Bevillningsutskottets betänkande nr 19 dr 1968
1
Nr 19
Bevillningsutskottets betänkande med anledning av motioner angående
arvsbeskattningen.
Bevillningsutskottet upptar till behandling i ett sammanhang följande
motioner, nämligen
1) de likalydande motionerna I: 260 av herr Nils Theodor Larsson m.fl.
och II: 322 av herr Gustafsson i Borås m. fl., vari hemställts, att riksdagen
antar följande
Förslag
till
Förordning angående ändrad lydelse av 3 och 38 §§ förordningen den
6 juni 1941 (nr 416) om arvsskatt och gåvoskatt
Härigenom förordnas, att 3 och 38 §§ förordningen den 6 juni 1941 om
arvsskatt och gåvoskatt skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.
3 §.
Från skattskyldighet enligt denna förordning äro befriade:
staten;
stiftelse eller sammanslutning med huvudsakligt ändamål att under
samverkan med militär eller annan myndighet stärka rikets försvar;
stiftelse eller sammanslutning, som har till huvudsakligt ändamål att
främja barns eller ungdoms vård och fostran eller utbildning eller att
främja vård av behövande ålderstigna, sjuka eller Iytta, dock icke där ändamålet
är att sålunda tillgodose medlemmar av viss eller vissa släkter;
akademi och sådan stiftelse eller sammanslutning, som har till huvudsakligt
ändamål att främja vetenskaplig undervisning eller forskning;
stiftelse med huvudsakligt syfte att främja religiösa, välgörande, sociala,
politiska, konstnärliga, idrottsliga eller andra därmed jämförliga kulturella
eller eljest allmännyttiga ändamål.
Skattebefrielse enligt —--eller sammanslutning.
38 §.
Från gåvoskatt äro, förutom i 3 § omförmälda juridiska personer, befriade
:
1—011H18 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 7 samt. Nr 19
2
Bevillningsutskottets betänkande nr 19 år 1968
kyrka, landsting, kommun eller annan menighet ävensom hushållningssällskap
med stadgar som fastställts av Konungen eller myndighet som
Konungen bestämmer;
stiftelse med huvudsakligt ändamål att främja landets näringsliv;
registrerad understödsförening eller sådan sammanslutning, som, utan
att hava till syfte att i sin verksamhet tillgodose medlemmarnas ekonomiska
intressen, huvudsakligen fullföljer ovan angivet ändamål;
folketshusförening, bygdegårdsförening eller annan liknande sammanslutning,
som har till främsta syfte att anordna eller tillhandahålla allmän
samlingslokal.
Skattebefrielse enligt —--del därav.
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1968.
2) de likalydande motionerna I: 392 av herr Werner och II: 4-73 av herr
Hermansson m. fl., vari hemställts bl. a., att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t begär utredning angående vissa förändringar av beskattningen, bl. a.
i syfte att åstadkomma större skatteuttag från mera betydande arvslotter
och att avskaffa skattefriheten för vissa stiftelser.
Sistnämnda motioner behandlas i detta betänkande endast såvitt avser
ändringar i arvsbeskattningen.
Gällande bestämmelser
Arvsskatt uttas enligt 28 § förordningen om arvsskatt och gåvoskatt
(SFS 1941:416) efter olika tariffer för fyra skilda skatteklasser. Klass I,
som är den lägst beskattade gruppen, avser efterlevande make eller barn,
klass II föräldrar, syskon och deras avkomlingar, klass III sådana juridiska
personer, som är befriade från gåvoskatt, och klass IV andra skattskyldiga.
Klass IV är den högst beskattade gruppen.
Befriad från skattskyldighet är enligt 3 § bl. a. stiftelse eller sammanslutning,
som har till huvudsakligt ändamål att främja barns eller ungdoms
vård och fostran eller utbildning, att främja vård av behövande ålderstigna,
sjuka eller lytta eller att främja vetenskaplig undervisning eller forskning.
