Bankoutskottels utlåtande nr 29 år 1968
1
Nr 29
Utlåtande i anledning av motioner om utbyggd statlig prognosverksamhet
och ekonomisk planering.
I motionerna 1:71 av herr Dahlén in. fl. och II: 107 av herr Wedén in. fl.
yrkas att riksdagen hos Kungl. Maj :t skall hemställa om en parlamentarisk
utredning med uppgift att lägga fram förslag till en förbättrad och utbyggd
statlig prognosverksamhet och ekonomisk planering i enlighet med vad som
anförs i motionerna.
Motionerna
Motionerna behandlar en lång rad problem förknippade med den ekonomiska
planeringen på nationell och regional nivå. Allmänt anförs i fråga
om den ekonomiska planeringens syften att den skall innefatta goda prognoser,
klarlägga olika handlingsalternativ och deras konsekvenser samt befrämja
en samordning av olika offentliga åtgärder och av den statliga sektorns
och övriga samhällsekonomiska sektorers handlande.
En första förutsättning för att den ekonomiska planeringen skall kunna
vara till verklig nytta för politiken och den offentliga debatten kring denna
är, säger motionärerna, att man känner till de praktiskt intressanta handlingsalternativen.
Kritik framförs emot att endast ett enda alternativ framställts
i långtidsutredningarna. Frånvaron av ens några få i stora drag genomförda
alternativ innebär enligt motionärernas mening inte bara att
långtidsutredningarnas värde som debattunderlag avsevärt minskas. En väl
så allvarlig brist är, anförs det, att om utredningens slutsatser »på någon
punkt inte slår in, så rasar därmed slutsatserna mer eller mindre samman».
Motionärerna anser att utredningsarbetet bör byggas ut så att det blir möjligt
att få fram ett statistiskt underlag som belyser utvecklingen i stora
drag enligt några alternativa antaganden. De uppger att den ekonomiska
planeringen i Frankrike bl. a. bestått i att olika planskisser förelagts regering
och riksdag innan detaljerade planer upprättats.
Motionärerna uttalar att de svenska långtidsutredningarna har »ett begränsat
informationsvärde för alla dem som vill bilda sig en uppfattning om
den sannolika ekonomiska utvecklingen under de närmaste åren och av de
önskemål som mot denna bakgrund kan ställas». Anledningen härtill är att
långtidsutredningarna »inte kompletteras med någonting som är ett uttryck
1—Bihang till riksdagens protokoll 1968. 8 saml. Nr 29
2
Bankoutskottets utlåtande nr 29 år 1968
för regeringens politiska avsikter». De svenska långtidsutredningarna kan
därför »inte på något sätt» jämställas med de plandokument i andra länder
som utöver prognosmaterialet innehåller »viktiga slutsatser» om regeringens
politik i framtiden. Motionärerna tycker sålunda att det är en betydande
brist, att det inte i Sverige framläggs någon ekonomisk prognos som kompletteras
med politiska bedömningar, och anser det vara önskvärt att ett
dokument publiceras där regeringen redovisar vilka alternativ den anser
vara mest realistiska och vilken politik den avser att försöka förverkliga.
Vidare anförs i motionerna att planeringen bör göras rullande, eftersom
planerna i annat fall ganska snabbt blir föråldrade och föga intressanta som
informationskälla. Motionärerna anser att man måste vara beredd att snabbt
anpassa planerna till ändrade förutsättningar. En nackdel med det nuvarande
svenska systemet sägs vara att planhorisonten ständigt minskar under
planperioden. En oförändrad plan utgör mot slutet, menar motionärerna,
inte någon rimlig grund att bygga på för dem som är beroende därav och
ger föga vägledning för praktisk politik. En möjlighet att komma förbi dessa
nackdelar anges vara att ta upp planen till prövning varje år och därvid
förskjuta den med ett år. En annan möjlighet vore att vid en femårig planperiod
utarbeta nya planer vart tredje år, så att planerna komrne att »ligga
om lott».
Motionärerna anser det önskvärt att den nuvarande långtidsbudgeten
utvecklas i riktning mot en flerårig statlig »rambudget». Denna skulle ange
huvuddragen i budgetutvecklingen både på inkomst- och utgiftssidan för
några år framåt och också innehålla en på politiska värderingar grundad
angelägenhetsgradering av större reformer. Den nuvarande långtidsbudgeten
erkänns vara ett värdefullt hjälpmedel för den ekonomiska politiken men
sägs likväl vara av begränsat värde på grund av sitt starkt begränsade politiska
innehåll. I samband med framläggande av sitt årliga budgetförslag
borde regeringen därför presentera en »rambudget» som belyser hur den
tänkt sig de stora finansiella avvägningarna och större planerade kostnadskrävande
reformer under de närmaste åren.
Den centrala ekonomiska planeringen bör, anförs det vidare, kompletteras
med en regional aspekt. Planeringen sker, hävdas det, »som om landet vore
punktformigt och alla aktiviteter äger rum på samma ställe. Så är ju emellertid
inte fallet.» Motionärerna erinrar om alt statliga investeringar i vägar
och utbildningsanstalter o. s. v. har inte bara en direkt verkan på den ekonomiska
aktiviteten i olika regioner utan också en viktig indirekt effekt
genom att de påverkar näringslivets förutsättningar och därmed framtidsplaneringen.
Avsikten med förslaget är dels att ge berörda parter en samlad
bild av den väntade ekonomiska utvecklingen i landets olika delar, dels att
skapa en grundval för den ekonomiska planeringen på regional och kommunal
nivå samt inom näringslivet. Det erinras också om att utländska
erfarenheter tyder på att de tekniska svårigheterna när det gäller att ge den
Bankoutskottets utlåtande nr 29 år 1968
3
centrala planeringen en regional aspekt är betydande. En regional aspekt på
den ekonomiska planeringen skulle emellertid ge en naturlig kontakt med
den planering som rör lokaliseringsfrågorna och ge ett begrepp om de problem
som lokaliseringspolitiken behöver lösa. I detta sammanhang berörs
också frågan om den s. k. fysiska riksplaneringen, särskilt behovet av en
mycket långsiktig plan för markdispositionen.
Ett annat område som kräver en mycket långsiktig planering är, påpekar
motionärerna, arbetskraftsplaneringen. Långtidsutredningarnas undersökningar
om den sannolika efterfrågeutvecklingen på arbetsmarknaden bör
fördjupas och man bör försöka urskilja olika yrkeskategorier för att få ett
bättre grepp om de utbildningsmässiga konsekvenserna av utvecklingen.
