Andra lagutskottets utlåtande nr 25 år 1968
1
Nr 25
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med anhållan
om riksdagens gttrande angående vissa av Internationella
arbetsorganisationens allmänna konferens år 1967
vid dess femtioförsta sammanträde fattade beslut.
Genom en den 9 februari 1968 dagtecknad proposition, nr 39, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl. Maj :t,
under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över
socialärenden, anhållit om riksdagens yttrande över vad föredragande departementschefen
anfört angående vissa instrument, som antagits av Internationella
arbetsorganisationens allmänna konferens år 1967 vid dess femtioförsta
sammanträde, nämligen
1. konvention (nr 127) om den högsta vikt som får bäras av en arbetstagare,
2. rekommendation (nr 128) i samma ämne,
3. rekommendation (nr 129) om information och samråd inom företaget,
4. rekommendation (nr 130) om prövning och avgörande av klagomål inom
företaget,
5. konvention (nr 128) om invaliditets-, ålders- och efterlevandeförmåner,
6. rekommendation (nr 131) i samma ämne.
Texterna till instrumenten har såsom bilagor (bilagorna 1—6) fogats till
propositionen. Beträffande dessa texter får utskottet hänvisa till bilagorna.
I propositionen föreslås att riksdagen skall godkänna att Sverige ansluter
sig till konventionen (nr 128) om invaliditets-, ålders- och efterlevandeförmåner.
Däremot avstyrkes svensk ratificering i fråga om konvention nr 127.
Vidare anföres i propositionen att konvention nr 127 och rekommendationen
i samma ämne bör överlämnas till arbetarskyddsstyrelsen, på vilken det
bör ankomma att i samråd med arbetsmedicinska institutet pröva frågan
om och i vad mån de båda instrumentens principer bör komma till uttryck
i lagstiftning eller i särskilda av styrelsen utfärdade anvisningar. Rekommendationerna
nr 129 och nr 130 anses ej påkalla någon åtgärd från statsmakternas
sida medan rekommendation nr 131, i de delar den inte redan
tillgodosetts i svensk lagstiftning, anses böra beaktas i det fortsatta lagstiftningsarbetet,
om och i den mån det befinns möjligt och lämpligt.
Internationella arbetskonferensens femtioförsta sammanträde hölls i Geneve
under tiden den 7—29 juni 1967. I sammanträdet deltog delegatio1
— Bihang till riksdagens protokoll 1968. 9 samt. 2 avd. Nr 25
2
Andra lagutskottets utlåtande nr 25 år 1968
ner från 109 av ILO:s 119 medlemsstater jämte representanter för flera
internationella mellanstatliga och icke statliga organisationer, tillsammans
ca 1 400 personer. Social- eller arbetsministrar eller andra regeringsledamöter
från 66 länder bevistade konferensen, bland dem statsråden Geijer
och Aspling. Det stora flertalet medlemsstater hade sänt fullständiga delegationer,
dvs. två regerings-, ett arbetsgivar- och ett arbetstagarombud. Sverige
deltog i sammanträdet med en fullständig delegation.
Enligt artikel 19 i Internationella arbetsorganisationens stadga skall ifrågavarande
konventioner och rekommendationer underställas riksdagen.
1—2. Högsta vikt som får bäras av en arbetstagare
Beträffande innehållet i instrumenten rörande maximivikt anmärkes följande.
Konventionen äger tillämpning endast på de grenar av näringslivet
för vilka vederbörande medlemsstat upprätthåller ett system med arbetsinspektion.
I konventionen fastslås följande fyra principer. 1) Arbetstagare
får inte anmodas eller tillåtas att befatta sig med transport för hand
av börda, som på grund av sin vikt kan antas äventyra hans hälsa eller
säkerhet. 2) Arbetstagare som används till transport för hand skall dessförinnan
erhålla utbildning eller instruktioner i arbetsteknik. 3) Lämpliga
tekniska hjälpmedel skall i största möjliga utsträckning användas för att
begränsa eller underlätta transporter av bördor. 4) Kvinnor och minderåriga
arbetstagare får endast i begränsad utsträckning anmodas utföra
transport för hand av bördor och, om de anlitas till sådant arbete, skall
maximivikten vara avsevärt lägre än den som är medgiven för vuxna manliga
arbetstagare.
