Bevillningsutskoitets betänkande nr 15 år 1968

1

Nr 15

Bevillningsutskottets betänkande med anledning av motioner angående
värdeminskningsavdrag för byggnader i jordbruk
och rörelse.

(2:a avd.)

Bevillningsutskottet upptar till behandling i ett sammanhang följande
motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:123 av herr Johan Olsson m. fl. och
II: 168 av herr Jonsson m. fl., i vilka hemställts, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhåller om sådan ändring i avskrivningsreglerna för byggnader
i jordbruk och rörelse, att bättre överensstämmelse med den verkliga
värdeminskningen uppnås bl. a. genom högre initialavskrivning, i enlighet
med vad i motionerna anförts;

2) de likalydande motionerna I: 254 av herr Bengtson m. fl. och II: 324
av herr Hedlund m. fl., i vilka hemställts, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t begär förslag till 1969 års riksdag om samlade åtgärder för
ökade möjligheter till konsolidering och självfinansiering i jordbruket
i syfte att främja rationalisering och effektivisering av jordbruksdriften
i enlighet med motionernas syfte;

3) de likalydande motionerna I: 490 av herr Eskilsson m. fl. och II: 799
av herr Eliasson i Moholm m. fl., i vilka hemställts, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställer om en allsidig utredning om jordbrukets kapital -och skatteproblem i enlighet med vad i motionerna anförts; ävensom

4) de likalydande motionerna I: 641 av fru Nilsson och herr Åkesson
samt II: 809 av herr Larsson i Borrby m. fl., i vilka hemställts, att riksdagen
hos Kungl. Maj :t begär en skyndsam utredning för att skapa bättre avskrivningsmöjligheter
för växthus.

De under 2) och 3) upptagna motionerna behandlas i detta betänkande,
såvitt avser frågan om avdrag för värdeminskning av byggnader. Motionerna
i övrigt behandlas av utskottet i andra sammanhang.

Gällande rätt

Enligt 22 § 1 mom. kommunal skattelagen får från bruttointäkt av j o r dbruksfastighet
avdrag göras för värdeminskning av till jordbruket
eller dess binäringar eller till skogsbruket hörande driftbyggnader, däri inbegripna
för driften nödvändiga bostadsbyggnader.

1 —Bihang till riksdagens protokoll 1968. 7 samt. Nr 15

2

Bevillningsutskottets betänkande nr 15 år 1968

Närmare bestämmelser om värdeminskningsavdragets beräkning in. m.
är meddelade i punkt 2 av anvisningarna till 22 § kommunalskattelagen ävensom
i punkterna 2 b) och d), 3 och 4 i övergångsbestämmelserna till lagen
den 7 december 1951 (nr 790) om ändring i kommunalskattelagen.

Nämnda bestämmelser om värdeminskningsavdrag äger tillämpning vid
inkomstredovisning av jordbruksfastighet såväl enligt kontantprincipen som
enligt bokföringsmässiga grunder, med undantag endast för den i punkt 2
fjärde stycket av anvisningarna till 22 § meddelade bestämmelsen angående
rätt till s. k. utrangeringsavdrag, vilken avser endast bokföringsmässig redovisning.

Värdeminskningsavdraget bör enligt bestämmelserna beräknas till viss
procent av byggnadens värde. För fastställande av detta värde (avskrivningsunderlaget)
finns bestämmelser i punkt 2 a av anvisningarna till 22 § kommunalskattelagen.
Ytterligare anvisningar för tillämpning av bestämmelserna
har lämnats av riksskattenämnden i dess meddelanden nr 4/1954 p. 1
och nr 5/1955 p. 1. Dessa bestämmelser och anvisningar innebär i korthet
följande.

I första hand upptas värdet till anskaffningskostnaden om denna kan visas.
Härvid beräknas värdeminskningsavdrag enligt värdeminskningsplan. Vid
övergången till beräkning av avdrag på anskaffningskostnaden skall dock
värdet upptas till anskaffningskostnaden minskad med beloppet av tidigare
åtnjutna värdeminskningsavdrag (samt i förekommande fall med oavskrivet
värde på utrangerad eller avyttrad byggnad). Såsom ingångsvärde i planen
bör på grund härav upptas det sålunda bestämda restvärdet för byggnaderna,
varefter värdeminskningsavdraget bestäms till viss procent av detta ingångsvärde.

