Bevillningsutskottets betänkande nr 27 år 1968

1

Nr 27

Bevillningsutskottets betänkande med anledning av motioner om
rätt till skattefri avsättning av medel för omskolning av
personal m. m.

(2:a avd.)

Bevillningsutskottet upptar till behandling i ett sammanhang följande motioner,
nämligen

1) de likalydande motionerna I: 122 av herr Nyman m. fl. samt II: 166
av herrar Enskog och Nyberg, i vilka hemställts, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t begär en snabb utredning av möjligheterna att låta företag
skattefritt avsätta medel till särskilda fonder för personalens omskolning,
omplacering och friställning;

2) de likalydande motionerna I: 376 (jfr I: 330) av herr Holmberg m. fl.
och II: 467 av herr Bohman m. fl., i vilka hemställts, att Kungl. Maj :t måtte
förelägga 1968 års höstriksdag förslag om sådana ändringar i skatteförfattningarna,
att företag erhåller rätt att till särskilda omställnings- och utbildningsfonder
skattefritt avsätta medel, avsedda att tas i anspråk i samband
med förutsedda eller pågående strukturförändringar i företagen, särskilt
i lägen då dessa förutsätts leda till friställning av arbetskraft.

Gällande bestämmelser

I praxis medges i inkomstkällan rörelse inte avdrag för avsättning av
medel till fond för omskolnings- eller utbildningsverksamhet. Inte heller
kan enskild arbetstagare i inkomstkällan tjänst erhålla avdrag för kostnader
för omskolning eller utbildning i annat fall än då omskolningen eller
utbildningen skett i och för tjänsten. Kostnaden för omskolningen eller utbildningen
måste således framstå som en nödvändig kostnad för tjänstens
fullgörande.

Omskolningen har länge använts som ett arbetsmarknadspolitisk! instrument.
En mer betydande omfattning fick dock omskolningsverksamheten
först i samband med konjunkturnedgången åren 1957—1959. Sedan dess har
verksamheten starkt expanderat. Budgetåret 1957/58 utgjorde statens utgifter
för ändamålet ca 11 milj. kr. Budgetåret 1959/60 hade de stigit till
52 milj. kr. och de beräknas för budgetåret 1968/69 uppgå till 350 milj. kr.,
vilket innebär en ökning i förhållande till närmast föregående budgetår
med ca 140 milj. kr.

Bihang till riksdagens protokoll 1968. 7 samt. Nr 27

2 Bevillningsutskottets betänkande nr 27 år 1968

Genom beslut av 1966 års riksdag vidgades förutsättningarna för stöd till
omskolning. Tidigare var dessa i hög grad präglade av den grundläggande
sociala målsättningen. Det primära syftet med omskolningen var sålunda
att ge arbetslösa och svårplacerade möjlighet till en ny placering på arbetsmarknaden.
Ett villkor för att få utbildningsbidrag var att den utbildningssökande
var arbetslös eller löpte risk att bli arbetslös eller att det var svårt
att placera honom i arbete. 1966 års riksdagsbeslut innebär, att begreppet
»risk för arbetslöshet» bör ges en generös tolkning. Syftet med denna vidsträckta
tillämpning av begreppet är att den enskilde skall kunna beredas
möjlighet till omskolning inte bara när sysselsättningssvårigheter är nära
förestående utan också när en bedömning på längre sikt av sysselsättningsutsikterna
klart ger vid handen att övergång till annat yrke är nödvändig.

Den utvidgning av den arbetsmarknadsinriktade vuxenutbildningen som
beslöts vid 1966 års riksdag har genom beslut av 1967 års riksdag kompletterats
med förstärkningar av resurserna för folkbildningen och med lokaloch
riksrekryterande vuxenutbildning. Statens utgifter för vuxenutbildningen
beräknas för budgetåret 1968/69 uppgå till drygt 192 milj. kr.

Även andra medel står till förfogande för att arbetsmarknadspolitiken
skall kunna bedrivas så effektivt som möjligt. Förutom planeringsverksamhet
förekommer arbetsförmedlingsservice, omfattande bl. a. information om
läget på arbetsmarknaden och väntade förändringar samt om lediga anställningar
och tillgänglig arbetskraft. När så behövs ges information i
förening med yrkesvägledning och med ekonomiska bidrag till yrkesutbildning
och flyttning. Familjeförsörjare, som får arbete på annan ort men inte
omedelbart får familjebostad där, kan under viss tid erhålla bidrag till familjens
uppehälle. Till arbetslösa från orter och områden med särskilt hög
arbetslöshet kan utgå ett s. 1c. utrustningsbidrag. Inom arbetsmarknadspolitikens
ram kan också i viss omfattning bostäder anskaffas åt arbetslösa
som flyttar till en ny arbetsort. Personer som är bosatta i områden med särskilt
hög arbetslöshet och som äger fastighet kan — om de vill ta arbete på
annan ort — få både ekonomisk och annan hjälp för att avveckla sitt fastighetsinnehav.

