Bevillningsutskottets betänkande nr 22 år 19t>8
1
Nr 22
Bevillningsutskottets betänkande med anledning av motioner angående
resultatutjämning vid beskattningen in. in.
Bevillningsutskottet upptar till behandling i ett sammanhang följande motioner,
nämligen
1) de likalydande motionerna I: 180 av herr Mattsson m. fl. och II: 234 av
herr Magnusson i Borås in. fl., i vilka hemställts, att riksdagen
a) antar följande
Förslag
till
Förordning angående ändring av 2, 8 och 9 §§ förordningen den 8 april
1960 (nr 63) om rätt till förlustutjämning vid taxering för inkomst
Härigenom förordnas, att 2, 8 och 9 §§ förordningen den 8 april 1960 om
ratt till förlustutjämning vid taxering för inkomst skola erhålla följande
ändrade lydelse.
2 §•
Med förlust -— --samma år.
Förlustavdrag må medgivas allenast om skattskyldig under förluståret
eller under något av de två närmast föregående beskattningsåren varit jämlikt
22 § 1 mom. första stycket vid 1) taxeringsförordningen skyldig avlämna
självdeklaration till ledning för sin taxering för inkomst eller om
skattskyldigs bruttointäkter av en eller flera förvärvskällor under något av
nämnda år uppgått till sådant belopp att han jämlikt bestämmelserna vid
2) eller 3) nämnda stycke varit skyldig avlämna deklaration som nyss sagts.
Vid bedömande av fråga om rätt till förlustavdrag föreligger skall beträffande
äkta makar och oskift dödsbo tillika iakttagas vad i tredje och sjätte
styckena sagda moment stadgas. För rätt till förlustavdrag erfordras härutöver
att deklaration för förluståret avgivits under vederbörligt taxeringsår.
Rätten till---— minst 1 000 kronor.
(Se vidare anvisningarna.)
1 Bihang till riksdagens protokoll 1068. 7 samt. Nr 22
2 Bevillningsutskottets betänkande nr 22 ar 19b8
8 §.
Om aktierna i aktiebolag eller andelarna i ekonomisk förening vid ingången
av förluståret eller utgången av det beskattningsår, för vilket taxering
skall ske, till huvudsaklig del ägdes eller på därmed jämförligt sätt
direkt eller genom förmedling av juridisk person innehades av en fysisk
person eller ett fåtal fysiska personer, må vid sagda taxering förlustavdrag
ej medgivas med mindre samtliga eller så gott som samtliga aktier eller
andelar vid nämnda båda tillfällen ägdes eller på angivet sätt innehades
av samma fysiska person eller personer samt under förutsättning tillika,
då fråga är om två eller flera aktie- eller andelsägare, att envar av dessa
ägde eller innehade ungefärligen lika stor andel i aktie- eller andelskapitalet
vid det ena som vid det andra tillfället. Hinder för förlustavdrag möter
dock ej, där skiljaktighet i ägareförhållandena betingas av att aktierna eller
andelarna genom arv, testamente eller bodelning övergått å annan fysisk
person eller andra fysiska personer eller av att på nämnt sätt förvärvade
aktier överlåtits å sådan fysisk person eller sådana fysiska personer som
sedan förlustårets ingång innehaft aktier i företaget.
9 §•
Har bolag (dotterbolag) genom fusion enligt 174 § 1 mom. lagen den 14
september 1944 om aktiebolag upplösts och uppgått i annat bolag (moderbolag),
äger moderbolaget samma rätt till förlustavdrag, som — om fusionen
ej skett — tillkommit dotterbolaget. Därest aktierna i moderbolaget
vid utgången av beskattningsåret eller aktierna i dotterbolaget vid ingången
av förluståret till huvudsaklig del ägdes eller på därmed jämförligt sätt
innehades — direkt eller genom förmedling av juridisk person — av en
fysisk person eller ett fåtal fysiska personer, skall vad nyss sagts angående
moderbolagets rätt alt utnyttja dotterbolags förlustavdrag gälla endast
därest moderbolaget jämväl vid sistnämnda tidpunkt ägde mer än nio tiondelar
av aktiekapitalet i dotterbolaget. Ägdes eller innehades på sätt nyss
sagts aktierna i moderbolaget vid utgången av beskattningsåret av en fysisk
person eller ett fåtal fysiska personer, skall såsom förutsättning för förlustavdragets
utnyttjande jämväl gälla, att denna person eller dessa personer
ägde eller innehade samtliga eller så gott som samtliga aktier i moderbolaget
jämväl vid ingången av dotterbolagets ifrågavarande förlustår. Är i fall,
som sist sagts, fråga om två eller flera aktieägare, kräves ytterligare att
envar av dessa ägde eller innehade ungefärligen lika stor andel i aktiekapitalet
vid det ena som vid det andra av sistnämnda båda tillfällen. Hinder
för förlustavdragets utnyttjande möter dock ej, där skiljaktighet i ägarförhållandena
betingats av att aktierna genom arv, testamente eller bodelning
övergått å annan fysisk person eller andra fysiska personer eller av
att på nämnt sätt förvärvade aktier överlåtits å sådan fysisk person eller
Bevillningsutskottets betänkande nr 22 år 1968 3
sådana fysiska personer som sedan förlustårets ingång innehaft aktier i
företaget.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1969, dock alt äldre bestämmelser
fortfarande skola gälla i fråga om 1969 års taxering samt i fråga om
eftertaxering för år 1969 eller tidigare år.
b) antar följande
Förslag
till
förordning om rätt till utjämning i vissa fall av statlig inkomstskatt
i samband med inkomststegring eller inkomstminskning
Härigenom förordnas som följer.
1 §•
fysisk person, oskift dödsbo eller familjestiftelse må, under de förutsättningar
och på det sätt nedan i denna förordning sägs, erhålla utjämning
av statlig inkomstskatt i samband med inkomststegring eller inkomstminskning.
2 §.
Uppgår den till statlig inkomstskatt beskattningsbara inkomsten för i
1 § omförmäld skattskyldig till belopp, som med minst 10 000 kronor överstiger
eller understiger den skattskyldiges motsvarande inkomst under det
nästföregående beskattningsåret (jämförelseåret), skall utjämningen av
skatten verkställas sålunda att den skatt, som den skattskyldige har att jämlikt
forordningen om statlig inkomstskatt erlägga, nedsättes till sådant belopp,
att den sammanlagda statliga inkomstskatten för det ifrågavarande
beskattningsåret och för jämförelseåret blir lika stor som summan av den
skatt, som han haft att erlägga för nämnda båda år, därest den sammanlagda
beskattningsbara inkomsten för dessa år med lika delar belöpt på
vartdera av åren.
Vid tillämpningen av bestämmelsen i första stycket skall beräkning av
skatt ske efter det procenttal av grundbeloppet för statlig inkomstskatt, som
jämlikt 12 § förordningen om statlig inkomstskatt skall tillämpas för slutlig
skatt på grund av taxeringen för beskattningsåret.
(Se vidare anvisningarna.)
4 Bevillningsutskottets betänkande nr 22 år 1968
3 g
Finnes
vid jämförelse som i 2 § sägs mellan de beskattningsbara inkomsterna
merinkomsten eller inkomstminskningen uppgå till lägre belopp
än 10 000 kronor, skall den statliga inkomstskatten för beskattningsåret
eller för jämförelseåret likväl icke utgå med högre belopp, än som skolat
beräknas, därest merinkomsten eller inkomstminskningen uppgått till
10 000 kronor.