Även här är en »regionalisering» av den statliga planeringen viktig. Erfarenheterna
hittills av långsiktiga prognoser av arbetskraftsefterfrågan betecknas
som »knappast uppmuntrande», men bättre resultat torde enligt motionärerna
kunna uppnås på grundval av långsiktiga bedömningar av strukturella
förskjutningar i ekonomin. Slutsatser bör kunna dras om efterfrågeutvecklingen
i stort för vissa huvudgrupper av personal.
Motionärerna behandlar slutligen frågan om stabiliseringspolitikens anknytning
till den ekonomiska planeringen. Det anges som en mycket angelägen
uppgift att utforma den ekonomiska planeringen så att stabiliseringspolitikens
långsiktiga verkningar belyses. Den ettåriga statsbudgeten, som
bör kompletteras med en flerårig »rambudget», bör samordnas med nationalbudgeten;
härigenom skulle en jämförelse med långa perspektiv av statens
och hela nationens ekonomiska tillväxt kunna underlättas. Motionärerna
säger sig emellertid vara väl medvetna om att »det här rör sig om
mycket svåra problem, vilka inte kan lösas helt tillfredsställande inom överskådlig
framtid». Vidare hävdas att planeringen i regel inte tar upp prisproblematiken
utan räknar med antaganden om fasta priser. Ändringar av
prisnivån och nominella löner sägs emellertid medföra allvarliga svårigheter
för planeringen och för hela den ekonomiska politiken, problem som måste
genomarbetas vetenskapligt.
Vissa uppgifter om i motionerna behandlade frågor
Långtidsutredningar
Långsiktiga bedömningar av den ekonomiska utvecklingen har sedan ett
tjugotal år tillbaka utförts i farm av långtidsutredningar, avseende femårsperioder.
Den första långtidsbedömningen gjordes 1948 och en andra åren
1950—1951. De därpå följande långtidsutredningarna utmynnade i rapporter
1952 och 1956. Den femte långtidsutredningens rapport publicerades i
början av 1966 och avsåg i första hand perioden 1965—1970 men behandlade
också perspektiven för 1970-talet.
De fyra första långtidsutredningarna utfördes av fristående expertkom1*
— Bihang till riksdagens protokoll 1968. 8 samt. Nr 29
4
Bankoutskottets utlåtande nr 29 år 1968
mittéer med sekretariat som nyorganiserades för varje utredning. Med
hänsyn till behovet av en rullande planering anförtroddes år 1962 arbetet
med långtidsplaneringen åt ett fast sekretariat, det nuvarande sekretariatet
för ekonomisk planering i finansdepartementet. Den senaste långtidsutredningen
utarbetades inom detta sekretariat på grundval av material som
tillkommit i samarbete mellan offentliga myndigheter, instanser inom näringslivet
och enskilda utredningsmän. Utredningsmaterialet diskuterades
på expertnivå i det till finansdepartementet anknutna utredningsrådet. Delar
av utredningsresultatet diskuterades vidare i det ekonomiska planeringsrådet.
Långtidsutredningarna syftar till att kartlägga och analysera de långsiktiga
utvecklingstendenserna i ekonomin. Utredningarna har däremot inte
varit avsedda att leda fram till något översiktligt program för ekonomin.
De har karakteriserats som »informerande och vägledande instrument för
de instanser — politiska organ, ledningar för offentliga och privata verksamheter
etc. — som har att praktiskt forma de långsiktiga handlingslinjerna».
Urvalet av de problem som närmare belyses har i allmänhet skett
utifrån en bedömning av de centrala politiska instansernas behov av information
för handlandet på längre sikt. Utredningarna har därför i betydande
utsträckning behandlat ekonomisk-politiska problem och sökt klarlägga de
nya förutsättningar för och de nya krav på den ekonomiska politiken som
betingats av förändringar i de ekonomiska utvecklingstendenserna. I tidigare
långtidsutredningar ledde dessa överväganden ibland till politiska
rekommendationer. Den senaste långtidsutredningen har emellertid avstått
från sådana. Den omständigheten att den innehåller siffermässiga fördelningar
för olika sektorer och ändamål innebär inte någon värdering eller
något politiskt ställningstagande.
Den senaste långtidsutredningen leder, liksom de tidigare, fram till en
bedömning av den sannolika utvecklingen under en viss period och det
sannolika läget ett visst år. Såväl förändringstalen som slutläget uttrycker
en från konjunkturrörelser rensad trendutveckling. Utredningen syftar till
att ange en kapacitetsutveekling men kan, på grund av svårigheterna eller
omöjligheten att förutse konjunkturutvecklingen på längre sikt, inte ange
i vilken grad denna kapacitet i verkligheten kommer att utnyttjas.
Den senaste långtidsutredningen utmynnar som nämnts i en beräkning
av den utveckling som bedömts som mest sannolik. Några fullständigt genomförda
alternativa kalkyler föreligger inte. På flera punkter diskuteras
emellertid alternativa utvecklingslinjer. Så är fallet med t. ex. befolkningsutvecklingen
och den framtida resursfördelningen, där olika ytterlighetslinjer
anges. Fullt utarbetat föreligger dock bara ett medelalternativ.
Vissa regionala utvecklingstendenser belyses i en bilaga till den senaste
långtidsutredningen. Problem sammanhängande med den ekonomiska utvecklingen
inom olika regioner är föremål för fortlöpande uppmärksamhet
Bankoutskottets utlåtande nr 29 år 1968 5
bl. a. inom lokaliseringsberedningen och den i anslutning till denna tillsatta
expertgruppen för regional utredningsverksamhet.
I den nyligen framlagda propositionen nr 125 angående komplettering av
riksstatsförslaget för budgetåret 1968/69, m. m., redovisas resultatet av en
avstämning av 1965 års långtidsutredning gentemot den faktiska utvecklingen
under de tre år, 1966 t. o. in. 1968, som nu kan överblickas. Studien
har i första hand inriktats på att söka klargöra om förutsättningarna för
den långsiktiga ekonomiska utvecklingen har ändrats under dessa år jämfört
med utredningens kalkyl. Den har koncentrerats till vissa områden,
vilka bedömts som strategiska. Däremot har någon fullständig inventering
av de långsiktiga planerna hos företag, myndigheter o. s. v. ej genomförts.
Den företagna avstämningen presenteras i en större biläga (bilaga 2) till
propositionen. Sammanfattningsvis anföres där bl. a. (s. 52), att ett inslag
i avstämningen bestått i att söka finna i vad mån och på vad sätt olika
metoder för framtidsbedömningarna kan förbättras, statistiskt och annat
underlag kan vidgas och göras bättre, om problem som kan bedömas vara av
betydelse för utvecklingen förbisetts eller fått en otillräcklig behandling
etc. Ett par problemområden av detta slag, bl. a. frågan om möjligheterna
att komplettera långtidsutredningarna med regionala uppdelningar, berörs
särskilt i redogörelsen.
