Första lagutskottets utlåtande nr 34 år 1968
1
Nr 34
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändring i lagen den 10 maj 1929
(nr 77) om trafikförsäkring å motorfordon, m. m.
Genom en den 5 april 1968 dagtecknad proposition, nr 115, har Kungl.
Maj :t under åberopande av propositionen bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över justitieärenden och lagrådets protokoll
dels föreslagit riksdagen att godkänna den inom Europarådet den 20 april
1959 avslutade europeiska konventionen om obligatorisk försäkring mot
skadeståndsansvar i fråga om motorfordon,
dels föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag till
1) lag angående ändring i lagen den 10 maj 1929 (nr 77) om trafikförsäkring
å motorfordon,
2) lag om ändrad lydelse av 1 § lagen den 31 oktober 1939 (nr 776) med
vissa bestämmelser rörande trafikförsäkring å motorfordon, som nyttjas av
staten, m. m.,
dels anhållit om riksdagens yttrande över vid propositionen fogat förslag
till förordning om ändrad lydelse av 11 § 2 mom. vägtrafikförordningen den
28 september 1951 (nr 648).
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås att riksdagen godkänner en inom Europarådet år
1959 avslutad konvention om obligatorisk försäkring mot skadeståndsansvar
i fråga om motorfordon. Samtidigt föreslås vissa av konventionen föranledda
ändringar i 4 och 22 §§ i 1929 års trafikförsäkringslag.
Vidare läggs fram förslag om ändrad lydelse av 25 och 26 §§ trafikförsäkringslagen.
Ändringarna syftar till att medge en smidigare handläggning
av mål om underlåtenhet att fullgöra föreskriven försäkringsplikt.
Slutligen läggs fram förslag till ändring av 1 § 1939 års lag med vissa bestämmelser
rörande trafikförsäkring å motorfordon, som nyttjas av staten,
m. m., och 11 § 2 mom. vägtrafikförordningen i syfte att skapa lättnader i
kraven på försäkring, registrering och beskattning av motorfordon som förhyrs
av krigsmakten i samband med repetitions- och beredskapsövningar. 1
1 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 9 samt. 1 avd. Nr 34
2
Första lagutskottets utlåtande nr 34 år 1968
Författningsförslagen
De vid propositionen fogade författningsförslagen har följande lydelse.
1) Lag
angående ändring i lagen den 10 maj 1929 (nr 77) om trafikförsäkring å
motorfordon
Härigenom förordnas, att 4, 22, 25 och 26 §§ lagen den 10 maj 1929 om
trafikförsäkring å motorfordon1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
anges.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
4 §.
Försäkringsplikt åligger icke med- Försäkringsplikt åligger icke stalem
av konungahuset, ej heller sta- ten. Konungen kan, under förutsättten,
främmande statsöverhuvud, ning av ömsesidighet, befria främmedlem
av främmande regerande mande stat från försäkringsplikt,
furstehus eller, enligt vad Konungen
under villkor av ömsesidighet därom
förordnar, utlänning, som tillhör
främmande stats härvarande beskickning
eller konsulat.
Har sådan — —--— — — — trafikförsäkring funnits.
22 §.
Det åligger ägare, brukare eller
förare av motorfordon att underrätta
försäkringsgivaren, så snart han
fått kännedom om händelse som kan
medföra försäkringsfall, och att på
begäran lämna försäkringsgivaren
behövliga upplysningar och handlingar.
Föres mot-------—— anstalter förlustig.
25 §.
Varder någon fälld till ansvar för Har någon gjort sig skyldig till
förseelse, som i 24 § första stycket förseelse enligt 24 § första stycket,
avses, äge ock domstolen vid vite kan domstol i mål om ansvar för
förelägga honom att fullgöra för- förseelsen eller också på särskild
säkringsplikten.
1 Senaste lydelse av 4 § se 1967:664 samt av 25 och 26 §§ se 1933:179.
3
Första lagutskottets utlåtande nr 34 år 1968
(Nuvarande lydelse)
Den som under tid, då han är ställd
under åtal för förseelse enligt 24 §
andra eller tredje stycket, fortsätter
samma förseelse skall, när han varder
därtill lagligen förvunnnen, för
varje gång stämning därför utfärdats
och delgivits fällas till det ansvar,
som är bestämt för sådan förseelse.
26
Förseelse mot denna lag åtalas vid
polisdomstol, där särskild sådan är
inrättad, men eljest hos poliskammare
eller, där sådan ej finnes, vid
allmän domstol. Avser åtalet förseelse
enligt 24 § första stycket, skall
det anhängiggöras vid domstol i den
ort där fordonet skall anses hava sin
hemort.
Böter, som ådömas enligt denna
lag, tillfalla kronan. Saknas tillgång
till böternas gäldande, skola de förvandlas
enligt allmänna strafflagen.
(Föreslagen lydelse)
talan sedan domen i sådant mål vunnit
laga kraft förelägga honom vid
vite att fullgöra försäkringsplikten.
Om någon under tid då han är
ställd under åtal för förseelse enligt
24 § andra eller tredje stycket
fortsätter samma förseelse, skall
som särskilt brott anses vad han förbrutit
före varje åtal.
§•
Åtal för förseelse enligt 24 § första
stycket och talan om föreläggande
eller utdömande av vite som avses i
25 § första stycket må upptagas av
rätten i den ort där fordonet skall
anses hava sin hemort, om denna
rätt med hänsyn till utredningen
samt kostnader och andra omständigheter
finner det lämpligt.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1968.
2) Lag
om ändrad lydelse av 1 § lagen den 31 oktober 1939 (nr 776) med vissa bestämmelser
rörande trafikförsäkring å motorfordon, som nyttjas
av”staten, m. m.
Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 31 oktober 1939 med vissa bestämmelser
rörande trafikförsäkring å motorfordon, som nyttjas av staten,
m. in., skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
1 §•
Försäkringsplikt jämlikt 1 § lagen Försäkringsplikt enligt 1 § lagen
den 10 maj 1929 (nr 77) om trafik- den 10 maj 1929 (nr 77) om trafikförsäkring
å motorfordon skall icke försäkring å motorfordon åligger
åligga ägare eller innehavare av mo- icke
4
utlåtande nr 34 år 1968
Första lagutskottets
(Nuvarande lydelse)
torfordon under tid, då fordonet
är taget i anspråk med nyttjanderätt
enligt föreskrifter i allmänna
förfogandelagen den 22 juni 1939
(nr 293), beredskapsförfogandelagen
den 22 juni 1939 (nr 297), lagen
den 31 mars 1938 (nr 90) om förfoganderätt
för luftskyddets behov
eller rekvisitionslagen den 31 mars
1938 (nr 87).
Sådan försäkringsplikt skall ej
heller föreligga, då motorfordon brukas
för att avlämnas enligt berörda
förfogande- eller rekvisitionslagar eller
för att hemföras efter förfogande
eller rekvisition eller då sådant fordon
brukas för inmönstring enligt
häst- och fordonsanskaffningslagen
den 27 april 1934 (nr 84).
