Tredje lagutskottets utlåtande nr13 år 1968

1

Nr 13

Utlåtande i anledning- av väckta motioner angående dels slopande av
obligatoriskt läkarintyg för körkort, dels förnyelse av läkarintyg
för körkortsinne hav are och d e l s periodisk hälsokontroll
av körkortsinnehavare:

Tredje lagutskottet har behandlat fem inom riksdagen väckta och till lagutskott
hänvisade motioner, nr 22 i första kammaren av herr Eriksson, Karl-Erik, m. fl. och
nr 33 i andra kammaren av herr Andersson i Örebro m. fl., nr 82 i första kammaren
av herr Hansson och nr 124 i andra kammaren av fru Thunvall m. fl. samt nr 518 i
andra kammaren av herr Andersson i Storfors.

I de likalydande motionerna 1:22 och 11:33 hemställes

att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla om utredning och förslag
beträffande möjligheterna att i vägtrafikförordningen borttaga bestämmelsen om
obligatoriskt läkarintyg för körkortsaspiranter.

Till stöd för sin hemställan anför motionärerna bl. a. följande. Det vanliga läkarintyget
för körkortsaspiranter kräver en stor arbetsinsats per år av läkarna i Sverige.
Den kan förmodligen jämföras med den årliga arbetsinsatsen av samtliga provinsialläkare
i Örebro län. Man kan på allvar ifrågasätta huruvida en så stor läkarinsats
är motiverad och om den ger ett utbyte från trafiksäkerhetssynpunkt som man
ursprungligen tänkt sig. Det finns onekligen sjukdomstillstånd som gör en människa
mindre lämpad att föra bil. Epilepsi kan anges som ett typexempel, och denna sjukdom
betraktas i regel som ett bestämt hinder vid ansökan om körkort. En rutinmässig
och med naturnödvändighet relativt tidsbegränsad undersökning som företas i
intervallet mellan anfall avslöjar emellertid inte om en person lider av epilepsi.
Sjukdomen blir ofta känd genom den självdeklaration den sökande avger eller möjligtvis
genom att läkaren känner till hans sjukhistoria. I alla åldrar kan det inträffa
plötsliga insjuknanden av typen blödning eller blodpropp i hjärnan och liknande
tillstånd, som mycket hastigt kan nedsätta en persons reaktionsförmåga och göra
denne olämplig att föra motorfordon. Hur noggrann läkarundersökningen för körkortsinnehav
än görs kommer det alltid att finns vissa osäkerhetsmoment. Det finns
enligt motionärernas mening starka skäl att slopa läkarundersökningarna för körkort
och nöja sig med en hälsodeklaration från körkortsaspiranten samt den noggranna
prestationskontroll som körkortsprovet innebär. Troligtvis är det tillräckligt, menar
motionärerna, om en person vid körkortsprovet visar sig ha tillräckligt god hörsel för
att kunna uppfatta ljudsignaler samt tillräcklig manöverförmåga och gott omdöme.
— Beträffande motionernas fullständiga innehåll hänvisas till motionen 11:33.

I motionerna 1:82 och 11:124, som även de är likalydande, hemställes

Bihang till riksdagens protokoll 1968. 9 saml. 3 avd. Nr 13

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 13 år 1968

att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla om utredning och förslag
beträffande förnyelse av läkarintyg för körkortsinnehavare.

Till stöd för sin hemställan anför motionärerna bl. a. följande. För att öka trafiksäkerheten
återstår ännu mycket att göra beträffande den mänskliga faktorn i trafiken.
Det läkarintyg som bifogas ansökan om körkort gäller för all framtid som
grund för körkortsinnehavet, om inte vissa sjukdomstillstånd — mentala eller liknande
sjukdomar — inträffar och medför att körkortet dras in. Andra förändringar som
hjärtfel eller nedsatt synförmåga påverkar normalt inte innehav av körkort, trots att
människor som drabbas av detta kan utgöra stora olycksrisker i trafiken. Enligt
motionärernas mening bör för fortsatt körkortsinnehav krävas ett nytt läkarintyg vart
femte år. Lämnas inte sådant intyg efter anmaning, bör körkortet automatiskt dras
in. — Beträffande motionernas fullständiga innehåll hänvisas till motionen 11:124.

