Andra lagutskottets utlåtande nr 12 år 1968
1
Nr 12
Utlåtande i anledning av motion om ändring av bestämmelserna angående
invaliditet stillägg och invaliditetsersättning.
Andra lagutskottet har behandlat en till lagutskott hänvisad motion, 11:69, av
herr Jansson m. fl., i vilken hemställts, ”att riksdagen beslutar att i skrivelse till regeringen
hemställa om:
1. förslag till sådan lagändring som gör det möjligt för dem som uppbär partiell
förtidspension och som förvärvsarbetar eller studerar att erhålla invaliditetsersättning
på samma grunder som gäller för dem vilka ej uppbär pension;
2. förslag till lagändring med innebörden att åldersgränsen för erhållande av invaliditetstillägg
och invaliditetsersättning höjes till 67 år;
3. förslag till lagändring som medför att döva jämställes med blinda i fråga om
rätten till invaliditetstillägg och invaliditetsersättning”.
Gällande bestämmelser m. m.
I 9 kap. lagen om allmän försäkring (AFL) behandlas tilläggsförmåner till folkpension
m. m. Under denna rubrik återfinnes bestämmelserna om bl. a. invaliditetstillägg
och invaliditetsersättning.
Invaliditetstillägg utgår enligt 9 kap. 2 § AFL till försäkrad som uppbär ålderseller
förtidspension och som är ur stånd att reda sig själv och på grund härav vid
upprepade tillfällen dagligen är i behov av hjälp av annan om hjälpbehovet uppkommit
innan den försäkrade fyllt 63 år. Invaliditetstillägg skall alltid utgå om den
försäkrade är blind och blindheten inträtt innan han uppnått 63 års ålder. Dessa
två fall motsvarar de fall då enligt tidigare lagstiftning utgick vårdtillägg respektive
blindtillägg. Invaliditetstillägg utgår slutligen till försäkrad som uppbär partiell
förtidspension, om han utför förvärvsarbete men på grund av höggradig nedsättning
i kroppsorgans funktion behöver avsevärd fortlöpande hjälp av annan person eller
får vidkännas betydande merutgifter för färdmedel eller andra hjälpmedel för att
kunna utföra arbetet. Studier jämställes med förvärvsarbete om den handikappade
är berättigad till studiehjälp eller studiemedel för studierna eller han är utesluten
från sådan förmån endast på grund av bestämmelse om behovsprövning.
Invaliditetstillägg utgår med 30 procent av basbeloppet som f. n. är 5 800 kr.
Till försäkrad som ej uppbär pension enligt AFL, kan utgå invaliditetsersättning,
om han fyllt 16 år. Reglerna härom återfinnes i 9 kap. 3 § AFL. Invaliditetsersättning
tillkommer dels försäkrad som är blind, om blindheten inträtt innan han fyllt
63 år, dels försäkrad som utför förvärvsarbete, om han på grund av höggradig ned
-
Bihang till riksdagens protokoll 1968. 9 saml. 2 avd. Nr 12
2
Andra lagutskottets utlåtande nr 12 år 1968
sättning av kroppsorgans funktion behöver avsevärd fortlöpande hjälp av annan
person eller får vidkännas betydande merutgifter för färdmedel eller andra hjälpmedel
för att kunna utföra förvärvsarbetet. På samma sätt som i fråga om invaliditetstillägg
jämställes vissa studier med förvärvsarbete.
Invaliditetsersättning kan utgå med antingen 60 procent eller 30 procent av basbeloppet.
Till den som är blind utgår alltid det högre beloppet. I övriga fall prövas
frågan om hel eller halv invaliditetsersättning med utgångspunkt från ”hjälpbehovets
omfattning eller merutgifternas storlek”.
Invaliditets tillägg och invaliditetsersättning utgår ej till personer som stadigvarande
vårdas på anstalter som tillhör staten, kommun eller landstingskommun eller
på enskilda anstalter som uppbär statsbidrag.
