Tredje lagutskottets utlåtande nr 9 dr 1968

Nr 9

Utlåtande i anledning av väckta motioner om upphävande av affärstidslagen.

Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta och till lagutskott
hänvisade motioner, nr 25 i första kammaren av herrar Lidgard och
Ohlsson, Ebbe, och nr 36 i andra kammaren av herrar Fridolfsson i Stockholm
och Söderström.

I motionerna, som är likalydande, hemställes

»att riksdagen måtte besluta att affärstidslagen, SFS 1966 nr 668, upphävs
fr. o. m. den 1 juli 1968».

Gällande bestämmelser

Bestämmelser om affärstiderna meddelas i affårstidslagen den 16 december
1966, vilken trätt i kraft den 1 januari 1967 och gäller till och med den
31 december 1971. Samtidigt med ikraftträdandet upphävdes 1948 års butikstängningslag.

Enligt affärstidslagen får yrkesmässig detaljhandel bedrivas endast under
tid som medges i lagen eller med stöd därav (affärstid). Vanlig affärstid är
vardagar mellan kl. 8 och 20. Försäljningsställen för sådan handel samt frisérsalonger
och fotografiateljéer får inte hållas öppna under annan tid. Om
det för särskilt fall är påkallat med hänsyn till allmänhetens intresse kan
kommunerna dock medge affärstid utöver den vanliga.

Från lagens tillämpning undantas några typer av försäljning och flera
slag av varor. Här må särskilt nämnas att undantag görs för varor som allmänheten
särskilt efterfrågar på annan tid än vanlig affärstid (det s.k. kiosksortimentet)
, om försäljningen sker utan samband med försäljning av andra
varor. Den närmare omfattningen av det fria sortimentet anges i tillämpningsföreskrifter.

Motionerna

I motionerna anförs bl. a. att kommunernas tillståndsgivning har tillämpats
olika i olika kommuner i en utsträckning som inte förväntades och inte
ansågs önskvärd vid lagens tillkomst. Denna tillämpning sägs ha medfört
avsevärda olägenheter för affärsidkare och konsumenter i kommun där
affärstid utöver den vanliga ej medgivits, men där grannkommun medgivit
sådan tid åt affärsställen i denna kommun. I vissa kommuner har köpmän
1 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 9 samt. 3 avd. Nr 9

Tredje lagutskottets utlåtande nr 9 år 1968

i en bransch, t. ex. bilbranschen, beviljats visst öppethållande medan köpmän
i en annan bransch, t. ex. möbelbranschen, förvägrats detta. Motionärerna
ifrågasätter om dylika förhållanden är förenliga med de av riksdagen antagna
principerna om fri konkurrens.

Det skäl, som ansågs väga tyngst mot helt fria affärstider, var, sägs det i
motionerna, farhågor för att avsevärda olägenheter kunde uppstå för de
affärsanställda om regleringen avskaffades. Motionärerna förklarar att det
nu är möjligt att konstatera alt inga väsentliga olägenheter har uppstått för
de affärsanställda. Därmed anses det mest betydande motivet för bibehållande
av affärstidsregleringen bortfallit. Ett annat skäl som vid tiden för
lagens antagande ansågs tala emot fria affärstider var att ett sådant system
eventuellt skulle kunna föra med sig högre varupriser. Även på denna punkt
har det enligt motionärernas mening visat sig att farhågorna var obefogade.

Motionärerna framhåller också att de skäl som vid lagens antagande framfördes
mot denna fortfarande är giltiga. Genom att företagarna inte kan
variera affärstiden fritt med hänsyn till företagsekonomiska överväganden
kan i och för sig livskraftiga företag hindras från att expandera i den takt
och utsträckning som annars vore möjligt. Företag med sämre förutsättning
har däremot ett konstlat skydd i regleringen.

