Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1968

Nr 27

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition angående
särskilt stöd åt äldre arbetslösa m. m., såvitt propositionen
hänvisats till lagutskott, dels Kungl. Majts
proposition med förslag till förordning angående ändring
i förordningen den It december 1956 (nr 629) om
erkända arbetslöshetskassor, m. m., dels ock i ämnet
väckta motioner.

Genom en den 2 februari 1968 dagtecknad proposition, nr 29, har Kungl.
Maj.-t, under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över inrikesärenden, föreslagit riksdagen att

a) godkänna av föredragande departementschefen föreslagna ändringar
av den frivilliga arbetslöshetsförsäkringens dagpenningbelopp och grundstatsbidrag
m. m.;

b) godkänna föredragande departementschefens förslag rörande särskilt
stöd åt äldre arbetslösa;

c) till Kontant stöd vid arbetslöshet under elfte huvudtiteln för budgetåret
1968/69 anvisa ett förslagsanslag av 175 000 000 kr. samt

d) medge, att återstående medel av det på riksstaten för budgetåret
1960/61 senast uppförda reservationsanslaget Särskilt stöd åt erkända
arbetslöshetskassor får disponeras även under budgetåret 1968/69.

Propositionen har, såvitt avser ändringar av den frivilliga arbetslöshetsförsäkringens
dagpenningbelopp och grundstatsbidrag in. m. hänvisats till
lagutskott och i denna del behandlats av andra lagutskottet, samt i övrigt
till statsutskottet.

Genom en likaledes den 2 februari 1968 dagtecknad proposition, nr 30,
vilken i sin helhet hänvisats till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet,
har Kungl. Maj :t, under åberopande av propositionen bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över inrikesärenden, föreslagit riksdagen att antaga
vid propositionen fogade förslag till

1) förordning angående ändring i förordningen den 14 december 1956
(nr 629) om erkända arbetslöshetskassor,

2) förordning angående ändring i förordningen den 14 december 1956
(nr 630) om statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor.

I samband med propositionerna har utskottet behandlat följande motioner,
nämligen

1—Bihang till riksdagens protokoll 1968. 9 samt. 2 avd. Nr 27

2 Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1968

1) de vid riksdagens början väckta likalydande motionerna I: 693 av lierr
Werner samt 11: 882 av fru Ryding m. fl. om rätt för lokal facklig organisation
att deltaga i förhandling om arbetsanvisning;

2) de i anledning av proposition nr 29 väckta likalydande motionerna
I: 774 av herr Werner samt II: 998 av fru Ryding m. fl.

Motionerna under 1) har hänvisats enbart till lagutskott, medan motionerna
under 2) hänvisats till statsutskottet, såvitt avser omställningsbidrag,
och i övrigt till lagutskott.

Statsutskottet behandlar den del av proposition nr 29 som hänvisats dit
jämte motionsyrkanden i ämnet i utlåtande nr 64.

Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1968 3

De vid proposition nr 30 fogade författningsförslagen är av följande lydelse.

Förslag

till

Förordning

angående ändring i förordningen den 14 december 1956 (nr 629) om erkända

arbetslöshetskassor

Härigenom förordnas, att 28 § 1 inom., 29 § 1 mom. och 31 § förordningen
den 14 december 1956 om erkända arbetslöshetskassor1 skall erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

28 §.

1 mom. Dagpenning må---i 22 §.

Omfattar kassas ----— motsvarande omfattning.

I karenstid inräknas endast dag,
för vilken hel dagpenning skulle hava
utgått, om karenstiden gått till
ända. Dag, för vilken dagpenning
jämlikt 29 § 2 mom. fjärde stycket
skulle hava utgått med nedsatt belopp
eller för vilken dagpenning jämlikt
33 § icke skulle hava utgått, må
dock inräknas i karenstiden.

I karenstid inräknas endast dag,
för vilken dagpenning skulle hava
utgått, om karenstiden gått till ända.
Därvid må som hel dag inräknas
dag, för vilken halv dagpenning
skulle hava utgått jämlikt 29 § 2
mom. fjärde stycket eller för vilken
dagpenning jämlikt 33 § icke skulle
hava utgått. Som halv dag må inräknas
dag, för vilken halv dagpenning
skulle hava utgått jämlikt 29 § 2
mom. första stycket.

I karenstid---stycket 2).

Förekommer inom----i karenstiden.

29 §.

1 mom. Dagpenning må---

Dagpenningklass Dagpenning

upptagen dagpenningklass.
Dagpenningklass Dagpenning

I) .............. 18

E .............. 20

1 Omtryckt 1964:495.

1* — Bihang till riksdagens protokoll 1968. 9 saml. 2 avd. Nr 27

Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1968

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

F .......	....... 22	F ......	........ 22
G	....... 25	G	........ 25
H .......	....... 27	H ......	........ 27
I .......	....... 30	I ......	........ 30
J .......	32	J	........ 32
K .......	....... 35	K ......	........ 35
L	....... 37	L ......	........ 37
M .......	40	M	........ 40
		N ......	........ 45
		0 ......	........ 50

Barntillägg utgör---varje barn.

Dagpenning må---social trygghet.

31 §.

1 mom. Medlem må---sådant år.

I annat — ---67 år.

2 mom. Medlem må utan hinder
av villkoren i 23 § 2 mom. uppbära
dagpenning i högst trehundra dagar
utöver den tid dagpenning utgått på
grund av 1 mom., om han fyller
minst 60 år det försäkringsår då
sistnämnda dagpenning började utgå.
Från det antal dagar, med vilka
ersättningstiden sålunda må förlängas,
avräknas dock dagar för vilka
medlemmen, innan han första
gången nämnda försäkringsår fick
rätt till dagpenning som avses i
1 mom., uppburit dagpenning under
detta eller närmast föregående försäkringsår.

Dagpenning enligt detta moment
utgår längst till och med månaden
före den då medlemmen fyller 67 år
eller ålderspension, hel förtidspension
eller helt sjukbidrag börjar utgå
till honom enligt lagen om allmän
försäkring.

