Andra lagutskottets utlåtande nr 7 år 1968
1
Nr 7
Utlåtande i anledning av motioner angående föreningsrätten.
Andra lagutskottet har behandlat två till lagutskott hänvisade motioner, 1:676, av
herrar Ahlmark och Wirtén, samt 11:884, av herr Ullsten.
I motionerna, vilka är likalydande, har hemställts, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte begära förslag om ändring i 1936 års lag om förenings- och förhandlingsrätt
syftande till att föreningsrättsskyddet även skall gälla för arbetssökande.
Gällande bestämmelser
Genom lagen om förenings- och förhandlingsrätt tillförsäkras arbetsgivare och arbetstagare
rätt att tillhöra facklig organisation, utnyttja medlemskap i sådan organisation
samt verka för sadan förening eller för bildande därav. Föreningsrätten skall
lämnas okränkt.
Kränkning av föreningsrätten föreligger, om å arbetsgivar- eller arbetstagarsidan
åtgärd vidtages mot någon å andra sidan för att förmå honom att icke inträda i eller
att utträda ur förening eller att icke utnyttja medlemskap i förening eller att icke
verka för förening eller för bildandet av sådan, så ock om å ena sidan, till skada för
nagon a andra sidan, åtgärd vidtages på grund av hans medlemskap i förening eller
utnyttjande av detta eller hans verksamhet för förening eller för bildandet av sådan.
Kränkning av föreningsrätten skall anses föreligga, även om åtgärden vidtagits till
uppfyllande av bestämmelse i kollektivavtal eller annat avtal.
Sker kränkning av föreningsrätten genom avtalsuppsägning eller annan dylik rättshandling
eller genom bestämmelse i kollektivavtal eller annat avtal, är rättshandlingen
eller bestämmelsen ogiltig. Kränkning av föreningsrätten kan medföra skadeståndsskyldighet.
Lagstiftningen om föreningsrättsskyddet reglerar endast rätten att tillhöra förening
(positiva föreningsrätten) ej rätten att stå utanför förening (negativa föreningsrätten).
Lagstiftningen är vidare i princip begränsad till att gälla de fall där det föreligger
ett anställningsförhållande. Lagstiftningen ger alltså ej skydd för person som
söker arbete.
Föreningsrätten brukar betecknas som absolut. Den kan sålunda inte med laga verkan
efterges eller sättas ur spel genom kollektivavtal eller andra avtal. I kollektivavtal
förekommer stundom s. k. organisationsklausuler, som vanligen innebär företrädesrätt
till arbete för medlemmar i den arbetstagarorganisation som slutit avtal.
Dylika organisationsklausuler är i och för sig giltiga. Med hänsyn till att organisationsklausul
ej får utnyttjas så att föreningsrätten kränkes får en sådan klausul emel
Bihang
till riksdagens protokoll 1968. 9 saml. 2 avd. Nr 7
2
Andra lagutskottets utlåtande nr 7 år 1968
lertid begränsad verkan. En arbetsgivare gör sig sålunda skyldig till föreningsrättskränkning,
om han för att uppfylla en organisationsklausul avskedar en arbetare, som
tillhör en annan organisation än den vars medlemmar är företrädesberättigade.
Klausulen kan emellertid få den verkan att arbetsgivaren är skyldig att avskeda alla
oorganiserade. Klausulen kan också innebära att arbetsgivaren icke far nyanställa
arbetstagare, som ej tillhör den företrädesberättigade organisationen. Organisationsklausuler
förekommer ej inom SAF :s arbetsområde.
Mål som avser tillämpning av förenings- och förhandlingsrättslagen avgöres av
arbetsdomstolen.
Historik
Lagen om förenings- och förhandlingsrätt tillkom år 1936. Lagstiftningen kompletterades
och fick i huvudsak sitt nuvarande innehåll genom ändringar som företogs år
1940. I det betänkande (SOU 1939:49) som låg till grund för ändringarna sistnämnda
år anfördes beträffande föreningsrättsskyddet för arbetssökande.
