Andra lagutskottets utlåtande nr 26 år 1968

Nr 26

Utlåtande i anledning av motioner om en allmän arbetslöshetsförsäkring
m. m.

Andra lagutskottet har behandlat sex till lagutskott hänvisade motioner.

1) De likalydande motionerna I: 405 av herr Holmberg in. fl. samt II: 508
av herr Bohman m. fl. I motionerna yrkas »att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte hemställa att Kungl. Maj:t måtte vidtaga sådana åtgärder
att resultatet av KSA-utredningens uppdrag i vad gäller arbetslöshetsförsäkringen
snarast kan föreläggas riksdagen».

2) De likalydande motionerna 1:681 av herr Dahlén m.fl. samt 11:885
av herr Wedén m.fl. I motionerna yrkas, »att riksdagen måtte besluta att
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om utfärdande av tilläggsdirektiv till
KSA-utredningen med innehåll att utredningens uppgift skall vara att framlägga
förslag till en allmän sysselsättningsförsäkring samt att arbetet på
detta skall bedrivas med största skyndsamhet».

3) De likalydande motionerna I: 687 av fru Olsson, Elvy, och herr Fälldin
samt II: 875 av herr Larsson i Borrby. I motionerna framhålles, att det är
angeläget, att en allmän arbetslöshetsförsäkring införes, som omfattar
även arbetssökande personer som tidigare inte varit förvärvsarbetande samt
egna företagare. De grupper som särskilt nämns är hemarbetande kvinnor
och ensamstående s. k. hemmadöttrar. Beträffande den senare gruppen anförs
vidare bl. a. att det är angeläget, att åtgärder vidtas så att de får del
av samma förmåner från samhället som tillkommer förvärvsarbetande i
allmänhet. Motionärerna förordar, att hemmadöttrarna anställs som hemsamariter
av kommunerna, varigenom de inordnas i socialförsäkringssystemet.

I motionerna yrkas, »atl riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla
om utredning angående åtgärder för att lösa trygghets- och arbetsmarknadsfrågorna
i enlighet med vad i motionen anförts».

I motionerna 1:405 och 11:508 framställs även ett yrkande om förtida
uttag av pension. Detta yrkande behandlas av utskottet i utlåtande 1968: 28.

Beträffande de skäl motionärerna åberopar till stöd för sina yrkanden får
utskottet, i den mån redogörelse därför inte lämnas i utlåtandet, hänvisa
till motionerna 1:330 (beträffande 1:405 och 11:508) samt 11:885 och
1: 687.

Gällande bestämmelser

Arbetslöshetsförsäkring

Arbetslöshetsförsäkringen är frivillig. Den handhas av arbetslöshetsoi
1247S Bihang till riksdagens protokoll 1968. 9 saml. 2 avd. Nr 26

Andra lagutskottets utlåtande nr 26 år 1968

kassor som i allmänhet är organiserade av de försäkrades fackliga organisationer
på olika yrkesområden. Kassorna är erkända av arbetsmarknadsstyrelsen
som är statlig tillsynsmyndighet för dem. Antalet medlemmar i
de erkända arbetslöshetskassorna är omkring 1 675 000, vilket motsvarar
ungefär 55 % av totalantalet anställda.

Gällande bestämmelser om arbetslöshetsförsäkringen finns i förordningen
den 14 december 1956 (nr 629; ändrad senast 1967: 351) om erkända arbetslöshetskassor,
förordningen samma dag (nr 630; ändrad senast 1964:
496) om statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor, kungörelsen den 27
juni 1957 (nr 481; ändrad 1964:499) med tillämpningsföreskrifter till förordningen
om erkända arbetslöshetskassor och kungörelsen den 27 juni
1957 (nr 482) angående handläggningen av frågor om statsbidrag till erkända
arbetslöshetskassor.

Ersättning från arbetslöshetskassa utgår med ett för dag beräknat belopp,
dagpenning. Den är avsedd att kompensera inkomstbortfall och motsvarar
Vö veckolön. Ersättning får utgå endast till arbetslös kassamedlem
som fyllt 16 år och är arbetsför och i övrigt oförhindrad att åtaga sig arbete.
Även ålderspensionärer får tillhöra försäkringen men måste vidkännas visst
avdrag från kassaersättningen. Den som vill ha ersättning skall söka arbete
hos den offentliga arbetsförmedlingen. Rätten till ersättning är vidare
beroende av att medlem har betalat 52 veckoavgifter. Dessutom gäller beträffande
den första arbetslöshetsperioden varje försäkringsår, vilket omfattar
tiden den 1 september—den 31 augusti påföljande år, att medlemmen
skall ha betalat minst 20 veckoavgifter under en period av tolv månader
närmast före arbetslöshetens inträde.

