Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 38 år 1968

1

Nr 38

Utlåtande i anledning av motioner om en upplysningskampanj beträffande
de straffades problem.

I de likalydande, till allmänna beredningsutskottet hänvisade motionerna 1:293 av
herr Dahlén m. fl. och II:376 av herr Wedén m. fl. hemställes — under hänvisning till
motivering i de likalydande motionerna 1:227 och 11:297 — att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj :t begära igångsättande av en upplysningskampanj riktad
till arbetsgivare och fackföreningsledare samt till de frivilliga föreningarna om de
straffades problem.

I det särskilda avsnitt av motionerna 1:227 och II:297 som anknyter till den här
förevarande frågan erinrar motionärerna om förslag i motioner till 1967 års riksdag
om en upplysningskampanj med syfte att upplysa arbetsgivare av olika kategorier om
de straffades problem. Därvid föreslogs även en upplysningskampanj om ”kriminalvårdens
förutsättningar och arbetsuppgifter”, riktad till allmänheten.

Motionärerna föreslår nu en upplysningskampanj med bred syftning, i första hand
inriktad på t. ex. enskilda arbetsgivare, fackföreningsledare, verkstadsklubbsordförande
etc. och frivilliga föreningar. Kampanjen bör syfta till att uppmuntra frivilliginsatser
från enskilda människor och till att bereda den som genomgått rehabilitering
ett normalt återinträde i arbetslivet. Ett allmänt problem för många
straffade är brist på kontakt med enskilda och med samhället; undersökningar visar
att hälften av de intagna på anstalt aldrig får vare sig brev eller besök. Det är uppenbart,
anför motionärerna, att en verklig insats måste ske med hjälp av frivilliga —
som ett komplement till samhällets åtgärder — för att kriminalvårdens målsättning
skall uppnås.

Motionärerna uttalar, att den privata insatsen och den enskilda solidariteten med
medmänniskor i svårigheter tycks vara mindre vanlig, åtminstone i organiserade former,
i Sverige än vad som är fallet i många andra länder. Det positiva intresse för
frivilliginsatser som märkts på senaste tiden i samband med den intensiva debatten
om kriminalvårdens mål och medel är dock ett hoppfullt tecken. Det vore lämpligt
att i detta läge skapa ytterligare intresse för privata insatser.

Beträffande motiveringen i övrigt får utskottet hänvisa till motionen 11:297.

Utskottet har inhämtat yttrande över motionerna från kriminalvårdsstyrelsen,
som erinrar om vad styrelsen anfört i yttrande förra året i anledning av motioner om
en upplysningskampanj angående straffades problem vid sökande av arbete (allmänna
beredningsutskottets utlåtande nr 32/1967). Styrelsen erinrade häri om
Kungl. Maj:ts särskilda cirkulär den 15 september 1960 (nr 553) angående anställningsvillkor
m. m. för partiellt arbetsföra inom statlig och statsunderstödd verksamhet

Bihang till riksdagens protokoll 1968. 11 saml. Nr 38

2

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 38 år 1968

samt den 28 juni 1963 (nr 430) angående anställning av straffade personer m. fl.
inom statlig och statsunderstödd verksamhet. Styrelsen redogjorde vidare för sin informationsverksamhet
men framhöll, att kriminalvårdens organisation ännu var för
svag för att effektivt kunna lösa arbetsanskaffningen för klientelet och därmed sammanhängande
informationsproblem. I detta sammanhang redovisade styrelsen även
vissa i petita framförda förslag.

Styrelsen avstyrkte 1967 års motioner om en upplysningskampanj och ansåg att
den bästa vägen att nå motionärernas syften var att förstärka styrelsens resurser
för information.

Styrelsen anför vidare:

De motionärer, som står bakom 1968 års motioner om en upplysningskampanj om
de straffades problem, har i förhållande till förslagen i 1967 års motioner i samma
ämne utvidgat ramen för den föreslagna upplysningen ”om kriminalvårdens förutsättningar
och arbetsuppgifter” till att omfatta inte bara arbetsgivare. I motionen anges
sålunda att kampanjen bör i första hand inrikta sig på enskilda arbetsgivare, fackföreningsledare,
verkstadsklubbsordförande etc. och frivilliga föreningar. I andra
hand anges att kampanjen bör ha ett så vittgående syfte som att uppmuntra frivilliginsatser
från enskilda människor i samhället och till att bereda dem som genomgått
rehabilitering ett normalt återinträde i samhällslivet.

