Bevillningsutskottets betänkande nr 26 år 1968

1

Nr 26

Bevillningsutskottets betänkande med anledning av motioner om
rätt för handikappade till särskilda avdrag vid beskattningen.

(2:a avd.)

Till bevillningsutskottet har hänvisats följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 177 av herr Kaijser m. fl. och II: 232 av
fröken Ljungberg m. fl., i vilka hemställts, att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t begär, att handikapputredningen genom tilläggsdirektiv får i uppdrag
att närmare undersöka dels frågan om de handikappades skatteproblem
i vad avser rätt till avdrag för av handikapp betingade särskilda
kostnader för intäkternas förvärvande, dels frågan om extra avdrag på
grund av de handikappades högre levnadskostnader;

2) de likalydande motionerna I: 649 av herr Sveningsson samt II: 805 av
herr Hedin och fröken Wetterström, i vilka hemställts, att riksdagen beslutar
att avdragsrätt vid taxeringen beviljas för handikappades kostnader
för tekniska hjälpmedel m. m.

Gällande bestämmelser

Vid inkomsttaxeringen kan vissa speciella omständigheter, som anses
väsentligen minska skatteförmågan, beaktas genom extra avdrag — utöver
ortsavdrag. Det extra avdraget avväges individuellt av beskattningsnämnderna.
Dessa är emellertid bundna av en i skatteförfattningarna inskriven
ram. Extra avdrag får således enligt nu gällande regler i allmänhet uppgå
till högst 4 500 kr.

Huvudregeln om extra avdrag för nedsatt skatteförmåga vid inkomsttaxeringen
är intagen i 50 § 2 mom. kommunalskattelagen. Enligt 9 § 2
mom. förordningen om statlig inkomstskatt gäller motsvarande regler även
vid taxering till sådan skatt.

Enligt 50 § 2 mom. andra stycket kommunalskattelagen äger taxeringsnämnd
och prövningsnämnd medge extra avdrag med högst 4 500 kr. i fråga
om skattskyldig vars skatteförmåga under beskattningsåret varit »väsentligen
nedsatt till följd av långvarig sjukdom, olyckshändelse, ålderdom,
underhåll av andra närstående än barn, för vilka den skattskyldige ägt tillgodonjuta
allmänt barnbidrag, eller annan därmed jämförlig omständigBihang
till riksdagens protokoll 1968. 7 sand. Nr 26

2 Bevillningsutskottets betänkande nr 26 år 1968

het». I regel avvägs avdraget i dessa fall med utgångspunkt från de särskilda
kostnader som varit förenade med den omständighet som föranlett
nedsättningen av skatteförmågan.

Maximibeloppet för extra avdrag, som alltsedan år 1951 — med visst
undantag — varit 3 000 kr., blev genom lagstiftning år 1964 höjt till 4 500 kr.
Genom prisutvecklingen under mellanliggande år hade maximibeloppet

3 000 kr. kommit att framstå såsom otillräckligt i vissa fall.

Som exempel på senare års rättspraxis i fråga om avdrag för väsentligen
nedsatt skatteförmåga kan nämnas följande.

1) RÅ 1963 not Fi 1448: Fader med döv 12-årig dotter vägrades ett med

1 200 kr. yrkat avdrag för nedsatt skatteförmåga. Fadern, som hade ytterligare
tre minderåriga barn, hade inkomster om ca 35 000 kr., egen villa
samt bil. Han uppgav specificerade kostnader p. g. a. dotterns handikapp till

2 500 kr.

2) RÅ 1964 not Fi 2321: Fader med 12-årig svårt cp-sjuk dotter erhöll
extra avdrag med 1 000 kr. Han uppgav nettointäkt av frisersalongsrörelse till
42 716 kr., underskott på en tillsammans med annan person bedriven rörelse
till 5 039 kr., förmögenhetstillgångar till 55 447 kr. och skulder till 157 516
kr. Utgifterna för dottern uppgavs till ca 4 400 kr.

