Tredje lagutskottets utlåtande nr 24 år 1968

1

Nr 24

Utlåtande i anledning av väckta motioner om vissa åtgärder
i samband med grustäkt.

Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta och till
lagutskott hänvisade motioner, nr 421 i första kammaren av herr Skårman
och nr 521 i andra kammaren av herr Dockered.

I motionerna, som är likalydande, hemställes

»att riksdagen måtte hos Kungl. Maj :t anhålla om utredning och förslag
till reglering av täktverksamheten i syfte att för tillståndsgivningen erforderlig
täktplan förbindes med sådana rättsverkningar, att utgrävningen av
täkten kan ske störningsfritt, inom rimlig tid och i sådan ordning att landskapsbilden
snarast kan återställas i enlighet med planen».

Gällande bestämmelser

Enligt 18 § naturvårdslagen den 11 december 1964 får täkt av sten, grus,
sand eller lera för annat ändamål än markinnehavarens husbehov ej ske
utan länsstyrelsens tillstånd. Vad nu sagts avser dock ej täkt inom vattenområde
och inkräktar inte heller på rätt som meddelas genom inmutning
enligt gruvlagen eller genom beslut av Konungen. Länsstyrelsen äger förelägga
den som söker täkttillstånd att, vid äventyr att ansökningen avvisas,
framlägga täktplan av erforderlig omfattning. I samband med tillstånd får
länsstyrelsen meddela sådana föreskrifter att företagets menliga inverkan
på landskapsbilden såvitt möjligt begränsas eller motverkas. Tillstånd får
för sin giltighet göras beroende av att säkerhet ställes för fullgörandet av
föreskrivna åtgärder.

För täkt som inte omfattas av allmänt tillståndstvång gäller att om
sådan täkt befaras skada eller ändra landskapsbilden skall behövligt skydd
ges med stöd av bestämmelserna om arbetsföretag i 19 och 20 §§ naturvårdslagen.
Den förstnämnda paragrafen föreskriver att om det finns anledning
anta att arbetsföretag, som inte omfattas av tillståndstvång enligt 18 §,
skulle inom visst område komma att i väsentlig mån skada landskapsbilden
äger länsstyrelsen förorda att företag av det slaget inte får utföras inom
området utan länsstyrelsens tillstånd. I samband med tillstånd äger länsstyrelsen
meddela sådana föreskrifter att företagets menliga inverkan på
landskapsbilden såvitt möjligt begränsas eller motverkas. Kan företag, som
inte omfattas av tillståndstvång enligt 18 eller 19 §, komma att väsentligt

0111218 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 9 samt. 3 avd. Nr 24

Tredje lagutskottets utlåtande nr 24 år 1968

andra landskapsbilden bör innan företaget utföres samråd ske med länsstyrelsen
(20 §). Även i detta fall kan skyddsföreskrifter meddelas.

12 g naturvårdskungörelsen föreskriver att ansökan enligt 18 och 19 §§
naturvårdslagen skall alltefter omständigheterna i det särskilda fallet vara
åtföljd av karta eller skiss samt den ytterligare utredning som fordras för
att företagets inverkan på det skyddade intresset skali kunna bedömas.

Statens naturvårdsnämnd har i maj 1905 utfärdat råd och anvisningar
rörande täktverksamheten. I denna berörs frågan om detaljplanering och
upprättandet av täktplan. Nämnden anför bl. a. följande.

För att länsstyrelsen skall kunna taga ställning till hur och i vilken omfattning
ett täktföretag inverkar på motstående intressen torde som regel
erfordras att exploatören efter ansökan om täkttillstånd ges föreläggande
att inkomma med täktplan med förslag till täktens lokalisering, utformning
och efterbehandling. I planen skall vidare ingå uppgifter om täktens volym
och kvalitet, årligt uttag, brytningstid, täktbehov, fastighets- och äganderättsförhållanden
samt hänsynstaganden till motstående intressen.

