RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 3

ANDRA KAMMAREN

1967

20 januari

Debatter m. in.

Fredagen den 20 januari fm.

Sid.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (forts.)............... 3

Meddelande ang. utrikespolitisk debatt.......................... 41

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (forts.)............... 41

Interpellationer av:

fru Holmberg ang. ersättningen till trafikföretag som driver icke

lönsamma busslinjer...................................... 70

fru Eriksson i Stockholm ang. barnsjukvården.................. 71

Fredagen den 20 januari em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (forts.)............... 74

Meddelande om enkla frågor av:

herr Nordstrandh ang. en översyn av den nya förhandlingsordningen
för statsanställda................................... 139

fröken Anderson i Lerum ang. ersättningen från försäkringskassa

för sjukgymnastbehandling................................ 139

herr Nordgren ang. föreslagen indragning av flygflottiljer........ 139

1 —Andra kammarens protokoll 1967. Nr 3

Fredagen den 20 januari 1967 fm.

Nr 3

Fredagen den 20 januari

Kl. 11.00

§ 1

Justerades protokollet för den 12 innevarande
januari.

§ 2

Vid remiss av statsverkspropositionen
m. m. (forts.)

Herr talmannen tillkännagav, att den
från gårdagens sammanträde uppskjutna
överläggningen rörande Kungl. Maj :ts
propositioner nr 1, angående statsverkets
tillstånd och behov under budgetåret
1967/68, och nr 2, angående utgifter
på tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1966/67, nu komme att fortsättas;
och lämnades därvid i enlighet
med förut gjord anteckning ordet till

Herr GREBÄCK (ep), som yttrade:

Herr talman! Jag skall i mitt anförande
i huvudsak begränsa mig till ett enda
avsnitt av det politiska fältet, nämligen
till några enligt centerpartiets mening
viktiga problem som sammanhänger
med den markpolitik samhället bedriver
och utnyttjandet av våra naturresurser.

Jag tror inte det innebär någon överdrift
att påstå att vi ända intill senaste
tiden har bedrivit en rent skrämmande
rovdrift när det gällt att utnyttja våra
mark- och naturtillgångar. Vattendragen
kring tätorterna är starkt förorenade,
luftföroreningarna ökar oavbrutet och
är rent hälsofarliga, grusåsarna är för
hårt exploaterade och utgör ofta skrämmande
inslag i landskapsbilden. Genom
den omfattande nedläggningen av jordoch
på senaste tiden även bostadsfastigheter
på landsbygden förvandlas det
gamla kulturlandskapet på många håll
till ren ödebygd. Åkrar och beteshagar
buskas igen och byggnadsbeståndet förfaller
och ruttnar ned.

Nu när förstörelsen och förfallet fått
sådan omfattning att skadorna och skadeverkningarna
i många fall endast
mycket bristfälligt och till dryga kostnader
kan avhjälpas vaknar vi äntligen
upp och inser att skyndsamma samhällsåtgärder
måste till, om inte situationen
till slut skall bli oss helt övermäktig. Vi
får hoppas att den allt intensivare planeringsverksamhet
som bedrives på
länsstyrelseplanet skall börja lämna
spår efter sig, så att man snarast möjligt
kan omsätta det dyrbara planeringsarbetet
i praktisk handling. Det är inte
mycken mening med all planeringsverksamhet,
om den av ekonomiska skäl
eller av brist på personella resurser
inte kan följas upp ute på fältet.

Vi får väl betrakta det som ett bevis
för att man nu äntligen också på högsta
nivå har konnnit underfund med att det
måste tas krafttag för att bringa ordning
och reda i planeringsverksamheten genom
det organisationsförslag rörande
plan- och byggnadsväsendet som statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
i en särskild proposition
ämnar förelägga årets riksdag.

Ett annat bevis för ökad aktivitet på
departementsnivå är den koncentration
av olika organ, som har beröringspunkter
med naturvården, till ett centralt
organ för hela naturvårdsområdet, som
jordbruksministern har varslat om i sin
huvudtitel.

Man kan också med tillfredsställelse
konstatera att de medel som står till
förfogande för forskningsändamål inom
naturresursområdet och som hittills har
utgått under flera huvudtitlar nu sammanförts
till ett gemensamt anslag under
jordbruksdepartementet. På så sätt
öppnas möjligheter för en forskningsoeh
undersökningsverksamhet inom

Nr 3

Fredagen den 20 januari 19G7 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

hela naturresursområdet och skapas
bättre förutsättningar för en samordning
av verksamheten. Enligt min mening är
det ett gott grepp av jordbruksministern
att försöka till jordbruksdepartementet
samla så många frågor som möjligt, som
har beröring med våra naturresursers
utnyttjande och vård. Endast härigenom
kan vi få det samlande grepp om hela
det problemkomplex som en rationell
hushållning med naturresurserna måste
förutsätta i den typ av tätortssamhälle
vårt land håller på att utvecklas till.
Jordbruksfrågorna kommer på så sätt
inte längre att få spela den helt dominerande
roll som (le hittills gjort i departementets
verksamhet, utan de kommer
genom utvecklingens obönhörliga gång
att endast bli en del — visserligen en
mycket viktig sådan — i ett ännu större
sammanhang, nämligen våra samlade
naturresursers vård och utnyttjande.

Under den senaste valrörelsen var
markpolitiken föremål för stort intresse
och livlig debatt — tyvärr ofta av mycket
osaklig karaktär. Anledningen härtill
får väl sökas däri att frågor som rör
markförvärv och markanvändning ofta
är av starkt kontroversiell art. Trots ett
intensivt utredningsarbete och en omfattande
lagstiftningsverksamhet på det
markpolitiska fältet är det synd att
påstå att vi ännu ens hjälpligt lyckats
bemästra sådana problem som den s. k.
oförtjänta markvärdestegringen, industrilokaliseringen
ur lägesynpunkt,
skyddet av ur naturvårdssynpunkt värdefulla
områden eller — med en sammanfattning
— en ur samhällets synpunkt
tolerabel och förnuftig markanvändning.

Genom den livliga debatt som ständigt
förs och som på grund av dessa
frågors vikt måste föras på detta område
och genom den ständigt pågående
utrednings- och lagstiftningsverksamheten
har det bland allmänheten skapats
en känsla av osäkerhet om vad statsmakterna
ytterst syftar till med sin markpolitik.
Är det en successiv socialisering

och kommunalisering av all privatägd
mark, eller ämnar man begränsa sig till
sådana markförvärv som är oundgängligen
nödvändiga för att tillgodose angelägna
samhälleliga behov?

I de stora tätorternas omgivningar är
markbehovet mycket stort, och jag inser
mer än väl att kommunerna måste förfoga
över en tillräckligt stor markreserv
för framtida behov. Men nog blir man
en smula betänksam när man i tidningarna
får läsa hur Stockholms stad lägger
under sig det ena stora markområdet
efter det andra, ofta miltals från stadens
centrum.

Såvitt jag kan förstå rör det sig i
många fall om markreserver som inte
kan komma att exploateras på 20 å 30
år. Har staden över huvud taget någon
plan för hur dessa marker under tiden
skall skötas och vårdas, eller skall de
bli nya, upprörande exempel på den
vanhävd och vanvård som så ofta karakteriserar
de kommunägda jordbruksfastigheterna
och markområdena kring
våra storstäder? Det är ju rent absurt
att tänka sig att vi har en naturvårdslagstiftning
som genom punktinsatser
syftar till att bevara vad man kallar
omistliga naturvärden åt människorna,
samtidigt som det uppstår en vid ring
kring storstäderna där det gamla kulturlandskapet
fullständigt får förfalla i
väntan på en till tiden oviss exploatering.

Det är på detta område som planverksamheten
måste gripa in och ge klara
besked om hur man tänker sig att markanvändningen
skall ske. Sedan måste
också ekonomiska resurser ställas till
förfogande, så att planerna verkligen
kan genomföras inom rimlig tid. En privat
exploatör går det i regel att komma
till rätta med; en kommun är det i sådana
fall närmast hopplöst att få någon
rätsida på.

Man får väl nöja sig med att uttala en
stilla förhoppning att företrädarna för
kommunerna skall känna sitt ansvar
inte bara för att skaffa kommunerna en

Fredagen den 20 januari 1967 fm.

Nr 3

stor markreserv utan också när det gäller
att vårda den på ett anständigt sätt.

Jag skulle vilja säga några ord om
lagstiftningen i fråga om tvångsförvärv
av eller tvångsåtgärder mot privata
markägare. Sådana tvångsåtgärder kan
vidtas inom en mängd olika lagområden,
t. ex. expropriationslagen, byggnadslagen,
vattenlagen, naturvårdslagen
och väglagen för att nämna några av de
viktigaste. Det är hög tid att dessa lagar
bättre koordineras, så att deras innebörd
kan göras lättare begriplig för en större
krets än för närvarande — det är nu
endast möjligt för en specialist att hitta
rätt i den djungel av lagparagrafer som
reglerar i stort sett liknande saker på
olika sätt. Man har till den milda grad
lyckats krångla till lagstiftningen på detta
område, att man nu i stället i de utredningsförslag,
som framlägges, på administrativ
väg försöker komma förbi
svårigheterna i gällande lagstiftning.

Ur allmän rättssäkerhetssynpunkt anser
jag att det är hög tid att säga ett varningens
ord. Det borde vara möjligt att
förenkla och koordinera lagstiftningen
på det markpolitiska området, så att
denna lagstiftning kunde bli ett snabbare
verkande och smidigare instrument
i samhällets hand på samma gång
som den garanterade den enskilde markägaren
en rimlig grad av rättstrygghet
och rättssäkerhet.

Så, herr talman, några synpunkter på
en fråga som har ett högst påtagligt samband
med de problem jag här uppehållit
mig vid. Det gäller hushållningen
med de mark- och naturresurser som
över huvud taget står hela mänskligheten
till buds och som utgör den yttersta
förutsättningen för människornas
försörjning och levnadsstandard.

Vi har nått ett skede i mänsklighetens
utveckling både tekniskt och försörjningsmässigt
då den tid som står till
förfogande för att bemästra och behärska
alla de faktorer, som kommer att avgöra
om en katastrof skall inträffa eller
inte, är mycket begränsad. Vi kan inte

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

1- längre avgränsa våra försörjningsprot.
blem från omvärldens och fortsätta att
n se dem ur en snävt egoistisk synvinkel.
v Vi vet att situationen i fråga om värla
dens livsmedelsförsörjning stadigt förti
sämras och att det därför är nödvändigi
t_ att de samlade resurser, som finns pf
r_ olika håll i världen, utnyttjas på ett ef n

fektivarc sätt. Alla krafter måste, så

e långt möjligt är, samordnas i syfte atl
r skapa ett världshushåll, där människor(j
na åtminstone hjälpligt kan garanteras
e en dräglig livsmedelsförsörjning,
u Jag tror att detta måste vara utgångsa
punkten för vår bedömning när vi Sen
nare under vårriksdagen skall avgöra
å hur vår framtida jordbrukspolitik skall
d utformas. Eller med andra ord: Hur
t- skall vi kunna på effektivast möjliga
t- sätt lämna vårt bidrag till världens livsI-
medelsförsörjning?

’i Utgångspunkten får inte vara hur vi
skall kunna utforma en jordbrukspolil-
tik som vi ur egoistisk synpunkt sett kan
tjäna mest på, utan hänsyn till om en
tt sådan politik ytterst skulle drabba de
n svältande massorna i utvecklingsländertt
na. Jag säger detta med tanke på finans)-
ministerns yttrande i gårdagens debatt,
i- då han sade att han ännu inte hade bilg
dat sig en uppfattning om huruvida det
c- vore bättre att bygga en handelsgödsel;t
fabrik i ett utvecklingsland än att skänka
livsmedel till samma land. För min
iå del tror jag att världens livsmedelsi-
situation redan är sådan, att detta inte
1- är ett realistiskt alternativ. Vi behöver
n med andra ord både skaffa fram livs[n
medel i de områden, där detta snabbt
a. låter sig göra, och bygga industrier i
t- utvecklingsländerna, som där kan bilda
is underlag för en bättre försörjning. -—
Att jag inte är ensam om denna uppfattls
ning vill jag verifiera genom att hänvisa
j_ till några uttalanden från FAO:

11 »När World Food Programs (inters-
nationella livsmedelshjälpen, WFP) styv-
relse (Intergovernmental Committee)
;r hade sitt senaste sammanträde i FAO:s
te högkvarter i Rom i november 1966 be -

Nr 3

Fredagen den 20 januari 1967 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

tonades ånyo vikten av att alla länder
internationellt och solidariskt deltar i
livsmedelsproduktionen. Chefen för hela
aktionen, A. H. Boerma, sade bl. a.:
Livsmedelshjälpen startade som ett svar
på överskottsproduktionen i de rikare
områdena av världen. Den ändrar nu
karaktär och blir ett gensvar på underproduktionen
i utvecklingsländerna.
Detta innebär en fundamental förändring,
som kräver en förnyad granskning
av många av de uppfattningar som har
väglett oss hittills. Det betyder, att livsmedel
måste produceras avsiktligt för
livsmedelshjälpen. Detta leder till önskvärdheten
av att resurserna sammanslås
Och kostnaderna delas, vilket understryker
nödvändigheten av att ge denna
hjälp multilateral karaktär. Det betyder
att livsmedelshjälp och livsmedelsproduktion
måste bli en angelägenhet för
varje land vare sig detta är exportör eller
importör av livsmedel. Alla har ansvar
för att undvika en katastrof som i
första omgången skulle drabba de mest
utsatta men snabbt nog skulle komma
att omfatta oss alla.»

Vid samma tillfälle erinrade FN :s generalsekreterares
personlige representant
om den resolution som FN :s ekonomiska
och sociala råd antog vid sin session
i augusti 1966: »Rådet konstaterar
faran i det rådande läget för världens
livsmedelsförsörjning och värdet av livsmedelshjälp
för att bidra till ekonomiskt
och socialt framåtskridande och för att
på samma gång möta livsmedelsunderskott.

Rådet noterar att resurserna för den
internationella livsmedelshjälpen (WFP)
för de tre åren 1966—1968 uppgår till
155 miljoner dollar under det att det av
FN och FAO gemensamt uppsatta målet
var 275 miljoner dollar.

Rådet noterar med tillfredsställelse
det arbete som internationella livsmedelshjälpen
hittills uträttat för att möta
livsmedelsbehov och för att utföra utvecklingsprojekt,
— — —.

Rådet vädjar till FN:s ocli FAO:s med -

lemsstater att ge ytterligare bidrag till
hjälpen in natura, i pengar eller i tjänster
med sikte på att uppnå målet 275
miljoner dollar för 1966—1968.»

Generalsekreterarens representant erinrade
vid samma tillfälle om vad presidenten
för världsbanken, mr Wood,
har sagt, nämligen att utvecklingsländerna
står redo att ta emot sunda och
realistiska utvecklingsprojekt för ett
värde av 3 till 4 miljarder dollar mer
per år än för närvarande. Den årliga
summan håller sig nu kring cirka en
miljard dollar.

Herr talman! Jag tror inte att vi längre
kan avgränsa frågan om våra resursers
utnyttjande till en fråga som enbart
angår oss själva, utan den måste fogas
in under ett solidaritetsperspektiv, som
omfattar alla nationer och alla människor.

Härefter anförde:

Herr HEDIN (h):

Herr talman! I skuggan av den lilla
jordbruksdebatt som fördes här i går
kväll när jordbruksministern tog till
orda skulle jag vilja ta upp några frågor
som framför allt berör jordbruket.

I bilaga 11 till .statsverkspropositionen
nämns i den inledande översikten
att skördeutfallet för de mellansvenska
länen var betydligt sämre än genomsnittet
för landet, framför allt beroende
på ihållande torka.

Utfallet i t. ex. vissa delar av Sörmland
blev onekligen något av ett bottenrekord
med skörderesultat som låg mellan
0 och 5 säckar per tunnland. På
många fält ansåg man det inte ens lönt
att ge sig ut med skördemaskiner utan
tog i stället till plog eller harv för att
vända ned de få och korta strån som
fanns.

Detta har ställt många jordbrukare i
dessa områden i ett mycket besvärligt
ekonomiskt läge. Man räknar givetvis
allmänt med att skördeskadeskyddet
skall fungera och ge en viss kompensation.
Men ännu en bit in på det nya året

Fredagen den 20 januari 1967 fm.

Nr 3

har inga resultat framkommit beträffande
den objektiva bedömningen av
skördeutfallet.

I detta sammanhang aktualiseras några
frågor som flera gånger tidigare tagits
upp här i riksdagen. Den sena utbetalningen
av skördeskademedel medför
att jordbrukarna inte får några
pengar när de skulle behövas bäst, nämligen
på hösten i samband med skörden
då ofta varuväxlar förfaller till betalning.
Den väntade inkomsten från skörden
blir otillräcklig och jordbrukarna
kan inte klara alla räkningar och löpande
driftutgifter. De måste antingen
leva på eventuella kapitaltillgångar eller
också låna på ett eller annat sätt. Härtill
kommer att självdeklarationen som
skall lämnas nu den 15 februari kan
komma att utvisa en driftförlust eller
i varje fall ett mycket lågt netto. Det
medför visserligen att man kan räkna
med återbäring av skatt nästa höst, men
det blir skatteförluster genom att vissa
avdrag inte kan göras. Man kommer i
varje fall inte ifrån den kommunala
skatten på garantibeloppet, 2 procent
av taxeringsvärdet, även om inkomsten
skulle vara lika med 0.

Hur går det då det följande året? Jo,
om man får normal skörd och normal
inkomst, blir det betydande bekymmer
även då. Den normala inkomsten och
de försenade skördeskadepengarna är
naturligtvis välkomna, men ger tillsammans
upphov till en hög taxerad inkomst
med åtföljande liög skatt, bl. a.
beroende på marginaleffekten, detta
trots att det inte blir några pengar över
sedan en del av skuldsättningen från
det svåra året är avklarad. Skattebelastningen
kan också till stor del påverka
nästa år genom efterskatt, vilket i sin
tur skapar svårigheter för det året och
för kommande år. Det finns verkligen
stor anledning att försöka klara upp de
problem som hör ihop med ojämna inkomster,
vilket jag här helt kort har
redovisat och som framträder särskilt
markant under speciellt dåliga skördeår.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Men det är inte bara jordbruket som
v ställs inför dessa problem. För fiskets
folk är det kanske ännu vanligare med
r_ starkt växlande årsinkomster. Enligt
bil. 11 beräknas fiskets avkastning under
år 1966 vara mindre till såväl kvan[.
titet som värde än under år 1965, bl. a.
a beroende på den långa isvintern. Detta
L_ är inte minst fallet för ostkustens fiskan
re, som blev utestängda från fiske un[_
der en stor del av den annars lämpligaste
och viktigaste säsongen,
a Liksom lantbrukarna har yrkesfiskar>-
na alltid varit mycket starkt intresseran
de av att få möjlighet till någon form
r av resultatutjämning. Genom att inrätta
ett konto, liknande skogskontot, kan
n man åstadkomma en utjämning mellan
n olika år. Detta är en mycket enkel väg
r att dämpa den negativa effekten av
;t ojämna inkomster. Hittills har den soa
cialdemokratiska riksdagsmajoriteten
n vid varje tillfälle då denna fråga förts
a fram varit negativt inställd. Är det ett
i orealistiskt önsketänkande att höstens
a valresultat skall medföra att regeringslt
partiets representanter i år vid ben
dömandet av frågan — den kommer säkerligen
upp i motioner — intar en
3, annan ställning? Från vårt håll komjl
mer vi i varje fall inte att förtröttas i
;r våra ansträngningar att försöka lösa
h denna mycket viktiga fråga, som i viss
tr mån har karaktären av rättvisefråga,
i- Jag tror också att det är nödvändigt
i- att på andra vägar än för närvarande
a. försöka komma till rätta med och mildta
ra verkningarna av en speciellt dålig
;r skörd. Skördeskadeskyddet är bra i och
n för sig, även om man hoppas på betyt-
dande förbättringar. På grund av den
:a relativt höga självrisk som är inbyggd
n i systemet kan det hända att någon er:h
sättning alls inte utgår, trots att betym
dande bortfall av inkomster, som kanle
ske motsvarar hela eller en stor del av
n- den beräknade nettoinkomsten, föreligir
ger. Detta förhållande kommer att bli
It alltmer vanligt ju större enheterna och
r. därmed omsättningen blir. Problemet

Nr 3

Fredagen den 20 januari 1967 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

blir alltså mer och mer aktuellt i framtiden
genom den fortgående yttre rationaliseringen
som ju alla är intresserade
av att främja.

Det finns inget motiv för att nu ta
upp någon ingående debatt om vår framtida
jordbrukspolitik, eftersom man
som bäst förbereder regeringens förslag
och eftersom ett ganska omfattande
samråd tycks ha etablerats med företrädare
för jordbruket. Detta ger anledning
till en förhoppning om att regeringen
inte känner sig bunden vare sig
av jordbruksutredningens majoritetsförslag
eller av sitt eget utspel under
förra våren. Det finns fullgoda skäl
till nya ställningstaganden, inte bara
mot bakgrund av de förslag som kommit
fram genom remissyttrandena över
utredningen.

Jordbruksutredningen räknar med att
de västerländska industriländerna under
de närmaste tio åren kommer att
ha svårsålda livsmedelsöverskott. Vi lever
verkligen i en föränderlig värld.
Det är inte lätt att med någon grad av
säkerhet förutsäga utvecklingen på något
område. Detta gäller inte minst livsmedelssituationen
globalt sett, en fråga
som här tidigare belysts, bl. a. av herr
Hansson i Skegrie. Vi vet att världens
befolkning hastigt ökar. Den första miljarden
uppnåddes ungefär 1830, det
dröjde sedan ungefär 100 år innan nästa
miljard uppnåddes men endast 30
år innan den tredje miljarden kunde
registreras. Vi är nu uppe i 3,2 miljarder,
och 1980 räknar man med en befolkning
på 4,5 miljarder. Det kommer
alltså att bli en ökningstakt som motsvarar
en miljard på ungefär tio år.

Även om man alltså ganska säkert
kan förutse denna utveckling —• som
med skäl kallas en befolkningsexplosion
— är det inte lika lätt att bedöma
vilka livsmedelsresurser från hav och
jord som kan mobiliseras för att någorlunda
mätta den växande befolkningen
och framför allt vilka möjligheter det
finns att bättre än nu fördela de resur -

ser som kan skapas på jordklotet. Att
alla resurser behöver mobiliseras är
däremot alldeles uppenbart.

Vid jordbruksutskottets besök i USA
i höstas fick vi ett mycket kraftigt verifierat
besked om att man ansåg att under
den senaste tiden en mycket markant
omsvängning hade ägt rum i fråga
om den globala efterfrågan på livsmedel.
De tidigare lagrade överskotten
hade försvunnit. Man räknade med en
fortsatt ökad efterfrågan såväl inom
som utom USA, betingad av befolkningsökning
och framför allt av att u-länderna
hade fått något större köpkraft än
tidigare. Denna omsvängning, som kom
tidigare än väntat, får direkta konsekvenser
för jordbrukspolitiken i USA.
Man kommer t. ex. att efter hand minska
de arealer som undantagits från produktion
i den s. k. jordbanken. Producentpriserna
på olika jordbruksprodukter
hade stigit på grund av utvecklingen,
och det hälsades för övrigt med
tillfredsställelse inte bara av jordbrukarna
själva utan också av representanter
för den statliga jordbruksadministrationen
med jordbruksministern i spetsen.

Det är alldeles uppenbart att jordbruksutredningen
i vårt land har gjort
en felbedömning beträffande efterfrågan
på livsmedel i världen. Denna felbedömning
är i och för sig fullt förklarlig.
Den förändrade utvecklingen
har av allt att döma kommit som en överraskning
även för Amerika, där man
borde ha betydligt större möjligheter än
vi att förutse händelseutvecklingen.
Frågan om den globala efterfrågan och
tillgången på livsmedel, som många före
mig och nu senast herr Grebäck har
pekat på, måste ha utomordentligt stor
betydelse för bedömningen av vår framtida
jordbrukspolitik. Det ändrade och
kärva läget på arbetsmarknaden, som
också berörts tidigare i denna debatt,
är en annan betydelsefull faktor i sammanhanget.

Det är min förhoppning att under in -

Fredagen den 20 januari 1967 fm.

Nr 3

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

tryck av de bara på ett år ganska radikalt
ändrade grundförutsättningarna
förslag skall utarbetas för den framtida
jordbrukspolitiken i vårt land, vilka
kan vinna bred anslutning här i riksdagen.
En absolut förutsättning härför
är dock att det effektiva och rationella
jordbruk som alla önskar också blir
lönsamt. För att vi i framtiden skall
kunna få driftiga ungdomar att satsa
på jordbruk och därigenom erhålla garantier
för effektivitet måste det skapas
möjligheter för dem att uppnå inkomster
och kapitalförräntning som kan konkurrera
med möjligheterna inom andra
sysselsättningar. En så inriktad jordbrukspolitik
är säkerligen också ett
konsumtionsintresse, då den på litet sikt
ger den bästa garantien för rimliga livsmedelskostnader.

I fråga om självförsörjningsgraden
tror jag att det största problemet i framtiden
blir att se till att vi inte får för
låg självförsörjning. Den måste motsvara
den målsättning vi har för jordbruket
i ett avspärrningsläge.

Om vi i fortsättningen ännu några
år kommer att ha bekymmer med en
överproduktion av vissa produkter —
det kanske alltid i viss mån blir fallet
beroende på årsnederbörd och övriga
väderleksförhållanden — tycker jag att
dessa överskott med fördel kan utnyttjas
som en del av vår hjälp till u-länderna.
Jag har aldrig förstått vad det
skulle vara för fel med en så utformad
hjälp. Såvitt jag förstår kom t. ex. torrmjölkssändningen
till Indien till mycket
stor nytta och välsignelse, kanske mycket
större än många andra former av
u-hjälp. Jag är glad att jordbruksministern
i går sade sig ha förståelse för
sådana här tankegångar.

Till sist, herr talman, vill jag framföra
en vädjan till jordbruksministern
från yrkesfiskare och andra skärgårdsbor
vid ostkusten. Låt dem få några få
dagars vårjakt på bl. a. guding, alltså
ejderhannar! Utnyttja den befintliga
möjligheten till undantag från den in -

ternationella fågelsky ddskonventionen!
Det är ett undantag som har skapats
på svenskt initiativ just för att
kunna ge möjlighet till vårjakt för denna
befolkning. Jordbruksministern har
stöd för en sådan åtgärd från en majoritet
av de riksdagsmän som häromåret
behandlade frågan här i riksdagen. Det
finns ett mycket gott studiematerial i
Finland och på Åland, där det bedrivs
en erkänt god sjöfågelvård och där
skattningen av beståndet huvudsakligen
är förlagd just till vårjakt på sjöfågel.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena NILSSON:

Herr talman! Det har under dessa
båda dagar sagts åtskilliga tänkvärda
ord om nödvändigheten av att bisträcka
de s. k. underutvecklade folken.
Det har också från flera håll påpekats
att denna hjälp bör intensifieras
jämfört med vad som har varit fallet
under de gångna åren. En och annan
har kanske påtalat att det fortfarande
i vårt eget land finns underutvecklade
områden på samhällets fält och att vi
har skyldighet att känna solidaritet med
de befolkningsgrupper som i det avseendet
befinner sig i en sämre ställning än
den större delen av vårt folk. Detta
hindrar emellertid inte -— som man
också har betonat — att solidariteten
måste sträcka sig utanför vårt eget lands
gränser.

I anslutning därtill har man kommit
in på frågan om befolkningsexplosionen
i världen och de problem som vi
står inför i det sammanhanget.

I den ofta åberopade propositionen
nr 100 av år 1962 framhölls att det
svenska biståndet till de s. k. utvecklingsländerna
är eu del av den svenska
utrikespolitiken. Samtidigt uttalade
statsministern att ett viktigt syfte för
vår utrikespolitik är att bidra till en
utjämning och en större förståelse mellan
folken och därigenom främja internationell
solidaritet och en fredlig utveckling
i världen. Jag understryker

1*— Andra kammarens protokoll 1967. Nr 3

Nr 3

Fredagen den 20 januari 1967 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen in. in.

att dessa satser alltjämt gäller. Ändock
måste jag erkänna att jag personligen,
med hänsyn till den fördelning av regeringsärendena
som rått, känner mig som
en nybörjare i biståndspolitiken, och
jag hoppas på kammarens förståelse om
jag inte nu ger mig in i några detaljer
utan håller mig till allmänna synpunkter.

Flera av riksdagens ledamöter och,
efter vad jag kan förstå, många utanför
riksdagen är otåliga då u-hjälpen kommer
på tal. De anser att tillväxten av
våra biståndsinsatser sker för långsamt,
att vi inte har tid att gå så försiktigt
fram som hittills med tanke på den oerhörda
nöd som råder i världen och vårt
medansvar för den ekonomiska och sociala
utvecklingen och därmed också
för den politiska utvecklingen. Jag kan
säga att jag delar denna otålighet. Regeringen
ämnar inte heller slå sig till ro
med en biståndsinsats på den nivå som
nu har uppnåtts. De skäl som har förestavat
de framlagda förslagen är väl
kända. Vad framtiden beträffar vill jag
deklarera, att biståndsfrågorna inte skall
gömmas eller glömmas bland papperen
i portföljen. Vi inom regeringen betraktar
u-hjälpen som en central del av den
svenska utrikespolitiken.

Ett både nedslående och sporrande
faktum är, som finansministern framhåller
i inledningen till biståndsavsnittet i
finanshuvudtiteln, att industriländernas
totala biståndsinsats för u-länderna i
flera år utvecklats mindre gynnsamt.
I förhållande till de s. k. givarländernas
nationalinkomst har biståndet totalt
t. o. m. sjunkit från 0,8 procent år 1961
till 0,6 procent år 1965. Klyftan i levnadsnivå
mellan de rika och de fattiga
länderna vidgas följaktligen i stället för
att minska. Världens livsmedelsproduktion
minskar i förhållande till befolkningen.
Hungerkrisen är i många
länder klart permanent.

I detta läge kan ändå de svenska biståndsinsatserna
— det vill jag påpeka
— fortsätta att öka. Anslagen i den nu

framlagda budgeten ökar med totalt 20
procent, på utrikeshuvudtiteln är ökningen
26 procent och på finanshuvudtiteln
13 procent. Anslaget till utvecklingsstyrelsen
SIDA:s fältverksamhet
stiger med 45 procent. — Jag är på det
klara med att detta inte innebär en ökad
biståndsinsats från innevarande budgetår
till nästa av denna storlek, beroende
på att man detta år kan använda
reservationer som står över från
tidigare år. Vi måste räkna med ytterligare
ökningar för att utvecklingstakten
i hjälpen skall motsvara våra egna
krav och förväntningar.

Herr talman! Den som närmare studerar
fördelningen mellan olika biståndsanslag
i budgeten och använder
de gängse beteckningarna multilateralt
för bistånd genom de internationella
organisationerna och bilateralt för vår
direkta hjälp till en del länder kan lägga
märke till att eu viss fortsatt förskjutning
sker mot större belopp för det
bilaterala programmet. Detta bör inte
tolkas som en minskad tilltro till FN:s
och Världsbankens biståndsprogram
från regeringens sida. Anslaget till FN :s
utvecklingsprogram till barnfonden
UNICEF och till internationella livsmedelsprogrammet
föreslås höjda, och
Sverige bibehåller sin ställning som en
av de allra största bidragsgivarna till
de multilaterala programmen.

Samtidigt ökar vårt samarbete med
de internationella organisationerna i biståndsgivningen.
En inte obetydlig del
av pengarna från anslag till bilateralt
bistånd användes till insatser i direkt
samarbete mellan Sverige och Världsbanken
eller Sverige och FN-organen.
Anslagsbeteckningarna är med andra
ord inte helt rättvisande.

Samtidigt skall man observera att
vissa biståndsinsatser över huvud inte
kan komma till stånd genom bidrag
till de mellanstatliga organisationerna.
Detta gäller framför allt familjeplaneringen,
vilken vi som bekant prioriterar
mycket högt. Vi eftersträvar att FN -

Fredagen den 20 januari 1967 fm.

Nr 3

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

organen skall bli aktiva på detta område,
men så länge det inte är fallet
måste våra medel för sådana insatser
söka sig andra vägar. Också i fråga om
familjeplaneringen utnyttjar vi dock internationella
organ, nämligen den frivilliga
organisationen Internationella
familjeplaneringsförbundet, som fått sina
resurser avsevärt förstärkta genom
svenska statens bidrag. Här användes
pengar från s. k. bilaterala anslag.

I detta sammanhang får jag kanske
säga några ord i ett både svårt och
känsligt ämne, nämligen frågan om
huruvida förvaltningskostnaderna är
lägre om man använder FN-organen eller
vår egen förvaltning. Det är ting som
ofta påpekas av vår utrikesrepresentation
i olika delar av världen, varvid
man utgår från de erfarenheter och
iakttagelser som man har gjort på respektive
poster. Det finns en del faktorer
som leder till att internationell förvaltning
är dyr. I FN-organen kan tjänster
inte alltid besättas enbart på grundval
av vad vi skulle kalla skicklighet,
utan hänsyn måste även tas till nationaliteten.
Flerspråkigheten och det stora
internationella styrelsemaskineriet
kostar också avsevärda pengar. I båda
dessa hänseenden har eu nationell förvaltning
en fördel.

Budgeterna för FN :s biståndsprogram
innehåller ganska betydande administrationskostnader.
I den mån det är möjligt
att i denna verksamhet skilja på
administration och egentlig fältverksamhet
— delvis är själva förvaltningen
en biståndsinsats — vill det synas som
om en jämförelse ger ett försteg för
den bilaterala förvaltningsformen; den
är troligen billigare. På min fråga har
expertisen med alla möjliga reservationer
sagt att man i varje fall inte
behöver räkna med en större administrationskostnad
än 10 procent inom en
något så när stor bilateral verksamhet,
medan man knappast kan vänta en lägre
kostnad än 15 procent för multilateral
verksamhet.

Vare sig sådana siffror är tillförlitliga
eller inte är vi säkert överens om
att vi skall satsa på FN-organen. Ett
starkt FN är värt sitt pris, och vi måste
vara med om att bygga upp det. Viktigt
i sammanhanget är också det samarbete
som bedrives mellan de nationella och
de internationella biståndsförvaltningarna.
Utan en nationell förvaltning i
medlemsländerna både på givarsidan
och på mottagarsidan kan de multilaterala
programmen inte fungera.

Biståndsverksamhetens kostnadsnivå
bör givetvis vara föremål för fortlöpande
kritisk granskning. Det gäller
att få ut största möjliga biståndseffekt
av de pengar vi satsar. Jag vet att SIDA
och andra myndigheter är inriktade på
en hård kostnadsgranskning. Vad förvaltningskostnaderna
angår medverkar
för övrigt det nuvarande läget i fråga
om medelstillgång till att förstärka kraven
på rationaliseringsåtgärder inom
förvaltningen.

Jag tror att det var herr Svensson i
Kungälv som i går undrade, om det skall
bli möjligt att även i fortsättningen utnyttja
enskilda svenska organisationer
eller företag för att förstärka den totala
svenska biståndsinsatsen. Jag har förvissat
mig om att biståndsmyndigheten
har en positiv syn på bidragsgivningen
till missionen och till olika humanitära
hjälporganisationer. Jag delar uppfattningen
att vi bör utnyttja den fond
av erfarenhet och offervilja som sådana
organisationer besitter. Självklart är att
mottagarländernas intressen och prioriteringar
måste spela en stor roll i detta
samarbete mellan staterna å ena sidan
och de enskilda organisationerna å den
andra. Biståndets effektivitet är ledstjärnan
i allt detta arbete.

Vad sedan angår samarbetet med
svenska företag har jag förstått att såväl
de internationella biståndsorganen
som SIDA har ögonen öppna för de möjligheter
som finns ■— och som efter
hand ökar — att utnyttja både kommersiella
och ibland ideella tjänster i ut -

Nr 3

Fredagen den 20 januari 1967 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen ni. pt -

vccklingsarbetet. Detta gäller både i den
s. k. tekniskt humanitära biståndsverksamheten
och inom ramen för det s. k.
finansiella biståndet.

I utrikeshuvudtiteln bär jag uttalat
att regeringens förslag om anslag till
fältverksamheten innebär att en sovring
och prioritering bland de föreslagna
biståndsinsatserna blir nödvändig.
SIDA:s arbete med denna grannlaga
uppgift har naturligt nog inte ännu
kommit så långt, att ämbetsverket och
än mindre Kungl. Maj :t har kunnat ta
ställning härtill. Självklart är att de avtalsimässiga
förpliktelser, som staten
iklätt sig gentemot andra länder, företag
och enskilda personer, i första hand
måste uppfyllas. Då det gäller verksamhet
därutöver är verkets ledning
och styrelse inställda på att så långt
möjligt påbörja angelägna nya insatser
som förts långt fram i planeringen. Sådana
finns särskilt på verksamhetsområden
som omfattas med stort intresse
av olika folkrörelser. Jag syftar här på
sådana områden som familjeplanering,
vuxenundervisning, kvinnoutbildning
och de olika slag av verksamhet som
bedrivs inom ramen för den svenska
fredskåren. I första hand måste man
därvid i ett svårt finansiellt läge inrikta
sig på personellt bistånd och
mindre på kostnadskrävande byggnadsprojekt.
Fredskåren har, såvitt jag förstår,
visat sig vara ett utmärkt instrument
både för viktiga personella insatser
av yngre kvalificerade medarbetare
i fråga om viktiga utbildningsuppgifter
och för billigt byggande.

Min avsikt är inte att med det sagda
ge intrycket, att programmets omfattning
i fråga om fältverksamheten kan
bli tillnärmelsevis så stort som SIDA
har yrkat. Både personal och penningtillgång
sätter bestämda gränser, men
inriktningen kan förväntas i allt väsentligt
överensstämma med den planerade.

Uppenbart är att valet av länder för
våra direkta insatser måste prövas om -

sorgsfullt och fortlöpande. Som framgått
av det senaste årets beslut om nya
insatser har vissa sådana inletts i de
nya länderna i södra Afrika. Om särskilda
biståndsinsatser blir påkallade
och möjliga i länder eller områden som
drabbas av apartheidpolitikens eller krigets
förbannelser är det min avsikt att
förorda sådana insatser. Vårt land har
kunnat uträtta en del genom bidragsgivning
och samarbete med internationella
organisationer för att lindra nöden
bland flyktingar eller möjliggöra
utbildning av flyktingungdom från de
områden jag här talar om. Jag räknar
med att vi skall fortsätta på denna väg
av aktiva, positiva insatser vid sidan
av vårt arbete av politisk natur i FNorgan.

Herr talman! För en så att säga nytillträdande
biståndsminister är det
uppmuntrande att lägga märke till de
starka strömningar som tycks finnas i
riksdagen till förmån för den växande
u-hjälpen och för en snabb ökning av
biståndsinsatserna. På den grund som
nu lagts tror jag vi kan bygga vidare.
Jag hoppas att vi i en nära framtid kan
göra en hedersam insats. Om dess nödvändighet
i en värld med hunger, okunnighet,
sjukdom och fruktan råder det
förvisso inget tvivel.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Ehuru utrikesministerns
anförande inte var särskilt kontroversiellt,
vill jag ändå tillåta mig
att göra ett par påpekanden.

Utrikesministern önskade tydligen
en större förståelse för en vidgning av
u-landshjälpen. Jag tillåter mig att fråga,
om utrikesministern då är beredd
att delta i en upplysningsverksamhet
som klargör för Sveriges folk, att våra
uppoffringar i grund och botten är
mycket blygsamma, eftersom vi faktiskt
har en världsekonomisk situation,
i vilken u-länderna genom att tillhandahålla
mycket billiga varor på sätt

Fredagen dfen 20 januari 1967 fra.

Nr 3

och vis subventionerar det svenska
folkhushållet.

I anslutning härtill vill jag fråga, om
utrikesministern som u-landsminister
kommer att intressera sig för frågan
om den svenska sockerimporten, som
ju diskuterades så intensivt i somras.
Det är en för flera u-länder ytterst viktig
fråga, huruvida regeringen kommer
att honorera de utfästelser vilka — såsom
jag fattade det •— faktiskt gjordes
under valdiskussionerna, att Sverige
inte skall eftersträva att köpa socker
till ett ruinerande lågt pris utan i stället
försöka få till stånd ett pris som
ligger på en rimlig nivå. Ni har på ett
förberedande stadium haft en välvillig
inställning till detta problem, men frågan
är om svenska staten, när det närmar
sig handling, kommer att infria
vad som ställts i utsikt och genom ett
aktivt agerande i den riktningen kommer
att göra en insats för u-län derna.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena NILSSON:

Herr talman! Eftersom jag i regeringen
har att handlägga de ärenden
som rör vårt bistånd till u-länderna, är
jag självfallet beredd att delta i denna
och all annan upplysningsverksamhet,
som kan skapa förståelse för den solidaritet
över våra egna nationsgränser,
som vi bör visa.

Jag är fullt på det klara med att frågan
om vår handel med de underutvecklade
länderna blir aktuell i detta
sammanhang. Vad beträffar sockerimporten
delar jag den mening som regeringen
tidigare gett uttryck för, nämligen
att det kan vara till fördel att
importera socker från de underutvecklade
länderna i stället för att subventionera
en produktion här hemma. I
fråga om priset tror jag att man vid en
import kan tillmötesgå både önskemålet
om billigare socker här hemma och
önskemålet om bättre priser för sockret
till de underutvecklade länderna.
Om herr Ohlin vill delta i arbetet här -

Vid remiss av statsverkspropositionen m. in.

a för, tror jag att vi skall kunna finna en
samarbetslinje.
n

r Herr HENRIKSON (s):

n Herr talman! Det skulle naturligtvis

11 vara lockande att knyta an till denna
''■ debatt om våra insatser för utvecklingsländerna.
Jag skall emellertid avr
hålla mig härifrån, eftersom min avsikt
l" varit att uppehålla mig vid en del annat
s som hänger samman med den frarrte
lagda statsverkspropositionen. Låt mig
r ändå få säga att jag helt ansluter mig
till de synpunkter som herr Svensson i
n Kungälv framförde sent i går kväll, då
^ han talade om de mycket besvärliga
ö problem som sammanhänger med våra

l_ insatser för utvecklingsländerna.

För några år sedan fördes i vårt land
a en ganska lång och invecklad diskus^
sion rörande vår inställning till ideologierna.
Från visst håll — jag tänker
*'' närmast på professor Herbert Tingsten
— hävdades att vi numera har lämnat
t- det ideologiska stadiet; han uttryckte
det på det sättet att ideologierna är
e- döda.

n När man lyssnat till den debatt som
ir pågått sedan statsverkspropositionen

ta framlades, särskilt den debatt som un t,

der gårdagen fördes beträffande stats i-

budgeten, så måste man ändå konsta r,

tera att vi fortfarande har ganska olika

uppfattningar. Inte minst gäller detta
å- våra ideologiska ställningstaganden,

t- Den ideologiska inställningen är ju inte

ta i första hand, kanske inte alls, en fråga

a- om dogmatik, utan mera en fråga om

e- värderingar, inte minst då det gäller

n- fördelningsproblemen. Visst kan vi vatt
ra tämligen överens i många och vä k-

sentliga frågor. Särskilt förefaller det

n- vara ganska lätt att uppnå enighet när

I det gäller att göra upp önskelistor över

in förbättringar inom skilda områden av

å- samhället där vi finner att brister före ■h

ligger. Jag kritiserar inte detta förhål k-

lande utan har endast velat notera före a.

teelsen. Personligen skulle jag emeller r-

tid — och jag tror att många delar den -

Nr 3

Fredagen den 20 januari 1967 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

na min uppfattning ■—• sätta mycket
stört värde på en sådan enighet också
när det gäller att ta konsekvenserna av
de önskemål som framförs i dessa önskelistor.
Framför allt borde vi kunna
vara överens om att de ekonomiska
bördorna skall fördelas efter vars och
ens ekonomiska förmåga. Vår personliga
syn på dessa frågor, liksom de politiska
partiernas, har i hög grad att
göra med våra ideologiska värderingar.

Herr talman! Den av regeringen
framlagda budgeten har mycket enstämmigt
bedömts som en stram och
återhållsam budget. Denna bedömning
är naturligtvis riktig, särskilt om man
beaktar det förhållandet att inga nya
och kostnadskrävande reformer föreslås.
Som jag ser saken bör man emellertid
inte förbise det faktum att tidigare
beslutade och för medborgarna
värdefulla samhällsåtaganden fullföljs.
Särskilt finns det anledning att peka på
sådana saker som utbildning, höjning
av folkpensionerna, arbetsmarknadspolitiken,
som lika gärna skulle kunna
kallas näringspolitiken. Skatteutjämningsbidraget
till kommunerna höjs
ytterligare, något som ur solidaritetssynpunkt
är ytterst värdefullt. Även
på andra områden fullföljs som bekant
samhällets olika åtaganden.

Att regeringen trots de begränsade
ekonomiska resurserna förstärker arbetsmarknads-
och näringspolitiken
hälsar jag med den största tillfredsställelse.
Förslaget att skapa en särskild
fond för investeringar inom industrien
är ju den stora nyheten på detta område.
Som jag ser saken är denna åtgärd
både nödvändig och angelägen,
inte minst med hänsyn till de stora
omställningar inom näringslivet som vi
i ökad omfattning konfronteras med.
Under de senaste åren har som bekant
strukturförändringarna skett i en allt
snabbare takt i syfte att effektivisera
den industriella verksamheten och därmed
öka vår konkurrensförmåga. Vi
har säkerligen anledning att räkna med

att den utvecklingen kommer att fortsätta.

Jag vill i detta sammanhang understryka
angelägenheten av att strukturförändringarna
sker i nära samverkan
mellan parterna på arbetsmarknaden
och samhället, stat och kommuner. Tyvärr
möter man alltjämt i vissa läger en
föråldrad och efterbliven inställning till
dessa frågor. Det är nödvändigt att ständigt
påminna om att vi i alla sammanhang
har med människor och människors
trygghet att göra.

Beträffande frågan om den nya näringsfondens
disposition utgår jag ifrån
att löntagarnas intressen kommer att till
fullo beaktas. Tillskapandet av fonden
kommer nämligen att möjliggöras genom
en ökad indirekt beskattning, och därför
kan man med viss rätt påstå att det
är löntagarnas pengar som kommer att
sättas in i företagen i ökad utsträckning.
Till den frågan blir det dock anledning
återkomma sedan regeringen
lagt fram en särskild proposition med
förslag rörande fondens sätt att arbeta.

Naturligtvis har regeringens förslag
om tillskapandet av en näringsfond föranlett
blandade kommentarer från borgerligt
håll. Högern har utan betänkande
avvisat förslaget med den gamla
utnötta klyschan att det här är fråga om
socialisering. För de s. k. mittenpartierna
förefaller frågan bli en ny prövning
av ungefär samma innebörd som
frågan om radio-TV :s fortsatta verksamhet.
Som framgått av pressen har
flera företrädare för näringslivet i gammal
vedertagen mening framfört mycket
kritiska synpunkter. Svenska bankföreningens
ordförande Marc Wallenberg
Jr har bl. a. sagt att »Sträng-fonden
är en utmaning mot näringslivet».
Man tar väl inte miste om man förutsätter
att denne företrädare för bankföreningen
står högern ganska nära.
Herr Wallenberg anser det givetvis vara
självklart att bankerna är bäst skickade
att styra krediterna och därmed kapitalströmmarna.
Någon som helst bevis -

Fredagen den 20 januari 1967 fm.

Nr 3

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ning för en sådan uppfattning liar dock
inte förebragts.

Det ligger nära till liands att i det
sammanhanget ställa frågan, huruvida
exempelvis AP-fonderna handhafts
och handhaves på ett mindre skickligt
och ansvarsfullt sätt än om motsvarande
kapital hade dirigerats av de enskilda
bankerna. Jag vågar påstå att ingen seriös
bedömare skulle göra sig skyldig
till ett sådant påstående. Men i vad jag
vill kalla för vulgärpropagandan har
det alltid hetat, att samhället skall hållas
borta från ett alltför stort inflytande
i dessa sammanhang.

Man kan för övrigt göra också en annan
reflexion i anslutning till herr Wallenbergs
påstående. På den sidan menar
man att näringslivet representeras
av arbetsgivarna-kapitalägarna. Att de
anställda skulle kunna inrangeras i begreppet
näringsliv är man tydligen helt
främmande för. Jag anser det vara på
tiden att dagens och morgondagens kapitalägare
lärde sig inse att vårt näringslivs
förhållanden i högsta grad får sitt
innehåll från och hämtar sina resultat
genom de anställdas insatser. Jag vill
tillägga att industriell verksamhet inte
bara är en fråga om lönsamhet och ekonomisk
avkastning utan i minst lika hög
grad gäller de anställdas trygghet.

Från samma håll som jag här nyss refererat
kommer också en del andra intressanta
förslag. Vi bör justera ned bostadsbyggandets
omfattning och hålla
tillbaka kommunernas och de statliga
affärsverkens investeringar. Huruvida
en nedskärning av exempelvis bostadsbyggandet
skulle komma att accepteras
av folkpartiet är litet svårt att veta. Propagandan
från detta parti gör att det är
svårt att tro att man är beredd att acceptera
detta förslag. Släktskapen med högern
förefaller dock vara så stor att
frågan väl får lämnas öppen tills vidare.
Den av dessa partier så hett eftersträvade
friheten på bostadsmarknaden
med bl. a. s. k. marknadsmässig prissättning
i fråga om hyrorna som ett vä -

sentligt inslag blir såvitt jag förstår inte
till fördel för en fortsatt industriell expansion
— detta sagt mera parentetiskt.

Herr talman! Jag nämnde inledningsvis
att ideologierna visst inte är döda.
En fråga av betydande ideologiskt innehåll
gäller den av regeringen föreslagna
näringsfonden. Jag måste beklaga
att man från borgerligt håll, särskilt
från högern och folkpartiet, så litet intresserar
sig för vad det egentligen här
handlar om. Man gör det till en fråga
om socialisering, men det gäller ju de
anställdas trygghet och möjligheterna
att förebygga de svåraste verkningarna
av den omställningsprocess som nu pågår.
Högerledaren framhöll i något sammanhang
att det svenska folket inte låter
lura sig. Jag skulle vilja säga att
herr Holmberg och hans parti har anledning
att just i detta sammanhang
begrunda sanningen i de orden.

Avslutningsvis skulle jag, herr talman,
vilja beröra en annan fråga som jag
anser vara nära förknippad med vår
näringspolitik, nämligen bostadsbyggandet.
Jag är medveten om att vi får
anledning återkomma mera grundligt till
den frågan i anslutning till den särskilda
proposition regeringen kommer att
framlägga beträffande bostadsbyggandet.

Vi bar varit och är överens om att
byggandet i första hand bör ske där bostadsbristen
är störst. Detta har emellertid
för många inneburit att de tre
s. k. storstadsregionerna borde prioriteras.
Jag anser att detta är att förenkla
frågan i alltför hög grad. Från regeringens
sida har tidigare uttalats att man
skall ta hänsyn till de expansiva regionerna,
och den meningen har för övrigt
understrukits av såväl statsutskottet
som sedermera riksdagen. Jag tror
att det finns anledning att ytterligare
understryka detta, inte minst när det
gäller vårt näringslivs fortsatta utveckling.
Ett näraliggande intresse för näringslivet
torde också vara undervisning
och forskning. Jag är medveten

Nr 3

Fredagen den 20 januari 1967 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

om att de båda distinktionerna — storstadsregioner
respektive expansiva regioner
—■ kommer att leda oss fram till
delvis samma resultat. Vad jag emellertid
i detta inlägg, som i första hand har
gällt näringspolitiska frågor och trygglietsfrågor,
varit angelägen att slå fast
är att satsningen på vår industri, särskilt
exportindustrien med hänsyn till
de aktuella balansproblemen i vår utrikeshandel,
måste kombineras med ett
bostadsbyggande som tryggar industriens
behov av arbetskraft. Närings- och
arbetsmarknadsfrågorna liksom frågan
om bostadsbyggandet är i hög grad
frågor som har med de enskilda människornas
trygghet att göra.

Herr förste vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp):

Herr talman! Oron inom den svenska
textilindustrien finns alltfort, även om
en viss ljusning kunnat skönjas. Oron
delas av andra sektioner inom det
svenska näringslivet. Våra kostnadsnivåer
ligger långt över våra utländska
konkurrenters. Importbegränsningen
gentemot en del länder är obetydlig där
den inte är helt obefintlig, vilket gör
att den svenska marknaden får ta emot
en alldeles oproportionerlig import från
dessa stater. Att eljest välskötta företag
skall läggas ned eller — låt mig använda
uttrycket — föra ett högst plågsamt
liv av handelspolitiska skäl framstår
för både företagsledare och löntagare
som obegripligt.

Sverige har blivit ett avlastningsområde
för andra länders överskottslager.
Att Sverige skall ta emot sin del —
och jag kan gärna säga sin dryga del
-— av prisbilliga varor från u-länderna
tycker jag ligger utanför all debatt. Men
därifrån och till att vi skall ta emot även
den anpart som med oss likställda länder
inte vill ha är steget långt. Så sker
dock nu, och många företagare och ai''-betare inom textil- och konfektionsbranschen
förundrar sig över detta. Denna

handelspolitik kan inte fortsätta länge
till. Om svensk textilindustri bara får
möta den utländska konkurrensen på
något så när lika villkor, har den alla
möjligheter att fortleva.

Jag har förut i denna kammare ställt
frågan: Kan Sverige i längden stå kvar
som det nära nog enda landet i världen
med en helt öppen marknad? Nödgas
vi inte ■— i vart fall när det tryck som
länge mött textil- och konfektionsbranschen
når även andra branscher ■— tilllämpa
normer som är reguljära inom
med oss jämställda västeuropeiska industriländer? Regeringen

borde väl säga: Bort med
all handelspolitisk diskriminering! En
sådan strävan finns, men gäller det textilområdet
synes man vara böjd att göra
undantag -— av obegripliga skäl. Inom
EFTA-området har nämligen Finlands,
Portugals och Österrikes textilindustrier
fått betydande förmåner på
den svenska textilindustriens bekostnad.
Mellan dessa länder och Sverige råder
det i handelspolitiskt avseende ingalunda
någon ömsesidighet på textilområdet.
Vi är dock med i EFTA.

Som exempel på medgivanden av de
svenska myndigheterna kan jag nämna
att alla textilvaror som nu införes från
Portugal är tullfria under det att svenska
textilvaror vid export till Portugal
fortfarande och under en obestämd
framtid belastas med tullar som ofta är
lika stora eller större än varans försäljningsvärde.

Finland har full tullfrihet vid export
till Sverige av alla textilvaror, om jag
är riktigt underrättad. Samtidigt har
Finland fått medgivande att under år
framöver behålla tullar och importreglering
som på de flesta textilvaruområden
helt utestänger svenska varor från
den finska marknaden.

Norge och Österrike har genom förlängd
tid för tullavtrappning respektive
bibehållen importreglering tillåtits försvåra
svensk textilexport till dessa länder.

Fredagen den 20 januari 1967 fm.

Nr 3

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Herr talman! Låt mig ett ögonblick
anlägga en lokal synpunkt och säga
några ord om vikten av att Sjuhäradsbygden,
som jag härvidlag särskilt tänker
på, får ett mer differentierat näringsliv.
Saken är egentligen självklar.
Jag vill emellertid framhålla att klok
industrilokalisering bör få allt stöd av
myndigheterna. Att genom omflyttning
söka eliminera undersysselsättningen i
denna gamla industribygd innebär ingen
lösning. Vid s. k. omskolningar räknar
man med att 15—20 procent inte
kan hänga med. Det är folk i 50—55-årsåldern. Hur vill man lösa deras problem
på ett vettigt sätt? Det är klokare
politik att låta den industri leva som
de är utbildade för. Här återkommer
jag till att kraven på en rimlig konkurrensrättvisa
inte får glömmas.

Det skulle ur alla synpunkter vara
galet att urholka en gammal industribygd
med utvecklad samhällsservice
och i övrigt goda betingelser för en
fortsatt industriell verksamhet. Den optimistiska
syn på framtiden som möter
i denna utpräglade industribygd visar
dock att viljan till krafttag finns. De
företagstekniska problemen får industrierna
själva söka lösa. De handelspolitiska
frågorna är regeringens.

Herr talman! Jag vill säga några ord
även i en annan fråga. Rikspolischefen
har påpekat att brottsligheten håller på
att bli alltmer hänsynslös och rå. Han
bär all anledning därtill. Den grova
brottsligheten har ökat markant de senare
åren. Våldsbrotten blir fler, hänsynslösheten
och föraktet för människoliv
är påtagliga.

När man betraktar kategorien mord,
dråp, barnadråp och misshandel redovisades
1950 totalt 7 528 fall. 1965 hade
siffran stigit till 11 973. År 1950 uppgick
antalet våldtäkter till 350 medan siffran
1965 var 587. Rånbrottens kurva har stigit
ännu brantare. 1950 rapporterades
190 fall och 1965 inte mindre än 963.

Förr har man kunnat trösta sig med
att den ungdomskriminalitet, som länge

varit ett mycket stort problem för vårt
land, likväl varit av ett ganska beskedligt
slag. Bilstölder, skadegörelse, källarinbrott,
väskryckningar o. s. v. har för
många unga lymlar varit ett nöje eller
ett rutinjobb. Vi har haft förhållandevis
liten kriminalitet av det grövre slaget.
Men så är det inte längre. Vi har fått en
omfattande egendomsbrottslighet och en
snabbt expanderande våldsbrottslighet
som tar sig uttryck i hemska dåd. Brottslingen
skall vara beväpnad och vapnen
prövas. Polismannen kunde förr arbeta
i den vetskapen att hans uniform och
emblem var ett uttryck för rätten och
samhället. Nu vet han inte när en eller
några gangster kastar sig över honom
eller när han blir måltavla för en kulkärve
från ett automatvapen.

Jag tror att vi alla erkänner att problemet
är ytterst svårt att bemästra. Här
finns djup dimension er som är svåra att
mäta. Fn första åtgärd är att problemets
existens erkännes helt och fullt; därefter
får man söka finna bot.

De nyligen timade polismorden har
kommit alla normalt funtade människor
att bli djupt skakade. Det är fullt naturligt
att man inom poliskåren hyser ängslan
för att vakna och ambitiösa människor
lämnar kåren eller aldrig ger sig in
i ett yrke så fullt av vanskligheter. Sex
polismän har sedan början av 1950-talet
stupat sedan brottslingar i trängda lägen
sökt skjuta sig till en tillfällig frihet.
Fyra polismän har dödats på kort tid
och förra året misshandlades 945 polismän,
därav 100 ganska svårt.

För en lekman framstår det som något
underligt att i vår tekniska och elektroniska
tid, när man kan göra nästan
vad som helst genom att trycka på knappar,
inte bättre skydd kan ges åt den
som skall vaka över andras trygghet. År
det alldeles omöjligt att de fina komponenterna
i allehanda hjälpmedel inte
skulle kunna kombineras till ett känsligt
och snabbt reagerande bevakningssystem
både för polisen och till skydd för
vapendepåer? Man frågar sig inför de

Nr 3

Fredagen den 20 januari 1967 fin.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

tre polismorden: Har polisen tillgång
till alla de tekniska medel och den moderna
utrustning som den tydligen i
högsta grad har behov av? Rån miniatyrradiosändare
vara till gagn, bör polisen
omedelbart förses med sådana, om
det inte skett.

Det framstår som ett minimum av säkerhet
att polisen är tidsenligt beväpnad
och att en skärpt straffskala tillämpas
mot alla som bär vapen i brottsligt
syfte. Och — vill jag fråga — i vad annat
syfte bär folk kulsprutepistoler eller
liknande vapen?

Klart är att mot förbrytare av detta
slag kommer polisen alltid att befinna
sig i underläge. När det gäller liv eller
död bär den alltid övertaget som skjuter
först. Det kan inte polisen göra. Han
måste alltid handla under ansvar, men
så mycket mer måste det framstå som
en primär uppgift för samhället att förse
honom med en bättre skyddsutrustning.
Det kan kosta pengar, men den utgiften
kommer vi inte ifrån.

Brottstyper av detta nya slag är produkten
av en vegetation på välfärdssamhällets
skugg- eller baksida. Här har
man att göra med hårda, känslokalla individer
som inte drar sig för mord om
det gäller att täcka återtåget från en
relativt enkel stöldturné. Man skjuter,
tycks det, nära nog i rena mordglädjen.
Att göra inbrott avslöjar brist på sociala
spärrar. Att förse sig med skarpladdade
vapen vid dylika utflykter och att vara
beredd att använda dem vittnar om total
frånvaro av allt för mänskligt samliv
grundläggande.

Sedan finns det nog, herr talman, skäl
till att det samhälle som så skarpt reagerar
mot gangsterdåd av detta slag också
frågar sig: Vad är det som för allt
flera in på det brutala brottets bana? Vi
kommer då helt enkelt inte förbi sådana
brottsbefordrande faktorer som t. ex. alkoholen,
påverkan genom bottenlöst
usla tryckalster, visning av en del sadist-
och våldsfilmer, som också har rum
i TV-programmet, och från min synpunkt
sett inte minst frånvaron av krist -

na och humana värderingar för mänskligt
samliv. Är man så värst angelägen
om att gå till grunden när det gäller att
få fram orsakerna, och upplever vi inte
gång efter annan en sensationsjournalistikens
romantisering av även de råaste
våldsbrott? Kan vi hoppas att vi, när
förövarna av det senaste trippelmordet
blir fast för de hemska saker som har
skett, får det kalla mordets nakna fasa
fastslagen utan alla omskrivningar och
romantiseringar ?

Enligt uppgift försvinner 300 vapen
varje år från förråd av olika slag. Det
är pistoler, k-pistar eller gevär. Många
kommer till rätta, men 50 procent förblir
borta. Det betyder att den illegala
vapenarsenalen växer med 150 vapen
om året. Antalet vapen håller sig konstant,
säger man på sakkunnigt håll.
Det skulle betyda att tusentals farliga
automatvapen innehas av brottslingar i
vårt land i dag.

Vi har tusentals militära vapenförråd,
av vilka många i dag är av löjligt låg
kvalitet. Jag kan hänvisa till en brett
upplagd skildring i Göteborgs-Posten
för ett par dagar sedan. Uttjänta ladugårdar,
gamla bondgårdar, lador och
loft användes, och en del av dem ligger
rätt ensligt. Det tar inte fem minuter,
säger man, för en rutinerad tjuv att ta
sig in i rum av den typen. En kofot räcker
för att snabbt klara av en järnslå
med hänglås över en vanlig ladugårdsdörr.
Så kan det helt enkelt inte få vara.

När vi inte bär kommit längre i
mänsklig utveckling än att vi måste
hålla oss med stora reserverade lager
av dödsvapen för vårt försvar, måste vi
se till att de förvaras någorlunda inbrottssäkert.
Justitieministerns svar i
tisdags i denna kammare på en enkel
fråga visar dock att regeringen tänker
ta itu med dessa saker ordentligt och ge
polisen ett bättre skydd, och vapenförrådens
säkerhet skall bättre tillgodoses
enligt försvarsministerns löfte. Detta
noterar både jag och många andra med
tillfredsställelse.

Fredagen den 20 januari 1967 fm.

Nr 3

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Herr Gustafsson i Borås
berörde i sitt anförande textilindustriens
problem. Vi har under lång tid
haft anledning att följa utvecklingen
på detta område. Såväl inom textilindustrien
som inom skoindustrien är
omställningsproblemen stora både för
företagen och inte minst för alla dem
som har drabbats av uppsägningar, arbetslöshet,
nödvändighet att söka sig
nya uppgifter, omskolning och omflyttning.
Undersökningar som gjorts har
visat att alla inte har kunnat beredas
nytt arbete. Den restarbetslöshet som vi
i dag har framför allt bland de äldre
och bland kvinnorna är ett av de stora
problemen. På detta område visar sig
verkningarna av nedläggningarna först.

På de orter där vi nu upplever industrinedläggningar
kan vi konstatera att
vi möter samma fenomen, nämligen
svårigheten att placera den äldre arbetskraften.
Det är därför nödvändigt
att vi ägnar detta problem särskild
uppmärksamhet. Arbetsmarknadsstyrelsen
har framlagt vissa förslag till
åtgärder. I statsverkspropositionen presenteras
ett par problemlösningar, som
jag hoppas att utskott och riksdag så
småningom skall ta en positiv ställning
till.

Naturligtvis kan jag med herr Gustafsson
diskutera de handelspolitiska
problemen och säga att textilindustrien
har det svårt i det handelspolitiska
sammanhanget. Vid en bedömning av
vår utrikeshandel, våra förbindelser
med andra länder, varuköpen från andra
länder och varuexporten till andra
länder måste emellertid hänsyn tas till
både för- och nackdelarna av en fri
handel. Vi har därvid kommit fram
till den uppfattningen, att ett fritt handelsutbyte
ger så stora fördelar för vår
samlade ekonomi att vi i vissa sammanhang
får vara beredda att ta nackdelar
som kan komma att drabba vissa områden.
Jag delar emellertid herr Gus -

tafssons uppfattning så långt, att jag
anser det nödvändigt att vi, när vi söker
bryta mark för en fri handel, också
söker få bort eventuellt diskriminerande
handelspolitiska åtgärder som andra
nationer, med vilka vi har ett handelsutbyte,
har infört.

Jag har haft anledning att studera
arbetsmarknadsstyrelsens rapport beträffande
arbetsmarknadssituationen
sådan den utvecklat sig under 1966 och
dess prognos för den närmaste framtiden.

Jag skulle gärna ur den redovisning
som har lämnats vilja citera ett par
rader som närmare berör textilindustrien.
»Inom t. ex. textil- och beklädnadsindustrien
är det sålunda tydligt
att läget undergått en konjunkturell
förbättring och efterfrågan på arbetskraft
har åter börjat öka.» Antalet icke
tillsatta platser var i december 1966
detsamma som för ett år sedan. Vidare
säger man att läget har förbättrats också
i Älvsborgs län. Medan det totala antalet
vakanser vid arbetsförmedlingarna
i december 1966 var 25 procent lägre
än för ett år sedan redovisade Älvsborgs
län ett något högre antal inte tillsatta
platser än i december 1965. Arbetsmarknadsstyrelsen
har inte dragit
några konklusioner av detta material,
har inte sagt att svårigheterna inom
textilindustrien är övervunna, men har
velat notera som ett faktum att det har
skett en viss stabilisering, till vilken
man vågar knyta vissa förhoppningar.

