Konstitutionsutskottets utlåtande nr 18 år 1968
1
Nr 18
Konstitutionsutskottets utlåtande i anledning av proposition med
förslag till lag om vissa kommunala befogenheter inom
turistväsendet jämte följdmotioner.
Ärendet
I detta utlåtande behandlas:
1) Proposition nr 44 (kom.:dep.) i vilken hemställts att riksdagen antar
ett förslag till lag om vissa kommunala befogenheter inom turistväsendet,
avsedd att träda i kraft den 1 juli och av följande innehåll: »Kommun får
vidtaga åtgärder för uppförande och drift av turistanläggningar i den mån
det är påkallat för att främja turistväsendet inom kommunen.»
2) Följdmotionerna I: 786 och II: 1017. Texten är tryckt i första kammaren.
Motionärer är i första kammaren herrar Sveningsson och Enarsson
(båda h) samt i andra kammaren herrar Bengtson i Solna och Oskarson
(båda h). Hemställan avser att riksdagen avslår propositionen.
3) Följdmotionerna I: 785 och II: 1018. Texten är tryckt i andra kammaren.
Motionärer är i första kammaren herrar Eric Gustaf Peterson
och Karl-Erik Eriksson (båda fp) samt i andra kammaren herrar Norrby,
Sterne, Nelander och Jönsson i Ingemarsgården (alla fp). Hemställan avser
att riksdagen hos Kungl. Maj :t anhåller om förslag till förtydligande vad
gäller landstingens befogenheter inom turistväsendet.
Propositionens bakgrund
Huvudregeln för borgerlig primärkommuns kompetens finns i 3 § kommunallagen
(KL) den 18 december 1953 (nr 753). Enligt detta lagrum får
kommun själv vårda sina angelägenheter i den mån det inte enligt annan
författningsbestämmelse ankommer på annan att göra det. Vidare hänvisas
i paragrafen till vad som är särskilt föreskrivet om vissa kommunala angelägenheter.
Motsvarande gränser för den kommunala verksamheten anges
i 3 § kommunallagen den 1 mars 1957 (nr 50) för Stockholm (KLS).
Kompetensregeln fick sin nuvarande utformning år 1948. Den bygger
på principen att kommunala åtgärder skall tillgodose allmänna, till kommunen
knutna intressen. Kravet kan sägas innebära bl. a. att skälig likställighet
upprätthålls mellan kommunens medlemmar. Det är sålunda
inte tillåtet att med frångående av objektiva normer gynna enskilda kommunmedlemmar
eller grupper av sådana. I detta ligger en betydelsefull
Bihang till riksdagens protokoll 1968. 5 samt. 2 avd. Nr 18
2
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 18 år 1968
begränsning av kommuns befogenhet att lämna stöd åt det enskilda näringslivet.
Ytterligare en viktig princip för den kommunala verksamheten är att
denna inte får bedrivas i vinstsyfte.
Som nämnts görs i 3 § KL en hänvisning till vad som är särskilt föreskrivet
om vissa kommunala angelägenheter. Särskilda bestämmelser om
den kommunala kompetensen finns i lagen den 10 juli 1947 (nr 523) om
kommunala åtgärder till bostadsförsörjningens främjande, förordningen den
22 september 1950 (nr 606) om kommuns bidrag till kostnaderna för folktandvården
och lagen den 14 december 1962 (nr 638) om rätt för kommun
att bistå utländska studerande. Som framhållits i förarbetena till den allmänna
kompetensregeln är det en uppgift för rättspraxis att närmare avgränsa
området för den kommunala kompetensen. Kompetensfrågor kan
bli rättsligt prövade genom besvär över kommunala beslut, i sista instans av
regeringsrätten. Kommunerna har i praxis medgetts vidsträckta befogenheter
att tillgodose de egna kommunmedlemmarnas behov av anläggningar
för fritiden. Något hinder mot att vidta sådana åtgärder utanför kommunens
område synes inte ha ställts upp i praxis, förutsatt att anläggningarna
företrädesvis tillgodoser de egna kommunmedlemmarnas intresse. I fråga
om kommuns befogenhet att sörja också för andra än de egna kommunmedlemmarna
på detta område har den ståndpunkten intagits i praxis att åtgärder
får vidtas endast för nyttoresenärer, t. ex. dem som besöker kommunen
i affärsärenden. Denna ståndpunkt har legat till grund för avgöranden
om kommuns befogenhet bl. a. att driva eller stödja hotellrörelse
eller kombinerad hotell- och restaurangrörelse. Innebörden av detta
är att åtgärderna ansetts otillåtna när de haft till huvudsakligt syfte
att betjäna turister, dvs. andra än kommunens egna invånare eller nyttoresenärer.