(Föreslagen lydelse)
a) ägare eller innehavare av motorfordon
under tid, då fordonet är
taget i anspråk med nyttjanderätt
enligt rekvisitionslagen den 30 juni
1942 (nr 583), beredskapsförfogandelagen
den 30 juni 1942 (nr 584),
allmänna förfogandelagen den 26
maj 1954 (nr 279) eller civilförsvarslagen
den 22 april 1960 (nr 74) eller
då fordonet brukas för att avlämnas
enligt någon av dessa lagar eller
hemföras efter rekvisition eller förfogande
eller då det brukas i samband
med besiktning enligt uttagninqskunqörelsen
den 29 mars 1963
(nr 110);
b) ägare eller innehavare av motorfordon,
som icke är upptaget i
bilregistret, under tid då fordonet innehaves
av krigsmakten enligt skriftligt
avtal, som träffats av militär
myndighet, eller brukas för att avlämnas
eller hemföras enligt sådant
avtal.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1968.
Första lagutskottets utlåtande nr 34 år 1968
5
3) Förordning
om ändrad lydelse av 11 § 2 mom. vägtrafikförordningen
den 28 september 1951 (nr 648)
Härigenom förordnas, att 11 § 2 mom. vägtrafikförordningen den 28 september
19511 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
11
2 mom. Utan hinder av bestämmelserna
i 1 mom. må reservregistrerat
fordon, som är försett med
skylt eller registreringsnummer på
sätt stadgas i fråga om registrerat
fordon, utan ny registrering brukas,
då fordonet enligt bestämmelserna i
rekvisitionslagen den 30 juni 1942
(nr 583), beredskapsförfogandelagen
den 30 juni 1942 (nr 584), allmänna
förfogandelagen den 26 maj 1954 (nr
279) eller civilförsvarslagen den 22
april 1960 (nr 74) är taget i anspråk
med nyttjanderätt, så ock då brukandet
avser fordonets avlämnande
enligt berörda lagar eller dess hemförande
efter förfogande eller rekvisition.
§•
2 mom. Utan hinder av bestämmelserna
i 1 mom. må reservregistrerat
fordon, som är försett med
skylt eller registreringsnummer på
sätt stadgas i fråga om registrerat
fordon, brukas utan ny registrering
a) under tid då fordonet är taget
i anspråk med nyttjanderätt enligt
rekvisitionslagen den 30 juni 1942
(nr 583), beredskapsförfogandelagen
den 30 juni 1942 (nr 584), allmänna
förfogandelagen den 26 maj
1954 (nr 279) eller civilförsvarslagen
den 22 april 1960 (nr 74) eller då
fordonet brukas för att avlämnas
enligt någon av dessa lagar eller
hemföras efter rekvisition eller förfogande
eller då det brukas i samband
med besiktning enligt uttagninqskunqörelsen
den 29 mars 1963
(nr 110);
b) under tid då fordonet innehaves
av krigsmakten enligt skriftligt
avtal, som träffats av militär myndighet,
eller brukas för att avlämnas
eller hemföras enligt sådant avtal,
under förutsättning att fordonet uppfyller
villkoren i 10 § 4 mom. för att
upptagas i bilregister.
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1968.
1 Omtryckt 1967:856.
•fl Bihang till riksdagens protokoll 1968. 9 samt. 1 avd. Nr 34
6
Första lagutskottets utlåtande nr 3b år 1968
Sveriges tillträde till Europarådskonventioner! om obligatorisk
trafikförsäkring och därav föranledd lagstiftning
Bestämmelser om skyldighet för ägare av motorfordon att ta och vidmakthålla
trafikförsäkring finns i lagen den 10 maj 1929 (nr 77) om trafikförsäkring
å motorfordon (TFL). Inom Europarådet har utarbetats en konvention
om obligatorisk försäkring mot skadeståndsansvar i samband med bruk
av motorfordon. Konventionen öppnades för undertecknande den 20 april
1959. Den skall ratificeras och träder i kraft när den har ratificerats av fyra
medlemsländer. Hittills har den ratificerats endast av Grekland, Norge och
förbundsrepubliken Tyskland.
Sverige undertecknade konventionen den 20 april 1959. Konventionen har
undertecknats också av Belgien, Frankrike, Italien, Luxemburg och Österrike.
Konventionen stämmer i sina huvuddrag väl överens med den svenska lagstiftningen
på området. Frågan om en svensk ratifikation av konventionen
har trots detta fått anstå, beroende på att man velat avvakta de överväganden
som kunde föranledas av det förslag till ny lag om trafikförsäkring som bilskadeutredningen
lade fram år 1957 (SOU 1957: 36). Detta förslag fick ett
blandat mottagande under remissbehandlingen och frågan om ny trafikförsäkringslagstiftning
har fått stå tillbaka för mer angelägna reformer.
Frågan om svenskt tillträde till konventionen har emellertid fått aktualitet
på nytt i samband med att det inom Europarådet har påbörjats ett expertarbete
med sikte på en harmonisering av bilansvarighetslagstiftningen i
medlemsländerna. Under det arbetet har också diskuterats frågan om en översyn
av trafikförsäkringskonventionen. En sådan översyn förutsätter att
flertalet medlemsländer har tillträtt konventionen. Inom expertkommittén
har därför rått enighet om att det skulle vara fördelaktigt om de medlemsländer
som ännu står utanför konventionen ratificerade denna. Ett svenskt
tillträde till konventionen förutsätter endast obetydliga lagändringar och
torde inte hindra en framtida reformering av vår interna trafikförsäkringslagstiftning.
Konventionen i de engelska och franska versionerna samt i översättning
till svenska finns fogad vid propositionen som bilaga. Utskottet torde även
få hänvisa till propositionen beträffande redogörelser för huvuddragen av
gällande svensk lagstiftning på området och huvuddragen av konventio
-
nen.
Första lagutskottets utlåtande nr 3h år 1968
7
Departementschefen
Beträffande frågan om Sveriges tillträde till konventionen och om därav
föranledd lagstiftning anförde föredragande departementschefen, statsrådet
Kling, And lagrådsremissen följande.
Trafikförsäkringssystemen i skilda länder uppvisar ganska betydande
principiella och tekniska olikheter. Det är därför förenat med stora svårigheter
att åstadkomma helt likformiga regler på detta område. Med den föreliggande
Europarådskonventionen om obligatorisk trafikförsäkring har inte
heller åsyftats att skapa fullständigt enhetliga trafikförsäkringssystem i
konventionsstaterna. Riktpunkten har i stället varit att åstadkomma A''issa
gemensamma grundläggande regler, som ger ett minimiskydd för dem som
lider skada i följd av trafik med motorfordon. Även om denna begränsade
målsättning i viss mån förringar värdet av konventionen, innebär dock.
denna att de nationella trafikförsäkringssystemen bringas i närmare överensstämmelse
med varandra och kommer att bygga på samma huvudprinciper.
Detta är av stort värde. Med hänsyn till det nära sambandet på detta
område mellan skadestånd och försäkring kan det dessutom antas att arbetet
på att skapa enhetliga bilansvarighetsregler i de västeuropeiska länderna
underlättas, om trafikförsäkringssystemen närmas till varandra.
