RIKSDAGENS

REVISORERS BERÄTTELSE

över den år 1966

av dem verkställda granskningen av
ST ÅT SVERKET

DELI

REVISORERNAS UTTALANDEN

ISAAC MARCUS BOKTRYCKERI AKTIEBOLAG STOCKHOLM 1966

Innehållsförteckning

Riksdagens revisorers skrivelse.................................. 5

Utrikesdepartementet

§ 1 Den svenska biståndsverksamheten ...................... 7

Försvarsdepartementet

§ 2 Statens transportkontor ............. 115

§ 3 Vissa militära körcentraler ............................ 125

§ 4 Personalkassorna inom försvaret........................ 131

§ 5 AB Teleunderhåll .................................... 136

Kommunikationsdepartementet

§ 6 Utfallet av automobilskattemedlens specialbudget.......... 141

§ 7 Förverkligandet av vägplan för Sverige .................. 147

§ 8 Kostnaderna för övergång till högertrafik................ 153

§ 9 Handelsflottans pensionsanstalt ........................ 170

§ 10 Utbäring av expressbrev och telegram.................... 180

§ 11 Överlåtelse av telefonabonnemang ...................... 187

§ 12 AB Trafikrestauranger ................................ 191

Finansdepartementet

§ 13 Vissa iakttagelser angående skatteuppbörden m. m......... 201

§ 14 Organisationsföredragandenas verksamhet................ 222

§ 15 Arbetstidskontroll och effektivitetsmätning inom statsförvaltningen
............................................ 234

§ 16 Statens kostnader för förhyrning av lokaler.............. 244

§ 17 De statliga myndigheternas lokalproblem i stockholmsområdet
.............................................. 255

Ecklesiastikdepartementet

§ 18 Dramatiska teatern .................................... 262

§ 19 Kungl. teatern ........................................ 273

Jordbruksdepartementet

§ 20 Redovisningen av lagervärden i domänverkets bokslut...... 276

Inrikesdepartementet

§ 21 Länsstyrelsernas upphandling av kontorsförnödenheter .... 286

§ 22 Indrivningsverksamheten vid kronofogdemyndigheten i

Stockholm .......................................... 291

Civildepartementet

§ 23 Övertidstj änstgöringen inom statsförvaltningen............ 302

§ 24 Pensionsåldrarna inom statlig verksamhet................ 309

Av revisorerna avlagda besök.................................... 315

Jämlikt §§ 6 och 15 den för riksdagens revisorer gällande instruktionen
får revisorerna härmed avgiva berättelse över av dem verkställd granskning
av statsverkets tillstånd, styrelse och förvaltning. Stockholm den 15
december 1966.

HENRY ALLARD
EINAR PERSSON
KARL DAMSTRÖM
HANS LEVIN

BERTIL von FRIESEN
GUSTAF SVENSSON
EBBE OHLSSON
ERIC MOSSBERGER

CARL E. JOHANSSON
HERBERT HERMANSSON
JAMES I. A. DfCKSON
NILS B. HANSSON

j Per Dahlberg

UTRIKESDEPARTEMENTET

Den svenska biståndsverksamheten

Multilaterala hjälpinsatser gjordes under andra världskriget i det krigshärjade
Väst- och Centraleuropa. Det var naturligt att FN och dess fackorgan
även under åren närmast efter andra världskrigets slut såg som en
av sina huvuduppgifter att bistå Europa. De hjälpåtgärder som FN:s generalsekreterare
redan år 1947 bemyndigades vidta avsåg närmast att avlösa
tidigare bedriven hjälpverksamhet. Även Världsbankens och liknande organs
verksamhet Arar till att börja med väsentligen inriktad på förutvarande
krigsskådeplatser.

Så småningom började emellertid även biståndsproblemen i Asien, Afrika
och Latinamerika att tilldra sig ökad uppmärksamhet, inte minst därför att
antalet FN-medlemmar från dessa successivt ökade. Mot 40-talets slut dirigerades
en allt större del av de resurser som FN och dess fackorgan förfogade
över för sin ordinarie biståndsverksamhet till de nya länderna. År 1949
fattade generalförsamlingen beslut om ett organisatoriskt sett nytt och i
fråga om de ekonomiska resurserna betydligt utvidgat biståndsprogram. Påföljande
år började verksamheten inom detta program (Expanded Programme
of TeChnical Assistance, EPTA), vilket finansierades utanför FN:s
reguljära budget genom frivilliga bidrag från medlemsstaterna. Verksamheten
bestod till helt övervägande del av utsändande av experter och av stipendiering.

Ett annat exempel på multilaterala hj älpinitiativ är den s. k. Colomboplanen.
Denna startades för att stärka banden mellan länderna i brittiska
samväldet och hade till syfte att samordna utvecklingsplanering och biståndsverksamhet
mellan staterna. Planen utvidgades senare till att omfatta
även andra länder.

Den ekonomiskt helt dominerande biståndsverksamheten har varit den
bilaterala hjälpen och då speciellt den amerikanska. Verksamheten började
år 1950 under namnet »Point Four» och har sedan dess ändrat namn och
inriktning och vuxit kraftigt. Även andra industriländer började bedriva
bilateral biståndsverksamhet vid ungefär samma tidpunkt.

Sverige har varit medlem i de större internationella organen sedan deras
tillkomst. I allt större omfattning har dessa organs reguljära verksamhet
kommit att inriktas på hjälp till de ekonomiskt underutvecklade länderna.
Till denna reguljära verksamhet bidrar Sverige genom sina årliga bidrag

till organen. Biståndet består, förutom av bidrag till FN :s budget, av kapitalinsatser
i de multilaterala finansieringsorganen och bidrag till de olika fackorganens
speciella biståndsprogram. Svenskt multilateralt bistånd har dock
till övervägande del kanaliserats genom de speciella biståndsprogrammen
i FN:s regi och genom Internationella utvecklingsfonden (IDA).

Svensk bilateral biståndsverksamhet har sedan länge bedrivits av missionen
och andra frivilliga organisationer. Det statliga bilaterala biståndet började
år 1952 i form av tekniskt bistånd, och år 1962 anslogs för första gången
medel för bilateralt finansiellt bistånd.

T. o. m. budgetåret 1965/66 har ca tre kvarts miljard kronor (i löpande
priser) utbetalats för svensk biståndsverksamhet. Därav har den helt övervägande
delen använts för teknisk biståndsverksamhet. Karakteristiskt för
biståndsanslagen har varit de stora reservationer som årligen uppkommit.
Sålunda har t. o. m. budgetåret 1965/66 totalt anvisats ca en miljard kronor,
av vilket belopp drygt 200 milj. kronor kvarstod på anslagen vid slutet
av nämnda budgetår såsom icke utnyttjade reservationer.

Svenskt multilateralt bistånd

Huvudparten av FN:s tekniska biståndsinsatser har gjorts inom ramen
för EPTA-programmet. Detta finansieras helt genom frivilliga bidrag från
medlemsstaterna. Biståndet förmedlas huvudsakligen av fackorganen, speciellt
FAO, WHO, UNESCO och ILO, och är koncentrerat till expertutsändning
(inemot 4/5 av kostnaderna, medan knappt 1/5 går till stipendieverksamhet
och återstoden till utrustning). Från svensk sida har sedan länge
betonats vikten av och fördelarna med den multilaterala biståndsgivningen.
Sverige har också varit en av de större bidragsgivarna till EPTA och svarade
under åren 1950—1960 för drygt 2 procent av det totala bidragsbeloppet.