Bakom detta ligger utan tvivel en
medverkan från samhällets sida genom
investeringsfondmediens användning
direkt i textilindustrien för en snabbare
rationalisering och effektivisering,
d. v. s. åtgärder för att stärka konkurrenskraften.
Inom länet finns ett område
med utpräglat ensidig industri,
och det är nödvändigt att till detta
område tillföra inslag av ny industriell
verksamhet, d. v. s. att söka bygga upp
ett mera differentierat näringsliv. Nya
industrier inom andra verksamhetsom -

Nr 3

Fredagen den 20 januari 1967 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m,

råden är på väg, och jag tror att man
därmed inom t. ex. Boråsområdets betydande
textilregion med dessa nya industriella
inslag åter har börjat känna
en viss optimism inför framtiden. Man
känner att någonting är på väg att
hända, som på nytt kan vända utvecklingen
i en mera tillfredsställande riktning.

Herr talman! Därmed är vi egentligen
inne på de problem som vi upplever
i dagens arbetsmarknadssituation.
Under år 1966 fick vi en väsentlig förändring
i arbetsmarknadsbilden. Vi
hade från början av 1960-talet vant oss
vid att ha en kontinuerligt stigande efterfrågan
på arbetskraft. Bortsett från
vissa områden hade vi i hela landet
en överefterfrågan på arbetskraft, som
vi inte helt kunde tillgodose. Under
år 1966 blev utvecklingen något annorlunda,
och framför allt under senare
halvåret i fjol fick vi en nedgång i
efterfrågan på arbetskraft, som var särskilt
påtaglig i södra och mellersta Sverige.
Vi fick på detta sätt en bättre
regional balans på arbetsmarknaden.
Först under de senaste månaderna har
efterfrågan minskat mera väsentligt
också i norra Sverige.

Det är ingen tvekan om att den förbättrade
balansen på arbetsmarknaden
medför påtagligt positiva konsekvenser.
En rad länsarbetsnämnder har rapporterat
både minskad personalomsättning
och mindre frånvarofrekvens.
Detta har medfört ökad produktivitet.
Omflyttningen av arbetskraft inom våra
betydande verkstadsindustrier har gått
ned väsentligt. Det är väl följdriktigt,
ty om man plötsligt känner osäkerhet i
arbetet, är man självfallet, sig själv och
sin familj till gagn, angelägen om att
så långt det är möjligt behålla sitt arbete.

Den kroniska arbetskraftsbrist som
kännetecknat arbetsmarknaden under
den tidigare överkonjunkturen har alltså
i stor utsträckning eliminerats. De
konjunkturbarometerdata som inhäm -

tades i december ger en mycket påtaglig
bild av förändringarna. Jag skall
inte gå in på detaljområden •— jag har
nämnt textilindustrien här nyss — men
jag skulle i anslutning till mitt resonemang
om utvecklingen under 1966 ändå
vilja erinra om att vi har haft en hög
sysselsättningsgrad även under 1966.
Detta visas inte minst av att vi under
året kunnat absorbera i det närmaste
lika mycket utländsk arbetskraft som
under 1965.

Om vi alltså har fått en mera balanserad
situation på arbetsmarknaden så
har vi emellertid också samtidigt fått
ett annat inslag i bilden, som i hög grad
skärper kraven på arbetsmarknadspolitiken.
Strukturomvandlingen i näringslivet
har gått in i ett intensivt skede.
Antalet driftsinskränkningar och företagsnedläggelser
har ökat påtagligt. Under
1966 berördes över 500 företag, omkring
20 000 anställda. Enbart nedläggningarna
berörde omkring 10 000
anställda.

Denna förändrade utvecklingsbild
har naturligtvis gjort det nödvändigt
att rikta uppmärksamheten mot de
långvarigt arbetslösa och den svårplacerade
äldre arbetskraft, som jag något
berörde nyss.

I samband med arbetslöshetsräkningen
i december tog man bl. a. in uppgifter
om arbetslöshetens längd och om
antalet arbetslösa som varit anställda
vid företag som varslat om driftsinskränkningar
under 1966. Det råder
inte något tvivel om att det har blivit
en ökning av antalet långvarigt arbetslösa.

När det gäller den grupp av arbetslösa
som varit anställda vid företag som
lagt ned sin verksamhet eller inskränkt
driften visar undersökningen att denna
grupp uppgick till 3 200 eller 10 procent
av hela antalet arbetslösa i december.
Vad som förtjänar särskild uppmärksamhet
i sammanhanget är att inte
mindre än 70 procent av dessa hade varit
arbetslösa mer än 2 månader. Det

Fredagen den 20 januari 1967 fm.

Nr 3

skulle betyda att av hela antalet långtidsarbetslösa,
som uppgick till 8 900,
utgjordes ungefär en fjärdedel av personer
som blivit arbetslösa i samband
med driftsinskränkningar eller företagsnedläggelser.

De här talen utgör en mycket allvarlig
tankeställare när det gäller de
omställningsproblem på detta område
som man ställs inför. Särskild uppmärksamhet
och speciella arbetsmarknadspolitiska
insatser är nödvändiga
för den äldre arbetskraften, och där
har vi, som jag sagt tidigare, aviserat
åtgärder i den riktningen.

Det är klart att när man bedömer
den närmaste framtiden och när man
läser länsarbetsnämndernas prognoser,
så kan man konstatera en betydande
osäkerhet i bedömningarna. Trots tveksamheten
finns det emellertid en optimistisk
underton i flertalet av de yttranden
som inhämtats från näringslivet.
Jag har berört textilindustrien,
men detta gäller också en rad andra
områden. Byggnadsindustrien räknar
med en successivt ökad aktivitet. Det
är ganska naturligt. Vi fick, tyvärr, en
igångsättning av bostadsbyggandet som
var mera koncentrerad till det andra
halvåret i fjol, men den gynnsamma
väderleken gör att vi inom relativt kort
tid kommer att få ett sug efter arbetskraft
till byggnadsindustrien, vilket
också har tagit sig uttryck i att orderingången
inom byggnadsämnesindustrien,
jord- och stenindustrien samt efterfrågan
på byggnadssnickerier har ökat
påtagligt.

Om man ser på exportindustrien,
finner man där en mera oenhetlig bild,
men i stort sett anser arbetsmarknadsverket
att utsikterna kan bedömas med
tillförsikt. Detta gäller framför allt
verkstadsindustrien men också skogsindustrien.

Om man summerar de stora sektorerna
industri, byggnadsverksamhet och
skogsbruk, kan man räkna med en viss
förstärkning av efterfrågan jämfört med

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

[- förra året. Det dämpade arbetsmarkI,
nadsläget kommer att kvarstå under
vintern, men det blir åter en uppgång
d på våren och försommaren. Detta är
arbetsmarknadsstyrelsens bedömning.

Vi har också underställt den syssell-
sättningsnämnden, ett organ med repree
sentanter för näringslivet och arbetse
marknadens parter, vari vi diskuterar
''- sysselsättningsläget. I denna församling
> hade man i och för sig ingen annan
a uppfattning om den närmaste framtiden,
r Arbetsmarknadsstyrelsen har även vet
lat framhålla att vi kan få inte bara
en balanserad arbetsmarknadssituation
r utan också ett läge med en ny anspänn
ning på arbetsmarknaden, d. v. s. att
•, efterfrågan under vårmånaderna kome
mer att öka. Det finns därför skäl att

- ägna den ekonomiska politiken en be -

tydande uppmärksamhet. Den måste
:- medverka till stabilitet på arbetsmarki-
naden. Det är emellertid lika angeläget
t, att inse att vi kan få en något motsatt
a tendens, d. v. s. en förstärkning av den
r nedåtgående trend som vi upplevde
t under senare delen av år 1966. Dessa
n frågor måste vi alltså i hög grad uppa
märksamma.

a Vad som dock framstår som den väa
sentligaste uppgiften är att på ett socialt
t tillfredsställande sätt lösa de omställningsproblem
som arbetskraften komt
mer att möta. Vi har accepterat en
strukturomvandling i vår industri, och
denna måste genomföra en rationalisering
och effektivisering för att bättre
t kunna konkurrera på utlandsmarknaden
med stora, bärkraftiga industriella eni,
heter i andra länder.

I, Finns det någon annan väg? Är det
någon som vill stiga upp och påstå att
d vi skall motverka en sådan utveckling
It för att söka hålla kvar arbetskraften
i- på de arbetsplatser där den i dag finns?

Måste vi inte säga oss att våra möjligi-
heter under efterkrigstiden till en prakti
tiskt taget oavbruten standardstegring
s och tillväxt i vår gemensamma ekonomi
d har legat i att vi har accepterat den

Nr 3

Fredagen den 20 januari 1967 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

nödvändiga förändring i vårt industriella
liv som består i att söka åstadkomma
effektiva, konkurrensdugliga industriella
enheter?

I samma ögonblick som vi har gjort
det har vi fått ta två konsekvenser. Den
ena är att verkligen söka medverka till
att det kapital som är nödvändigt för
just effektiviseringen står till förfogande
för näringslivet. Den andra är att
vi har fått finna oss i att inte lönsamma
och konkurrensdugliga företag har
måst läggas ned. Det har blivit avskedanden
med åtföljande problem för de
tidigare anställda.

När den svenska fackföreningsrörelsen
har godtagit en sådan utveckling,
har det varit under en bestämd förutsättning,
nämligen den att samhället
skall vara berett att medverka till den
enskildes trygghet och minska ned svårigheterna
i den omställningsprocess
som han eller hon ofrivilligt har råkat
ut för. Där kommer alltså anspråken
på en effektiv arbetsmarknadspolitik
med alla de medel som den skall innehålla:
omskolningen, omflyttningen och
omlokaliseringen av företag i den mån
sådan visar sig vara rationell och riktig.

Här har vi nu kommit fram till ett
nytt inslag i denna bild. Är de instrument
och medel som vi i dag har tillräckliga?
På kapitalsidan har vi anledning
att uppmärksamma att det även
med de långtgående åtgärder, som vidtagits
för att begränsa exempelvis byggnadsverksamheten
och hålla tillbaka
vad vi betecknar som oprioriterade företag,
inte har funnits tillräckligt utrymme
för de nödvändiga investeringarna
inom näringsliv och bostadsbyggande
samt för angelägna följdinvesteringar.
Yi har sagt att arsenalen av medel
inte är tillräcklig. Yi måste kunna
gå längre och måste framför allt kunna
medverka i en process där denna omställning
och effektivisering av företag
kan ske i den omfattning som företagen
bedömer som lämplig och erforderlig -

Därmed kommer jag till det problem
som här har diskuterats under gårdagen
och i dag, nämligen regeringens förslag
om att via statsbudgeten tillföra kapitalmarknaden
ett ytterligare tillskott
just för att befrämja näringslivets utveckling.
Det som har förvånat mig
mest är den kritiska inställningen till
detta förslag, utan att man slutgiltigt
känner till det administrativa förfarandet
och utan att regeringen i den kommande
särpropositionen redogjort för
ändamålet och formerna för användningen
av detta kapitaltillskott. Vi har
lämnat en redogörelse i mera allmänna
ordalag och har framhållit att det
är vår avsikt att i samarbete med näringslivets
företrädare låta dessa kapitalmedel
tilldelas de företag som vi
gemensamt bedömer som utvecklingsbara
och som kan bidra till en ökning
av våra gemensamma resurser. Detta är
en utomordentligt väsentlig sak.

Är då detta någonting som kommit
helt plötsligt och har man varit alldeles
oförberedd på att en sådan åtgärd skulle
kunna vidtas? Ärade kammarledamöter!
I fjol den första maj hade jag tillfälle
att ta upp dessa frågor och redogjorde
då för hur den omställningsprocess
vi upplevt i vårt samhälle från slutet
av 1800-talet fram till nu totalt har
förvandlat vårt land. Jag uppehöll mig
också vid de senaste årens speciella
problematik med den strukturella
omvandlingsprocess som syftar till att
åstadkomma ett effektivare och konkurrensdugligare
näringsliv. Samtidigt sade
jag, att vi är beredda att påskynda
denna utveckling, därför att ett planmässigt
handlande kommer att leda till
ett ännu snabbare välstånd och ständigt
ökade valmöjligheter för den enskilde.
Jag hade då också anledning att något
kommentera den arbetsmarknadspolitik
vars riktlinjer fastställts under vårriksdagen
liksom också ge uttryck för tanken,
att när den svenska arbetarrörelsen
ställt sig bakom en politik som innebär
att den ena stora produktions -

Fredagen den 20 januari 1967 fm.

Nr 3

faktorn, arbetskraften, kommer effektiviteten
till godo är det från näringspolitisk
synpunkt lika viktigt att den
andra produktionsfaktorn, kapitalet, visar
motsvarande rörlighet och medverkar
i de nödvändiga strukturella förändringarna.
Det ligger därför i vårt
omedelbara intresse att det också skapas
drivkrafter för en fortgående
branschmässig rationalisering och en
fortsatt snabb expansion inom de effektivaste
näringsgrenarna. Eftersom en
sådan näringspolitik förutsätter en
starkt ökad kapitalbildning aktualiseras
därmed också frågan om samhällets
medverkan i näringslivets kapitalförsörjning.

Detta är ett uttalande den första maj
i fjol, som man nu kan ta fram för
att visa att vi redan tidigare tagit upp
detta problem till diskussion.

När jag i går lyssnade till herr Wedéns
anförande kring temat »agitera,
agitera — försumma att regera», frågade
jag mig vad herr Wedén var ute
efter. Han var självfallet ute i syfte
att kritisera regeringen — det har han
rätt att göra. Men i den mån han hade
för avsikt att ge ordet agitation en förklenande
innebörd, vill jag göra en invändning.

Agitation är också upplysning. Det
är att tala om för medborgarna vad det
är vi vill, att söka rikta in deras intresse
på de uppgifter som vi anser det
vara nödvändigt att lösa. Agitation är
alltså upplysning för att vinna medborgarnas
förtroende och inte för att
vilseleda dem —• jag erkänner att det
förekommer även sådan agitation, men
i en upplyst demokrati är det medborgarnas
rätt och skyldighet att söka bedöma
det material som presenteras i
agitationen och i upplysningsverksamheten,
ty det är ju medborgarna som
slutgiltigt skall ta ställning.

Det är nödvändigt att på detta sätt
söka påverka opinionen. Om den politiska
och fackliga arbetarrörelsen inte
bedrivit en sådan upplysningsverksam -

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

:- het, skulle vi inte ha kunnat göra de
i- långtgående ingripanden som nu gjorts
i på förslag av den socialdemokratiska
regeringen. Vi har gått ut till medborgarna
och sagt, att det kan bli nödvändigt
med en förstärkning av kapitalt
marknaden för att vi skall kunna tillgodose
näringslivets investeringsbehov,
e Det var vår utgångspunkt, och nu förei
slår vi att man genom en höjning av
omsättningsskatten skall skapa möjligi
heter att tillföra kapitalmarknaden en
i halv miljard för att främja näringslis
vets utveckling. Vi har alltså tagit oläs
genheten att låta de svenska konsumenterna
avstå en del av de pengar, som de
eljest hade kunnat använda för sin konj
sumtion, för att bereda näringslivet möjr
ligheter till angelägna investeringar,
3 vilka så småningom kommer även konsumenterna
till godo i form av en ytterligare
tillväxt av våra gemensamma tilli,
gångar.

Problematiken är alltså att vi måste
e ta det nödvändiga ansvaret. Herr Wce
dén ville göra gällande att vi agiterar
a och agiterar men försummar att regera,
e Regeringsinnehavet medför att man får
ta ansvaret för såväl populära som impopulära
åtgärder. Kan någon verkligen
säga att regeringen väjt undan för
t de impopulära åtgärderna? Jag skulle
t kunna peka på många sådana åtgärder,
men jag behöver endast nämna, att ret
geringen 1959 ensam fick slåss för omr
sättningsskattens genomförande. Av det
[- skälet tycker jag nog att det var ett
it mycket »luftigt» anförande, som herr
t Wedén höll i går kväll och i vilket sakn
ligheten i hög grad lyste med sin frånvaro.

;- Nej, herr talman! Vi har inte väjt för
i ansvaret eller för åtgärder som också
i- har kunnat medföra att opinionen vänts
n mot oss; det har varit fråga om åtgärder
som varit nödvändiga. Vi har då det
it gäller byggnadsverksamheten ansett det
i- nödvändigt att begränsa byggandet ine
om vissa områden för att ge utrymme för
i- de angelägnaste uppgifterna på närings -

Nr 3

Fredagen den 20 januari 1967 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

livets och bostadsbyggandets område.
När det gällt att genomföra den uppgiften
har vi inte fått mycket av medverkan
från den borgerliga oppositionens
sida.

Beträffande den näringspolitiska fonden
vill jag bara ställa frågan: Är det
inte lämpligt att man avvaktar det förslag
som kommer att framläggas rörande
formerna för tillhandahållandet av
de medel som för näringslivets räkning
kommer att ställas till förfogande över
statsbudgeten ?

Både finansministern och statsministern
har under den tidigare debatten
omtalat att vi avser att ta kontakt med
företrädare för näringslivet för att efterhöra
deras uppfattning om formerna för
dessa medels användning. Ett sådant
första sammanträffande äger nästa tisdag
rum i det ekonomiska planeringsrådet.
Avsikten är inte att det skall ske
i någon hemlig kammare; däremot skall
ett förberedande arbete nu liksom tidigare
utföras i samverkan med representanter
för olika intresseområden. Det
slutgiltiga beslutet om formerna kommer
att fattas genom att frågan underställs
riksdagen; riksdagen får ju därigenom
anledning och möjlighet att penetrera
hela problematiken.

Herr talman! Jag har berört ett område
som självfallet intresserar mig alldeles
speciellt, nämligen näringslivets
utveckling och konjunkturläget. Jag har
sagt att vi på detta område har anledning
att iakttaga försiktighet; vi har
däremot inte anledning till vare sig
överdriven optimism eller överdriven
pessimism. Vad vi kan förutse är att
ytterligare nedläggningar av företag
kommer att ske och att vi därför ständigt
måste hålla en hög beredskap för
att mildra verkningarna av sådana nedläggningar.
Det är också nödvändigt att
vi har de ekonomiska resurserna att
klara denna uppgift. I anslutning till
dessa problem uppstår andra, sekundära
men lika viktiga, t. ex. glesbygdsproblemen.
Jag hörde att herr Gustafsson i

Skellefteå var inne på dem. Jag är glad
över hans omvändelse till förståelse och
uppskattning av arbetsmarknadsstyrelsen
—■ om det nu var det han gav uttryck
för — sedan den deklarerat sin
vilja att gripa sig an glesbygdsproblemen.
Men det verkade som om han
gav detta erkännande åt arbetsmarknadsstyrelsen
delvis på bekostnad av
andra instansers insatser.

Vi har för något år sedan meddelat
att vi i kanslihuset har en arbetsgrupp
som handlägger dessa uppgifter. Herr
Gustafsson trodde att förslagen från
denna arbetsgrupp inte skulle kunna
framläggas förrän ganska långt fram i
tiden. Eftersom jag denna vecka fick
ett av de första förslagen av denna arbetsgrupp
kan jag väl i alla fall nämna
att den tagit upp till behandling en rad
åtgärder som i första hand berör åldringarnas
problem i glesbygder, den sociala
servicen —- på detta område måste
ett samarbete ske mellan stat och kommun
— och frågan om omflyttning av
dessa människor. Från kommunalt håll
har man ansett det angeläget att få möjlighet
att bygga en större andel pensionärsbostäder.
Vi överväger för närvarande
att ställa en speciell kvotandel
till förfogande just för att man i
dessa glesbygdskommuner skall kunna
bygga pensionärshem. Jag räknar med
att vi inom någon vecka skall kunna ta
ställning till det förslaget och låta verksamheten
komma i gång.

Jag vill med detta ha sagt att arbetsmarknadsstyrelsen
och arbetsgruppen i
kanslihuset på detta område arbetar parallellt.
Arbetsgruppen i kanslihuset har
något annorlunda uppgifter än arbetsmarknadsstyrelsen,
framför allt samordningsuppgifter.

Jag vill emellertid inte lämna denna
talarstol utan att också säga något om
bostadsbyggandet. Herrar Gustafsson i
Skellefteå och Wedén hade båda anledning
att ta upp de problemen, och man
kan ju diskutera vad som där har skett
under årtiondenas lopp. Men det lönar

Fredagen den 20 januari 1967 fm.

Nr 3

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

sig väl inte så mycket att tala om vad
som sades 1946 och 1966 — en fråga
som lierr Wedén var inne på. Annars
kunde jag berätta litet om herr Wedéns
slalomåkning under årtiondena, i de
uttalanden han här gjort. Jag finner
det emellertid i och för sig föga lönande.

När man skall bedöma bostadsbyggandets
omfattning, så vill jag säga att
de program som vi under senare år förelagt
riksdagen har betraktats som minimiprogram.
Man kan ifrågasätta om de
programmen har varit tillräckliga —
och det har också gjorts ■— och man har
kunnat föreslå att programmen skulle
ökas med 2 000, 4 000 eller 5 000 lägenheter.
Men vi har sagt att om vi får ekonomiskt
utrymme, så skall vi ta till vara
det och öka ut programmen. Från 1959
och fram till nu har också minimiprogrammen
överskridits med sammanlagt
55 000 lägenheter.

Detta är i och för sig inte något märkligt.
Kapitalmarknaden var framför allt
under åren 1960 fram till 1964 sådan
att det fanns ett betydande utrymme för
en bostadsproduktion, som gick längre
än den av regering och riksdag fastställda.
Men åren 1965 och 1966 var
läget ett annat. Vi diskuterade dessa saker
i höstas, och jag skall inte nu fördjupa
mig i de frågorna på nytt. Men
vårt läge var då besvärande, framför
allt därför att vi inte fick igångsättningen
av bostadsbyggandet vid den tidpunkt
som ur arbetsmarknads- och
andra synpunkter hade varit den lämpligaste.
Den saken har jag erinrat om
tidigare. Jag var inte nöjd med förhållandena
under 1966, lika litet som jag
var det under 1965. Enligt vår bedömning
var det nödvändigt att försöka
skapa större utrymme åt bostadsbyggandet
på kapitalmarknaden genom den
ekonomiska politiken och genom att
hålla tillbaka andra byggnadsprojekt än
industrier och bostäder.

Den politiken har ju ändå medfört
sådana möjligheter att vi kunnat infria

våra program, även om detta har skett
genom en alltför stark koncentration av
igångsättningen till det senare halvåret
av såväl 1965 som 1966. Detta betyder
att vi i fjol hade ett minimiprogram på
92 000 lägenheter men att vi, enligt uppgifter
som publicerades i går, fick en
igångsättning på 92 800 lägenheter.

För den socialdemokratiska regeringen
och mig hade det givetvis varit
av utomordentligt värde om vi i valrörelsen
1966 hade kunnat gå ut och
säga att vi kommer att fullfölja vårt
program — och vi kommer att klara
det! Men vi var medvetna om att vi
bara kunde säga att vi skulle försöka.
Något annat kunde vi inte säga, om inte
konjunkturläget ändrades väsentligt.
Detta sade statsministern i början på
året, och jag hade själv anledning säga
detsamma, när vi presenterade vårt
mark- och bostadsprogram. Då hade jag
också anledning tillägga: Däremot tror
jag inte det blir möjligt att fastställa
program av samma storlek 1967 som
1966. Det var vår bedömning då med
hänsyn till konjunkturutvecklingen och
angelägenheten av att näringslivets
möjligheter förstärktes.

Där kan man också komma in på frågan
om agitation och regerande, att ha
ansvar. Ur rent propagandistisk synpunkt
hade det ju varit angenämare att
säga att vi inte skall bygga bara 97 000
lägenheter under 1967 utan ännu fler.

Men vi har att ta ansvaret för de förslag
och de uttalanden som vi gör. Vi
måste göra dem mot bakgrunden av det
ekonomiska läget, och därför måste vi
säga oss att som konjunkturutvecklingen
ter sig kan vi inte gå i god för att vi
kan klara mer än programmet 1966 i
bästa fall. Vi kan inte våga föreslå ett
minimiprogram som sträcker sig upp
till 92 000. Vi har ju föreslagit 90 000.

Men vi sade också att det inte räcker
bara med uttalanden i regering och riksdag
beträffande kreditförsörjningen
utan att vi också måste vidta direkta
åtgärder. Det kan väl ändå vara en till -

Nr 3

Fredagen den 20 januari 1967 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

fredsställelse för oss alla att de förhandlingar,
vilka jag aviserade i remissdebatten,
mellan företrädare för kanslihuset
och bankerna har kunnat genomföras
med resultat att ett avtal har träffats.
Bankerna har påtagit sig uppgiften
att söka åstadkomma en kreditförsörjning
åt vårt bostadsbyggande i den omfattning
som jag förväntar att riksdagen
kommer att besluta om. Preliminärt har
vi beslutat om 90 000, och lägre antal
torde inte riksdagen komma att stanna
för. De har dessutom åtagit sig att söka
svara för den bostadskreditförsörjning
som kanske inte helt var täckt för 1966
års bostadsigångsättning. Jag hälsar alltså
denna överenskommelse med den
största tillfredsställelse och ger uttryck
för min uppskattning av dels det sätt
på vilket företrädarna för kanslihuset
har skött förhandlingarna, dels bankernas
beredvillighet att söka nå fram till
en uppgörelse.

Att uppgörelsen kunde träffas kanske
också beror på att man nu söker pröva
en ny metodik, som innebär att bostadsobligationer
tills vidare får säljas kontinuerligt,
d. v. s. att de ligger öppna och
att placerarna har möjlighet att använda
sitt kapital till dessa emissioner. Det
har varit ett intresse från placerarnas
sida att få en sådan anordning.

Man har också varit överens om att
bostadsstyrelsen som en information till
kreditgivarna skall utarbeta och distribuera
listor över byggen som är avsedda
att finansieras med statliga lån samt
ange den av arbetsmarknadsmyndigheterna
beräknade igångsättningstidpunkten.
Arbetsmarknadsstyrelsen har rekommenderat
att man med hänsyn till
den sena igångsättningen och årets bostadsbyggnadsprogram
skall försöka få
en sådan fördelning att det under första
kvartalet igångsätts intill 15 procent av
kvoten, under andra och tredje kvartalen
vartdera 30—35 procent med en
nedtoning under fjärde kvartalet till 20
—25 procent. Vi skulle därmed komma
närmare det resultat som vi uppnådde

1964 och som av de flesta bedömare angavs
såsom en tillfredsställande igångsättning.

Men vi måste också gå längre och söka
komma till rätta med kostnadsproblematiken.
En längre gående industrialisering
förutsätter en effektiviserad planering,
en aktiv markpolitik, ett finansieringssystem
som skall ge reella förutsättningar
för produktion över en
lång period. Vi har då möjligheten att
ge förhandsbesked över en femårsperiod.
Från byggföretagens sida har
visats ett utomordentligt intresse just
för denna möjlighet. Hos länsarbetsnämnd
och bostadsstyrelse ligger för
närvarande för prövning ansökningar
om 135 000 lägenheter, varvid man alltså
räknar med besked över en längre period
än ett år.

Herr talman! Det finns väl all anledning
att komma tillbaka till dessa problem
senare under riksdagen. Vi har i
statsverkspropositionen angivit att vi
kommer att presentera ett samlat mark-,
bostads- och hyrespolitiskt program.

Herr Wedén talade i går om dessa heta
nässlor, som vi inte skulle våga ta i.
Jag vill bara fråga: Vilket parti var
det som under valrörelsen i fjol förde
fram ett program för markpolitiken, för
bostadspolitiken och för hyrespolitiken?
Jo, det var just regeringspartiet,
som tog i de heta nässlorna. Vi talade
också om, att vi skulle framlägga förslag
rörande en avveckling av hyresregleringen,
även om vi kanske komme
att föreslå en något försiktigare ordning
än den hyreslagstiftningssakkunniga
förordat. — Det var ett program
som redovisades för väljarna och som
de hade att ta ställning för eller emot.

Vilken vägledning hade de då fått
från andra partier? Jag erinrar mig bara
att när Dagens Nyheter ställde frågor
till partiledarna, så svarade folkpartiledaren
rörande hyresregleringens
avveckling, att det får vi ta ställning
till i höst.

Att ta ställning mot något kan ofta

Fredagen den 20 januari 1967 fm.

Nr 3

Vid remiss av statsverkspropositionen m. in.

vara lätt. Och det var kanske mångas
inställning vid fjolårets val, att man tog
ställning mot vissa saker, medan man
hade mycket svårt att veta vad man tog
ställning för, eftersom detta aldrig klart
kom att presenteras.

Men, herr talman, hithörande problem
har vi — som jag sade — anledning
att återkomma till. Vår avsikt är
att så snart som möjligt under våren
framlägga förslag i alla dessa frågor —
vi räknar nu med att det skall vara möjligt.
Då blir det anledning att diskutera
bostadspolitiken och hyrespolitiken,
och vi får framför allt anledning
att begära ett besked om var de övriga
partierna står i dessa utomordentligt angelägna
frågor. Vi presenterade våra
principiella ståndpunkter i det program
jag nyss nämnde, och vi kommer nu
alltså att lägga fram förslag till innevarande
års riksdag.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Under gårdagens debatt
ställde jag mig tvivlande till att de åtgärder
för att styra utvecklingen, som
har föreslagits, är tillräckliga och riktigt
avvägda, .lag skulle vilja fråga inrikesministern:
Är inte sysselsättningsläget
och industriens situation i dag av
den art att vi har anledning att lossa
åtminstone på räntebromsen och i tid
försöka ge stimulans, så att vi inte behöver
uppleva vad Västtyskland i dag
upplever? Och tror inrikesministern att
500 miljoner kronor från staten är tillräckligt
för att kunna göra en positiv,
styrande insats i svenskt näringsliv i
dag?

Vi har också talat om prisfrågor, hyresreglering
o. d. Jag hoppas att inrikesministern
förstår att hyresregleringen
inte kan slopas så länge vi inte har en
mättad marknad, i varje fall för små
lägenheter.

Förslag har framlagts om införande
av investeringsavgift på vissa områden.
Själva områdesbestämningen har jag
ingenting att invända mot. Men vore

det inte riktigare att införa ett förbud
mot investeringar med olika undantagsbestämmelser,
som finge fastställas av
regeringen? En investeringsavgift på 25
procent kan exempelvis för handeln under
ett visst år innebära en kostnad som
måste ta sig uttryck i prissättningen.
Då kommer alltså investeringsavgiften
och prisfrågorna att stå i strid med varandra.
Jag vill i detta sammanhang fråga
inrikesministern: Har man övervägt
att i stället för denna investeringsavgift
exempelvis vidtaga en direkt styrande
åtgärd från regeringens sida?
Jag tror detta senare vore riktigare.
Det är inte logiskt att försöka klara prisfrågorna
och samtidigt tillämpa — låt
mig säga det — ett idiotstopp på vissa
områden där vi ändå inte kan hindra en
del för oss orimliga byggen.

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Jag ber att få tacka
inrikesministern för hans vänlighet att
ta upp en del av de spörsmål jag förde
på tal i mitt inlägg. Om jag lyssnade
rätt avviker våra meningar inte så mycket
från varandra, utan jag kan gå med
på hans resonemang i det allra mesta.
Att företagsdöden 1966 värst drabbade
textil och konfektion med ett 70-tal nedlagda företag och 3 600 friställda
arbetare känner vi till. Detta bidrar
också till att denna fråga för vår bygd
är utomordentligt allvarlig.

För att vi skall kunna överleva och
hävda oss i konkurrensen med utlandet
har man rekommenderat kvalitetsproduktion
och rationaliseringar. Detta
är riktigt i och för sig, men den nakna
sanningen är att de höga svenska
priserna inte längre med samma kraft
som förr kan motiveras med hänvisning
till den höga kvalitén, eftersom
våra konkurrenter lärt sig att göra jämförliga
kvalitetsprodukter. Rationalisering
måste väl följa varje företag lika
troget som skuggan, och vad gäller textil
har denna bransch under en följd

Nr 3

Fredagen den 20 januari 1907 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

av år hållit sig i främsta ledet vad beträffar
moderniseringsåtgärder. Utrymmet
för ytterligare rationaliseringar är
alltså mycket litet. Redan nu får en
person sköta upp till 40 maskiner, och
mycket längre är inte lätt att komma.
Jag skulle också tro att produktionskapaciteten
inom svensk textilindustri är
den högsta i Europa.

Inrikesministern tycktes inte reagera
emot mitt tal om att vårt land, i varje
fall när det gäller textilindustrien, varit
utsatt för en viss handelspolitisk
diskriminering. Bl. a. måste vi ta emot
även sådana varor som med oss likställda
länder vägrar att köpa, och vi
har blivit en avstjälpningsplats för en
hel del produkter som medför utomordentligt
svåra rubbningar. Om svensk
textilindustri bara får ett positivt stöd
från myndigheterna -—■ och inrikesministerns
ord ger all anledning att tro
det — att möta den utländska konkurrensen
på något så när lika villkor har
vi säkerligen möjligheter att fortleva
och hävda oss på detta område.

Herr NILSSON i Tvärålund (ep) kort
genmäle:

Herr talman! I mitt anförande i går
kväll tog jag upp glesbygdsproblemen
och bostadsfrågorna, två av de frågor
som inrikesministern nyss berört. Han
nämnde att om en vecka skulle ställning
tagas till vissa praktiska åtgärder
som varit föremål för behandling av en
arbetsgrupp inom Kungl. Maj ds kansli,
som sysslar med glesbygdsfrågor. Dessa
berör främst sociala problem för bl. a.
åldringar i glesbygderna. Det är tacknämligt
att praktiska åtgärder vidtas
för denna kategori människor. Men dessa
frågor är inte de enda som behöver
behandlas. Även andra frågor måste tas
upp, t. ex. sådana som berör sysselsättningen
i glesbygderna.

Arbetsmarknadsstyrelsen har under
den senaste veckan lagt fram förslag
om praktiska åtgärder, och jag hoppas
att inrikesministern tar allvarligt på

dem. Vi har enligt min uppfattning inte
tid att ens vänta på de utredningar som
pågår och berör dessa frågor. Praktiska
åtgärder måste till som provisorier
och som försök att finna på utvägar
hur de svåra glesbygdsproblemen skall
kunna lösas.

Inrikesministern tog vidare upp frågan
om bostäderna. Han sade, att vi i
dag inte skall tala så mycket om vad
som har hänt, eftersom förslag kommer
att framläggas för riksdagen senare. Inrikesministern
var inte nöjd med utvecklingen
vare sig under fjolåret eller
under 1965, vilket jag mycket väl kan
förstå. Bostadsbyggandet har kommit
rätt mycket på sned. Jag har tidigare
sagt till inrikesministern att jag tror
alt denna snedvridning är orsakad av
bristen på åtgärder i den av regeringen
förda politiken.

Inrikesministern redovisar nu att
igångsättningen för fjolåret var 92 800
lägenheter och att minimiprogrammet
därmed alltså var uppfyllt. I statsverkspropositionen
redovisas att 90 000 lägenheter
är igångsatta, varav 36 000 under
det senaste kvartalet. Detta betyder
att minst 40 procent av de lägenheter
som byggdes i fjol måste vara igångsatta
under fjärde kvartalet. Detta pris är
rätt högt i sammanhanget. Eftersom
6 000 lägenheter av 1965 års igångsättning
ansågs behöva föras över till fjolårets
kvot, kan man fråga sig hur många
tusen lägenheter som nu måste överföras
till 1967 års kvot.

Herr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Det är givetvis möjligt
att nu bara ta upp några enstaka punkter
i statsrådets långa anförande. Vad
han sade om strukturrationaliseringen
inom företagen kan jag i stort sett ansluta
mig till. Det är angeläget att de
människor som drabbas av inskränkningarna
får hjälp, och det göres också
en hel del på detta område. Trots de
arbetsmarknadspolitiska åtgärderna,

Fredagen den 20 januari 1967 fm.

Nr 3

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

som är ganska omfattande, tror jag
ändå att det föreligger risk för att en
rest blir kvar som liksom inte passar
in i bilden. Det är framför allt på denna
punkt vi bör ha uppmärksamheten
riktad. .lag tror att vi har råd att hjälpa
även dessa människor.

I fråga om inlandsproblemen har jag
tidigare sagt att vi bara har utredningar
och att jag har väntat på konkreta
åtgärder. Därvidlag har jag alltså
ingenting att ta tillbaka.

Bostadsfrågan får vi återkomma till
när regeringens omtalade bostadspaket
serveras senare i år. Vi har framför
allt kritiserat fördelningen under åren
och denna fördelning var lika dålig
under 1966 som den var under 1965, ja,
den var t. o. m. något sämre.

Inrikesministern var rätt stolt över
att regeringen för 1967 lyckats träffa
en överenskommelse med bankerna, som
skulle möjliggöra en bättre fördelning
under detta år. Det är naturligtvis bra,
men varför gjorde man inte denna överenskommelse
i fjol? Gick det inte att
göra den då eller försökte ni inte? Att
två år å rad ha en årsfördelning, som
är så olämplig ur säsongmässig synpunkt,
är rätt anmärkningsvärt.

Sedan talade statsrådet med stolthet
om det program som socialdemokraterna
framlade i valrörelsen om bostadsfrågan.
Jag tyckte nog att detta
program var rätt allmänt hållet och att
det gav föga ledning för vad ni menade.
Men på en punkt var det fullt klart,
nämligen att ni skulle bygga eu miljon
lägenheter på tio år. Vi är nu inne på
tredje året av denna tioårsperiod, och
i år nöjer ni er med 90 000 lägenheter.
Då skulle jag vilja fråga: Hur tänker ni
klara upp ert tioårsprogram med denna
takt? Tänker ni med tioårsprogrammet
göra likadant som ni gjorde under de
senaste två åren med årsprogrammet,
d. v. s. ta allting mot slutet?

Jag tror inte att detta vore någon särskilt
lyckad fördelning. Det vore bra
om inrikesministern ville lägga litet

framtidsperspektiv på bostadsfrågan
och ge oss en förklaring till hur man
inom regeringen beräknar att med nuvarande
takt i bostadsbyggandet kunna
klara det löfte som avgavs under
valet om en miljon lägenheter på tio
år.

Herr WEDÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag hörde att inrikesministern
använde ordet slalom i samband
med bostadspolitiken och den meningsriktning
jag företräder. Jag tycker
att det var ett oförsiktigt använt ord.
Var och en som vill övertyga sig om
de faktiska ståndpunkterna i fråga om
bostadsbyggandet under hela perioden
från den tid då jag kom in i riksdagen
1949 och fram till nu kan mycket lätt
se vem som har företrätt jämnheten,
planeringen för framtiden med en successiv
och väl avvägd stegring och vem
som har företrätt ryckigheten. Bostadsbyggandet
har karakteriserats av hastigt
beslutade ökningar varpå man lika
plötsligt har satt klackarna i backen
för att hejda ökningen. Jag tror inte att
det behövs någon polemik i denna fråga,
här talar verkligheten sitt tydliga
språk.

Inrikesministern frågade: Vilken har
då er ståndpunkt varit beträffande olika
känsliga saker, hyresregleringen etc.?
Man behöver endast gå till debatterna
i riksdagen och till riksdagens protokoll
för att se vem som har visat den
största viljan att verkligen göra något.
Jag kommer ihåg hur för ett par år sedan
Bertil Ohlin föreslog inrikesministern
att man skulle få en parlamentarisk
specialinstans för att knyta samman
alla dessa var för sig mycket svåra
delproblem. Inrikesministern har tillsatt
en rad utredningar, på hyresområdet,
på bostadslåneområdet, beträffande
bostadsbyggandets omfattning etc.,
men det samordnande greppet fattades.
Då föreslog Bertil Ohlin alltså en politisk
samförståndslösning. Inrikesminis -

Nr 3

Fredagen den 20 januari 1967 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

tern svarade här i kammaren att denna
samordning skulle göras i kanslihuset.
Den skulle regeringen ensam stå för och
sedan fick oppositionen framföra sin
mening. Nåväl, herr talman, denna samordning
på regeringsplanet utan insyn
från oppositionen har pågått, men något
resultat som oppositionen kan ta
ställning till föreligger ännu inte. Ett
förslag skall framläggas i mars månad,
säger inrikesministern. Men det är kanske
något inkonsekvent att efterlysa ett
ställningstagande till ett resultat som
ännu inte föreligger.

Vad jag kritiserade var dröjsmålet
med att verkligen göra något på detta
för medborgarna så väsentliga område.
År efter år har gått utan att man vidtagit
några åtgärder för att effektivt
lösa de problem som plågar så många
människor. När jag talade om agitation
tänkte jag inte på agitation för en god
sak. över huvud taget var det knappast
inrikesministern jag i första hand tänkte
på utan jag förläde ansvaret högre upp.

Herr BOHMAN (h) kort genmäle:

Herr talman! Det var närmast inrikesministerns
svepande anförande om den
näringspolitiska fonden som föranledde
mig att begära ordet.

Låt oss vara fullt medvetna om att det
pågår en mycket snabb omvandling i
det svenska näringslivet. Det har alltid
varit på det sättet, ty i näringslivet betyder
stillastående stagnation, och utvecklingen
går nu snabbare än någonsin
tidigare. För den strukturförändring
som äger rum kräves kapital, tekniskt
kunnande, initiativ, risktagande och
framsynthet. Allt detta finns, det enda
som fattas är kapital. Vi vet hur näringslivets
självförsörjning har utvecklats under
de senaste åren, hur man hade en
hög självförsörjningsgrad under 1950-talet
men hur situationen försämrats för
varje år sedan dess. Vi vet hur det
offentligas uppgifter har prioriterats
och hur våra resurser liar ansträngts

mer och mer. Vi vet också — och därvidlag
kan jag åberopa finansministern
själv — att vi har levat över våra tillgångar,
att våra resurser inte har räckt
till, att intresset för sparande från regeringens
sida inte har varit stort och att
det har motverkats genom en pågående
inflation.

När det nu börjar hårdna till, när
klimatet blir bistrare, när det blir svårare
för de företag, som inte är tillräckligt
konsoliderade, att på grund av
höga kostnader sälja till utlandet och
vi får bekymmer med vår bytesbalans,
tror sig regeringen kunna bota detta
genom den s. k. näringspolitiska fonden.
Man får ju icke ett öre mer genom
tillkomsten av denna fond. Den
innebär att man tar pengar från marknaden
och lägger dem i en fond. Det
är pengar som pengar och inte fråga
om någonting annat.

För närvarande konkurrerar företagen,
stora och små, om att investera, få
pengar för nödvändiga strukturrationaliseringar.
Investeringsbenägenheten
gick ned under höstens lopp därför att
kreditmarknaden var så stram, så knapp
att resurserna inte räckte till.

Nu tar regeringen 500 miljoner kronor
från denna knappa kreditmarknad
och lägger i en fond. Den bedömning
med hänsyn till räntabiliteten, som sker
ute på marknaden, skall nu regeringen
göra själv bakom lyckta dörrar efter de
bedömningsgrunder som regeringen anser
vara riktiga. Vi misstror regeringens
förmåga att göra dessa bedömningar
sakligt riktiga. Vi tror att alla möjliga
ovidkommande inflytelser kommer att
göra sig gällande, och det är framför
allt på den punkten vi är rädda. Vi anser
att det förfaringssätt som har tilllämpats
tidigare skall tillämpas nu också,
nämligen att när hjälpaktioner blir

motiverade--och de kommer att bli

motiverade även i fortsättningen —
skall riksdagen få tillfälle att ta ställning
till dem i fri och öppen debatt
utan något smussel.

Fredagen den 20 januari 1967 fm.

Nr 3

Vid remiss av statsverkspropositionen m. in.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag skall ta till orda
helt kort i anledning av herr Gustafssons
i Borås anförande för någon stund
sedan. Jag är medveten om att inrikesministern
i sitt anförande redan utvecklat
de principiella sidorna av vår
handelspolitik såsom ett svar på de
önskemål som herr Gustafsson framförde
om mera effektiva skyddsåtgärder
gentemot pristryckande utländsk
import på detta område. Jag vill därför
i sammanhanget endast komplettera
inrikesministerns anförande med
ett par påpekanden.

Det är riktigt att vi från svensk sida
målmedvetet och kanske mera konsekvent
än de flesta andra länder i vår
del av världen försökt sträva efter att
frigöra handeln från tullar och andra
artificiella hinder för det internationella
varuutbytet. Vi har inte gjort det
av ideologiska skäl eller därför att vi
är fångna i någon liberal doktrin. Vi
har gjort det främst därför att vi har
påtagliga ekonomiska intressen av det.

Vill vi vidga marknaderna för en
växande svensk export, vilket är nödvändigt
om vi skall kunna bibehålla
framstegstakten, måste vi också underlätta
för andra länder att sälja till oss.
Det är hela syftet med vårt arbete i
GATT. Det har varit en avgörande princip
för vårt arbete att regionalt skapa
så goda betingelser för en fri handel
som möjligt.

Herr Gustafsson hänvisade till att
vårt EFTA-samarbete inneburit, i varje
fall för textilindustrien, en avsevärd belastning.
Andra länder hade inte i samma
takt som vi kunnat avveckla tullarna
på detta område. Det är riktigt.
Norge släpar efter, Finland gör det
också och Portugal fick redan ursprungligen
vissa medgivanden om en
långsammare avvecklingstakt på detta
område. Vi utsätts därför inom EFTA
för en skärpt konkurrens på den svens -

ka marknaden och kanske på andra
EFTA-marknader likaså.

Men man skall ju inte dölja att vi i
utbyte bär fått en betydande utvidgning
av marknaderna för viktiga och
traditionella och ibland nya svenska exportvaror.
Vi har mer än fördubblat
vår export till EFTA-länderna, och vi
har i högre grad fått en vidgad nordisk
marknad. I sammanhanget bör man
också hålla i minnet att detta inte uteslutande
har varit till nackdel för den
svenska textil- och beklädnadsindustrien.
Även dessa industrigrenar kan uppvisa
en exportökning under senare år
till följd av den frigörelse av handeln
som har ägt rum på EFTA-området.

Jag vill inte förneka att den svenska
textilindustrien utsätts för en hårdare
konkurrens för närvarande och har att
emotse ett fortsatt skärpt läge i det
hänseendet även i fortsättningen än
vad vi kanske hade anledning att räkna
med i början av 1950-talet. Men ett visst
skydd har gentemot konkurrens utanför
EFTA, i dagens läge i varje fall,
textilindustrien. Jag vill erinra om att
när den senaste tulltaxerevisionen genomfördes
åren 1955 och 1956 satte
man in de nya bestämmelserna provisoriskt
för textilområdet redan 1955
för att sedan göra dem definitiva. Det
innebär att textilindustrien när den avvägningen
gjordes fick ett jämförelsevis
högt skydd, om vi ser det i förhållande
till tulltaxans utformning för
andra väsentliga näringsgrenar i vårt
land.

Där ligger alltså ett visst skydd. Vi
har alltjämt en högre tullnivå på textilområdet
gentemot länderna utanför
EFTA än som svarar mot den genomsnittliga
svenska tullnivån. Men jag erkänner
att den inte har varit tillräcklig
för att hindra en ökad import från dessa
länder. Här är vi emellertid också
i viss mån internationellt bundna genom
avtal ingångna i OEEC, förlängda
i OECD, att avskaffa importregleringar -

Nr 3

Fredagen den 20 januari 1967 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

na. Jag tror väl inte att herr Gustafsson
vill rekommendera en återgång
eller ett brytande av dessa avtal, som
ändå i gengäld givit oss bättre marknader
för våra exportvaror.

Det har också känts besvärande i
vissa fall för företag inom textilindustrien
att utsättas för konkurrensen
från de expanderande företagen på detta
område i utvecklingsländerna, och
delvis bar också en ökad import ägt
rum från öststaterna. Men vi kan i det
förstnämnda fallet hänvisa till att det
knappast skulle ligga i linje med vårt
intresse att bidra till att öka förutsättningarna
för ekonomiska framsteg och
ekonomisk expansion i de nya länderna
och i utvecklingsländerna, om vi
tillämpade en protektionistisk politik
på detta område.

Vi får därför finna oss i att i begränsad
utsträckning tillåta en viss ökning
av deras marknader i vårt land. Vi är
ju inte ensamma om sådant. Man fick
nästan den föreställningen av herr Gustafssons
anförande att Sverige var något
slags avstjälpningsland för överskott
på detta område. Men det är inte
fallet, herr Gustafsson. Vi har varit och
är alltjämt ett lågtullsland och en mera
öppen marknad än många andra länder.
Men vi har ändå vissa möjligheter
att se till att utvecklingen inte medför
mycket betydainde eller häftiga tillfälliga
marknadsstörningar. Dessa möjligheter
har också vid flerfaldiga tillfällen
utnyttjats och utnyttjas fortfarande.

Vi kan heller inte — det tror jag tidvis
har varit mera besvärande för textilindustrien
— skydda oss mot import
från europeiska industriländer; låt mig
nämna Italien som ett exempel. Jag talade
nyss om importen från öststaterna.
Det säger sig väl självt att varuutbytet
med dem inte kan vara ensidigt. Hade vi
inte ansett att vi på annat sätt skulle
kunna komma tillrätta med de trygghetsproblem
som en företagsnedläggelse
eller en neddimensionering av den

svenska textilindustrien skulle innebära,
skulle naturligtvis frågan ha varit
en annan, och avvägningen mellan
våra export- och våra importintressen
skulle kanske inte ha utfallit riktigt på
samma sätt.

Vi kan emellertid också visa att vår
handel med östländerna har utvecklats
ganska starkt. Detta har inte skett så
att dess relativa andel stigit — den har
hållit sig i stort sett oförändrad — men
eftersom vår totala export har ökat så
kraftigt har också exporten till öststaterna
kunnat vidgas. Detta skulle inte
ha varit möjligt, om vi hade fört en
annan politik och genom nya skyddsåtgärder
försökt skapa ett lugnare klimat
och en mindre skärpt konkurrens
på den svenska marknaden.

Om man ser denna fråga i stort, tar
hänsyn till vår önskan att verkligen ge
u-länderna vidgade marknader och
ökade möjligheter till inköp i Sverige
och beaktar den svenska exportindustriens
intressen av att finna breddade
marknader för sin del, skall man inse
att den avvägning som gjorts på handelspolitikens
område knappast kunnat
te sig annorlunda.

Herr WEDÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill tillåta mig att
göra en mycket kort kommentar till
handelsministerns anförande och rikta
en fråga till honom.

Jag skulle tro att vi har ungefär samma
principiella syn på dessa problem,
men handelsministern var när det gäller
textilindustrien benägen att bortse
från svårighetsgraden. I själva verket
har en högst betydande neddimensionering
ägt rum, som enligt min mening
har klarats med stor skicklighet av industrien
men också medfört betydande
besvärligheter för den berörda arbetskraften.

Detta är inte bara en tullfråga utan
även, som handelsministern antydde, en
importregleringsfråga i en råd av länder.
Handelsministern ville inte säga att

Fredagen den 20 januari 1967 fm.

Nr 3

Sverige intar en exceptionell ställning
som öppet land, men om jag hörde rätt
betonade han i nästa mening att Sverige
är ett öppnare land än många
andra länder -— och så torde det väl
också vara. Min fråga till handelsministern
är därför: Kan den svenska regeringen
med utsikt till framgång, vilket
naturligtvis skulle vara av oerhört stort
värde för den svenska textilindustrien,
få dessa många andra länder att följa
det lysande liberala exempel som Sverige
och handelsministern har givit?

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag vill bara framhålla
för herr Wedén att vår strävan går ut
på att andra länder skall följa vårt
exempel. I andra sammanhang har vi
väl inte haft så svårt att vinna stöd för
vad vi ansett riktigt. I varje fall tror jag
att vi beträffande förhållandet till de
nya länderna kan räkna med att vårt
eget exempel betraktas som efterföljansvärt.

För närvarande befinner sig för övrigt,
dess bättre, förhandlingarna i
GATT i ett intensivare skede i samband
med Kennedy-rundan. Det är klart att
det är lättare att besvara herr Wedéns
fråga om ett halvår då vi räknar med
att kunna överblicka åtminstone några
resultat på detta område. Jag vill gärna
instämma i herr Wedéns antydan om
att textilindustrien ganska väl lyckats
anpassa sig till det kärvare klimat som
de senaste tio eller kanske femton åren
medfört för dess vidkommande — och
detta är väl någonting som vi alla är
medvetna om. Textilindustrien har ju
inte lyckats så dåligt beträffande exportansträngningarna,
låt vara att vad
den vunnit i utlandet inte uppväger
bortfallet på hemmamarknaden.

Jag läste emellertid glädjande nog i
dagens tidningar, att utsikterna kanske
inte heller ter sig alltför mörka inför en
överblickbar framtid. Framför allt tycker
jag att det är angeläget att inte

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

tillfälliga marknadsstörningar får skapa
svårigheter förutom dem som textilindustrien
ändå måste finna sig i på
grund av den fortsatta strukturella omdaningen.

Herr WEDÉN (fp) kort genmäle:
Herr talman! Jag tror också att våra
ställningstaganden beträffande de nya
länderna kan betraktas som efterföljansvärda,
men det är väl inte där som
själva huvudproblemet för den berörda
industrien ligger. Det ligger i skillnaden
mellan andra importländers inställning
till import från de nya länderna
och vår. Jag fattade emellertid handelsministern
på det sättet att han inser att
det skulle vara mycket olyckligt om de
förhoppningar som han låter framskymta
om en ändrad inställning från de
andra importländernas sida icke materialiseras
inom en inte alltför avlägsen
framtid. Då inträder en ny situation,
som är allvarlig och som regeringen
har anledning att pröva med särskilt
intresse i synnerhet efter den stora
omställningsprocess som redan ägt rum.
Tillfälliga störningar skall däremot inte
få påverka uppläggningen av handelspolitiken
i stort.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! I herr Wedéns senaste
anförande kan jag gott instämma men
vill bara tillfoga att vi ändå gått fram
med betydande försiktighet på detta område.
När vi frilistat handeln till vissa
länder har vi uttryckligen framhållit
att detta gäller tills vidare och att vi
måste förbehålla oss rätten att återinföra
vissa importregleringar, om det
visar sig att frilistningen får icke önskvärda
konsekvenser för den hårt kämpande
svenska industrien.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Jferr talman! Debatten har beroende
på att dessa specifika frågor kommit
upp utvecklat sig till något av en växel -

2 — Andra kammarens protokoll 7.967. Nr 3

Nr 3

Fredagen den 20 januari 1967 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

sång. .Tåg skulle emellertid nu vilja återvända
till den debatt som jag genom
mitt anförande gett upphov till, och jag
skall därvid försöka gå så rakt som möjligt
på de framställda frågorna.

Herr Lundberg frågade, om inte sysselsättningsläget
nu är sådant att det
finns anledning att lätta på kreditpolitiken.
Med den förstärkning av finanspolitiken
som regeringen föreslagit finns
det all anledning att först avvakta vad
som kommer att hända på kapitalmarknaden
innan man till bedömning tar
upp frågan om lättnader i kreditpolitiken.
Det är inte möjligt att nu göra
något klart uttalande på den punkten.

Herr Lundberg frågade vidare, om
500 miljoner kronor räcker för den näringslivsfond
som regeringen föreslagit.
Jag tror att 500 miljoner kronor
använda till marginalinsatser i vissa
industrier under ett år eller kanske under
något längre tid kan få betydande
effekt. Men jag tror också att det är
nödvändigt att successivt ge förstärkningar
till det institut som kommer att
handha dessa medel.

Herr Lundberg frågade slutligen, om
man inte i stället för en investeringsavgift
borde ha infört en längre gående,
direkt styrande reglering. Jag vill
erinra om att vi har en prioriteringslagstiftning,
som i princip är en modifierad
byggnadsreglering. Givetvis har
vi haft anledning att överväga om man
inte borde gå längre med denna rent
fysiska reglering eller om man borde
försöka finna något annat, smidigare
instrument. En längre gående fysisk
reglering hade krävt uppbyggandet av
en administration, som det sedan hade
varit svårt att avveckla. Vi har då frågat
oss: Kan man räkna med att en
ganska hög investeringsavgift, som tilllämpas
parallellt med gällande prioriteringslagstiftning
— meningen är inte
att den som betalar denna investeringsavgift
på 25 procent utan vidare får
börja bygga; länsarbetsnämndens tillstånd
krävs givetvis fortfarande — får
den effekten, att de som har angelägna

projekt föredrar att uppskjuta dessa under
ett och ett halvt år? (Meningen är
ju att avgiften skall avvecklas efter den
tiden.) Vi tror att så blir fallet med
många projekt, och jag tror för min del
att detta är ett smidigare instrument än
eu längre gående, rent fysisk reglering.
Det blir kommunalmännen och andra
byggherrar som får bedöma projektens
angelägenhetsgrad.

Jag kan vara överens med herr Nilsson
i Tvärålund därom att vi inte har
tid och råd att uppskjuta planerade
insatser i glesbygderna. Jag vill i sammanhanget
till herr Gustafsson i Skellefteå
säga att jag delar hans uppfattning;
vi har råd att göra en insats för
glesbygdens människor. Detta är utgångspunkten.
Då uppstår frågan: På
vilket sätt och med vilka medel skall
vi försöka uppnå vår målsättning?

Den samordning som sker och måste
ske mellan de åtgärder arbetsmarknadsstyrelsen
föreslår och de frågor
som glesbygdsgruppen arbetar med hoppas
jag vi skall kunna fatta positiva beslut
om. Arbetsgruppen i kanslihuset
svarar för samordningsarbetet; jag har
tidigare nämnt det förslag om en samordning
av insatserna för att lösa åldringsproblemen
som arbetsgruppen nu
behandlar. Den har också föreslagit
byggande av fler pensionärsbostäder,
speciellt i glesbygdsområdenas centralorter.

Herr Nilsson i Tvärålund frågade hur
många lägenheter av 1966 års igångsättning
som kan bedömas bli överförda
till 1967. I år har vi ju haft en gynnsammare
vinter än i fjol, då vi hade det
utomordentligt besvärligt. Vi bedömer
det så att överlappningen mellan 1966
och 1967 kommer att bli ungefär lika
stor som överlappningen mellan 1965
och 1966. Genom den mycket höga
igångsättningen under det sista kvartalet
1966 har arbetena kommit igång och
kunnat fortgå även mellan helgerna.

Herr Gustafsson i Skellefteå har också
tagit upp bostadsbyggnadsproblemen.
Jag har tidigare med skärpa ut -

Fredagen den 20 januari 1967 fm.

Nr 3

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

talat att vi inte var nöjda med vare sig

1965 års igångsättningsresultat eller

1966 års. Herr Gustafsson frågade om
vi inte tidigare kunnat vidta åtgärden
att utse en kontaktgrupp visavi bankerna.
Vi prövade olika möjligheter.
Vi försökte att över riksbanken få fram
pengar till det nödvändiga bostadsbyggandet
genom att bostadsstyrelsen tillskrev
riksbanken med anhållan att riksbanken
skulle specialdestinera en av
emissionerna till storstadsbyggandet.
Men riksbanksfullmäktige var inte på
samma linje. Riksbanksfullmäktige ville
inte fatta ett sådant beslut utan överlät
till riksbankschefen att slutgiltigt avgöra
frågan. Då var vi tvungna att gå längre
och upprätta direkta kontakter mellan
kanslihuset och bankerna med riksbankens
medverkan, och det är det som
har skett. Jag medger att jag känner mig
besviken över detta riksbanksfullmäktiges
ställningstagande. Det visar inte
det mod som man väl ändå skulle kunna
visa när det gäller att vidta åtgärder
av denna karaktär.

Herr Gustafsson kom sedan in på
vad han tyckte var ett intressantare problem.
Han förbigick de frågor jag berörde
beträffande bostadsbyggandets
omfattning och kreditlösningarna. Han
tog upp frågan hur vi skall kunna bygga
en miljon lägenheter under en tioårsperiod.
Ser vi tillbaka på tioårsperioden
1956—1966 så vågar vi nog säga
att den ökning som bär skett är betydande.
Under perioden ökade igångsättningen
från 55 000 lägenheter till
90 000, d. v. s. med 35 000 lägenheter.
Mot bakgrund av de erfarenheter vi
har förefaller det inte orealistiskt att
räkna med att man tämligen snabbt
skall kunna öka igångsättningen från
90 000 lägenheter till 100 000 lägenheter
per år under närmaste tioårsperiod.
Under tioårsperioden 1956—1966 har
vi upplevt olika situationer som gjort
det nödvändigt att i någon mån anpassa
bostadsbyggandet till konjunkturutvecklingen.
Under vissa perioder har
vi kunnat ta längre steg, och under nå -

gon del av perioden har vi fått hålla
utvecklingen tillbaka.

Så menar jag att vi också får bedöma
framtiden. Just nu är läget sådant
att vi är tvungna att skapa den
stabila basen för att kunna gå vidare:
en effektiviserad planering, en aktiv
markpolitik, ett industrialiserat byggande
och ett rationellt finansieringssystem.
Detta är ändå de reala förutsättningarna
för den erforderliga produktionstillväxten.
Om vi kan nå de
resultaten snabbt — och det tror jag
att vi kan — är det också möjligt att
klara en successiv ökning av bostadsbyggandet.

Därmed är jag inne på en sak som
herr Wedén tog upp. Han sade att folkpartiledaren
för något år sedan aktualiserade
samordningsproblemen och
frågade om man inte kunde tillsätta en
speciell, parlamentarisk grupp med
uppgift att försöka åstadkomma en gemensam
lösning på dessa stora frågor.
Detta gav mig anledning erinra om att
det pågick utredningar på praktiskt taget
alla viktigare områden som berör
bostadspolitiken och att i dem satt
representanter för olika partier. Är det
inte lämpligt, sade jag, att de utredningarna
först får lägga fram sina resultat
och att vi får överarbeta materialet
i kanslihuset. Sedan kan vi, på
det sätt som tillkommer en regering,
ta ansvaret för att lägga fram ett program,
som i parlamentarisk ordning
får diskuteras i syfte att uppnå en samförståndslösning.

Jag vill gärna säga att herr Gustafsson
i Skellefteå är en god företrädare
för folkpartiet med stora insikter i bostadspolitik.
Partiet har också haft andra
goda företrädare i markvärdekommittén
och i andra sammanhang. Och
de representanterna har haft tillfälle
att nöta sina uppfattningar mot andra
partirepresentanters synpunkter och
att på den vägen nå fram till gemensamma
lösningar. I långa stycken har
man i kommittéerna också lyckats med

Nr 3

Fredagen den 20 januari 1967 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

det, och därmed har vi fått en första
plattform att stå på. I det läget tycker
jag inte det lönar sig mycket att diskutera
bakåt. Vi presenterade i valrörelsen
vårt förslag till bostadspolitik
för väljaropinionen, och det kommer
inom den allra närmaste tiden att läggas
fram propositioner i överensstämmelse
med det programmet.

Jag skall inte här uppta tiden så
mycket med min tidigare reflexion om
»slalomåkningen». Jag gjorde den när
jag satt och läste herr Wedéns uttalanden
här i riksdagen från 1948 fram
till nu. År 1953 varnade herr Wedén
t. ex. för ett alltför omfattande byggande
i våra storstäder och medelstora städer.
Det var sannerligen inte en prognos
som vittnade om gott förutseende! Men
låt oss nu diskutera framtiden, när vi
har tillfälle därtill. Det är viktigare.

Sedan vill jag säga till herr Bohman
att han gör sig skyldig till en liten felsyn
i detta sammanhang. Herr Bohman
vill inte inse att vårt grepp för att öka
kapitalmarknadens resurser just är att
höja omsättningsskatten. Och, herr
Bohman, att föreslå riksdagen en höjning
av omsättningsskatten är en utomordentlig
åtgärd. Vi är medvetna om
vilken belastning omsättningsskatten
utgör för enskilda och företag. Därför
måste man vara mycket aktsam med att
använda det instrumentet. Och framför
allt måste man ha fullgoda skäl för att
göra det. Men vi har i nuvarande läge
funnit det så nödvändigt att förstärka
kapitalmarknadens resurser och att ge
näringslivet erforderligt kapital, att vi
lagt fram förslag om eu höjning av omsättningsskatten.

Herr Bohman försöker komma förbi
problemet genom att säga: I stället för
denna skattehöjning med en miljard
kunde ni väl ha lånat upp eu halv miljard
och låtit kapitalmarknaden behålla
den halva miljarden. Men det är inte
på det sättet, herr Bohman, som vi har
lagt upp vår politik. Varför vill Ni inte
inse det? Jo, därför att Ni är medveten

om det faktiska behovet. Och därför
försöker Ni också med en annan argumentation.
Ni säger att självfinansieringsgraden
i företagen är för låg.

Om man skall ändra denna självfinansieringsförmåga
har man närmast
två vägar att gå. Den ena är att öka
slagkraften hos vårt näringsliv, göra
det effektivare och rationellare så att
företagen kan spara på kostnaderna
och därigenom öka inkomsterna. Den
andra vägen är att minska beskattningen
just för företagen. Men då är frågan
om staten kan avstå från dessa inkomster
eller om vi är så bundna för
vissa utgifter att vi måste ta in pengarna
från annat håll. Vi bedömer det så,
att trots den återhållsamhet som har
visats vid budgetbehandlingen är vi sa
bundna för de utgifter vi har, att det
är svårt att minska dem. Därför måste
vi också ha inkomsterna. Det finns naturligtvis
en tredje väg, nämligen att
låna upp mera. Men ur herr Bohmans
synvinkel kan ju inte detta vara en
rekommendabel väg.

Om man skall minska skatterna för
företagen, måste man alltså lägga en
högre beskattning på de enskilda skattedragarna,
antingen via den direkta
eller den indirekta beskattningen. Det
är det problemet, herr Bohman, som
Ni skall fundera över när Ni talar om
en ökad självfinansieringsgrad hos
företagen, som en ersättning för den
väg vi angivit, nämligen att stärka kapitalmarknadens
resurser.

Herr Bohman var tydligen inte inne
när jag höll mitt anförande, eftersom
han fortfarande talar om de lyckta dörrarnas
politik. Jag har sagt att innan
propositionen slutgiltigt utformas kommer
vi att ta kontakt med företrädare
för näringslivet. En sådan kontakt sker
nästkommande tisdag. Förslaget kommer
att föreläggas riksdagen, och det
blir riksdagen som slutgiltigt bestämmer
reglerna för fondens användning,
för den administrativa hanteringen av
detta instrument. Därför tycker jag nog

Fredagen den 20 januari 1967 fm.

Nr 3

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

att herr Bohman borde spara på dessa
kommentarer och antydningar till dess
han har ett bättre underlag för sin bedömning.
Det är helt lösa, oriktiga påståenden
som han här för fram.