Tillsynsmyndigheten äger medgiva
förlängning enligt första stycket

Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1968

(Nuvarande lydelse)

2 mo in. Har överenskommelse
träffats eller medgivande lämnats
enligt vad som sägs i 25 § första eller
andra stycket, skall vid tillämpning
av 1 mom. med ersättning, som utgives
av kassan, likställas ersättning,
vilken utgivits av kassa eller sammanslutning
som överenskommelsen
eller medgivandet avser.

(Föreslagen lydelse)
av ersättningstiden för medlem, som
fyllt minst 55 år, om han blivit arbetslös
som en omedelbar följd av
nedläggning av eller bestående
ändring i driften vid företag där han
var anställd,

avveckling av hans verksamhet
som självständig företagare på grund
av omfattande eller genomgripande
förändring i ortens näringsliv eller i
den näringsgren där han utövade
verksamheten.

3 mom. Har överenskommelse
träffats eller medgivande lämnats enligt
vad som sägs i 25 § första eller
andra stycket, skall vid tillämpning
av 1 och 2 mom. med ersättning, som
utgives av kassan, likställas ersättning,
vilken utgivits av kassa eller
sammanslutning som överenskommelsen
eller medgivandet avser.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1968, såvitt avser 28 § 1 mom.
och 31 §, samt den 1 september 1968, såvitt avser 29 § 1 mom.

Kassamedlem, för vilken ersättningstid som avses i 31 § 1 mom. löpt ut
efter den 31 augusti 1966 men före ikraftträdandet, får uppbära ersättning
enligt 31 § 2 mom. från och med ikraftträdandet, om villkoren i sistnämnda
moment då är uppfyllda.

Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1968

Förslag

till

Förordning

angående ändring i förordningen den 14 december 1956 (nr 630) om statsbidrag

till erkända arbetslöshetskassor

Härigenom förordnas, dels att 1, 2, 6 och 9 §§ förordningen den 14
december 1956 om statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor1 skall erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan anges, dels att i förordningen skall införas
en ny paragraf, 6 a §, av nedan angiven lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

1 §•

Statsbidrag, som	avses i förord-	Statsbidrag, som	avses i förord-
ningen den 14 december 1956 (nr	ningen den 14 december 1956 (nr
629) om erkända	arbetslöshetskas-	629) om erkända	arbetslöshetskas-
sor, utgår till envar	sådan kassa så-	sor, utgår till envar	■ sådan kassa så-
som grundstatsbidrag, dagpenning-	som grundstatsbidrag, dagpenning-
bidrag, barntilläggsbidrag och för-	bidrag, barntilläggsbidrag, förläng-
valtningsbidrag.		ningsbidrag och förvaltningsbidrag.
2 Grundstatsbidrag utgår,---—	följande tabell.
Dagpenning-	Bidrags-	Dagpenning-	Bidrags-
klass	procent	klass	procent
A .........	..... 50,0
B	..... 48,9
C .........	..... 47,9
D	..... 46,8	D.........	50,0
E .........	..... 45,7	E .........	..... 48,6
F .........	..... 44,6	F .........	..... 47,3
G .........	..... 43,0	G	..... 45,2
H	..... 42,0	H.........	..... 43,9
I	..... 40,4	I	..... 41,8
J	..... 39,3	J .........	..... 40,5
K	..... 37,7	K	..... 38,4

i Senaste lydelse av 1, 2, 6 och 9 §§ se 1964: 496.

Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1968

(Nuvarande lydelse)

L .............. 36,6

M..............35,0

Överstiger för---av detta.

6 §•

Barntilläggsbidrag utgår med nedan
angivet undantag för försäkringsår
med belopp motsvarande
sjuttiofem procent av kassans sammanlagda
utgifter för barntillägg under
året.

(Föreslagen lydelse)

L .............. 37,0

M..............35,0

N.............. 35,0

O 35,0

Barntilläggsbidrag utgår med nedan
angivna undantag för försäkringsår
med belopp motsvarande
sjuttiofem procent av kassans sammanlagda
utgifter för barntillägg under
året.

6 a §.

Förlängningsbidrag utgår för försäkringsår
med belopp motsvarande
nittiotre procent av kassans sammanlagda
utgifter under året för
dagpenning och barntillägg under
förlängd ersättningstid enligt 31 §
2 mom. förordningen om erkända
arbetslöshetskassor.

9 §•

---varit gällande.

Antalet årsmedlemmar
Antalet ersättningsdagar per medlem
under visst försäkringsår motsvarar
antalet dagar under året, för
vilka dagpenning utgått, dividerat
med anlalet årsmedlemmar under
samma år. I antalet ersättningsdagar
må dock icke inräknas dag, för vilken
grundstatsbidrag, dagpenningbidrag
och barntilläggsbidrag enligt 7 §
ej utgår, och icke heller dag, för vilken
halv ersättning utgår enligt 29 §
2 mom. förordningen om erkända
arbetslöshetskassor.

Antalet ersättningsdagar per medlem
under visst försäkringsår motsvarar
antalet dagar under året, för
vilka dagpenning utgått, dividerat
med antalet årsmedlemmar under
samma år. I antalet ersättningsdagar
må dock icke inräknas dag för vilken
grundstatsbidrag, dagpenningbidrag
och barntilläggsbidrag enligt 7 § ej
utgår eller dag för vilken utgår halv
ersättning enligt 29 § 2 inom. eller
ersättning enligt 31 § 2 mom. förordningen
om erkända arbetslöshetskassor.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1968, såvitt avser 1, 6, 6 a och
9 §§, samt den 1 september 1968, såvitt avser 2 §. Äldre bestämmelser skall
dock tillämpas vid beräkning av statsbidrag för tiden före de nya bestämmelsernas
ikraftträdande.

8 Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1968

Propositionernas huvudsakliga innehåll

I proposition nr 29 föreslås dels särskilt kontant stöd åt arbetslösa i åldern
60 66 år, dels förbättringar av den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen.