Långtidsbudgeter
Sedan ett tiotal år tillbaka utarbetas varje år en långtidsbudget för statens
inkomster och utgifter. Långtidsbudgeten sträcker sig numera över en fyraårsperiod.
Den anger omfattningen av de finansiella och reala resurser som
behövs för att uppställda målsättningar skall kunna uppfyllas och gjorda
åtaganden infrias. Avsikten är att ange konsekvenserna av redan fattade
beslut och inte att försöka förutse effekterna av de reformer och nya beslut
som kan komma att aktualiseras under den period långtidsbudgeten omfattar.
Långtidsbudgeten utgör därför inget försök att förutse den troliga
utvecklingen eller ange en önskvärd utveckling.
Långtidsbudgeten är ett planeringsinstrument i den meningen att den
syftar till att skapa ett bättre underlag för statsmakternas beslut. De utgiftsanspråk
som framräknas i långtidsbudgeten ställs mot prognoser för inkomstutvecklingen
och de samhällsekonomiska förutsättningarna i övrigt.
Mot bakgrund av den utvecklingsbild som långtidsbudgeten tecknar kan
omprövningar i restriktiv riktning ske av utgifter som ingår i långtidsbudgeten,
varigenom utrymme kan skapas för angelägna reformer eller
stabiliseringspolitiska åtgärder.
Vissa frågor rörande långtidsplanering i andra länder
Motionärerna berör i vissa avseenden frågor om långtidsplaneringen i
G
Bankoutskottets utlåtande nr 29 år 1968
andra länder. Detta gäller bl. a. den ekonomiska långtidsplaneringens politiska
förankring, utarbetandet av alternativ samt belysningen av regionala
aspekter i den långsiktiga planeringen. Intresset koncentreras i fortsättningen
på Frankrike, Norge och Storbritannien.
Den ekonomiska långtidsplaneringen i Frankrike har en mycket stark
politisk anknytning. Chefen för det centrala planeringsorganet (Commissariat
Général du Plan) tillhör premiärministerns kansli och har en ställning
som i vissa avseenden står mycket nära en ministers. En rad olika
alternativ i fråga om den ekonomiska utvecklingen, resursernas fördelning
på konsumtion och investering, konsumtionens struktur, den sociala och
regionala politikens inriktning o. s. v. utarbetas inom det centrala planeringsorganet
i samråd med ett betydande antal kommittéer, där näringslivet
och arbetsmarknadens organisationer är representerade. Dessa olika alternativ
diskuteras i ett ekonomisk-socialt råd (Conseil Economique et Social)
och underställs därefter parlamentet. Detta debatterar de olika alternativen
och beslutar om den huvudsakliga inriktningen vid den slutgiltiga planeringen.
Planen färdigställs härefter inom det centrala planeringsorganet
och underställs sedan ånyo parlamentet för godkännande. Det åligger det
centrala planeringsorganet att under planperioden övervaka att huvudlinjerna
i planen fullföljs i möjligaste mån. Härvid är målet inte att uppnå
siffermässig överensstämmelse med planen. Redan konjunkturella variationer
gör detta svårgenomförbart och därtill kommer att planen inte medger
någon direkt styrning av marknaderna. Den senaste planen har i den lag
varigenom den sattes i kraft karakteriserats som ett »instrument för inriktning
av den ekonomiska utvecklingen och det sociala framåtskridandet»
(»instrument d’orientation de 1’éxpansion economique et du progrés
social»).
Även i Norge har den ekonomiska långtidsplanen en relativt stark
politisk anknytning. Den utarbetas i finansdepartementet och underställs
stortinget som en rapport om regeringens syn på den ekonomiska politiken
under de följande fyra åren. Rapporten utgör samtidigt en analys av huvuddragen
i den ekonomiska utvecklingen i långtidsperspektiv. I stortinget
debatteras rapporten men något formellt beslut fattas inte. Några alternativa
planer utarbetas inte. Regeringens förslag i fråga om den ekonomiska
politiken under de följande fyra åren föreläggs alltså stortinget som ett
förslag.
I Storbritannien synes utvecklingen ha gått mot en starkare politisk anknytning
av långtidsplaneringen. Fram till 1964 hade National Economic
Development Council (NEDC), som består av representanter för bl. a. staten,
arbetsmarknadens organisationer och den ekonomiska vetenskapen, en
stark ställning i den centrala ekonomiska långtidsplaneringen. Ansvaret för
1965 års plan föll helt på staten, även om NEDC tog aktiv del i utarbetandet
av den. Den år 1965 utarbetade planen innehåller regeringsbeslut om stat
-
Bankoutskottets utlåtande nr 29 år 1968
7
liga utgifter fördelade på huvudprogram, t. ex. försvar, vägar, utbildning
och hälsovård, för budgetåren t. o. m. 1969/70 (1 april 1969—31 mars 1970).
Vad beträffar planering på regional nivå kan konstateras att den senaste
franska långtidsplanen innehåller en relativt utvecklad sådan planering.
Landet har indelats i 21 regioner, vardera med en »préfet de region» som
vid sin sida har en regional kommitté. Regionala aspekter beaktas under alla
faser av planens utarbetande och fastställande. Genomförandet av planen
innefattar en regionalisering av vissa offentliga investeringar.
De norska långtidsprogrammen innehåller inte någon fördelning på
regional nivå. Den regionala planeringen ägnas emellertid betydande uppmärksamhet
vid utarbetandet av programmen. I varje fylke finns ett planeringsorgan,
och särskilda kommittéer arbetar med regionala frågor rörande
östra Norge, västra Norge och Trpndelag.
Vid utarbetandet av 1965 års långsiktsplan i Storbritannien konstaterades
att politiska beslut skulle behöva fattas om ekonomins infrastruktur, lokalisering
av sysselsättning o. s. v. England uppdelades i 8 olika regioner och
en likande uppdelning gjordes av Skottland och Wales. I var och en av
regionerna finns ett regionalt råd, som har publicerat en råd undersökningar.
Dessa innehåller ofta politiska rekommendationer. De regionala
råden konsulteras ofta av regeringen, t. ex. i frågor rörande järnvägsnedläggelser
och vägbyggande. Någon regionaliserad plan av samma typ som i
Frankrike synes emellertid inte ha beslutats.
