Tredje lagutskottets utlåtande nr 14 år 1968
1
Nr 14
Utlåtande i anledning av väckt motion angående utbetalningen av
belopp som enligt naturvårdslagen nedsatts hos länsstyrelse.
Tredje lagutskottet har behandlat en i riksdagens törsta kammare väckt
och till lagutskott hänvisad motion, nr 697, av herr Fälldin.
I motionen hemställes att riksdagen måtte besluta att 34 § första
stycket naturvårdslagen den It december 1964 ändras genom att följande
satser tillägges: »; dock att utbetalning av nedsatt belopp må ske till
vederbörande fastighetsägare eller till den, vilken ersättningen eljest tillerkänts,
där det visas att fordringsägare lämnat medgivande därtill».
Till stöd för yrkandet anför motionären bland annat att fastighetsägare,
som tillerkänts ersättning på grund av åtgärd enligt naturvårdslagen, i flertalet
fall inhämtar medgivande från inteckningshavare att det hos länsstyrelsen
nedsatta beloppet får utbetalas till fastighetsägaren i stället för
att delas ut på intecknad fordran. Inteckningshavarna utgår därvid från
att inteckningarna förblir gällande till hela sina belopp. Denna uppfattning
delas av åtskilliga länsstyrelser som med hänsyn därtill underlåter att
anmäla utbetalningen till inskrivningsdomaren för anteckning i inteckningsprotokollet
att intecknade belopp minskat. Enligt rättspraxis (NJA
1930:536) blir emellertid inteckning utan verkan motsvarande utbetalt belopp
vare sig inteckningshavaren lyft beloppet eller avstått från sin rätt
därtill och även om föreskriven anteckning inte skett i inteckningsprotokollet.
För att undvika dessa konsekvenser av det förfarande som brukar
tillämpas föreslår motionären att 34 § första stycket naturvårdslagen kompletteras
med en regel, hämtad från 9 kap. 69 § tredje stycket vattenlagen.
Inteckningshavare skulle därigenom kunna avstå från sin rätt att lyfta
utgående ersättningsbelopp utan att panträtten inskränkes.
Gällande bestämmelser
Enligt bestämmelser i naturvårdslagen den 11 december 1964 kan meddelas
föreskrifter som i olika hänseenden kan inskränka tidigare möjligheter
för ägare av fast egendom att bruka egendomen. Genom lagen infördes
även förbud mot att utan tillstånd av länsstyrelsen nyttja täkt av
sten, grus, sand eller lera för avsalu. Sådant tillstånd kan vägras eller
förbindas med särskilda föreskrifter. För intrång i de tidigare möjligheterna
1 — 0110838 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 9 samt. 3 avd. Nr 14-
2
Tredje lagutskottets utlåtande nr 14 år 1968
att bruka fastighet kan ägaren få ersättning av kronan. Om den ersättning,
som fastighetsägaren har tillerkänts på vissa närmare angivna
grunder, har bestämts att utgå som ett engångsbelopp och om fastigheten
genom det beslut, som har föranlett rätten till ersättning, har minskat i
värde så att den kan antagas inte utgöra full säkerhet för fordran, för
vilken fastigheten svarade när rätten till ersättning uppkom, skall ersättningen
enligt 34 § nedsättas hos länsstyrelsen. Om fördelning och utbetalande
av beloppet samt om verkan därav skall gälla bestämmelserna i lagen
om expropriation för det fall att nyttjanderätt eller servitutsrätt upplåts.
I 57 § andra stycket lagen om expropriation föreskrivs att bestämmelserna
om fördelning hos överexekutor av köpeskilling för fast egendom som
sålts på grund av utmätning skall äga motsvarande tillämpning angående
expropriationsersättning för upplåtelse av särskild rätt till fast
egendom, om fastigheten besväras av sökt eller beviljad inteckning för
fordran eller om den jämlikt It kap. 2 § jordabalken kan i ägarens hand
häfta för ogulden köpeskilling.