Innehållet i täktplanen bör vara beroende av ärendets allmänna omfattning
och betydelse ur naturvårdssynpunkt. Som allmängiltiga riktlinjer
bör dock gälla att med hänsyn till landskapsbilden och ur vetenskaplig
synpunkt särskilt värdefulla partier av en fyndighet skall undandragas
exploatering och att det iordningställda täktområdet så nära som möjligt
skall ansluta sig till omgivande terräng. I det följande lämnas vissa anvisningar
rörande några i täktsammanhang ofta återkommande problem,
som bör ägnas särskild uppmärksamhet vid framställning och granskning
av täktplaner.

Täkter n as placering i terrängen. För att underlätta bedömningen
av om en föreslagen täkt erhåller en ur naturvårdssynpunkt acceptabel
placering bör till täktplanen alltid fogas en situationskarta utvisande
täktplaneområdets och den tilltänkta täktens läge, fastighets- och äganderättsförhållanden,
planerade eller förefintliga tillfartsvägar med anslutning
till allmän väg samt närliggande sjöar, vägar och bebyggelse. Vidare skall
såväl på till planen fogad vederhäftig karta som i terrängen utmärkas gränserna
för täkten och täktplaneområdet. I detta sammanhang finns anledning
påpeka att vid överväganden om en täkts placering hänsyn till landsskapsbilden
i vissa situationer måste träda tillbaka för andra motiv, exempelvis
vetenskapliga.

Är en grusfyndighet uppdelad på flera fastigheter kan tillstånd till täkt
göras beroende av att en gemensam täktplan upprättas för hela fyndigheten.
Av särskild betydelse i detta sammanhang är departementschefens
uttalande (prop. 1964: 148 s. 75) att sökanden bör kunna avkrävas täktplan
av sådan omfattning, att den tillåter en samlad bedömning ur naturvårdssynpunkt
av den tekniskt och ekonomiskt rationellaste exploateringen av
den ifrågavarande fyndigheten och detta oavsett om täkt i sådan omfattning
skulle komma att beröra även andra fastigheter än sökandens. Genom
detta plankrav främjas ett med hänsyn till landskapsvården önskvärt samgående
mellan ägarna. Om sökanden trots anmodan ej företer täktplan bör
ansökningen kunna avvisas utan sakprövning och utan rätt till ersättning.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2i år 1968

3

Motionerna

I motionerna anförs bl. a. att de nu förekommande täktplanerna fungerar
någorlunda när det gäller mindre täktområden eller sådana, som
är i en ägares hand, och i varje fall är grustäktsverksamheten där någorlunda
tillfredsställande reglerad. När det gäller större grustäktsplaner förefaller
däremot denna form av reglering vara något för löslig och ge upphov
till problem och toikningssvårigheter av olika slag. Motionärerna nämner eif
exempel på en grustäktsplan, som vid genomgång givit anledning till fem
i motionerna närmare angivna anmärkningar.

Motionärerna anför fortsättningsvis att alla större grustäktsplaner givetvis
inte är behäftade med alla de i det nämnda fallet observerade bristerna
men å andra sidan torde det finnas många andra olösta problem. Det förefaller
därför motionärerna som om täktverksamheten inte kan regleras
genom enbart en informell, vägledande planering. I stallet måste med
skärpa ifrågasättas, om inte dessa planer måste förbindas med en stramare
rättsverkan. Denna kan åstadkommas genom att planen fastställes eller
efter utställning får vinna laga kraft.

Om det i samband därmed inte kan åstadkommas avtal om gemensam
eller samtidig täktverksamhet bör rättsmedel i släkt med tomtexpropriation
vid tomtbildning enligt byggnadslagen kunna tillgripas så att ägare
av större delen av planerad grustäkt medgives lösningsrätt till sådana
mindre delar, som hindrar rationell täktverksamhet. Man kan även enligt
motionärernas mening tänka sig någon form av tvingande genrensamhetsbrytning
liksom givetvis andra lösningar är möjliga och bör undersökas.

Förarbetena till naturvårdslagen m. m.

Frågan om planering av täktverksamheten har behandlats under förarbetena
till naturvårdslagen. Härom må nämnas följande.