I jämförelse med konventionen har rekommendationen ett vidsträcktare
tillämpningsområde. Den omfattar nämligen alla grenar av näringslivet
och inte bara »reguljära» transporter för hand utan också »tillfälliga»
sådana transporter.
Rekommendationen innehåller bestämmelser som är avsedda att utvidga
principerna i konventionen och tjäna som ledning för regeringarna samt
arbetsgivarnas och arbetstagarnas organisationer vid dessa principers tilllämpning.
Som exempel kan nämnas rekommendationens avdelning IV, som
förordar, att läkarundersökning bör, i den mån det är möjligt och lämpligt,
krävas innan arbetstagaren anmodas utföra reguljär transport för hand
av börda, att ytterligare läkarundersökningar bör ske från tid till annan i
mån av behov samt att intyg rörande arbetstagarens lämplighet för anställning
bör utfärdas. Avdelning VI reglerar villkoren för maximivikt såvitt
avser vuxna manliga arbetstagare, kvinnor och minderåriga arbetstagare
samt anger att minimiåldern för användning av sistnämnda kategori till
transport av bördor för hand snarst möjligt bör höjas till 16 år och grad
-
3
Andra lagutskottets utlåtande nr 25 år 1968
vis un 18 ar. Avdelning VII berör arbetsmängden per dag eller skift samt
jälpmedel och utrustning till skydd för hälsa och säkerhet. I avdelning
VIII inryms diverse bestämmelser rörande vetenskaplig forskning inom det
av rekommendationen behandlade området samt rörande tillämpning av
rekommendationens bestämmelser på sådana transportmetoder som dragning
och skjutning. Slutligen kan nämnas att rekommendationen innehåller
en bestämmelse, som fastslår principen att den maximivikt som får
transporteras för hand av arbetstagare snarast bör nedbringas till 55 kg.
Konventionen om maximivikt antogs med 196 röster mot 74. 54 ombud
lade ner små roster. Rekommendationen i samma ämne antogs med 267
roster mot 8 och 50 nedlagda. I fråga om konventionen röstade det svenska
arbetstagarombudet for dess antagande, medan arbetsgivarombudet röstade
emot och regeringsombuden lade ner sina röster. Beträffande rekommendationen
röstade samtliga svenska ombud för dess antagande.
Svenska bestämmelser samt yttranden i ärendet
De svenska bestämmelser som bör beaktas vid prövning av frågan om
en svensk anslutning till konventionen resp. tillämpning av rekommendationen
ar arbetarskyddslagen den 3 januari 1949 (nr 1), arbetarskyddskungörelsen
den 6 maj 1949 (nr 208) och kungörelsen den 2 september
1966 (nr 521) om förbud att använda minderårig till vissa arbeten.
I ärendet har yttranden inhämtats från arbetarskyddsstyrelsen, medicinalstyrelsen,
arbetsmedicinska institutet, Svenska arbetsgivareföreningen
(SAF), Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens centralorganisation
(TCO) och ILO-kommittén.
Beträffande innehållet i de svenska bestämmelserna och i yttrandena hänvisas
till redogörelse härför i propositionen s. 6—14.
3—4. Information och samråd samt prövning av klagomål inom företaget
Beträffande innehållet i rekommendationerna anmärkes följande.
