Andra lagutskottets utlåtande nr 38 år 1968

1

Nr 38

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändrad Igdelse av 1 och 6 §§ lagen
den 4 januari 1956 (nr 2) om socialhjälp, jämte i ämnet
väckta motioner.

Genom en den 8 mars 1968 dagtecknad proposition, nr 74, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl. Maj :t,
under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden, föreslagit riksdagen att antaga följande

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 1 och 6 §§ lagen den 4 januari 1956 (nr 2)

om socialhjälp

Härigenom förordnas, att 1 och 6 §§ lagen den 4 januari 1956 om socialhjälp
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

1

Varje kommun skall sörja för att
den, som vistas i kommunen och
som finnes vara i behov av hjälp,
erhåller sådan enligt vad nedan sägs
(socialhjälp).

1 — Bihang till riksdagens protokoll

(Föreslagen lydelse)

§•

Varje kommun skall tillse att den
som vistas i kommunen erhåller den
omvårdnad, som med hänsyn till
hans behov och förhållanden i övrigt
kan anses tillfredsställande.
Kommunen skall vidare sörja för att
den, som vistas i kommunen och
som finnes vara i behov av hjälp, erhåller
sådan enligt vad nedan sägs
(socialhjälp).

1968. 9 samt. 2 avd. Nr 38

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 38 år 1968
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

6

Socialnämnden har

att bestämma,--— —----

Socialnämnden har ock----

Nämnden skall — —--- — —

§•

Socialnämnden har
att göra sig väl förtrogen med den
enskildes behov av omvårdnad och
verka för att detta blir tillgodosett;
--och verkställighet.

— ----på nämnden.

— --nämndens uppgifter.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1968.

I samband med propositionen har utskottet behandlat de i anledning av
propositionen väckta motionerna I: 794 av herr Blomquist samt II: 1092 av
herr Wiklnnd i Stockholm.

I motionen I: 794 hemställes »a) att riksdagen måtte bifalla Knngl. Maj :ts
proposition nr 74 med de ändringar i 6 § lagförslaget, som anges i motionen»
och »b) att vederbörande utskott måtte utarbeta erforderlig lagtext».

I motionen II: 1092 yrkas »att riksdagen vid behandlingen av prop. nr 74
måtte uttala, att den i propositionen föreslagna ändringen av 1 § socialhjälpslagen
även omfattar narkomaner, på vilka barnavårdslagen inte är
tillämplig, med det förstahandsansvar för denna kategoris vård, som följer
av ett sådant uttalande».

Beträffande de skäl motionärerna anfört till stöd för sina yrkanden får
utskottet, i den mån redogörelse därför inte lämnas i det följande, hänvisa
till motionerna.

Propositionens huvudsakliga innehål]

I propositionen föreslås vissa ändringar i socialhjälpslagen för att klarlägga
kommunernas ansvar för den enskildes personliga omvårdnad. I 1 §
föreslås en bestämmelse av innebörd att kommun skall tillse att den som
vistas i kommunen får den omvårdnad som med hänsyn till hans behov och
förhållanden i övrigt kan anses tillfredsställande. Samtidigt föreslås ett tilllägg
till 6 § som fastslår att socialnämnderna är skyldiga att skaffa sig kännedom
om de enskildas behov av omvårdnad och verka för att detta blir
tillgodosett.

Andra lagutskottets utlåtande nr 38 år 1968

3

Gällande bestämmelser

Enligt lagen den 4 januari 1956 (nr 2) om socialhjälp (ändrad senast
1967: 321) skall varje kommun sörja för att den som vistas i kommunen
och som finnes vara i behov av socialhjälp får sådan hjälp (1 §). Socialhjälpen
handhas av en för varje kommun obligatorisk socialnämnd (2 §).

Socialnämndens huvudsakliga uppgifter anges i 6 §. Nämnden har bl. a.
att bestämma i vilka fall, i vilken omfattning och under vilka former socialhjälp
skall meddelas. Den har vidare att gå allmänheten tillhanda med råd
och upplysningar i frågor som har samband med verksamheten och att
lämna annat bistånd i personliga angelägenheter, då detta lämpligen kan
ske.

Socialhjälpslagen skiljer mellan obligatorisk och frivillig hjälp. Obligatorisk
socialhjälp (12 §) är sadan hjälp som den enskilde har rätt att kräva
och samhället skyldighet att lämna. Frivillig socialhjälp (13 §) utges av
kommunen eller dess socialnämnd efter fritt bedömande.

