Bankoutskottets utlåtande nr 25 år 1968

17

Nr 25

Utlåtande i anledning av motioner angående återlån från allmänna
pensionsfonden.

Frågan om ändrade regler för återlån nr allmänna pensionsfonden har
upptagits

dels i de likalydande motionerna I: 73 av herr Karl-Erik Eriksson och
II: 108 av herr Westberg m. fl., vari föreslås att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t skall hemställa om förslag till sådan ändring av reglementet
för allmänna pensionsfondens förvaltning att

1. arbetsgivare erhåller möjlighet att för återlån få utnyttja de ATP-avgifter,
som inbetalats under loppet av de fem senast förflutna åren,

2. återlån får ske upp till 75 % av inbetalda avgifter och

3. amorteringstiden för betalning av lånen utsträckes till 20 år;

dels i de likalydande motionerna I: 185 av herr Ottosson in. fl. och II: 2il
av herr Nordgren in. fl., vari föreslås att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t skall hemställa

1. att förslag till sådan ändring av reglementet för allmänna pensionsfondens
förvaltning, att arbetsgivare erhåller möjlighet att för återlån få
utnyttja de ATP-avgifter som inbetalats under loppet av de fem senast förflutna
åren och att återlån skall få ske upp till 75 % av inbetalda avgifter,
snarast föreläggs riksdagen,

2. att en utredning rörande utsträckande av amorteringstidens längd för
återlån till 20 år tillsättes.

Gällande bestämmelser

De bestämmelser om återlån från allmänna pensionsfonden som återfinns
i reglementet angående fondens förvaltning (SFS 1959:293; ändring SFS
1967:345) är utformade på följande sätt. De kreditinrättningar som äger
bevilja återlån är riksbanken, bankaktiebolag, postbanken, sparbank, centralkassa
för jordbrukskredit, Sveriges allmänna hypoteksbank, Svenska
skeppshypotekskassan och annan kreditinrättning som Konungen godkänner.
Återlån kan medges den som erlagt tilläggspensionsavgift under föregående
år och får uppgå till högst hälften av det erlagda avgiftsbeloppet, under
förutsättning att detta utgjort lägst 1 000 kronor. Minimisumman för
återlån blir alltså 500 kronor. Kreditinrättning som lämnar återlån får i

18

Bankoutskottets utlåtande nr 25 år 1968

sin tur från vederbörande fondstyrelse låna motsvarande belopp mot fastställd
räntesats. Rätten till återlån är icke ovillkorlig, utan kreditinrättningen,
som under alla omständigheter svarar för återbetalning av det lån den
erhållit från fondstyrelsen, prövar efter vanliga grunder den lånesökandes
kreditvärdighet och kan även fordra säkerhet som vid annan utlåning. Kreditinrättningen
har att amortera sitt lån ur allmänna pensionsfonden med
minst 10 procent årligen och under en tid av högst 10 år. I den mån kreditinrättningen
för sin del medger låntagare mindre amortering eller längre
löptid, övergår dennes återlån således till att bli ett lån av ordinär typ.

Åter lånens omfattning

Återlånens andel av allmänna pensionsfondens totala placeringar vid utgången
av åren 1964—1967 framgår av den tabell som återfinnes i utskottets
föregående utlåtande, nr 24 (s. 8). Under 1967 begärde banksystemet för
återlån på basis av 1966 års avgifter 244,4 milj. kr.

Av de tre styrelser som handhar allmänna pensionsfonden förvaltar den
första avgifter erlagda för statens och kommunernas anställda, den andra
avgifter erlagda för anställda i enskilda företag med minst tjugo arbetstagare
och den tredje avgifter för anställda i övriga enskilda företag samt
egenavgifter erlagda för inkomst av annat arbete än anställning. Av fondens
totala placeringar vid 1967 års utgång, ca 19,3 miljarder kr., svarade de tre
styrelserna för respektive 5,3, 10,2 och 3,8 miljarder kr. Återlånen fördelade
sig icke alls i proportion till dessa andelar. För andra fondstyrelsens del
uppgick de nämligen till 1 138,0 milj. kr. (11,1 procent av denna fondstyrelses
totala placeringar), medan första och tredje fondstyrelsen i återlån hade
placerat blott 8,1 milj. kr. (0,2 procent) respektive 7,0 milj. kr. (0,2 procent).