Konventionen vilar på grundläggande principer som nära ÖA^erensstämmer
med grunderna för vår svenska lagstiftning på området. Endast på ett
begränsat antal punkter föreligger sådana aA^vikelser att en ratifikation av
konventionen föranleder ändringar i de svenska bestämmelserna eller förbehåll
mot konventionen. Skiljaktigheterna mellan konventionen och
svensk lag är inte av principiell betydelse. Med hänsyn härtill och till det
tidigare nämnda intresset av att så många stater som möjligt biträder konventionen
förordar jag, att Sverige ratificerar konventionen. För detta talar
också att Norge redan har ratificerat konventionen och att man i Danmark
är inställd på att nu tillträda konventionen.
Med utgångspunkt från en jämförelse mellan konventionens regelsystem
och svensk lagstiftning i ämnet vill jag i det följande närmare undersöka
vilka lagändringar som krävs för Sveriges tillträde till konventionen och
vilka förbehåll mot konventionen och dess tilläggsbestämmelser som Sverige
bör göra.
Konventionen utgår liksom den svenska trafikförsäkringslagen från att
trafikförsäkring skall vara obligatorisk. Enligt konventionen åligger det
konventionsstat att i sin nationella lagstiftning bestämma vem som har att
fullgöra försäkringsplikten. Sådan bestämmelse finns i 1 § TFL, som föreskriver
att försäkringsplikten åvilar ägaren eller, vid avbetalningsköp, innehavaren
av motorfordonet.
Enligt konventionen har konventionsstat rätt att från den obligatoriska
8 Första lagutskottets utlåtande nr år 1968
försäkringen undanta motorfordon som ägs av offentlig myndighet i den
staten eller i annan stat eller av mellanstatlig organisation (art. 2 mom. 2).
Vidare är motorfordon, som vanligen befinner sig utanför en konventionsstat,
inom denna stats område undantaget från försäkringsplikten, om det
åtföljs av intyg som visar att fordonet tillhör en annan konventionsstat
(art. 7). Enligt 4 § TFL föreligger inte försäkringsplikt för medlem av
konungahuset, staten, främmande statsöverhuvud, medlem av främmande
regerande furstehus och, enligt vad Konungen under villkor av ömsesidighet
förordnar, utlänning som tillhör främmande stats härvarande beskickning
eller konsulat.
I fråga om rätt till undantag från försäkringsplikten avviker således konventionen
från TFL. En lagändring måste därför ske i samband med att
Sverige ratificerar konventionen. Utrymme måste skapas i TFL för att befria
annan konventionsstat och delstat i sådan stat från försäkringsplikt i
fråga om fordon som tillhör sådan stat eller delstat. Nuvarande undantag
från försäkringsplikten måste upphävas för samtliga i 4 § angivna rättssubjekt
utom staten. Visserligen tillåter förbehåll nr 2 i Annex II till konventionen
att en konventionsstat för vissa rättssubjekt medger att försäkring
ersätts av annan säkerhet. Något behov av att kunna utnyttja denna möjlighet
för de rättssubjekt som f. n. är befriade från försäkringsplikt torde dock
inte föreligga. När det gäller medlem av konungahuset har inhämtats, att
samtliga fordon som tillhör konungahusets medlemmar är trafikförsäkrade.
Något sådant förordnande i fråga om utländska diplomater som åsyftas i 4 §
första stycket TFL gäller inte f. n. och blir sannolikt inte heller aktuellt i
framtiden. Befrielsen från försäkringsplikt för främmande statsöverhuvud
och medlem av främmande regerande furstehus torde helt sakna praktisk
betydelse. Under dessa förhållanden synes hinder inte möta att införa försäkringsplikt
för samtliga i 4 § första stycket TFL angivna rättssubjekt
utom staten. En sådan lagändring föreslogs f. ö. av bilskadeutredningen
(SOU 1957:36 s. 103) och förslaget godtogs allmänt vid remissbehandlingen.
I samband med att den svenska lagstiftningen anpassas till konventionen
i fråga om befrielse från försäkringsplikt för fordon, som tillhör annan
konventionsstat, bör man enligt min mening — med utnyttjande av den
rätt härtill som art. 2 mom. 2 i konventionen ger — öppna en generell möjlighet
att befria främmande stat från försäkringsplikt. Sådan befrielse bör
dock medges bara under förutsättning av ömsesidighet. I 4 § första stycket
TFL bör därför tas upp bestämmelse om rätt för Kungl. Maj :t att under
angivna förutsättning förordna, att försäkringsplikt inte åligger främmande
stat. Föreskrift om de villkor som enligt konventionen (art. 7 mom. 1) gäller
för att de av konventionen bundna staterna skall vara befriade från försäkringsplikt
behöver då inte tas in i lagen. Det får ankomma på Kungl.
Maj :t att meddela bestämmelser härom. Annan stat än konventionsstat bör
9
Första lagutskottets utlåtande nr 3b år 1968
befrias från försäkringsplikt endast under förutsättning att garantier skapas
för att de skadelidande kan få sina anspråk prövade vid svensk domstol
och att svenska domar i mål om skadestånd erkänns av den främmande
staten.
I övrigt kräver ett tillträde till konventionen inte några ändringar i 4 §
TFL. Det kunde ifrågasättas att i detta sammanhang utnyttja den möjlighet
som konventionen ger de enskilda konventionsstaterna att befria
mellanstatlig organisation från försäkringsplikt (art. 2 mom. 2). Konventinsbestämmelsen
torde ha tillkommit främst för att göra det möjligt för
konventionsstat att tillträda sådant avtal om immunitet och privilegier för
mellanstatlig organisation som föreskriver befrielse från trafikförsäkringsplikt.
För Sveriges del kan en reglering av den frågan ske enligt lagen den
16 december 1966 (nr 664) med vissa bestämmelser om immunitet och
privilegier, och någon särskild bestämmelse i TFL behövs inte för dessa
fall. Något praktiskt behov av att utom ramen för den särskilda lagstiftningen
om immunitet och privilegier kunna befria mellanstatlig organisation
från försäkringsplikt torde inte föreligga, helst som det i dag torde vara
fast praxis att sådan organisation inte påkallar denna förmån.
Enligt 1939 års lag med vissa bestämmelser rörande trafikförsäkring å
motorfordon, som nyttjas av staten, in. m. är ägare eller innehavare av
motorfordon befriad från försäkringsplikt enligt 1 § TFL under tid då fordonet
är taget i anspråk med nyttjanderätt i enlighet med föreskrifterna
i viss kris- och beredskapslagstiftning som anges närmare i lagen. Saknas
trafikförsäkring i sådant fall och inträffar i följd av trafik med fordonet
skada, för vilken staten inte är ansvarig enligt lag, är staten skyldig att
till den skadelidande utge vad denne ägt få ut av försäkringsgivaren, om
trafikföräkring hade funnits. Den rätt art. 2 mom. 2 i konventionen ger
konventionsstat att från obligatorisk försäkring undanta motorfordon tar
formellt sikte bara på fordon som staten eller dess myndigheter äger.
Eftersom emellertid de skadelidande i fall som avses i 1939 års lag bereds
ett lika gott ekonomiskt skydd som när trafikförsäkring finns eller staten
äger fordonet, torde det i lagen medgivna undantaget från försäkringsplikten
stå i sådan överensstämmelse med grunderna för konventionen att undantaget
kan behållas.