Om vid fördelningen av ersättning likvid utfaller på intecknings huvudstol,
åligger det enligt 58 § lagen om expropriation länsstyrelsen att, sedan
fördelningen blivit godkänd eller vunnit laga kraft, genast anmäla detta hos
inskrivningsdomaren. Har panthavaren vid fördelningssammanträdet avstått
från sin rätt att lyfta det utfallande beloppet, anses betalning såvitt
avser medel som nedsatts enligt lagen om expropriation ändå ha utfallit
på inteckningens huvudstol enligt ett avgörande av högsta domstolen
(NJA 1930:536). Utfaller betalning på intecknings huvudstol, är
inteckningen enligt 24 § 2 mom. inteckningsförordningen utan verkan till
motsvarande belopp. Om inteckningen är meddelad i flera fastigheter, skall
enligt 36 § 2 mom. samma förordning inte heller de övriga fastigheterna
häfta för den del av inteckningen, för vilken betalning har utfallit vid fördelningen.
På samma sätt som nu angivits beträffande nedsatt ersättning enligt naturvårdslagen
förfares med nedsatt ersättning enligt bland annat 20 § lagen
om allmänna vägar, 7 § lagen om fornminnen och It § lagen om byggnadsminnen.
Även i dessa lagrum hänvisas nämligen till bestämmelserna i
lagen om expropriation för det fall att nyttjanderätt eller servitutsrätt
upplåts.
I vattenlagen hänvisas däremot inte till bestämmelserna i lagen om expropriation
beträffande fördelning och utbetalande av nedsatta ersättningsmedel.
I stället anges i 9 kap. 69 § vattenlagen liksom i lagen om expropriation
att bestämmelserna om fördelning hos överexekutor av köpeskilling
för fast egendom som sålts på grund av utmätning skall äga motsvarande
tillämpning beträffande nedsatta ersättningsmedel, om fastigheten som löses
3
Tredje lagutskottets utlåtande nr 14 år 1968
eller skadas besväras av sökt eller beviljad inteckning för fordran eller
om den jämlikt It kap. 2 § jordabalken kan i ägarens hand häfta för
ogulden köpeskilling. Beträffande andra nedsatta ersättningsbelopp än sådana
som avser lösen, helt eller delvis, av fast egendom gäller enligt 69 g
tredje stycket att beloppet vid fördelningen får utbetalas direkt till fastighetsägaren
eller till den som ersättningen i annat fall har tillerkänts, om
fordringsägarna har lämnat sitt medgivande.
I 24 § 3 mom. inteckningsförordningen anges att särskilda regler gäller
för hur inteckning, som utgår ur brandskadeersättning, blir utan verkan.
Enligt 2 § första stycket lagen den 8 april 1927 om inteckningshavares rätt
till betalning ur ersättning, som utgår på grund av brandförsäkringsavtal,
prövas inte inteckningshavares rätt till betalning vid fördelning av ersättning,
om inteckningshavaren har gett till känna att han inte önskar betalning.
I 3 § samma lag stadgas att om betalning vid fördelning utfallit på
intecknings huvudstol, blir inteckningen utan verkan till den del den har
guldits.
Förslaget till ny jordabalk
Frågan om rätt för inteckningshavare att med bibehållen panträtt avstå
från betalning av belopp som vid fördelning skulle utfalla på inteckning
behandlas i förslaget till ny jordabalk. Förslaget är f. n. remitterat till
lagrådet för yttrande. Frågan behandlas i lagrådsremissen i 6 kap. 14 §.
Förslag till ny jordabalk framlades av lagberedningen i två etapper,
åren 1947 och 1960 (SOU 1947:38 och 1960:24—26). Vid remissbehandlingen
framkom viss kritik mot förslaget, särskilt i fråga om panträtten.