Prognosverksamhet på arbetsmarknadsområdet
En särskild organisation för utbildnings- och yrkesprognostisk verksamhet
tillkom på grundval av riksdagsbeslut 1960. Verksamheten var till en
början förlagd till ett prognosinstitut inom arbetsmarknadsstyrelsen. Till
detta anknöts en metodforskningsgrupp, bestående av vetenskapsmän inom
bl. a. ämnena statistik, nationalekonomi och sociologi. I en rapport 1963
redovisade gruppen synpunkter på metodproblem i långsiktiga arbetskraftsprognoser.
År 1964 överflyttades arbetet med utbildnings- och yrkesprognoser
från arbetsmarknadsstyrelsen till statistiska centralbyrån. I samband
därmed överfördes dit också metodforskningsgruppen, vilken numera benämnes
expertrådet. Rådet fungerar som referensgrupp åt statistiska centralbyråns
prognosinstitut, vilken enhet omfattar bl. a. femton akademiskt
utbildade tjänstemän. Till de problem som expertrådet diskuterat hör de
balansrubbningar på olika delar av arbetsmarknaden som kan uppstå till
följd av rationaliseringsverksamheten inom näringslivet och undervisningsväsendets
expansion. I en studie på detta område som publicerades 1965
konstaterades bl. a. att en allmän överblick över hela arbetsmarknaden är
betydelsefull även vid undersökningar rörande särskilda grupper och att en
8 Bankoutskottets utlåtande nr 29 år 1968
geneiell och enhetlig statistisk belysning av utvecklingen på arbetsmarknaden
därför bör eftersträvas.
Statistiska centralbyråns styrelse fastställer årligen ett program för prognosinstitutets
verksamhet under de två närmast följande budgetåren. Även
vissa mera långsiktiga utblickar- förekommer. På ett förberedande stadium
är programmet föremål för remiss till institutets huvudkonsumenter. Arbetet
inom prognosinstitutet har på sistone i främsta rummet inriktats på
arbetsmarknadens tillgångssida. Vad gäller prognosverksamhetens metodik
pagar bl. a. utarbetandet av ett system för att på ett integrerat sätt göra
framskrivningar av utvecklingen inom utbildningsområdet och på arbetsmarknaden.
Beräkningar för olika yrken avses enligt den aktuella kalkylmodellen
göras utifrån en hel arbetsmarknadssektors — t. ex. en näringsgrens
— arbetskraftsbehov. Utbildningspolitiska tendenser, innefattande en
strävan efter ökad flexibilitet på arbetsmarknaden, bidrar till att intresset
vid prognosarbetet koncentreras till relativt stora utbildnings- och vrkesblock.
Utskottet
Utgångspunkten för de motioner som här behandlas är att en utökning
och förbättring av den statliga ekonomiska planeringen bidrar till att göra
marknadshushållningen effektivare. Motionärerna eftersträvar en planering
som skall innefatta goda prognoser, klarlägga olika handlingsalternativ
och deras konsekvenser samt befrämja en samordning både av olika
offentliga åtgärder och av den statliga och den icke-statliga sektorns handlande.
En rad förslag som tjänar dessa syften framläggs. Utskottet redovisar
i det följande sin bedömning av flertalet av dessa förslag vart för sig.
En betydande brist i den nuvarande ekonomiska planeringen är enligt
motionärerna att långtidsutredningarna inte arbetar med flera olika alternativ.
De önskar därför en utredning av hur den ekonomiska planeringen
skall kunna byggas ut så att man kan få fram ett statistiskt underlag som
belyser utvecklingen i stora drag enligt flera alternativa antaganden. I den
senaste långtidsutredningen diskuteras några olika alternativ för den privata
konsumtionens, den offentliga konsumtionens och investeringarnas
utveckling, men fullt genomarbetat föreligger endast ett medelalternativ.
Utskottet delar motionärernas uppfattning att det är önskvärt att långtidsutredningarna
anger flera olika utvecklingsalternativ. Särskilt två omständigheter
talar härför. Den ena är att de grundläggande antagandena om
den framtida utvecklingen på många punkter är osäkra och kan göras till
föremål för olika bedömningar. De som på någon punkt inte delar långtidsutredningarnas
bedömning kommer vid nuvarande system med endast
ett fullt genomarbetat alternativ att möta stora svårigheter att överblicka
effekterna på andra områden av sitt avvikande antagande. Långtidsutred
-
Bankoutskottets utlåtande nr 29 år 1968 9
ningarnas värde som debattunderlag skulle därför avsevärt höjas om olika
alternativ utarbetades. Den andra omständigheten är att utredningens resultat
kommer att förlora mycket av sitt intresse om den faktiska utvecklingen
på någon punkt avviker från den kalkylerade. Erfarenheterna av
den senaste långtidsutredningen utgör enligt utskottets mening ett exempel
på detta. Den faktiska utvecklingen har, som motionärerna påpekar, avvikit
så starkt från långtidsutredningarnas kalkyler att den ekonomiska
politiken endast kunnat få ringa ledning av utredningens slutsatser. Långtidsutredningarnas
karaktär av enbart kalkyler över den framtida kapacitetsutvecklingen
utan antaganden om konjunkturvariationer begränsar utredningarnas
värde som hjälpinstrument för den ekonomiska politiken. Ett
ökat prognosinslag förutsätter emellertid på grund av svårigheterna att
göra långsiktiga konjunkturprognoser att olika alternativ utarbetas. Vad
nu sagts innebär inte att utskottet bortser från de svårigheter som är förknippade
med att utarbeta flera olika alternativ. Mångfalden av de antaganden
som måste ligga till grund för långtidsbedömningarna gör att
antalet alternativ kan bli relativt stort om motionärernas syfte skall fullföljas.
Redan vid två alternativa antaganden om vardera av t. ex. arbetskraftens
förändringar, gifta kvinnors förvärvsintensitet, produktivitetsförändringar,
fördelning av produktionsresultatet mellan privat konsumtion, offentlig
konsumtion och investeringar samt exportens och importens utveckling
blir mönstret lätt oöverskådligt, och svårbemästrade presentationsproblem
kan uppkomma. Utskottet delar motionärernas uppfattning att hithörande
problem bör klarläggas.
En annan betydande brist i den nuvarande ekonomiska planeringen anser
motionärerna vara att det inte i Sverige framläggs någon ekonomisk prognos
som kompletteras med viktigare politiska slutsatser. De efterlyser ett
dokument där regeringen redovisar vilka av de möjliga alternativen den
anser mest realistiska och vilken politik som den således avser att försöka
förverkliga. Korta kommentarer lämnas av regeringen till långtidsutredningarnas
slutsatser, men någon verklig upplysning om politikens inriktning
ges inte. Utskottet instämmer i att regeringen borde redovisa sina
ställningstaganden till långtidsutredningarnas resultat. Dessa utredningars
värde som instrument för samordningen av åtgärder inom olika samhällsekonomiska
sektorer skulle härigenom ökas. Det är nämligen först efter
ett politiskt ställningstagande till målen för den långsiktiga utvecklingen
som den statliga långtidsplaneringen får verklig betydelse för långtidsplaneringen
inom näringsliv, organisationer och kommuner. Givetvis uppkommer
dock en rad problem då politiska beslut med högre grad av konkretion
än hittills skall fattas om målen för den långsiktiga ekonomiska utvecklingen.