Om anskaffningskostnaden inte kan visas, upptas värdet enligt en schablonmetod,
innebärande att värdet av byggnaden bestäms till två tredjedelar
av det under beskattningsåret gällande taxerade jordbruksvärdet,
minskat med däri ingående skogsmarksvärde, i den mån det överstiger
25 000 kronor, samt med skäligt värde på mera betydande naturtillgångar
och särskilda förmåner. Dessa anses mera betydande om värdet av förmånerna
överstiger en tiondel av det taxerade jordbruksvärdet. Någon plan för
beräkning av värdeminskningsavdraget erfordras inte vid tillämpning av
schablonmetoden. Vidare gäller att varje taxeringsenhet bör behandlas för
sig även för det fall, att flera taxeringsenheter tillsammans bildar en förvaltningsenhet.

Värdet kan också bestämmas enligt en kombinerad metod. Därvid
utgår man från ett värde beräknat enligt sistnämnda schablonmetod. Till
detta värde läggs kostnad för sådan ny-, till- eller ombyggnad, som utförts
efter den tidpunkt, till vilken det enligt schablonen bestämda ingångsvärdet
hänför sig. På ingångsvärdet beräknas värdeminskningsavdrag för framtiden
enligt plan. Kostnad för senare ny-, till- eller ombyggnad tilläggs av -

Bevillningsutskottets betänkande nr 15 år 1968 3

skrivningsunderlaget. Senare ändringar av taxeringsvärdet påverkar däremot
inte avskrivningsunderlaget, då den kombinerade metoden används.

Värdeminskningsavdraget kan slutligen beräknas enligt ytterligare en
metod. Riksskattenämnden har sålunda uttalat att, om en jordbrukare kan
visa anskaffningskostnaden för viss eller vissa byggnader, som uppförts före
den tidpunkt till vilken det under beskattningsåret gällande taxeringsvärdet
hänför sig, och dessa kostnader enbart för sig överstiger det ovan schablonmässigt
beräknade värdet, han bör äga rätt att beräkna värdeminskningsavdraget
enbart på nämnda kostnader, fastän de inte omfattar hela byggnadsbeståndet.
Därvid bör dock kostnaderna minskas med medgivna värdeminskningsavdrag
på hela byggnadsbeståndet från och med det första år
på vilket kostnaderna belöper. Avdraget beräknas i detta fall enligt plan.

I allmänhet medges avdrag för värdeminskning på jordbrukets driftbyggnader
med D/2 procent av byggnadens värde.

Oavsett efter vilken metod avskrivningsunderlaget bestäms kan i vissa fall
ifrågakomma reducering av avskrivningsunderlaget med hänsyn till den i
punkt 2 a andra stycket av anvisningarna till 22 § kommunalskattelagen meddelade
bestämmelsen rörande mervärde för s. k. överloppsbyggnader. Denna
bestämmelse avser endast jordägarens egen bostadsbyggnad — exempelvis
en slottsbyggnad — och sålunda inte driftbyggnader. Driftbyggnader medräknas
i avskrivningsunderlaget även om de tillfälligtvis inte användes.

För kostnad för anskaffning av byggnad, som är avsedd att användas i
ägarens rörelse, får avdrag i princip åtnjutas endast i form av årliga
värdeminskningsavdrag. (Bestämmelserna härom återfinns i punkt 7 av
anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen.) I vissa särskilda fall får
emellertid byggnadskostnaden i dess helhet dras av det år då utgiften för
byggnadens uppförande ägt rum, nämligen i sådana fall då fråga är om rent
tillfälliga byggnader, avsedda att användas endast ett fåtal år.

Värdeminskningsavdraget beräknas till viss procent av byggnadens värde.

