Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 36 år 1968

1

Nr 36

Utlåtande i anledning av motioner om förbättring av folkpensionärernas
ställning i samhället.

I de likalydande, till allmänna beredningsutskottet hänvisade motionerna 1:296
av herrar Johan Olsson och Nils-Eric Gustafsson samt 11:365 av herr Börjesson i
Falköping m. fl. hemställes, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla
om skyndsam och allsidig utredning av möjligheterna att genom en aktivare serviceverksamhet,
vissa skattelättnader och ökade bostadspolitiska insatser bereda folkpensionärerna
en förbättrad ställning i samhället.

Motionärerna uttalar inledningsvis att man vid den nu pågående utredningen av
fragan om fortsatta höjningar av folkpensionen ingående bör pröva möjligheterna till
förbättringar som mer än hittills tar sikte på en faktisk standardhöjning. Vid sidan
härav bör statsmakterna och myndigheterna enligt motionärernas mening även uppmärksamma
andra vägar att bereda de gamla större trygghet. Många åldringar saknar
möjlighet att ta initiativ till aktiv sysselsättning i samvaro med andra, och isoleringen
kan bli deras mest påfrestande problem. Genom större statligt engagemang
borde kommunerna ges tillräckliga resurser för att i mer organiserad form anordna
sammankomster där aldringarna bereds tillfälle till olika aktiviteter. Myndigheterna
bör också informera om sådana sammankomster och bistå med hjälp till resor.

Motionärerna finner även angeläget att folkpensionärernas ställning mer beaktas
i skattepolitiska sammanhang. Därtill borde också frågor om bostadstillägg, bostadsförbättringar
etc. ingående belysas för att man genom aktivare statlig medverkan
skall kunna eliminera de brister som på många håll föreligger.

Beträffande motiveringen i övrigt får utskottet hänvisa till motion II :365.

Utskottet har inhämtat yttrande över motionerna från riksskattenämnden samt
berett Sveriges Folkpensionärers Riksförbund och Pensionärernas riksorganisation i
Sverige tillfälle att inkomma med yttranden.

Riksskattenämnden anför i frågan om folkpensionärernas beskattning.

Riksskattenämnden får till en början erinra om, att riksdagen redan tidigare begärt
utredning angående beskattningen av folkpensionärernas sidoinkomster. Enligt
vad riksskattenämnden har sig bekant pågår också sedan någon tid tillbaka inom
finansdepartementet en preliminär undersökning beträffande olika vägar att komma
till rätta med den s. k. marginaleffekten för folkpensionärer med sidoinkomster. I avbidan
på resultatet av denna undersökning synes någon ytterligare utredning beträffande
folkpensionärernas beskattning inte erforderlig.

Riksskattenämnden får vidare erinra om, att nämnden senast den 13 februari 1967
utfärdat anvisningar till ledning för taxeringsmyndigheterna angående extra avdrag
för väsentligen nedsatt skatteförmåga för folkpensionärer. De nämnda anvisningarna

Bihang till riksdagens protokoll 1968. 11 samt. Nr 36

2 Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 36 år 1968

utfärdades i samband med att riksdagen beslöt att för folkpensionärernas del avskaffa
det dittills även för folkpensionärerna gällande ”taket” för de extra avdragen, 4 500
kronor. De nya anvisningarna var tillämpliga redan vid 1967 års taxering. De till anvisningarna
hörande tabellerna anger storleken av de extra avdrag, som folkpensionärer
med eller utan sidoinkomster bör erhålla. Tabellerna redovisar folkpensioner
(inklusive kommunalt bostadstillägg m. fl. tillägg) upp till 14 200 kronor för makar.
Har makar i nämnda pensionsläge ingen sidoinkomst, erhåller de extra avdrag med
9 300 kronor, varigenom de blir helt skattefria. Vid stigande sidoinkomst minskar det
extra avdraget för att — i fråga om makar i nämnda pensionsläge — upphöra vid en
sidoinkomst av 7 600 kronor. För ogifta folkpensionärer redovisas i tabellerna folkpensioner
upp till 10 000 kronor. Har en ogift folkpensionär i nämnda pensionsläge
ingen sidoinkomst, erhåller han extra avdrag med 7 500 kronor, varigenom han blir
helt skattefri. Det extra avdraget reduceras vid stigande sidoinkomst för att — i fråga
om en ogift folkpensionär i nämnda pensionsläge — upphöra vid en sidoinkomst av
5 800 kronor. Avdrag bör enligt anvisningarna medges utan att särskilt yrkande därom
framställes i den skattskyldiges självdeklaration.