Vidare må uppmärksammas, att då arbetstagares föreningsrätt icke torde kunna
aktualiseras annorledes än i ett anställningsförhållande, en åtgärd för att kunna innebära
kränkning av arbetstagares föreningsrätt måste beröra en dennes anställning.
Åtgärder, vilka blott ingå som ett led i förhandlingar om anställning, lära alltså ej
kunna innebära föreningsrättskränkning. Detta betyder — för att taga ett exempel —
att en arbetsgivare, som vägrar anställa en arbetstagare enbart därför att han är
organiserad eller organiserad i visst förbund, icke härigenom gör sig skyldig till
kränkning av arbetstagarens föreningsrätt. En annan sak är att, därest avtal om anställning
kommer till stånd, vad som föregått avtalet kan vara av betydelse i förevarande
hänseende. Om en arbetsgivare exempelvis i samband med anställande av arbetstagare
förklarat sig endast vilja anställa oorganiserade sadana, bör denna förklaring
kunna betraktas som ett anställningsvillkor, vilket för den antagne arbetstagaren
innebär en förpliktelse att under anställningstiden ej ansluta sig till nagon
organisation. I dylikt fall måste en kränkning av föreningsrätten föreligga.
Frågan om anställning föreligger eller ej far avgöras efter omständigheterna i varje
särskilt fall. De regler som gälla för arbetsavtals ingående och upphörande bli alltså
tillämpliga. Givet är, att vid en permittering anställningsförhållandet ej upphör.
Ofta nog göres emellertid ej en bestämd skillnad mellan permittering och avsked.
Härvid bör verkliga förhållandet vara avgörande och ej det ordval, som kommer till
användning. Tillika bör uppmärksammas, att — även om vid en driftsnedläggelse
ett avskedande av arbetsstyrkan måste anses ha kommit till stand — en vägran att vid
driftens senare upptagande återtaga arbetare under särskilda omständigheter torde
kunna innebära en föreningsrättskränkning. Belysande för sådant fall synes vara arbetsdomstolens
dom nr 17/1935. En arbetsgivare, som vid ^minskad tillgång på arbete
i avtalsenlig ordning uppsagt arbetstagare, vägrade då arbetet senare vid förbättrad
arbetstillgång ånyo upptogs att ateranställa tva av de entledigade arbetarna.
I målet var upplyst, att det vid arbetsstället varit en normal företeelse, att arbetsstyrkan
vissa tider av året, då arbetsbrist förelegat, åtminstone till viss del avskedats
men att därefter de avskedade återtagits i tjänst, sa snart tillfälle erbjudit sig. Arbetsdomstolen
ansåg det därför otvivelaktigt, att de bada arbetarna skulle ha erhållit
återanställning, därest icke vissa förhållanden föranlett arbetsgivaren att vägra så
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 7 år 1968
3
dan; och då anledning till denna vägran befanns vara att de båda arbetarna utnyttjat
sin organisationstillhörighet, fann arbetsdomstolen kränkning av föreningsrätten
föreligga.
I utredningen behandlas i samband med frågan om självständig föreningsrätt för
förening också spörsmålet om föreningsrättsskydd i de fall arbetsgivare systematiskt
undviker att anställa arbetstagare tillhörande viss förening. Härom anfördes.
Ett skydd för förening mot dylikt intrång i sin verksamhet skulle emellertid — eftersom
skillnad uppenbarligen icke kan göras mellan det fall arbetsgivaren till stöd
för sitt berörda handlingssätt kan åberopa en organisationsklausul och då så ej är
händelsen — medföra, att organisationsklausuler bleve ogiltiga i vad de avse åläggande
för arbetsgivare att vid anställning av arbetstagare hålla sig till viss organisation,
och vad detta skulle betyda för förhållandena på arbetsmarknaden kan blott bedömas
i ett vidare sammanhang.