Rekommendationen angående information och samråd
inom företaget består av två delar, av vilka den ena berör
allmänna synpunkter på och den andra riktlinjer för information och
samråd inom företaget. I rekommendationen uttalas att arbetsgivarna, arbetstagarna
och deras organisationer bör erkänna betydelsen av att inom
företagen utvecklas en anda av inbördes förståelse och ömsesidigt förtroende,
som bör främjas genom snabb spridning och utväxling av information
i fråga om olika sidor av verksamheten inom företaget samt arbetstagarnas
sociala villkor. I detta syfte bör företagsledningen fastställa effektiva
riktlinjer för information efter hörande av arbetstagarna och deras
representanter. Metoderna för information och samråd bör inte få inkräkta
på föreningsfriheten och bör inte heller menligt inverka på arbetstagarnas;
1* —Bihang till riksdagens protokoll 1968. 9 samt. 2 avd. Nr 25
4 Andra lagutskottets utlåtande nr 25 år 1968
fritt valda representanters och deras fackliga organisationers ställning eller
begränsa de organs funktioner som representerar arbetstagarna. För att informationssystemet
skall fungera effektivt bör de som berörs därav undervisas
i dess rätta utnyttjande samt så långt möjligt göras förtrogna med
alla ämnen som bör bli föremål för information och samråd.
I den del av rekommendationen som behandlar riktlinjer för information
och samråd framhålls att informationen bör gå fram på två vägar,
nämligen dels mellan företagsledningen och arbetstagarna och dels mellan
företagsledningen och arbetstagarnas representanter. Rekommendationen
räknar därefter upp olika kommunikationsmedia och anger de ämnen som
bör omfattas av informationssystemet samt fastslår slutligen att om något
av dessa ämnen varit föremål för förhandlingar eller reglerats i kollektivavtal
informationerna bör uttryckligen ange detta förhållande.
Rekommendationen angående prövning och avgörande
av klagomål inom företaget innehåller tre huvuddelar,
som behandlar allmänna principer, förfaranden som skall tillämpas
inom företaget samt reglering av oavgjorda klagomål.
Den i rekommendationen fastslagna huvudprincipen är att varje arbetstagare
som anser sig ha anledning anföra klagomål bör, vare sig han handlar
individuellt eller tillsammans med andra arbetstagare, ha rätt att anföra
sådant klagomål utan att fördenskull utsättas för några som helst repressalier
och att få detta klagomål prövat i enlighet med ett lämpligt
förfarande. De slag av klagomål som förutsätts i rekommendationen omfattar
inte kollektiva krav, som syftar till en förändring i anställningsvillkoren.
När ett förfarande för prövning av klagomål fastställts genom
kollektivavtal, bör parterna i ett sådant avtal rekommenderas förbinda sig
att främja avgörandet av klagomål inom ramen för ett sådant förfarande
och att avhålla sig från varje åtgärd som skulle kunna försvåra en effektiv
tillämpning av detta förfarande. Arbetstagarnas organisationer eller
representanter för arbetstagarna inom företaget bör, på lika villkor i fråga
om rättigheter och skyldigheter, tillsammans med arbetsgivarna och deras
organisationer deltaga i utformningen och tillämpningen av klagomålsförfaranden.
I syfte att minska antalet klagomål bör enligt rekommendationen
stor omsorg ägnas åt utformningen av en sund personalpolitik, vilken
bör ta hänsyn till och respektera arbetstagarnas rättigheter och intressen.
Vidare bör företagsledningen samverka med arbetstagarnas representanter
innan beslut fattas i personalfrågor och frågor av social natur.
Den del av rekommendationen som behandlar förfaranden inom företaget
anger som en allmän regel att försök först bör göras att avgöra klagomålet
direkt mellan arbetstagaren och dennes arbetsledare. Om ett sådant
försök misslyckas, bör arbetstagaren ha rätt att få sin sak prövad i en
eller flera högre instanser. Ivlagomålsförfarandet bör vara så enkelt och
snabbt som möjligt och arbetstagaren bör äga rätt att biträdas eller före
-
5
Andra lagutskottets utlåtande nr 25 år 1968
tradas av sin organisation, en arbetstagarrepresentant eller annan person.