I motionen 11:518 hemställes

att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t begära tillsättandet av
eu medicinsk expertutredning beträffande periodisk hälsokontroll av körkortsinnehavarna
m. m.

Till stöd för sin hemställan anför motionären bl. a. följande. Den vanligaste dödsorsaken
för personer upp till 45 års ålder i Europas industriländer är f. n. olycksfall.
Över hälften av olycksfallen utgörs som regel av vägtrafikolyckor. I vissa länders
statistik anges på en död i trafiken 4—5 svårt skadade och 15—20 lindrigt skadade.
För att motverka denna oroande tendens har såväl enskilda länder som fackorgan,
anslutna till FN, intensifierat ett förebyggande arbete. Som ett led i detta hölls i oktober
1967 i Rom ett symposium, arrangerat av World Health Organization (WHO),
under rubriken ”Mänskliga faktorer som orsak till vägtrafikolyckor”. En huvudpunkt
på programmet var synpunkter på lämpligaste urval och kontroll av förare i både
yrkes- och privattrafik. Man enades om att det skulle utarbetas eu rekommendation
till medlemsstaterna med framhävande av nödvändigheten av medicinsk primärundersökning
och fortlöpande kontroll av körkortsinnehavarnas hälsa. De olika ländernas
resurser fick bli avgörande för åtgärdernas grundlighet. Det ansågs dock
uppenbart att en primär läkarundersökning skulle göras. Beträffande yrkesförare
ansags en periodisk hälsokontroll vara ett oeftergivligt krav medan man beträffande
privatförare kunde ställa kraven lägre. Någon form av uppföljning av de senares
hälsotillstånd rekommenderades emellertid. I januari 1968 gjorde en expertkommitté,
samlad i Geneve, en överarbetning av det vid Rom-symposiet diskuterade dokumentet.
Man föreslog därvid detaljerade anvisningar för själva läkarundersökningen
och för bedömningen av fynden samt hälsokontroll av yrkesförare vart tredje
år i åldrarna 40—60 år och därefter varje år. För privatförarna ansågs hälsokontrollen
kunna ske med längre intervall. Huruvida kontrollundersökningarna skulle göras
i form av läkarundersökning eller endast genom hälsodeklaration föreslogs bli beroende
av de medicinska resurserna i respektive länder. I Sverige har frågan om
periodisk hälsokontroll av körkortsinnehavare diskuterats vid flera tillfällen. Den
har emellertid inte belysts allsidigt av en medicinsk expertgrupp. Med hänsyn till att
alla tänkbara orsaker till trafikolyckor måste klarläggas för att effektiva motåtgärder

3

Tredje lagutskottets utlåtande nr 13 år 1968

skall kunna vidtagas, anser motionären att frågan utan dröjsmål måste bli föremål
för en ingående studie av en medicinsk expertutredning.

Gällande bestämmelser

Enligt 31 § 1 mom. vägtrafikförordningen den 28 september 1951 (VTF) skall
den som önskar erhålla körkort undergå förarprov samt vid anmälan till sådant
prov förete bl. a. intyg, utfärdat av läkare enligt formulär som Konungen fastställer
samt innefattande redovisning av sökandens hälsotillstånd och utlåtande, i vad mån
sökanden lider av sådant lyte, sådan sjukdom eller sådan syn- eller hörselnedsättning,
som väsentligen minskar hans förmåga att föra fordon av det slag körkortet
skall avse. Intyget skall vara utfärdat inom tre månader före anmälningen till förarprovet.

Om länsstyrelse på grund av inkomna underrättelser om person, för vilken länsstyrelsen
har utfärdat körkort, finner skälig anledning att antaga att denne inte
uppfyller de förutsättningar, som gäller för att erhålla körkort, skall länsstyrelsen
enligt 33 § 1 mom. VTF skyndsamt ta upp frågan om hans lämplighet till omprövning.
Länsstyrelsen äger därvid förelägga honom att inkomma med bl. a. nytt läkarintyg.