År 1961 tillkallades en särskild utredningsman med uppgift att i vissa
delar överarbeta lagberedningens förslag. Utredningsmannen avgav år
1963 betänkande med reviderat förslag till jordabalk m. in. (SOU 1963:
55). Även detta betänkande remissbehandlades.
Lagberedningen lämnar en utförlig redogörelse för behandlingen tidigare
i skilda sammanhang av frågan om rätt för inteckningshavare att
låta inteckning kvarstå med oförändrat belopp, om inteckningshavaren
vid fördelning avstår från belopp som skulle utfalla på inteckningen. I
detta hänseende kan hänvisas till betänkandet (SOU 1960:25 s. 217—
219).
Beredningen anför härefter bland annat följande.
Nu gällande bestämmelser om den inverkan som vid expropriation och
annat likställt förvärv fördelningen har å panträttens belopp leda till att i
första hand panträtter med bästa förmånsrätt reduceras, medan panträtter
med sämre förmånsrätt i regel lämnas oberörda. Detta förhållande synes
stå i mindre god överensstämmelse med den inom inteckningsrätten eljest
gällande grundsatsen om panträttsskyddets avvägning mellan flera pant
2—0H0838
Bihang till riksdagens protokoll 1968. 9 samt. 3 avd. Nr 14
4
Tredje lagutskottets utlåtande nr 14 år 1868
rätter. Sannolikt har man utgått från att det för panthavaren utgjorde en
förmån att erhålla betalning. Uppenbart är ock detta ofta fallet. I tider
med stigande ränta ställer sig en sådan betalning gynnsam för panthavaren,
även om säkerheten alltjämt är fullt betryggande, medan det
motsatta inträffar, då räntan är fallande. Från de nu angivna utgångspunkterna
synes det bäst överensstämma med lagstiftningens allmänna
grunder att panthavarna efter deras inbördes företräde erhålla valrätt
huruvida de vilja låta beloppet innestå eller ej; de böra med andra ord i tur
och ordning erbjudas att lyfta ersättningen och endast den panträtt å
vilken betalning guldits bör bli utan verkan till motsvarande belopp. Det är
detta förfaringssätt som nu tillämpas vid fördelning av brandskadeersättning.
För genomförande av en sådan ordning är det uppenbarligen en förutsättning
att icke andra rättsägares intressen därigenom åsidosättas. Beträffande
panträtter föreligger uppenbarligen icke någon risk i detta hänseende.
Innehavaren av en sådan har, när han avstår från betalning vid fördelningen,
därigenom tillkännagivit att han anser fastigheten eller den återstående
delen av denna, även med det reducerade värdet, erbjuda full
täckning för det pantförskrivna beloppet; för rättsägare, som i förmånsrätt
följa närmast efter den som mottagit betalning, inträder liksom med det
nuvarande systemet en motsvarande förbättring i förmånsrätten. Det nu
sagda äger tillämpning även i fråga om fastighetsägaren; skulle samtliga
fordringsägare i fastigheten avstå från betalning, kommer beloppet att utbetalas
till fastighetsägaren. Mera oviss ter sig situationen i fråga om sådana
begränsade sakrätter vilkas innehavare icke vid fördelningen äga
uppbära betalning. Det har anmärkts att det för innehavaren av en dylik
rättighet, som åtnjuter sämre rätt än panträtten, kan leda till rättsförlust,
om panträtten likväl bibehålies vid sitt ursprungliga belopp; ett avstående
från betalning utan avskrivning å panträtten skulle medföra ökad risk att
rättigheten vid exekutiv försäljning ginge förlorad.
Vid bedömande av detta spörsmål må till en början fastställas att någon
sådan ökad risk uppenbarligen icke uppkommer för rättsägare, som
följer efter den fordringsägare, vilken uppburit betalning; genom beloppets
avskrivning å panträtten har det tidigare rättsläget för denne rättsägare
återställts. Anmärkningen är formellt befogad allenast i vad angår
rättsägare, vars företräde ligger efter fordringsägare som avstått från betalning
men före fordringsägare eller fastighetsägare som mottagit betalning.