4 §•
Oaktat vad i 2 och 3 §§ stadgas, må dock skatteutjämning, som där sägs,
ej ske med mindre denna föranleder att skatten beräknas till ett minst oO
kronor lägre belopp än enligt förordningen om statlig inkomstskatt.
3 §•
I fråga om äkta makar, vilka för beskattningsåret icke taxerats såsom
av varandra oberoende skattskyldiga, gäller att frågan, huruvida i 2 § angiven
lägsta merinkomst eller inkomstminskning föreligger, skall bedömas
på grundval av sammanlagda beloppet av makarnas beskattningsbara inkomster
enligt taxeringarna för nämnda år och för jämförelseåret. Jämväl
vid tillämpning av 3 § gäller, att hänsyn tages till sammanlagda beloppet
av statlig inkomstskatt, som belöper på makarna vid skatteberäkning enligt
1 2 § angiven grund. Den efter utjämningen reducerade skatten fördelas å
makarna efter förhållandet mellan deras beskattningsbara inkomster enligt
taxeringen för beskattningsåret.
Hava makarna samtaxerats vid taxeringen för jämförelseåret men icke
för beskattningsåret, skola förutsättningarna för skatteutjämning jämlikt
2 och 3 §§ bedömas för vardera maken för sig.
(Se vidare anvisningarna.)
6 §•
Har skattskyldig avlidit under beskattningsåret, skall med avseende å
rätt till skatteutjämning, som i denna förordning avses, oskift dödsbo efter
honom äga samma rätt, som eljest skulle hava tillkommit den skattskyldige.
Var den skattskyldige under beskattningsåret gift och skola dödsboet och
den efterlevande maken jämlikt gällande bestämmelser samtaxeras, skall
vad i 5 § sägs äga motsvarande tillämpning.
7 §•
Ingår i den beskattningsbara inkomsten enligt taxeringen för beskattningsåret
ackumulerad inkomst och har av den skattskyldige framställt
yrkande om tillämpning av förordningen angående beräkning av statlig
inkomstskatt för ackumulerad inkomst vunnit bifall, må skatteutjämning
enligt förevarande förordning ej medgivas för skatt, som i anledning av
Bevillningsutskottets betänkande nr 22 år 1968
5
samma taxering påföres. Var den skattskyldige gift och skall andra maken
med lionom samtaxeras för inkomst under beskattningsåret, äger i fall som
nyss sagts ej heller den maken erhålla skatteutjämning.
Därest i den beskattningsbara inkomsten enligt taxeringen för jämförelseåret
ingått ackumulerad inkomst och om i anledning därav särskild skatteberäkning
skett enligt förordningen angående beräkning av statlig inkomstskatt
för ackumulerad inkomst, skall vid den nu ifrågavarande skatteutjämningen
så anses som om den beskattningsbara inkomsten uppgått till det
belopp, vilket legat till grund för skatteberäkningen enligt nämnda förordning,
respektive som om skatten beräknats å sistnämnda belopp enligt förordningen
om statlig inkomstskatt.
(Se vidare anvisningarna.)
8 §■
Rätt till skatteutjämning enligt denna förordning föreligger endast för
sådan i 1 § omförmäld skattskyldig, som på grund av vad i 22 § 1 mom.
1)—3) taxeringsförordningen sägs varit skyldig att utan anmaning avlämna
självdeklaration till ledning för sin taxering för inkomst under jämförelseåret
eller något av de två närmast föregående beskattningsåren, därvid vad
i tredje och sjätte styckena sagda moment stadgas angående äkta makar
och oskift dödsbo skall äga motsvarande tillämpning. Tillika skall gälla att
deklarationsskyldigheten fullgjorts under iakttagande av de härför i taxeringsförordningen
lämnade föreskrifterna.
Oaktat vad i föregående stycke sägs, må skatteutjämning åtnjutas av
äkta make, därest beträffande den andra maken ovan angivna förutsättningar
äro för handen; jämför 5 §.
9 §•
Skattskyldig, som önskar erhålla skatteutjämning enligt denna förordning,
har att därom göra ansökan hos prövningsnämnden i det län, där den
skattskyldige skall taxeras till statlig inkomstskatt för inkomsten under
beskattningsåret.
Ansökan ingives eller insändes till prövningsnämndens kansli och skall,
med undantag för fall varom i 13 § sägs, vara till kansliet inkommen före
utgången av april månad året efter taxeringsåret.
10 §.
Bifalles ansökning, varom i 9 § förmäles, skall länsstyrelsen — därest
beslutet icke kan iakttagas vid påföringen av slutlig skatt enligt taxeringen,
varom fråga är — meddela förordnande om avkortning, eller, där restitution
skall ske, tillställa den skattskyldige honom tillkommande belopp över
postgiro.
Å restituerat belopp utgår icke ränta.
•j-1 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 7 samt. Nr 22
6
Bevillningsutskottets betänkande nr 22 år 1968
11 §■
Kan ansökan om skatteutjämning enligt denna förordning icke av prövningsnämnd
upptagas till avgörande, emedan den skattskyldiges taxering
för jämförelseåret icke vunnit laga kraft, skall prövningsnämnden genom
särskilt beslut förklara ansökningen vilande. Det ankommer därefter på den
skattskyldige att, sedan ifrågavarande taxering vunnit laga kraft, till prövningsnämnden
inkomma med framställning om ansökningens upptagande
till förnyad behandling. Sådan framställning skall göras inom ett år från
det slutligt beslut eller utslag meddelades i taxeringsfrågan.
12 §.
Har skatteutjämning enligt denna förordning skett, men ändras den beskattningsbara
inkomst, varå den utjämnade skatten beräknats, genom beslut
av prövningsnämnd eller utslag av kammarrätten eller Kungl. Maj :t
eller åsättes den skattskyldige genom sådant beslut eller utslag eftertaxering
till statlig inkomstskatt så att grunderna för skatteutjämningen eller
förutsättningarna för rätten att komma i åtnjutande därav ändras, skall
prövningsnämnden vidtaga den ändring av skatteutjämningen vartill förhållandena
kunna föranleda.
13 §.
Föreligga förutsättningar för skatteutjämning enligt denna förordning
först efter meddelandet av sådant beslut av prövningsnämnd eller utslag av
kammarrätten eller Kungl. Maj :t, som i 12 § sägs, eller har den beräknade
merinkomsten eller inkomstminskningen ökat till följd av sådant beslut
eller utslag, äger den skattskyldige inkomma med ansökning enligt 9 § inom
ett år från det ifrågavarande beslut eller utslag meddelades.
Äger skattskyldig enligt 99 § taxeringsförordningen i särskild ordning anföra
besvär hos prövningsnämnd, må han tillika inom där angiven tid inkomma
med ansökning enligt 9 §.
14 §.
Beträffande underrättelse om beslut av prövningsnämnd enligt denna
förordning ävensom beträffande rätt att föra talan över dylikt beslut skola
de i taxeringsförordningen givna bestämmelserna i fråga om taxering för
inkomst äga motsvarande tillämpning; dock att besvär över prövningsnämnds
beslut att förklara ansökningen vilande enligt It § icke må föras.
Konungen äger utfärda för tillämpning av denna förordning erforderliga
föreskrifter.
7
Bevillningsutskottets betänkande nr 22 år 1968
Anvisningar
till 2 §.
