Tredje lagutskottets utlåtande nr 25 år 1968
1
Nr 25
Utlåtande i anledning av väckta motioner om kontroll från trafiksäkerhetssynpunkt
av utländska motorfordon genom
tullverkets försorg.
Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta och till lagutskott
hänvisade motioner, nr 431 i första kammaren av herr Tistad m. fl.
och nr 530 i andra kammaren av herr Werbro m. fl.
I motionerna, som är likalydande, hemställes »att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhåller om utredning rörande övervakning genom tullverkets
försorg av från utlandet inkommande motorfordon beträffande efterlevnaden
av gällande bestämmelser om maximilast, axeltryck och lastning m. in.».
Gällande bestämmelser
Bestämmelser om högsta tillåtna axeltryck m. in. ges i 54 § 1 mom. vägtrafikförordningen
den 28 september 1951 (VTF). Bestämmelserna betingas
främst av hänsynen till vägars och broars bestånd. Enligt bestämmelserna
får motordrivet fordon eller därtill kopplat fordon inte föras på allmän väg,
gata eller annan allmän plats:
a) då den vikt, som uppbäres av någon hjulaxel, axeltryck, överstiger
6,00 ton;
b) då den sammanlagda vikt, som uppbäres av två på mindre inbördes
avstånd än 2,0 meter belägna hjulaxlar på fordonet eller fordonståget, även
kallat boggitryck, överstiger 8,00 ton;
c) då fordonets eller fordonstågets bruttovikt överstiger,
vid mindre avstånd än 2,0 meter mellan fordonets eller fordonstågets
första och sista hjulaxel, 8,00 ton,
vid avstånd mellan sagda axlar uppgående till 2,0 men ej 2,2 meter,
8,50 ton,
vid avstånd mellan samma axlar uppgående till 2,2 meter eller däröver,
8,75 ton med tillägg av 0,25 ton för varje 0,2 meter, varmed axelavståndet
överstiger 2,2 meter.
Är motordrivet fordon eller därtill kopplat fordon försett med band eller
medar får fordonet inte föras på allmän väg, gata eller annan allmän plats,
då fordonets bruttovikt överstiger 12 ton.
I 54 § 2 mom. VTF meddelas bestämmelser om högsta tillåtna bredd på
fordon och last.
Bibana till riksdagens protokoll 1968. 9 samt, 3 and. Nr 25
2
Tredje lagutskottets utlåtande nr 25 år 1968
Om befogenhet för myndighet att göra undantag från de nämnda bestämmelserna
stadgas i 61 och 63 §§ i VTF.
57 § 1 mom. VTF föreskriver att då för motordrivet fordon eller därtill
kopplat fordon fastställts maximilast får med fordonet inte befordras last
vars vikt överstiger den fastställda. Bestämmelsen har föranletts dels av
att fordonets trafiksäkerhet kan antas bli nedsatt vid överbelastning, dels
av vägekonomiska skäl.
Befordras med fordon last i strid med 54 § 1 mom. och 57 § 1 mom. straffas
ägaren med dagsböter om han inte visar att han iakttagit vad på honom
ankommit för att förekomma förseelsen. Även föraren kan straffas om
han kände till eller bort känna till hindret för fordonets brukande.
För att ytterligare trygga efterlevnaden av bestämmelserna har i 57 §
1 mom. VTF införts ett stadgande om rätt för polisman att hindra fortsatt
färd. Bestämmelsen har följande lydelse:
Finner polisman, att å fordon tagits så stor last eller sådant antal passagerare,
att den för fordonet fastställda maximilasten eller det vid fordonets
färd å vägen tillåtna högsta axeltrycket överskridits, äger han, därest fortsatt
färd med fordonet icke kan äga rum utan fara eller olägenhet, förbjuda
fortsatt färd, så ock, där förbudet icke efterkommes, hindra färden. Har
maximilasten överskridits med mer än 20 procent eller axeltrycket med mer
än 10 procent, åligger det polismannen att vidtaga åtgärd, som nu sagts, där
ej särskilda skäl till annat föranleda. Polismannen skall snarast möjligt underrätta
vederbörande förman om åtgärden.
Bestämmelser om hur last skall anordnas och om befogenhet för polisman
att under vissa omständigheter förbjuda eller hindra färd återfinns i 52 §
1 och 2 mom. VTF. Bestämmelserna har följande lydelse:
1 mom. På fordon får icke gods lastas eller personer placeras så, att föraren
kommer att sakna nödig sikt eller erforderliga möjligheter till manövrering
eller så, att fara eljest uppstår för person eller egendom, eller så, att
trafiken onödigtvis hindras eller störes.