Invaliditetsersättning utgår med helt belopp till ungefär 3 000 personer (vårdbidrag
ej medräknade) och med halvt belopp till ungefär 200 personer. Invaliditetstillägg
utdelas till cirka 10 300 pensionärer. Antalet förtidspensionärer uppgår till
ungefär 145 000.
Handikappade personer har enligt arbetsmarknadskungörelsen möjlighet att få
näringshjälp som bidrag till kostnad för anskaffande av arbetsmaskin eller verktyg
och för annan kostnad för att börja verksamhet som egen företagare. Bidrag kan
också utgå till handikappad anställd som är i behov av exempelvis särskilda verktyg.
Näringshjälp och bidrag till anställd utgår med i princip högst 12 000 kr. Det
kan utgå helt eller delvis som bidrag eller som räntefritt lån.
Arbetsmarknadskungörelsen innehåller bestämmelser om bidrag och lån till anskaffning
av motorfordon för handikappade. Bidraget som är inkomstprövat utgår
med högst 12 000 kr. I princip kan nytt bidrag utgå efter en femårsperiod. I årets
statsverksproposition föreslås att beloppet i vissa fall skall kunna höjas med 2 000 kr.
Bestämmelser angående det statliga stödet till handikappade finns också i kungörelsen
angående statsbidrag till anskaffande av hörapparater m. m. och i kungörelsen
om statsbidrag till vissa hjälpmedel för handikappade. I sistnämnda kungörelse
är uppräknat hjälpmedel för vilka bidrag utgår. Handikapputredningen
har i betänkandet ”Bättre hjälpmedel för handikappade” (SOU 1967:60) föreslagit
väsentliga förbättringar för de handikappade i fråga om statsbidragsbestämmelserna.
I årets statsverksproposition har förutskickats en särskild proposition i anledning
av utredningens betänkande.
Historik m. m.
Storleken av invaliditetsersättning och invaliditetstillägg
Invaliditetstillägg och invaliditetsersättning i nuvarande form infördes år 1962
genom antagandet av AFL. Ersättningen bestämdes då till 2 000 kr. och tillägget till
1 200 kr. Beträffande förarbeten till lagstiftningen kan hänvisas till 2LU 1967 :60.
Vid 1964 års riksdag indexreglerades invaliditetsförmånerna. Ersättningen bestämdes
till 50 procent av basbeloppet och tillägget till 30 procent därav. I samband
Andra lagutskottets utlåtande nr 12 år 1968
3
med beslutet om indexreglering behandlade riksdagen motioner med yrkanden om
ytterligare höjning samt granskning av förmånerna. Motionerna överlämnades sedermera
till pensionsförsäkringskommittén. (2LU 1964:41, 1962:42).
Pensionsförsäkringskommittén behandlade de aktuella invaliditetsförmånerna i betänkandet
”Vissa pensionsfrågor” (SOU 1965:52). Invaliditetsersättningen föreslogs
höjd till 60 procent av basbeloppet. Dessutom förordades att en lägre grad av ersättning
med 30 procent av basbeloppet skulle införas. Beträffande invaliditetstillläggets
storlek ansåg kommittén, att frågan hade sådant samband med förtidspensionens
utformning att den inte borde behandlas förrän i senare sammanhang, då
förtidspensionens storlek skulle prövas. Kommittén sade sig skola återkomma till
frågan om gradering av invaliditetstillägget.
Genom prop. 1966:59 framlades förslag som i de aktuella hänseendena byggde på
kommitténs betänkande. Vid riksdagsbehandlingen väcktes en motion med yrkande
att invaliditetstillägget skulle höjas till 60 procent av basbeloppet samt att reducerat
invaliditetstillägg om 30 procent av basbeloppet skulle införas för fall av mindre hjälpbehov
eller lägre merutgifter. I motionen begärdes dessutom lagändring innebärande
att invaliditetsersättningen i fall då särskilt stora merutgifter föreligger skall kunna
utgå med belopp överstigande 60 procent av basbeloppet.