Sålunda har engagemang i turisthotell och andra större anläggningar
som varit avsedda företrädesvis för turister genomgående bedömts
som otillåten kommunal verksamhet. Åtgärder ägnade att allmänt främja
turismen har däremot ansetts tillåtna, t. ex. anslag för att inrätta turistbyrå,
utgivning av turistbroschyrer, stöd åt lokal turistorganisation och åt
festspel, förmedling av turistbostäder och anslag för att inreda vandrarhem.
1964 års riksdag hemställde i anledning av en motion (II: 469) om skyndsam
prövning och förslag till sådan utvidgning av den kommunala kompetensen
att kommun fick vidta åtgärder för att tillskapa semesterbyar och
liknande anläggningar (KU 14, rskr. 318). Konstitutionsutskottet anförde
i sitt utlåtande att det måste vara ett allmänt intresse att kommuner i natursköna
områden medverkade till att semesterbyar kom till stånd där de
semestrande oberoende av kommuntillhörighet kunde få standardmässigt
goda boplatser till överkomlig kostnad. Hänsyn till sanitära intressen och
ordningssynpunkter, planeringsförhållanden m. m. gjorde att det inte kunde
anses vara en kommun likgiltigt var och hur en semesterby anlades
eller hur den administrerades. Kommunala initiativ och åtgärder för att
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 18 år 1968
3
lösa dessa problem framstod enligt utskottets mening inte heller som betänkliga
från lokaliseringspolitiska synpunkter.
Fritidsutredningen har i sitt betänkande »Friluftslivet i Sverige, del II»
(SOU 1965:19) framhållit behovet av en livlig verksamhet från kommunernas
sida i arbetet för vällokaliserade friluftsanläggningar och välplanerad
fritidsbebyggelse och föreslagit att all tvekan om kommunernas befogenheter
på fritidsområdet undanröjs genom ett formellt ställningstagande av
statsmakterna.
Även JO har i en skrivelse till Kungl. Maj :t år 1965 förordat en översyn
av de kommunala kompetensreglerna i här förevarande avseende.
Kommunalrättskommittén fick den 5 mars 1965 i uppdrag att se över
reglerna om borgerlig primärkommuns kompetens in. m. I de direktiv som
därvid lämnades berördes bl. a. frågan om kommuns befogenhet att anordna
och driva semesterbyar, turisthotell, linbanor och liknande turistanläggningar.
Kommunalrättskommittén har särbehandlat denna fråga och, innan
uppdraget i sin helhet är slutfört, redovisat denna del av uppdraget i betänkandet
»Kommunala befogenheter inom turistväsendet» (SOU 1967: 50).
I betänkandet föreslog kommittén att den kommunala kompetensen utvidgades
så, att kommun fick möjlighet att tillgodose behovet av anläggningar
för olika former av inkvartering och friluftsliv. Visserligen talade
olika skäl mot att denna särskilda kompetensfråga bröts ut ur kommitténs
uppdrag att se över den kommunala kompetensen i sin helhet. Lösningen
av frågan kunde emellertid enligt kommitténs uppfattning inte lämpligen
anstå till dess uppdraget helt slutförts. Kompetensutvidgningen borde därför
provisoriskt komma till stånd genom en särskild kommunallag som gav
kommun befogenhet att vidta åtgärder för uppförande och drift av turistanläggningar
i kommunen.
Över betänkandet har avgetts yttranden av kammarkollegiet, statens naturvårdsverk,
kommerskollegium, arbetsmarknadsstyrelsen, länsstyrelserna
i Gotlands, Blekinge, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus, Värmlands,
Örebro, Kopparbergs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens samt Norrbottens
län, Svenska kommunförbundet, Svenska landstingsförbundet,
Svenska stadsförbundet, Svenska turistföreningen samt Skid- och friluftsfrämjandet.
