redovisas följande fall (NJA 1941 s. 560). En hyresvärd hade
anlitat Garantiaktiebolaget Anticimex för utrotande av vaggohyra med
s. k. T-gas i en hyresgästs lägenhet. Vid desinfektionen uppstod explosion
och eldsvåda, varigenom åtskilliga skador tillfogades hyresgästens lösegendom.
Med hänsyn till att hyresvärden gentemot hyresgasten var pliktig
att vidtaga erforderliga åtgärder för utrotande av väggohyra, ansågs hyresvärden,
»som till fullgörande av sin berörda förpliktelse anlitat bolaget för
desinfektion av fastigheten», skyldig att svara för skador genom desinfektörens
försummelse.

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1068

Det må understrykas att vad ovan sagts om arbetsgivares skadeståndsansvar
inte har avseende på dennes ansvar för egen försummelse eller
vårdslöshet. En arbetsgivare kan givetvis bli skadeståndsskyldig för bristande
tillsyn in. m. över sina anställda eller över en anlitad självständig
företagare.

Principalansvar synes förutsätta att den skadegörande handlingen har
visst samband med den skadevållandes verksamhet för principalens räkning,
den skadegörande handlingen skall ha företagits »i tjänsten». Det
har ansetts att principalansvar även kan inträda för stöld eller annan
brottslig handling som arbetstagaren eller medhjälparen begår i eller i anslutning
till arbetet. Den begränsningen antages dock få uppställas att
ansvar icke inträder om handlingen går utanför för vad arbetsgivaren
normalt kunnat eller bort räkna med. Ett exempel från rättspraxis inom
kontraktsrättens område kan nämnas som belysning på vad nu sagts. I ett
rättsfall (NJA 1960 s. 644) hade ett åkeri åtagit sig transport av papper
för ett tidningsföretags räkning. I anslutning till transporterna stal åkeriets
anställda från det transporterade godset. För den skada som härigenom
tillfogades tidningsföretaget ansågs — med hänsyn till sambandet mellan
tillgreppen och åkeriets åtagande — åkeriet vara ansvarigt.

Skadestånd skommittén m. m.

Enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 13 november 1959 tillkallades
sakkunniga för att i nordiskt samarbete utreda vissa skadeståndsrättsliga
frågor, nämligen dels frågan om barns och föräldrars skadeståndsansvar,
dels frågor rörande principalansvaret och anställds skadeståndsskyldighet.
Utredningen antog namnet skadeståndskommittén.

Kommittén har avlämnat dels betänkande med förslag till lag med allmänna
bestämmelser om skadestånd (SOU 1963:33), som bl. a. upptog
nya bestämmelser om barns och föräldrars skadeståndsansvar, dels slutbetänkande
rörande arbetsgivares och arbetstagares skadeståndsansvar
m. m. (SOU 1964:31).

Det sistnämnda betänkandet upptar förslag att principalansvaret i enlighet
med vad som gäller i Danmark, Island och Norge vidgas att omfatta
samtliga arbetstagares vållande jämväl i utomobligatoriska förhållanden.
Genom förslaget kommer skyldigheten att svara för skada, som under utövningen
av näringsverksamhet vållas tredje man, att i ökad utsträckning
läggas på den som driver verksamheten. En dylik ordning överensstämmei
nära med vad som för närvarande tillämpas enligt gängse ansvarsförsäkringsvillkor.
Förslaget gäller jämväl privata förhållanden. Även där
innefattar brukliga ansvarsförsäkringar skador som vållas av anställda.

Förslaget gäller person- och sakskada, däremot icke direkt tillfogad all -

5

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1968

män förmögenhetsskada och icke-ekonomisk skada. Skadeståndsansvaret är
vidare begränsat till skada som vållas i tjänsten. Det skall ej heller omfatta
skada genom sådana extraordinära handlingar som det, med hänsyn till
verksamhetens eller arbetsuppgiftens art, saknas skälig anledning att taga
i beräkning.

Kommittén föreslår också, att i viss utsträckning skadeståndsansvar skali
inträda jämväl för vållande av mer eller mindre självständig uppdragstagare.
När någon i särskild egenskap genom lag eller författning ålagts
speciell förpliktelse att vidtaga åtgärd till förebyggande av person- eller
sakskada, skall han sålunda svara för den som han anlitar för uppgiften,
även om denne intager en självständig ställning. Förpliktelser av denna
art förekommer t. ex. inom verksamhetsområden som rör handhavande
av farliga ämnen, såsom gifter, brandfarliga varor, radioaktiva ämnen och
explosiva
Den som är bärare av förpliktelsen kan enligt förslaget ej undandraga
sig det ekonomiska ansvaret för att den iakttages genom att uppdraga dess
fullgörande åt någon utomstående. Kommittén framhåller att dess förslag
är avfattat med utgångspunkt från utomobligatoriska förhållanden. På
grund av den föreslagna lagstiftningens natur kommer gränsdragningen
mellan kontraktsmässigt och utomobligatoriskt principalansvar att få mindre
betydelse än nu. Uvidgningen av det utomobligatoriska principalansvaret
till att omfatta samtliga arbetstagare, oavsett deras ställning, innebär en
utjämning av olikheterna mellan inom- och utomobligatoriskt skadeståndsansvar.
Även i fråga om ansvaret för självständiga medhjälpare medför förslaget
enligt kommittén, att det utomobligatoriska ansvaret närmas till det
kontraktsmässiga.

