Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1968
1
Nr 18
Utlåtande i anledning av väckta motioner angående förande av
sparkstötting.
Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta och till
lagutskott hänvisade motioner, nr 428 i första kammaren av fröken Stenberg
och nr 52i i andra kammaren av herr Nilsson i Agnäs.
I motionerna, som är likalydande, hemställes »att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte anhålla att Kungl. Maj :t måtte vidtaga sådan ändring
i gällande lagtext att person, som färdas å sparkstötting, hänföres till
fotgängare och därmed hänvisas till vägens vänstra sida».
Motionerna
I motionerna framhålles att ett flertal trafikolyckor visar att lämpligheten
av nu gällande regel att sparkstötting skall föras på vägens högra sida kan
ifrågasättas. En sparkstötting är enligt motionärerna icke i egentlig mening
ett fordon, eftersom den i allmänhet icke är försedd med signaler, belysning
eller reflexer. När den sparkåkande färdas i samma riktning som övriga snabba
fordon, utsättes han enligt motionärerna för stora risker, eftersom han
svårligen kan observeras i mörker. År han däremot fotgängare och går
på vägens vänstra sida, kan han observera den mötande trafiken och utsättes
icke för påkörningsrisk bakifrån. Använder han sparkstötting och
färdas på vägens vänstra sida stör han icke gångtrafikanterna i övrigt,
eftersom de förekommande sparkstöttingarna har ringa mått och i allmänhet
låg hastighet, när de sparkas fram.
Gällande bestämmelser
Enligt 1 § 1 mom. vägtrafikförordningen den 28 september 1951 förstås
med fordon varje anordning på hjul, band eller medar, som är inrättad för
färd på marken och icke löper på skenor. Sparkstötting är således i vägtrafikförordningens
mening att anse såsom fordon. Sparkstötting bör jämlikt
regeln i 45 § 1 inom., där så lämpligen kan ske, föras på högra delen
av vägen. Enligt 44 § skall, när på väg finnes skilda banor för olika slag av
vägtrafikanter, fordon föras på bana, som är avsedd för fordonet. Härav
följer att sparkåkare icke får använda gångbana eller cykelbana. I detta
sammanhang må erinras om bestämmelsen i 38 § enligt vilken trafikregBihang
till riksdagens protokoll 1968. 9 samt. 3 avd. Nr 18
2
Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1968
lerna för gående skall gälla även den, som för barnvagn, rullstol eller lekfordon,
så ock den, som åker skidor, skridskor eller rullskridskor. Det må
även nämnas att föreskrifter att sparkstötting skall vara försedd med
belysnings- eller reflexanordning ej har upptagits i vägtrafikförordningen.
Av visst intresse i nu förevarande avseende är vidare den i 51 § 2 mom.
införda rekommendationen att den, som under mörker på väg, varest tillfredsställande
belysning ej är anordnad, framför vissa slag av fordon, bl. a.
sparkstötting, bör vara försedd med tänd lykta eller reflexanordningar eller
ock bära klädesplagg, som vid belysning skarpt avtecknar sig mot omgivningen.
Frågans tidigare behandling
I skrivelse den 4 mars 1960 uppdrog Kungl. Maj :t åt statens trafiksäkerhetsråd
att låta utreda vilka åtgärder som kunde vara ägnade att minska
risken för olycksfall vid förande av sparkstötting samt att till Kungl. Maj:t
inkomma med de förslag, vartill utredningen kunde föranleda. I skrivelsen
anfördes som exempel på tänkbara åtgärder användning av belysningseller
reflexanordningar eller tillämpning av andra trafikregler än de då
gällande.
I anledning av uppdraget införskaffade trafiksäkerhetsrådets arbetsgrupp
förundersökningsprotokoll från samtliga de polisundersökta vägtrafikolyckor
i Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens
och Norrbottens län, vari sparkstöttingar varit inblandade och som inträffat
under tiden 1 januari 1959—den 1 april 1960. Materialet utvisade att
av 102 undersökta sparkstöttingolyckor 48 tillgått på så sätt, att sparkåkarna
färdats på vägens vänstra sida och därvid blivit påkörda av bakifrån
kommande fordon. Av dessa 48 olyckor hade icke mindre än 42 inträffat
under mörker. Vidare framgick att 6 olyckor, varav 5 mörkerolyckor,
hade inträffat då sparkåkarna färdats längs vägens högra sida och sammanstött
med mötande fordon. Slutligen må nämnas att 13 kollisioner
inträffat då sparkåkare, som åkt på vägens högra sida, försökt svänga
över till vänster vägbana, sedan de uppmärksammat fordon, vilket nalkats
bakifrån.
Trafiksäkerhetsrådet redovisade sitt uppdrag i skrivelse till Kungl. Maj :t
den 1 juni 1961.
