Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1968
1
Nr 31
Utlåtande i anledning av motioner angående straffet för nedskräpning.
Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta och till lagutskott
hänvisade motioner, nr 46 i första kammaren av herr Holmberg m. fl. och nr 72 i
andra kammaren av herr Bohman m. fl.
I motionerna, som är likalydande, hemställes
”att Kungl. Maj:t i avvaktan på de förslag som 1964 års Naturresursutredning
kan komma att framlägga, vidtager sådan ändring i 1964 års naturvårdslag att även
lindrigare nedskräpning kan bli föremål för straffpåföljd, varvid möjligheterna att
tillämpa omedelbart bötesföreläggande bör övervägas”..
Gällande bestämmelser
I naturvårdslagen den 11 december 1964 (nr 882) finns särskilda bestämmelser
till skydd mot nedskräpning.
Enligt 23 § skall envar tillse att han ej skräpar ned i naturen med plåt, glas, plast,
papper, avfall eller annat, så att därav kan uppkomma otrevnad eller skada för
annan. Om någon bryter mot denna bestämmelse och gärningen varit ägnad att för
annan medföra obehag av någon betydenhet eller skada till person eller egendom
är straffet enligt 37 § dagsböter.
Då nedskräpning eller annat osnyggande skett har länsstyrelserna enligt 24 § befogenhet
att förelägga den ansvarige att ställa i ordning platsen och vidta förebyggande
åtgärder för framtiden. Föreläggande får ges så snart av nedskräpningen kan
uppkomma obehag av någon betydenhet eller skada till person eller egendom.
Vad gäller bestämmelsen rörande straff för nedskräpning i 37 § naturvårdslagen
må nämnas följande. Bestämmelsen motsvarades tidigare av 32 § andra stycket
naturskyddslagen av år 1952. Häri uppställdes som krav för straffbarhet att förseelsen
varit ägnad att för annan medföra obehag av någon betydenhet eller uppenbar fara
för skada till person eller egendom. Straffet var böter, högst trehundra kronor.
1960 års fritidsutredning föreslog (SOU 1962:36 s. 351) att kravet att faran för
skada av nedskräpning varit uppenbar skulle utgå och att böternas maximibelopp
skulle höjas till 500 kronor.
Under remissbehandlingen av fritidsutredningens betänkande framfördes av några
remissinstanser förslag om skärpta straffbestämmelser. Sålunda ifrågasattes om inte
begränsningen att förseelsen varit ägnad att för annan medföra obehag av någon
Bihang till riksdagens protokoll 1968. 9 samt. 3 avd. Nr 31
Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1968
betydenhet eller fara för skada till person eller egendom på grund av bevisningssvårigheter
skulle komma att göra stadgandet mindre effektivt. Vidare förordades
att straffet skulle skärpas till dagsböter.
I det till lagrådet remitterade förslaget skedde endast den ändringen i förhållande
till naturskyddslagen att straffet för nedskräpning skärptes till dagsböter. Departementschefen
anförde vid lagrådsremissen bl. a. (prop. 1964:148 s. 129) att det för
bestraffning av nedskräpning alltjämt borde krävas att förseelsen varit ägnad att för
annan medföra obehag av någon betydenhet eller uppenbar fara för skada till person
eller egendom. Härvid var dock enligt departementschefen att märka att det straffbara
området automatiskt vidgades alleftersom allmänheten ökade sina anspråk på
snygghet i markerna.
Lagrådet föreslog vid sin granskning att orden ”uppenbar fara för” skulle utgå.
Propositionsförslaget utformades i enlighet härmed.
Lagen den 3 juni 1966 om föreläggande av ordningsbot är avsedd att möjliggöra
en enkel och snabb handläggning av vissa ordningsförseelser, främst trafikförseelser.
Kungl. Maj :t äger enligt lagen förordna att den skall äga tillämpning beträffande
brott, för vilket ej stadgas svårare straff än böter omedelbart i penningar och ej heller
normerade böter. Förordnande kan begränsas att avse visst eller vissa polisdistrikt.