I princip bör det verkliga anskaffningsvärdet läggas till grund för beräkningen.
Då svårigheter i många fall föreligger att styrka den faktiska anskaffningskostnaden
för byggnad har i praxis godtagits en avskrivning på
taxeringsvärdet (byggnadsvärdet) under beskattningsåret. Understundom
kan även andra värden komma till användning, beroende på utredningen i
det särskilda fallet.

I fråga om fabriker och andra för industriell verksamhet avsedda byggnader
får emellertid som underlag för beräkning av värdeminskningsavdraget
inte alltid användas hela byggnadsvärdet. Från detta värde måste nämligen
i förekommande fall avdras värdet på sådana maskiner, som vid fastighetstaxeringen
åsatts särskilt maskinvärde eller, om fastighetstaxering
ännu inte ägt rum, vid sådan taxering kommer att åsättas särskilt maskinvärde.
Värdet av i byggnad ingående maskiner som åsatts särskilt maskin1*
— Bihang till riksdagens protokoll 1968. 7 saml. Nr 15

4 Bevillningsutskottets betänkande nr 15 år 1968

värde får nämligen avskrivas enligt reglerna för räkenskapsenlig eller planenlig
avskrivning på inventarier beroende på om den skattskyldige är berättigad
till räkenskapsenlig avskrivning på sådana tillgångar eller inte. I fråga
om avdrag för värdeminskning på övriga inventarier, vilkas värde vid fastighetstaxeringen
visserligen inräknats i byggnadsvärdet men inte åsatts
särskilt maskinvärde, gäller däremot de för värdeminskning av byggnad
fastställda bestämmelserna. Detta innebär emellertid inte att sådana inventarier
måste avskrivas efter samma låga procentsats som byggnaden i övrigt.

I praxis har högre avdrag medgivits för hissar, värmepannor, varmvattencisterner
m. in.

Storleken av procentsatserna för beräkningen av värdeminskningsavdraget
har i praxis gjorts beroende av den utredning som förebringats om byggnadernas
livslängd. Utan närmare utredning torde avdrag för värdeminskning
på fabriksbyggnader merendels medges med 2—3 procent på anskaffningsvärdet.
Efter utredning, som visar att byggnaden är underkastad särskilt
stor slitning, kan högre avdrag få åtnjutas. Sålunda har exempelvis avdrag
för värdeminskning av cellulosafabrik av sten medgivits med 4 procent på
anskaffningsvärdet.

Genom beslut av 1967 års riksdag gäller fr. o. m. 1969 års taxering ändrade
regler för beskattning av realisationsvinst vid avyttring av fastighet.

Vinst vid icke yrkesmässig avyttring av fastighet skall sålunda beskattas
vid inkomsttaxeringen oavsett innehavstidens längd och det sätt på vilket
fastigheten förvärvats. Har fastigheten innehafts mindre än två år skall i
regel hela vinsten beskattas. Om fastigheten innehafts två år eller mera och
— oberoende av innehavstiden — vid tvångsavyttring eller liknande avyttring
skall 75 % av vinsten beskattas.

Fastighet, som förvärvats genom benefikt fång, skall vid realisationsvinstbeskattningen
anses förvärvad genom det onerösa fång, som skett närmast
dessförinnan.

Vid beräkning av realisationsvinstens storlek skall inköpspriset för fastigheten
eller ett på visst sätt beräknat ingångsvärde liksom årliga förbättringskostnader,
vilka överstigit 3 000 kr., uppräknas med ledning av en a\
riksskattenämnden årligen fastställd indexserie, grundad på konsumentprisindex
och levnadskostnadsindex med år 1914 som basår.

I stället för köpeskillingen vid förvärvet äger den skattskyldige vid vinstberäkningen
som ingångsvärde välja

om fastigheten innehafts mer än 20 år: 150 % av fastighetens taxeringsvärde
20 år före avyttringen,

om fastigheten förvärvats år 1914 eller tidigare: 150 % av fastighetens
taxeringsvärde för år 1914 eller

om fastigheten förvärvats genom arv, testamente eller bodelning i anledning
av makes död: 150 % av fastighetens taxeringsvärde året före dödsfallet.