Kommerskollegium har bifogat yttranden från samtliga handelskammare
utom en och från Svenska turisttrafikförbundet. Länsstyrelserna
har bifogat yttranden från 58 kommuner, tre kommunala samarbetsnämnder
och fem regionala turistorganisationer. En länsstyrelse har bifogat
yttrande från landstingets förvaltningsutskott. En kommun har bifogat
yttrande från en lokal turistorganisation. Remissinstansernas inställning
till kommitténs förslag är i allmänhet positiv. Endast kommerskollegium,
Stockholms handelskammare och handelskammaren i Göteborg är
negativt inställda i huvudfrågan. Kammarkollegiet anser att den delfråga,
som kommitténs förslag avser, inte bör prövas särskilt utan bör tas upp när
kompetensfrågan i dess helhet behandlas.
4
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 18 år 1968
Departementschefen
Förlängningen av semestertiden och införande av femdagars arbetsvecka
har medfört en avsevärd ökning av fritiden. Värdet av dessa framsteg
beror i hög grad på i vad mån fritiden kan ges ett meningsfullt innehåll. Härvid
spelar resor och friluftsliv en viktig roll. Departementschefen framhåller
att allmän enighet torde råda om att bästa möjliga förutsättningar för sådana
aktiviteter bör skapas samt anför vidare:
Fritidsutredningen har visat på åtgärder som behövs för att främja det
turistinriktade friluftslivet. Behoven hänför sig främst till anläggningar för
logi såsom campingplatser, fjällstugor, fjällstationer, vandrarhem, semesterbyar
och turisthotell samt till andra anläggningar för friluftsaktiviteter.
Också andra typer av turistanläggningar kan behövas. Frågan om dessa
olika behov skall tillgodoses av det allmänna eller av enskilda bör bedömas
efter vad som i varje särskilt fall finnes lämpligt. Det är emellertid uppenbart
att det allmänna i stor utsträckning måste ta på sig ett ansvar i detta
sammanhang. Staten lämnar också sedan lång tid tillbaka ekonomiskt stöd
för sådana ändamål som nu är i fråga. Kommunalrättskommittén har visat
att kommunerna gör betydande insatser på området. Under en följd av år
har dessa insatser i åtskilliga fall gjorts med statligt stöd eller finansierats
med lån eller borgen som Kungl. Maj :t lämnat tillstånd till.
Att kommunerna engagerar sig för att främja turismen ligger nära till
hands med hänsyn till att förutsättningarna för turismen i stor utsträckning
är lokalt betingade. De turistfrämjande åtgärderna innebär ofta att man
knyter an till eller utvecklar kommunens företräden t. ex. i fråga om natur
och sevärdheter. Som kommittén och naturvårdsverket anfört kan kommunala
åtgärder för turismen i många fall ses som ett led i kommunernas naturvårdsverksamhet.
Det kommunala ansvaret för hälsovård, allmän ordning
och fysisk planering motiverar vidare ofta kommunala insatser inom
turistväsendet t. ex. för att få till stånd goda campingplatser eller parkeringsplatser
för turister. Turismen kan också ha betydelse för utvecklingen
inom kommunen genom att den skapar arbetstillfällen och tillför kommunen
inkomster.
Efter en redogörelse för gällande lagregler och rättspraxis i fråga om den
kommunala kompetensen anför departementschefen:
Det är uppenbarligen i och för sig otillfredsställande att det inte råder
överensstämmelse mellan de principer för den kommunala kompetensen
inom turistväsendet som slagits fast i rättspraxis och den syn på kommuns
befogenheter som kommit till uttryck genom det statliga stödet till kommunala
åtgärder på området. Enligt min mening är det uteslutet att bryta
den utveckling som skett genom de kommunala insatserna och det statliga
stödet. En sådan anpassning av gällande rätt som kommittén har förordat
bör alltså komma till stånd.