Förslagen avser temporära åtgärder i avvaktan på resultatet av den pågående
KSA-utredningen.

För arbetslöshetsförsäkrade i nämnda ålder förlängs ersättningstiden i
de erkända arbetslöshetskassorna med 300 dagar. Denna förbättring bekostas
till 93 % av staten och 7 % av kassorna. Endast obetydliga avgiftshöjningar
drabbar kassamedlemmarna.

Till arbetslösa i åldern 60—66 år, som har fått stöd genom arbetslöshetsförsäkringen
under längsta möjliga tid, utgår skattepliktigt omställningsbidrag
med 800 kr. i månaden. Arbetslösa i samma ålder, vilka inte har
tillhört arbetslöshetsförsäkringen, får omställningsbidrag efter en väntetid
av två månader från arbetslöshetens början. Bidraget utgår till både den
som varit anställd och den som varit egen företagare, under förutsättning
att han har haft sådan förvärvsverksamhet i 24 månader under treårsperioden
närmast före arbetslöshetens början. Den som äger förmögenhet över
100 000 kr. blir inte berättigad till bidrag.

Bidraget skall nedsättas med hänsyn bl. a. till inkomsten av förvärvsarbete
före arbetslösheten och till inkomst av kapital mellan 60 000 och
100 000 kr.

Efter särskild dispens kan stöd ges åt den som har fyllt 55 men inte 60 år
om hans arbetslöshet är en direkt följd av strukturförändring av näringslivet
i orten eller, för företagare, i branschen.

Förbättringarna inom arbetslöshetsförsäkringen innebär att lägsta dagpenning
blir 18 kr. och högsta 50 kr. Statsbidragsskalan görs förmånligare.
Marginalen för överförsäkringsavdrag minskas från Vs till Via av nettoinkomsten
av förvärvsarbete före arbetslösheten.

Stödet åt de äldre arbetslösa föreslås kunna börja utgå den 1 juli 1968.

Proposition nr 30 innehåller förslag till de ändringar i författningarna om
arbetslöshetsförsäkringen som föranleds av prop. 1968: 29.

Av propositionernas innehåll redovisas här endast vissa avsnitt av vad
departementschefen, statsrådet Johansson, anfört i proposition nr 29. Beträffande
övriga delar av propositionerna — såsom redogörelse för gällande
rätt, för KSA-utredningens betänkande »Stödformer för arbetslösa äldre
arbetstagare», för framställning från De erkända arbetslöshetskassornas
samorganisation om ändring i arbetslöshetsförsäkringen, för framställning
från arbetsmarknadsstyrelsen angående halv dagpenning samt för remissbehandlingen
och för här icke återgivna delar av departementschefens anförande
ävensom för specialmotiveringen till författningsförslagen — hänvisas
till propositionerna.

Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1968

Motionsyrkandena

I motionerna 1:693 och 11:882 har yrkats, »att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om förslag till sådan ändring av
arbetslöshetskasseförordningens paragraf 36 att den lokala fackliga organisationen
alltid beredes möjlighet att delta i förhandling om arbetsanvisning
vid de tillfällen som i motionen angetts».

I motionerna 1: 77 h och It: 998 har motionärerna yrkat, »att riksdagen
med godkännande av proposition nr 29 förordar att de av oss i motionen
framförda synpunkterna beaktas av KSA-utredningen vid det fortsatta utredningsarbetet»
.

Beträffande de skäl motionärerna anfört till stöd för sina yrkanden får
utskottet hänvisa till utskottets yttrande samt till motionerna 11:882 och
II: 998.

Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1!)68

Departementschefen

Allmänna överväganden

Den snabba strukturförändringen i näringslivet under de senaste åren
har medfört betydande omställningsproblem på arbetsmarknaden. Dessa
problem har skärpts genom den konjunkturdämpning som gör sig gällande
sedan något år. Svårigheterna har varit mest framträdande för äldre arbetstagare
och tagit sig uttryck i bl. a. längre arbetslöshetstider för dem än för
de yngre.

De äldres sysselsättningsproblem måste självfallet i första hand mötas
med åtgärder som syftar till att bereda dem arbete. Härvid står hela den
arbetsmarknadspolitiska apparaten till förfogande. Vårt arbetsmarknadspolitiska
mål är full, produktiv och fritt vald sysselsättning. Det målet
gäller alla i arbetsför ålder.

För att tillgodose speciellt de äldres behov har under senare år en rad
åtgärder vidtagits. Genom cirkulär till statsmyndigheterna har sålunda
Kungl. Maj:t anbefallt slopande av övre åldersgränser för erhållande av
civil anställning inom statsförvaltningen och för tillträde till utbildning
som anordnas av myndighet. År 1961 antog arbetsmarknadsstyrelsen ett
program för aktivering av medelålders och äldre arbetskraft. Programmet
har därefter reviderats, senast år 1966. Vid flertalet länsarbetsnämnder har
inrättats särskilda tjänster, vilkas innehavare bl. a. har att angripa problem
som sammanhänger med den äldre arbetskraftens arbetsplacering. På ett
20-tal orter har på initiativ av arbetsmarknadsmyndigheterna bildats lokala
sysselsättningsnämnder med uppgift bl. a. att medverka till att lösa den
äldre arbetskraftens sysselsättningsproblem. Arbetsförmedlingarna har instruerats
att medverka till avskaffande av åldersspärrar vid rekrytering
av arbetskraft inom näringslivet. Möjligheter till provanställning i enskilda
företag har införts. Arbetsmarknadsutbildningen för äldre arbetskraft har
byggts ut. Möjligheter har skapats att vid s. k. omskolningscentra låta
äldre arbetskraft praktiskt pröva olika yrkesområden. Särskilda beredskapsarbeten
har anordnats för äldre lokalt bunden arbetskraft. För äldre
skogsarbetare har s. k. skogsstationer anordnats. På försök har under den
senaste tiden på några platser påbörjats industriella beredskapsarbeten
tör sysselsättning av bl. a. äldre arbetskraft. Den skyddade sysselsättningen
har byggts ut. Bland icke statliga åtgärder kan nämnas överenskommelsen
mellan SAF och LO om avgångsbidrag åt äldre långvarigt anställda i samband
med driftsinskränkningar och driftsnedläggelser. Vidare har verk -

Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år li)68

stadsindustrins samarbetskommitté rekommenderat åtgärder för att bl. a.
underlätta anpassning mellan arbetsuppgifter och äldre arbetstagares arbetsförmåga.