För att obligatorisk socialhjälp skall utgå krävs först och främst att den
hjälpbehövande antingen är minderårig, dvs. under 16 år, eller att han på
grund av ålderdom, sjukdom, lyte eller eljest bristande kropps- eller själskrafter
inte kan försörja sig genom arbete eller att han av hälsoskäl bör avhålla
sig från arbete. Härutöver krävs dels att vederbörande saknar medel
för att tillgodose de behov, som den obligatoriska hjälpen är avsedd att täcka,
dels att hans behov inte avhjälps på annat sätt. Socialhjälp utgår till livsuppehälle
och till behövlig vård. I fråga om minderårig skall socialhjälpen
också avse uppfostran.

Obligatorisk socialhjälp utgår inte till personer över 16 år, vilkas hjälpbehov
är föranlett av arbetslöshet.

I fråga om den frivilliga socialhjälpen gäller att kommunerna har oinskränkt
rätt att ge ut sådan hjälp i all den utsträckning de anser lämpligt.
13 § föreskriver sålunda att frivillig socialhjälp meddelas enligt grunder,
som kommunens fullmäktige bestämmer eller efter vad socialnämnden anser
behövligt, om sådana grunder inte fastställts.

I 14 § föreskrivs att socialhjälpen — vare sig den är obligatorisk eller frivillig
— skall ges på sådant sätt, att den behövande såvitt möjligt blir i stånd
att försörja sig och de sina genom eget arbete. Socialhjälpen har med andra
ord karaktären av en hjälp till självhjälp. Hjälpen bör i regel utgå med kontant
belopp. Det förutsätts dock, att naturaformen skall användas dels då
hjälpbehovets art föranleder därtill, dels då det finns anledning anta att kontant
understöd inte kommer till behörig användning.

I stället för att bevilja en hjälpsökande kontant understöd kan socialnämnden
teckna borgen på lån för honom. Kommunens fullmäktige avgör
om denna hjälpform skall få användas inom kommunen.

Om hjälptagaren behöver vård ankommer det på socialnämnden att dra
1*—Bihang till riksdagens protokoll 1968. 9 samt. 2 and. Nr 38

4 Andra lagutskottets utlåtande nr 38 år i968

försorg om att vårdbehovet blir tillgodosett. Det förutsätts att vården skall
kunna lämnas antingen i den vårdbehövandes hem — t. ex. genom att nämnden
betalar kostnaderna för en hemvårdarinna — eller i annat enskilt hem
eller på vårdhem eller sjukvårdsinrättning eller annan vårdanstalt eller i ålderdomshem.
Vilken vårdform som bör väljas skall avgöras efter vad soni
med hänsyn till vårdbehovets art och övriga omständigheter prövas mest
lämpligt.

I princip är varje kommun skyldig att anordna och driva hem för åldringar
och andra personer, vilka behöver vård eller tillsyn som inte eljest tillgodoses
(18 §). I motsats till vad som gällde enligt fattigvårdslagen avser bestämmelsen
inte endast understödstagare.

Såsom regionala tillsyns- och rådgivningsorgan åt kommunerna tjänstgör
länsstyrelserna och statens socialvårdskonsnlenter. Länsstyrelserna skall noga
följa tillämpningen av socialhjälpslagen och se till att socialhjalpsverksamheten
ordnas och handhas på ett ändamålsenligt sätt. Underlåter kommun
att lämna behövlig obligatorisk socialhjälp skall länsstyrelsen ålägga
kommunen att fullgöra sin skyldighet. Skulle eljest yppas missförhållande,
skall länsstyrelsen vidta den åtgärd som behövs för dess avhjälpande (52 §).
Enligt instruktionen för socialvårdskonsulenterna skall de lämna socialnämnderna
upplysningar och råd i frågor som berör deras verksamhetsområde.

Den centrala statliga myndigheten på socialhjälpens område är socialstyrelsen.
Styrelsen skall genom råd och upplysningar verka för att socialt^ älpsverksamheten
ordnas och handhas på ett ändamålsenligt sätt (53 §).