Herr talman! Jag tog upp ett litet
resonemang kring de funderingar som
herr Wedén hade i går, framför allt
kring problemet om agitation, och jag
sade att i den mån herr Wedén var
ute i ärendet att göra ordet agitation
diskriminerande ville jag varna för
detta. Ordet agitation innebär också
upplysning, kontakt med människorna i
en demokrati. Agitationen, upplysningsverksamheten,
är utomordentligt
väsentlig i en demokrati, och det är ju
sådan verksamhet vi politiker ägnar
oss åt. Kritisera oss gärna, om vi gör
övertramp, om vi använder detta instrument
på ett sätt som någon bedömer
som felaktigt, men försök inte ge
ett intryck av att detta med agitation
är någonting som vi inte skall ägna oss
åt. Försök framför allt inte framställa
det hela som om den socialdemokratiska
regeringen ägnar sig åt en vilseledande
agitation när den är ute för alt upplysa
medborgarna om vad vi anser nödvändigt
att göra, samt varför och hur det
skall göras. Andra må gärna tala om
hur de ser på samhällets nödvändiga
insatser, men om herr Wedén ville tona
ned något av det han sade i går vore
det välkommet.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag tackar inrikesministern
för de besked han lämnat. Men när
det gäller räntan är ju läget det att det
finns outnyttjade bostäder samtidigt
som vi har en efterfrågan på bostäder
som inte kan tillfredsställas. Inom handeln
tvingas vi till en rationalisering,
och för industriens del kommer vissa
behov att tillfredsställas genom den föreslagna
näringspolitiska fonden. I en
sådan situation bör även en räntesänkning
kunna främja de intressen som inrikesministern
talat om.

Jag delar helt inrikesministerns uppfattning,
att vi måste ha en sådan här
näringspolitisk fond. Emellertid anser
jag att beloppet 500 miljoner kan vara
för lågt i sammanhanget — medlen förslår
kanske inte för att åstadkomma den
förändring vi önskar.

Så ytterligare några ord om investeringsavgiften
på 25 procent!

Skall vi inom handeln kunna pressa
ned priserna måste vi genomföra de program
som går ut på byggande av livsmedels-
och varuhallar. Därigenom kan
vi uppnå en sänkning av kostnaderna
med åtskilliga procent — något som direkt
slår igenom i priserna. Blir det däremot
under en tid stopp för byggande
av sådana hallar uppstår en kostnadsökning
som inte stannar vid 25 procent;
vi måste nämligen ta hänsyn också till
de kostnader som blir följden av att byggandet
uppskjutes. Det är alltså tvivelaktigt
om det avsedda syftet nås genom
en 25-procentig avgift.

De fysiska åtgärderna härvidlag syftar
ju inte till att tillföra statskassan inkomster
utan avser att reglera situationen
på vissa områden. Jag anser därför
— som jag framhöll i ett tidigare anförande
— att ett förbud mot investeringar,
med möjlighet till dispens, skulle
kunna införas. Motiveringen för de föreslagna
åtgärderna är ju av restriktiv och
återhållande karaktär.

Jag frågar inrikesministern: Vore det
inte rimligt att i stället för den 25-procentiga
investeringsavgiften införa en
fysisk reglering? Den 25-procentiga avgiften
kommer inte att hindra onödiga
investeringar på vissa områden.

Herr NILSSON i Tvärålund (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag noterar med tillfredsställelse
att inrikesministern instämde
i mitt uttalande, att vi inte har
tid att vänta på utredningar rörande
problemen i Norrlands inland och i lappmarkerna.
Jag tar detta som ett förpliktande
löfte från inrikesministern att åt -

Nr 3

Fredagen den 20 januari 1967 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen in. m.

gärder skall vidtagas under innevarande
år och förslag föreläggas innevarande
års riksdag. Det måste glädja många
motionärer och framför allt befolkningen
i de berörda trakterna att någonting
kommer att göras.

Beträffande bostadsfrågan gjorde inrikesministern
bedömningen, att överlappningskvoten
för 1967 skulle kunna
bli lika stor som under föregående år.
Det är en bedömning som jag i dagens
läge kan ansluta mig till. Men denna
s. k. överlappningskvot är ju onormal.
Vi får betala dess pris i högre byggnadskostnader.
Igångsättningen 1966 innebär
att snedvridningen blir än värre, och
det får följdverkningar för innevarande
år.

I statsverkspropositionen redovisas
att gapet mellan inflyttningsfärdiga lägenheter
och under byggnad varande
lägenheter har blivit större. År 1966 var
gapet ungefär 24 000, 1963 ungefär
18 000. Under perioden från mitten av
1950-talet och fram till 1962 kan skillnaden
mellan antalet igångsatta lägenheter
och antalet inflyttningsfärdiga lägenheter
uppskattas ha varierat mellan
8 000—10 000 lägenheter. Detta måste
betyda längre byggtider under senare
år, vilket ju fördyrar bostadsbyggandet.
Rationalisering och andra åtgärder borde
rimligtvis förkorta byggtiderna. En
större byggnadsvolym kan ju medföra
att gapet mellan färdigställda och under
byggnad varande lägenheter är något
större än när bostadsbyggandet var
betydligt lägre. Skillnaden tycker jag
ändå har blivit för stor under senare år.

Det finns en betydelsefull reservation
i finansplanen för att 90 000 lägenheter
skall kunna igångsättas, nämligen att en
friktionsfri kapitaltillförsel är möjlig
under innevarande år. .lag vill gärna
fråga inrikesministern, om han kan ge
en garanti för att den träffade överenskommelsen
med bankerna blir det instrument
som åstadkommer en friktionsfri
kapitaltillförsel.

Vidare vill jag fråga, om inrikesmi -

nistern avser att vidtaga några särskilda
åtgärder för att försöka uppfylla det tioårsprogram
för bostadsbyggande som
riksdagen antog 1965. Jag har samma intryck
som herr Gustafsson i Skellefteå
att — detta uttalade också Aftonbladet
i förrgår — vad som hänt på bostadsbyggandets
område under senare år i
hög grad hotar det av riksdagen beslutade
långtidsprogrammet.

Herr WEDÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det ligger inte i och
för sig något betänkligt i ordet agitation.
Det betänkliga, som jag talade om
i går, är disproportionen mellan ansvarskänsla
och agitationsiver hos regeringen.
Detta belyste jag med eu rad
exempel.

Nu säger inrikesministern att en
mängd utredningar igångsatts på bostadsområdet
och närliggande områden.
Javisst, det har skett en del utredningar
om olika väsentliga specialproblem
som jag nämnde nyss. De har i
många avseenden kommit till goda resultat,
och i icke ringa utsträckning har
detta berott på folkpartiledamöternas
medverkan. Men det är den politiska
samordningen som min diskussion gällt.
Tyvärr har inrikesministern på ett tidigt
stadium avvisat försök att nå enighet,
vilka kunnat leda till problemens
lösning i ett tidigare skede och på ett
för den bostadssökande allmänheten
lyckligare sätt.

Ser man på den senaste tioårsperioden
och den ökning av bostadsbyggandet
som då ägt rum och som också inrikesministern
nämnde, måste man beakta
när och hur ökningen skett. Det
har varit ett mycket hastigt ryck framåt
framför allt vid ett tillfälle och sedan
har man haft tvärstopp och t. o. m.
tillbakagång. Givetvis hade förutsättningarna
för fortsatt ökning varit bättre
med en jämnare utveckling och
bättre planering av bostadsbyggandet.
Jag vet att jag vid flera tillfällen här i
kammaren talat för en ökad andel till

Fredagen den 20 januari 1967 fm.

Nr 3

egnahemsbyggandet och i samband därmed
en något större geografisk spridning
av byggandet än som blir fallet
med den stora mängd flerfamiljshus
som vi bygger.

Det är möjligt att jag då fällt något
yttrande som kan misstolkas och pressas
på det sätt inrikesministern här
gjorde. Men kammarens ledamöter torde
inte sväva i tvivelsmål om min inställning
till bostadsbyggandets lokalisering
och omfattning.

Jag vet inte, om inrikesministerns
hänvisning till riksbanken och bankofullmäktige
beror på att han tror att
bankofullmäktiges protokoll även i det
här avseendet är sekretessbelagda eller
om han inte känner till vad som hänt.
Protokollen är ej sekretessbelagda och
det som inträffade var att folkpartiets
representant var den ende av bankofullmäktiges
ledamöter som var beredd att
biträda bostadsstyrelsens framställning
och hjälpa inrikesministern med den
emissionen. Mitt resonemang i går bestyrks
alltså av den händelse som inrikesministern
själv omnämnde. Det var
sannerligen inte socialdemokraterna
som var modiga den gången.

Till slut vill jag beträffande den berörda
fonden endast säga att de pengar
som behövs för att klara strukturrationaliseringen
och lösa de sysselsättningsproblem
som kan uppstå i samband därmed
— detta vill jag speciellt framhålla
med anledning av statsministerns uttalande
i första kammaren i går •— är vi
på vår sida fullt beredda att ställa till
förfogande. Det är formerna härför vi
diskuterat. Om den bild skulle vara riktig
som Arne Geijer tecknade i första
kammaren kan det bända att ännu mer
pengar behövs och då behöver man inte
heller föra en så hård budgetpolitik.

Herr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Det är bara att konstatera
att inrikesministern förefaller optimistisk
när han svarar på min fråga,

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

om det skall bli möjligt att bygga en
l- miljon lägenheter på tio år såsom man
it utlovade under valrörelsen,
s Bostadsbyggandet minskade i fjol med
2,4 procent. I år räknar man i finans>t
planen med en ökning på 5,5 procent,
;- men detta beror inte på en högre igångr
sättning utan på att man förutsätter att
det skall kunna ske en snabbare igångi-
sättning under året. Detta innebär under
i- två år en sammanlagd ökning på 3 procent,
d. v. s. 1,5 procent per år. Det är
s alldeles klart att med den ökningstak>-
ten går det inte att bygga en miljon lä:t
genheter på tio år.

it Jag begär inte att inrikesministern
r skall säga: Vi skall sätta i gång flera lät.
genheter i år. Jag fordrar heller inte
h att han skall säga att regeringen koms
mer att misslyckas med det program
1- som framlagts. Det vore för mycket bett
gärt. Men jag tycker att det för dem
g som står i bostadsköerna skulle kännas
n litet tryggare, om statsrådet åtminstone
:- verkade litet oroad över den stagnation
i- i bostadsbyggandet som nu föreligger.
Det är egentligen ganska oroande med
en bostadsminister som är nöjd i den
bostadssituation vi nu befinner oss.

). Herr BOHMAN (h) kort genmäle:

Herr talman! I anslutning till herr
Wedéns och inrikesministerns diskusa
sion om bostadspolitiken skulle jag gärna
vilja påminna inrikesministern och
rl även kammarens ledamöter om att jag
11 under de senaste tre, fyra åren här i
ri kammaren gjort gällande att bostadspolitiken
är en så betydelsefull och även
a så ömtålig fråga att man borde efterir
sträva en gemensam lösning över partie
gränserna. Varje gång har regeringen
avvisat detta; regeringen skulle själv
bestämma över hur den vill ha det, och
det får vi nu se av det paket som kom>)
mer.

Inrikesministern gör gällande att jag
ä- beträffande den näringspolitiska fonden
i- gör mig skyldig till en felsyn. Genom
a, att höja omsättningsskatten, säger inri -

Nr 3

Fredagen den 20 januari 1967 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

kesministern, ökar vi kapitalmarknadens
resurser. Men ökar vi inte kapitalmarknadens
resurser i lika hög grad
genom att höja bilskatten, genom att
höja tobaksskatten, genom att höja folkpensionsavgifterna?
Jo, precis lika mycket.

Sanningen är den att vi behöver låna
1 000 miljoner kronor och litet till. Detta
belopp plockar staten bort från kapitalmarknaden.
Om den näringspolitiska
fonden inte funnes, skulle vi behöva
låna 500 miljoner kronor mindre, d.v. s.
kapitalmarknaden skulle ha 500 miljoner
kronor mera till förfogande för att
låna ut till alla de företag som behöver
pengar för sin strukturrationalisering.

Nej, säger inrikesministern, regeringen
har inte lagt upp det så. Det skulle
alltså innebära att höjningen av omsättningsskatten,
av bilskatten, tobaksskatten
och folkpensionsavgiften inte
skulle ha tagits ut, om fonden inte hade
funnits.

Förlåt mig, men tror inrikesministern
verkligen att någon här i kammaren
räknar med att vi skulle ha sluppit höjningen
av omsättningsskatten om fonden
inte hade funnits? Dessutom tar
man genom höjning av omsättningsskatten
in ungefär 650 miljoner kronor.
Varför skall då fonden bara uppgå till
500 miljoner kronor? Jag tycker att den
redan förut bristfälliga logiken brister
ytterligare.

De uppgifter som inrikesministern
lämnade om investeringsavgiften var
för mig överraskande, och jag skall erkänna
att jag borde ha läst på bättre.
Men jag kunde aldrig drömma om att
det var fråga om en dubbelreglering
av det slag som uppenbarligen är fallet.
Här skall alltså de som vill utföra
oprioriterade byggen anhålla hos byggnadsreglerande
myndigheter om att få
bygga. Så prövar myndigheterna ärendet
och finner att bygget är så viktigt
att medgivande bör lämnas. Men om sökanden
fullföljer sina avsikter får han
finna sig i att kostnaderna blir 25 procent
högre. Detta är ju nästan groteskt.

Byggen som är så viktiga att de skall få
utföras kommer alltså att kosta 25 procent
mera, vilket i sin tur leder till
höjda priser och hyror, något som vi
verkligen borde försöka undvika i dagens
läge.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Vad herr Bohman här
sist sade om att han inte hade läst på
kanske var upplysande. Jag tror att det
vore bra, om herr Bohman även i andra
sammanhang läste på litet bättre, innan
han gjorde sina uttalanden. Det vore
också bra om han hörde på. Om jag
säger att vi har gjort en sammankoppling
av höjningen av omsättningsskatten
och denna fond är anledningen inte
att jag tycker det är roligt att säga det.
Såsom jag har framhållit måste vi räkna
med att en höjning av omsättningsskatten
leder till prishöjningar. Att detta
ur politisk synpunkt medför svårigheter
är självfallet. Om man skall vidta
en sådan åtgärd måste man därför ha
mycket starka motiv. Dessa motiv har
jag här angivit: en snabbare utveckling
och en effektivisering av näringslivet.
Vi anser detta så viktigt att vi har lagt
fram förslaget till en näringspolitisk
fond. Jag tror att det är lättare att övertyga
medborgarna i allmänhet om angelägenheten
därav än det kanske just nu
är att övertyga herr Bohman.

Jag gladde mig emellertid åt herr Wedéns
uttalande. Det var mer nyanserat,
det var inte avvisande, utan förstående
till de motiv som jag nämnt. Han ställde
sig också förstående till att det, vid
en försämring i konjunkturläget, kan
bli nödvändigt att gå ännu längre. I så
fall får vi diskutera vilka medel vi skall
tillgripa och på vilket sätt vi skall
skaffa det erforderliga kapitalet.

Beträffande bostadspolitiken har det,
herr Wedén, skett utredningar som skulle
presentera oss sakmaterial i en rad
frågor. Det måste vara regeringens skyldighet
att ta ansvaret för att åstadkomma
en samordning av dessa förslag till

Fredagen den 20 januari 1967 fm. Nr 3

Meddelande ang. utrikespolitisk debatt — Vid remiss av statsverkspropositionen
m. m.

ett enhetligt program. Det har vi varit
beredda att göra, och vi kommer nu att
framlägga ett sådant program under vårriksdagen.
Självfallet skall vi därvid ta
hänsyn till de synpunkter som har framförts
i kommittéerna för att se om vi
kan åstadkomma lösningar som kan bli
allmänt omfattade av riksdagen. Det
anser vi vara utomordentligt angeläget.

Herr Gustafsson i Skellefteå har inte
velat förstå mitt resonemang när jag
sagt att vi måste lägga en grund för en
fortsatt rationell utveckling av bostadsbyggandet.
Han finner det oroande att
jag inte är tillräckligt oroad över att vi
i dag inte kan bygga mer än 90 000
lägenheter. Ja, jag skulle vilja bygga
mer, men vi måste bedöma detta efter
förutsättningarna på kapitalmarknaden
och nödvändigheten att ge näringslivet
ett tillräckligt utrymme. Bostadsbyggandet
och näringslivets investeringar är
områden som ligger mycket nära varandra,
och vi kan inte låta det ena svälla
ut på det andras bekostnad, utan vi
måste göra avväganden. Med all den
kraft vi är mäktiga måste vi hålla tillbaka
en del av de investeringsprojekt
som inte ter sig fullt så angelägna och
som vi hoppas att man skall kunna uppskjuta
någon tid.

På frågan huruvida den uppgörelse
som träffats mellan företrädare för
kanslihuset och bankerna ger förutsättning
för en tillfredsställande kapitaltillförsel
till bostadsbyggandet vill jag
svara att det hoppas jag. De kvartalslistor
för igångsättningen, som bostadsstyrelsen
gör upp i samverkan med arbetsmarknadsstyrelsen,
kommer att genomgås
tillsammans med kreditinstanserna,
så att man i efterhand kan se hur man
bär kunnat uppfylla de förväntningar
som har ställts. Skulle det visa sig att
det brister på någon punkt, får man försöka
göra justeringar så snabbt som
möjligt.

Jag hoppas att detta skall lyckas och
att vi skall kunna nå ett mera tillfreds2*—
Andra kammarens protokoll 1967.

ställande resultat i fråga om igångsättningen
under 1967 än tidigare. Jag kan
garantera, att i den mån kapitalmarknaden
ger oss ökade förutsättningar att
sätta i gång byggandet av fler bostäder,
kommer vi att utnyttja varje sådan möjlighet.
Likaså kommer vi att söka förstärka
möjligheterna till bostadsbyggande
i de tre storstadsregionerna, där den
mest påtagbara och besvärande bostadsbristen
finns.

§ 3

Meddelande ang. utrikespolitisk debatt

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN
yttrade:

Efter vederbörligt samråd får jag
meddela att en utrikespolitisk debatt
kommer att hållas onsdagen den 8 mars
1967.

§ 4

Vid remiss av statsverkspropositionen
m. m. (forts.)

Återupptogs överläggningen rörande
Kungl. Maj :ts propositioner nr 1, angående
statsverkets tillstånd och behov under
budgetåret 1967/68, och nr 2, angående
utgifter på tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1966/67 och lämnades
därvid enligt förut gjord anteckning
ordet till

Herr LARSSON i Luttra (ep), som yttrade: Herr

talman! Det skulle finnas anledning
att knyta åtskilliga reflexioner till
det som statsråden här sagt, men jag
skall inskränka mig till att göra det på
en punkt som båda statsråden har varit
inne på. Det gäller textilindustriens
läge.

Under senare år har funnits en tendens
från vissa håll att bryta staven
över både textilindustrien och annan
s. k. låglöneindustri. I dag är situationen
något bättre för textilindustrien
trots att den kanske har att utstå en
Nr 3

Nr 3

Fredagen den 20 januari 1967 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

mera mördande konkurrens från låginkomstländerna
än flera andra industrier.
Lärdomen av detta är att man
skall vara försiktig när man uttalar sig
om olika näringsgrenars — det må gälla
industrier eller jordbruk — berättigande
och framtidsutsikter.

Därutöver hade jag tänkt tala litet
om förhållandena för kommunerna i
dagens läge. Den kommunala självstyrelsen
är en omistlig tillgång för vår
folkliga demokrati, brukar man säga.
Det är inte bara en fras för högtidliga
tillfällen, utan det är eu realitet att
lagens och statsmakternas förtroende
för dem som styr och ställer i kommunerna
sträcker sig längre i Sverige än
i de flesta andra länder, ja, kanske i
alla andra länder.

Kommunreformen år 1952 avsåg bl. a.
att ytterligare stärka den kommunala
självstyrelsen.Den utveckling mot större
kommuner som nu är i gång innebär
att dessa kommuner bör kunna fullgöra
en del av sina uppgifter på ett bättre sätt.
Framför allt måste detta gälla planeringsuppgifterna.
Staten borde i detta
läge ge kommunerna vidgade möjligheter
att själva bestämma och klara av
sina problem. I stället får vi bevittna
att man är i färd med åtgärder för en
hård central styrning av kommunernas
planerings- och investeringsverksamhet.
Regeringens propåer om en riksplanering
och om styrda planeringar
på länsplanet har skapat allvarlig oro
bland de kommunalt ansvariga ute i
landet.

Vi befarar att en hård styrning från
de centrala myndigheterna kommer att
förkväva de kommunala initiativen och
så småningom ta död på den kommunala
självstyrelsen. Detta är hårda omdömen,
men erfarenheterna av exempelvis
bostadspolitikens verkningar i
många kommuner efter 1965 års giv gör
att man kan förutse sådana resultat.

Under den föregående debatten har
också talats om det avsnitt i inrikesdepartementets
huvudtitel som rör plane -

rade åtgärder i glesbygdskommunerna.
I den översikt som finns fogad till huvudtiteln
anges — som tidigare framhållits
— att en arbetsgrupp tillsatts inom
Kungl. Maj :ts kansli med uppgift
att pröva och lägga fram förslag till åtgärder
för att tillförsäkra dem som bor
kvar i glesbygden samhällelig service
som motsvarar tidens krav. — Varför
man skall tala om dem som »bor kvar»
i glesbygden vet jag inte; det rör väl
dem som bor i glesbygden.

Arbetsgruppen har föreslagit att en
mindre del av ramen för bostadslånegivning
under 1967 skall reserveras för
central fördelning till byggande av pensionärsbostäder
i sådana kommuner,
d. v. s. i glesbygdskommuner. Avsikten
är att förslag därom skall intagas i bostadspropositionen.

Jag vill uttala min tillfredsställelse
med att förslaget kommer att lämnas
men beklagar att det inte genomfördes
redan 1965 då frågan först aktualiserades,
den gången av bostadsstyrelsen.
Till detaljerna kan det bli anledning
att återkomma när propositionen framlägges.

Till sist, herr talman, vill jag säga
några ord i en annan fråga, som ligger
inom handelsministerns område. Det
gäller uranverket i Ranstad, vars framtida
öde beröres i statsverkspropositionen.
Det påstås att skiffern i västgötabergen
innehåller världens största urantillgångar.
Den kan dessutom bli basen
för en mångsidig industriell produktion
av stor omfattning: exempelvis värme,
elektrisk kraft, svavel, svavelsyra och
byggnadsmaterial. Den industrianläggning
som uppförts i Ranstad har kostat
143 miljoner kronor och är en tekniskt
sett mycket avancerad anläggning, i
och för sig ett mycket gott bevis på
våra teknikers duglighet.

Nu är provdriften vid Ranstadverket
i gång i begränsad skala och resultatet
sägs motsvara ungefär de förväntningar
man haft, men priserna på uran är låga
och driften kan därför inte bli lön -

Fredagen den 20 januari 1967 fm.

Nr 3

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

sam så länge dessa låga priser finns
kvar. Efterfrågan på uran ökar emellertid
i hela världen, vilket kan ändra förutsättningarna.
I statsverkspropositionen
föreslås fortsatt drift av uranverket
under nästa budgetår. Hur det därefter
skall ordnas får bli beroende av en senare
bedömning. En särskild sakkunnig
är tillsatt och väntas ganska snabbt avge
ett yttrande med sin bedömning av
situationen.

.lag har den uppfattningen att frågan
om uranverkets framtid inrymmer ett
så stort komplex av svåra problem —
inte minst tekniska — att det ligger
mycken realism i förslaget från bolagets
styrelse om en treårig försöksdrift.
Med en sådan skulle man också ha
bättre tid på sig för utredningen och
för bedömningen av industriens framtidsmöjligheter.

Frågan är alltför viktig och de gjorda
investeringarna alltför stora för att
man skall riskera ett ställningstagande
på grundval av ett ofullständigt och
hastigt frampressat utredningsmaterial.
Även hänsyn till de anställdas situation
talar för ett lugnare tempo vid detta väsentliga
avgörande.

Kostnaderna för en treårig drift är
inte så höga i förhållande till å ena sidan
de stora investeringar som är gjorda,
å andra sidan risken för ett förhastat
ställningstagande, att det inte borde
vara möjligt att lösa detta problem efter
de grundligare överväganden som kunde
ske, om man stannade för treårsdriften.

Därefter anförde:

Herr HAGNELL (s):

Herr talman! Låt mig få koncentrera
mig på ett par av de frågor som är
aktuella och nya för denna budget! Jag
syftar på några av punkterna i fråga
om näringspolitiken, på näringsfonden
och på de uttalanden som göres i statsverkspropositionen
om formerna för
den statliga företagsamheten och om

organisatoriska förändringar inom departementen.

När det gäller näringspolitiken står
vi inför så pass stora frågor — därom
tror jag att alla numera är övertygade
— att det behövs ett samspel av väsentligt
större räckvidd än tidigare. Hela
samhället måste ta del i näringsfrågorna
för att skapa sysselsättning, för att bereda
trygghet i sysselsättningen och för
att driva utvecklingen framåt på alla
områden — arbetsplatserna, den sociala
omvårdnaden, yrkesutbildningen för
ungdom och mycket annat som vi vill
förbättra. Detta förutsätter ett näringsliv
som utvecklas och ur vilket vi kan
ta ut det som produceras och fördela
det bland människorna på ett så rättvist
sätt som möjligt.

Denna utveckling drar med sig stora
kostnader. Den internationella utvecklingen
har dét hänvisats till. Sverige är
ett litet land. Vi är klämda av den utveckling
som pågår i de stora länderna
och som i praktiken långt ifrån drivs
fram av några liberala principer, även
om man talar om dem på sina möten.
Det är staterna själva som går in — det
gäller inte bara Ryssland utan också
länder som Amerika, England, Frankrike
och Tyskland — för att påverka
näringslivets hela utformning för framtiden.
De lämnar subventioner till de
löpande kostnaderna för produktionen
inom väsentliga branscher, där också
vi har att konkurrera. Staterna satsar
miljardbelopp på forskning, som direkt
och indirekt kommer deras näringsliv
till godo, skärper konkurrensen och
driver fram utvecklingen.

I och för sig är detta till nytta, och vi
kan inte göra någonting åt det. Vi måste
emellertid själva reagera inför denna
utveckling och se till att vi själva hinner
med i den och inte blir akterseglade.
Därför behövs också i vårt land ett
vidgat samspel mellan samhälle och
näringsliv för att lösa de stora frågorna.
Vi kan inte längre sitta och vänta
på att vissa stora företagsägare av egna

Nr 3

Fredagen den 20 februari 1967 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

pengar, pengar som de har tjänat på
sina gamla anläggningar, skall bygga
nya anläggningar för att sysselsätta oss
och skapa trygghet för vår sysselsättning.
Vi måste själva ta itu med saken.
Löntagarna måste själva intressera sig
för dessa frågor liksom också hela samhället.
Vi är ju delvis vana vid sådant
då det gäller lokaliseringspolitik och
liknande. Då har det emellertid ofta
gällt att ingripa när näringslivet inte
klarat sig och när en landsända har
svårigheter. Och då en järnväg skall
läggas ned har staten tagit hand om
den. Denna modell är nog bra men det
är inte näringspolitik utan eu form av
socialpolitik, något som behövs men
som inte är tillräckligt för att lösa dagens
frågor.

Det är bra att regeringen nu framlagt
nya förslag till en aktivare näringspolitik
än den hittillsvarande, och det
är också bra att regeringen föreslår en
höjning av omsättningsskatten med en
procent. Den ger inte 500 miljoner
kronor per år som det står i statsverkspropositionen
utan såvitt jag förstår
600 miljoner kronor. Vid eu procent
blir det 600 miljoner kronor om vi räknar
framåt i tiden och det är det beloppet
vi skall utgå ifrån. Låt oss därför
för den närmaste tiden kalla fonden
för 600-miljonersfonden.

Huvudlinjerna för användningen av
denna fond är ännu inte klara. I debatten
har det sagts att man skall ta ställning
till flera avgörande frågor nästa
vecka vid ett sammanträde i den s. k.
torsdagsklubben, kanske också internt
inom regeringen. Jag tror att det därför
finns anledning att nu i riksdagen,
innan ärendet fastlåses diskutera dessa
frågor och framföra synpunkter på väsentliga
avsnitt.

Nu vill Industriförbundet, såvitt man
kan förstå av dess verkställande direktör,
inte vara med om den tilltänkta
användningen av pengarna. Vi hörde
också hur en av högerpartiets ledamöter
här i kammaren i sin egenskap av

styrelseledamot i Industriförbundet förklarade,
att detta ställer sig bakom
verkställande direktörens uttalande på
denna punkt. Finansministern å sin
sida hoppades att Industriförbundet
skulle ändra sig. Men låt oss anta att
Industriförbundet håller fast vid sin
ståndpunkt och inte kommer tillbaka,
vilket det väl har svårt att göra nu när
det med högerns stöd redan tagit ställning.
I så fall finns det nog andra som
vill ha dessa pengar. Centerpartiets ledare
herr Hedlund, som har företagsamhet
i bakfickan då det gäller jordbrukskooperationen,
har redan sagt
ifrån att han är villig att ta hand om
en del av pengarna. Det gäller i detta
fall producentkooperationen. Men det
finns också en konsumentkooperation
som har en samhällsviktig funktion
både inom produktions- och distributionsledet
och som har intresse för en
utveckling mot lägre kostnader och
lägre priser för konsumenterna med
åtföljande reallöneförbättring för dessa.
Vi har också den statliga företagsgruppen,
den som vi gemensamt äger,
och den borde kunna vara med och få
en del av pengarna.

Det har sagts att dessa pengar skall
användas i nära anslutning till lokaliseringspolitiken.
.lag hoppas att det inte
blir i så nära anslutning att det blir
samma utformning beträffande villkoren
som för lokaliseringspolitiken. De statliga
företagen är direkt uteslutna från
användningen av de 800 miljoner kronor
som ställs till förfogande för lokaliseringspolitik.
Det finns ingen anledning
att låta de 600 miljonerna i näringsfonden
gå de statliga företagen
förbi.

Om vi ser på den statliga företagsgruppen
finner vi att de statliga företagen
i Norrland hade över 50 000 anställda
1960. Under detta årtionde går
antalet sakta men säkert tillbaka. Enligt
de prognoser som nu är möjliga att
göra finns det anledning räkna med att
antalet 1970 skall ha sjunkit till ca

Fredagen den 20 februari 1967 fm.

Nr 3

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

39 000. Det innebär en minskning
med mer än 20 procent av antalet anställda
under denna tioårsperiod. I dessa
trakter av Norrland är ungefär var
femte person av de yrkesverksamma
sysselsatta inom den statliga företagsgruppen.
För sysselsättningen är alltså
denna grupp mycket betydelsefull, och
den bör denna gång inte uteslutas såsom
skedde när det gällde de 800 miljoner
kronorna. Lokaliseringspengarna
har varit en subvention till det privata
näringslivet från skattebetalarna. Den
här gången bör den statliga företagsgruppen
vara med och på något mer
affärsmässiga grunder få låna av de
pengar som nu samlas ihop.

Om samhället skapar 10 000 nya arbetstillfällen
i stället för dem som under
en tioårsperiod försvinner inom
den statliga företagsgruppen, så innebär
det inte någon expansion utan bara
en kompensation. Men denna kompensation
kostar 1 500 miljoner kronor, eftersom
utbyggandet av varje arbetsplats
kostar 150 000 kronor. Den nuvarande
fonden skulle alltså räcka för ett treårsprogram.
Längre förslår inte dessa
pengar, och man behöver alltså inte
besvära dem som inte vill vara med och
låna ur fonden.

Regeringen har som exempel på användningen
av denna fond angivit gruvor,
järnverk, varv, verkstäder, kemisk
industri — kort sagt alla delar av vårt
näringsliv. Detta kommer att kosta
mycket pengar, och den nu tilltänkta
fonden får väl ses som början på en utveckling,
där samhället mer och mer
övertar kapitalförsörjningen.

Under de goda efterkrigsåren kunde
näringslivet tjäna pengar på sina gamla
anläggningar och med dessa pengar
bygga nya anläggningar. Vi har nu en
annan ekonomisk situation med eu avsevärt
sänkt självfinansieringsgrad inom
näringslivet. Det är inte längre
möjligt att på de gamla anläggningarna
tjäna in de pengar som behövs för nya
anläggningar. Nu är det nödvändigt att

först satsa pengar i näringslivet och sedan
hoppas på att få tillbaka dem.
Situationen är alltså en helt annan än
den vi haft under de senaste 15 ä 20
åren när vi seglat i efterkrigstidens
medvind. Vem skall nu skaffa dessa
stora kapital på förhand''? Vi kan inte
räkna med att privatföretagen eller de
stora konsument- och producentkooperativa
organisationerna har tillräckliga
resurser för att skapa den trygghet
i sysselsättningen som vi löntagare i dagens
samhälle fordrar. Vi vill ha bättre
reallöner, vi vill ha kortare arbetstid
och vi vill ha bättre social omvårdnad.
Allt detta förutsätter ökat samarbete inom
samhället inklusive näringslivet.
Det ligger i den socialdemokratiska
ideologien att utveckla det samarbetet.
Det går inte att vänta på att enskilda
grupper skall lösa dessa samhällsfrågor
åt oss.

Jag förstår att det kan kosta på litet
på vissa håll i det borgerliga lägret att
behöva se, att vi nu lägger högre skatt
på den mat, de kläder och andra förnödenheter
som vardagsmänniskan behöver
utan att i sedvanliga former automatiskt
slussa över dessa pengar till de
nuvarande företagsägargrupperna. Man
måste kanske på det hållet lära sig att
förstå, att det är nödvändigt att låta
också andra företagsformer komma
fram för att lösa de nya problem som
är under uppsegling.

Det är riktigt som statsrådet Johansson
sade att det är konsumenterna som får
avstå från de pengar som tas in genom
att omsättningsskatten höjs den 1 mars i
är. Det betyder att konsumenterna får
betala mer för mat och kläder och på
det sättet avstå pengar till herr Hedlund
och Cellulosabolaget och andra
större företags intressenter. Ett principiellt
intressant spörsmål uppkommer.*
hur kommer folk att reagera när de ser
sina levnadskostnader stiga och ser att
vissa grupper i samhället får hand om
de pengar som motsvarar de fördyradelevnadskostnaderna?
Det kanske hade

Nr 3

Fredagen den 20 februari 1967 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

varit principiellt riktigare att i första
band använda dessa skattepengar till eu
utbyggnad av de gemensamägda företagen
och först i andra hand gå vidare
på den nu föreslagna linjen.

Den fond som skapas kommer att ha
fördelar med sig om den används på
ett förnuftigt sätt. Den kommer då att
tillgodose stora behov som är angelägna
med hänsyn till sysselsättning, trygghet
och utveckling i samhället. Men den
kommer också att skapa nya problem
som det kan vara skäl att tänka sig in
i på förhand. Det gäller frågor som hur
dessa skattepengar skall användas, om
de skall lånas ut med större eller mindre
krav på säkerhet, d. v. s. om vi skall
hoppas att få tillbaka dem och i så fall
i vilket skick vi kommer att få tillbaka
dem och vid vilken tidpunkt. Det gäller
även frågor som vilka intressen som
skall ha det avgörande inflytandet över
fördelningen av pengarna •— den frågan
är inte nog diskuterad med de antydningar
som görs i statsverkspropositionen.
Här finns åtskilliga klarlägganden
att göra. Vi har anledning att komma
tillbaka till detta under denna riksdag
då ärendet behandlas vidare. Men det
skadar inte att redan nu vända och
vrida en aning på dessa frågor.

Andra problem gäller avvägningen,
d. v. s. hur vi skall använda dessa
pengar med hänsyn till långsiktiga
krav på rationell användning av skattepengarna
och också med hänsyn till
sysselsättningstryggheten — i gamla
branscher och i nya branscher — med
hänsyn till nya företag och gamla företag
och med hänsyn till ny struktur
inom näringslivet. Det gäller också att
ta ställning till frågor om vilken utveckling
vi kan befordra och hur hastigt
vi kan befordra en utveckling utan
att det stöter på sociala svårigheter.
Man måste göra en avvägning mellan
långsiktiga krav på en förnuftig utveckling
inom näringslivet och kortsiktiga
önskemål och förhoppningar om lättare
och behagligare lösningar omedelbart.

Man måste också göra avvägningar såsom
vilken bransch och vilka företag
som skall få överleva och vilka som
inte skall få motsvarande bidrag — man
kan inte få dessa pengar att räcka till
att tillgodose alla de önskemål som
finns. Man måste ta hänsyn till hur mycket
cellulosaindustrien skall få i förhållande
till vad pappers- och stålindustrier,
verkstäder och kemisk industri
får. Pengarna måste fördelas inte
bara mellan dessa branscher utan också
inom dessa branscher, mellan olika företagsägare,
mellan olika företagsstorlekar,
mellan olika kommuner, mellan
olika grupper av anställda inom olika
branscher och företag.

Problem kommer att uppstå då vi behöver
hjälpa fram ett företag eller en
bransch; det måste, på grund av de
begränsade resurserna, ske på bekostnad
av utvecklingen inom andra företag
och branscher. Detta iir ett av de svårare
problem som under den närmaste
tiden kommer att uppstå. Arbetet skall
ju påbörjas omedelbart för att fonden
skall kunna träda i verksamhet redan
den 1 mars. De första 150 miljonerna
skall alltså gå ut till näringslivet redan
under andra kvartalet i år, såvida det
inte är fråga om att först bygga upp en
eftersläpning, men en sådan eftersläpning
kan ju inte vara rimlig med de
arbetsmarknadsutsikter vi nu har för
innevarande år.

Det kommer sålunda att röra sig om
frågor, som inte bara berör statsmakterna
eller kommunerna utan också i
allra högsta grad de anställda och deras
fackliga organisationer. Man kan bara
hoppas att det går att bygga upp ett
smidigt och effektivt samarbete i sådana
former, att resultatet svarar mot
de förväntningar som det framlagda
regeringsförslaget har fört med sig.

Den rationalisering, som pengarna enligt
regeringsförslaget skall användas
till, är förnuftig. Vi förstår behovet av
den. Rationaliseringen drivs fram av
den internationella konkurrensen och

Fredagen den 20 januari 1967 fm.

Nr 3

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

av den ekonomiska och tekniska utvecklingen
runt om i världen. Vi måste
hänga med och ta vara på fördelarna.

Men vi måste också ha problemen
klara för oss. Många gånger går en
rationalisering fram som en ångvält
över människorna. Våra erfarenheter
från textilområdet visar sålunda att den
branschen under efterkrigstiden har
förlorat ungefär 45 procent av sina anställda
på grund av den rationalisering
som varit en följd av internationell teknisk
och kommersiell utveckling. På
15—20 år har alltså nära hälften av de
sysselsatta i den branschen försvunnit.
Och utvecklingen där är ännu inte avslutad.
Även om det väl nu har ljusnat
litet bör man ändå realistiskt räkna
med att omkring 8 procent ytterligare
av de i textilbranschen sysselsatta kommer
att försvinna under det närmaste
året.

De nämnda omflyttningarna har kunnat
ske under tider av full sysselsättning,
när många branscher som nu börjar
ligga illa till inte hade det lika
svårt. Men ändå vet vi av erfarenheter
från textilbranschens strukturrationalisering
att omkring 15—20 procent av
dem som tidigare arbetade i de nedlagda
företagen inte har klarat omflyttningen
och överflyttningen till andra
sysselsättningar utan drabbas av personliga
svårigheter.

Sådana problem kommer också att
följa med den rationaliseringsfond som
regeringen nu byggt upp. Det gäller
att kunna bemästra de svårigheterna.
Därför måste vi föra en ännu mera aktiv
och målmedveten arbetsmarknadspolitik
än den vi hittills haft. Även om den
har varit överlägsen vad som funnits i
andra hinder finns det ingen anledning
att slå sig till ro med det.

Från fackligt håll har vi under sju—
åtta års tid krävt inrättandet av ett
arbetsmarknadsdepartement, som skulle
handha sådana frågor som jag här berört.
Det kravet håller nu på att uppfyllas.
Vi får väl bär i riksdagen ta

ställning till den frågan under vårriksdagen.
Men liksom vi behöver ett arbetsmarknadsdepartement
för frågor
som rör arbete och människornas trygghet,
behöver vi för den allmänna näringspolitiken
och de stora och vanskliga
frågor som den skall syssla med en
ny organisering av regeringens arbetsformer.
Näringspolitiken fordrar en modernisering
av regeringens arbetsformer.
Jag har förstått att man nu avser
att tillsätta ett konsultativt statsråd knuten
till finansdepartementet. Det är inte
tillräckligt att sköta de näringspolitiska
frågorna på det sättet. De är alldeles
för stora för att skötas med vänster hand
i ett stort departement, där man har
så många andra stora arbetsuppgifter
att klara av, att man knappt hinner med
dem mänskligt att döma. Vi måste få
ett särskilt departement för den allmänna
näringspolitiken.

Nu vet jag att man kommer att invända
att inrikesdepartementet började
byggas upp med ett konsultativt statsråd
för 20 år sedan, och så småningom
blev det ett departement. Men då vill
jag invända att situationen i dag inte
är densamma som när inrikesdepartementet
byggdes upp. Nu har vi inte
tid med en lika långsam uppbyggnad
av formerna för regeringens näringspolitik.
Det går inte att ha dem som
bifrågor till andra väsentliga frågor.
Enbart uppgiften att placera inkomsterna
av en omsättningsskatt på 1 procent
— d. v. s. 150 miljoner kronor i
kvartalet — fordrar en bedömning av
sex, sju industriprojekt i 200- ä 300-miljonersklassen,
av vilka man sedan skall
välja ut tre stycken att satsa 50 miljoner
per styck i. Det blir den kvartalsarbetsbörda
som näringsdepartementet
får enbart med dessa fondpengar.
Det går inte att ha detta som bihang till
ett stort annat departement. Det måste
vara ett särskilt departement med självständig
ställning, självständigt ansvar
och tillräcklig omfattning för att sköta
dessa frågor, annars kommer vi att få

Nr 3

Fredagen den 20 januari 1967 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

obehag av utvecklingen på detta område.

Jag vill i anslutning till vad statsverkspropositionen
säger om organisatoriska
förändringar i statsdepartementen
också anknyta till de krav som
framförts till regeringen i skrivelse redan
för sex år sedan. Såväl LO som TCO
och KF uttalade sig där om behovet
av en modernisering av regeringens
arbetsformer också när det gäller skötseln
av den statliga företagsgruppen.
De siffror jag nyss angav beträffande
Norrland visar vilken tillbakagång den
företagsgruppen är utsatt för. Det är
icke en tillfredsställande politik som
nu bedrivs. Det måste bli ett särskilt
departement som tar ansvar för dessa
frågor, och under det departementet
måste byggas upp en affärsmässig organisation
för ekonomiskt samspel mellan
företagen. Då skall det inte vara
fråga om att plocka ut de företag som
har så dålig ekonomi att de från början
måste be finansministern om pengar.
Skall vi bygga upp en grupp, skall den
utgöras inte bara av företag som liar
bekymmer utan också av företag som har
pengar med vilka vi kan bygga upp
gruppen. Annars är det meningslöst att
göra en sammanslagning — den blir
dödfödd.

Detta är frågor som också är aktuella
i andra länder. Vi har inte här i landet
några bekymmer som är egenartade för
oss. Likadan har situationen varit i Italien
för åtskilliga år sedan. Där har
man haft våra omoderna regeringsarbetsformer.
Man har gått ifrån dem för
15 år sedan. I Österrike har man så
sent som förra veckan skickat ut ett
nytt lagförslag om en samordning av
den statliga företagsgruppen i sådana
former som vi rekommenderat den
svenska regeringen för 6—7 år sedan. I
Österrike har partierna nu kunnat ena
sig om en sådan arbetsform. Jag hoppas
att regeringen och partierna också
bär kan samarbeta för att få fram modernare
arbetsformer på denna punkt.

Lika angeläget som det är att under
ett jordbruksdepartement sköta jordbruksfrågorna,
även om de inte svarar
för mer än en tjugofemtedel av nationalinkomsten,
lika angeläget är det att
vi moderniserar och för det nya näringsliv
som vuxit fram och ersatt den
gamla modernäringen skapar nya arbetsformer
genom ett departement, som
svarar för näringspolitiken, och ett departement,
som håller ihop den statliga
företagsgruppen. Detta bör kunna ske
utan någon utökning av regeringsdepartementen.
Det kan ske med en ommöblering
av kommunikations- och handelsdepartementen.

I anslutning till den aktivare näringspolitiken
räcker det inte att stanna vid
den skattehöjning som nu föreslagits
för ett år framåt. Vi måste ha en långsiktig
näringspolitik. Kapitalproblemen
kommer icke att lösas på kort sikt. Frågan
är, om vi för framtiden kan fortsätta
att ha högre omsättningsskatter
som fördyrar levnadskostnaderna för
människorna och sedan föra över dessa
Pengar till näringslivets utbyggnad. Mig
synes det ligga närmare till hands att
vi använder de kapitalresurser, som redan
finns och som enligt vad vi från
början sagt skall inriktas på utbyggnad
av näringslivet i avsikt att skapa trygghet,
full sysselsättning, snabbare utveckling
ocli högre reallöner, nämligen
ATP-pengarna. Vi bör se till att en del
av dem kan föras in i näringslivet och
att vi inte gör ATP-fonden till enbart
en bostadsbank. Det borde ligga närmare
till hands att låta den fond, som

enligt vad det från början sagts —
består av löntagarnas pengar och skall
vara till för en utveckling av näringslivet,
också få vara med och utveckla näringslivet.
Vi kan tänka oss dessa skattepengar,
som nu föreslås, som en första
start innan regeringen har moderniserat
den lagstiftning som gäller ATP,
så att fonderna åtminstone får samma
rätt att placera löntagarnas pengar i
realvärden som det enskilda försök -

Fredagen den 20 januari 1967 fm.

Nr 3

Vid remiss av statsverkspropositionen in. m.

ringsväsendet har. Det är inte tillfredsställande
att ha en lagstiftning som ger
de privata försäkringsbolagen denna
rätt men förvägrar löntagarna motsvarande
rätt.

Lösningen på denna punkt, med omsättningsskattens
höjning, är inte den
slutgiltiga, utan vi måste också få in
ATP-pengarna i bilden. Och därvidlag
är det enbart för de närmaste åren
fråga om ett kapitaltillskott på mellan
4 000 och 5 000 miljoner kronor per år.
Det rör sig alltså om väsentliga belopp,
och en del borde kunna slussas över i
näringslivet, vilket kunde betyda en
grund för ökat medinflytande i näringslivet
för löntagarna — ett steg i riktning
mot den ekonomiska och industriella
demokrati som vi vill se utbyggd.
Därför skall vi inte underlåta att använda
dessa pengar.

Nu får vi under övergångstiden klara
upp frågor som gäller medinflytande,
ägande, insyn och revision med hjälp
av dessa skattepengar i näringsfonden.
Därjämte får vi använda den tid vi då
har till förfogande till att låta en
del av pengarna i ATP-fonderna gå till
den utbyggnad av näringslivet, för
trygghet i sysselsättningen, utveckling
och bättre reallöner, som vi alla önskar.
På det sättet för vi också den politiska
demokratien vidare mot en ekonomisk
demokrati. Det finns härvidlag krav på
att det skall göras mer än vad som skett
under de senaste åren. Vi får ta ett steg
i sänder, men det skall vara en målmedveten
politik fram mot ett bättre
och tryggare samhälle för människorna,
en fortsatt utveckling för att lösa våra
interna problem och därmed ökade
möjligheter att lösa de problem som
finns runtom i världen.

Nu har vi ett förslag framför oss. Det
är ett bra förslag. Problemet är på kort
sikt att föra förslagen från idé till verklighet
på ett sådant sätt, att systemet
praktiskt, organisatoriskt och mänskligt
fungerar så, att vi får medborgarnas
förtroende att gå vidare i dessa frå -

gor och utveckla näringslivet enligt den
ideologi vi har på socialdemokratiskt
håll: samverkan mellan människorna,
samverkan för att lösa våra stora gemensamma
problem.

Herr TURESSON (h):

Herr talman! Det vore naturligtvis
utifrån mina utgångspunkter mycket att
säga med anledning av herr Ilagnells
intensiva anförande. Men eftersom herr
Hagncll kanske är den ledamot av denna
kammare, som mer än någon annan
riktar förebråelser mot regeringen för
dess underlåtenhetssynder, tycker jag
att vi skall låta herr Hagnell och regeringen
först klara upp dessa ting; sedan
kanske vi från oppositionen kan
komma in i debatten. Det är naturligtvis
utomordentligt graverande för regeringen
att en ledamot av regeringspartiet
på så många punkter har anklagelser
att rikta mot regeringen. Det är ett
dåligt betyg efter 34 års regerande.
Men av sina egna skall man ju höra
det.

Herr talman! Vi har nu under en
dryg vecka studerat den nya budgeten.
Vi har funnit att det är en stram budget,
precis som finansministern själv
sagt. Möjligheterna att göra besparingar
för nästa budgetår är verkligen
inte stora.

Men ökningen av utgifterna för statens
verksamhet är ändå betydande i
den nya budgeten. Detta gör det nu mer
angeläget än någonsin att bedriva en
intensiv kostnadsjakt. Det gäller att
skärpa kraven på god hushållning med
allmänna medel. Det kan inte tillåtas
att några onödiga utgifter uppkommer
som en följd av slentrian eller av den
tyvärr inte ovanliga känslan av kollektiv
oansvarighet. Det är också angeläget
att man kritiskt sovrar bort det
som inte är nödvändigt eller meningsfyllt
i det allmännas förvaltning. På
detta område finns mycket att göra.

Inom näringslivet har konkurrensen
utifrån tvingat fram ett mycket starkt

Nr 3

Fredagen den 20 januari 1967 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

kostnadsmedvetande. I många branscher
har man genom effektiv kostnadsjakt
lyckats kompensera de senaste
årens höjda löner, skatter och sociala
avgifter. Man har rensat bort onödiga
utgifter och onödiga utväxter inom företagens
administration och produktion.
Denna hårda utrensning har för
många företag varit ett villkor för att
kunna överleva.

Tyvärr vilar inte det tvånget på det
allmännas förvaltning. Där är tvärtom
bristen på kostnadsmedvetande ofta påtaglig.
Detta gäller inte enbart och
kanske inte i första hand de anställda
hos det allmänna. I minst lika hög grad
gäller det oss själva, vi som är förtroendemän
inom de beslutande organen.
Vi har tyvärr genom åren blivit mer
eller mindre milj oskadade genom vårt
umgänge med de stora talen. Vi reagerar
inte alltid ens mot uppenbara orimligheter.
Det är betecknande att det i
dag närmast betraktas som en lustighet
att regeringen åt ett enda statsråd byggt
ett enskilt tjänstetoalettrum för minst
60 000 kronor. För bara några få år
sedan skulle sådan misshushållning med
allmänna medel ha varit en skandal.
Detta hade varit en sund reaktion.
Kostnaden för detta enda hemligrum —
om än i ädel marmor — motsvarar
dock minst två tredjedelar av kostnaden
för ett normalt eget hem.

Statsverket måste också, liksom näringslivet,
vara noga med att se till att
dess befattningshavare utnyttjas i meningsfyllt
arbete. Ingen kan i dag säga
hur många tusen statliga tjänstemän
som sysslar med mindre nödvändiga
eller direkt onyttiga ting. Men vi vet att
det finns stor uppfinningsrikedom och
fantasi när det gäller att skapa nya arbetsuppgifter
för ett ständigt ökat antal
medarbetare. Det är modernt och anses
progressivt och meriterande att söka
vidga sitt verksamhetsområde och
kräva mer personal. Naturligtvis kan
detta ofta vara riktigt och bra. Men
perfektionismen drivs så lätt för långt.

Statistik och blankettsamlande blir alltför
ofta ett självändamål. Nyttan av sådant
arbete och möjligheterna att utnyttja
materialet i något vettigt syfte
måste alltid vägas mot storleken på arbetsinsats
och kostnad. Där bedrar man
sig så lätt. Det kan ligga dagars och
veckors arbete för en tjänsteman bakom
några enkla siffror i en enkätsvarsblankett.
Men detta arbetes omfattning
syns inte. Det är dock en belastning
som driver upp kostnaderna
och kravet på personal.

Det sista är inte minst viktigt att se
upp med. Vi har ju ont om arbetskraft
här i landet och det är lätt att peka på
områden där denna brist skapar väldiga
problem. Mest kännbar är nog personalbristen
inom vårdnadsyrkena. Det
är då närmast skrämmande att se hur
försäkringskassorna växer ut till väldiga
ämbetsverk med personalrika kontor
i alla städer och tätorter. Allmänheten
frågar sig med rätta, om det inte
vore viktigare för sjuka och vårdbehövande
människor att bli vårdade än att
bli aldrig så perfekt registrerade, bokförda
och statistikbehandlade.

Jag är medveten om att det är svårt
att komma till rätta med de problem
som bristen på konkurrens och kostnadsmedvetande
skapar inom den offentliga
sektorn. Ändå måste problemet
angripas. Det kräver kraft och beslutsamhet.
Det är ett tungt och otacksamt
jobb. Resultaten kommer inte heller genast,
men man måste ju börja någon
gång. Man måste också vilja se problemen
sådana de är och våga att angripa
dem.

För en månad sedan hade vi här
i kammaren en debatt efter en interpellation
från herr Hedlund till finansministern.
Det var en mycket välmotiverad
interpellation just om dessa
ting. Men vi fick tyvärr det intrycket,
att finansministerns intresse för dessa
frågor var mycket svalt och att hans
vilja till nya, friska tag var ganska obefintlig.

Fredagen den 20 januari 1967 fm,

Nr 3

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Men hur det än är med den saken
kan vi inte bara sitta här år efter år och
se den statliga verksamheten och administrationen
enbart växa. Vi måste
lära oss att förstå att mycket inom denna
verksamhet hänger med av gammal
vana. Det är lätt att finna nya områden
för det allmännas aktiviteter, det är
sant. Men det är lika sant att det är
mycket svårt att kunna urskilja vad som
kan sorteras bort. Men det är nödvändigt
att vi lär oss att göra det effektivt
och beslutsamt. Om vi inte klarar av
den uppgiften, kommer varken pengar
eller personal att räcka till för den offentliga
verksamhet som i dag och i
morgon är nyttig och nödvändig. Det
som är aktuellt nyttigt måste vi ge resurser,
så att det också kan göra nytta.

Herr NELANDER (fp):

Herr talman! Denna generaldebatt
är ju knuten till statsverkspropositionen
och blir naturligtvis därför i mycket
hög grad ekonomiskt och materiellt
betonad. Att den därutöver kommer att
spänna över ett vidare fält och också
beröra väsentliga frågor inom andra
områden finner jag både berättigat och
naturligt. Själv kommer jag att koncentrera
mig till ett par viktiga frågor.
En av dem är hjälpverksamheten till uländerna
och vårt ansvar för dem.

Vår konung erinrade i sitt tal — inte
det i rikssalen framförda och i kanslihuset
formulerade utan i sitt traditionella
tal på juldagen i radio och TV —
om den gyllene regeln från Jesu bergspredikan:
»Allt det I viljen att människorna
skola göra eder, det skolen I
ock göra dem.» Kung Gustaf VI Adolf
sade bl. a.: »Hur många våldsdåd och
skadegörelser och hur många nedsättande
handlingar skulle aldrig ha blivit
begångna, om de som gjort sig skyldiga
därtill först ett ögonblick hade
tänkt efter och frågat sig själva huru de
själva skulle velat bli behandlade. Men
kanske de aldrig någonsin ens i sin
första ungdom blivit ställda inför en

sådan fråga. Det gäller för oss alla att
besinna vårt ansvar och handla därefter.
»

I sanning beaktansvärda ord, inte
minst i en tid då hänsyn och aktning
för livet synes vara så ringa. Att besinna
sitt ansvar — helt visst vill också
vi i vår riksdag och i våra beslut utgå
ifrån en sådan maxim. Vårt ansvar
sträcker sig även utanför landets gränser,
också till de fattiga och nödlidande
länderna.

Vid statsutskottets femte avdelnings
studie- och informationsresa i höstas,
bl. a. till OECD i Geneve, klargjordes
för oss det kritiska läge vari vår värld
befinner sig. De rika länderna blir allt
rikare, de fattiga blir allt fattigare eller
befinner sig i en oförändrad situation.
Utom det rent allmänmänskliga i »den
gyllene regeln» påtalade ansvaret har
Sverige som en särskilt skonad och benådad
nation ett stort ansvar för fattiga
och behövande och av krigets gissel
prövade folk.

Att man på många håll i vårt land
känner detta ansvar, därom vittnar de
stora offer och hjälpinsamlingar som
nu och då med goda resultat företagits
och de många upprop i denna fråga som
har sänts ut. Ett sådant upprop kom
vid nyårsskiftet och var undertecknat
av över trettiotalet organisationer, i stor
utsträckning kyrkliga, frikyrkliga och
fria andliga rörelser. Man yrkar däri att
vårt totala anslag till utvecklingsarbetet
snarast och helst under budgetåret
1968/69 skall uppgå till 1 procent av
bruttonationalprodukten, den procentsiffra
som riksdagen tidigare har satt
upp som riktmärke. En sammanslutning
av kristna gymnasister har med
åberopande av uttalanden vid Kyrkornas
världsråds konferens i Geneve i fjol
yrkat på minst 2 procent av nationalprodukten.

Från många håll har man förklarat
sig villig att om så behövs för påtagandet
av dessa uppgifter godta en inskränkning
av den egna standarden.

Nr 3

Fredagen den 20 januari 1967 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

Kanske bör det erinras om att åtskilliga
av dessa organisationer har medlemmar,
som utöver finansierandet av den egna
verksamheten hemma årligen offrar tillsammans
miljoner kronor för missionen
inklusive materiell hjälp åt u-länderna.

Här skall inte diskuteras med vilka
belopp u-lijälpen eventuellt skall ökas,
men att en ökning är högst behjärtansvärd
och befogad därom borde inga
delade meningar råda. Skillnaden mellan
SIDA:s äskanden och regeringens
förslag torde röra sig om cirka 65 miljoner
kronor för fältverksamheten. I
en budget på 30 miljarder kan en sådan
summa närmast anses ligga inom felmarginalen.
I varje fall skulle den motsvara
högst någon tiondels procent av
omsättningsskatten. SIDA:s äskanden
för den bilaterala hjälpen vad gäller
fältverksamheten är nu 164 miljoner
kronor. Regeringen medger 99 miljoner
kronor, en skillnad alltså på 65 miljoner
kronor. Vilka poster som härigenom
blir lidande är svårt att förutse, eftersom
man sagt att familjeplaneringen
skall ha förtursrätt och att gjorda åtaganden
skall fullföljas. Nedskärningarna
torde bl. a. drabba den utökade hjälpen
till de katastrofdrabbade länderna, bidrag
till enskilda organisationers fältverksamhet,
åtgärder för att främja uländernas
export, en utökad fredskårsverksamhet
och en betydande del av biståndet
till huvudmottagarländerna.

Av missionären fil. dr Lydia Svärd,
hemmahörande i mina trakter, har omvittnats
vilken katastrof som hotar vissa
distrikt i Indien, bl. a. Förenade provinserna,
som drabbats av den värsta
torka som rått på 100 år. I ett distrikt
står 1,5 miljoner människor inför undernäring,
långsam svält och sedan död.

Ett behjärtansvärt initiativ, värt att
lovorda, har tagits av Svenska missionsförbundets
ungdom som satt i gång ett
brunnsborrningsprojekt i dessa trakter
för att få fram vatten till de uttorkade
risfälten. Det är utmärkt. Men för omedelbart
avhjälpande av nöden behövs
naturligtvis också ris och säd.

I SIDA:s anslagsframställning och det
projekt, »Planer för det bilaterala biståndet»,
som givits ut pekar man på
de hastigt uppkommande behoven på
grund av den indiska hungersnöden
som föranlett insatser på över 12 miljoner
kronor. Detta belopp har täckts av
insamlingsmedel ur »Sverige hjälper»-fonden. Denna har därmed i det närmaste
tömts. Det måste observeras att
de reservationer som SIDA anmälde för
ett år sedan nu genom en aktivering av
biståndshjälpen helt har använts.

Vid årsskiftet gjorde professor Gunnar
Myrdal ett uttalande, i vilket han
framhöll missionens sätt att arbeta såsom
föredömligt. Det är klart att svensk
mission för sina insatser på undervisningens
och sjukvårdens områden, lika
väl som i den direkta evangelisationsverksamheten,
haft att helt lita till personlig
offergärning och till frivilliga
gåvor från hemmamissionens sida och
därför också måste utföra sin gärning
på ekonomiskt bästa möjliga sätt.

Tidningen Sunt Förnuft hade i höstas
en jämförelse mellan ett SIDA-projekt
i Tunisien och ett sjukhusbygge i Evangeliska
Fosterlandsstiftelsens regi i Indien
och kom till det resultatet, att
missionen kunde bygga för tiondelen
av det belopp som SIDA och byggnadsstyrelsen
kommit upp till.

Givetvis skall man vara ytterst försiktig
med jämförelser och framför allt
med generaliseringar. Man kan dock
inte förneka att frivilligorganisationerna
och främst missionen i högsta potens
kan basera sitt arbete på idealitet
och personlig offergärning och kan bygga
och arbeta billigare än ett statligt
verk. Detta leder till den tanke som
gång på gång förts fram i motioner från
bl. a. riksdagens kristna grupp att man
i ökad omfattning bör låta lämpliga projekt
i avsedda områden utföras i dessa
missioners regi och med anslag från
SIDA. Denna utväg har kommit till rätt
stor användning under senare år.

SIDA redovisar sålunda för budgetåren
1962/63 fram till 1965/66 anslag för

Fredagen den 20 januari 1967 fm.

Nr 3

nämnda ändamål genom svensk mission
på respektive 0,5, 1,8, 0,7 och 2,1 miljoner
kronor. För det innevarande budgetåret
torde beloppet hittills vara cirka
1 miljon kronor.

För närvarande ligger hos SIDA icke
behandlade ansökningar från svenska
enskilda organisationer — i huvudsak
missionen — på närmare 8 miljoner kronor,
som inte torde kunna beviljas under
innevarande budgetår och, om regeringens
förslag går igenom, inte heller
under 1967/68.

För SIDA skulle nedskurna anslag få
svåra konsekvenser, och detsamma kan
sägas, om missionsorganisationerna blir
utan stöd. Jag hoppas alltså att utvägar
öppnas för en viss utökning av hjälpen.
Det var glädjande att få notera att utrikesministern
för en stund sedan uttalade
att »den fond av erfarenhet och
förtroende som missionsorganisationerna
har skaffat sig skall vi också i fortsättningen
använda oss av i den bilaterala
hjälpverksamheten».

Vid tidigare omnämnda statsutskottsbesök
i höstas hos bl. a. Världshälsoorganisationen
fick vi bekräftat, att än
mera brännande än penning- och kostnadsproblemet
är frågan hur man skall
få fram människor till verksamheten.
Detta är ett starkt stöd för tanken att
i så stor utsträckning som möjligt anlita
frivilliga och ideellt inspirerade
krafter. I en rad europeiska länder såsom
Österrike, England, Holland, Belgien
etc. gör man mycket mera för att
underlätta sådana frivilliga krafters engagemang
i u-hjälp sarbetet.

Den svenska u-hjälpen är nu uppe
i knappt en tredjedels procent av bruttonationalprodukten
mot en genomsnittssiffra
för de olika länderna i världen
av 0,7 procent. Detta innebär att
Sverige skulle behöva bidra med fyra
gånger så mycket som vad nu är fallet
för att nå upp till sådana siffror som
redovisas av exempelvis Japan och Österrike.

Det är sant att vi har kommit in i ett

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

n kärvt ekonomiskt läge som i olika av[-
seenden manar till försiktighet. Jag
l- skall heller inte här fastlägga någon
ökningssiffra, men vill gärna slå fast
att vår skyldighet är att göra så myce
ket vi kan för att avhjälpa nöden hos

a de fattiga folken. Jag tror att vi har

k en mycket stor del av vårt lands befolk>-
ning med oss i denna avsikt. Det vore
i- tacknämligt om vi härutinnan kunde
!- nå ett samförstånd.

I- Den andra frågan jag ville beröra
gäller den pågående omarbetningen av
å grundskolans läroplaner, speciellt vad

n gäller kristendomsundervisningen, och

r i samband därmed de opinionsyttringar
r som framkommit.

i- För någon vecka sedan hade en av
D våra större sydsvenska tidningar en ari-
tikel med storrubriken »Kristendomen
h tas bort från skolschemat». Någon månåd
tidigare hade de 41 lärarnas uppb
rop om att slopa kristendomsämnet på
3‘ låg- och mellanstadierna begåvats med
lielsidesrubriken »Slopa kristendo5-
men!». Man är tydligen i färd med att
> propagera för betydande ändringar i
n de mål och riktlinjer för den obligatot-
riska skolan, som fastställdes av riks11
dagen 1962.

1'' För det första skall sägas, att de 41
tf lärarna naturligtvis utanför skolan har
i" samma rätt att argumentera för sina
le åsikter som alla andra. För det andra
i- liar emellertid den läroplansrevision
1- som nu förberedes inom skolöverstyreltt
sen — och som även är avsedd att beröra
kristendomsämnet — som utgångspunkt
just de av riksdagen fastställda
>e riktlinjerna för grundskolan,
t- De 41 lärarna kräver, att morgonsam n-

lingarna skall vara objektivt planerade
''1- och befrias från »böner, psalmsång och
It andra kulthandlingar». I fråga om läro~a
planen menar de att den »på intet sätt
et definierat begreppet objektiv undervism
ning; är det fråga om opartisk, neutral
s- eller vetenskapligt objektiv undervisning?»
— frågar dessa lärare.

It Beträffande morgonsamlingarna har

Nr 3

Fredagen den 20 januari 1967 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

riksdagen i enlighet med ecklesiastikministerns
förslag sagt, att de skall vara
objektivt planerade. Detta betyder att
även andra morgonsamlingar än kristna
kan förekomma: lyriska, musikbetonade
etc. Men i de kristna morgonsamlingarna
i grundskolan får — liksom förut
— psalmsång, bibelläsning och bön förekomma.
Elev kan på föräldrarnas begäran
»befrias från att deltaga i morgonsamling,
om skäl äro därtill». Att inte
ännu — i grundskolans femte år — anvisningar
för morgonsamlingarna utfärdats
av skolöverstyrelsen är mer än
underligt, i synnnerhet som exempelsamlingar
för olika slag av morgonsamlingar
finnes och även delgivits lärarna.
■—• Dessa exempelsamlingar lär nu vara
under tryckning.

De 41 lärarna som vill ha bort den
etiska fostran från kristendomsämnet
•—• där den enligt min mening helt naturligt
bör hemma — och i stället lägga
den till hembygdskunskapen, liksom bibelkunskapen
till svenskämnet, vill ha
en annan definition på objektiviteten.
Läroplanen säger i fråga om densamma:
»---undervisningen skall vara ob jektiv

i den meningen att den meddelar
sakliga kunskaper om olika trosåskådningars
innebörd och innehåll utan att
auktoritativt söka påverka eleverna att
omfatta en viss åskådning.» Beträffande
kristendomsundervisningens objekt säger
läroplanen: »Skolans religionsundervisning
måste i första hand vara en

undervisning om kristendomen.---

Framför allt bör undervisningen ge dem
en samlad bild av Jesu person, hans liv
och förkunnelse.»

