Tredje lagutskottets utlåtande nr 32 år 1968
1
Nr 32
Utlåtande i anledning av motioner om obligatorisk kommunal
bostadsförmedling.
Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta och till lagutskott
hänvisade motioner, nr 489 i första kammaren av herr Werner och
nr 615 i andra kammaren av herr Nilsson i Gävle in. fl.
I motionerna, som är likalydande, hemställes
»att riksdagen måtte besluta en sådan ändring av lagen av den 10 juli
1947 (nr 523) om kommunala åtgärder till bostadsförsörjningens främjande
att i 4 § första stycket tillägges: ''Bostadsförmedlingen skall förmedla alla
inom området nyproducerade och ledigblivna lägenheter’».
Gällande bestämmelser m. m.
Enligt 4 § lagen den 10 juli 19i7 (nr 523) om kommunala åtgärder till bostadsförsörjningens
främjande äger Kungl. Maj:t förordna att kommun
skall anordna avgiftsfri bostadsförmedling. Bestämmelsen, som tidigare motsvarades
av 10 § hyresregleringslagen, har tillämpats endast i fråga om ett
fåtal kommuner. Kungl. Maj :ts förordnanden har i dessa fall meddelats på
framställning av kommunen. Utan förordnande av Kungl. Maj :t har kommunal
bostadsförmedling inrättats i drygt 80 kommuner.
Enligt ett år 1967 i 4 § i bostadsförsörjningslagen infört stadgande äger
Kungl. Maj :t vidare, om det behövs för bostadsförsörjningens främjande,
förordna att kommuner i område som kan anses utgöra en enhet i bostadsförsörjningshänseende
skall anordna gemensam bostadsförmedling
och tillämpa enhetliga grunder vid anvisning av bostäder. Meddelas sådant
förordnande blir kommunerna skyldiga att samverka i kommunalförbund
för bostadsförmedlingsverksamheten. Enligt vad utskottet erfarit
har något förordnande av nu avsett slag inte meddelats.
Bostadsförmedlingarnas tillgång till lägenheter tryggas genom bestämmelser
i bostadslånekungörelsen den 1 september 1967 (nr 552), vilka gör
det möjligt att i viss utsträckning som villkor för beviljande av statliga bostadslån
föreskriva kommunal förmedlingsrätt. Enligt 51 § i kungörelsen
kan sålunda länsbostadsnämnden, på begäran av kommun som bedriver
förmedling av bostäder i flerfamiljshus eller i småhus som inte skall bebos
av låntagaren, besluta att bostadslån för sådant hus kommer att beviljas
och får övertagas endast om sökanden tillförsäkrar kommunen rätt att för
-
Bihang till riksdagens protokoll 1968. 9 samt. 3 avd. Nr 32
2
Tredje lagutskottets utlåtande nr 32 år 1968
medla upplåtelse av bostäderna. Villkoret gäller endast förstagångsupplåtelser.
På begäran av kommun kan länsbostadsnämnden också besluta, att lån
för småhus som skall bebos av låntagaren kommer att beviljas endast om
han i skälig omfattning medverkar till att kommunen får rätt att förmedla
upplåtelse av bostad som han hyr eller innehar med bostadsrätt och som
han lämnar i samband med inflyttningen i huset.
I kommuner där lånevillkoren tillämpas omfattar de i princip alla bostäder
av ifrågavarande slag som byggs i kommunen. Undantag kan dock göras
när särskilda skäl finns, t. ex. när lånet avser bostäder i kategorihus eller
när låntagaren är bostadsrättsförening (52 § bostadslånekungörelsen).
Lånevillkoren förenas med vissa anvisningsnormer som kommunerna skall
iaktta vid tillämpningen.
De nämnda bestämmelserna angående villkor om bostadsförmedling i
samband med beviljande av bostadslån har tillkommit efter beslut av statsmakterna
under föregående år (prop. 1967:100, SU 100, rskr. 265). Kommunerna
var tidigare hänvisade till möjligheten att genom särskilda avtal
i samband med markförsäljning och markupplåtelse ställa villkor om kommunal
förmedlingsrätt till bostäder i hus som byggdes på den berörda marken.
Denna möjlighet föreligger självfallet alltjämt.