I 35 § VTF åläggs polismyndighet och åklagare att skyndsamt besluta om omhändertagande
av körkortet hos förare, som till följd av sjukdom, skada eller liknande
förlorat förmågan att föra körkortspliktigt fordon på ett trafiksäkert sätt. Beslutet
gäller till dess länsstyrelsen har förordnat hur det skall förfaras med körkortet.
Intill dess är föraren inte berättigad att föra körkortspliktigt fordon.

Frågans tidigare behandling

Frågan om körkortets giltighetstid har vid flera tillfällen varit uppe till övervägande.
Den berördes redan av 1927 års motorfordonssakkunniga (SOU 1929:16)
som bl. a. av kostnadsskäl fann att föreskrift om viss kortare giltighetstid för körkort
inte borde meddelas.

Spörsmålet aktualiserades därefter i proposition 1934:208 med förslag till ändring
i vissa delar av motorfordonförordningen. I propositionen anmäldes en promemoria
i vilken framlagts förslag om införande av en obligatorisk, periodiskt återkommande
omprövning av rätten att inneha körkort. Promemorian hade vid remissbehandlingen
tillstyrkts i princip av flertalet remissmyndigheter, och departementschefen gav också
sin principiella anslutning till tanken på periodisk omprövning av körkorten. Till
närmare utveckling av sin syn på frågan framhöll departementschefen i huvudsak
följande.

Därest för erhållande av tillstånd att föra motorfordon krävdes, att den blivande
föraren uppfyllde vissa betingelser med avseende å bl. a. hälsa och körskicklighet,
syntes konsekvensen bjuda att det sedermera, efter körkortets utfärdande med vissa
mellanrum kontrollerades att vederbörande fortfarande fyllde dessa betingelser. Departementschefen
kunde icke dela den framförda uppfattningen att en i samband
med periodisk omprövning av rätten att inneha körkort företagen läkarundersök -

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 13 år 1968

ning icke skulle komma att lämna någon mera tillförlitlig garanti för körkortsinnehavarens
fortsatta lämplighet som förare. Under förutsättning att läkarundersökningen
utfördes med erforderlig noggrannhet syntes man icke ha anledning tvivla på
undersökningens ändamålsenlighet. Påståendet, att en med åren tilltagande nedsättning
av exempelvis syn- och hörselförmågan hos en förare intill en viss gräns kompenserades
av ökad försiktighet och omsorg vid körningen, hade nog ett visst berättigande.
Åtskilliga andra defekter av natur att menligt inverka på förmågan att föra
motorfordon läte sig dock icke på samma sätt kompenseras. Det vore i främsta rummet
sådana förare, som lede av dylika åkommor eller efter körkortets utfärdande
ådragna skador och lyten, vilka vid en periodisk omprövning skulle ägnas särskild
uppmärksamhet. Departementschefen ansåge sig böra förorda, att bestämmelser om
en periodvis återkommande omprövning av rätten till körkort upptoges i motorfordonsförordningen.
En sådan omprövning borde emellertid för närvarande icke lämpligen
ifrågakomma beträffande samtliga körkort. Med hänsyn till de organisatoriska
och ekonomiska konsekvenserna av ett stadgande om allmän omprövning exempelvis
vart femte år torde — åtminstone till en början innan närmare erfarenhet vunnits
angående verkningarna av ifrågavarande kotrollåtgärd — en tämligen hög begynnelseålder
böra övervägas. Delvis med föranledande av innehållet i avgivna yttranden
förordades en första omprövning, då körkortsinnehavaren uppnådde 60 år. I anslutning
till av medicinalstyrelsen väckt förslag förordades därjämte en bestämmelse
om att körkortet icke borde förnyas för längre tid än högst tre år åt gången. Vid ansökan
om förnyelse, vilken syntes böra ske hos länsstyrelse som utfärdat körkortet,
borde naturligen företes läkarintyg enligt vanligt formulär. Därjämte borde företes
nykterhetsintyg och fotografi. Däremot syntes det icke erforderligt att sökanden i
andra fall, än då länsstyrelsen funne det påkallat, företedde bevis om undergånget
förnyat förarprov inför besiktningsman.