Det genom propositionen framlagda förslaget grundar sig på arbetet inom
en utredning, som tillkallades den 2 juli 1965 för att utreda frågan angående
omvårdnaden av handikappade. Utredningen har kallat sig handikapputredningen.
Utgångspunkt för utredningens verksamhet borde enligt dess direktiv
vara den kartläggning av handikappvården i kommunerna som socialpolitiska
kommittén företog år 1962. Utredningen borde i första hand följa
upp socialpolitiska kommitténs arbete genom att undersöka i vilken omfattning
kommuner och landsting genomfört eller avser att genomföra de åtgärder
som aktualiserades genom kommitténs initiativ. Utredningen lät därför
under år 1966 genomföra en undersökning, som kallats 1966 års handikappundersökning.
Handikapputredningen redovisade resultatet av undersökningen
i ett betänkande, Kommunerna och den sociala omvårdnaden
(SOU 1967: 53). Betänkandet har remissbehandlats.

Beträffande handikapputredningens betänkande, remissyttranden samt
tidigare behandling av nu aktuella spörsmål må här hänvisas till redogörelse
i propositionen.

Andra lagutskottets utlåtande nr 38 år 1968 5

Departementschefen

Föredragande departementschefen, statsrådet Aspling, har i propositionen
anfört:

Handikappvården liar under senare år ägnats ökande intresse från samhällets
sida allt eftersom resurserna och möjligheterna att hjälpa vuxit. Nödvändigheten
av en aktiv, uppsökande vård har alltmer betonats. Här pågår
också en betydande utveckling. Det är naturligt att mycket av vad som
bör och kan göras faller inom ramen för den kommunala verksamheten.
En ändamålsenlig lagstiftning utgör i detta sammanhang en viktig förutsättning.
Handikapputredningen har funnit att det på vissa håll råder
oklarhet om kommunernas kompetens och uppgifter i fråga om handikappvården.
Det är angeläget att sådana oklarheter i lagstiftningen som kan
vara till hinder för en önskvärd utveckling undanröjs.

Socialhjälpslagen tillkom under andra förhållanden än de som nu råder.
Den utformades huvudsakligen i syfte att bistå personer som behöver ekonomisk
hjälp. Ett i allmänna ordalag hållet stadgande i socialhjälpslagen
ålägger socialnämnderna att ställa sin sakkunskap på det sociala området
till förfogande för dem som anser sig behöva personligt bistånd. Härmed
avses inte bara rådgivning och upplysning utan också hjälp med praktiska
angelägenheter av mera personlig natur. Det förutsätts att nämnderna själva
fritt skall pröva på vad sätt biståndet skall ges. Socialvårdskommittén
föreslog på sin tid att den enskilde skulle tillerkännas en vidsträckt rätt
att påkalla bistånd i personliga angelägenheter. Enligt kommittén skulle
det åligga socialnämnden att se till att behov av sådant bistånd blev tillgodosett
även om anmälan inte gjorts. Propositionen med förslag till socialhjälpslag
avvek i denna del från kommittéförslaget. Som skäl åberopades
att många socialnämnder inte skulle vara tillräckligt rustade för att bemästra
alla de uppgifter som enligt kommittéförslaget skulle vila på dem.

Kommunernas möjligheter att tillgodose den enskildes behov av personligt
bistånd är i dag avsevärt större än i mitten på 1950-talet, då socialhjälpslagen
kom till. Härtill bidrar flera omständigheter. Kommunernas
ekonomiska resurser har förbättrats, bl. a. som en följd av den skatteutjämningsreform
som trädde i kraft den 1 januari 1966. Nya former av
statsbidrag har även tillkommit för bestämda ändamål. Den reform av
den kommunala indelningen som pågår med sikte på att skapa ekonomiskt
bärkraftiga kommunala enheter har också stor betydelse. Kommunsammanläggningarna
innebär inte bara att man får bärkraftigare kommuner
utan också att tillgängliga resurser kan utnyttjas mera rationellt. Detta i sin
tur är ägnat att främja den kommunala aktiviteten på det sociala området.

Samhället har ett ansvar för medborgarnas ekonomiska och personliga
trygghet. Den enskilde skall inte vara hänvisad till anhörigas hjälp eller
annan privat välvilja för att få sitt behov av trygghet tillgodosett. Ett

6 Andra lagutskottets utlåtande nr 38 år 1968

system av anordningar har successivt byggts upp för att tillgodose behovet
av hjälp och bistånd. Systemets effektivitet beror dock av att förmånerna
kommer den enskilde till godo, vilket förutsätter kunskap om de individuella
behoven. Sådan kunskap måste inhämtas där den enskilde bor. I
regel är det också där som hjälpen måste sättas in. Därför är det i första
hand kommunerna som måste se till att samhällets intentioner att skapa
trygghet förverkligas.