Även på denna punkt är motionärernas förslag uppenbarligen förtjänt
av noggrann prövning.
Motionärerna betonar vidare att långtidsplaneringen bör göras rullande
10
Bankoutskottets utlåtande nr 29 år 1968
men lämnar frågan öppen huruvida detta skall innebära en årlig omprövning
eller endast en omprövning med kortare intervall än planperiodens
längd. Utskottet delar motionärernas uppfattning och förordar utan att
ta ställning till förmån för någon av de anvisade metoderna att även detta
spörsmål görs till föremål för utredning. Utskottet förutsätter därvid att
frågan om de erforderliga resursinsatserna vid en övergång till rullande
planering särskilt uppmärksammas. Härvid åsyftas inte endast de centrala
planeringsorganens behov utan även de ytterligare resurser i fråga om
personal m. m. som kommer att behöva avsättas för ändamålet inom näringsliv,
organisationer och kommuner. Påpekas bör också att de teoretiska
problemen vid en avstämning av den långsiktiga utvecklingen mot den
kortsiktiga inte är fullt klarlagda. Svårigheten gäller bl. a. jämförelsen av
den faktiska, av konjunkturvariationer påverkade utvecklingen med en långsiktsutveckling
som antingen rensats från konjunkturvariationer eller kompletterats
med olika konjunkturalternativ.
Vad beträffar den statliga långsiktiga budgetplaneringen erinrar motionärerna
om att den nuvarande långtidsbudgeten inte är en budget i vanlig
mening och att den därför har ett starkt begränsat politiskt innehåll.
Enligt motionärerna vore det värdefullt om långtidsbudgeten kunde utvecklas
i riktning mot en flerårig rambudget, där huvuddragen av budgetutvecldingen
anges och där också en angelägenhetsgradering av större
politiska reformer görs. Utskottet ansluter sig till denna ståndpunkt. Med
de principer som nu gäller för långtidsbudgeten ger denna endast upplysning
om vilken inkomst- och utgiftsutveckling som följer av redan fattade
beslut. Även om information av denna typ kan vara värdefull, förutsätter
en meningsfylld diskussion av de långsiktiga statsfinansiella perspektiven
att större planerade reformer under perioden redovisas och att i samband
därmed de finansiella awägningsproblemen på längre sikt belyses. Kravet
att finanspolitiken på längre sikt måste vara så rörlig att erforderligt utrymme
för konjunkturstabiliserande åtgärder alltid är tillgängligt gör emellertid
att det ofta kan vara svårt att i förväg ange tidpunkten för planerade
reformer. Den av motionärerna anvisade vägen med en angelägenhetsgradering
av eftersträvade reformer förefaller dock att vara framkomlig. En
utredning av frågan efter de riktlinjer som skisseras i motionerna vill utskottet
därför förorda.
Önskemålet att en regional aspekt skall anläggas på långsiktsplaneringen
ägnas ett betydande intresse i motionerna. Förslaget syftar till att skapa
ett instrument som dels ger en samlad bild av utvecklingen i olika delar av
landet, dels kan ligga till grund för planeringen på regional och kommunal
nivå samt inom näringslivet. Härigenom skulle man på ett naturligt sätt få
kontakt med den planering som gäller lokaliseringsfrågorna. Motionärerna
åberopar dock erfarenheter från andra länder, bl. a. Frankrike och Storbritannien,
som tyder på att de tekniska svårigheterna med att införa en
Bankoutskottets utlåtande nr 29 år 1968 11
regional aspekt vid långsiktsplaneringen är betydande. I den senaste långtidsutredningen
belyses vissa regionala utvecklingstendenser och problem
i en särskild bilaga. Material som insamlats av utredningen har överlämnats
till inrikesdepartementet för vidare bearbetning. Utskottet kan för sin del
instämma i syftet med motionärernas förslag. Den totala utvecklingsbilden
kan i många fall undanskymma regionala problem av betydande storleksordning.
En effektiv samordning av statens, landstingens och primärkommunernas
samt näringslivets beslut och åtgärder torde kräva att man preciserar
de ekonomiska långsiktstendenserna även regionvis. Statliga och
kommunala beslut och åtgärder på t. ex. kommunikationsväsendets, bostadsbyggandets,
skolväsendets och sjukvårdens områden påverkar företagens
investeringsplaner och vice versa. Det framstår därför för utskottet
som ytterst angeläget att den regionala aspekten beaktas i högre grad än
vad som varit fallet i tidigare långtidsutredningar. Som motionärerna framhåller
kan en sådan utveckling emellertid vara förknippad med vissa svårigheter.
En sådan svårighet är att privata företag med produktionsenheter
i olika regioner visserligen kan tänkas skapa sig en relativt säker uppfattning
om sin framtida totala produktion och investeringsvolym men ofta
inte kan ange vilken av flera alternativa produktionsanläggningar som
kommer att byggas ut eller var investeringar i nya anläggningar kommer
att förläggas. Osäkerheten torde bli större ju mindre regioner planeringen
avser. Härtill kommer problem av företrädesvis politisk och administrativ
art. Om nämligen staten, som utskottet förordat i det föregående, skall
ange ett utvecklingsalternativ såsom eftersträvansvärt måste detta alternativ
också preciseras regionvis. Planeringen måste således klart ange en
målsättning på det regionala planet. Någon statlig dirigering av övriga sektorer
kan däremot självfallet inte få komma i fråga. En viss flexibilitet är
angelägen i planeringen även på denna nivå. På grund av frågans tekniskt
och politiskt komplicerade natur ter sig en utredning även på denna punkt
angelägen.
En förbättrad långsiktig arbetskraftsplanering intar vidare enligt motionärerna
en central ställning i strävandena att nå ökad planmässighet i statens
agerande. Detta är av betydelse inte minst för utbyggnaden av utbildningsväsendet.
Planeringen bör syfta till att urskilja olika större yrkeskategorier,
och även härvid bör den regionala aspekten beaktas. Ett visst arbete
på detta fält pågår inom statistiska centralbyrån. Enligt utskottets
mening berör motionärerna här en mycket central fråga. Den tidrymd
som förflyter mellan ett beslut om ökad utbildningskapacitet och den
faktiska ökningen av personaltillgången på ifrågavarande område kan i
vissa fall uppgå till mer än ett decennium.