Andra lagutskottet konstaterade i sitt utlåtande 1934:35 bl. a. att en rubbning av
hälsotillståndet hos en förare av motorfordon givetvis kunde innebära en viss fara
för trafiksäkerheten och att med hänsyn härtill en obligatorisk, periodiskt återkommande
prövning av rätten att inneha körkort från trafiksäkerhetssynpunkt skulle
innebära ökad trygghet. Innan emellertid genom en ingående undersökning klargjorts
den betydelse som rubbningarna i hälsotillståndet, kroppsfel eller lyten haft i
fråga om inträffade trafikolyckor, borde enligt utskottets förmenande lagstiftningsåtgärder
uti ifrågavarande hänseenden ej vidtas. Utskottets utlåtande, i vilket yrkades
avslag på propositionen i denna del, godkändes av riksdagen.

1934 års vägtrafiksakkunniga erinrade i sitt betänkande (SOU 1935:23) om nyssnämnda
överväganden i frågan och framhöll, att erfarenheterna inte givit vid handen
att behov förelåg av en periodiskt återkommande prövning av rätten att inneha
körkort. I varje fall syntes bestämmelser i sådan riktning inte böra införas, utan att
material förelåg till belysande av orsakerna till trafikolyckor. De sakkunniga erinrade
om att en statistisk undersökning därutinnan pågick. Med hänsyn till det anförda
hade de sakkunniga i sitt förslag inte tagit upp bestämmelser om periodisk förnyelse
av körkort.

Frågan togs härefter upp av 1945 års trafiksäkerhetskommitté som på grundval
av en utredning, gjord av en i kommittén ingående medicinsk expertgrupp, sade
sig ha nått den övertygelsen att konditionsundersökningar vid vissa åldrar principellt

5

Tredje lagutskottets utlåtande nr 13 år 1968

sett var ett värdefullt led i ett rationellt trafiksäkerhetsarbete. Någon statistisk utredning
utvisande i vilken mån sjukdomar och åldersförändringar varit orsaker till
trafikolyckor förefanns inte, men det syntes sannolikt att denna faktor hade en väsentlig
betydelse. Kommittén hade trots detta inte velat föreslå att ett system med
konditionsundersökningar omedelbart skulle införas utan ansåg att härmed borde
anstå i avvaktan på ytterligare forskning om sambandet mellan olyckor å ena sidan
och sjukdomar och defekter å andra sidan. Två ledamöter i kommittén reserverade
sig och föreslog att genom en tillfällig lagstiftning varje körkortsinnehavare, som fyllt
45 år och fortfarande körde motorfordon, inom viss ganska utsträckt tid ålades låta
underkasta sig en läkarundersökning. Genom en dylik engångsundersökning skulle
man erhålla säkrare ledning för bedömande av frågan huruvida kontinuerliga undersökningar
i de högre åldrarna var behövliga eller ej.

Även 1944 års trafikjörfattJiingssakkunniga (SOU 1948:34) hade vid överväganden
i ämnet kommit till den uppfattningen, att krav på konditionsundersökningar enligt
de riktlinjer som uppdragits av trafiksäkerhetskommitténs medicinska expertgrupp
otvivelaktigt skulle innebära vissa garantier från trafiksäkerhetssynpunkt. De
ville emellertid i avvaktan på ytterligare forskning i ämnet, bl. a. med hänsyn till de
betydande kostnader och olägenheter som skulle uppkomma för såväl körkortsinnehavarna
som för det allmänna, inte förorda regelbundet återkommande konditionsundersökningar.
Däremot föreslog de sakkunniga en allmän omprövning med vissa
tidsmellanrum för körkortsinnehavare som uppnått 70 års ålder.

Vid anmälan av frågan i propositionen 1951:30 konstaterade departementschefen
att någon utredning ej förelåg som direkt visade, i vilken mån inträffade trafikolyckor
var att tillskriva sjukdomar och defekter hos förarna av motorfordon. Inte
heller fann departementschefen den av de sakkunniga föreslagna begränsningen av
körkortets giltighetstid utgöra en från trafiksäkerhetssynpunkt fullt tillfredsställande
lösning av det föreliggande problemet. Bl. a. av nu anförda skäl ansåg departementschefen
sig ej böra föreslå bestämmelser om generell efterkontroll av körkortsinnehavarnas
medicinska kvalifikationer. Departementschefen ville emellertid framhålla
angelägenheten av att vid det fortsatta trafiksäkerhetsarbetet särskild uppmärksamhet
i görlig mån ägnades förevarande spörsmål.