Har den avyttrade fastigheten omfattat byggnad, som i huvudsak är av -

5

Bevillningsutskottets betänkande nr 15 år 1968

sedd att användas för bostadsändamål, får vid vinstberäkningen avdrag göras
med ett belopp av 3 000 kr. för varje påbörjat kalenderår, som bostadsbyggnaden
funnits på fastigheten under innehavstiden dock icke för tidigare
år än år 1914.

Vid vinstberäkningen skall sådana värdeminskningsavdrag för byggnader
och i byggnader ingående fasta inventarier, som åtnjutits efter år 1914, i
sin helhet återföras till beskattning för år då avdraget uppgått till eller
överstigit 3 000 kr.

Förordningen om ackumulerad inkomst föreslås vara tillämplig på sådan
vinst vid avyttring av fastighet, som till mer än hälften utgörs av återvunna
värdeminskningsavdrag.

Frågans tidigare behandling

Frågan om högre initialavskrivning på byggnader i jordbruk och rörelse
prövades senast av 1967 års riksdag. Bevillningsutskottet underströk i sitt
av riksdagen godkända betänkande nr 35 önskvärdheten av att avskrivningsregler
skulle införas, som medgav högre initialavskrivning på byggnader i
jordbruk och rörelse men avstyrkte bifall till motionsyrkanden om sådan
avskrivning under hänvisning till att ett delbetänkande av företagsskatteutredningen
angående ändrade avskrivningsregler m. m. beträffande fast
egendom kunde beräknas bli avlämnat redan under år 1967.

Motionerna

Enligt motionerna 1: 123 och 11: 168 ger bestämmelserna om värdeminskningsavdrag
för industrins och jordbrukets byggnader inte ett rättvisande
resultat.

Motionärerna anser det inte tillfredsställande från samhällssynpunkt att
avskrivningsreglerna hindrar en snabb och flexibel anpassning. Om valet
står mellan nybyggnad och upprustning av det gamla byggnadsbeståndet,
är det naturligt att avskrivningsreglerna spelar in vid val av alternativ. I
stället borde beslutet kunna fattas på grundval av rationella företagsekonomiska
överväganden. Det är enligt motionärernas mening nödvändigt, att
nuvarande avskrivningsmetoder med enhetlig avskrivning varje år ersätts
av regler som tillåter högre initialavskrivning och kortare avskrivningsperiod.
Norge har sedan länge en initialavskrivning på byggnader med 12 %.
Den siffran ligger betydligt närmare verkligheten också i Sverige.

Motionärerna erinrar om att jordbruksutredningen i sitt huvudbetänkande
bl. a. framhållit, att avskrivningsregler, anknutna till den ekonomiska livslängden
av investeringarna, skulle få en rationaliseringsbefrämjande verkan
för jordbruket. Motionärerna anser det angeläget att beslut om högre
initialavskrivning på byggnader fattas redan av 1968 års riksdag. Både det
för jordbruket speciella läget med från hösten 1967 nya riktlinjer för jord -

6 Bevillningsutskottets betänkande nr 15 år 1968

brukspolitiken och den skärpta konkurrenssituationen för vårt näringsliv
utgör skäl härför.

I motionerna l: 254 och II: 324 framhålls att jordbrukets byggnader inte
kunnat förnyas i den takt som svarar mot kraven på rationalisering och
teknisk anpassning. Anledningen härtill är enligt motionärernas mening
att söka i det förhållandet att avdragen för värdeminskning av byggnader
är otillräckliga. Byggnadernas ekonomiska livslängd är bara hälften så
lång som avdragsprocenten förutsätter och genomsnittligt blir avskrivningen
mindre än 50 % vid konstant penningvärde. Den nu tillämpade schablonen
innebär sålunda att amortering av lån, som upptas för investeringar i ekonomibyggnader,
i stor utsträckning måste ske med beskattade inkomster. Nuvarande
regler ger också en mycket ojämnt fördelad avskrivningsrätt och
den spänning som redan tidigare förelegat mellan kostnadsläget för nybyggnader
och det genomsnittliga marknadsvärdet på befintliga byggnader
har relativt förstorats på grund av byggnadskostnadernas stegring, vilken
i jordbruket inte åtföljts av en motsvarande stegring av marknadsvärdet.

