Bevillningsutskottets betänkande nr 7 år 1968

1

Nr 7

Bevillningsutskottets betänkande med anledning av motioner
angående arbetsgivares skyldighet att lämna kontrolluPP9tft
beträffande naturaförmåner.

(2:a avd.)

I de likalydande motionerna 1: 257 av herr Brundin och II: 328 av fru
Sundberg har hemställts, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställer
om förslag till riksdagen angående ändring i taxeringsförordningen
av i motionerna angiven innebörd.

Genom beslut av 1956 års höstriksdag infördes bestämmelsen i 32 § 3
mom. sista stycket kommunalskattelagen att som intäkt av tjänst inte skall
upptas förmåner av mindre värde, som utgått i annat än pengar, om förmånen
kan antas inte vara avsedd att utgöra direkt vederlag för utfört arbete.
I punkt 3 sista stycket av anvisningarna till 32 § kommunalskattelagen anges
som exempel på dylika förmåner rabatter vid inköp av varor i arbetsgivarens
rörelse, förfriskningar som utan ersättning tillhandahålls i samband
med arbetet, måltider som genom arbetsgivarens försorg erhålls till
ett lägre pris än i öppna marknaden eller hyresrätt till fastighet, för vilken
hyran bestämts till obetydligt lägre pris än i orten gällande hyrespris. I anvisningspunkten
uttalas att, vid bedömande av om förmånen skall upptas
som intäkt eller ej, hänsyn skall tas till det sammanlagda värdet av de förmåner
av förevarande slag, som den skattskyldige åtnjutit från samme arbetsgivare.
Vid denna bedömning skall hänsyn tas till den besparing i normala
levnadskostnader som förmånen kan ha inneburit för den skattskyldige.
Vidare gäller som förutsättning för att förmånen inte skall upptas som
intäkt, att förmånen inte framstår som ett med lön eller pension jämförbart
vederlag utan som en åtgärd för att bereda trivsel i arbetet eller liknande
eller att förmånen utgår på grund av sedvänja inom föreliggande yrke eller
verksamhet. Om den skattskyldige mot avstående av förmånen kan erhålla
ersättning i pengar bör förmånen i regel anses som vederlag för utfört arbete
och därför som skattepliktig intäkt.

Enligt 37 § 1 mom. taxeringsförordningen är arbetsgivare inte skyldig att
utan anmamng lämna uppgift om förmåner i annat än pengar, när det som
mottagaren i sådant hänseende sammanlagt åtnjutit från arbetsgivaren —
efter avdrag för vederlag — uppenbarligen inte haft högre värde än 400 kr.
för helt år räknat. Denna bestämmelse har blivit normgivande då det gäller
att bedöma i vad mån förmån av mindre värde skall upptagas som intäkt
1 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 7 samt. Nr 7

2 Bevillningsutskottets betänkande nr 7 år 1968

av tjänst. Departementschefen uttalade härom i proposition 1956: 150, vilken
ligger till grund för 1956 års lagstiftning, att beloppet 400 kr. valts med
tanke på vad som enligt kommunalskattelagen i åtskilliga fall kan tänkas
bli bedömt som skattefritt. Departementschefen framhöll dock, att beloppet
i och för sig inte innebar någon norm för värdet på de intäkter som enligt
bestämmelserna i kommunalskattelagen är undantagna från beskattning.
Vad som kan anses som skattefritt enligt kommunalskattelagen bör förbehållas
praxis att avgöra med hänsyn till omständigheterna i det särskilda
fallet. Ibland kan — menade departementschefen — förmåner med ett sammanlagt
lägre värde än 400 kr. helt eller delvis böra beskattas, medan det
i andra fall är tänkbart, att förmåner med ett sammanlagt högre värde än
400 kr. kan bedömas som icke skattepliktiga. Bevillningsutskottet anförde
i sitt av riksdagen godkända betänkande 1956: 52, att det torde ligga
i sakens natur, att bestämmelser av denna art kommer att bli föremål för
olika bedömanden och därigenom kommer att vålla beskattningsmyndigheterna
ett visst merarbete, särskilt innan en fastare praxis hunnit utbildas.
Med hänsyn till önskvärdheten av att från början samma normer i huvudsak
bör tillämpas i hela landet, underströk utskottet angelägenheten av att
riksskattenämnden skulle genom vägledande uttalanden skapa förutsättningar
för en enhetlig rättstillämpning. Riksskattenämnden utfärdade också
sedermera anvisningar till ledning för taxeringsmyndigheterna rörande
tillämpningen av ifrågavarande bestämmelser (nr 1/1958 p. 1; jfr nr 7/1967
p. 4).