Kassorna bestämmer själva dagpenningens storlek upp till ett maximibelopp
av 40 kr. i ett system med olika dagpenningklasser. Härtill kommer
barntillägg med 2 kr. om dagen för varje barn. Den 1 september 1967 fördelade
sig de försäkrade på de olika dagpenningklasserna på följande sätt.

Klass

Kronor

—

0,4

0,9

1,5

0,8

6,4

0,7

8,4

3,6

12,5

—

64,8

Under ett försäkringsår får ersättning utgå högst för 150 dagar (30 veckor)
eller, efter tillsynsmyndighetens medgivande, 200 dagar (40 veckor).
Vid arbetslöshet som fortsätter från ett försäkringsår till nästa kan ersätiningstiden
i gynnsammaste fall bli 300 resp. ca 350 dagar. Avgörande är vid
vilken tidpunkt under det första året arbetslösheten har börjat. Medlem
som har fått ersättning under maximal tid brukar kallas utförsäkrad.

Ersättning från erkänd arbetslöshetskassa räknas inte till skattepliktig
inkomst.

Arbetslöshetsförsäkringen finansieras med medlemsavgifter, statsbidrag

Andra lagutskottets utlåtande nr 26 år 1968

och fondavkastning. Försäkringsåret 1961/62 svarade statsbidraget för 41 %
av kassornas utgifter och 1965/66 för 67 %. Statsbidraget är konstruerat så,
att det täcker en större del av kostnaderna när arbetslösheten ökar.

1 prop. 1968: 29 och 1968: 30 föreslås dels särskilt kontant stöd åt arbetslösa
i åldern 60—66 år, dels förbättringar av den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen.
Förslagen avser temporära åtgärder i avvaktan på resultatet
av den pågående KSA-utredningen.

För arbetslöshetsförsäkrade i nämnda ålder förlängs ersättningstiden i
de erkända arbetslöshetskassorna med 300 dagar. Denna förbättring bekostas
till 93 % av staten och 7 % av kassorna. Endast obetydliga avgiftshöjningar
drabbar kassamedlemmarna.

Förbättringarna inom arbetslöshetsförsäkringen innebär att lägsta dagpenning
blir 18 kr. och högsta 50 kr. Statsbidragsskalan görs förmånligare.

Nämnda propositioner behandlas, såvitt avser arbetslöshetsförsäkringen,
av andra lagutskottet i utlåtande nr 27 och i övrigt av statsutskottet i utlåtande
nr 64.

Kommunalt kontantunderstöd

Kommunalt kontantunderstöd är enligt arbetsmarknadskungörelsen den
3 juni 1966 en form av arbetslöshetshjälp. Allmänna förutsättningar för sådan
hjälp och därmed också för kommunalt kontantunderstöd är bl. a. att
den arbetslöse är arbetsför och i övrigt oförhindrad att åtaga sig arbete för
annans räkning, att han söker arbete genom den offentliga arbetsförmedlingen
samt att han inte kan anvisas lämpligt arbete på den öppna marknaden
eller inte lämpligen kan bli föremål för annan åtgärd för att underlätta
hans placering i sådant arbete.

Kontantunderstöd utgörs av dagunderstöd och barntillägg. Kommunen
bestämmer om understöd skall lämnas och beloppens storlek. De får inte
överstiga 24 kr. om dagen till ensamstående, 28 kr. om dagen till makar
gemensamt och 2 kr. om dagen i tillägg för varje barn. Understöd utgår
för högst fem arbetsdagar under en kalendervecka. Kontantunderstödsverksamheten
leds centralt av arbetsmarknadsstyrelsen och regionalt av
länsarbetsnämnderna som fortlöpande skall hålla kommunerna i länet
underrättade om behovet av kontantunderstöd åt arbetslösa. Statsbidrag
utgår med 20 % av kostnaderna för sådan konlantunderstödsverksamhet
som kommun bedriver med tillstånd av länsarbetsnämnden. I samband med
tillståndet bestämmer nämnden det största antal arbetslösa i kommunen till
vilket understöd med statsbidrag får utgå vid varje tidpunkt (understödsrum).
Vanligen begränsar nämnden tillståndets giltighetstid till fyra veckor,
varefter behovet i kommunen av verksamheten omprövas.

Kommunalt kontantunderstöd som utges med statsbidrag räknas inte
till skattepliktig inkomst.