Till ledning för skatteberäkningen anföres följande exempel:
Beskattningsbar inkomst för jämförelseåret ............ 10 000 kronor
Beskattningsbar inkomst för beskattningsåret .......... 20 100 kronor
Sammanlagd beskattningsbar inkomst.................. 30 100 kronor
Efter utjämning fördelad beskattningsbar inkomst (delbéloppen avjämnas
till närmaste hundratal kronor så att summan av delbeloppen motsvarar den
sammanlagda beskattningsbara inkomsten):
för jämförelseåret.................................... 15 000 kronor
för beskattningsåret.................................. 15 100 kronor
30 100 kronor
Skatt å fördelad inkomst enligt grunderna vid taxeringen för det beskattningsår
varunder merinkomst uppkommit antages utgöra:
å 15 000 kronor ...................................... 1 800 kronor
å 15 100 kronor ...................................... 1 820 kronor
3 620 kronor
Avgår skatt å 10 000 kronor enligt samma grunder........ 1 000 kronor
Skatt att erlägga enligt taxering för beskattningsåret...... 2 620 kronor
Det anmärkes, att — för att skatteutjämning enligt denna förordning för
den i exemplet avsedda skattskyldige må äga rum jämväl vid taxering för
nästfoljande år — den beskattningsbara inkomsten enligt sistnämnda års
taxering skall uppgå till lägst 30 100 kronor, dvs. med minst 10 000 kronor
överstiga den tidigare beskattningsbara inkomsten, 20 100 kronor.
till 5 §.
Av 5 § första stycket framgår, att beträffande äkta makar som för beskattningsåret
samtaxerats prövning av förutsättningarna för skatteutjämning
skall — oberoende av om makarna samtaxerats för jämförelseåret eller
ej — ske sålunda att makarnas beskattningsbara inkomster för å ena sidan
beskattningsåret och å andra sidan jämförelseåret sammanräknas och jämföras.
Om en av makarna vid taxeringen för ettdera av de båda åren eller
den ene av makarna vid taxeringen för det ena året och den andra vid
taxeringen för det andra året icke åsatts beskattningsbar inkomst, skall
därvid anses som om beskattningsbar inkomst åsatts den maken till belopp
av noll kronor. Har vid taxeringen för beskattningsåret blott en av makarna
påförts beskattningsbar inkomst, tillgodoföres den maken hela den
skattelindring som föranledes av skatteutjämningen.
8
Bevillningsutskottets betänkande nr 22 år 1968
Vad i 5 § första stycket sägs är tillämpligt även å makar som ingått äktenskap
under jämförelseåret.
Det erinras, att skatteutjämning för äkta makar icke ifrågakommer med
mindre åtminstone en av dem varit skyldig avge självdeklaration för inkomst
under jämförelseåret eller något av de två närmast föregående beskattningsåren
och tillika iakttagit denna skyldighet (jämför 8 §).
till 7 §.
Innebörden av 7 § andra stycket belyses av följande exempel.
En skattskyldigs beskattningsbara inkomst enligt taxeringen för jämförelseåret
har uppgått till 40 000 kronor. I inkomsten under jämförelseåret
har emellertid ingått ackumulerad inkomst till belopp av 30 000 kronor,
hänförlig till jämförelseåret och ytterligare två år. Skatteberäkning för
ackumulerad inkomst har skett. Vid tillämpningen av förevarande förordning
anses den skattskyldiges beskattningsbara inkomst för jämförelseåret
ha utgjort 20 000 kronor.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1969. Förordningen skall
dock icke äga tillämpning i avseende å skatteberäkning i anledning av 1968
års eller tidigare års taxering eller på föranledande av eftertaxering för år
1968 eller tidigare år.
c) i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställer om skyndsam utredning angående
möjligheterna till en fullständig resultatutjämning, varvid i första
hand bör prövas frågan om resultatutjämning genom den s. k. kontometoden,
samt att förslag i detta syfte snarast föreläggs riksdagen;
2) de likalydande motionerna I: 254 av herr Bengtson in. fl. och It: 32b
av herr Hedlund m. fl., i vilka hemställts, att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhåller om förslag till 1969 års riksdag om samlade åtgärder för
ökade möjligheter till konsolidering och självfinansiering i jordbruket i syfte
att främja rationalisering och effektivisering av jordbruksdriften i enlighet
med motionernas syfte;
3) de likalydande motionerna 1:382 av herr Johan Olsson in. fl. och II:
471 av herr From m.fl., i vilka hemställts, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhåller om utredning och förslag om ändring i nuvarande
beskattningsmetoder med begränsad resultatutjämnande effekt, syftande till
ökad användning av en generell kontometod med större möjligheter till lika
behandling av skattskyldiga;
4) de likalydande motionerna I: 490 av herr Eskilsson m. fl. och II: 799
av herr Eliasson i Moholm in. fl., i vilka hemställts, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställer om en allsidig utredning om jordbrukets kapitaloch
skatteproblem i enlighet med vad i motionerna anförts;
5 ) de likalydande motionerna I: 634 av herr Gösta Jacobsson och II: 812
Bevillningsutskottets betänkande nr 22 år 1968
9
av herr Magnusson i Borås, i vilka hemställts, att en särskild bestämmelse
införs i kommunalskattelagen om rätt till avdrag för avsättning till garantireserv
avseende kostnader för åtaganden i enlighet med vad i motionerna
angivits och att riksdagen uppdrar åt vederbörande utskott att utforma erforderlig
lagtext;
6) de likalydande motionerna I: 635 av herr Axel Kristiansson och 11: 807
av herr Josef son i Arrie m. fl., i vilka hemställts, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhåller om skyndsam utredning och förslag i fråga om
införande av rätt till öppen resultatutjämning vid beskattningen genom användning
av kontometoden;
7) motionen 11:475 av herr Johansson i Skärstad m. fl., i vilken hemställts,
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t anhåller om utredning av
frågan om inkomstutjämning för konstnärer; ävensom
8) motionen II: 603 av herr Åberg, i vilken hemställts, att riksdagen beslutar
sådan lagstiftning, att yrkesfiskare erhåller rätt att göra skattefri
avsättning med 20 % av årets bruttoöverskott till fond för resultatutjämning
att användas inom fem år och att vederbörande utskott utarbetar förslag
till erforderlig författningstext.
De under 2) och 4) upptagna motionerna behandlas i detta betänkande
endast i vad avser frågan om resultatutjämning vid beskattningen. Övriga
yrkanden i dessa motioner behandlas av utskottet i annat sammanhang.
Förordningen om förlustutjämning
Gällande rätt
Genom förordningen den 8 april 1960 (nr 63) infördes i skattelagstiftningen
rätt till förlustutjämning vid taxering för inkomst. Enligt förordningen
får en skattskyldig, om hans verksamhet ett år lämnat underskott
som inte kan skattemässigt avräknas mot överskott av annan förvärvskälla
samma år, utnyttja underskottet såsom förlustavdrag senare. Detta kan
ske när som helst vid taxering för de följande sex åren. Som förlust räknas
ej blott underskott i egentlig mening utan även andra allmänna avdrag,
som skattemässigt inte kunnat utnyttjas. Det krävs för att förlustavdrag
skall medges att förlusten uppkommit under ett år, då den skattskyldige
varit skyldig deklarera, samt att deklarationsskyldigheten också fullgjorts.
Uppgår förlusten under förluståret inte till 1 000 kronor, får densamma
inte utnyttjas som förlustavdrag. Förlustavdragets belopp fastställes ej
förrän yrkande om dess utnyttjande vid senare taxering framställts av den
skattskyldige.
