Tredje lagutskottets utlåtande nr 2 år 1968
1
Nr 2
Utlåtande i anledning av väckta motioner om utjämning genom
kyrkofonden av kostnad för lön till kyrkovaktmästare.
Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta och till
lagutskott hänvisade motioner, nr 426 i första kammaren av herr Ernst
Olsson m. fl. och nr 520 i andra kammaren av herr Börjesson i Glömminge
in. fl.
I motionerna, som är likalydande, hemställes att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om prövning och förslag rörande utjämning
genom kyrkofonden av pastoratets kyrkovaktmästarlönekostnader enligt
i stort sett samma principer som gäller i fråga om kyrkomusikerlönekostnaderna.
Motionerna
I motionerna framhålles att den reglering genom kyrkofonden som sker
i fråga om pastoratens kostnader för avlönandet av präster och kyrkomusiker
medför en betydelsefull kostnadsutjämning mellan pastoraten. Motionärerna
påpekar att någon motsvarande ordning inte tillämpas för avlönandet
av kyrkovaktmästarna, oaktat också kostnaderna härför kan innebära
betydande variationer i belastningen av de olika pastoraten.
Motionärerna anser att en höjning av församlingsavgiften, som f. n. utgår
med 10 öre, med ett eller annat öre troligen skulle kunna reglera utjämningen
av kyrkovaktmästarlönerna (anm. motionärerna avser här uppenbarligen
den s. k. allmänna kyrkoavgiften, vilken pastoraten årligen har att
inbetala till kyrkofonden med f. n. det angivna beloppet för skattekrona; se
härom nedan). Utjämningen kunde enligt motionärerna även begränsas till
en vaktmästare per församling, vilket skulle hjälpa de små och svaga kyrkliga
enheterna.
Gällande bestämmelser m. m.
Kyrkofonden
Kyrkofonden skall enligt 1 § lagen om kyrkofond den 30 augusti 1932 (nr
404) användas för kyrkliga ändamål på sätt i lagen bestämmes och förvaltas
av statskontoret. Fondens huvudsakliga uppgift är att fungera som
Bihang till riksdagens protokoll 1968. 9 saml. 3 avd. Nr 2
2
Tredje lagutskottets utlåtande nr 2 år 1968
en utjämningsfond för pastoraten i vad angår dessas kostnader för avlönande
av präster och — från och med den 1 januari 1952 — även kyrkomusiker.
Fonden står emellertid också för en hel del andra kostnader såsom
för pastoratsadjunkter, pastoratens skogsbiträden, tjänste- och familj epensioner
för präster och avgifter till ATP, vilka om fonden icke funnes
skulle belasta pastoraten. Det system efter vilket utjämning sker är ganska
komplicerat och skall här beskrivas endast i grova drag. En utförlig redogörelse
härför samt för fondens uppkomst och utveckling, inkomster och
utgifter återfinnes i kyrka—statutredningens betänkande SOU 1967: 46
särskilt s. 142—155.
Då pastoratet skall betala sina präst- och kyrkomusikerlönekostnader,
skall det i första hand använda avkastningen av sina präst- och kyrkomusikerlönetillgångar,
d. v. s. löneboställen, prästlönefonder, eventuella andelar
i stiftets prästlönej ordsfond och prästlönefondshemman samt det s. k. klockarboställskapitalet.
Om dessa tillgångar lämnar så stor avkastning att
det blir överskott, skall pastoratet inleverera hälften av överskottet till
kyrkofonden. I den mån avkastningen inte förslår till bestridandet av lönekostnaderna,
får utdebitering för ändamålet ske inom pastoratet intill det
öretal för skattekrona, högst tjugo, som Kungl. Maj :t för varje år bestämmer.