3) 1965 not Fi 1728: Diabetiker med lön av 12 413 kr. (hustruns lön
1 491 kr.) erhöll extra avdrag med 500 kr. Merutgifterna på grund av sjukdomen
hade uppgått till 500 kr.

4) I ett rättsfall från 1967 (u 4/10) vägrades dock diabetiker (blind på
ett öga) ett med 1 000 kr. yrkat avdrag för nedsatt skatteförmåga. Den skattskyldiges
lön av deltidsanställning uppgick till ca 5 800 kr. (makens lön
ca 19 000 kr.). Merutgifterna på grund av sjukdomen angavs till 3 135 kr.,
varav 3 000 kr. för dietkost.

I sammanhanget bör uppmärksammas att regeringsrätten år 1961 (RÅ
1961 ref. 53) förklarat avdragsrätt föreligga för kostnader för anbringande
av tandbrygga av guld. Målet gällde en valthornist, vilken med hänsyn till
sina inkomst- och förmögenhetsförhållanden inte ansågs kunna beredas
skattelindring i form av extra avdrag. Då han emellertid för att kunna fullgöra
sitt yrke var beroende av guldbryggan medgavs han av regeringsrätten
avdrag för merkostnaden för denna.

Vidare bör erinras om att riksskattenämnden i sina anvisningar rörande
avdrag för kostnader för resor med bil mellan bostad och arbetsplats även
berör sådan skattskyldig som på grund av ålder, sjukdom, lyte eller liknande
anledning är nödsakad att använda bil för färd till och från arbetet. Enligt
de senaste anvisningarna i ämnet (nr 1/1968 p. 1), avsedda att tillämpas
fr. o. m. 1968 års taxering, bör avdrag för bilkostnader medges sådana skattskyldiga
oavsett avstånd och tidsvinst. Avdrag bör därvid medges för de faktiska
bilkostnaderna under året för resor till och från arbetet.

Bevillningsutskottets betänkande nr 26 år 1968 3

Länsstyrelse äger enligt 2 § andra stycket förordningen den 2 juni 1922
(nr 260) om automobilskatt medge befrielse från skatteplikt för vissa slag
av motorfordon under förutsättning att ifrågavarande fordon ägs av höggradigt
invalidiserad person, som innehar körkort för förande av fordonet
och som för sin huvudsakliga förvärvsverksamhet eller för sin utbildning
är varaktigt beroende av fordonet såsom fortskaffningsmedel. Kan fordonets
ägare till följd av sin invaliditet icke erhålla körkort för förande av
fordonet, må länsstyrelsen efter samråd med arbetsmarknadsstyrelsen likväl
medge befrielse, om ägaren på grund av sin invaliditet är beroende av
fordonet för transport till och från arbetsplatsen eller utbildningsstället.
Närmare föreskrifter i fråga om tillämpningen meddelas av Konungen eller
den myndighet som Konungen bestämmer. Kungl. Maj :t har uppdragit åt
riksförsäkringsverket att, efter samråd med arbetsmarknadsstyrelsen och
medicinalstyrelsen, meddela sådana föreskrifter.

Enligt 6 § förordningen den 23 november 1956 (nr 545) angående omsättningsskatt
på motorfordon i vissa fall är fordon, vilket enligt bl. a. 2 § första
stycket c) bilskatteförordningen funnits vara frikallat från bilskatteplikt
eller vilket enligt 2 § andra stycket samma förordning av länsstyrelse
befriats från bilskatteplikt, även befriat från omsättningsskatt såvida inte
länsstyrelsen i samband med beslutet om skattebefrielse — då särskilda
skäl därtill är — förordnat att återbäring av erlagd omsättningsskatt ej
skall äga rum.