Motionerna
I motionerna anförs bl. a. att behovet av en bostadsförmedlingsverksamhet
skött av samhällets egna organ framstår som alltmer trängande, såväl i
storstadsregionerna som i de mellanstora städerna och tätorterna. Denna
bostadsförmedling bör omfatta alla lägenheter i flerfamiljsfastigheter och
i enfamiljshus byggda för uthyrning, oberoende av finansieringsförhållandena
och såväl i nybyggnation som i äldre fastighetsbestånd, inbegripet s. k.
successionslägenheter och övriga ledigblivna lägenheter. Förmedlingen skall
så rättvist som möjligt fördela lägenheterna utan avgift från de bostadssökandes
sida och bör, genom att ha tillgång till alla lägenheter, bedöma turordning
i kombination med bedömning av sociala förhållanden.
Motionärerna förklarar att de skäl som 1962 års bostadsförmedlingsutredning
anförde gentemot obligatorisk bostadsförmedling — att en lagstiftning
i frågan skulle bli mycket omfattande och därtill förutsätta en betydande
kontrollapparat för att bli effektiv — inte kan anses relevanta. Att
denna form av bostadsförmedling blir arbetskrävande kan inte anses som
en negativ faktor, allra minst om man ser till den mängd av negativa faktorer
som vidlåder den nuvarande uppsplittringen i dels kommunala bostadsförmedlingar,
dels privata bostadsförmedlingar. Utöver det förkastliga i
denna splittring på lägenhetsförmedlingens område kan man enligt motio
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 32 år 1968 3
närernas mening inte bortse ifrån, att den privata förmedlingsverksamheten
till betydande delar inrymmer en klart asocial tendens med hyresocker,
s. k. svart börs och fullständig frånvaro av social bedömning. Därtill kan
inte den privata förmedlingsverksamheten eftersträva någon som helst turordning,
då det främst är ett penningförhållande som bestämmer vem som
skall tilldelas ledig bostad.
Frågans tidigare behandling
Riksdagen har vid flera tillfällen, senast föregående år, tagit ställning till
frågan om obligatorisk bostadsförmedling i den meningen att hyresvärdar
genom lagstiftning skulle vara skyldiga att till ett offentligt förmedlingsorgan
anmäla alla lediga bostäder och att låta dessa organ anvisa innehavare
av bostäder. De med en sådan verksamhetsform förenade nackdelarna
har ansetts överväga de fördelar som kunnat stå att vinna däi med, och föislagen
har inte föranlett någon riksdagens åtgärd. För tiden före år 1967
må här hänvisas till utskottets utlåtanden 1950:9, 1951:13, 1953.18, 1956.
28, 1962:24 och 1964:14.
Vad beträffar frågans behandling vid 1967 års riksdag och vad därmed
äger samband må nämnas följande.
Frågan om de kommunala bostadsförmedlingarnas tillgång till bostäder
har i utredningssammanhang senast behandlats av 1962 års bostadsförmedling
sutredning (SOU 1967:1). Vid sina överväganden av frågan om obligatorisk
förmedling av upplåtelser i det befintliga bostadsbeståndet fann utredningen
bl. a. att en sådan förmedling skulle fordra en omfattande lagstiftning
med detaljbestämmelser och anvisningsnormer, tidsfrister m. in.
Tillämpningen av en sådan lagstiftning skulle med säkerhet bli administrativt
tungrodd och för att bli effektiv förutsätta en betydande kontrollapparat.
övervägande skäl talade enligt utredningens mening för att statsmakterna
beträffande lägenheterna i det befintliga bostadsbeståndet borde avstå
från att ingripa till förmån för de kommunala bostadsförmedlingarna.
Beträffande bostadsförmedlingarnas tillgång till nyproducerade lägenheter
föreslog utredningen att statligt bostadslån till flerfamiljshus och småhus,
som inte skulle bebos av lånesökanden, inte fick beviljas om kommunen
beslutat att kommunal förmedling av de blivande bostäderna skulle
äga rum men avtal härom inte kommit till stånd. Med hänsyn till den helt
privatfinansierade bostadsproduktionens förhållandevis ringa andel av den
totala produktionen ansåg utredningen att de hus som uppförs utan statligt
stöd kunde lämnas åsido i sammanhanget.