Frihet från skatt föreligger dock ej där ändamålet är att tillgodose medlemmar
av viss eller vissa släkter. Utländsk stiftelse eller sammanslutning
är inte befriad från skattskyldighet.
Skattefriheten enligt 3 § avser såväl arvsskatt som gåvoskatt. Särskilda
bestämmelser om skattefrihet för vissa juridiska personer vid gåva återfinns
i 38 §. Befriad från gåvoskatt är, förutom de i 3 § angivna juridiska
Bevillningsutskottets betänkande nr 19 år 1968
3
personerna, bl. a. stiftelse med huvudsakligt syfte att främja religiösa, välgörande,
sociala, politiska, konstnärliga, idrottsliga eller andra därmed
jämförliga kulturella eller eljest allmännyttiga ändamål. Även skattefriheten
enligt 38 § är begränsad till svensk juridisk person.
Arvsskatten för samtliga de enligt 38 § från gåvoskatt befriade juridiska
personerna bestäms som redan nämnts enligt klass III och är således lägre än
för teslamentariska förordnanden i allmänhet.
Frågornas tidigare behandling
Vid tillkomsten av 1941 års förordning var endast kronan befriad från
arvsskatt, medan däremot nuvarande skattefrihet för gåva till vissa juridiska
personer behållits i stort sett oförändrad alltsedan en allmän gåvoskatt
infördes år 1914. Bestämmelserna om skattefrihet för vissa juridiska
personer även vid arv grundades på förslag av 1938 års arvsskattekommitté
(SOU 1939: 18), och kommitténs förslag antogs i det närmaste oförändrat.
Förslaget var emellertid inte enhälligt. Två reservanter förordade
att denna skattefrihet skulle utsträckas till att avse samtliga de juridiska
personer, som var befriade från gåvoskatt. De olika ståndpunkterna behandlades
utförligt i prop. 1941:192. Departementschefen anförde bl. a.
följande.
Då trågan om beskattningen av juridiska personer varit föremål för övervägande
hade den frågan framkommit, om det kunde finnas någon principiell
grund för skattefrihet då ett rättssubjekt främjade ett statsändamål
i vidsträckt bemärkelse. Det visade sig emellertid att man inte kunde finna
någon användbar riktlinje genom alt anlägga enbart teoretiska synpunkter.
Under förarbetena till 1914 års förordning om arvsskatt och skatt för gåva
hade som stöd för den skattefrihet, som medgavs för gåvor till allmännyttiga
ändamål, anförts att det var i statens intresse att företag som verkade
för dessa ändamål blev tillgodosedda genom frivilligt understöd och
att det med skäl kunde befaras att en beskattning skulle verka avhållande
på sådana understöd. Departementschefen anförde att det var
uppenbart att man vid såväl arvsbeskattningen som gåvobeskattningen alltjämt
hade att utgå från dessa synpunkter och biträdde kommitténs förslag
att skattefriheten för gåvor till allmännyttiga ändamål skulle behållas. Han
framhöll emellertid att han då tagit hänsyn även till att denna skattefrihet
vunnit viss hävd.
Såväl majoriteten inom kommittén som reservanterna hade ansett, att
skattefriheten borde utsträckas vid arvsbeskattningen till att avse också
andra juridiska personer än staten. Enligt departementschefen var det
svårt att förneka, att starka skäl förelåg härför. För detta talade även en
jämförelse med den allmänna kommunala och statliga beskattningen.
Vid kommitténs överväganden hur långt skattefriheten borde utsträckas
2—0111H8 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 7 samt. Förslag nr 19
4
Bevillningsutskottets betänkande nr 19 år 1968
hade majoriteten utgått från att det väsentliga skälet för skattebefrielsen för
gåvor till allmännyttiga ändamål, d. v. s. att en beskattning kunde minska
benägenheten att genom gåvor tillgodose sådana ändamål, icke med tillnärmelsevis
samma styrka gjorde sig gällande i fråga om testamentsdonationer.