Mot bakgrunden av dessa anvisningar kan man enligt riksskattenämndens mening
med fog göra gällande, att folkpensionärerna — vid jämförelse med vissa andra grupper
av skattskyldiga — är väl tillgodosedda, i vad gäller utformningen och tillämpningen
av själva skattelagstiftningen.

Sveriges Folkpensionärers Riksförbund instämmer i motionärernas syften.

Riksförbundet har hos socialdepartementet framfört förslag om höjda folkpensioner
efter år 1968 och har vidare i skrivelse till chefen för finansdepartementet i januari
1968 anhållit om en allsidig utredning om pensionärernas skattefrågor. Riksförbundet
framhåller att skatten för folkpensionärer även med små sidoinkomster blir kännbar.

Pensionärernas riksorganisation framhåller, att de problem, som motionärerna tar
upp i minst lika hög grad berör stora delar av den grupp av pensionärer, som kan
hänföras till förtidspensionerade, änkepensionerade m. fl. pensionärsgrupper.

Riksorganisationen uttalar vidare, att skattebefrielse, ökad subvention m. in. är
frågor, som i största omfattning är beroende av pensionärernas allmänna standard,
och erinrar om att riksorganisationen redan i september 1966 i skrivelse till regeringen
fäst uppmärksamhet på standardutvecklingen.

Riksorganisationen tror inte att standardfrågan kan lösas via skattelagstiftningen.
En allmän höjning av skattelindringsbidraget för pensionärerna skulle inte gynna
enbart de sämst ställda utan i ännu större utsträckning och kanske enbart komma de
bättre situerade pensionärerna till del. I det fallet synes riksdagens beslut om skattebefrielse
för de pensionärer, som enbart har inkomst av pension eller pensionsförmån,
vara en bättre anpassning till behoven.

Problemet med pensionärernas inkomster löses först när pensionen för alla kommer
att bli så hög att dessa utan subventioner av olika slag kan klara sig i samhället
och få möjligheter att efterfråga och betala samhällets och allmänhetens tjänster av
det slag man önskar få.

Riksorganisationen delar motionärernas uppfattning om den sociala hemhjälpsverksamhetens
värde. Statsmakterna har satsat i betydande omfattning för att fa
denna verksamhet ytterligare utbredd. Problemet torde därför i nuvarande läge inte

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 36 är 1968 3

enbart lösas med en ökad statlig aktivitet. De flesta kommunerna borde genom olika
åtgärder kunna öka den verksamheten. Riksorganisationen återger vissa av socialstyrelsen
konstaterade förhållanden i fråga om hemsamariternas anställningsvillkor och betonar
behovet av att parallellt med det statliga stödets ökning öka antalet hemsamariter
genom kommunal insats, öka utbildningen av dem och idka en uppsökande verksamhet,
gärna i samarbete med pensionärsorganisationen, för att nå även dem, som
inte själva har förmaga att söka kontakt för att i tid erhålla hjälp. En omprövning av
ersättningen till hemsamariterna bör allvarligt övervägas.

Enligt riksorganisationens mening löses inte frågan om en ökad trivselverksamhet
genom att kommunerna ordnar sammankomster av olika slag. En förutsättning för
verklig aktivitet är att pensionärerna själva får kopplas in på verksamheten. Under
1967 ordnades i riksorganisationens verksamhet 4 346 studiecirklar, 1512 hobbygrupper,
663 gymnastikgrupper och 118 övriga motionsgrupper med ett deltagareantal
på 85 589. Till detta kommer alla de pensionärer, som deltager i cirklar och
grupper, som inte upptagits i rapporter. Hela denna verksamhet sker i stort sett utan
statligt bidrag — undantaget är studiecirklarna — och praktiskt taget också utan
nämnvärt stöd från kommunernas sida.