Vad sålunda och i övrigt anförs i de nu föreliggande motionerna ger inte styrelsen
anledning att ändra den principiella inställning, som styrelsen givit uttryck för i sitt
yttrande över 1967 års motioner. Hellre än att ordna en upplysningskampanj av den
art som även 1968 års motionärer synes åsyfta — genom massmedia, upplysningsmöten,
spridande av propagandamaterial o. s. v. — anser styrelsen att den bästa vägen
för att nå motionärernas syften är att väsentligt förstärka kriminalvårdsorganisationens
egna informatoriska resurser. Styrelsen kommer att i sina petita för budgetåret
1969/70 upprepa sina krav bl. a. på en fortsatt upprustning av skyddskonsulentorganisationen
samt en utbyggnad av kontakterna mellan fångvårdsanstalterna och samhällslivet,
inte minst arbetslivet. I sistnämnda avseende kommer styrelsen att ånyo
föreslå inrättande av en tjänst hos styrelsen för allmän information, särskilda konsulenter
för de intagnas fritids-, kontakt- och utbildningsverksamhet samt inrättande vid
varje fångvårdsanstalt av en nämnd för att befrämja sådan verksamhet, i likhet med
vad som redan är fallet i fråga om den andliga vården.

Sådana organisatoriska och informatoriska resurser skulle ge styrelsen möjlighet att
långt bättre än nu utnyttja och kanalisera de värdefulla impulser, som — vid sidan av
överdriven kritik och sensationsmakeri — präglat den livliga offentliga debatten om
kriminalvården och som tagit sig uttryck i erbjudanden om stöd åt kriminalvården
från åtskilliga enskilda organisationer, särskilt när det gäller kontaktverksamhet av
olika slag vid fångvårdsanstalterna.

Kriminalvårdsstyrelsen anser sig slutligen böra kommentera motionärernas reflektion
”att den privata insatsen och den enskilda solidariteten med medmänniskor i
svårigheter tycks vara mindre vanlig, åtminstone i organiserade former, i Sverige än
vad som är fallet i många andra länder”. Styrelsen vill i korthet erinra om att i
Sverige i motsats till åtskilliga andra stater, vården i frihet är den dominerande delen
av kriminalvården. Denna frivård uppbärs i första hand av statliga tjänstemän inom
övervakningsnämnds- och skyddskonsulentorganisationen, medan på andra håll motsvarande
funktioner överlåts åt frivilliga krafter. Detta sammanhänger med att i
Sverige staten helt tagit sitt organisatoriska ansvar på detta område. Utomordentliga
frivilliga insatser görs emellertid i Sverige vid sidan av den statliga verksamheten.

3

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 38 år 1968

Styrelsen vill bl. a. erinra om att för de egentliga, personligt färgade övervakaruppgifterna
anlitas huvudsakligen frivilliga krafter, till ett antal av omkring 10 000. Även
organisatoriskt har detta kommit till uttryck. Övervakarna har sammanslutit sig i lokala
föreningar, vilka kommer att ingå i ett riksförbund, som kan förväntas verksamt
bidra till upplysningen på detta område. Det anförda torde, bland annat, vara ett
bevis för att inom det svenska samhället finns mycken solidaritet med de medborgare,
som kommit i svårigheter på grund av brottsligt beteende.

Utskottet

I motionerna hemställes om en upplysningskampanj riktad till arbetsgivare, fackföreningsledare
och frivilliga föreningar om de straffades problem.

Utskottet behandlade förra året i sitt utlåtande nr 32/1967 motioner med yrkande
om en kampanj i motsvarande syfte, riktad till arbetsgivare. Utskottet erinrade därvid
bl. a. om Kungl. Maj:ts särskilda cirkulär den 15 september 1960 (nr 553) angående
anställningsvillkor in. m. för partiellt arbetsföra inom statlig och statsunderstödd
verksamhet och den 28 juni 1963 (nr 430) angående anställning av straffade
personer m. fl. inom statlig och statsunderstödd verksamhet samt om de insatser samhället
gör genom de arbetsförmedlande och kriminalvårdande organen för att underlätta
arbetsanskaffning åt straffade personer även inom den enskilda och den kommunala
sektorn.

Vidare anfördes i utlåtandet följande:

”Utskottet vill framhålla att strävanden att bryta negativa attityder inom arbetsmarknaden
gentemot straffade arbetssökande måste bedrivas kontinuerligt. Enligt utskottets
mening kan bestående resultat bäst vinnas genom att arbetsmarknadsmyndigheterna
och kriminalvården tillförsäkras resurser för erforderliga arbetsvårdsåtgärder
och för fortlöpande direkta kontakter på bred front med arbetsgivare för att
underlätta dessa arbetssökandes placering på arbetsmarknaden. Utskottet förutsätter
att man inom de statliga och statsunderstödda verksamhetsområdena konsekvent skall
föregå med gott exempel i sin anställningspolitik. Det synes angeläget att myndigheterna
ytterligare uppmärksammas på innehållet i 1960 och 1963 års cirkulär, lämpligen
i samband med att dessa publiceras på nytt efter den omarbetning som numera
kan finnas påkallad.