Så långt läroplanen.

Den 14 december 1965 i samband med
ett interpellationssvar i denna kammare
angående granskningen av läroböcker i
ämnet kristendomskunskap sade jag sammanfattningsvis
: »Den objektivitet i kristendomsundervisningen,
som vi principiellt
är ense om, betyder — som jag ser
det — i lärobokens mening för det
första respekt för saken och för det

andra respekt för individen. Saken, objektet,
skall meddelas eleverna, och detta
objekt är i första hand kristendomen
och i andra hand andra religioner. Förkristendomen
är enligt läroplanen objektets
innehåll framför allt en samlad
bild av Jesu person, hans liv och förkunnelse.
Och för denna bild måste
Bibeln användas. Bibeln i centrum! Ges
inte detta innehåll har man brustit mot
sakligheten i objektiviteten. Det andra
i objektiviteten är respekt för individen.
Undervisningen får inte vara påtryckande,
proselytvärvande. Men den får
inte heller ta som sin uppgift att undergräva
kristen tro.»

Den samkristna namninsamlingen,
som fick mer än 2,1 miljoner underskrifter,
blev sedermera föremål för en
vetenskaplig prövning av forskare vid
Göteborgs universitet. Genom en kartläggning
av opinionen kom man därvid
fram till att endast 18 procent av hela
folket skulle vilja minska utrymmet för
kristendomsämnet medan 81 procent
anser att detta bör ha samma utrymme
som nu eller större.

Den läroplansöversyn som nu företages
får enligt min mening således inte
resultera i någon minskning av den av
riksdagen beslutade tidsramen för kristendomsämnet.
När man från skolöverstyrelsen,
enligt informationer som vi
i Kristna gruppen bar erhållit, vill låta
ämnet i vissa delar samverka med andra
orienteringsämnen för att häva isoleringen
är det dock ingenting att säga
därom. Vi skulle härigenom få ett gemensamt
timtal på mellanstadiet för
samtliga orienteringsämnen, och fördelningen
av undervisningstiden mellan de
olika ämnena skulle ske efter anvisningar.
Liknande skulle förhållandet bli på
lågstadiet i fråga om kristendomskunskap
och hembygdskunskap. Det kan
således inte vara tal om »slopandet av
kristendomen på låg- och mellanstadium»
men väl om en samordning, i
vilken kristendomsämnet dock får behålla
sin givna tid. Ämnesbunden un -

Fredagen den 20 januari 1907 fm.

Nr 3

dervisning i kristendom skall alltfort
gälla för bibelkunskapen.

Högstadiet, som har ämneslärare, ligger
i fråga om översynen längre fram
i tiden. Vissa försök utföres på lärarhögskolorna
under de närmaste tre
åren. Härvid bör man gå fram med försiktighet.
Någon minskning av den av
riksdagen föreskrivna tiden bör inte
heller få förekomma.

Herr talman! Den här behandlade frågan
om kristendomsundervisningen i
grundskolan har ju ännu inte kommit
på riksdagens bord. Då läroplanerna är
under översyn och viss presspolemik
redan förekommit har jag emellertid ansett
det lämpligt att något beröra dessa
spörsmål. Inte minst i denna motsatsfulla
tid med tragiska utvecklingstendenser
på vissa ungdomsområden är det
av vikt att skolans fostrande undervisning
blir rätt upplagd.

I detta anförande, under vilket herr
andre vice talmannen övertog ledningen
av förhandlingarna, instämde herrar
Berglund och Rimmerfors (båda fp).

Fru IiYDING (k):

Herr talman! Först vill jag något
uppehålla mig vid barnstugeverksamheten
och servicen och det ekonomiska
stödet till barnfamiljerna.

Om dessa viktiga frågor ligger en
varmt om hjärtat och man är uppriktigt
intresserad av att få en snar och
tillfredsställande lösning av dem, blir
man sannerligen inte glad när man i år
läser statsverkspropositionen. Som ett
litet plåster på såren framhåller departementschefen
att kostnaderna för de
olika former som nu finns för ekonomiskt
stöd till barnfamiljerna har fördubblats
på en femårsperiod. Är avsikten
med detta att barnfamiljerna skall
bli imponerade och därmed vara nöjda,
eller tror man sig kanske genom vissa
förändringar i regeringen kunna skyla
över eftersläpningen på familj ep olitikens
område? Nej, utvecklingen i vårt
samhälle går så snabbt och är av så -

Vid remiss av statsverkspropositionen m. in.

t dan karaktär att barnfamiljerna i dag
verkligen inte är och inte heller har
;- någon anledning att vara till freds.

11 För att ytterligare försvara varför
man inte heller i år ger barnfamiljerna
e ökat stöd hänvisar man återigen till
familjepolitiska kommittén, som håller
v på med en utredning av problemen.
e Dessutom tillägger man att denna kommitté
beräknas avlämna ett betänkande
l" i år, och på grundval härav ämnar man
1 genomföra en familjepolitisk reform under
budgetåret 19G8/69. Ja, vi vet aller
sammans att det i år är ett så kallat

k mellanår och att det nästa år är riks ■''

dagsmannaval. För att barnfamiljernas
a standard inte skall behöva sacka efter
>- alltför mycket måste emellertid något
i- ske även i år. Jag anser att barnbidrad
gen måste höjas och samtidigt också
helst indexregleras, jag undrar dessutom
hur länge bostadsrabatterna skall
utgå med oförändrade belopp under det
att hyrorna fortsätter att stiga och allt
’ fler löntagare mister möjligheten att
erhålla familjebostadsbidrag till följd
av mycket blygsamma lönehöjningar.
Och hur länge måste vi behålla kineseriet
då det gäller bestämmelserna för
bostadsrabatter — trångboddhetsregeln,
a zonindelningen och mycket annat som
jag inte skall gå närmare in på vid detta
tillfälle,
n

£_ Man blir litet fundersam när man i
h statsverkspropositionens bilaga nr 7 på
[r mer än ett ställe läser att betänkandet
ir från familjepolitiska kommittén beräktt
nas komma innevarande år, under det
r_ att man om man läser riksdagsberättel|e
sen, d. v. s. berättelsen om vad i rikets
3. styrelse sig tilldragit, finner en uppgift
r_ om att denna kommittés utredningsarbelj_
te beräknas pågå under hela 1968. Hur
U står det till med beräkningarna? Vilken
a> uppgift är den korrekta?

>a I och för sig anser jag att det är
la verkligt hög tid att komma fram till ett
:i- samlat grepp beträffande det ekonomisrt
ka stödet till barnet och familjen. Vi
å- måste slippa denna många gånger näs -

Nr 3

Fredagen den 20 januari 1967 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

tan ogenomträngliga djungel av olika
bidragsformer av än det ena och än
det andra slaget, ty detta tillstånd medför
ju att många människor på grund
av bristande kunskap och information
kan gå miste om bidrag som de är fullt
berättigade till.

Fru Ekendahl talade i går just om information
i dessa frågor och om att vi
skall ta massmedia till hjälp. Jag är
helt överens med henne på denna punkt
men tycker att vi också bör försöka förenkla
och samla begreppen. Här är
verkligen en radikal omläggning på sin
plats, och jag hoppas att familjepolitiska
kommittén kommer att göra en stor
insats härvidlag.

Beträffande barnstugeverksamheten
har, som alla känner till, statsbidragsbestämmelserna
ändrats och bidragen
höjts under både 1963 och 1966. I dag
finns det 13 000 daghemsplatser —- en
skandalöst låg siffra som vi helst borde
tala tyst om. Enligt vad som nu framkommit
har kommunerna, givetvis tack
vare bättre statsbidrag och även andra
påtryckningar, redovisat planer på cirka
20 000 nya platser fram till den sista
juni i år. Enligt statsverkspropositionen
är det av olika anledningar inte troligt
att dessa planer kan förverkligas inom
den angivna tiden, vilket jag i så fall
mycket beklagar, då dessa platser verkligen
behövs, om vi inom någorlunda
överskådlig tid skall kunna hinna i kapp
på detta område. Man räknar nu i stället
med att kanske 10 000 till 12 000
nya platser skall bli färdiga till nästa
budgetår, och även om detta platsantal
är högre än någonsin tidigare kan man,
mot bakgrunden av det skriande behovet,
dock inte vara till freds. Jag menar
därför att vi inte för ett enda ögonblick
får släppa uppmärksamheten på
detta problem — det kommer att vara
mycket brännande för många och långa
år framåt.

Jag anser vidare att en mycket bidragande
orsak till att det är svårt att
få se de uppgjorda planerna ute i kommunerna
förverkligade är, att kommu -

nerna, trots goda statsbidrag för anordnandet
av barnstugor, ofta måste göra
dryga ekonomiska uppoffringar för driften
av dem. Därför tror jag att man
mycket noggrant måste överväga socialstyrelsens
förslag att höja driftbidraget
från 1 600 till 2 200 kronor per
plats och år för daghem och gemensamma
barnstugor och från 600 till 1 000
kronor per plats och år för fritidshemmen.
Annars kan det hända, att kommuner,
som i och för sig är mycket positivt
inställda till en utbyggnad av
barnstugeverksamheten, av ekonomiska
skäl tvingas att avstå härifrån. Kommunalskatten
är redan så hög i de flesta
kommuner, att man förstår kommunernas
betänkligheter mot att ytterligare
höja skatten. Inte heller är det
möjligt, i varje fall inte så länge som
de allmänna barnbidragen ligger kvar
på nuvarande otillräckliga nivå, att höja
föräldraavgiften hur mycket som
helst.

Fru Gärde Widemar talade i går kväll
varmt för familjedaghemmen. Sådana
bör finnas som ett komplement — det
anser även jag. En under förra året företagen
undersökning av familjedagliemsverksamheten
visade emellertid en
sådan provkarta på de mest skiftande
förhållanden när det gäller familjedaghemmens
skötsel och anordningar i övrigt,
att jag inte anser det vara korrekt
att lämna ens ett ynkligt litet statsbidrag
till denna verksamhet. Man bör
avvakta den fördjupade granskning av
verksamheten som kommer att avslutas
i år, innan man tar ställning till denna
fråga. Jag vill därför beträffande familjedaghemmen
upprepa vad jag sade
här i kammaren förra året: Låt oss först
skapa ordning, reda och fasta normer
för denna verksamhet och sedan ge ett
rejält tilltaget statsbidrag också till familjedaghemmen
!

Om vi kunde bygga ut barnstugorna
i en sådan takt, att vi inom rimlig tid
fick det antal platser som motsvarar
behovet — åtminstone rent teoretiskt
är detta möjligt -—- så återstår likväl

Fredagen den 20 januari 1967 fm.

Nr 3

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ett annat område, där vi verkligen befinner
oss på efterkälken och där vi
omgående måste se till att åstadkomma
en förbättring. För att över huvud taget
kunna tala om jämställdhet och valfrihet
måste vi utan något som helst
dröjsmål med allvar och med all den
kraft vi kan uppbringa ta itu med de
servicefrågor, som ligger utanför barnstugeverksamheten.
En samhällelig service
i form av kollektivhus, servicecentraler,
kommunala barnpensionat
o. s. v. saknas praktiskt taget i vårt land.
Detta är likväl ett nyckelområde. Här
kommer även ett annat problem in i
bilden, ett problem som berör inte enbart
kvinnorna utan hela samhället och
som är av vital betydelse. Jag tänker
på arbetskraftsfrågan.

Serviceinstitutionernas öde ligger
främst i kommunernas händer, men
statsmakterna kan härvidlag på många
sätt, inte minst genom en prioriterad
långivning, lämna en avsevärd stimulans
till kommunerna.

Vi har länge haft brist på arbetskraft
här i landet. Vi har gjort och vi gör
fortfarande stora insatser av både ekonomisk
och annan art för att utifrån
täcka denna brist. Men tänk om vi ville
förstå, att vi också borde göra liknande
insatser för att tillvarata den stora arbetskraftsresurs,
som finns inom vårt
eget land och som kvinnorna utgör.
Kvinnorna brukar kallas för en arbetskraftsreserv,
men jag föredrar att använda
ordet resurs. Den dolda arbetslösheten
bland kvinnorna beräknas till
100 000. Vi saknar emellertid en ordentlig
kartläggning av detta område, trots
att vi från vårt håll flera gånger både
motionsvis och på annat sätt begärt en
sådan.

Det finns som jag nämnde flera skäl
till att kvinnorna stannar hemma. Det
är att märka att majoriteten av dem som
icke förvärvsarbetar icke är småbarnsmödrar
som saknar barntillsyn och därför
måste vara hemma.

En av anledningarna till att kvinnorna
i så ringa utsträckning förvärvsar -

betar här i landet är just den obefintliga
servicen. Man kan inte räkna med
att de hemmaarbetande kvinnorna skall
intressera sig för att gå ut på arbetsmarknaden
om inte de mest elementära
kraven på service äntligen uppfylls.
Först när vi får denna självklara service
utbyggd kan man, tror jag, räkna
med att andra nödvändiga åtgärder för
att tillvarata den kvinnliga arbetskraften
skall ge bättre resultat. Jag tänker
då bl. a. på vuxenutbildningens intensifiering,
på omskolningsbidrag, som skall
utgå till gifta kvinnor oavsett vad mannen
tjänar, stimulansbidrag till geografisk
rörlighet, som bör utgå även till
familjer där hustrun är arbetslös. Bättre
stimulans kan ges till icke yrkesverksamma
kvinnor för att de skall skaffa
sig en icke könsbunden utbildning. Det
alternativ man i dag kan erbjuda de
allra flesta hemmavarande kvinnor är
sannerligen inte så lockande. De erbjuds
två arbeten, t. o. in. på heltid, det ena
oavlönat och det andra vanligen lågavlönat.
På detta område finns det verkligen
plats för initiativ och för en betydande
satsning när det gäller den
samhälleliga servicen. Vi skall komma
ihåg att en sådan satsning kommer att
visa sig vara en mycket god investering
och ge mångfalt i utbyte.

När vi nu måste förbättra den samhälleliga
servicen på alla områden sa
måste vi också se till att vi gör det möjligt
för människor att utnyttja den. Givetvis
skall man för denna service betala
tjänsterna till självkostnadspris.
Men de som bäst av alla behöver dessa
tjänster återfinns inte sällan bland de
minst ekonomiskt bärkraftiga grupperna;
bland barnfamiljerna och främst
då bland barnfamiljer med ensamstående
föräldrar. Förutom utbyggnaden
av serviceorganen behöver dessa grupper
ett ekonomiskt stöd, och det skall
vara baserat på barnet och inte på föräldrarnas
civilstånd: äktenskapet får
inte längre som nu ekonomiskt privilegieras.
Om vi glömmer bort detta eller
blundar för att den ena komponenten

Nr 3

Fredagen den 20 januari 1967 fin.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

är lika viktig som den andra i detta
komplex är det fara värt att servicehotell
och kollektivhus kommer att bli tillgängliga
enbart för högavlönade och
att de övriga tvingas kvar i samma
hopplösa situation som nu. Därför är
det också så viktigt med ett ordentligt
höjt barnbidrag.

Herr talman! Familjepolitiken i ett
samhälle som vårt måste bygga på principen
om likställighet mellan könen
och ekonomiskt oberoende för varje
vuxen människa liksom skyldighet för
envar arbetsför medborgare att svara
för sin egen försörjning. Äktenskapet
får inte privilegieras ekonomiskt. Däremot
är det nödvändigt att samhället
övertar en mycket större del av kostnaden
för barnen än nu.

Herr EKSTRÖM i Iggesund (s):

Herr talman! Liksom under tidigare
år har jag för avsikt att beröra några
kommunala spörsmål, men först några
ord om bostadsfrågan. Den upptog av
naturliga skäl en mycket stor del av
den politiska debatten under föregående
år. En exceptionellt dålig vinter
och svårigheter att få fram byggnadskreditiv
i tillräcklig omfattning till färdigprojekterade
byggen gjorde att vi
tyvärr under hela förra året hade en
avsevärd eftersläpning i fråga om igångsättning.
Oppositionen försummade
sannerligen inte något tillfälle att peka
på differensen mellan det av riksdagen
uppställda programmet på 92 000 lägenheter
och den faktiska igångsättningen.
När bostadsstyrelsen nu i dagarna
redovisat de preliminära siffrorna
för slutresultatet vid årsskiftet har
av någon anledning debatten tystnat.
Det har nämligen visat sig att den totala
igångsättningen kan uppskattas till
91 500 lägenheter enligt den allra färskaste
uppgiften, daterad den 12 januari
i år. Det måste man väl ändå säga överensstämmer
med målsättningen ganska
väl. De statistiska uppgifter som bostadsstyrelsen
lämnat har visserligen

tagits in som nyhetsmaterial i tidningspressen,
men jag har inte kunnat konstatera
att man haft något större intresse
av att kommentera rapporten på ledarsidorna.

Under gårdagens debatt här i riksdagen
kommenterade en av oppositionspartiernas
företrädare att vad som
inträffade under fjolårets sista månader
endast var, som orden föll, »att
man skrapat litet i marken ute på byggnadsplatserna».
Jag vet inte vilket underlag
talaren hade för ett sådant generellt
påstående. Bostadsstyrelsen har i
varje fall inte någon statistik över hur
långt man hade hunnit i fråga om grävning,
schaktning, murning av grunder
och gjutning av grundsulor. För mig
finns det fortfarande bara ett sätt att
bygga hus på, och det är att börja på
marken!

Nu är det verkligen att hoppas att berörda
myndigheter tillsammans med
kreditinstituten i år skall lyckas komma
fram till en arbetsrutin som signalerats
och som möjliggör en kontinuerlig
överblick av de byggnadsprojekt som
är färdiga att igångsättas vid olika tidpunkter
under året samt att en nödvändig
samordning av kredittilldelningen
kan ske.

Av årets finansplan framgår att kommunernas
verksamhet fortsätter att expandera
men att ökningstakten i konsumtionen
under det gångna året så gott
som helt härledes från att huvudmannaskapet
för vissa samhällsuppgifter har
överflyttats från stat till kommun. Investeringarna
däremot bär volymmässigt
stigit mindre än genomsnittet tidigare
under 1960-talet.

Detta kan ingalunda tagas som intäkt
för att behoven skulle ha minskat, utan
det är förvisso den bristande tillgången
på kapital som är orsaken. På grundval
av de förfrågningar som på sedvanligt
sätt gjorts hos kommunerna under den
gångna hösten räknar man i finansplanen
med en ökning av de kommunala
investeringarna på 11,5 procent under

Fredagen den 20 januari 1967 fm.

Nr 3

Vid remiss av statsverkspropositionen m. in.

innevarade år. Med hänsyn till effekten
av de särskilda åtgärder som föreslås,
införandet av en invevsteringsavgift,
har man dock stannat vid en volymmässig
ökning på 8 procent.

Det kunde vara mycket att säga om
det föreliggande förslaget till förordning
om investeringsavgift, men såvitt
kan bedömas torde den vara nödvändig.
Redan nu måste emellertid framhållas
att den möjlighet till dispens som
16 § i förslaget till förordning innehåller
säkerligen måste användas när »läget
på arbetsmarknaden påkallar det
eller andra synnerliga skäl föreligger».

Givet är att ansökningarna om befrielse
från erläggande av avgift kommer
att bli många, och avgörandena kommer
säkerligen att bli besvärliga. Sannolikt
kommer det endast att i ett fåtal
fall inträffa att investeringsavgiften erlägges.
Detta har tydligen också förutsatts,
eftersom avgiften har beräknats
inbringa endast 1 miljon kronor till
statsverket. Det är det formella belopp
som uppförts i budgeten.

Även om man för närvarande måste
förstå att finansministern inte tagit till
denna drastiska åtgärd, om han inte
hade bedömt situationen som synnerligen
allvarlig, kan man likväl ej undgå
att bysa farhågor för vad som kan inträffa
den dag då investeringsavgiften
avskaffas och de uppdämda behoven
skall tillgodoses. Då kan det uppstå en
besvärlig situation både på arbetsmarknaden
och i fråga om kreditförsörjningen.
Samtidigt kan man dock inte
bortse från att det vid en avsevärd
dämpning av konjunkturerna här i landet
kan vara till fördel att ha vissa projekt
färdiga att sätta i gång utan onödig
tidsutdräkt.

Vad som verkar oroande ur kommunal
synvinkel när man läser finansplanen
är att den enkät som gjorts bland
kommunerna visar att fastighets- och
markförvärven beräknas minska med
300 miljoner kronor från 1966 till 1967.
Detta är illavarslande, eftersom ändå

många hyser förhoppningen att kommunernas
tillgång på mark skall öka
för att möjliggöra en effektiv planering
för bostadsbyggande, industrier och
andra ändamål. Även här torde man ha
anledning dra slutsatsen att det ingalunda
är kommunernas ambition som
minskat, utan att det säkerligen är bristen
på kapital som tar sig detta uttryck.

Det är verkligen angeläget att kommunerna
bereds ekonomiska resurser
så att de kan skapa en erforderlig
markreserv för att kunna fullfölja sina
viktiga uppgifter inom samhällsbyggandet
på ett effektivt sätt. Det är alltså
i högsta grad brådskande att ett statligt
stöd till kommunerna för markförvärv
kommer till stånd. Denna fråga
har emellertid ett intimt samband med
andra markpolitiska frågor,i vilka riksdagen
förväntar förslag från regeringen.
Ett beslut om indragning till staten
av markvärdesvinster bör öka möjligheterna
att lämna kommunerna de krediter
som är erforderliga. Det hade följaktligen
varit önskvärt att i varje fall
en blygsam början kunnat inledas under
det kommande budgetåret till skapandet
av en marklånefond. .Tåg vill
framhålla detta eftersom regeringen ansett
det vara nödvändigt att avsätta 500
miljoner till en ny statlig fond för näringslivets
utveckling. Det är, som jag
tidigare framhållit, angeläget att kommunerna
ges möjligheter att bedriva en
aktiv markpolitik. Jag är väl medveten
om de faror som kan föreligga om en
alltmer vittförgrenad specialdestination
av kreditmarknaden införes, men jag
anser likväl att en aktivisering av markpolitiken
är i hög grad påkallad.

Det finns emellertid även glädjande
drag i den kommunala utvecklingen.
Jag syftar då på kommunernas inkomstsida.
Skatteinkomsterna har under
det gångna året ökat med nära
25 procent såsom en följd av dels stigande
skatteunderlag och höjning av
den genomsnittliga utdebiteringen —
det sistnämnda givetvis inte särskilt

Nr 3

Fredagen den 20 januari 1967 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

glädjande! — dels de väsentligt ökade
bidrag som staten lämnar kommunerna.
Statens kostnader för skatteutjämning
enligt 1965 års förordning har på
grund av den automatik som är inbyggd
i systemet ökat från cirka 900 miljoner
första året till beräknade 1 240 miljoner
för det kommande budgetåret.

Denna inkomstöverföring är synnerligen
väl motiverad, inte minst på
grund av de ökade kostnader kommunerna
har fått vidkännas genom det
ständigt växande samhällsengagemanget
men även på grund av, som jag tidigare
framhållit, överflyttning av vissa
uppgifter från staten till kommunerna
och i första hand till landstingen.

Trots den pessimism som kanske kan
spåras i något av vad jag anfört, måste
jag ändå erkänna att många kommuner
numera stabiliserat sin ekonomi, vilket
framgår av storleken på den s. k. överföringsposten
från drift- till kapitalbudgeten
i de under hösten fastställda
utgifts- och inkomststaterna. Det gäller
emellertid för kommunerna att kanske
i ännu högre grad än tidigare ge sig i
kast med den långsiktiga planeringen.
Det föreligger oftast alltför stora brister
när det gäller en vettig samordning
mellan den fysiska och den ekonomiska
planeringen. Intresset för långtidsbudget
är fortfarande på sina håll tämligen
svagt. Det är ganska häpnadsväckande
när man fortfarande möter resonemanget
att det med hänsyn till rådande
ovissa förhållanden i fråga om skatteunderlag,
arbetsmarknad, krediter och
mycket annat lönar sig föga att lägga
ned arbete på en flerårsbudget som man
ändå inte kan följa. Man menar följaktligen
att det räcker med den utgiftsoch
inkomststat som man enligt kommunallagen
eller landstingslagen är
skyldig att upprätta för det kommande
året. Vad som därefter följer: den dagen,
den sorgen!

Svenska kommunalarbetareförbundet
har helt nyligen presenterat en skrift,
Entreprenadfrågan, vilken avslöjar sto -

ra brister när det gäller kommunernas
handlande i ekonomiska ting. Visserligen
måste man tyvärr konstatera
att det i skriften finns många överdrifter
och förhastade slutsatser, men på en
punkt vill jag helt instämma, och det
gäller vad som sagts om behovet av att
kommunerna själva etablerar starka
företag som kan konkurrera med det
som i skriften betecknas som »anläggnings-
och konsultjättarna». Kommunerna
rekommenderas att om de är för
små gå tillsammans för att skapa företag
som i kommunal regi projekterar
och driver anläggningsarbeten. Om inte
kommun in delningsformen förverkligas
i den takt som väl ändå statsmakterna
hoppades på när principbeslutet fattades
i februari månad för snart fem år
sedan, så borde det vara angeläget att
kommunerna åtminstone i fråga om bostadsbyggandet
inom blocken skapade
gemensamma aktiebolag eller stiftelser.
Detta är helt i linje med det uttalande
som Sveriges allmännyttiga bostadsföretag,
SABO, gjorde under fjolåret.

Herr talman! Jag nämnde tidigare i
förbigående förslaget om en statlig utvecklingsfond
för näringslivet. Jag skall
avstå från att orda särskilt mycket om
denna, eftersom frågan ju varit föremål
för eu ingående diskussion under
den tidigare delen av remissdebatten.
Jag kan ändå inte underlåta att uttrycka
min förvåning över att man på ansvarigt
håll inom näringslivet varit så
snabb att utdöma förslaget och ansett
det endast vara »ett politiskt jippo».
Även högerpartiets ledare här i kammaren
ansåg att han kunde rubricera förslaget
på det sättet. Att vissa delar av
den politiska oppositionen omedelbart
visste var man skulle stå var ju inte
överraskande, men att representanter
för det svenska näringslivet utan att
närmare känna till utformningen av
fonden kunnat ställa sig kallsinniga och
kritiska är förvånande.

500 miljoner är ett avsevärt belopp
men får ses som ett tecken på den be -

Fredagen den 20 januari 1967 fm.

Nr 3

kymrade syn regeringen för närvarande
har på vårt näringsliv. Att samhället
måste vidtaga åtgärder är säkerligen för
många uppenbart. Det räcker tydligen
inte med de metoder vi hittills huvudsakligen
tillämpat, nämligen en aktiv
arbetsmarknads- och lokaliseringspolitik,
utan något därutöver måste till. Den
bransch som för närvarande kanske
mest är föremål för en revolutionerande
omdaning är skogsindustrien, och
även om vi i det län jag representerar
ännu inte fått känna verkningarna härav,
behöver man inte betraktas som någon
särskilt stor pessimist, om man hyser
onda aningar. Det är inte någon
överdrift att påstå att det är hart när
svindlande belopp som behövs för att
våra skogsindustriföretag skall kunna
rationalisera och vidareutveckla sin
produktion i den omfattning som är
nödvändig.

Av en artikel som strax före årsskiftet
publicerades i en tidskrift framgick
att elva börsnoterade skogsindustriföretag
under åren 1960—1965 investerat
sammanlagt 2 437 miljoner kronor i anläggningar.
Då är ju 500 miljoner inte
så särskilt mycket och borde inte väcka
så stor oro som blivit fallet på den borgerliga
kanten. Med den förstnämnda
siffran för ögonen förstår man, att det
i fortsättningen blir nödvändigt med
ett kollektivt sparande som engageras i
den form av kreditgivning och risktagande
som halvmiljardfonden innebär.
Det kommer att medföra, hoppas jag,
en samverkan mellan stat och näringsliv
och därigenom även ett medinflytande
och en allmän insyn från samhällets
sida. Vi får avvakta och se hur
denna samverkan i praktiskt handlande
föreslås utformad i den kommande
propositionen.

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! I årets statsverksproposition
har inrikesministern refererat
till vissa åtgärder som förutsättes i riktlinjerna
för den aktiva lokaliseringen.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

i- Han nämner forsknings- och utred4
ningsverksamhet rörande regionala frår
gor. Det gäller lokaliseringspolitikens
n mål och medel, dess möjligheter samt
l- de regionala förutsättningarna inom
v olika orter och regioner. Det gäller
i- även urbaniseringsprocessen och storn
stadsproblemen och det gäller servie
cens lokalisering samt vissa socioloi-
giska undersökningar i glesbygdsomti
rådena.

r Jag vill framhålla att det är mycket
angeläget att denna problematik tas
i- upp till skärskådande och att man verkligen
beaktar de olika orternas och rea
gionernas möjligheter till utveckling
r liksom deras förutsättningar att skapa
t arbetstillfällen och trivsel,
a Men hur är det i dag i många oma
råden? Vilket stöd ges från samhällets
r sida för att vissa orter, kommunblockscentra
exempelvis, skall få möjlighet
att utvecklas? Jag vill ta ett enda exempel,
kommunikationerna. En förut-
sättning för att en kommun skall kunt
na fungera, bjuda service etc., är att
det finns vägar till centralorterna. Det
e bör anses som ett rimligt krav att de
a olika delkommunerna har vägar till centralorten,
till skolorten. Det finns ana
ledning att ställa sig frågan hurdant
t samarbetet har varit mellan inrikesdei
partementet, ecklesiastikdepartementet
1 och kommunikationsdepartementet när
kommungränserna fastställdes och platsen
för högstadium bestämdes. Jag vill
i> vädja till herrar statsråd Johansson
eller Lundkvist, Edenman och Palme
att verkligen beakta dessa förhållanden
och medverka till att skapa bättre komr
munikationer.

Inför den nya situationen på arbetse
marknaden har inrikesministern vidare
i sin huvudtitel tagit upp en väsentlig
ökning av anslaget för omskolningsverksamheten.
Jag tror säkert det är
nödvändigt. Beträffande angelägenhet
ten av att människor som blir utan arbete
får utbildning för att gå över till
i. ett nytt arbete föreligger väl inte de -

Nr 3

Fredagen den 20 januari 1967 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

lade meningar. Jag vill dock ställa ett
par frågor. Den ena är: Finns det lärare
och instruktörer i tillräcklig utsträckning
för den ökade omskolningen?
Den andra frågan är: Finns det
arbete av det slag som omskolningen
utbildar folk för? I det senare fallet
har förhållandena tidigare inte varit
tillfredsställande.

En annan huvudtitel som jag gärna
vill kommentera på ett par punkter är
den som socialministern är ansvarig
för. På de första sidorna i denna lämnas
en redovisning av genomförda reformer.
Det tycks dock vara så att det
är en sak att genomföra reformer och
en annan sak att se till att de förs ut
i praktiken och kommer till allmänhetens
kännedom.

Tyvärr inträffar ibland att tillämpningen
av vissa avsnitt i försäkringslagen
enligt min uppfattning väsentligt
fjärmat sig från vad vi avsett när vi
beslutade om lagtexten. Jag har den bestämda
uppfattningen att det görs alltför
hårda bedömningar beträffande exempelvis
invaliditetsersättningar och
vårdnadsbidrag. Här är det fråga om
människor som besväras av svåra handikapp
men trots detta kämpar för att
göra en insats. De behöver dock ett
ekonomiskt tillskott. Invaliditetsersättningen
avser att ge bidrag just till de
extra kostnader som dessa personer får
vidkännas för sitt handikapp. Det finns
föräldrar som får göra stora extra arbetsinsatser
för svårt handikappade
barn. Enligt min mening ger försäkringslagen
utrymme för en liberalare
tolkning än vad som i dag många
gånger är fallet. Det skall inte vara så
att den som är inrymd i försäkringssystemet
skall behöva gå till socialvården
därför att försäkringslagen tolkas
på det sättet att den ersättning vederbörande
trodde att han eller hon skulle
få inte kan betalas ut.

En annan väsentlig sak är upplysningen
kring de sociala frågorna. Allmänheten
måste få bättre reda på re -

formernas innehåll, inte minst med
tanke på att vi så ofta gör förändringar
på dessa områden. För inte så länge
sedan har i pressen publicerats uppgifter
om att det finns ganska många som
helt enkelt inte känner till sin rätt när
det gäller att få familjebostadsbidrag.
Det har också framkommit att inkallade
personer inte fått de familjebidrag
de varit berättigade till, tydligen beroende
på att de personer som handlagt
dessa ärenden inom kommunerna
inte haft tillräcklig kännedom om beräkningen
av dylika bidrag. Skall sådant
verkligen få förekomma? Är det
inte de ansvariga myndigheternas skyldighet
att bedriva upplysning kring
dessa frågor så att alla får veta vilken
hjälp de är berättigade till?

Den annonskampanj som fördes före
nyår beträffande införandet av de nya
bestämmelserna om sjukförsäkringen
var enligt min uppfattning av mycket
stort värde. Den lämnade klara besked
till allmänheten, och jag anser att vi
behöver betydligt mer upplysning i den
stilen liksom mera brett upplagda upplysningskampanjer
i radio och TV.

Det kanske kan sägas att man inte
sparat på berömmet när det gäller redovisning
av de reformer som genomförts.
Det är något av den vackra folkhemsfasaden
som visats upp. Jag vet inte om
det är en ödets nyck att vi får tillgång
till eu ny bok samma dag som vi börjar
årets remissdebatt. Denna bok är en redovisning
av folkhemsfasadens baksida,
om jag så får uttrycka mig. Det gäller
»Den ofärdiga välfärden». Jag har inte
hunnit studera boken så noga, men jag
har fått det intrycket att den ger en
värdefull redovisning av de problem
som det kanske inte så ofta har talats
om när man mätt vår standard i biltäthet
och antal TV-apparater. Jag tror att
det är nödvändigt att rikta strålkastarna
på de problem, som redovisas i dr Inghes
bok, men också att vi på allt sätt försöker
att bringa dem till en lösning. Vi
måste helt enkelt se till att vår social -

Fredagen den 20 januari 1967 fm.

Nr 3

lagstiftning också fungerar i praktiken.
Vi måste mera inrikta oss på en lösning
av de enskilda människornas problem
och kanske mindre ägna tiden åt formaliteter
och som vi ibland kanske tycker
litet för mycket paragrafrytteri. Det går
inte att komma ifrån problemen. Vi
måste angripa dem.

Man kanske också undrar om vårt
samhälle verkligen har ansträngt sig att
komma till rätta med detta spörsmål. Vi
konstaterar att problemen finns, vi diskuterar
vissa lösningar, men vi måste
också på allvar diskutera åtgärder som
är förebyggande. Det finns även anledning
att diskutera resultaten av de åtgärder
som vidtas på skilda områden.

Jag har något studerat den utveckling
som redovisas i socialministerns huvudtitel
beträffande ungdomsvårdsskolorna,
varvid jag konstaterat att antalet tjänster
vid dessa är ungefär lika stort som
antalet elever. Vid en genomläsning tycker
man att detta är ganska mycket, och
man frågar sig om det är nödvändigt.
Jag kan emellertid inte göra några som
helst värderingar av denna sak. Det
skulle dock ha varit intressant om man
hade fått en redovisning av resultatet av
dessa skolors verksamhet. Man skulle
vilja veta hur det gått för de elever som
varit på skolorna, hur de har utvecklats
och hur de har lyckats i arbete och i
övrigt. Jag tror att det är angeläget att
vi något närmare ser på dessa frågor.

Till slut vill jag säga att jag är medveten
om att det är svårt att komma med
lösningar på dessa problem, men liksom
jag många gånger tidigare har sagt tror
jag att vi i betydligt större utsträckning
skulle ha möjlighet att göra något positivt,
om man ägnade mera tid åt problemen
i massmedia såsom TV och radio.
Om vi därtill ger ett större stöd åt
ungdomsorganisationerna, tror jag att vi
skulle kunna komma fram till en lösning
av problemen.

Herr FRANZÉN i Motala (s):

Herr talman! En stor del av denna

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

i. remissdebatt har ägnats åt trygghetsfråg
gorna. Detta är i och för sig inte så unn
derligt. Framför allt gäller det trygghet
för sysselsättningen. Det är en angelär
genhet som vi har all anledning att se
r synnerligen allvarligt på. Allvaret däri
vidlag går också markant igen i statsverkspropositionen.
En stor del av de
t pengar vi nu genom ökade skattebördor
t är beredda att pressa av medborgarna
i är just avsedd till att så långt möjligt
.- trygga den fulla sysselsättningen.

Det är i viss mån notabelt att även de
1 borgerliga partierna något mindre än
tidigare — även om det är motsträvigt
—• har lärt sig att förstå nödvändigheten
av en stabil arbetsmarknad, om nu denS
na förståelse är så ärligt menad. Reaktionerna
så snart det gäller konkreta åtl»
gärder, exempelvis den nu föreslagna
näringspolitiska fonden, är minst sagt
1 kyliga. Det är för övrigt inte så länge
sedan man ansåg att en betydligt större
1 arbetslöshet än vi nu har vore acceptabel
ur samhällsekonomisk synpunkt.
1 Det gäller nog för de borgerliga par*•
tierna att strama upp sig för att klara
1 sysselsättningsfrågorna. Alla som känv
ner till den borgerliga majoritetspolitie
ken på 1920-talet och i början av 1930-1 talet vet hur lätt man tog på sysselsätt *

ningspolitiken. Då om någonsin kunde
1 man tala om en låt-gå-politik.

Vi kan utläsa ur inrikesdepartementets
huvudtitel att de officiella arbetsj
löshetssiffrorna trots allt är ganska blyg1
samma, nämligen cirka 1,7 procent. Vi
kan emellertid samtidigt konstatera att
[( många åtgärder som från statens sida
^ har vidtagits motverkat en betydande
sysselsättningskris. Vi kan inte bortse
från att en sådan har förekommit på
t sina håll och att det även i framtiden

• kan bli sysselsättningssvårigheter. Man
bör inte misstro den officiella statistiken,
men vi vet att det finns en inte obetydlig
dold arbetslöshet. Ett faktum är
att många gifta kvinnor helt enkelt inte
efterfrågar arbete, eftersom de på för a

hand vet att på de flesta orter i landet

Nr 3

Fredagen den 20 januari 1967 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

finns inga sysselsättningsmöjligheter för
dem. På den punkten tror jag att man
kan vara kategorisk i sina bedömanden.
Under den kommande tiden kan vi säkerligen
inte inställa oss på en så överhettad
arbetsmarknad som vi under de
senaste åren har vant oss vid.

I detta läge av konjunkturavmattning
tar en del företag, tyvärr alltför många,
chansen att med gamla väl beprövade
metoder försöka göra sig av med en del
av sina anställda, som de inte anser vara
hundraprocentiga toppkrafter. Framför
allt kommer då den äldre arbetaren och
tjänstemannen i kläm. Ansvaret för de
anställda har på ett oroväckande sätt
luckrats upp, vilket många arbetsgivare
utan förbehåll erkänner. De säger klart
ifrån att detta är bekymmer som samhället
så småningom får klara ut. Det är
som sagt en gammal beprövad taktik,
men den har inte tillämpats så ofta under
den fulla sysselsättningens tid. Det
är inte någon särskilt snygg taktik, och
den skapar mycken onödig irritation
och oro ute på arbetsplatserna.

Strax före jul hade vi en debatt i kammaren
om situationen för den utländska
arbetskraften. Det sades därvid att tillströmningen
av utländsk arbetskraft väsentligt
ökat under 1966. Samma konstaterande
göres även i statsverkspropositionen.
Fn del åtgärder har vidtagits för
att skärpa kontrollen över den spontana
invandringen, men upplysning måste
också spridas om de sysselsättningssvårigheter
vi nu har. Det är viktigt att dessa
människor blir underkunniga om att
de, om de reser hit, troligen inte har
något annat att vänta än arbetslöshet. I
ett mera skärpt sysselsättningsläge struntar
företagen helt enkelt i att anställa
utländsk arbetskraft. Förutsättningarna
för utländsk arbetskraft är helt andra
nu än för bara ett par år sedan. Det
skulle rimma illa med våra intentioner
om vi skulle uraktlåta att tala om för de
människor som ämnar resa hit i hopp
om att kunna skapa sig en drägligare
tillvaro, att de kommer att mötas av be -

skedet att de inte kan beredas arbete.
Det är vår självklara plikt att förklara
för dem att vår arbetsmarknad har blivit
kärvare.

Jag nämnde att företagen numera använder
sig av gamla beprövade metoder
för att bli av med vissa av sina anställda.
Fn annan väl använd metod för att
slussa ut en del av de anställda ur företagen
är, att med hänvisning till verkliga
eller förmenta svårigheter göra stora
personalomflyttningar, som ger vederbörande
betydligt minskade förtjänster,
ibland upp till och kanske över 50
procent.

Det är inte alls ovanligt med reduceringar
av timlönen från 9—10 kronor
till 6—7 kronor, ja, till och med ännu
lägre timförtjänster. Man behöver inte
ha något större mått av fantasi för att
begripa, att den som hamnar i en sådan
situation så snart som möjligt — om
det nu finns möjligheter förstås — själv
slutar sin anställning till stor glädje för
arbetsgivaren, som då slipper vara ansvarig
för något avskedande och samtidigt
kommer ifrån permitteringslönen.
Svårigheterna vältras automatiskt
över på arbetstagarparten, som inte bara
mister sin permitteringslön utan även
och dess värre riskerar att bli avstängd
ifrån arbetslöshetskassan under fyra
veckor.

Jag är oviss om hur statsmakterna
skall kunna agera mot sådana här och
andra tvivelaktiga åtgärder, som alltmer
kommit i ropet ute på arbetsplatserna
och som man naturligtvis skarpt
reagerar emot. Skall samhället vara en
räddningskår, som alltid skall vara redo
att rycka ut och rädda företag som har
fått det besvärligt, så är det inte för
mycket begärt att samhället också kräver
vissa motprestationer.

Tryggheten i anställningen har på
sistone alltmer börjat oroa folk i näringslivet,
och i den oron blandas givetvis
betänkligheterna mot de ständigt
stigande löneklyftorna in. Det är bara
att konstatera att utvecklingen, trots re -

Fredagen den 20 januari 1967 fm.

Nr 3

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

sonemanget om minskade inkomstklyftor,
gått åt motsatt håll. På den punkten
finns anledning till skärpt uppmärksamhet.

Förra året motionerade jag och några
kammarkamrater om en utredning i syfte
att kartlägga hela låglönekomplexet.
Jag vet att denna utredning är tillsatt,
men det vore bra om den kunde skynda
på sitt arbete. Jag hoppas att inrikesministern
har denna fråga under uppsikt
och gör vad han kan för att vi skall
få se något resultat utan alltför stor
tidsutdräkt. Vi måste på det ena eller
andra sättet gripa oss an detta, såvitt
jag kan förstå, mycket angelägna problem.
Det senaste årets utveckling av
lönerörelserna, inte minst vår egen lönelyftning,
har på ett slående sätt markerat,
att så här får det inte fortgå i framtiden;
då hamnar vi så småningom i en
ohållbar situation.

Om vi menar något med talet om solidaritet
mellan olika grupper i vårt samhälle,
måste vi försöka finna vägar att
klara ut i första hand låglöneproblemet.
En liten bit på vägen går finansministern
i år när det gäller skatteuttaget. De
allra sämst betalda får en skattelättnad,
medan de övriga som har bättre inkomster
får en, om än blygsam, skattehöjning.

Jag har svårt att tänka mig en lagstiftning
för att komma till rätta med
sådana här avvita förhållanden; vi håller
ju styvt på arbetsmarknadsparternas
fria förhandlingsrätt. Man får kanske
därför i första hand hoppas på de intentioner
som på sistone skymtat, att arbetsmarknadsorganisationernas
överläggningar
skall leda till att andra vägar
prövas i förhandlingsmetodiken, vilka
leder till en mera solidarisk lönepolitik.

Herr THYLÉN (h):

Herr talman! Allmänhetens oro över
den alltmer tilltagande nedsmutsningen
av livsmiljö —• luft- och vattenföroreningar
— är fullt förståelig. Men denna
nedsmutsning kan också få allvarliga
3—Andra kammarens protokoll 1967. Ni

ekonomiska konsekvenser för vissa företagargrupper.
Vattenföroreningar kan
exempelvis leda till att yrkesfiskare gör
stora kännbara förluster utan att ha
någon möjlighet att få kompensation.

Jag berörde saken i en interpellation
vid förra årets riksdag och fick då av
justitieministern det svaret, att nuvarande
regler ger fiskerättsinnehavarna
betryggande garantier. Justitieministerns
svar var emellertid mer eller mindre
en lek med ord, I det då aktuella
fallet med förgiftning av en laxproducerande
älv kunde visserligen fiskerättsinnehavarna
i älvområdet få ersättning,
men yrkesfiskarna, som fiskar
i havet, kan inte få någon ersättning.
De fiskar nämligen i allmänt vatten, där
fisket är fritt för envar medborgare i
detta land, och de är alltså inte fiskerättsinnehavare.
Därmed förfaller också
möjligheten för alla de yrkesfiskare
runt våra kuster, som baserar kanske
huvudparten av sin inkomst på fisket i
havet utanför älvarna, att få någon ersättning
för sina förluster. Över huvud
taget är de garantier, som finansministern
ansåg betryggande, trots allt en
fiktion. Det kan tänkas att en industri,
som kanske med stöd av lokaliseringsmedel
placerats vid ett vattendrag, råkar
ut för ett maskinhaveri som orsakar
stora skador på vattnet. Juridiskt kan
företaget givetvis krävas på ersättning
för detta, men i praktiken återstår frågan,
om ifrågavarande företag bär ekonomisk
möjlighet att betala pengarna.
Många gånger kan det också vara svårt
att bevisa vem som vållat skadan, då
bevisbördan ligger på de skadelidande.
Under sådana förhållanden borde staten
på ett eller annat sätt garantera
trygghet åt de skadelidande, om den
skadevållande ej kan påträffas eller ej
kan fullgöra skadeståndsskyldigheten.

Herr Sträng är inte snäll mot företagsamheten;
i varje fall inte mot den
mindre och medelstora. Han tycks synnerligen
ovillig att erkänna att denna
del av näringslivet utför en produktiv
3

Nr 3

Fredagen den 20 januari 1967 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

och gagnande verksamhet. Jag kan ta
propositionen om investeringsavgift på
vissa byggnadsarbeten som exempel på
detta, där bl. a. reparationsverkstäder
för motorfordon medtagits bland de
avgiftsskyldiga. Bilismen spelar emellertid
en så betydande roll i vårt dagliga
liv, att det är av vikt att det finns rationellt
skötta verkstäder som kan ta
hand om fordonen; detta så mycket
mer som efterbesiktningen av bilar
framtvingat flera •— i och för sig lyckliga
— kontrollbesök på verkstäderna.
Detta kommer att kräva ytterligare rationaliseringar
inom verkstadsbranschen,
men nu kommer investeringsavgiften
att bromsa dessa rationaliseringar.
Den tillfälliga investeringsavgiften
blir på det viset rationaliseringsfientlig
och kommer också att drabba de arbeten
som många gånger blir nödvändiga på
grund av den s. k. strukturrationaliseringen.

Hur kommer investeringsavgiften att
påverka saneringen av våra tätorter? I
åtskilliga av våra städer pågår ett intensivt
planeringsarbete som kan drabba
både verkstäder och butiker. En
verkstadsägare kan tvingas att bygga
nytt, eftersom hans gamla lokaler ligger
i ett s. k. saneringsområde. För denna
av kommunerna ofta genomdrivna sanering
skall alltså den enskilde företagaren
straffbeskattas. Förhållandet är uppenbart
orimligt. Och det kommer att
bli många saneringsfall under de 18
månader som investeringsavgiften skall
uttagas.

Regeringen har på senare tid talat
mycket ofta och gärna om sin näringspolitik.
Vi skall få en s. k. näringspolitisk
fond. Kanske hade ordet politisk
fond varit riktigare, eftersom avsikten
med den tycks vara mera politisk än
näringspolitisk. I en rubrik i tidningen
Fackföreningsrörelsen sägs det uttryckligen
ifrån att »näringslivet skall styras
från ett ekonomidepartement». Regeringen
tycks vara hågad att bygga nya
vägar till socialiseringen. Instrument

för detta vägbyggande tycks vara ransonering
av kreditmarknaden och nya
fonder. Vi bär AP-fonden, som 1966
växte med 3,5 miljarder kronor och som
man från regeringspartiet nu tydligen
vill använda som någon sorts utpressningsmedel
på företagen för att få ökad
insyn i och kontroll över dessa. AP-medel
skall kunna användas för företagens
stora investeringar, varvid fonden skall
få möjlighet till prioritering. Det föreligger
risk för att AP-medlen blir vad
många fruktat: ett statens maktmedel
för centraldirigering. Vi har fondmedel
för lokaliseringspolitiken, vari staten
är den avgörande, och nu skall vi
få en näringsfond som ett annat instrument
för denna statsdirigering.

Det är självfallet att näringslivet i
nuvarande svåra situation på kreditmarknaden
kastar längtansfulla blickar
på AP-fonderna. Återlånereglerna för
dessa är ju rent rationaliseringsfientliga.
Sammankopplingen mellan inbetald
lånesumma och möjligheten att återlåna
ställer de företag som är högt rationaliserade
och har stora krav på maskinutrustning
i ett sämre läge än andra. Nuvarande
regler är emellertid marknadsmässigt
sett förnuftiga. En ackumuleringsrätt
skulle betyda en viss förbättring,
men ännu bättre vore det om
affärsbankerna fick rätt att uppta förlagslån
hos AP-fonderna för att sedan
låna ut medel till företagen efter prövning
från marknads- och risksynpunkter.

Det finns moderiktningar också i politiskt
tänkande. Just nu tycks statliga
fonder vara regeringens senaste infall.
Om man faller offer för en modenyck
och inte tänker över problemen på
lång sikt, kan sådana förhållanden inträffa
att man får en fond för en uppgift
och en annan för den rakt motsatta.
Kanske finns det en viss risk för att så
redan skett. Vi har en fond för lokaliseringsändamål
och skall få en annan
för vad man kallar strukturrationalisering.
Det kan emellertid tänkas att kra -

Fredagen den 20 januari 1967 fin.

Nr.»

Vid remiss av statsverkspropositionen m. ni.

ven på strukturrationalisering går stick
i stäv mot kraven på lokaliseringspolitiken.
Får regeringen bara sina fonder,
bryr den sig väl inte om sådana saker.
Den kan ju kasta krona och klave om
huruvida ett storföretag skall få pengar
ur lokaliseringsfonden för att sätta upp
ett dotterföretag i ett stödområde eller
ur näringsfonden för att koncentrera
driften till en av sina anläggningar. Det
finns fonder för allt. Huvudsaken tycks
vara att regeringen får bestämma över
näringslivet.

Många tecken tyder på att vi riskerar
att glida in i ett samhälle där den offentliga
sektorn svarar för en växande del
av sysselsättningen. Allt fler företag har
måst »friställa» arbetskraft. I stället för
att ändra den ekonomiska politiken så
att näringslivet får möjlighet att överleva
och utvecklas vill regeringen nu ta
hand om de arbetslösa genom att sysselsätta
dem i verksamheter, där staten genom
någon av sin många fonder fått ett
visst inflytande. På det viset kan regeringen
använda inflationen som ett medel
för något som många av oss viil
kalla socialisering.

På många håll, främst inom det socialdemokratiska
partiet, har man betecknat
de företagsnedläggelser, som oftast
orsakats av inflation eller brist på krediter,
som en »strukturrationalisering».
Jag har en känsla av att detta ord har
kommit att missbrukas. Det har blivit
ett täckord som man använder för att
kasta en dimridå över en olycklig politisk-ekonomisk
utveckling. Alltför
många företag har måst läggas ned på
grund av kreditransoneringen, som skapat
brist på likvida medel, trots att
branschen eller företaget annars haft
naturliga förutsättningar att överleva
eller utvecklas vidare.

Många andra företag har fallit offer
för en inflation som regeringen inte vågat
bekämpa på allvar. Man har inte velat
tillgripa en i och för sig mycket beklaglig
men nödvändig begränsning av
bostadsbyggandet. Om man vill öka den

ekonomiska aktiviteten inom den
del av samhällslivet som är totalt undandragen
marknadskrafternas spel
och i vilken all verklig konkurrens försvunnit,
måste detta verka inflationsdrivande.

En olycklig ekonomisk politik har
medfört att vi fått fler företagsnedläggelser
och fler »friställda» — det socialdemokratiska
ordet för arbetslösa.
Lösningen på alla problem tror sig socialdemokraterna
ha funnit genom att
förklara det hela som strukturrationalisering,
men jag tvivlar på denna »gigantomani».
Från samhällets synpunkt
kan det vara av vikt att också de mindre
och medelstora företagen bibehålies
och att koncentrationen inom näringslivet
inte leder till koncernbildning.

Herr talman! Det är viktigare med en
ny ekonomisk politik än det obestämda
uttrycket »nya djärva mål», och det är
viktigare att inflationen bekämpas och
företagen får finansieringsmöjligheter
än att staten bildar fonder.

Herr SUNDELIN (s):

Herr talman! I höstens remissdebatt
berörde jag sysselsättnings- och vägproblemen,
som är två frågor av vital
betydelse för mig och alla dem som bor
i den landsända jag representerar. I dagens
debatt vill jag ytterligare utveckla
mina synpunkter på dessa frågor och
dessutom något gå in på problem som
blivit aktuella på grund av väderleksförhållandena
i vinter.

Finansminister Strängs tolfte budget
är som han själv säger kärv till följd
av det ekonomiska läget, men han har
dock funnit utrymme för ökning av
anslagen på flera eftersatta områden.
Eftersom jag själv är bosatt i en skattetyngd
kommun och vet hur hårt skattebördorna
drabbar dessa finner jag det
tillfredsställande, att enligt budgetförslaget
stödet till de skattesvaga kommunerna
höjs med 130 miljoner kronor
och att de lägsta inkomsttagarna får
den direkta skatten sänkt. Statens öka -

68,

Nr 3

Fredagen den 20 januari 1967 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

de stöd till handikappade med 150 miljoner
kronor, till mentalsjukvården med
100 miljoner kronor liksom även det
ökade stödet till andra grupper som av
olika skäl är i behov av standardhöjning
är också tillfredsställande.

Det utan jämförelse viktigaste förslaget
i årets budget är enligt min mening
avsättningen till en utvecklingsfond för
näringslivet. Finansministern visar med
detta förslag, att han varit inne på samma
tankegång som jag gav uttryck för
från denna talarstol för ungefär tre månader
sedan då jag framhöll att den
nödväiidigä strukturrationaliseringen
icke kan få fortgå som hittills på det
sättet, att både »arbetare och kommunala
myndigheter plötsligt och chockartat
ställs inför fullbordat faktum»,
och att arbetsgivaren fordrar »att det
samhälle, som han själv inte vill tillåta
få någon insyn i sin verksamhet, ska
ordna vad han själv icke förmått att
ordna, nämligen en lönande sysselsättning
för en god och lojal arbetarstam».

Den nya utvecklingsfonden har visserligen
icke rönt något bifall i Industriförbundet.
Jag hoppas dock att även
Industriförbundet lojalt skall samarbeta
för att utvecklingsfonden skall ge bästa
möjliga resultat. Att eliminera skadeverkningarna
av de i övrigt ofrånkomliga
rationaliseringarna måste vara ett
gemensamt intresse för såväl regeringen
och Industriförbundet som för den
stora allmänheten, som säkerligen inte
vill undandra sig att för detta ändamål
satsa en procent i form av en höjning
av omsättningsskatten. Vi får alla bidra
till denna fond, men i dagens instabila
läge ltan var och en av oss även få
nytta av den på ett eller annat sätt. Vad
Industriförbundet förmodligen fruktar
— något som jag däremot personligen
särskilt gläder mig åt •— är att denna
fond kan ge samhället ökade möjligheter
till insyn i näringslivet — i varje
fall i proportion till de belopp som kan
satsas. Jag anser emellertid, att utveck -

lingsfondens medel icke ensidigt bör
satsas på tätortsindustrierna. Utredningar
har visat att fraktkostnaderna utgör
en relativt oväsentlig del av en industris
totala kostnader. Att industrierna
koncentreras till vissa tätorter synes
snarast delvis bero på slentriantänkande.

Landsbygden — särskilt den norrländska
landsbygden, som jag bäst känner
— har redan uttunnats på folk i
produktiva åldrar. Det är möjligt att
man i framtiden kommer att lägga ut
stora delar av den norrländska landsbygden
till fritidsområden. Men det är
också möjligt att tätorterna kommer att
skapa så överväldigande bostadsproblem,
utbildnings- och ungdomsproblem att
strömmen i en framtid måste vändas.
Ingen kan i dag med bestämdhet förutspå
utvecklingen. Det är därför skäl att
hejda sig och försöka minska takten
i avfolkningen av Norrland och landsbygden
över huvud taget. År denna omställning
ofrånkomlig, så kommer den
att ske, men jag anser att vi måste ta
så stor hänsyn till de mänskliga problemen
att vi inte onödigtvis påskyndar
avfolkningen av glesbygdsområden, som
inte utan vidare bör betraktas som avflyttningsområden.

I mitt inlägg i höstens remissdebatt
berörde jag de individuella problem
som kan uppstå, hur den naturliga kontakten
mellan generationerna bryts, hur
helt onödiga vårdproblem, ungdomsproblem,
stresstillstånd o. s. v. skapas.
Jag blev själv förvånad över det gensvar
som mitt anförande mötte i olika
delar av landet. För mig helt okända
människor ringde och skrev till mig
och vittnade om liknande erfarenheter.
Detta visar, herr talman, att vi inte endast
bör ta hänsyn till de ekonomiska
frågorna. Vi måste ha råd att även beakta
de mänskliga problemen, och vi
måste i görligaste mån undvika att skapa
sådana.

Regeringens utspel i försvarsfrågan
har väckt mycken debatt. Vad man i

Fredagen den 20 januari 1967 fm.

Nr 3

huvudsak debatterat är den s. k. sänkningen
av försvarskostnaderna, en sänkning
med 500 miljoner kronor av det
belopp som anges i 1963 års försvarsuppgörelse,
vilken inte gäller längre än
till och med innevarande budgetår. När
jag läser budgetförslaget måste jag tyvärr
konstatera, att försvarsutgifterna
trots denna s. k. sänkning ökar med 415
miljoner kronor jämfört med det beräknade
budgetutfallet för 1966/67.

Trots de oroligheter som förekommer
på olika håll i världen konstaterades
det vid riksdagens öppnande att en avspänning
i världsläget ägt rum, framför
allt i Europa. Enighet råder överallt —
utom i krigförande stater —om en rustningsbegränsning.
Vårt land har nu sett
som sin uppgift att på olika områden
bidraga till världsfreden, framför allt
genom ett aktivt engagemang i FN:s
olika fredsfrämjande aktioner. Vi borde
ha understrukit denna vår fredsvilja
genom att de facto minska försvarskostnaderna.

Jag hade verkligen hoppats att jag
under min riksdagstid skulle få uppleva
en sänkning av försvarsutgifterna. Jag
tror att tillfället härför är gynnsamt
just no. Jag menar att det vore möjligt
att begränsa totalkostnaden för försvaret
till samma belopp som upptagits i
budgeten för nu löpande period.

För övrigt gav överbefälhavaren själv
i höstas i TV uttryck för den uppfattningen
att man genom rationaliseringar
inom försvarsorganisationen mycket
väl kan spara åtskilliga miljoner kronor
utan att eftersätta effektiviteten.

Med all tydlighet har den senaste tidens
debatt, inte minst här i riksdagen,
visat hur osäker man är i fråga om det
framtida försvarets utbyggnad och målsättning.
Den kritik som från borgerligt
håll riktats mot staten när det gäller
samhällsplaneringen på olika områden
har inte avsett försvaret. Jag vill, herr
talman, påstå att det just på det militära
området bör finnas mycket stora
förutsättningar att göra stora besparing -

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

> ar utan att effektiviteten skulle behöva
:- minskas.

t Om man granskar försvarets olika avsnitt
och ställer försvarets kostnader
11 och omfattning i relation till de olika
r uppfattningar som under den senaste tidens
debatter framförts såväl av lea
dande militärer som av ledande poli5
tiker på detta område, så blir man verkligen
bekymrad. Man frågar sig om de
mer än 5 miljarder kronor, som enligt
r statsverkspropositionen skall anslås för
s militära ändamål, verkligen är nödvän7-
diga för att vi skall kunna upprätthålla
r vår neutralitet.

Jag vill, herr talman, till sist beträft-
fande försvaret framhålla nödvändigtt
heten av att i detalj undersöka förutsättn
ningarna för rationaliseringår och efK
fektiviseringar inom hela försvarsmak:s
ten.

Finansministern föreslår éii 50-pros“
centig höjning av bilskatten, även för
r'' den tunga trafiken. Anslagen till vägförbättringar
har samtidigt endast fått
8 en indexmässig uppräkning. Jag förstår
a att finansministern behöver dessa peng‘8
ar för andra angelägna ändamål, men
allmänna opinionen kommer säkerligen
att fordra att avgiftsökningen åtmins*■
tone till någon del kommer vägväsen1
det till godo. Den tunga trafiken och
åkerinäringen, som jag har viss anv
knytning till, arbetar i dag med mycket
t- små marginaler. Den höjda bilskatten
g- blir en betungande merkostnad, även
st om en viss justering av frakttaxorna

> skulle kunna åstadkommas. Man får inom
åkerinäringen ökade utgifter utan

i- att erhålla en däremot svarande taxen,
höjning i gengäld.

et Kvar står fortfarande problemet med
1- de dåliga vägarna som jag tidigare varit
gt inne på. Fordonens lastförmåga och
;r därmed lönsamheten försämras, fordo:n
nens livslängd förkortas, och därmed
~r ökar kapitalförbrukningen. Inkomstborti-
fall förorsakas av att fordonen får stå
•a stilla för reparation av skadar, direkt
g- eller indirekt förorsakade av de dåliga

Nr 3

Fredagen den 20 januari 1967 fm.

Interpellation ang. ersättningen till trafikföretag som driver icke lönsamma busslinjer -

vägarna. Jag anser det vara nära nog
en utmaning mot åkerinäringen att endast
.öka- deras skattskyldighet utan att
samtidigt; låta en del av de nya skattemedlen
tas i anspråk för att undanröja
de nämnda olägenheterna. Jag vill erinra
om vad vi här i kammaren tidigare
fastslagit, nämligen att de olika trafikmedlen
skall konkurrera på i huvudsak
samma ekonomiska villkor när det gäller
att utföra de tunga transporterna.
Med den : utgångspunkten vore det rimligt
att åtminstone vägbyggandet finge
erhålla cn del av den uppräknade bilskatteinkomsten.
Jag vill framhålla —
jag har gjort det tidigare här i kammaren
—■ att behovet av en snabbare
utbyggnad av vägväsendet är så stort
och angeläget att det mycket väl kan
jämföras med behovet av ökade militära
utgifter.

Jag anser det också vara både möjligt
och nödvändigt att tillföra väganslagen
ytterligare några hundra miljoner
kronor. Och lika möjligt anser jag
det vara att minska på anslagen i försvarsbudgeten.
Fn betydande kostnadsbesparing
bör kunna åstadkommas på
det administrativa området.

Slutligen vill jag, herr talman, beröra
ett par för Ångermanland aktuella problem
som vinterns väder förorsakat.
Tillsammans, med några andra riksdagsmän
från trakten bär jag väckt en motion
med förslag om åtgärder för att
mildra verkningarna av de skador som
snö, isbildning och storm medfört i de
mellannorrländska skogarna. De ekonomiska''
verkningarna av en naturkatastrof
av detta slag drabbar särskilt hårt
de små:skogsägarna, vilka för sin försörjning
är helt beroende av sitt skogsinnehav.
Jag anser därför att staten
bör på ett:eller annat sätt lämna dessa
människor ekonomisk hjälp, så att de
kan rensa upp sina skiften och få skogen
i gott skick igen. Skogsröjning och
plantsättning brukar ju årligen bedrivas
som beredskapsarbeten, och jag vill

understryka nödvändigheten av att sådana
åtgärder kommande vår och sommar
vidtages i ökad omfattning inom
de områden som drabbats hårdast av
vinterns snöstormar och nedisning.

Ovädren har förutom de materiella
skadorna även försvårat — för att inte
säga omöjliggjort — det normala skogsarbetet.
Trots snötillägg m. m. är det
helt omöjligt att bedriva ett inkomstbringande
skogsarbete i snödjup på upp
till två meter och med stora snömängder
i träden.

Om de skogsvårdsåtgärder som jag
förut berört kunde insättas tidigare på
våren än annars är brukligt, skulle kanske
många av de fasta skogsarbetarna
kunna beredas arbete därmed i väntan
på att sommaravverkningssäsongen
skall ta sin början. På det sättet skulle
en ordinär arbetslöshetsperiod fyllas
ut och skogsarbetarna få en, om än
liten, kompensation för vintersäsongens
inkomstbortfall.

Frånsett dessa för mig och min valmanskår
väsentliga randanmärkningar
vill jag komplimentera finansminister
Sträng för att han lyckats över förväntan
väl med en mycket svår uppgift,
när han nu avlämnat årets budgetförslag.

Som tiden nu var långt framskriden
och många talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren på förslag
av herr andre vice talmannen att
uppskjuta den fortsatta överläggningen
till kl. 19.30, då enligt utfärdat anslag
detta plenum komme att fortsättas.

§ 5

Interpellation ang. ersättningen till trafikföretag
som driver icke lönsamma
busslinjer

Ordet lämnades på begäran till

Fru HOLMBERG (s), som yttrade:

Herr talman! Den fortsatta och nödvändiga
koncentrationen av järnvägs -

Fredagen den 20 januari 1967 fm.

Nr 3

trafiken till konkurrenskraftiga och utvecklingsbara
delar av järnvägsnätet
skapar stora bekymmer för alla som
inte har egen bil. En motsvarande koncentration
sker även inom busstrafiken.
En arbetsgrupp som tillsatts inom inrikesdepartementet
har bl. a. att ta ställning
till åtgärder i syfte att vidmakthålla
och förbättra kommunikationerna
samt annan service för glesbygdsbefolkningen.
Det är med stort intresse
vi avvaktar resultatet av detta arbete.
Men jag är införstådd med att problemet
är utomordentligt komplicerat och
att gruppens arbete kan bli tidskrävande.