Om ett aktiebolag eller en ekonomisk förening övergår i andra händer
genom att aktierna i bolaget eller andelarna i föreningen byter ägare, på
-
10 Bevillningsutskottets betänkande nr 22 år 1968
verkar detta i princip inte aktiebolagets eller den ekonomiska föreningens
rätt till utjämning av förluster, som uppkommit före överlåtelsen i fråga,
mot vinster efter densamma, eftersom rättigheten tillkommer den juridiska
personen som sådan. Emellertid har i förordningen intagits vissa särbestämmelser
i syfte att förhindra missbruk. Dessa regler tar främst sikte
på fåmans(familje)bolag och avser att förhindra att företag — utan andra
»värden» än en skattemässig rätt till förlustavdrag — börjar gå i handeln.
För att fåmansbolag skall erhålla rätt till förlustutjämning förutsätts, att
ägarförhållandena i bolaget i det väsentliga är desamma vid förlusttillfället
och då förlusten skall utnyttjas. Detta krav är enligt förordningen uppfyllt
om aktierna i bolaget eller andelarna i föreningen då avdraget yrkas — direkt
eller indirekt — helt eller så gott som helt äges av samma personer,
som ägde aktierna eller andelarna när förlusten uppkom, eller av någon
eller några som på grund av arv, testamente eller bodelning trätt i nämnda
personers ställe. Liknande inskränkning gäller för det fall, då efter fusion
moderbolag skall utnyttja förlust, som dotterbolaget haft före fusionen.
Frågans tidigare behandling
Motionsyrkanden av enahanda beskaffenhet som de i motionerna I: 180
och 11:234 framställda har alltsedan 1960 årligen varit föremål för bevillningsutskottets
prövning. I sitt av riksdagen godkända betänkande nr 36 år
1967 framhöll utskottet att befogade invändningar knappast kunde riktas
mot den i förlustutjämningsförordningen intagna begränsningsregeln att deklarationsskyldighet
skall ha förelegat för förluståret. Utskottet anslöt sig
därvid till den av 1957 års skatteutredning uttalade uppfattningen att det i
huvudsak endast var hänsynen till sådana skattskyldiga, som drev verklig
förvärvsverksamhet eller hade en mer bestående inkomstkälla av större omfattning,
som motiverade en rätt till förlustöverföring och att därför en villkorslös
rätt till förlustavdrag inte borde medges.
Mot syftet med den angivna begränsningsregeln ansåg utskottet befogade
invändningar knappast kunna riktas. Det var enligt utskottets mening rimligt
att i princip endast sådana underskott, som uppkommit efter det den
skattskyldige inträtt i förvärvslivet, beaktades genom förlustavdrag. Det
kunde i praktiken knappast tänkas förekomma i nämnvärd omfattning att
skattskyldiga, som utövade verklig förvärvsverksamhet, genom begränsningsregeln
gick miste om rätten till avdrag.
I fråga om de spärregler som gäller i fråga om fåmansbolagen instämde
utskottet i 1957 års skatteutrednings uttalande, att vissa inskränkningar
var ofrånkomliga. Eftersom ett bolags eller en förenings förlust från skattesynpunkt
representerade en tillgång, förelåg risk för att den avveckling av
ett företag, som normalt borde följa av det dåliga resultatet av verksamheten,
inte skulle äga rum. I stället kunde befaras att likvidations- eller
konkursmässiga företag började gå i handeln som någon form av avskriv
-
Bevillningsutskottets betänkande nr 22 år 1968
11
ningsobjekt. Utskottet åberopade också att en rätt till förlustavdrag kunde
framstå som rimlig också i andra fall än då aktier bytte ägare genom arv,
testamente eller bodelning. Om man ville ha betryggande garantier mot
missbruk, var det emellertid enligt utskottets mening inte möjligt att tillgodose
dessa andra fall med generella föreskrifter av den art som motionärerna
önskade. Ett genomförande av motionärernas förslag skulle också
vara ägnat att komplicera lagstiftningen.
Motionerna
I motionerna I: 180 och II: 234 framställs yrkande om vissa ändringar i
förordningen om rätt till förlustutjämning vid taxering för inkomst. I fråga
om rätt att utnyttja förlust i familjebolag framhåller motionärerna att de
nu gällande bestämmelserna kan leda till obilliga resultat. I ett sådant fall
då t. ex. änka och barn efter en hälftendelägare i ett familj ebolag saknar
ekonomiska möjligheter att behålla aktierna och därför överlåter dem till
den andre hälftendelägaren, kommer denne enligt de nu gällande reglerna
att helt förlora sin rätt till avdrag för förlust, som uppkommit innan han
övertog de efterlevandes aktier. Motionärerna förordar därför att rätt till
förlustutjämning skall kvarstå, om den som övertagit aktierna på grund
av arv, testamente eller bodelning överlåter dessa till tidigare ägare av aktier
i företaget. Vidare framhåller motionärerna att som villkor för rätt till förlustutjämning
bör gälla att deklarationsskyldighet förelegat under förluståret
eller under något av de två närmast föregående beskattningsåren.
Progressionsutj amning
1957 års skatteutredning
1957 års skatteutredning, vars förslag låg till grund för lagstiftningen om
förlustutjämning, framlade i sitt betänkande (SOU 1958:35) jämväl förslag
till förordning om rätt till utjämning av statlig inkomstskatt på merinkomst
i vissa fall. Förslaget blev i denna del inte föremål för lagstiftningsåtgärder.
Sammanfattningsvis innebar utredningens förslag till progressionsutj ämning
följande.
Fysisk person ägde påkalla progressionsutjämning, om den beskattningsbara
inkomsten med minst 12 000 kronor översteg nästföregående års motsvarande
inkomst. En jämförelse skulle sålunda göras allenast mellan två
på varandra följande år.
Förelåg förutsättningar för utjämning, skedde denna sålunda att skatten
för det andra året, då inkomstökning förelåg, i erforderlig omfattning jämkades
nedåt.
Uppgick inkomstökningen till ett något lägre belopp än det föreskrivna
12 Bevillningsutskottets betänkande nr 22 år 1968
minimibeloppet 12 000 kronor, skulle det kunna inträffa att en lägre inkomst
gav en högre skatt. Då en sådan konsekvens enligt utredningen måste
förhindras, kunde enligt förslaget skatteomräkning jämväl i detta fall ske,
nämligen som om inkomstökningen likväl uppgått till minimibeloppet
12 000 kronor.
Om progressionsutjämningen ej gav större effekt än en skattereduktion
understigande 50 kronor, förföll rätten till utjämning.
Beträffande äkta makar föreslogs regler av innebörd att hänsyn togs till
sammanlagda beloppet av makarnas beskattningsbara inkomster. Detta medförde
bl. a. en viss skattelindring första året för nygifta, som ingick äktenskap
i samband med att en av makarna fick ökad inkomst eller båda började
förvärvsarbeta.
En förutsättning för skatteutjämning var att den skattskyldige även under
jämförelseåret haft sådan inkomst att han varit deklarationsskyldig.
Frågans tidigare behandling
Frågan om införande av progressionsutjämning har upprepade gånger
avvisats av riksdagen. Utskottet har vid sin prövning av denna fråga hänvisat
till de invändningar av principiell art som vid remissbehandlingen
riktades mot skatteutredningens förslag till progressionsutjämning och för
sin del ansett att spörsmålet om åstadkommande av en sådan utjämning
bör betraktas som en fråga på längre sikt. Utskottet har vidare framhållit att
det från skatteförmåge- och rättvisesynpunkt torde vara förenat med stora
svårigheter att genom en generellt verkande lagstiftning åstadkomma skatteutjämning
för skattskyldiga med inkomster som starkt varierar från år
till år. De påtagligaste verkningarna av progressionen har utskottet ansett
vara undanröjda genom lagstiftningen om ackumulerad inkomst, om taxering
för inkomst av medel som insatts på skogskonto och om förlustutjämning
samt genom införandet av det schabloniserade kommunalskatteavdraget.