Utskottet anser således att den statliga aktiviteten i första hand bör inriktas på förstärkning
av åtgärder av ovan angivna slag. Utskottet vill även framhålla önskvärdheten
av attarbetsmarknadsparterna i övrigt verkar i samma syfte, t. ex. genom att
utfärda rekommendationer i frågan.”

Kriminalvårdsstyrelsen har i sitt yttrande i anledning av de nu föreliggande motionerna,
liksom i sitt yttrande över förra årets motioner, uttalat uppfattningen att den
bästa vägen att na motionärernas syften är att väsentligt förstärka kriminalvårdsorganisationens
egna informatoriska resurser.

Utskottet finner ej skäl frångå sin förra året intagna ståndpunkt till frågan hur
den statliga aktiviteten på detta område bör inriktas och anser sig ej böra tillstyrka
bifall till motionsyrkandet om en upplysningskampanj. Utskottet vill emellertid framhålla
vikten av att erforderliga resurser ställs till förfogande för en effektiv informationsverksamhet
som kan stödja de straffades återanpassning i samhället.

4

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 38 år 1968

Under åberopande av vad ovan anförts får utskottet hemställa,

att de likalydande motionerna 1:293 och II: 376 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 7 maj 1968

På allmänna beredningsutskottets vägnar:

NANCY ERIKSSON

Närvarande:

från första kammaren: herrar Möller (s), Oscar Carlsson (s), Hedlund (s),
Eric Gustaf Peterson (fp), Helge Karlsson (s), Karl Pettersson (s)*, fru Hultell (h),
herrar Kilsmo (fp), Ernst Olsson (ep), fru Diesen (h), herr Ove Karlsson (s) och
fru Nilsson (ep);

från andra kammaren : fru Eriksson i Stockholm (s)*, fru Jäderberg (s)*, herrar
Hamrin i Kalmar (fp), Svensson i Kungälv (s), Wikner (s), Nilsson i Bästekille
(h), Andersson i Örebro (fp) och Nilsson i Agnäs (h).

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av herrar Eric Gustaf Peterson (fp) och Ernst Olsson (ep), fru Nilsson (ep) samt
herrar Hamrin i Kalmar (fp) och Andersson i Örebro (fp), vilka ansett att utskottets
utlåtande fr. o. m. det avsnitt som börjar med orden ”Kriminalvårdsstyrelsen har”
samt utskottets hemställan bort erhålla följande lydelse:

”För att den kriminalpoltik om vilken riksdagen i olika sammanhang fattat beslut
skall kunna förverkligas krävs inte bara institutioner och tjänster. Modern kriminalvård
kan inte fungera utan sammanhang med samhället i övrigt. Om fackföreningar,
arbetsgivare och myndigheter har en oförstående inställning till kriminalvårdens rehabiliteringssträvanden
är det svårt att nå varaktiga resultat. Detta har tidigare påpekats
av utskottet. För att de fortlöpande kontakter med arbetsgivare på bred front
som tidigare förordats av utskottet skall bli verklighet krävs en samlad statlig insats.
De synpunkter som riksdagen under förra året givit till känna har ännu inte givit
märkbara resultat, delvis beroende på att kriminalvårdsstyrelsen inte erhållit resurser
för att förverkliga de önskemål om informationsverksamhet som då framfördes. Inte
heller har cirkulären från 1960 och 1963 angående anställningsvillkoren för partiellt

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 38 år 1968 5

arbetsföra respektive angående anställning av straffade personer m. fl. inom statlig
tjänst ännu omarbetats i enlighet med riksdagens beslut 1967.

Utskottet anser att en samlad kampanj om de straffades situation bör genomföras.
Huvudansvaret för en sådan kampanj kan i enlighet med kriminalvårdsstyrelsens
eget förslag i dess yttrande i anledning av föreliggande motioner läggas pa kriminalvårdsstyrelsen.
Utskottet vill framhålla vikten av att erforderliga resurser ställs till
förfogande för sådan informationsverksamhet. Kampanjen bör drivas i samråd med
övriga myndigheter som berörs av de straffades problem.

Under åberopande av vad ovan anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen med bifall till de likalydande motionerna 1:293
och 11:376 måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t begära
igångsättande av en upplysningskampanj riktad till arbetsgivare
och fackföreningsledare samt till de frivilliga föreningarna om de
straffades problem.”