Vad angår rättigheter med nu angivna läge torde som regel kunna
antagas att de vid exekutiv auktion falla inom lägsta budet och sålunda
av denna anledning komma att bibehållas. Även om så icke är förhållandet,
är det dock osannolikt att utsikten till rättighetens bevarande vid auktionen
skulle i någon nämnvärd mån påverkas av att någon avskrivning ej
skett å panträtten. Borgenären har själv bedömt situationen så att den
kvarstående säkerheten var fullt betryggande för panträttens hela kapitalbelopp.
Om vid den exekutiva auktionen rättigheten dock går förlorad,
lär detta få antagas ha sin grund i helt andra omständigheter.
Fn utväg vore visserligen att för nu ifrågavarande fall göra frågan huruvida
panträtten må gälla med oförändrat belopp beroende av om sådan
rättsägare som här avses lämnar sitt samtycke därtill. Den nu antydda
lösningen skulle emellertid komplicera rättsreglerna och deras tillämp
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr lk år 1968 5
ning samt i mänga fall resa hinder mot uppnåendet av syftet med den ifrågavarande
lagändringen. Ej heller har vid tillkomsten av 1927 års lag sådan
garanti ansetts erforderlig eller ens varit under diskussion.
Av vad nu anförts finner beredningen övervägande skäl tala för en generell
lösning av denna fråga enligt de grunder som angivits i 1927 års lagstiftning.
En panthavare skulle alltså äga att vid fördelningen avstå från
sin rätt till utdelning utan att beloppet avskrevs å hans panträtt; den utdelning
från vilken han sålunda avstått ingår då i de medel som äro att tillgå
vid fördelningen till närmaste fordringsägare i fastigheten och, om
alla fordringsägarna avstå, till fastighetsägaren.
Beredningen uttalar vidare, att ett stadgande av nu angiven innebörd bör
upptas i jordabalken och inte i de särskilda författningar som behandlar
förfarandet vid fördelningen. Som huvudregel bör gälla att inteckningen är
utan verkan, om och i den mån vid fördelningen betalning utfaller på
huvudstolen av den intecknade fordringen. Till denna huvudregel torde
lämpligen kunna fogas stadgandet om verkan av att borgenären avstått från
betalning. En hänvisning torde alltjämt böra ske till 1927 års lag om
brandskadeersättning.
Jordabalksutredningen, som till skillnad från lagberedningen föreslår
att inteckning även i fortsättningen skall kunna meddelas i flera fastigheter
gemensamt, framhåller inledningsvis alt infogande av bestämmelser
om gemensam inteckning i lagberedningens förslag kräver en avvikande
regelkonstruktion, såvitt avser inverkan av medelsfördelning pa sådan
inteckning. Detta beror på att beredningen öppnat möjlighet för panthavare
att, innan fördelningen ägt rum, avstå från sin rätt till betalning utan att
beloppet avskrivs på inteckningen. 1 övergångssammanhanget diskuterade
beredningen hur del nya stadgandet skulle verka i en situation, då den
fastighet vari inteckningen fick kvarstå var gemensamt intecknad med
annan fastighet. Det fanns enligt beredningen två vägar att göra det nya
stadgandet tillämpligt även i fråga om gemensam inteckning. Den ena
innebar, att det belopp, som avståendet gällde, inte senare skulle vid eu
exekutiv auktion få såsom brist överföras till övriga fastigheter. Alternativet
skulle vara, att innehavaren av gemensam inteckning under förutsättning
av samtycke från rättsägare i övriga samintecknade fastigheter skulle
få behålla inteckningen orubbad, trots att han vid fördelningen kunnat lyfta
betalning. För den övergångstid, under vilken gemensam inteckning skulle
kvarstå, ansåg sig beredningen emellertid inte böra förorda någondera av
dessa båda utvägar. I stället föreslogs att den nya bestämmelsen om rätt
för panthavare att utan inverkan på inteckningen avstå från betalning inte
alls skulle gälla gemensam inteckning.