Motionerna
Motionärerna i motionerna I: 180 och 11: 234 framhåller att genomförandet
av en progressionsutjämning är motiverat och synnerligen önskvärt.
Motionärerna förordar därför att utredningens förslag genomföres, dock
med vissa ändringar. Rätten till utjämning bör således förefinnas även vid
fallande inkomst. Vad deklarationsskyldigheten angår bör det räcka med
att sådan förelegat antingen för jämförelseåret eller för något av de två
beskattningsåren dessförinnan. Starka skäl talar också för en sänkning från
12 000 till 10 000 kronor av det minimibelopp, som enligt utredningen bör
krävas såsom skillnad mellan två års inkomster för att utjämning skall få
ske.
Bevillningsutskottets betänkande nr 22 år 1968
13
Allmän öppen resultatutjämning, m. m.
Gällande rätt
Svensk skattelagstiftning medger inte möjlighet till allmän öppen resultatutjämning
mellan olika beskattningsår. Inte heller medger den inkomstutjämning
mellan olika beskattningsår genom skattefri avsättning av medel
för framtida reparationer. Frågan om en öppen resultatutjämning med
tillämpning av en kontometod prövades av 1957 års skatteutredning men
avvisades under hänvisning främst till de stats- och kommunfinansiella
verkningar en sådan anordning — åtminstone på kortare sikt — skulle
medföra. Utredningen underströk även den begränsning i kontometoden,
som liggei däri att den endast kan bli av värde för den, som från början har
sa goda vinstförhallanden att han äger möjlighet att göra de för framtida
utjämning erforderliga avsättningarna — och också gör dem. Även andra
skäl talade enligt utredningens mening mot införande av en kontometod.
Det var sålunda förenat med avsevärda svårigheter att finna en rationell
grund för såväl maximeringen av den årliga avsättningen som den sammanlagda
storleken av de avsatta beloppen. Vidare måste kontometoden
antas ge upphov till ett så stort antal konton, att därigenom myndigheternas
kontrollmöjligheter i hög grad försvårades.
Frågan om avdrag för avsättning till garantifond bedöms i svensk rättspraxis
restriktivt. Avdrag medges endast i det fall garantiåtagandet är av
särskild art och omfattning. Förlustrisken skall således vara betydande
och den skall kunna styrkas. För normalt påräkneliga risker medges inte
någon skattefri avsättning till garantifond.
Frågans tidigare behandling
Motionsyrkanden om en allmän öppen resultatutjämning har avvisats
av riksdagen åren 1960—1967. Bevillningsutskottet hänvisade förra året
(bet. nr 36) till att det inte minst från rättvisesynpunkt skulle vara till fördel
om möjligheter öppnades till en vidsträcktare resultatutjämning vid
beskattningen men underströk samtidigt att ett system med öppna skattefria
konto- eller fondavsättningar inte kunde genomföras utan en omprövning
av gällande regler för inventarieavskrivning och varulagervärdering
och av de möjligheter i övrigt till skattemässig konsolidering och förtäckt
resultatutjämning som skattelagstiftningen nu erbjuder.
Utskottet var inte heller berett medverka till införande av specialbestämmelser
för vissa yrkeskategorier. En sådan reform skulle enligt utskottets
mening strida mot grundläggande principer vid beskattningen.
14
Bevillningsutskottets betänkande nr 22 år 1968
Motionerna
Enligt motionerna I: 180 och II: 234 bör en utredning igångsättas av frågan
om en allmän öppen resultatutjämning genom den s. k. kontometoden.
Möjligheten att genom kontoavsättning utjämna inkomster mellan olika
beskattningsår skulle enligt motionärernas mening kunna få en sparfrämjande
verkan.
Motionärerna i motionerna I: 254 och II: 324 framhåller att den specialisering
av driften, som i allt större utsträckning kan förväntas, kommer
att göra jordbruksföretagen allt känsligare för t. ex. klimatiska förhållanden
och andra faktorer, som ligger utanför företagsledarens möjligheter
att påverka. Mellan olika år kan inkomstvariationerna bli stora. För ett
rationellt jordbruk är det därför av stor vikt att möjligheter kan skapas
till en effektiv resultatutjämning. Jordbruket har i det stora hela inte de
möjligheter till uppbyggnad av medel som investeringsfonderna ger industrin.
För jordbrukarna i allmänhet finns visserligen möjligheten till skogskonto,
som varit mycket tjänligt för sitt ändamål, men inte kan utgöra en
lösning av den större frågan om tillräckliga konsolideringsmöjligheter för
jordbruksnäringen.
Rätten till en mera allmän resultatutjämning genom kontometoden skulle
vara av stor betydelse för jordbruket. Ett jordbrukskonto skulle erbjuda
en praktisk väg att för de enskilda jordbrukarna ordna en utjämning mellan
goda och dåliga inkomstår. Genom kontometoden skulle jordbrukarna
få en motsvarighet till de investeringsfonder som aktiebolag och ekonomiska
föreningar med viss skattefrihet får inrätta för vissa ändamål. Då skogskontolagstiftningen
redan tillämpats under åtskilliga år med gynnsamma
resultat, bör det vara möjligt att inom snar framtid fatta beslut om införande
av rätt till jordbrukskonto för en mera allmän resultatutjämning och
konsolidering.
Enligt motionärerna i motionerna I: 382 och II: 471 är en översyn av möjligheterna
att använda en mera generell metod för resultatutjämning önskvärd.
1957 års skatter!tredning (SOU 1958:35) tog upp kontometoden till
diskussion men avvisade den främst av stats- och kommunfinansiella skäl.
Enligt motionärernas uppfattning bör denna olägenhet kunna undvikas genom
en successiv uppbyggnad och med relativt begränsade möjligheter till
avsättning under ett inledningsskede. På längre sikt bör metoden leda till att
stat och kommun får tillbaka bortfallet genom den stimulans på t. ex. investeringssidan
som skulle följa av systemet. Stimulanseffekten bör dessutom
kunna accepteras genom att den skattefria avsättningen begränsas i tiden,
varefter uttag måste ske eller det avsatta beloppet bli föremål för efterbeskattning.
I skatteutredningen anförs vidare, att många företag — och i synnerhet
nystartade — inte har möjlighet att utnyttja kontometoden, eftersom
Bevillningsutskottets betänkande nr 22 år 1968 15
man inte har något överskott på sin verksamhet. Detta är enligt motionärernas
mening i och för sig en riktig invändning, men kontometoden måste ses
som en komplettering av andra åtgärder. Det torde vara svårt att finna ett
system, som kan användas av alla och med absolut likvärdiga konsekvenser.
Utredningen nämner också svårigheterna att finna en rationell grund för
de årliga avsättningarnas storlek. Det kan knappast vara ett skäl mot kontometoden
som sådan. Om man vill utjämna resultatet inom företagen och
därmed skapa en säkrare grund för dessa, så måste en viss flexibilitet byggas
in i systemet med hänsyn till konjunkturer, statsfinansiellt läge och
andra omständigheter.
Investeringsfonderna är med tanke på de skattskyldigas berättigade krav
på lika och rattvis behandling och sin nuvarande begränsning otillfredsställande.