Andra lagutskottet anförde härom i utlåtandet 1966:41.
I propositionen angives som skäl för att inte nu höja invaliditetstillägget, att pensionsförsäkringskommittén
prövar grundförmånernas storlek inom pensioneringen och
att invaliditetstilläggets belopp inte bör bedömas förrän i samband med att förslag
framlägges om förtidspensionens storlek. Beträffande frågan om gradering av invaliditetstillägget
anföres i propositionen att det spörsmålet får tas upp till förnyat
övervägande i samband med bedömningen av tilläggets storlek.
Utskottet biträder propositionens förslag om höjning av invaliditetsersättningen och
vårdbidraget samt gradering av ersättningen. Utskottet anser sig också kunna godtaga
de skäl, som anförts för att frågan om invaliditetstilläggets storlek och gradering
inte bör behandlas förrän i samband med bestämmandet av den framtida nivån för
förtidspensionen. Utskottet vill emellertid uttala, att skäl talar för att i framtiden
även invaliditetstillägget differentieras. Beträffande motionsyrkandet att invaliditetsersättning
efter individuell prövning skall kunna utgå med högre belopp än 60 procent
av basbeloppet vill utskottet framhålla att invaliditetsersättningen liksom invaliditetstillägget
är konstruerat så att det inte är direkt beroende av individuell uppskattning
av den faktiska kostnaden utan utgår med vissa schablonbelopp. Denna ordning
är förenad med så stora fördelar att den inte bör ändras. I sammanhanget kan erinras
om de möjligheter som finns till ekonomisk hjälp till invalidfordon och andra
hjälpmedel.
Utlåtandet godkändes av riksdagen.
Dövas rätt till invaliditetsersättning och invaliditetstillägg
Döva har till skillnad från blinda aldrig intagit någon särställning i fråga om rätt
till invaliditetsförmåner.
Det särskilda ekonomiska stödet till blinda har funnits sedan år 1935. Åren 1935—
4
Andra lagutskottets utlåtande nr 12 år 1968
1947 var det reglerat i en särskild författning och kallades blindhetsersättning. Bestämmelserna
överfördes år 1948 till folkpensionslagen. De blinda intog enligt den
lagstiftningen en särställning i förhållande till andra invalider i så måtto att någon
invaliditetsprövning beträffande blinda ej förekom i annan mån än att de med läkarintyg
måste styrka att de förlorat ledsyn före 60 års ålder. De blinda skulle alltid
anses lida av så höggradig nedsättning av arbetsförmågan som i andra fall krävdes
för rätt till invalidpension. Förutom denna pension erhöll de blindtillägg. Vid införandet
av lagen om allmän försäkring jämställdes de blinda med övriga invalider i
fråga om rätt till förtidspension (tidigare invalidpension). Beträffande invalidi tetstillägg
och invaliditetsersättning bestämdes emellertid att de blinda skulle ha rätt till
dessa förmåner utan särskild invaliditetsbedömning. Åldersgränsen för blindhetens
inträde höjdes från 60 till 63 år.
Vid 1966 års riksdag (2LU 1966:41) avslogs motioner med yrkande att döva
skulle jämställas med blinda i fråga om rätten till invaliditetstillägg och invaliditetsersättning.
Frågan återkom vid 1967 års riksdag, då det hemställdes om utredning av frågan
om dövas rätt till invaliditetsersättning och invaliditetstillägg. Andra lagutskottet anförde
då i sitt av riksdagen godkända utlåtande (2LU 1967 :19).
Riksdagen avslog i fjol motioner med yrkande att döva skulle jämställas med
blinda i fråga om rätten till invaliditetstillägg och invaliditetsersättning. Andra lagutskottet
anförde i sitt utlåtande över motionerna att invaliditetstillägg och invaliditetsersättning
har till uppgift att täcka vissa kostnader för handikappade försäkrade.
Ersättningen och tillägget skulle i princip inte betraktas som gottgörelse för lyte.