Utredningen, som haft att bedöma frågan utifrån det förhållandet, att gemensam
inteckning skall finnas kvar även i fortsättningen och ej endast
under en kort övergångstid, anser uteslutet att låta den av beredningen
6
Tredje lagutskottets utlåtande nr år 1968
föreslagna nya bestämmelsen utan vidare bli tillämplig också på gemensam
inteckning. De av lagberedningen diskuterade båda alternativen till särregler
skulle enligt utredningens mening i alltför hög grad komplicera rättstillämpningen.
Den lösning, som förutsätter medgivande från samtliga berörda
rättsägare, torde dessutom vara sådan, att syftet med lagändringen
i många fall inte skulle uppnås. Utredningen föreslår därför att rätten
för panthavare att utan inverkan på inteckningen avstå från betalning ej
skall gälla gemensam inteckning.
I remissyttrandena framhåller länsstyrelsen i Kronobergs län att det är
angeläget att bestämelserna i jordabalken utformas så att möjlighet öppnas
också för innehavare av gemensam inteckning att utan rättsförlust avstå
från expropriations- och liknande ersättningar till förmån för panthavare
med sämre rätt. Länsstyrelsen anser att utredningens argument att ett utsträckande
av reformen skulle i alltför hög grad komplicera rättst illlämpningen
inte är bärande. Det torde inte möta några större svårigheter
för fördelningsmyndigheten att även beträffande gemensamma inteckningar
avgöra vilka medgivanden som erfordras för att en inteckningshavare skall
med bibehållen panträtt kunna avstå från att lyfta ett nedsatt belopp.
Landsliypot eksombudsmans föreningen intar samma ståndpunkt och uttalar
att en lösning av frågan måste anses ytterst angelägen från fastighetskreditväsendets
synpunkt.
Departementschefen anför följande.
Jag delar i princip lagberedningens uppfattning att en inteckningshavare
bör kunna vid medelsfördelning, som avses i detta lagrum, avstå från rätt
till betalning utan inverkan på inteckningen. Denna från praktisk synpunkt
betydelsefulla reform får dock inte sitt fulla värde, om den inte görs tilllämplig
också på gemensam inteckning. Här möter emellertid särskilda
problem. Anledningen till att, i fall som åsyftas i denna paragraf, medel
fördelas mellan rättsägare i fastighet är att denna av en eller annan orsak
nedgått i värde på grund av att den i visst hänseende tas i anspråk eller
lider skada eller intrång eller att den i anledning av expropriation eller
annat tvångsförvärv helt befrias från gravationer. Häftar fastigheten gemensamt
med en eller flera andra fastigheter för inteckning skulle nämnda
förhållande i och för sig kunna leda till att övriga fastigheters ansvar för den
gemensamma inteckningen ökade. En sådan följd motverkas dock av att ersättningen
hålls rättsägarna till handa. Om innehavaren av pantbrev på
grundval av gemensam inteckning utan vidare skulle äga avstå från sin del
av ersättningen, skulle alltså rättsägarna i övriga fastigheter gå miste om
kompensationen för det ökade inteckningsansvaret. Det erfordras således ett
särskilt regelsystem för att i nödig utsträckning tillgodose alla intressenter.