I årets statsverksproposition har lagts fram förslag som syftar till att
ytterligare intensifiera åtgärderna för att underlätta de äldres anpassning
till förändrade produktionsförhållanden och att bereda dem nya arbetstillfällen.
Det kan vidare nämnas att en konferens om den äldre arbetskraftens
problem kommer alt hållas inom kort på regeringens initiativ.
Denna konferens, som syftar till att stimulera intresset för dessa problem
och anvisa vägar för deras lösning, kommer att följas av regionala och lokala
konferenser.

Huvuduppgiften för vår arbetsmarknadspolitik är som förut framhållits
att sörja för att alla bereds sysselsättning. Kontant stöd vid arbetslöshet
kan dock inte undvaras som ett komplement. Genom arbetslöshetsförsäkringen
har ett skydd mot inkomstbortfall i samband med arbetslöshet
byggts upp på frivillig väg. Detta skydd omfattar nu nära 1,7 milj. personer.
Alla förvärvsarbetande är dock inte försäkrade. Därtill kommer att
försäkringen inte ger trygghet vid långtidsarbetslöshet. Försörjningsläget
har därför i åtskilliga fall blivit brydsamt, i synnerhet för äldre långvarigt
arbetslösa som drabbats av de senaste årens strukturförändringar. På mitt
förslag uppdrog därför Kungl. Maj:t under våren 1967 åt KSA-utredningen
att med förtur utreda och lägga fram förslag om kontant stöd åt äldre
arbetslösa. Syftet med det förslag som KSA-utredningen nu har lagt fram
är att i avvaktan på den mera genomgripande reform som avses med
utiedningens huvuduppdrag ge eif icke tidsbegränsat försörjningsskydd
vid arbetslöshet för äldre arbetstagare. Förslaget innebär i stort att äldre
arbetslöshetsförsäkrade arbetslösa skall kunna få dagpenning från arbeislöshetskassorna
ytterligare någon tid efter det de har blivit" utförsäkrade
enligt gällande regler. Sedan denna förlängda tid har gått till ända, skall
staten utge kontant stöd i form av s. k. omställningsbidrag. Oförsäkrade
aldre arbetslösa skall få omställningsbidrag efter viss väntetid. Den konstruktion
av äldre-stödet som utredningen sålunda har föreslagit synes
mig i det väsentliga lämplig och jag förordar alt stödet utformas enligt
dessa linjer.

Innan jag gåi närmare in på förslaget vill jag liksom utredningen och
flera remissinstanser framhålla vikten av att äldre-stödet inte får minska
ansträngningarna att placera de äldre i nytt arbete. Jag vill också med
skärpa understryka att som bl. a. arbetsmarknadsstyrelsen och TCO i sina
yttranden har framhållit äldre-stödet inte får leda till att företagen i ökad
omfattning friställer den äldre arbetskraften med hänsyn till att den får
sin försörjning tryggad genom detta stöd. Jag kommer att ha uppmärksamheten
riktad på ev. tendenser till sådana effekter av stödet.

I enlighet med direktiven omfattar utredningens förslag endast personer

12 Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1968

som blivit arbetslösa genom att deras anställning har upphört. Under remissbehandlingen
har kritik riktats mot denna begränsning. Också jag har
kommit till uppfattningen att även andra grupper behöver kontant stöd
vid arbetslöshet. Detta gäller framför allt företagare som tvingas lägga ned
sina företag till följd av pågående strukturomvandling inom deras näring
eller i samband med att större driftsinskränkningar eller företagsnedläggningar
på den ort där de är verksamma rycker undan grunden för deras
rörelse. Jag anser därför att det är önskvärt att utforma äldre-stödet på
sådant sätt att det innefattar även vissa äldre företagare som har lämnat
sin rörelse. Därvid bör emellertid förutsättningarna för stödet bestämmas
så att utredningens fortsatta arbete inte föregrips på ett menligt sätt. Tilllämpningen
av hela det temporära äldre-stöd som jag föreslår i det följande
blir självfallet av värde för utredningens fortsatta arbete. Inte minst
gäller det de praktiska erfarenheter utredningen redan efter kort tids t i 11 -lämpning kan få av en stödverksamhet som innefattar även företagare.

I fråga om förhållandet mellan ersättning från arbetslöshetskassa och
omställningsbidrag vill jag redan här framhålla att jag delar den av flera
remissinstanser framförda uppfattningen att omställningsbidraget bör utformas
så att det inte blir förmånligare än ersättning från arbetslöshetskassa.
I annat fall skulle intresset för den frivilliga försäkringen kunna påverkas
menligt. Arbetslöshetsförsäkringen är enligt min mening av så stort
värde för de anställdas trygghet att sådana konsekvenser av äldre-stödet
inte kan godtas.

Stödförutsättningar

I överensstämmelse med sina direktiv föreslår utredningen att tre allmänna
förutsättningar skall föreligga för det särskilda stödet till äldre
arbetskraft. Den arbetslöse skall tidigare ha varit verksam som arbetstagare,
han skall fortfarande stå till arbetsmarknadens förfogande och
han skall ha uppnått viss ålder.