Begreppet motorfordon i art. 1 i tilläggsbestämmelserna synes omfatta en
något vidare krets av fordon än motsvarande uttryck i TFL. Enligt konventionen
torde sålunda till motorfordon hänföras traktor som ej är försedd med
gummihjul, vissa motorredskap och möjligen också motordrivet fordon avsett
att föras av gående. Begagnande av sådant fordon torde emellertid regelmässigt
medföra bara ringa eller ingen fara. Undantag från kravet på obligatorisk
försäkring torde därför kunna göras med stöd av art. 2 mom. 1 i konventionen.
Någon utvidgning av TFL:s tillämpningsområde i detta hänseende
är således inte påkallad.
10
Första lagutskottets utlåtande nr 34 år 1968
Enligt art. 1 i tilläggsbestämmelserna omfattas kopplat släpfordon av
konventionen. Sådant fordon är inte motorfordon i TFL:s mening. Skada
orsakad av släpfordon, som dras av försäkringspliktigt fordon i trafik, har
emellertid i praxis ansetts som skada i följd av trafik med dragfordonet och
täcks alltså av dettas försäkring (jfr SOU 1957: 36 s. 76 och 109). Någon
lagändring synes därför inte behövas på denna punkt. Okopplat släpfordon,
som är konstruerat eller inrättat för att dras av ett motorfordon och
för att medföra personer eller gods, är enligt art. 1 i tilläggsbestämmelserna
att hänföra under begreppet motorfordon endast i den mån regeringen
i vederbörande konventionsstat så bestämmer.
Enligt 2 § fjärde stycket TFL äger lagen inte tillämpning på motorfordon
som används uteslutande inom järnvägs- eller fabriksområde eller inhägnat
tävlingsområde eller annat sådant inhägnat område. Någon direkt motsvarighet
till denna undantagsbestämmelse finns inte i konventionen eller i tilläggsbestämmelserna.
Enligt förbehåll nr 10 kan emellertid en konventionsstat
från obligatorisk försäkring undanta motorfordon som förs på enskild
mark till vilken ett begränsat antal personer äger tillträde samt fordon vilket
på annan plats än på allmän väg deltar i prov eller tävling som gäller
hastighet, tillförlitlighet eller skicklighet. Detta förbehåll torde täcka berörda
undantagsbestämmelse i TFL utom i fråga om motorfordon som används
uteslutande inom järnvägsområde. Sådant område torde nämligen regelmässigt
vara att anse som allmän plats. De fordon det här gäller torde emellertid
kunna anses som sådana arbetsredskap eller liknande fordon vilkas begagnande
medför endast ringa fara och vilka enligt art. 2 mom. 1 i konventionen
får undantas från försäkring. Under förutsättning att Sverige utnyttjar
förbehåll nr 10 synes därför undantagsbestämmelsen i 2 § fjärde stycket
TFL kunna behållas oförändrad.
Den som färdas i ett motorfordon med vetskap om att fordonet brukas
olovligen har enligt 3 § andra stycket TFL i allmänhet inte rätt att få skadeersättning
ur fordonets trafikförsäkring. Någon motsvarande inskränkning
i försäkringsskyddet görs inte i konventionen eller tilläggsbestämmelserna.
Förbehåll nr 8 medger emellertid att undantag görs i detta hänseende. Sverige
bör utnyttja förbehållet.
Det torde visserligen inte finnas någon direkt motsvarighet i svensk rätt
till föreskriften i art. 7 mom. 2 i tilläggsbestämmelserna att försäkringsgivaren
skall kunna göra försäkringshavare till part i en rättegång som en
skadelidande har anhängiggjort mot försäkringsgivaren. Det synes oklart
vad som åsyftas med regeln. Konventionens förarbeten ger inte någon klar
ledning. Under alla förhållanden torde bestämmelserna i 14 kap. RB om
förening av mål och om tredje mans deltagande i rättegång uppfylla konventionens
krav på denna punkt. Jag anser det därför inte påkallat att föreslå
någon särskild lagbestämmelse i ämnet.
Föreskrifterna i art. 7 mom. 1 i tilläggsbestämmelserna om skyldighet för
11
Första lagutskottets utlåtande nr 3!t år 1968
försäkringshavare att underrätta försäkringsgivaren om skadefall som han
har kännedom om och att på begäran tillhandahålla försäkringsgivaren de
upplysningar och handlingar denne önskar saknar motsvarighet i TFL. På
grund av bestämmelsen i 1 § tredje stycket försäkringsavtalslagen är visserligen
reglerna i 21 och 22 §§ samma lag om upplysningsplikt m. m. vid inträffat
försäkringsfall i princip tillämpliga också på trafikförsäkring. Dessa
regler avser emellertid endast skyldighet för den som vill framställa anspråk
hos försäkringsgivaren på grund av försäkringsfallet, dvs. i fråga om trafikförsäkring
den som är försäkringshavare i den del av försäkringsförhållandet
som avser ansvarsförsäkring, att lämna försäkringsgivaren meddelande
om försäkringsfallet och att tillhandahålla honom handlingar och upplysningar.
På grund av trafikförsäkringens konstruktion som en garantiförsäkring
till förmån för skadelidande blir det endast i enstaka undantagsfall
aktuellt för en försäkringshavare att själv framställa anspråk mot försäkringsgivaren.
Reglerna blir dessutom, till skillnad från konventionsbestämmelserna,
tillämpliga bara på försäkringstagaren, dvs. fordonets ägare,
eftersom trafikförsäkringen varken enligt TFL eller gängse försäkringsvillkor
utgör ansvarsförsäkring för brukare eller förare och dessa alltså inte
är försäkringshavare.
Föreskrifter motsvarande dessa konventionsbestämmelser hör således tas
upp i TFL. De bör där lämpligen föras in som ett nytt första stycke i 22 §.
En allmän regel om skyldighet för ägare, brukare eller förare att underrätta
försäkringsgivaren om skadefall och på begäran lämna denne behövliga
upplysningar och handlingar torde vara tillräcklig. Den i art. 7 mom. 1
andra punkten i konventionen särskilt föreskrivna skyldigheten för försäkringstagaren
att lämna försäkringsgivaren de upplysningar och handlingar
som föreskrivs i försäkringsavtalet föreligger redan enligt allmänna avtalsrättsliga
regler.
Den praktiska betydelsen av de nya bestämmelserna torde bli ringa. Försäkringstagare
är redan enligt nu gängse trafikförsäkringsvillkor skyldig att
anmäla försäkringsfall hos försäkringsgivaren och att tillhandagå med upplysningar.
I den delen innebär bestämmelserna således ingenting nytt i praktiken.
Brukare och förare lär f. n. regelmässigt inskränka sig till att underrätta
fordonets ägare om en inträffad olycka och det är inte troligt att en
lagfäst skyldighet för dem att lämna försäkringsgivaren meddelande i saken
i praktiken medför någon ändring härvidlag. Däremot skapas ett incitament
för brukare och förare att tillse att ägaren fullgör sin upplysningsplikt. Någon
belastning för försäkringsgivarna i form av ett väsentligt ökat antal
anmälningar om skadefall torde de nya reglerna således inte medföra. Det
kan däremot vara av värde för försäkringsgivarna att deras anspråk mot
brukare och förare på medverkan i skaderegleringsarbetet kan grundas på en
uttrycklig lagbestämmelse.
