Bevillningsutskottets betänkande nr 32 år 1968

1

Nr 32

Bevillningsutskottets betänkande med anledning av motioner angående
båttrafiken över Öresund, m. m.

(l:a avd)

I motionerna 1:114 av herr Lundström och 11:205 av herr Sterne har hemställts
att riksdagen måtte anmoda Kungl. Maj:t dels att — där så erfordras i samverkan
med den danska regeringen — avbryta de statsägda Öresundsbolagens och AB Trafikrestaurangers
i motionerna kritiserade verksamhet i samband med öresundstrafiken,
dels att tillsammans med den danska regeringen undersöka möjligheten till en
på sundare grundval uppbyggd reguljär båttrafik över Öresund.

Gällande bestämmelser m. m.

Fartyg och flygplan i trafik mellan Sverige och utlandet har sedan gammalt haft
rätt att ta ombord sitt behov av proviant utan att behöva betala eljest utgående
skatter och andra avgifter och passagerarna har därför kunnat köpa olika varor,
främst rusdrycker och tobaksvaror, till speciellt låga priser såväl för förbrukning ombord
som för införsel i destinationslandet vid resans slut. Olika regleringar och begränsningar
såväl med avseende på provianteringen som på de resandes rätt till införsel
har emellertid införts i syfte att motverka uppkomsten av missförhållanden i
skilda hänseenden.

Trafiken över Öresund och på vissa andra korta rutter har erbjudit speciella problem
som gjort särskilda föreskrifter om utförseln av obeskattade varor i denna trafik
nödvändiga (SFS 1961:128). Bestämmelserna innebär vissa inskränkningar i
bl. a. rätten till försäljning av sådana varor. Obeskattade rusdrycker och tobaksvaror
får medföras från tullområdet endast under villkor att god ordning och nykterhet
upprätthålls ombord. Spritdrycker, vin eller maltdrycker får inte utlämnas
till passagerare för att föras i land, och inte heller mer än 20 cigarretter eller motsvarande
mängd andra tobaksvaror för enkel resa. Andra obeskattade varor än tobaksvaror
och chokladvaror får medföras endast för förtäring ombord. Om huvudsyftet
med turen inte är att upprätthålla trafik i egentlig bemärkelse, får obeskattade
spritdrycker, vin, maltdrycker, tobaksvaror och chokladvaror ej medföras.

Bestämmelserna om proviantering på korta rutter överensstämmer i viss mån med
vad som gäller beträffande de resandes rätt att införa varor tull- och avgiftsfritt.
Om resan företagits på dessa korta rutter eller om utlandsvistelsen varat högst 24
timmar får den resande, om han är bosatt i Sverige, inte medföra rusdrycker som

Biliang till riksdagens protokoll 1968. 7 saml. Nr 32

2

Bevillningsutskottets betänkande nr 32 år 1968

inköpts på transportmedlet och ej heller mer än 40 cigarretter eller motsvarande
mängd andra tobaksvaror. Om resan företagits på andra rutter får den resande, om
han är bosatt i Sverige och om utlandsvistelsen varat mer än 24 timmar, medföra
200 cigarretter eller motsvarande mängd andra tobaksvaror. Har han fyllt 21 år får
han dessutom införa 2 1 starköl samt antingen 1 1 vin och 3/4 1 spritdrycker eller
2 1 vin. Oberoende av resans längd gäller vidare att den resande får medföra andra
varor till ett sammanlagt värde av 275 kr. och dessutom reseutrustning.

De angivna inskränkningarna i fråga om rätten till införsel efter kortvarig utlandsvistelse
genomfördes år 1966 efter riksdagens hörande. I prop. 1966:111 lämnades
en utförlig redogörelse för de överväganden som föregått förslaget. Därvid hade det
bl. a. framhållits att flera skäl, bl. a. kontrollsynpunkter och att det på längre sikt
kunde anses naturligt att all trafik mellan de nordiska länderna betraktas som inrikes
trafik, talar för att den skattefria provianteringen i internordisk trafik helt
slopas. Med hänsyn bl. a. till att en sådan lösning skulle leda till en snedvridning
av konkurrensförhållandena till nackdel för den internordiska trafiken och till att
förutsättningarna för en allmän överenskommelse i sådan riktning även med de
utomnordiska länderna bedömts som små, har man emellertid ansett det lämpligt
att rätten till skattefri proviantering tills vidare bibehålls. Bevillningsutskottet uttalade
att denna fråga självfallet vid ändrade förutsättningar borde kunna omprövas
(BeU 1966:43).

Båt- och färjetrafik över Öresund drivs såväl i statlig regi som av enskilda företag.
Statsverket har genom statens järnvägar ekonomiskt intresse i tre av de över
sundet upprätthållna trafiklederna, nämligen de båda tågfärjelederna — den ena
mellan Malmö och Köpenhamn och den andra mellan Hälsingborg och Helsingör
— samt den s. k. båttrafiken mellan Malmö och Köpenhamn. De tre trafiklederna
drivs alla i nära samarbete med de danska statsjärnvägarna.