Den allmänna inställningen till pensionärernas behov av aktiviteter bör omprövas
både från statens och kommunernas sida. Jämförelse kan göras med de anslag, som
utgar från kommuner och stat till den fritidsverksamhet ungdomsorganisationerna
bedriver. Vad som främst är erforderligt på detta område är således ett ökat stöd till
organisationerna för en allt bredare verksamhet, där pensionärerna själva bär ansvaret
och själva formar den verksamhet, som passar dem bäst. Det stödet kan ges
från staten efter samma regler, som gäller för stöd till ungdomens fritidsverksamhet
och från kommunernas sida oberoende av detta stöd till pensionärernas fritidsverksamhet
i form av anslag, stöd till ledareutbildning och anskaffande av lokaler. En
sådan verksamhet kommer att i hög grad vara självfinansierande, då verksamheten
leder till friskare pensionärer, som därmed också starkt lättar på efterfrågan av vård
inom kommuner och landsting.

Riksorganisationen understryker nödvändigheten av att samhället träder till och
klarar de problem, som uppstår på servicens område, på kommunikationernas och
den sociala trygghetens sida för de äldre och andra, som riskerar att isoleras i glesbygden.

Riksorganisationen finner inte skäl tillstyrka motionärernas yrkande utan föreslår
att utskottet hemställer att riksdagen med understrykande av de synpunkter Riksorganisationen
framfört i skrivelse till regeringen aktualiserar behovet av en
ökad aktivitet från samhällets sida för att ge stöd åt den expansiva verksamhet,
som föres för att bryta pensionärernas isolering, och uppmanar landsting och
kommuner att på motsvarande sätt öka sitt stöd på detta område till aktiva
pensionärsorganisationer av rikskaraktär,

att kommunernas och statens stöd för en ökad hemsamaritverksamhet på sätt som
ovan anförts intensifieras, samt

att pensionärernas ekonomi tryggas, så att inkomstprövade förmåner och särbestämmelseregler
göres obehövliga.

4 Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 36 år 1968

Utskottet

Motionärerna hemställer om en allsidig och skyndsam utredning i syfte att bidra
till att förbättra folkpensionärernas ställning.

I anslutning till olika frågor som motionärerna föreslår bli behandlade inom en
sådan utredning vill utskottet anföra följande.

I årets statsverksproposition (bil. 7, s. 30) har redovisats hur den sociala hemhjälpen
byggts ut under de senaste åren. Bl. a. beräknas under år 1967 minst 170 000
åldringar och handikappade ha fått hemhjälp genom samhällets försorg. Årets riksdag
har bifallit förslag i statsverkspropositionen (bil. 7, s. 32—33) om en höjning av
anslaget till Bidrag till social hemhjälp från 85 miljoner kronor för innevarande budgetår
till 105 miljoner kronor för budgetåret 1968/69.

Som framhållits i yttrande från Pensionärernas riksorganisation torde emellertid
den sociala hemhjälpsverksamhetens problem i nuvarande läge inte kunna lösas
enbart med en ökad statlig aktivitet. Riksorganisationen har pekat på vissa av socialstyrelsen
konstaterade brister i denna verksamhet. Utskottet vill starkt betona nödvändigheten
av att kommunernas hemhjälp byggs upp så att den på ett effektivt sätt
kan tjäna sina syften. Härvid vill utskottet även erinra om de förslag till ändring i
socialhjälpslagen som framlagts i proposition nr 74 till årets riksdag. Enligt förslaget
skall det åläggas socialnämnden ”att göra sig väl förtrogen med den enskildes behov
av omvårdnad och verka för att detta blir tillgodosett”.

Under det nyss nämnda anslaget har medel särskilt beräknats för undersökningar
och försöksverksamhet inom kommuner med omfattande glesbygdsområden i syfte
att belysa åldringarnas och de handikappades problem och de särskilda krav som
ställs på den sociala hemhjälpen inom sådana kommuner. I försöksverksamheten avses
ingå inköpsservice, matdistribution och andra åtgärder för att ordna försörjningen
med varor och tjänster. Bidrag skall även kunna utgå till vissa särskilda insatser
för att förbättra bostadssituationen för åldringar och handikappade inom glesbygderna.

Frågor om service inom glesbygder bl. a. för åldringar behandlas även inom arbetsgruppen
för glesbygdsfrågor.

I vad avser bostadsområden studeras motsvarande problem inom den förra året
tillkallade servicekommittén. Av särskild betydelse är — enligt vad som framhållits i
direktiven för denna kommitté — anordningar bl. a. för sådan vård och tillsyn av
åldringar, handikappade och andra hjälpbehövande att de kan bo i det vanliga
bostadsbeståndet. Åtgärder för att tillgodose behovet av lokaler för fritidssysselsättning
för bl. a. dessa grupper anges också vara av stor betydelse.