För att kunna upprätthålla nödvändig
trafikservice till den glesbygdsbefolkning
som drabbas av den pågående
rationaliseringen utgår ersättning av
statsmedel dels till statens järnvägar
för drift av icke lönsamma busslinjer,
dels till trafikföretag för drift av icke
lönsamma busslinjer. Bidrag till dessa
senare trafikföretag utgår för högst en
personförande dubbeltur per dag med i
regel högst två kronor per vagnmil bidragsgrundande
trafikarbete. Det är väl
ännu ovisst i vilken mån de ökade lönerna
på trafiksidan jämte det alltmer
sviktande trafikunderlaget kan komma
att påverka det ekonomiska utfallet för
de trafikföretag som kan komma i fråga
för ersättning, men mycket talar för
att det vore välmotiverat att höja den
nuvarande ersättningen.

Med åberopande av vad som sålunda
anförts hemställer jag att till statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
få ställa följande fråga:

Överväger statsrådet att föranstalta
om en översyn av ersättningen till trafikföretag
som driver icke lönsamma
busslinjer?

Denna anhållan bordlädes.

§ 6

Interpellation ang. barnsjukvården

Ordet lämnades på begäran till

Interpellation ang. barnsjukvården

Fru ERIKSSON i Stockholm (s), som
yttrade:

Herr talman! Nyligen har upprörande
brister inom barnsjukvården vid Sahlgrenska
sjukhuset i Göteborg påtalats,
vilka missförhållanden hänförts till
byggnader och utrustning. Den allvarligaste
beskyllningen gällde vården av
för tidigt födda barn, vilken särskilt
under 1964 skulle ha medfört en skrämmande
dödlighet under behandlingen.
Allvarligare anklagelse torde aldrig ha
riktats mot sjukhusmyndigheter och läkare,
och även om medicinalstyrelsens
inspektion något reducerat omdömena
och mycket bestämda löften givits om
nybyggnader mycket snart, kvarstår
bl. a. beskyllningarna mot vården 1964
och vållar oro.

Även på andra håll i vårt land måste
barnsjukvården bedrivas i mycket ålderdomliga
byggnader. I Stockholm
finns kanske det allra äldsta barnsjukhuset,
nämligen Kronprinsessan Lovisas
barnsjukhus. Vid detta sjukhus bedrives
emellertid trots de gamla lokalerna
en specialvård för vissa sjuka
barn och ungdomar, som torde vara
föredömlig och kanske den bästa i hela
landet. Det är viktigt att förhållandena
i Göteborg belyses, så att orsakerna till
den försämrade vården fullt klarlägges
och att onödig misstro mot barnsjukvården
i allmänhet hindras uppstå.

Även om det ekonomiska huvudmannaskapet
är en kommunal angelägenhet,
blir ansvaret för att en tillfredsställande
medicinsk standard hålles en
fråga för staten i sista hand, liksom den
totala planläggningen av sjukvården,
i detta fall särskilt barnsjukvården, är
en statlig angelägenhet.

Med hänvisning till det anförda hemställer
jag,

att statsrådet och chefen för socialdepartementet
måtte lämna kammaren
en redogörelse för barnsjukvården i
vårt land.

Denna anhållan bordlädes.

Nr 3

Fredagen den 20 januari 1967 fm.

§ 7

Anmäldes, att följande motioner under
sammanträdet avlämnats till herr
talmannen:

nr 160, av fru Eriksson i Stockholm
m. fl., om en svensk vitbok i Vietnamfrågan,

nr 161, av herrar Bengtson i Solna
och Petersson, angående mandattiden
för kommuns styrelser och nämnder,
nr 162, av herr Berglund m. fl., om
åtgärder för underlättande av kommunsammanslagning,

nr 163, av herr Henningsson m. fl.,
angående upptagande av namn på kandidatlista
vid allmänt val,
nr 164, av herr Regnéll m. fl., om
tillkännagivande i förväg av yrkande
under överläggning i kammare,

nr 165, av herr Elmstedt m. fl., om
upprustning av militära förläggningslokaler,

nr 166, av herr Hermansson m. fl., angående
det svenska biståndet till u-länderna,

nr 167, av herr Thylén m. fl., om
höjt anslag till Bidrag till sjövärnskåren,

nr 168, av herrar Wennerfors och
Enskog, angående den framtida dispositionen
av verkstadsresurserna inom
försvarets teleunderhåll,

nr 169, av herrar Wiklund i Stockholm
och Gustavsson i Alvesta, angående
statligt stöd till enskilda organisationers
arbete i u-länderna,

nr 170, av herrar Elmstedt och Johansson
i Skärstad, om statsbidrag till
kommun för transport av rörelsehindrade
elever,

nr 171, av herrar Hedlund och Ohlin,
angående vuxenutbildningen,

nr 172, av herr Källstad, angående
juristutbildningen vid Göteborgs universitet,

nr 173, av herr Martinsson m.fl., om
inrättande vid karolinska institutet av
en professur i perifer kärlkirurgi,
nr 174, av fröken Olsson m.fl., om
avveckling av statsbidraget till Svenska

diakonsällskapets sociala utbildningsverksamhet,
m. m.,

nr 175, av herrar Johansson i Trollhättan
och Kellgren, om utredning angående
invandrade minoriteters bibehållande
av sin egenart,

nr 176, av herr Blomkvist m.fl., om
utredning rörande samhällets vårdpolitik,

nr 177, av herr Mattsson m.fl., angående
bostadskvoten för kommuner
inom turist- och fritidsområden,
nr 178, av herr Gustafson i Göteborg
m. fl., om utredning angående utformningen
av den svenska rymdverksamheten,

nr 179, av herr Hamrin i Kalmar
m. fl., om hjälptelefon vid allmänna
vägar,

nr 180, av herr Andersson i Örebro
m. fl., om höjt anslag till Statens institut
för hantverk och industri: Bidrag
till kursverksamheten,

nr 181, av herr Boo in. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts framställning om anslag
till Bidrag till ungdomens fritidsverksamhet,

nr 182, av herr Boo m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts framställning om
anslag till Utbildning av ungdomsledare,
nr 183, av herr Fagerlund m.fl., om
efterlevandepension till fru Anna Nordqvist,

nr 184, av herr Löfgren m. fl, i anledning
av Kungl. Maj :ts framställning
om anslag till Patent- och registreringsverket:
Avlöningar,

nr 185, av herr Nordstrandh, i anledning
av Kungl. Maj :ts framställningar
om anslag till stöd åt konstnärer,
nr 186, av herr Westberg m.fl., om
avveckling av dyrortsgrupperingen,
nr 187, av herr Åberg m.fl., angående
kustbevakningens befogenheter vid
fisketillsyn,

nr 188, av fröken Bergegren och fröken
Andersson i Strängnäs, angående
förvärvsavdraget för gift kvinna,

nr 189, av fru Gärde Widemar och
herr Mattsson, om undantag från allmän
varuskatt för konst som försäljes
på utställning,

Fredagen den 20 januari 1967 fm.

Nr 3

nr 190, av fru Hörnlund in. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition
nr 10, med förslag till förordning om
investeringsavgift för vissa byggnadsarbeten,

nr 191, av herrar Johansson i Skärstad
och Svensson i Yä, om undantagande
från beskattning som naturaförmån
av fritt bränsle från egen fastighet,
nr 192, av fru Iiristensson, om liberalisering
av handeln med starköl och
lättvin,

nr 193, av herrar Larsson i Umeå och
Nordgren om ändring av uppbördsterminerna
för allmän varuskatt,

nr 194, av herr Nordgren m. fl., om
en allmän översyn av arvsbeskattningen,

nr 195, av herr Nordgren in. fl., angående
den skattemässiga avskrivningen
på maskiner och inventarier,

nr 196, av herr Nordgren m. fl., om
undantag från allmän varuskatt för
proteser,

nr 197, av herr Nordgren in. fl., om
successiv avveckling av dubbelbeskattningen
av aktiebolag,

nr 198, av herr Thylén m. fl., angående
den s. k. 80-procentregeln vid inkomst-
och förmögenhetsbeskattningen,
nr 199, av herr Trana in. fl., angående
taxering såsom jordbruksfastighet eller
annan fastighet,

nr 200, av herr Werner m. fl., om en
obligatorisk avgift till hjälp åt u-länderna,

nr 201, av herrar Wiklund i Stockholm
och Johansson i Yäxjö, om angivande
på debetsedel av u-landsbidrag,
nr 202, av herrar Åberg och Svensson
i Kungälv, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition nr 10, med förslag till förordning
om investeringsavgift för vissa
byggnadsarbeten,

nr 203, av herr Öhvall, angående ränta
vid skattrestitution,

nr 204, av herrar Andersson i Billingsfors
och Haglund, angående en
branschutredning inom pappers- och
massaindustrien,

nr 205, av herr Lorentzon m. fl., om
3* — Andra kammarens protokoll 1967.

tillskapande av ett enhetligt statligt
skogsföretag,

nr 206, av herr Magnusson i Borås
in. fl., om åtgärder för skydd åt vissa
hemmamarknadsindustrier,

nr 207, av herr Nilsson i Agnäs in. fl.,
om ett biografiskt verk om ståndsriksdagen,

nr 208, av herr Nordgren m. fl., angående
möjligheten till återlån från allmänna
pensionsfonden,

nr 209, av herr Sundelin m. fl., om
utredning angående befolkningsomflyttningen,

nr 210, av fru Frsenkel och herr Nyberg,
angående hävande av adoption,
nr 211, av fru Kristensson, om möjlighet
för domstol att anställa tolk,
nr 212, av herr Wiklund i Stockholm
in. fl., angående trafiknykterhetsbrott
inom sjöfarten,

nr 213, av fröken Andersson i Strängnäs
m. fl., om rätt till fickpengar för
intagen å anstalt,

nr 214, av herr Andersson i Billingsfors
m. fl., om lagstadgad varseltid vid
företagsnedläggningar och större personalinskränkningar,

nr 215, av fru Elcendahl in. fl., angående
barnpensionen inom den allmänna
försäkringen,

nr 216, av herr Elmstedt m. fl., angående
beräkningen av arbetsgivaravgift
enligt den allmänna försäkringen,
m. in.,

nr 217, av herrar Hamrin i Kalmar
och Jönsson i Ingemarsgården, om utredning
angående en allmän försäkring
för begravningshjälp,

nr 218, av herrar Hedlund och Ohlin,
om studiemedel till vuxen studerande,
nr 219, av herr Källstad, angående
det inkomstprövade tillägget till studiebidrag,

nr 220, av herrar Mattsson och Persson
i Heden, angående rätten till vårdbidrag,
invaliditetsersättning och invaliditetstillägg,
m. m.,

nr 221, av herrar Rask och Fridolfsson
i Rödeby, om ökade möjligheter att
erhålla studielån,

Nr 3

Fredagen den 20 januari 1967 em.

nr 222, av herr Wiklund i Stockholm,
om möjlighet för försäkringstagare enligt
lagen om allmän försäkring att utföra
visst arbete under sjukskrivningsperiod,

nr 223, av herrar Mattsson och
Berndtsson, om skydd för enskild markägare
mot skadeverkningar av provisoriskt
byggnadsförbud,

nr 224, av herr Jonasson m. fl., angående
dispositionen av domänverkets
markfond,

nr 225, av herr Åberg m. fl., angående
lån från räkfiskelånefonden,

nr 226, av herr Åberg m. fl., om höjt
anslag till stödfartyg för sillfisket på
Nordsjön,

nr 227, av herrar Nilsson i Lönsboda
och Berndtsson, angående fria lördagar
för värnpliktiga, samt

nr 228, av herr Nordgren m. fl., angående
arbetsgivares uppgifts- och uppbördsskyldighet,
m. m.

Dessa motioner bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.05.

In fidem

Sune K. Johansson

Fredagen den 20 januari

Kl. 19.30

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr
andre vice talmannen.

§ 1

Vid remiss av statsverkspropositionen
in. m. (forts.)

Herr andre vice talmannen meddelade,
att överläggningen rörande Kungl.
Maj:ts propositioner nr 1, angående
statsverkets tillstånd och behov under
budgetåret 1967/68, och nr 2, angående
utgifter på tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1966/67, nu komme att
fortsättas; och lämnades därvid enligt
förut gjord anteckning ordet till

Herr DICKSON (h), som yttrade:

Herr talman! Vid remissdebatten i
höstas höll herr Larsson i Borrby ett
mycket elegant och trevligt anförande
i anledning av ett mindre meningsutbyte
som hade ägt rum om ords betydelse
och vikten av att man håller sig

till den koncisa innebörd som ett ord
kan ha, så att ens egen mening går
fram på det sätt som är avsett till den
som lyssnar. Det gällde framför allt ordet
»progressiv». Herr Larsson i Borrby
hade gjort sig mödan att i ett uppslagsverk
se efter vad ordet kunde betyda
— så dags kanske! Han kom till
resultatet att ordet progressiv betyder
gå framåt, att vara fortskridande, framåtskridande,
gradvis stigande, jämnt tillväxande
och framåtverkande. Där stod
emellertid inte att betydelsen också kunde
vara denna: att vara i mitten, att
vara centerpartist. Vi får hoppas att
man i nästa upplaga av uppslagsverket
tar notis om detta.

Nu är det så att i engelskan finns precis
samma ord. Det uttalas visserligen
enligt engelsmäns sed på ett för oss
främmande sätt. Ordet är »progressive»
och har kommit att få bibetydelsen unga
personer med osnyggt utseende och rufsigt
hår som säger nej till allting, protesterar
mot allting och som i allmänhet
är i hög grad besvärliga. Detta kan

Fredagen den 20 januari 1967 em.

Nr 3

ju uppenbarligen inte tillämpas på herr
Larsson i Borrby. Ingen har väl ett mera
välvårdat hår än han — man får
gå till folkpartiets spetsar för att finna
maken. Men det jag sagt visar ändå att
man på denna punkt får tänka sig för
och välja sina ord.

Bet är samma sak beträffande partiernas
namn — detta med vänster, center
och höger, där tanken då binds vid att
den ena står på ett ställe, den andra på
ett annat ställe och den tredje på ett
tredje ställe. Jag minns så väl — och
det gör kanske även några av de mera
erfarna i den lilla församlingen framför
mig — hur herr Ohlin vid en tidpunkt
med emfas framhöll att folkpartiet åtminstone
i vissa stycken stod till vänster
om socialdemokratien. Det skulle
väl betyda att socialdemokratien på den
tiden åtminstone i vissa stycken var ett
slags mittenparti. Nu vet vi att det måste
ha skett förskjutningar sedan dess:

Antingen har folkpartiet dragit sig åt
höger eller socialdemokratien åt vänster.

I varje fall vet vi i dag att det hävdas,
att numera står högern till höger, såsom
sig bör, rent lokalt. Vidare står både
folkpartiet och centerpartiet i mitten
och kallar sig mittenpartierna. Socialdemokratien
står då förmodligen till vänster.
Huruvida socialdemokraterna står
till vänster eller till höger om kommunisterna
får de göra upp sinsemellan —
det görs ju ansträngningar åtminstone
från ena hållet att förvirra begreppen
därvidlag.

Men så finner jag plötsligt i en tidning
en bild av de tre borgerliga partiernas
ledare. Jag har glömt att ta med
den hit till talarstolen, men den ligger
på mitt bord här i kammaren. Där finner
man alltså en bild av de tre borgerliga
partiledarna som förtjusta står och
håller varandra i hand. Men herr Holmberg
står där i mitten och herr Ohlin
till höger om honom — en sorts högerextremist,
och det måste ju också vara
fel. Herr Hedlund står till vänster men
ser lika glad ut ändå. Det är en så vac -

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

r ker bild, herr talman, att jag måste
roa talmannen med att visa den. Men
r bilden är tyvärr i för liten skala för att
a man skall kunna se den tydligt på TVt
skärmen. Jag har också underrättat mig
r om att den inte får införas som bilaga
till protokollet, vilket är beklagligt eftersom
det är en så förtjusande bild.
r Alla tre ser så trevliga ut, att man inte
:t vet vem man skall tycka bäst om. Man
& får beträffande partiledarna också vara
t försiktig så att man inte låser sig fast
h vid den uppfattningen, att den ene är
a sämre än den andre över hela linjen

r bara därför att han försetts med lokali :t

seringsord som höger, vänster eller cent-
ter.

;- Jag vill också peka på en annan dee
talj — som jag tidigare framhållit här
n i kammaren — nämligen att ordet »mett
ningsriktning» används som synonym
>- för parti. När jag hör herr Ohlin använda
detta ord i singularis anser jag
it att det inte är korrekt. Jag hyser beund>-
rån för hans förmåga att hålla samman
människor med olika meningsriktning5,
ar inom ett parti men anser att men
ningsriktning i singularis då inte är
e riktig terminologi. I dag hörde jag att
n också herr Wedén har åkt dit genom att
i- tala om den meningsriktning han föreas-
träder. Detta är språkligt stötande för
ir mitt öra.

i- Ordet reaktionär är också besvärligt
— att handskas med. Många kallar mig ree
aktionär. Det är ofta sådana personer
n som strävar att bryta ned allt som byggts
upp under århundraden och att sudda
1- ut kulturen, så att människan mer och
r- mer kommer att leva i ett frigjort nad
turtillstånd på djurets nivå. Detta är
sr vad jag kallar reaktionär, men de som
i- själva hänger sig åt dessa övningar kan
r- inte förstå mig på den punkten,
h Låt oss nu ett ögonblick, herr talman,
j- betrakta dagens situation utan den förn
blindande inverkan som partitänkanr-
det alltid har och låt oss fråga: Vad
■a behöver vi göra i denna situation? Den
n är besvärlig, en krissituation, men den
c- är inte på något sätt hopplös. Jag tror

Nr 3

Fredagen den 20 januari 1967 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

att vi först och främst behövde ha en
regering som hela folket både kan se
upp till -— det kanske vi i vissa fall kan
göra till den nu sittande regeringen —
och ha fullt förtroende för. Detta senare
är inte förhållandet i dag och det
skulle inte heller vara fallet om vi fick
en enbart borgerlig regering. Det är
kanske inte så populärt att jag säger
detta, men jag tror att med den låsthet
vi ofta har skulle det inte bli så. Vi
skulle i stället behöva en samlingsregering.
Då skulle alla människor kunna
tänkas med glädje stödja regeringen i
dess ansträngningar att bringa det hela
på fötter.

Jag tror emellertid inte att regeringen
kan göra mycket utan att de enskilda
människorna verkligen hjälper till.
Denna hjälp kan lämnas på många enkla
sätt. Var och en kan ha en krona
mindre i västfickan. Det skulle ge 4—5
miljoner mera kronor att använda på
ett konstruktivt sätt. Man skulle kunna
betala alla räkningar i dag i stället för
i morgon, sätta större rotation på pengarna
med andra ord. Det skulle också
hjälpa upp en hel del saker, för att nu
nämna ett par små exempel.

Situationen är inte hopplös. Vad som
däremot är hopplöst är väl att vänta
sig att vi skall kunna få en sådan samlingsregering,
men jag nämner det i alla
fall av akademiskt intresse.

Vad som emellertid bäst av allt skulle
kunna hjälpa upp situationen här i
landet är om vi kunde få människorna
att ha en annan syn och inställning.
Vi svenskar är ett rent otroligt bortskämt
folk. Det är egentligen närmast
komiskt att ideligen läsa i tidningar om
att vi har »olidliga förhållanden» på
den eller den punkten. Om vi gör tankeexperimentet
att vi allesammans en
morgon vaknar som hinduer i Indien
och ur denna synvinkel betraktade landet
Sverige där uppe i norr. Då skulle
vi se världens högsta levnadsstandard,
världens största trygghet. Dessutom
skulle vi se en hel del av det som herr
Gustafsson i Borås i dag nämnde. Man

kan kanske utöka detta med att påpeka
att det under det gångna året stals för
250 miljoner kronor i butiker och att
vi vet att man ställer prognosen att vi
skall ha ett fördubblat fångantal inom
en kort tid.

Man skulle också märka att människorna
ingalunda är tacksamma för sin
situation. Jag skulle tro att vi är en av
de mest otacksamma nationer som finns.
Det finns ett mycket sant uttryck som
heter att en otacksam människa är den
tyngsta börda jorden bär. Jag tänker
också på presidentens i Kenya, Jomo
Kenyattas, fråga till en bekant till mig
för någon tid sedan. Han ställde då den
kanske retoriska frågan: Hur kan man
få ett högt välstånd utan dekadans? Jag
är inte säker på att president Kenyattas
blick inte något har vilat på vårt land,
då han formulerade den frågan.

Men det hela beror helt enkelt på att
vi i gemen inte rättar oss efter de trafikregler
som måste till i det mänskliga
umgänget. Herr Nelander citerade konnungens
ord i sin hälsning till svenska
folket vid jultiden. Konungen talade
också om en egenskap som vi inte är
främmande för och som ligger väl till
för alla människor, nämligen själviskheten.

Jag tror emellertid att det finns ett
hopp i denna situation: det är många
som vill hjälpa och det är ett väldigt
liv om att vi skall skicka så och så
mycket pengar till de underutvecklade
länderna. Jag tror att bakom detta ligger
en riktig känsla, även om förslagen
kanske inte alla gånger är så praktiskt
formulerade. Om vi själva skulle försättas
i den situation, som de flesta folk
här på jorden lever i, tror jag att vi
på många punkter skulle tänka om i
ännu högre grad.

Historien visar att diktatorernas tid
ofta inte är lång. I varje fall är en diktator
aldrig odödlig. Många har försökt
göra dem odödliga, men det har inte
lyckats. (Ursäkta, herr talman, att min
röst inte är så välljudande som den brukar
vara.) Det har visat sig att när en

Fredagen den 20 januari 1907 em.

Nr 3

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

diktator faller bort måste människorna
i vederbörande land totalt ställa om sig.
Allt vad lian sade var evangelium som
alla måste tro på. När han är borta
kommer en annan i stället. Då måste
människorna försöka lyssna på vad denne
säger och tro på honom. Det är inte
alltid så lätt, om man försöker vara en
tänkande människa. Det finns ingenting
som är konstant, som står sig. Stalin
var gud under en tid och vi vet hur
han avsattes och förnedrades för att
sedermera i viss mån åter sättas upp på
piedestal.

Jag har därför kommit fram till denna
slutsats, som är mycket gammal men
som inte kan upprepas nog ofta, att om
man hänger sig åt människodyrkan går
det förr eller senare galet. Här tror jag
att vårt land har begått ett misstag. Vi
har glömt tacksamheten, vi har glömt
ödmjukheten och vi har kommit att tro
att vi är så duktiga att vi kan reda oss
själva i varje situation. Vi behöver inte
några normer givna för all tid, vi kan
lämpa livets normer efter vad vi själva
behagar. Här kommer jag fram till kärnpunkten
i vad jag tänke säga i dag —
jag har sagt det tidigare i denna kammare
och det har även sagts av många
andra: när människans intellekt sättes
som det högsta i tillvaron, går nationen
snart på villovägar. Vi är långt borta
från de vägar på vilka vi borde gå och
vi får se till att vi hittar rätt igen. Gud
är en besvärlig sak för den som vill leva
ett liv efter eget behag. Det är en besvärande
faktor, ty genom samvetet får
man nog sina små varningar till en början
tills man hunnit trampa ihjäl samvetet
— och dess värre är många krafter
i dagens Sverige i rörelse för att
trampa ihjäl samvetet. Skuldkänslor får
ingen ha. Skuldkänslor —■ det är ju
helt enkelt samvetets röst och ingenting
annat.

Herr talman! Något mer hade jag
nog tänkt säga, men jag märker att nu
sviker mig de möjligheter jag har till
kommunikation, och innan jag blir alldeles
förstummad skall jag sluta med

att instämma i det yrkande som herr
Ingemund Bengtsson i Varberg enligt
egen utsago ställt i slutet av sitt gårdagsanförande.

Därefter anförde:

Herr SVENNING (s):

Herr talman! Det har talats mycket
om vårt militära försvar i denna remissdebatt.
Men det behöver också nämnas
något om ett annat försvar, försvaret
av våra konsumenters intresse och mot
uppressning av varupriser och andra
kostnader. Jag finner det synnerligen
angeläget att än en gång i denna kammare
ta upp frågan om de höga bvggnadskostnaderna.

Det är av största vikt att vi undersöker
hela byggnadsfältet och inte lämnar
något avsnitt obevakat.

Hyrorna i de nya flerfamiljshusen
och kostnaderna för egnahem är nu så
anmärkningsvärt höga, att det trots
en kännbar bostadsbrist och ett stort
behov av bostäder ändå finns ett kraftigt
köpmotstånd mot lägenheter och
egnahem i nyproduktionen. Det finns
klara tendenser till att folk vill bo kvar
i det äldre bostadsbeståndet —1 även
om det i många fall är hårt slitet — därför
att de bostadssökandes ekonomiska
resurser inte är tillräckliga för att anskaffa
det nödvändigaste av allt, en bra
bostad. Att avskaffa bostadsbristen på
detta sätt är minst av allt eftersträvansvärt.

Man har hittills alltför ensidigt diskuterat
exempelvis byggnadslönekostnader
och ackordsersättningar m. m. och
alltför lätt gått förbi väsentliga områden,
såsom konsult- och arkitektarvoden,
höga entreprenörsvinster —
speciellt i avseende på egnahem —1 prisuppskruvande
kartellbildningar inom
byggnadsmaterialmarknaden in. m.

Vi, som har haft tillfälle att på kommunalt
håll följa byggnadsfrågor!^, kan
efter beräkningar söm vi har gjort konstatera
att det i fråga om både flerfamiljshus
och egnahem många gånger

Nr 3

Fredagen den 20 januari 1967 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

förekommit priser, som ligger betydligt
över vad man kan betrakta som normala
och skäliga i dagens läge. Låt mig
som exempel nämna ett enfamiljshus,
för vilket vi på kommunalt håll noggrant
beräknat kostnaderna till 130 000
kronor, ett lagom och acceptabelt pris,
i vilket inräknats en skälig entreprenörsvinst.
Men huset kostade i själva
verket 50 000 kronor mer för egnahemsägaren.
Det är ett anmärkningsvärt
överpris och långt ifrån ett toppris.
Flera sådana fall kan konstateras.

Allmännyttiga och kooperativa bostadsföretag
har i den alltmer överhettade
byggnadsmarknaden ibland fått
avvisa alla entreprenörers erbjudanden
och genom att bygga själva kunnat bevisa
att samtliga anbud varit alldeles
för höga.

I Malmö, där jag bor, har bostadskostnaderna
stigit från 500 kronor per kvadratmeter
lägenhetsyta år 1955 till 740
kronor per kvadratmeter år 1965. Många
som sitter här i riksdagen tycker ändå
att det är billigt, och det är det också
om man räknar efter skåneförhållanden
där dessa kostnader betraktas som fördelaktiga.
Vad är det då som ligger
bakom denna uppskruvning av kostnaderna?
Rationaliseringstakten har varit
utomordentligt god, så felet ligger
inte där; Det tar hälften så lång tid att
bygga en lägenhet i dag som för tio år
sedan, inte minst därför att mycket av
materialet kommer direkt från fabrik.
Men kartellbildning kan fördyra en rationell
utveckling. Som exempel kan
nämnas att när de fyra största dörrfabrikanterna
gick samman och bildade
Svenska Dörr AB, så blev resultatet en
omedelbar höjning av priserna på dörrar
med 20 procent.

Jag bär tidigare tillsammans med
andra här i riksdagen tagit upp frågan
om konsult- och arkitektarvoden och
baserat detta mitt inlägg på gjorda undersökningar
både inom Stadsförbundet
och Byggnadsindustriförbundet. För övrigt
finns bra exempel utgivna i bok -

form av Byggnadsindustriförbundets direktör
Dahlberg.

Det mest anmärkningsvärda är de
nuvarande arvodesnormerna som infördes
i mitten på 1950-talet. Huvudprincipen
är enligt kap. 3 punkt 11,
att de sakkunnigas arvode beräknas på
grundval av konsultens självkostnad för
uppdragets fullgörande på »löpande
räkning». Arbetet på löpande räkning
har i andra sammanhang visat sig kunna
leda till i kostnadshänseende oangenäma
överraskningar för uppdragsgivaren,
och så blir lätt även fallet vid
utövandet av konsulterande ingenjörsverksamhet
på sådana villkor. Den konsulterande
teknikern kan genom detta
system ha intresse av att vid utförandet
av erhållet uppdrag göra detta så vidlyftigt
som möjligt och verkställa utredningar
som, sakligt sett, icke har
någon betydelse för uppdragsgivaren.

I ett syrligt brev till Svenska arkitekters
riksförbund och Svenska konsulterande
ingenjörers förening skriver exempelvis
stadsingenjören i Oskarshamn,
att »man gärna vill veta storleken på
Edert omkostnadspålägg och tilläggen».
Det heter vidare bl. a.:

»Vi har insett, att arbeten för en liten
stad sällan kräver t. ex. studieresor med
flyg runt jorden för sitt fullgörande.
Tvärtom är det många gånger möjligt
för teknologer och nyutexaminerade
ingenjörer att nöjaktigt prestera förslag
till mindre avloppsanläggningar i villaområden
— för att nämna ett exempel
som är typiskt för en del hittills redovisade
konsultuppdrag.

Vi menar alltså, att det förefaller skäligt
med ett betydligt mindre omkostnadspålägg
än vad staden särskilt de
sista åren har fått betala.»

Direktör Sven Dahlberg i Byggnadsindustriförbundet
anför några byggnadsposter
i ett visst kontorshus i Stockholm.
Den totala byggnadsköstnaden
uppgick till 36 miljoner kronor, varav
i löner till byggnadsarbetarna 3,6 miljoner,
d. v. s. 10 procent. Precis lika

Fredagen den 20 januari 1967 em.

Nr 3

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

mycket kostade konsultarvodena. Det
är som bekant Byggnadsindustriförbundets
ledande man som står för uppgiften,
och då han bl. a. är chef för SIAB
vet han säkert vad han talar om.

Konsultfirmorna — det är de tekniker
som tillhandahåller konstruktionsritningar
och andra handlingar. Att det
kostar lika mycket att på papper rita
upp bygget som lönerna till dem som
skall göra verklighet av ritningarna säger
väl åtminstone så mycket som att
det inte är enbart arbetslönerna som
har betydelse. Resultatet är häpnadsväckande,
minst sagt. Men det är inte
första gången som man diskuterar konsulternas
höga priser.

Vid en debatt i ärendet för cirka ett
år sedan framhöll en talare — en konsult
— att konsulterna på grund av
skattesystemet måste lägga ett stort beskattningsbart
belopp på sitt arvode.
Han framhöll även att pålägget går till
stat och kommun, varigenom samhället
inte förlorar något. Det är en rätt märkvärdig
motivering för att försvara de
höga arvodena till konsulterna! Skattesatsen
är ju lika i varje särskilt inkomstläge
och har inget sammanhang med
om inkomsten kommer från konsultarbete
eller annan verksamhet.

En nyligen genomförd skatteundersökning
på detta område visar för övrigt
att över 40 miljoner kronor har försvunnit
vid deklarationerna och att
samhället på detta sätt långt ifrån har
fått sin rätt.

De som får betala hyror eller byggnadskostnader
kan ju inte vara särskilt
tillfredsställda med denna förklaring
om orsaken till arvodenas storlek. Det
hade varit betydligt bättre även för
konsulterna själva, om man på allvar
tagit upp en debatt om den föråldrade
arvodeskonstruktion som konsulterna
tillämpar, normer som förhindrar all
form av priskonkurrens.

När man nu från ledande byggindustrihåll
och även från socialdemokratiska
partiets ledning förordar systemet

med totalentreprenad, så är detta förslag
säkerligen synnerligen väl genomtänkt
och värt att pröva. Sådan entreprenad
innebär att byggherren vänder
sig till ett antal byggnadsföretag och
ber dem med ledning av ett underskrivet
program lämna anbud. Entreprenörerna
får med hjälp av egna och
anlitade entreprenörer avlämna förslag,
ofta i form av bindande anbud.

Jag tror att ett sådant entreprenadsystem
skulle sänka byggnadskostnaderna
genom att man därigenom får bättre
möjlighet att välja billigare metoder
och materiel. Konsultsumman inordnas
i entreprenadarbetet och konsulten får
finna sig i konkurrens på samma sätt
som övriga leverantörer, varigenom han
tvingas till en rationalisering av sitt
arbete och en åtstramning och modernisering
av de föråldrade arvodesnormerna.

Det måste vara en viktig angelägenhet
för samhället att de dyra anläggningsoch
VA-kostnaderna pressas ned och
att ingen gren inom byggnadsbranschen
får glida vid sidan om, när det gäller
att komma till rätta med oskäliga kostnader.

När vi i dag brottas med skyhöga hyror
och höga kostnader för egnahem, så
är det av största vikt att man tar under
allvarligt övervägande en bättre lösning
beträffande arkitekt- och konsultarvodena.
En grundlig översyn över byggnadsmaterialindustrien
och en bättre
samordning över hela byggnadsindustrimarknaden
är för övrigt också angelägen.

Herr talman! Det är både för konsulterna
och för samhället en viktig angelägenhet
att det blir en fri konkurrens
över detta fält. I kampen mot inflation
och prisstegringar har vi här ett område
som inbjuder till noggrann översyn.
Jag utgår ifrån att man fullföljer de undersökningar
som nu påbörjats på ifrågavarande
betydelsefulla avsnitt.

Jag hälsar med tillfredsställelse, herr
talman, de förslag av bostadsförmed -

Nr 3

Fredagen den 20 januari 1967 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

lingskommittén som just nu har presenterats
i nyheterna. Obligatorisk bostadsförmedling
och lagstadgad bytesrätt
är värdefulla instrument för att
komma till rätta med bostadsbristen
och åstadkomma en rättvis och ekonomiskt
riktig fördelning av ledigblivna
lägenheter i det allmänna bostadsbeståndet.

Fru NETTELBRANDT (fp):

Herr talman! Det meddelas i statsverkspropositionen
att det under förra
året tillsatts en arbetsgrupp inom kommunikationsdepartementet
för att göra
en samlad översyn av trafiksäkerhetsfrågorna.
Denna åtgärd är lika välkommen
som den är sent kommen. En större
satsning på trafiksäkerhetsfrågorna i
vårt land är verkligen angelägen. Förberedelserna
inför årets omläggning till
högertrafik har uppenbarat stora brister.

Målsättningen att öka trafiksäkerheten
inför dagen H har varit klart fastlagd,
men för att realisera detta mål har
det behövts forskningsmaterial på skilda
fält. Det har visat sig att vi i detta
hänseende är ganska underutvecklade.
Mycket av det arbete som har måst göras
borde ha varit gjort helt oberoende
av omläggningen.

Vi vet nästan ingenting om effekten
av olika typer av körkortsutbildning. Vi
saknar uppgifter om vilka krav som
ställs på individen i trafiken och hur
individen motsvarar ställda krav. Människans
resurser i trafiken är tämligen
obekanta.

Vi har inte heller i Sverige någon
egentlig grundforskning om trafikinformationens
anpassning till trafikanterna.
Vinterkörning contra sommarkörning,
nattkörning contra dagkörning — vilka
ökade krav måste man ställa? Har vi
regler som täcker alla uppkommande
trafiksituationer, eller kan man komma
längre med en riktig systemanalys? Det
vore lätt att fortsätta frågandet.

Otillräckligt vetande har resulterat i

otillräckliga åtgärder. Vi måste snarast
skaffa oss det vetande som saknas. Därvidlag
är arbetsgrupperna inom departementet
ett gott tecken, men även detta
är otillräckligt. Ambitionsgraden måste
sättas mycket högt. Både biltätheten
och det ofullkomliga vägsystemet motiverar
det. Det är inte nog med en samlad
översyn inom departementets ram.
Dels behövs här en fullständig parlamentarisk
insyn, dels fordras både en
massiv experthjälp och en utökad forskning.

Under år 1966 dödades i vårt land
1 060 personer i 938 trafikolyckor.
13 768 olyckor fick annan, svårare eller
lindrigare personskada till följd. Samhällets
kostnader för dessa olyckor uppgick
till över 1 500 miljoner kronor. Sådana
siffror talar sitt tydliga språk. Vi
har ofta mött dem. De mänskliga tragedier
och de samhällsekonomiska förluster
som de är ett tecken på borde
övertyga oss om att det kan vara värt
uppoffringar av många slag, inte minst
ekonomiska, att få dem reducerade.
Detta blir inte mindre angeläget därför
att vi därigenom automatiskt skulle lösa
till och med en god del av ett annat
allvarligt samhällsproblem, nämligen
sjukvårdskrisen.

Att tillämpa generella körkortsindragningar
för dem som uppnått t. ex. 60
eller 65 års ålder vore enligt mitt förmenande
en diskriminering av dessa
åldersgrupper. Men nog är det egendomligt
att ett körkort skall gälla hur länge
som helst trots att trafiksituationen under
tiden har blivit en helt annan och
många nya regler tillkommit. Nog vore
det möjligt i TV-åldern att med jämna
intervaller smidigt arrangera undervisning,
uppföljd genom enklare prov.
Kanske skulle den kunna ordnas t. ex.
på polisstationerna, men det vågar jag
inte ha någon bestämd mening om. Klart
är i alla fall att det bör gå att praktiskt
lösa problemet. En sådan TV-undervisning
skulle också kunna vara upplagd
på ett pedagogiskt föredömligt sätt och

Fredagen den 20 januari 1967 em.

Nr 3

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

med användande av all tänkbar expertis.
Där skulle det också kunna komma
med moment om hänsyn i trafiken och
om att det inte är tufft att uppträda
drulligt bakom ratten. I fråga om gentlemannamässighet
i trafiken har ju vi
svenskar mycket att lära av andra folk.
Det behövs en allmän upplysningskampanj
som skapar vänliga och angenäma
trafikanter.

Det behövs också en annan typ av
upplysning, en konsumentupplysning
när det gäller bilarna. Detta är motiverat
dels därför att det gäller mycket
dyrbara ting och dels därför att det
här behövs en upplysning om hur dessa
fungerar från trafiksäkerhetssynpunkt.
Var en sådan konsumentupplysning närmast
hör hemma vill jag inte uttala mig
om. Konsumentinstitutet är kanhända
inte det rätta organet att ta hand om
saken, utan det bör kanske läggas på
något annat organ. Konsumentinstitutet
hänger dessutom, såvitt jag förstår, för
närvarande rätt mycket i luften. Jag är
inte övertygad om att handelsminister
Lange känner sig ansvarig för behandlingen
av de hithörande frågor och förslag
som enligt uppgift för närvarande
lär ligga på hans bord.

Jag vill för kommunikationsministern
uttrycka den förhoppningen att erfarenheterna
av arbetet med trafikomläggningen
leder till en satsning på säkerhetsfrågorna
av sådana dimensioner
som vi hittills inte tillnärmelsevis känner.
Ambitionerna för framtiden måste
bli väsentligt större än de hittills har
varit.

Bostadsproblemen har hittills i debatten
fått en ganska ingående belysning.
Jag tänker inte beröra bostadsbristen
utan avser i stället att säga några
ord om vilken typ av bostäder vi erbjuds.
Det är klart att det är viktigare
att få en bostad, som inte är anpassad
till de individuella behoven, än att inte
få någon bostad alls. Men ändå, visst
har vi även i en tid av eftersläpning
i fråga om byggandet anledning att in -

tressera oss för hur bostadsbeståndet
blir utformat. Det gäller inte bara tekniska
och estetiska finesser, som arkitekter
ofta kan föra livliga diskussioner
om, utan det gäller i högsta grad
bostadsplaneringens anpassning till den
förändrade befolkningsstrukturen. Just
bebyggelsens utformning kan på ett fundamentalt
sätt påverka våra möjligheter
alt funktionera.

Vad vi i dag behöver är inte bara
badrum och köksutrustningar, inte bara
lekytor och parkeringsplatser. Vi behöver
hjälp med ett brännande serviceproblem
som blir mer brännande ju
mer pressat arbetskraftsläget blir. Vi
behöver få resurser att ordna våra mest
triviala och tidskrävande sysslor på ett
sådant sätt, att det t. ex. blir möjligt
även för kvinnor att helhjärtat engagera
sig i både yrkesliv och samhällsliv. Det
är nödvändigt att sörja för de handikappade,
så att de i sin bostadsmiljö
kan klara sig själva, och vi måste göra
något för alla de åldringar som inte vill
eller kan bli omhändertagna för vård
men som med litet organiserad service
skulle kunna klara sig själva i ett eget
hem. Alla dessa grupper är stora, och
de flesta växer dessutom. Dessa stora
grupper — och även andra — efterfrågar
Öppet eller latent en höggradig service.
Men organiserad sådan direkt i bostadsbeståndet
finns endast till cirka 1
promille. Men vi har en säljarens marknad
på bostadssidan. Ingen bostad blir
utan innehavare bara därför att den är
servicelös, och de flesta vet inte att det
är något som fattas, eftersom fenomenet
servicehus knappast finns i verkligheten Här

krävs verkligen upplysning från
det allmännas sida, upplysning till den
enskilde bostadskonsumenten och upplysning
till de kommunalgubbar och
hySSherrar som gemensamt formar vår
bostadsmiljö. Kanske skulle en extra
stimulans via bostadslångivningen kunna
få dem att övervinna svårigheten att
tänka i service.

Nr 3

Fredagen den 20 januari 1967 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Bostadsbyggnadsutredningen konstaterade
att det finns en stor efterfrågan
på servicehus och att sådana därför borde
bli vanliga. Från byggforskningssidan
har också nyligen uttalats, att en
förbättrad kollektiv service är det enda
som kan innebära en egentlig höjning
av bostadsstandarden. Men detta är inte
bara en fråga om höjd bostadsstandard
för den enskilde, utan det är också en
samhällsekonomisk fråga av stor räckvidd.
Om de daghem vi nu har låge i
servicehus skulle vi genom att föräldrarna
sluppe resorna till och från daghemmen
vinna över 3 miljoner arbetstimmar
på ett år. Vi har inte råd att
låta så mycken tid bli helt improduktiv.
Vad vi kunde vinna på att de handikappade
och åldringarna bleve i stånd att
klara sig själva, varigenom vi skulle
kunna spara in dyrbara institutioner, är
svårt att fixera, men det rör sig om stora
belopp.

På bostadsmarknaden är de ekonomiska
lagarna delvis satta ur kraft. Inga
regler om tillgång och efterfrågan bestämmer
priser och kvalitet. I ett sådant
läge har det allmänna ett särskilt
stort ansvar. Vi får inte låsa oss fast
i en otidsenlig bebyggelse. Men vi har
bristfälliga kunskaper kring problemen.
Forskningen är eftersatt och planeringen
dålig. Jag kan också hålla med bostadsbyggnadsutredningen
om att man
inte kan vänta sig att kommunerna skall
ha material för prognosarbete och inte
heller att de skall ha sakkunskap och
förmåga till kritisk granskning av material.
Material måste ställas till kommunernas
förfogande. Det behövs alltså
en vidgad samhällsplaneringsforskning,
och det behövs en omedelbar
omfattande upplysningsverksamhet. Positiva
kommittéuttalanden bär vi redan
gott om. Fn positiv pressdebatt har
vi också haft. Men det behövs ett aktivt
handlande. Alla får inte vänta på alla.
Har måste man verkligen från statens
sida bryta den onda cirkeln som »icke
handla och skylla på andra» kommit

att utgöra. Men regeringen har hittills
vilat still. Trots att bostadskollektiva
kommittén redan för mer än ett årtionde
sedan rekommenderade kollektivhus
har ingenting gjorts härvidlag.

Det gladde mig att under gårdagen
höra fru Ekendahl varmt tala för dessa
frågor. När vi några enskilda folkpartimotionärer
1962 väckte förslag i dessa
frågor och därvid döpte om kollektivhusen
till servicehus behandlades ärendet
som enbart en daghemsfråga här i
riksdagen och avfärdades. Folkpartimotionen
1963 rönte inte bättre öde.
Då hänvisade man till bostadsbyggnadsutredningen.

Frågan har också tagits upp i en av
folkpartiets partimotioner. Jag kan inte
minnas att fru Ekendahl vid något av
dessa tillfällen demonstrerat sin värme
för saken, men jag gläder mig över hennes
förändrade attityd och hoppas att
jag får tolka den som ett tecken på att
det från hennes partis sida eller från
regeringens sida snart kommer att tas
initiativ. De utredningar som man tidigare
har hänvisat till har ju nu avgivit
så positiva utlåtanden att det finns anledning
att på allvar aktualisera denna
fråga.

Till sist vill jag beröra ett par skattespörsmål.
Jag skall inte säga något om
skattetrycket som sådant, inte heller
om t. ex. marginalskattens föga stimulerande
och ibland rent av förlamande
effekter. Jag skulle i stället vilja något
beröra det sätt på vilket finansministern
sedan många år tillbaka behandlar,
eller kanske riktigare, misshandlar
det komplex av frågor som de olika
skatterna tillsammans utgör.

Det är nu jämnt två årtionden sedan
det genomfördes en samlad skattereform.
Det var då man efter kriget tog
bort bl. a. värnskatten; denna var ju
inte längre motiverad när kriget var
slut. Men det var som vi minns bara
namnet som togs bort — skatten som
sådan fanns kvar men bakades in i de
traditionella. Det mönstret går igen i

Fredagen den 20 januari 1967 em.

Nr 3

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

år: någon särskild trafikomläggningsskatt
är inte längre motiverad eftersom
högertrafikomläggningen i år genomförs;
den särskilda skatten tas formellt
bort men blir i realiteten kvar i form
av en kraftigt ökad fordonsskatt. Det
är i sanning väl utnyttjade tillfällen
att smussla in en skattehöjning och
låtsas som om ingen skattehöjning skett.

Årets förslag till höjd fordonsskatt
framläggs samtidigt som finansministerns
båda utredningar, bilskatteutredningen
och vägkostnadsutredningen,
just är i färd med att tänka igenom utformningen
och omfattningen av bilbeskattningen.
I direktiven till bilskatteutredningen
står just att den svåraste
uppgiften blir att utforma systemet för
vägkostnadernas finansiering och att
man utöver fordonsbeskattning och
drivmedelsbeskattning kan tänka sig
andra former, t. ex. en avgift beräknad
efter körsträcka. Att så kraftigt höja
fordonsskatten innan utredningarna
sagt sitt ord kan inte vara välbetänkt.
Ett sådant handlande ger inte något rationellt
uppbyggt skattesystem, och det
är inte heller vad vi har. Tvärtom har
skattesystemet blivit ett lappverk som
ger oberäkneliga och svåröverskådliga
effekter.

Det är väl troligt att finansministern
tog en viss hänsyn till 1950-talets kritik
mot skattelappverket när han 1960 tillsatte
den stora allmänna skatteberedningen.
En väsentlig uppgift för denna
var att rensa i vårt skattesystem och
åstadkomma ett samlat grepp. Man eftersträvade
ett mindre komplicerat och
mera rationellt system. Finansministerns
målsättning var lovvärd, men vad
hände? Redan året därpå föreslog han
flera ändringar: ortsavdragen höjdes,
skatteskalorna ändrades, barnbidragen
höjdes, folkpensionsavgiften ändrades,
omsen höjdes och bensinskatten höjdes.
I finansplanen 1961 gjorde finansministern
ett uttalande om att budgetperspektivet
för de närmaste åren inte gav
anledning att aktualisera några nya

skattehöjningar. Att inga skattehöjningar
företogs ansåg finansministern vara
desto mer angeläget som skattepolitiken
då låg i stöpsleven. Men redan på hösten
samma år var detta glömt och alla
de ändringar och höjningar av skatterna
som jag nyss räknade upp genomfördes.

Efter fyra års arbete presenterade
skatteberedningen ett på väsentliga
punkter enigt resultat med bred uppslutning
från politiska partier och intresseorganisationer.
Men finansministern
har lagt detta samlade grepp åt sidan
och bara fortsatt på plottrandets
väg. År 1964 höjdes barnbidragen, och
avdragsrätten för folkpensionsavgiften
avskaffades. Följande år höjdes omsen,
bensinskatten och cigarrettskatten, skatteskalorna
och folkpensionsavgiften
ändrades och kommunalskatteavdraget
schabloniserades. År 1966 var vi där
igen. Då höjdes sprit- och vinskatten,
bilaccisen och bensin- och brännoljeskatten.
I år vill finansministern schablonisera
kommunalskatteavdragen ytterligare
och genomföra fyra olika skattehöjningar.
Man frågar sig vad som är
meningen. Har finansministern ångrat
den kloka tanken från 1961, då han
själv efterlyste just ett samlat grepp?

Uppenbart skakad av den starka kritiken
mot sambeskattningens orättvisor
lade finansministern 1965 fram en proposition
om frivillig särbeskattning —
ett gammalt folkpartikrav — och tillsatte
dessutom en särskild utredning,
familjeskatteberedningen. Den beredningen
fick inte några direktiv men väl
uppdrag att presentera en särbeskattningsmodell.
Oförändrat skattetryck är
ett arbetsvillkor.

Om man nu skall ta bort obefogade
skatteskärpningar, som många människor
får bara därför att de inte är gifta,
om man genom en konsekvent särbeskattning
vill åstadkomma en riktigare
behandling av familjer med två förvärvsarbetande,
och om man vill ge ett
realistiskt stöd till barnförsörjarna, så

Nr 3

Fredagen den 20 januari 1967 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

måste skattesystemet obönhörligen rensas
från obefogade favoriseringar av
andra grupper, annars går inte ekvationen
ihop. Det blir säkert en besvärlig
och tidsödande procedur, och en
rimlig övergångstid torde bli ofrånkomlig Vad

gör finansministern under tiden?
Jo, han lägger förslag efter förslag, som
försvårar i stället för underlättar realiserandet
av er. modell för vår familjebeskattning,
som han själv har gjort en
beställning på. Förändringarna i skatteskalorna
1965 och konstruktionen för
kommunalskatteavdraget samma år verkar
båda i den riktningen.

I årets statsverksproposition understryker
finansministern denna effekt
genom att gå vidare på samma väg. Det
mest konsekventa i vårt skattesystem är
sådana här återkommande galenskaper.
När finansdepartementets plotterfilosofi
t. o. m. får bidra till att försvåra
realiserandet av departementets egna
intentioner, då finns det väl ändå, herr
talman, anledning att reagera!

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! I början av sitt anförande,
som jag har fått refererat för mig,
talade fru Nettelbrandt om trafiksäkerheten.
Jag tycker det är utomordentligt
glädjande att fru Nettelbrandt är intresserad
av den frågan. I själva verket är
det en av våra viktigaste samhällsfrågor
hur vi skall kunna nedbringa antalet
trafikolyckor.

Om den preliminära statistiken talar
sant har vi i år för första gången kunnat
notera en absolut nedgång i antalet
dödsolyckor och sannolikt även i antalet
personolyckor över huvud taget.
Det är ju en liten början. Det har inte
hänt i vårt land förut och inte heller i
något annat land. Den enda konsekvens
vi kan dra av det är att det lönar sig
att målmedvetet arbeta på detta fält.

Nu talade fru Nettelbrandt om en parlamentarisk
kommission på detta om -

råde. Jag skall gärna säga att vi övervägde
den saken. Men det var helt enkelt
av tidsskäl som jag tyckte att det
var bättre att gå fram snabbt i vissa fall
där vi ville ha resultat, ta en rad initiativ
i frågor som man nu kunde få lösta.
Det är möjligt att vi här så småningom
skall ha en parlamentarisk kommission.
På sätt och vis fungerar högertrafikkommissionen
som sådan i den viktigaste
trafiksäkerhetsfrågan för året.

1 vår kommer vi att framlägga en hel
serie propositioner som direkt har med
trafiksäkerheten att göra. Det gäller organisatoriska
frågor i samband med inrättandet
av en helt ny myndighet. Det
gäller körkort, körkortsutbildning, körtider
och en hel rad andra frågor. Beträffande
konsumentupplysningen har
vi anställt en särskild man som arbetar
helt med de frågorna.

Jag vill på detta sätt bara markera
att jag hoppas att vårriksdagen kommer
att få en hel del att göra med trafiksäkerhetsfrågor
som ett led i ett långsiktigt
arbete på att hejda den farsot som
trafikolyckorna utgör.

Fru EKENDAHL (s) kort genmäle:

Herr talman! Fru Nettelbrandt sade
i sitt anförande att »det var roligt att
fru Ekendahl har ändrat inställning till
kollektiv- och servicehusen». Den slutsatsen
drog fru Nettelbrandt av vad jag
hade sagt i debatten i går. Nej, fru Nettelbrandt,
det är ingen ändrad inställning.
Det är en inställning som jag har
haft i årtionden och också arbetat för,
kanske mera i den informations- och
agitationsverksamhet som vi bedriver
och som betyder så mycket för de resultat
vi sedan kommer till.

Det är väl bekant för fru Nettelbrandt
att det sker åtskilligt i vårt samhälle,
fastän inte så mycket som vi skulle
önska. I de allmännyttiga bostadsföretagen
pågår en hel del arbete i det avseende
som fru Nettelbrandt berörde.
Fru Nettelbrandt trodde sig vara ensam
om att ömma för de åldringar, som man

Fredagen den 20 januari 1967 em.

Nr 3

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

nu hjälper med förbättringslån. För
30 000 sådana åldringar pågår just arbete
i syfte att bereda dem den service
som fru Nettelbrandt och jag är överens
om.

Fru NETTELBRANDT (fp) kort genmäle: Herr

talman! Först några ord till
kommunikationsministern. Jag har tidigare
här uttalat tillfredsställelse över
dessa arbetsgrupper som är tillsatta, och
jag tror att det just av tidsskäl också
varit nyttigt att de tillkommit och att
det kommer förslag snarast. Men jag har
velat betona att det inte är tillräckligt.
Jag tror att många av de uppgifter som
en dylik utredning skulle syssla med är
av det slaget att det med nödvändighet
blir ett långsiktigt arbete, som vi egentligen
borde ha utfört för länge sedan.
Bristerna har kanhända inte tidigare
blivit uppenbarade.

Det gläder mig, herr talman, att fru
Flkendahl uttalat starkt intresse för detta,
vilket jag också kunde sluta mig till
med den kännedom jag har om henne i
övrigt. Men jag har inte märkt att det
intresset manifesterats utåt eller här i
riksdagen. Hon har ändå till både regeringen
och de olika majoriteterna i
kommunerna haft betydligt kortare väg
att gå än jag och därför haft större möjligheter
att utöva påverkan även internt.
Och faktum kvarstår i dag, att vi har
nära nog inget servicehus, ingen serviceanläggning
av den typ som jag här
har efterlyst.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! Jag skall fatta mig helt
kort.

Vi bär ju haft en rad trafiksäkerhetsutredningar
som arbetat med detta problem.
För att inte försitta någon tid har
jag sett det som en väsentlig uppgift att
så snart som möjligt få fram de olika
förslag på området, som redovisats under
senare år, till beslut i riksdagen och

att i övrigt koncentrera ansträngningarna
på ett tryggt och säkert genomförande
av högertrafiken. Jag tror att en utredning
skulle ha splittrat ansträngningarna
i dagens skede. Men därmed vill
jag inte alls säga att det inte, när vi har
genomfört det ganska stora svep som nu
skall göras, kan vara motiverat med en
sådan här mera långsiktigt arbetande
kommission.

Fru EKENDAHL (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag trodde att fru Ekendahl
hade det intresset, men jag har inte
märkt det vare sig i riksdagen eller eljest,
sade fru Nettelbrandt. Det beror
kanske på att vi läser olika publikationer
och arbetar på olika sätt, fru Nettelbrandt.
Jag har inte samma behov som
fru Nettelbrandt av att i varje sammanhang
säga: Detta väckte jag och mina
partivänner motioner om då och då.
Nej, på vårt håll arbetar vi på ett helt
annat sätt. — Jag noterar ändå med tillfredsställelse
att fru Nettelbrandt inte
synes misstro min goda vilja.

Sedan är det naturligtvis bekant för
fru Nettelbrandt att i den nyproduktion
som för närvarande äger rum betalar
staten helt den del av byggandet som
avser invalidlägenheter.

Fru NETTELBRANDT (fp) kort genmäle: Herr

talman! Det finns naturligtvis en
viss skillnad härvidlag. Den som tillhör
ett oppositionsparti kan endast hänvisa
till motionsförslag här i riksdagen för
att därigenom dokumentera sin vilja till
handlande. Den som tillhör regeringssidan
däremot har möjlighet att få sina
förslag genomförda. Men jag måste konstatera
att det vi nu diskuterar inte är
genomfört.

Fru THUNVALL (s):

Herr talman! Efter det replikskifte
som nu ägt rum mellan fru Nettelbrandt
och fru Ekendahl och med kommunikationsministern
skall jag inte uppta

Nr 3

Fredagen den 20 januari 1967 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

tiden med att bemöta fru Nettelbrandt
ytterligare, trots att hon presenterade
en lång lista. Jag vet att en del av de
kamrater som står efter mig på talarlistan
kommer att beröra vissa av dessa
frågor. Det är också med tanke på
att efterföljande talare någon gång skall
få komma upp i talarstolen som jag
nu föredrar att först bara snudda vid
ett par problem, som jag annars kunde
ha velat kommentera litet mer, och
därefter i huvudsak, liksom fru Nettelbrandt
gjorde — ta upp några trafiksäkerhetsfrågor.

Herr Sundelin gick i sitt anförande in
på försvarsfrågan, och därvidlag ber jag
att helt få ansluta mig till de synpunkter
han framförde.

Det var någon som i går kväll tog upp
handikappfrågorna, men då jag inte var
i tillfälle att höra det anförandet kan
jag nu varken instämma med eller bemöta
vederbörande talare utan vill bara
säga ett par ord i anledning av en artikel
i eu handikapptidskrift som gjorde
mig mycket upprörd. Det gällde svar
som vissa handikapporganisationer hade
fått på en förfrågan, huruvida städer
eller andra kommuner ville upprätta
guider som visade de offentliga lokalernas
tillgänglighet för de handikappade.
Många — ja, de flesta — hade tyvärr
svarat att problemet inte var så stort på
deras ort att något speciellt behövde
göras. Detta kunde ändå gälla kommuner
och städer med 10 000 invånare eller
mer. Det fanns alltså inga sådana behov
eller lokaler som här avses. Man tänkte
tydligen inte på att de handikappade
kunde behöva upplysning om hur de
skulle kunna besöka t. ex. kommunalkontoret,
posten eller kyrkan när dessa
lokaler inte byggts tillgängliga för dem.

Jag skulle emellertid vilja ge en blomma
till Sigtuna med dess omkring 3 800
invånare. Där hade man ställt sig mycket
positiv, upprättat en guide och delgivit
byggnadsnämnd och berörda stadsplaneförfattare
att staden på allt sätt
skulle medverka till att underlätta för

de handikappade att deltaga i arbetsoch
det övriga samhällslivet. Det kan väl
inte vara så att Sigtuna har större behov
och problem på detta område än andra
större orter? Det finns för övrigt direktiv
angående de hänsyn som måste tas i
här berörda avseenden vid byggande av
offentliga lokaler och liknande och härom
har också kommunikationsministern
talat mycket positivt. Även om jag vet
att Sigtuna inte är den enda platsen i
landet med denna positiva syn på dessa
problem tror jag att man i många kommuner
och städer måste tänka om och
gå in för att följa Sigtunas exempel.

Bostadsfrågan för de handikappade
har jag talat om tidigare och skall inte
ta upp nu, men jag vill yrka på en effektivare
upplysning till de handikappade.
Vi kan alla hjälpas åt härmed och dessutom
vill jag att upplysning skall ges
från läkare och andra om vilka möjligheter
till hjälp och vilka hjälpmedel de
handikappade har. Det är för många
som inte har nåtts av information på
detta område. Det visar inte minst reaktionen
efter ett TV-program för en tid
sedan. Man kände inte till att samhället
ändå ger hjälp på olika sätt. Jag vill också,
innan jag lämnar detta ämne, uppmana
berörda myndigheter att i samband
med ombyggnad av samfärdsmedel,
gator och vägar för övergången till
högertrafik också tänka på situationen
för de handikappade, d. v. s. de rörelsehindrade,
blinda m. fl., i den nya trafiken
och på allt sätt underlätta för dem.

Jag har givetvis också känt ett behov
att taga upp lokaliserings- och sysselsättningsfrågor
och hur vi skall kunna
lösa dem. Men också på denna punkt
skall jag fatta mig kort. Inom vårt stödområde
— d. v. s. där jag är bosatt —
har vi fått viss hjälp och detta har givetvis
haft mycket stort värde. Trots bakslag
i ett par fall hoppas jag att vi skall
få fortsatt stöd och hjälp med våra problem.
Jag tror på en gynnsam utveckling
för vår region och för de företag
som har slagit sig ned inom området

Fredagen den 20 januari 1967 em.

Nr 3

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

eller ämnar göra det. För dagen vill jag
hänvisa till en mening i den föreliggande
propositionen med tanke på det förslag
till lösning av glesbygdsområdenas
problem som där utlovas. Det står nämligen:
»Även åtgärder i syfte att vidmakthålla
och förbättra kommunikationerna
samt annan service för glesbygdsbefolkningen
kommer att behandlas.»

Ja, herr talman, jag hoppas verkligen
att den arbetsgrupp det talas om i propositionen
och som sysslar med dessa
frågor skyndar sig att komma med förslag
i uen riktningen medan det finns
några kommunikationer kvar att vidmakthålla.
Det är ju ett stort problem
för glesbygden att kommunikationerna
med närmaste tätort försämras eller försvinner.
Det kommer inte alltid något i
stället. De människor det här gäller är
— även i vårt bilfaurna samhälle — oftast
beroende av de kollektiva samfärdsmedlen
som man alltså på ett håll vill
vidmakthålla och på ett annat rationalisera
bort.

Herr talman! Nu kommer jag i likhet
med fru Nettelbrandt att ta upp en del
av trafiksäkerhetsfrågorna, och på
många punkter kommer det kanske att
märkas att jag är ense med henne.

I år skall vi alltså övergå till högertrafik
i vårt land. Denna införes som vi
alla vet den 3 september och vi har också
fått veta klockslaget och de hastighetsgränser
som skall gälla i samband
med övergången. Riksdagsbeslutet fattades
som bekant med stor majoritet. Att
jag själv hörde till den minoritet som
kämpade för bibehållandet av vår nuvarande
vänstertrafik är också känt. Anledningen
till mitt ställningstagande har
jag ofta redovisat, nämligen min allvarliga
oro vid tanken på den ökning av
olycksriskerna som kunde uppstå i samband
med en så genomgripande förändring
i vårt trafiksystem.

När nu beslutet snart skall omsättas i
praktiken, är det emellertid angeläget
att vi förbereder och medverkar till en
så olycksfri övergång som möjligt ge -

nom att engagera oss i trafiksäkerhetsarbetet,
oberoende av vår inställning
före beslutet.

Glädjande nog har en fantastisk ökning
skett av såväl intresse som insatser
för ökad trafiksäkerhet, och det
är för mig den positiva effekten av
riksdagsbeslutet. Att enhetliga regler
skall gälla på trafikens område —■ som
vi också försöker skapa på andra —
för Norden och för Europa, är ett annat
argument, som jag kan böja mig
för, men då skall man också vara konsekvent,
vilket man inte är på alla
punkter ens i trafikfrågorna.

Denna drive för ökad trafiksäkerhet
— informationer till olika grupper i
vårt samhälle — som nu har kommit
i gång borde givetvis, som fru Nettelbrandt
också påpekade, ha satts in
långt tidigare, så att vi redan nu varit
trafiksäkra bilförare, fotgängare o. s. v.
i den trafiksituation vi har för dagen.
Fortfarande bär vi oss ibland åt som
om vi trodde att vi är helt oåtkomliga
för den dödsfälla som trafiken i alla fall
är. Olycksstatistikens skrämmande siffror
visar klart, att så inte är fallet.

Nu har vi minsann inte lång tid på
oss, om vi före dagen H skall bli dessa
utmärkta, säkra trafikanter, och det är
helt enkelt förutsättningen för att vi
den 3 september skall kunna genomföra
denna revolutionerande reform så, att
mina och andras olycksprofetior kommer
på skam och vi skall kunna kalla
den »en oblodig revolution». Det är
väl drastiskt uttryckt, men det måste bli
sanning.

På ansvarigt håll vaknade man som
sagt kanske litet sent, men nu har man
satt full fart. Jag vill uttala den förhoppningen
i sammanhanget, att intresset
och insatserna inte bara är betingade
av högertrafikomläggningen utan
fortsätter även efter 1967 års utgång
med oförminskad intensitet.

Det gläder mig mycket att kommunikationsministern
nu sagt att vi kommer
att få olika propositioner i ämnet under

Nr 3

Fredagen den 20 januari 1967 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen ro. m.

våren. Jag blir då mycket lugnare på
den punkten.

Informationen till allmänheten får
inte mattas. Det tillkommer alltid nya
grupper, och vi vet att vi har lätt för
att glömma. Det varslade förslaget om
en central trafiksäkerhetsmyndighet
tycks mig vara en garanti för att frågorna
kommer att följas upp även i fortsättningen.

Vi måste använda våra massmedia.
Jag har särskilt lyssnat på program 3 —
jag förstår att också andra kanaler har
haft trafikprogram — just därför att
man där har en serie korta och informativa
inlägg, som ofta återkommer under
dagen. Jag tror att detta är en riktig
väg att nå en bred allmänhet. Dessa
program kan nog ökas och intensifieras.

Även om de skärpningar i trafiken
som träder i kraft vid nyåret tycks ha
uppfattats av allmänheten mycket
.snabbt, märker man att upplysning om
hur systemet fungerar kanske inte hunnit
tränga in lika bra. Överträdelserna
har tydligen inte varit så många som
man befarade, men jag anser att anpassningstiden
kunde ha varit längre.

Jag läste härom dagen att det nu var
slut med polisens »mjuka linje», vilket
jag i så fall beklagar, ty jag tror att denna
kunde vara lika effektiv och framför
allt smidigare för alla parter. Grova
överträdelser skall naturligtvis beivras
nu liksom tidigare, men huvudmotivet
med beslutet i denna riktning har ändå
inte varit att kräva ut böter av så många
som möjligt utan att lära människor att
anpassa sig till dagens trafik och förstå
att detta är ett viktigt moment för åstadkommande
av ökad trafiksäkerhet.

Den laglydnad och snabba anpassning
som man alltså kunde finna på
denna punkt ger mig anledning tro att
ett påbud om obligatoriskt bärande av
reflexmaterial vid utomhusvistelse i
mörker, som jag ofta har talat för, också
kunde ha slagit igenom lika snabbt och
utan alltför många polisingripanden.
Men härvidlag har jag ofta blivit bemött

av experter som menat att det mest
skulle bli äldre damer och herrar som
man då skulle få inskrida mot. Det vore
synd att plocka dem på femmor och tior.
Här kunde också den mjuka linjen ha
tillämpats. Polisen kunde kanske ha
hjälpt till att dela ut reflexmaterial om
man stötte på någon felande.