Tågfärjetrafiken över Öresund har fördelats mellan Sverige och Danmark på sådant
sätt, att statens järnvägar driver leden Malmö—Köpenhamn och de danska
statsjärnvägarna leden Hälsingborg—Hälsingör. Båttrafiken mellan Malmö och Köpenhamn,
som även innefattar bilfärjetrafiken Limhamn—Dragör, upprätthålls gemensamt
av två rederiföretag, det ena svenskt och ägt av statens järnvägar och det
andra danskt ägt av de danska statsjärnvägarna.

Restaurangrörelsen och kioskförsäljningen på de båda tågfärjelederna ankommer
på järnvägsförvaltningen i det land som uppehåller trafiken på respektive färjeled.
I båttrafiken på leden Malmö—Köpenhamn sköts restaurangrörelsen av det danska
rederiföretaget, och kioskerna för tobak och choklad på de svenska båtarna är överlåtna
till entreprenörer mot ersättning i form av procent på omsättningen. På bilfärjorna
på leden Limhamn—Dragör, som alla är svenska, finns barserveringar med
kioskförsäljning, och även denna servering och försäljning har överlåtits till en entreprenör,
likaså mot ersättning i procent av omsättningen.

Från Trelleborg utgår tågfärjor till Sassnitz och bilfärjor till Travemiinde. Tågfärjetrafiken
upprätthålls av statens järnvägar och av de östtyska statsbanorna. Bil -

Bevillningsutskottets betänkande nr 32 år 1968

3

färjetrafiken ombesörjs av statens järnvägar och av ett västtyskt rederibolag. Restaurang-
och kioskrörelsen på de svenska färjorna drivs av AB Trafikrestauranger.
Persontrafikens ungefärliga omfattning på ovannämnda trafikleder framgår av

följande sammanställning.

Hälsingborg—Helsingör .................... 13 000 000

Malmö—Köpenhamn ...................... 7 200 000

Trelleborg—Travemiinde och Sassnitz........ 260 000

Antal resande totalt........................ 20 460 000

Omkring hälften av passagerarantalet belöper på de statsägda företagen.

Motionerna

Med de av statens järnvägar och De Danske statsbaner gemensamt ägda Öresundsbolagen
i spetsen bedriver öresundsbåtarna en restaurangrörelse, till vilken kunder
lockas med åtgärder som synes påkalla uppmärksamhet från statens sida. I oktober
1966 införde nyssnämnda statsägda företag för personer över 65 år kraftiga biljettprisrabatter
för färd mellan Malmö och Köpenhamn samt mellan Limhamn och
Dragör. Rabatten gällde perioden oktober—april. Den 1 september 1967 återupptogs
rabattsystemet. Det innebär att 65-åringar kan lösa månadskort för kr. 3: 75. Kortet
berättigar till obegränsat antal resor alla dagar utom lördagar i båda riktningarna
mellan ovannämnda ändstationer. Det berättigar dessutom innehavaren till att fritt
ta med en följeslagare som sällskap.

I båtarnas restaurangannonser beskrivs bordets alla läckerheter lockande. Matpriserna
är med hänsyn till öppet vatten synnerligen billiga. Även spritpriserna är
lockande låga, trots att avansen på en båt är 683 procent och på andra linjer kan
uppgå till 1 000 procent.

Syftet med Öresundsbolagens rabattsystem är uppenbarligen att bereda intresserade
möjlighet till så många resor som möjligt för att stilla sitt mat- och — säkerligen
framför allt — sitt spritbehov billigare än på svenska restauranger. Särskilt bekvämt
är systemet för sådana som är avstängda av systembolagen. Observeras bör att någon
bestämmelse ej finns om att följeslagaren skall ha fyllt 65 år. Och följeslagarna
kan alltså vara ständigt nya för varje resa. Det har också uppgivits, att på vissa
linjer utdelas fribiljetter, i vilket fall än tydligare framgår, att syftemålet med båttrafiken
ingalunda är en på sunda affärsmässiga principer grundad kommunikation
mellan Sverige och Danmark utan snarare utnyttjande av territorialvattengränsens
möjligheter till en skattefri servering av alkoholhaltiga drycker. Det kan ifrågasättas
om den spritservering som stimuleras på sätt här beskrivits är acceptabel. Den omständigheten
att staten själv är delägare i ett av de stora bolag som använder prisrabatten
som lockmedel gör icke förhållandet smakligare.