Den som jämlikt nyssnämnda bestämmelser i bilskatteförordningen är
frikallad från skatteplikt är enligt förordningen den 25 november 1960 (nr
603) om bidrag till vanföra ägare av motorfordon berättigad till bidrag av
allmänna medel. Detta s. k. bensinskattebidrag är för helt år beräknat till
belopp, som motsvarar skatten för viss i förordningen angiven mängd bensin
eller brännolja — 480 resp. 340 liter.

Gemensamt för de återgivna bestämmelserna om skattelättnader för
handikappade är att som villkor härför uppställts att fordonet måste användas
för förvärvsverksamhet eller utbildning. I sådana fall kan även
arbetsmarknadsstyrelsen lämna bidrag till anskaffande av invalidbilar.

Enligt 3 § kungörelsen om statsbidrag till vissa hjälpmedel för handikappade
(SFS 1965: 544) utgår statsbidrag även när den som ordinerats motordriven
invalidvagn i stället för sådan vagn erhållit kontantbelopp för köp av
invalidbil, under förutsättning att han efter ordinationen köpt sådan bil, som
han har rätt att föra själv, och icke erhållit statsbidrag till denna i annan ordning.
Statsbidrag utgår endast för invalidvagn som ordinerats av vissa i
kungörelsen angivna tjänsteläkare. I fråga om inköp av invalidbil utgår
statsbidrag med belopp som motsvarar kontantbeloppet i den mån detta
icke överstiger skälig kostnad för anskaffande av motordriven invalidvagn.
Denna kostnad uppskattas f. n. till 2 000—2 300 kr.

4

Bevillningsutskottets betänkande nr 26 år 1968

Frågan om en översyn av de handikappades förhållanden i vad avser vägtrafikbeskattningen
ingår i uppdragen för två under 1965 tillsatta utredningar,
nämligen bilskatteutredningen och handikapputredningen.

Enligt uppgift från de nämnda utredningarna har överenskommelse träffats
om att handikapputredningen i första hand skall behandla de vägtrafikbeskattningsfrågor
som rör handikappade.

Enligt direktiven för handikapputredningen skall denna vidare pröva
bl. a. huruvida nu utgående skatterestitutioner lämpligen bör omläggas till
ett stöd i form av direkta bidrag.

Frågans tidigare behandling

Frågan om de handikappades skatteförhållanden var föremål för riksdagens
prövning senast år 1967. I sitt betänkande nr 7 tillstyrkte bevillningsutskottet
motionsyrkanden om att handikapputredningen fick i uppdrag
att även undersöka de handikappades problem. Riksdagen ogillade emellertid
yrkandet och följde därvid en vid betänkandet fogad reservation av
herr John Ericsson in. fl. Reservanterna påpekade att statsmakterna under
senare år visat ett allt större intresse för de handikappades speciella förhållanden
och att samhällets åtgärder numera omfattade en rad olika verksamhetsområden,
inom vilka även landsting och kommuner medverkade
i stor omfattning. Reservanterna erinrade dels i vad avser den indirekta
beskattningen om höggradigt rörelsehindrads möjligheter att erhålla befrielse
från fordonsskatt, återbäring av erlagd bilaccis och statliga bidrag,
motsvarande skattekostnaderna för viss mängd drivmedel, dels i vad avser
den direkta beskattningen om den skattefrihet som enligt 19 § kommunalskattelagen
föreligger för invaliditetsersättning och invaliditetstillägg enligt
lagen om allmän försäkring samt för hemsjukvårdsbidrag. Den skattskyldiges
ekonomiska ställning borde alltjämt vara avgörande för om avdrag
för väsentligen nedsatt skatteförmåga skulle medges. För en skattskyldig
med mera betydande inkomst kunde skatteförmågan enligt reservanternas
mening knappast anses vara väsentligen nedsatt med mindre han fått vidkännas
eu avsevärd ekonomisk utgift. Avslutningsvis framhöll reservanterna
att stödet åt de handikappade i princip borde lämnas i form av direkta
bidrag i olika former och inte genom avdrag vid taxeringen eller genom andra
skatteförmåner.