Lagen innebär att polisman har rätt att under vissa förutsättningar ta upp fråga
om ansvar för sådana förseelser som avses i förordnandet genom att utfärda ett föreläggande
för den misstänkte. I detta föreläggs den misstänkte ett bötesstraff, kallat
ordningsbot, till godkännande. Ordningsboten för skilda förseelser bestäms enligt
taxor, som fastställs av riksaklagaren. Om den som har begått förseelsen godkänner
föreläggandet, är saken slutligt avgjord.
Lagen tillämpas f. n. i Stockholms polisdistrikt samt polisdistrikten i Stockholms
län, Göteborgs och Bohus län och Västmanlands län vid förseelser huvudsakligen
mot vägtrafikförordningen.
En särskild handläggningsform för beivrande av vissa parkeringsförseelser har
skapats genom lagen den 9 december 1960 om parkeringsbot. Lagen är tillämplig,
när Kungl. Maj:t har förordnat härom för visst polisdistrikt eller del därav. Polisman
eller särskild trafikövervakare får enligt lagen till föraren av ett fordon lämna
eller på fordonet fästa en skriftlig anmaning att inom viss tid betala en parkeringsbot.
Botens belopp för förseelser av detta slag är fastställt av riksåklagaren. Sådan
anmaning kan meddelas beträffande överträdelse av föreskrift rörande parkering
eller annan uppställning eller stannande av motorfordon om överträdelsen inte är
belagd med svårare straff än böter omedelbart i penningar.
Förordnande som avses i lagen har meddelats beträffande ett flertal polisdistrikt.
Motionerna
Motiveringen för motionsyrkandet återfinns i motionerna 1:49 av herr Holmberg
m. fl. samt 11:77 av herr Bohman m. fl.
Motionärerna anför bl. a. att efterlevnaden av naturvårdslagens bestämmelser om
3
Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1968
nedskräpning inte är tillfredsställande. Anledningen till detta anses vara den vaga
utformning som nedskräpningsparagraferna fått, vilket medför att allmänheten icke
uppfattar en måttlig nedskräpning såsom brott mot gällande förordning. I vissa
andra länder finns enligt vad motionärerna anför en lagstiftning där även en ringa
nedskräpning av naturen medför relativt sträng straffpåföljd. Erfarenheterna från
dessa länder visar att en sträng lagstiftning på detta område, med möjlighet till
omedelbart bötesföreläggande, har en mycket gynnsam inverkan. Det är därför enligt
motionärernas mening motiverat att naturvårdslagens bestämmelser angående nedskräpning
ändras på ett sådant sätt att även lindrigare nedskräpning kan bli föremål
för åtal. Det borde vidare vid denna form av förseelse vara möjligt att tillämpa
samma system med direkt bötesföreläggande som nu sker vid smärre brott mot trafikförfattningarna.
Pågående utredning
Enligt Kungl. Maj :ts bemyndigande den 3 mars 1967 har en kommitté tillsatts för
att utreda frågor om åtgärder mot nedskräpning m. m. (1968 års riksdagsberättelse
s. 130 ff.) Kommittén har antagit benämningen kommittén för ett renare samhälle.
I direktiven anför departementschefen efter att inledningsvis ha uppehållit sig
bl. a. vid frågan om renhållningen vid bebyggelsen följande.
Om---problem inte saknas när det gäller den tilltagande avfallsmängden vid
bebyggelse, är förhållandena långt allvarligare i fråga om det avfall, som inte härrör
från bostäder, arbetsplatser eller annan bebyggelse. T omma förpackningar av olika
slag lämnas på gator och allmänna platser i tätorter, utefter vägar, på badplatser
och i naturen. Inte minst har bilismen och den ökade fritiden pa detta sätt utsatt
miljön både i samhällen och i naturen för ett starkt ökat nedskräpningshot. Av särskild
betydelse är att den moderna förpackningstekniken arbetar med engångsförpackningar
av material som inte alls eller endast långsamt bryts ner av naturens
egna krafter. Som exempel kan nämnas engangsglas för drycker och olika former av
plastförpackningar. Ett speciellt problem utgör de uttjänta bilar som överges i samhällen,
vid vägar och ute i naturen.