På grundval av betänkandet utarbetades proposition nr 106 år 1940. Föredragande
departementschefen yttrade i propositionen beträffande kränkning av arbetstagares
föreningsrätt.
Såsom förutsättning för dylik kränkning synes den sakkunnige vilja uppställa, att
kränkningen berör en arbetstagares anställning. Häremot torde icke vara något att
erinra, om meningen är, att saken skall röra en anställning. Men såvitt jag kan finna
bör icke för att föreningsrättskränkning skall föreligga uppställas det villkoret, att
ett definitivt avtal om anställning kommit till stånd. Väl bör föreningsrätten icke
kunna inkräkta å arbetsgivarens fria val vid anställande av arbetskraft; en arbetsgivare,
vilken vägrar att anställa sådana arbetstagare, som äro organiserade eller organiserade
i visst förbund, bör sålunda icke därigenom göra sig skyldig till kränkning
av föreningsrätten. Men om en arbetsgivare, då fråga är om anställandet av viss
arbetstagare, därvid vidtager en åtgärd direkt i syfte att förmå arbetstagaren att icke
inträda i eller att utträda ur en arbetstagarorganisation, bör kränkning av föreningsrätten
kunna anses vara för handen.
Beträffande frågan om självständig föreningsrätt — d. v. s. rätten för en organisation
att påtala åtgärder som riktats mot organisationen utan att samtidigt vara en
kränkning av en anställds föreningsrätt — anförde föredragande departementschefen.
Från några håll har däremot den meningen framkommit, att rättsskyddet för
förening borde utsträckas att avse en självständig föreningsrätt. Även om en sådan
rätt icke kan frånkännas viss praktisk betydelse, synes dock — såsom utredningen ger
vid handen — konsekvenserna härav för förhållandena på arbetsmarknaden vara av
den art, att försiktigheten bjuder att åtnöja sig med det mera begränsade rättsskydd,
som av den sakkunnige förordats. Den anordning, som från visst håll föreslagits, att
tillskapa en självständig föreningsrätt för förening men samtidigt förklara den utan
verkan i den mån en kränkning därav från en arbetsgivares sida har stöd i en organisationsklausul,
kan ej av mig rekommenderas, eftersom på sätt den sakkunnige
framhållit skillnad uppenbarligen icke kan göras mellan det fall då arbetsgivaren till
stöd för sitt handlingssätt kan åberopa en organisationsklausul och då så ej är händelsen.
4
Andra lagutskottets utlåtande nr 7 år 1968
I motioner vid 1951 års riksdag yrkades utredning syftande till en sådan översyn
av lagen om förenings- och förhandlingsrätt, att innebörden av begreppet kränkning
av föreningsrätten närmare skulle preciseras. Bland de fall i vilka föreningsrättsskyddet
var att anse som otillräckligt nämndes medveten underlåtenhet att anställa
medlemmar i en facklig organisation. Andra lagutskottet behandlade motionerna i
sitt utlåtande nr 31. Yttranden inhämtades från arbetsdomstolens ordförande, socialstyrelsen,
SAF, LO och TCO. Av dessa myndigheter och organisationer var det endast
TCO som tillstyrkte bifall till motionerna. Inte heller utskottet ansåg att motionerna
borde föranleda någon riksdagens åtgärd. Riksdagen biföll utskottets utlåtande.
Vid 1966 års riksdag yrkades i motion 11:715 bl. a. att riksdagen skulle begära
förslag om sådan ändring i lagen om förenings- och förhandlingsrätt att föreningsrättsskyddet
kom att gälla även för arbetssökande. Över motionen i denna del avgavs
yttranden av bl. a. SAF, LO, TCO och SACO. SAF, LO och SACO ställde
sig avvisande till den ifrågasatta lagändringen. TCO ansåg att skäl kunde anföras för
en närmare undersökning av frågan men fann det tveksamt om en utredning borde
komma till stånd enbart för detta spörsmål. I sitt av riksdagen godkända utlåtande
1966:74 anförde andra lagutskottet.