En kontometod skulle kunna eliminera dessa olägenheter. Företag
med varulager kan med nuvarande bestämmelser bygga upp dolda reserver,
som kan tjäna som buffert mellan olika beskattningsår. Åtskilliga företagare
med ingen eller ringa lagerhållning saknar emellertid både denna och jämförbara
alternativa möjligheter. En metod skulle kunna vara att medge uppbyggande
av självfinansieringsfonder för den framtida verksamheten. Dolda
reserver i varulager får ofta ganska godtyckliga konsekvenser. Det blir snarare
skattebestämmelsernas utformning än rationella företagsekonomiska
överväganden som avgör vilken lagerhållning företaget skall ha. Det kan med
rätta hävdas att nuvarande regler leder till en oekonomisk bindning av kapital
i lager inom företagen.
Det kan ifrågasättas om inte också företagen — i eget och de anställdas
intresse borde genom skattefri kontoavsättning ges möjlighet att lindra
omställningssvårigheterna, när friställning av arbetskraft är oundviklig eller
för att hindra att nämnda situation uppstår. I det senare fallet skulle fonderingen
kunna i viss mån utjämna verkningarna för de anställda i branscher
som är särskilt utsatta för konjunkturväxlingarna. Naturligtvis skulle
de fonderade medlens användning bestämmas så att de blir en integrerad del
av samhällets arbetsmarknadspolitiska åtgärder och disponeras i samverkan
med arbetsmarknadsmyndigheterna och de anställda.
Avsättning till reparationsfond för t. ex. fastighetsföretag skulle kunna
ske genom användning av kontometoden. Vid 1967 års riksdag avvisades
förslag om rätt till avdrag i beskattningen för avsättning till reparationsfond
föi hyresfastigheter under hänvisning till att den då aviserade ändringen
i hyreslagstiftningen skulle medföra »ett kraftigt incitament till
förbättringar i fastighetsunderhållet». I och med att reformeringen av hyreslagstiftningen
numera kommit i ett annat läge, bör begränsad avsättning
till reparationskonto för hyresfastigheter ånyo övervägas.
Kontometoden innebär också ett incitament till företagssparande utan att
kapitalet samtidigt binds i icke rationella investeringar. Ett ytterligare skäl
som talar för kontometoden är de övervägande goda erfarenheterna vid an
-
16 Bevillningsutskottets betänkande nr 22 år 1968
vändning av skogskonto. En liknande metod med tillämpning inom vissa
preciserade områden finns i Norge.
Motionärerna i motionerna 1: 490 och 11: 799 anser den rätt till förlust -ntjämning som genomfördes för många år sedan inte till fyllest. Den bör
enligt deras mening antingen kompletteras med fullständig förlust- och
vinstutjämning eller en lagfäst rätt till jordbrukskonto liknande skogskontot.
Ett speciellt problem i deLta sammanhang är — säger motionärerna
— att de skördeskadeersättningar som faller ut genom skördeskadeskyddet
inte kommer att läggas till inkomsterna under det år skördeskadorna uppstår
utan först året därefter. Härvid uppstår det orimliga förhållandet att
ojämnheter i skördarna och deras inverkan på inkomsterna ytterligare kan
accentueras till förfång för eu rättvis och jämn beskattning.
I motionerna 1: 634 och II: 812 anförs hl. a. följande.
Det är en vanlig företeelse att företag måste åta sig garantirisken för
levererade varor eller utförda arbeten. Så är fallet bl. a. inom byggnadsindustrin
och byggnadsämnesindustrin liksom vid försäljning av maskiner
för användning i företag eller hushåll. Garantitidernas längd varierar helt
naturligt, och det finns exempel på fall då sälj arföretaget måst förbinda
sig att under en tioårsperiod utbyta levererade varor som inte uppfyllt de
av köparen ställda kraven vid avtalets ingående.
Enligt god redovisningssed bör sådana garantiåtaganden redovisas som
en skuld i säljarens räkenskaper. Det är helt orimligt att göra gällande att
någon definitiv vinst uppkommit, utan i den mån säljaren måste fullgöra
garantiåtaganden kommer hans kostnader härför att minska vinsten. Från
företagsekonomisk synpunkt är det nödvändigt att kostnaderna för ett
sådant garantiåtagande hänförs till det år då åtagandet görs och inte till
det år då åtagandet aktualiseras.
Avsättning till garantiskuldkonto har i praxis ansetts berättiga till avdrag
endast om reserveringen i verkligheten representerar en förhandenvarande
förpliktelse och således inte allenast avser att möta en framdeles befarad
förpliktelse.
Hur stor del av åtagandet som kan komma att föranleda kostnader är
det av naturliga skäl ofta svårt att ange. Detta är emellertid i och för sig
inte något skäl mot en skuldföring som i enlighet med bokföringslagens
krav på tillämpning av god köpmannased hellre bör vara i överkant än i
underkant.
Under senare tid har avdrag för avsättning till garantifond vägrats bl. a.
under motivering att garantiskulderna inte varit av särskild art och omfattning.
Att omfattningen av ett företags skulder inte kan göras till föremål
för gradering på så sätt att skulder under en viss beloppsgräns kan undgå
redovisning är från redovisningssynpunkt helt klart. Vid en revision i
17
Bevillningsutskottets betänkande nr 22 år 1968
företaget måste självfallet krävas att lagbestämmelserna om redovisning
av skulder noga följs. Inte heller kan från redovisningssynpunkt accepteras
att arten av garantiåtagandet skulle tillmätas någon betydelse. Avgörande
är att rörelseresultatet blir felaktigt redovisat om avsättning för de gjorda
åtagandena inte görs. Avdrag vid beskattning bör ges för avsättningen om
den avser sådana kostnader i rörelsen som är hänförliga till driftkostnader,
även om prestationerna skall fullgöras efter bokslutsdagen.
Likaledes har avdrag för avsättning för upplupna kostnader avseende kontraktsenliga
återställningsarbeten på fastighet, på vilken grustäkt utnyttjats,
vägrats (Riksskattenämndens Meddelanden, serie I, nr 6/1967 under
5). Härigenom blir självfallet den skattemässiga vinsten vid brytningen för
stor, eftersom kostnader för framtida återställningsarbete inte beaktats. Inte
heller ett sådant förfarande står i överensstämmelse med en god redovisningssed.
Det har ansetts åligga den skattskyldige att visa tillförlitlig grund för
beräkning av avsättningens storlek. Det vill synas som om kraven från
skattemyndigheternas sida understundom varit väl hårda härvidlag. Det
bär t. ex. inte tillräckligt beaktats att fråga kan vara om nytillkomna eller
nykonstruerade produkter och nya tillverkningsmetoder, varför leverantören
inte kan ha något erfarenhet smaterial att åberopa.
Avdragsrätten bör närmare anknytas till vad som från företagsekonomiska
och redovisningsmässiga aspekter framstår såsom lämpligt.
För att nå detta mål torde det vara nödvändigt att i kommunalskattelagen
införa en uttrycklig bestämmelse om att avdrag för sådana avsättningar
i princip skall medges i den mån avsättningen inte överstiger vad
som av vinsten kan komma att tas i anspråk på grund av garantiåtagandet.
Någon risk för skatteförluster föreligger inte, eftersom återföring självfallet
skall ske av den del av de under ett år gjorda avsättningarna som vid garantitidens
utgång inte tagits i anspråk.
Enligt motionerna I: 635 och II: 807 skulle en resultatutjämning genom
kontometoden i första hand få betydelse för rörelseidkare med mindre inkomster,
för jordbrukare och för fastighetsägare. Förutom den inkomstutjämnande
effekten skulle kontometoden medföra ökat sparande inom företagen.