Konventionen föreskriver inte någon sanktion vid underlåtenhet att full -
12 Första lagutskottets utlåtande nr år 1968
göra de skyldigheter som föreskrivs i art. 7 mom. 1 i tilläggsbestämmelserna.
Försäkringstagaren kan givetvis som part i avtalsförhållandet bli skyldig att
ersätta försäkringsgivaren skada som uppkommit i följd av underlåtenheten,
t. ex. i form av ökade utredningskostnader. Det är mera ovisst om enligt
svensk rätt en motsvarande skadeståndsskyldighet kan åläggas brukare eller
förare. Den frågan får avgöras i rättstillämpningen enligt allmänna skadeståndsrättsliga
grundsatser.
Enligt art. 8 mom. 2 i tilläggsbestämmelserna får ett av den skadelidande
hos försäkringsgivaren skriftligen framställt ersättningsanspråk viss preskriptionsavbrytande
verkan. Enligt svensk rätt gäller i fråga om skadeståndsanspråk
som grundas på bilansvarigbetslagen att talan skall anhängiggöras
inom två år från skadans uppkomst (9 § bilansvarighetslagen). På den punkten
överensstämmer således svensk lag inte med konventionen. Förbehåll nr
U i Annex II till konventionen medger emellertid avvikelse i nationell lag
från art. 8 mom. 2 i tilläggsbestämmelserna. Sverige bör utnyttja detta förbehåll.
Bestämmelserna i art. 9 mom. 2 och 3 i tilläggsbestämmelserna om skyldighet
för försäkringsgivaren att i förhållande till skadelidande svara för
skada i följd av olycka som inträffar inom viss tid efter det försäkringsgivaren
tillkännagivit att försäkringsavtalet upphört att gälla eller tillfälligt satts
ur kraft och om undantag från denna princip har sin motsvarighet i 18 §
TFL. Vissa skiljaktigheter föreligger dock. Att tidsfristen enligt de svenska
bestämmelserna är längre än den som konventionen föreskriver skapar inga
problem, eftersom det står konventionsstat fritt att bereda de skadelidande
ett längre gående skydd än konventionen ger. 18 § TFL gäller emellertid
endast i fråga om trafikförsäkring för motorfordon som är registrerat i
Sverige, vilket sammanhänger med att tidsfristen enligt den svenska lagen
räknas från det anmälan om den dag avtalet upphört inkom till den myndighet
där fordonet är registrerat. Någon motsvarande inskränkning gör inte
konventionen, som enligt art. 11 mom. 1 överlämnar åt konventionsstaterna
att var för sig bestämma till vem anmälan om avtalets upphörande o. d.
skall göras. Under dessa förhållanden bör Sverige utnyttja förbehåll nr 16
i Annex II till konventionen, vilket medger avvikelse i nationell lag från
art. 9 mom. 2 i tilläggsbestämmelserna i fråga om fordon som vanligen
finns utanför vederbörande konventionsstats område.
Av de bestämmelser i själva konventionen som hittills inte har berörts
innefattar endast art. 6, 8 och 9, art. 10 mom. 2 samt art. 11 mom. 2 regler
som medför förpliktelser för konventionsstat i fråga om innehållet i dess
lagstiftning. Dessa konventionsbestämmelser synes emellertid inte föranleda
några lagändringar. Detsamma gäller tilläggsbestämmelserna till den del
de inte har berörts i det föregående. Jag skall i det följande i korthet ange
grunderna för detta bedömande.
Först bestämmelserna i själva konventionen. Föreskrifterna i art. 6 om
Första lagutskottets utlåtande nr 34 år t968
13
tillstånd till prov och tävlingar med motorfordon och om villkor för sådant
tillstånd saknar betydelse för svensk rätts del, eftersom undantag från försäkringsplikt
hos oss gäller bara när sådana prov och tävlingar som avses
här sker inom inhägnat område och trafik inom sådant område enligt vad
tidigare sagts kan undantas enligt förbehåll nr 10. Reglerna i art. 8 om etablerandet
av särskilda inrättningar bl. a. för att bereda ersättning för skada
som orsakas av utländska motorfordon är för Sveriges del uppfyllda genom
trafikförsäkringsföreningens skyldigheter enligt TFL och dess åtaganden i
fråga om utländskt motorfordon som förs i trafik i Sverige på internationellt
försäkringsbevis, det s. k. gröna kortet. Bestämmelserna i art. 9 om garantifond
eller liknande i vissa fall är uppfyllda genom föreskrifterna i 21 § TFL
och bildandet av trafikförsäkringsföreningen. Skyldigheten enligt art. 10
mom. 2 att reglera frågor om tillstånd att meddela trafikförsäkring och om
kontroll av verksamheten uppfylls genom 6—10 §§ och 21 § TFL.
Vad därefter angår tilläggsbestämmelserna har de frågor om tillämpningsområdet
som behandlas i art. 1 och art. 2 mom. 1 första stycket berörts i det
föregående. Art. 2 mom. 1 andra stycket motsvaras av 6 § första stycket TFL.
Föreskrifterna i art. 2 mom. 2 får anses uppfyllda genom 5 § TFL. Art. 3—5
täcks av 3 § TFL. Art. 6 mom. 1 motsvaras också av 3 § TFL. Bestämmelsen
i art. 6 mom. 2 har sin motsvarighet i 15 § TFL. Art. 7 mom. 1 och 2 har berörts
i det föregående. Preskriptionsbestämmelsen i art. 8 mom. 1 överensstämmer
i sak med motsvarande reglering i 9 § bilansvarighetslagen (jämförd
med 3 § TFL). I fråga om anspråk som grundas på allmänna skadeståndsregler
är de svenska preskriptionsreglerna förmånligare för de skadelidande.
Bestämmelsen om preskriptionsavbrott i art. 8 mom. 2 har behandlats
i det föregående. Art. 9 mom. 1 överensstämmer i sak med 19 § TFL.
Föreskrifterna i art. 9 mom. 2 och 3 har behandlats i det föregående. Art. 9
mom. 4 torde med hänsyn till att konventionen och tilläggsbestämmelserna
inte i övrigt innehåller några regler om försäkringsgivarens regressrätt mot
försäkringshavarna sakna självständig betydelse och synes i varje fall inte
innefatta några avvikelser från den reglering av frågan om förhållandet mellan
försäkringsgivaren samt försäkringstagaren och brukare eller förare av
fordonet som skett genom 3 och 20 §§ TFL (jfr även 25 § försäkringsavtalslagen).
Föreskriften i art. 10 om den indispositiva karaktären av tilläggsbestämmelserna
till den del dessa syftar till att skydda skadelidande har inte
någon uttrycklig motsvarighet i TFL. Denna har emellertid i sin helhet en
sådan konstruktion att det resultat som åsyftas med den berörda konventionsbestämmelsen
uppnås också enligt TFL.