År 1959 började FN :s Särskilda fond sin verksamhet. Fonden, som liksom
EPTA helt bygger på frivilliga bidrag, har inriktat sin verksamhet på ett
begränsat antal större projekt. Fondens uppgift är att förbereda kapitalinvesteringar
genom ekonomiska översikter och undersökningar, bekosta utbildning
av arbetare och tekniker samt stödja tillämpad forskning. Särskilda
fonden använder fackorganen för genomförandet av sina projekt. Sverige
intar eu mycket framskjuten plats bland bidragsgivarna till Särskilda
fonden; vårt land svarade år 1965 för 10 procent av bidragssumman. Fr. o.
sn. år 1966 har EPTA och Särskilda fonden sammanslagits till ett enda biståndsprogram
(United Nations Development Programme, UNDP).

Sverige är sedan år 1960 medlem i Internationella utvecklingsfonden
(IDA). IDA har samma styrelse, direktion och sekretariat som Världsbanken
och har liksom denna ställning som ett av FN:s fackorgan. IDA skapades
för att tillgodose behovet av lån på mer benefika villkor än Världsbanken
kan ge. Fonden började sin verksamhet år 1961 och har sedan sin tillkomst
åtnjutit aktivt stöd från svensk sida, bl. a. i form av extra bidrag.

Svenskt bilateralt bistånd

Som förut nämnts har teknisk biståndsverksamhet sedan länge bedrivits
i de underutvecklade länderna av missionen i anslutning till den evangeliserande
verksamheten. Även andra organisationer, bl. a. fackföreningar och
studentsammanslutningar, har bedrivit sådan verksamhet. Den med statsmedel
finansierade verksamheten är emellertid numera helt dominerande.

Den 2 september 1962 konstituerades Centralkommittén för svenskt tekniskt
bistånd till mindre utvecklade områden. I denna kommitté diskuterades
till en början främst i vilka länder man skulle bedriva biståndsverksamhet.
Man beslöt att i första hand undersöka möjligheterna att göra en insats
i Etiopien och Pakistan. Vilka slags projekt och vilka ämnesområden biståndsverksamheten
skulle omfatta ägnades vid denna tidpunkt icke så stort
intresse.

År 1954 undertecknades ett femårigt avtal mellan Sverige och Etiopien
om tekniskt bistånd för upprättandet av ett byggnadstekniskt institut i
Addis Abeba. Påföljande år slöts ett liknande avtal med Pakistan avseende
en yrkesskola i Landhi utanför Karachi.

År 19a5 ägde den första Sverige Hjälper-insamlingen rum. Det beslöts att
två tredjedelar av de influtna medlen, d. v. s. ungefär 2 milj. kr., skulle användas
for en insats i Etiopien på den förebyggande barna- och mödravårdens
område. Avtal om denna insats undertecknades år 1957. Med insamhngsmedel
skulle också en familjeplaneringsinsats på Ceylon finansieras,
och avtal härom undertecknades år 1958.

I Sverige startades också biståndsverksamhet i form av kurser och stipendiering.
Åren 1954—1955 hölls en veterinärkurs i Stockholm i samarbete
med FAO med deltagare från Indien och Thailand. År 1956 inleddes en
socialadministrativ kurs i Göteborg, och år 1958 kom en gjuterikurs för
iranska ingenjörer till stånd. Centralkommitténs stipendieverksamhet började
år 1956, då stipendier lämnades till två etiopiskor.

Budgetåret 1962/63 anslogs för första gången medel till bilateralt finansiellt
bistånd. Detta slag av bistånd utgöres av gåvor och krediter på gynnsamma
villkor. De första gåvorna bestod av skolbokspapper och sändes till
några länder i Asien. Den första utbetalningen i form av krediter gjordes
till Tunisien år 1964.

Riktlinjer för svenskt bistånd

Principer och riktlinjer för det svenska utvecklingsbiståndet fastställdes
av riksdagen år 1962 på grundval av propositionen 1962: 100 (SU nr 135—
138; rskr. nr 313—316). Innebörden av nämnda beslut har av chefen för
SIDA, den nuvarande svenska biståndsmyndigheten, sammanfattats i följande
tolv punkter (U-aktuellt 1965:59).

1. Biståndsinsatserna skall ha till syfte »att höja de fattiga folkens levnadsnivå».
De skall främja ekonomisk utveckling och medverka till ökad
social rättvisa.

tf—660719. Rev. berättelse ang. statsverket år 1966.1

2. Motivet för svenska biståndsinsatser är i första hand ideellt: »Det kan
i hög grad härledas ur känslor av moralisk plikt och internationell solidaritet.
» U-hjälpen innebär en uppoffring — för landet, som ställer resurser
i form av kapital och personal till förfogande, och för u-landsarbetaren, som
engagerar sig för ovana och ofta svårbemästrade uppgifter.

3. »De ideella motiven är samtidigt i hög grad realistiska.» »Ur svensk
synvinkel är det naturligt och önskvärt, att det av flertalet u-länder nyförvärvade
politiska oberoendet ges det ekonomiska underlag och sociala innehåll,
som är en förutsättning för en demokratisk samhällsutveckling och
för verklig nationell oavhängighet.» Det anges vidare ekonomiska skäl för
internationell biståndsgivning, i det att en expanderande världsekonomi anföres
som gynnsam för alla.

Då man försöker fastställa våra och de övriga industriländernas insatser
för u-länderna vore det emellertid, säger regeringen, missvisande att
däri innefatta enskilda transaktioner som är helt kommersiellt betingade
och statliga åtgärder som är förestavade av omsorg om det egna näringslivet.

4. Det svenska biståndet utgör »en del av den svenska utrikespolitiken»,
och det uttalas att »ett viktigt syfte för denna är att bidraga till utjämning
och större förståelse mellan folken och därigenom främja internationell
solidaritet och en fredlig utveckling i världen».

5. I valet mellan biståndsformer har de multilaterala hjälpprogrammen
prioritet. »Sverige har hittills i första hand medverkat i multilaterala biståndsåtgärder.
Denna prioritering bör även i fortsättningen upprätthållas.»
Det anges som en fördel, att biståndet i den multilaterala formen »förlorar
sin nationella identitet». Så långt möjligt skall vi enligt propositionen anknyta
till FN :s och fackorganens biståndsverksamhet.

6. Biståndsarbetet skall företas i nära samverkan mellan offentliga organ
och enskilda organisationer och grupper. Insatserna ingår i en internationell
ansträngning, och vårt arbete skall samordnas med andra länders och de
internationella organisationernas u-hjälp.

7. Av olika slags insatser bör för svensk del det s. k. tekniska biståndet,
dvs. den direkta kunskapsöverföringen, ges prioritet. På grund av de personella
insatser, som det förutsätter, är detta slags bistånd mera krävande att
ge än andra biståndstyper, men det betecknas som i regel särskilt värdefullt
ur mottagarlandets synvinkel.

Det tekniska biståndsprogrammet bör avse »områden, där preciserade
önskemål föreligger från mottagarlandet och där Sverige har särskilda förutsättningar
att lämna ett verksamt stöd». De svenska biståndsinsatserna
bör bl. a. »inriktas på uppgifter, som av en eller annan anledning eftersatts
i den internationella biståndsgivningen». Här är familjeplaneringen
det mest framträdande exemplet.