Motionerna

i motionerna I: 185 och 11:241 lämnas först vissa statistiska uppgifter
om återlånen. Att endast 6 procent av allmänna pensionsfondens tillgångar
i form av återlån kommit de avgiftsbetalande företagen till godo kan, säger
motionärerna, inte anses vara i överensstämmelse med den vid fondens tillkomst
uttalade avsikten att en betydande del av fondmedlen på detta sätt
skulle gå tillbaka till dem som erlagt pensionsavgifterna. Särskilt har de
mindre företagens andel blivit ringa, endast 0,6 procent av den beviljade
återlånesumman, en andel som sätts i relation till att denna kategori företag
bidragit med en femtedel av fondens samlade tillgångar. Att återlånen ej
fått avsedd omfattning beror enligt motionärernas uppfattning på begränsningarna
i nu gällande regler för återlånen. De i motionerna förordade änd -

Bankoutskottets utlåtande nr 25 år 1968 19

ringarna motiveras särskilt med att de skulle tillgodose de mindre företagens
intresse.

Samma synpunkter framförs i största korthet i motionerna 1-73 och
11: 108.

Tidigare behandling av frågan

De bestämmelser rörande återlån som ingick i det år 1959 (prop. nr 100)
framlagda förslaget till reglemente angående allmänna pensionsfondens
förvaltning var uttryck för en strävan att vidga återlånemöjligheterna i jämförelse
med vad som föreslagits av 1957 års pensionskommitté. De godkändes
av riksdagen och gäller alltjämt.

Vid alla efterföljande riksdagar har väckts motioner vari hemställts om
ändringar i återlånereglerna i syfte att ge företagen vidgade möjligheter att
från allmänna pensionsfonden fa bidrag till sin kapitalförsörjning. Motionsyrkandena
har genomgående avslagits av riksdagen. Andra lagutskottet har
i sina utlåtanden i ämnet (1960 nr 6, 1961 nr 56, 1962 nr 13, 1963 nr 2, 1964
nr 18 och 1965 nr 64) flera gånger uttalat, att de gällande återlånereglerna
inte i alla avseenden är helt ändamålsenliga. Häri instämde bankoutskottet
1966 (uti. nr 15). Åren 1960—1964 motiverades andra lagutskottets avstyrkande
av ändringsförslagen med att erfarenheter i någon större utsträckning
av reglernas verkningar ännu inte vunnits. År 1965 hänvisade andra
lagutskottet och ar 1966 bankoutskottet till den då pågående utredningen
om finansiella långtidsperspektiv inom samhällsekonomin. I den reservation
till bankoutskottets utlåtande i ämnet 1967 (nr 49) som då låg till
grund för riksdagens beslut konstaterades att en översyn av återlånereglerna
torde bli en av uppgifterna för den utredning som, enligt vad utskottet
under hand hade inhämtat från finansdepartementet, avsågs bli tillsatt för
att pröva frågor om allmänna pensionsfondens förvaltning m. m.

Över de år 1965 väckta motionerna i ämnet inhämtade andra lagutskottet
yttranden från arbetsmarknadens huvudorganisationer och ett antal topporganisationer
inom näringslivet. Löntagarorganisationerna ställde sig kritiska
till förslagen, medan övriga remissinstanser i huvudsak var positiva. Svenska
bankföreningen avstyrkte dock en förlängning av amorteringstiden till 20 år.

Utskottet

Riksdagen har sedan 1960 årligen fått ta ställning till förslag om vidgade
möjligheter till återlån ur allmänna pensionsfonden. Avvisandet av dessa
förslag har undan för undan motiverats med nya argument. När frågan senast
behandlades, hösten 1967, hänvisades till en utredning som väntades
bli tillsatt för att pröva allehanda frågor rörande allmänna pensionsfondens

20

Bankoatskottets utlåtande nr 25 år 1968

förvaltning. Efter ytterligare ungefär fem månader kan utskottet nu konstatera
att det alltjämt synes stå i vida fältet när den aviserade utredningen
kommer till stånd och hur dess direktiv kommer att utformas.

Avgörande för utskottets bedömning av motionärernas förslag är uppfattningen
att de ifrågavarande ändringarna i återlånereglerna dels är angelägna,
dels också kan genomföras utan att någon utredning erfordras.
Det sistnämnda gäller också i fråga om amorteringstidens längd; utskottet
ansluter sig alltså därvidlag till vad som sägs i motionerna I; 73 och II: 108
och finner icke den i motionerna I: 185 och II: 241 förordade särskilda utredningen
vara motiverad. Att mera generösa återlåneregler är angelägna
framgår med största tydlighet av tillgängliga uppgifter om återlånens fördelning
på allmänna pensionsfondens olika delfonder. Återlånens ytterst
ringa andel av tredje fondstyrelsens placeringar är ett uttryck för att de
mindre företagen endast i obetydlig utsträckning kunnat utnyttja återlånemöjligheterna,
något som står i uppenbar strid mot den vid fondens tillkomst
uttalade principen att en betydande del av fondmedlen i form av återlån
borde gå tillbaka till dem som er lagt pensionsavgifter. Förhållandet är
så mycket betänkligare som de mindre företagens kreditförsörjning även i
övrigt är förknippad med särskilda problem.