I lägen med otillräcklig tillgång på arbete inom vissa arbetsområden kan
näringslivet stimuleras till ökade investeringar i byggnader och anläggningar
genom att företagen medges att ta i anspråk medel ur investeringsfonderna.

Genom olika former av beredskapsarbeten — i statlig eller kommunal
regi_kan säsongarbetslöshet motverkas och såväl personer bosatta i om råden

med brist på arbetstillfällen som handikappade och andra med individuella
arbetshinder beredas arbete.

Nämnas bör även att enskilda vid arbetslöshet kan få ersättning genom erkända
arbetslöshetskassor eller i form av kommunala kontantunderstöd.
Dessa ersättningsformer syftar inte till att ge kompensation för inkomstbort -

Bevillningsutskottets betänkande nr 27 år 1968

3

fall under längre tid. De lämnas f. n. endast temporärt i avvaktan på att
ny anställning skall kunna erhållas.

I proposition 1968: 29 framläggs på grundval av betänkandet »Stödformer
för arbetslösa äldre arbetstagare» (SOU 1967:62) förslag till särskilt
kontant stöd åt arbetslösa i åldern 60— 66 år och till förbättringar av
den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen. Förslagen avser temporära åtgärder
i avvaktan på resultatet av den pågående KSA-utredningen. — För arbetslöshetsförsäkrade
i nämnda åldrar förlängs ersättningstiden i de erkända
arbetslöshetskassorna med 300 dagar. Arbetslösa i åldern 60—66 år, som bar
fått stöd genom arbetslöshetsförsäkringen under längsta möjliga tid, föreslås
erhålla skattepliktigt omställningsbidrag med 800 kr. i månaden. Arbetslösa
i samma ålder, vilka inte har tillhört arbetslöshetsförsäkringen, får omställningsbidrag
efter en väntetid av två månader från arbetslöshetens början.
Bidraget utgår till både den som varit anställd och den som varit egen
företagare, under förutsättning att han har haft sådan förvärvsverksamhet
i 24 månader under treårsperioden närmast före arbetslöshetens början.
Den som äger förmögenhet över 100 000 kr. blir inte berättigad till bidrag.
Efter särskild dispens skall stöd kunna ges också den som har fyllt 55 men
inte 60 år om hans arbetslöshet är en direkt följd av strukturförändring av
näringslivet i orten eller, för företagare, i branschen.

Frågans tidigare behandling

Ett motionsyrkande om rätt för företag att skattefritt avsätta medel till
särskilda omskolnings- och utbildningsfonder prövades av förra årets riksdag
men avvisades på förslag av bevillningsutskottet (bet. nr 48). Utskottet
hänvisade därvid bl. a. till att utbildning i form av omskolning och fortbildning
ingick som en betydelsefull del i de riktlinjer för den framtida arbetsmarknadspolitiken
som antogs av 1966 års riksdag och till det förslag om
utvidgning av den arbetsmarknadsinriktade vuxenutbildningen som framlagts
i den av riksdagen numera antagna propositionen 1967: 85.

Motionerna

Motionärerna i motionerna I: 122 och II: 166 framhåller att hela den
svenska företagsvärlden liksom statliga och kommunala verk och inrättningar
i dag strävar efter att genom rationaliseringsåtgärder nå fram till
ett minskat behov av arbetskraft och därmed sänka kostnaderna. På produktionssidan
har man nått längst. Nu är det kontorens tur. Detta har i samband
med de senaste årens konjunktursvacka drabbat många enskilda anställda
och speciellt äldre och yngre arbetstagare.

I Sverige finns i dag ca 1,3 milj. tjänstemän, fördelade inom statlig, kommunal
och enskild administration. Den snabba tillväxten av tjänstemanna -

4 Bevillningsutskottets betänkande nr 27 år 1968

kåren — som 1970 beräknas uppgå till 1,5 milj. anställda — har gjort att
arbetsgivarna alltmer börjat se på möjligheterna att rationalisera kontorsarbetet.
Detta aktualiserades i fjol av en programgrupp för administrativ
rationalisering i nära samarbete med IVA:s rationaliseringsavdelning. Utredningen
pekade på att våra kontor kommer att kosta ca 30 miljarder kronor
år 1970.

