Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 1968

1

Nr 21

Utlåtande i anledning av motion om inrättande av ett överorgan
för bekämpandet av djurplågeri.

Tredje lagutskottet har behandlat en inom riksdagen väckt motion, nr
191 i andra kammaren av herrar Sjöholm och Rubin.

I motionen hemställes att riksdagen måtte besluta att hos Kungl. Maj :t
begära förslag dels till inrättandet av ett överorgan för bekämpandet av
djurplågeri, dels till instruktion för detta organ.

Motionen

I motionen framhålles att åtskilligt inom djurskyddets område är otillfredsställande
och klandervärt. Detta belyses på följande sätt.

Vi tillåter på våra hästkapplöpningsbanor att spö används och att hästarna
med rapp och slag hetsas, vilket otvivelaktigt utgör en form av
djurplågeri. Det göres från hästsportshåll ofta gällande att hästarna har
en inneboende lust att tävla och helt självmant söker komma först till
målet. Om detta är sant — vilket starkt kan sättas i fråga — borde därav
följa att användandet av spö är helt onödigt och redan av denna anledning
borde förbjudas.

Inom våra moderna hönserier förekommer utan tvekan ett utbrett djurplågeri
i det att hönsen där framlever hela sitt liv innestängda i små nätburar
— fullständigt berövade varje som helst möjlighet till de livsyttringar
som för dem är naturliga. Här föreligger ett kvalificerat djurplågeri i stor
skala.

Ofta återkommande rapporter i dagspressen bär vittne om upprörande
fall av djurplågeri vid vården — eller rättare den bristande vården — av
husdjur av skilda slag. Kor och hästar hålles i utegång under stark kyla
och utan tillskott av foder, svin förvaras i trånga kyffen som aldrig eller
sällan blir föremål för rengöring och hundar står bundna vid enkla trälådor
som inte ger skydd för väder och vind. Det är vårt samhälle ovärdigt
att inte med kraft ta itu med dessa grava missförhållanden.

Ett växande antal människor torde anse nöjesjakten oförenlig med de
humanitära principer på vilka vårt samhälle vilar. Det är ingen orimlig

1 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 9 samt. 3 avd. Nr 21

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 1968

eller verklighetsfrämmande tanke att det skulle innebära ett kulturellt
framsteg om nöjesjakten — dvs. dödandet för nöjes skull — försvann i vårt
land. Detta rör då närmast den s. k. arrendejakten. Den jakt som är nödvändig
bör handhavas av sakkunnigt folk under samhällets kontroll.

Den verksamhet som den medicinska forskningen driver med hjälp
av försöksdjur — och som otvivelaktigt är nödvändig — bör omgärdas av
garantier för att djuren icke utsättes för onödigt lidande. Den rovdrift på
försöksdjur som förekommer bör stoppas och ersättas med uppfödningsanstalter
i nödig omfattning.

Motionärerna anser att den effektivisering av djurskyddet som är nödvändig
bör bevakas och vidmakthållas av hälsovårdsnämnderna. Det kan emellertid
enligt motionärerna ifrågasättas om inte tiden är inne för tillskapandet
av ett samhälleligt ämbete, något som kunde liknas vid en djurens
justitieombudsman, med uppgift att se till djurens intressen och vaka över
att varje form av djurplågeri lagligen beivras.

Gällande bestämmelser

Beträffande huvuddragen av gällande bestämmelser om djurskydd hänvisar
utskottet till redogörelsen härför i utskottets utlåtande 1968: 20.

Av särskilt intresse för bedömandet av förevarande motion är frågan om
tillsynen av djurskyddslagens efterlevnad. De viktigaste bestämmelserna
härom återfinns i djurskyddslagens 14 och 15 §§, vilka erhöll sin nuvarande
utformning genom lagändring som trädde i kraft den 1 januari 1959. Som
huvudprincip gäller att det är hälsovårdsnämnden i orten som har att öva
tillsyn över djurens vård och behandling. Medan hälsovårdsnämnden tidigare
bara hade befogenhet men icke skyldighet att utse tillsyningsman, är
det numera ålagt nämnden som en plikt att utse en eller vid behov flera
tillsyningsmän. Och medan tidigare helt allmänt stadgades, att nämnden
hade att i samverkan med läns- och distrikts- eller stadsveterinären öva tillsyn,
är det numera föreskrivet, att länsveterinären och distrikts- eller stadsveterinären
medverkar vid tillsynen enligt vad därom närmare föreskrivs.
Vidare är det ålagt länsstyrelsen att med biträde av länsveterinären vaka
över att hälsovårdsnämnder och tillsyningsmän samt distrikts- och stadsveterinärer
fullgör sina åligganden. Högsta tillsynen tillkommer veterinärstyrelsen,
som har att meddela råd och anvisningar till ledning för övriga
tillsynsorgan. Om någon åsidosätter de allmänna bestämmelserna i djurskyddslagens
2—6 §§ äger hälsovårdsnämnden inte bara som tidigare meddela
erforderliga föreskrifter om vad han har att iaktta utan även stadga
vite. Samma befogenheter tillkommer länsstyrelsen. Kretsen av personer,
som djurägaren är pliktig tillåta att verkställa besiktning, har utvidgats till
att omfatta inte bara som tidigare hälsovårdsnämnden, någon dess ledamot

Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 1968

3

eller suppleant, tillsyningsman eller tjänsteveterinär utan även annan som
länsstyrelsen eller veterinärstyrelsen förordnat. Polismyndigheten meddelar
handräckning för sådan besiktning.

I anledning av motionens innehåll kan här även nämnas att i 12 § djurskyddslagen
stadgas om användning av djur för vetenskapligt ändamål
m. m. På grund av bemyndigande i denna paragraf har Kungl. Maj:t utfärdat
kungörelsen den 17 november 1944 (nr 771) med vissa bestämmelser
om användning av djur för vetenskapligt ändamål m. m., som trätt i kraft
samtidigt med djurskyddslagen. Enligt lagparagrafens och kungörelsens
ursprungliga innehåll hade medicinalstyrelsen visst överinseende beträffande
sådan användning av djur, men enligt ändring som gäller från och
med den 1 januari 1959 ankommer tillsynen även i detta hänseende numera
på veterinärstyrelsen.

Tillsynsfrågans behandling vid 1965 och 1967 års riksdagar m. ni.

Under år 1965 antog riksdagen förslag till ändringar i 16 kap. 13 § brottsbalken,
djurskyddslagen samt lagen angående slakt av husdjur. Lagändringarna
innebar att gärningsbeskrivningen vid djurplågeri skärptes, att förbud
infördes mot hällning och ldubbning vid betesgång, att det skall krävas
tillstånd för att driva kennelrörelse och hundpensionat, att tvingande föreskrifter
infördes beträffande löplina in. m. för bandhund och att bedövningstvång
infördes vid renslakt. Tillståndstvånget för kennelrörelse och
hundpensionat liksom bedövningstvånget vid renslakt infördes fr. o. m.
den 1 januari 1967 medan övriga lagändringar trädde i kraft den 1 juli 1966.

I propositionen (1965: 138) berördes även — jämte annat —- vissa spörsmål
som kunde lösas utan riksdagens medverkan, nämligen frågor om användning
av djur för vetenskapliga ändamål, kastrering av ren, vissa hästtävlingar,
transport av levande djur och tillsynen av djurskyddslagens efterlevnad.
I den sistnämnda frågan anförde föredragande departementschefen,
statsrådet Kling, bl. a. följande (s. 106 f.):

Frågan om tillsynen av djurskyddslagens efterlevnad har tidigare behandlats
av djurskyddsutredningen, nämligen i betänkande som avgavs år
1956. Detta ledde till vissa ändringar i lagen från och med den 1 januari
1959, vilka syftade till en effektivisering av tillsynen. Huvudprincipen enligt
gällande ordning är att det är hälsovårdsnämnden i orten som har att
utöva tillsyn över djurens vård och behandling. Nämnden är skyldig att utse
en eller vid behov flera tillsyningsmän. Länsveterinären samt distriktseller
stadsveterinär medverkar vid tillsynen och länsstyrelsen skall med biträde
av länsveterinären vaka över att hälsovårdsnämnder och tillsyningsmän
samt distrikts- och stadsveterinärer fullgör sina åligganden. Veterinärstyrelsen
har högsta tillsynen och meddelar råd och anvisningar till ledning
för övriga tillsynsorgan.

Utredningsmannen har nu ansett sig kunna konstatera att det — trots de

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 1968

ändrade bestämmelserna — alltjämt brister i fråga om djurskyddskontrollen
på det lokala planet och att de möjligheter som lagstiftningen lägger i
kontrollmyndigheternas hand inte utnyttjas. Efter att ha övervägt vissa
andra förslag till ändrade bestämmelser har utredningsmannen stannat för
att förorda en regel enligt vilken polisman i orten utan särskilt förordnande
skall vara behörig att göra sådan besiktning som avses i 15 § djurskyddslagen,
dvs. besiktning av djur samt stallar, födoämnen, redskap m. m. Polismannen
skulle med andra ord få samma behörighet i detta avseende som
hälsovårdsnämndernas tillsyningsmän.