En svaghet som bar vidlått tidigare undersökningar är att man i alltför
hög grad har gjort bedömningar för speciella grupper isolerat. Det är angeläget
att i stället mot bakgrund av strukturella förskjutningar i ekonomin
12
Bankoutskottets utlåtande nr 29 år 1968
söka dra slutsatser av efterfrågeutvecklingen i stort för vissa huvudgrupper
av personal: vårdpersonal, undervisningspersonal, administrativ personal,
tekniskt inriktad personal etc. Utbildningssystemet bör sedan, i den
mån detta kan ske utan större olägenheter, utformas så att den definitiva
yrkesspecialiseringen kommer på ett relativt sent utbildningsstadium och
minskar reaktionstiden vid ändringar i utbildningsbehovet. Utskottet finner
i likhet med motionärerna att det är angeläget att genom ett intensifierat
utredningsarbete söka få till stånd förbättrade metoder på detta område av
långsiktsplaneringen. Detta bör lämpligen ske i anslutning till den övriga
utredningsverksamhet som utskottet här förordat.
I motionerna behandlas slutligen frågan om den långsiktiga planeringens
anknytning till stabiliseringspolitiken. De stabiliseringspolitiska medlens
långsiktiga verkningar säges böra analyseras så att de från långsiktssynpunkt
lämpligaste stabiliseringspolitiska åtgärderna kan väljas. I anslutning
härtill påpekas att planeringen normalt räknar med fasta priser och
sålunda i regel förbigår prisproblematiken. Oförutsedda ändringar i prisnivån
och den nominella lönenivån medför allvarliga svårigheter för planeringen
och den ekonomiska politiken. Motionärerna anser att dessa problem
måste genomarbetas vetenskapligt. Utskottet delar motionärernas uppfattning
att dessa frågor vore förtjänta av vidare utredning.
Vad som erfordras för att en mera tillfredsställande prognosverksamhet
och ekonomisk planering skall komma till stånd är inte bara ett successivt
förbättringsarbete utan en grundlig och förutsättningslös översyn av hela
problemkomplexet. I likhet med motionärerna anser utskottet att en sådan
översyn, vid vilken åtskilliga principiella frågor av stor politisk vikt kommer
att aktualiseras, bör genomföras av en parlamentariskt sammansatt
kommitté.
Utskottet hemställer således,
att riksdagen med bifall till motionerna I: 71 och II: 107
hos Kungl. Maj :t hemställer om en parlamentarisk utredning
rörande förbättrad statlig prognosverksamhet och ekonomisk
planering i enlighet med vad utskottet ovan anfört.
Stockholm den 7 maj 1968
På bankoutskottets vägnar:
C. G. REGNÉLL
Närvarande:
från första kammaren: herrar Ståhle (s), Åke Larsson (s), Palm
(s)*, Åkerlund (h), Lundin (s), Stefanson (fp), Mattsson (ep) och Brundin
(h) *;
från andra kammaren: herrar Regnéll (h), Hagnell (s)*, Franzén i
Motala (s), Börjesson i Glömminge (ep), Bengtsson i Landskrona (s), Ekström
i Iggesund (s), Löfgren (fp) och Hyltander (fp)*.
* Ej närvarande vid justeringen.
Bankoutskottets utlåtande nr 29 år 1968
13
Reservation
av herrar Ståhle, Åke Larsson, Palm, Lundin, Hagnell, Franzén i Motala,
Bengtsson i Landskrona och Ekström i Iggesund (alla s), vilka ansett att
utskottets yttrande och hemställan bort ha följande lydelse:
»Innan utskottet tar upp motionärernas förslag till detalj granskning vill
utskottet inledningsvis anföra några allmänna reflexioner om den ekonomiska
planeringens inriktning. Avsikten med den långsiktiga ekonomiska
planeringen i Sverige är att skapa en gynnsam miljö för en snabb utveckling
mot höjd produktivitet och ökad trygghet. Syftet är däremot inte att låsa
utvecklingen vid en detaljerad och fixerad plan för ekonomin. Den senaste
långtidsutredningen karakteriseras t. ex. som ett »informerande och vägledande
instrument för de instanser -— politiska organ, ledningar för offentliga
och privata verksamheter etc. — som har att praktiskt forma de långsiktiga
handlingslinjerna». Grundläggande villkor för den ekonomiska planeringen
är med vissa modifikationer bl. a. fritt konsumtions- och yrkesval
samt fri konkurrens och etableringsrätt. Hit hör också ett starkt beroende av
utlandsmarknaderna och en liberal handels- och tullpolitik.
Erfarenheten visar emellertid att marknadsmekanismen inte alltid är
tillräcklig som styrmedel. Den ekonomiska och tekniska utvecklingen medföi
en koncentration till stora produktionsenheter varigenom de ekonomiska
besluten får en allt större omfattning samtidigt som de medför allt längre
gående bindningar för framtiden. Detta gäller för investeringar i såväl forskning
och utbildning som produktionsanläggningar och samhälleliga serviceanläggningar.
Bedömningar måste här göras som sträcker sig långt fram i
tiden. Den långsiktiga planering som äger rum inom olika samhällsekonomiska
sektorer måste för att bli meningsfull vila på realistiska förutsättningar
om utvecklingen inom andra sektorer och inom totalekonomin. En
ekonomisk planering som inte omfattar alla sektorer blir uppenbarligen
alltför ofullständig. Någon detaljreglering av ekonomin eftersträvas emellertid
inte, utan tyngdpunkten har lagts på samordning och samarbete. Den
centrala planeringens främsta uppgift är att samordna planeringen på olika
delområden och nivåer och att göra erforderliga avvägningar. Den centrala
planeringen baseras på de bedömningar som görs i långtidsbudgeten, särskilda
samarbetsgrupper för olika delar av näringslivet och de regionala
planeringsorganen, vilka i sin tur bygger på den planering som sker inom
företag, kommuner och myndigheter. Förloppet har i olika sammanhang
karakteriserats som en »planerad marknadshushållning».
I motionerna anges två olika huvudlinjer för den ekonomiska planeringen.
Den ena, i motionerna betecknad som socialistisk, beskrivs som eu ökad
offentlig, närmast statlig, centraldirigering och detaljreglering av ekonomin.
Den sägs vilja ersätta marknadshushållningen med »planhushållning». Den
14
Bankoutskottets utlåtande nr 20 år 1968
andra huvudlinjen, i motionerna betecknad som liberal, beskrivs som en
ökad planmässighet främst i användningen av de generella ekonomisk-politiska
medlen och anges syfta till att göra marknadshushållningen effektivare.