Sammanfattningsvis kan således konstateras, att ett svenskt tillträde till
konventionen föranleder endast dels en ändring i 4 § första stycket TFL i
fråga om kretsen av de rättssubjekt som är befriade från försäkringsplikt
och i anslutning därtill vissa av Kungl. Maj :t meddelade föreskrifter, dels
ett tillägg till 22 § TFL rörande viss upplysningsplikt m. m. gentemot för
-
14
Första lagutskottets utlåtande nr 34 år 1968
säkringsgivaren för ägare, brukare och förare av motorfordon i fråga om
händelse som kan medföra försäkringsfall.
Konventionen blir bindande för Sverige 90 dagar efter deponerandet av
det svenska ratifikationsinstrumentet. Det är emellertid ingenting som hindrar
att de av konventionen föranledda lagändringarna träder i kraft tidigare.
Jag förordar att de sätts i kraft den 1 juli 1968.
Trafikförsäkring, registrering och beskattning av motorfordon som
förhyrs av statlig myndighet
I skrivelse till Kungl. Maj :t den 23 november 1965 har försvarets civilförvaltning
(FCF) hemställt om sådana lag- och författningsändringar som behövs
för att vinna vissa lättnader i kraven på försäkring, registrering och beskattning
av motorfordon som förhyrs av krigsmakten i samband med repetitions-
och beredskapsövningar. FCF föreslår vissa ändringar i lagen den
31 oktober 1939 (nr 776) med vissa bestämmelser rörande trafikförsäkring
å motorfordon, som nyttjas av staten, in. m., i vägtrafikförordningen den 28
september 1951 (nr 648) och i förordningen den 2 juni 1922 (nr 260) om
automobilskatt.
Över FCF :s framställning har remissyttranden avgetts av Göta hovrätt,
överståthållarämbetet (ÖÄ) — som bifogat yttrande av polischefen i Stockholms
polisdistrikt — överbefälhavaren (ÖB), länsstyrelserna i Stockholms
län, Östergötlands län, Jönköpings län, Göteborgs och Bohus län, Kopparbergs
län, Västernorrlands län och Västerbottens län, länsstyrelsen i Malmöhus
län — som bifogat yttranden av polismyndigheten i Malmö, polismyndigheten
i Hälsingborg och statens bilinspektion i Malmö — statens järnvägar,
poststyrelsen, statens vägverk, statens trafiksäkerhetsråd, statskontoret, generaltullstyrelsen,
försäkringsinspektionen, bilskatteutredningen, bilregisterutredningen,
För säkrings juridiska föreningen, Trafikförsäkringsföreningen,
Trafikförsäkringsanstalternas nämnd, Svenska försäkringsbolags riksförbund,
Motororganisationernas samarbetsdelegation, Sveriges trafikbilägares
riksorganisation, Motorbranschens riksförbund och Sveriges biluthyrares
riksförbund. Dessutom har centrala civila transportkommittén i särskild
skrivelse i anslutning till FCF:s framställning hemställt att de av FCF föreslagna
författningsändringarna utsträcks till att avse också fordon som förhyrs
av staten för vissa ändamål inom ramen för den civila delen av totalförsvaret.
Beträffande redogörelser för gällande rätt, FCF:s framställning och remissyttrandena
torde få hänvisas till propositionen.
Första lagutskottets utlåtande nr 3i år 1968
15
Departementschefen
Angående de nu avsedda spörsmålen anförde statsrådet Kling vid lagrådsremissen
följande.
Försvarets civilförvaltnings framställning innebär i huvudsak, att varje
motorfordon, som förhyrs av krigsmakten i samband med repetitions- och
beredskapsövningar enligt 27 § värnpliktslagen, under hyrestiden skall vara
undantaget från trafikförsäkringsplikt och beskattning samt att reservregistrerat
fordon dessutom inte skall behöva registreras för hyrestiden.
Som flertalet remissinstanser framhållit skulle ett genomförande av FCF:s
förslag underlätta verksamheten vid krigsmakten och bidra till att minska
kostnaderna för förhyrning av motorfordon. Det synes angeläget att man
så långt möjligt tillgodoser detta syfte. Det föreligger enligt min mening
inte tillräcklig anledning att •— som ett par remissinstanser förordat ■—
skjuta upp ställningstagandet i de frågor som berörs av framställningen
i avbidan på resultatet av det utredningsarbete som f. n. pågår inom bilregister-
och bilskatteutredningarna. Även om en ändring genomförs nu,
kan frågan tas upp på nytt i samband med prövning av de förslag som
dessa utredningar kan lägga fram och problemen då få en mer slutgiltig
lösning.
Från praktisk synpunkt synes det mest angeläget att underlätta för
staten att komplettera fordonsbehovet vid repetitions- och beredskapsövningar
genom förhyrning av reservregistrerade fordon och sådana fordon
som inte är upptagna i vare sig bilregister eller bilreservregister, dvs. i regel
fabriksnya fordon. Med nu gällande bestämmelser försvåras och fördyras
en sådan förhyrning, eftersom fordonsägarna är obenägna att ta på sig det
besvär och de kostnader som är förenade med försäkring och, i fråga om
reservregistrerade fordon, registrering och beskattning. Olägenheterna
skulle undanröjas, om reservregistrerade fordon undantas från reglerna
om registrering och beskattning och vidare undantag från trafikförsäkringsplikten
görs i fråga om båda slagen av fordon.
Det är visserligen riktigt — som har påpekats under remissbehandlingen
— att åtskilliga reservregistrerade fordon kan befaras vara trafikvådliga.
Farhågorna bör dock inte överdrivas. Riskerna i detta hänseende reduceras
avsevärt, om man i enlighet med FCF:s förslag föreskriver som en förutsättning
för att reservregistrerat fordon skall få brukas utan ny registrering,
att fordonet uppfyller de villkor för upptagande i bilregister som anges
i 10 § 4 mom. vägtrafikförordningen. Liksom när det gäller reservregistrerat
fordon som staten tar i anspråk enligt rekvisitions- eller förfogandelagstiftningen
torde man f. ö. kunna förutsätta att de militära myndigheterna
utövar en betryggande kontroll av att fordon som förhyrs för
repetitions- och beredskapsövningar uppfyller normala trafiksäkerhetskrav.
16 Första lagutskottets utlåtande nr år 1968
Några praktiska svårigheter medför inte reformen i övrigt. Av 10 § 3
mom. sista stycket vägtrafikförordningen följer att reservregistrerat fordon
behåller sitt registreringsnummer. Föreskrifterna om att fordon som
brukas i trafik skall vara försett med registreringsskylt kan alltså tillämpas.
Enligt 9 § militära vägtrafikkungörelsen skall fordonet dessutom förses
med kronskylt. Fordon som inte är upptaget i vare sig bilregister eller bilreservregister
tas enligt 5 § andra stycket militära vägtrafikkungörelsen
upp i det militära fordonsregistret och förses med skylt som anger det
militära registreringsnumret. Under dessa förhållanden uppkommer inte
några problem i fråga om fordonens identifiering. Befrielsen från trafikförsäkringsplikt
förutsätter givetvis att som FCF föreslagit staten åläggs att
betala samma ersättning för skada i följd av trafik med förhyrt fordon som
skulle ha utgått ur trafikförsäkring om sådan funnits. De skadelidandes
ställning påverkas således inte.
När det gäller registrerade fordon är reformbehovet inte lika framträdande.