Fru Nettelbrandt talade också om
försäkringsbolagens höjda avgifter på
olika avsnitt. När man här kommer att
kräva mera av bilisterna, gäller det
för oss att se till att de olika trafikanterna
får sitt rättsskydd. Myndigheterna
måste på något sätt göra det lättare
för bilisten att köra säkrare och mera
riskfritt i den dödsfälla som trafiken
utgör. Som led i en sådan utveckling
vill jag nämna ett par punkter som
varit mina käpphästar.

Först och främst borde den reformen
genomföras att gående i mörker måste
ha reflexmaterial av något slag för att
synas av bilisten. Vi måste också inse
att den som färdas med sparkstötting
bör betraktas som gående och inte som
förare av ett fordon. När olycksfallsstatistiken
visar att de sparkstöttingsåkare
som råkar ut för olycksfall i
huvudsak är äldre och barn under 16
år kan ingen få mig att tro att de bör
jämföras med bilister och cyklister.
Många kanske anser detta vara bagateller
— jag har tyvärr den erfarenheten
från tidigare tillfällen — men
utefter de mörka vägarna genom ett
skogrikt och långa tider snörikt Norrland
utgör dessa människor en allvarlig
fara för sig själva och för bilisterna. Allt
som vi satsar på ökad trafiksäkerhet är
i högsta grad en förebyggande verksamhet.

Ett helt skadefritt år inom trafiken
är tyvärr en utopi. Men skulle vi inte
kunna låta tanken snudda vid vad det
skulle innebära. Trafikolyckorna beräknas,
som fru Nettelbrandt också nämnde,
till omkring 1 500 miljoner kronor
för samhället i kalla siffror. Det blir
mycket ofta svåra skador med stora

Fredagen den 20 januari 1967 em.

Nr 3

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

familjetragedier som följd. Om också
den ökade trafiksäkerhetspropagandan
tycks ha givit ett positivt utslag, som vi
tror skall fortsätta med en kraftig nedgång
av olyckorna som följd, kan vi
ändå vara uppe i skrämmande siffror
om låt oss säga tio år, om vi inte på
allvar kan hejda denna utveckling. Jag
hoppas innerligt att det som nu har
hänt i den riktningen och som kommunikationsministern
talade om inte är en
tillfällighet utan att det skall visa sig
att vi nu är på rätt väg. Det skulle kunna
innebära minskad trängsel på sjukhusen.
Om vi sedan också tänker på
vad vi skulle kunna få för 1 500 miljoner
kronor i vårt övriga samhällsarbete,
t. ex. fler bostäder, skulle säkerligen
alla både inom och utom riksdagen vara
beredda att kraftigt öka ansträngningarna
för att höja trafiksäkerheten. På så
sätt skulle vi var och en kunna medverka
till en förbättrad samhällsekonomi.

Innan jag lämnar talarstolen skall jag
ändå beröra en fråga som fru Nettelbrandt
tog upp. Hon nämnde kollektiva
servicehus, och de är naturligtvis nödvändiga
och bra. De har emellertid endast
betydelse för storstadsområdena.
Även på landsbygden behövs service
för barnen, men där är inte kollektivhusen
till någon större hjälp.

Herr NORDSTRANDH (h):

Herr talman! Tidens modeord och
honnörsbegrepp i vårt land är med rätta
bl. a. yttrandefrihet och förhandlingsfrihet.
Jag tänker, då remissdebatten
nu ingått i ett skede då det mesta är
möjligt, något exemplifiera de här förnäma
begreppen, insatta i alldeles speciella
sammanhang och belysta med
illustrationer från vad som hänt sedan
senaste remissdebatten.

Som sig bör begynner jag här i kammaren,
och det har något med yttrandefriheten
att göra. Ingen kan förneka att
vi riksdagsledamöter, generellt sett, har

yttrandefrihet i våra kammare. Remissdebatterna
är exempelvis bevis nog på
den saken. Om denna frihets behövliga
existens står alltså ingen diskussion,
men det som gång på gång tas upp är
frågan om dess yttre, kvantitativa begränsning.
Ibland sker det på initiativ
av enskilda ledamöter, ibland går talmännen
in i meningsutbytet. Berättigade
och mindre berättigade synpunkter
blandas med varandra, liksom stort med
smått.

Denna kammares vördade herr talman
riktade vid höstsessionens avslutning
några allvarsord som en speciell julens
fridshälsning till kammarens ledamöter.
Jag skulle vilja ta mig friheten att
något spinna vidare på det kapitlet.

Det gjordes vissa erinringar mot frågestundernas
utveckling, som en ledamot
på oppositionssidan — åtminstone
om han tillhör fotfolket — skulle vilja
kommentera. Påpekandet om att tidsgränserna
ofta överskridits är riktigt
och tänkvärt, men — och det bör också
föras fram —- felet är inte alltid enbart
frågeställarens. Vederbörande statsråds
ovilja mot att vilja fatta vad en fråga, av
konstitutionella skäl tyvärr inte varje
gång så särdeles glasklart formulerad,
verkligen innebär och vilket svar, negativt
eller positivt, som åstundas, tvingar
den frågande — och jag har frågat flera
gånger och har erfarenhet — att förklara
och att ställa följdfrågor. Också
statsråden hade kanske behövt en den
kärleksfulla agans julklapp vid avtackningsceremonien
-— de är ju i regel kammarledamöter
de också.

Värt en ännu allvarligare kommentar
är emellertid påståendet att enkla frågor
i åtskilliga fall framställts i ämnen som
bort bli föremål för interpellation. Helt
utan grund är givetvis icke detta påstående
— flera frågespörsmål har varit
alltför vidlyftiga — men det bör uppmärksammas
att man betages lusten att
ställa en interpellation i januari, som
eventuellt blir besvarad i maj, kanske I
vårriksdagens sista minuter. Då kan

Nr 3

Fredagen den 20 januari 1967 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ämnet för interpellationen för länge sedan
vara överspelat, och det har statsrådet
självklart ingenting emot, ja, han
kan ju t. o. m. medvetet han manövrerat
det därhän. Skall man ha en säker
chans att få ett spörsmål, om också
mycket kort, besvarat och ventilerat
inom rimlig tid, då måste man tillgripa
den enkla frågan, även om man kanske i
och för sig skulle i första hand ha velat
använda sig av en interpellation.

Oppositionens möjligheter att bevaka
den verkställande maktens göranden
och låtanden är begränsade. Frågeinstitutet
är en sådan möjlighet och en
ganska hygglig sådan. En våg av tacksamhet
skulle slå emot herr talmannen,
även mot den nu fungerande andre vice
talmannen, från många av kammarens
ledamöter, om herr talmannen tillsammans
med dem kunde få vissa självrådiga
statsråd att lära sig svara på interpellationer
något så när omgående.
Då kommer ämnen, som lämpar sig bäst
för interpellationer, också att bli föremål
för sådana. Jag kan dock inte underlåta
att påpeka risken med interpellationssvar
om de koncentreras. För åtskilliga
år sedan lär det ha hänt i andra
kammaren — pressen har framhållit
det — att fungerande talmannen somnade
mitt under behandlingen av interpellationer,
det rörde sig om cirka 25
stycken. Reaktionen måste betecknas
som sant mänsklig men är tillika en förintande
dom över statsrådens tendens
att klumpa ihop interpellationssvaren.
Också en talman har alltså personligt
intresse av att interpellationssvaren
sprids ut över hela sessionen.

Lika aktuell som diskussionen kring
riksdagens arbetsformer är debatten om
förhandlingsfriheten på arbetsmarknaden
— jag är glad över att civilministern
vill hedra kammaren med sin närvaro
just nu.

Lärarkonflikten tillhör det förflutna,
men dess efterverkningar torde bli
märkbara lång tid framöver. Och detta
gäller inte bara följderna för skola, ele -

ver och lärare. De fackliga -— och politiska
— erfarenheterna är många och
dyrköpta.

Det saknas sannerligen inte politiska
aspekter på konflikten. Viktigast är
kanske där frågan, hur den nya förhandlingsordningen
för statsanställda
bestått provet.

Att föra ut en ny förhandlingsrätt och
en ny förhandlingsordning i levande
livet kunde aldrig ha blivit lätt och
svårigheterna ökades enormt genom att
debuten måste ske i ett förhandlingsklimat
som var ett av de kargaste vi upplevt
på årtionden. Det var inte bara
SACO-området som hade det kärvt. Avtalsförhandlingarna
fördes över huvud
i ett krisartat samhällsekonomiskt läge,
och genomgående kunde avtal träffas
först efter medling och under konflikthot.

Just på grund av de särskilda svårigheterna
har svagheterna i det nya förhandlingssystemet
kommit att framstå
särskilt klart. Men å andra sidan kan
ett helt balanserat förhandlingsläge,
motsvarande det som råder på den privata
arbetsmarknaden, givetvis aldrig
åstadkommas inom den statliga sektorn.
Parterna är helt enkelt inte jämspelta.
I bakgrunden finns alltid den statliga
makten, och dess övervikt är förkrossande.
Dessutom kommer arbetstagarnas
ombud icke i direkt kontakt med
dem som har den reella makten. Desto
angelägnare är det att så långt möjligt
—• helt kan det väl aldrig gå — hålla
boskillnad mellan staten som förhandlare
och avtalsslutande part. Det duger
inte att ett statligt verk — avfalsverket
— går till konflikt och andra statliga
verk utnyttjar möjligheter att avvika
från den neutralitet i arbetskonflikter
som annars är en strängt upprätthållen
regel i vårt land. Personalunioner mellan
avtalsverket och av en konflikt direkt
berörda verk framstår som direkt
olämpliga. Till råga på allt var ordföranden
i medlingskommissionen i lärarkonflikten
dessutom ledamot av styrelsen

Fredagen den 20 januari 1967 em.

Nr 3

Vid remiss av statsverkspropositionen m. in.

för ett av de verk, för vilka avtalsverlcet
förhandlade.

Nu utnyttjade regeringen —- och det
får man väl förstå att den gjorde — sitt
övertag, samtidigt som den med munnen
bekände sig till den heliga principen,
att lönerna fritt skall bestämmas
utan statsmaktens inblandning. Genom
hyckleriet med avtalsverket ville regeringen
därtill i det längsta avsvära sig
det politiska ansvaret för sina handlingar.
Att konstruktionen till sist erbarmligen
sprack och statsråden Sträng och
Gustafsson fick bekänna kort är en annan
sak. Det som döljs i snö kommer
till sist upp i tö.

Summan av vad jag här har velat belysa
med ganska grälla färger och i
ordentliga reliefer kan utmynna i frågan,
om inte den nya förhandlingsordningen
bör överses, särskilt beträffande
avtalsverkets ställning. Den förefaller
vara alltför ofri.

Vidare kan man fråga sig vilken roll
riksdagens lönedelegation skall ha i
sammanhanget utöver att säga ett formellt
ja till en träffad överenskommelse.
På den punkten fungerar lönedelegationen
för närvarande superbt.

Herr talman! I denna sak återkommer
jag snarast med en enkel fråga till civilministern,
ty enkel fråga är mitt
vapen.

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet GUSTAFSSON:

Herr talman! Jag skall vid denna
tidpunkt inte mycket förlänga kammarens
förhandlingar. Herr Nordstrandh
höll ett anförande som det i och för sig
kunde finnas anledning att ta upp till
ganska ingående granskning, men jag
skall avstå från att göra det och bara
beröra ett par detaljer.

Herr Nordstrandh gör gällande att det
inte finns någon jämställdhet mellan
parterna på den offentliga arbetsmarknaden.
Jag skulle kunna hålla med herr
Nordstrandh om det men kanske på ett
annat sätt, närmast motsatt vad han me -

nar. Många gånger har nämligen under
de år som gått den offentliga arbetsgivaren
haft svårare att hävda sig än den
privata arbetsgivaren.

Vidare anser herr Nordstrandh — om
jag minns rätt — det vara närmast orimligt
att det råder en personalunion mellan
ett verks styrelse och avtalsverkets
styrelse. Detta är en ganska egendomlig
uppfattning, som tycks vara spridd vida
omkring. Det sammanhänger väl med
att det är så svårt att få folk att förstå
att även staten har behov av några personer
som företräder dess arbetsgivarintressen.
Hur skall dessa kunna fungera,
om det inte finns i varje fall några
få som känner sig företräda dem? De
offentligt anställda får vara vänliga att
lära sig att situationen även på det statliga
området måste utveckla sig på det
sättet att det verkligen finns några människor
som både har i uppdrag att vara
och känner sig vara företrädare för arbetsgivarens
intressen.

Herr NORDSTRANDH (h) kort genmäle: Herr

talman! Civilministern och jag
har nog litet olika bedömningar på denna
punkt. Att den offentliga arbetsgivaren
— i detta fall staten — skulle ha
svårare att hävda sig än den privata
framgick emellertid icke av den konflikt
som vi nu har erfarenhet av. Jag
vill understryka att den var en konflikt
av nytt slag på ett område där det aldrig
tidigare hade förekommit något dylikt.
Man kunde alltså omedelbart se hur det
utföll när former för konflikt, kopierade
på den privata sidans, hade överförts
på den statliga sidan.

Civilministern kan väl inte påstå att
den offentliga arbetsgivaren misslyckades
i att hävda sig i den konflikt som
nu är tilländalupen? Ta inte upp detta
som en komplimang; jag gör bara ett
konstaterande.

Naturligtvis kan man tala för den
uppfattningen att avtalsverket och andra
verk skall ha en viss personalunion. Jag

Nr 3

Fredagen den 20 januari 1967 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

tror dock inte att det är riktigt, ty en
chef för ett verk uppfattas inte, sådana
som förhållandena nu ter sig, endast
som företrädare för staten gentemot
personalen inom verket utan också på
sätt och vis som företrädare för de
anställda. Då frågar man sig varför personalen
vid vissa verk skall drabbas
av att just deras verkschefer skall sitta
i avtalsverkets styrelse och företräda
staten. Det förhållandet att det gäller en
del stora, tunga verk är bara en kvantitativ
synpunkt, som ingenting har att
göra med den principiella synpunkten,
nämligen att verkschefen skall å statens
vägnar förhandla för sina anställda.

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet GUSTAFSSON:

Herr talman! Jag måste erkänna att
jag har litet svårt att fatta det sista som
herr Nordstrandh sade. Hur vill herr
Nordstrandh egentligen ha det hela
ordnat? Här sitter det i en styrelse för
statens avtalsverk —■ och riksdagen har
varit med om att besluta att denna styrelse
skall inrättas — företrädare för
vissa av de tunga områdena inom avtalsverkets
förhandlingsverksamhet. De
utgör alltså den församling som fattar
beslut å arbetsgivarens vägnar. Varifrån
vill herr Nordstrandh ta dessa människor,
om de inte skall företräda de områden
som nu är representerade i de
ifrågavarande förhandlingsomgångarna?

Jag skulle gärna vilja ha en förklaring
härvidlag. Hur vill herr Nordstrandh
sammansätta arbetsgivarens
styrelse i detta fall, och hur vill han
få arbetsgivarintressena att över huvud
taget fungera?

Herr NORDSTRANDH (h) kort genmäle: Herr

talman! Det är ju ingen svårighet
att i avtalsverkets styrelse sätta dit
andra personer än just dem som företräder
staten och är direkt underställda
den reella makten, d. v. s. finansoch
civildepartementen. Detta är emel -

lertid en sak som jag för min personliga
del anser att man bör överse för
att utröna, om det inte går att åstadkomma
en mer tillfredsställande konstruktion.

Om civilministern är helt nöjd med
det nuvarande förhållandet, bör han
svara nej på den enkla fråga som jag
ställt och som jag hoppas få besvarad
i nästa vecka, men är civilministern inte
fullt tillfredsställd kan jag väl få det
svar som då kan anses lämpligt och
som kanske innebär att det blir fråga
om en översyn av problemet.

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet GUSTAFSSON:

Herr talman! Nej, herr Nordstrandh,
jag kan mycket väl säga att jag inte är
helt nöjd med den nuvarande konstruktionen.
Däremot tror jag inte att det
finns någon större anledning att diskutera
avtalsverkets styrelses sammansättning,
därför att hurdan man än
gör denna sammansättning, kommer alldeles
säkert herr Nordstrandh eller någon
annan av dem som nu känner sig
drabbade att opponera sig.

Jag kan emellertid gärna hålla med
herr Nordstrandh om att det i fråga
om vissa saker inom detta avsnitt kan
finnas skäl att sätta sig ned och fundera.
Herr Nordstrandh nämnde själv lönedelegationens
ställning i sammanhanget.
Det kan finnas anledning att
resonera om denna sak, liksom om
andra frågor i detta sammanhang. Jag
tror emellertid ■—• och jag hoppas att
herr Nordstrandh och jag kan vara
överens om detta, som jag för övrigt
tidigare framhållit i medkammaren -—-att man vid dessa överläggningar bör
räkna med att utgångspunkten skall vara
att bibehålla den fria förhandlingsrätten
på området.

Herr KÄLLSTAD (fp):

Herr talman! Årets statsverksproposition
kännetecknas, som vi alla vet, av
åtstramning och restriktivitet. Detta gäl -

Fredagen den 20 januari 1967 em.

Nr 3

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ler också åttonde huvudtiteln, även om
denna fått till synes betydande höjningar,
inte minst på driftsidan. Jämfört
med innevarande budgetår höjs driftbudgeten
med cirka 660 miljoner kronor.
Vi bör emellertid hålla i minnet,
att ökningen till stor del sammanhänger
med automatiken inom det högre utbildningsväsendet
och med de inteckningar
i form av redan fattade beslut
på skolväsendets område som vi alla
varit överens om att utfärda. Men mot
bakgrunden av myndigheternas krav på
anslagshöjningar och nya tjänster är
återhållsamheten ändå anmärkningsvärd.

Att det alltjämt föreligger en stor
skillnad mellan tillgång och efterfrågan
på resurser inom utbildningssektorn
är uppenbart. Jag vill i fortsättningen
något beröra denna bristsituation.

Grundskolereformen går nu in i sitt
slutskede; endast i fem procent av landets
kommuner återstår det att införa
grundskola. Trots att den särskilda pedagogik
— individualiserad undervisning,
aktivitetspedagogik o. s. v. — som
lanserades i samband med grundskolereformen,
nu har införts på de flesta
håll, så saknar lärarna alltjämt i stor
utsträckning de rätta hjälpmedlen för
undervisningen och framför allt lokaler
som är anpassade till den nya skolans
arbetssätt.

Skolbyggandet släpar efter — därom
råder inget som helst tvivel. Länsskolnämndernas
listor över aktuella, planerade
och i många fall nästan färdigprojekterade
skolbyggen är lång och tyder
på ett uppdämt skolbyggnadsbehov.
Samhällets resurser räcker här på långt
när inte till för att tillgodose den stora
efterfrågan på ändamålsenliga lokaler.

I årets statsverksproposition föreslås
en höjning av investeringsramen för
skolbyggnadsverksamheten med 60 miljoner
kronor till totalt 630 miljoner
kronor. Hela ökningen föreslås lagd på
grundskoleramen. Även om detta i och

för sig är motiverat med hänsyn till
de stora behoven på grundskolans område
och med hänsyn till att grundskolebeslutet
fattades först av besluten
om de stora skolreformerna, borde ändå
de gymnasiala skolformernas behov
ha beaktats mer än vad som nu är
fallet. För de gymnasiala skolorna föreslås
sålunda oförändrad investeringsram
på 180 miljoner kronor. Också på
det området finns eftersatta behov. Det
är angeläget att dessa ramar höjs kraftigt
när det statsfinansiella läget på
nytt medger detta.

Av grundskoledelen på 450 miljoner
kronor föreslås 370 miljoner fördelade
på permanenta anläggningar och 80
miljoner på provisoriska. Som vi i motioner
från folkpartiets sida tidigare
påpekat bör en större andel än den
föreslagna ligga på de provisoriska
anläggningarna. Vi anser att skolväsendet
härigenom kan tillföras fler lokaler;
samma kvadratmeteryta kan utvinnas
till lägre kostnader. De provisoriska
lokalerna har dessutom fördelen,
att de är flexiblare och smidigt kan
utnyttjas för andra behov, om undervisningen
av en eller annan anledning
upphör eller förläggs till andra delar
av en kommun. Dyra och stora permanenta
anläggningar visar sig ofta vara
mindre räntabla ur dessa synpunkter.

I årets statsverksproposition föreslås
för första gången dessutom s. k. planeringsramar
för de kommande årens
skolbyggnadsbehov. Planeringsramarna
som avser budgetåret 1967/68 till
1971/72 är avsedda att utnyttjas för att
ge kommuner förhandsbesked om statsbidrag
till skolbyggnader. Sådana förhandsbesked
är enligt skolöverstyrelsens
förslag avsedda att ges till kommuner
som avser att använda industriella
byggnadsmetoder vid skolbyggandet.
Det är därvid av vikt att planeringen
sker på lång sikt; besked skall kunna
ges upp till fem år i förväg.

Det är av utomordentligt stort intresse
att dessa initiativ nu tas och att in -

Nr 3

Fredagen den 20 januari 1967 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

dustriellt byggande även inom skolväsendet
kommer till utförande i större
skala. Låt mig här bara erinra om
att vi inom folkpartiet i flera år drivit
denna linje. Vi kan därför med tillfredsställelse
konstatera att de idéer
vi framfört nu föreslås bli förverkligade.
Av största värde är därvid att jämsides
med denna utveckling ett kontinuerligt
forsknings- och projekteringsarbete
får bedrivas i syfte att få fram
rationella byggmetoder och ändamålsenliga
lokaler.

Lärarnas arbetsbörda har inte minskat
i samband med de stora skolreformernas
genomförande. Lärarna behöver
flera arbetsrum till sitt förfogande
och ytterligare hjälp av skrivpersonal
och assistenter. Det finns anledning att
vid annat tillfälle återkomma till dessa
saker. Det är angeläget att den utredning
om lärarnas arbetsförhållanden
som tillsattes 1964 och som väntas arbeta
hela år 1967 påskyndar sitt arbete.

Vad gymnasiet beträffar räknar statsrådet
med oförändrad intagningskapacitet
för nästa läsår. Antalet intagningsklasser
till fackskolan föreslås däremot
öka med 45. Totala antalet intagningsklasser
för gymnasiet och fackskolan
skulle därigenom bli 1 545. Det skulle
motsvara 42 procent av en årskull sextonåringar.
Yrkesskolans kapacitet föreslås
inte ökad nästa budgetår.

Mot bakgrund av elevernas och föräldrarnas
val av teoretisk linje i grundskolan
och det ökade tryck som därmed
uppstår på gymnasiet finner jag
den föreslagna intagningskapaciteten
något ojämnt fördelad och för knappt
tilltagen. En ökning beträffande fackskolan
är visserligen berättigad med
hänsyn till att denna nya skolform införs
successivt i landet. Behovet av
gymnasieplatser är emellertid stort, inte
minst i storstadsregionerna, där många
elever måste avvisas till följd av platsbrist.
Om målsättningen 30 procent av
en årskull elever i gymnasiet, 20 procent
i fackskolan och 35 procent i yr -

kesskolan skall kunna förverkligas till
1970 såsom förutsattes vid gymnasiebeslutet
1964, så krävs därför krafttag
för en snabbare utbyggnad av de gymnasiala
skolorna. Jag förutsätter att sådana
förslag framläggs för nästa års
riksdag.

Det finns, herr talman, en fråga som
ligger mig mycket varmt om hjärtat,
och det är vuxenutbildningen. Efter det
att många olika utredningar sysslat med
den frågan aviseras nu proposition till
vårriksdagen. Vi har från mittenpartihåll
ofta uppmärksammat de vuxenstuderandes
situation, krävt studiesociala
reformer av olika slag och ökad radiooch
TV-undervisning. Av uppgifter i
pressen att döma avses nu vuxenutbildningen
till stor del bli organiserad som
TV-undervisning. Reformerna sätts
emellertid in för sent. Den försöksverksamhet
med radioundervisning som radiokursen
i statskunskap innebar borde
ha följts upp av ytterligare initiativ
på detta område. De tusentals ettbetygsstuderandena
i statskunskap vid radiouniversitetet
fick aldrig tillfälle att
fortsätta sina studier genom två- och
trebetygsundervisning. I en motion vid
förra årets riksdag krävde jag sådana
åtgärder, dock utan resultat.

De möjligheter som etermedia erbjuder
i undervisningssyfte har hittills utnyttjats
otillräckligt, trots att vi har
haft TV i över tio år. Radions möjligheter
i dessa avseenden upptäcktes så sent
som i och med statskunskapskursen
1965. Det är nu hög tid att tillvarata
radions och televisionens alla möjligheter
på detta område. Man kan exempelvis
genom kanalklyvning erhålla fler
möjligheter för utbildningsprogram. Vidare
bör program 3 i TV förberedas i
god tid, och där finns redan nu särskild
kanal tilldelad.

Av stor vikt är också att samhället i
betydligt ökad omfattning satsar på
forskning och utvecklingsarbete kring
den pedagogiska teknologien, d. v. s. utprovning
av det kunskapsstoff som bör

Fredagen den 20 januari 1967 em.

Nr 3

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

förmedlas via etermedia och andra audiovisuella
eller tekniska hjälpmedel. På
lång sikt torde sådana investeringar i
forskning och produktutveckling löna
sig mycket bra, eftersom vi kan räkna
med stor efterfrågan på utbildning i
framtiden. Denna efterfrågan bör då
inte hållas tillbaka av brist på lärare,
utan möjligheter till undervisning förmedlad
på mekanisk eller maskinell
väg bör stå till buds. Här öppnar sig
egentligen ganska fascinerande perspektiv
för en utbildningsplanerare.
Morgondagens skola bör genom teknikens
snabba utveckling kunna erbjuda
goda utbildningsmöjligheter åt alla som
så önskar, både unga och äldre.

Lösenorden för framtiden blir därför
rationalisering av undervisningen genom
pedagogisk teknologi utan åsidosättande
av lärarens väsentliga arbetsledande
och samordnande roll.

Slutligen vill jag säga några ord om
en helt annan sak, nämligen regeringens
förslag om en investeringsavgift för
vissa byggnadsarbeten, alltså proposition
nr 10. Där föreslås införande av
en investeringsavgift på 25 procent av
kostnaderna för vissa byggnadsarbeten.
De byggen som kommer att drabbas av
denna avgift är kyrkor, samlingslokaler,
butiker, kontor, idrottsanläggningar
o. s. v.

För att ett samhälle skall fungera
tillfredsställande räcker det ju inte att
medborgarna får rymliga, moderna och
trivsamma bostäder, utan en hel del
service och andra funktioner kommer
till, såsom skolor, affärer, samlingslokaler,
kyrkor, idrottsplatser och bensinstationer.
Men den föreslagna investeringsavgiften
skulle allvarligt hämma
de ideella organisationernas utveckling.
De kristnakyrkorna, nykterhetsrörelsen,
arbetarrörelsen och idrottsorganisationerna
har stora byggnadsbehov, som
inte kan tillgodoses om avgiften införs
såsom regeringen föreslagit. Hårdast
drabbas de organisationer som för sin
verksamhet är helt beroende av frivil -

ligt insamlade medel, t. ex. frikyrkorörelsen.
Detta förslag är så mycket märkligare,
tycker jag, som det häromåret i
en statlig utredning föreslogs statsbidrag
just till frikyrkolokaler. Nu är det
alldeles tvärtom. Principen att ideella
organisationers verksamhet inte skall
beskattas åsidosätts om avgiften införs.
Den medför en i ett fritt samhälle icke
acceptabel begränsning av deras bestämmanderätt.

De s. k. oprioriterade byggadsföretagen
har hållits mycket starkt tillbaka
i nästan två år, varför det redan nu
finns ett uppdämt behov. Det råder
stor brist på exempelvis gymnastiksalar
i skolorna. Idrottsanläggningar saknas
på många håll, och klassundervisning
sker alltjämt i källarlokaler. Man
vill heller inte förstå att hundra år gamla
träkyrkor behöver ersättas med nya.
Det finns alldeles färska exempel härpå
i storstäderna — jag skall strax nämna
sådana.

Det redan nu uppdämda behovet och
det ytterligare behov som kommer att
skapas genom att man nu totalt stoppar
alla s. k. oprioriterade byggen med investeringsavgifter
kommer att medföra
ett enormt investeringstryck på hösten
1968. Regeringens förslag i propositionen
är en direkt panikåtgärd, som inte
kan gagna det svenska samhället.

Med tanke på detta oroväckande förslag
vill jag nämna två projekt, ett som
gäller svenska kyrkan och ett som gäller
frikyrkorna. De råkar finnas i Göteborg,
där man i Högsbo församling
har hållit på att samla pengar till en
småkyrka under tolv år; kyrkofullmäktige
bidrar med halva summan, och den
andra hälften är frivilligt insamlade
medel. Kyrkan har kostnadsberäknats
till 600 000 å 650 000 kronor. Summan
är beviljad och insamlad, och byggnaden
har varit färdigprojekterad under
nästan ett och halvt år. Två ansökningar
om igångsättningstiilstånd har avslagits
av länsarbetsnämnden, och en tredje
ansökan bordlädes vid nämndens sam -

Nr 3

Fredagen den 20 januari 1967 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

manträde i september 1966. Om nu den
föreslagna investeringsavgiften införes
och drabbar bygget, skulle man helt
enkelt inte orka med att betala kostnaden.

För övrigt anser jag det vara helt förkastligt
att jämställa angelägenhetsgraden
för kyrkor och kyrkliga samlingslokaler
med angelägenhetsgraden för
bensinstationer. Jag vet en vägkorsning
i Göteborg där det finns fyra olika bensinstationer
— men vem skulle komma
på den idén att lägga t. ex. fyra kyrkor
inom ett så begränsat område?

Det andra färska projektet gäller fyra
frikyrkoförsamlingar i Göteborg som
alla tillhör metodistkyrkan. De gamla
träkyrkorna skall bort, och i deras ställe
tänker man bygga en ny gemensam
kyrka i ett hus som också rymmer kontorslokaler.
Man har lagt ned 2 miljoner
kronor på tomt, projekteringskostnader
och evakuering; rivningarna ingår för
övrigt i stadens program för perioden
1963—1972. Med den nya investeringsavgiften,
som i detta fall skulle bli 2
miljoner kronor, är hela projektet i riskzonen.
Hur skall man ha råd till detta?
Kommer man inte i gång med det nya
bygget, har man kanske ingenstans att
ta vägen med sin kyrkliga verksamhet
efter 1970.

Alla ritningar finns på byggnadsnämnden
sedan ett halvt år tillbaka.
Man har fått rivningstillstånd från länsarbetsnämnden
och rivningslov från
byggnadsnämnden. I princip är byggnadslovet
från byggnadsnämnden klart
med undantag av när det gäller ett parkeringsavtal.
Man har fått avslag på
igångsättningstillstånd två gånger, och
frågan bordlädes hos länsarbetsnämnden
så sent som den 4 januari i år.

Det är också intressant att ta del av
vad stadsbyggnadskontoret i Göteborg
haft att säga om denna fråga. Jag citerar
några rader därifrån: »För genomförande
av kommande stadsplaner för dessa
områden är det oundgängligt nödvändigt
att de av församlingen, till fastig -

hetsaktiebolaget Göta Lejon, försålda
fastigheterna, vilka fastigheter alltjämt
brukas av församlingen, kan evakueras
och rivas inom snar framtid. Om församlingen
icke kan färdigställa nya
lokaler för sin verksamhet utan tvingas
fortsätta i nuvarande fastigheter under
längre tid riskeras att förseningar uppstår
med förnyelsen av nämnda stadsdelar.
Stadsbyggnadskontoret vill därför
understryka vikten av att församlingen
erhåller igångsättningstillstånd för den
planerade bebyggelsen.» Det yttrandet
var från december 1965.

Jag vill fråga om det verkligen är ett
samhällsintresse att regeringen skall
motsätta sig, att kyrklig och religiös
verksamhet skall få fortsätta bedrivas,
genom att lägga på en 25-procentig investeringsavgift
vid byggande av fastigheter
som skall ersätta gamla, uttjänta
kyrkor eller vid nybyggande av kyrkor
i expanderande områden. Jag anser att
en kvotering är det enda riktiga hjälpmedlet
i denna situation. Regeringen
har redan i lagen om igångsättningstillstånd
möjlighet till en sådan kvotering.

Herr WERNER (h):

Herr talman! Det har talats mycket
om u-landshjälp här i dag — fattas bara
annat. Den är mänsklighetens mest angelägna
ärende just nu, och därför kan
det inte heller talas för mycket om den.
Förstår man inte att den är det mest
angelägna ärendet måste man vara
blind och känslolös. Jag vet väl att politiker
gärna varnar för känslor i detta
sammanhang. Men jag tycker faktiskt
att de politiker som sysslar med ekonomi
skulle ha glädje av att så att säga
lägga litet mera känsla i siffrorna
ibland. Vi känner så väl argumenteringen
för den blygsamma höjning av anslaget
som presenteras i statsverkspropositionen:
omsorgen om det statsfinansiella
läget. Vi vet också att en omfördelning
inom budgetens ram inte låter
sig göra. Och de ytterligare skatte -

Fredagen den 20 januari 1967 em.

Nr 3

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

höjningar som flera betydande organisationer
förordat till u-landshjälpens
fromma får, har det framhållits, samhällsekonomiska
konsekvenser som
skulle inverka menligt på våra framtida
möjligheter att ge hjälp.

Allt detta är naturligtvis riktigt. Men
ändå måste något göras. Vi kan inte,
trots att vi är en liten nation, skjuta på
problemet och mena ätt vi kan lösa det
lika väl om några år som i dag. Ty det
är — därom är all expertis på området
enig — fråga om en naturkatastrof som
kommer.

Vi vet att just nu lever två miljarder
människor i undernäring och svält, medan
en miljard — däribland vi själva —.
lever i välstånd. Och katastrofen får
större och större omfattning. Vid nästa
sekelskifte kommer det att finnas dubbelt
så många människor i världen som
nu. Det är i och för sig katastrofalt.
Men det värsta är väl ändå att det då
fortfarande kommer att vara endast en
miljard som lever i välstånd, medan
fem miljarder lever i hunger och svält.
Det blir en monstruös värld, där fem
människor av sex svälter.

När den dagen kommer ligger de flesta
av denna kammares ledamöter i graven
— tack och lov kanske vi skall
säga. Men det finns för oss allesammans
människor som vi håller av som
skall ta världen i arv och leva då. Det
rör sig alltså om en naturkatastrof. Vad
skulle vi sagt om den hade drabbat oss
inom landets gränser, i Mellansverige
eller Norrland? Hade vi sagt att det
statsfinansiella läget inte är sådant att
vi kan ingripa nu, men att vi lovar
komma igen någon gång mellan 1970
och 1980? Så kan man inte göra i ett
katastrofläge. Hur är det egentligen med
solidariteten och med människovärdet
som vi erkänner med stora och vackra
ord men förnekar i handling genom vår
bristfälliga generositet?

Det torde vara allom bekant att ulandshjälpen
stagnerat i industriländerna,
trots att dessa länders inkomstök4—Andra
kammarens protokoll 1967. Ni

ning är tämligen avsevärd — 250 miljarder
dollar under de senaste fem åren.
För fem år sedan uppgick industriländernas
hjälp till 0,87 procent av nationalinkomsten.
I fjol var siffran nere i
0,66 procent. Vårt lands bidrag uppgick
endast till hälften av denna siffra,
0,33 procent. Vi står fortfarande och
stampar någonstans mellan 0,33 och
0,37 procent. Därmed bekläder vi enligt
rapporten från ordföranden i OECD:s
u-landsorgan, DAC, tredje platsen från
slutet bland de 15 OECD-staterna. Trots
att detta är förhållandet hyllar vi alla
principen att en procent av nationalinkomsten
bör ges till u-landshjälpen
och talar vitt och brett därom. Vi kanske
också menar vad vi säger. Om tillräckliga
bidrag inte kan ges via statsbudgeten
kanske vi skulle kunna ge över
vår egen budget. Tänk om ledamöterna
av Sveriges riksdag skulle börja ge en
procent av sin inkomst. Svenska folket
vet mycket väl vad en riksdagsman har
i lön, men inte vad han offrar.

Då skulle det också komma till uttryck
om vår goda vilja verkligen finns
eller om det bara är en humanitet som
sitter i munnen. Jag är säker på att det
finns organ — Lutherhjälpen, Röda
korset, Rädda barnen — som gärna
skulle administrera en procent av de
ärade kammarledamöternas riksdagslön.
Jag tror att det skulle ge en injektion
också hos opinionen i landet, och
opinionen för u-landshjälp behöver
verkligen intensifieras. Skattebetalarna
skulle kanske sedan kunna vara med
om en fast avgift, en katastrofavgift utöver
budgeten, så att SIDA skulle kunna
fortsätta sina mycket angelägna projekt
— familjeplanering i Östafrika, i
Indien och Pakistan.

Expressen hade i kväll vänligheten
att referera något av den u-landsdebatt
som har förts och skrev då att högern
förstås teg i de här frågorna. Hur man
nu kan vara så tilltäppt i öronen förstår
jag inte. Det är ganska konstruktiva
förslag som högern har kommit med,
3

Nr 3

Fredagen den 20 januari 1967 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

och Yngve Holmbergs förslag om rundabordskonferens
i de här frågorna —
där alla partierna satte sig ned och fick
uppleva att det egentligen inte har med
partipolitik att göra utan med nödfrågor
som är brännande och att man då
gemensamt skulle försöka få fram en
planering av vad som skulle göras och
hur det skall göras — tycker jag är en
utomordentlig väg. Man borde inspirera
svenska företag att etablera sig i
u-länder. Det är vanskliga projekt som
staten borde engagera sig för och där
den borde ge rimliga garantier för nationaliseringsförluster
o. s. v. Det är en
väg som vi aldrig kommer ifrån. Vi som
arbetar på missionsfälten och i andra
humanitära företag vet hur det växer
fram en utbildad ungdom på många håll
i världen. Men det saknas arbetstillfällen,
och då är utbildningen inte mycket
värd. Vi får nu verkligen hoppas
att jordbrukspropositionen när den skall
klubbas i riksdagen inte kommer att
präglas av isolationism och nationell
själviskhet.

I en svältande värld med sjunkande
livsmedelsproduktion kan det under
inga omständigheter vara försvarligt
med en konstlad dämpning av den egna
produktionen. Förlidet år sjönk livsmedelsproduktionen
med 2 procent, naturligtvis
med hänsyn tagen till folkökningen.
Det vore gott om de ledamöter
som besökt USA på sin utskottsresa
hade tagit litet intryck av de nya vindar
som blåser på jordbrukspolitikens
område där. Som bekant är man där på
president Johnsons initiativ beredd att
inte längre lägga igen utan öppna nya
arealer för odling — upp till 25 miljoner
har.

Enligt Food for Freedom Act anser
man det inte vara rimligt att låta hjälpen
bara vara beroende av ett eventuellt
överskott som ju inte längre finns,
sedan man exporterat till Sovjetunionen
och Kina. Man vill planera in biståndet,
känna ansvar för hungrande
folk genom fortsatt egen odling. Det är
solidaritet i politiken.

Hjälp med egna produkter och människor
har onekligen den förtjänsten att
inte nagga valutareserven. I det löpande
årets budget finns en liten post som
avser bistånd genom enskilda organisationer
— 1 V2 miljon kronor. Vi påtalade
den blygsamheten i fjol. SIDA har
räknat upp posten i år till 6 miljoner
kronor, och nu frågar man sig vad som
skall bli kvar efter de prutningar som
måste vidtas, om hela den planerade
fältverksamheten skall krympas från
164 miljoner kronor till 99 miljoner.
Rimligtvis vill SIDA först se om sitt
eget hus.

Det klena anslaget till hjälp genom
frivilligorganisationen missionen och
andra humanitära företag vittnar om
att man fortfarande inte har klart för
sig hur effektivt man kan hjälpa genom
dessa institutioner. Utrikesministern
var i dag inne på detta och betygade
sin respekt för det arbete som missionen
utför, vilket jag hälsade med stor
tillfredsställelse. Professor Myrdal och
andra auktoriteter har uttryckt samma
mening. Likväl är det mycket litet man
räknar med att kunna kanalisera över
dessa hjälpföretag. Det blev 1,5 miljon
kronor den gång vi hade en stat på
337 miljoner kronor.

På kontinenten har man bättre insett
betydelsen av denna verksamhet. I
Västtyskland anslås 50 miljoner D-mark
till hjälpen genom kyrkorna. Detta är
väl helt naturligt. I missionerna i Tyskland
förfogar man över en färdig organisationsapparat.
Man har där människor
med kunskaper, erfarenhet och
idealitet. Just därför blir det mycket
små avbränningar. När vi bläddrar i
SIDA:s äskanden över nya tjänster, finner
vi att där väller fram en rad av
byråchefer, byrådirektörer och byråsekreterare
i därtill hörande lönegrader.
Så måste det naturligtvis vara i ett
statligt verk. Men det är frestande att
läsa upp lönestaten t. ex. hos Svenska
Mongol-Japanmissionen. Enligt denna
stat har en ensamstående 8 400 kronor
per år under de första fem åren. Sedan

Fredagen den 20 januari 1967 em.

Nr 3

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

stiger summan till 8 700 kronor. Om äkta
makar arbetar samman har de tillsammans
15 000 kronor under de första
fem åren. De ligger långt efter svenska
fredskårarbetare. De har valt uppgiften
frivilligt. De känner sig ledda och drivna
av Gud, och den driften är billig.
Och det blir sannerligen inte sämre resultat
tekniskt.

Sällan har jag sett så mycket effektivt
arbete uträttas under svåra och
pressande förhållanden som på olika
håll i Fjärran Östern, där kristna och
humanitära organisationer arbetar. Jag
minns särskilt på ett spetälskesjukhus
sju västerlänningar, intelligenta, kunniga
och med förmåga till samarbete.
De kunde varit institutionschefer var
som helst i västerlandet men hade valt
att tjiina dessa arma människor vid
världens ände. Vad som fick dem att
uthärda arbete under så pressande förhållanden
var inte lön och inte trivsel
utan tron och kärleken. Det är gott
att tron inte alltid är en privatsak.

Beträffande omkostnaderna för administrationen
ligger missionerna lågt.
De har lärt sig att arbeta under knapphetens
kalla stjärna. Lutherhjälpen, som
förlidet år samlade in över 20 miljoner
kronor, har 5 procent i administrativa
kostnader. I ett nummer av Sunt Förnuft
gör man en jämförelse mellan
barna- och mödravårdscentralen i Kelibia
i Tunisien, ett SIDA-projekt, och
Fosterlandsstiftelsens sjukhus i Padhar
i Indien. Det förra har uppförts genom
byggnadsstyrelsen och kan ta emot 20
mödrar med barn. Det har kostat 4
miljoner kronor. Stiftelsens sjukhus i
Indien har 142 platser och har, trots att
det är avsevärt större till ytan, kostat
en knapp miljon eller 900 000 kronor.
Man får en del u-landshjälp för pengarna
när de slussas genom sådana frivilliga
organ. Detta är i och för sig
ingen kritik mot SIDA. Staten har sin
tungrodda byråkrati, medan frivilligorganisationerna
kan agera smidigare.
Det är min förhoppning att SIDA verk -

ligen skall få ökade möjligheter att arbeta
och ökade resurser att använda
på sitt lilla frontavsnitt så att denna
naturkatastrof som nu rullar fram över
världen skall kunna stoppas. Jag hoppas
att man skall förstå att missionen
här verkligen har en mission att fylla.

Herr talmannen övertog ledningen av
förhandlingarna.

Herr LARSSON i Norderön (ep):

Herr talman! Bland alla de skilda
ämnen som har förts fram i årets remissdebatt
har de jordbrukspolitiska
frågorna visserligen förekommit men
inte spelat någon framträdande roll.
Detta är ju ganska naturligt med hänsyn
till den aktuella situationen, som väl
närmast kan karakteriseras som en tid
av väntan. Vi får verkligen hoppas att
denna väntan för oss vanliga människor
skall utnyttjas väl av den förhandlingseller
skall vi säga överläggningsgrupp,
som nu sköter kontakterna mellan statsmakterna
och jordbruksnäringens företrädare.
Tids nog blir det tillfälle att
ta ståndpunkt i denna viktiga fråga,
och även om vårens diskussioner fyllde
en med onda aningar beträffande viljan
och förmågan från socialdemokratisk
sida att vidta positiva lösningar,
har det hänt en hel del sedan de första
kanske något förhastade inläggen. Vi
får alltså hoppas att det nu skall finnas
bättre förutsättningar till en rimlig och
riktig lösning av de jordbrukspolitiska
frågorna på längre sikt.

Tyvärr har emellertid diskussionen,
såsom den tidigare förts, i sig själv
varit skadlig på så sätt att man nu möter
mycken pessimism inför framtiden
inom jordbruksnäringen. Detta har
gjort att problemet i dag alltmer tenderar
att bli en fråga inte om överproduktion
utan om rekrytering av företagare
till lantbruksnäringen och om investeringsvilja.
Situationen inom jordbruket
visar med all önskvärd tydlighet
vilket ansvar man har i den offentliga

100 3NFr;3

Fredagen den 20 januari 1967 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

debatten nar det gäller utvecklingsfrågorna.
Genom en negativ attityd i en
diskussion är det lätt att riva ner vad
som tidigare har byggts upp. Den negativa
effekten av regeringens jordbrukspolitiska
sutspel har kanske klarast kommit
till uttryck i de jord- och skogsbruksdominerade
regionerna i vårt
land, I dpssa bygder är alla samhällsfunktioner
intimt beroende av jord- och
skogsbruksnäringarnas utveckling, och
eftersom dessa bygder -— jag tänker då
närmast på Norrlands inland och inte
minst på Jämtlands län — samtidigt
representerar de delar av vårt land där
lokaliseringspolitiken i dess nuvarande
utformning inte visat sig ge avsedd effekt,
innebär en stagnation eller tillbakagång
inom lantbruksnäringen ett
kännbart bakslag.

I dessa områden kan det inte bli fråga
om någon nedbantning av jordbrukets
produktionsvolym utan snarare en
motsatt utveckling. Det måste också ur
samhällets synpunkt vara riktigt att utnyttja
de befintliga produktionsmedlen
maximalt. Frånsett denna målsättning
måste givetvis den fortgående rationaliseringen
inom jord- och skogsbruksnäringarna
koordineras med en motsvarande
utökning av försörjningsmöjligheterna
inom andra näringsgrenar.

På detta område är emellertid bristerna
påtagliga. Erfarenheten av lokaliseringspolitiken,
sådan den bedrivits
sedan den 1 juli 1965, visar nämligen
att lokaliseringsstödet har en konstruktion
som framför allt gynnar större och
relativt väletablerade företag. Mindre
företag och företag av en lägre ltonsolideringsgrad
besitter vanligen inte förutsättningarna
för att kunna utnyttja
lokaliseringsstödet. Erfarenheten visar
med andra ord på det paradoxala att
det i stor utsträckning är företag som
egentligen inte skulle behöva särskilt
stöd, som kan utnyttja lokaliseringsstödet
i dess nuvarande utformning. I det
norrländska inlandet är dylika företag
lätt räknade, och effekten av lokalise -

ringsstödet har också blivit avsevärt
mindre än önskvärt och nödvändigt
vore. Självfallet har stödet varit av värde
när det gällt att försöka nylokalisera
filialföretag till stora välkända företag
till det norrländska inlandet. Det
är dock bekant att den kanske värdefullaste
effekten av lokaliseringsstödet
är den hjälp till expansion för i orten
redan befintliga företag som stödet medger.
Bestämmelsernas nuvarande utformning
utgör därvid ett hinder i regioner
med brist på företag och med
företagare som har brist på kapital.

Den reform av lokaliseringsstödet som
tidigare har efterlysts bl. a. i motioner
blir alltså allt angelägnare. Det blir
nödvändigt, av allt att döma, att differentiera
lokaliseringsstödet på så sätt
att kravet på eget kapital sätts lägre i
de regioner där stödet nu är särskilt angeläget,
d. v. s. i det norrländska inlandet.
Samtidigt måste tydligen en uppräkning
ske av resurserna på detta område.
Allt tyder nämligen på att de
medel som riksdagen ursprungligen har
anvisat för denna verksamhet inte kommer
att förslå. Regeringen borde ge besked
i denna fråga. Är man beredd att
bygga ut och komplettera lokaliseringsstödet
med ledning av de hittills vunna
erfarenheterna, eller tänker man fortsätta
att avvisa nödvändiga reformer?

Detta är en så stor och väsentlig fråga
för det norrländska inlandet, att man
har rätt att kräva klart besked. Statsverkspropositionen
ger i sammanhanget
ingenting eller snare väcker tveksamhet
över hur helhjärtat regeringen är
beredd att satsa på en fortsatt aktiv
lokaliseringspolitik.

Det har ju inte sparats på vackra löften
beträffande utvecklingen i Norrlands
inland, men resultatet är långt
blygsammare. Förutsättningarna för
ökad företagsetablering i t. ex. Jämtlands
län är dock goda. Där finns arbetskraft,
råvaror och en tyvärr ofta
förbisedd gynnsam lokalisering kommunikationsmässigt
sett. Närheten till is -

Fredagen den 20 januari 1967 em.

Nr 3

101

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

fria atlanthamnar vid Trondheimsfjorden
är en alltför ofta förbisedd positiv
lokaliseringsfaktor. Bristen i sammanhanget
är den ensidiga näringsstrukturen,
och den behövs det samhällets insatser
för att komma till rätta med. Om
detta skall lyckas måste dock åtgärderna
dimensioneras efter det aktuella behovet.
Det är denna reformering av
lokaliseringspolitiken som är så angelägen
och brådskande. Samhällets insats
på ett område kräver ofta en översyn
också på en råd andra fält.

Jag har tidigare i skilda sammanhang
haft anledning påtala den ogynnsamma
behandlingen av vissa glesbygdslän när
det gäller bostadskvoteringen och vägutbyggnaden.
Jag skall inte här i dag
i detalj gå in på situationen på dessa
områden, men jag vill betona hur angeläget
det är att man beaktar kraven på
dessa områden när man bedriver en
aktiv lokaliseringspolitik. Om lokaliseringspolitiken
skall ge avsedd effekt,
måste den följaktligen följas upp genom
tillräckliga basinvesteringar i samhället,
och även här efterlyser man
ibland mer av konsekvent helhetssyn
från regeringens sida. I alltför många
fall ger man med ena handen och tar
tillbaka med den andra.

Samma helhetssyn skulle jag vilja
efterlysa när det gäller anslagspolitiken
till företagareföreningarna. Skall man
skapa ett företagsvänligt klimat i en region,
representerar företagareföreningarna
ett väsentligt inslag. Dessa föreningar
har nu i de allra flesta län
fått betydelsefulla arbetsfunktioner,
framför allt i vad gäller småföretag. En
upprustning av dessa föreningars resurser
är också ett angeläget och betydelsefullt
inslag i en aktiv näringspolitik.

Herr KELLGREN (s):

Herr talman! Jag skall faktiskt börja
med att vända mig till herr talmannen
och uttrycka den förhoppningen att
han så småningom skall kunna ta upp

det önskemål som många riksdagsmän
hyser, nämligen att det företas en ordentlig
ämnesindelning av remissdebatten.
På detta sätt kunde man få till
stånd en koncentration under vissa tider
till bestämda ämnen och ämnesfrågor.

Den sillsallad till debatt som vi nu
har är ingen verklig debatt* som ger
någon egentlig redovisning av frågorna.
Diskussionen blir onjutbar både för
kamrarnas ledamöter och för de övriga
som till äventyrs lyssnar på den.

Jag tycker alltså att män skulle göra
eu allvarlig ansträngning att försöka
få hyfs på våra remissdebatter, vilket
jag tror enklast ordnas på det sättet att
man ägnar en viss tid den första dagen
till en rent ekonomisk debatt, en viss
tid till nästa departementsområde o. s. v.

Det var egentligen inte detta, herr
talman, som jag ville ta upp, utan jäg
ville närmast säga några ord om försvarsfrågan.
Jag skall därvid1 gå in på
något som sällan har berörts i detta
sammanhang, nämligen den rent ekonomiska
aspekten av den minskning vilken
nu är planerad för nästkommande
budgetår.

Vår bytesbalans är just nu besvärande.
Den är inte så god Soin den borde
vara. Vårt handelspolitiska läge är ansträngt,
och detta beror framför allt
på en del inte tillräckligt uppmärksammade
företeelser på vissa områden av
näringslivet. Det ena är att våra skogsindustrier
ibland arbetar med utomordentligt
stora bekymmer, både när det
gäller att få fram rationella enheter av
tillräcklig storleksordning och när det
gäller att kunna hålla priserna uppe.
Nu försöker skogsindustrierna möta
detta dels genom investeringar t. ex. i
Kanada för att via den kanadensiska
industrien få inflytande på prissättningen,
dels även genom att köpa in sig i
Europa när det gäller kartongfabriker,
emballagefabriker; man etablerar också
kontakt t. ex. med plastindustrien för att
kunna kombinera papper och plast och

102 Nr 3

Fredagen den 20 januari 1967 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

därigenom få högre priser och hålla
uppe sin marknad.

Båda dessa insatser från vår massaindustris
sida kostar utländsk valuta.
Det betyder stora kapitalutflöden från
vårt land för att möjliggöra dessa investeringar.

Vidare har malmen råkat ut för en rad
liknande besvärligheter. Man efterfrågar
inte längre vår fosforrika malm i
samma utsträckning som tidigare. Här
måste till en ny teknologisk process
om vi med samma framgång som tidigare
skall kunna sälja t. ex. vår kirunamalm.
Något liknande gäller på järnoch
stålområdet, men jag skall inte ge
mig in på det.

Konsekvenserna av hela denna utveckling
är att vi alla måste bära ökade
bördor. Det är därför med tillfredsställelse
man konstaterar valet av denna
form för att finansiera näringslivets
fonder, ty det är faktiskt alla i folkhushållet
som måste bära dessa svårigheter
som vi har att komma till rätta med på
något sätt. Och det är här försvarsindustrien
och försvaret i övrigt kommer
in. Om någon industrigren »skall göra
det» i vår tid är det verkstadsindustrien.
Den skall på exportsidan ersätta vad
vi i 4a8 tappar genom lägre priser på
skogsindustriernas produkter. Verkstadsindustrien
skall kompensera oss
för bortfallet av valutainkomster på
malmområdet, etc. etc.

Nu arbetar en mycket stor del av vår
verkstadsindustri för försvarets räkning,
Ungefär 60 000 personer är direkt
verksamma för olika materialbeställningar:
från- försvaret. Dessutom måste
åtminstone 40 000 man arbeta inom våra
exportindustrier för att intjäna valutor,
med vilkas hjälp vi betalar alla
försvarsförpödenheter vi köper utifrån.
Sammanlagt arbetar alltså cirka 100 000
man i vårt land för försvaret.

De indragningar som göres under
nästkommande budgetår kommer onekligen
att medföra besvärligheter för
dessa försvarsindustrier. Lyckligtvis

skall man dock inte dra tillbaka några
beställningar som redan är utlagda utan
försöka fullfölja allt vad man har gett
order om. Omställningsproblemen kommer
successivt, kanske mindre under
det första året och mera under andra
och tredje åren. De gör sig kanhända
ännu mycket mer märkbara, därest vi
fattar mera långsiktiga beslut på ungefär
den kostnadsnivå som har föreslagits
för nästa budgetår.

Det innebär emellertid att samtidigt
ungefär 10 000 man i vår verkstadsindustri
kan arbeta med annat än produkter
för försvaret, och detta blir i själva
verket det största bidrag som vi kan
erhålla någonstans ifrån för att förbättra
vårt valutaläge och åstadkomma
en säkrare handelspolitisk balans. De
ifrågavarande industrierna kommer givetvis
att i första hand söka kompensera
sig på exportmarknaderna, därför
alt de inte i någon större utsträckning
kan höja avsättningen på hemmamarknaden.
Det gäller sådana stora företag
som Bofors, L M Ericsson, ASEA, Hägglund
& Söner och SAAB i Linköping,
d. v. s. vår ledande verkstadsindustri,
som så framgångsrikt har kunnat arbeta
sig fram på världsmarknaden och
vars fortsatta framgång vi i så hög grad
är beroende av.

Herr talman! Detta är mitt enda bidrag
till remissdebatten, men jag tycker
det är väsentligt att få fram denna
aspekt på försvarsfrågan. Vi kan alltså
på grund av minskningen på försvarsutgifterna
efter hand komma i ett bättre
handelspolitiskt läge.

Herr NIHLFORS (fp):

Herr talman! Herr Kellgren efterlyste
placering av talarna i en sådan ordning,
att det skulle kunna uppstå en
debatt som livade upp remissdebattsdagarna
och alltså gav den givna ordningsföljden
av talare någon mening.

Jag trodde faktiskt att herr talmannen
hade en viss mening med min
placering efter herr Kellgren, eftersom

Fredagen den 20 januari 1967 em.

Nr 3

103

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

vi båda två sitter i försvarsutredningen
och åtminstone i detta sammanhang
kanske skulle kunna berika debatten
med några spännande avslöjanden.

Nu har herr Kellgren begränsat sig
till ett område, som han väl behärskar,
nämligen arbetsmarknaden och då även
försvarsindustrien. Det är klart att det
är ett mycket känsligt kapitel för den
socialdemokratiska regeringen när den
skapar en sådan brydsam situation för
en så viktig och specialiserad industri
som försvarsindustrien är. Alla möjliga
argument som kan vara en lugnande
medicin för dem som är anställda i
denna industri är naturligtvis nödvändiga
att ta till, vilket också herr Kellgren
här har försökt. Vad han avslöjar
är ju att man inte är på det klara med
hur problemet skall kunna lösas.

Den skisserade vägen är teoretiskt
fullt naturlig att dra fram i debatten,
men en sådan omställning inom denna
industri kan man ju inte åstadkomma
så snabbt som önskvärt vore. Å andra
sidan kanske utslaget av regeringens
hastiga kovändning i försvarsfrågan i
alla fall dröjer så länge på materielsidan,
att försvarsindustrien har en chans
att ställa om sin produktion. Man får
hoppas det bästa!

I första kammarens protokoll från i
går liar jag funnit ett uttalande av försvarsministern,
där han säger att han
också ser som ett gynnsamt tecken att
de flesta försvarsindustrierna i Sverige
inte längre är så uteslutande inriktade
på försvarsmaterielproduktion utan i
många fall har en mera sammansatt
produktion, vilket kanske gör att de
snabbare kan ställa om.

Herr Kellgren sade också att omställningen
till annan produktion för export
skulle innebära en förbättrad handelsbalans,
men man får väl komma ihåg
att vårt exportläge inte är så ljust
att det utan vidare finns marknader
för en ökad export. Jag tror att det
behövs en ganska lång tid, innan man
kan komma ut med nya produkter och

finna avsättning för dem på exportmarknaden.
Det gäller dessutom att få
så pass mycket betalt, att man kan klara
situationen hemma utan att det sedan
tillkommer aspekter av typen krav på
exportgarantier för att förhållandena
skall kunna rättas till. Men detta är
kanske att svartmåla mer än nödvändigt.

Jag tror att det som herr Kellgren nu
sade bör observeras, ty det är inte så
lätt att klara denna omställning som
regeringen hittills kanske har velat göra
gällande. Vi fick veta att cirka 10 000
personer skulle bli berörda. Om man
även räknar med deras familjer blir
det ganska många personer i Sverige,
som under de närmaste åren med oro
för sitt livsuppehälle kommer att avvakta
utvecklingen inom försvaret för
att få veta om de får ha kvar sin sysselsättning
eller inte.

När jag på sin tid begärde ordet i
denna debatt hade ju mångt och mycket
inte hänt, som nu i tidningarna redovisats
från försvarsutredningen. Det
finns naturligtvis inte någon anledning
för mig såsom ledamot av denna utredning
att göra några sådana avslöjanden
som dagspressen kanske har möjlighet
att pigga upp läsarnas livsandar
med. Likafullt vet vi nu att det har
hänt intressanta saker på de allra senaste
dagarna — saker och ting som
väl innebär att det fortsatta utredningsarbetet
nu äntligen kommer in i de fåror
som är normala för svenskt utredningsväsende,
där man inte gör sådana
in- och uthopp som har omtalats här i
kammaren tidigare, som vi har fått se
och höra om i massmedia och som vi
har läst om i pressen.

Den försvarspolitiska debatt som har
uppstått jämsides med dessa turer i
dansen kring försvarsfrågorna är däremot
någonting som man bör beakta
och hälsa med tillfredsställelse att den
kommit till stånd. Där finns ett material
som är tillgängligt för allmänheten, och
genom studier i detta kan man hämta

104 Nr 3

Fredagen den 20 januari 1967 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

åtskilligt som är av intresse för bedömningen
av frågor som berör svensk
säkerhetspolitik.

Materialet är väl inte så populärt
framställt att det kan bli fråga om någon
bestseller. Men i denna försvarsdebatt
har det på ett anmärkningsvärt
sätt förekommit tongångar och uttalanden
— även från försvarsministern i
torsdags i första kammaren — som ger
vid handen att dessa studier skulle vara
så entydiga, att man därav skulle
kunna dra bestämda slutsatser om läget
i Norden, i Europa och i världen i övrigt.
Detta skulle bl. a. gälla de rön som
försvarsutredningen genom två av sina
sekreterare lagt fram i skriften »Svensk
säkerhetspolitik».

Jag tror emellertid inte att man av
dessa studier kan dra sådana slutsatser,
och framför allt tror jag inte att man
därav kan dra några slutsatser om vår
försvarsorganisations framtida struktur
och om en lämplig avvägning mellan
vapengrenarna. Men detta är vad
som har skett. Försvarsministern gjorde
så sent som den 14 januari i ett
föredrag i Folkets hus uttalanden som
gav vid handen, att han dragit mycket
bestämda slutsatser av de publicerade
studierna av dessa problem och tycks
ha kommit fram till att vi framför allt
borde ha ett s. k. ytförsvar, d. v. s. enkelt
uttryckt att vår försvarsmakt borde
stå för fot och vänta på fienden.
Man skulle alltså ha övergett den gamla
tanken att vi om möjligt skall möta ett
angrepp utanför våra gränser med hjälp
av ett starkt flygvapen. I stället skulle
vi nu befinna oss i den situationen att
flygets roll i försvaret avsevärt minskar,
på samma sätt som marinens roll
redan har minskat avsevärt. Tonvikten
skulle i stället läggas på armén och
markstridskrafterna i övrigt.

Jag har försökt att i studien »Svensk
säkerhetspolitik» — försvarsutredningen
har inte tagit ställning till den men
sett till att den kommit ut till allmänheten
för fortsatta studier och för att

kunna utgöra underlag för debatt —
hitta något ställe, där dess sakkunniga
författare uttalar att de är på det klara
med att det finns en påtaglig tendens
till en sådan utveckling som jag nyss
skisserade. Några entydiga tendenser
som tyder på något behov av en radikal
omstrukturering av vårt försvar redovisas
inte. Alla sådana omstruktureringar
är oerhört kostsamma, det förstår
vi.

Jag har också i denna bok läst vad
som där skrivits om Sveriges och grannländernas
strategiska betydelse. Det
sägs klart ut att »den strategiska situationen
avsevärt ändrats sedan andra
världskriget men kvar står dock inflytandet
av de militärgeografiska förhållandena
vilka i dagens läge bl. a. innebär
att Norden fortfarande är beläget
i ett gränsområde mellan dominerande
stormaktsintressen. När det gäller att
värdera hur starka dessa strategiska
intressen kan vara måste flera faktorer
beaktas.»

Man har i fråga om den världspolitiska
situationen naturligtvis funnit att
det åstadkommits en viss avspänning
men också att det finns tendenser till
upplösning av även mycket hårda bindningar
inom stormaktssfärerna. Jag
tänker då på de tendenser till frigörelse
i viss utsträckning, som vi märkt
inom Nato och Warszawapakten. Av
dessa tendenser drar man den slutsatsen,
som det står på s. 150 i studien,
att sådana strävanden med vitt skilda
mål kan innebära internationella konflikter
eller medföra ökade möjligheter
till sådana.

I studien finns inte heller någonting
som entydigt visar att en radikal omstrukturering
av vårt försvars sammansättning
är påkallad. Jag skulle tro att
den svenska allmänheten bleve minst
sagt uppskärrad om den fick klart för
sig, att vi allvarligt reflekterade på att
gå över till ett försvar som man med
en liten överdrift kunde kalla »Karlsborgs
fästningsförsvar», d. v. s. att vi

Fredagen den 20 januari 1967 em.

Nr 3 105

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

skulle stå för fot gevär i inre delen av
landet, i Norrbotten och Skåne och
vänta på att någonting skedde men inte
försöka att, med den kraft som vi för
närvarande har möjligheter att prestera,
direkt vid landets gränser och i våra
farvatten avvisa ett eventuellt anfall
utifrån.

Dessa och andra aspekter — speciellt
östersjöområdets strategiska betydelse
och vad som där sker — synes mig göra
det angeläget att vi inte hastigt drar
igång några utredningar som skulle innebära
omstrukturering av den radikala
art jag här antytt.

Låt mig ett ögonblick, herr talman,
stanna vid östersjösituationen. Vi vet
alla att Sverige — den största strandägaren
vid Östersjön — är på väg att
nästan skrota ned sitt marina försvar.
Vi följer inte med utvecklingen alls i
annan mån än att vi går över till mindre
enheter. Vi kan däremot konstatera
att utom Sovjet även Västtyskland nu
rycker upp som en stormakt i Östersjön
och dessutom på allra senaste tiden
också Östtyskland och Polen. Sverige
däremot har en tendens att gå tillbaka
när det gäller det marina försvaret.
Detta tycker jag inte är någonting
som tyder på att vi helt opåverkade
kan bli kvar vid de tankegångar som
på sistone förts fram i debatten.

Herr talman! Detta försök till att i
någon — mycket ytlig — mån beröra
vissa debattämnen i fråga om strategi
och Sveriges läge kanske trots allt har
blivit litet för långrandigt. Jag vill
emellertid i fortsättningen något beröra
den proposition, som framlades i början
av riksdagen, vilken vi inte nu har
att behandla men som man kanske kan
säga, att det sällan har lagts fram en
proposition rörande försvarets anslag
för kommande budgetår som är så svåröverskådlig
som den som nu ligger på
riksdagens bord. Det förstår man också
av att det i pressen och i debatten cirkulerar
olika belopp som strider mot
varandra. Man säger ibland, kanske
4* — Andra kammarens protokoll 1967,

framför allt i tidningspressen, att nu
är det fråga om att skära ned försvaret
mycket kraftigt, och det nämns då
miljardbelopp, men sedan säger en annan
tidning som vill lugna dem som
blir oroliga att det i själva verket är
fråga om en ökning av anslagen för
nästa budgetår.