Departementschefen fann sig emellertid på anförda skäl inte kunna förorda
att polisman tillädes den föreslagna behörigheten. I huvudsak åberopades
statsmakternas strävanden att undvika att belasta polisen med uppgifter
som inte har direkt anknytning till den primära polisverksamheten eller
kräver användning av polisiära maktmedel. Departementschefen fortsatte
därefter:

Utredningsmannen har ansett att djurskyddslagens nuvarande föreskrifter
beträffande kontrollen över lagens efterlevnad har ett innehåll som väl
täcker vad lagstiftaren åsyftat. Jag delar denna uppfattning och jag har
även i ett tidigare avsnitt av denna framställning uttalat mig för att den
effektivisering av tillsynen som krävs i fråga om de vetenskapliga djurförsöken
bör äga rum inom ramen för nuvarande ordning.

Intrycket att det alltjämt i många fall brister i de lokala myndigheternas
handhavande av tillsynen enligt djurskyddslagen har i stort sett bestyrkts
genom uttalanden under remissbehandlingen. När man bedömer detta läge
får man komma ihåg att de nu gällande tillsynsbestämmelserna, som bl. a.
har medfört att utseende av tillsyningsmän blivit obligatoriskt, har varit i
kraft så pass kort tid som från och med 1959. Även om det på sina håll synes
förekomma en verklig eftersläpning bör man kunna utgå från att den
fortsatta utvecklingen skall innebära att intentionerna bakom bestämmelserna
blir mera fullständigt förverkligade. I detta avseende har man också
anledning att fästa stora förhoppningar vid kommunsammanslagningarna,
som skapar förutsättningar för vidgad användning av heltidsanställda tillsyningsmän.
Härigenom bör det bli möjligt att efter hand bygga upp en kår
av kunniga och i förhållande till lokala intressemotsättningar relativt fria
befattningshavare som förmår att hävda djurskyddsintresset med erforderlig
kraft. Det är emellertid inte tillräckligt att avvakta de förbättringar som
kan väntas komma på detta sätt utan åtgärder bör vidtas för att påskynda
den önskvärda utvecklingen.

Det viktigaste blir då att genom upplysning söka väcka och stärka det
personliga intresset och känslan av ansvar för tillsynsuppgifterna hos dem
som i olika egenskaper ombesörjer tillsynen på det lokala planet, d. v. s. i
första hand hälsovårdsnämndernas ledamöter och tillsyningsmän. I detta
syfte bör enligt min mening anordnas en informationskampanj i central regi,
lämpligen genom veterinärstyrelsens försorg. Härjämte synes det motiverat
att främst med tanke på tillsyningsmännen anordna en utbildningsverksamhet
som mera inriktas på instruktion beträffande praktiska tillsynsfrågor.
Den informations- och instruktionsverksamhet som jag sålunda vill förorda
torde i lämpliga former böra utsträckas till att avse även tjänsteveterinärerna.
Härigenom ges bl. a. tillfälle till mera ingående behandling av de särskilda
problem som gäller tillsynen över användning av djur för vetenskap -

5

Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 1968

liga och liknande ändamål. Det förtjänar att understrykas att den särskilda
aktivisering som krävs i fråga om detta avsnitt av tillsynsuppgifteina inte
kan komma till stånd utan betydande insatser från tjänsteveterinärernas

sida. . . o

I övrigt finns knappast anledning att nu ingå på detaljerna i de åtgärder
som enligt det anförda bör vidtas för att förbättra djurskyddstillsynen. Det
synes lämpligt att veterinärstyrelsen får i uppdrag att närmare planlägga
åtgärderna samt att inkomma till Kungl. Maj :t med förslag liärom jämte erforderliga
kostnadsberäkningar.

Under remissbehandlingen av utredningsmannens förslag bär man framfört
vissa förslag om att en intensivare tillsynsverksamhet skulle framtvingas
genom föreskrifter om regelbundet återkommande, rutinmässiga inspektioner
av djurhållningen. Jag anser att frågan bärom bör få vila till
dess att man prövat möjligheterna att gå fram efter den mjukare linje som
jag här har förordat.