Motionerna

Till stöd för yrkandet i motionerna 1:177 och II: 232 framhåller motionärerna
att förvärvsarbetande, som i större eller mindre utsträckning är
handikappade, endast i undantagsfall medges extra avdrag för sådana utgifter
i samband med inkomstens förvärvande, som kan hänföras till deras

Bevillningsutskottets betänkande nr 26 år 1068 5

handikapp. Avdrag inedges för närvarande endast dem som genom att de bär
mycket låg inkomst liar s. k. nedsatt skatteförmåga. Även de handikappade
personer som har en relativt dräglig inkomst har emellertid enligt motionärerna
extra utgifter på grund av sin invaliditet eller sjukdom. Detta gäller
bl. a. handikappade som tvingas förflytta sig med rullstol i samband med
förvärvsarbetet. Sålunda har den som hänvisats till rullstol extra dryga
kostnader för kläder. Invalidiserade personer, som inte är beroende av
rullstol för att förflytta sig men måste använda protes eller stödbandage
eller måste röra sig på ett onaturligt sätt, sliter också kläder mer än normalt.
Även i andra avseenden medför handikappet extrautgifter. Dessutom är det
inte enbart de rörelsehindrade som på grund av handikapp ådrar sig extrautgifter
i samband med inkomstens förvärvande. Som exempel nämner
motionärerna diabetikerna. Dessa är ofta inte synbart handikappade och
sjukdomen försvårar i regel inte yrkesarbete men en sockersjuk har ofta
stora extrautgifter för kosthållet på grund av den noggranna diet som hans
sjukdom kräver. Fördyringen blir större för de förvärvsarbetande diabetiker
som måste äta ute. Inte sällan måste nämligen dessa beställa särskilda maträtter.
Diabetiker brukar ibland medges extra avdrag för en del av sina av
sjukdomen betingade kostnader för inkomstens förvärvande, men enligt
motionärerna föreligger en oenhetlig praxis.

Bestämmelserna om de allmänna förutsättningarna för rätt till avdrag
enligt 50 § 2 mom. kommunalskattelagen bör enligt motionärernas mening
ändras. Även oenhetligheten i praxis mellan olika lokala taxeringsmyndigheter
är — menar motionärerna — oacceptabel och leder ofta till flagrant
orättvisa. Det vore således av största värde, om konkreta bestämmelser
kunde utfärdas varigenom olika taxeringsmyndigheters bedömningsgrunder
i detta avseende blev överensstämmande. Med hänsyn till svårigheten att
definiera handikappbegreppet anser motionärerna sig inte nu kunna lägga
fram ett konkret förslag. I stället bör handikapputredningen få i uppdrag
att utreda också de handikappades skatteproblem och förses med därför
nödvändig expertis.

I motionerna I: 640 och II: 805 erinrar motionärerna om att bandage av
olika slag, proteser och tekniska hjälpmedel i vissa fall är helt kostnadsfria
medan i andra fall bidrag lämnas för anskaffning. Ofta får emellertid den
handikappade helt eller delvis stå för kostnaderna själv. Oberoende av hur
avgränsningen i detta hänseende kommer att göras i framtiden, torde alltid
en viss del av här berörda kostnader komma att åvila den enskilde. Det är
enligt motionärernas mening otillfredsställande att de handikappade måste
anlita beskattade medel. Det rör sig nämligen här om kostnader som endast
drabbar en viss grupp av människor, vilka oberoende av stödåtgärder har
i många avseenden besvärligare levnadsförhållanden än andra. Motionärerna
anser därför att de handikappade i sin deklaration bör få göra avdrag för
kostnader de själva utgivit för tekniska hjälpmedel in. in. med anledning
av sina handikapp.