I anslutning till vad som anförts i motionerna vill utskottet sålunda föreslå,
att återlånerätt får ackumuleras under fem år, att återlån får ske upp
till 75 procent av inbetalda avgifter och att amorteringstiden för återlån utsträckes
till 20 år. Utskottet hemställer,

att riksdagen i anledning av motionerna I: 73 och II: 108
samt I: 185 och II: 241 hos Kungl. Maj :t hemställer om förslag
till ändring av reglementet angående allmänna pensionsfondens
förvaltning i enlighet med vad utskottet bär
angivit.

Stockholm den 2 april 1968

På bankoutskottets vägnar:

C. G. REGNÉLL

Närvarande:

från första kammaren: herrar Ståhle (s), Åke Larsson (s), Palm (s),
Åkerlund (h)*, Hilding (fp)*, Lundin (s), Enarsson (h)* och Mattsson
(ep)*;

från andra kammaren: herrar Regnéll (h), Berglund (fp), Franzén i
Motala (s), Börjesson i Glömminge (ep), Bengtsson i Landskrona (s), Larsson
i Umeå (fp), Ekström i Iggesund (s) och Rask (s)*.

Ej närvarande vid justeringen.

Bankoutskottets utlåtande nr 25 år 1968

21

Reservation

av herrar Ståhle, Åke Larsson, Palm, Lundin, Franzén i Motala, Bengtsson
i Landskrona, Ekström i Iggesund och Rask (alla s), vilka ansett att
utskottets yttrande och hemställan bort ha följande lydelse:

»Såsom berörts i utskottets föregående utlåtande, nr 24, förestår en utredning
beträffande frågor om allmänna pensionsfondens förvaltning m. m.
En av uppgifterna för denna utredning torde bli en översyn av återlånereglerna.
Någon omedelbar reglementsändring i detta hänseende kan utskottet
inte tillstyrka. Inte heller finns skäl att, såsom föreslagits i motionerna
I: 185 och II: 241, begära en särskild utredning om en förlängning av amorteringstiden
för återlån.

Sistnämnda förslag har framförts trots att förträdarna för den meningsriktning
som motionärerna tillhör såväl 1966 som 1967 vid utskotts- och
kammarbehandlingen av motsvarande ärende ansett sig kunna konstatera
att en ändring av reglementet även på denna punkt kunde ske utan vidare
och att således ingen särskild utredning vore erforderlig. Den tvekan som
kommer till uttryck i det ånyo framlagda förslaget om utredning är enligt
utskottets uppfattning befogad; utskottet vill erinra om att Svenska bankföreningen
år 1965 avstyrkte en förlängning av amorteringstiden till 20
år. Utskottet kan för övrigt inte underlåta att uttala att utskottet mera
allmänt ställer sig tvivlande beträffande motionärernas resonemang om angelägenheten
av att återlånereglerna liberaliseras. Såsom påpekats vid tillfällen
då motsvarande förslag varit uppe till behandling är en sådan ändring
av bestämmelserna inte i och för sig ägnad att öka allmänna pensionsfondens
bidrag till näringslivets kapitalförsörjning. En betydande del av
fondmedlen —- vid utgången av 1967 närmare 30 procent — har tillförts
näringslivet annorledes än genom återlån, nämligen genom placering i obligationer,
förlagsbevis och av hypoteksaktiebolag förmedlade lån. Under det
senaste året bar Sveriges investeringsbank AB tillkommit som en viktig
kanal för allmänna pensionsfondens medel. Återlånens betydelse framstår
vid jämförelsen med övriga här nämnda placeringsformer som tämligen
ringa. Lånen kommer endast de företag till del som har inbetalat motsvarande
pensionsavgifter. Detta innebär bl. a. att, hur än återlånereglerna utformas
i sina detaljer, kapitalintensiva företag och företag stadda i snabb expansion
icke kan dra lika stor nytta som övriga företag av möjligheten till
återlån. Detta förhållande förtjänar noggrant övervägande med hänsyn till
att det, såsom framhålles i motionerna I: 185 och II: 241, är ''av största vikt
att de otillräckliga kreditresurserna fördelas på ett effektivt sätt’.

Åberopande vad här anförts hemställer utskottet,

att riksdagen avslår motionerna I: 73 och II: 108 samt
I: 185 och II: 241.»

MARCUS BOKTR. STHLM 1968 680029