4 Andra lagutskottets utlåtande nr 26 år 1968

Antalet kommuner som bedriver kontantunderstödsverksamhet har undei
senare år inte överstigit tio. Den totala kostnaden för kommunala kontantunderstöd
under första halvåret 1967 kan uppskattas till ca 850 000 kr.

Socialhjälp

För tid då arbetslös uppbär dagpenning från erkänd arbetslöshetskassa
får dagunderstöd inte utges till honom. Kommunalt kontantunderstöd får
inte heller utges till arbetslös som i anledning av arbetslösheten åtnjutei
socialhjälp för sig eller sin familj. Rätt till socialhjälp tillkommer den som
på grund av ålderdom, sjukdom, lyte eller eljest bristande kropps- eller
själskrafter inte kan försörja sig genom arbete eller som av hälsoskäl bor
avhålla sig från arbete. Den som är arbetsför och i övrigt oförhindrad att
åtaga sig arbete har således inte rätt till socialhjälp vid arbetslöshet. Minderåriga
barn är däremot berättigade till socialhjälp, vilken vanligtvis avvägs
så att den täcker även kostnad för vård som lämnas av någon av föräldrarna.
S. k. frivillig socialhjälp kan kommun meddela enligt grunder som
kommunen själv bestämmer. Hjälp kan alltså lämnas friska arbetsföra
personer som är arbetslösa, men de har inte någon rätt till hjälp. Frivillig
socialhjälp skall i princip återbetalas till kommunen.

Historik

Frågan om införandet av en arbetslöshetsförsäkring diskuterades av
riksdagen redan 1908. Detta år såväl som de båda följande ställde sig nksdagen
avvisande till förslag om en sådan reform.

År 1915 uppdrogs åt socialförsäkringskommittén att utreda frågan. Kommittén
avgav år 1922 ett förslag om offentlig arbetsförmedling och statsbidrag
till frivilliga arbetslöshetskassor. Kommitténs förslag överarbetades
i olika omgångar men, sedan man funnit att förslaget innebar att vissa
arbetargrupper skulle ställas utanför försäkringen, hänsköts frågan år 1926
till ny utredning, 1926 års arbetslöshetssakkunniga. De sakkunniga utarbetade
två alternativa förslag, avseende ett obligatoriskt och ett frivilligt
försäkringssystem, samt förslag rörande reglering av den offentliga arbetsförmedlingen
och om anordnande av allmänna arbeten. Enligt förslaget till
obligatorisk försäkring skulle denna med vissa undantag omfatta varje arbetare
mellan 16 och 67 år, som mot avlöning utförde arbete för arbetsgivares
räkning i industriell eller annan rörelse. De viktigare undantagen utgjordes
av kontors- och butikspersonal samt lant- och skogsarbetare ävensom
personer med ordinarie anställning i statens tjänst. Kostnaderna för
försäkringen skulle bestridas genom försäkringsavgifter av arbetare och
arbetsgivare med bidrag av statsmedel. Förslaget rörande frivillig försäkring

Andra lagutskottets utlåtande nr 26 år 1968

gick ut på att det allmänna skulle lämna bidrag till av arbetarna själva bildade
arbetslöshetskassor, som fyllde vissa i lagen angivna villkor rörande
medlemsantal m. m. och bedrev sin verksamhet i enlighet med givna föreskrifter.
— Förslagen ledde inte till någon lagstiftning.

År 1932 tillkallades fem sakkunniga för att biträda inom socialdepartementet
med den fortsatta behandlingen av frågan. De sakkunniga avgav år
1933 en promemoria rörande frivillig arbetslöshetsförsäkring in. in. Enligt
denna promemoria skulle arbetslöshetsförsäkringen bygga på ett system
av statsunderstödda arbetslöshetskassor. I föreningsrättsligt hänseende
skulle dessa vara registrerade som understödsföreningar. Vidare skulle kassorna
för att komma i åtnjutande av statsbidrag antas till erkända arbetslöshetskassor.
1 fråga om kassornas verksamhetsområde föreslogs inte någon
annan begränsning än att medlemmarna i kassorna skulle vara löntagare.
Närmare bestämmelser om understödsverksamheten och om statsbidrag
skulle regleras genom särskilda förordningar härom.

På grundval av de sakkunnigas förslag lade Kungl. Maj :t fram en proposition
med förslag till frivillig arbetslöshetsförsäkring vid 1933 års riksdag.
Propositionen föll i första kammaren, men återkom med vissa mindre
justeringar vid 193b års riksdag. Förslaget bifölls efter en del smärre jämkningar,
och lagstiftning om erkända arbetslöshetskassor och om statsbidrag
till dessa Irädde i kraft den 1 januari 1935. Det system som då infördes är i
huvudsak gällande än i dag. Betydelsefulla ändringar har dock beslutats
vid riksdagarna åren 1941, 1944, 1946, 1953, 1956 — då den nuvarande lagstiftningen
antogs — och 1964.