De allra flesta remissinstanserna tillstyrkte utredningens förslag eller
lämnade det utan erinran.
Kungl. Maj :ts ställningstagande till frågan om bostadsförmedlingarnas
4
Tredje lagutskottets utlåtande nr 32 år 1968
tillgång till bostäder redovisades i den förut omnämnda propositionen 1967:
100 angående riktlinjer för bostadspolitiken. Föredragande departementschefen
anförde bl. a. att om husägarna genom lag ålades att ställa bostäderna
till kommunernas förfogande för förmedling var det uppenbart
att lagstiftningen också måste utformas så att förmedlingen i varje särskilt
fall skedde efter godtagbara principer. En tungrodd och dyrbar organisation
för tillämpning och kontroll skulle därför bli nödvändig. Samtidigt
kunde förmedlingsverksamheten inte anordnas så att kommunmedlemmarna
fick möjligheter att utan begränsningar överklaga bostadsförmedlingens
beslut. Det var av praktiska skäl uteslutet att varje sökande
hos förmedlingen skulle kunna tillerkännas rätt att överklaga en bostadsanvisning.
Någon överprövning av alla sökandens inplacering i bostadsförmedlingens
turordning kunde inte heller gärna tänkas.
Departementschefen ansåg därför att man i stället för obligatorisk bostadsförmedling
borde pröva de utvägar utredningen anvisat för att förse
bostadsförmedlingarna med lägenheter. Han fann för sin del att samspelet
mellan staten och kommunerna på bostadsförsörjningens område var tillräcklig
motivering för att staten på kommunens begäran skulle ställa
lånevillkor av det slag utredningen förordat om det var lämpligt från
bostadsförsörjningssynpunkt.
Departementschefen föreslog följande huvudsakliga bestämmelser.
Jag föreslår °---att bestämmelserna om de statliga bostadslånen
kompletteras på så sätt att de långivande organen på framställning av kommunen
skall ställa sådant villkor för beslut om lån, vilket tillförsäkrar kommunen
förmedlingsrätt till bostäder som med stöd av statliga lån tillkommer
i flerfamiljshus och småhus som inte skall bebos av låntagaren. Med
hänsyn till bytesrätten bör villkoret gälla endast förstagångsupplåtelser. Vid
lån till småhus som skall bebos av låntagaren bör kunna fästas villkoret
att han medverkar till att bostadsförmedlingen får förmedlingsrätt till den
bostad han lämnar. I kommuner där lånevillkoren tillämpas bör dessa i princip
omfatta alla sådana bostäder som byggs i kommunen. Undantag bör
dock kunna göras när särskilda skäl finns, t. ex. när lånet avser bostäder
i kategorihus eller när låntagaren är bostadsrättsförening.
Tillämpning av lånevillkoret innebär ett visst ingrepp i byggherrarnas
och bostadsupplåtarnas verksamhet. Staten måste därför enligt min mening
ha möjlighet att se till att den kommunala förmedlingsverksamhet som
lånevillkoret avser bedrivs på ett sätt som är förenligt med allmänna bostadsförsörjningssynpunkter.
Jag anser det därför nödvändigt att förena
villkoret med vissa minimikrav som kommunerna skall iaktta vid tillämpningen.
Det innebär att i vissa hänseenden anvisningsnormer måste anknytas
till villkoret.
Statsutskottet (1967:100 s. 47) fann det föreslagna villkoret lämpligt för
att öka bostadsförmedlingarnas tillgång på lägenheter och därmed skapa
underlag för en rättvis fördelning. Frågan om att tillämpa lånevillkoret på
även andra än förstagångsupplåtelser borde av Kungl. Maj :t prövas i sam
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 32 År 1968 5
band med genomförandet av en ny hyreslagstiftning. Utskottet ansåg vidare
att möjligheterna att från den kommunala förmedlingen undanta bostäder
som förmedlas till dem som bedrivit organiserat bostadssparande
borde prövas av Kungl. Maj it.
Riksdagen gav med bifall till Kungl. Maj :ts förslag och i anledning av
vissa motioner i skrivelse till Kungl. Maj :t till känna vad statsutskottet anfört
beträffande villkor om bostadsförmedling i samband med beviljande av
bostadslån (rskr. 265).