Den första förutsättningen innebär viss lids avlönat arbete för annans
räkning. Jag biträder utredningens förslag att den som har betalat avgift
till arbetslöshetskassa och arbetat i den utsträckning som behövs för rätt
till kassaersättning därmed skall anses ha fyllt denna förutsättning. Det
medför att kassamedlem måste ha betalat sammanlagt minst 52 veckoavgifter
eller tolv månadsavgifter och under en period av ett år före arbetslöshetens
början ha betalat minst 20 veckoavgifter eller 5 månadsavgifter.
Oförsäkrad arbetslös skall enligt förslaget ha utfört 24 månaders arbete
under en treårsperiod före arbetslöshetens inträde. Denna bristande enhetlighet
i förutsättningarna för försäkrad och oförsäkrad arbetskraft har
kritiserats i ett remissyttrande. Jag vill framhålla att bestämmelserna för
kassamedlem emellertid i själva verket leder till att han — om han är ny
medlem i kassan — måste ha arbetat under 52 veckor före arbetslöshetens

Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1968

böijan. För kassamedlemmar behövs dessutom särskilda bestämmelser som
hänger samman med beräkningen i försäkringsår. De tidsregler vilka bör
gälla som förutsättning för stöd åt de oförsäkrade kan inte göras helt
jämförbara med kassareglerna. Generellt sett har de här berörda äldre
kassamedlemmarna varit medlemmar och således haft arbete under en
lång följd av år och alltså mer än de av utredningen föreslagna 24 månaderna.
På grund av det anförda anser jag att det inte finns anledning att på
denna punkt gå ifrån utredningens förslag.

Förutsättningen att den arbetslöse skall ha utfört viss tids avlönat arbete
för annans räkning utesluter, som utredningen och några remissinstanser
framhåller, dels egna företagare, dels anställda som inte har
arbetat tillräckligt länge under kvalifikationsperioden. Som jag har framhållit
inledningsvis har jag funnit det önskvärt att stödet vidgas så att det omfattar
även andra förvärvsarbetande än arbetstagare. Jag föreslår därför
att också arbetslösa som bär varit företagare skall få rätt till särskilt äldrestöd,
om de i övrigt uppfyller stödförutsättningarna. Som villkor för att
den arbetslöse företagaren skall fa stöd bör gälla att lian har lämnat sin
rörelse. Garantier bör nämligen skapas mot att stödet blir en inkomstutfyllnad
i mindre lönsamma företag. Det vanligaste fallet i detta sammanhang
torde bli att företagaren avvecklar sin rörelse genom att lägga ned
den och sälja inventarier, redskap och andra rörelsetillgångar. Att någon
annan övertar och fortsätter rörelsen bör dock inte generellt utgöra hinder
att överlåtaren får stöd. Inom framför allt jordbruket är det vanligt att
rörelsen överlåts till släkting som fortsätter verksamheten. Om överlåtaren
i ett sådant fall bor kvar på gården och alltjämt deltar i sysslorna där, måste
man från fall till fall pröva om han skall anses berättigad till sådant stöd
som avser arbetslösa. Inte heller i övrigt bör under likartade omständigheter
godtas överlåtelser som med skäl kan antas ha kommit till stånd i det huvudsakliga
syftet att tillföra överlåtaren omställningsbidrag. Överlåtelsen måste
vara motiverad av att rörelsen inte gav överlåtaren rimlig försörjning.

Den som har rörelse som huvudsyssla, t. ex. jordbruk eller fiske, och
därjämte har annan rörelse eller anställning som bisyssla, bör vara berättigad
till stöd om han lämnar den rörelse som var huvudsysslan. Som jag
strax kommer till bör som allmän stödförutsättning gälla att den arbetslöse
står till arbetsmarknadens förfogande. Härav följer att den kvarstående
sysslan måste vara av ganska begränsad omfattning om stöd skall kunna
utgå.

Utvidgat till företagare kommer det föreslagna äldre-stödet att omfatta
i stort sett alla äldre arbetslösa som har haft förvärvsarbete i tillräcklig
lid under kvalifikationsperioden. Däremot kommer stödet inte alt omfatta
dem som tidigare inte alls har haft eller under en längre tid inte har haft
förvärvsarbete. Huruvida dessa grupper över huvud taget kan och bör
omfattas av ett system för kontant arbetslöshetsstöd och i så fall på vilket
sätt kommer utredningen att överväga under sitt fortsatta arbete.

Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1968

För oförsäkrad företagare bör tidsförutsättningen vara att han under
treårsperioden närmast före arbetslöshetens början har drivit rörelse i
sammanlagt minst 24 månader. Har han under denna tid delvis utfört
arbete för annans räkning och delvis drivit rörelse, bör båda slagen av
förvärvsarbete tillgodoräknas honom som kvalifikationstid.

Liksom utredningen och flera remissinstanser är jag angelägen att understryka
att stödet åt de äldre arbetslösa bör vara ett skydd under en
omställningstid. Den äldre arbetskraften skall så långt möjligt få tillfälle
att göra en produktiv insats. Det är enligt min mening nödvändigt att som
en andra förutsättning för stöd kräva att den äldre arbetslöse står till
arbetsmarknadens förfogande. Redan kravet på viss tids förvärvsarbete
före arbetslöshetens början tjänar i viss mån detta syfte. Att stå till arbetsmarknadens
förfogande innebär i första hand att vara arbetsför. Det särskilda
äldre-stödet bör alltså inte få karaktär av förtidspension. Bedömningen
av arbetsförheten bör i detta sammanhang självfallet ske på samma
sätt som inom den allmänna försäkringen och arbetslöshetsförsäkringen.
En sådan likformig bedömning är f. ö. en nödvändig förutsättning för
samordningen mellan skilda stödformer. Jag behandlar i det följande frågan
hur partiell arbetsförhet skall behandlas vid denna samordning.

Att stå till arbetsmarknadens förfogande innebär vidare att vara oförhindrad
att åtaga sig arbeie. Det kan givetvis, som framhålls i några
yttranden, vara svårt att realistiskt pröva detta beträffande äldre arbetslösa
i glesbygder och orter med avtagande sysselsättning. Men dessa svårigheter
får självfallet inte leda till att förutsättningen i denna del blir en
formalitet. I stället fordras särskilda ansträngningar för en allsidig prövning
av omställningsmöjligheterna. Sådan prövning kan och bör förenas
med skäligt hänsynstagande till att det här gäller äldre personer som bl. a.
ofta har begränsade möjligheter att flytta till annan ort.