År 1937 utsågs en kommitté med uppdrag att verkställa en översyn av
den svenska socialvården. Kommittén, som antog namnet socialvårdskommittén,
skulle bl. a. söka få till stånd en samordning av socialvårdens olika
grenar. Med utgångspunkt härifrån tog kommittén upp till behandling frågan
om införande av obligatorisk arbetslöshetsförsäkring. Förslag härom
framlades år 1948 (SOU 1948:39). Kommittén redovisade två alternativ.
Alternativ I innebar ett enhetligt obligatoriskt system administrerat genom
kommunala socialförsäkringsnämnder, länsarbetsnämnder och arbetsmarknadsstyrelsen.
De försäkrade skulle utgöras av förvärvsarbetande i såväl
företagar- som arbetstagarställning. Alternativ II, till vilket kommitténs
majoritet anslöt sig, innebar att de erkända arbetslöshetskassorna skulle
bestå i oförändrade former. Personer, som icke var medlemmar av erkända
arbetslöshetskassor, skulle ha rätt till ersättning i form av ett enhetsbelopp,
som ej graderades efter inkomst. Försäkringen skulle administreras dels
genom kassorna, dels genom ett nyinrättat kommunalt organ, socialförsäkringsnämnden.

Vid remissbehandlingen av förslaget var meningarna starkt delade om
det lämpliga i att införa en obligatorisk försäkring. Från åtskilliga håll

Andra lagutskottets utlåtande nr 26 år 1968

hävdades, att man i stället borde inrikta sig på att förbättra den frivilliga
försäkringen. Förslaget föranledde ingen åtgärd från Kungl. Maj :ts sida.

frågan om utvidgning av arbetslöshetsförsäkringen till grupper som stod
utanför densamma aktualiserades på nytt 1960. I direktiven till den detta
år tillsatta arbetslöshetsförsåkringsutredningen uttalades att det alltjämt
fanns grupper med inte ringa arbetslöshetsrisk som stod utanför försäkringen.
Denna borde såvitt möjligt omfatta alla grupper med arbetslöshetsrisk.

Utredningen (SOU 1963: 40) undersökte vilka grupper som fortfarande
stod utanför försäkringen och kom fram till att de oförsäkrade utgjorde
omkring 1,4 milj., att hälften av dem hade möjlighet att bli medlemmar i
betinlliga kassor men inte begagnat sig liärav samt att visst begränsat behov
av arbetslöshetsförsäkring fanns bland de övriga. Utredningen övervägde,
huruvida det var möjligt att inrätta en allmän arbetslöshetskassa
för de kategorier arbetstagare, som ej hade möjlighet att ansluta sig till de
befintliga kassorna. Utredningen fann dock, att en sådan åtgärd skulle
innebära så stora administrativa och ekonomiska problem, att den icke
var ändamålsenlig. Utredningen ansåg att enda utvägen att öppna försäkringen
för alla var att göra den obligatorisk. Utredningen lämnade emellertid
inte något förslag på denna punkt. I en reservation till betänkandet
utvecklades tanken på en obligatorisk försäkring ytterligare.

I propositionen nr 115 år 1964 angående ändrade grunder för den frivilliga
arbetslöshetsförsäkringen yttrade föredragande departementschefen att
alla som blir arbetslösa borde få sin försörjning tryggad på ett tillfredsställande
sätt. Eftersom svårigheter att få och behålla ett arbete berodde på
många olika faktorer, ansåg han det nödvändigt att undersöka arbetslöshetens
orsaker, innan man tog ställning till hur tryggheten borde ordnas.
Han framhöll också att försäkringen bara var en av många åtgärder i samband
med arbetslöshet. Departementschefen förordade att de allmänna arbetsmarknadspolitiska
åtgärder, som kunde bli aktuella inom den närmaste
framtiden, skulle avvaktas innan ytterligare utredning om arbetslöshetsförsäkringen
företogs.

I samband med propositionen väcktes åtskilliga motioner, i vilka begärdes
utredning om allmän arbetslöshetsförsäkring. Riksdagen ansåg — andra
lagutskottets utlåtande nr 48 år 1964 — att en sådan utredning borde
tillsättas, sedan resultatet av 1960 års arbetsmarknadsutrednings arbete
hade framlagts.