Utöver ovan nämnda förslag av skadeståndskommittén må nämnas att
kommittén angående det allmännas skadeståndsansvar år 1958 lade fram
ett betänkande med förslag till lag om skadestånd i offentlig verksamhet
(SOU 1958: 43).

Lagförslag motsvarande de ovan nämnda har lagts fram och delvis lett
till lagstiftning i Danmark, Norge och Finland.

Inom justitiedepartementet förbereds f. n. ett förslag till lag med allmänna
bestämmelser om skadestånd. Avsikten är att i en sådan lag ta upp
dels de allmänna skadeståndsregler som nu finns i 6 kap. strafflagen, dock
med vissa ändringar i reglerna om barns och föräldrars skadeståndsansvar,
dels bestämmelser om stats och kommuns skadeståndsansvar samt
om det allmänna principalansvaret och om anställds skadeståndsskyldighet.
Arbetet bedrivs med sikte på att proposition i ämnet skall kunna föreläggas
1968 års riksdag.

Utskottet

I motionerna framhålles som otillfredsställande att hyresgäst saknar lag -

6 Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1968

fäst rätt till ersättning av hyresvärden för skada som vållas honom, om
hantverkare eller annan, som för hyresvärdens räkning besökt lägenheten,
utnyttjar den lokalkännedom han därvid erhållit till att vid senare tillfälle
där föröva stöld eller annat liknande brott. Motionärerna hemställer om
översyn av reglerna för hyresgästs rätt till skadestånd i sådant fall.

Det av motionärerna skisserade fallet synes inte vara något för hyresförhållanden
typiskt eller just i hyressammanhang särskilt vanligt förekommande.
I stort sett samma risker för dylik skada torde t.ex. föreligga för
den som anlitar ett bevaknings- eller städningsföretag, vars anställda erhåller
tillträde till uppdragsgivarens kontors- eller fabrikslokaler. Lika berättigade
anspråk på ersättning synes i sådant fall kunna riktas mot företaget
för skada som vållas av dess anställda eller förutvarande anställda genom
tillgreppsbrott i lokalerna i annat sammanhang än under eller i anslutning
till arbetet. I fråga om bostadslägenheter kan situationen också
vara den att hyresgästen för reparationer eller liknande arbeten sjalv anlitar
företag, vars anställda därefter begår brottslighet av det slag motionärerna
åsyftar. I sådant fall uppkommer frågan om hyresgästen eller
det anlitade företaget ligger närmast till att bära den uppkomna skadan.
Mot denna bakgrund saknas enligt utskottets mening anledning överväga
några speciella skadeståndsregler för det av motionärerna angivna fallet.
Möjligheterna att genom lagstiftning uttömmande reglera skadeståndsansvaret
i de olika situationer som kan tänkas uppkomma synes också vara
mycket begränsade. Motionärerna bär själva anfört olika exempel som väl
illustrerar svårigheterna härvidlag. Bland annat måste salunda hänsyn
tas till det mer eller mindre nära sambandet mellan de arbetsuppgifter,
för vilka skadevållaren anlitats, och den skadegörande handlingen. Av betydelse
är även om hyresvärden själv gjort sig skyldig till vårdslöshet eller
försummelse i något hänseende t.ex. vid valet av medhjälpare eller beträlfande
tillsynen. Ersättningsfrågor av förevarande slag torde därför få
bedömas enligt allmänna skadeståndsrättsliga regler. Viss betydelse synes
härvidlag den lagstiftning på skadeståndsrättens område, bland annat rörande
det allmänna principalansvaret i utomobligatoriska förhållanden,
som för närvarande är under utarbetande i justitiedepartementet, komma
att få.

Under hänvisning till det anförda får utskottet hemställa

att motionerna 1: 26 och II: 34 icke föranleder någon riksdagens
åtgärd.

Stockholm den 2 april 1968

På tredje lagutskottets vägnar:

ERIK ALEXANDERSON

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1968

7

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Alexanderson (fp), Göran Karlsson
(s)*, Svante Kristiansson (s), Ebbe Ohlsson (h), Nils-Eric Gustafsson
(ep)*, Erik Jansson (s), Åkesson (fp) och Hansson (s);

från andra kammaren: herrar Levin (s), Nyberg (fp), fru Torbrink
(s), herr Bengtson i Solna (h), fröken Anderson i Lerum (s)*, fru Ekroth
(s)*, herrar From (fp) och Josefson i Arrie (ep)*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.