Jag utgår från att kommunerna har ett intresse av och en vilja att
bedriva en aktiv, uppsökande socialvård för att tillgodose den enskildes
behov av hjälp och bistånd. Oklarhet i fråga om den kommunala kompetensen
kan dock som handikapputredningen framhållit ha bidragit till att
hämma en utveckling som annars skulle ha kommit till stånd. Den tvekan
som en del kommuner hyser i fråga om sin kompetens att tillgodose den
enskildes behov av personlig omvårdnad bör därför undanröjas. Efter bemyndigande
av Kungl. Maj:t den 8 december 1967 har jag tillkallat en utredning
för att se över socialhjälps-, barnavårds- och nykter hetsvårdslagstiftningen
och därvid utreda frågan om en gemensam vårdlagstiftning. Utredningen
kommer i sitt arbete naturligen in på de problem som här berörts.
Jag finner det dock angeläget att det utan dröjsmål vidtas de lagändringar
som behövs för att undanröja den tvekan som kan finnas om kommunernas
kompetens. Med tanke på den allmänna översynen av vårdlagstiftningen
bör ändringarna nu begränsas till vad som oundgängligen behövs för
att kommunerna inte längre skall tveka om sin rätt att aktivt engagera sig
i hithörande frågor. Jag föreslår att ändringarna får formen av ett tillägg
till 1 § socialhjälpslagen, vars nuvarande lydelse i stort sett oförändrad
behålls som ett andra led i paragrafen. Tillägget bör tas in som en första
punkt i paragrafen. Där bör föreskrivas att varje kommun skall tillse att
den som vistas i kommunen erhåller den omvårdnad som med hänsyn till
hans behov och förhållandena i övrigt kan anses tillfredsställande. Kompletteringen
är inte avsedd att medföra någon ändring i förhållande till
gällande rätt när det gäller innebörden av begreppet socialhjälp eller
besvärsrättens omfattning enligt socialhjälpslagen.

Flera remissinstanser har efterlyst klarare regler om ansvarsfördelningen
mellan de olika huvudmän som har ansvaret för omvårdnaden av de handikappade.
Jag anser det dock inte genomförbart att i detta sammanhang i
lagtext närmare precisera kommunernas uppgifter och ansvar för den
sociala omvårdnaden. Liksom utredningen vill jag som en allmän utgångspunkt
för verksamheten hänvisa till det program för kommunernas uppgifter
som socialpolitiska kommittén utarbetade och som redovisats i det
föregående.

Genom ändringen i 1 § socialhjälpslagen klarläggs kommunernas förstahandsansvar
för handikappvården. Detta innebär naturligtvis inte att kommunerna
är skyldiga att svara för åtgärder som enligt lag eller annan för -

7

Andra lagutskottets utlåtande nr 38 år 1968

fattning vilar på staten eller landstingen. Kommunerna bör i sådana fall
om det behövs förmedla kontakt mellan de vårdbehövande och det organ
som svarar för vården. Det är min förhoppning att avvägningen av insatserna
på de områden där närmare bestämmelser om ansvarsfördelningen
saknas skall kunna lösas i samråd mellan berörda parter. Det får ankomma
på socialstyrelsen att i den mån det behövs ge huvudmännen anvisningar
för verksamhetens bedrivande. I anslutning härtill vill jag understryka vikten
av att de åtgärder varom här är fråga inte bara kommer att avse fysiskt
handikappade. Även psykiskt handikappade eller personer — yngre och
äldre — som av andra skäl möter mera betydande svårigheter i sin dagliga
livsföring, bör omfattas av åtgärderna.

I samband med den nu förordade lagändringen bör som utredningen
framhållit i ett avseende kommunernas ansvar direkt fastslås i lagtexten.
Detta gäller den grundläggande förutsättning för en god social omvårdnad
som ligger i att samhällets organ skaffar sig kännedom om den enskildes
behov av hjälp och stöd oavsett hans ekonomiska situation. Denna skyldighet
att bedriva eu aktiv, uppsökande verksamhet bör åvila socialnämnden
och komma till uttryck genom det av utredningen föreslagna tillägget till 6 §
socialhjälpslagen. I paragrafen bör alltså tas in en föreskrift om att socialnämnden
skall göra sig väl förtrogen med den enskildes behov av omvårdnad
och verka för att detta blir tillgodosett.