Där det med hänsyn till lastens tyngd och beskaffenhet i övrigt kan anses
erforderligt, skall lasten förankras eller annan lämplig åtgärd vidtagas för
att hindra, att lasten förskjutes framåt vid häftig inbromsning av fordonet.
Närmare bestämmelser härom meddelas vid behov av Konungen eller den
myndighet Konungen därtill förordnar.
3 mom. Finner polisman fordon vara så lastat, att fortsatt färd med fordonet
icke kan äga rum utan uppenbar fara eller olägenhet, äger han förbjuda
sådan färd, så ock, där förbudet icke efterkommes, hindra färden.
Polismannen skall snarast möjligt underrätta vederbörande förman om
åtgärden.
Bestämmelser finns också om skyldighet att utmärka utskjutande last
(52 § 2 mom.) och om förbud att lasta bil så att körriktningsvisare skymmes
eller föraren hindras att genom backspegeln iaktta den bakomvarande
trafiken (57 § 2 mom.).
1965 års polisinstruktion (SFS 1965:686) innehåller föreskrifter om po -
Tredje lagutskottets utlåtande nr 25 år 1968
3
lisens uppgifter och maktbefogenheter. Jämlikt instruktionens 2 § har polisen
att upprätthålla allmän ordning och särskilt bl. a. att förebygga brott
samt hindra att den allmänna ordningen och säkerheten störes. Polisen
skall dessutom fullgöra den verksamhet som ankommer på polisen enligt
särskilda bestämmelser.
Enligt 18 § instruktionen har polisman vid verkställande av tjänsteåtgärd
att i första hand söka vinna rättelse genom upplysningar och anmaningar.
Då tjänsteuppgiften inte kan lösas på annat sätt får våld tillgripas.
Det må anmärkas att med de omnämnda bestämmelserna i VTF om rätt
att förbjuda eller hindra färd inte har åsyftats att inskränka de befogenheter
som enligt polisinstruktionen tillkommer polisman. De har i stället föranletts
av en önskan att för allmänheten direkt och på otvetydigt sätt klargöra
vilka befogenheter polisman äger i dessa sammanhang.
Enligt instruktionen för tullverket (SFS 1965:706) har verket till uppgift
att debitera, uppbära och redovisa tull samt vissa andra skatter och avgifter.
Verket utövar uppsikt över trafiken till och från utlandet samt fullgör
kontrolluppgifter som sammanhänger därmed och vissa andra övervakningsuppgifter.
Sådana arbetsuppgifter som avses i motionerna ankommer
emellertid inte f. n. på tullverket.
Motionerna
Motionärerna anför bl. a. att det på grundval av stickprov som verkställts
på gränsorterna i samband med tullkontroll finns anledning misstänka att
utländska lastbilar som inkommer till landet mycket ofta har för tung last
och för höga axeltryck samt också i många fall är felaktigt eller olämpligt
lastade. De utgör därigenom under sin färd till bestämmelseorten inom landet
en fara för andra trafikanter och kan även skada vägar och broar.
Motionärerna förklarar vidare att polisen torde sakna resurser för att
underkasta utländska lastbilar någon speciell övervakning på gränsorterna.
Sådan övervakning skulle emellertid kunna företas i samband med den
tullkontroll som fordonen har att undergå. Tullkontrollen omfattar bl. a.
stickprovsmässig vägning av bilar med last och den kan, menar motionärerna,
med fördel samordnas med en trafikmässig kontroll av fordonen
genom tullverkets försorg.
För ändamålet erfordras att — där så ej redan skett — lämplig vågutrustning
anskaffas till tullanstalterna vid gränsen och färjestationerna. Behov
av sådan utrustning föreligger emellertid i lika mån för tullkontrollen. Vidare
måste tullpersonalen utbildas för uppgiften. Tulltjänsteman bör ha
motsvarande befogenhet som polisman att utfärda körförbud såvitt gäller
från utlandet inkommande bilar. Däremot synes det inte vara erforderligt
att ge personalen befogenhet att förhindra fortsatt körning med fordon som
belagts med körförbud. Om tulltjänsteman utfärdat körförbud bör när
-
4
Tredje lagutskottets utlåtande nr 25 år 1968
maste tillgängliga polisman underrättas om åtgärden så snart ske kan. På
samma sätt bör underrättelse lämnas i fall då förare av fordon som belagts
med körförbud inte efterkommer förbudet.
En fullständig trafikkontroll omfattar, anför motionärerna, förutom fordonens
viktförhållanden och lastens anordning, kontroll av att själva fordonet
tekniskt sett är trafiksäkert samt att föraren är behörig att föra fordonet
och att han inte är olämplig på grund av sjukdom, trötthet, onykterhet
eller dylikt. Motionärerna ifrågasätter inte att dessa kontrollmoment
skall utföras av tulltjänstemän. Det torde få förutsättas, att tulltjänstemän
som observerar brister i nu berörda avseenden så snart ske kan underrättar
polisen om sina iakttagelser.