8. Vi skall bedriva biståndsverksamhet också på det handelspolitiska området
i syfte att öka u-ländernas handel och i form av kapitalöverföring.
Även här gäller regeln om prioritering av de multilaterala åtgärderna. På
det finansiella biståndets område bör vi även i det bilaterala arbetet undvika
att binda våra insatser vid svenska leveranser, uttalar statsmakterna
genom riksdagsbeslut.

9. Biståndsinsatserna skall omsorgsfullt planeras. De skall bygga på kunskaper
om mottagarlandets behov och förutsättningar. »Ännu viktigare än
givarlandets biståndsplanering är givetvis mottagarlandets utvecklingspla -

nering», framhöll regeringen. Biståndet bör såvitt möjligt infogas i ett allmänt
utvecklingsprogram för mottagarlandet.

10. Biståndsinsatserna skall vara effektiva, dvs. ha största möjliga effekt
på mottagarländernas utveckling. Man bör välja projekt och verksamhetsområden
av central betydelse för mottagarlandets ekonomiska utveckling.
»Insatserna bör utformas så att de så långt möjligt får en kumulativ
effekt.» De bör också ha demonstrationseffekt och stimulera till aktivitet.
För att vara verkligt effektiv bör hjälpen vara hjälp till självhjälp.

11. Vi bör inte »sprida våra relativt knappa resurser allför tunt». Att
välja mellan de olika länderna blir ofrånkomligt i den bilaterala verksamheten.
— På denna punkt har riksdagen 1964 förstärkt 1962 års uttalanden
genom att förklara det vara uppenbart, att »våra biståndsinsatser inte bör
splittras på alltför många länder och ämnesområden». Riksdagen anser det
vara betydelsefullt att »riktpunkten om eu viss koncentration fastställes»,
och den önskar få klarhet om huruvida fördelar ur effektivitetssynpunkt
står att vinna genom en ytterligare koncentration.

12. Strävandena bör enligt 1962 års riksdagsbeslut »inriktas på att successivt
öka den svenska biståndsgivningen så att den uppnår en nivå som
motsvarar 7 procent av bruttonationalprodukten». — »Stödet till de fattiga
länderna kommer därmed att utgöra ett av de viktigaste inslagen i 1960-talets politik», slutade statsministern sitt anförande till statsrådsprotokollet
den 23 februari 1962.

I anslutning till innehållet i punkt 10 må erinras om att riksdagen vid
flera tillfällen framhållit betydelsen av att biståndsinsatserna är effektiva.
Sålunda uttalades år 1963 bl. a. följande (SU 1963: 3).

Utskottet vill instämma i vad nämnden för internationellt bistånd anfört
därom att önskemålet om ökat bistånd till de underutvecklade länderna
icke får tillgodoses endast genom ökad medelsanvisning. Än viktigare är att
i överensstämmelse med de av förra årets riksdag godkända riktlinjerna för
det svenska utvecklingsbiståndet valet av biståndsprojekt sker efter allsidigt
övervägande med höga krav på kumulativ effekt av biståndsinsatserna och
att valet fullföljes av en successiv värdering och fortlöpande kontroll av
skilda insatser på det tekniska biståndets område. Med större resurser följa
ökade krav att medlen disponeras på ett riktigt sätt.

År 1964 uttalades bl. a. följande (SU 1964: 53).

Uppenbart är att den förutsatta växande omfattningen av biståndsverksamheten
kräver ökad insyn och ökade garantier för att medlen komma till
riktig användning. Det är därför angeläget att på detta område få till stånd
en tillsyn över verksamheten av samma omfattning och innebörd som beträffande
statlig verksamhet i övrigt.---... förslaget om en fortlöpande
sakrevision, i vad avser fältprojekten, torde böra undersökas.--

— ... Kungl. Maj :t måtte låta verkställa utredning rörande förstärkning av
granskningsmöjligheterna och möjligheterna till evakuering av biståndsverksamheten.

I propositionen 1965:63 betonades bl. a. vikten av att eftervärdering
(evaluering) göres av de svenska projekten. I anslutning härtill framhölls
att underlag — så långt det går — måste skapas för samma slags produk -

tivitetsmässiga överväganden på biståndsområdet som när det gäller användningen
av våra resurser i vår egen samhällsekonomi.

Administrationen av det svenska biståndet

De FN-organ som numera administrerar biståndsverksamhet av olika
slag hade vanligen redan under sin tidigare verksamhet speciella kontaktorgan
inom den svenska förvaltningen. I och med att FN-organen började
ta upp biståndsfrågor på sina arbetsprogram var det naturligt att de
även beträffande dessa vände sig till sina normala förbindelser i Sverige. I
detta avseende inträdde dock så småningom en förändring. Större delen
av den multilaterala hjälpens svenska administration kom redan i början
av 1950-talet att åvila svenska institutet, vilket inom sitt sekretariat byggde
upp en särskild avdelning för detta ändamål. Större delen av dess arbete
kom att röra rekryteringen av experter och mottagningen av stipendiater
för FN :s, UNESCO :s och ILO:s räkning.

Hösten 1952 bildades centralkommittén för svenskt tekniskt bistånd till
mindre utvecklade områden med uppgift att planera Sveriges bilaterala insatser
och samordna upplysningsarbetet kring dessa. Centralkommittén var
icke någon kommitté i egentlig mening utan en församling, bestående av
ett sextiotal representanter för regering, riksdag, folkrörelser, näringsliv
m. m. Kommittén sammanträdde ca två gånger per år. För de löpande
administrativa uppgifterna svarade sekretariatet, vilket hade samma chef
som svenska institutets avdelning för tekniskt bistånd. Centralkommittén
replierade på svenska institutets ekonomiavdelning och lämnade för detta
arbete ett årligt bidrag till institutet.

Medel till internationell biståndsverksamhet har alltsedan biståndsverksamhetens
begynnelse anvisats under riksstatens tredje huvudtitel, utrikeshuvudtiteln.
Utrikesdepartementet har också rent allmänt svarat för den
politiska bedömningen av biståndsfrågorna.

Frågor rörande Världsbanken, Internationella valutafonden och den sedan
år 1961 verksamma Internationella utvecklingsfonden (IDA) har handlagts
av finansdepartementet och riksbanken i samråd.

Nämnden för internationellt bistånd

Den svenska utvecklingshjälpen var fram till början av 1960-talet relativt
begränsad till omfånget, samtidigt som den i administrativt hänseende
uppvisade en splittrad bild. Våren 1960 tillsattes en utredning med uppgift
att uppdraga riktlinjer för hur en effektiv administration av u-hjälpen
borde utformas och fungera. På grundval av utredningens arbete föreslog
Kungl. Maj :t i proposition 1961: 174 ett helstatligt organ för handläggning
av biståndsfrågor. Sedan riksdagen godkänt förslaget (SU 1961: 157; rskr.
1961: 365) inrättades det nya organet, som fick namnet nämnden för internationellt
bistånd (NIB). Denna trädde i funktion den 1 januari 1962 och
samtidigt upplöstes centralkommittén.

NIB skulle vara centralorgan för det statliga tekniska biståndet till
u-länder och ha till uppgift att sköta den löpande administrationen av bilateral
teknisk biståndsverksamhet. Till nämndens funktioner hörde även
att utarbeta förslag till biståndsinsatser. Nämnden, som löd under utrikesdepartementet,
bestod av tre organ: en styrelse, ett denna underställt sekretariat
och ett råd. I styrelsen ingick bl. a. representanter för departement
och icke-sfatliga organisationer. Sekretariatet förestods av en generalsekreterare
och bestod av en kameralsektion och fyra byråer, nämligen planerings-
och budgeteringsbyrå, expertrekryteringsbyrå, stipendiatbyrå och informationsbyrå.
I rådet ingick representanter för alla de organisationer
som varit representerade i centralkommittén.