Utskottet ansåg därför att de döva borde vara jämställda med handikappade i allmänhet
i fråga om rätten till ifrågavarande ersättning och tillägg.
Utskottet delar motionärernas uppfattning, att de dövas handikapp är särskilt betungande
på grund av den isolering dövheten i olika hänseenden medför. Handikappet
är emellertid inte av den natur att det generellt kan sägas nedsätta förvärvsförmågan
eller förorsaka merutgifter i sådan omfattning att det kan anses befogat
att låta de döva inta en särställning i förhållande till handikappade i allmänhet i
fråga om rätt till invaliditetstillägg och invaliditetsersättning. Med hänsyn härtill
och då utskottet alltjämt är av den åsikten att invaliditetstillägg och invaliditetsersättning
ej bör vara en gottgörelse för lyte anser sig utskottet inte kunna tillstyrka motionerna.
Såsom utskottet antydde i fjol bör de dövas problem i första rummet angripas
genom praktiska åtgärder för att underlätta deras möjligheter till kontakt med omvärlden.
Frågor av den arten prövas av den år 1965 tillsatta handikapputredningen.
Handikapputredningen beräknar de dövas antal till 6 000 å 9 000. I utredningens
ovannämnda betänkande föreslås väsentliga förbättringar av de hörselskadades möjligheter
att få statsbidrag till hörapparater och andra tekniska hjälpmedel. Utredningen
föreslår dessutom att det skall byggas upp ett system varigenom en döv
snabbt skall kunna påkalla och få det bistånd av tolk som i olika situationer kan behövas.
Utredningen anför i frågan.
Den döves behov av tolk bör tillgodoses på samma sätt som handikappades behov
av andra hjälpmedel. Tolkhjälp bör liksom sådana hjälpmedel finnas att tillgå inom
Andra lagutskottets utlåtande nr 12 år 1968
5
alla landstingsområden och inom dem med sådan spridning att behovet bekvämt
och utan onödigt dröjsmål kan tillgodoses. Man bör pröva om det är möjligt
att inom varje landstingsområde bygga upp en organisation av frivilliga krafter som
kan stå de döva till tjänst med tolkhjälp när det behövs. För att få i gång och pröva
en sådan verksamhet föreslår handikapputredningen att sjukvårdshuvudmännen ges
möjlighet att få statsbidrag till arvoden åt sådana tolkar. Bidraget bör utgå från det
under socialdepartementets huvudtitel uppförda anslaget Bidrag till vissa hjälpmedel
för handikappade. Sjukvårdshuvudmännen, som svarar för tillhandahållandet av
hjälpmedel åt handikappade, bör lämpligen genom hörcentralerna även svara för att
de döva får erforderlig tolkhjälp. Läkare som förestår hörcentral bör vara berättigad
att ordinera tolkhjälp. Socialstyrelsen torde få utfärda närmare föreskrifter om
denna försöksverksamhet.
Som ovan anmärkts har i statsverkspropositionen aviserats en särskild proposition
i anledning av handikapputredningens betänkande.
Åldersgränsen 63 år för rätt till invaliditetsersättning och invaliditetstillägg
Vid riksdagsbehandlingen av förslaget till lag om allmän försäkring prövades
frågan om åldersgränsen för invaliditetstillägg borde bestämmas till 63 eller 67 år.
Riksdagen ansåg att 63 år var en lämplig avvägning. Frågan återkom vid 1965 års
riksdag. Andra lagutskottet anförde i sitt av riksdagen godkända utlåtande, 2LU
1965:25.
Utskottet anser alltjämt att en åldersgräns för utgivande av invaliditetstillägg bör
finnas. Det kan som utskottet tidigare påpekat knappast vara en angelägenhet för
den allmänna pensioneringen att i invaliditetstilläggets form ersätta de kostnader för
hjälp, som många gamla till följd av åldrandet otvivelaktigt kan bli i behov av.