Några bestämmelser om efterkontroll av körkortshavarnas hälsotillstånd har i enlighet
härmed inte upptagits i 1951 års vägtrafikförordning.

1953 års trafiksäkerhetsutredning (SOU 1957:18) studerade även sambandet mellan
förarnas levnadsålder och deras säkerhet i trafiken. Vid sitt övervägande av frågan
kom utredningen till den bestämda uppfattningen, att den vinning från trafiksäkerhetssynpunkt,
som kunde påräknas genom en så vidlyftig åtgärd som en periodiskt
återkommande omprövning av samtliga körkortsinnehavares lämplighet, inte
stod i rimligt förhållande till de kostnader och besvär, som kom att bli följden av
en sådan anordning. Utredningen lade därför inte fram något förslag, syftande till
någon form av generell omprövning av utfärdade körkort.

Biljörarutredningen framhöll i sitt betänkande ”Körkortet och trafikutbildningen”
(SOU 1965:42) att den för sin del inte blivit övertygad om att tillräckliga skäl kan

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 13 år 1968

åberopas till stöd för en så genomgripande åtgärd som en periodisk kontroll av alla
motorfordonsförare. De undersökningar, som utredningen redovisade, gav enligt utredningens
mening inte något underlag som pekade på ett behov av periodiska
kontroller av förarna. Däremot framstod fullt klart att stora olägenheter av skilda
slag skulle vara förenade med ett kontrollsystem av nu avsedd typ. Utredningen ansåg
sig således inte kunna förorda en allmän periodisk kontroll av alla innehavare av
förarbevis. Utredningen ansåg det emellertid vara av intresse att mera generella undersökningar
sker stickprovsvis framför allt av hälsotillståndet hos motorfordonsförare
i olika åldrar, eftersom det statistiska materialet visade att man efter hand kommer
att få en alltmer ökande kader av körkortsinnehavare i högre åldrar i landet. I syfte
att åstadkomma en trafiksäkerhetsbetingad kontroll av de äldre förarna och för att
dessutom skapa förutsättningar för att berika forskningen på hithörande områden
föreslog utredningen att vissa tillfälliga kontroller av motorfordonsförare kan få äga
rum exempelvis genom att man sticksprovsvis plockar ut olika grupper av fordonsförare
med t. ex. 10, 15, 20 och 30 år gamla körkort för läkarundersökning och
prov av körskicklighet.

I propositionen 1967:55 framhöll departementschefen att bilförarutredningens förslag
om stickprovsvis prövning av hälsotillstånd och körskicklighet hos motorfordonsförare
hade avstyrkts av flertalet remissinstanser. Departementschefen fann inte förhållandena
vara sådana att en dylik prövning borde genomföras. Han förklarade sig
emellertid inte vara främmande för att, om förhållandena framdeles ger anledning
därtill, förorda beslut om sådan prövning. Departementschefen framhöll beträffande
läkarnas medverkan i trafiksäkerhetsarbetet genom att till körkortsmyndigheterna
anmäla upptäckta defekter hos patienter med körkort att medicinalstyrelsen den 26
april 1965 hade utfärdat ett nytt cirkulär angående sådana anmälningar. Det innebär
i likhet med det tidigare cirkuläret från år 1953 endast en rekommendation till
läkarna att anmäla vissa sjukdomstillstånd. Det nya cirkuläret kunde enligt departementschefens
mening antas hos många läkare ha aktualiserat det angelägna i att i
betydligt större omfattning än tidigare göra anmälan. Det hade emellertid gått alltför
kort tid för att man skulle kunna bedöma huruvida en sådan effekt inträtt. Departementschefen
framhöll slutligen att medicinalstyrelsen borde få i uppdrag att
ägna frågan fortsatt uppmärksamhet och, om inte en förbättring sker, anmäla förhållandet
hos Kungl. Maj :t eller själv överväga en anmälningsskyldighet för läkarna.