Departementschefen berör i fortsättningen frågan om renhållningen på allmänna
platser inom tätorterna och anför därefter bl. a. följande.
Förutsättningarna för att få bukt med nedskräpningen är långt mindre utanför
tätorterna än inom dessa. Något kommunalt ansvar för renhållningen finns inte. Särskilt
utsatta för nedskräpning är områden invid allmänna vägar samt tätorternas
omgivningar och andra områden som brukar användas för fritidsändamål.
Det är tydligt att de lagliga möjligheterna att komma till rätta med nedskräpning
i naturen är mycket begränsade. Endast sällan torde den som gjort sig skyldig till
nedskräpning kunna påträffas så att naturvårdslagens straffbestämmelse kan tillämpas.
Motsvarande gäller bestämmelsen om länsstyrelsens möjlighet att meddela föreläggande.
Härtill kommer att nedskräpningen i allmänet är resultatet av många
4
Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1968
människors tanklöshet eller bristande ansvarskänsla och inte kan föras tillbaka
nagon bestämd persons handlande.
på
Det kan givetvis sagas att det bör vara en allmän medborgerlig skyldighet att inte
skrapa ner pa allmänna platser eller i naturen. En bestämmelse av denna innebörd
inns också som nämnts i naturvårdslagen och ett straffbud är knutet till den. Möjligheterna
att genom okad upplysning och propaganda väcka allmänhetens ansvarskansla
bor utnyttjas. Skolans roll i arbetet på att skapa förståelse för betydelsen av
att vara aktsam om naturen bör uppmärksammas. Behovet av ändrade bestämmelser,
bk a för att astadkomma en mera omedelbar samhällsreaktion mot den som är
ansvarig for nedskräpning, bör därjämte övervägas.
Givet är dock att åtgärder av nu antytt slag endast kan få begränsad verkan. För
ett effektivt skydd av miljön mot nedskräpning måste andra vägar väljas.
Departementschefen påpekar bl. a. alt utredningen bör behandla frågorna om rcnhållningsansvar
för offentliga organ även utanför tätorterna och om tekniska och
ekonomiska forhållanden som hör samman med uppsamling och förstöring av avfall.
Sammanfattningsvis uttalas i direktiven att det är utredningens uppgift att pröva
alla vagar — upplysning, förbättrad organisation och teknik, lagstiftning in. m. - som
kan leda till att nedskräpningen bekämpas effektivt.
Enligt uppgift i årets riksdagsberättelse beräknas kommitténs arbete pågå under
hela år 1968.
Den i motionerna nämnda 1964 års naturresursutredning, som haft att verkställa
utredning angående planeringen av forskning rörande våra naturresursers bevarande
och utnyttjande jämte vissa därmed sammanhängande frågor, har slutfört sitt utredningsarbete
(jfr 1968 års riksdagsberättelse s. 303 f. och prop. 1968:37).
Utskottet
Enhgt bestämmelse i naturvårdslagen skall envar tillse att han inte skräpar ned i
naturen med plat, glas, plast, papper, avfall eller annat så att därav kan uppkomma
otrevnad eller skada for annan. Den som åsidosätter stadgandet kan straffas med
dagsböter, dock endast om förseelsen varit ägnad att för annan medföra obehag av
någon betydenhet eller skada till person eller egendom.
I motionerna anförs att efterlevnaden av bestämmelserna inte är tillfredsställande,
vilket enhgt motionärernas mening sammanhänger med den utformning som reglerna
har fått. Motionärerna hemställer att lagen ändras så att även lindrigare nedskräpning
kan straffas och föreslår att möjligheterna att förelägga ordningsbot vid
överträdelser av nedskräpningsparagrafen övervägs.
Utskottet delar motionärernas uppfattning att efterlevnaden av naturvårdslagens
bestämmelser om nedskräpning inte är tillfredsställande. I alltför stor utsträckning
förekommer att avfall av olika slag lämnas på sådant sätt att naturen skräpas ned.
Säl skilt omfattande synes den nedskräpning vara som sker längs vägarna genom att
den bilburna allmänheten i stor utsträckning använder terrängen intill vägarna som
avstjälpningsplats för flaskor, konservburkar och andra rester från måltidsraster.