De begränsade möjligheterna att i rimlig takt verkställa avskrivningar
på nyuppförda driftbyggnader har också lett till att lantbrukarna av skatteekonomiska
skäl föredrar att underkasta befintliga byggnader kostnadskrävande
reparationer, vilket från driftekonomiska synpunkter på sikt kan
utgöra en otillfredsställande lösning. Denna snedvridning skulle upphöra,
om avskrivningsreglerna i tillräcklig grad beaktade den ekonomiska varaktighetstiden.

I fråga om driftbyggnader skall särskilt beaktas att en modern ekonomibyggnad
bör vara anpassbar till varje produktionsinriktning som i en viss
situation ger det bästa ekonomiska resultatet. Detta innebär ofta att inredningen
i en byggnad i samband med en sådan anpassning måste bli föremål
för utbyte. Med nuvarande bestämmelser utgör inredning i ekonomibyggnad
normalt fastighetstillbehör, vilket medför att avskrivningen på inredningen
följer reglerna för byggnad och följaktligen blir helt otillräcklig.
Den nuvarande gränsdragningen mellan vad som är att hänföra till byggnad
som fastighetstillbehör och vad som är löst inventarium är dessutom
svår att verkställa. I ett realistiskt avskrivningssystem för lantbrukets driftbyggnader
bör särskild avskrivning verkställas på byggnadskroppen och
särskild avskrivning göras på inredningen. Avskrivningstiden bör bestämmas
helt med utgångspunkt från den ekonomiska livslängden, vilken i fråga
om inredning torde vara omkring 10 år.

över huvud taget medför — menar motionärerna — nuvarande bestämmelser
ofta svårigheter för iståndsättande av jordbrukets driftbyggnader till
en nivå som kan anses motsvara en rationell användning. Avdrag för reparationskostnader
vägras ofta när annat byggnadsmaterial än det ursprungliga
används eller när mindre omdisponeringar av byggnader företas. Följ -

Bevillningsutskottets betänkande nr 15 år 1968 7

den härav blir i många fall att reparationsarbetena — för att största möjliga
skatteavdrag skall erhållas — mera tar sikte på att återställa byggnaden
i dess ursprungliga skick än att få byggnaden i ett skick som motsvarar
tidens standard och kravet på rationellt utnyttjande. Det måste
anses föga tillfredsställande att ägaren får avdrag för kostnader, som inte
medger ett ändamålsenligt utnyttjande av byggnaden, medan avdrag vägras,
om ett motsvarande belopp används för att sätta byggnaden i stånd
genom viss ombyggnad eller omändring. Enligt motionärernas mening är
det därför angeläget att frågan om gränsdragningen mellan avdragsgilla
och icke avdragsgilla kostnader för byggnadsarbeten överses.

Motionärerna i motionerna I: 490 och II: 799 framhåller att jordbruket
är och i allt högre grad kommer att bli en kapitalkrävande näring och att, om
man betraktar de mera långsiktiga aspekterna på jordbrukets kapitalproblem,
de nuvarande skattereglerna framstår som helt otidsenliga. I mars
1963 framlade skattelagsakkunniga ett förslag till ändrade bestämmelser om
avdrag för värdeminskning på jordbrukets driftbyggnader innebärande bl. a.,
att vid beskattningen sådana omständigheter beaktas som att byggnadens
ekonomiska varaktighetstid kan antas komma att röna inflytande av framtida
rationaliseringar, förändringar med hänsyn till teknikens utveckling,
omläggning av verksamheten m. m. Någon proposition med anledning härav
har ännu inte framlagts för riksdagen. Enligt motionärernas uppfattning
hämmar de nuvarande avskrivningsreglerna i mycket hög grad rationaliseringen
inom jordbruket, främst då det gäller att uppföra rationella ekonomibyggnader.
Nya bestämmelser som anknyter till det av skattelagsakkunniga
framlagda förslaget skulle få en i hög grad rationaliseringsbefrämjande verkan.
Det är därför angeläget att förslag till ändring av anvisningar till kommunalskattelagens
22 § snarast genomförs.