Utskottet

Socialhjälpslagen innehåller en inledande bestämmelse, som ålägger
varje kommun att sörja för att den som vistas i kommunen och som finnes
i behov av socialhjälp erhåller sådan hjälp. Begreppet socialhjälp definieras
inte direkt i lagtexten utan får sin innebörd främst genom bestämmelser
om förutsättningarna för beviljande av socialhjälp och formerna för denna
hjälp. Det kommunala organ som handhar socialhjälpsverksamheten är
socialnämnden, som är obligatorisk för varje kommun. Socialnämnden har
som huvuduppgift att behandla frågor om beviljande av socialhjälp. Därutöver
skall socialnämnden utöva viss verksamhet för bistånd i personliga
angelägenheter. Härvidlag har föreskrivits att socialnämnden har att tillhandagå
allmänheten med råd och upplysningar i frågor som äger samband
med nämndens verksamhet samt, där så lämpligen kan ske, lämna annat
bistånd i personliga angelägenheter.

Sedan någon tid tillbaka pågår inom en statlig utredning arbete för översyn
av socialhjälps-, barnavårds- och nykterhetsvårdslagstiftningen. Genom
förevarande proposition föreslås — på grundval av ett av handikapputredningen
avgivet betänkande — det oaktat att socialhjälpslagen nu ändras på
vissa punkter. Syftet med ändringarna anges vara i främsta rummet att
skyndsamt undanröja den tvekan som en del kommuner hyst i fråga om

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 38 år 1968

sin kompetens att tillgodose enskildas behov av personlig omvårdnad. För
detta ändamål föreslås ett tillägg till den inledande bestämmelsen (§ 1) i
lagen. I tillägget, som placeras som en första punkt i paragrafen, föreskrivs
att varje kommun skall tillse att den som vistas i kommunen får den omvårdnad
som med hänsyn till hans behov och förhållandena i övrigt kan
anses tillfredsställande. Ändringen av § 1 är vidare avsedd att klarlägga
kommunernas ansvar för omvårdnaden av de handikappade. Detta ansvar
föreslås bli uttryckligen fastslaget i lagtext i ett hänseende, nämligen så till
vida att kommunens organ, socialnämnden, skall skaffa sig kännedom om
den enskildes behov av hjälp och stöd oavsett hans ekonomiska situation.
En komplettering föreslås därför också till bestämmelsen om socialnämndens
uppgifter (§6). Enligt propositionen bör inskrivas att socialnämnden
skall göra sig väl förtrogen med den enskildes behov av omvårdnad och
verka för att detta blir tillgodosett.

Handikapputredningen — liksom socialpolitiska kommittén på sin tid —
har efter omfattande undersökningar konstaterat att den sociala omvårdnaden
av handikappade inte är tillfredsställande. Utredningen har vidare
ansett att tveksamhet om den kommunala kompetensen när det gäller att
aktivt engagera sig i handikappvården torde vara en bidragande orsak till
bristerna på området. En lagstiftningsåtgärd av den art som föreslagits är
enligt utskottets mening väl ägnad att avhjälpa sådan tvekan som nyss
sagts. Det kan dessutom vara anledning att genom lagstiftning fastslå ansvaret
för den aktiva uppsökande verksamheten inom handikappvården.
Utskottet tillstyrker därför kompletterande bestämmelser enligt de riktlinjer
som angivits i propositionen.

I motionen 11:1092 anföres att primärkommunernas vårdansvar f. n.
inte omfattar andra narkomaner än dem på vilka barnavårdslagen kan
tillämpas. Enligt motionären har emellertid den föreslagna ändringen av
1 § socialhjälpslagen till konsekvens att vårdansvaret för den nämnda
kategorin narkomaner i första hand skall ankomma på socialnämnden.
Motionären yrkar att riksdagen vid behandlingen av propositionen uttalar
sig i sådan riktning.