Den av lagberedningen antydda lösningen på problemet som innebär
att brist inte skulle få överföras till övriga fastigheter från den fastighet
som medelsfördelningen gäller, är uppenbarligen inte godtagbar. Genom
en sådan ordning skulle nämligen pantbrev på grundval av gemensam in
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr lfr år 1968 7
teckning uppkomma, vilka inte ens subsidiärt uppbär fullständigt gemensamt
inteckningsansvar. En sådan ordning har konsekvent undvikits i
andra sammanhang. Det återstår då endast att göra rätten för innehavaren
av pantbrev på grundval av gemensam inteckning att utan inverkan på
inteckningen avstå från ersättning beroende av att berörda rättsägare samtycker
till avståendet. Denna utväg leder visserligen, såsom jordabalksutredningen
anmärkt, till vissa komplikationer. Dessa är emellertid inte
andra än som möter exempelvis vid relaxation och det kan inte göras gällande
att fördelningsmyndigheten skulle sakna kompetens att handha ett
sådant system. Jag har därför stannat för att föreslå, att även innehavare
av pantbrev på grundval av gemensam inteckning skall utan inverkan på
denna kunna avstå från ersättning vid medelsfördelning, under förutsättning
att vederbörliga sakägarmedgivanden inges. Föreligger inte sådana
medgivanden i erforderlig utsträckning, bör inteckningshavaren oundgängligen
vara skyldig att ta betalning. Reglerna om sakägarmedgivanden
har utformats i konsekvens med vad som gäller vid relaxation.
Förslaget har följande huvudsakliga innehåll.
Då myndighet fördelat medel mellan rättsägare i intecknad fastighet,
svarar denna icke för inteckningen i den mån betalning utfallit på pantbrevets
belopp. Om betalning utfallit på grund av gemensam inteckning, är
den eller de återstående fastigheterna i samma mån fria från ansvar.
Om rättsägare före fördelningen avstått från sin rätt till betalning, inverkar
fördelningen icke på inteckningen. I fråga om gemensam inteckning
gäller detta dock endast om samtycke till avståendet lämnats av såväl ägare
till övriga av inteckningen besvärade fastigheter som innehavare av panträtt
eller annan rättighet, som är inskriven, om rättigheten gäller i en eller
flera av fastigheterna med lika rätt som eller sämre rätt än inteckningen.
Utskottet
Enligt bestämmelser i naturvårdslagen kan till skydd för bland annat
friluftslivet och landskapsbilden meddelas föreskrifter eller beslut, som på
olika sätt begränsar en fastighetsägares rätt att fritt disponera över sin
egendom. 1 viss utsträckning kan han få ersättning av kronan för den
skada han lider. Så är fallet bland annat om tillstånd till grustäkt vägrats
och marken till följd härav kan användas endast på sätt som står i uppenbart
missförhållande till dess värde vid Liden för lagens ikraftträdande. 1
vissa fall skall ersättning enligt föreskrift i 34 § naturvårdslagen nedsättas
hos länstyrelsen, dock endast om fastigheten genom det beslut, som föranlett
rätten till ersättning, undergått sådan minskning i värde att den inte
kan antagas utgöra full säkerhet för fordran, för vilken fastigheten svarade
då rätten till ersättning uppkom. Beträffande fördelning och utbetalande
av beloppet och verkan därav skall expropriationslagens bestämmelser
för det fall att nyttjanderätt eller servitutsrätt upplåtes gälla i tillämpliga
8
Tredje lagutskottets utlåtande nr 14 år 1968
delar. Enligt dessa bestämmelser skall nedsatt ersättning fördelas på samma
sätt som köpeskilling för fast egendom som sålts på grund av uimätning.
Utfaller vid fördelningen likvid på intecknings kapitalbelopp, skall
länsstyrelsen anmäla detta till inskrivningsdomaren för anteckning i fastighetsboken.
Inteckningen blir nämligen utan verkan till så stort belopp som
utfaller på kapitalbeloppet. Om panthavaren vid fördelningssammanträdet
avstått från sin rätt att lyfta det utfallande beloppet, har detta i rättspraxis
bedömts som om betalning utfallit.
Även beträffande ersättning enligt en del andra lagar av expropriationsrättslig
natur såsom lagen om allmänna vägar, lagen om fornminnen och
lagen om byggnadsminnen gäller expropriationslagens nu nämnda regler.
I fråga om vissa slag av ersättningar enligt vattenlagen gäller däremot
att beloppet får betalas ut direkt till fastighetsägaren eller till den som ersättningen
i annat fall har tillerkänts, om fordringsägaren lämnat sitt
medgivande. Utbetalningen inverkar inte på inteckningshavarens panträtt.
