Bevillningsutskottets betänknade nr 10 år 1968
1
Nr 10
Bevillningsutskottets betänkande med anledning av motioner angående
förfarandet vid beräkning av lagfartsstämpel
för köp av kronomark.
(1 :a avd.)
I de likalydande motionerna I: 477 av herrar Wikberg och Erik Olsson
samt II: 599 av herrar Larsson i Norderön och Jönsson i Ingemarsgården
har hemställts, att riksdagen måtte besluta att 8 § 1 mom. tredje stycket
stämpelskatteförordningen skall erhålla följande tillägg: Därest kronan är
säljare erfordras icke sådant intyg utan skall köpeskillingen anses utgöra
egendomens värde.
Gällande bestämmelser
För köp eller byte av fast egendom skall enligt stämpelskatteförordningen
(SFS 1964: 308) stämpelskatt erläggas med en krona för varje fullt
hundratal kronor av egendomens värde. Förvärvas egendomen av juridisk
person skall skatten i regel utgå med dubbelt belopp. Som värde av egendomen
skall gälla taxeringsvärdet året närmast före det år, då lagfart sökes.
Vid köp, där köpeskillingen överstiger detta taxeringsvärde, skall dock
egendomens värde anses motsvara köpeskillingen.
Värderingsgrunden vid köp skall tillämpas även vid byte. Om fastigheterna
har olika taxeringsvärden skall värdet anses motsvara det högsta taxeringsvärdet.
Betalas mellanskillnad skall skatten beräknas efter värdet av
den förvärvade fasta egendomen eller, om värdet av vad som lämnats i byte
efter avdrag för mellanskillnaden är högre, detta högre värde. Även här
skall taxeringsvärdet gälla som den fasta egendomens värde.
Finns inte särskilt taxeringsvärde för egendomen, skall i stället stämpelskatt
utgå efter egendomens värde vid förvärvet. Enligt bestämmelserna i
8 § 1 mom. tredje stycket stämpelskatteförordningen fastställs detta värde
av inskrivningsdomaren efter intyg av sakkunnig eller annan utredning.
Detsamma skall gälla om egendomen efter det taxeringsvärdet åsatts men
före förvärvet nedgått i värde på grund av eldsvåda, borttagande av byggnad,
skogsavverkning eller annan liknande anledning.
Tidigare skulle, då taxeringsvärde saknades för egendomen, värderingen
ske efter intyg av trovärdiga män eller inskrivningsdomarens prövning. De
nu gällande reglerna infördes genom stämpelskatteförordningen år 1964.
1 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 7 samt. Nr 10
2 Bevillningsutskottets betänknade nr 10 år 1968
Den nya formuleringen ger inskrivningsdomaren bättre möjligheter att
fordra nytt intyg eller begära kompletterande upplysningar, utan att inskrivningsdomaren
därför kan sägas ifrågasätta intygsgivarens trovärdighet.
I propositionen anförde föredragande departementschefen bl. a. att intyget
naturligtvis borde avges av personer, som hade den i varje särskilt fall behövliga
sakkunskapen, och att den som lämnade osann uppgift i värderingsintyget
kunde dömas för osant intygande.
Motionerna
Yrkandet i motionerna, att den som köper fast egendom från kronan icke
skall behöva åberopa intyg angående egendomens värde, motiveras bl. a. sålunda.
Kronans försäljning av mark ökar år från år. De största försäljningarna
sker för jordbrukets rationalisering och handhas av lantbruksnämnderna.
Sålunda sålde lantbruksnämnderna år 1966 mark för 78 milj. kr.,
fördelat på 2 102 st. försäljningar. För att främja strukturrationaliseringen
sker överlåtelserna ofta så att vissa delar av fastigheter eller taxeringsenheter
säljs. Värdering av sakkunnig person skall då ligga till grund för
stämpelskattens beräkning. I och med de allt flera och större försäljningsobjekten
ökar svårigheterna att på landsbygden kunna erhålla sådan värdering.
Kostnaderna för köpare att anskaffa intyg blir också allt större. Vederbörande
inskrivningsdomare som har att fastställa stämpelskattens storlek
kan ej heller godtaga säljarens, i dylika fall kronans, uppgift om värdet, då
kronan är part i målet. Då kronan icke utan riksdagens hörande kan försälja
fast egendom till annat pris än till det värde egendomen har vid försäljningstillfället
sker sålunda försäljningarna till det faktiska värdet. Någon
särskild värdering i de fall då kronan är säljare skulle sålunda icke erfordras
för stämpelskattens beräkning.