Även på en annan båtlinje utövar ett statsägt företag en affärsverksamhet som
förtjänar närmare granskning. AB Trafikrestauranger, även det ett dotterbolag till
statens järnvägar, säljer på färjan mellan Trelleborg och Sassnitz guldvaror till låga

4

Bevillningsutskottets betänkande nr 32 år 1968

priser, ofta mindre än halva priset i Sverige. Anledningen till de låga priserna är,
att man slipper ifrån lyx- och omsättningsskatterna, d. v. s. cirka 30 procent av varans
pris. Till skillnad från de guldvaror, som turister ofta medför från medelhavsländerna
och vilkas kvalitet emellanåt givit anledning till överraskningar, gäller det
här varor av svensk tillverkning försedda med svenska kontrollstämplar.

Båda här berörda typer av konkurrens bör bli föremål för granskning och prövning,
bl. a. också huruvida det kan vara lämpligt att staten genom sina företag bedriver
dylik verksamhet. Att den inte är förenlig med de näringsutövarintressen som
bedriver sin verksamhet inom Sveriges gränser är klart utan några undersökningar.

Utskottet

I motionerna anförs bl. a., att de prisrabatter, som tillämpas i trafiken över Öresund
av bl. a. statsägda företag, och företagens annonsering visar att båttrafiken inte
är uppbyggd på sunda affärsmässiga principer med hänsyn till kommunikationsbehovet
utan på att utnyttja fartygens möjligheter till skattefri servering av alkoholhaltiga
drycker. Motionärerna vänder sig särskilt mot de kraftiga biljettprisrabatterna
för personer över 65 år och mot att AB Trafikrestauranger på färjan TrelleborgSassnitz
sålt guldvaror till låga priser, vilket kunnat ske eftersom försäljningen inte
belagts med försäljningsskatt och omsättningsskatt. Enligt motionärernas mening är
det inte acceptabelt att spritservering stimuleras på detta sätt och att staten driver
sin verksamhet i strid mot näringsutövarintressen inom Sverige. De hemställer därför
om riksdagsskrivelse med begäran att de statsägda företagens kritiserade verksamhet
avbryts och att möjligheterna till en på sundare basis uppbyggd reguljär trafik undersöks
i samråd med den danska regeringen.

Beträffande den av motionärerna påtalade försäljningen av guldvaror har utskottet
inhämtat frän SJ att den numera upphört, varför motionärernas yrkande på
denna punkt är tillgodosett.

Fartyg och flygplan i trafik mellan Sverige och utlandet har sedan gammalt enligt
internationell praxis haft rätt att ta ombord sitt behov av proviant utan att behöva
betala eljest utgående skatter och andra avgifter och passagerarna har därför kunnat
köpa olika varor, främst rusdrycker och tobaksvaror, till speciellt låga priser
såväl för förbrukning ombord som för införsel i destinationslandet vid resans slut. I
den alltmer ökande trafiken med våra grannländer har detta tidvis medfört vissa
olägenheter, som gjort begränsningar nödvändiga i fråga om såväl provianteringen
som resandes rätt till införsel. Bestämmelserna härom fick sin nuvarande utformning
år 1961 beträffande trafiken över Öresund och år 1966 beträffande utlandsresor
med kort varaktighet.

I öresundstrafiken gäller beträffande den skattefria provianteringen bl. a. att obeskattade
rusdrycker får medföras från tullområdet endast under förutsättning att
de inte utlämnas till passagerare för att föras i land och att god ordning och nykterhet
upprätthålls ombord. Mer än 20 cigarretter eller motsvarande mängd andra
tobaksvaror får inte utlämnas till passagerare för enkel resa och andra obeskattade
varor än tobaksvaror och chokladvaror får medföras endast för förtäring ombord.

Bevillningsutskottets betänkande nr 32 år 1968 5

Såvitt utskottet kan bedöma har dessa bestämmelser i huvudsak lett till avsett resultat.
De kvarstående förmånerna för fartygstrafiken gör emellertid att vissa problem
kvarstår. Detta gäller såväl öresundstrafiken som båttrafiken i övrigt med våra
grannländer.

Motionärernas kritik riktar sig bl. a. mot den verksamhet, som drivs av de svenska
resp. danska statsjärnvägarna genom öresundsbolagen. Utskottet får framhålla, att
denna verksamhet sker i konkurrens med enskilda företag, och att öresundsbolagen
därvid knappast kan hävda sig om verksamheten inte får bedrivas på lika villkor.
Beträffande det tillämpade rabattsystemet, som inte är förknippat med villkor angående
viss förtäring eller köptvång, torde detta ha tillkommit för att utnyttja kapaciteten
under lågtrafik och för att bereda pensionärer ökad möjlighet till rekreation
och förströelse. Rabattsystemet är således företagsmässigt motiverat och viss rabattering
tillämpas för övrigt också i SJ:s tågtrafik.