En viss styrning sker utan tvekan i dag på investeringssidan genom skattereglernas
utformning. Detta gäller inte minst lagerhållningen. Det leder både
till orättvisor mellan olika företag med skilda lagerbehov och en ur företagsekonomisk
synpunkt orationell bindning av tillgängliga resurser.
För rörelseidkare skulle kontometoden innebära ökad motståndskraft
mot konjunkturella växlingar inom branschen. Särskilt i dagens dämpade
ekonomiska situation skulle det verka återhållande på driftnedskärningar
och friställningar. De enskilda jordbrukarna kunde genom denna metod få
18 Bevillningsutskottets betänkande nr 22 år 1968
en utjämning mellan olika goda skördeår och detta skulle enligt motionärernas
mening på ett utmärkt sätt komplettera skördeskadeskyddet. Kontometoden
skulle också vara ett alternativ för de många fysiska personer och
mindre företag som i dag är utestängda från användningen av investeringsfonderna.
Motionärerna i motionen 11: 475 behandlar frågan om inkomstutjämning
för konstnärer. Under det år som konstnären färdigställer och försäljer ett
konstverk kan inkomsten bli förhållandevis hög, medan den i många fall
torde bli mycket ringa under de år då vederbörande arbetar med sitt konstverk.
Även för de konstnärer som har en kontinuerlig produktion kan emellertid
det ekonomiska utbytet vara mycket olika under skilda år.
Åtgärder bör enligt motionärernas mening vidtas som gör det möjligt för
konstnärerna att få till stånd någon form av inkomstutjämning mellan olika
år. Det bör undersökas om utformningen av en sådan inkomstutjämning
kan utgå från lagstiftningen om skogskonto. Även andra metoder bör kunna
prövas.
I motionen II: 603 understryker motionären nödvändigheten av att bereda
den svenska fiskerinäringen någon form av skydd mot de skadeverkningar
som blir en följd av fluktuationer i lönsamheten. Motionären pekar på den
kraftiga nedgången i lönsamheten under åren 1966 och 1967, som kommit
samtidigt med en lönsamhetsförbättring för de flesta andra i samhället.
Ett sätt att skydda de svenska fiskarna skulle vara att — i likhet med vad
som gäller i Norge — medge dem rätt att under relativt goda år göra skattefri
avsättning till resultatutjämningsfond. I Norge äger fiskarna rätt att under
år med goda inkomster avsätta 20 % av inkomsten till en driftfond för
senare förvärv av båtar och redskap och för att under sämre år kunna användas
för rationalisering och för fiskets bedrivande.
Om en svensk fartygsredare som äger flera fartyg gör vinst på ett av
dessa men förluster på ett annat äger han rätt att balansera förhållandena
inom rederiet. Ägandeförhållandena inom den svenska fiskeflottan utestänger
denna möjlighet, därför att fiskarna ombord själva äger fartyget
de fiskar med och inte är meddelägare i andra fartyg. Ett arrangemang med
en resultatutjämningsfond skulle därför i någon mån ge fiskarna samma
möjlighet som redare till flera fartyg, dock här baserat på tid i stället för
på antalet båtar.
Utskottet
De motioner utskottet har att behandla i detta betänkande syftar alla till
att vidga möjligheterna till inkomstutjämning mellan olika beskattningsår
och till att lindra verkningarna av progressionen vid den statliga beskattningen.
Bevillningsutskottets betänkande nr 22 år 1968 19
Utskottet behandlar till att börja med de yrkanden i motionerna I: 180
och II: 234 som avser ändringar i förordningen om förlustutjämning och antagande
av förordning om progressionsutjämning. Motsvarande yrkanden
har avvisats av riksdagen varje år sedan 1960.
Bevillningsutskottet har tidigare upprepade gånger framhållit att befogade
invändningar knappast kan riktas mot den bestämmelse i förlustutjämningsförordningen
enligt vilken för rätt till förlustavdrag krävs, att deklarationsskyldighet
förelegat och också fullgjorts för förluståret. Utskottet har
därvid anslutit sig till den av 1957 års skatteutredning uttalade uppfattningen
att det i huvudsak endast är hänsynen till sådana skattskyldiga som
driver verklig förvärvsverksamhet, som motiverar en rätt till förlustutjämning,
och att alltså någon ovillkorlig sådan rätt inte bör förekomma.
Genom att rätten till förlustavdrag på angivet sätt knutits till deklarationsskyldigheten
har man enligt utskottets mening skapat goda möjligheter
för en praktisk och effektiv kontroll av att förlustutjämningen inte onödigtvis
missbrukas.
Också den bestämmelse i förlustutjämningsförordningen som avser familjeföretagen
har tillkommit för att förhindra missbruk. Genom att i fråga om
dessa göra rätten till förlustavdrag beroende av att ägareförhållandena i
företaget är i huvudsak desamma vid förlusttillfället som då förlusten skall
utnyttjas har man velat i görligaste mån förhindra att likvidations- eller
konkursmässiga företag utbjuds till nya aktieägare och av dessa används
som avskrivningsobjekt. Som utskottet tidigare framhållit kan en rätt till
förlustavdrag vara motiverad också i andra fall än då aktier byter ägare
genom arv, testamente eller bodelning. Men att tillgodose dessa fall med
generella bestämmelser av den art motionärerna föreslår torde knappast
vara möjligt, om man vill ha betryggande garantier mot missbruk och samtidigt
undvika att lagstiftningen blir onödigt komplicerad.
Motionärernas förslag till förordning om progressionsutjämning avvisades
av riksdagen senast förra året på förslag av bevillningsutskottet (BeU 1967:
36). Någon anledning till ändrat ståndpunktstagande i år föreligger enligt
utskottets mening inte. De mest iögonenfallande verkningarna av progressionen
vid den statliga inkomstbeskattningen får numera anses undanröjda
genom lagstiftningen om förlustutjämning, om beräkning av statlig inkomstskatt
för ackumulerad inkomst och om taxering för inkomst av medel som
insatts på skogskonto samt genom det förhöjda schablonavdrag för kommunalskatt
som gäller fr. o. m. 1968 års taxering.
Med det anförda avstyrker utskottet lagstiftningsyrkandena i motionerna
I: 180 och II: 234.
I åtskilliga motioner har framställts yrkanden om utredning angående
möjligheterna att införa en fullständig resultatutjämning vid beskattningen.
20 Bevillningsutskottets betänkande nr 22 år 1968
1957 års skatteutredning, som ingående prövade för- och nackdelarna med
en allmän rätt till skatteutjämning genom kontoinsättningar och uttag, fann
att allvarliga invändningar kunde riktas mot en sådan utjämningsmetod.
Den kunde sålunda — även om den begränsades till i huvudsak fysiska personer,
som drev rörelse eller jordbruk, eller till ägare av hyresfastigheter
— beräknas bli en synnerligen kostnadskrävande reform. Härtill kom enligt
utredningens mening svårigheter att finna en rationell grund för såväl maximeringen
av de årliga avsättningarna som den sammanlagda storleken av
de avsatta beloppen. Hur reglerna än utformades fick man — menade utredningen
— sannolikt räkna med inte oväsentliga tillämpnings- och kontrollsvårigheter.