Problemet med vårdkostnader av denna art bör ses i samband med åldringsvårdsfrågan
i stort. Spörsmålet om vilken åldersgräns som är den lämpligaste kan såsom
utskottet tidigare uttalat vara föremål för delade meningar. Eftersom pensionsförsäkringskommittén
behandlar frågor som berör bl. a. invaliditetstillägg synes motionerna
kunna överlämnas till denna kommitté.
Pensionsförsäkringskommittén behandlade frågan i delbetänkandet SOU 1965:62.
Kommittén anslöt sig till ståndpunkten att invaliditetstillägget inte bör ersätta kostnader
som följer av åldrandet som en mer eller mindre normal företeelse. Enligt
kommitténs uppfattning bör gränsen inte sättas alltför nära den allmänna pensionsåldern.
För denna uppfattning talar, menar kommittén, att den omständigheten huruvida
hjälpbehovet inträtt kort före eller kort efter pensionsålderns inträde inte bör
avgöra om tilläggsförmån bör utgå under återstoden av den försäkrades levnad.
Denna ståndpunkt förde enligt kommittén till slutsatsen, att utrymme saknas för en
höjning av åldersgränsen.
Vid behandling av prop. 1966:59, som grundades på kommitténs betänkande,
hade riksdagen att ta ställning till motionsyrkanden om höjning av åldersgränsen för
erhållande av invaliditetsersättning och invaliditetstillägg till 67 år. Andra lagutskottet
som behandlade frågan anslöt sig i sitt av riksdagen godkända utlåtande
6
Andra lagutskottets utlåtande nr 12 år 1968
2LU 1966:41 till kommitténs ståndpunkt. För åldersgränsen 63 år talade enligt
utskottets mening också den omständigheten att gränsen är tillämplig i andra sammanhang.
Den utgör sålunda den tidigaste tidpunkt från vilken ålderspension kan
uttas i förtid.
Utskottet
I förevarande motion behandlas olika frågor som rör de tilläggsförmåner som enligt
lagen om allmän försäkring utgår till vissa handikappade. Förvärvsarbetande
handikappad, som har särskilda utgifter för att kunna arbeta eller har omfattande
behov av hjälp av annan, kan få invaliditetstillägg eller invaliditetsersättning. Med
förvärvsarbetande jämställs vissa studerande. Tillägget utgör 30 procent av basbeloppet
och utgår till den som har partiell förtidspension. Tillägget kan också utgå
till pensionär utan förvärvsarbete, om han inte kan reda sig själv och dagligen är i
behov av hjälp av annan. Invaliditetsersättningen är avsedd för handikappad som
på grund av storleken av sina förvärvsinkomster ej kan få förtidspension. Ersättningen,
som — i likhet med invaliditetstillägg till yrkesverksamma handikappade —
inte kan utgå efter 67 års ålder, utgör 30 eller 60 procent av basbeloppet beroende
på hjälpbehovets omfattning eller merutgifternas storlek.
I motionen behandlas först frågan om invaliditetstilläggets storlek.
Motionärerna vill att invaliditetstillägg till förvärvsarbetande och studerande
skall bestämmas till samma belopp som gäller för invaliditetsersättning. De anser
detta berättigat, eftersom båda förmånerna skall täcka kostnader av samma slag.
Invaliditetsersättningens nuvarande storlek och gradering bestämdes vid 1966 års
riksdag. Vid det tillfället ställde sig riksdagen bakom ett propositionsuttalande att
frågan om invaliditetstilläggets storlek och gradering skulle omprövas i samband med
att man tog ställning till förtidspensionernas framtida nivå. Denna fråga behandlas
av pensionsförsäkringskommittén, som enligt vad som förutskickats senare i år kommer
att framlägga ett betänkande.
Enligt utskottets mening måste resultatet av pensionsförsäkringskommitténs arbete
avvaktas, innan man tar ställning till den i motionen upptagna frågan om invaliditetsförmånernas
storlek. Utskottet avstyrker alltså motionen i denna del.