Enligt 37 § 1 mom. taxeringsförordningen behöver uppgift ej lämnas om
ersättning för resa i tjänsten, om ersättningen motsvarar gjorda utlägg och
dessa sammanlagt inte överstiger 500 kr. Inte heller föreligger uppgiftsplikt
för representationsersättning, motsvarande gjorda utlägg, sammanlagt ej
överstigande 500 kr. Undantag från uppgiftsplikt en har vidare gjorts för
traktamentsersättning, som inte överstiger 500 kr. eller inte avser mer än
24 dagar för år räknat, under förutsättning att ersättningen utgått vid vistelse
i tjänsten utom tjänstgöringsorten och att i kontrolluppgiften anmärks
att traktamentsersättning utgått.

De nu återgivna beloppsgränserna i taxeringsförordningen har tillämpats
fr. o. m. 1957 års taxering.

I de förevarande motionerna framhålles att deklarationsarbetet för såväl
arbetsgivare som arbetstagare skulle avsevärt förenklas om de beloppsgränser
på 400 kr. resp. 500 kr., som angivits i 37 § 1 mom. taxeringsförordningen
för arbetsgivares uppgiftsskyldighet beträffande mindre förmåner, rese-,
representations- och traktamentsersättningar, kunde ersättas av en enda
gräns. Motionärerna framhåller vidare att de kostnader som svarar mot de
nuvarande beloppsgränserna stigit avsevärt sedan dessa fastställdes, vilket

3

Bevillningsutskottets betänkande nr 7 år 1968

innebär att en stor del av de tidigare skattefria förmånerna numera blivit
skattepliktiga utan att förmånerna i och för sig blivit värdefullare. Beloppen
bör därför enligt motionärernas mening höjas.

Utskottet

Enligt 32 § 3 mom. sista stycket kommunalskattelagen skall förmån av
mindre värde, som utgått i annat än pengar, inte upptas som intäkt av
tjänst, om förmånen kan antas inte vara avsedd att utgöra direkt vederlag
för utfört arbete. I anvisningarna till detta lagrum uttalas att man vid bedömningen
av om förmånen skall tas upp som intäkt skall ta hänsyn dels
till det sammanlagda värdet av de förmåner av ifrågavarande slag, som
den skattskyldige erhållit från samme arbetsgivare, dels till den besparing
i normala levnadskostnader, som förmånen kan ha inneburit för den skattskyldige.
Om förmånen framstår som ett med lön eller pension jämförbart
vederlag och inte som en åtgärd för att bereda trivsel i arbetet eller liknande
är den skattepliktig. Detsamma gäller om den skattskyldige mot avstående
av förmånen kan erhålla ersättning i pengar.

De bestämmelser i kommunalskattelagen, som reglerar i vad mån förmån
av mindre värde skall upptas som intäkt av tjänst, måste ses i samband
med bestämmelserna i 37 § 1 mom. taxeringsförordningen om arbetsgivares
uppgiftsskyldighet beträffande naturaförmåner. En arbetsgivare behöver
enligt dessa bestämmelser inte lämna kontrolluppgift, om förmånerna,
efter avdrag för vederlag, uppenbarligen haft ett värde som inte överstiger
400 kr. för helt år räknat.

Under förarbetena till lagstiftningen förutsattes att gränsfall skulle uppkomma,
vilka skulle förorsaka taxeringsmyndigheterna ett visst merarbete,
särskilt innan en fastare praxis hunnit utbildas. Därvid underströks angelägenheten
av att riksskattenämnden genom vägledande uttalanden skapade
förutsättningar för en enhetlig tillämpning. I enlighet härmed utfärdade
riksskattenämnden anvisningar till ledning för taxeringsmyndigheterna
rörande tillämpningen av bestämmelserna (nr 1/1958 p. 1; jfr nr 7/1967
p. 4). Enligt anvisningarna har förmånerna indelats i tre grupper nämligen
förmåner, vilka över huvud taget icke bör anses som skattepliktiga, förmåner,
vilkas skatteplikt beror av värdet, och förmåner, vilka alltid bör anses
som skattepliktiga.