Jag biträder utredningens förslag att de särskilda omställningssvårigheterna
skall vara uppenbara innan kontantstödet får utgå. Det förutsätter
att en viss tid bär gått under vilken arbetsförheten och omplaceringsmöjligheterna
har undersökts. Utredningen räknar med att en månad i regel
behövs för detta ändamål. För de arbetslöshetsförsäkrade är ersättningstiden
— i allmänhet 30 veckor — alltså tillräcklig. Den som har blivit utförsäkrad
utan att kunna beredas ny sysselsättning bör därför omedelbart
bli berättigad till det särskilda äldre-stödet. För de oförsäkrade bör den tid,
efter vars förlopp omställningssvårigheterna får anses uppenbara, enligt
min mening bestämmas till mer än en månad men inte så mycket som 30
veckor. Eftersom denna fråga har samband med konstruktionen i övrigt
av stödet åt de oförsäkrade, återkommer jag till den i det följande.

Beträffande den tredje förutsättningen, att den arbetslöse skall ha nått
viss ålder, har jag i utredningens direktiv uttalat att det särskilda äldrestödet
bör omfatta dem som inom de närmaste åren uppnår pensionsåldern.
I enlighet härmed föreslår utredningen att stödet i princip skall

Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1968

utgå till arbetslösa i åldern 60—66 år. För de strukturarbetslösa, dvs. de
som blivit arbetslösa som en omedelbar följd av företagsnedläggning eller
bestående driftsförändring, föreslår utredningen att stöd skall få utgå vid
lägre ålder, om den arbetslöse har varit anställd länge vid företaget och
han har synnerliga omställningssvårigheter. Beslut om stöd, som enligt
förslaget i allmänhet skall fattas av länsarbetsnämnden, föreslås i dessa
fall skola meddelas av arbetsmarknadsstyrelsen. Samorganisationen, LO
och TCO anser att stöd bör få utgå till den som är yngre än 60 år även om
hans arbetslöshet inte är en omedelbar följd av driftsinskränkning.

Det är i och för sig obestridligt att särskilda omställningssvårigheter
in Le bara som direkt utan även som indirekt följd av strukturrationaliseringar
kan drabba också dem som är under 60 år. Som framgår av utredningens
direktiv är det emellertid nu fråga om att finna en provisorisk
lösning på de äldre arbetslösas problem. Enligt min mening tillgodoser utredningsförslaget
de krav som kan ställas på en sådan provisorisk lösning
och det innebär en lämplig avgränsning av de grupper som bör tillförsäkras
särskilt stöd i avvaktan på en mera generell lösning i enlighet med
utredningens allmänna direktiv. Jag förordar därför att 60-årsgränsen får
gälla som huvudregel. Undantag från huvudregeln bör komma i fråga endast
för den som har fyllt 55 år. För undantag bör vidare som utredningen
har föreslagit fordras att arbetslösheten är en omedelbar följd av företagsnedläggning
eller bestående driftsförändring. Var den arbetslöse inte egen
företagare när han blev arbetslös, innebär detta villkor att han då var anställd
vid det företag där driften lades ned eller ändrades. Om han var
företagare, innebär villkoret att han har nödgats avveckla sin rörelse som
en omedelbar följd av omfattande eller genomgripande förändring av
näringslivet i hans bransch eller i orten. Exempel härpå är att yrkesfiskare
i ett område måste upphöra med sin verksamhet till följd av kvicksilver
i fisk eller att ortens enda industri av betydenhet läggs ned och sådan
avflyttning på grund därav sker att kundunderlaget tvingar en handlande
att avveckla sin rörelse. Enligt utredningens förslag skall för undantag
från huvudregeln dessutom fordras långvarig anställning vid företaget.
Med hänsyn till att jag har förordat att undantag skall komma i fråga
endast för den som har fyllt 55 år anser jag det inte lämpligt att långvarig
anställning sätts som villkor i vidare mån än som följer av den stödförutsättning
som avser viss tids förvärvsarbete före arbetslösheten.

Höjning av dagpenningmaximum, m. m.

Utredningens förslag om det särskilda äldre-stödets utformning och storlek
knyter an till ersättningen inom den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen.
Innan jag går in på förslaget i dessa delar anser jag det därför
nödvändigt att ta ställning till samorganisationens framställning som avser
bl. a. förbättringar av ersättningen för alla grupper av kassamedlemmar.

16 Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1968

Samorganisationen föreslår att dagpenningbeloppen förskjuts uppåt så,
att lägsta dagpenningen blir 18 i stället för 12 kr. och högsta dagpenningen
55 i stället för 40 kr. Jag biträder organisationens och remissinstansernas
uppfattning att utvecklingen motiverar en viss förskjutning uppåt av
dagpenningskalan. Jag anser emellertid att man, i avvaktan på KSAutredningens
slutliga förslag, inte bör göra ändringar inom arbetslöshetsförsäkringen
på lång sikt. Dagpenningmaximum bör därför nu bestämmas till
50 kr. Lägsta dagpenningen bör i enlighet med förslaget bestämmas till 18 kr.

I statsbidragshänseende innebär samorganisationens förslag, som har
tillstyrkts av remissinstanserna, att grundstatsbidragsskalan förskjuts
uppåt så att högsta grundstatsbidraget, 50 %, utgår för 18 kr. och lägsta
grundstatsbidraget, 35 %, för 55 kr. Detta innebär en höjning av grundstatsbidraget
med i genomsnitt ca 11 %. Ökningen av statsverkets kostnad
beräknas av arbetsmarknadsstyrelsen till ca 20 milj. kr.