Hans representant eller rådgivare bör åtnjuta samma skydd som tillkommer
arbetstagaren själv. Arbetstagaren eller hans representant bör, om
den sistnämnde är anställd i samma företag, åtnjuta erforderlig ledighet
för att kunna deltaga i prövningen av klagomålen utan att åsamkas någon
inkomstförlust annat än vid fall av missbruk. Vidare bör åtgärder
vidtas för att tillse att de regler och den praxis som reglerar klagomålsförfarandet
och villkoren för dess anlitande bringas till arbetstagarnas
kännedom.
Ehuru rekommendationen fastslår principen att klagomål i största möjliga
utsträckning bör avgöras inom företagen, uppräknas i rekommendationens
sista del olika procedurer för en lösning även utanför företagen, t. ex.
i kollektivavtal reglerade förfaranden, förlikning eller skiljedom meddelad
av offentlig myndighet, hänvändelse till arbetsdomstol eller annan judiciell
myndighet. Om arbetstagaren önskar anlita någon av dessa procedurer
bör han beredas erforderlig ledighet för att kunna deltaga i den.
Detta bör inte medföra någon inkomstförlust, om hans klagomål vid prövningen
befinns vara berättigat. Slutligen stadgas att ansträngningar bör
göras för att förlägga dessa förfaranden till en tidpunkt utanför arbetstagarens
arbetstid.
Rekommendationen om information och samråd antogs med 321 röster
mot 0 och 3 nedlagda. Rekommendationen om prövning av klagomål antogs
med 290 röster mot 0 och 7 nedlagda. Samtliga svenska ombud röstade
för båda rekommendationerna.
Regler och praxis i Sverige samt yttranden i ärendet
I arbetarskyddslagen och arbetarskyddskungörelsen finns vissa bestämmelser
av betydelse i förevarande sammanhang. I övrigt regleras de frågor
som berörs i rekommendationerna genom avtal och överenskommelser mellan
arbetsmarknadens parter.
En redogörelse för gällande regler och praxis har intagits i propositionen
s. 16—19.
I ärendet har yttranden inhämtats från SAF, LO, TCO och ILO-kommittén.
Reträffande innehållet i yttrandena hänvisas till s. 19—20 i propositionen.
5—6. Konvention och rekommendation angående invaliditets-, ålders- och
efterlevandeförmåner
Beträffande innehållet i konventionen och rekommendationen anmärkes
följande.
Den nya konventionen medger att medlemsstat, för vilken konventionen
är i kraft, kan godta dess förpliktelser med avseende på invalidpensioner
eller ålderspensioner eller efterlevandepensioner. I fråga om en
-
6
Andra lagutskottets utlåtande nr 25 år 1968
var av dessa grenar kan den skyddade personkretsen omfatta a) alla arbetstagare,
däri inbegripet lärlingar, eller b) minst 75 % av hela den förvärvsarbetande
befolkningen eller c) alla i landet bosatta eller sådana därstädes
bosatta, vilkas medel så länge följderna av det inträffade riskfallet
består inte överstiger vissa i konventionen föreskrivna gränser. En medlemsstat
vars ekonomi är otillräckligt utvecklad kan emellertid ratificera
konventionen med vissa temporära undantag, om den skyddade personkretsen
omfattar minst 25 % av alla arbetstagare eller minst 50 % av
samtliga arbetstagare inom industriföretag.
Med invaliditet förstås i konventionen oförmåga till förvärvsarbete, i
föreskriven utsträckning, när det kan antagas, att oförmågan kommer att
vara bestående eller när den kvarstår efter utgången av en föreskriven period
av tillfällig arbetsoförmåga eller av arbetsoförmåga som befinner sig i ett
inledande skede. Åldersgränsen för rätt till ålderspension anges till högst
65 år eller den högre ålder som kan föreskrivas av vederbörande myndigheter
med hänsyn till statistiskt påvisbara demografiska, ekonomiska och
sociala förhållanden. Om den föreskrivna åldersgränsen är 65 år eller däröver,
skall åldersgränsen under föreskrivna villkor sänkas beträffande
personer, vilka varit sysselsatta inom yrken som enligt nationell lagstiftning
med avseende på åldersförmåner bedöms vara tunga eller ohälsosamma.