Sålunda uttaxerat belopp brukar benämnas församlingsavgift. Om
ytterligare medel erfordras för att täcka lönekostnaderna, äger pastoratet
erhålla tillskott ur kyrkofonden. Dessa tillskott, som utgår till cirka 4/s av
pastoraten, uppgick budgetåret 1964/65 till omkring 31 miljoner kronor och
utgör kyrkofondens största utgiftspost. Fondens viktigaste inkomstkälla är
den s. k. allmänna kgrkoavgiften, som sedan år 1932 erlägges av varje pastorat
med ett av Kungl. Maj :t för varje år fastställt öretal för skattekrona.
Vid fastställande av öretal för församlingsavgifterna och för den allmänna
kyrkoavgiften skall enligt 8 § kyrkofondslagen tillses att kyrkofondens inkomster
under året såvitt möjligt blir lika stora som dess utgifter. Mellan
församlingsavgiften och den allmänna kyrkoavgiften råder vidare det sambandet
att öretalet för församlingsavgifterna skall bestämmas till dubbla
beloppet av öretalet för kyrkoavgiften, dock högst till tjugo. Sedan kyrkoavgiften
tillkom har den regelmässigt bestämts till tio öre eller mera, och församlingsavgifterna
således utgått efter tjugo öre för skattekrona. Varje år
verkställes en ekonomisk reglering mellan pastoraten och kyrkofonden. Denna
reglering sker genom två särskilda förfaranden, nämligen dels avräkning,
vid vilken bestämmes de belopp, som vederbörande pastorat skall erlägga
i allmän kyrkoavgift samt, i förekommande fall, erhålla i tillskott ur
kyrkofonden, dels fastställande av kyrkofonden tillkommande överskottsmedel.
För 1967 års avräkningar mellan pastoraten och kyrkofonden har
öretalet för den allmänna kyrkoavgiften fastställts till tio öre och för församlingsavgiften
till tjugo öre per skattekrona. Bestämmelserna om regleringen
av kyrkofondens och pastoratens ekonomiska mellanhavanden ater
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 2 år 196S 3
finnes i reglementet den 15 februari 1935 (nr 18) för ecklesiastik medelsförvaltning.
Lagen om församlingsstgrelse
Enligt 3 § lagen den 2 juni 1961 (nr 436) om församlingsstyrelse skall två
eller flera församlingar som bildar ett pastorat, om Konungen ej annorlunda
förordnar, utgöra kyrklig samfällighet för handhavande av de angelägenheter
som enligt lag och författning ankommer på pastoratet. Till sådana
angelägenheter hör enligt 2 § bl. a. frågor om avlöningsförmåner åt präst,
kyrkomusiker och annan personal. Församlingar må även eljest förenas till
kyrklig samfällighet för handhavande av en eller flera ekonomiska församlingsangelägenheter.
Samfälligheternas antal uppgick den 1 juli 1966 till
121, varav 21 nybildats sedan år 1964.
1965 års beslut om skatteutjämningsbidrag
Statsmakterna har år 1965 fattat beslut om ett nytt skatteutjämningssystem
att gälla från och med år 1966 (KF 3/6 1965, nr 268). Det nya systemet,
som icke berör den skatteutjämning som sker via kyrkofonden, innebär
i korthet, att skatteer sättningen i anledning av 1957 och 1961 års ortsavdragsreformer
jämte skattelindringsbidraget till synnerligt skattetyngda kommuner
upphör och ersättes med skatteutjämningsbidrag. Till såväl de borgerliga
som de kyrkliga kommunerna (församlingar, pastorat och annan kyrklig
samfällighet som äger beskattningsrätt) skall bidrag utgå av statsmedel,
när skattekraften, d. v. s. antalet skattekronor per invånare, understiger en
viss nivå enligt taxeringen för bidragsåret (skatteutjämningsbidrag vid brist
på skattekraft). Bidraget utgår som tillskott på skatteunderlag upp till en
total skattekraft, som varierar med hänsyn till kommunens geografiska
läge. På samma sätt som skedde beträffande de upphörda tillskjutna skatteunderlagen
i anledning av ortsavdragsreformerna erhålles de belopp, som
skall utbetalas till den kyrkliga kommunen, genom att multiplicera tillskottet
på skatteunderlag med den utdebiteringssats, som kommunen fastställt
för bidragsåret. För pastorat eller annan kyrklig samfällighet, som omfattar
två eller flera församlingar, skall tillskottet av skatteunderlag utgöra summan
av sådana tillskott till församlingarna. Om ett pastorat har högre skattekraft
än den för området gällande skattekraftsgränsen men en av församlingarna
i pastoratet har lägre skattekraft och därför är berättigad till tillskott,
äger pastoratet utnyttja detta tillskott vid beräkningen av sina inkomster.