En betydande eftersläpning föreligger beträffande byggnadsverksamheten
inom jordbruket. Sedan nu riktlinjer för jordbrukets rationalisering beslutats
av riksdagen, har emellertid vissa frågeställningar klarnat beträffande
rationaliseringseffekterna inom näringen. En undersökning som nyligen
företagits av lantbrukshögskolan visar att enbart i ekonomibyggnader
skulle behöva investeras 5—6 miljarder kronor i nuvarande penningvärde
under en relativt kort tidrymd. Skall en sådan önskvärd rationalisering
kunna genomföras, måste såväl kapitalanskaffningen som avskrivningsreglerna
för byggnader snabbt tas upp till analys och prövning.

I motionerna I: 641 och II: 809 framhåller motionärerna att den svenska
skattelagstiftningen i fråga om avskrivningsregler för växthus är avsevärt
ofördelaktigare än de som gäller i Holland, Danmark och ett flertal andra
länder vilka exporterar trädgårdsprodukter hit. Detta innebär, att vårt lands
trädgårdsodlare belastas med ytterligare en negativ konkurrensfaktor ut -

8 Bevillningsutskottets betänkande nr 15 år 1968

över dem, som våra högre arbetskostnader skapar. Det bör vara en angelägen
uppgift för de svenska statsmakterna att på allt sätt tillse, att den
inhemska trädgårdsodlingen inte i onödan ställs i ett sämre konkurrensläge
gentemot utländska företag, som exporterar trädgårdsprodukter till vårt
land. De svenska avskrivningsreglerna för växthus bör därför snarast möjligt
bli likvärdiga med dem som tillämpas inom andra länder.

I Danmark tillämpar man sedan den 1 januari 1958 för växthus och andra
ekonomibyggnader dels fasta avskrivningar med 5 procent om året och dels
extra avskrivningar. De sistnämnda får företas under en period av tio år
fr. o. m. det år då växthuset uppfördes. Extraavskrivningen får uppgå till
två femtedelar av byggnadskostnaden och det årliga beloppet för extraavskrivningen
från 0 till 10 procent av den totala byggnadskostnaden. Det är
således möjligt att på detta sätt utnyttja hela extraavskrivningen inom loppet
av fyra år, men man kan också utsträcka den till tio år.

Vad gäller övriga tre femtedelar av kostnaden för växthuset skall man
för dessa tillämpa den fasta avskrivningsprocenten, som för själva växthuset
är 5 procent. I Danmark är det således möjligt att avskriva ett växthus
på 12 år.

Enligt vårt lands lineära avskrivningssystem brukar växthus som regel
avskrivas med 5 procent per år, vilket innebär hel avskrivning först efter
20 år. Motionärerna anser att man i Sverige inte tillräckligt beaktat växthusens
ekonomiska livslängd. Genom den snabba tekniska utvecklingen på
växthusbyggnadsområdet blir växthus under en relativt kort tidrymd otidsenliga
och irrationella såväl från odlingsteknisk som arbetsmässig synpunkt.
Detta har beaktats vid utformningen av de danska och holländska
avskrivningsreglerna för växthus och bör beaktas även här.

I ett hårdnande konkurrensläge är det både omotiverat och orättvist att
de svenska trädgårdsodlarna skall ha så avsevärt sämre avskrivningsregler
för växthus än de som regelmässigt tillämpas i andra länder. Motionärerna
föreslår att detta missförhållande ändras efter skyndsam utredning. En sådan
bör enligt motionärernas uppfattning lätt kunna ske genom samverkan mellan
företagsskatteutredningen och trädgårdsnäringsutredningen.

Utskottet

Yrkandena i motionerna syftar alla till en liberalisering av reglerna om
värdeminskningsavdrag för byggnader i inkomstkällorna jordbruksfastighet
och rörelse.