1960 års arbetsmarknadsutredning avgav sitt betänkande »Arbetsmarknadspolitik»
(SOU 1965: 9) år 1964. Utredningen, som utgick ifrån att den
frivilliga arbetslöshetsförsäkringen skulle bibehållas, uttalade sig för vissa
förbättringar i den kommunala kontantunderstödsverksamheten. Utredningen
föreslog dessutom att frågorna om bättre försäkringsskydd, om för -

Andra lagutskottets utlåtande nr 26 år 1968

tidspensionering av äldre ortsbundna arbetslösa i glesbygderna och om
samordningen av dessa båda stödformer skulle utredas särskilt.

Sedan arbetsmarknadsutredningen avlämnat sitt betänkande, har särskilda
sakkunniga tillkallats efter Kungl. Maj:ts bemyndigande den 4 mars
1966 för att utreda frågor om kontant stöd vid arbetslöshet. De sakkunniga
har antagit benämningen utredningen om kontant stöd vid arbetslöshet
( KS A-utredningen).

Efter en redogörelse för bl. a. resultatet av 1960 års arbetslöshetsförsäkringsutredning
och 1960 års arbetsmarknadsutredning anförs i KSA-utredningens
direktiv följande.

Som tidigare nämnts saknar vissa grupper av yrkesutövare, som kan bedömas
löpa risk att bli arbetslösa, ekonomisk trygghet vid arbetslöshet.
Främst gäller detta vissa småföretagare, jordbrukare och hemarbetare. Det
gemensamma för dessa grupper är att de i regel inte haft någon anställning.
Bland dem som saknar skydd mot arbetslöshet finns också en betydande
grupp sådana som temporärt har anställningar hos olika arbetsgivare
och som därför löper särskild risk att bli arbetslösa. Särskilda problem
föreligger beträffande utformningen av ett arbetslöshetsskydd för sådana
grupper av arbetssökande som inte tidigare har haft förvärvsarbete.

Ett av syftena med de förslag som framlagts i propositionen om arbetsmarknadspolitiken
är att minska riskerna för arbetslöshet och mildra arbetslöshetens
verkningar. Fortfarande finns emellertid enligt min mening
i vissa situationer behov av kontant stöd åt dem som blivit arbetslösa, bör
att det skall vara möjligt att i det enskilda fallet sätta in den arbetsmarknadspolitiska
åtgärd som är lämpligast på lång sikt behöver arbetsmarknadsmyndigheterna
liksom den arbetslöse rådrum för undersökningar och
överväganden. Den arbetslöse behöver därför beredas kontant stöd under
en övergångstid. Tidigare utredningar visar att den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen
f. n. inte fullt ut tillgodoser detta behov.

Som lösningar på det föreliggande problemet har föreslagits dels obligatorisk
arbetslöshetsförsäkring eventuellt kompletterad med frivillig tillläggsförsäkring,
dels bibehållande av den frivilliga försäkringen men med
ökad kommunal kontantunderstödsverksamhet. Obligatorisk försäkring torde
utesluta kontantunderstödsverksamhet i dess nuvarande form. Däremot
kan ökad kommunal kontantunderstödsverksamhet i och för sig kombineras
med den frivilliga försäkringen. En sådan ordning torde komma att påverka
de frivilliga arbetslöshetskassornas betingelser.

Utredningen bör vara förutsättningslös. Den bör undersöka och föreslå
de former för kontant stöd vid arbetslöshet som kan befinnas lämpligast
med hänsyn till övriga arbetsmarknadspolitiska åtgärder och de nämnda
gruppernas särskilda förhållanden.

Stor vikt måste läggas vid de erfarenheter, som de nuvarande arbetslöshetskassornas
verksamhet har givit. Dessa frivilligt organiserade kassor har
gjort synnerligen värdefulla insatser. Genom att de försäkrade själva har
haft inflytande i kassorna har det varit möjligt att i stort sett utan friktioner
lösa många känsliga problem. Det måste därför enligt min meningkunna
företes starka skäl om ett försäkringssystem som har visat sig vara
så värdefullt helt skall överges.

Andra lagutskottets utlåtande nr 26 år 1968

Skulle utredningen finna att någon form av obligatorisk arbetslöshetsförsäkring
behövs, bör möjligheterna att samordna den med den nuvarande
frivilliga försäkringen undersökas. Är detta inte möjligt bör också andra
lösningar prövas. Självfallet måste också undersökas vilka finansieringsformer
som är lämpligast vid olika försäkringssystem. En obligatorisk försäkring
kommer att medföra en råd problem av försäkringsteknisk natur,
vilka måste klarläggas. Som exempel må nämnas frågorna hur ersättningens
storlek skall bestämmas för arbetssökande som inte tidigare har haft
någon inkomst av anställning samt hur kvalifikationssystemet skall ordnas
för dem som under lång tid har saknat arbete och inte genast efter ansökan
kan beredas arbete. Samordningen med andra socialförsäkringar bör också
undersökas liksom de administrativa frågorna.