-— Till de kyrkliga enheterna utgår icke — till skillnad mot vad
som gäller för de borgerliga kommunerna — statligt bidrag vid hög utdebitering.
Tidigare riksdagsbehandling m.m.
Vid 1963 års riksdag väcktes i anledning av Kungl. Maj :ts proposition nr
95 angående vissa anslag ur kyrkofonden in. in. motioner, vari hemställdes
4
Tredje lagutskottets utlåtande nr 2 år 1968
»om prövning och förslag rörande utjämning genom kyrkofonden av pastoratens
kyrkvaktmästarlöner enligt i stort sett samma principer som gäller i
fråga om kyrkomusikerlönekostnaderna».
Tredje lagutskottet uttalade i anledning av motionerna i sitt av riksdagen
godkända utlåtande nr 25 år 1963 följande.
Utskottet finner det önskvärt att, såsom motionärerna åsyftat, de mindre
församlingarna om möjligt beredes lättnad beträffande utgifterna för kyrkvaktmästare.
Det synes emellertid tveksamt om den i motionerna anvisade
utvägen innebär den lämpligaste lösningen av spörsmålet. Sålunda har
Svenska pastoratens riksförbund i ett nyligen till Biskopsmötet lämnat yttrande
avstyrkt, att kyrkvaktmästarlönekostnaderna regleras över kyrkofonden.
Pastoratsförbundet har funnit att, om kyrkofondens utgiftsökning
skulle i sin helhet täckas genom kyrkoavgiften, denna måste höjas kraftigt.
Därtill kommer enligt pastoratsförbundet att reformen mången gång skulle
medföra en avsevärd minskning av det allmänna skattelindringsbidraget.
Utskottet får också erinra om att en viss utjämning kan vinnas, därest församlingarna
enligt församlingsstyrelselagens bestämmelser går samman och
bildar enheter med större ekonomisk bärkraft. Oaktat utskottet kan instämma
i motionernas syfte, anser emellertid utskottet med hänsyn till det anförda
att motionerna icke för närvarande bör föranleda någon riksdagens
åtgärd.
Frågor om kyrkofondens användning behandlades år 1963 även av kyrkomötet.
Andra tillfälliga utskottet, som behandlade ett betänkande i ämnet av
1958 års kyrkomötes utredningsnämnd och en i anledning av betänkandet
väckt motion, anförde därvid i sitt av kyrkomötet godkända utlåtande nr 15,
att tredje lagutskottets ovan berörda utlåtande utvisade, att man insåg behovet
av en utjämning på området, men att frågan ställdes på framtiden.
Härefter uttalade tillfälliga utskottet bl. a. följande.
Det arbete, som i alltmer ökad omfattning och intensitet bedrives på riksoch
stiftsplanen, är oumbärligt för en nutida verksamhet i lokalförsamlingarna.
Detta motiverar, att erforderliga medel ställes till förfogande och att
detta sker via kyrkofonden, eftersom kyrkan saknar möjlighet till utdebitering
för hela riket, respektive stiften.
Det är icke utskottet möjligt att ange vilka belopp som erfordras för tillgodoseende
av här ovan uppräknade yrkanden. Det kan nämnas, att kyrkoavgift,
maximerad till 20 öre per skattekrona, nu uttages med 11 öre och att
1 öre per skattekrona tillför kyrkofonden ca 4,5 miljoner kr. per år. Det må
också framhållas, att det allmännas utgifter för skatteutjämning för lcyrkoförsamlingarna
via riksbudgeten minskas genom att denna utjämning sker
via kyrkofonden.