I olika sammanhang har den tanken framförts att den skattefria provianteringen
i internordisk trafik skulle slopas. Flera skäl har ansetts tala härför, bl. a. kontrollsynpunkter
och att det på längre sikt måste anses naturligt att all trafik mellan de
nordiska länderna betraktas som inrikes trafik. En sådan åtgärd har emellertid ställts
på framtiden med hänsyn bl. a. till de snedvridande effekter på konkurrensförhållandena
som skulle uppkomma till nackdel för den internordiska trafiken om inte sådana
begränsningar infördes även i trafiken med utomnordiska länder. Förutsättningarna
för sådana mer vittomfattande överenskommelser har dock bedömts som
små.

Som utskottet redan framhållit torde förhållandena i närtrafiken med våra grannländer
inte i alla avseenden kunna betecknas som helt tillfredsställande. Överläggningar
pågår emellertid angående hithörande frågor mellan tullmyndigheterna i de
nordiska länderna och liksom hittills torde Kungl. Maj:t ägna uppmärksamhet åt
de här berörda problemen. Utskottet finner därför att de i motionerna aktualiserade
spörsmålen inte nu påkallar någon åtgärd från riksdagens sida.

Med hänvisning till det anförda hemställer utskottet

att riksdagen avslår motionerna 1:114 och 11:205.

Stockholm den 2 april 1968

På bevillningsutskottets vägnar:

JOHN ERICSSON

Närvarande:

från första kammaren: herrar John Ericsson (s), Yngve Nilsson (h), Wärnberg
(s), Lundström (fp), Paul Jansson (s), Enarsson (h), Stadling (s), Tistad
(fp) och Ove Karlsson (s); samt

6

Bevillningsutskottets betänkande nr 32 år 1968

från andra kammaren: herrar Magnusson i Borås (h), Brandt (s), Allard (s),
Gustafson i Göteborg (fp), Vigelsbo (ep), Asp (s), Andersson i Essvik (s), Hammarsten
(s), Öhvall (fp) och Börjesson i Falköping (ep).

Särskilt yttrande

av herrar Lundström (fp) och Börjesson i Falköping (ep):

Sedan motionerna 1:114 och 11:205 väcktes har försäljningen av obeskattade guldvaror
på färjan Trelleborg-Sassnitz upphört. Likaså utgår med april den tidrymd
inom vilken speciella rabatter gällt på Öresundsbolagens båtar. I motionen gjorda
yrkanden avseende dessa förhållanden har därmed för närvarande inte någon aktualitet.

Beträffande den principiella frågan om Öresundstrafiken finns anledning erinra,
att för denna trafik gäller speciella regler rörande ilandförsel av sprit och vin samt
tobaksvaror. Sprit och vin får inte försäljas för sådant ändamål ombord, och för försäljning
ombord av tobaksvaror gäller stränga restriktioner. Ett huvudskäl härtill är
det betydande skattebortfall, som skulle uppstå för såväl Sverige som Danmark om
lindrigare restriktioner förekom. Som exempel på vilka värden det rör sig om kan
nämnas, att bara tobak och choklad som togs ombord av Öresundsbåtarna 1967
skulle ha givit staten ett skattebelopp på omkring 85 milj. kronor, om motsvarande
varukvantiteter i stället sålts i Sverige.

Det är mot denna bakgrund man har anledning se ett rabattsystem, som i realiteten
innebär att den skattefria försäljningen ombord ges ytterligare stimulans för
att driftkostnaden under lågtrafik skall garanteras. Att rabattsystem tillämpas för att
stimulera resandefrekvensen under sådana perioder förekommer såväl inom SJ som
andra företag. Att folkpensionärerna med sina förhållandevis låga inkomster därvid
erhåller särskilda förmåner — både för sig och medföljande vårdare, om sådan erfordras
— finner vi naturligt. Frågan gäller därför inte folkpensionärerna.

En resandestimulans ger emellertid slagsida om den får en sådan utformning att
det reella biljettpriset blir av underordnad betydelse och att serveringen av skattebefriade
varor ombord blir av avsevärt ökad vikt. Detta alltså sett mot bakgrunden
av de speciella restriktioner som av skatteskäl gäller ilandförsel av sådana varor just
i trafiken över Sundet.

Vi anser sålunda att den principfråga som berörts i motionerna är av betydelse
och ger anledning till överväganden. Även utskottet har i sin motivering understrukit
att förhållandena i närtrafiken med våra grannländer inte i alla avseenden kan
betecknas som helt tillfredsställande. Utskottet noterar därtill, att överläggningar
pågår mellan berörda tullmyndigheter om dessa spörsmål, varjämte utskottet förutsätter
att Kungl. Maj:t kommer att ägna uppmärksamhet åt de berörda problemen.
I förhoppning att myndigheternas överläggningar skall ge resultat har vi ansett
oss nu kunna biträda utskottets förslag.