Anledningen till dessa svårigheter att
överblicka propositionen är att den har
skrivits oklart. Man har t. ex. i en uppställning
som jag funnit gjort en direkt
missvisande jämförelse, och frågan är
om den inte också är medvetet missvisande.
Det står nämligen under rubriken
Prisregleringsanslag m. m. att riksstaten
för budgetåret 1966/67 för detta
ändamål upptar 173,9 miljoner, medan
det för nästa budgetår föreslås till 419,7
miljoner, alltså en höjning med 245,8
miljoner kronor. Ungefär hela det belopp
man talat om i anslagshöjningar
skulle alltså bestå i bara denna höjning
av prisregleringsanslag m. m.

Varför denna fantastiska höjning? Vi
är vana vid att inflationen nödvändiggör
regleringar av anslagen, men sådana
höjningar som här är mycket
ovanliga. Jo, orsaken är att man har
en helt annan beräkningsgrund för nästa
budgetår; man räknar där upp anslaget
till ett mera realistiskt belopp än
i riksstaten för 1966/67, där beloppet är
alldeles för lågt beräknat och måste
fyllas på med tilläggsstater efter beslut
av riksdagen. Det är bl. a. sådant som
gör bedömningen så svår.

Avslutningsvis vill jag sedan bara beröra
ett uttalande av departementschefen,
som man kanske kan le litet i mjugg
åt. Jag tänker då på det stycke i statsverkspropositionen
där försvarsministern
talar om försvarets forskningsanstalts
fortsatta verksamhet och finner,
att han inte kan gå med på några höjningar.
Försvarsministern säger i det
sammanhanget: »Det blir därför nödvändigt
att disponera forskningsanstaltens
resurser med hänsyn till angelägenheten
av olika forskningsobjekt.

Nr 3

106 Nr 3

Fredagen den 20 januari 1967 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Bland sådana som enligt min mening
ter sig angelägna kan nämnas metoder
för långsiktig planering, värdering av
försvarsalternativ o. d.»

Att han här vill ha forskning just i
fråga om långsiktig planering och värdering
av försvarsalternativ är kanske
ett tecken på att man inom försvarsdepartementet
tycker att man behöver
ytterligare en lektion i fråga om planeringsarbete
och behovet av planering
inom försvaret, liksom man tydligen
också har behov av att på rätt sätt värdera
olika försvarsalternativ.

Det är ju det som vi i försvarsutredningen
håller på att diskutera, och jag
hoppas — och flera med mig, tror jag
— att vi inom försvarsutredningen i
slutet av detta år skall nå fram till en
lösning, som trots alla hittillsvarande
dissonanser kan leda fram till ett så
långt möjligt enigt beslut om vårt framtida
försvar.

Herr KELLGREN (s) kort genmäle:

Herr talman! Om mitt lilla inlägg
framkallade intrycket att jag på något
sätt skulle nonchalera de omställningsproblem,
som uppkommer på den svenska
arbetsmarknaden till följd av att man
minskar beställningarna på materiel inom
försvaret, så hoppas jag att jag nu
kan korrigera detta. Jag underskattar
inte på något sätt de svårigheter som
kommer att uppstå; de blir stora och
betydande.

Men samtidigt som jag konstaterar
detta vill jag också fastslå, att den större
kapacitet som vinnes kan användas för
civil tillverkning. Det är en positiv
utveckling, ty den kan möjliggöra för
oss att bättre lösa våra handelspolitiska
bekymmer. Detta har aldrig sagts ut i
den försvarspolitiska debatten, men den
reella innebörden av minskningen av
försvarsutgifterna är att denna civila
kapacitet blir tillgänglig för just detta
ändamål.

Herr BÖRJESSON i Glömminge (ep):

Herr talman! Jag skall försöka göra
mina reflexioner så korta som möjligt.

Jag skulle vilja börja med en kommentar
till vad inrikesministern tidigare
i dag här lät meddela inför kammaren,
att han avsåg att komma med en
särskild proposition angående byggande
av pensionärslägenheter i glesbygdsområdena.
Det var en mycket tillfredsställande
och glädjande upplysning. Jag
väckte själv under 1966 års vårriksdag
en motion just på den punkten, men
varken statsutskottet eller riksdagen ansåg
då att man kunde tillfredsställa de
önskemålen.

Under hela efterkrigstiden har ju bostadsstandarden
stigit ständigt, men
denna höga standard har också varit
mycket ojämnt fördelad. I synnerhet
de områden, som inrikesministern tydligen
tänkte på i dag när han aviserade
en proposition någon gång i mars, har
släpat efter mest i fråga om bostadsstandarden.
De senaste bostadsräkningarna
har ju också tydligt klargjort att
det är i glesbygdsområdena, som de
gamla har den sämsta standarden. Nu
har byggnadskvotsfördelningen de senaste
åren gjort åt! det har varit ytterst
svårt för kommunerna att i dessa områden
uppföra några pensionärsbostäder.
Det framgick inte av vad inrikesministern
sade, om den kvot som eventuellt
skall tillmätas för dessa pensionärsbostäder
skall inräknas i totalkvoten
på 90 000 lägenheter eller om de kommer
utanför. I varje fail bör alla de
resurser som finns sättas in för att se
till att man jämnar ut den orättvisa fördelningen
och ger de gamla bättre bostäder.

Med anledning av herr Svennings anförande
angående bostadspolitiken och
hans starka kritik mot kostnaderna, i
synnerhet då konsultarvodena och arkitektarvodena,
vill jag erinra om att det
ju är ett par tre år sedan denna fråga
var uppe här i riksdagen. Den behandlades
då av allmänna beredningsutskot -

Fredagen den 20 januari 1967 em.

Nr 3 107

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

tet, och jag ställer mig denna fråga: Har
inte frågan på något sätt kunnat falla
framåt under tiden? Man hänvisade då
i utskottets utlåtande till att byggnadsstyrelsen
hade tillsatt en arbetsgrupp
hösten förut, således 1963. Man hänvisade
till att kommunförbundet hade
startat en allmän rådgivning om avtal
med konsulenter, och man påpekade
att pris- och kartellnämnden hade tagit
initiativet och skulle försöka reda upp
denna sak. Åren går och det är tydligt
att man har svårt att kunna göra något
åt denna fråga.

Nu är det väl så med alla yrken som
behärskar nyckelposter i samhället, att
det är mycket svårt att förhindra att
man tar ut högsta möjliga ersättning.
De har ju också möjligheter att genom
sina organisationer vidtaga fackliga åtgärder.
Man gör också mer och mer den
erfarenheten, att de som har nyckelfunktioner
också äger stora möjligheter
att pressa fram god ersättning för sitt
arbete.

Jag skall be att få säga några ord
även i jordbruksfrågan.

Nionde huvudtiteln är ju ganska tunn
i år. Det är mycket som inte är klart
i fråga om jordbruket utan man får avvakta
en särskild proposition, såsom
också framhålles i statsverkspropositionen.
Vi får hoppas att den debatt som
under år 1966 började angående vårt
framtida jordbruk och de signaler som
då på visst håll hissades inte skall medföra
någon förändrad status för jordbruket.

Flera talare har under remissdebatten
berört de erfarenheter som gjorts
över hela världen och den ändrade inställning
som blivit en följd därav. Exempelvis
i Förenta staterna har man
fått en ny syn på jordbruksproduktionen
och bl. a. börjat tillvarata mark
som tidigare undantagits för en jordbank.

En liten detalj i jordbruksdebatten är
sockerfrågan. Under 1966 framhölls i
den ingående diskussion som fördes att

sockerbetsodlingen skulle skäras ned
kraftigt. Enligt vad som framkommit
efter den senaste tidens förhandlingar
synes så inte bli fallet. Det har talats om
att man inte skulle minska mer än från
41 000 till 40 000 hektar. Jag vet inte om
uppgiften är riktig, men om så är fallet
kommer inte detta i och för sig att förändra
produktionen så mycket.

Det är för två områden som denna
produktion har särskilt stor betydelse,
nämligen Gotland och Öland. I dessa
områdens näringsliv är sockerbetsodlingen
och den industriella sockerproduktionen
betydelsefulla faktorer. Givetvis
kan denna produktion ändå komma
i fara, ifall om prissättningen skulle
bli så ogynnsam att arealerna sjunker så
mycket, att man inte får det basunderlag
som erfordras för att driva sockerfabrikerna.
Därför är det av stor vikt att
man i den uppgörelse som man väl blir
tvungen att träffa inom de närmaste
veckorna får en sådan avvägning, atl
produktionen kan upprätthållas i sir.
nuvarande omfattning.

Fru LINDSKOG (s):

Herr talman! Finansministern har i
år lagt fram en betydligt kärvare och
stramare budget än under de närmast
föregående åren, men man har sällan
hört så lågmäld kritik mot budgeten
från oppositionens sida som i år. Jag
hoppas att detta får fattas som ett uttryck
för den uppfattningen inom oppositionen,
att man tycker att en del åtgärder
visserligen är besk medicin men
så hälsosam att man inte nekar att ta
den, och jag vill hoppas att pillren inte
kommer att sockras alltför flitigt med
höjda anslagsäskanden, när vi kommer
fram till utskottsbehandlingen.

Den höjda omsättningsskatten är en
åtgärd, vars verkan inte kan undgå att
drabba den enskilde konsumenten. I
denna situation är det viktigt att prishöjningen
på varorna inte blir större
än vad som motiveras av den höjda
skatten. Det må också konstateras att

108 Nr 3

Fredagen den 20 januari 1967 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

vid den senaste omshöjningen skedde
mycket få övertramp, och jag vill ärligt
hoppas att handeln i olika led uppträder
strikt även denna gång.

Även om Sveriges köpmannaförbund
har kritiserat de livsmedelsundersökningar
som statens pris- och kartellnämnd
har gjort och menat att de inte
fyllt alla krav på tillförlitlighet i fråga
om jämförelse av kvalitet, betjäning och
övrig service, är ett kartläggande av
prisnivån dock det väsentligaste för
konsumenten. De andra faktorerna är
lättare för konsumenten att själv bedöma)
om han t. ex. vill betala mer för
att få varan liemsänd eller om han vill
få ett lägre pris och själv bära hem
den, och likaså om han vill nöja sig
med en enklare betjäning i butiken och
få ett lägre pris eller om han vill betala
mer för en bättre betjäning.

Statens pris- och kartellnämnd kan i
år se tillbaka på en tioårig verksamhet.
Den har vård mer betydelsefull än vad
man i allmänhet vet om. I början var
utredning om leveransvägran till detaljister,
som sålde till lägre pris än
branschen i allmänhet, den mest markerade
arbetsuppgiften. Från tid till annan
har arbetet kommit att omfatta
prisbildning och struktur inom de mest
skilda branscher, från t. ex. oljerabatter
till priser på bröd och konditorivaror.
Att man så väl har kunnat bevaka den
svenska livsmedelsbranschen har varit
ett värdefullt stöd för alla landets husmödrar.

Nu läser man med glädje i handelsdepartementets
huvudtitel, att riksdagen
har att förvänta förslag om en upprustning
av såväl pris- och kartellnämnden
som konsumentinstitutets personalresurser.
Den senare institutionen har
att undersöka och sprida kännedom om
varornas kvalitet. Man kan gott säga att
konsumentinstitutet varit underbemannat,
ty det har endast fått ett fåtal nya
tjänster under de tio år som även den
insitutionen har verkat.

Beträffande konsumentinstitutet vill

jag vända mig mot ett yttrande av fru
Nettelbrandt här i kammaren i kväll.
Hon sade nämligen att konsumentinstitutet
för närvarande hänger i luften.
Nu har kommunikationsministern bemött
det yttrandet, men därutöver vill
jag nämna, att i propositionsförteckningen
för vårriksdagen står angivet
att en proposition om anslag till statens
institut för konsumentfrågor skall
avlämnas i mars. Just nu remissbehandlas
utredningen om effektivare konsumentforskning.
Den utredningen skall
läggas till grund för just den propositionen.
Detta visar att handelsdepartementet
ämnar att för framtiden ta ansvar
för konsumentupplysningen här i
landet.

Jag hoppas också att ingen i denna
kammare den dag dessa propositioner
skall behandlas kommer att avstyrka en
höjning av den personella eller ekonomiska
förstärkningen med den motiveringen,
att konkurrensen i dag är så
hård eller att konsumenten vet så mycket
att ytterligare vägledning är överflödig.
Konsumenten behöver den säkerhet
som ökad varukunskap innebär
och det stöd i sin strävan till ekonomiska
köp som en ökad prisövervakning
ger.

Man får bara hoppas, att de ökade resurserna
hos de båda nämnda organen
skall medge en bättre samordning av
arbetet. Presentationen av undersökningarna
bör komma så att konsumenten
kan få veta vad han behöver i fråga
om både pris och kvalitet samtidigt;
helst bör en sådan presentation vara
tillgänglig i köpögonblicket. Det hjälper
föga om man någon vecka eller månad
innan man skall köpa en sak har läst
det eller det i någon av konsumentinstitutets
eller pris- och kartellnämndens
skrifter. Det är just när man står i beredskap
att köpa varan som man behöver
hjälp.

Herr Hansson i Skegrie uppehöll sig
i sitt anförande i går både med den
framtida svenska jordbrukspolitiken

Fredagen den 20 januari 1967 em.

Nr 3

109

Vid remiss av statsverkspropositionen in. m.

och jordbrukets roll i internationella
sammanhang. Jag har svårt att förstå
hur vi med en nedskärning av vår självförsörjningsgrad
skulle, som han uttryckte
sig, »avsiktligt kommer att profitera»
på världens livsmedelstillgångar,
som annars skulle kunna komma de
svältande nationerna till godo. Det är
nu så paradoxalt, att även u-länder som
själva skulle behöva sin produktion förebrår
oss för att vi inte köper deras
livsmedel och därigenom ger dem valuta
för köp av sådana tekniska ting
som maskiner och redskap. Det kan
skära i våra hjärtan om vi nödgas köpa
livsmedel från länder som själva behöver
dem, men här gäller det att på lång
sikt hjälpa dessa länder att bättre utnyttja
sina resurser både på det tekniska
området och på jordbruksområdet.
Som exempel på värdefull hjälp åt
u-länderna kan nämnas den husdjursförädling
i Kenya som vi lämnar bidrag
till.

Beträffande vår inhemska produktion
kan vi väl vara överens om att vi bör
undvika överskott vilkas avsättning vållar
oss bekymmer. Gång efter annan har
vi måst realisera smöröverskott — vi
gjorde det senast i höstas. I höstriksdagens
sista skede diskuterade vi hur ett
överskott på nötkött skulle kunna säljas
på hemmamarknaden. Alla var då inställda
på att genom en avsevärd sänkning
av priset på fryslagrat kött söka
få ut det mesta på hemmamarknaden
för att slippa betala dryga exportavgifter.
Man hade också goda förhoppningar
om att kunna få avsättning för detta
kött inom landet, eftersom den inhemska
konsumtionen stadigt minskat under
de senaste åren. Jag skulle vilja fråga
någon som står Slakteriförbundet eller
Svensk kötthandel nära — om någon
sådan ledamot är närvarande i kammaren
— vad det blev av den väntade
köttrealisationen? Jag hade hoppats att
den skulle komma i januari månad och
innebära en lättnad för husmödrarna
just vid den tid, när deras plånböcker

är som tunnast efter julens ökade utgifter.
Men hittills har ingenting härom
hörts.

När det sedan gäller vår jordbruksproduktion
i förhållande till världssvälten
— och därmed frågan om vår export
av jordbruksprodukter — vill jag
påpeka att våra produkter inte lämpar
sig att exportera till u-länderna.

En stor del av vår spannmålsskörd
har inte den kvaliteten att den är duglig
som brödsäd, i varje fall inte alla
år. Vi får själva använda den eller exportera
den som fodersäd. Av vår animalieproduktion
är det endast torrmjölken,
som vi kan exportera, och såvitt
jag vet har vi ännu inte lyckats att
av mjölk med 3 procents fettlialt framställa
torrmjölk, som tål den långa lagringstid
exporten till ett u-land medför.
Vi måste i stället hålla oss till torrmjölk
som beretts av skummjölk.

Därför kvarstår frågan om de ökade
smörlagren, vilka för att kunna avsättas
fordrar tillskott av allmänna medel.

Herr Werner berörde i sitt anförande
tidigare i kväll något dessa frågor.

Såvitt jag kan förstå måste det vara
ett bättre användande av våra resurser
att vi lämnar våra bidrag dels till de
internationella organen, som i sin tur
kan använda dem för livsmedelsköp i
länder med bättre produktionsbetingelser
än vi har, dels i form av maskiner
och redskap och inte minst i form av
kunniga instruktörer, vilka i u-länderna
kan leda och lära den inhemska befolkningen
i arbetet på att utvinna bättre
skörderesultat. RBF :s upprop till yngre
jordbrukare om anmälan till fredskåren
är i detta sammanhang värt tacksamt
erkännande.

När det gäller u-hjälpen som helhet, så
måste den bli en sak som hela vårt folk
betraktar som en gemensam uppgift. Det
räcker inte att vissa folkrörelser, SIDA
och de som i departementen skall göra
avvägningarna känner detta ansvar. Genom
upplysning måste man skapa en
folkopinion för detta, och finns den

110 Nr 3

Fredagen den 20 januari 1967 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

opinionen, har även den människa något
litet att avstå, som har det ekonomiskt
trångt.

En procent av nationalinkomsten har
satts som ett mål. Det kan vara bra
ibland med bestämda målsättningar,
men en bestämd målsättning får inte bli
någonting som man använder som ett
slagträ mot regeringen, därför att vi
inte i dag är närmare det målet, lika litet
som den får bli en dunkudde att vila
på den dagen vi uppnår målet. Jag skulle
i stället vilja formulera målsättningen
så: låt oss se till att SIDA inte behöver
lägga redan färdiga projektplaner på is
i brist på pengar, och låt oss se till att
planeringen som är så viktig inte måste
avbrytas av brist på medel.

Jag kan inte se att den uppgjorda
budgeten tål den belastning, som en sådan
målsättning innebär. Det måste bli
riksdagens sak att föreslå, var pengarna
skall tas. Några vägar anvisades i
gårdagens debatt. Flera kan diskuteras.
Huvudsaken är att i första hand riksdagen
och sedan svenska folket säger
ja till ökade insatser. Låt mig också
säga att jag förutsätter att de frivilliga
organisationer som SIDA föreslagit
skulle få stöd under det kommande budgetåret
kan få detta, i all synnerhet om
SIDA får mer pengar än vad statsverkspropositionen
föreslår.

Till sist bör väl också ett erkännande
ges till regeringen för de uppräkningar
som har skett. Jag vill också ge utrikesministern
ett varmt erkännande för
hans tonfall i débatten i dag, som verkligen
innebär en djup känsla för vad
läget fordrar men som också präglades
av ett starkt årisvar för vårt finansiella
läge. Men bollen ligger nu hos riksdagen.
Framtiden för oss och våra barn
kan bli beroende av bur vi i dag hanterar
de möjligheter vi har i nuet.

Fru SUNDBERG (h):

Herr talman! Låt mig först få säga till
fru Lindskog, att beskheten hos en medicin
tyvärr inte säger något om dess

förmåga att ta död på sjukdomsbaciller,
och även om så skulle vara fallet, kan
jag bara säga att för den socialdemokratiska
ekonomiska infektionen räcker det
inte med den beskaste medicin. Vi fordrar
nog ett kirurgiskt ingrepp i betydelsen
en annorlunda ekonomisk grundsyn,
för att få vårt samhälle på fötter igen.

Jag vill erinra om att det under denna
remissdebatt många gånger har talats
om kravet på trygghet i arbetet. Fru
Ekendahl berörde bl. a. olika samhällsföreteelser,
vilka tillsammans skulle säkra
denna trygghet även för sådana grupper
som den äldre arbetskraften och de
gifta kvinnorna. Dessa företeelser skulle
vara långtidsutredningens förutsägelse
att allt nytillskott av arbetskraft under
den närmaste femårsperioden kommer
att utgöras av gifta kvinnor, inflyttningen
till tätorterna som ökar kvinnornas
möjligheter till förvärvsarbete samt
dessutom olika serviceåtgärder för att
underlätta för gifta kvinnor att ägna sig
åt yrkesverksamhet utanför hemmet.

Allt detta låter mycket bra. Ändå skulle
det inte skänka mig större trygghet än
den jag skulle känna inför att ge mig ut
på havet med segel, roder och kompass
utan att ha någon båt. Båten, det är arbetsmarknadens
möjligheter att erbjuda
arbete. Finns inte arbete att få spelar
varken servicemöjligheter eller långtidsutredningar
någon roll. Det är en bister
realitet att socialdemokraternas inflationspolitik
i dag fått till resultat att
arbetstillfällena minskar och minskar
påtagligt.

Vi har under 19G0-talets första hälft
upplevt en efterfrågan på arbetskraft
som just genom att erbjuda ett relativt
rikt urval av arbetsmöjligheter ökat den
kvinnliga förvärvsverksamheten högst
betydligt. Statistiska centralbyråns utredningsinstituts
arbetsundersökning nu
i november visar att 770 000 gifta kvinnor
är yrkesverksamma, vilket utgör
cirka en fjärdedel av hela antalet personer
i arbete. Mer än en tredjedel av
dessa hade hemmavarande barn. När

Fredagen den 20 januari 1907 em.

Nr 3

111

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

sparkontot är slut vänder man ut och
in på plånboken, och både näringslivet
och arbetsmarknadsstyrelsen gladde sig
säkert åt den arbetskraftsreserv som
fanns i de svenska hemmen när nyrekrytering
blev nödvändig. Kvinnorna har
också vant sig vid att utgöra en viktig
och fullvärdig del av arbetsmarknaden.

Men hur är läget nu, när arbetsmarknaden
försämras? Ännu är förändringen
inte stor och kan väl närmast karakteriseras
som en stabilisering, vilket inrikesministern
i dag också framhöll. I det
sammanhanget vill jag dock erinra om
den förvåning som visats i Västtyskland
över den snabbhet med vilken arbetsmarknadsläget
där försämrats. Låt oss
hoppas att vi inte skall behöva uppleva
den tyska situationen! Likväl vill jag
påpeka att även med en liten förändring
det i vårt land finns vissa grupper, vilkas
trygghet på arbetsmarknaden verkligen
kan anses komma i fara. Jag skulle
vilja karakterisera dessa grupper som
marginalarbetare, och de utgörs till stor
del just av de gifta kvinnorna. Deras
trygghet på arbetsmarknaden är på intet
sätt säkrad av de åtgärder fru Ekendahl
talade om. Höstens konjunkturrapport
visar att de första varslen om driftsnedläggelse
berörde textil- och beklädnadsindustrien,
en bransch med huvudsakligen
kvinnlig arbetskraft. Driftsinskränkning
och nyanställningsstopp
drabbar också i första hand den deltidsanställda
arbetskraften, d. v. s. gifta
kvinnor. Exemplen är många.

Herr talman! I den offentliga statistiken
redovisas den totala registrerade
arbetslösheten. Man får emellertid i sådana
resonemang inte bortse från den
dolda arbetslösheten, d. v. s. den icke
registrerade. I tider av åtstramning på
arbetsmarknaden tenderar denna att
öka och utgöres till största delen av gifta
kvinnor, de som i tider av brist på
arbetskraft är så utomordentligt värdefulla.
Dessa kvinnor är oftast geografiskt
bundna. Omskolning till annan verksamhet
som inte kan bedrivas på hem -

orten är inte aktuell, och kännedomen
om de lokala förhållandena gör att man
anser det lönlöst att anmäla sig på arbetsförmedlingen.

Beredskapsarbeten är ett manligt privilegium
och måste nog så förbli. För
kanske de flesta gifta kvinnor är situationen
ändå inte prekär, men känslan av
att förmenas rätten till en arbetsinsats
utanför hemmet upplevs av många negativt.
Det finns emellertid en kategori
kvinnor för vilka situationen kan bli
närmast katastrofal, och det är de ensamstående
kvinnorna med barn, särskilt
änkor och frånskilda som har vårdnaden
om flera barn. Möjligheterna för
dessa att få arbeta utanför hemmet försvåras
omedelbart så fort utbudet av
lediga platser minskar, beroende på att
deras livssituation är sådan, att speciella
krav måste ställas på arbetet, såväl geografiskt
som i många fall tidsmässigt,
t. ex. på lialvdagsarbete. Här fordras
stora insatser, såväl av länsarbetsnämnderna
som av de lokala arbetsförmedlingarna.

Frågan måste också aktualiseras, om
inte särskilda åtgärder kan anses befogade,
liknande de åtgärder arbetsmarknadsstyrelsen
vidtagit när det gäller bidrag
till arbetsgivare vid anställning av
handikappade i halvskyddat arbete. Jag
vill i det sammanhanget beklaga att inrikesministern
inte ville gå med på arbetsmarknadsstyrelsens
förslag att utöka
försöksverksamheten med näringshjälp
till att omfatta också ensamställda
kvinnor, som på grund av ålder eller
lokal bundenhet är arbetsmarknadsmässigt
handikappade.

Omskolningsverksamheten är ett alternativ
till beredskapsarbete. Under de
gångna åren har den också omfattat
kvinnorna för att underlätta för dessa
att ge sig ut i förvärvslivet. Det finns
emellertid en risk för att denna verksamhet
kommer att koncentreras till
männen, om utbildningen i högre grad
än nu måste syfta till att fylla arbetskraftsbehovet
inom de s. k. bristyrkena.

112

Nr 3

Fredagen den 20
Vid remiss av statsverkspropositionen m.

Kritiska uttalanden har hörts i samband
med att kvinnornas omskolningskurser
bär resulterat i alltför låg grad
av förvärvsverksamhet. Detta kan erfordra
att dessa kurser måste omprövas
och andra uppläggningar undersökas.
Det har hl. a. framförts att kurserna varit
för ambitiöst och grundligt upplagda
och att detta skrämt de kvinnliga eleverna
i stället för att locka dem. Man
behöver inte vara kunnig i bokföringsmässiga
detaljer för att sköta en kassa.
Inte heller behöver man känna till trycket
på olika verktygspressar för att sköta
en automatisk utstansning.

Det är utomordentligt viktigt att resultaten
av omskolningsverksamheten verkligen
följs upp och att nya former prövas.
Ofta kan korta introduktionskurser
vara fullt tillfredsställande, och industrierna
har i många fall möjligheter att
själva svara för den huvudsakliga utbildningen.
I alla händelser får 1930-talets syn på den förvärvsarbetande
kvinnan såsom en som tog brödet från
familjeförsörjarens barn inte upprepas.

Från borgerligt håll har redan många
gånger under denna debatt påtalats sambandet
mellan den ekonomiska politiken
och situationen på arbetsmarknaden. En
ekonomisk politik, som inte kan ge full
sysselsättning och tillräcklig konkurrenskraft
för svenska produkter, kan
komma att göra arbetsmarknadspolitiska
åtgärder värdelösa. Inrikesministern
erkände själv här i dag, att restarbetslösheten
och ökningen av antalet långvarigt
arbetslösa är det kanske svåraste
arbetsmarknadspolitiska problemet. På
den punkten är vi överens, men vi har
från borgerligt håll påpekat, att den socialdemokratiska
ekonomiska politiken
utgör grundorsaken till att dessa problem
har uppstått. Om nu den socialdemokratiska
regeringen vill vidhålla
sin inflationspolitik, hade det ändå varit
roligt att höra hur man tänker lösa
problemet med den äldre arbetskraften
och övriga långvarigt arbetslösa. Att
konstatera svårigheter är i och för sig

januari 1967 em.

värdefullt, men av de regeringsansvariga
har vi väl rätt att vänta oss förslag
till lösningar av problemen.

Fru LINDSKOG (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara erinra fru
Sundberg om att det, hur ivrigt man än
åstundar en operation, ibland kan
vara lämpligare för patienten med en
medicinering. Jag hoppas att vi skall ha
patientens bästa för ögonen och hjälpas
åt med medicineringen när vi träffas i
utskottet under denna vårsession.

Herr ALMGREN (s):

Herr talman! Jag vill i likhet med flera
andra talare under remissdebatten
ge uttryck åt den oro man ute i landet
känner för den friställning av arbetskraft
som en allt snabbare strukturrationalisering
och en alltmer hårdnande
konkurrens från utlandet medför.

Oron för arbetslöshet är på sina håll
den allt överskuggande frågan. Arbetslöshet
kan i en hel del fall innebära en
personlig tragedi för den enskilde och
hans familj. Ett ökat stöd åt de människor
som drabbas av denna omställning
är därför nödvändig, och det bör vi
också ha råd med.

Av stort värde i den situation vi befinner
oss i är att vi redan har ett väl
fungerande arbetsmarknadsverk, som
nu föreslås ytterligare utbyggt för att
kunna motsvara de krav som ställs på
det. Det gäller ju att åstadkomma en
ökad aktivisering av hela arbetsmarknadspolitiken.

Betydelsefull är även den näringspolitiska
fonden på 500 miljoner kronor.
Denna satsning är väl befogad. Det behövs
krafttag för att möta industrinedläggelser
och arbetslöshet, som utgör
hot mot vår trygghet.

För fru Sundberg, som hade ordet
strax före mig, vill jag framhålla att man
ute bland folket nog hyser större tilltro
till socialdemokratisk politik än till borgerligt
styre när det gäller att ge arbete
och utkomst åt de många i vårt land.

Fredagen den 20 januari 1967 em.

Nr 3

113

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

När det blåser litet hårdare vindar med
omställning och arbetslöshet på en del
håll, har inte borgerligheten något recept
att möta situationen. Däremot har
socialdemokraterna redan genom att
skapa fonden på 500 miljoner kronor
vidtagit en ganska långtgående åtgärd
för att möta de uppkomna svårigheterna.
Det är viktigt, som redan nämnts,
att särskilt uppmärksamma att de handikappade
drabbas hårt vid en nedgång
i sysselsättningen på en plats,
och det är därför väl motiverat att
väsentligt öka hjälpen på detta område.
Sådan hjälp föreslås också på
olika sätt i statsverkspropositionen.

Jag vill bl. a. välkomna förslaget att
ett nytt bidragssystem för den halvskyddade
verksamheten prövas. Förslaget
innebär ju att ersättning under två år
försöksvis skall utgå i form av ett garanterat
bidrag på 2 500 kronor per
halvår, d. v. s. 5 000 kronor per år, till
företag som anställer en handikappad.
Förslaget förutsätter bl. a. fackföreningars
medverkan vid anställningen. Det
är ett gott uppslag för att stimulera
företagen att anställa handikappad arbetskraft.

Herr talman! Jag vill också säga några
ord om ett visst avsnitt i bostadsfrågan,
nämligen bostadsförbättringslånen. Då
det gäller att bedöma vad som åstadkommits
på bostadsfronten skall vi inte
glömma vad som uppnåtts genom förbättringslånen.
Sedan socialpolitiska
kommittén i sin utredning häromåret
avslöjat många pensionärers ofta mycket
dåliga bostadsstandard och sedan
kommunerna företagit en mycket omfattande
inventering av de äldres bostadsförhållanden,
har förbättringslåneverksamheten
kommit i gång på allvar, och
anspråken på medel för denna verksamhet
har ökat kraftigt. Det är därför
glädjande att kunna konstatera att
inrikesministern i statsverkspropositionen
föreslagit en ökning av anslaget
till bostadsförbättringar från 80 miljoner
kronor till 105 miljoner kronor, vil -

ket innebär en höjning med 30 procent.
Det rör sig om ett förslagsanslag i avvaktan
på en särskild bostadsproposition
senare i vår.

Det är väl använda pengar att rusta
upp pensionärernas bostäder. Genom
dessa bostadsförbättringar och med
hjälp i hemmet av hemsamariter kan
pensionärerna bo kvar i sin gamla invanda
miljö betydligt längre än som
annars skulle varit möjligt. Samtidigt
får samhället lägre kostnader än om
pensionärerna skulle bli intagna på
vårdhem.

Riksdagen biföll i fjol en motion om
att även handikappade med små inkomster
och som inte är pensionärer
skulle komma i åtnjutande av förbättringslån.
Detta har redan visat sig värdefullt.

Jag hade för några dagar sedan i mitt
hemlän tillfälle att besöka en familj
som av länsbostadsnämnden beviljats
ett sådant förbättringslån. Det gällde en
fyrbarnsfamilj med låg inkomst. En dotter
i familjen hade drabbats av ledgångsreumatism
och av läkare blivit ordinerad
en varm och torr bostad. Familjen
innehade ett äldre eget hem som
ingalunda uppfyllde det kravet — bostaden
var omodern, kall och dragig.
Tack vare att man nu kunde erhålla
förbättringslån och rusta upp bostaden
fick man en varm och god bostad. Utan
förbättringslånet hade det inte varit
möjligt för familjen att iståndsätta sin
bostad, vilket var nödvändigt särskilt
med hänsyn till den handikappade flickan.

Många äldre fastigheter är också av
sådan beskaffenhet att de mycket väl
lämpar sig för ombyggnad och förbättring,
och även här betyder förbättringslånen
mycket.

En hel del av de reformer vi beslutar
här i riksdagen kommer inte alltid ut
till de människor som bäst behöver
hjälpen och för vilka den är avsedd.
Förbättringslånen har vi haft länge,
men det var först när socialpolitiska

114 Nr 3

Fredagen den 20 januari 1967 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

kommittén riktade uppmärksamheten på
dessa förmåner som låneverltsamheten
kom i gång på allvar. Det ankommer i
första hand på kommunerna att ta initiativ
och informera om dessa lån, och
det har på senare år skett i en ökad
utsträckning. I Jönköpings län beviljades
sålunda 671 förbättringslån under
år 1966, och ansökningar inkommer i
ökad takt till länsbostadsnämnden.

Herr talman! Med hänsyn till att det
fortfarande är ett stort antal talare efter
mig skall jag sluta mitt anförande
med att med tillfredsställelse konstatera,
att regeringen i statsverkspropositionen
ger ökade resurser till denna förbättringsverksamhet
och därigenom
medverkar till att ytterligare många
pensionärer och handikappade erhåller
goda och ändamålsenliga bostäder.

Herr WESTBERG (fp):

Herr talman! Det klagas inte sällan
över att remissdebatten rör sig över
så vitt skilda områden, men kan det bli
annorlunda när det konkreta underlaget
för debatten — statsverkspropositionen
med dess många bilagor —
spänner över så skilda ämnesområden
som t. ex. försvar och sociala
reformer, kyrka och arbetsmarknadspolitik?
För egen del måste jag konstatera
att många av de områden
som berörs i »nådiga luntan» ger mig
anledning till reflexioner som skulle
kunna vara en utgångspunkt för ett anförande.
Jag skulle t. ex. gärna vilja tala
om vägfrågor och lokaliseringspolitik
eller om undervisning och sociallagstiftning,
allt exempel på områden som
jag omfattar med mycket stort intresse.

När det gäller undervisningsfrågorna
vill jag för övrigt ansluta mig till
de synpunkter som tidigare här har
framförts av herr Källstad. Då jag väljer
att begränsa mig till att med utgångspunkt
från två av de många bilagor
som är fogade till statsverkspropositionen
framföra några synpunkter,

sker det dels därför att det är nödvändigt
att begränsa sig och dels därför
att även de frågor som jag här kommer
att tala om synes mig viktiga och betydelsefulla.

Jag vill först säga något om miljövården.
Det är visserligen sant att det
är svårt att precisera vad som ligger
i begreppen miljö och miljövård. Vi talar
om miljö i så olika betydelser och
med så olika utgångspunkter. Vi skiljer
på yttre och inre miljö, på arbetsmiljö
och fritidsmiljö, på hemmiljö och
föreningsmiljö, för att nu nämna några
exempel.

När jag talar om miljö och miljövård
avser jag människans omgivning och de
företeelser med vilka individen står i en
för personen i fråga betydelsefull växelverkan
av fysisk, social eller psykiskemotionell
art.

Det parti jag företräder har sedan
länge ägnat stort intresse åt miljöfrågorna.
År 1959 t. ex. motionerades från
folkpartihåll i en viktig miljöpolitisk
fråga, nämligen i frågan om naturvården
och därmed sammanhängande problem.
Denna motion resulterade i att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställde, att frågan om naturskyddets
organisation måtte utredas. Vi har
nu kommit ett långt stycke på väg i fråga
om miljövården i och med naturvårdsverkets
tillkomst och antagandet
av en naturvårdslag. Men ännu återstår
mycket att göra. De värdefulla
initiativ som tagits måste fullföljas på
det praktiska planet: naturvårdslagen
kräver följ dlagstiftning och ökade resurser
måste ställas till landsskaps- och
kulturvårdens förfogande. Vad resurserna
beträffar vill jag erinra om att
gällande bestämmelser medger att statsbidrag
beviljas till skapande av kulturreservat,
medan det däremot är svårare
för att inte säga omöjligt att erhålla bidrag
till bevarande av kulturbyggnader
och kulturmiljöer.

Skall vi få en fungerande landskapsvård
måste även ur kulturell synpunkt

Fredagen den 20 januari 1967 em.

Nr 3

115

Vid remiss av statsverkspropositionen rn. ni.

och ur miljösynpunkt värdefulla byggnader
i möjligaste mån bevaras. Här
behövs även ökade kunskaper* och en vaken
blick för det värdefulla i landskapet
hos dem som skall handlägga dessa
ärenden. Särskilt stort ansvar åvilar
byggnadsnämnderna som bör ges möjligheter
att på ett effektivt sätt ägna sig
åt miljövård; inte minst gäller detta beträffande
fritidsbebyggelsen.

Den tekniska utvecklingen på olika
områden i vårt samhälle har drivit
fram långtgående förändringar såväl i
fråga om vår bostads- och bebyggelsemiljö
som i fråga om arbetsmiljön. Denna
omvandling har gått så snabbt att
de rent mänskliga kraven blivit eftersatta.
Samhällets och bostadens utformning
är grundläggande för familjens
och människans tillvaro i samhället.
Härav beror t. ex. i inte ringa utsträckning
barn- och ungdomsproblem, uttröttningsfenomen,
trivsel och social
anpassning över huvud taget. Såväl planering
som byggnadsforskning bör samordnas
och intensifieras.

Den tekniska utvecklingen och strukturrationaliseringen
har förändrat arbetsmiljön
för ofantligt många människor.
Redan 1951 motionerades det från
folkpartihåll i riksdagen om vetenskaplig
forskning kring arbetsplatsens förhållanden.
Det framhölls då att ekonomiska
och tekniska intressen länge satts
i första rummet och att den mänskliga
faktorn blivit försummad. Mycket har
hänt sedan dess. Bl. a. riksbankens jubileumsfond,
som har till uppgift att
stödja samhällsvetenskaplig forskning,
har tillkommit, och en hel del är på
gång. Men alltjämt gäller enligt min mening
omdömet att den mänskliga faktorn
blivit försummad. Vad vet vi t. ex. om
verkningarna av de omfattande förflyttningar
som äger rum och vilka
medför byte inte bara av bostadsort
utan även av arbetsmiljön, varvid skillnaderna
kan vara ofantligt stora? Eller
vad vet vi t. ex. om tempoarbetets inverkan
på människan, eller om verkning -

arna av det ackordsjäkt som så ofta
uppkommer i olika sammanhang? Eller
vad åstadkommer det intensiva buller
som präglar många arbetsplatser? Eller
vad medför den otrygghet i tillvaron
som strukturrationaliseringar och driftinskränkningar
i så många fall måste
innebära för de människor som är berörda?
Tryggheten i anställningen är
mycket viktig. Allt bör göras för att
hjälpa dem som drabbas av driftnedlåggelsernas
följder och som ställs utan
sysselsättningsmöjlighet på grund av
strukturrationaliseringen. Där vill jag
säga till den föregående talaren, att det
parti som jag företräder är mycket
angeläget att skapa trygga förhållanden
för de anställda, ingalunda mindre angeläget
än det socialdemokratiska partiet
i det fallet. Det är också viktigt att
den, som ej kan erhålla arbete, ändå
får den trygghet som en sysselsättningsförsäkring
innebär. Det var därför som
jag och några medmotionärer vid förra
årets riksdag motionerade om att frågan
om en allmän sysselsättningsförsäkring
skulle utredas.

Värdet av de tekniska framstegen
skall ingalunda förringas, och den standardhöjning
som blivit en följd av dessa
framsteg och rationaliseringsåtgärder
av olika slag sätter vi alla värde på,
men vi får därför inte blunda för faran
av att den enskilda människan kommer
i kläm. Vid den ständiga förändring
som sker har man alltför litet tänkt på
att anpassa arbetet efter människan.
Människan har i stället ställts inför kravet
på ständig anpassning till arbetsförhållandena.

Solidariteten fordrar av oss att vi
ägnar dessa frågor ett allt större intresse
och att forskning på de områden jag
här berört bedrives med all möjlig
energi så att vi kan komina fram till en
någorlunda klar uppfattning om vad
som sker och om vad som bör ske för
att vi med gott samvete skall kunna gå
vidare. Från vårt håll kommer vi att
föreslå att dessa frågor om miljö och

116 Nr 3

Fredagen den 20 januari 1967 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

miljövård skall bli föremål för ingående
utredning.

Därjämte vill vi förorda att det skapas
någon form av samordningsorgan
för miljöforskningen. Behovet av en
sådan samordning framkom mycket
starkt vid en inventering av svensk
forskning i miljö- och fysisk samhällsplanering
som gjorts inom kulturgeografiska
institutionen vid Stockholms
universitet med stöd av medel ur riksbankens
jubileumsfond. Den nuvarande
bristen på koordinering mellan olika
forsknings- och planeringsinstitutioner
leder till stort slöseri med arbetskraft
och medel. Det är också synnerligen angeläget
att gjorda rön föres ut t.ex. till
alla de personer som inom såväl den
offentliga som den privata sektorn har
inflytande på samhällsplanering och
bostadsbyggande.

Ännu en fråga, som i mycket stor utsträckning
har anknytning till miljöfrågorna,
ville jag ta upp, nämligen frågan
om rättstryggheten eller rättssäkerheten.
Den frågan påverkar samhällsmiljön
i mycket hög grad.

Att det inte är väl beställt på det området
får vi dagliga påminnelser om.
Det är onödigt att trötta kammaren med
belysande exempel. Tidningarna vittnar
därom varje dag. Justitieministern
skriver i sin inledande översikt till bilaga
4 till statsverkspropositionen att
brottsligheten under de senaste åren
ökat väsentligt, ökningen, skriver han,
har varit särskilt markant beträffande
grövre och mer svårutredda brott.

Man kan med skäl fråga sig vad detta
beror på. Säkerligen finns det en rad
orsaker. Och jag vill gärna understryka
värdet av ökad forskning när det
gäller att här klarlägga orsakssammanhangen.

Men en av orsakerna synes mig vara
en bristande respekt för lag och förordning.
Laglydnaden är inte längre
vad den tidigare varit. Vi kan tvista
om varför det blivit så. Också här kan
vi peka på många orsakssammanhang.

Tillåt mig att visa på några som jag
tror är betydelsefulla.

På sidan 14 i den bilaga jag nyss
nämnde står följande: »Antalet brott
som inte kan utredas är stort, polisens
övervakning är på många håll inte tillfredsställande,
skyddspolisiär verksamhet
förekommer på vissa orter endast i
mycket obetydlig omfattning.» Man
hänvisar i sammanhanget också till
bristen på personella och materiella resurser.
Utan tvekan kan vi väl också
slå fast att det behövs en förstärkning
av de polisiära resurserna. Men det är
också nödvändigt att, som professor
Ohlin påpekade i sitt anförande, hos
allmänheten skapa ökad förståelse för
polisens svåra arbete.

Ärade kammarledamöter! Det är inte
nog att stifta lag. Det gäller också att se
till att lagen efterleves. Det sistnämnda
är ett oeftergivligt villkor, om vi vill
komma till rätta med den bristande respekten
för gällande lagstiftning. Detta
betyder emellertid inte att jag anser all
lag vara riktig och värdefull — eller
ens nödvändig. För egen del anser jag
att man skall vara restriktiv när man
stiftar lagar. Detta gäller för all mänsklig
gemenskap, i hem och skola som i
samhället för övrigt. Men har vi stiftat
en lag, så skall den tillämpas. Annars
skall den upphävas.

En sådan princip utesluter givetvis
inte enskilda undantag i speciella situationer,
men principen är viktig. Jag har
vid ett tidigare tillfälle framfört samma
mening, och jag vill nu upprepa vad jag
då sade, nämligen att slapphet och låtgå-system
aldrig har varit att rekommendera.
Tvärtom anser jag att det behövs
en uppstramning av samhällsattityden
gentemot bristande laglydnad.
Det utesluter givetvis inte ökade ansträngningar
att återanpassa den brottslige
till samhället. Människovärden
måste ägnas större intresse, och här är
det inte fråga om antingen — eller utan
om både-och. Det är också viktigt att de
lagar som stiftas inte inbjuder till lag -

Fredagen den 20 januari 1967 em.

Nr 3

117

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

brott — sådan lagstiftning bryter ned
respekten för lag och förordning.

När vi i höstas diskuterade den nya
radiolagen, noterade vi med tillfredsställelse
att det för varje program skall
finnas en ansvarig utgivare och att radionämnden
skall få en starkare ställning.
Men även i detta sammanhang
gäller att resultatet är beroende av lagtillämpningen.
Vi hoppas att tryckfrihetsförordningen
7 kap. 4 § verkligen
får ligga till grund för den bedömning
som skall äga rum. Även spörsmål i
samband med radio och TV är miljöfrågor
—• inte minst påverkas miljön i
hemmen.

Men, ärade kammarledamöter, respekt
för lagar och förordningar kan
inte kommenderas fram. Visst kan vi
komma ett långt stycke på väg genom
att med kraft ingripa mot lagöverträdelser
av olika slag, och jag tror det
är nödvändigt att så sker. Men til syvende
og sidst blir det ändå en fråga
om de enskilda människornas inställning,
en fråga om attityden till medmänniskorna
och till det samhälle i vilket
vi lever. Får kärleken till nästan
komma till uttryck i vår samlevnad, får
den kristna livssynen prägla vår tillvaro,
då blir det naturligt att visa hänsyn
och respekt för andras liv och egendom,
och laglydnaden blir en naturlig
följd av människornas inställning till
livet och medmänniskorna.

Herr PERSSON i Heden (ep):

Herr talman! Det skulle ha varit intressant
att analysera fru Lindskogs underliga
resonemang om jordbruksfrågorna.
På grund av den sena timmen
och de många talare som ännu står
kvar på listan men dessutom och kanske
främst därför att vi inom en mycket
snar framtid får en speciell debatt
om jordbruksfrågorna, finns det ingen
anledning till någon som helst polemik
med fru Lindskog i detta sammanhang.

Jag vill gärna instämma i herr Westbergs
tal om rättssäkerheten. Det är

många aspekter som kommer in i bilden
där. Alltsedan Birger Jarls dagar
och kanske redan långt tidigare har vårt
samhälle byggt upp en rättsordning för
människornas samlevnad, en rättsordning
som genom århundraden har
byggts på och förbättrats. Nu för tiden
kallar vi den människornas rättssäkerhet,
där samlivet mellan dem bestämmes
och avvecklas enligt givna normer,
som samhället upprätthåller genom en
viss maktordning. I princip skall den
enskildes rättssäkerhet vara tryggad
och reglerad genom lagar och förordningar,
av riksdag och regering fastställda.

En utvecklad rättspraxis i vårt rättsväsende
tillämpas av de rättskipande
myndigheterna vid deras avgöranden.
Dessa självständiga avgöranden är en
intressant företeelse, då man kan säga
att rättsregeln utgör en särskild rättskälla.

Vid dylik rättskipning, där en sedan
lång tid tillbaka tillämpad rättspraxis
får vara vägledande, utfylles eventuella
luckor i vår lagstiftning. Såvitt jag kan
bedöma, måste härvidlag lekmannadomarna
handla med ett alldeles speciellt
omdöme. Det gäller att med ledning
av sin kännedom om bygden och
dess invånare kunna bilda sig en uppfattning
i dessa aktuella fall och att
följa rådande rättspraxis. Det fordras
en objektivitet, där rättsmedvetandet
oinskränkt är ledmotivet. Sannolikt är
detta ledmotiv också grunden för denna
rättskipning.

Det händer att vi får höra uttalanden
om orsakerna till att underrätternas
domar genom överklaganden ofta blir
ändrade. Jag håller med om att detta
kan ge anledning till en viss undran,
då berörda parter inte har tänkt på att
nya synpunkter och vittnesmål kommit
in i bilden under den fortsatta handläggningen.

En av orsakerna till denna undran,
jag vill inte säga misstro, kan vara häradsrätternas
sammansättning. Det finns

118

Nr 3

Fredagen den 20 januari 1967 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

människor som har tvivlat på att alla
synpunkter vid handläggningen har
kommit fram på rätt sätt. Detta gäller
inte minst bygder och kommuner, där
lekmannadomarna eller rättare sagt
nämndemännen representerar en enda
yrkeskategori eller en grupp av människor
med samma politiska hemvist.
Jag tvivlar inte ett ögonblick på att allt
sker riktigt och objektivt, men människor
som inte är initierade kan i vissa
fall komma fram till en dylik felaktig
bedömning.

Vad jag menar med detta resonemang
är att den nuvarande ordningen när
det gäller val av dessa nämndemän bör
ersättas med en annan ordning. Jag anser
att man så långt sig göra låter bör
söka åstadkomma en differentiering vid
valet av nämndemän. Detta gäller här
eu differentiering med hänsyn till såväl
politisk hemvist som yrkesfördelning.
Härigenom skulle man säkerligen
kunna eliminera allt tvivel rörande
objektiviteten.

Man kan fråga sig om rättssäkerheten
är i fara. Frågan framstår inte som oberättigad
när man ser vad som praktiskt
taget dagligen händer i vårt samhälle
-—- då människors liv och lem står på
spel, då rån, överfall och mord är en
ständig företeelse. Gamla människor rånas
och ungdomar ledes in i nästen
som gör dem till människovrak för livet.

En kategori av människor, som jag
faktiskt även från denna talarstol vågar
kalla för gangsters, är de s. k. spritlangarna.
Hur många av dessa langare
har inte omintetgjort samhällets försök
att rädda alkoholoffer. När väl de alkoholskadade
kommer ut från sjukhus och
anstalt efter en avgiftning, är dessa marodörer
framme och lockar med sin
langarsprit. De lyckas till minst 80 procent
riva ned vad samhället byggt upp
under patientens anstaltsvård.

Jag kan inte ange någon patentlösning
för hur vi skall komma åt dessa
langare. Det enda jag kan rekommen -

dera vore en allmän registrering av alla
spritköp — något som vi tidigare resonerat
om i denna kammare. Åtgärden
skulle vara ganska lätt att genomföra
och den skulle också bli effektiv,
eftersom langarna i allmänhet skaffar
sina lager genom att köpa sprit i systembolagets
butiker. Straffen för langare
bör också skärpas kraftigt. Jag hoppas
att justitieministern prövar frågan och
vidtager åtgärder som kan leda till att
langarnas förstörelseverksamhet i vårt
land stoppas.

Herr talman! Jag vill slutligen något
återknyta till det svar som statsrådet
fru Odhnoff förra tisdagen lämnade
mig på en enkel fråga som jag ställt
rörande samhällets barnavård. På grund
av tidsnöd hade jag inte då möjlighet
att anföra exempel på hur det ibland
— och dessa fall är inte sällsynta —
kan gå till då samhället skall omhänderta
barn för samhällsvård. Jag skall
inte gå in på detaljer. Jag vill endast
fråga om det är förenligt med grannlaga
och god samhällsvård att barnavårdsmyndigheter
vid förflyttning av barn
före avtalad dag — allt i samförstånd
med den tillfällige vårdnadshavaren —
dyker upp och med polishandräckning
helt enkelt rycker undan barnet från
den egentlige vårdnadshavaren. Detta
görs utan att barnet i fråga ens får
tillfälle att byta om och få torra och
rena kläder. En mängd sådana exempel
finns. Detta är inte barnavårdslagens
fel, ty där anges förfaringssätt. Men
det kanske brister i tillämpningsföreskrifterna
och omdömet.

Jag är glad över att statsrådet Odhnoff
utlovat att tillämpningsföreskrifter
skall komma för barnavårdsnämnderna
beträffande dylika fall. Det får
nämligen inte gå till på sådant sätt, ty
då medverkar samhället till att ingjuta
misstro och rent av hat mot dess i vissa
fall nödvändiga ingripanden. Detta kan
utlösa misstro mot myndigheterna och
deras positiva avsikter.

En annan sak som i högsta grad be -

Fredagen den 20 januari 1967 em.

Nr 3 119

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

rör barnavårdsmyndigheterna är problemen
beträffande fosterbarn och fosterhem.
Detta är ett stort och vidlyftigt
kapitel. Vi har tidigare diskuterat denna
problematik här i kammaren, men så
länge som tragedier faktiskt utspelas
dagligen måste frågan ständigt väckas.

Det finns många hem i vårt land som
tagit om hand fosterbarn. Oftast kommer
barnen från hem, som inte gör
skäl för beteckningen hem. Fosterföräldrarna,
som hämtat dessa barn och
räddat dem från oförskyllda lidanden,
har givit dessa den omvårdnad som ett
barn i denna känsliga ålder behöver.

Barnet var kanske både fysiskt och
psykiskt skadat när det kom till fosterföräldrarna.
Många gånger kommer dessa
barn från alkoholisthem, där kanske
båda föräldrarna är alkoholsltadade. Jag
skulle kunna återge gripande exempel
på hur dessa fosterbarn efter en ganska
kort tids vistelse i fosterhem blivit
lugna och helt förändrade när den
mörka bakgrunden i deras liv försvunnit.
Jag känner till sådana barn, som
spontant har sagt att de först nu vet
vad en riktig jul är. De hade aldrig tidigare
upplevt något så vackert.

Men så med ens får de biologiska
föräldrarna, som lagenligt i första hand
har rätten till sina barn, den uppfattningen
att de skall ha hem pojken eller
flickan. Deras alkoholism eller de andra
förhållanden som förorsakade barnavårdsmyndigheternas
författning av
barnet har kanske -—• i varje fall för tillfället
-—- förbättrats.

Det finns fall där olika barnavårdsmyndigheter
har delade meningar om
huruvida barnet skall återföras från
fosterhemmet till de biologiska föräldrarna.
Hur man än gör uppstår spänningar,
oro och slitningar, som ibland
lett till verkliga katastrofer inte bara
för barnet utan för alla parter.

Detta med fosterhem är en välsignad
sak i vårt samhälle och har räddat
många stackars barn från nära nog undergång,
men risk föreligger att det kan

komma att uppstå svårigheter att skaffa
fosterhem om dylika förvecklingar skall
fortsätta. Det skulle vara till oändlig
skada för vårt lands barnavård. Här
måste klart och tydligt vara utsagt till
fosterföräldrar, som söker barn för
framtida vårdnad och kanske rent av
adoption, att de i detta fall inte kan
vara säkra på att för framtiden få behålla
barnet. Om de ändock i humanitetens
namn tager vård om barnet i fråga,
vet de att detta bara är under en
tillfällig tid, och tragedier behöver inte
uppstå. Nu finns det fall där löfte givits
av myndigheter, att man kunde räkna
med att få behålla och eventuellt
adoptera barnet. Så kommer sorgens
dag då fosterbarnet måste flytta från
sitt kära fosterhem, som han eller hon
lärt älska som sitt riktiga hem, där
fosterföräldrarna lärt uppskatta barnet
som sitt riktiga eller rättare sagt biologiska
barn.

Herr talman! Jag har här berört några
frågor, av vilka en del kan inrymmas
i vår sociallagstiftning och barnavårdslag.
Men alltsammans kan, såvitt
jag förstår, inrymmas i vad jag vill kalla
för rättssäkerhet. Detta är sannerligen
en stor och viktig detalj i samlevnaden
människorna emellan, som inte
får glömmas ens under en debatt då de
ekonomiska frågorna är det mest brännbara
ämnesområdet.

Herr ESKEL (s):

Herr talman! Det har vid flera tillfällen
under denna debatt betonats, att
staten inte skall lägga sig i lönerörelsen
men att det å andra sidan är angeläget
både att förbättra de lågavlönades
läge och att bibehålla stabilitet i samhällsekonomien.

Föregående års avtalsrörelse, som ännu
inte är helt avslutad, startade ambitiöst
med en allvarlig strävan att ge låglönegrupperna
en större förbättring än
övriga grupper. Inom vissa avsnitt fick
man åtminstone i någon mån till stånd
denna starkt motiverade relationsför -

120

Nr 3

Fredagen den 20 januari 1967 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

skjutning. Men i stort sett blev resultatet
alls inte det åsyftade. För övrigt kom
begreppet låglönegrupp att allvarligt
missbrukas genom detaljjämförelser inom
snäva sektorer av arbetsmarknaden.

Den segslitna och till tiden orimligt
utdragna avtalsrörelsen 1966 torde ha
givit tydligt besked om önskvärdheten
av en mera samordnad förhandlingsverksamhet,
varom diskussioner också
pågår. Det kan inte heller vara rimligt
att begära eller i princip vara riktigt
att LO skall fortsätta att ensam dra förhandlingsvagnen
in på rätt spår och
göra detta i ett betydande mått av samhällsansvar
och under vissa bestämda
förutsättningar, om man sedan måste
konstatera, att de erhållna resultaten
lägges i botten och att ytterligare —-icke oväsentliga — förbättringar därefter
uppnås.

Behovet av ökat samarbete mellan
samtliga intressenter på arbetsmarknaden
för att söka komma fram till rimligare
resultat med bibehållen samhällsekonomisk
balans torde svårligen kunna
bestridas.

Men är det möjligt att nå detta samarbete?
Parterna på den svenska arbetsmarknaden
har på ett internationellt
uppmärksammat sätt tidigare löst både
intrikata och betydelsefulla problem i
samförstånd.

Det kan synas vara en gigantisk uppgift
att söka komma längre på samarbetets
väg i detta av motsättningar och
spänningar laddade fält.

Eftersom jag är engagerad i en del
av den kommunala förhandlingsverksamheten
vågar jag hävda att det är nödvändigt
med ett utbyggt och fördjupat
samarbete på detta område inte bara
mellan staten och kommunerna utan
också mellan dessa tillsammantagna och
den s. k. enskilda sektorn. Tillkomsten
av statens avtalsverk bör kunna ge förutsättningar
för detta utbyggda samarbete
på liela fältet. Det måste vara rimligt
att det utrymme för ökade löner och
övriga förmåner som bedömes föreligga

får gälla hela arbetsmarknaden och att
det sedan får bli fråga om en fördelning
mellan olika sektorer av de tillgängliga
resurserna. Att detta ställer oerhört
stora krav på löntagarorganisationerna
är jag fullt medveten om. Den tidsfrist
som vi nu har genom treårsavtalen måste
utnyttjas så, att vi därunder söker nå
fram till en lösning av den för både
samhällsekonomien och de verkliga låglönegrupperna
ohållbara situation som
vi nu befinner oss i.

Är man, herr talman, bosatt inom en
sådan del av landet där snabba strukturförändringar
och betydande befolkningsomflyttningar
äger rum har helt
naturligt lokaliseringspolitiken och dess
praktiska tillämpning och inriktning
speciellt intresse. Jag har tidigare sagt
här i kammaren att jag finner ett sammanhängande
stödområde med vissa betydelsefulla
gemensamma problem och
förutsättningar vara av stort värde. Men
jag har också framhållit att den vid
försöksverksamhetens påbörjande uppdragna
gränsen måste betraktas som
flexibel och att stödområdet skall kunna
både utvidgas och inskränkas.

Med hänsyn till att den aktiva lokaliseringspolitiken
redan under den korta
tid den hittills tillämpats har visat sig
vara betydelsefull och med hänsyn till
att pågående och näraliggande strukturförändringar
berör praktiskt taget
hela länet har planeringsrådet och länsstyrelsen
i Värmlands län begärt en utvidgning
av stödområdet. Inrikesministern
anför: »Det kan antas, att den
snabba omvandlingsprocessen framför
allt inom vissa industribranscher i ökad
utsträckning kommer att påkalla lokaliseringspolitiska
insatser oberoende av
stödområdesgränsen.» Han menar, att
om de nu föreliggande möjligheterna
till sådana insatser utnyttjas, »torde man
också tillgodose syftet med de förslag
till ändringar av stödområdesgränsen
som förts fram från olika håll».

Jag vill gärna ta fasta på detta uttalande
och koppla samman det med att

Fredagen den 20 januari 1967 em.

Nr 3

121

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

inrikesministern i åtminstone ett par
sammanhang vid behandlingen i årets
statsverksproposition av lokaliseringspolitiken
har betonat vikten av en målmedvetet
inriktad regional planering.
Jag räknar med att verkligt aktiva insatser
därigenom skall bli möjliga för
att få de framtida regionala områdena
tillfredsställande utformade, inte blott
administrativt utan också näringsgeografiskt
och med hänsyn till den ekonomiska
bärkraften.

Den näringspolitiska fonden bör kunna
bli en värdefull tillgång i de samlade
strävandena till stabilisering och differentiering
av näringslivet inom de delar
av landet, där omställningen i skilda avseenden
är betydande och har skapat
stark oro. Tillkomsten av denna fond,
som snabbt bör utbyggas, anser jag därför
betydelsefull i nuvarande läge.

Låt mig slutligen beröra ett helt annat
avsnitt. Under Nykterhetsvård m. m. i
bilaga 7 till statsverkspropositionen lämnas
en intresseväckande redogörelse för
de senaste årens förändringar beträffande
relationerna mellan öppen och
sluten nykterhetsvård. Jämväl lämnas
här kortfattade redogörelser för den
härmed sammanhängande förskjutningen
av antalet vårdfall från tvångsintagning
till frivillig vård.

Uppbyggnaden av den svenska nykterhetsvården
kan väl näppeligen sägas
ha skett med önskvärd framsynthet och
med erforderliga insatser från statens
sida. Detta bär bland annat medfört att
resurserna för framför allt aktiv anstaltsvård
varit helt otillräckliga och
att det led i behandlingskedjan beträffande
alkoholmissbrukarna, som anstaltsvård
tyvärr alltför ofta måste utgöra,
i alltför stor utsträckning fått endast
förvarings- och sysselsättningskaraktär.

Även om en successiv och icke föraktlig
förbättring skett och sker beträffande
behandling och aktivisering också
under anstaltstiden av den som är föremål
för vård, är dels resurserna allt -

jämt helt otillräckliga, dels ock riskerna
betydande för felplacering av de insatser
som dock göres och som borde
ökas kraftigt. En tendens till förskjutning
av den samlade vården till förmån
för öppenvård och vårdformer som kan
inneslutas däri eller ligger öppenvården
nära, liksom också en ökad tillgång
till medicinsk och psykologisk expertis
både inom och utanför den slutna
sjukvården redovisas och är att hälsa
med tillfredsställelse.

Men fråga är, om det inte vore klokt
och framsynt att snabbt och radikalt
förskjuta resurserna till framför allt
den del av vården inom nuvarande organisation,
som ombesörjes genom inackorderingshem
och s. k. enskilda
vårdanstalter. Jag måste därför, även
i nuvarande statsfinansiella läge, betrakta
det såsom helt otillfredsställande att
departementschefen icke ansett sig kunna
tillmötesgå socialstyrelsens framställningar
beträffande utbyggnaden av
dessa vårdformer och styrelsens huvudframställning
beträffande driftbidrag
till de enskilda vårdanstalterna.
Anordningsbidraget till dessa anstalter
bör utgå med de faktiska kostnaderna,
vilket innebär en helt annan ordning
än den nuvarande.

Även om jag är medveten om att 1964
års nykterhetsvårdsutredning beräknas
vara slutförd inom kort och om att departementschefen
angivit, att med utgångspunkt
från denna kartläggning bör
prövas, huruvida mera djupgående förändringar
av nykterhetsvårdens former
och innehåll kan vara påkallade, anser
jag att det är angeläget att den vårdform,
som nu genom praktisk erfarenhet
visat sig särskilt värdefull och med
till visshet gränsande sannolikhet kommer
att finnas kvar även i ett eventuellt
nytt vårdsystem, ägnas särskild uppmärksamhet
och får sådana resurser,
att den kan fylla sin angelägna uppgift.

Herr WENNERFORS (h):

Herr talman! »Handlarna tar hem
miljoner på prisstegringarna.» Detta

122 Nr 3

Fredagen den 20 januari 1967 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

påstående utgjorde en stor fyrspaltig
rubrik över en i sak felaktig och i tonen
tendentiös artikel i Aftonbladet för
en tid sedan. Artikeln publicerades efter
en presskonferens i Stockholm, där
Sveriges livsmedelshandlareförbund presenterade
en lönsamhetsundersökning.
Det bör påpekas, att i samtliga
tidningar i övrigt inflöt utförliga och
sakligt riktiga artiklar och kommentarer
till utredningen. Ett undantag utgjorde
Aftonbladet.

I viss mån är det förvånande, då Aftonbladet
i många andra sammanhang
visat prov på vilja att trots kvällstidningskaraktären
vara jämförelsevis saklig
och seriös.

I den allmänna debatten, och inte
minst i den politiska omkring prisfrågorna,
har detaljhandeln allt oftare
utpekats som strykpojken. Särskilt tråkigt
är det när man försöker vilseleda
allmänheten med påståendet, att handlaren
tar hem miljoner på prisstegring.

Handlaren tar inte hem miljoner, lika
litet som någon annan grupp i samhället
gör det. Ingen tjänar på prisstegringen.
Det man tjänar på, och det kunden tjänar
på, är rationaliseringar. Både NO
och näringslivets män, bl. a. Kooperativa
förbundets Harry Hjalmarson, har
framhållit, att handeln lever i en utpräglad
konkurrenssituation, som inte
ger utrymme för orimliga marginaler. I
fri konkurrens tävlar företagen om vem
som kan erbjuda konsumenterna de
lägsta priserna, vilket emellertid förutsätter
att konsumenterna förmår väga
pris mot kvalitet och service.

Nu finns det trots uttalanden från
pålitliga auktoriteter i samhället människor
som tror att marginalerna i detaljhandeln
är stora och att de är orimliga.

Här bör sägas att det är svårt att göra
en skälighetsbedömning av de marginaler
som tillämpas både i detaljhandeln
och i de tidigare marknadslcd som
varorna passerar. Jag återkommer till
betydelsen av konkurrens, ty generellt

kan man säga att om konkurrensen är
fri blir också marginalerna skäliga. Med
andra ord uttryckt sker en anpassning
till det rationella företagets kostnader.

Men varför varierar marginalerna så
mycket? Ja, frågan är befogad. För livsmedel
— med ett sortiment som till stor
del är förpacketerat, med hög omsättningshastighet
och med kunder som betjänar
sig själva — ligger marginalen
vid 15—17 procent. Inom andra varuområden
kan marginalerna vara mycket
större. En undersökning från 1963
visar att marginalen exempelvis när det
gäller damkläder är cirka 30 procent,
vilket bl. a. beror på modekänsligheten
och den högre servicegraden. För blommor
ligger marginalen på cirka 40 procent,
vilket i första hand beror på att
det manuella arbetet är mycket stort,
oetjäningsgraden hög och svinnet jämförelsevis
omfattande.