Utskottet vill, utan att binda sig för varje här ovan föreslagen åtgärd —
även andra möjligheter kan yppas — förorda en utredning. Skatteutjämning
via kyrkoavgiften anser utskottet emellertid vara principiellt riktig och ge
uttryck åt en inbördes solidaritet inom kyrkan.
I likhet med utredningsnämnden anser utskottet med hänsyn till vad sålunda
anförts, att en utredning om kyrkofondens framtida användning är
påkallad. Givetvis får det förutsättas, att samråd med andra pågående utredningar
i lämplig utsträckning äger rum.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 2 år 1968
5
I anledning av det anförda hemställde utskottet att kyrkomötet ville i
skrivelse till Kungl. Maj :t begära utredning om kyrkofondens framtida användning
med särskilt beaktande av möjligheterna att ernå en skatteutjämning
mellan församlingar med olika skatteunderlag.
Kyrkomötet avlät skrivelse med sagda hemställan till Kungl. Maj :t den
2 oktober 1963 (skrivelse nr 33).
Vid 196A års riksdag väcktes motioner med i huvudsak samma yrkande
som de ovan omnämnda vid föregående års riksdag. Tredje lagutskottet erinrade
i sitt av riksdagen godkända utlåtande över motionerna (nr 31) om
1963 års kyrkomötes skrivelse i ämnet och fann under hänvisning härtill
någon riksdagens åtgärd ej vara påkallad.
Kyrkomötets skrivelse har därefter av Kungl. Maj :t överlämnats till 1958
års utredning kyrka—stat för övervägande. Utredningen har behandlat skrivelsen
i sitt år 1967 avlämnade betänkande X angående kyrklig egendom,
skattefrågor och prästerskapets privilegier (SOU 1967:46). Utredningen
uttalar (s. 209 ff) efter att ha påvisat att den ojämförligt största delen av
kyrkofondens inkomster utgöres av den allmänna kyrkoavgiften och endast
till en ringa del av avkastning av fondkapitalet, att hänsynen till kapitalets
tillkomst och rättsliga ställning i och för sig inte behöver utgöra något hinder
för att kyrkofondsmedel tas i anspråk även för skatteutjämning mellan
församlingarna för det fall och i den mån så skulle anses påkallat. Å andra
sidan framhåller utredningen att en avsevärd utjämning av skillnaderna i
skattetryck skett mellan församlingarna genom det nya skatteutjämningssystem
som införts med giltighet från och med år 1966 (se ovan sid. 3).
Angelägenheten av en allmän skatteutjämning genom kyrkofonden har därför
enligt utredningen numera minskat. Utredningen erinrar vidare om den
möjlighet församling enligt församlingsstyrelselagen har att ingå i ekonomisk
gemenskap — samfällighet — med annan eller andra församlingar.
Om denna möjlighet tillvaratages torde de ojämnheter i skattetrycket, som
alltjämt kvarstår, kunna i stor utsträckning elimineras. Med hänsyn till det
anförda kan det enligt utredningen ifrågasättas om en utredning i det av
kyrkomötet angivna huvudsyftet — skatteutjämning mellan församlingar
med olika skatteunderlag — numera är påkallad. I vart fall kan — slutar
utredningen — en sådan tidsödande utredning icke ske genom kyrka—statutredningens
försorg.
Betänkandet övervägs f. n. i Kungl. Maj :ts kansli.