Obligatorisk arbetslöshetsförsäkring finns i Norge sedan år 1939. Utredningen
bör tillgodogöra sig erfarenheterna av denna försäkring.

Riksdagsbehandling 1966—1968

Vid 1966 års riksdag väcktes motioner som syftade till utredning av
frågan om införandet av en allmän arbetslöshetsförsäkring, i ett par av
motionerna betecknad som allmän sysselsättningsförsäkring. Enligt motionerna
utgjorde den nuvarande ordningen inte tillfredsställande skydd vid
arbetslöshet åt alla grupper.

Andra lagutskottet erinrade i sitt av riksdagen godkända utlåtande nr
70 om KSA-utredningens arbete och konstaterade att det i motionerna uttalade
önskemålet om utredning av frågan redan var tillgodosett. Utskottet
fann det för sin del lämpligt att motionerna överlämnades till den tillsatta
utredningen.

I motioner till 1967 års riksdag menade motionärerna att nuvarande arbetslöshetsförsäkring
inte är tillräckligt omfattande. De ville att frågan om
en allmän inkomstförsäkring som garanterade arbetstagaren trygghet vid
arbetslöshet blev föremål för utredning.

I sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 74 anförde andra lagutskottet,
att genom de uppgifter som ålagts KSA-utredningen fick det i motionerna
framställda utredningsyrkandet redan anses tillgodosett. Motionerna borde
därför enligt utskottets mening inte föranleda någon riksdagens åtgärd.

I en interpellation i andra kammaren hösten 1967 frågade herr Wedén
chefen för inrikesdepartementet om denne var villig att till KSA-utredningen
utfärda tilläggsdirektiv med innehåll att utredningens uppgift skulle
vara att lägga fram ett förslag till allmän sysselsättningsförsäkring och alt
detta arbete skulle bedrivas med största skyndsamhet.

I svar på interpellationen den 21 november 1967 sade statsrådet Johansson,
att frågorna om obligatorium eller frivillighet samt trygghetsskyddets
omfattning och nivå bör utredas innan man tar ställning och att KSA-utredningen
har den uppgiften. Statsrådet Johansson räknade med att utred -

Andra lagutskottets utlåtande nr 26 år 1968

ningen utan onödigt dröjsmål kommer att slutföra sitt arbete och lägga fram
förslag som tillgodoser behovet av större inkomsttrygghet. Han var inte
villig att ge utredningen tilläggsdirektiv av den art herr Wedén avsåg.

Vid innevarande riksdag har herr Brundin frågat chefen för inrikesdepartementet
om regeringen är beredd att dels vidta sådana åtgärder att
frågan om en allmän arbetslöshetsförsäkring skyndsamt kan föras till en
positiv lösning och därvid beakta tjänstemännens nya situation, dels vidta
åtgärder i syfte att minska arbetslösheten bland ungdomen.

Statsrådet Johansson svarade den 13 mars, att KS A-utredningens uppdrag
inte begränsats till någon viss kategori och att utredningen kommer att behandla
även tjänstemännens problem. Han räknade med att utredningen så
snart som möjligt kommer att framlägga förslag om större inkomsttrygghet
för alla kategorier av arbetslösa.

Utskottet

Det system, på vilket den svenska lagstiftningen om arbetslöshetsförsäkring
bygger, har i huvudsak varit oförändrat sedan dess tillkomst i mitten
på 1930-talet. Viktiga reformer inom ramen för systemet har dock genomförts
vid olika tillfällen. Den nu gällande förordningen om erkända arbetslöshetskassor
tillkom år 1956. Betydande förbättringar i försäkringen skedde
år 1964, då bl. a. högsta dagpenningen bestämdes till 40 kr. Utskottet behandlar
i utlåtande nr 27 ytterligare förbättringar av försäkringen.

Försäkringen är frivillig. Den handhas av arbetslöshetskassor som i
allmänhet är organiserade av de försäkrades fackliga organisationer på
olika yrkesområden. Rätt att bli medlem i kassa tillkommer i princip alla
anställda som är verksamma inom det yrkesområde kassan representerar.
Efter dispens finns även möjlighet för företagare att bilda arbetslöshetskassa.
Dispensmöjligheten har dock hittills utnyttjats av endast en fackorganisation.
Antalet medlemmar i de erkända arbetslöshetskassorna är
omkring 1,7 milj. vilket motsvarar ungefär 55 % av alla arbetstagare.