Utskottet har tidigare flera gånger uttalat att det, inte minst från rättvisesynpunkt,
skulle vara till fördel om möjligheter kunde öppnas till en vidsträcktare
resultatutjämning vid beskattningen. Frågan om man i Sverige
bör införa ett system med skattefria kontoavsättningar är emellertid så
central för det svenska skattesystemet i dess helhet att den enligt utskottets
mening inte kan avgöras utan en noggrann omprövning av gällande regler
för inventarieavskrivning och varulagervärdering samt de möjligheter i övrigt
till skattemässig konsolidering och resultatutjämning som de svenska
skattereglerna nu erbjuder. Utskottet anser således att man bör avvakta
resultatet av det utredningsarbete som f. n. pågår inom viktiga delar av
beskattningsområdet, bl. a. inom företagsskatteutredningen, innan man tar
ställning till frågan om en allmän öppen resultatutjämning vid beskattningen.
Vad särskilt angår motionsyrkandena om införande av rätt till resultatutjämning
för vissa yrkeskategorier anser utskottet en reform i sådan riktning
strida mot grundläggande principer i beskattningen. En yrkesfiskare
har redan nu möjlighet att i viss utsträckning utjämna sin inkomst mellan
olika beskattningsår genom rätten till avskrivning på båt och redskap. En
konstnär har också möjlighet att få skatten på sin inkomst uppdelad på flera
år. Inkomst av konstnärlig verksamhet kan nämligen enligt förordningen
angående beräkning av statlig inkomstskatt för ackumulerad inkomst fördelas
på det antal år till vilka inkomsten hänför sig, dock högst tio.
Med det anförda avstyrker utskottet utredningsyrkandet i motionerna
1:180 och 11:234 samt motionerna 1:382 och 11:471, 1:635 och 11:807,
11:475 och 11:603 ävensom motionerna 1:254 och 11:324 samt 1:490 och
II: 799, sistnämnda fyra motioner i vad de behandlas i detta betänkande.
Vad slutligen angår lagstiftningsyrkandet i motionerna I: 634 och II: 812
bör enligt utskottets mening frågan om avsättning till garantireserv i första
hand prövas av företagsskatteutredningen. Utskottet är medvetet om att bedömningen
av frågan om ett garantiåtagande skall medföra avdragsrätt vid
taxeringen i praxis bedöms restriktivt. Det skulle otvivelaktigt vara till för
-
21
Bevillningsutskottets betänkande nr 22 är 1(168
del om avdragsrätten på detta område kunde regleras i lagstiftningen och
närmare anknytas till vad som från företagsekonomiska och redovisningsmässiga
synpunkter framstår som lämpligt.
Med det anförda avstyrker utskottet motionerna I: 634 och II: 812.
Under åberopande av det anförda hemställer utskottet
A. beträffande ändringar i förordningen om förlustutjämning
att
riksdagen avslår motionerna I: 180 och II: 234
B. beträffande progressionsutjämning
att riksdagen avslår motionerna I: 180 och II: 234
C. beträffande allmän öppen resultatutjämning
att riksdagen avslår
1) motionerna I: 180 och II: 234
2) motionerna I: 254 och II: 324 i vad de behandlas i detta
betänkande
3) motionerna I: 382 och II: 471
4) motionerna I: 490 och II: 799 i vad de behandlas i detta
betänkande
5) motionerna I: 635 och II: 807
D. beträffande inkomstutjämning för konstnärer
att riksdagen avslår motionen II: 475
E. beträffande rätt för fiskare att göra skattefri avsättning
till resultatuljämningsfond
att riksdagen avslår motionen II: 603
F. beträffande rätt till avdrag för avsättning till garantireserv
att
riksdagen avslår motionerna I: 634 och II: 812.
Stockholm den 5 mars 1968
På bevillningsutskottets vägnar:
JOHN ERICSSON
Närvarande:
från första kammaren: herrar John Ericsson (s), Einar Eriksson (s),
Wärnberg (s), Tage Johansson (s), Lundström (fp), Wirmark (s), Tistad
(fp) och Fälldin (ep)*; samt
från andra kammaren: herrar Magnusson i Borås (h), Brand! (s),
Allard (s)*, Vigelsbo (ep), Andersson i Essvik (s), fru Nettelbrandt (fp)*,
herr Eriksson i Bäckmora (ep), fru Holmqvist (s), herrar Enskog (fp) och
Nyström (s).
* Icke närvarit vid justering av betänkandet.
22
Bevillningsutskottets betänkande nr 22 år 1968
Reservationer
Beträffande ändringar i förordningen om förlustutjämning
A) av herrar Lundström (fp), Tistad (fp), Fälldin (ep), Magnusson i
Borås (h), Vigelsbo (ep), fru Nettelbrandt (fp), herrar Eriksson i Bäckmora
(ep) och Enskog (fp), vilka -—- under åberopande av innehållet i motionerna
I: 180 och II: 234 — ansett, att utskottet under punkten A bort hemställa,
att riksdagen, med bifall till motionerna I: 180 och II: 234
i denna del, antar det vid motionerna fogade förslaget till
förordning angående ändring av 2, 8 och 9 §§ förordningen
den 8 april 1960 (nr 63) om rätt till förlustutjämning vid
taxering för inkomst.
Beträffande progressionsutjämning
B) av herrar Lundström (fp), Tistad (fp), Fälldin (ep), Magnusson i
Borås (h), Vigelsbo (ep), fru Nettelbrandt (fp), herrar Eriksson i Bäckmora
(ep) och Enskog (fp), vilka — under åberopande av innehållet i motionerna
I: 180 och II: 234 — ansett, att utskottet under punkten B bort hemställa,
att riksdagen, med bifall till motionerna I: 180 och II:
234 i denna del, antar det vid motionerna fogade förslaget
till förordning om rätt till utjämning i vissa fall av statlig
inkomstskatt i samband med inkomststegring och inkomstminskning.
Beträffande allmän öppen resultatutjämning, inkomstutjämning för konstnärer
och rätt för fiskare att göra skattefri avsättning till resultatutjämningsfond
C)
av herrar Lundström (fp), Tistad (fp), Fälldin (ep), Magnusson i
Borås (h), Vigelsbo (ep), fru Nettelbrandt (fp), herrar Eriksson i Bäckmora
(ep) och Enskog (fp), vilka — under åberopande av innehållet i motionerna
I: 180 och II: 234, I: 254 och II: 324, I: 382 och II:471, I: 490 och II:799,
I: 635 och II: 807 samt II: 475 och II: 603 — ansett, att utskottet under punkterna
C, D och E bort hemställa,
att riksdagen, med anledning av
1) motionerna I: 180 och II: 234
2) motionerna 1:254 och 11:324, i vad de behandlas i
detta betänkande,
3) motionerna I: 382 och II: 471
4) motionerna 1:490 och II: 799, i vad de behandlas i
detta betänkande,
5) motionerna I: 635 och II: 807
6) motionen II: 475
7) motionen II: 603
Bevillningsutskottets betänkande nr 22 år 1968
23
i skrivelse till Kungl. Maj :t begär förslag till 1969 års
riksdag om rätt till allmän öppen resultatutjämning vid
beskattningen.
Beträffande rätt till avdrag för avsättning till garantireserv
D) av herrar Lundström (fp), Tistad (fp), Fälldin (ep), Magnusson i
Borås (h), Vigelsbo (ep), fru Nettelbrandt (fp), herrar Eriksson i Bäckmora
(ep) och Enskog (fp), vilka — under åberopande av innehållet i motionerna
I: 634 och II: 812 — ansett, att utskottet under punkten F bort hemställa,
att riksdagen, med anledning av motionerna I: 634 och
II: 812, i skrivelse till Kungl. Maj :t begär skyndsam utredning
om möjligheterna till avdrag för avsättning till garantireserv.
MARCUS BOKTR. STHLM 1968 680028
.. .•
nn ''k;;.?!!''!/
V» t: vl VT; ■
: '' . . < ■''