Kommittén har övervägt om den föreslagna utvidgningen av den kommunala
kompetensen bör ske nu genom en särskild lagstiftning eller om
man bör avvakta resultatet av den allmänna översyn av de kommunala
kompetensfrågorna som f. n. förbereds inom kommittén och som för kommitténs
del beräknas vara avslutad tidigast hösten 1968. Som kommittén
och några remissinstanser har framhållit talar flera skäl mot en särbehandling
av en isolerad kompetensfråga. Det är emellertid med hänsyn till det
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 18 år 1968 5
växande behovet av planering för fritidslivet mycket angeläget att den nu
aktuella kompetensfrågan blir löst utan det dröjsmål som det skulle innebära
att avvakta resultatet av den allmänna översynen. Kommittén har genom
sitt förslag visat på en framkomlig väg till en separat lösning av frågan.
Lösningen kan inte anses innefatta ett föregripande av den kommande
prövningen av andra kompetensfrågor.
Jag förordar därför att kommun genom en särskild lag får befogenhet
att vidta åtgärder för uppförande och drift av turistanläggningar.
Departementschefen framhåller även att kommun anses ha befogenhet att
vidta åtgärder också utanför sitt område förutsatt att åtgärden tillgodoser ett
till kommunen knutet intresse. Det torde väl i allmänhet inte komma i fråga
att främja turismen i kommunen genom åtgärder utanför kommungränsen.
Skulle sådana åtgärder undantagsvis vara påkallade — ett par remissinstanser
har pekat på behovet av gemensamma kommunala åtgärder inom kommunblock
— bör de emellertid vara tillåtna.
Motionerna
I motionerna I: 786 och II: 1017 framhålls, att de flesta turistaktiviteter
som förslaget omfattar redan är tillåtna för kommunerna. Vad frågan i realiteten
gäller är kommunernas engagemang i turisthotell. Motionärerna kan
icke finna att skäl talar för att särbehandla denna fråga nu, när kommunalrättskommitténs
förslag till ställningstaganden kring hela den kommunala
kompetensen väntas redan under hösten 1968.
Motionärerna hänvisar också till kommerskollegiums remissyttrande, vari
kollegiet bl. a. framhållit, att lönsamheten inom turisthotellbranschen allmänt
sett är dålig och att det enligt kollegiets mening finns risk för att ökade
kommunala insatser inom turistväsendet kommer att leda till ekonomiska
uppoffringar för kommunerna.
I motionerna I: 785 och 11: 1018 lämnas det i propositionen framlagda
lagförslaget utan erinran. Motionärerna framhåller emellertid därutöver
bl. a. att kommunalrättskommittén i sitt betänkande inte tagit upp frågan
om landstingens befogenheter inom turistväsendet. Propositionen synes ej
heller vara helt klarläggande på denna punkt, varför ett förtydligande torde
vara nödvändigt. Av landstingslagen § 4 framgår, att en generell kompetensutvidgning
för kommunerna i viss mån också automatiskt ökar landstingens
befogenheter. Å andra sidan innebär ej förslaget i föreliggande proposition
en allmän utvidgning av kommunernas kompetens. I stället föreslås
— i väntan på kommitténs slutbetänkande — en speciallag av provisorisk
karaktär. Det kan nämnas att i 1962 års speciallag om rätt för kommun
att bistå utländska studerande talas uttryckligen om att denna rätt skall
gälla kommun och landstingskommun.
Det interkommunala samarbetet blir enligt motionärerna av väsentlig
6 Konstitutionsutskottets utlåtande nr 18 år 1968
betydelse, när det gäller åtgärder för turismens befrämjande. Även remissorganen
är i stort sett eniga på denna punkt. Landstingen kan i en del fall
utgöra ett lämpligt forum för denna önskade samordning. Några landsting
stöder redan nu på olika sätt turistnäringen, men om en effektiv samverkan
med kommunerna skall kunna komma till stånd är det givetvis angeläget
att landstingen ges en kompetens i denna fråga som motsvarar primärkommunernas.
Utskottet
Betydande insatser utförs av landets kommuner till främjande av det
turistinriktade friluftslivet. I åtskilliga fall görs dessa insatser med statligt
stöd eller finansieras med lån eller borgen som Kungl. Maj.-t lämnat tillstånd
till. Primärkommunernas befogenhet enligt gällande lagstiftning att
stödja turismen har emellertid i rättspraxis ansetts begränsad till sådana
allmänna åtgärder som stöd åt turistförening, anslag till turistbyrå o. d.