Det som i dag framför allt påverkar
priserna i detaljhandeln är personalkostnaderna.
Förefaller det inte märkligt
att när postavgifterna höjs med
hänvisning till ökade löner, förkortad
arbetstid och höjda sociala avgifter, då
är kritikerna om inte tysta så dock hovsamma.
Detsamma gäller teleavgifterna
och i viss mån biljettpriserna på järnväg.
Men om detaljhandelns folk framhåller
att de ökade personalkostnaderna
nödvändiggör prishöjningar, då blir
kritikerna många, högljudda, onyanserade
och osakliga.

Man förstår om alla de tiotusentals
anställda inom detaljhandeln, som har
till uppgift att betjäna sina medmänniskor,
känner sig vara i samhällets
strykpojkklass.

Här gäller det att på alla tänkbara sätt
ge allmänheten saklig information, och
detaljhandeln försöker göra detta på
olika sätt. Organisationer gör lovvärda
insatser, och man kan bland annat peka
på LO:s aktion »Tummen på priset».
Aktionen har dock utsatts för viss kritik,
och en tidningsledare framhöll för
någon tid sedan att »DO just på detta

Fredagen den 20 januari 1967 era.

Nr 3

123

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

område bedriver en förenklad agitation
som dåligt överensstämmer med de
faktiska problemen».

Det är vanskligt att kategoriskt uttala
sig för eller mot tidningens uttalande,
men tydligen har också Sveriges industriförbund
en annan uppfattning om
dylika aktioners utformning, vilket
framgår av att Industriförbundet inbjudit
LO till en debatt i dessa frågor.
Man må hoppas att debatten, som skall
äga rum i nästa vecka, skall klarlägga
hur en positiv konsumentupplysning
kan inrikta aktiviteterna just på att skapa
en både upplyst och prismedveten
köparopinion.

Det är väsentligt att konsumenterna
utöver prisinformationen får information
om den marknadsekonomiska mekanismen,
om hur ett företag fungerar
och arbetar, om sambandet mellan priser
och kostnader och inte minst om den
stora roll som närheten till butiken,
sortimentet och servicen spelar.

Låt mig också, herr talman, få säga
att det är tillfredsställande att statens
pris- och kartellnämnd i vissa fall gjort
medgivanden att fel förekommer i den
prisundersökning som nämnden genomförde
i Gävle under 1966. Vi minns
vilket rabalder pris- och kartellnämnden
åstadkom med sin undersökning i
Gävle. Vi minns också den delvis hetsiga
debatten om alla de tretton undersökningarna,
om metoderna för dessa och
om deras värde.

Jag tror inte att detaljhandeln har något
emot prisundersökningar. Man har
emellertid rätt att kräva en mera positiv
inriktning och ett hänsynstagande
till alla de olika faktorer som påverkar
prisbildningen och prisutvecklingen.

Herr talman! Jag ber att få återkomma
till pris- och kartellnämndens verksamhet
när frågan om nämndens anslag
skall behandlas senare under riksdagen.

Herr BERGLUND (fp):

Herr talman! Denna debatt har hit -

tills rört sig över vitt skilda områden i
vårt samhälleliga liv. Den ger möjligheter
till att mera fritt än i någon annan
debatt här i riksdagen ge uttryck åt
en enskild riksdagsmans tankar och
känslor inför vad som sker i vårt samhälle.
Jag vill ta kammarens uppmärksamhet
i anspråk, ehuru tiden är långt
framskriden, för att göra några sådana
reflexioner.

Årets trontal angav liksom så många
tidigare alt Sveriges förhållande till
främmande makter är gott. Det är med
stor tacksamhet vi kan konstatera detta.
Vi har haft en fredsperiod som saknar
sin motsvarighet i de flesta länder, en
period då vi uteslutande kunnat ägna
våra krafter och resurser åt uppbyggnadsarbete
och framåtskridande. Vi kan
i dag framhålla att Sverige i många avseenden
är ett av världens bäst lottade
länder.

Talet om vårt goda förhållande till
främmande makter kan man kanske ta
med en viss reservation, inte då det gäller
politiska förhållanden utan fastmer
med tanke på moraliska och etiska
frågor. Ja, varför inte på eu gång tala
om andliga frågor?

Varje enskild människa, folk och stater
har att kämpa mot de andligt, moraliskt
och etiskt nedbrytande krafterna,
vilka vi med ett ord vill beteckna
som det ondas makt. Skall vi också säga
att vårt förhållande till dessa makter
är gott? Att det finns sådana makter
i vårt samhälle, som är ivrigt sysselsatta
med denna negativa verksamhet
har vi nog klart för oss liksom vi
också känner till de problem de skapar,
inte minst bland ungdomen.

Aldrig har vårt samhälle upplevt en
sådan våg av brott i alla avseenden —•
brott mot lagar och förordningar, brott
mot enskilda människor och brott mot
etiska och gudomliga lagar, utan tanke
på efterräkningar som följer därav och
kommer att följa, inte blott för individen
utan också för samhället.

Det är inte lätt för en ung människa

124 Nr 3

Fredagen den 20 januari 1967 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

att orientera sig i vårt samhälle i dag.
Särskilt inte för den som vill bevara
sin karaktär och sin renhet obesmittad.
Hon var en ung levnadsglad människa
med aptit på livet, spänd på vad det
skulle komma att ge henne i framtiden,
hon hade höga ideal, hon drömde om
kärleken, vit som den vita slöja hon
i sin vision ville bära då hon skulle
stå inför altaret. Men sedan mötte hon
propagandan: följ de naturliga drifterna,
annars blir du en hämmad människa,
ge efter för alla komplex, släpp
alla hämningar, inte minst de sexuella,
lev ut! Hon blev rädd för förkunnelsen
men lockades av de förföriska rösterna,
gick på bio, läste sexuella veckotidningar
och böcker. Men kanske det
ändå var de dåliga filmerna som till
sist undergrävde de goda impulserna
och gjorde att hon så slutligen attackerades
av de liderliga kärleksscenerna
att hon förlorade allt det vackra och
rena som för henne varit en vacker
dröm. Hon fick med andra ord se något
av medaljens baksida. Hennes skira
drömmar hade slitits av samvetslösa
förförare, och hon tyckte att vad hon
upplevde var ruggigt, fult och vämjeligt.

För tusentals ungdomar har säkerligen
detta varit en verklighet, och de lever
i ångest och förtvivlan över vad
som vederfarits dem i vårt upplysta
och materiellt välordnade samhälle.

Vad är nu orsaken till att vi gång efter
gång får bevittna tragedier i form
av förfelade människoliv och sönderbrutna
förhoppningar? Det är dessa
nedbrytande krafter som är i verksamhet
och med sin uppfinningsrikedom
söker att moraliskt och andligt underminera
vårt samhälle. Man kan gott
tala om en farsot som går härjande fram.
Hur skall man annars förklara orsakerna
till exempelvis den alltmer ökade
brottsligheten.

En tidning har ställt den frågan till
en åklagare, en psykolog, en kommisarie
och en narkotikapolis. Det intres -

santa i deras svar är den samstämmighet
som råder. Åklagaren påvisar att
TV och bio numera når en mycket bredare
publik än förr, en publik som inte
har samma förmåga till urskiljning.
Den kan inte skilja på dikt och verklighet.
Dessutom har pressen sin del i
ansvaret. Ena dagen piskar den upp
stämningen mot några brottslingar, andra
dagen gör den en kovändning och
skapar opinion till brottslingarnas fördel.
Det håller inte, om man vill skapa
ett rättssamhälle. Psykologen säger:
»Film, TV, press med alla sina våldstendenser
stimulerar labila personer
till brott.»

Kommissarien uttalar den meningen
itt det skett ett märkligt förråande av
arotten, och att vi har i vårt land en
''rihet som nästan gränsar till det otroäga.
Gängbildningen spelar en stor roll.

Slutligen anför narkotikapolisen att
lela svenska folket har blivit underligt.
Det finns ingen kontakt mellan människorna
längre. Alla struntar i alla vid
sin jakt efter välfärd. De dåliga B-filmerna
har stor inverkan. Han anför
som ett exempel att unga pojkar direkt
efter biografen ger sig ut att stjäla bilar
och vara lika tuffa som de så kallade
hjältarna i filmen.

Det har gått så långt att en av våra
främsta skådespelare vägrar att stanna
kvar som filmskådespelare på grund av
att varenda film skall mer eller mindre
innehålla porr i dess olika former, och
det orkar han inte med. Den ökade friheten
i alla avseenden som vi numera
tillämpar i vårt samhälle ställer människorna
på hårda prov, ja, kan innebära
en viss belastning.

»För den mogna människan som lärt
sig självkontroll och som fattat det sociala
livets allmänna spelregler kan denna
frihet tillämpas inom ramen för samhällets
allmänna ordningar och värderingar,
men då alla människor inte nått
fram till denna sociala mognad måste
man räkna med att en hel del hamnar i
ett gränsområde, där asociala och kri -

Fredagen den 20 januari 1967 em.

Nr 3 125

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

minella impulser ligger snubblande nära.
Friheten övergår lätt i självsvåld,
samhällets lagar uppfattas inte som nyttiga
och hälsosamma spelregler för den
enskilde och ordningsmakten uppfattas
närmast som ett hot mot den individuella
friheten.» — Så uttrycker sig en
av vårt lands frikyrkosamfunds tidningar
i sina reflexioner över förhållandena
och anför vidare:

En fransk författarinna, »som efter
kriget av de franska myndigheterna
fick i uppdrag att försöka analysera den
mentalitet biand fransmännen, som bidrog
till Frankrikes sammanbrott under
de första krigsåren, utgav en bok på
svenska med titeln ''Att slå rot’, där hon
bl. a. framhåller rotlösheten som en fara
för hela den västerländska kulturen. När
människan blir uppryckt med rötterna
ur traditionen, ur konventionella värderingar,
bortryckt från hembygd och
släktsammanhang genom urbaniseringen
och förlorar sin religiösa bundenhet,
hamnar hon gärna i ett vakuum och
i en moralisk hemlöshet där hon inte
har förmågan att hålla sig upprätt. Hon
blir ett offer för tillfälligheternas spel
och hållningslöshetens demonisering.»

En sådan utveckling beror inte enbart
på den enskildes moral utan även på
att samhället släppt lös vissa krafter
som verkar upplösande på de moraliska
värderingarna. De nya kulturapostlarna
eller kulturradikalerna, som kanske
mest uppträder i den kulturradikala
pressen men även i radio och TV, upplöser
medvetet och avsiktligt känslobundenheten
vid traditionella värderingar.
Inställningen till själva livsfunktionerna
— sexualiteten, havandeskapet,
äktenskapet — har under senare år blivit
en annan, och vördnaden för livet
liksom respekten för ålderdomen har
avtrubbats. Och när man så vandaliserat
en viktig sektor av det moraliska
livet, fortsätter individen på egen hand
att rasera de övriga spärrarna, t. ex.
vördnaden för andras egendom. Kan
man i enlighet med den moderna porr -

litteraturen begära en annan mans hustru,
så kan man också låna hans bil
och beröva honom hans pengar. Det
materialistiska samhället har gjort människan
i hög grad egoistisk och helt inriktad
på själviska mål.

Vad gör vi då som ansvariga för vårt
folk och dess framtid? Vi skall inte ta
till tvångsmedel, men vad sätter vi emot
detta att man sedan årtionden är i färd
med att söka radera ut tio Guds bud ur
vårt folks medvetande? Det är en förstörelseprocess
vars verkningar vi redan
börjar skönja. Man söker i våra
skolor ta bort kristendomsundervisningen
och därmed inlärandet av de första
grunderna när det gäller respekten för
de kristna värdena, den kristna sexualetiken
och mycket annat. Den moderna
propagandaapparaturen är helt påkopplad,
och vi ser alltför väl att den inte
arbetar i tommo. Vi förfasar oss över
ungdomens beteende i dag, men vem bär
skulden? Vi kanske borde förfasa oss
mindre över ungdomen av i dag och
mera över att hela vårt samhälle blivit
så ogästvänligt mot den ungdom som
växer upp. Det är säkerligen inte sämre
virke i våra flickor och pojkar än förr,
men farorna är så många fler. Med tanke
på vilken atmosfär de kastats in i är det
förvånande att ungdomens hållning genomsnittligt
ändå är så hygglig.

Herr talman! Då en brand uppstår
kallar vi på brandkår, då en olycka sker
på ambulans och då en farsot hotar sätter
vi in alla tillgängliga krafter för att
förhindra spridning av sjukdomen. Vi
måste på samma sätt med alla tillgängliga
medel förhindra denna alarmerande
utveckling i vår samhällskropp.

Får den offentliga propagandan se ut
hur som helst? Visst är det illa att pojkar
och flickor i växande antal far omkring
i stulna bilar. Nog är det vederstyggligt
att se 15- och 16-åringar berusade
på våra gator. Visst är det beklämmande
att tonårsungdom utan ansvarsmedvetande,
utan insikt om vad saken
gäller och utan förutsättningar att få ut

126

Nr 3

Fredagen den 20 januari 1967 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

någonting positivt ur upplevelsen kastas
in i ett lössläppt sexualliv. Men det verkligt
oroande i situationen är att det genom
våra moderna massmedia och vår
tidningspress på fullt allvar öppet förkunnas,
att det skall gå till på detta sätt
och att den som säger något annat är
en reaktionär mörkman som vållar
skadliga hämningar och farliga komplex
för vår ungdom.

Ungdomen runt omkring oss befinner
sig i en ohygglig situation, när en propaganda,
raffinerad i sin tekniska utformning,
förkrossande i sin tyngd och
på kort tid förödande till sina verkningar
rusar emot ett uppväxande släkte
och hotar att krossa de moraliska begrepp,
som är nödvändiga för samhällets
fortbestånd. När man tänker på
detta, genomfares man av en isande
känsla: Hur skall det gå? Vi måste vakna
upp ur förhållandena och söka förhindra
en katastrof.

Det är en sak, herr talman, som jag
till sist vill föra in i detta sammanhang
— den har redan förut här i debatten
påpekats. Vi har fått en proposition
med förslag om en 25-procentig investeringsskatt
för byggnadsprojekt, som
icke kan anses prioriterade, och till
dem hör kyrkor och kyrkliga samlingslokaler
— jag inbegriper givetvis i detta
uttryck även frikyrkliga sådana.

Mot bakgrunden av vad jag här tidigare
har anfört, synes det mig vara
ytterst farligt att hämma denna byggnation,
som ändå betyder så mycket
för vårt folks andliga behov. Det planeras
nya stora bostadsområden, där
inte minst ungdom kommer att befinna
sig. Genom att försvåra dessa lokalers
uppförande i sådana bostadsområden
minskas givetvis den kristna verksamhetens
möjligheter att nå all denna ungdom.
Vi kan inte stillatigande se detta
utan måste protestera. Vi tar också i en
motion upp denna fråga och hoppas att
riksdagen skall säga nej, d. v. s. undanta
dessa byggnader från investeringsskatt.

Jag vill till sist, herr talman, uttrycka

saken på följande sätt: Det är på tiden
att vi börjar tänka om, innan vårt folk
trots allt yttre välstånd råkar i moralisk
och andlig misär och ingen återvändo
längre finns.

I detta anförande instämde herrar
Gustafsson i Borås (fp) och Dickson
(h).

Fru SVENSSON (s):

Herr talman! Jag måste säga, att det
inte är med någon större entusiasm man
går upp i talarstolen vid denna tidpunkt
på dagen, men det finns tydligen ingen
annan råd.

Vid genomgången av årets statsverksproposition
har man trots den omtalade
kärvheten ändå med tillfredsställelse
kunnat notera den satsning för framtida
trygghet för människorna som
finns där. Det gäller bl. a. tryggheten
i arbetet. Jag syftar då på den föreslagna
näringsfonden, som har hälsats
med det största intresse av de stora
grupper i vårt samhälle, som för sitt
dagliga bröd är helt beroende av att
maskinernas hjul hålls i gång och att
detta sker på ett för olika näringsområden
rationellt sätt.

Detta anser jag vara ett friskt grepp,
som vi skall vara tacksamma för och
samtidigt notera som något ytterst nödvändigt.
Och förslaget blir inte mindre
värdefullt för att högerns representant
i början av denna remissdebatt behagade
beteckna det som ett politiskt jippo.
Omdömet är kanske betecknande för
högerns inställning till arbetstrygghetsfrågor.

Vi märker emellertid i denna statsverksproposition,
att även om den offentliga
utgiftspolitiken har inriktats på
ett fullföljande av reformarbetet, så är
det ändå just nu fråga om en begränsning
av våra ambitioner i det fallet. Vid
detta laget vet alla att budgetbehandlingen
har varit hård och att finansministern
har varit tvungen att slå dövörat
till för alltför stora anslagshöjning -

Fredagen den 20 januari 1967 em.

Nr 3

127

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ar, hur välmotiverade de än kan ha varit.

Men även om det måste bli en paus i
fråga om stora och kostnadskrävande
reformer, så finns det ändå plats för
förbättringar på de allra flesta områden.
Folkpensionärerna får sålunda den
1 juli en höjning av pensionen med 170
kronor för ensam pensionär och 260
kronor för två makar. Frånsett de kommunala
bostadstilläggen blir folkpensionen
alltså 4 840 kronor för den ensamme
och 7 540 kronor om året för
pensionärsparet. Jag är medveten om
att det i pensionsförsäkringskommitténs
uppdrag bl. a. ingår att pröva huruvida
pensionärens civilstånd skall påverka
folkpensionens storlek. I dag är det så
att om två pensionärer är gifta eller
sammanbor under liknande förhållanden,
så får de en mindre pension än
exempelvis två syskon som bor tillsammans
och delar hushåll.

I likhet med många andra av oss har
jag sådana fall i min omedelbara närhet,
och jag har frågat mig vad det gör
för skillnad i hushållskostnaderna om
två äkta makar eller två syskon bor tillsammans
och delar hushåll. Jag har den
uppfattningen att folkpensionen borde
vara knuten till den enskilde pensionären,
utan snegling på hans eventuella
livskamrat.

I fråga om de kommunala bostadsbidragen
och pensionärsbostäderna börjar
man nu i kommunerna bli litet mer generös
i sina bedömningar. Tidigare var
det faktiskt så att bostaden för en ensampensionär
skulle bestå av rum och
kokvrå, och för ett pensionärspar fick
det vara rum och kök. Dog den ena maken
var det bara för den kvarlevande
maken att så snart som möjligt flytta
över till den mindre bostadstypen. Detta
system är väl i stort sett borta ur bilden
i dag — hoppas vi åtminstone. Man
har blivit en smula humanare i detta
sammanhang. Men i de allra flesta kommuner
finns ändå kvar systemet med
ett högre bostadstillägg för två makars

bostad och ett lägre för den ensamme
pensionärens bostad. Detta system fungerar
så att när den ena av makarna
går bort sjunker bidraget till bostad
med någon eller några hundralappar.
Det är ganska underligt, ty bostaden
blir ju inte billigare därför att en av
två makar går bort. Samtidigt för vi det
resonemanget att människorna bör beredas
möjlighet att bo kvar i sin invanda
miljö även på ålderns höst.

Jag vet mycket väl att detta är en
kommunal angelägenhet, men jag vet
också att det börjar röra på sig i detta
sammanhang ute i kommunerna. Det
kommunala bostadsbidraget bör enligt
min mening vara knutet till bostaden
utan hänsyn till om det är en eller två
pensionärer som nyttjar den.

Åldringsvården i övrigt, särskilt den
s. k. öppna åldringsvården som bedrivs
ute i kommunerna genom särskilt anställda
hemsamariter, har sedan statsbidraget
infördes ökat mer än vad man
kunde föreställa sig. Departementschefen
understryker detta när han redovisar
att antalet hemsamariter ökat från
15 000 år 1962 till 30 000 år 1966 och
att antalet åldringar och handikappade
som kunnat beredas hjälp har ökat till
över 150 000 från 90 000 fyra år tidigare.

Under rubriken Bidrag till social hemhjälp
tar departementschefen upp ett
anslag på 85 miljoner kronor, vilket innebär
5 miljoner mera än vad t. o. m.
socialstyrelsen hade vågat förorda. Detta
tycker jag visar att departementschefen
har blicken öppen för de kostnadsstegringar
som ligger inbyggda i utvecklingen
framöver.

Verksamheten med hemsamariter,
vilka hjälper de gamla med hushållsbestyren
och härigenom möjliggör för dessa
att stanna kvar längre i sin hemmiljö,
för också med sig för kommunerna problem
som på något sätt måste lösas. De
gamla människor som i dag kommer
till kommunernas ålderdomshem är
mycket skröpliga till hälsan och svaga

128 Nr 3

Fredagen den 20 januari 1967 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

i allmänhet. De behöver mera vård och
hjälp och mera sjukvård än våra ålderdomshem
är planerade för att kunna ge.

Socialstyrelsens resonemang att det
skall vara friska åldringar på våra ålderdomshem
är inte längre relevant och
blir det mindre och mindre för var dag
som går. Eftersom landstingen — inte
på grund av bristande vilja och kanske
inte heller på grund av för lite pengar
utan mera på grund av personalbrist —■
inte kan ställa tillräckligt antal långtidssjukvårdsplatser
till förfogande,
måste många av dessa långtidssjuka vårdas
på ålderdomshemmen eller i sina
egna hem. Detta är inte tillfredsställande,
men det finns i dag ingen annan
utväg.

Även om landstingen till primärkommunerna
lämnar bidrag med ungefär 10
kronor per dag och patient, får primärkommunerna
bära väsentliga sjukvårdskostnader.
Därtill kommer det från
sjukvårdssynpunkt otillfredsställande i
förhållandet.

Gränserna mellan kronisk sjukdom
och normal ålderdomssvaghet är så flytande
att det är omöjligt att avgöra om
en person skall betraktas som långtidssjuk
eller som ålderdomssvag. Inte ens
läkarna är eniga i bedömningen i detta
avseende.

Dessutom är det inte bara olika huvudmän
för långtidssjukvården och för
åldringsvården — d. v. s. landsting respektive
primärkommuner — utan man
har även olika tillsynsmyndigheter,
nämligen medicinalstyrelsen för långtidssjukhemmen
och socialstyrelsen för
ålderdomshemmen. Därför blir alltsammans
ytterligt besvärligt och tungrott.

Jag har, herr talman, den uppfattningen,
att skall vi få detta verksamhetsområde
att fungera så som vi vill
att det skall fungera för de vård- och
hjälpsökande människornas skull, borde
det vara samma huvudman för båda
dessa vårdformer på det primär- och
landstingskommunal planet, men det

borde också enligt min uppfattning vara
samma tillsyns- och inspektionsmyndighet
på riksplanet för båda dessa vårdformer,
som ju faktiskt är oskiljaktiga
i det praktiska arbetet.

Då det gäller familjepolitiska åtgärder
säger departementschefen på sid. 4
i socialhuvudtiteln: »Utformningen av
samhällets framtida ekonomiska stöd
till barnfamiljerna utreds av familjepolitiska
kommittén. Ett betänkande
från kommittén beräknas föreligga i år.
Avsikten är att på grundval härav genomföra
en familjepolitisk reform under
budgetåret 1968/69. En omläggning av
familjebostadsbidragen torde därvid
komma att aktualiseras.»

Detta är ett utomordentligt gott budskap,
och jag hoppas att den reformen
skall ge oss ett mera samlat grepp om
samhällets familjestödjande åtgärder än
vad vi nu har. Men trots att jag alltså
är glad för löftet om reformen på detta
område, hade jag ändå närt en förhoppning
om att regeringen redan i statsverkspropositionen
i år skulle kommit
med förslag om en revidering av familjebostadsbidraget.
Vi är alla medvetna
om barnfamiljernas situation i ett
samhälle där hyrorna och priserna stiger,
och där nuvarande inkomstgränser
för erhållande av familjebostadsbidrag
verkligen är i behov av justering.

Jag förstår att departementschefen
syftar på någonting annat och någonting
mera än bara en höjning när han
talar om en omläggning av familjebostadsbidragen,
och det är väl detta som
gör att alltsammans får bero ytterligare
ett år, tills utredningen hinner komma
med sitt förslag. Men så där riktigt nöjd
kan man naturligtvis inte vara, när det
blir en väntan på minst ett år.

Det finns givetvis i budgeten en hel
del avsnitt där man ifrågasätter om vi
har råd att vara sparsamma. Detta gäller
exempelvis Länkrörelsen, som visserligen
har fått 100 000 kronor i förhöjt
anslag men som ur det sammanlagda
anslaget på 700 000 kronor för

Fredagen den 20 januari 1967 em.

Nr 3 129

Vid

nästa budgetår bär att lämna bidrag till
personer som varit läkemedelsmissbrukare.
Uen sistnämnda omständigheten
gör att anslaget blir en smiula snävt. Jag
är väl medveten om att de problem som
bär med läkemedelsmissbruk att göra
är ytterst svåra att bedöma och överblicka.
Men jag vet också, att skall man
komma till rätta med alkohol- och narkotikaproblem,
så fordras det en ordentlig
och helhjärtad satsning.

Ett annat avsnitt, där jag beklagar att
finansministern liar måst låta blåpennan
komma till användning, är rikspolisstyrelsens
kostnadsram. Vi lever i en
tid då det ställs synnerligen stora krav
på den myndighet och de människor
som har att svara för allas vår säkerhet
till liv och egendom. Att brottsligheten
är i tilltagande har understrukits
i samband med den senaste tidens händelser.
Likaså har rikspolisstyrelsen
understrukit att de svåra våldsbrotten
präglas av en tilltagande råhet och hänsynslöshet.
Det är därför jag helt stillsamt
vill fråga: Har vi råd att spara i
sådana här sammanhang?

Man frågar sig också varför polismännen
skickas ut på farliga uppdrag,
så dåligt skyddade som de senaste offren
uppenbarligen var. De hade inga
skyddsvästar, fastän beslut för ett halvt
år sedan fattats om att polispersonal
under sådana här uppdrag skall bära
skyddsväst, de hade — såvitt jag förstår
— inga tårgasvapen som fungerade,
de hade ingen radioförbindelse bakåt
genom vilken de kunde slå larm, och de
hade heller inte någon välutbildad polishund.
Jag har ofta funderat över varför
man i så ringa utsträckning använder
sig av polishundar. Alla vet ju ändå
att det inte finns någonting som en
brottsling har sådan respekt för som en
polishund. Nog måste det väl löna sig
ur alla tänkbara synpunkter att i större
utsträckning än nu använda detta utomordentliga
skydds- och hjälpmedel för
våra poliser.

T samband med den senaste tidens
5 — Andra kammarens protokoll 1967. Nr

remiss av statsverkspropositionen m. m.

våldsbrott liar pressen riktigt och allvarligt
påpekat — det vill jag ge den
eu blomma för — att militären på
grund av de många och dåligt skyddade
vapenförråd som finns utplacerade i
ensliga bygder inte kan anses vara utan
skuld till vad som hänt. Det borde vara
en självskriven sak för militären att se
till att dessa vapenförråd är skyddade
på ett sådant sätt att inbrott kunde höra
till de absoluta undantagen. Nu vet vi
att det i stället stjäls flera hundra livsfarliga
vapen årligen från dessa förråd.
Skulden är verkligen uppenbar, och det
värsta är att detta inte är någon nyhet,
utan det har pågått i flera år och även
påtalats här i riksdagen av bl. a. fru
Torbrink.

Jag har gett pressen en blomma för
att den, vilket jag anser riktigt, har pekat
på de obevakade eller dåligt skyddade
militära vapenförråden. Men jag
vill också säga något som jag inte precis
avser som en blomma. Varför finns
denna tendens att skapa sensation omkring
tragiska händelser? Jag har själv
arbetat för en tidning, och visst förstår
jag — det gör vi nog alla — att en tidnings
ambitioner är att servera nyheter,
att vara först på plan och först få
berätta för sina läsare vad som hänt,
hur det gått till o. s. v. Men nog kan
man väl göra detta utan den sensationens
krydda vi numera så ofta märker
i skriverierna omkring våldsbrott och
andra tragiska händelser. Man har ofta
en känsla av att skrivaren befinner sig
i de gränstrakter där sanning — alltså
vetskap — antaganden och förmodanden
glider över i något som inte är riktigt
godtagbart ur nyhetssynpunkt. Detta
är inte bra. Det är ytterligt sällsynt
att ett frågetecken efter en sensationell
rubrik verkligen räddar sanningen åt
läsaren eller på minsta sätt tar bort plågan
för den eventuellt oskyldigt misstänkte.
Vi hyllar ju ändå i vårt land
principen att hellre fria än fälla och
att i varje fall inte fälla förrän skulden
är bevisad. Utan minsta förhoppning

130 Nr 3

Fredagen den 20 januari 1967 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

om att bli bönhörd i en tid då det har
blivit så populärt att vara frän och
fräck vill jag ändå ha sagt, att det nog
vore önskvärt med litet mindre sensation
i skriverierna omkring tragiska
händelser av olika slag i detta samhälle.

Jag har också på hjärtat en annan
sak som rör pressen och de människor
som arbetar i detta hus. Det kan faktiskt
i viss mån röra även TV. Det har i
olika sammanhang pekats på en inte tolerabel
frånvarofrekvens för riksdagsledamöterna
här i kammaren. .Tåg tänker,
herr talman, verkligen inte vare sig förklara
eller försvara denna frånvaro. Det
får var och en göra för sig, men det är en
sak som jag skulle vilja fråga om i sammanhanget.
Kan det vara publicistiskt
hederligt att beledsaga uppgifter med
osanna eller förvanskade bilder? Jag
skall motivera min fråga med ett exempel.

I höstas, närmare bestämt den 14 december,
hade en kvällstidning eri bild
av denna kammare införd som visade
en överfylld läktare och en tom kammare
så när som på ett par personer.
Texten till bilden sade någonting om
att det här tycker inte svenska folket
om. Niu vet vi ju att sådant här förekommer,
i synnerhet vid rena bordläggningsplena,
men bilden var ändå osann.

Jag kände nämligen igen bilden i fråga.
Jag hade sett den en gång tidigare
i en annan nu nedlagd tidning. Den
gången tog jag tidningen och gick till
vår utmärkta upplysningsbyrå här i huset
och frågade vad som hade hänt med
bilden, som uppenbarligen var osann.
Efter några dagar fick jag besked. Bilden
var sammanklippt av två olika negativ.
Den övre bilden, den överfulla
läktaren alltså, var tagen då plenum pågick
i kammaren, medan den undre delen
var tagen när det inte pågick något
som helst plenum här i kammaren, ett
faktum som den initierade läsaren genast
såg. Men fotografen var tydligen
inte initierad om ganska viktiga detaljer
i detta hus. Jag fick också veta foto -

grafens namn, och jag fick veta att bilderna,
som alltså var införda i februari
1966, var tagna 1958. Nåja, jag lät
mig nöja med detta. Tidningen skulle
ju läggas ned, och jag tillhörde dem
som sörjde över detta. Jag trodde inte
att bilderna skulle återkomma, men
det gjorde de alltså — i en annan tidning
— den 14 december 1966.

Jag frågar nu: Är sådant här publicistiskt
hederligt eller ens godtagbart? Jag
kommer att skicka över handlingarna
till pressens opinionsnämnd. Det kan
ju vara bra även för en riksdagsman att
få veta, hur mycket av fränhet och
fräckhet vi verkligen måste tåla i vårt
arbete. Min personliga inställning är
denna: Kritisera oss gärna, vi har lärt
oss att tåla det, men se till att vapnen
är något så när rena!

Fru EKROTH (s):

Herr talman! Den budget som vi i år
har tagit del av är kärv i sina tongångar
och den bjuder oss att på många
områden »dra åt svångremmen». Målsättningen
är ju att skapa balans i samhällsekonomien
och att lägga en stabil
grund för fortsatt reformarbete och fortsatt
välståndsutveckling. Med de betingelserna
för ögonen bygger vi nu som
tidigare för framtiden, och jag hoppas
att man i och med tillkomsten av den
näringspolitiska fonden skall få ett instrument
för att skapa större trygghet
för de anställda och skaka bort den
känsla av otrygghet som i dag förmärkts
på en del utsatta arbetsplatser och orter.
Satsningen är djärv, och den betyder
också att man i dag får finna sig i att
många andra anslagsområden för tillfället
får träda tillbaka vad beträffar
framstegstakten. Kan man emellertid genom
denna fond eliminera otryggheten,
så har satsningen inte varit förgäves.
Det finns trots återhållsamheten många
positiva drag i årets budget, och jag vill
peka på ett par områden. Med tillfredsställelse
hälsar jag den fortsatta utbyggnaden
av barnstugorna. Det nya

Fredagen den 20 januari 1967 em.

Nr 3 131

Vid remiss av statsverkspropositionen m.,ro.

grepp som togs förra året på detta område
har varit utomordentligt värdefullt.
Såväl jag som många med mig
som varit med om att försöka lösa problemet
med barneftersynen på våra respektive
hemorter kan peka på en lång
och tålmodig kamp. De socialdemokratiska
kvinnorna har fått föra denna
kamp ganska ensamma. Förra årets radikala
grepp, som kommit till stånd
efter ett ihärdigt arbete under många
och långa år, utgör ett resultat av just
detta arbete.

Den kommunala planeringen av daghemmen
är nu i full gång, och det statliga
stöd som tillkom förra året har stimulerat
kommunerna och kommunalpolitikerna
till nya tag.

Det är i dag för tidigt att kunna spåra
några resultat av den nya form av integrerad
barnstuga, som ger de förvärvsarbetande
mödrarna möjlighet att
placera sina barn på dem. Mödrarnas
arbetstider skiftar, varför man måste
försöka anpassa tillsyningstiderna efter
de olika behov som föreligger. Om något
år kan vi säkert få ett tillfredsställande
svar på denna fråga.

Vi hälsar med glädje att man i ett
stramt ekonomiskt läge har bedömt denna
verksamhet som så viktig att man är
beredd att satsa hårt på denna angelägna
samhällsfråga. Vi noterar med
tacksamhet de möjligheter som årets
budget ger för en fortsatt utbyggnad.
Det är emellertid långt innan vi kommer
dithän att ens alla ensamma mödrars
barn har en chans att få en daghemsplats.
Under lång tid framöver
kommer det att bli ett avstånd mellan
behov och utbud, men med den takt
som dagens budget medger kommer avståndet
mellan utbud och behov att
minskas snabbare. Vår nya familjeminister,
Camilla Odhnoff, får säkerligen
anledning att bevaka dessa utomordentligt
viktiga familjeproblem. Vi är övertygade
om att hon kommer att följa den
linje som hennes företrädare så energiskt
dragit upp.

5* — Andra kammarens protokoll 1967.

EU annat positivt drag i budgeten
är de nya bestämmelserna om kommunalskatteavdraget
som minskar skatten
för låginkomsttagarna och folkpensionärerna.
Finansministern har också signalerat
att han inom den närmaste tiden
, kommer att lägga fram ett särskilt förslag
om att det extra deklarationsavdraget
för folkpensionärer skall höjas. . ;

I samband härmed vill jag gärna lägga
ett ord för änkorna och i första hand
för den grupp vars pension är inkomstprövad.
Denna grupp har vid otaliga
tillfällen varit föremål för motioner i
denna kammare, och dessa änkors problem
utredes nu, hoppas jag, av pensionsförsäkringskommittén.
Det är på
tiden att inkomstprövningen slopas och
att den nu diskriminerade gruppen beviljas
änkepensionsförmåner efter samma
grunder som de icke inkomstprövade
fallen. Inkomstprövning för en viSs
del av en enhetlig grupp är en orättvisa
och eu fläck på vår sociallagstiftning.
Socialt och ekonomiskt är det lika svårt
att bli änka före den 1 juli 1960 som
efter detta datum. De kvinnor som blev
änkor före nämnda datum torde ha
gjort samma goda samhällsinsatser, och
lika stora ekonomiska uppoffringar som
de som blivit änkor senare. Det kan därför
ej föreligga några sakliga skäl för
att genom inkomstprövning reducera
■ pensionsrätten för dessa änkor. I de
icke inkomstprövade fallen utgår änkepension
oavsett änkans inkomster och
förmögenhet. Det är också att märk-a
att i dessa fall utgår inte endast en
oreducerad folkpension utan i många
fall därtill ATP-förmåner som ytterligare
ökar klyftan mellan de båda grupperna.
Självfallet kan ATP-förmåner inte
beviljas den inkomstprövade gruppen,
men klyftan borde kunna minskas
genom slopande av inkomstprövningen.
Det borde vara en hederssak för
oss att rätta till ett sådant missförhållande.
Ibland händer det att änkor från
skilda grupper har anställning hos samme
arbetsgivare eller på annat sätt är
Nr 3

132 Nr 3

Fredagen den 20 januari 1967 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

i tillfälle att jämföra sina arbetsinkomster.
Den ena änkan får vid en inkomstprövning
behålla sin pension ograverad,
medan den andra änkans kanske
förut reducerade pension minskas ytterligare.
Att en änka vilkens pensionsrätt
bedöms efter andra ekonomiska
grunder känner sig kränkt och orättvist
behandlad är helt naturligt, då arbetskamraten
— som kanske inte har någon
sämre ekonomisk situation — åtnjuter
oinskränkt pensionsförmån. Inkomstprövningen
har också fått till följd att
en del änkor hellre väljer ett enklare
levnadssätt än att bli förvärvsarbetande
efter sin förmåga, med risk att få pensionen
minskad. Arbetsmarknadsmässigt
torde inkomstprövningen inte vara
till fördel.

Denna fråga är som sagt inte ny, men
Så länge orättvisan inte är eliminerad
kommer problemet att vara aktuellt.
Och det torde dröja ett 20-tal år innan
de yngsta i denna samhällsgrupp försvinner
in i folkpensionärernas skara.
Det är angeläget att en ändring kommer
till stånd snabbt, så att den redan
nu anmärkningsvärda eftersläpningen
inte förstoras.

Min förhoppning på denna punkt är
att finansministern i första hand, genom
det deklarationsavdrag som är signalerat,
kan ge även denna pensionsgrupp
möjligheter att förbättra sin ekonomiska
ställning tack vare ett litet förvärvsarbete.
Vidare hoppas jag att den sittande
pensionsförsäkringsutredningen
försöker att snarast presentera förslag
på en tillfredsställande lösning av pensionsfrågan
för denna grupp av änkor.

Låt mig sedan övergå till ett helt annat
ämnesområde, nämligen engångsförpackningar,
med tyngdpunkt på engångsglasen.
Förra året vid den här tiden
motionerade bl. a. jag själv och en
kamrat i medkammaren, Tage Johansson,
om en utredning beträffande engångsglasen
och konsekvenserna av deras
användning. Motionerna ledde till
att riksdagen godkände allmänna be -

redningsutskottets utlåtande nr 3 om
utredning och översyn av vissa frågor
rörande användningen av engångsförpackningar
och angående nedskräpning
m. m. Sedermera har, efter en enkel
fråga i denna kammare av herr Andersson
i Örebro, jordbruksminister Holmqvist
svarat att frågan, som spänner
över ett stort ämnesområde, är under
beredning i berörda departement.

Eftersom ämnesområdet är stort och
problemen brådskande tillåter jag mig
i dag alt med ledning'' av en del uppgifter
som är hämtade ur Handelsnytt —
de handelsanställdas tidning — fästa
både kammarledamöternas och statsrådets
uppmärksamhet på den utveckling
som sker på detta område. Man noterar
där att förpackningsindustrien tillhör
vårt lands större industrigrenar. Den
totala årliga kostnaden för emballage
och inpackningsarbete i vårt land är
nästan två miljarder kronor. Det betyder
cirka 175 kronor per person. Papper
och kartonger toppar listan, och
därefter kommer metall, plast och glas.
Man har konstaterat att plasten har haft
den snabbaste frammarschen men att
den i framtiden alltmer kommer att ersättas
av glas. Varje familj i Sverige
kastar två kronor per dag i soptunnan,
och det är ändå god samhällsekonomi.
Det gäller alltså förpackningar. Sedan
slutet av 1950-talet har vi fått dubbelt
så mycket emballage, och värre blir det.

1 siffror från 1963/64 beskrivs den
svenska utvecklingen på följande sätt:
Förbrukningen av konsumentförpackningar
av papper och kartong har under
det senaste decenniet ökat värdemässigt
med 152 procent. Motsvarande ökning
för glas är 63 procent. För plåt ligger
siffran på 98 procent. Plasten har gjort
ännu snabbare frammarsch, men den
tenderar nu att ersättas av glaset. Under
en tioårsperiod ökade konsumentförpackningarna
i vikt med 65 procent och
i värde med 160 procent.

Mängden av hushållssopor kan också
ge en uppfattning om vad som händer.

Fredagen den 20 januari 1967 em.

Nr 3 133

I början av 1940-talet var siffran 190 kg
per person, och år 1962 hade den stigit
till 300 kg för att år 1970 enligt beräkningar
ligga på ungefär 470 kg. Med detta
vill jag ha sagt att vi höjer vår levnadsstandard,
vi offrar för bekvämligheten,
men hur ser medaljens avigsida
ut? Avfallskvantiteten talar sitt tydliga
språk. Det har sagts att den ena människans
soptunna är den andras livsmiljö,
och det verkar ju skrämmande.

Trots renhållningsaktioner länsvis
och på det kommunala planet tenderar
engångsglasen — som jag för min del
sätter ett mycket stort frågetecken för,
därför att de är så utomordentligt farliga
i olika sammanhang — att bli fler
och fler. Det är med stor oro inför framtiden
som jag därför vid detta tillfälle
gärna vill efterlysa den av riksdagen
tillstyrkta utredningen om översyn av
vissa frågor rörande anordningen av engångsförpackningar
och angående nedskräpning
in. in.

Herr HAMRIN i Kalmar (fp):

Herr talman! Sedan i torsdags finns
det i bokhandeln en väckarklocka att
köpa. Det är en bok av makarna Ingbe
som heter Den ofärdiga välfärden. En
talare har tidigare i remissdebatten
nämnt den, men jag gör det också, sedan
jag har läst den, för att säga några ord
om de grupper som boken tar upp till
behandling.

Boken är en väckarklocka på det sättet
att den går igenom de glömda i samhället,
de som behöver vårt stöd och vår
hjälp. Det är vi, de färdiga, de som har
möjlighet att klara sig själva, som har
försummat åtskilligt beträffande de ofärdiga,
de som behöver vårt stöd och vår
hjälp.

Författarna gör i slutet av boken några
reflexioner. Jag skall citera: »Vi är
indignerade över det förströdda intresse,
som stundom ägnas de sjuka i kön,
åldringarna, de ensamstående, de hemlösa,
de ''misslyckade’, liksom de svältande
i de underutvecklade länderna.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Vi efterlyser större vilja att hjälpa även
på egen bekostnad, mer av solidaritet
och ömsesidig samhörighet. Är det inte
så att även vi i Social-Sverige först och
främst är upptagna av våra egna stora
eller små bekymmer, vårt dagliga pyssel,
vårt individuella välbefinnande?»

Jag tycker det är en utmärkt reflexion
som författarna har gjort, och bokens
värde av kartläggning och väckarklocka
minskas inte av att författarna själva
förkastar »de borgerligas jeremiader inför
varje val» då det gäller de här frågorna
och i stället lägger ansvaret på
det ekonomiska samhällssystem som vi
har här i Sverige. Det må vara författarnas
ensak att fördela ansvaret så. Jag
tycker för min del att boken är en väckarklocka
för dem som inte har fattat
vilka brister i samhället det här gäller.

Däremot tror jag inte att det är de
kommunala förtroendemännen eller de
tjänstemän som sysslar med våra sociala
frågor — det kanske inte ens är den sittande
regeringen som ytterst bär ansvaret
för dessa frågor — som behöver väckas.
Jag tror att det är den allmänna
opinionen som i större utsträckning behöver
väckas, ocli där har vi alla vårt
ansvar. Men regeringen har i det fallet
ett större ansvar än andra, och jag har
väldigt svårt att förstå att man i årets
budget också har kunnat skära ned åtskilliga
av de anslagsäskanden som det
här gäller. Jag har också litet svårt att
fatta att man, för den händelse man inte
accepterar sådana nedskärningar, i en
budget på ungefär 36 miljarder kronor
skall vara skyldig att anvisa de extra
inkomstförstärkningar som skulle behövas
för att öka anslagen till de handikappade
med ytterligare några miljoner och
att justeringen av den skuggbudget som
alltid efterlyses ifrån socialdemokraterna
och regeringen även i det här fallet
skulle vara nödvändig. Jag tror att det
inom en 36-miljardersbudget finns sådana
felräkningspengar att vi har möjligheter
att ge de handikappade vad de
behöver för att åtminstone ekonomiskt

134 Nr 3

Fredagen den 20 januari 1967 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

förä ett med oss andra såvitt möjligt likvärdigt
liv.

.Tåg kan också i det fallet citera några
rader ur den senaste årsberättelsen för
Sveriges dövas riksförbund. Man konstaterar
där att huvudvikten då det gäller
inkomsterna, har lagts på tidnings- och
löttförsäljning även detta år. Det har
inte kunnat undvikas att det inverkat
menligt på förbundets syfte att bistå de
döva och föreningarna. Då en mycket
stor de! av tiden går åt för att klara de
ekonomiska frågorna, dras personalen
hort från det egentliga förbundsarbetet.
Man säger också att under året ordnades
ett rikslotteri, omfattande 50 000 lotter
ä 2:10 och att nettobehållningen blev
god genom att högsta vinsten inte uttogs
och därför tillföll lotteriet. Det var tydligen
det som räddade verksamheten det
året. Man säger vidare på s. 9 i årsberättelsen:
»Trots stora ekonomiska
svårigheter har förbundet i stort sett
kunnat genomföra det program som
drogs upp vid årets början. Det kursprogram
som studieavdelningen arbetade
ut för 1965 kunde genomföras endast
i begränsad omfattning på grund av en
kraftig nedskärning av statsbidraget.»

Det förhåller sig så, herr talman, att
folkpartiet år efter år — alltså inte bara
valår — lagt fram de önskemål som vi
anser skäliga och rimliga att genomföra
då dét gäller de handikappade. I det fallet
har somt fallit på hälleberget, somt
bär fallit i god jord, och jag kan väl
säga att somt har fallit mitt emellan och
hamnat hos handikapputredningen. Av
det som fallit i god jord och som i fjol
framfördes av folkpartiet och centerpartiet
i en gemensam motion och i år
återfinnes i statsverkspropositionen kan
jag nämna bättre regler för statsbidrag
till studiecirklar för handikappade, annexbyggnad
vid folkhögskolan för grovt
handikappade, anslag för studielitteratur
åt blinda och ett meddelande från
departementschefen att invalidbostadsbidragets
maximibelopp skall omprövas
i en senare proposition. Allt detta som

jag nu sagt är bra och värt ett erkännande,
även om de handikappade kunde fått
användning för reformerna ett år tidigare
om förslagen hade antagits i fjol.
Bland det som i fjol föll mitt emellan
hälleberget och den goda jorden och
hänvisades till handikapputredningen
återfinns framför allt mittenpartiernas
krav på en samordning av forskning rörande
hjälpmedel åt handikappade, inrättande
av ett handikappinstitut och
generösare bidrag till invalidbilar. Låt
mig uttala den bestämda förhoppningen,
att handikapputredningen planerar
sitt arbete på ett förnuftigt sätt och lägger
fram deibetänkanden beträffande de
mest trängande och brådskande frågorna
i stället för att gräva ned sig i statistik,
vilket ofta händer när en kommitté
startar sin verksamhet.

Så sent som i höstas påpekade jag i
en interpellationsdebatt vilken vikt medicinalstyrelsen,
tekniska forskningrådet
och medicinska forskningsrådet
fäster vid att ett organ för samordning
av forskningen rörande de handikappades
hjälpmedel, eu motsvarighet till
SJUKA, på sjukvårdsområdet, snabbt
kommer till stånd. Organet måste tillskapas
för att genom ett aktivt och
målinriktat vetenskapligt arbete göra
forskningsresultaten tillgängliga för de
handikappade och därigenom inte bara
bistå dessa utan också bidra till att
snabbt reducera deras behov av hjälp
och av vårdpersonal. Ett delbetänkande
angående organisationen bör ligga
högt uppe på handikapputredningens
föredragningslista. En samordning behövs
också på riksplanet, på länsplanet
och på det kommunala planet för
att ge de handikappade ett effektivt
stöd.

Herr talman! Det finns emellertid
också åtskilligt som har fallit på hälleberget
och i år återkommer därför åtskilliga
av mittenpartiernas önskemål.
Det gäller den fråga jag nyss tog upp,
handikappforskningens organisation,
och kanske framför allt arbetsanpass -

Fredagen den 20 januari 1967 em.

Nr 3 135

ningen som jag själv anser vara oerhört
viktig. Har man träffat de handikappade
ungdomar som för närvarande
vistas i skolorna och utbildas för att
kunna klara sig själva i arbetslivet och
känner till deras bekymmer för vad
som skall hända när deras skolgång är
avslutad och för att de inte skall komma
sina anförvanter till last, då vet man
att detta är en synnerligen viktig fråga.

Det gäller också regionkonsulenter
för de handikappade för hjälp och stöd
på länsplanet och ute i kommunerna.
Och det gäller inte minst de dövas problem,
bl. a. deras svårigheter att få
tolkar i olika sammanhang, att få lärobok
i åtbördsspråket och att erhålla
högre bidrag till hörapparater.

Vi återkommer alltså till åtskilliga
av dessa frågor i motioner till årets
riksdag, och, herr talman, så sent som
för två timmar sedan fick jag en påtaglig
påminnelse om vad som ännu återstår
då det gäller att stödja dem som
i detta fall behöver vår hjälp. Det var
en blind man, som jag inte tidigare
kände som kom hit, och jag satt och
samtalade med honom i sammanbindningsbanan.
Hans bekymmer var att han
numera inte kunde gå över gatukorsningarna
på väg till sitt arbete som han
tidigare hade gjort, därför att han oupphörligen
blev påkörd av bilar. Det är
ett problem som självklart har skapats
av den ökade trafiken. Det är möjligt
att vi på ett eller annat sätt också kan
lösa sådana problem. Jag tror att det
fordras gemensamma kraftansträngningar
och förståelse från oss som slipper
sådana handikapp för att klara andras
problem.

Herr GÖRANSSON (s):

Herr talman! Herr Hamrin i Kalmar
har ömmat för olika grupper av medborgare
i vårt samhälle. Det gör vi väl
alla för de människor vi kommer i kontakt
med, vilka har ett större behov
av hjälp i livet än vad samhället i dag
kan ge.

Vid remiss av statsverkspropositionen, m. m.

Däremot tror jag inte, herr Hamrin,
i- att de felräkningsmiljoner han efterlye
ser för att kunna ge till denna vård
:t skulle vara tillräckliga. Låt mig bara
h peka på den ökning på 100 miljoner
d kronor som regeringen föreslog i fjol
r till handikappvården. Det var tio gångi-
er så mycket som den storstilade »Rön
da fjädern »-insamlingen inbringade.

»• Nej, herr Hamrin, jag tror att dessa
r »litet pengar hit och litet pengar dit»
d är något för mycket av den folkparti»•
politik, som går ut på att vara ett litet
)- strå vassare än vad socialdemokratien
å är. Detta framgår också inte minst av
>- försvarsutredningens direktiv till över a

befälhavaren, då folkpartiet och cen terpartiet

även här var tvungna att bjua
da överbefälhavaren 60 miljoner kronor
s mera i en budget som i alla fall omn
fattar närmare 5 miljarder kronor. Det
;- räckte inte med några felräkningspengar
för att klara sådana saker, utan det
n blir här totalt sett fråga om en hel del
r miljoner som reellt måste tas från nåe
got håll.

h Herr talman! Jag hade tänkt att med
några ord beröra en del frågor som vi
n diskuterade i fjol och som har med
5- försvaret att göra, men jag hade också
n tänkt att ta upp en del nyheter i årets
>- budget.

En av de propositioner som vi i fjol
-s hade att behandla gällde frågan om vapenvägrarna.
Det lades då fram ett nytt
n lagförslag, som innebar att människor
; som inte ville bära vapen i stället skulle
få möjligheter att tjäna landet med
andra arbetsuppgifter, som var lika
väsentliga i händelse av ofred som de
soldatmässiga uppgifterna. Det är inte
bara ur mänskliga aspekter som man ser
fördelarna med den liberalisering som
ir här föreslagits, utan man ser fördelar1-
na med liberaliseringen även ur den
il synpunkten, att man här har fått större
i- möjligheter att placera rätt man på rätt
v plats inom försvaret. Jag anser att det i
g ett demokratiskt land som vårt måste
finnas plats för dessa minoriteter av

136 Nr 3

Fredagen den 20 januari 1967 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

oliktänkande människor, som av religiösa
eller etiska skäl inte kan följa
den allmänna opinionen i dessa frågor.

En av de andra propositionerna gällde
frågan om den nya värnpliktsutbildningen,
som för de värnpliktiga kom
att innebära en bättre anpassning av antalet
tjänstgöringsdagar till det utbildningsbehov
som föreligger för att man
skall kunna fullgöra de arbetsuppgifter
som blivit förelagda. Även för de ungdomar
som studerar ända fram till värnpliktsåldern
kommer det nu att bli ett
bättre samspel mellan skolutbildning
och värnpliktsutbildning.

Den nya lagen ger i jämförelse med
den gamla en icke oväsentlig inbesparing
av tjänstgöringsdagar. Vinsten kan
räknas i hundratusentals dagar, vilka
kommer näringslivet till godo. Detta är
naturligtvis mycket viktigt i en tid
då tillgången på arbetskraft är begränsad.

.Tåg hoppas att flera av de utredningar
som försvarsministern tillsatt snart
kommer att avge sina betänkanden. Jag
tänker bl. a. på den utredning som sysslar
med frågan om handräckningstjänsten.
Trots att försvarsministern inte är
närvarande i kammaren i kväll vill jag
uttala förhoppningen, att den personal
som nu fullgör handräckningstjänst
skall få en mera meningsfull utbildning
än de nu får under sin värnpliktstid.

Det är med glädje jag konstaterar att
försvarsministern i årets statsverksproposition
räknat upp anslagen till de
värnpliktigas avlöningar och andra förmåner
med 80 miljoner kronor. Denna
uppräkning har gjorts i avvaktan på
att försvarsutredningen skall lägga fram
sitt betänkande. Vi hoppas att detta
skall ske så snart som möjligt, så att
denna fråga inom en inte alltför avlägsen
framtid kan få sin definitiva lösning.
Jag är övertygad om att en sådan
här åtgärd påverkar de värnpliktigas inställning
till försvaret, gör dem mer
positiva och därmed ökar produktiviteten
inom försvaret.

in.

Men ett försvar består inte enbart av
människor, utan det måste till sitt förfogande
även ha materiel.

De nya regler för anskaffning av materiel
som regeringen nu föreslår kommer
att medföra, att producenterna av
krigsmateriel efter hand får vidkännas
en minskning av sina order från försvaret.
Detta kan få tråkiga konsekvenser
för de anställda på orter, diir dessa
industrier är de dominerande, om inte
företaget har förmåga att lägga om sin
produktion och tillhandahålla andra varor
och tjänster som efterfrågas inte
bara här i landet utan också i hela vår
värld.

På sikt får man väl också räkna med
att antalet fast anställda inom försvaret
kommer att minska, inte bara beroende
på de minskade försvarsanslagen utan
också av den anledningen, att rationalisering
och strukturomvandling är lika
aktuella begrepp inom försvaret som inom
privatindustrien. På stora områden
inom försvaret pågår utredningar om
hur man skall kunna göra strukturrationaliseringar
och hur man skall kunna
åstadkomma en bättre integrering av de
olika vapenslagen för att även på det
sättet höja effekten och befria de olika
underhållsverkstäderna från en specialinriktad
förvaltning.

Det kan här inte vara riktigt att alla
våra försvarsverkstäder drivs av och
får sina uppgifter från olika förvaltningar
i Stockholm, en för flyget, en för armén
och en för marinen. Den lokala
chefen har inte stora möjligheter att
själv bestämma t. ex. att verkstaden
skall kunna åta sig andra arbeten än
dem som den fått sig förelagda, utan
han måste i så fall be den centrala myndigheten
om tillstånd att få utföra sådana
arbeten. Om det finns möjlighet
kommer man i framtiden att arbeta enligt
storkoncernsprincipen; det kommer
bara att finnas en huvudman för
alla militära verkstäder oavsett om de
underhåller för marinen, för armén eller
för flyget. På det sättet kan man

Fredagen den 20 januari 1967 em.

Nr 3

137

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

bättre samordna underhållsverksamheten.
Man har då också, anser jag, större
möjligheter att konkurrera med privatindustrien
när det gäller underhåll och
även i viss mån när det gäller tillverkning
av materiel som inte bara används
inom vårt försvar utan som i lika stor
utsträckning kan gå till den privata
sektorn.

Tidningarna har signalerat framtida
stora nedskärningar av den personal,
som underhåller försvarets materiel,
med anledning av det förslag, vilket
regeringen nu framlagt i försvarsfrågan.
Jag tror att det kommer att bli möjligt
att motverka eu sådan utveckling genom
den föreslagna näringslivsfonden.
Jag anser nämligen att denna fond naturligtvis
inte bara skall stå till det privata
näringslivets förfogande, utan i
lika stor utsträckning bör få utnyttjas
av statliga industrier och övriga statliga
företag, som måste företaga strukturrationaliseringar
för att åstadkomma
en högre effektivitet.

Herr HAMR1N i Kalmar (fp) kort genmäle: Herr

talman! Efter det uttalande som
herr Göransson gjorde i början av sitt
anförande måste jag tillstå, att jag inte
trodde att socialdemokraterna kände ett
så pass stort ansvar som faktiskt tycks
vara fallet då det gäller dessa avvägningsfrågor.

Vi borde kunna inse att vi inte alltid
skall behöva svära på magisterns ord
när det gäller en avvägning mellan anslagen
till sådana, som på grund av
handikapp behöver stöd och hjälp, och
sådana som inte behöver detta. Det gäller
såväl beträffande de handikappade
inom landet som även beträffande u-ländernas
hjälpbehov.

Herr BJÖRKMAN (h):

Herr talman! Jag hoppas att jag inte
förskräcker de få närvarande ledamöterna
i kammaren om jag börjar med
de gamla grekerna. När grekerna iscen -

satte sin krigslist och avseglade från
Troja kvarlämnade de som bekant en
trähäst. Trojanerna rusade ut för att
hämta in den. Prästen Laokoon, som
var skeptiker, varnade trojanerna och
sade: Vad det än är misstror jag grekerna,
även när de kommer med gåvor!

Jag tror att vi har anledning att besinna
Laokoons varning när det gäller
gåvor från regeringspartiet, som det
talats en del om tidigare i remissdebatten.

Jag skall ta en annan illustration till
vart det kan leda. Det är mindre än två
år sedan riksdagen beslöt en ganska
genomgripande omläggning av beskattningen.
Vi fick ändrade, lindrigare
skatteskalor i den direkta beskattningen,
schablonisering av kommunalskatteavdragen,
ändring av grunderna
för beräkning av folkpensionsavgiften
samt höjning av en lång rad indirekta
skatter för att kompensera skattebortfallet
i den direkta beskattningen. Skattepaketet
innebar enligt regeringspartiets
uppfattning en betydande skattelättnad,
och regeringen gjorde stort
nummer av den.

Tabellerna i propositionen såg verkligen
vackra ut, det kan inte bestridas.
Det var större eller mindre minusposter
i praktiskt taget alla inkomstlägen
utom allra högst uppe på höjderna.
Sänkningarna skulle gälla från inkomståret
1966. Senare på våren 1965 kom
propositionen om den frivilliga särbeskattningen
för äkta makar, som också
skulle gälla från 1966.

I debatten här i kammaren om skattepaketet
ifrågasatte jag om dessa vackra
tabeller, som gällde helt kalenderår, någonsin
skulle motsvaras av verkligheten.
När förslaget om frivillig särbeskattning
lades fram, till min stora förvåning,
sade jag mig: »Detta är för bra
för att vara sant.»

Hur har det nu gått i verkligheten?
Hur ser det ut i dag, mindre än två är
efter den stora skattesänkningen på våren
1965?

138 Nr 3

Fredagen den 20 januari 1967 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

Den rosafärgade dimma socialdemokraterna
lade ut kring skattepaketet
liar förflyktigats i verklighetens kalla
och hårda vind. Om man ser till vad
som i realiteten har inträffat kan man
först konstatera att omsättningsskatten
höjdes 3 procent redan den 1 juli 1965,
alltså ett halvt år innan lindringen av
skatteskalorna skulle träda i kraft. Sedan
höjdes bensinskatten med 5 öre —
jag höll på att säga som vanligt —- även
den från 1 juli. Cigaretterna höjdes med
2 öre från samma datum. Den genomsnittliga
kommunala utdebiteringen steg
under 1965 med 75 öre. Den steg åtskilligt
mer i många landsting och kommuner,
bl. a. i Stockholm där den steg
med 2 kronor per hundralapp.

Och vad hände på skattefronten 1966?
Jo, bensinskatten steg som vanligt med
5 öre, omsen på bilar gick upp, priset
på sprit och vin gick upp, och den 1965
beslutade väsentliga höjningen av folkpensionsavgiften
trädde i kraft den 1
januari 1966.

Strax före jul förra året beslöt riksdagen
om en dubbel progressiv beskattning
av intäkt av villor med ett taxeringsvärde
över 100 000 kronor. Den genomsnittliga
kommunala utdebiteringen
steg under 1966 med ytterligare 1 krona
per hundralapp.

Nu ligger på riksdagens bord en proposition
med ett nytt skattepaket. Omsen
höjs med 1 procent redan från 1
mars i år, cigarettskatten höjs åter med
2 öre fr. o. in. samma tidpunkt, motorfordonsskatten
höjs nästa år, folkpensionsavgiften
höjs från 4 till 5 procent
fr. o. in. 1 juli i år. Särskilt folkpensionsavgiften
har gått i höjden på ett högst
anmärkningsvärt sätt. För endast några
år sedan var den för äkta makar maximalt
600 kronor, och då var den avdragsgill.
Avdragsrätten blev avvecklad
i två etapper, av vilka den andra genomfördes
1 juli 1964.

Från och med nästa år blir den maximala
folkpensionsavgiften för makar,
som båda är förvärvsarbetande och som

var och en har en beskattningsbar inkomst
av 30 000 kronor och sålunda har
en viss fördel av särbeskattningen, 3 000
kronor, alltså en femdubbling på bara
några år. Och man får alltså inte dra av
den i deklarationen. Därmed har varje
samband mellan utgående folkpensionsförmåner
och inbetalda folkpensionsavgifter
upphört. Man kan teckna en försäkring
billigare än de 3 000 kronor som
dessa personer betalar. Vidare höjs sjukförsäkringsavgifterna
från och med i år.

Enbart höjningen av folkpensionsavgiften
och den ytterligare skärpning
av marginalskatten som detta innebär,
betyder att en stor del av den lättnad
som skulle bli effekten av den frivilliga
särbeskattningen utraderas. Räknar man
samman alla höjningar som genomförts
efter riksdagsbeslutet om skattepaketet
1965 och därtill lägger den skärpning
som inflationen automatiskt -— utan
något nytt riksdagsbeslut — medför, är
hela den uppreklamerade skattesänkningen
1965 borta med vinden. Detta
gäller även en stor del av verkningarna
av den frivilliga särbeskattningen.

Mina farhågor på våren 1965 icke bara
besannades — de överträffades! Man
skulle nästan kunna tro att socialdemokraterna
blev förskräckta över vad
de genomförde 1965, att skattesänkningen
var ett olycksfall i arbetet som snarast
möjligt måste rättas till.

Vi ledde redan tidigare den internationella
skatteligan i fråga om direkt skatt
och totalt. Nu har vi distanserat våra
medtävlare så att de inte har en chans
att hinna upp oss, i varje fall inte inom
överskådlig tid. Men att vi är värst är
ju knappast någonting att stoltsera med.

Herr talman: I slutet av vårsessionen
1964 arbetade här i huset en liten grupp
under herr talmannens förträffliga ledning
— och med kammarens sekreterare
som arbetsgruppens sekreterare -—-med arbetsformerna i den kommande
enkammarriksdagen. Jag tror att vi var
tämligen eniga om att vissa debattrestriktioner
var angelägna. Men vi stan -

Fredagen den 20 januari 1967 em.

Nr 3

i 39

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

nade för den gamla regeln att man skall
»följa frågan med uppmärksamhet». En
ny arbetsgrupp inom den sittande
grundlagberedningen sysslar nu med
samma sak.

I dag är vi 233 ledamöter i kammaren.
Hur många dagar och nätter skall remissdebatten
pågå i en riksdag med 350
ledamöter? Det förefaller av den här
remissdebatten och av dem som hållits
de senaste åren, som om vi hade mycket
goda skäl för våra ansträngningar i arbetsgruppen
att finna någon form av
hårdare debattrestriktioner än de frivilliga
begränsningar vi nu ålägger oss
och att dessutom åstadkomma någon
gruppering av ämnena i remissdebatten.

Jag hoppas, herr talman, att jag med
detta anförande på åtta minuter i varje
fall inte har överskridit den tidsgräns
för debattinläggen som vi överväger i
arbetsgruppen.

Som tiden nu var långt framskriden
och flera talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren på herr
talmannens förslag att uppskjuta den
fortsatta överläggningen till morgondagens
plenum.

§ 2

Herr talmannen meddelade, att herr
Johanson i Västervik enligt till kammaren
inkommet läkarintyg vore sjukskriven
från och med den 14 innevarande
januari tills vidare.

Herr Johanson i Västervik beviljades
ledighet från riksdagsgöromålen tills
vidare.

§ 3

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökningar:

Till Riksdagens andra kammare

Härmed får jag anhålla om befrielse
från riksdagsgöromålen under tiden den
23 t. o. m. den 27 januari 1967 för bevistande
av Europarådets januari session
i Strasbourg.

Stockholm den 19 januari 1967

Gösta Bohman

Till Riksdagens andra kammare

Undertecknad får härmed anhålla
om ledighet från riksdagsarbetet under
tiden 21 januari—11 februari 1967 för
fullgörande av offentligt uppdrag utomlands.

Stockholm den 20 januari 1967

Ingemund Bengtsson

Kammaren biföll dessa ansökningar.

§ 4

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
tre enkla frågor, nämligen av

herr Nordstrandh, till herr statsrådet
och chefen för civildepartementet angående
en översyn av den nya förhandlingsordningen
för statsanställda,

fröken Anderson i Lerum, till herr
statsrådet och chefen för socialdepartementet
angående ersättningen från försäkringskassa
för sjukgymnastbehandling,
och

herr Nordgren, till herr statsrådet
och chefen för försvarsdepartementet
angående föreslagen indragning av flygflottiljer.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 1.26 på natten.

In fidem

Sune K. Johansson