Beträffande frågan om ändrade trafikregler fann rådet att det endast
kunde komma i fråga att avföra sparkstöttingarna från kategorin fordon.
Därest man skulle tillåta sparkåkarna liksom fotgängarna att färdas på
vägens högra sida fordrades att sparkstöttingarna jämställdes med de i 38 §
vägtrafikförordningen uppräknade fordonen. Trafiksäkerhetsrådet konstaterade,
att man icke hade någon vetskap om i vilken utsträckning spark
-
3
Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1968
åkare brukade färdas på vägens olika sidor. Det var därför icke möjligt
att enbart med ledning av de bearbetade olyckorna avgöra huruvida det
skulle vara farligare att färdas på vägens vänstra del än på dess högra.
Rådet fortsatte härefter:
Det skulle dock rent teoretiskt kunna tänkas vara en fördel ur säkerhetssynpunkt
om sparkåkarna färdades på vägens högra sida, d. v. s. mot fordonstrafiken.
Det kan göras gällande, att de i sådant fall lättare skulle vara
i stånd att upptäcka fordon, som nalkas, och därför även kunna undvika
att bli påkörda av dem. Ett dylikt resonemang torde ha varit ett av de
främsta skälen till att man i 60 § vägtrafikförordningen föreskrivit, att
gående, där gångbana eller cykelbana ej finnes, skall begagna yttersta delen
av vägen, företrädesvis den på högra sidan. Beträffande sparkåkarna
bör då framhållas, att de uteslutande färdas under vinterförhållanden, då
vägarna ofta omges av — särskilt i de nordligaste länen — höga snövallar.
Det kan därför ifrågasättas, huruvida det är möjligt för en sparkåkare, då
han märker, att det föreligger risk för honom att bli påkörd av ett mötande
motorfordon, att tillräckligt snabbt kunna sätta sig i säkerhet. Detta gäller
särskilt äldre trafikanter. Det synes icke heller finnas någonting, som talar
för, att sparkåkarna, därest de finge färdas på vägens högra del, skulle kunna
avgöra, huruvida de löpte risk att bli påkörda eller ej, i så god tid, att de
verkligen hunne vidtaga åtgärder för att sätta sig i säkerhet. Som inledningsvis
nämnts, skulle en ändring av nu gällande bestämmelser vidare medföra,
att sparkstöttingarna jämställdes med bl. a. barnvagnar och lekfordon.
Det kan emellertid ifrågasättas, om detta är lämpligt, särskilt med
hänsyn till att en sparkstötting, i varje fall i utförslut, kan bringas upp i
hastigheter, som betydligt överstiger ovannämnda fordons och närmast kan
jämföras med cyklars, klan kan ej heller helt bortse från risken för fotgängare
och därmed likställda trafikanter att bakifrån bli påkörda av
sparkstöttingar. Med hänvisning till vad nu anförts synes någon ändring av
trafikreglerna för sparkstöttingar icke böra komma till stånd.
I fråga om belysnings- och reflexanordningar föreslog rådet att i vägtrafikförordningen
skulle införas en bestämmelse av innehåll att sparkstötting
som fördes å väg skulle vara försedd med reflexanordning, som vid
belysning återkastade vitt sken framåt och rött sken bakåt.
Skrivelsen remissbebandlades, därvid samtliga remissinstanser utom en
instämde i rådets förslag att ej ändra trafikreglerna för sparkstötting.
Skrivelsen har icke föranlett någon åtgärd från Kungl. Maj :ts sida.
I motioner till 1963 års riksdag hemställdes om sådan ändring av vägtrafikförordningen
att sparkstötting i då gällande vänstertrafik skulle
framföras å vägens högra sida samt vid färd i mörker framtill skall vara
försedd med lampa eller kraftig reflexanordning. Tredje lagutskottet fann
i utlåtande över motionerna (utlåtande 1963: 7) att dessas syfte att öka
trafiksäkerheten var värt beaktande men ansåg, med hänsyn till att trafiksäkerhetsrådets
ovannämnda utredning dåmera övervägdes inom Kungl.
Maj :ts kansli, att något uttalande från riksdagens sida icke erfordrades i
anledning av motionerna. Riksdagen följde utskottet.
4
Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1968
Enligt Kungl. Maj :ts bemyndigande den 9 december 1960 bär tillkallats
svenska ledamöter att ingå i en nordisk kommitté, nordisk vägtrafikkommitté,
med uppgift att utarbeta förslag till gemensam vägtrafiklagstiftning
för Danmark, Finland, Norge och Sverige.