Däremot har kommunala beslut om engagemang för turisthotell, semesterbyar
och andra anläggningar efter anförda besvär blivit undanröjda såsom
icke förenliga med den kommunala kompetensen.
I förevarande proposition, som bygger på ett av kommunalrättskommittén
avgivet betänkande, föreslås att de borgerliga primärkommunerna får befogenhet
att vidta åtgärder för uppförande och drift av turistanläggningar.
Utskottet finner det önskvärt att denna utvidgning av den kommunala kompetensen
kommer till stånd särskilt med hänsyn till att insatserna på området
delvis utförs med statligt stöd. De kommunala kompetensfrågorna
är för närvarande föremål för en allmän översyn inom kommunalrättskommittén.
Med hänsyn till den snabba utvecklingen på turismens område
anser emellertid utskottet liksom föredragande statsrådet att ifrågavarande
kompetensfråga bör lösas utan det dröjsmål som det skulle innebära att
avvakta slutresultatet av kommitténs översyn. Utskottet avstyrker därför
motionerna I: 786 och II: 1017, vari hemställs om avslag på propositionen,
och tillstyrker Kungl. Maj :ts förslag.
Även från landstingskommunernas sida lämnas visst stöd åt turismen.
Landstingens åtgärder på detta område har dock väsentligt mindre omfattning
än primärkommunernas. Ej heller har, såvitt för utskottet är känt,
stödets förenlighet med föreskrifterna om landstingens kompetens hittills
blivit föremål för prövning i rättspraxis. Enligt utskottets mening finns
det därför för närvarande inte anledning att, såsom föreslås i motionerna
I: 785 och II: 1018, begära att landstingens befogenheter inom turistväsendet
skall klarläggas.
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 18 år 1968 7
Utskottet hemställer,
A. att riksdagen med avslag på motionerna 1:786 och
II: 1017 bifaller proposition nr 44; samt
B. att riksdagen avslår motionerna I: 785 och II: 1018.
Stockholm den 23 april 1968
På konstitutionsutskottets vägnar:
GEORG PETTERSSON
Närvarande:
från första kammaren: herrar Georg Pettersson (s), Torsten Andersson
(ep), Carl Albert Anderson (s), Sveningsson (h), fru Segerstedt Wiberg
(fp), herrar Dahl* (s), Sörlin* (s), Hernelius (h), Sörenson (fp) och Ivar
Andersson (s); samt
från andra kammaren: herrar Adamsson (s), Nilsson i Östersund (s),
Hamrin i Jönköping (fp), Henningsson* (s), Wahlund (ep), fru Thunvall
(s), herrar Johansson i Trollhättan (s), Nelander (fp), Larsson i Luttra
(ep) och Werner (h).
* Ej närvarande vid justeringen.
Reservation
av herrar Sveningsson, Hernelius och Werner (alla h), vilka anfört:
Frågan om kommunernas rätt att engagera sig i turistnäringen kan göras
till föremål för skilda bedömningar. Syftet med förevarande proposition
torde närmast vara att möjliggöra kommunal medverkan till uppförande
och drivande av turisthotell. Sådana engagemang kan visserligen te sig
naturliga mot bakgrunden av det turistinriktade friluftslivets ökade krav.
Men det måste också beaktas att sådan verksamhet är förenad med betydande
ekonomiska risker, som måhända inte alltid klart kan bedömas av
de kommunala myndigheterna. Det kan därför finnas skäl att gå försiktigt
fram när det gäller att vidga kommunernas kompetens på detta område.
Kommunalrättskommittén har framhållit att frågan i och för sig bäst kan
bedömas sedan kommittén framlagt resultatet av sin nu pågående allmänna
översyn av frågan om kommunernas befogenheter. Kommittén har emellertid
liksom föredragande statsrådet funnit skäl att bryta ut nu förevarande
kompetensfråga till behandling i särskild ordning. Enligt vår mening är
8
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 18 år 1968
det inte förenat med någon olägenhet att låta frågans avgörande anstå i
avvaktan på den samlade bedömning av de kommunala kompetensfrågorna
som kommer att äga rum.
Vi finner därför att utskottet bort föreslå,
att riksdagen med bifall till motionerna I: 786 och II: 1017
avslår proposition nr 44.
ESSELTE AB STHLM 68
814260