Biståndets administration och organisation juli 1966

Svensk u-hjälp har på senare år expanderat kraftigt, både vad avser omfång
och biståndsformer. Denna expansion förutses fortsätta mot det av
riksdagen år 1962 angivna målet: 1 procent av bruttonationalprodukten.

Sedan NIB:s tillkomst hade förutom det bilaterala tekniska biståndet även
andra biståndsformer, vilka under nämndens uppbyggnadsskede ansetts
böra administreras utanför nämnden, starkt vuxit i omfattning. Det gällde''
närmast det finansiella och i någon mån det humanitära biståndet. Även
ett nordiskt bistånd hade inletts, vilket administrerades i särskilda former.
Samtidigt som således andra biståndsformer framträtt vid sidan av det
rent bilaterala tekniska biståndet, hade gränserna mellan dem och den
tekniska hjälpen blivit mindre skarpa.

Biståndets ökade omfång och nya former, ävensom de administrativa
svårigheter som visade sig föreligga, aktualiserade frågan om biståndsförvaltningens
organisation. Utredningar företogs av statskontoret avseende
personalorganisationen och administrationen inom NIB, relationerna mellan
NIB och dess fältprojekt samt beträffande möjligheterna till en närmare
samordning av de olika biståndsformernas centrala administration. På
grundval av dessa utredningar framlades proposition i ämnet (prop.
1965: 63), i vilken bl. a. ett helt nytt centralorgan för biståndsverksamheten
föreslogs. Riksdagen beslöt i enlighet med propositionen (SU 125; rskr. 314).
Till den nya biståndsmyndigheten — benämnd styrelsen för internationell
utveckling (SIDA, efter organets engelska namn Swedish International
Development Authority) -— har koncentrerats allt bilateralt bistånd samtidigt
som begreppet »bilateral» givits vidgat innehåll. I det följande
redogöres för de olika biståndsformerna och deras administration.

Tekniskt bistånd

Bilateralt tekniskt bistånd

Med bilateralt bistånd avses numera bistånd som efter svenskt initiativ
inriktas på vissa länder och som kontrolleras fortlöpande från svensk sida.
Allt bilateralt bistånd skall i princip administreras av biståndsmyndig -

heten. Denna vida definition av bilateralt bistånd innebär, att bistånd som
förut icke handhades av biståndsmyndigheten nu skall administreras av
denna. I förenämnda proposition, 1965:63, har i enlighet härmed uttalats,
att praktiskt taget allt som kan betecknas som biståndsadministration skall
föras in under biståndsmyndigheten. Begreppet biståndsadministration
skall ges vidaste möjliga innebörd och innefatta såväl planering som långsiktiga
överväganden.

Allt bilateralt tekniskt bistånd administreras således av SIDA. Medel härför
äskas och disponeras av SIDA. Till denna form av bistånd hänföres
numera biståndsverksamhet av bilateral karaktär som förut redovisades
under anslagsrubriken »Övrigt multilateralt bistånd». Det rör sig här huvudsakligen
om svenska insatser för utbildning av afrikanska kvinnor;
insatserna administreras i samarbete med vissa FN-organ.

Också nordiska biståndsprojekt som förut administrerades separat har
överförts till SIDA, varvid emellertid hänsyn självfallet tages till förut beslutade
former för ansvar och beslut. Skandinaviska undervisningssjukhuset
i Korea, som förut redovisades under femte huvudtiteln, faller nu
under SIDA.

Multilateralt tekniskt bistånd

Anslagen till multilateralt tekniskt bistånd redovisas under tredje huvudtiteln.
Medel under dessa anslag utbetalas och disponeras av utrikesdepartementet.
Med den nuvarande snäva avgränsningen av multilateralt
tekniskt bistånd räknas som sådant endast bistånd under följande anslagsrubriker:
FN:s utvecklingsprogram (UNDP), FN:s barnfond (UNICEF*
samt Övrigt multilateralt tekniskt bistånd. Sistnämnda anslag avses skola
täcka t. ex. utgifter som uppkommer till följd av politiska rekommendationer
i FN och som icke kunnat förutses i samband med den sedvanliga
anslagsbehandlingen. Större delen av det bistånd som förut redovisades under
detta anslag hör nu under SIDA. Detsamma gäller alla frågor rörande
biträdande experter för multilateral biståndsverksamhet.

Den multilaterala tekniska biståndsverksamheten administreras av vederbörande
FN-organ. De begränsade administrativa funktionerna i Sverige
skall ombesörjas av utrikesdepartementet. Detta gäller dock ej förekommande
verksfunktioner, vilka åligger SIDA.

Finansiellt bistånd

Bilateralt finansiellt bistånd

Det bilaterala finansiella biståndet redovisas under sjunde huvudtiteln.
Förslag till bidrag till denna verksamhet framlägges av finansdepartementet.
Undantag från denna regel bildar sådant bilateralt finansiellt bistånd
som utgör en integrerad del av ett i övrigt tekniskt biståndsprojekt. Medel
för sådan verksamhet skall äskas av SIDA. I båda fallen ställes beviljade
medel till SIDA:s disposition.

Inom ramen för bilateralt finansiellt bistånd förekommer både krediter
och gåvor. De förra lämnas för finansiering av utvecklingsprojekt eller utvecklingsprogram,
de senare lämnas huvudsakligen i form av varor. I denna
biståndsform innefattas också s. k. parallellfinansieringsoperationer i
anslutning till internationella organisationers biståndsverksamhet.

Multilateralt finansiellt bistånd

Det multilaterala finansiella biståndet utgöres av bidrag till Internationella
utvecklingsfonden (IDA) och till Internationella livsmedelsprogrammet
(WFP). Dessa bidrag redovisas under sjunde huvudtiteln.

Multilateralt finansiellt bistånd skall administreras av finansdepartementet
i samarbete med riksbanken, utom vad gäller WFP som administreras
av SIDA. Bl. a. på grund av att SIDA-tjänstemän i andra sammanhang sammanträffar
med representanter för berörda multilaterala organisationer har
en stor del av arbetet med multilateralt finansiellt bistånd kommit att handhas
av SIDA.

Humanitärt bistånd

Till humanitärt bistånd hänföres bl. a. hjälp vid naturkatastrofer, flyktinghjälp
och bidrag till enskilda organisationer. Anslag för katastrofhjälp
och för bidrag till enskilda organisationer äskas av SIDA. Övrigt humanitärt
bistånd, bl. a. flyktinghjälp genom internationella kanaler och programmet
för studiestöd till afrikansk flyktingungdom, är direkt underställt
Kungl. Maj :t och anslag härför ställes till utrikesdepartementets förfogande.

Administrationen av humanitärt bistånd handhas huvudsakligen av
SIDA.

Handelspolitiskt och kommersiellt bistånd

De handelspolitiska och kommersiella biståndsfrågorna handlägges inom
handelsdepartementet i samråd med utrikes- och finansdepartementen samt
i förekommande fall med jordbruksdepartementet. Biståndsåtgärderna inom
det förstnämnda området berör bl. a. tull- och importpolitiken gentemot
u-länderna liksom också frågan om stabilisering av dessas råvaruexport.
Åtgärderna är av sådan art att de icke kan särskiljas från övriga handelspolitiska
åtgärder.

