Andra lagutskottets utlåtande nr 17 är 1968

1

Nr 17

Utlåtande i anledning av motion angående sjukpenningklass vid arbetslöshet
m. m.

Andra lagutskottet har behandlat en till lagutskott hänvisad motion, 11:609, av
herr Johanson i Västervik, i vilken hemställts, ”om sådan ändring av sjukförsäkringsförmånerna,
att nedflyttning i sjukpenningklass ej må äga rum, även om vederbörande
varit drabbad av arbetslöshet i sex månader och däröver, ej heller om arbetsinkomsten
minskat på grund av läkares tillrådan att övergå till lättare arbetsuppgifter
eller deltidsarbete, såvida icke den berörde själv yrkar på nedflyttning i sjukpenningklass”.

Beträffande de skäl motionären anfört till stöd för sin hemställan får utskottet hänvisa
till motionen.

Gällande bestämmelser

Sjukpenningförmånerna regleras i 3 kap. lagen om allmän försäkring.

Den som är försäkrad enligt denna lag äger rätt till sjukpenning på grundval av
placering i sjukpenningklass. Varje försäkrad, som är inskriven hos allmän försäkringskassa
och har inkomst av förvärvsarbete (anställning eller annat förvärvsarbete) om
minst 1 800 kronor om året skall vara placerad i sjukpenningklass med hänsyn till
nämnda inkomst. Kvinnlig försäkrad, som är inskriven hos allmän försäkringskassa
men vars inkomst av förvärvsarbete inte uppgår till 1 800 kronor, skall ändå vara
placerad i viss sjukpenningklass, om hon är gift och stadigvarande sammanbor med
sin make eller med barn under 16 år till henne eller hennes make eller med någon,
med vilken hon varit gift eller har eller har haft barn (den s. k. hemmafruförsäkringen).
Sjukpenningplacering enligt sistnämnda regel gäller dock inte för tid efter den månad,
varunder kvinnan fyller 67 år. Sjukpenningklasserna är 21 till antalet. Sjukpenningbeloppen
för dag varierar från 6 kronor i klasserna nr 1 och 2 till 52 kronor i
klass nr 21. Vid sjukdom som förorsakar förlust av arbetsförmågan utges hel sjukpenning.
Om arbetsförmågan på grund av sjukdom nedsatts med minst hälften utgår
halv sjukpenning.

Det ankommer på försäkringskassan att besluta om placering i sjukpenningklass, när
den försäkrade skrivs in hos kassan. Klassplaceringen skall ske med ledning av den
årsinkomst av förvärvsarbete, som den försäkrade kan antas komma att tills vidare
åtnjuta. Försäkringskassan är i vissa fall skyldig att ompröva klassplaceringen. Främst
gäller detta när det kommit till kassans kännedom att försäkrads inkomstförhållanden
undergått ändring av betydelse för placeringen i sjukpenningklass. En specialregel
gäller för försäkrad, som efter förmedling av arbetsvårdsorgan undergår arbetsvärd i

Bihang till riksdagens protokoll 1968. 9 saml. 2 avd. Nr 17.

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 17 år 1968

form av arbetsprövning, yrkesutbildning eller arbetsträning. Sådan försäkrad får inte
— även om hans inkomst minskas — placeras i lägre sjukpenningklass än den, som han
tillhörde då arbetsvärden började. Har arbetsträning pågått i sex månader kan dock
klassen sänkas. Ändring av klassplaceringen i fall av ändrade inkomster får ske tidigast
vid det månadsskifte, som inträffar närmast efter det beslutet härom fattats.
Dock får försäkrads placering i sjukpenningklass inte ändras under tid då denne lider
av sjukdom, som förorsakar nedsättning av arbetsförmågan med minst hälften.

Försäkrad är skyldig att så snart ske kan och senast inom två veckor till försäkringskassan
anmäla sådan stadigvarande ändring i sina inkomstförhållanden, som är
av betydelse för placeringen i sjukpenningklass.

Försäkringskassorna har att utöva fortlöpande kontroll över de försäkrades klassplaceringar.
För underlättande av kontrollen har stadgats skyldighet för arbetsgivare
att lämna uppgifter rörande arbetsanställning.

Beslut av försäkringskassa rörande sjukpenningklassplacering kan överklagas hos
riksförsäkringsverket. Mot riksförsäkringsverkets beslut kan talan föras hos försäkringsdomstolen.