Enligt 37 § 1 mom. taxeringsförordningen har från uppgiftsskyldighet
vidare undantagits ersättningar för gjorda utlägg i vissa fall. Arbetsgivare
behöver således inte lämna kontrolluppgift beträffande ersättning för resa
i tjänsten, om ersättningen motsvarar gjorda utlägg och dessa sammanlagt
inte överstiger 500 kr. Uppgiftsskyldighet föreligger inte heller för repre -

4 Bevillningsutskottets betänkande nr 7 år 1968

sentationsersättning, som motsvarar gjorda utlägg och sammanlagt inte
överstiger 500 kr. Om arbetstagare vid vistelse utom tjänstgöringsorten uppburit
traktamentsersättning, som inte överstiger 500 kr. eller inte avser
mer än 24 dagar för år räknat, behöver arbetsgivaren inte lämna kontrolluppgift,
om i denna anmärkes att traktamentsersättning utgått.

De beloppsgränser, som angivits i 37 § 1 mom. taxeringsförordningen för
arbetsgivares uppgiftsskyldighet beträffande mindre förmåner samt rese-,
representations- och traktamentsersättningar, har tillämpats sedan 1957 års
taxering.

I de förevarande motionerna yrkas att de i 37 § 1 mom. taxeringsförordningen
angivna beloppsgränserna 400 kr. och 500 kr. för arbetsgivares uppgiftsskyldighet
beträffande mindre naturaförmåner samt rese-, representations-
och traktamentsersättningar ersättes av en enda gräns och att denna
höjs. Till stöd för yrkandet åberopas att en enda beloppsgräns avsevärt
skulle förenkla deklarationsarbetet för såväl arbetsgivare som arbetstagare
och att de kostnader som svarar mot de nuvarande beloppsgränserna avsevärt
stigit sedan dessa fastställdes. En stor del av tidigare skattefria förmåner
har därför numera blivit skattepliktiga utan att förmånerna i och
för sig blivit värdefullare.

Riksskattenämnden beaktar i olika sammanhang inom ramen för gällande
lagstiftning förändringarna i penningvärdet. Nämnden har sålunda
vid flera tillfällen höjt de normbelopp som gäller för bl. a. beräkning av
värdet av bilförmån samt avdrag för bilkostnader och ökade levnadskostnader.
Även om riksskattenämnden inte har möjlighet att självständigt höja
intäktsgränserna för arbetsgivares uppgiftsskyldighet, kan dock nämnden,
om den med hänsyn till hittills vunna erfarenheter av lagstiftningen anser
det påkallat, i framställning till Kungl. Maj :t aktualisera en sådan författningsändring
som motionärerna åsyftar.

Avslutningsvis vill utskottet erinra om att 1965 års riksdag anhållit om
utredning beträffande samordning och förenkling av den uppgifts- och uppbördsskyldighet
som av det allmänna åläggs arbetsgivare (ABU 30, rskr
261). Chefen för finansdepartementet har i prop. 1967:130 med förslag
till förordning om ändring i uppbördsförordningen m. m. uttalat att förslagen
i propositionen givetvis utformats med beaktande av synpunkten att
arbetsgivarnas medverkan i uppbördssystemet bör underlättas i görligaste
mån. Den av riksdagen begärda utredningen hade emellertid enligt departementschefens
mening en vidare syftning och han avsåg därför att snarast
efter övergången till ADB-systemet begära bemyndigande att tillkalla särskilda
sakkunniga för utredningen. Enligt vad utskottet under hand erfarit
kan denna väntas bli tillsatt under innevarande år. Det i motionerna framförda
önskemålet är således i viss mån tillgodosett. Med det anförda avstyrker
utskottet bifall till motionerna.

Bevillningsutskottets betänkande nr 7 år 1968 5

Under åberopande av det anförda hemställer utskottet

att riksdagen avslår motionerna I: 257 och II: 328.

Stockholm den 27 februari 1968

På bevillningsutskottets vägnar:

JOHN ERICSSON

Närvarande:

från första kammaren: herrar John Ericsson (s), Einar Eriksson (s),
fröken Ranmark (s), herrar Stefanson (fp), Wärnberg (s), Tage Johansson
(s), Lundström (fp) ochFälldin (ep); samt

från andra kammaren: herrar Magnusson i Borås (h), Brandt (s),
Allard (s), Gustafson i Göteborg (fp), Vigelsbo (ep), Andersson i Essvik
(s), fru Nettelbrandt (fp), herr Eriksson i Bäckmora (ep), fru Holmqvist
(s) och herr Nyström (s).

Reservation

av herr Magnusson i Borås (h).

MARCUS BOKTR. STHLM 1968 680026