Samråd

Den löpande administrationen av biståndet är i huvudsak koncentrerad
till SIDA. Beslut om biståndspolitikens utformning fattas emellertid av regering
och riksdag. Flera departement berörs ofta av de bistandspolitiska
ärendenas beredning, varför ett betydande behov av ömsesidig information
och samordning säges föreligga. För detta ändainal har inrättats en bistands -

beredning, som är ett interdepartementalt samrådsorgan under ledning av
ett statsråd. I beredningen ingår företrädare på statssekreterarnivå för bexöida
departement, främst utrikes-, finans- och handelsdepartementen. Även
biståndsmyndigheten är företrädd. Beredningen är konsultativ, ett forum
för information och diskussion av frågor av större betydelse. Bland frågor
som kan tagas upp i biståndsberedningen må nämnas frågor rörande biståndsvolymen,
avvägningen mellan olika biståndsformer, villkoren för utvecklingskrediterna,
länderprioriteringen, samarbetet med näringslivet och
riktlinjerna för instruktioner till de svenska företrädarna i internationella
biståndsorgan. Det åligger biståndsmyndigheten att presentera material som
underlag för diskussionerna.

Härutöver bör nämnas att utrikesdepartementet och utrikesförvaltningens
organ utomlands deltar i handläggningen av ärenden inom samtliga statliga
bistandsfoimer. Salunda biträder utrikesförvaltningen vid förhandlingar
med mottagarländer i fråga om såväl tekniskt som finansiellt bistånd.
Svenska beskickningar i u-länder kan vidare genom sin rapportering bidraga
med underlag för beslut i olika biståndsfrågor och tjänstgöra som
serviceorgan för besökande förhandlare och experter. Genom kontakten
med FN och dess fackorgan och andra internationella organisationer har
utrikesförvaltningen också en fortlöpande bevakning av frågor inom den
multilaterala biståndsverksamheten.

Slutligen må nämnas att biståndsmyndigheten genom »utkontraktering»
kan anförtro fackbetonade delar av biståndsplanering och biståndsadministration
åt utomstående, t. ex. åt statliga fackmyndigheter och institutioner.
Ett sådant förfarande har till syfte att hushålla med den förhållandevis
knappa administrativa kapaciteten ho*s biståndsmyndigheten, när så kan
ske utan att samordningen och rationaliseringen av biståndsverksamheten
försvåras. I varje enskilt fall måste åtgärden underställas Kungl. Maj:ts
prövning. »Utkontraktering» har skett t. ex. i fråga om lärarhögskolan i
Kenya (KSTC), vilken administreras av Uppsala universitet.

SIDA

Huvuddelen av administrationen av det svenska biståndet åligger SIDA.
Utanför SIDA:s kompetensområde ligger handelspolitiskt och kommersiellt
bistånd, mutilateralt finansiellt bistånd och delar av det multilateralt
tekniska biståndet.

SIDA åligger också att framlägga anslagsförslag rörande svensk biståndsverksamhet.
Undantag göres för den snävt definierade multilaterala tekniska
biståndsverksamheten och för finansiellt bistånd (multilateralt och bilateralt),
för vilka anslagsförslag upprättas inom respektive utrikesdepartementet
och finansdepartementet. I fråga om handelspolitiskt och kommersiellt
bistånd gäller, att hithörande anslagsfrågor beredes i handelsdepartementet.

Organisationstablå

yrd 3 j Byrå 4
Finansiellt

gåvo- och kreditbistånd

Utbildnings sektion -

Inköpssektion

Byrå 7

Stipendiatbyrå

Personaladm.-

sektion

Sektion för adm.
rationalisering

Byrå 6

Rekryterings- och
personalärenden

Avdelning I
Finansiellt
bistånd

Avdelning I
Tékniskthumanitärt

bistånd

Sekretariat

för

styrelse och
verksledning

Avdelning III
Administrativ
avdelning

Enhet

för

information

och

dokumentation

Byrå 5

Ekonomisk-administrativa

ärenden

Styrelse och generaldirektör

Byrå 1 [ Byrå 2

Planering och projektadministration

Styrelse och direktion

SIDA är ett självständigt centralt ämbetsverk. Vid utgången av budgetåret
1965/66 var vid myndigheten i Sverige anställda 165 befattningshavare.
Chef för SIDA är en generaldirektör, som tillika är ordförande i verksstyrelsen.
Verkets organisation framgår av omstående organisationsplan.

På grund av verksamhetens art är SIDA:s styrelse av lekmannatyp, d. v. s.
den består huvudsakligen av personer som icke tillhör statsförvaltningen.
Styrelsen omfattar nio ledamöter, ordföranden inräknad. Det begränsade
antalet styrelsemedlemmar gör, att ett mycket stort antal grupper och organisationer
som verkar inom eller stöder u-landsbiståndet icke kan bli representerade
i verksstyrelsen. Erforderliga kontakter förutsättes i stället ha
formen av samråd. Styrelsen innehåller ej heller departementstjänstemän,
utan myndighetens kontakt med departementen tänkes ske genom den interdepartementala
samrådsberedningen.

Direktionen består av verkschefen och de tre avdelningscheferna. 1 direktionens
sammanträden deltar dessutom normalt cheferna för informationsbyrån,
personalbyrån och byrån för ekonomiskt-administrativa ärenden. Då
byråernas arbete i hög grad griper in i varandra, blir praktiska koordinationsfrågor
ständigt aktuella. Direktionen skall vid täta tillfällen sammanträda
med företrädare för andra verksledningar, näringslivet och frivilligorganisationerna.
Bl. a. med hänsyn till detta har ett sekretariat för styrelse
och verksledning inrättats.

Avdelning I. Tekniskt och humanitärt bistånd

Avdelningen består i princip av tre byråer: byrå 1 för planering, byrå 2
för projektadministration och byrå 3 för stipendiatverksamhet. Inom avdelningen
tillämpas funktionell uppdelning efter ämnesområden, vilket medför
att några skarpa gränser mellan byråerna ej kan dragas.

Inom avdelningen har sektioner bildats för bl. a. familjeplanering och
forskning, utbildning, jordbruksinsatser samt folkbildnings- och fredskårsinsatser.

Den funktionella organisationen kan försvåra samordningen ländervis
av till arten olika biståndsinsatser. För att avhjälpa detta har på försök
särskilda ländergrupper bildats, i första hand för de s. k. prioritetsländerna.
Syftet med ländergrupperna är att underlätta samordningen av olika biståndsinsatser
i ett och samma mottagarland beträffande såväl administrationen
av pågående aktiviteter som planeringen av nya insatser. Inom sektionerna
skall också en klar länderuppdelning göras, så att man inom dessa
endast har en projektsekreterare för samma land.

Avdelning II. Finansiellt bistånd

Avdelningen består i princip av två byråer: byrå 3 för allmänt plameiingsarbete
och gåvobistånd och byrå 4 för finansiellt projektbistånd. Inom av -

delningen tillämpas en ämnesuppdelning, vilket gör att några skarpa gränser
mellan byråerna ej kan dragas.

På grund av gåvobeståndets speciella karaktär har eu särskild sektion bildats
härför. En stor del av det svenska kreditbiståndet utgöres av lån till
större, tekniskt komplicerade projekt, och en sektion inom avdelningen sysslar
med sådana tekniska frågor. Större delen av avdelningens personal handhar
kreditbiståndet.