Tredje lagutskottet framhöll i utlåtande 1967:31 i anledning av nyssnämnda proposition
att inte heller utskottet fann tillräckliga motiv föreligga från trafiksäkerhetssynpunkt
för en mer omfattande stickprovsvis prövning av hälsotillstånd och
körskicklighet hos körkortsinnehavare med sikte på att kontrollera vissa förarkategorier.
Frågan hade emellertid sitt intresse på så sätt att en stickprovsvis företagen
undersökning av hälsotillstånd, körskicklighet, kunskaper om gällande trafikregler
och vägmärken m. m. hos ett representativt urval fordonsförare skulle kunna ge
värdefulla uppslag för det fortsatta trafiksäkerhetsarbetet. För genomförandet av en
sådan undersökning torde det inte vara tillräckligt att lita till frivillig medverkan
från fordonsförarnas sida. Bestämmelser som ger möjlighet att ålägga vissa förare

Tredje lagutskottets utlåtande nr 13 år 1968 7

att underkasta sig prövning torde vara erforderliga. Utskottet ansåg därför att det i
samband med utarbetande av de i propositionen förutskickade författningsändringarna
borde övervägas, om inte möjlighet borde införas för Kungl. Maj :t att förordna
härom. Utskottets utlåtande godkändes av riksdagen.

Tanken att helt slopa kravet på hälsokontroll genom läkarundersökning för prövningen
av om en sökande bör få tillstånd att föra körkortspliktigt fordon synes inte
tidigare ha övervägts av statsmakterna.

Utskottet

Enligt vägtrafikförordningen skall den som önskar erhålla körkort undergå förarprov
samt vid anmälan till sådant prov förete läkarintyg, innefattande bl. a. utlåtande
i vad mån sökanden lider av sådant lyte, sådan sjukdom eller sådan syn- eller hörselnedsättning,
som väsentligen minskar hans förmåga att föra fordon av det slag körkortet
skall avse. I normala fall ligger denna kontroll av hälsotillståndet till grund
för fortsatt innehav av körkort under återstoden av livet. På särskild anledning kan
körkortsmyndighet ta upp frågan om körkortsinnehavares lämplighet till omprövning
och i samband därmed infordra bl. a. nytt läkarintyg. Provisoriskt kan vidare
polismyndighet och åklagare besluta om omhändertagande av körkortet hos förare,
som till följd av sjukdom, skada eller liknande har förlorat förmågan att föra körkortspliktigt
fordon på ett trafiksäkert sätt.

Motionärernas yrkanden rör hälsokontroll som krav för erhållande av körkort eller
för fortsatt körkortsinnehav.

I motionerna 1:22 av herr Eriksson, Karl-Erik m. fl. och II :331 av herr Andersson
i Örebro hemställes att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t skall anhålla om utredning
och förslag beträffande möjligheterna att slopa bestämmelsen om skyldighet
för körkortsaspiranter att förete läkarintyg. Enligt motionärernas mening bör
läkarundersökningen kunna ersättas av en hälsodeklaration av körkortssökanden.

I motionerna 1:82 av herr Hansson och II: 124 av fru Thunvall in. fl. hemställes
att riksdagen hos Kungl. Maj:t skall anhålla om utredning och förslag beträffande
förnyelse av läkarintyg för körkortsinnehavare. Enligt motionärernas mening bör
för fortsatt körkortsinnehav krävas ett nytt läkarintyg vart femte år.

I motionen 11:518 av herr Andersson i Storfors hemställes att riksdagen hos
Kungl. Maj :t skall begära tillsättandet av en medicinsk expertutredning beträffande
frågan om periodisk hälsokontroll av körkortsinnehavarna.