1960 års naturvårdsutredning framhåller (SOU 1963:36 s. 291 f.) som
allmän bakgrund för diskussionen bl. a. att gruset utgör eu omistlig råvara
för åtskilliga verksamheter i samhället, främst byggnadsindustrin och
kommunikationsväsendet, och att det därför icke kan ifrågakomma att
införa något slag av reglering av grusbrytningen, som äventyrar näringslivets
försörjning. Detta är heller icke nödvändigt, eftersom landets sammanlagda
grustillgångar, enligt vad som visats, förslår för ungefär 1 000
års konsumtion. Huvudproblemet är i stället att förlägga grusbrytningen
till platser, där den gör ringa skada på motstående samhällsintressen och
att där se till att den utföres på skonsammast möjliga säti. Ur dessa riktlinjer
kan härledas, säger utredningen, krav på två olika slag av planering,
nämligen dels en översiktlig med syfte att klassificera grusfyndigheterna

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2 ''/ år 1968

i angelägenhetsgrad efter deras värde ur naturvårds-, kulturvårds- eller
vattenförsörjningssynpunkt, deis en detaljplan, som visar hur grusbrytningen
och återställningsarbelena skall ske i ett fall där grusbrytning tilllåtcs.
Utredningen framhåller att det icke torde finnas anledning att konstruera
dessa planer med fastställelse och därav följande rättsverkningar
i likhet med byggnadslagens planinstitut. Det bör i båda fallen vara tillräckligt
att välja formen informell, vägledande planering, som bildar det
utredningsmaterial, på vilket myndigheterna grundar sina beslut.

I det följande understryker utredningen betydelsen av såväl översiktlig
täktplanering som detaljplanering. Den översiktliga planeringen skall syfta
till att klarlägga hur täktverksamheten skall lokaliseras för att dess negativa
verkningar på natur och miljö skall bli så begränsade som möjligt. Denna
planering sker i regel länsvis. Angående innehållet av en täktplan in. in.
rttrar utredningen.

Planen skall utvisa grunddragen av terrängförhållandena före samt efter
fullbordad täkt jämte befintliga fastighets- och äganderättsförhållanden
samt dessutom innehålla eu redogörelse för den materialundersökning,
varpa planen grundar sig, hur motstående allmänna intressen såsom naturvård,
kulturminnesvård, grundvattenskydd och bebyggelse beaktats, under
vilken tid brytningen planeras pågå samt omfattningen av de återställningsaibeten,
som avses att utföras såväl under pågående som efter avslutad
täkt. Länsstyrelsen torde endast ha anledning beakta vederhäftigt
upprättade planer, som grundar sig på ett styrkt aktuellt behov. Brister
planen i något väsentligt avseende, utgör detta anledning för länsstyrelsen
att vagra tillstånd, innan bristen avhjälpts. Dylikt avslag bör icke vara
ersättningsgrundande.

Innehållet i en plan bör i övrigt vara beroende av ärendets allmänna
omfattning och betydelse ur naturvårdssynpunkt. Det kommer säkerligen
att i framtiden även finnas täkter, som är relativt betydelselösa ur allmän
synpunkt, och då bör länsstyrelsen kunna avstå från att påfordra plan
eller nöja sig med mycket enkel sådan. Utredningen vill starkt understryka
nödvändigheten av att undvika eu byråkrati sering av grustäktsplanei
ingen. Det väsentliga är att stor omsorg nedlägges på de verkligt
betydelsefulla ingreppen i natur och miljö.

Ett spörsmål, som diskuterats av utredningen är den gällande fastighetsindelningens
betydelse för en rationell täktverksamhet. Utredningen framhåHei
att parcelleringen i många fall är så djup eller fastighetsindelningen
i ö\rigt så irrationell, att en täktverksamhet, som helt bygger på den enskilde
fastighetsägarens intressen och individuella önskemål, framstår
som högst betänklig. Sedan utredningen övervägt att aktualisera frågan
om bildande av särskilda grussamfälligheter genom ett tvångsfö rf arande
men bl. a. med hänsyn till svårigheterna att ex officio reglera delaktighet
i en dylik samfällighet avstått från en sådan lösning yttrar utredningen
vidare.