Enskildas behov av personlig omvårdnad kan naturligtvis ha mycket varierande
orsaker. Av vad föredragande departementschefen anfört framgår,
att orsaken till omvårdnadsbehovet inte skall vara avgörande för om åtgärder
från kommunalt håll skall kunna komma i fråga. Sålunda understryker
departementschefen vikten av att den kommunala verksamheten på ifrågavarande
område inte bara kommer att avse fysiskt handikappade; även psykiskt
handikappade eller personer — yngre och äldre — som av andra skäl
möter mera betydande svårigheter i sin dagliga livsföring bör omfattas av
åtgärderna. Utskottet ansluter sig till vad departementschefen uttalat. Den
omständigheten, att vissa människors behov av omvårdnad har sin direkta
eller indirekta orsak i narkotikamissbruk är givetvis inte något skäl att göra

Andra lagutskottets utlåtande nr 38 år 1968

9

undantag i omvårdnadshänseende för dessa personer. Inom ramen för vad
som kan hänföras till omvårdnad finns det för övrigt betydande utrymme
för kommunala initiativ. När det gäller narkotikamissbrukare kan pekas
på uppsökande verksamhet och i samband därmed förmedling av kontakt
med främst sjukvårdande organ. Med det sagda anser sig utskottet har besvarat
motionen II: 1092.

I motionen I: 794 anföres vissa synpunkter på utformningen av den föreslagna
ändringen av 6 § socialhjälpslagen. Motionären hävdar, att propositionens
förslag till lagtext synes kunna medföra formella kompetenstvister
mellan socialnämnden och andra kommunala nämnder, särskilt barnavårdsnämnden.
Enligt motionären bör det av lagtexten klart framgå att socialnämndens
skyldigheter beträffande den personliga omvårdnaden gäller i
den mån skyldigheterna inte åvilar annat organ hos kommunen. Dessutom
anser motionären att en föreskrift bör ges om att socialnämnden skall samarbeta
med övriga organ på området.

Utskottet anser inte att det på grund av den i propositionen förordade
lydelsen av § 6 behöver befaras att kompetenstvister kommer att uppstå
mellan de olika nämnderna inom socialvården. Helt naturligt måste det i
många ärenden över hela det sociala fältet förekomma att nämndernas verksamhet
nära berör varandra. Det kan enligt utskottets mening förutsättas
alt om det i sådant fall inte skulle direkt framgå vilket organ som har att
handlägga ärendet, de generella föreskrifter om samarbete, som redan finns
i de tre sociala vårdlagarna, kommer att visa sig tillfyllest. Utskottet vill
dessutom erinra om att frågan om förändringar i reglerna för den kommunala
socialvårdens nämndorganisation tagits upp i direktiven för den utredning,
som skall verkställa översyn av den sociala vårdlagstiftningen.
Sålunda bör utredningen enligt direktiven bl. a. undersöka om reglerna
kan utformas så att de gör det möjligt för kommunerna att låta en enda
nämnd få ansvaret för hela den kommunala socialvården. I det sammanhanget
må nämnas att det redan förekommer att kommuner har inrättat
fakultativa organ med uppgift att handha frågor på den personliga omvårdnadens
område. Det finns givetvis inget hinder mot att ett sådant fakultativt
organ får svara även för de arbetsuppgifter som avses i propositionen. Detta
innebär inte någon ändring i den gällande ordningen att det yttersta ansvaret
för verksamheten åvilar den i lagen angivna obligatoriska kommunala
nämnden, socialnämnden. På grund av det anförda påkallar förevarande
motion inte att någon avvikelse görs från propositionen.

Även i övrigt anser utskottet att utformningen av lagförslaget och de av
departementschefen i anslutning därtill gjorda uttalandena bör godtas.

Under hänvisning till det sagda får utskottet hemställa,

A. att riksdagen med avslag på motionen 1:794 måtte
antaga det genom förevarande proposition nr 74 framförda
lagförslaget; samt

10

Andra lagutskottets utlåtande nr 38 år 1968

B. att motionen II: 1092 icke måtte föranleda någon riksdagen
åtgärd.

Stockholm den 7 maj 1968

På andra lagutskottets vägnar:

AXEL STRAND

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herr Strand (s), fru Carlqvist (s), herr Lars
Larsson (s), fru Hamrin-Thorell (fp), herrar Eric Carlsson (ep), Dahlberg
(s)*, Edström (fp) och Blomquist (h) ;

från andra kammaren: herrar Anderson i Sundsvall (fp), Bengtsson
i Varberg (s), fröken Sandell (s), herrar Wiklund i Stockholm (fp)*,
Gomér (ep), Ringaby (h), fru Svensson (s)* och herr Göransson (s).

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

av herr Blomquist (h).

Reservation

ESSELTE AB. STHLM 68
814319