Till stöd för denna uppfattning hade majoriteten angivit vissa omständigheter
som snarast talade för att en beskattning inte alls behövde
verka avhållande på testamentsdonationer. Majoriteten begränsade därför
skattefriheten till vissa särskilda fall, där allmännyttan hos det med donationen
avsedda ändamålet ansetts vara av högt kvalificerad art.
Reservanterna åter uttalade att, även om en beskattning efter donators
död visserligen fick antas verka mindre återhållande än en beskattning
under donators livstid, skattefriheten dock otvivelaktigt skulle vara av betydelse
även när det gällde testamente och att det i vart fall skulle vara
betydelsefullt för den allmänna kulturella utvecklingen att genom skattefrihet
uppmuntra till testamenten för allmännyttiga ändamål. Den riktiga
skattepolitiken syntes därför vara att även vid arvsbeskattningen medgiva
skattefrihet i samma utsträckning som vid gåvobeskattningen och därefter
genom inkomst- och förmögenhetsbeskattningen verkställa den beskärning,
som kunde finnas erforderlig. Den nedgång av arvsskatten, som en sådan
metod skulle föra med sig, kunde enligt reservanterna icke betraktas såsom
en förlust för staten annat än på mycket kort sikt, då skattefriheten avsåg
att tillföra det allmänna medel som mer än väl uppvägde skatteförlusten.
Departementschefen framhöll i detta sammanhang, att det inte med någon
grad av tillförlitlighet kunde bedömas i vad mån en mer omfattande skattebefrielse
skulle komma att medföra den ökning av för det allmänna värdefulla,
annars icke påräkneliga testamentsdonationer, som på sätt reservanterna
angivit skulle motväga minskningen i skatteintäkter. Departementschefen
åberopade vidare uttalanden från vissa remissinstanser att reservanternas
förslag var för vagt formulerat. Det stora flertalet ideella föreningar
kunde rubriceras som sociala, kulturella eller eljest allmännyttiga, och för
en strängare rättstillämpning blev det en mycket svår och delikat sak att på
ett rättvist sätt göra en gränsdragning mellan skattepliktiga och skattefria
institutioner. Det var enligt departementschefen svårt att förbigå dessa
synpunkter, och detta medförde, att en viss beskärning av de skattefria ändamålen
blev nödvändig. Man skulle då vara inne på kommittémajoritetens
metod att avväga graden av allmännyttan. Denna metod hade reservanterna
ansett vara ytterst vansklig, eftersom rangordningen de olika intressena
emellan var relativ och växlande från tid till annan. Departementschefen
instämde visserligen i uppfattningen att en gränsdragning måste bereda svårigheter
och att det därvid inte kunde undgås att ändamål som var mer eller
mindre likartade blev olika behandlade. Dessa svårigheter hade emellertid
inte ansetts utgöra hinder för en gränsdragning vid den kommunala och
Bevillningsutskottets betänkande nr 19 år 1968 5
statliga beskattningen och kunde enligt departementschefens mening inte
tillmätas avgörande betydelse.
Arvsskattekommitténs majoritet utgick från att skattefrihet borde medges
endast om garantier fanns för att testamentsdonationen uteslutande
kom till användning för det avsedda ändamålet och ansåg, att tillräckliga
sådana garantier fanns i de fall, där enligt majoritetsförslaget skattefrihet
skulle äga rum. Departementschefen instämde i uppfattningen att det om
skattefrihet skulle ifrågakomma borde finnas åtminstone vissa garantier
för att donationen kom till användning för det avsedda ändamålet. I sammanhanget
fäste departementschefen uppmärksamheten på att 1936 års
skattekoinmitté — som fann det uppenbart, att skattefriheten inte kunde
göras så vidsträckt, att däri inrymdes allmännyttiga ändamål över huvud
taget — framlade ytterligare en synpunkt, som enligt kommitténs mening
manade till försiktighet vid bestämmandet av skattefrihetens omfattning.