Frågan om periodiskt återkommande prövning av körkortsinnehavarnas lämplighet
har övervägts vid flera tillfällen. Här må erinras om vissa uttalanden på senare
år. Bilförarutredningen framhöll i ett år 1965 avgivet betänkande att den inte blivit
övertygad om att tillräckliga skäl kunde åberopas till stöd för en sådan omprövning.
För att berika forskningen på området föreslog utredningen i stället tillfälliga kontroller
genom bland annat läkarundersökning av stickprovsvis uttagna grupper. I proposition
till föregående års riksdag anförde departementschefen att han, liksom flertalet
remissinstanser, inte fann förhållandena vara sådana att en dylik stickprovsvis
företagen prövning borde genomföras. Han förklarade sig emellertid inte vara främ -

8 Tredje lagtitskottets utlåtande nr 13 år 1968

mande för att, om förhållandena framdeles gav anledning därtill, förorda beslut om
sådan prövning.

I sitt av riksdagen godkända utlåtande i anledning av propositionen fann inte
heller utskottet tillräckliga motiv föreligga från trafiksäkerhetssynpunkt för en mer
omfattande stickprovsvis prövning av hälsotillstånd och körskicklighet hos körkortsinnehavare
med sikte på att kontrollera vissa förarkategorier. Utskottet ansåg däremot
en stickprovsvis företagen undersökning hos ett representativt urval fordonsförare
kunna ge värdefulla uppslag för det fortsatta trafiksäkerhetsarbetet och framhöll
att det i samband med utarbetandet av vissa i propositionen förutskickade författningsändringar
borde övervägas att införa möjlighet för Kungl. Maj:t att förordna
om sådana undersökningar.

Utskottet anser inte att något i sak nytt har framkommit beträffande angelägenheten
från trafiksäkerhetssynpunkt av periodiskt återkommande hälsokontroll av
körkortsinnehavare. I överensstämmelse med utskottets uttalande förra året avstyrker
utskottet således förslaget härom i motionerna 1:82 och II: 124.

I linje med vad nu sagts om värdet av stickprovsvis företagna undersökningar vill
utskottet även ta avstånd från det i motionerna 1:22 och 11:33 väckta förslaget att
slopa bestämmelserna om skyldighet för körkortsaspiranter att förete läkarintyg. Förslaget,
som innebär att kravet på läkarundersökning för erhållande av körkort helt
bortfaller, skulle enligt utskottets mening utgöra ett betänkligt steg bakåt i trafiksäkerhetsarbetet.
Särskilt bör framhållas att förarnas syn- och hörselförmåga skulle
förbli i stort sett okontrollerad om uppslaget följdes. Förslaget står också helt i strid
med de internationella strävandena på hithörande område. Utskottet avstyrker således
bifall till dessa motioner.

Vad slutligen gäller motionen 11:518 anser utskottet i och för sig att en allsidig
belysning genom en medicinsk expertgrupp av frågan om värdet av periodisk hälsokontroll
av körkortsinnehavarna säkerligen skulle vara värdefull. Spörsmålet är
emellertid enligt vad utskottet erfarit föremål för uppmärksamhet inom trafiksäkerhetsrådet,
och hos trafiksäkerhetsverket insamlas statistiskt material som kan nyttjas
för en framtida bedömning av sambandet mellan trafikolyckor och sjukdomar eller
defekter hos körkortsinnehavarna. Då härtill kommer att Sverige deltager med representanter
i olika internationella sammanhang där dessa frågor behandlas vill utskottet
inte f. n. förorda en utredning i enlighet med motionärens förslag.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa

att förevarande motioner,

a) 1:22 och 11:33,

b) 1:82 och II: 124 samt

c) 11:518,

icke föranleder någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 12 mars 1968

På tredje lagutskottets vägnar:

ERIK ALEXANDERSON

Tredje lagutskottets utlåtande nr 13 år 1968

9

Vid detta ärendes behandling bär närvarit:

från första kammaren: herrar Alexanderson (fp), Knut Johansson (s)*, Ebbe
Ohlsson (h), Nils-Eric Gustafsson (ep)*, Erik Jansson (s), Hansson (s)* och fru
Landberg (s);

från andra kammaren: herrar Levin (s)*, Johansson i Torp (s), Nyberg (fp),
Grebäck (ep)*, Hedin (h)*, Tobé (fp)*, Svenning (s) och fru Ekroth (s).

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.