Dåvarande riksförsäkringsanstalten har i cirkulär till försäkringskassorna (nr
33/1959) lämnat följande föreskrifter avseende vissa arbetslösa.

Yrkesutbildning genom arbetsmarknadsverkets försorg må icke — oavsett utbildningstidens
längd — föranleda ändring av den arbetslöses sjukpenningförsäkring. Beträffande
arbetslös, som sysselsättes i beredskapsarbete, skall, därest han icke tillhör
sjukpenningklass, som svarar mot hans inkomst av detta arbete, gälla, att inplacering
i sådan sjukpenningklass skall ske fr. o. m. månadsskiftet efter det han arbetat två
månader i beredskapsarbetet; dock att om han tillhör högre sjukpenningklass än den,
som motsvarar inkomsten av beredskapsarbetet, ändring till lägre sjukpenningklass
icke må ske förrän fr. o. m. månadsskiftet närmast efter det han arbetat sex månader
i beredskapsarbetet.

Historik

Socialvårdskommittén framlade år 1944 betänkande med förslag till lag om allmän
sjukförsäkring (SOU 1944 :15). Enligt förslaget skulle såsom ett led i en allmän sjukförsäkring
ingå en sjukpenningförsäkring. Denna var i princip konstruerad på samma
sätt som nuvarande sjukpenningförsäkring. Sjukpenningförmånen skulle alltså stå i
relation till försäkrads årsinkomst av förvärvsarbete. Såsom försäkrads årliga inkomst
av förvärvsarbete skulle anses den för år beräknade inkomst, som den försäkrade
kunde antagas komma att tills vidare åtnjuta av sådant arbete. Härvidlag uttalade
kommittén bl. a. följande.

Detta innebär att inkomsten skall vara en beräknad framtida inkomst i stället för,
såsom fallet är enligt olycksfallsförsäkringslagen, inkomsten under viss förfluten tid.

—---Vid tillämpningen av den nu föreslagna lagstiftningen bör bedömningen av

den sannolika arbetsinkomsten taga sikte på tiden ett å två år framåt.---— Av

det sagda följer, att inkomsten skall beräknas såsom en genomsnittsinkomst. Tillfälliga
förändringar uppåt eller nedåt böra alltså i princip ej tillmätas betydelse. Detta är av
stor vikt i fråga om säsongarbetare och därmed likartade inkomsttagare.-----

Andra lagutskottets utlåtande nr 17 år 1968

3

Vad angår verkningarna av arbetslöshet å vederbörandes tillhörighet till sjukpenningklass
må framhållas, att den föreslagna regeln i praktiken måste få något olika
inverkan beroende av om medlemmen är löntagare eller egen företagare.

En löntagare, vilkens arbetslöshet icke förorsakats av förändringar i fråga om hans
egna krafter och färdigheter eller på grund av hans privata uppträdande, måste principiellt
antagas komma att förr eller senare återfå en arbetsanställning av ungefärligen
samma beskaffenhet som den han innehade före arbetslöshetens inträffande.
Eftersom det icke ligger inom möjligheternas gräns för en sjukkassa att säkert bedöma
långvarigheten av arbetslöshetsperioden, måste kassan vid sin prövning av vederbörandes
förvärvsförhållanden utgå ifrån, att han när som helst kan erhålla arbete
och att alltså arbetslösheten är av tillfällig natur. Detta resonemang leder till att arbetslöshet
beträffande en löneanställd person i princip icke bör föranleda ändring av
hans tillhörighet till sjukpenningklass, såvida icke arbetslösheten förorsakats av förminskad
förvärvsförmåga hos honom själv. Uppenbart är dock, att en person, som
under avsevärd tid varit arbetslös, kan ha fått sina förvärvsmöjligheter minskade på
grund av avvänjning vid arbete, åldrande, sjukdom o. s. v. Dylika faktorer böra påverka
bedömningen av hans förvärvsmöjligheter och kunna sålunda föranleda ändring
av hans tillhörighet till sjukpenningklass. Omständigheter av nu berört slag böra
särskilt beaktas vid den årliga genomgång av försäkringsstocken, som enligt förslaget
skall ske i syfte att konstatera, huruvida medlemmarna äro riktigt sjukpenningförsäkrade.