6

Bevillningsutskottets betänkande nr 26 år 1968

Utskottet

Enligt 50 § 2 mom. andra stycket kommunalskattelagen äger taxeringsnämnd
och prövningsnämnd medge extra avdrag med högst 4 500 kr. i fråga
om skattskyldig, vars skatteförmåga under beskattningsåret varit väsentligen
nedsatt till följd av långvarig sjukdom, olyckshändelse, ålderdom, underhåll
av andra närstående än barn, för vilka den skattskyldige ägt tillgodonjuta
allmänt barnbidrag, eller annan därmed jämförlig omständighet.
I regel avvägs avdraget i dessa fall med utgångspunkt från de särskilda kostnader,
vilka varit förenade med den omständighet som föranlett nedsättningen
av skatteförmågan.

I motionerna I: 177 och 11:232 yrkas att Kungl. Maj :t genom tilläggsdirektiv
ger handikapputredningen i uppdrag att närmare undersöka frågan
om rätt till avdrag för av handikapp betingade särskilda kostnader för
inkomstens förvärvande och om extra avdrag på grund av de handikappades
högre levnadskostnader. Motionärerna i motionerna I: 649 och II: 805 hemställer
att de handikappade erhåller avdragsrätt vid beskattningen för kostnader
för tekniska hjälpmedel.

Under senare år har statsmakterna visat ett allt större intresse för de
handikappades speciella förhållanden, och samhällets åtgärder för de handikappade
omfattar numera en rad verksamhetsområden — förtidspensioner
inom folkpensioneringen och ATP, institutionsvård, rehabilitering, arbete,
samhällsplanering, bostäder, hemhjälp, undervisning, tekniska hjälpmedel
in. m. På andra områden pågår en omfattande utrednings- och planeringsverksamhet.
Den år 1965 tillsatta handikapputredningen, som har att utreda
frågor rörande omvårdnaden av handikappade, har år 1967 avgivit två delbetänkanden
»Kommunerna och den sociala omvårdnaden» (SOU 1967: 53)
samt »Bättre hjälpmedel för handikappade» (SOU 1967:60). I det förstnämnda
betänkandet föreslår utredningen vissa ändringar i socialhjälpslagen
för att klarlägga kommunernas befogenheter och skyldigheter att
sörja för den enskildes personliga omvårdnad. I det sistnämnda betänkandet
föreslås att ett handikappinstitut inrättas den 1 juli 1968 med uppgift bl. a.
att samordna forsknings- och utvecklingsarbete rörande hjälpmedel för
handikappade. Även andra frågor rörande hjälpmedelsverksamheten behandlas.
Vidare lägger utredningen fram förslag till ny kungörelse om statsbidrag
till vissa hjälpmedel för handikappade. Propositioner i ämnet är
aviserade till innevarande års riksdag.

Inom pensionsförsäkringskommittén pågår utredningsarbete av väsentlig
betydelse för de handikappade. Detta tar särskilt sikte på personer som invalidiseras
i unga år.

Undervisning och yrkesutbildning av de handikappade är andra frågor

Bevillningsutskottets betänkande nr 26 år 1968 7

som liar prioritet när det gäller att lösa de handikappades speciella problem.
Sålunda har läromedelsutredningen i uppdrag att beakta frågor om särskilda
undervisningshjälpmedel för handikappade.

Utskottet vill också erinra om att statsbidragsgivningen till tekniska
hjälpmedel fr. o. m. den 1 juli 1964 gäller inte bara ortopediska hjälpmedel
utan även tekniska hjälpmedel för den dagliga livsföringen.

Utöver den invaliditetsersättning som inom folkpensioneringens ram kan
utgå till vissa handikappade finns flera olika former av ekonomiskt stöd för
anskaffning och drift av invalidbilar. En höggradigt rörelsehindrad kan sålunda
befrias från fordonsskatt och även för återbäring av erlagd bilaccis
för fordonet. Den som befriats från fordonsskatt kan dessutom få statligt
bidrag med belopp motsvarande skatten för en viss mängd drivmedel. I detta
sammanhang bör uppmärksammas att i direktiven för bilskatteutredningen
och handikapputredningen också ingår frågan om en översyn av de handikappades
förhållanden i vad avser vägtrafikbeskattningen.