Skattekommittén tramhöll, att en så vidsträckt skattefrihet skulle innebära,
att de allra flesta stiftelser bleve skattefria. Det var dock, fortsatte kommittén,
ingalunda säkert att medel som donerats till stiftelser alltid kom till
den bästa användningen. Även om ändamålet med en donation i och för
sig kunde anses vara behjärtansvärt, så var därmed icke klart att donator
valt en väg, som ur allmän synpunkt var den lämpligaste. Stundom kunde
donationsbes tämmelser na till och med vara så avfattade, att svårigheter
uppstod att finna användning för de donerade medlen. Sålunda hade en av
skattekommittén verkställd undersökning rörande Stockholms stads donationsfonder
visat, att flera fonder på betydande belopp och med klart
allmännyttiga ändamål icke tagits i anspråk utan under årtionden fått
tillväxa genom räntans läggande till kapitalet.
Departementschefen ansåg att skattefriheten i enlighet med kommittémajoritetens
förslag borde begränsas och framhöll att han med hänsyn till
den betydande minskning av skatteintäkter som förslaget medförde haft
särskild anledning tillse, att skattefriheten i varje särskilt fall kunde anses
vara starkt motiverad.
Genom beslut vid 1958 års B-riksdag omlades arvsbeskattningen från
arvsskal t och kvarlåtenskapsskatt till endast arvsskatt. Därvid höjdes
arvsskatten med belopp, som inte fullt motsvarade kvarlåtenskapsskatten.
Reformen innebar även en omfördelning av skattebelastningen för att i
görligaste mån tillgodose efterlevande makes och barns intressen och en
höjning av arvsskatten för andra än efterlevande make och barn för att statsverkets
intäkter inte skulle minskas i nämnvärd mån. På bevillningsutskottets
hemställan i bet. 1958 B: 10 med anledning av omläggningen av dödsbobeskattningen
anhöll riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t om en allsidig
översyn av bestämmelserna rörande arvsbeskattningen. Därefter har inotionsvis
upprepade utredningsyrkanden framställts angående beskattningens
höjd och utformning.
6 Bevillningsutskottets betänkande nr 19 år 1968
Vid 1963—1967 års riksdagar framställdes, med samma motivering som i
de nu förevarande motionerna I: 260 och II: 322, motionsyrkanden om utredning
i syfte att från arvsskatt befria sådana stiftelser och sammanslutningar,
som nu är befriade från gåvoskatt. Enligt motionärernas mening
var det inte motiverat att invänta en allmän översyn av arvsbeskattningen
innan ställning togs till dessa spörsmål. Dessa utredningsyrkanden föranledde
emellertid inte någon riksdagens åtgärd. Bevillningsutskottet anförde
i bet. 1966: 11 att frågan — även om de i motionerna framförda synpunkterna
i och för sig kunde anses värda beaktande — inte var av sådan angelägenhetsgrad
att en särskild utredning omedelbart borde igångsättas. I bet.
1967:30 anförde utskottet att det i avvaktan på resultatet av en allsidig
översyn av arvsbeskattningen inte var berett att ta ställning till förslag angående
mer väsentliga ändringar i gällande bestämmelser.
Den av riksdagen år 1958 begärda utredningen av arvsbeskattningen,
som fått anstå bl. a. i avvaktan på resultatet av familjerättskommitténs utredningsarbete
inom familjerättens område, tillsattes år 1967. Enligt direktiven
skall kapitalskatteberedningen bl. a. överväga hur en socialt önskvärd
fördelning av förmögenhetsinnehavet skall underlättas genom beskattningen
och om bättre överensstämmelse kan nås i fråga om arvs- respektive
gåvobeskattningen av vissa sammanslutningar.