I händelse av familjeförsörjarens död måste ratificerande land garantera
att åtminstone änkan och barnen kommer i åtnjutande av efterlevandeförmåner.
När det gäller förmånerna och villkoren för deras uppbärande ansluter
sig konventionen nära till 1952 års konvention (nr 102) om minimistandard
för social trygghet. Förmånsbeloppen bestäms med hänvisning till standardförmånstagare,
som definieras på följande sätt: i fråga om invaliditetsförmåner,
man med hustru och två barn; i fråga om åldersförmåner, man
med hustru i pensionsåldern; i fråga om efterlevandeförmåner, änka med
två barn. Förmånerna skall när det gäller invaliditet uppgå till 50 % av
standardförmånstagarens inkomst och när det gäller ålderdom och familjeförsörjarens
död 45 % av nämnda inkomst, dvs. 10 resp. 5 % högre än
de belopp som fastställts i nyssnämnda konvention. En nyhet är att varje
stat som godtar förpliktelserna med avseende på invaliditetsförmåner skall
tillhandahålla reliabiliteringshjälp som är ägnad att sätta en handikappad
i stånd att återupptaga sin tidigare verksamhet eller, om detta inte är
möjligt, den förvärvsverksamhet som är lämpligast med hänsyn till hans
anlag och förmåga. Därjämte skall åtgärder vidtas för att främja placering
av handikappade i lämpligt arbete.
Varje medlem vars lagstiftning skyddar arbetstagare kan i mån av behov
från konventionens tillämpning undantaga vissa kategorier av anställda
samt temporärt sådana arbetstagare inom jordbruksnäringen, vilka ännu
vid tidpunkten för ratifikationen inte skyddas genom dess lagstiftning. Vi
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 25 år 1968
7
dare kan undantas sjöfolk, däri inbegripna fiskare sysselsatta med saltsjöfiske
samt offentliga tjänstemän, om dessa grupper är skyddade genom
speciella system, som tillsammantagna tillhandahåller förmåner minst likvärdiga
med dem som föreskrivs i konventionen.
Slutligen medger konventionen under vissa villkor att ratificerande stat
kan göra avvikelser från vissa bestämmelser, om staten bär ett väl utvecklat
socialt trygghetssystem som, ehuru det inte uppfyller alla konventionens
detaljbestämmelser, likväl omfattar större andel av de ekonomiskt
verksamma och erbjuder en högre förmånsstandard än den i konventionen
föreskrivna.
Enligt den kompletterande rekommendationen bör medlemsstaterna,
om så är erforderligt i etapper, utsträcka tillämpningen av sin lagstiftning
om invaliditets-, ålders- och efterlevandeförmåner till att omfatta
personer som sysselsätts med tillfälligt arbete och slutligen till alla förvärvsarbetande
personer. Vidare fastställer rekommendationen högre normer
med avseende på förmånsbeloppen än dem som anges i konventionen.
Konventionen antogs med 240 röster mot 5 och 59 nedlagda. Röstetalen i
fråga om rekommendationen var 192 —45 — 54. Samtliga svenska ombud
röstade för konventionen, medan i fråga om rekommendationen arbetstagarombudet
röstade för, arbetsgivarombudet emot och regeringsombuden lade
ner sina röster.
Svenska bestämmelser samt yttranden i ärendet
De problem som berörs i konventionen och rekommendationen regleras
i Sverige genom lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om allmän försäkring.
1 ärendet har yttranden inhämtats från riksförsäkringsverket, SAF, LO,
TCO och ILO-kommittén.
Beträffande innehållet i de svenska bestämmelserna och i yttrandena hänvisas
till propositionen s. 22—32.