Jag vill erinra om att grundstatsbidraget förbättrades avsevärt så sent
som år 1964. Tidigare utgjorde detta bidrag 54 % på 6 kr. och 25 % på
den del av dagpenningen som översteg 6 kr. Bidraget fick dock inte överstiga
6 kr., vilket innebar att bidrag inte utgick för belopp över 17 kr.
Numera utgår som nämnts 35 % på den högsta dagpenningen. Både av
statsfinansiella skäl och för att inte föregripa resultatet av KSA-utredningens
pågående arbete anser jag det mindre lämpligt med en reform som
utom att den blir dyrbar lägger tyngdpunkten av en statsbidragsförbättring
på de högre dagpenningklasserna. Jag föreslår därför att den nuvarande
bidragsprocentsatsen, 35 %, skall tillämpas på en dagpenning av 40 kr.
och däröver. För de kassor som över huvud taget kan överväga att höja
dagpenningen över 40 kr. torde 35 % i grundstatsbidrag vara tillräcklig
stimulans. Jag vill erinra om att den andra typen av statsbidrag till arbetslöshetsförsäkringen,
dagpenningbidrag, utgår vid sidan av grundstatsbidrag
också för de högsta dagpenningbeloppen i de fall då arbetslösheten i en
kassa är så omfattande att dagpenningbidrag blir aktuellt.

Om den lägsta dagpenningen höjs från 12 till 18 kr., synes det följdriktigt
att det högsta grundstatsbidraget får utgå för 18 kr. Jag föreslår
därför att grundstatsbidragsskalan modifieras så att procentsatserna
sjunker likformigt från 50 % vid 18 kr. till 35 % vid 40 kr. Statsverkets
kostnadsökning för en sådan modifiering beror bl. a. på hur kassorna utnyttjar
möjligheterna att höja dagpenningen och är därför svår att beräkna.
Den torde emellertid kunna uppskattas till ca 5 milj. kr.

överförsäkringsbestämmelserna har till syfte att skapa en marginal mellan
nettoinkomst av arbete före arbetslösheten och försäkringsersättning.
Denna marginal är sedan år 1956 Va eller 12,5 % av nettoinkomsten.
Samorganisationen återkommer nu med ett redan tidigare uttalat önskemål
om sänkning av marginalen till V20 eller 5 %. 1960 års arbetslöshets -

Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1968 17

försäkringsutredning föreslog att marginalen skulle minskas till Vio. Vid
behandlingen av nämnda förslag (prop. 1964: 115 s. 46) fann jag inte anledning
att föreslå att man skulle gå ifrån marginalen Vs.

Vad samorganisationen, utan erinran från arbetsmarknadsstyrelsen, har
anfört synes mig böra i viss mån beaktas, överförsäkringsreglerna får särskild
betydelse i kassor mellan vilkas medlemmar inkomsterna varierar
avsevärt. Delvis kan dagpenningbeloppen anpassas härtill genom att medlemmarna
fördelas på många olika kassaklasser. Eftersom ett sådant system
är administrativt tungrott, föredrar kassorna att ha få kassaklasser
och komma till rätta med inkomstvariationerna genom överförsäkringsavdrag.
Jag föreslår på grund av det anförda att överförsäkringsmarginalen
minskas till V12 eller 8,3 %.

Utskottet

Till grund för de förslag, som framlägges i propositionerna nr 29 och
nr 30 ligger ett delbetänkande av KSA-utredningen, som avser stödformer
för äldre arbetstagare som drabbas av särskilda omställningssvårigheter på
arbetsmarknaden. I propositionerna föreslås särskilt kontant stöd åt arbetslösa
i åldern 60—66 år. Stödet skall utgå antingen som ersättning under förlängd
tid från arbetslöshetskassor eller som en nyinförd bidragsform kallad
oinställningsbidrag. I vissa fall skall stödet utgå även till arbetslösa i
åldern 55—60 år. Därutöver föreslås vissa allmänna förbättringar av den
frivilliga arbetslöshetsförsäkringen. Propositionen behandlas av andra lagutskottet
såvitt avser ändringar i arbetslöshetsförsäkringen medan statsutskottet
behandlar omställningsbidraget. Detta bidrag utgår till arbetslösa
som inte tillhör den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen eller blivit utförsäkrade
från denna. Syftet med det förslag, som nu lagts fram om särskilt
stöd åt vissa äldre arbetslösa, är att i avvaktan på den mera genomgripande
reform som avses med KSA-utredningens huvuduppdrag ge ett icke tidsbegränsat
försörjningsskydd vid arbetslöshet för äldre arbetstagare.

Utskottet godtar den föreslagna konstruktionen att stödet till de arbetslöslietsförsäkrade
i första hand utgår från försäkringen. Detta är till fördel
för de försäkrade inte minst med tanke på de höjda dagpenningbelopp som
också föreslås. Utskottet har — i den mån det ankommer på utskottet att
pröva denna fråga — inte någon erinran mot det föreslagna stödsystemets
allmänna uppläggning. Inte heller då det gäller den närmare utformningen
av äldrestödet inom arbetslöshetsförsäkringen har utskottet någon erinran.

Utskottet godtar även de förbättringar av arbetslöshetsförsäkringen som
innebär att lägsta dagpenningen höjs från 12 till 18 kr. och högsta från
40 till 50 kr., att statsbidragsskalan görs förmånligare samt att marginalen
för överförsäkringsavdrag minskas från Va till V12 av nettoinkomsten av

Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1968

förvärvsarbete före arbetslösheten. Likaledes tillstyrker utskottet förslaget
i fråga om tillgodoräknande av halv dagpenning.

Många av de arbetslösa, som berörs av propositionernas förslag, har upphört
att hålla kontinuerlig kontakt med arbetsmarknadsorganen. Det är
därför nödvändigt att i god tid sprida upplysning om reformen. Utskottet
vill därför understryka nödvändigheten av att berörda myndigheter genom
massmedia och i övrigt sedvanliga former sprider kännedom om reformens
ikraftträdande och betydelsen av kontakt med arbetsförmedlingen.

I anledning av propositionen nr 29 har väckts två likalydande motioner,
I: 774 av herr Werner och II: 998 av fru Ryding m. fl., där vissa synpunkter
framförs rörande de äldre arbetstagarnas problem. Motionärerna hemställer,
att riksdagen skall förorda, att de framförda synpunkterna skall beaktas av
KSA-utredningen vid det fortsatta arbetet inom denna. Motionerna behandlas
av statsutskottet, såvitt avser omställningsbidrag, och i övrigt av andra
lagutskottet. I detta sammanhang behandlar andra lagutskottet vidare två
vid riksdagens början väckta, likalydande motioner, I: 693 av hex-r Werner
och II: 882 av fru Ryding m. fl. I dessa motioner yrkas viss ändring i 36 §
arbetslöshetskasseförordningen.