Vidare efterlyses ställningstaganden av regeringen i fråga om den
politik som man avser att söka förverkliga.
Utskottet har inte funnit anledning uppehålla sig vid den av motionärerna
använda terminologin. I den mån den av motionärerna beskrivna huvudlinjen
med statlig detaljreglering av ekonomin är avsedd som en karakteristik
av nuvarande planeringsmetoder är beskrivningen enligt utskottets mening
klart vilseledande. Någon statlig centraldirigering eller detaljreglering
förekommer inte i den utsträckning motionernas ordalag tycks antyda och
eftersträvas inte heller. Utskottet, som förutsätter att den som »liberal»
betecknade handlingslinjen är den som förordas av motionärerna, kan vidare
inte underlåta att påpeka det svarförenliga i att å ena sidan avsäga
sig alla möjligheter att med andra än generella ekonomisk-politiska medel
påverka den ekonomiska utvecklingen, å andra sidan ställa så långtgående
krav på planering, politiska beslut och ledning för andra sektorer som
motionärerna gör. Att ta ställning till ett alternativ som man vill söka förverkliga
och samtidigt avstå från möjligheter att på strategiska punkter
styra utvecklingen i önskad riktning kan utskottet inte finna meningsfullt.
I långtidsperspektivet är det inte möjligt att låta den offentliga och främst
statliga sektorn tjänstgöra som enda regulator för samhällsekonomin.
Utskottet övergår härefter till att närmare granska motionärernas förslag
vart för sig.
En betydande brist i den nuvarande ekonomiska planeringen är enligt
motionärerna att långtidsutredningarna inte arbetar med flera olika alternativ.
De önskar därför en utredning av hur den ekonomiska planeringen
skall kunna byggas ut så att man kan få fram ett statistiskt underlag som
belyser utvecklingen i stora drag enligt flera alternativa antaganden. I den
senaste långtidsutredningen diskuteras några olika alternativ för den privata
konsumtionens, den offentliga konsumtionens och investeringarnas
utveckling, men fullt genomarbetat föreligger endast ett medelalternativ.
Utskottet delar i och för sig motionärernas önskemål att långtidsutredningarna
skall ange olika alternativ. Det går emellertid inte att bortse från de
svårigheter en sådan arbetsmetod medför. Mångfalden av de antaganden
som måste ligga till grund för långtidsbedömningarna gör att antalet alternativ
måste bli relativt stort om motionärernas syfte skall fullföljas. Redan
vid två alternativa antaganden om vardera av t. ex. arbetskraftens förändringar,
gifta kvinnors förvärvsintensitet, produktivitetsförändringar, fördelning
av produktionsresultatet mellan privat konsumtion, offentlig konsumtion
och investeringar samt exportens och importens utveckling blir mönstret
lätt oöverskådligt, och svårbemästrade presentationsproblem kan uppkomma.
Genom det arbete med en ekonometrisk modell av den svenska ekonomin
Bankouiskottcts utlåtande nr 29 år 1968
15
som påbörjats kan det emellertid bli möjligt att bemästra dessa problem
och i en framtid presentera flera olika utvecklingsalternativ. Utskottet kan
inte dela motionärernas uppfattning att problem av denna typ skulle föras
närmare en lösning genom en parlamentarisk utredning.
Motionärerna hävdar att avsaknaden av fullständigt genomarbetade alternativ
gör att »om det i praktiken visar sig att utredningens antaganden
på någon viktig punkt inte slår in, så rasar därmed slutsatserna mer eller
mindre samman». Detta uttalande grundar sig enligt utskottets uppfattning
på ett missförstånd. Som tidigare påpekats utgör långtidsutredningens kalkyler
sammanfattningen av en bedömning av trendutvecklingen i ekonomin.
De får alltså inte uppfattas som prognoser för konjunkturvariationerna
omkring trendutvecklingen. Den omständigheten att den faktiska utvecklingen
på grund av konjunkturella variationer kommit att avvika från
den beräknade gör alltså inte att kalkylerna »rasar samman». Det ligger
inte något anmärkningsvärt i att den ekonomiska utvecklingen under en
avmattningsperiod avviker från en kalkylerad trend. De eftersläpningar
som kan ha uppkommit kan mycket väl återhämtas vid en konjunkturuppgång.
En annan betydande brist i den nuvarande ekonomiska planeringen anser
motionärerna vara att det inte i Sverige framläggs någon ekonomisk
prognos som kompletteras med viktigare politiska slutsatser. De efterlyser
ett dokument där regeringen redovisar vilka av de möjliga alternativen den
anser mest realistiska och vilken politik som den således avser att försöka
förverkliga. Enligt utskottets mening bär motionärerna inte tillräckligt belyst
innebörden av sitt förslag och de problem som uppkommer då politiska
beslut med högre grad av konkretion än hittills fattas om målen för
den långsiktiga ekonomiska utvecklingen.
Utskottet underskattar emellertid inte värdet av politiska ställningstaganden
till olika utvecklingsalternativ. Först efter en deklaration av den
politiska viljeinriktningen torde planeringen i full utsträckning kunna
tjäna som ledning för övriga sektorers handlande. Utskottet kan dock inte
finna att de därmed förknippade problemen är av sådan art att de lämpligen
bör lösas genom en parlamentarisk utredning.
Motionärerna betonar vidare att långtidsplaneringen bör göras rullande
men lämnar frågan öppen huruvida detta skall innebära en årlig omprövning
eller endast en omprövning med kortare intervall än planperiodens
längd. Utskottet delar motionärernas uppfattning om önskvärdheten av en
rullande planering och vill erinra om att då arbetet med långtidsplaneringen
för några år sedan förlädes till finansdepartementet syftet bl. a. var att
få till stånd en rullande långtidsplanering. Som framgår av propositionen
1968: 125 har en avstämning gjorts av långtidsutredningens kalkyler gentemot
den iaktiska utvecklingen under de tre år som nu kan överblickas
av den period den senaste långtidsutredningen omfattade. Mot denna bak
-
16
Bankoutskottets utlåtande nr 29 år 1968
grund har utskottet inte funnit skäl tillstyrka en parlamentarisk utredning
av hithörande problem.
Vad beträffar den statliga långsiktiga budgetplaneringen erinrar motionärerna
om att den nuvarande långtidsbudgeten inte är en budget i vanlig
mening och att den därför har ett starkt begränsat politiskt innehåll.