Arbetet på kontor har genom introduktion av nya administrativa tekniker
och hjälpmedel som datamaskiner, effektivare kontorsmaskiner av olika
slag, bättre planerade arbetslokaler och nya analysmetoder förändrats och
effektiviserats. Dessa explosionsartat utvecklade möjligheter har förändrat
tjänstemannapersonalens arbetsförhållanden och arbetsuppgifter och starkt
medverkat till att också minska personalbehovet.

Som ett exempel från statlig verksamhet kan nämnas, att vid postbanken
berör dess rationaliseringsprogram ca 1 000 anställda, företrädesvis kvinnor,
av vilka de som stannar kvar beredes annat arbete.

Den pågående strukturomvandlingen inom näringslivet samt den konjunktursvacka
som Sverige upplevt de senaste åren har jämte de tekniska
hjälpmedlen påskyndat rationaliseringen av det administrativa arbetet. En
större grupp tjänstemän har därvid omplacerats, omskolats och friställts.
Detta har skapat problem i synnerhet för äldre och yngre. För närvarande
räknar man med att ca 5 000 tjänstemän är utan arbete och därtill kommer
de som är under viss utbildning eller omskolning i AMS:s regi. Ungdom
som nyutexaminerats i våras från tekniska skolor och handelsskolor har
mött en mycket kärv arbetsmarknad och går utan sysselsättning eller under
fortbildning. Företagen har stora svårigheter att ta emot dessa ungdomar
ens som praktikanter. Många företag har inte vidtagit åtgärder för att direkt
friställa sina anställda men försöker genom omplacering bereda dem
sysselsättning. Därvid möter många problem. Vederbörande har t. ex. kommit
upp i ålder och lön och kan därför inte acceptera de arbetsuppgifter som
erbjuds och som kanske en yngre tjänsteman sköter med betydligt lägre lön.

För många företag skulle det vara värdefullt om möjlighet erbjöds att
skattefritt avsätta medel till särskilda fonder, vilka vid behov kunde få
användas att hjälpa sådana anställda, såväl tjänstemän som arbetare, som
måste omställas eller i sämsta fall friställas. Detta skulle bland de anställda
skapa en större trygghet och för företagsledningen ge ökade möjligheter
att behålla personalen, särskilt den äldre, men också ge möjlighet att bereda
nyutexaminerade meningsfyllt arbete.

I motionen 1: 330, som innehåller motiveringen för yrkandet i motionerna
I: 376 och II: 467, understryks nödvändigheten av att företagen stimuleras
till insatser på vuxenutbildningens område. Många som nu går den administrativt
krångligare och för samhället kostsammare vägen över anpassningskurser,
helt bekostade av staten, skulle kunna utbildas direkt av företagen
och därigenom snabbare få en produktiv arbetsuppgift. En av företagen

5

Bevillningsutskottets betänkande nr 27 år 1968

själva bedriven utbildning skulle smidigare kunna anpassas till produktionens
och teknikens krav och bibringa de utbildade aktuella yrkeskunskaper.
Motionärerna erinrar om att 1960 års arbetsmarknadsutredning förordade
en vidgad företagsutbildning och att arbetsmarknadsstyrelsen i sina petita
för nästkommande budgetår understrukit värdet av denna form av utbildning.
De bidrag till utbildning inom företagen som föreslås av arbetsmarknadsstyrelsen
bör enligt motionärernas mening kompletteras med en rätt
för företagen att skattefritt avsätta medel till särskilda utbildningsfonder,
avsedda att tas i anspråk i samband med förutsedda eller pågående strukturförändringar
i företagen och särskilt i lägen då dessa förutsätts leda till
friställning av arbetskraft.

Utskottet

Motionärerna yrkar att företag skall äga rätt att skattefritt avsätta medel
till särskilda fonder för omställning och utbildning. En sådan rätt skulle enligt
den uppfattning som kommer till uttryck i motionerna I: 376 och II: 467
kunna stimulera företagen till effektiva insatser på vuxenutbildningens område
och därigenom bereda företagen möjlighet att minska den enskildes
omställningsproblem vid strukturförändringar inom företagen eller i en arbetslöshetssituation.
En liknande motivering åberopas i motionerna I: 122
och II: 166. Motionärerna pekar bl. a. på att företagen genom fondmedlen
skulle få ökade möjligheter såväl att behålla äldre personal som att bereda
nyutexaminerade arbete.