Departementschefen
Föredragande departementschefen, statsrådet Aspling, anför i propositionen
bl. a.:
»Vad först beträffar konventionen (nr 127) om den högsta vikt som får
bäras av en arbetstagare vill jag framhålla att inget av de remissorgan som
yttrat sig i ärendet — arbetarskyddsstyrelsen, medicinalstyrelsen, arbetsmedicinska
institutet, LO och ILO-kommittén — har tillstyrkt svensk
ratificering. Arbetarskyddsstyrelsen anser att artikel 7, som innehåller
särbestämmelser för bl. a. kvinnor, utgör ratifikationshinder. Denna uppfattning
delas inte av LO. ILO-kommittén erinrar om att mom. 2 i nämnda
artikel synes förutsätta att en maximivikt fixeras och att ratificerande
land enligt artikel 8 har skyldighet att vidtaga åtgärder för genom
-
8 Andra lagutskottets utlåtande nr 25 år 1968
förande av konventionens bestämmelser. Vidare erinrar kommittén om att
principen om mäns och kvinnors lika ställning vunnit full anslutning på
den svenska arbetsmarknaden. En konsekvens av denna likabehandling är
att offentligrättsliga regler inte onödigtvis bör medverka till skillnader i
den manliga och den kvinnliga arbetskraftens möjligheter att konkurrera
om arbetstillfällena. Genom att ratificera konventionen riskerar man,
framhåller kommittén, att ställas inför tvånget att i lagstiftningen införa
särbestämmelser av sådan art som torde böra undvikas. Under hänvisning
till det anförda avstyrker ILO-kommittén ratificering av konventionen.
Rekommendationen (nr 128) i samma ämne överensstämmer enligt kommitténs
mening inte heller till alla delar med svensk uppfattning. Eftersom
de principer som kommit till uttryck i såväl konventionen som rekommendationen
emellertid i en råd avseenden står i samklang med svensk
lagstiftning och en önskvärd utveckling på området, föreslår kommittén i
likhet med LO att instrumenten överlämnas till arbetarskyddsstyrelsen.
Det är enligt min mening knappast möjligt att med internationella instrument
eller nationell arbetarskyddslagstiftning i varje läge ge den
ansvarige arbetsgivaren ledning, hur hälsoskador skall undvikas hos arbetstagare
i samband med lyftning av bördor m. in. Härför behövs dessutom
vägledande anvisningar av den typ arbetarskyddsstyrelsen meddelar. Om
man skall nå väsentligt längre, förutsätter detta ett sorgfälligt utredningsarbete
av det slag som redan bedrivits med framgång av arbetsmedicinska
institutet. På grund härav samt på de skäl ILO-kommittén anfört kan
jag inte tillstyrka att konventionen om den högsta vikt som får bäras av
en arbetstagare ratificeras av Sverige. I likhet med kommittén och LO anser
jag att såväl konventionen som rekommendationen bör överlämnas till arbetarskyddsstyrelsen.
Det bör ankomma på styrelsen att i samråd med arbetsmedicinska
institutet pröva frågan om och i vad mån de båda instrumentens
principer bör komma till uttryck i lagstiftning eller i särskilda av
styrelsen utfärdade anvisningar.
De båda rekommendationerna om information och samråd inom företaget
samt prövning av klagomål inom företaget (nr 129 och nr 130) behandlar
frågor som i Sverige regleras genom avtal och överenskommelser
mellan arbetsmarknadens parter. Enligt remissorganen uppfyller dessa
avtal och överenskommelser i allt väsentligt de båda instrumentens krav.
I den mån så inte är fallet anser jag att det bör vara parternas sak att förhandlingsvägen
bestämma om instrumenten skall tillämpas till alla delar.
Med hänsyn härtill finner jag i likhet med ILO-kommittén att rekommendationerna
inte bör föranleda någon åtgärd från statsmakternas sida.