I motionen behandlas vidare åldersgränsen för erhållande av i nvaliditetsförmåner.
Invaliditetstillägg till andra än förvärvsarbetande förutsätter
att invaliditeten inträffat före 63 års ålder. För invaliditetsersättning gäller
denna åldersgräns enbart de blindas rätt till förmånen utan särskild invaliditetsbedömning.
Motionärerna begär att åldersgränsen skall höjas till 67 år.
Motioner med samma syfte har avvisats senast vid 1966 års riksdag. Därvid redovisades
följande skäl. De ifrågavarande invaliditetsförmånerna bör inte ersätta kostnader
som följer av åldrandet som en mer eller mindre normal företeelse. Problemet
om vårdkostnader av denna art bör ses i samband med åldringsvårdsfrågan i
stort. Åldersgränsen bör inte heller sättas alltför nära den allmänna pensionsåldern,
då den omständigheten om hjälpbehovet inträffat kort före eller kort efter pensionsålderns
inträde inte bör avgöra om tilläggsförmån bör utgå under återstoden av den
7
Andra lagutskottets utlåtande nr 12 år 1968
försäkrades levnad. För gränsdragningen vid 63 år talar också att denna ålder är tilllämplig
i andra sammanhang. Den utgör sålunda den tidigaste tidpunkt från vilken
ålderspension kan uttas i förtid.
De skäl som tidigare anförts är enligt utskottets mening alltjämt bärande. Utskottet
avstyrker alltså även detta motionsyrkande.
Motionärerna tar slutligen upp frågan om de dövas rätt till invaliditetsersättning
och invaliditetstillägg. I motionen yrkas att döva
skall jämställas med blinda i fråga om rätt till de ifrågavarande förmånerna. Under
förutsättning att blindheten inträffat före 63 års ålder har en blind utan särskild
invaliditetsbedömning rätt till antingen invaliditetstillägg eller invaliditetsersättning.
Riksdagen avslog aren 1966 och 1967 yrkanden med i huvudsak samma syfte som
det nu behandlade. Vid riksdagsbehandlingen i fjol anfördes som skäl för riksdagens
ställningstagande, att de dövas handikapp inte är av den natur att det generellt kan
sägas nedsätta förvärvsförmågan eller förorsaka merutgifter i sådan omfattning, att
det kan anses befogat att låta de döva inta en särställning i förhållande till handikappade
i allmänhet i fråga om rätt till invaliditetstillägg och invaliditetsersättning.
Vidare uttalades att de ifrågavarande förmånerna inte bör vara en gottgörelse för
lyte. De dövas problem borde i första rummet angripas genom praktiska åtgärder för
att underlätta deras möjligheter till kontakt med omvärlden.
Enligt utskottets mening saknas skäl för riksdagen att ändra sin tidigare intagna
ståndpunkt. Motionsyrkandet bör alltså avslås. Det kan emellertid påpekas att handikapputredningen
hösten 1967 framlagt vissa förslag om ökat stöd till de döva i fråga
om tekniska hjälpmedel och tolkhjälp.
Med hänvisning till det anförda får utskottets hemställa,
att förevarande motion, 11:69, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.
Stockholm den 12 mars 1968
På andra lagutskottet vägnar:
AXEL STRAND
Vid detta ärendes behandling har närvarit
från första kammaren: herr Strand (s)*, fru Garlqvist (s), herrar Lars Larsson
(s), Eric Carlsson (ep), Dahlberg (s), Edström (fp)*, Blomquist (h) och
Blom (fp);
från andra kammaren: herrar Anderson i Sundsvall (fp), Gustavsson i Al -
8
Andra lagutskottets utlåtande nr 12 år 1968
vesta (ep), Johansson i Södertälje (s), Fredriksson (s), Svensson i Kungälv (s)
Åkerlind (h), Jonsson (fp) och Göransson (s)*.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
av herr Åkerlind (h).
Reservation
Victor Pettersons Bokindustri AB, Stockholm 1968