Kommittén, som tidigare redovisat förslag till enhetliga vägmärken för
de fyra länderna, har i maj 1966 avgivit betänkande angående enhetliga
vägtrafikregler (NU 1986:2—3). I betänkandet behandlas i huvudsak de
egentliga trafikreglerna, dvs. i princip de regler som avser vägtrafikants
uppträdande i trafiken. Enligt 2 § 3 mom. i förslaget skall vid tillämpningen
av trafikreglerna såsom gående även anses den som åker skidor, skridskor
eller rullskridskor, den som för sparkstötting, barnvagn, lekfordon eller
icke motordrivet sjuk- eller invalidfordon samt den som leder cykel eller
moped. I motsats till den gående får emellertid enligt 26 § 1 mom. i förslaget
den som för sparkstötting, liksom f. ö. skidåkare, begagna gångbana
endast om annan del av vägen icke är framkomlig för honom. Vidare föreskrives
i samma lagrum att han företrädesvis skall använda vägens högra
sida.
Betänkandet har remissbehandlats i de olika länderna. Kommitténs förslag
angående förande av sparkstötting har därvid föranlett erinringar från
åtskilliga svenska remissinstanser. Svea hovrätt, hovrätten för Övre Norrland,
statens järnvägar, skolöverstyrelsen, länsstyrelsen i Kopparbergs län,
Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande, Svenska vägföreningen,
motorförarnas organisationer, trafikförsäkringsföreningen och ett par
lokalt hörda remissorgan har sålunda ansett att bestämmelserna om gåendes
uppträdande i trafiken också bör gälla dem som för sparkstötting.
Svar på enkel fråga vid 1968 års riksdag
I svar den 19 januari 1968 på en i andra kammaren framställd enkel
fråga angående enhetliga nordiska trafikregler om framförande av sparkstötting
på vägens vänstra sida anförde chefen för kommunikationsdepartementet,
statsrådet Lundkvist, att Nordisk vägtrafikkommitté nyligen börjat
granska de yttranden över kommitténs förslag till enhetliga nordiska
trafikregler som inkommit efter remiss i de olika länderna samt att kommittén
beräknade att bli färdig med arbetet under hösten 1968. Innan
resultatet av kommitténs arbete förelåg ansåg statsrådet det inte lämpligt
att uttala någon mening om kommande ställningstaganden till den närmare
utformningen av de olika regler som behandlas i förslaget.
Utskottet
Enligt vägtrafikförordningen är sparkstötting att anse som fordon. Då
särskilda undantagsregler för trafik med sparkstötting icke gäller, följer
härav att den som för sparkstötting inte får använda gångbana eller cykel
-
5
Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1968
bana utan fordonet skall föras på körbanan och i regel på dess högra sida.
Motionärerna anser att lämpligheten av dessa regler kan ifrågasättas.
Risken för sådana, nu vanliga olyckor, då sparkstöttingförare blir påkörda
bakifrån, skulle enligt motionärerna bortfalla om sparkstöttingarna framfördes
på vägens vänstra sida. I enlighet härmed hemställes om sådan ändring
i vägtrafikförordningen att person som färdas på sparkstötting räknas
som fotgängare och därmed hänvisas till vägens vänstra sida.
Utskottet finner motionernas syfte att öka trafiksäkerheten för sparkstöttingförare
värt beaktande. Vissa skäl synes också tala för att det från
trafiksäkerhetssynpunkt kan vara riktigare att föra sparkstötting på vägens
vänstra sida. Som framgår av redogörelsen ovan har frågan övervägts av
Nordisk vägtrafikkommitté i dess år 1966 avgivna betänkande med förslag
till enhetliga nordiska trafikregler. Enligt förslaget skall som gående anses
också den som för sparkstötting. I motsats till gående får emellertid
sådan trafikant begagna gångbana endast om annan del av vägen icke är
framkomlig för honom. Vidare skall han enligt förslaget företrädesvis använda
vägens högra sida. Betänkandet har remissbehandlats i de olika länderna,
därvid som närmare framgår av redogörelsen ovan åtskilliga remissinstanser
ansett att bestämmelserna om gåendes uppträdande i trafiken också
bör gälla dem som för sparkstötting. Materialet granskas f. n. av kommittén
som beräknas avsluta arbetet härmed under hösten 1968. I detta läge
bör något ställningstagande icke ske från riksdagens sida.
Utskottet får således hemställa
att motionerna 1:428 och 11:524 icke föranleder någon
riksdagens åtgärd.
Stockholm den 5 mars 1968
På tredje lagutskottets vägnar:
ERIK ALEXANDERSON
Vid detta ärendes behandling har närvarit:
från första kammaren: herrar Alexanderson (fp)*, Knut Johansson
(s)*, Ebbe Ohlsson (h), Nils-Eric Gustafsson (ep), Erik Jansson (s), Ernulf
(fp)*, Hansson (s)* och fru Landberg (s)*;
från andra kammaren: herrar Johansson i Torp (s), Nyberg (fp), Grebäck
(ep), Hedin (h), Tobé (fp)*, Svenning (s), fru Ekroth (s) och herr
Hammarberg (s).
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.