Det är enligt motionärernas mening självklart att övervakningen av föreskrifterna
i vägtrafikförordningen i första hand är en polisens angelägenhet.
Man anser dock att den insats för trafikkontroll av från utlandet inkommande
lastbilar som tullverket utan nämnvärd merkostnad skulle kunna
utföra i samband med tullkontrollen, även om den inskränks till vissa
kontrollmoment, skulle vara av så stort värde ur allmän synpunkt, att man
inte bör avstå därifrån. Det är för övrigt, sägs det, en icke ovanlig anordning
att kontrollåtgärder, som i inrikes verksamhet ankommer på poliseller
annan myndighet, när fråga är om utrikes trafik med transportmedel
och varor utföres av tullverket. Genom skyldigheten att så snart ske
kan underrätta närmaste polisman om utfärdat körförbud och vägran att
efterkomma körförbud garanteras ett effektivt samband mellan de lokala
polis- och tullorganen vid utövande av den ifrågavarande kontrollen.
1967 års riksdag
Vid 1967 års riksdag väcktes motioner (1:77 och 11:102) med i allt väsentligt
samma innehåll som de nu förevarande. I ärendet avgavs efter
remiss utlåtanden av rikspolisstyrelsen och generaltullstyrelsen. Motionerna
avstyrktes bestämt av rikspolisstyrelsen medan generaltullstyrelsen förklarade
sig inte ha något att erinra mot att den föreslagna utredningen kom
till stånd.
I sitt av riksdagen godkända utlåtande (1967:51) anförde tredje lagutskottet
bl. a. följande.
Utskottet delar uppfattningen att det ofta brister i efterlevnaden av de
aktuella bestämmelserna om fordons last m. in. Överträdelse av bestämmelserna
medför ökat slitage på vägar och broar och innebär risker från
trafiksäkerhetssynpunkt. En effektiv kontroll av att bestämmelserna efterlevs
är därför i hög grad önskvärd. Vad gäller utländska fordon synes det
vara både praktiskt och ändamålsenligt att företa kontrollen redan vid
gränspasseringen. Även rikspolisstyrelsen, som dock bestämt avstyrker motionerna,
anser att eu sådan lösning vore fördelaktig. Härom kan således
knappast delade meningar råda. Vad däremot gäller frågan i vilken ut
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 25 år 1968
5
sträckning tullverkets personal bör utföra kontrollen har skilda synpunkter
kommit till uttryck. Utskottet anser för sin del att betänkligheter möter
mot att dela ansvaret för den aktuella fordonskontrollen mellan polisen
och tullverket, då en sådan uppdelning synes vara ägnad att skapa oklara
ansvarsförhållanden. Frågan får också ses mot bakgrunden av att polisen
ombesörjer fordonskontrollen i övrigt utefter våra vägar. Ansvaret bör därför
enligt utskottets mening såsom hittills åvila polisen och kontrollen ske
i dess regi. Intet hindrar emellertid att tullverkets personal på olika sätt
biträder polisen. Tvärtom är det önskvärt att man väl tillvaratar de mojligheter
som kan finnas att genom samarbete mellan polisen och tullverkets
personal förbättra och rationalisera kontrollen. Detta borde kunna ske t. ex.
genom att tullpersonalen antecknar och delger polisen erforderliga data
rörande fordon och totalvikter, tillkallar polis vid flagranta överträdelser
av bestämmelserna eller vid vissa tillfällen etablerar samarbete i fråga om
vägning in. m. med polisens besiktningspatruller. Genom ett sådant samarbete
torde motionernas syfte till stor del kunna tillgodoses. Utskottet finner
sig kunna förutsätta att berörda myndigheter utan särskild utredning
eller framställning från riksdagens sida tar de initiativ som kan erfordras
för att lösa dessa praktiska samarhetsfrågor.
Utskottet hemställde att motionerna icke skulle föranleda någon riksdagens
åtgärd.
Tre ledamöter var av skiljaktig mening och ansåg att utskottet boit hemställa
att riksdagen i anledning av motionerna i skrivelse till Kungl. Maj :t
skulle anhålla om utredning av frågan.
Som redan framgått biföll kamrarna utskottets hemställan. I första kammaren
verkställdes omröstning genom uppresning. I andra kammaren skedde
votering medelst omröstningsapparat, varvid avgavs 159 röster för utskottets
hemställan och 48 röster för reservationen. Fem av kammarens ledamöter
avstod från att rösta.