I motion (11:907) i anledning av propositionen hemställes att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte begära förslag om en ny tillsynsorganisation
under länsveterinärerna enligt i motionen angivna riktlinjer. Mot bakgrunden
av rådande missförhållanden i samband med hållande av bandhund
föreslogs vidare i eu annan motion (II: 910) att riksdagen matte begära,
att Kungl. Maj :t snarast möjligt ville föranstalta om en utredning av
de praktiska resultaten av åtgärderna för att förbättra tillsynen av djurskyddslagens
efterlevnad och om så anses behövligt förelägga riksdagen de
förslag till författningsändringar, som må föranledas därav.

I sitt av riksdagen godkända utlåtande anförde tredje lagutskottet i fråga
om tillsynen av djurskyddslagens efterlevnad följande (uti. 1965: 31 s. 47 f.):

Utskottet delar den i motionen II: 907 uttalade uppfattningen, att det alltjämt
i många fall brister i de lokala myndigheternas handhavande av tillsynen
enligt djurskyddslagen och att åtgärder är nödvändiga för att förbättra
det nuvarande tillståndet, som i åtskilliga fall synes innebära att 1959
års lagstiftning om tillsynen i mycket blivit verkningslös. När det gäller att
komma till rätta med missförhållandena synes emellertid — såsom även departementschefen
funnit — i allt fall tills vidare böra väljas en lösning, som
faller inom ramen för nuvarande ordning. Utskottet föreslår sålunda att
hemställan i den nämnda motionen icke skall föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Motionerna II: 907 och II: 910 kan sägas ha det gemensamma syftet att
effektivisera tillsynen av dj urskyddslagens efterlevnad. Såsom redan nämnts
anser även utskottet att en förbättrad tillsyn är nödvändig. Vad beträffar
frågan om möjligheterna att uppnå en sådan inom ramen för nuvarande

ordning vill utskottet anföra följande.

De rådande missförhållandena synes till stor del bero på att det i många
kommuner saknas underlag för anställning av avlönade tillsyningsman, som
med kraft kan hävda djurskyddets intressen. Som departementschefen anfört
kan man räkna med att kommunsammanslagningarna härvidlag skall
medföra en ändring till det bättre. Även genom samarbete inom kommunblocken
bör möjligheter för en sådan utveckling skapas. Vidare torde de
av departementschefen nu föreslagna åtgärderna i form av upplysning in. in.

6 Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 1968

kunna bidra till att förbättra förhållandena på området. Ehuru det inte är
uteslutet att åtgärderna kan komma att visa sig otillräckliga för att en helt
tillfredsställande ordning skall uppnås, synes man dock ha anledning att
någon tid avvakta resultatet av dem, innan något ytterligare åtgöres. Visar
det sig att förhållandena förblir otillfredsställande får ytterligare åtgärder
övervägas. Det torde vara nödvändigt att effekten av de nu föreslagna åtgärderna
följs med uppmärksamhet så att, om så visar sig erforderligt, förslag
till författningsändringar eller annat kan framläggas utan dröjsmål.

Vad utskottet sålunda i anledning av förevarande motioner anfört rörande
åtgärderna för att förbättra tillsynen av djurskyddslagens efterlevnad
torde böra givas Kungl. Maj :t till känna.

I motioner till 1967 års riksdag hemställdes om utredning och förslag
till skärpning av djur skyddslagstiftningen i syfte att på ett tidigt stadium
uppdaga grov vanvård och misshandel av djur. I utlåtande över motionerna
anförde tredje lagutskottet (uti. 1967:2) efter en redogörelse för
utskottets uttalanden i tillsynsfrågan vid 1965 års riksdag följande.

Vad utskottet då anförde är alltjämt giltigt. På många håll, särskilt i
små kommuner med otillräckliga personella resurser, synes det fortfarande
brista i tillsynen av djurskyddslagens efterlevnad. Utskottet anser det
angeläget att dessa brister så långt möjligt undanröjs och vill så till vida
livligt instämma i motionens syfte. Utskottet har emellertid intrycket att
en märkbar ändring till det bättre skett under senare år och man synes
på de skäl som ovan nämnts ha anledning räkna med att denna utveckling
skall fortgå. Även de under år 1965 antagna lagändringarna, som bl. a.
gällde djurplågeriparagrafen och bandhundsfrågan, har härvid sin betydelse.
Vad gäller frågan om upplysning och utbildningsverksamhet har
utskottet erfarit, att vissa initiativ nyligen tagits av veterinärstyrelsen och
vissa länsstyrelser. Till följd av det anförda är utskottet inte berett att
tillstyrka motionsförslaget om utredning och skärpning av lagstiftningen.
Alla till buds stående möjligheter att inom ramen för nuvarande organisation
påskynda den önskvärda utvecklingen bör emellertid tillvaratas.