Den snabba expansionen på forskningens och teknikens område och den
allt större internationella konkurrensen har — jämte stora förskjutningar i
konsumenternas efterfrågan — lett till en strukturell omdaning av näringslivet
som ställer stora krav på omställningsberedskap hos arbetskraften.
Detta i sin tur kräver insatser från såväl samhället som företagen för att
garantera de enskilda arbetstagarna ekonomisk trygghet i omställningsprocessen.
En viktig samhällsinsats blir att skapa en så effektiv arbetsmarknadspolitik
som möjligt.

Sysselsättningsstödjande åtgärder har kommit att inta en dominerande
ställning i svensk politik under de senaste åren. Trots dessa åtgärder har arbetslösheten
under år 1967 legat på en högre nivå än under år 1966. Denna utveckling
har i stor utsträckning sin grund i det höga kostnadsläget i vårt
land och måste ses i samband med den allmänna konjunkturnedgången,
vilken dämpat den ekonomiska aktiviteten i landet. Sysselsättningen inom
verkstadsindustrin och skogsindustrin har påverkats av en minskning av
den utländska efterfrågan. Vidare har den svenska industrin på grund av
vårt höga kostnadsläge visat sig ha svårt att konkurrera på åtskilliga varuområden.
Nya rationaliseringsmöjligheter inom kontorsarbetet har starkt
medverkat till att minska personalbehovet på detta område. Vid sidan av
konjunktur dämpningen och vårt ökade kostnadsläge har den under år 1967

6 Bevillningsutskottets betänkande nr 27 år 1968

med oförändrad styrka pågående strukturomvandlingen inom svenskt näringsliv
lett till friställning av arbetskraft i samband med produktionsomställningar
och företagsnedläggningar. Den friställda arbetskraften kan visserligen
omplaceras eller omskolas, men den höga takten i näringslivets
strukturomvandling har ändock medfört större arbetslöshet nu än tidigare.
De nuvarande förhållandena på arbetsmarknaden ställer stora krav på arbetsmarknadspolitiken.
Som framgår av den inledningsvis lämnade redogörelsen
pågår och planeras en rad statliga åtgärder på området. Därvid intar omskolnings-
och utbildningsverksamheten en framskjuten plats. Med hänsyn
till att omskolning till nya yrken är och även framdeles torde komma att
bli ett av de viktigaste inslagen i arbetsmarknadspolitiken är det givetvis
angeläget att samhället och näringslivet gemensamt på allt sätt stöder omskolnings-
och utbildningsverksamheten. Enligt utskottets mening är det
angeläget att omskolningsverksamheten i viss utsträckning bedrivs inom
företagen. En av företagen själva bedriven utbildning kan nämligen smidigare
anpassas till produktionens och teknikens krav och bibringa de utbildade
aktuella yrkeskunskaper. Att man även från statsmakternas sida
fäster avseende vid företagsutbildningen framgår därav att det statliga bidraget
till sådan utbildning för nästa budgetår föreslås höjt från 2 till 3 kr.
per elev och närvarotimme. Detta torde emellertid vara långt ifrån tillräckligt
för att stimulera företagen till effektiva insatser på omskolnings- och
utbildningsområdet. En ökad utbildningsverksamhet vid företagen bör enligt
utskottets mening lämpligen åstadkommas genom att företagen får möjlighet
att skattefritt avsätta medel till särskilda omskolnings- och ntbildningsfonder.

Utskottet vill med det anförda biträda yrkandet om en utredning av frågan
om rätt för företag att skattefritt avsätta medel till sådana fonder.

Med hänvisning till det anförda hemställer utskottet

att riksdagen med anledning av motionerna I: 122 och
II: 166 samt I: 376 och II: 467 i skrivelse till Kungl. Maj:t
begär skyndsam utredning av möjligheterna för företagen
att skattefritt avsätta medel till särskilda omskolnings- och
utbildningsfonder.

Stockholm den 26 mars 1968

På bevillningsutskottets vägnar:
JOHN ERICSSON

Bevillningsutskottets betänkande nr 27 år 1968

7

Närvarande:

från första kammaren: herrar John Ericsson (s), Einar Eriksson (s),
fröken Ranmark (s), herrar Yngve Nilsson (h), Sundin (ep), Gösta Jacobsson
(h), Lundström (fp), Paul Jansson (s), Arne Pettersson (s) och Tistad
(fp); samt

från andra kammaren: herrar Brandt* (s), Allard (s), Gustafson i
Göteborg* (fp), Vigelsbo (ep), Asp (s), Andersson i Essvik (s), Eriksson i
Bäckmora* (ep), fru Holmqvist (s), herrar Lothigius (h) och öhvall (fp).