Vad åter angår de självständiga företagarna innebär arbetslöshet i regel, att de
förlorat grundvalen för sitt förvärvsarbete. I fråga om en lantbrukare innebär arbetslöshet,
att han fått lämna sin gård, i fråga om en affärsmän, att han gått miste om
sin affärsverksamhet o. s. v. Den självständiga företagaren kommer sålunda omedelbart
vid arbetslöshetens inträffande i ett annat läge än vari han befunnit sig dessförinnan.
Då en sådan person blir arbetslös, måste sjukkassan sålunda omedelbart
taga ställning till frågan angående hans sjukpenningförsäkring. Härvid torde man i
regel icke kunna ha någon större ledning av medlemmens inkomstförhållanden under
förfluten tid, vilket däremot, såsom torde framgå av vad nyss sagts, är fallet
med avseende å löntagarna.

Om sålunda inkomsthöj ande moment i princip skola beaktas, bör detsamma i
stort sett gälla inkomstminskande omständigheter. Regelbundet återkommande arbetslöshets-
eller deltidsarbetsperioder böra alltså tagas i beaktande vid inkomstuppskattningen.
Detsamma bör gälla den mera stadigvarande minskning av någons
arbetsinkomst, som föranledes av nedsättning i fråga om hans arbetsförmåga till
följd av lyte eller sjukdom. Kommittén har emellertid förutsatt, att inkomstminskningar,
som så att säga normalt uppkomma till följd av kortare och ej regelbundet
återkommande arbetslöshetsperioder eller kortare sjukdomsfall, ej skola påverka inkomstberäkningen.

Den lag om allmän sjukförsäkring, som år 1946 antogs av riksdagen, innehöll
andra principer beträffande sjukpenning än vad socialvårdskommittén föreslagit.
Socialvårdskommitténs riktlinjer upptogs emellertid på nytt av sjukförsäkringsutredningen
i dess betänkande med förslag till ändringar i 1946 års lag om allmän
sjukförsäkring (SOU 1952:39). Sjukförsäkringsutredningen, vars förslag ligger till
grund för nu gällande regler om sjukpenning, uttalade beträffande verkan av inkomständringar
på försäkrads sjukpenningförmåner följande.

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 17 år 1968

Eftersom sjukpenningförsäkringen grundas på en beräknad årsinkomst skall hänsyn
inte tagas till tillfälliga inkomständringar. En hög inkomst, som kan beräknas
utga endast nagra manader, skall sålunda inte föranleda någon ändring av sjukpenningförsäkringen.
Däremot kan den höga inkomsten, om den kan antagas återkomma
tid efter annan, påverka den medelinkomst för året, som ligger till grund för
sjukpenningförsäkringen. Inte heller kortare arbetslöshetsperioder skall föranleda
någon ändring av sjukpenningförsäkringen, om de inte kan beräknas bli mera regelbundet
återkommande. Oförvållad arbetslöshet bör i regel inte föranleda ändring av
sjukpenningförsäkringen, om den inte kan anses innebära, att vederbörande inte inom
överskådlig tid kan komma upp i den inkomst han hade innan han blev arbetslös.
Önskar den arbetslöse själv att sjukpenningen nedsättes, bör emellertid hänsyn tagas
härtill även om sjukkassan tror att den försäkrade relativt snart skall återvinna sin
tidigare arbetsinkomst. Förmågan att erlägga försäkringsavgifter blir ju nedsatt
genom arbetslösheten.

Vad sjukförsäkringsutredningen sålunda anfört föranledde inte någon erinran från
departementschefen (proposition nr 178 till 1953 års riksdag).

Frågan om sjukpenningklassplacering vid arbetslöshet var föremål för interpellation
i riksdagen under år 1967. I interpellationssvaret anförde chefen för socialdepartementet
följande beträffande de principer, som tillämpas vid klassplaceringskontrollen.

Den som varaktigt träder ut ur förvärvslivet skall inte längre vara sjukpenningförsäkrad.
Ett avbrott i förvärvsarbetet på upp till sex månader medför inte någon
ändring i den försäkrades klassplacering. Visar det sig att avbrottet föranletts av
ofrivillig arbetslöshet skall någon ändring av klassplaceringen inte ske så länge sådan
arbetslöshet består. Detta gäller även om arbetslösheten sträcker sig över mer än
sex månader. Givetvis fordras det då, att den försäkrade fortfarande står till arbetsmarknadens
förfogande. Däremot får en försäkrad efter sex månaders avbrott i förvärvsarbetet
inte vara sjukpenningklassplacerad som förvärvsarbetande, om arbetslösheten
beror på honom själv. Exempel på sådan självförvållad arbetslöshet, som leder
till s. k. nollklassning, är att den försäkrade visat arbetsovilja eller underlåtit att ta
emot erbjudet lämpligt arbete eller vägrat att undergå omskolning som föreslagits av
arbetsmarknadsmyndigheterna.