Utskottet har tidigare vid upprepade tillfällen som sin mening framhållit
att den lineära metoden för beräkning av värdeminskningsavdrag för byggnader,
d. v. s. med enhetlig årlig avskrivningsprocent, inte ger en riktig bild
av den faktiska minskningen av en byggnads värde, och utskottet har också
understrukit önskvärdheten av ett system som medger högre avdrag under
de första åren av en byggnads användning.

Bevillningsutskottets betänkande nr 15 år 1968 9

Utskottet vidhåller denna uppfattning. Det torde inte kunna bestridas att
de svenska reglerna för beräkning av värdeminskningsavdrag för byggnad
—- så som de tillämpas i praxis — numera är föråldrade. Den dynamiska
utvecklingen inom industri och jordbruk och de snabba strukturförändringarna
inom näringslivet över huvud taget med krav på snabb anpassning
till nya konkurrenssituationer understryker behovet av liberalare avskrivningsbestämmelser.
Genom de regler för realisationsvinstbeskattning som
antogs av förra årets riksdag och som första gången tillämpas vid 1969 års
taxering har de tidigare hindren för en vidgad rätt till värdeminskningsavdrag
för byggnader i allt väsentligt undanröjts.

På grund av det anförda är det enligt utskottets mening angeläget att man
i skattelagstiftningen snarast inför bestämmelser som medger större värdeminskningsavdrag
för byggnad i jordbruk och rörelse än de som nu tillämpas.
Med hänsyn till att företagsskatteutredningen redan i vår kan väntas
framlägga betänkande med förslag till sådana regler bör — efter sedvanlig
remissbehandling —- proposition i ämnet kunna föreläggas 1969 års riksdag.

Under åberopande av det anförda hemställer utskottet

A) att riksdagen med anledning av

1) motionerna I: 123 och II: 168

2) motionerna I: 254 och II: 324

3) motionerna 1:490 och 11:799

4) motionerna 1:641 och 11:809

i skrivelse till Kungl. Maj :t begär förslag till 1969 års
riksdag om liberalare regler i fråga om värdeminskningsavdrag
för byggnader i inkomstkällorna jordbruk och rörelse,

B) att de under A upptagna motionerna, i vad de behandlas
i detta betänkande och icke kan anses besvarade genom
vad utskottet ovan anfört och hemställt, av riksdagen lämnas
utan åtgärd.

Stockholm den 14 mars 1968

På bevillningsutskottets vägnar:

JOHN ERICSSON

Närvarande:

från första kammaren: herrar John Ericsson (s), Einar Eriksson (s),
Yngve Nilsson (h), Sundin (ep), Wärnberg* (s), Tage Johansson* (s), Gösta
Jacobsson (h), Lundström (fp), Wirmark* (s) och Tistad (fp); samt

från andra kammaren: herrar Brandt (s), Gustafson i Göteborg (fp),
Engkvist* (s), Vigelsbo (ep), Asp (s), Andersson i Essvik (s), Eriksson i
Bäckmora (ep), Enskog* (fp), Kristenson (s) och Lothigius (h).

10

Bevillningsutskottets betänkande nr 15 år 1968

Reservation

av herrar John Ericsson (s), Einar Eriksson (s), Wärnberg (s), Tage
Johansson (s), Wirmark (s), Brandt (s), Engkvist (s), Asp (s), Andersson
i Essvik (s) och Kristensson (s), vilka ansett,

dels att det avsnitt av utskottets yttrande som på s. 9 börjar med »På
grund» och slutar med »års riksdag» bort ha följande lydelse:

»Enligt vad utskottet under hand erfarit kommer företagsskatteutredningen
att inom en snar framtid och senast under loppet av denna vår framlägga
ett betänkande med förslag till nya bestämmelser om värdeminskningsavdrag
för byggnad. Vid sådant förhållande saknas enligt utskottets
mening anledning biträda yrkandena i motionerna.»

dels att utskottet bort hemställa

att riksdagen avslår

1) motionerna I: 123 och II: 168

2) motionerna 1:254 och 11:324 i vad de behandlas i
detta betänkande

3) motionerna 1:490 och 11:799 i vad de behandlas i
detta betänkande

4) motionerna I: 641 och II: 809.

ESSELTE AB, STHLM 68
81412»