5

Tredje lagutskottets utlåtande nr 24 år 1968

Med tanke på rådande ägosplittring i olika delar av landet lär det ej vara
ovanligt att en täktfyndighet är uppdelad på flera fastigheter med skilda
ägare på ett sådant sätt "att en ur naturvårdssynpunkt acceptabel lösning
knappast kan åstadkommas annat än under samverkan mellan samtliga
berörda fastighetsägare. Som regel torde även tekniska och ekonomiska
skäl tala för en sådan samverkan. I sådana fall bör enligt utredningens
mening krävas en gemensam plan för hela täktområdet eller den mindre del
därav som ur naturvårdssynpunkt lämpligen bör kunna exploateras för sig.

Den fastighetsägare som i fall som här avses önskar bedriva täkt på sin
fastighet trots att han icke lyckats åvägabringa samverkan med grannarna
befinner sig uppenbarligen i ett betydligt ogynnsammare^ läge^ än om samverkan
kunnat åstadkommas. Förutom att han ensam får stå för kostnaderna
för en gemensam täktplan måste han nämligen räkna med att nödvändigheten
av att vid uttaget respektera fastighetsgränserna medför ett
betydligt försämrat ekonomiskt utbyte. Han torde också i allmänhet ha att
räkna med större återställningskostnader än som skulle ha belöpt på hans
del i ett gemensamt uttag. Det torde därför i praktiken bli mindre vanligt
att en ensam fastighetsägare under angivna omständigheter fullföljer ansökan
om täkttillstånd. i'' fall då det likväl sker torde det ofta utan större
olägenheter ur naturvårdssynpunkt vara möjligt att meddela sökanden tillstånd
till täkt på hans fastighet i den omfattning detta är förenligt med den
gemensamma planen. Detta förfarande bör kunna komma i fråga särskilt i
sådana fall, då täkt enligt planen kan antagas komma till stånd även å
övriga berörda fastigheter inom en icke alltför avlägsen framtid.

I propositionen med förslag till naturvårdslag in. m. (1964: 148) anförde
föredragande departementschefen i anledning av vad naturvårdsutredningen
uttalat rörande täktplanering följande.

Till vad i betänkandet anförts om översiktlig täktplanering samt framläggande
av s. k. täktplan kan jag i huvudsak ansluta mig. Sökanden bor
sålunda kunna avkrävas täktplan av sådan omfattning att den tillåter en
samlad bedömning ur naturvårdssynpunkt av den tekniskt och ekonomiskt
rationellaste exploateringen av den ifrågavarande fyndigheten, och detta
oavsett om täkt i sådan omfattning skulle komma att beröra även andra
fastigheter än sökandens. Möjligheten att beträffande fyndighet, som berör
flera fastigheter, påfordra en gemensam täktplan torde komma att
främja ett med hänsyn till landskapsvården önskvärt samgående mellan
ägarna. Om sökanden trots anmodan ej företer täktplan, bör ansökningen
kunna avvisas utan sakprövning och utan rätt till ersättning.

I motioner (I: 822 och II: 1011) i anledning av propositionen hemställdes
att frågan om tvångsvis bildande av samfälligheter för täktverksamhet
skulle bli föremål för utredning.

Tredje lagutskottet anförde i sitt utlåtande (1964: 41 s. 93 f.) bl. a.
följande.