Någon allmän föreskrift om nollklassning efter sex månader finns alltså inte. Tvärtom
torde praxis vara generös mot den som är ofrivilligt arbetslös och tillåta att han
står kvar i sin sjukpenningklass till dess han får nytt arbete.

Utskottet

Enligt lagen om allmän försäkring skall försäkrad, som är inskriven hos allmän
försäkringskassa, vara placerad i sjukpenningklass om hans årliga inkomst av förvärvsarbete
uppgår till minst 1 800 kronor. Klassplaceringen, som är avgörande för
sjukpenningens storlek, skall grundas på den årsinkomst, som försäkrad kan antas
komma att tills vidare åtnjuta av eget arbete. Försäkringskassan beslutar om placering
i sjukpenningklass, när en försäkrad skrivs in i kassan, och omprövar sedan
fortlöpande placeringen vid förändringar av betydelse i fråga om inkomstförhållandena.

Motionären vänder sig mot tillämpningen av sjukförsäkringslagstiftningen och an -

5

Andra lagutskottets utlåtande nr 17 år 1968

för att reglerna medger att försäkrad kan nedflyttas till lägre sjukpenningklass dels
i fall då försäkrad varit arbetslös i sex månader, dels ock i fall då försäkrad, som
varit sjuk, av läkare tillråtts att övergå till lättare arbetsuppgifter eller till deltidsarbete.
I motionen begärs sådan ändring i bestämmelserna, att dylik nedflyttning
ej kan äga rum.

Sjukpenningsystemet bygger på principen, att försäkrad, som har inkomst av förvärvsarbete
av viss storlek, skall kompenseras för det inkomstbortfall, som uppstår
vid sjukdom. Att generellt förbjuda nedflyttning till lägre sjukpenningklass vid arbetslöshet
eller sjukdom skulle vara oförenligt med nämnda princip. Utskottet kan
inte förorda regler av detta innehåll.

Beträffande försäkringskassornas tillämpning av bestämmelserna om placering i
sjukpenningklass vid arbetslöshet har chefen för socialdepartementet i interpellationssvar
under fjolårets riksdag anfört i huvudsak följande. Ett avbrott i förvärvsarbetet
på upp till sex månader medför inte någon ändring i den försäkrades klassplacering.
Visar det sig att avbrottet föranletts av ofrivillig arbetslöshet sker inte
någon ändring av klassplaceringen så länge sådan arbetslöshet består. Detta gäller
även om arbetslösheten sträcker sig över mer än sex månader. Däremot får en försäkrad
efter sex månaders avbrott i förvärvsarbetet inte vara sjukpenningklassplacerad
som förvärvsarbetande, om arbetslösheten beror på honom själv. Exempel på
sådan självförvållad arbetslöshet, som leder till s. k. nollklassning, är att den försäkrade
visat arbetsovilja eller underlåtit att ta emot erbjudet lämpligt arbete eller
vägrat att undergå omskolning, som föreslagits av arbetsmarknadsmyndigheterna.

Utskottet har inte något att erinra mot den tillämpning av bestämmelserna, som
sålunda redovisats. Praxis torde — såväl vid försäkrads arbetslöshet som då försäkrad
på läkares inrådan övergått till lättare arbetsuppgifter eller deltidsarbete — regelmässigt
leda till ett efter omständigheterna i det särskilda fallet väl avpassat resultat.
Det saknas därför, såvitt utskottet kan bedöma, behov av sådan lagändring som
motionären åsyftar.

Med hänvisning till det anförda får utskottet hemställa,

att förevarande motion, 11:609, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Stockholm den 12 mars 1968

På andra lagutskottet vägnar:

AXEL STRAND

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herr Strand (s)*, fru Carlqvist (s), herr Lars Larsson
(s), fru Hamrin-Thorell (fp), herrar Eric Carlsson (ep), Dahlberg (s), Edström
(fp)* och Blomquist (h);

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 17 är 1968

från andra kammaren: herrar Anderson i Sundsvall (fp), Lundberg (s), Rimmerfors
(fp)*, Johansson i Södertälje (s), Fredriksson (s), Johansson i Skärstad
(ep)*, Göransson (s)* och Carlshamre (h).

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.