Några praktiska olägenheter är inte förbundna med den nuvarande
ordningen. En reform i den riktning som FCF föreslagit skulle däremot ge
upphov just till ett sådant administrativt merarbete som man vill undvika
när det gäller de reservregistrerade fordonen och skulle dessutom skapa
kontrollsvårigheter. Som har framhållits under remissbehandlingen är det
ingenting som hindrar att kronan vid förhyrning av registrerade fordon
bestämmer hyresbeloppet med hänsyn till fordonsägarens utgifter för trafikförsäkring
och automobilskatt under hyrestiden.
Om man genomför en reform för reservregistrerade och helt oregistrerade
fordon men låter nuvarande ordning bestå i fråga om registrerade fordon,
kan en snedvridning av konkurrensläget synas uppkomma, eftersom ägare
av registrerade fordon — främst de auktoriserade biluthyrarna —- måste
kalkylera in försäkrings- och skattekostnader i hyresbeloppet och därigenom
kommer i ett underläge i konkurrensen med ägare av reservregistrerade
och fabriksnya fordon. Det allmännas intresse bör emellertid sättas
före sådana konkurrenssynpunkter. I praktiken torde dessutom de
konkurrensstörande effekterna bli obetydliga. Urvalet av fordon från statens
sida bestäms väsentligen av hänsyn till andra faktorer än rent ekonomiska.
Tillgången på lämpliga reservregistrerade och nya fordon torde
vara så begränsad att ett betydande behov också av registrerade fordon
alltid kommer att finnas. Den kontroll av reservregistrerade och nya fordon
från trafiksäkerhetssynpunkt som de militära myndigheterna måste utföra
medför indirekt kostnader som kommer att inverka vid bestämmande
av hyresbeloppet. Dettas storlek påverkas också av en rad andra faktorer,
såsom fordonets ålder och skick, väntad värdeminskning i följd av brukandet
under hyrestiden, fordonets lämplighet för militära ändamål etc.
Enligt vad FCF upplyst i sin framställning innehåller de hyresavtal beträffande
registrerade fordon som nu ingås bestämmelse om att staten er
-
17
Första lagutskottets utlåtande nr 34 år 1968
sätter den bonusförlust som ägaren kan tillskyndas genom att trafikförsäkringen
tas i anspråk i följd av att trafikskada uppkommer under hyrestiden.
I gengäld drabbas inte staten av några utgifter för skadestånd vid uppkommande
skadefalL Nu berörda omständigheter gör att frågan om försäkrings-
och skattekostnaderna sannolikt får mycket mindre betydelse från
konkurrenssynpunkt än storleken av dessa kostnader i och för sig ger anledning
förmoda. De administrativa olägenheter som den föreslagna reformen
i fråga om registrerade fordon skulle föra med sig uppvägs under
alla förhållanden inte av de fördelar som står att vinna i konkurrenshänseende
genom att alla fordon behandlas lika.
Centrala civila transportkommittén har föreslagit att tillämpningsområdet
för 1939 års lag skall utvidgas till att avse alla fordon som brukas
av statlig myndighet enligt skriftligt avtal. En sådan reform är emellertid
av så vittsyftande karaktär att jag inte är beredd att nu lägga fram förslag
härom.
Jag förordar således, att sådana lag- och författningsändringar görs som
behövs för att krigsmakten skall kunna hyra och bruka reservregistrerat
motorfordon och motorfordon, som inte finns upptaget i vare sig bilregister
eller bilreservregister, utan att trafikförsäkring tecknas och, i fråga om
reservregistrerat fordon, utan att detta registreras eller automobilskatt erläggs
för fordonet.
Mitt förslag kräver ändringar i 1 § 1939 års lag och i 11 § 2 mom. vägtrafikförordningen.
Eftersom automobilskatt enligt 1922 års automobilskatteförordning
skall erläggas endast för fordon som är registrerat här i
landet, medför undantaget från registreringsplikt automatiskt befrielse från
skatteplikt. Någon ändring i automobilskatteförordningen behövs därför
inte. Ersättning för automobilskatt bör emellertid i hithörande fall beräknas
på sätt som FCF har föreslagit. Föreskrifter härom bör meddelas av
Kungl. Maj :t.
I enlighet med det anförda bör i 1 § 1939 års lag tas upp bestämmelse
att försäkringsplikt enligt 1 § TFL inte åligger ägare eller innehavare av
motorfordon, som inte är upptaget i bilregister, under tid då fordonet brukas
av krigsmakten enligt skriftligt avtal med militär myndighet eller brukas
för att avlämnas eller hemföras enligt sådant avtal. I samband med att
denna ändring görs bör hänvisningarna i lagrummet till äldre rekvisitionsoch
förfogandelagstiftning ersättas med hänvisningar till de författningar
som numera har trätt i stället för denna lagstiftning. Därjämte bör paragrafen
underkastas vissa redaktionella jämkningar.
I 11 § 2 mom. vägtrafikförordningen bör tas in en föreskrift att reservregistrerat
motorfordon, som är försett med skylt eller registreringsnummer
på sätt som föreskrivs i fråga om registrerat fordon och uppfyller i
10 § 4 mom. vägtrafikförordningen föreskrivna villkor för att kunna tas
upp i bilregistret, får brukas utan ny registrering, när fordonet innehas
18 Första lagutskottets utlåtande nr 34 år 1968
av krigsmakten enligt skriftligt avtal som träffats av militär myndighet
eller brukas för att avlämnas eller hemföras enligt sådant avtal.
Det bör anmärkas, att reservregistrerat fordon som brukas enligt den
nya bestämmelsen skall, i likhet med reservregistrerat fordon som tas i anspråk
enligt rekvisitions- och förfogandelagstiftningen, enligt 9 § militära
vägtrafikkungörelsen vara försett med kronskylt.
I detta sammanhang bör 11 § 2 mom. vägtrafikförordningen underkastas
viss jämkning också i ett annat hänseende. Enligt bestämmelsen gäller nu
befrielse från registreringsplikt bara när fordon är taget i anspråk med
nyttjanderätt enligt rekvisitions- eller förfogandelagstiftningen och när fordonet
brukas för att avlämnas enligt denna lagstiftning eller för att hemföras
efter förfogande eller rekvisition. Enligt motsvarande föreskrift i 15 §
2 mom. tredje stycket motorfordonsförordningen den 23 oktober 1936 (nr
561) i dess lydelse enligt förordningen den 31 oktober 1939 (nr 769) gällde
befrielse från registreringsplikt också när motorfordon brukades för
inmönstring enligt häst- och fordonsanskaffningslagen den 27 april 1934
(nr 84). Sistnämnda lag innehöll bl. a. föreskrifter om inmönstring i fredstid
av motorfordon som avsågs bli rekvirerade vid krig eller krigsfara. Den
upphävdes genom övergångsbestämmelserna till rekvisitionslagen den 30
juni 1942, varvid förordnades att hänvisning i annan lag eller författning
till bestämmelse i 1934 års lag skulle efter rekvisitionslagens ikraftträdande
i stället avse motsvarande bestämmelse i sistnämnda lag eller med stöd därav
meddelade bestämmelser. 1942 års rekvisitionslag trädde i de delar som
nu är av intresse i kraft den 1 januari 1943, då 1934 års häst- och fordonsanskaffningslag
ersattes av förordningen den 9 oktober 1942 (nr 832). Varken
i denna förordning eller i de författningar som utfärdades 1944, 1951
och 1953 om uttagning i fredstid av bl. a. motorfordon, avsedda att vid
krig eller krigsfara tas i anspråk av staten, fanns emellertid några bestämmelser
om särskild inmönstring eller besiktning av fordonen i samband
med uttagning. När motorfordonsförordningen den 1 januari 1952 ersattes
av vägtrafikförordningen fanns således inte anledning att i den nya
förordningen föreskriva befrielse från registreringsplikt för fordon som
brukas i samband med sådan inmönstring eller besiktning. I 1963 års utlagningskungörelse,
som den 1 juli 1963 ersatte då gällande författningar
rörande uttagning av motorfordon (1951 års militära uttagningsförordning
och 1953 års civila uttagningsförordning), finns emellertid föreskrifter om
skyldighet för ägare av motorfordon att i samband med uttagning av fordonet
inställa detta för särskild besiktning. Någon ändring i 11 § 2 mom.