Frågan om en utvidgning av föreningsrätten i den riktning motionärerna begärt
behandlades dels år 1940 i samband med revision av lagstiftningen om föreningsoch
förhandlingsrätt, dels år 1951 i anledning av väckta motioner. Vid båda tillfällena
avvisades den ifrågasatta utvidgningen.
Enligt utskottets mening har lagstiftningen om föreningsrätt i stort sett fungerat på
ett tillfredsställande sätt. Något behov av den lagändring motionärerna åsyftar kan
inte sägas vara för handen. Skulle emellertid framdeles föreningsrättslagstiftningen
tas upp i ett större sammanhang, kan den av motionärerna aktualiserade frågan
komma att prövas. Med hänvisning till det sagda anser utskottet att motionerna i
nu förevarande del inte bör föranleda någon riksdagens åtgärd.
Utskottet
Lagen om förenings- och förhandlingsrätt, som tillkom år 1936, har till uppgift
bl. a. att trygga arbetstagares och arbetsgivares rätt att organisera sig i föreningar
och utöva medlemskap däri. Lagstiftningen är i princip begränsad till de fall där det
föreligger ett anställningsförhållande. Den ger alltså ej skydd för personer som söker
arbete. Detta får betydelse bl. a. i fråga om s. k. organisationsklausuler i kollektivavtal.
Sådana klausuler innebär i princip att medlemmarna i viss arbetstagarorganisation
får ensamrätt till anställning hos arbetsgivare, med vilka avtalet är slutet,
och att arbetsgivare förbinder sig att avvisa arbetssökande på grund av att sökanden
inte tillhör den avtalsslutande arbetstagarorganisationen.
I motionerna yrkas att riksdagen skall begära förslag till lagändring så att föreningsrättsskyddet
kommer att gälla även för arbetssökande. Motionärerna hävdar
med hänvisning till förekomsten av organisationsklausuler att föreningsrätten är
bristfällig så länge den medger att en arbetsgivare med hot om arbetslöshet som påtryckningsmedel
kan påverka en arbetstagares val av facklig organisation. Enligt
Andra lagutskottets utlåtande nr 7 år 1968
5
motionärernas mening bör en föreningsrättskränkning anses föreligga om arbetsgivare
avvisar arbetssökande med hänvisning till dennes föreningstillhörighet.
Frågan om en utvidgning av föreningsrätten i den riktning motionärerna begär
behandlades senast år 1966 i anledning av väckt motion. Motionen remissbehandlades.
SAF, LO och SACO ställde sig avvisande till motionsförslaget, medan TCO
ansåg att skäl kunde anföras för en närmare undersökning av frågan. I sitt av riksdagen
godkända utlåtande avstyrkte utskottet motionen under anförande att lagstiftningen
om föreningsrätt i stort sett fungerat på ett tillfredsställande sätt och att
något behov av den ifrågasatta lagändringen inte kunde sägas vara för handen.
Utskottet tilläde att den aktualiserade frågan kunde komma att prövas om föreningsrättslagstiftningen
framdeles togs upp i ett större sammanhang.
Utskottet anser inte att skäl föreligger att frångå den bedömning utskottet givit
uttryck åt i sitt år 1966 avgivna utlåtande. Utskottet får därför hemställa,
att förevarande motioner, 1:676 och 11:884, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 27 februari 1968
På andra lagutskottets vägnar:
AXEL STRAND
Vid detta ärendes behandling har närvarit
från första kammaren: herr Strand (s), fru Carlqvist (s), fru Hamrin-Thorell
(fp), herrar Dahlberg (s), Edström (fp)*, Blomquist (h)* och fru Nilsson (ep);
från andra kammaren: fröken Sandell (s), herrar Fredriksson (s), Ringaby
(h), fru Svensson (s), herrar Jönsson i Ingemarsgården (fp), Johansson i Skärstad
(ep), fru Skantz (s) och fru Fraenkel (fp)*.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.