Avdelning III. Administrativ avdelning

Avdelningen består av två byråer: byrå 5 för ekonomiskt-administrativa
ärenden och byrå 6 för rekryterings- och personalärenden.

Byrå 5 (ekonomiskt-administrativa ärenden)

Byrån är uppdelad på tre sektioner:

Kameralsektionen, vilken omfattar tre detaljer, avseende revision, reseoch
flyttningsärenden samt kassa och bokföring.

Inköpssektionen. Arbetet inom sektionen är i princip uppdelat efter ämnesområden;
så är t. ex. inköp till samtliga yrkesskolor sammanförda på en

hand.

Sektionen för administrativ rationalisering. Till denna sektion hänföres
också skrivpersonal etc.

Byrå 6 (rekryterings- och personalärenden)

Byrån är uppdelad på tre sektioner:

Rekryteringssektionen. Sektionen rymmer ett relativt stort antal kvalificerade
tjänstemän. I princip har varje tjänsteman hand om rekryteringen
av en speciell personalkategori, t. ex. tekniker eller ekonomer. I lönefrågor
rådgör sektionen med en intermittent sammanträdande lönedelegation.

Personaladministration sektionen. Sektionen handhar rekryteringen av
biståndsmyndighetens hemmapersonal och handlägger övriga personalärenden
i avseende å såväl hemma- som fältpersonal.

Utbildningssektionen. Denna sektion handhar utbildning av svenska experter
och fredskårsarbetare.

Information och dokumentation

Informations- och dokumentationsenheten kan uppdelas på tre sektioner:
Allmänt. Den mångsidiga allmänna informationsverksamheten består
bl. a. av framställning av informationsmaterial, kursverksamhet och presskontakter.
Sektionen handhar extern och intern information både för
hemma- och fältpersonal.

Arkiv. Arkivenheten är under uppbyggnad och någon definitiv arbetsuppdelning
föreligger icke.

Bibliotek.

Arbetsgrupper

Utanför den fasta organisationen finns ständiga arbetsgrupper. I juli
1966 fanns fem sådana arbetsgrupper, vilka sysslade med följande frågor,
nämligen bygge/bostad, familjeplanering, folkbildning/vuxenundervisning,
forskningsfrågor och jordbruksfrågor. Arbetsgrupperna är sammansatta av
representanter för olika verksamhetsområden, vanligen med en SIDA-representant
som sekreterare.

Biståndsmyndighetens framtida organisation

Biståndsmyndighetens personal har ökat från 30 befattningshavare budgetåret
1961/62 till 165 befattningshavare budgetåret 1965/66. Under budgetåret
1967/68 beräknas antalet komma att uppgå till 210.

Snabbheten i personalstyrkans ökning beror dels på att biståndsmyndighetens
arbetsområde vidgats, dels på att biståndsmyndighetens ursprungliga
verksamhet ökat.

Den kraftiga personalförstärkning som förutses för budgetåret 1967/68
beror främst på en förväntad kraftig ökning i biståndets volym. Personalökningen
motiveras också med ökat behov av kvalitativ förbättring av biståndet
i fråga om planering och administration, ökat behov av samarbete med
internationella biståndsorganisationer och biståndets ökade inriktning på
tekniskt och fackmässigt mer komplicerade projekt.

De av biståndsmyndigheten föreslagna personalförstärkningarna innebär
samtidigt en del modifikationer i verkets organisation och arbetsfördelning
mellan olika enheter. Antalet byråer förutsattes komma att uppgå
till 10 mot nuvarande 7.

En byrå för familjeplanering anses böra inrättas, då denna verksamhet
väntas expandera kraftigt. En särskild juridisk enhet skulle vidare organiseras,
då juridisk sakkunskap ständigt behöver konsulteras bl. a. i fråga
om länderavtal och kontraktsanställning. Då utbildning och rekrytering
väntas få allt större betydelse och omfattning, föreslås också att rekryterings-
och personalärenden i fortsättningen handhas av två byråer mot nuvarande
en. Därjämte förutses bl. a. en förstärkning av informationsenheten
och inrättandet av ett sekretariat för multilaterala biståndsärenden.

Relationer mellan biståndsmyndigheten och dess fältverksamhet

Både den multilaterala och den bilaterala svenska hjälpen växer i rask
takt. Verksamheten och organisationen på fältet ökar, liksom antalet på fältet
verksamma. I bilateral fältverksamhet var vid utgången av budgetåret
1965/66 anställda 184 experter och administratörer. Vid biståndsmyndigheten
var samtidigt som förut nämnts antalet anställda 165. Den ökade fältverksamheten
aktualiserar frågan om relationerna mellan hemmamyndigheten
och fältverksamheten.

I en år 1965 avlämnad utredning angående administrationen av svenskt
bistånd har statskontoret förordat största möjliga decentralisering av fältverksamhetens
administration. Förslag har samtidigt framlagts om vilka
uppgifter som bör åligga hemmamyndigheten respektive projektledningen
på fältet. Föredragande statsrådet (prop. 1965: 63) har i princip anslutit sig
till den företagna uppdelningen och därvid framhållit att den närmare utformningen
av principen ankommer på Kungl. Maj :t och dess tillämpning i
praktiken på biståndsmyndigheten.

I det följande (s. 21—26) refereras bl. a. delar av statskontorets framställning.
Efter utredningens framläggande har decentraliseringsgraden
ökat något, men i stort sett kan samma förhållanden sägas råda nu (juli
1966) som när utredningen presenterades. Större förändringar som vidtagits
i fråga om organisationen har inarbetats i framställningen.

Regler och praxis

Avtal mellan Sverige och ett mottagarland

En normal typ av »länderavtal» kan innehålla följande:

1. Beskrivning av projektets syfte och omfattning.

2. Bestämmelse att projektet skall stå under ledning av en styrelse, bestående
av två personer representerande vartdera landet. Normalt är Sveriges
beskickningschef svensk representant och mottagarlandets representant en
högre tjänsteman (eller minister) från närmast berört ministerium.

3. Bestämmelser angående vartdera landets åtaganden i fråga om personal,
tomt, byggnader, utrustning och löpande utgifter.

4. Bestämmelser angående äganderätt till projektets fasta och lösa egendom.

5. Bestämmelser om tidpunkt för avtalets ikraftträdande samt om uppsägning.

De svenska kostnaderna för projektet

De svenska kostnaderna för visst projekt uppskattas i sin helhet vid planeringen.
Exaktare förhandsberäkningar av medelsförbrukningen göres därefter
budgetårsvis. Under de år verksamheten pågår med svenskt ekonomiskt
bistånd avger projektet förslag till årsbudget, vilket inlämnas till
SIDA. Där överarbetas det och inlemmas i SIDA:s petita. Riksstatsanslaget
»Fältverksamhet» är ett reservationsanslag, men gentemot projekten skiljes
mellan kapitalkostnader och medel för den löpande driften. De senare betraktas
som om de vore förslagsanslag, och sådana medel får således icke
reserveras från ett budgetår till nästföljande.

Föreskrifter finnes meddelade om vilka medel i projektens budget som
disponeras av SIDA och vilka medel som — inom varje anslagsposts ram
— får disponeras av projekten. Till den förstnämnda kategorien hör bl. a.
medel för avlöningar av kontraktsanställd personal, för utrustningsbidrag

till sådan personal samt för reseersättningar Sverige—projektlandet. Till
den andra kategorien hör övriga medel, vilket innebär att merparten av projektens
budget disponeras av projekten själva. Detta gäller t. ex. medel för
hyreskostnader, för avlöningar till lokalanställd personal, för inventarier
samt för motorfordon. Medel för byggnadskostnader för projekt disponeras
fr. o. m. budgetåret 1966/67 av SIDA i samråd med byggnadsstyrelsen.