* Icke närvarit vid justering av betänkandet.

Reservation

av herrar John Ericsson (s), Einar Eriksson (s), fröken Ranmark (s),
herrar Paul Jansson (s), Arne Pettersson (s), Brandt (s), Allard (s), Asp
(s), Andersson i Essvik (s) och fru Holmqvist (s), vilka ansett

dels att det avsnitt av utskottets yttrande som börjar på s. 5 med »Sysselsättningsstöd]
ande åtgärder» och slutar på s. 6 med »sådana fonder.»
bort ha följande lydelse:

Som framgår av den inledningsvis lämnade redogörelsen har samhällets insatser
på det arbetsmarknadspolitiska området under senare år avsevärt
vidgats. Bl. a. förekommer en omfattande planering. För såväl riket i dess
helhet som för länen och delar därav utarbetas regelbundet prognoser, avseende
konjunktur- och strukturutvecklingen, befolkningsförändringar av
betydelse på arbetsmarknaden och utvecklingen inom enskilda yrken och
yrkesområden. Genom arbetsförmedlingsservice lämnas information om
läget på arbetsmarknaden och väntade förändringar. När så behövs kan
informationen ges i förening med yrkesvägledning och med ekonomiska
bidrag till yrkesutbildning och flyttning. För att underlätta omställning kan
starthjälp lämnas omedelbart efter den nya anställningens början. En familjeförsörjare,
som får arbete på annan ort men inte omedelbart kan skaffa
familjebostad där, har möjlighet att under viss tid erhålla bidrag till familjens
uppehälle. Arbetslösa från orter och områden med hög arbetslöshet
kan erhålla s. k. utrustningsbidrag. Inom arbetsmarknadspolitikens ram
kan vidare i viss omfattning bostäder anskaffas åt arbetslösa som flyttar
till en ny arbetsort. Sådana personer som är bosatta i områden med särskilt
hög och långvarig arbetslöshet och som har fastighet, vilken utgör ett hinder
för dem att ta arbete på annan ort, kan få både ekonomisk och annan hjälp
för avveckling av fastighetsinnehavet.

I lägen med otillräcklig tillgång på arbete inom vissa yrkeskategorier eller
i vissa delar av landet kan näringslivet stimuleras till ökade investeringar
genom att företagen medges rätt att ta investeringsfonder i anspråk för
investeringar i byggnader och anläggningar, och såväl staten som kommuner -

8 Bevillningsutskottets betänkande nr 27 år 1968

na kan genom beredskapsarbeten stödja sysselsättningen på kortare eller
längre sikt.

Att omskolningen bedöms som ett av arbetsmarknadspolitikens mest betydelsefulla
hjälpmedel framgår inte minst därav att statens kostnader för
omskolningsverksamhet bara under 1960-talet flerdubblats. För nästkommande
budgetår beräknas dessa kostnader uppgå till 350 milj. kr. Genom
beslut av 1966 års riksdag har den enskilde arbetstagaren beretts möjlighet
att erhålla arbetsmarknadsutbildning inte bara när sysselsättningssvårigheter
är nära förestående utan också när en bedömning på längre sikt av
sysselsättningstillfällena ger vid handen att en övergång till annat yrke är
nödvändig. Denna utvidgning av den arbetsmarknadsinriktade vuxenutbildningen
har av 1967 års riksdag kompletterats med förstärkningar av resurserna
för folkbildningen och med lokal- och riksrekryterande vuxenutbildning.
Utskottet vill också erinra om att det statliga stödet till företagsutbildning
enligt förslag i årets statsverksproposition skall höjas från två till tre
kronor per elev och närvarotimme.

Av det anförda torde framgå att åtskilligt redan gjorts för att garantera
den enskilde arbetstagaren social och ekonomisk trygghet i omställningsprocessen.
Att jämsides med dessa för staten mycket kostnadskrävande reformer
införa en rätt till skattefri fondavsättning för omskolnings- och utbildningsverksamhet
anser utskottet inte vara motiverat. Stödet till omskolningsverksamhet
bör således enligt utskottets mening ske i enlighet
med de beslut som fattats av 1966 och 1967 års riksdagar.

Avslutningsvis vill utskottet erinra om att i proposition 1968:29 framlagts
förslag om särskilt kontant stöd åt arbetslösa i åldern 60—66 år och
om förbättringar av den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen.

dels att utskottet bort hemställa

att riksdagen avslår

1) motionerna I: 122 och II: 166

2) motionerna 1:376 och 11:467.

ESSELTE AB. STHLM 66

814175