I början av år 1966 har chefen för inrikesdepartementet tillkallat sakkunniga
— KSA-utredningen — för att utreda frågor om kontant stöd
vid arbetslöshet. I detta utlåtande behandlas tre motionspar i vilka framställs
yrkanden som huvudsakligen avser denna utrednings arbete. I motionerna
1:405 av herr Holmberg m. fl. och 11:508 av herr Bohman m. fl.
yrkas, att riksdagen skall hemställa, att Kungl. Maj:t måtte vidtaga sådana
åtgärder att resultatet av utredningens uppdrag i fråga om arbetslöshetsförsäkringen
snarast kan föreläggas riksdagen. I motionerna 1:681 av
herr Dahlén in. 11. samt 11:885 av herr Wedén m. fl. anser motionärerna
att KSA-utredningen i tilläggsdirektiv skall få i uppgift att framlägga för -

Andra lagutskottets utlåtande nr 26 år 1968

slag till en »allmän sysselsättningsförsäkring» och att bedriva arbetet med
största skyndsamhet.

I motionerna 1:687 av fru Elvy Olsson och herr halldin samt 11:875
av herr Larsson i Borrby vill motionärerna att riksdagen skall begära
utredning angående åtgärder för att lösa trygghets- och arbetsmarknadsfrågorna
för de grupper i samhället, som nu har en bristfällig grundtrygghet.
Motionärerna nämner särskilt hemarbetande kvinnor och ensamstående
hemmadöttrar. Det är angeläget, anför motionärerna, att en allmän
arbetslöshetsförsäkring införs, som omfattar även arbetssökande personer,
som tidigare inte varit förvärvsarbetande samt egna företagare. Hemmadöttrarna
bör anställas av kommunerna och därigenom inordnas i socialförsäkringssystemet.

KSA-utredningen har enligt sina direktiv att bl. a. pröva frågan om
arbetslöshetsskyddets utsträckande till grupper som nu saknar ekonomisk
trygghet vid arbetslöshet. Grupper som särskilt nämns är vissa småföretagare,
jordbrukare och hemarbetare samt sådant grupper som icke tidigare
haft förvärvsarbete. Utredningens uppdrag omfattar således trvgghetsfrågan
vid arbetslöshet för även de grupper, som avses i motionerna 1: 687
och II: 875. Beträffande de speciella problem, som tinns i frågan om
hemmadöttrarnas försörjning, får utskottet även hänvisa till utskottets
utlåtande nr 28 samt till statsutskottets utlåtande nr 64.

Beträffande yrkandet om en »allmän sysselsättningsförsäkring» vill utskottet
hänvisa till vad ovan sagts om utredning av försäkringens utsträckning
till nya grupper samt det faktum att utredningen enligt sina
direktiv skall förutsättningslöst pröva huruvida problemet kan lösas med
en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring, eventuellt kompletterad med frivillig
tilläggsförsäkring eller med en frivillig försäkring kombinerad med
ökad kommunal kontantunderstödsverksamhet. Med hänsyn härtill finns
det ingen anledning att vidta någon åtgärd i anledning av motionerna
I: 681 och II: 855.

Vad slutligen angår yrkandena om att KSA-utredningen skall bedriva
sitt arbete skyndsamt, bör det framhållas att utredningen med berömvärd
snabbhet lagt fram ett förslag om provisorisk lösning av de äldre
arbetslösas problem. Det finns ingen anledning att betvivla att utredningen
inte kommer att så snart det är möjligt lägga fram förslag i övriga frågor
som utredningen har att behandla.

Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet samtliga motionsyrkanden.

Utskottet hemställer,

A. att motionerna 1:405 och 11:508, såvitt nu är i fråga,
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd;

Andra lagutskottets utlåtande nr 26 år 1968

B. att motionerna 1:681 och 11:885 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

C. att motionerna 1:687 och 11:875 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 18 april 1968

På andra lagutskottets vägnar:

JOHN R. ANDERSON

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: fru Carlqvist (s), herrar Lars Larsson (s),
Hubinette (h), Eric Carlsson (ep)*, Dahlberg (s), Erik Filip Petersson
(fp), Arne Pettersson (s)* och Blom (fp);

från andra kammaren: herrar Anderson i Sundsvall (fp), Rimmerfors
(fp)*, fru Ekendahl (s), herrar Gustavsson i Alvesta (ep), Bengtsson
i Varberg (s), fröken Sandell (s), herrar Fredriksson (s)* och Ringaby (h).