Motionären hemställer att riksdagen måtte besluta att 34 § naturvårdslagen,
efter mönster av nämnda regel i vattenlagen, ändras så att utbetalning
av nedsatt belopp får ske till vederbörande fastighetsägare eller till
den som ersättningen i annat fall har tillerkänts, om fordringsägarna har
lämnat sitt medgivande därtill. Till stöd för yrkandet anför motionären
bl. a. att fastighetsägare, som tillerkänts ersättning enligt naturvårdslagen,
i flertalet fall inhämtar medgivande från inteckningshavarna att ersättningarna
får utbetalas till fastighetsägarna. Inteckningshavarna utgår därvid
från att utbetalningen icke påverkar inteckningarna. Denna uppfattning
delas enligt motionären av åtskilliga länsstyrelser, som därför underlåter
att göra föreskriven anmälan till inskrivningsdomaren.
Utskottet vill först erinra om att ersättning enligt naturvårdslagen av här
ifrågavarande slag i många fall kan utbetalas till vederbörande rättsägare
utan föregående nedsättning. En förutsättning härför är dock att den skada
eller det intrång som ersättningen avser är väsentligen utan betydelse för
fordringsägares säkerhet. Sådan till annan rättsägare utbetald ersättning
har inte någon inverkan på det intecknade beloppet. Sker nedsättning blir
emellertid de i det föregående nämnda reglerna tillämpliga.
Utskottet anser att skäl talar för att en inteckningshavare vid fördelning
av nedsatt ersättning enligt naturvårdslagen bör kunna avstå från
rätt till betalning utan att detta inverkar på inteckningen. Då emellertid
som ovan nämnts det gällande stadgandet i naturvårdslagen har sin motsvarighet
på flera håll i annan expropriationsrättslig lagstiftning bör frågan
ses i ett vidare sammanhang. Det synes också kunna förväntas att den inom
en ej alltför avlägsen framtid kommer att få en lösning som tillgodoser motionärens
önskemål. Som närmare framgår av redogörelsen ovan har nämligen
i det till lagrådet remitterade förslaget till ny jordabalk föreslagits
Tredje lagutskottets utlåtande nr lb år 1968
9
bestämmelser med generell giltighet i huvudsaklig överensstämmelse med
motionärens förslag. Som huvudregel skall enligt förslaget såsom f. n.
gälla att då myndighet fördelat medel mellan rättsägare i intecknad fastighet
denna inte svarar för inteckningen i den mån betalning utfallit. Om
rättsägare före fördelningen avstått från sin rätt till betalning, skall emellertid
fördelningen inte inverka på inteckningen. Särskilda regler föreslås för
gemensamma inteckningar. Även innehavare av pantbrev på grundval av
sådan inteckning skall utan att detta inverkar på inteckningen kunna avstå
från ersättning vid medelsfördelning under förutsättning att medgivande
härtill lämnas av vissa rättsägare.
Då förslag som tillgodoser motionärens önskemål sålunda redan framlagts
är någon riksdagens åtgärd i ärendet inte påkallad.
Utskottet hemställer
alt motionen I: 697 icke föranleder någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 12 mars 1968
På tredje lagutskottets vägnar:
ERIK ALEXANDERSON
Vid detta ärendes behandling har närvarit:
från första kammaren: herrar Alexanderson (fp), Knut Johansson
(s)*, Ebbe Ohlsson (h), Nils-Eric Gustafsson (ep)*, Erik Jansson (s),
Ernulf (fp)*, Hansson (s)* och fru Landberg (s);
från andra kammaren: herrar Johansson i Torp (s), Nyberg (fp), Grebäck
(ep)*, Hedin (h)*, Tobé (fp)*, Svenning (s), fru Ekroth (s) och
herr Hammarberg (s).
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.