De i det föregående nämnda bestämmelserna i bostadsförsörjningslagen,
som ger Kungl. Maj :t rätt att förordna att kommuner i område som utgör
en enhet i bostadsförsörjningshänseende skall anordna gemensam bostadsförmedling,
tillkom genom statsmakternas beslut år 1967 (prop. 1967:101,
3LU 43, rskr. 264). Samtidigt genomfördes också vissa andra ändringar i
bostadsförsörjningslagen.
I motion (11:1015), som väcktes i anledning av propositionen 1967:101,
hemställdes att i bostadsförsörjningslagen skulle införas en bestämmelse
som gav bostadsförmedlingen rätt att förmedla alla inom området nyproducerade
och ledigblivna lägenheter.
I sitt utlåtande erinrade tredje lagutskottet om att tanken på en obligatorisk
bostadsförmedling tidigare avvisats av riksdagen. Enligt utskottets mening
skulle en förmedling av dylikt slag kräva en omfattande lagstiftning,
vars tillämpning skulle bli tungrodd och förutsätta en betydande kontrollapparat
för att bli effektiv.
Utskottet hemställde på bl. a. dessa skäl att motionen 11:1015 skulle avslås.
Utskottets hemställan bifölls av riksdagen.
Utskottet
Enligt statsmakternas beslut har under år 1967 införts bestämmelser i
anslutning till de statliga bostadslånen, som avser att trygga att de kommunala
bostadsförmedlingarna får anvisningsrätt till lägenheter. Syftet
uppnås genom att de långivande organen på framställning av kommunen
kan uppställa kommunal förmedling som villkor för beviljande av lån for
uppförande av flerfamiljshus och småhus, som inte skall bebos av låntagaren.
Villkoret kan endast gälla förstagångsupplåtelser. Vid lån till småhus,
som skall bebos av låntagaren, kan fästas villkoret att han medverkar till
att kommunen får förmedlingsrätt till den bostad han lämnar.
De nämnda bestämmelserna blir av betydelse i huvudsak endast såvitt
avser nyproduktionen. Undantag kan vidare göras bl. a. när lånet avser bostäder
i kategorihus eller när låntagaren är bostadsrättsförening. Lägenhe
-
6 Tredje lagutskottets utlåtande nr 32 år 1968
ter i den helt privatfinansierade bostadsproduktionen faller utanför regleringen.
Dock torde det förekomma att den kommunala bostadsförmedlingen
i samband med markförsäljning eller på annat sätt skaffar sig rätt att
förmedla dylika lägenheter.
I motionerna föreslås sådan ändring i 1947 års lag om kommunala åtgärder
till bostadsförsörjningens främjande att kommunal bostadsförmedling
skall äga förmedla alla inom förmedlingens område nyproducerade och ledigblivna
lägenheter.
Som framgår av den föregående redogörelsen har tanken på en obligatorisk
bostadsförmedling vid flera tillfällen avvisats av riksdagen under hänvisning
bl. a. till att en förmedling av dylikt slag skulle kräva en omfattande
lagstiftning, vars tillämpning skulle bli tungrodd och förutsätta en betydande
kontrollapparat för att bli effektiv. Enligt utskottets mening saknas
anledning att nu ta annan ställning till frågan, så mycket mindre som de
nyssnämnda, under föregående år införda bestämmelserna innebär en betydande
förbättring av kommunernas möjligheter att försäkra sig om anvisningsrätt
till lägenheter.
Utskottet får därför hemställa
att motionerna 1:489 och 11:615 icke föranleder någon
riksdagens åtgärd.
Stockholm den 26 mars 1968
På tredje lagutskottets vägnar:
ERIK ALEXANDERSON
Vid detta ärendes behandling har närvarit:
från forsta kammaren: herrar Alexanderson (fp), Svante Kristiansson
(s) Knut Johansson (s)*, Ebbe Ohlsson (h), Nils-Eric Gustafsson (ep),
Erik Jansson (s), Åkesson (fp) och Hansson (s);
från and r a kammaren: herrar Nyberg (fp), Grebäck (ep), Sundelin (s)
fröken Anderson i Lerum (s), fru Ekroth (s), herrar From (fp), Hammarberg
(s) och Adolfsson (h).
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.