Motionerna
Till stöd för lagstiftningsyrkandet i motionerna 1:260 och II: 322 anför
motionärerna bl. a. följande. Det är enligt deras uppfattning i överensstämmelse
med nutida betraktelsesätt att medge skattefrihet för testamentariska
förordnanden till sådana stiftelser och sammanslutningar som främjar allmännyttiga
ändamål lika väl som för gåvor till samma ändamål. Genom
den bristande överensstämmelsen mellan beskattningsreglerna i de båda
fallen blir det ofta rena tillfälligheter som avgör huruvida en donation blir
föremål för beskattning eller inte. Många personer som har bestämt sig
för att överlämna en del av sin förmögenhet till ett allmännyttigt ändamål
känner ej till skillnaden i skattehänseende mellan gåva och testamente.
Dessutom vållar bestämmelserna svåra gränsdragningsproblem vid den praktiska
tillämpningen.
I förarbetena till lagstiftningen har åberopats att benägenheten att genom
gåvor under livstid understödja allmännyttiga ändamål kunde befaras
minska om en del av gåvan togs i anspråk för erläggande av skatt till staten.
Man har sagt att detta återhållande moment inte gör sig gällande med
samma styrka i fråga om testamentariska förordnanden. Motionärerna tror
dock icke att det generellt sett finns någon större skillnad i fråga om skattens
inverkan på gåvo- och testamentsbenägenheten. Denna uppfattning be
-
Bevillningsutskottets betänkande nr 19 år 1968
7
styrks av att det, bl. a. i sylte att inte allför starkt hämma testamentsviljan
till allmännyttiga ändamål, föreligger dels skattefrihet för vissa allmännyttiga
ändamål, dels en särskild skalteklass för testamentslotter tillkommande
de nu ifrågavarande stiftelserna, innebärande en lindrigare arvsbeskattning
för dessa.
Tidigare utredningsyrkanden om befrielse från arvsskatt för allmännyttiga
stiftelser har aldrig mött något större motstånd i riksdagen, utan det
har visat sig att en tämligen bred uppslutning föreligger kring motionernas
syfte. Att yrkandena inte bifallits har berott på att riksdagsmajoriteten
ansett att utredning borde ske i samband med en allsidig översyn av hela
arvsskatteområdet. En stark minoritet har emellertid ansett att frågan borde
kunna lösas fristående från denna översyn.
Kungl. Maj:t har i juni 1967 tillkallat sakkunniga för att göra en översyn
av förmögenhets- samt arvs- och gåvobeskattningen. Denna utredning
— kallad kapitalskatteberedningen — har givits ytterst komplicerade och
mycket omfattande uppgifter. Det kommer därför med stor sannolikhet
att dröja avsevärd tid innan ett förslag på basis av detta nyligen givna utredningsuppdrag
kan föreläggas riksdagen. Utredningens arbete försvåras
av att uppdraget avser både svåröverskådliga tekniska och administrativa
frågor och problem som kan förväntas i vissa avseenden vara politiskt
kontroversiella. Denna utredning kan därför inte längre åberopas som
skäl mot att med snar verkan befria sådana stiftelser och sammanslutningar,
som nu är befriade från att erlägga gåvoskatt, även från arvsskatt. För
att nå en tillfredsställande lösning av denna fråga behövs enligt motionärernas
mening inget föregående speciellt utredningsarbete. Frågan är tekniskt
ej svår alt lösa och medför inga särskilda administrativa svårigheter.
Motionärerna i motionerna I: 392 och II: 473 anser att vissa förändringar
bör genomföras i beskattningen i syfte bl. a. att minska inkomstklyftorna
och förmögenhetskoncentrationen i samhället. Motionärernas förslag, som
avser en utredning av denna fråga, behandlas i detta betänkande endast
såvitt avser ändringar i arvsbeskattningen. Motionärerna anför bl. a., att
förmögenhetsbeskattningen länge varit oförändrad. Samtidigt pågår en
väldig förmögenhelskoncentration och därmed ökning av det potentiella
underlaget för förmögenhetsbeskattning. I sammanhanget framhåller motionärerna,
att en viss sänkning av arvsbeskattningen genomfördes år 1958
i samband med kvarlåtenskapsskattens avskaffande. Motionärerna anser att
en översyn av arvsbeskattningen bör ske med sikte på ett större uttag från
mera betydande arvslotter. Motionärerna anför vidare, att de exklusiva
skatteprivilegierna för vissa stiftelser bör avskaffas och att det måste betecknas
som en anakronism att privata stiftelser får disponera stora skattebelopp
som egentligen tillhör samhället.