Genom avskaffande av affärstidslagen kan enligt motionärerna konsumenternas
önskemål i fråga om öppethållande bättre tillgodoses. De s. k. närhetsbutikernas
klart uttalade behov av att anpassa sig efter konsumenternas
önskemål kan också tillfredsställas. I detta sammanhang erinrar motionärerna
om närhetsbutikernas betydelsefulla funktion, då det gäller att underlätta
för åldringar och handikappade att själva ombesörja sina inköp.

Något om förarbetena till affärstidslagcn

Affärstidslagen antogs av riksdagen under höstsessionen 1966 (propositionen
1966: 144, 3LU 58, rskr. 368).

I propositionen anförde föredragande departementschefen sammanfattningsvis
följande (s. 48 f).

Av vad jag — -—- — har anfört framgår att jag vid min bedömning av behovet
av en lagfäst affärstidsreglering har funnit att flera omständigheter
kan anföras till stöd för ett antagande att man med beaktande av konsumenternas
och de affärsanställdas intresse bör kunna avvara en sådan reglering,
åtminstone på längre sikt. Härtill kommer — som utredningen och flera
remissinstanser har funnit — att konsumenternas behov i fråga om affärstidens
längd och förläggning visserligen f. n. skulle kunna i huvudsak tillgodoses
inom ramen för en lagreglering men att detta knappast kommer att
vara möjligt i längden. Utredningen och dessa remissinstanser pekar nämligen
på flera faktorer som torde komma att föra med sig att behovet av en
längre affärstid kommer att göra sig mera gällande. Sålunda framhåller man
bl. a. den fortgående ökningen av yrkesverksamheten bland kvinnorna och
befolkningsomflyttningen som medför att allt fler får längre avstånd mellan
arbetsplatsen och bostaden. Man menar vidare att behovet av att kunna köpa

Tredje lagutskottets utlåtande nr 9 år 1968

bl. a. kapitalvaror i lugn och ro efter arbetstidens slut, ofta tillsammans med
flera familjemedlemmar, kommer att bli mer framträdande i takt med välståndsökningen.

I likhet med flera remissinstanser — även sådana som är i princip anhängare
av fri affärstid — anser jag emellertid att ett omedelbart slopande
av affärstidsregleringen skulle kunna medföra betydande olägenheter. Sålunda
kan man inte uteslula att en tvär omställning skulle få vissa oförmånliga
verkningar för konsumenterna. Som jag har utvecklat tidigare skulle
vidare vissa olägenheter för de affärsanställda otvivelaktigt följa härav.
En omedelbar avveckling av affärstidsregleringen skulle också, som några
remissinstanser har framhållit, i många fall kunna leda till sociala problem
för affärsinnehavare som driver sina företag utan anställda eller med endast
någon enstaka medhjälpare.

Med hänsyn till vad jag nu har anfört vill jag inte förorda att man — som
en ganska stor grupp av remissinstanser har föreslagit — omedelbart slopar
all affärstidsreglering. Däremot anser jag i likhet med utredningen och en
bred remissopinion att det finns tilläckliga skäl för att nu ersätta butikstängningslagen
med en friare reglering. Denna bör ges en begränsad giltighetstid,
förslagsvis fem år. Vid utgången av denna tid får man på nytt pröva
frågan om affärstidsregleringen skall slopas helt. Erfarenheterna av den
friare regleringen och den utveckling som torde ske inom ramen för denna
bör då ge en bättre vägledning för prövningen.

I flera motioner (I: 790 och II: 962, I: 791 och II: 966 samt I: 792 och
II: 964) yrkades avslag på propositionen och upphävande av butikstängningslagen.

Tredje lagutskottet anförde bl. a. följande (utlåtandet s. 25).