Utskottet
Stämpelskatt skall i regel erläggas för köp eller byte av fast egendom med
en procent av egendomens värde. Som värde skall anses antingen taxeringsvärdet
året närmast före det år, då lagfart sökes, eller vederlaget om detta
är högre än taxeringsvärdet. Finns inte sådant taxeringsvärde skall stämpelskatt
utgå efter värdet vid förvärvet, och detta värde skall fastställas av
inskrivningsdomaren efter intyg av sakkunnig person eller annan utredning.
I motionerna yrkas att värderingsintyg inte längre skall behövas om kronan
sålt egendomen. Motionärerna anför, att kronan i allt större utsträckning
sålt mark bl. a. för jordbrukets rationalisering, och att dessa försäljningar
ofta avsett fastighetsdelar för vilka särskilt värderingsintyg erfordras.
Bevillningsutskottets betänkande nr 10 år 1968 3
I och med att försäljningsobjekten blivit allt fler och större, har svårigheterna
att få värdering utförd av sakkunnig person och kostnaderna härför
ökat. Inskrivningsdomaren kan enligt motionärernas mening inte godta
säljarens, d. v. s. kronans, uppgift om värdet, eftersom kronan är part i målet.
Kronan kan emellertid inte sälja fast egendom för annat pris än det
verkliga värdet, och särskild värdering skulle därför inte behövas för beräkningen
av skatten.
Bestämmelsen att stämpelskatten för köp av fast egendom skall beräknas
med hänsyn förutom till köpeskillingen även till taxeringsvärdet eller i vissa
fall till egendomens värde enligt intyg eller utredning syftar huvudsakligen
till att begränsa möjligheterna att undandra skatt genom att t. ex. i köpebrevet
ange priset till för lågt belopp. Skatten kommer emellertid vanligtvis
att beräknas till en procent av köpeskillingen. Det är enligt utskottets mening
självfallet att bestämmelserna angående värderingsintyg eller annan
utredning bör tillämpas så, att allmänheten inte i onödan belastas. Enligt
vad utskottet erfarit kan intyget i praktiken ha en enkel utformning, och
några särskilda svårigheter att erhålla ett sådant intyg torde i regel inte
föreligga.
Motionärernas uppgift, att inskrivningsdomaren inte kan godta säljarens
värdering, är i viss mån felaktig. I själva verket torde det förhålla sig så,
att utredning om värdet i många fall inte i efterhand kan lämnas av andra
än av säljaren och köparen, t. ex. då byggnadsarbeten el. dyl. pågått vid
tiden för överlåtelsen. Inskrivningsdomaren torde åtminstone i allmänhet
godta t. ex. intyg av en banks värderingsmän, även om intyget gäller egendom
som banken sålt. Utskottet kan inte finna något skäl, varför ett sådant
intyg inte skall kunna godtas. Detta gäller än mindre intyg som utfärdats
av en statstjänsteman beträffande egendom som sålts av staten. I de av
motionärerna avsedda fallen torde ett sådant intyg lätt kunna erhållas utan
kostnader.
Även om kravet på särskild bevisning angående egendomens värde i vissa
fall kan te sig överflödigt, finner utskottet icke skäl tillstyrka motionärernas
lagstiftningsyrkande med hänsyn till att frågan är av den arten att den
lämpligen bör regleras genom tillämpningsföreskrifter till stämpelskatteförordningen.
Utskottet förutsätter att Kungl. Maj :t om så finnes erforderligt
utfärdar sådana föreskrifter.
Under åberopande av det anförda hemställer utskottet
att riksdagen avslår motionerna I: 477 och II: 599.
Stockholm den 27 februari 1968
På bevillningsutskottets vägnar:
JOHN ERICSSON
4 Bevillningsutskottets betänkande nr 10 år 1968
Närvarande:
från första kammaren: herrar John Ericsson (s), Einar Eriksson (s),
fröken Ranmark (s), herrar Stefanson (fp), Wärnberg (s), Tage Johansson
(s), Lundström (fp) och Fälldin (ep); samt
från andra kammaren: herrar Magnusson i Borås (h), Brandt (s),
Allard (s), Gustafson i Göteborg (fp), Vigelsbo (ep), Andersson i Essvik
(s), Carlsson i Västerås (s) och öhvall (fp).
MARCUS BOKTR. STHLM 1968 680028