Av skäl som utredningen närmare utvecklar kan de framtida ersättningsbeloppen
för hindrad täktverksamhet väntas bli avsevärda. Den osäkerhet

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 24 år 1968

som kännetecknar beräkningarna härvidlag bör enligt utskottets mening
föranleda särskilda överväganden, så att täktregieringen ej kan komma att
äventyras av finansiella skäl. Möjligheterna att avgiftsbelägga tillåten täktverksamhet
torde sålunda förtjäna att vidare övervägas. Fall kan vidare
tänkas inträffa där en fyndighet berör flera fastigheter och en enstaka
fastighetsägares tillståndsansökan måste avslås, fastän från naturvårdssynpunkt
hinder ej skulle möta mot ett gemensamt uttag ur fyndigheten.
Ersättningsanspråk mot det allmänna skulle således i vissa fall kunna
tänkas utebli, om förutsättningar tillskapas för att tvångsvis genomdriva
ett gemensamt uttag. Utskottet erinrar om att närliggande exempel finnes
i bysamfällighetslagen och i vattenlagens regler om dikningssamfällighet.
Frågan om att tvångsvis bilda samfälligheter för täktverksamhet bör därför,
såsom begärts i motionerna 1:822 och II: 1011, bli föremål för utredning.

Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets hemställan att i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla om utredning av frågan om bildande av tvångssamfälligheter
för täktverksamhet ävensom om vidare prövning av spörsmålet
om införande av täktavgift (rskr. 371).

Riksdagens skrivelse har, såvitt nu är i fråga, inte föranlett någon åtgärd
från Kungl. Maj:ts sida.

Här må även nämnas att frågan om bildande av tvångssamfälligheter
aktualiserats i en framställning den 13 juni 1967 till Kungl. Maj :t av
regionplanenämnden i Stockholmstraktens regionplaneförbund. Framställningen
ar föranledd av de erfarenheter nämnden gjort i ett ärende angående
tillskapande av ett naturreservat vid Pålamalm i Grödinge. Nämnden
framhåller att naturvårdslagen enligt nämndens mening inte ger tillräckliga
möjligheter att rättvist avväga olika intressen mot varandra i ett ärende
av det slag som nämnden haft att bedöma. Lagen bär därför, sägs det
i framställningen, skyndsamt kompletteras på sådant sätt att tvångssamverkan
kan föreskrivas för större grusförsörjningsområden.

Länsstyrelsen i Stockholms län har i yttrande över framställningen undei
strukit behovet av föreskrifter om bildande av tvångssamfälligheter för
täktverksamhet. Länsstyrelsen anför bl. a. följande.

Vid bedömningen av de täktansökningar, som är föremål för länsstyrelsens
bedömning, har länsstyrelsen som främsta uppgift att, med tillvaratagande
av naturvårdens intressen, så långt möjligt är begränsa eller
motverka arbetsföretagens menliga inverkan på landskapsbilden. Länsstyrelsen
kan således, om så anses erforderligt, infordra gemensam täktplan
för flera för exploatering upplåtna fyndigheter, belägna i omedelbar''
närhet till varandra. Därvid kan, inom varje täktplanen ingående fastighet,
natunardens intressen i full utsträckning beaktas, men icke inom planområdet,
uppfattat som en enhet. Bedöms en av fastigheterna vara så
skyddsvärd att den helt eller till större delen skall undantas från exploatering,
måste ersättning till markägaren/exploatören härför utgå. Denna
ersättning betalas av kronan och belastar således icke de övriga i planen

7

Tredje lagutskottets utlåtande nr år 1968

ingående fastigheterna trots att dessa, genom undantagandet av den första
fastigheten, i större utsträckning kan tillgodogöra sig sina fyndigheter, än
om dessa prövats var för sig. Detta uppenbara missförhållande skulle undvikas
om en tvångssamfällighet bildades. Den totala kvantiteten grus av
de inom täktplaneområdet befintliga fyndigheterna summeras, varefter den
sammanlagda grusmassa, som skall undantas för naturvården fördelas
procentuellt på samtliga i planen ingående fastigheter. Den kvantitet för
vilken ersättning skall utgå blir då i avsevärd grad reducerad, om ens
aktuell.