Utskottet
Enligt bestämmelser i vägtrafikförordningen får motordrivet fordon
eller därtill kopplat fordon inte föras på allmän väg, gata eller annan
allmän plats då axeltrycket, boggitrycket eller bruttovikten överstiger
vissa angivna värden. Bestämmelserna syftar främst till att skydda vägai
och broar mot tyngre trafik än den de är avsedda för. Förordningen stadgar
även förbud mot att med motordrivet fordon befordra last, vars vikt
överstiger den för fordonet fastställda maximilasten. Bestämmelsen har
föranletts bl. a. av att ett fordons trafiksäkerhet kan antas bli nedsatt
vid överbelastning. Föreskrifter ges också om hur last skall anordnas
m. in.
Kontrollen av efterlevnaden av bestämmelserna ankommer på polisen.
Vid överträdelser kan polisman under vissa förutsättningar förbjuda eller
hindra fortsatt färd.
6 Tredje lagutskottets utlåtande nr 25 år 1968
I motionerna 1:431 av herr Tistad m.fl. och 11:530 av herr Werbro
m.fl. anförs bl. a. att det finns anledning misstänka att utländska lastbilar,
som inkommer till landet, ofta är lastade i strid mot de nämnda
bestämmelserna. Motionärerna menar vidare att polisen saknar möjligheter
att underkasta dessa fordon någon speciell övervakning vid gränsorterna.
De ifrågasätter om inte den erforderliga övervakningen kan ske
genom tullverkets försorg i samband med tullkontrollen och hemställer
om utredning av denna fråga.
\ id 1967 års riksdag väcktes motioner med i allt väsentligt samma
innehåll som de nu förevarande. I sitt av riksdagen godkända utlåtande
hemställde utskottet att motionerna icke skulle föranleda någon riksdagens
åtgärd. Utskottet ansåg att betänkligheter mötte mot att dela
ansvaret för fordonskontrollen mellan polisen och tullverket, då en sådan
uppdelning syntes vara ägnad att skapa oklara ansvarsförhållanden. Ansvaret
borde därför åvila polisen och fordonskontrollen ske i dess regi.
Utskottet uttalade emellertid att intet hindrade att tullverkets personal
på olika sätt biträdde polisen; tvärtom ansåg utskottet det önskvärt att
man väl tillvaratog de möjligheter som kunde finnas att genom samarbete
förbättra och rationalisera kontrollen. Dessa praktiska samarbetsfrågor
ansågs kunna lösas utan särskild utredning eller framställning från riksdagens
sida.
Enligt utskottets mening har sedan frågan senast prövades inte inträffat
någon omständighet som kan föranleda ett ändrat ståndpunktstagande.
Utskottet får därför hemställa
att motionerna 1:431 och 11:530 icke föranleder någon
riksdagens åtgärd.
Stockholm den 19 mars 1968
På tredje lagutskottets vägnar:
ERIK ALEXANDERSON
Vid detta ärendes behandling har närvarit:
från första kammaren: herrar Alexanderson (fp), Svante Kristansson
(s), Ebbe Ohlsson (h), Erik Jansson (s), Åkesson (fp), Herbert
Larsson (s)*, fru Landberg (s)* och herr Nils Nilsson (ep)*;
från andra kammaren: herr Nyberg (fp), fru Torbrink (s), fröken
Anderson i Lerum (s), fru Ekroth (s), herrar From (fp), Hammarberg
(s), Krönmark (h) och Josef son i Arrie (ep).
Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 25 år 1968 7
Reservation
av herrar Nyberg (fp) och From (fp), vilka ansett
a) att det avsnitt under rubriken Utskottet, som börjar med orden
»Enligt utskottets» och slutar med »därför hemställa» bort ha följande
lydelse:
Utskottet var emellertid icke enhälligt. Tre ledamöter reserverade sig
och yrkade att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t skulle anhålla om
utredning av den fråga som avsågs med motionerna. Reservanterna framhöll
bl.a. att övervakningen av fordons vikt och last var en så viktig
angelägenhet att alla möjligheter att förbättra och rationalisera den borde
tillvaratagas. Vidare anfördes att motionsförslaget var väl värt att pröva
som en utväg att komma till rätta med i varje fall en del av problemen
på området.
Vad utskottet anförde föregående år synes inte ha föranlett några särskilda
initiativ. På grund härav och då vad reservanterna uttalade är i
hög grad beaktansvärt bör en utredning i ämnet komma till stånd. Utskottet
tillstyrker således bifall till motionerna.
b) att utskottet bort hemställa
att riksdagen i anledning av motionerna 1:431 och 11:530
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhåller om utredning av den
fråga som avses med motionerna.