Inom affärstidsutredningen och i allt väsentligt även bland remissinstanserna
har enighet rått om att den nuvarande butikstängningslagen i vissa
avseenden haft ogynnsamma verkningar och att den bör upphävas. Diskussionen
har i stället kommit att gälla frågan huruvida man för närvarande
bör helt slopa affärstidsregleringen. Departementschefen har för sin del funnit
att ett omedelbart slopande av affärstidsregleringen skulle kunna medföra
betydande olägenheter. Han har därvid anfört att man inte kan utesluta
att en tvär omställning skulle få vissa oförmånliga verkningar för konsumenterna,
att vissa olägenheter för de affärsanställda skulle följa och att
en omedelbar avveckling i många fall skulle kunna leda till sociala problem
för affärsinnehavare som driver sina företag utan anställda eller med endast
någon enstaka medhjälpare. Utskottet delar uppfattningen att en direkt
övergång till ett helt fritt system skulle kunna medföra nackdelar, som
övervägde fördelarna. Den medelväg som departementschefen förordat innebär
för närvarande enligt utskottets mening en lämplig avvägning mellan
de intressen som gör sig gällande på området. Utskottet vill i sammanhanget
framhålla att den gällande regleringen bestått i stort sett oförändrad sedan
år 1939 och att detaljhandeln anpassat sig därtill. En omställningsperiod är
därför under alla omständigheter önskvärd. Huruvida regleringen senare
skall helt slopas eller ej får avgöras med ledning av erfarenheterna av den
friare regleringen.

Av vad nu sagts följer att utskottet inte kan tillstyrka bifall till de motioner,
vari yrkas avslag på propositionen och upphävande av butikstängningslagen.

4 Tredje lagutskottets utlåtande nr 9 dr 1968

Utskottet

Den gällande affärstidslagen trädde i kraft den 1 januari 1967 och gäller
t. o. m. den 31 december 1971. Lagen har ersatt den tidigare butikstängningslagen
och innebär i jämförelse med denna en väsentligt enklare och friare
reglering av affärstiderna. Den vanliga affärstiden är vardagar mellan kl. 8
och 20. Huvuddelen av den handel som tidigare efter dispens fick ske på annan
tid än vanlig affärstid,bl. a. hela kioskhandeln, är undantagen från regleringen,
Kommun kan för särskilt fall medge längre affärstid än den vanliga
om det är påkallat med hänsyn till allmänhetens intresse.

I motionerna hemställes på ovan närmare angivna skäl att riksdagen måtte
besluta att affärstidslagen upphävs fr. o. m. den 1 juli 1968.

Under förarbetena till affärstidslagen anfördes bl. a. att lagen borde ges
en begränsad giltighetstid och att man vid utgången av denna fick på nytt
pröva frågan om slopande av affärstidsregleringen med ledning av erfarenheterna
av den friare regleringen. Någon omständighet som kan föranleda
ett ändrat ståndpunktstagande torde inte ha inträffat under den jämförelsevis
korta tid som lagen varit i kraft. Utskottet anser sig därför inte kunna
tillstyrka förslaget att lagen nu upphävs. Utskottet vill emellertid i anslutning
till vad som anförts i motionerna om att praxis för dispensgivningen
skiftar mellan olika kommuner framhålla det angelägna i att dispensgivningen,
särskilt inom områden som näringsgeografiskt bildar en enhet, blir
så enhetlig som möjligt. Olika praxis inom sådana områden kan lätt snedvrida
konkurrensen såväl inom som mellan olika branscher. Det är därför
viktigt att kommunerna, i kommunblockens samarbetsnämnder eller i annan
ordning, verkar för att enhetliga normer följs vid dispensgivningen. Utskottet
förutsätter att denna fråga ägnas erforderlig uppmärksamhet.

Utskottet får hemställa

att motionerna I: 25 och II: 36 icke föranleder någon
riksdagens åtgärd.

Stockholm den 27 februari 1968

På tredje lagutskottets vägnar:

HANS LEVIN

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Göran Karlsson (s) *, Svante Kristiansson
(s)*, Ebbe Ohlsson (h), Erik Jansson (s), Åkesson (fp)*, Hansson (s),
Skärman (fp) och Nils Nilsson (ep);

från andra kammaren: herrar Levin (s), Johansson i Torp (s), Grebäck
(ep), Hedin (h), Tobé (fp)*, Ekström i Iggesund (s), From (fp) och fru
Sundström (s).

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

SVENSKA REPRODUKTIONS AB
Stockholm 1968
80742