5
Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1968
Till förhållandena bidrar i hög grad den ökande användningen av engångsförpackningar
av olika slag. Läget förvärras av att den moderna förpackningsindustrin i så
stor utsträckning använder sig av sådana material som plåt, glas och plast, vilka endast
långsamt eller inte alls bryts ned. Nedskräpningen medför förfulning och otrevnad
och skapar även risker för skador till person eller egendom som t. ex. då krossat
glas förekommer på en badstrand eller där kreatur betar. Enligt utskottets mening
är problemen av en sådan omfattning att effektiva och snara åtgärder för att komma
till rätta med dem är nödvändiga. Till de åtgärder som härvid kan komma i fråga
hör givetvis en skärpning av lagstiftningen. Utskottet anser liksom motionärerna att
det bör övervägas att utvidga det straffbara området till att omfatta lindrigare former
av nedskräpning än som nu kan beivras. Om sadana förseelser utformas som en
särskild brottstyp med lägre strafflatitud skulle möjlighet kunna öppnas att i dylika
fall förelägga ordningsbot och på så sätt få till stånd en snabbare samhällsreaktion.
Utskottet anser det troligt att en skärpning av lagstiftningen kan bidra till att
förbättra förhållandena på området. Någon fullständig lösning av problemen kan
emellertid en sådan åtgärd inte innebära. Härtill bidrar flera omständigheter. Sålunda
torde den som gjort sig skyldig till nedskräpning endast sällan kunna patraffas
och överbevisas så att straffbestämmelsen kan tillämpas. Nedskräpningen ar vidare i
många fall resultatet av många människors tanklöshet eller bristande ansvarskansla
och kan inte föras tillbaka på nagon bestämd persons handlande.
För att komma till rätta med nedskräpningen i naturen torde en kombination av
flera åtgärder vara erforderlig. Genom ökad upplysning och propaganda särskilt
bland ungdomen kan i varje fall på lång sikt en förbättring av förhållandena väntas
inträda. Viktigt är också att allmänhetens möjligheter att bli kvitt avfallet tillgodoses
bättre än som nu är fallet. Genom olika åtgärder kan vidare användandet av förpackningar
som medför de största farorna för nedskräpning begransas. Även andra
åtgärder kan komma i fråga. ^
Som framgår av den föregående redogörelsen är hithörande frågor f. n. föremal for
övervägande inom kommittén för ett renare samhälle. Kommittén har att prova alla
vägar — upplysning, förbättrad organisation och teknik, lagstiftning m. m. — som kan
leda till att nedskräpningen bekämpas effektivt. Hela detta problemkomplex, inbegripet
de förslag som motionärerna framlagt, kommer således att bli belyst genom
kommitténs försorg. Därvid har kommittén möjlighet att, om så skulle befinnas motiverat,
bryta ut frågan om en skärpning av naturvårdslagens bestämmelser om
straff för nedskräpning ur det större sammanhanget. Enligt utskottets mening ar det
emellertid av största vikt, att utredningsarbetet i sin helhet bedrivs så skyndsamt
som möjligt. o .
Med hänsyn till vad sålunda upptagits kan någon riksdagens atgard i ärendet inte
anses påkallad.
6
Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1968
Utskottet får därför hemställa
att motionerna 1:46 och 11:72 icke föranleder någon riksdagens
åtgärd.
Stockholm den 26 mars 1968
På tredje lagutskottets vägnar:
ERIK ALEXANDERSON
Vid detta ärendes behandling har närvarit:
från första kammaren: herrar Alexanderson (fp), Svante Kristiansson (s)
Knut Johansson (s)* Ebbe Ohlsson (h), Nils-Eric Gustafsson (ep), Erik Jansson (s)’
Åkesson (fp) och Hansson (s);
från andra kammaren: herrar Levin (s), Nyberg (fp), Grebäck (ep), Sundelin
(s), fröken Anderson i Lerum (s), fru Ekroth (s), herrar From (fp) och
Adolfsson (h).
Ej närvarande vid utlåtandets justering.