Projektens bokföring

Projektens bokföring ombesörjes, i den mån fråga är om svenska medel,
av SIDA enligt en för alla projekt i stort sett gemensam kontoplan. Förskott
ställes till projekts förfogande och redovisas där i förskottsjournal. Journal
insändes månadsvis till SIDA tillsammans med verifikationer (i regel
originalfakturor jämte kvittenser). Dessa konteras och attesteras vid projekt.
Vid SIDA verkställes kameral förhandskontroll före utanordning och
bokföring, omfattande sak- och siffergranskning, kontroll av konterings
riktighet samt kontroll av att konto icke överbelastas.

SIDA :s kontakter med projekten

Eftersom de svenska experter som enligt länderavtal ställes till projekts
förfogande är kontraktsanställda hos SIDA, består en icke ringa del av
SIDA:s kontakter med projekten av korrespondens i olika frågor rörande
dessa experter. Det kan röra sig om kontraktsförlängning, bostäders beskaffenhet,
tillämpning av länderavtal, taxeringsfrågor, tjänstledighet etc.

Den av SIDA bedrivna inköpsverksamheten för projektens räkning representerar
en betydande del av kontakterna med fältet. En stor del av
korrespondensen rör hithörande frågor.

Den mer eller mindre planenliga utvecklingen i stort av ett projekt följes
och styres från SIDA — förutom via löpande korrespondens — genom projektens
kvartals- och årsrapporter, SID A-tjänstemäns besök vid projekten
samt på grundval av muntliga rapporter vid projektchefs och annan fältpersonals
besök i Stockholm.

Projektpersonalen hemkallas vanligen icke för regelbunden rapportering,
utan deras besök vid biståndsmyndigheten sker som regel i samband med
semesterresor o. dyl.

I det följande redogöres i valda delar för statskontorets synpunkter på de
nu berörda frågorna.

Det torde vara riktigt att decentralisera så mycket som möjligt av projektadministrationen
till fältet. Ett projekt är i allmänhet avsett att leva
vidare, även sedan det svenska biståndet planenligt upphört. Det bör därför
vara ett av administrationens huvudsyften att under det svenskmedverkande
skedet alltmera inpassa projektet på ett organiskt sätt i mottagarlandets
förvaltningsapparat, där det i regel av naturliga skäl från början ter sig
främmande. En sådan inpassning, som också om möjligt bör innebära en

påverkan på mottagarlandets förvaltning i rationaliserande riktning, kan
icke ske med ett slag, utan blir eu följd av ett stort antal åtgärder, av vilka
var och en för sig kanske är tämligen obetydlig. Det är icke lätt att från
biståndsmyndighetens horisont bedöma såväl riktigheten av sådana åtgärder
som den rätta tidpunkten för desamma. Det är också mycket svårt att
från fältet skriftligt ge biståndsmyndigheten tillräckligt fylligt underlag
för beslut av ifrågavarande art, eftersom underlaget mången gång, även i
ett ärende som kan te sig bagatellartat, skulle behöva utgöras av eu vidlyftig
exposé över stora delar av mottagarlandets förvaltningsuppbyggnad
och förvaltningspraxis, inklusive den historiska bakgrunden. Ibland kan
också sådana politiska eller personliga faktorer i mottagarlandet spela in,
vilka det är mindre lämpligt att kommentera i en skriftväxling med den
centrala biståndsmyndigheten i Sverige.

Även i fråga om beslut som icke har betydelse för säkrande av projekts
framtida fortvaro föreligger ofta på fältet bättre förutsättningar för ett
riktigt avgörande. Detta avgörande kan i vissa fall vara av den arten att
det föga överensstämmer med svensk förvaltningspraxis, vilket gör att det
kan ställa sig svårt att nå fram till detsamma vid biståndsmyndigheten. Beslut
bör därför så långt möjligt fattas självständigt vid projekt. Härtill
kommer att skriftväxling med biståndsmyndigheten trots flygpostförbindelser
tar åtskillig tid, vilket försenar brådskande beslut. Ytterligare försening
kan lätt uppstå om ordinarie handläggare i Stockholm har stor arbetsanhopning,
är sjuk, på tjänsteresa e. d. De i olika avseenden pressade
förhållanden, under vilka projektpersonal icke sällan lever, gör att även i
och för sig betydelselösa förseningar kan verka irriterande.

Stark decentralisering fordrar att projekt före igångsättandet är väl planerade
och att planeringen icke stannat vid stora drag utan drivits tämligen
långt i detalj.

Vid mindre väl förhandsplanerade projekt kommer administrationen, i
varje fall i ett projekts begynnelseskede, att innefatta ett icke ringa mått av
planering. Det kan gälla åtgärder som har stor ekonomisk betydelse både
omedelbart vid verkställandet och i form av följdverkningar vid projektets
drift under lång tid. Det är icke lämpligt att beslut om sådana åtgärder
lägges i den lokala projektledningens hand.

Otillräcklig planering kan också ha konsekvenser icke blott för projektets
interna ekonomi utan även — vilket är betydelsefullare — för möjligheterna
att nå dess syfte. Ett exempel: Det kan icke anses tillräckligt att
konstatera, att ett visst slags i Sverige mycket användbara tekniker icke
finns i ett mottagarland och därefter starta en svenskfinansierad skola i
detta land för utbildning av sådana tekniker. Det är även nödvändigt att
undersöka förutsättningarna att få elever med tillräckliga förkunskaper
samt huruvida avgångsbetyg från skolan ger möjlighet till adekvat avlönad
statstjänst, till anställning inom den fria sektorn med arbetsuppgifter mot -

svarande kompetensen samt till inträde vid i landet förekommande högre
skolformer för vidareutbildning. Med decentraliserad projektadministration
menas icke, att man från projektets sida sedan undervisningen kommit
i gång skall lösa problem rörande brister i nyssnämnda hänseenden genom
justering av kursplaner, genom förhandlingar med myndigheter m. m. Sådant
måste ankomma på biståndsmyndigheten och tillhöra planeringsskedet.

Vad gäller mindre projekt (enligt det nu använda språkbruket kan ett
projekt bestå av en enda person) har administrationsuppgifterna icke sådan
omfattning att de kan sysselsätta en heltidsanställd administratör.
Stark administrationsdecentralisering torde icke desto mindre vara möjlig,
om i projektchefs »briefing» före utsändandet till mottagarlandet inlägges
en kortare systematiserad administrationsutbildning. De utsända experterna
har ju som regel under lång tid verkat inom förvaltning, organisationer
eller stora företag och har därför sällan svårigheter att tillägna sig för biståndsverksamheten
gällande administrativ praxis.

Vid ett större projekt eller då fråga är om flera projekt kan en beträffande
offentlig förvaltning väl kvalificerad administratör i högre ställning
och med stora befogenheter vara motiverad. Den bästa lösningen torde vara
att chefsadministratören är projektchef, då hans arbetsområde innefattar
endast ett projekt. När arbetsområdet består av flera projekt, bör han ges
ställning som direktör för dessa. Honom underställda projektchefer eller
andra fackexperter bör tilläggas full beslutanderätt i fackfrågor som icke
har ekonomiska eller större organisatoriska aspekter.