Här må först som bakgrund till en av de frågor, som tas upp i nämnda
motioner, lämnas en kortfattad redogörelse för innehållet i vissa regler i
förordningen om erkända arbetslöshetskassor. Enligt 22 § gäller, att den
arbetslöse skall vara anmäld som arbetssökande hos arbetsförmedlingen,
att han skall besöka förmedlingen minst en gång i veckan och att han skall
vara beredd att anta erbjudet lämpligt arbete. Vad som skall förstås med
lämpligt arbete framgår av 36 §. Erbjudet arbete skall anses lämpligt under
vissa förutsättningar. Det skall bl. a. motsvara medlemmens krafter och
färdigheter samt vara skäligt avlönat. Ett arbete behöver inte godtas om
särskilda omständigheter föreligger med hänsyn till sökandens personliga
förhållanden och arbetets natur. Den som avvisar lämpligt arbete eller utan
giltig anledning lämnar sitt arbete går miste om ersättning från kassan under
de tjugoåtta närmast följande dagarna.

Motionärerna gör gällande, att reglerna om lämpligt arbete på orter med
omfattande industrinedläggningar och därav föranledd stor arbetslöshet i
praktiken kommit att medföra, att medlemmen är skyldig att ta vilket arbete
som helst. Bestämmelserna har enligt motionärerna inverkat även på
företagens politik, då det gäller omdisponering av arbetskraft; om en arbetare
flyttas till ett arbete inom företaget med betydligt reducerad inkomst
och han inte accepterar detta utan slutar anställningen, betraktas arbetslösheten
som självförvållad och ersättning från kassan utgår inte. Motionärerna
anser att det är nödvändigt med lokalt fackligt inflytande vid prövningen
av avstängningsfrågan. I motionerna 1: 693 och II: 882 hemställes,
att 36 § arbetslöshetskasseförordningen skall ändras så att den fackliga or -

Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1968

ganisationen alltid bereds möjlighet att delta i förhandling rörande det anvisade
arbetet när den arbetssökande förklarat sig inte kunna acceptera det.

I de i anledning av propositionen nr 29 väckta motionerna framhålls, att
det ovan relaterade problemet är särskilt framträdande för den äldre arbetskraften.
Motionärerna vill — som framgår av det inledningsvis sagda — att
problemet skall beaktas av KSA-utredningen.

Om arbetssökande som begär ersättning från arbetslöshetskassa vägrar
att anta arbete som erbjuds honom vid arbetsförmedlingen, skall arbetsförmedlingsorganet
enligt 6 § arbetsmarknadskungörelsen underrätta arbetsmarknadsstyrelsen
och arbetslöshetskassan. Det är härefter kassans styrelse
eller arbetsutskott inom denna — som, efter verkställd utredning, avgör
om medlemmen haft fog för sin vägran att anta arbetet. Eftersom kassans
styrelse — med undantag av en ledamot som tillsätts av tillsynsmyndigheten
efter förslag av kassan — väljs av ombud, som i sin tur är valda av kassans
medlemmar, föreligger vid avstängningsbesluten ett fackligt inflytande,
som enligt utskottets mening är betryggande. Det må även framhållas, att
kassans beslut kan överklagas hos tillsynsmyndigheten och därifrån till
försäkringsdomstolen. På grund av det anförda avstyrker utskottet motionerna
i detta avseende. I anslutning till motionärernas påpekanden att speciella
svårigheter uppstår för äldre arbetskraft då det gäller att antaga ett
erbjudet arbete, vill utskottet erinra om ett uttalande av departementschefen
i proposition nr 29 att särskild hänsyn skall tas till äldre personer,
som bl. a. ofta har begränsade möjligheter att flytta till annan ort. Slutligen
må här påpekas, att — enligt vad utskottet inhämtat — KSA-utredningen
kommer att göra en noggrann prövning av frågan om grunderna för avstängning
från rätten till ersättning från arbetslöshetsförsäkringen.

I motionerna I: 774 och II: 998 framhålls även att under KSA-utredningens
fortsatta arbete måste största uppmärksamhet ägnas åt en samordning
mellan reglerna om ersättning vid arbetslöshet och den allmänna försäkringen.

KSA-utredningen har enligt sina direktiv att bl. a. undersöka samordningen
med andra socialförsäkringar. Motionsyrkande! påkallar därför inte
någon riksdagens åtgärd. Beträffande den särskilt berörda frågan om placering
i sjukpenningklass vid arbetslöshet må tilläggas, att frågan behandlats
av andra lagutskottet i utlåtande 1968: 17, som godkänts av riksdagen.

Utskottet hemställer,

A. att riksdagen måtte bifalla följande propositioner,
nämligen

1) proposition nr 29, såvitt här är i fråga,

2) proposition nr 30; samt

B. att följande motioner, nämligen

Andra lagutskottets utlåtande nr 27 år 1968

1) motionerna I: 693 och II: 882,

2) motionerna 1:774 och 11:998, såvitt här är i fråga,
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 18 april 1968

På andra lagutskottets vägnar:

JOHN R. ANDERSON

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: fru Carlqvist (s), herrar Lars Larsson (s),
Hubinette (h), Eric Carlsson (ep)*, Dahlberg (s), Erik Filip Petersson
(fp), Arne Pettersson (s)* och Blom (fp);

från andra kammaren: herrar Anderson i Sundsvall (fp), Rimrnerfors
(fp)*, fru Ekendahl (s), herrar Gustavsson i Alvesta (ep), Bengtsson
i Varberg (s), fröken Sandell (s), herrar Fredriksson (s)* och Ringaby (h).

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

ESSELTE AB. STHL* SB
S14247