8
Bevillningsutskottets betänkande nr 19 år 1968
Utskottet
I motionerna 1:260 och 11:322 yrkar motionärerna lagstiftning av innebörd
att stiftelser med huvudsakligt syfte att främja vissa allmännyttiga
ändamål skall befrias från arvsskatt. Motionärerna åberopar, att dessa
stiftelser är befriade från gåvoskatt och anför bl. a. att det skulle vara i
överensstämmelse med nutida betraktelsesätt att medge skattefrihet även
för testamentariska förordnanden. I motionerna I: 392 och II: 473 yrkas utredning
angående vissa ändringar i beskattningen i syfte bl. a. att erhålla
en vidgad ekonomisk jämlikhet i samhället. Sistnämnda motioner behand
las i detta betänkande endast såvitt angår översyn av arvsbeskattningen.
Motionärerna föreslår bl. a. att skattefriheten för vissa stiftelser avskaffas
och att större skatteuttag skall ske för mer betydande arvslotter.
Under senare år har bevillningsutskottet upprepade gånger behandlat
motionsyrkanden om olika ändringar rörande arvsbeskattningen. Utskottet
har emellertid med hänvisning till att en allsidig utredning planerats inom
ifrågavarande område avstyrkt bifall till motionerna. Denna utredning —
kapitalskatteberedningen — påbörjades förra året. I direktiven för utredningen
anges att en central uppgift är att klarlägga ändringarna i förmögenhetstillväxt
och förmögenlietsfördelning, och att beredningen bör se över
indelningen i skatteklasser, ompröva avvägningen av skattesatserna och
överväga om bättre överensstämmelse kan nås mellan arvs- och gåvobeskattningen
i fråga om vissa sammanslutningar.
Utskottet har tidigare uttalat att utskottet i avvaktan på en översyn av
arvsbeskattningen inte var berett att ta ställning till förslag angående mer
väsentliga ändringar i gällande bestämmelser. De vittomfattande direktiven
för den nu tillsatta utredningen antyder att utredningsarbetet kommer
att ta avsevärd tid. Denna omständighet åberopas i motionerna I: 260
och II: 322 som ett skäl för att utan att avvakta resultatet av utredningen
genomföra lättnader i arvsbeskattningen för bl. a. stiftelser. Utskottet vill
med anledning härav erinra om att lconcentrationsutredningen i sitt nyligen
framlagda betänkande (SOU 1968: 7) fäst uppmärksamheten på stiftelsernas
roll vid förmögenhetsfördelningen, och utskottet finner att den i
samband härmed förda debatten manar till försiktighet i fråga om åtgärder
som måste tolkas som ett ytterligare befästande av stiftelsernas skatteförmåner.
Sådana åtgärder skulle utan tvivel också binda utredningen
och därigenom ändra förutsättningarna för dess arbete. Eftersom den pågående
utredningen angående arvsbeskattningen har i uppdrag att pröva
samtliga de här behandlade frågorna, är utskottet inte berett tillstyrka
bifall till motionerna.
Bevillningsutskottets betänkande nr 19 år 1968 9
Under åberopande av det anförda hemställer utskottet
att riksdagen avslår
1) motionerna I: 260 och II: 322,
2) motionerna I: 392 och II: 473, i vad motionerna behandlas
i detta betänkande.
Stockholm den 5 mars 1968
På bevillningsutskottets vägnar:
JOHN ERICSSON
Närvarande:
från första kammaren: herrar John Ericsson (s), Einar Eriksson (s),
fröken Ranmark* (s), herrar Stefanson* (fp), Wärnberg (s), Tage Johansson
(s), Lundström (fp) och Fälldin* (ep); samt
från andra kammaren: herrar Magnusson i Borås (h), Brandt (s),
Allard* (s), Gustafson i Göteborg (fp), Vigelsbo (ep), Andersson i Essvik
(s), fru Nettelbrandt* (fp), herr Eriksson i Bäckmora (ep), fru Holmqvist
(s) och herr Nyström (s).