Utskottet
Kyrkofondens huvudsakliga uppgift är att fungera som en utjämningsfond
för pastoraten i vad gäller deras kostnader för avlönandet av präster
och — från och med den 1 januari 1952 — även kyrkomusiker. Till dessa
kostnader skall pastoraten i första hand använda avkastningen av sina
6
Tredje lagutskottets utlåtande nr 2 år 1968
präst- och kyrkomusikerlönetillgångar, dvs. löneboställen, prästlönefonder,
eventuella andelar i stiftets prästlönejordsfond och prästlönefondshemman
samt det s. k. klockarboställskapitalet. Om dessa tillgångar lämnar så stor
avkastning att det blir överskott, skall pastoratet inleverera hälften av överskottet
till kyrkofonden. I den mån avkastningen inte förslår till bestridande
av lönekostnaderna utdebiteras för ändamålet viss s. k. församlingsavgift,
och om ytterligare medel erfordras erhålles tillskott ur kyrkofonden.
I motionerna framhålles att någon motsvarande ordning inte gäller beträffande
pastoratens utgifter för avlönandet av kyrkovaktmästarna, oaktat
dessa kostnader kan innebära betydande variationer i belastningen av de
olika pastoraten. Motionärerna hemställer att riksdagen måtte begära att
Kungl. Maj:t prövar och framlägger förslag om utjämning via kyrkofonden
också beträffande pastoratens löneutgifter för kyrkovaktmästarna.
Som framgår av den ovan lämnade redogörelsen fann utskottet då samma
hemställan prövades av 1963 års riksdag det i och för sig vara önskvärt
att de mindre församlingarna om möjligt bereddes lättnad i fråga om
utgifterna för kyrkovaktmästare. Utskottet ansåg det dock tveksamt om den
av motionärerna anvisade vägen innebar den lämpligaste lösningen av
spörsmålet och erinrade därvidlag bl. a. om att en viss utjämning kunde
vinnas om församlingarna enligt församlingsstyrelselagens bestämmelser
gick samman och bildade enheter med större ekonomisk bärkraft. Dessa
uttalanden, som godkändes av riksdagen, synes alltjämt gälla. Härutöver
må framhållas att angelägenheten av en reglering genom kyrkofonden
i viss mån minskat i styrka genom den utjämning av skillnaderna i skattetryck
mellan församlingarna som skett genom det nya skatteutjämningssystern
som trätt i kraft den 1 januari 1966. Enligt detta utgår till såväl de
borgerliga som kyrkliga kommunerna bidrag av statsmedel, när skattekraften,
dvs. antalet skattekronor per invånare, understiger en viss nivå enligt
taxeringen för bidragsåret. I förevarande sammanhang bör dock uppmärksammas
att — till skillnad mot vad som gäller för de borgerliga kommunerna
— statligt bidrag i anledning av hög utdebitering inte utgår till de kyrkliga
enheterna.
Till vad nu sagts kommer att frågan om skatteutjämning mellan församlingar
med olika skatteunderlag nyligen övervägts av kyrka-statutredningen
i anledning av en framställning från 1963 års kyrkomöte rörande
kyrkofondens framtida användning. Utredningens överväganden har framlagts
i ett år 1967 avgivet betänkande som alltjämt är beroende av Kungl.
Maj :ts prövning.
Vid nu anförda förhållanden finner utskottet — oaktat alt uttalandet
om önskvärdheten av en lättnad för de mindre församlingarna i fråga om
utgifterna för kyrkovaktmästare alltjämt äger giltighet — att någon riksdagens
åtgärd i anledning av motionerna inte för närvarande är påkallad,
varför utskottet får hemställa,
7
Tredje lagutskottets utlåtande nr 2 år 1968
att motionerna 1:426 och 11:520 icke föranleder någon
riksdagens åtgärd.
Stockholm den 14 februari 1968
På tredje lagutskottets vägnar:
ERIK ALEXANDERSON
Vid detta ärendes behandling har närvarit:
från första kammaren: herrar Alexanderson (fp), Göran Karlsson
(s), Svante Kristiansson (s), Ebbe Ohlsson (h), Erik Jansson (s), Åkesson
(fp), Hansson (s) och Nils Nilsson (ep);
från andra kammaren: herrar Levin (s), Johansson i Torp (s), Nyberg
(fp), fru Torbrink (s), herrar Hedin* (h), Persson i Tandö (s),
Tobé (fp) och Josefson i Arrie (ep).
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.