I frågan om tillfälle för åldringar till aktiv sysselsättning i samvaro med andra har
Pensionärernas riksorganisation redogjort för en omfattande verksamhet men framhållit
behov av ett ökat stöd till organisationerna för en allt bredare verksamhet, där
pensionärerna själva bär ansvaret och svarar för utformningen. Utskottet finner det
angeläget, att stöd lämnas till åtgärder som kan motverka isolering och inaktivitet
hos pensionärer. Utskottet förutsätter, att kommunerna har sin uppmärksamhet riktad
på denna fråga och i ökande omfattning verkar i sådant syfte.

5

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 36 år 1968

Motionärerna pekar vidare på angelägenheten av att folkpensionärernas ställning
mer beaktas i skattepolitiska sammanhang. Utskottet vill härvid erinra om att
folkpensionärer genom författningsändring förra året (SFS 1967:41) erhållit betydligt
vidgade möjligheter att få extra avdrag för väsentligen nedsatt skatteförmåga.
Vidare har 1967 års riksdag godkänt uttalande av bevillningsutskottet (betänkande
nr 2/1967), vari utskottet förordat att frågan om beskattningen av folkpensionärernas
sidoinkomster snarast blir föremål för utredning. Chefen för finansdepartementet
har i interpellationssvar den 29 februari 1968 upplyst bl. a. följande: ”Inom finansdepartementet
pågår sedan någon tid tillbaka i samråd med socialdepartementet
preliminära undersökningar av olika vägar att komma till rätta med marginaleffektproblemet.
Något resultat kan emellertid inte framläggas förrän ställning tagits till
den framtida utformningen av pensionförmånerna.”

I fråga om bostadsförbättring för pensionärer vill utskottet framhålla, att ramen
för räntefria förbättringslån — vilka är avsedda för förbättring och i vissa fall uppförande
av bostäder för bl. a. pensionärer — i årets statsverksproposition (bil. 13, s.
128) i enlighet med förslag från bostadsstyrelsen föreslagits bli fastställd till 125
miljoner kronor för år 1968. Bostadsstyrelsen har härvid framhållit, att tidigare inventering
av åldringsbostäderna varit ofullständig och att nya kategorier av aldringar
successivt tillkommit.

Motionärerna har även behandlat frågan om standardhöjning för folkpensionärer
men har under hänvisning till pensionförsäkringskommitténs utredningsuppdrag
ej framställt yrkande i denna del. Utskottet vill dock erinra om att de för kommittén
utfärdade direktiven ger uttryck för angelägenheten av en förbättrad pensionsstandard
efter år 1968 särskilt för pensionärer som inte alls eller i endast ringa mån
kommer i åtnjutande av ATP eller andra pensioner utöver folkpensionen.

Som framgår av det ovan anförda verkar staten genom höjda anslag och olika
utredningar m. m. i hög grad för att lösa betydelsefulla problem av den art motionärerna
behandlar. Även på den kommunala sidan anser utskottet sig kunna förutsätta
alltmer aktiva insatser. Utskottet vill understryka frågornas vikt men anser sig
mot den angivna bakgrunden ej böra förorda att den av motionärerna föreslagna utredningen
skall komma till stånd.

Utskottet får därför hemställa,

att de likalydande motionerna 1:296 och II :365 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 2 maj 1968

På allmänna beredningsutskottets vägnar:

NANCY ERIKSSON

6 Allmänna beredningsutskottets Utlåtande nr 36 år 1968

Närvarande:

från första kammaren: herrar Möller (s), Oscar Carlsson (s), Hedlund (s),
Eric Gustaf Peterson (fp), Helge Karlsson (s), Karl Pettersson (s), fru Hultell (h),
herrar Kilsmo (fp), Ernst Olsson (ep), fru Diesen (h) och fru Nilsson (ep);

från andra kammaren: fru Eriksson i Stockholm (s), herrar Hamrin i Kalmar
(fp), Svensson i Kungälv (s), Haglund (s)*, Rimås (fp), Wikner (s), Nilsson i
Bästekille (h), Johansson i Växjö (ep)*, Hugosson (s)* och Thylén (h).

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.