Beträffande den direkta beskattningen bör framhållas att invaliditetsersättning
och invaliditetstillägg enligt lagen om allmän försäkring samt hemsj
ukvårdsbidrag är skattefria enligt 19 § kommunalskattelagen och att riksskattenämnden
i anvisningar rörande avdrag för kostnader för resor med bil
mellan bostad och arbetsplats uttalat att sådana skattskyldiga som på grund
av ålder, sjukdom, lyte eller liknande anledning är nödsakade att använda
bil för färd till och från arbetet — oavsett avstånd och tidsvinst — bör erhålla
avdrag för dessa resor med belopp motsvarande de faktiska bilkostnaderna.
I praxis har man f. ö. inte ställt sig främmande för att i inkomstkällan
tjänst medge handikappad avdrag för kostnader för resor med taxi.
Främst beaktas emellertid de handikappades särskilda kostnader i form av
avdrag för väsentligen nedsatt skatteförmåga. Utskottet vidhåller sin tidigare
framförda åsikt att den skattskyldiges ekonomiska ställning bör vara avgörande
för om extra avdrag skall medges. För en skattskyldig med mera betydande
inkomst kan skatteförmågan knappast anses vara väsentligen nedsatt
med mindre denne fått vidkännas en avsevärd ekonomisk utgift. Bedömningen
av avdragsrätten varierar naturligt nog i praxis med hänsyn
till omständigheterna i de enskilda fallen men torde enligt utskottets mening
knappast kunna sägas vara restriktiv. Extra avdrag har således — som
framgår av den inledningsvis lämnade redogörelsen för gällande bestämmelser
in. m. — i vissa fall medgivits i så höga inkomstlägen som 30 000—
40 000 kr.

Utskottet har tidigare uttalat att stödet åt de handikappade i princip bör
lämnas i form av direkta bidrag och inte genom avdrag vid taxeringen eller
genom andra skatteförmåner. Utskottet vidhåller denna ståndpunkt och avstyrker
således bifall till motionerna.

Under åberopande av det anförda hemställer utskottet

8

Bevillningsutskottets betänkande nr 26 år 1968

att riksdagen avslår

1) motionerna 1:177 och 11:232

2) motionerna 1:649 och 11:805
Stockholm den 14 mars 1968

På bevillningsutskottets vägnar:
JOHN ERICSSON

Närvarande:

från första kammaren: herrar John Ericsson (s), Einar Eriksson (s),
fröken Ranmark (s), herrar Yngve Nilsson (h), Sundin (ep), Gösta Jacobsson
(h), Lundström (fp), Paul Jansson (s), Arne Pettersson (s) och Tistad
(fp); samt

från andra kammaren: herrar Brandt (s), Allard (s), Gustafson i Göteborg
(fp), Vigelsbo (ep), Asp (s), Andersson i Essvik (s), Eriksson i Bäckmora
(ep), fru IJolmqvist (s), herrar Lothigius (h) och Öhvall (fp).

Reservationer

A) av herrar Yngve Nilsson (h), Gösta Jacobsson (h), Lundström (fp),
Tistad (fp), Gustafson i Göteborg (fp), Lothigius (h) och Öhvall (fp), vilka
— under åberopande av innehållet i motionerna 1:177 och II: 232 samt 1: 649
och II: 805 — ansett, att utskottet bort hemställa

att riksdagen med anledning av

1) motionerna 1:177 och 11:232

2) motionerna 1:649 och 11:805

i skrivelse till Kungl. Maj :t begär att handikapputredningen
får i uppdrag att undersöka de handikappades skatteproblem.

B) av herrar Sundin (ep), Vigelsbo (ep) och Eriksson i Bäckmora (ep).

ESSELTE AB, STHLM 6B
814166