vägtrafikförordningen gjordes inte i samband med att 1963 års uttagningskungörelse
kom till, och föreskrift saknas således f. n. om befrielse från
registreringsplikt i fråga om motorfordon som brukas för att besiktigas
enligt uttagningskungörelsen. Däremot gäller enligt 1 § 1939 års lag om
trafikförsäkring å motorfordon, som nyttjas av staten, m. m., jämförd med
Första lagutskottets utlåtande nr 3i år 1968
19
övergångsbestämmelserna till 1942 års rekvisitionslag, att trafikförsäkringsplikt
inte föreligger i sådant fall. Fordonet bör då också kunna brukas utan
att vara registrerat. Föreskrift härom bör nu tas upp i 11 § 2 mom. vägtrafikförordningen.
Samtidigt bör bestämmelsen underkastas viss redaktionell
jämkning.
De nu föreslagna författningsändringarna bör träda i kraft den 1 juli
1968.
Ändring av forumreglerna i trafikförsäkringslagen
Riksåklagaren har i skrivelse till Kungl. Maj :t den 4 september 1967 hemställt
om ändring av bestämmelserna i 26 § trafikförsäkringslagen om behörig
domstol för prövning av åtal för vissa förseelser mot lagen. Förslaget
syftar till att medge en smidigare handläggning av mål om underlåtenhet
att fullgöra föreskriven trafikförsäkringsplikt. Över riksåklagarens framställning
har remissyttranden avgetts av Svea hovrätt, Sveriges advokatsamfund,
Föreningen Sveriges häradshövdingar och Föreningen Sveriges
stadsdomare. Redogörelser för gällande rätt samt riksåklagarens framställning
och remissyttrandena lämnas i propositionen, vartill utskottet får hänvisa.
Departementschefen
Vid lagrådsremissen anförde statsrådet Kling i förevarande fråga följande.
Enligt 26 § första stycket TFL skall åtal mot ägare eller innehavare av
här i riket registrerat motorfordon för underlåtenhet att fullgöra trafikförsäkringsplikt
anhängiggöras vid domstol i den ort där fordonet skall anses
ha sin hemort, dvs. i regel den ort där ägaren (innehavaren) är mantalsskriven.
Riksåklagarens framställning syftar till en sådan ändring av lagrummet
att de allmänna forumreglerna i RB blir tillämpliga beträffande
åtal för sådana förseelser. Samtliga remissinstanser har tillstyrkt en lagändring
i denna riktning. Också jag biträder förslaget. I likhet med riksåklagaren
anser jag att man efter mönster av 71 § vägtrafikförordningen
bör utforma forumregeln så, att vid sidan av de fora som anvisas av RB
också domstolen i fordonets hemort blir behörigt forum.
Samtidigt med att denna ändring i 26 § TFL görs bör bestämmelserna i
andra stycket av samma paragraf om att böter enligt lagen tillfaller kronan
och om förvandling av böter upphävas, eftersom dessa föreskrifter inte behövs
efter brottsbalkens ikraftträdande.
Som anförts i Svea hovrätts remissyttrande har bestämmelsen i 25 §
första stycket TFL om vitesföreläggande gett upphov till skilda tolkningar
i rättstillämpningen. Enligt min mening bör det finnas möjlighet att, sedan
20 Första lagutskottets utlåtande nr 34 år 1968
ägaren eller innehavaren av ett motorfordon —- genom domstols dom eller
godkänt strafföreläggande — fällts till ansvar enligt 24 § första stycket TFL
för underlåtenhet att fullgöra sin försäkringsplikt, vid fortsatt tredska från
den dömdes sida föra särskild talan mot honom med yrkande att han vid vite
föreläggs att fullgöra försäkringsplikten. Den oklarhet som nu råder rörande
innebörden i detta hänseende av 25 § första stycket TFL bör undanröjas.
I enlighet härmed bör bestämmelsen ges det innehållet, att om någon
har gjort sig skyldig till förseelse enligt 24 § första stycket TFL,
domstol kan i mål om ansvar för förseelsen eller också på särskild talan
sedan domen i sådant mål har vunnit laga kraft förelägga honom vid vite
att fullgöra försäkringsplikten. I samband med dessa ändringar bör paragrafen
underkastas en viss modernisering.
Slutligen bör den föreslagna nya forumregeln i 26 § TFL göras tilllämplig
också på sådan talan om vite som nyss nämnts.
Lagrådet har lämnat de remitterade lagförslagen utan erinran.
Utskottet
Utskottet har icke funnit anledning till erinran mot Kungl. Maj :ts förslag
och får alltså hemställa,
A. att riksdagen måtte godkänna den inom Europarådet
den 20 april 1959 avslutade europeiska konventionen om
obligatorisk försäkring mot skadeståndsansvar i fråga om
motorfordon;
B. att riksdagen måtte antaga de vid propositionen fogade
förslagen till
1) lag angående ändring i lagen den 10 maj 1929 (nr
77) om trafikförsäkring å motorfordon,
2) lag om ändrad lydelse av 1 § lagen den 31 oktober 1939
(nr 776) med vissa bestämmelser rörande trafikförsäkring
å motorfordon, som nyttjas av staten, m. in.;
C. att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anmäla
att riksdagen icke funnit anledning till erinran mot det vid
propositionen fogade förslaget till förordning om ändrad
lydelse av 11 § 2 mom. vägtrafikförordningen den 28 september
1951 (nr 648).
Stockholm den 7 maj 1968
På första lagutskottets vägnar:
ERIK SVEDBERG
Första lagutskottets utlåtande nr 34 år 1968
21
Vid detta ärendes behandling har närvarit
från första kammaren: herr Erik Svedberg (s), fröken Mattson (s)*,
herrar Arvidson (h), Ernulf (fp), Svanström (ep), fru Lindström (s), herrar
Schött (h) och Larfors (s)*;
frånandra kammaren: herr Ekström i Björkvik (s), fru Löfqvist (s),
fröken Bergegren (s)*, herrar Gustafsson i Borås (fp), Keijer (fp), Martinsson
(s)*, Dockered (ep)* och Oskarson (h).
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
MARCUS BOKTR. STHLM 1968 680030