Konventionen (nr 128) om invaliditets-, ålders- och efterlevandeförmåner
utgör ett led i ILO:s arbete på att få fram nya konventioner på socialförsäkringens
område i stället för de äldre konventioner som härrör från
mellankrigstiden och som framstår som föråldrade med hänsyn till den
9
Andra lagutskottets utlåtande nr 25 år 19<>8
utveckling som ägt rum efter andra världskriget. En början gjordes år
1952 genom konventionen (nr 102) angående minimistandard för social
trygghet, vilken omfattar samtliga grenar inom socialförsäkringen.
När det gäller invaliditets-, ålders- och efterlevandeförmånerna har Sverige
inte ratificerat minimistandardkonventionen. Det främsta hindret härför
har, såsom ILO-kommiltén påpekat, varit bestämmelserna i nämnda
konvention om att i landet bosatta utländska medborgare skall äga samma
rättigheter som landets egna medborgare. Lagen om allmän försäkring
uppställer bl. a. krav på svenskt medborgarskap för rätt till folkpensionsförmåner.
De nämnda bestämmelserna i minimistandardkonventionen saknar
motsvarighet i konvention nr 128. Från denna synpunkt föreligger därför
inte något hinder för Sverige att ratificera konvention nr 128.
Av de beräkningar riksförsäkringsverket redovisat i sitt yttrande till
ILO-kommittén framgår att Sverige med god marginal uppfyller konventionens
krav i fråga om storleken av utgående pensionsförmåner. Vidare
omfattar den svenska pensionsförsäkringen allmänt sett en betydligt större
krets av försäkrade än konventionen kräver.
Av hänsyn till medlemsstater med ett väl utvecklat socialförsäkringssystem
har i konventionstexten införts möjligheter att under där angivna
förutsättningar göra undantag från vissa bestämmelser i konventionen. Den
svenska lagstiftningen uppfyller inte helt konventionens krav i fråga om
kretsen av förmånsberättigade inom efterlevandepensioneringen. Såsom ILOkommittén
funnit torde det emellertid för svensk del föreligga förutsättningar
för tillämpning av de undantagsbestämmelser, som avser denna
pensionsgren. Inte heller från denna synpukt föreligger därför något ratifikationshinder.
ILO-kommittén har funnit att det inte heller i övrigt föreligger något
hinder för Sverige att ratificera konventionen, och jag ansluter mig till
kommitténs uppfattning. Jag vill uttala min glädje över att Sverige kan
ratificera denna viktiga konvention, och jag föreslår att så sker.
När det gäller rekommendationen (nr 131) i samma ämne föreslår jag
— i likhet med ILO-kommittén — att rekommendationen, i de delar den
inte redan tillgodosetts i svensk lagstiftning, beaktas i det fortsatta lagstiftningsarbetet,
om och i den mån det befinns möjligt och lämpligt.»
Utskottet
Utskottet finner ej anledning till erinran mot vad föredragande departementschefen
yttrat angående nu ifrågavarande av Internationella arbetsorganisationens
allmänna konferens antagna instrument.
Utskottet hemställer,
att riksdagen i anledning av förevarande proposition, nr
i Andra lagutskottets utlåtande nr 25 år 1968
39, måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t som sin mening ge
till känna vad utskottet anfört.
Stockholm den 2 april 1968
På andra lagutskottets vägnar:
AXEL STRAND
Vid detta ärendes behandling har närvarit
från första kammaren: herr Strand (s), fru Carlqvist (s), herrar
Lars Larsson (s), Hiibinette (h), fru Hamrin-Thorell (fp), herrar Dahlberg
(s)*, Edström (fp) och fru Elvy Olsson (ep)*;
från andra kammaren: herr Anderson i Sundsvall (fp)*, fröken Wetterström
(h), herr Bengtsson i Varberg (s), fröken Sandell (s), herrar Johansson
i Södertälje (s), Jönsson i Ingemarsgården (fp), Johansson i Skärstad
(ep)* och Göransson (s)*.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
ESSELTE AB. STHLM 68
814209