* Icke närvarit vid justering av betänkandet.
Reservation
av herrar Stefanson (fp), Lundström (fp), Fälldin (ep), Magnusson i
Borås (h), Gustafson i Göteborg (fp), Vigelsbo (ep), fru Nettelbrandt (fp)
och herr Eriksson i Bäckmora, vilka
dels anfört följande:
I de likalydande motionerna I: 260 och II: 322 anser motionärerna att stiftelser
som har till huvudsakligt ändamål att främja vissa allmännyttiga
ändamål skall befrias från arvsskatt. Vi delar motionärernas uppfattning,
att det är både rimligt och angeläget att skyndsamt medge skattefrihet för
testamentariska förordnanden till ideella stiftelser och sammanslutningar
som främjar t. ex. religiösa, välgörande eller eljest allmännyttiga ändamål.
Gåvor till stiftelser med samma ändamål är skattefria. Vi finner även
att skäl talar för ett likartat betraktelsesätt i fråga om folketshusförening,
bygdegårdsförening eller annan liknande sammanslutning, som har till
främsta syfte att anordna eller tillhandahålla allmän samlingslokal. Också
den typen av sammanslutning är enligt gällande bestämmelser befriad
från gåvoskatt men ej från arvsskatt.
Genom den bristande överensstämmelsen mellan beskattningsreglerna
10 Bevillningsutskottets betänkande nr 19 år 1968
i de båda fallen blir det, vilket motionärerna framhåller, ofta rena tillfälligheter
som avgör huruvida en donator blir föremål för beskattning eller
inte. Många personer som har bestämt sig för att överlämna en del av sin
förmögenhet till ett allmännyttigt ändamål känner ej till skattekonsekvenserna
av att gåvan ej genomförs under livstiden.
Dessa frågor har tidigare flera gånger varit uppe till behandling i bevillningsutskottet
och i och för sig funnits värda beaktande. Under hänvisning
till en då aviserad och i juni 1967 tillsatt utredning för översyn av förmögenhets-
samt arvs- och gåvobeskattningen har utskottet avstyrkt tidigare
motioner i detta ärende. Den nyligen tillsatta utredningen — den s. k.
kapitalskatteberedningen — har som motionärerna påvisar givits ett mycket
omfattande utredningsuppdrag. Utredningens arbete försvåras av att
uppdraget avser både svåröverskådliga tekniska och administrativa frågor
och problem, som dessutom kan förväntas i vissa fall vara politiskt kontroversiella.
Det kommer därför sannolikt att dröja avsevärd tid innan ett
förslag på grundval av kapitalskatteberedningens verksamhet kan föreläggas
riksdagen.
Den arvsskattebefrielse, som vi här aktualiserar, är ej svår att tekniskt
lösa och medför ej särskilda administrativa komplikationer. Det finns därför
enligt vår mening ingen anledning att invänta resultatet av kapitalskatteberedningens
arbete innan riksdagen tar ställning i sakfrågan. Vi anser
därför att förslag bör föreläggas nästa års riksdag.
dels ansett att utskottet under punkten 1 bort hemställa,
att riksdagen i anledning av motionerna I: 260 och II: 322
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om förslag till nästa
års riksdag angående ändring av förordningen om arvsskatt
och gåvoskatt i syfte att från arvsskatt befria såväl ideell stiftelse
och sammanslutning som främjar t. ex. religiösa, välgörande
eller eljest allmännyttiga ändamål som folketshusförening,
bygdegårdsförening eller annan liknande sammanslutning,
som har till främsta syfte att anordna eller tillhandahålla
allmän samlingslokal.
K L BeckmansTryckerier AB ■ Stockholm