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservationer

vid utskottets hemställan under A

av herrar Hiibinette (h) och Ringaby (h), vilka ansett,

a) att det avsnitt i utskottets yttrande som börjar på s. 10 med orden
»Vad slutligen» och slutar med orden »samtliga motionsyrkanden» bort
ersättas med text av följande lydelse:

»Vad slutligen angår yrkandet om alt KSA-utredningen skall bedriva sitt
arbete skyndsamt, vill utskottet betona angelägenheten av att utredningsarbetet
även i fortsättningen bedrives med största möjliga snabbhet. Det
måste nämligen anses som en fråga av största vikt att man utan dröjsmål
inför ett effektivt ekonomiskt skydd vid arbetslöshet. Utskottet vill dessutom
framhålla vikten av att Kungl. Maj :t ställer erforderlig expertis till
utredningens förfogande så att det blir möjligt att genomföra utredningsarbetet
i enlighet med det ovan sagda. Vad utskottet anfört bör bringas
till Kungl. Maj:ts kännedom.

Såsom framgår av det ovan anförda avstyrker utskottet yrkandena i motionerna
I: 681 och II: 885 samt I: 687 och II: 875.»

b) att utskottet bort hemställa

12 Andra lagutskottets utlåtande nr 26 år 1968

»A. att riksdagen i anledning av motionerna 1:405 och
II: 508, såvitt nu är i fråga, måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
ge till känna vad utskottet anfört;»

vid utskottets hemställan under B

av herrar Erik Filip Petersson (fp), Blom (fp), Anderson i Sundsvall (fp)
och Rimmerfors (fp), vilka ansett,

a) att det avsnitt i utskottets yttrande som börjar på s. 10 med orden
»Beträffande yrkandet» och slutar med orden »samtliga motionsyrkanden»
bort ersättas med text av följande lydelse:

»Beträffande yrkandet om en allmän sysselsättningsförsäkring vill utskottet
instämma i vad som anförts i motionerna 1:681 och 11:885 om
betydelsen av ett förstärkt inkomstskydd vid arbetslöshet. Utskottet anser
i likhet med motionärerna, att KSA-utredningen bör erhålla tilläggsdirektiv
innebärande att utredningen får till uppgift att även framlägga förslag
till en allmän sysselsättningsförsäkring. Utskottet förutsätter, att utredningsarbetet
kommer att bedrivas med största möjliga skvndsamhet.»

b) att utskottet bort hemställa

»B. att riksdagen med bifall till motionerna 1:681 och
II: 885 måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
om utfärdande av tilläggsdirektiv till KSA-utredningen med
innehåll att utredningens uppgift skall vara att även framlägga
förslag till en allmän sysselsättningsförsäkring samt att
arbetet på detta skall bedrivas med största möjliga skyndsamhet;» -

Särskilt yttrande

av herrar Eric Carlsson (ep) och Gustavsson i Alvesta (ep):

Många grupper i samhället har fortfarande en bristfällig grundtrygghet.
Dit hör exempelvis de hemarbetande kvinnorna och de ensamstående
hemmadöttrarna. De har liksom de flesta egna företagare, som drabbas av
inkomstbortfall, ett otillfredsställande ekonomiskt skydd. Den dolda arbetslösheten
bland kvinnor är stor. Det är nödvändigt med intensifierade åtgärder
av typ omskolning, yrkesutbildning och lokaliseringsinsatser för att
komma till rätta med detta problem.

Därutöver är det angeläget att en allmän arbetslöshetsförsäkring införes,
som omfattar även arbetssökande personer som tidigare icke varit
förvärvsarbetande. Den allmänna arbetslöshetsförsäkringen bör alltså också
omfatta grupper som nu står utan arbetslöshetsförsäkring, t. ex. tidigare
hemarbetande personer och egna företagare samt ungdomar utan tidigare
yrkesverksamhet.

Andra lagutskottets utlåtande nr 26 år 1968

Frågan om en allmän arbetslöshetsförsäkring liar sedan länge starkt
drivits från vårt håll. Sålunda begärde centerrepresentanten herr Fälldin
i 1960 års arbetslöshetsförsäkringsutredning, att frågan om en allmän arbetslöshetsförsäkring
borde utredas skyndsamt. Förslaget framfördes därefter
som partimotioner från vårt håll vid 1964 års riksdag liksom vid
1966 års riksdag. Då efter dessa initiativ en särskild utredning, KSA-utredningen,
tillsatts för att utreda hithörande frågor är det för oss naturligt
att avvakta utredningens arbete, som vi förutsätter sker skyndsamt.