Enligt motionärerna vore det värdefullt om långtidsbudgeten kunde utvecklas
i riktning mot en flerårig rambudget, där huvuddragen av budgetutvecklingen
anges och där också en angelägenhetsgradering av större politiska
reformer görs. Utskottet vill understryka att kravet att finanspolitiken
på längre sikt skall vara så rörlig att erforderligt utrymme för konjunkturstabiliserande
åtgärder alltid är tillgängligt gör att det i regel är omöjlig
att i förväg ange tidpunkten för planerade reformer. Den av motionärerna
anvisade vägen med en angelägenhetsgradering av eftersträvade reformer
skulle enligt utskottets bedömning inte leda till någon större klarhet
om den framtida reformverksamheten. Den prioritering av framtida
reformer som görs vid en viss tidpunkt betingas självfallet av då rådande
förhållanden inom olika samhälleliga verksamhetsområden, inkomstförhållanden
hos olika befolkningsgrupper o. s. v. Med de snabba omställningsprocesser
som kännetecknar utvecklingen kan betydande omprioriteringar
även på ganska kort sikt bli nödvändiga. Att upprätta en »önskelista» över
reformer som inte kan dateras och som kan komma att omprioriteras torde
enligt utskottets mening snarast vara ägnat att hos olika befolkningsgrupper
väcka förhoppningar som alltför ofta kan komma att svikas. Den allmänna
upplysning om de politiska partiernas prioriteringar som kan utläsas
av partiprogram och genom partiernas agerande i riksdagen och annorstädes
är enligt utskottets mening till fyllest.
önskemålet att en regional aspekt skall anläggas på långsiktsplaneringen
ägnas ett betydande intresse i motionerna. Förslaget syftar till att skapa
ett instrument som dels ger en samlad bild av utvecklingen i olika delar
av landet, dels kan ligga till grund för planeringen på regional och kommunal
nivå samt inom näringslivet. Utskottet kan på denna punkt i stort
sett instämma med vad motionärerna anfört. En utveckling av planeringen
i denna riktning är emellertid förknippad med vissa svårigheter, vilket också
erfarenheterna i andra länder visar. Ett omfattande arbete pågår på detta
område i syfte att nå en ökad regionalisering av den ekonomiska planeringen,
och en regional planering har också påbörjats i länen. Den syftar till
att få fram en regionalpolitisk målsättning för befolkningens och näringslivets
fördelning i olika län. Planeringen är i första hand avsedd att bilda
underlag för myndigheternas beslut om bostadsbyggande, statsbidrag till
kommunala investeringar etc. men också som vägledning för näringslivets
utbyggnadsplaner. Slutmålet är en planering på riksnivå med ömsesidig
anpassning mellan länsvisa program och de hela landet omfattande målen
för näringspolitiken.
Bankoutskottets utlåtande nr 29 år 1968
17
En förbättrad långsiktig arbetskraftsplanering intar vidare enligt motionärerna
en central ställning i strävandena att nå ökad planmässighet i
statens agerande. Detta är av betydelse inte minst för utbyggnaden av utbildningsväsendet.
Planeringen bör syfta till att urskilja olika större yrkeskategorier,
och även härvid bör den regionala aspekten beaktas. De metodproblem
som motionärerna här berör är, såsom framgår av den redogörelse
utskottet ovan lämnat, sedan lång tid föremål för utredning. Numera handhas
hithörande frågor av statistiska centralbyråns prognosinstitut, vars organisation
utbyggts till betydande omfattning och som till sitt förfogande
har ett särskilt expertråd. Motionärernas önskemål att prognosverksamheten
skall inriktas på större yrkeskategorier är av allt att döma tillgodosett
inom prognosinstitutets nuvarande verksamhet. Vissa av de synpunkter
som motionärerna framför gäller snarare utbildningspolitikens utformning
än principer och metoder för prognos- och planeringsarbetet. Utskottet finner
det därför inte motiverat att ingå på en närmare diskussion av dem i
detta sammanhang. De skäl som motionärerna anför har inte övertygat
utskottet om att ett utvidgat utredningsarbete bör komma till stånd i de
föreslagna formerna. Lämpligare är uppenbarligen att det metodutvecklingsarbete
som pågår inom statistiska centralbyrån får fortskrida utan
direkt sammankoppling med utredningar beträffande det stora problemkomplex
som motionärerna i övrigt berör.
I motionerna behandlas slutligen frågan om den långsiktiga planeringens
anknytning till stabiliseringspolitiken. De stabiliseringspolitiska medlens
långsiktiga verkningar säges böra analyseras så att de från långsiktssynpunkt
lämpligaste stabiliseringspolitiska åtgärderna kan väljas. I anslutning
härtill påpekas att planeringen normalt räknar med fasta priser och
sålunda i regel förbigår prisproblematiken. Oförutsedda ändringar i prisnivån
och den nominella lönenivån medför allvarliga svårigheter för planeringen
och den ekonomiska politiken. Motionärerna anser att dessa problem
måste genomarbetas vetenskapligt. Utskottet vill i anslutning till deras
uttalanden på förevarande punkt erinra om att i anslutning till den
senaste långtidsutredningen en särskild utredning om de finansiella långtidsperspektiven
publicerades (SOU 1967:6). I denna utredning studeras
de finansiella aspekterna på långtidsutredningens reala kalkyler, varvid
även diskuteras utvecklingen vid alternativa antaganden om priser och
löner. Frågan har sålunda fått en utförligare behandling än vad motionärernas
framställning antyder. Härtill kommer att dessa frågor enligt vad
utskottet inhämtat redan utreds inom finansdepartementet. Något initiativ
i frågan från riksdagens sida torde därför inte vara påkallat.
Flertalet av de problem motionärerna behandlar är centrala för den ekonomiska
planeringen och är föremål för uppmärksamhet i statsdepartementen
samt hos ämbetsverk, vetenskapliga institutioner etc. Motionärerna talar
i detta sammanhang om ett rutinmässigt förbättringsarbete, en be
-
18
Bankoutskottets utlåtande nr 29 år 1968
skrivning som utskottet anser vittna om en betydande undervärdering av
den pågående verksamheten. När utskottet finner sig böra avstyrka motionärernas
förslag betyder detta inte att enligt utskottets mening vidare utvecklingsarbete
skulle vara omotiverat. Utskottet kan däremot inte finna
det lämpligt att sammanföra alla de olika problemkomplexen i en enda parlamentarisk
utredning, eftersom problemen är så skiftande att en sådan
utredning skulle bli ohanterlig om sakkunskap från alla områden skulle
vara företrädd.
Åberopande vad här anförts hemställer utskottet,
att riksdagen avslår motionerna I: 71 och II: 107.»
ESSELTE AB. STHLM 68
814261