Riksdagen följde utskottet.

Tidigare förslag om ett överorgan inom djurskyddsområdet

I ett år 1961 avgivet betänkande av djurskyddsutredningen (SOU 1961:
45) rörande bl. a. de vetenskapliga djurförsöken framlades förslag om
inrättande av en för hela riket gemensam nämnd för kontrollen av sådana
försök. Nämnden skulle organisatoriskt vara knuten till veterinärstyrelsen
och ha befogenhet att utföra förhandsanmälda besiktningar på institutioner,
där djur används för vetenskapliga och liknande ändamål.

I ovan berörda proposition till 1965 års riksdag (1965: 138) tog departementschefen
avstånd från förslaget. Departementschefen åberopade bl. a. att
det knappast kunde antas att en enda nämnd skulle kunna utföra någon verkligt
effektiv kontroll över den konkreta försöksverksamheten och inte hel -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 1968 7

ler att någon tillfredsställande insyn skulle kunna förmedlas genom nämnden.
I stället borde man söka åstadkomma den eftersträvade effektiviseringen
inom den nuvarande organisationens ram. Häri instämde riksdagen
(3 LU 1965: 31 s.43).

I skrivelse till Kungl. Maj:t den 8 augusti 1967 har Föreningen Hundfrämjandet
i Stockholm föreslagit tillsättandet av en för söksdjur sombudsman
(FO) för kontroll av de vetenskapliga djurförsöken och försöksdjurens
behandling. Ärendet är beroende av Kungl. Maj:ts prövning.

Utskottet

Enligt djurskyddslagens bestämmelser är huvudprincipen att det är hälsovårdsnämnden
i orten som har att utöva tillsyn över djurens vård och behandling.
Nämnden är skyldig att utse en eller vid behov flera tillsyningsmän.
Länsveterinären samt distrikts- eller stadsveterinär medverkar vid
tillsynen och länsstyrelsen skall med biträde av länsveterinären vaka över
att hälsovårdsnämnder och tillsyningsmän samt distrikts- och stadsveterinärer
fullgör sina åligganden. Veterinär styrelsen har högsta tillsynen och
meddelar råd och anvisningar till ledning för övriga tillsynsorgan.

I motionen framhålles att åtskilligt inom djurskyddets område är otillfredsställande
och klandervärt samt hemställes att riksdagen hos Kungl.
Maj :t skall begära förslag om inrättandet av ett överorgan för bekämpandet
av djurplågeri.

Som framgår av redogörelsen ovan har frågan om tillsynen av djurskyddslagens
efterlevnad behandlats såväl vid 1965 som 1967 års riksdagar. Utskottet
har därvid uttalat att det i många fall brister i de lokala myndigheternas
handhavande av tillsynen och att åtgärder är nödvändiga för att
förbättra det nuvarande tillståndet. Beträffande frågan hur man skall kunna
komma till rätta med missförhållandena framhöll utskottet år 1965 i anledning
av en motion med förslag till ny tillsynsorganisation att en lösning
inom den nuvarande organisationens ram borde väljas. Dessa uttalanden som
godkändes av riksdagen synes alltjämt äga giltighet. Skäl att vid sidan av
det organ som nu utövar den högsta tillsynen av djurskyddslagens efterlevnad
— veterinärstyrelsen — inrätta ett särskilt överorgan för bekämpandet av
djurplågeri föreligger således enligt utskottets mening ej, så mycket mindre
som förefintliga brister synes gälla kontrollen på det lokala planet. Det bör
understrykas att detta ståndpunktstagande givetvis inte innebär att utskottet
ej anser det angeläget att nuvarande brister undanröjs. Som utskottet
uttalade och närmare utvecklade föregående år bör härvidlag — inom
ramen för den nuvarande organisationen — alla till buds stående möjligheter
tillvaratas.

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 1968

Under hänvisning till det anförda får utskottet hemställa

att motionen II: 191 icke föranleder någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 12 mars 1968

På tredje lagutskottets vägnar:

HANS LEVIN

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Göran Karlsson (s)*, Svante Kristiansson
(s), Ebbe Ohlsson (h), Nils-Eric Gustafsson (ep)*, Erik Jansson (s),
Åkesson (fp) och Herbert Larsson (s);

från andra kammaren: herrar Levin (s)*, Johansson i Torp (s), Nyberg
(fp), fru Torbrink (s), herrar Hedin (h)*, Svenning (s), From (fp)
och Josefson i Arrie (ep).

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

MARCUS BOKTR. STHLM 1968 680032