Det finns vidare ett starki behov av att kunna tvinga in en markagare,
som inte har för avsikt att omedelbart exploatera sin fyndighet, i en sådan
samfällighet. En för exploatering lämpad fastighet, som på ett naturligt
sätt skulle utgöra en del av ett täktplaneområde, kan, genom att inte anvandas
för dettaändamål, omintetgöra det ur naturvårdssynpunkt mest ändamålsenliga
genomförande av en täktplan. I det fall en markägare vägrar
exploatera sin fastighet skulle inlösensskyldighet för kronan föreligga om
användandet av fastigheten för grustäktändamål vore av betydelse för
återställningsarbetets genomförande. Efter avslutad täkt skulle i mån av
intresse, marken överlåtas till kommunen mot ersättning, i annat fall till
enskild intresserad.

Regionplanenämndens framställning har remitterats till statens naturvårdsverk.

Utskottet

Enligt bestämmelser i naturvårdslagen får täkt av sten, grus, sand ellei
lera för annat ändamål än markinnehavarens husbehov inte ske utan länsstyrelsens
tillstånd. Länsstyrelsen äger förelägga den som söker täkttillstånd
att framlägga täktplan av erforderlig omfattning. Planen skall innehålla
sådana uppgifter att den tillåter en samlad bedömning fiån naturvårdssynpunkt
av den tekniskt och ekonomiskt rationellaste exploateringen
av den ifrågavarande fyndigheten och detta oavsett om denna skulle komma
att beröra även andra fastigheter än sökandens, i äktplanen fastställs
inte, utan är endast eu vägledande planering på vilken länsstyrelsen grundar
sitt beslut.

I motionerna anförs att täktverksainheten när det gäller exploatering i
större skala inte kan regleras enbart genom täktplaner av nuvarande typ.
Motionärerna anser att dessa planer måste förbindas med en stramare rättsverkan
genom att de fastställs eller efter utställning får vinna laga kraft.
Motionärerna ifrågasätter också införande av bestämmelser, som ger
ägaren av större delen av en planerad grustäkt rätt att inlösa mindre delar,
och regler om bildande av tvångssamfälligheter för fältverksamhet. I hemställan
föreslås att riksdagen hos Kungl. Maj :t anhåller om utredning och
förslag beträffande frågan om att förbinda täktplan med särskilda rättsverkningar.

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 24 år 1968

Tanken på att konstruera täktplaner med fastställelse och därav följande
rättsverkningar i likhet med byggnadslagens planinstitut diskuterades av
naturvårdsutredningen under förarbetet till naturvårdslagen men avvisades.
Utredningen ansåg det tillräckligt med en informell, vägledande planering,
som bildar det utredningsmaterial, på vilket myndigheterna grundar
sina beslut. Som ovan framgår blev detta även statsmakternas beslut. Frågan
har således prövats relativt nyligen men det kan inte anses uteslutet,
att tillämpningen av de gällande bestämmelserna givit erfarenheter, som
kan utgöra skäl för en omprövning av beslutet.

Det förslag som motionärerna framlagt för att få till stånd en effektivare
reglering av täktverksamheten bär nära samband med frågan om bildande
av tvångssamfälligheter för sådan verksamhet. Denna fråga väcktes motionsvägen
under riksdagsbehandlingen av förslaget till naturvårdslag. På
hemställan av utskottet beslöt riksdagen att i skrivelse till Kungl. Maj :t
anhålla om utredning därav. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.
Det synes vara lämpligt att motionsförslaget tas upp till närmare
granskning i samband med den utredning som riksdagen begärt. Det torde
kunna förutsättas att så sker utan särskild framställning från riksdagens
sida.

Utskottet hemställer

att motionerna I: 427 och II: 521 icke föranleder någon riksdagens
åtgärd.

Stockholm den 12 mars 1968

På tredje lagutskottets vägnar:

HANS LEVIN

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Göran Karlsson (s)*, Svante Kristiansson
(s), Ebbe Ohlsson (h), Nils-Eric Gustafsson (ep)*, Erik Jansson (s),
Åkesson (fp), Herbert Larsson (s) och Ernulf (fp)*;

från andra kammaren: herrar Levin (s)*, Johansson i Torp (s), Nyberg
(fp), fru Torbrink (s), herrar Hedin (h)*, Svenning (s), From (fp)
och Josefson i Arrie (ep).

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

K L Beckmans Tryckerier AB ■ Stockholm