Om en svensk chefsadministratör anknytes till svensk beskickning såsom
biståndsattaché, torde möjligheterna bli större att erhålla snabba och
effektiva kontakter med rätta personer i mottagarlandet.

En fördel med särskild administrativ fältpersonal för projektledning är
att rekryteringen av fackexperter kan underlättas. Av en fackexpert kräves
att han skall ha goda teoretiska meriter, ha tämligen lång yrkeserfarenhet,
ha bra språkkunskaper, ha förmåga att reda sig med sämre materiella arbetsresurser
än hemma, ha god hälsa och ett humör som stoppar för påfrestande
klimat samt ha god hand med annorlunda tänkande och skolade
kollegor och underordnade från mottagarlandet. Ställes dessutom krav på
administrativ kunnighet och begåvning, kan rekryteringsunderlaget minska
betydligt. Ju mer experten avlastas administrativa göromål, desto mer
kan också hans fackkunskaper komma projektet till godo.

Fördelaktigt vore om administrativa experter kunde knytas fastare till
biståndsverksamheten på så sätt, att de som grundtjänst bär anställning
hos biståndsmyndigheten. Deras tjänstgöringstider i fält kunde utsträckas
längre än fackexperternas. Förutom denna vinst i kontinuitetshänseende
skulle på detta sätt en kår av erfarna utlandsadministratörer skapas, vars
medlemmar vid upprepade tillfällen kunde gå ut i fältarbete.

En ytterligare förutsättning för en stark decentralisering är att den
centrala biståndsmyndigheten har tillräckliga resurser för kontroll av att
1 altverksamheten förlöper planenligt och för att göra erforderliga ingripanden,
om så icke visar sig vara fallet.

Beträffande decentraliseringens konsekvenser i fråga om organisation
och arbetsfördelning har statskontoret framhållit bl. a. följande.

Arbetsuppgifterna vid enheten förändras från handläggning och beslut
x detaljarenden i riktning mot rådgivning och kontroll av att projekten
utvecklas, drives och avvecklas planenligt. Befattningshavarnas verksamhet
blir till stor del av sakrevisionell natur och torde kräva besök vid projekt
i större utsträckning.

Projektens bokföring flyttas från biståndsmyndighetens kamerala organisationsenhet
till fältet. Enheten får till uppgift att stickprovsvis utföra
kameral platsrevision vid projekt och att i samband därmed ge råd i
kamerala frågor. Kontoplanen för projekt bör vara anpassad till verksamheten
och ge möjlighet att på ett enkelt sätt fördela kostnaderna på för
projektet karakteristiska kostnadsbärare. Vid projekt som driver exempelvis
jordbruk och boskapsuppfödning skall bokföringen lätt medge både
lönsamhetsbedömning från en period till eu annan inom varje driftgren
för sig och lönsamhet sjämförelse driftgrenarna emellan. Eu för alla projekt
gemensam kontoplan kommer alltså icke att finnas.

Projektets befattning med sin budget förändras så, att relationerna till
biståndsmyndigheten i budgetfrågor förenklas, under det att det interna
ansvaret okar. Genom detaljerad planläggning före projektets igångsättane
kan en flerarsbudget skapas, helst avseende hela den tid under vilken
svenskt bidrag är avsett att utgå. Projektet tillställes sina årsanslag i lämpliga
poster och ges rätt att i obegränsad omfattning reservera icke ianspraktagna
medel för framtida bruk. Projektet ges också rätt att fördela
medel mom ramen för tillgängligt totalbelopp i förhållande till de beräkningar
som uppgjorts vid projektets planering.

Projekten bör ges större handlingsfrihet i inköpsfrågor, och det bör ankomma
på projekten att bedöma var inköp skall göras. I fråga om denna
verksamhet torde dock i praktiken endast mindre förändringar komma att
mtraffa. Biståndsmyndighetens inköpssektion kan antagas bli anlitad för
service åt projekten i ungefär samma omfattning som tidigare.

Den ekonomiska flerårsplanen bör icke infogas i länderavtalet, då detta
skulle medföra en ofta återkommande avtalsrevision, bl. a. på grund av
andrade kostnadslägen. Den ekonomiska flerårsplanen bör i annan skriftlig
form fastläggas gentemot såväl mottagarland som svensk lokal projektledning.
1

Däremot torde det vara lämpligt att i själva länderavtalet införa bestämmelse
om ratt att irån svensk sida genom biståndsmyndigheten — även

när fråga är om projekt som formellt helt är mottagarlandets — utöva
såväl sakrevision som kameral revision vid projekt, varvid den förstnämnda
arten av revision bör gälla projektet i dess helhet och den sistnämnda
de svenska medlens användning.

I propositionen 1965: 63 anslöt sig föredraganden i princip till statskontorets
synpunkter i frågan om decentralisering utom vad beträffar inköpsverksamheten,
vilken föreslogs till övervägande delen kvarligga hos biståndsmyndigheten.
Föredraganden ansåg ej heller att statskontorets förslag
till decentralisering av projektadministrationen rörande bl. a. budget
och redovisning borde underställas riksdagen, utan denna fråga skulle i
första hand prövas av riksrevisionsverket.

Tilläggas kan att vid riksdagsbehandlingen av nämnda proposition vikten
av revision underströks (SU 1965: 125). I själva länderavtalen skulle
i möjlig mån införas bestämmelser om rätt att från svensk sida utöva såväl
sakrevision som kameral revision även vid projekt som formellt helt
vore mottagarlandets. Denna revision syntes särskilt motiverad av biståndsverksamhetens
växande omfattning. I utlåtandet erinrades också om att
riksdagen tidigare understrukit vikten av att dylik revision kom till stånd.

Jämförelse med det enskilda näringslivet

Vid administrationen av svenska biståndsprojekt i u-länder ställs man
ofta inför samma problem som svenska industriföretag med verksamhet i
dessa länder möter. Biståndsmyndigheten motsvaras av företagets hemmaorganisation,
och biståndsprojekten kan i viss mån jämställas med företagens
dotterbolag och andra mer kortsiktiga projekt. För att kunna anställa
eu jämförelse har från revisorernas sida några ledande svenska industriföretag
med omfattande verksamhet i u-länder kontaktats. Därvid
har följande synpunkter framkommit.

Innan ett företag startar ett projekt — det må vara en fabrik, installation
av utrustning eller projelcteringsverksamhet —• göres noggranna förundersökningar.
Grundläggande i denna planering säges vara, ätt man försöker
bedöma projektet utifrån u-landets egna förutsättningar, man »försöker
glömma allt om Sverige och industriländer».

Ofta vill man från u-landets sida ha modern, komplicerad utrustning.
Företagen måste enligt uppgift lägga ned mycket arbete på att få vederbörande
att acceptera mindre sofistikerad teknik och utrustning, som bättre
lämpar sig för landets förhållanden. Om man från u-landets sida icke accepterar
denna enklare teknik eller om företaget icke i övrigt anser ätt projektet
har möjligheter att fortleva efter det att de svenska experterna och
teknikerna lämnat landet, avslås ofta framställningen från u-landet. Den
pekuniära vinst ett företag skulle göra, om man åtog sig att t. ex. installera
en mycket komplicerad utrustning i ett u-lahd, säges mer än väl Uppvägas

av den förlust av good-will det skulle innebära, om projektet icke fungerade
efter det svenskmedverkande skedet.

Det viktigaste, men samtidigt det svåraste, vid igångsättningen av ett
projekt säges vara, att man får rätt man som chef för verksamheten. Chefen
för ett projekt i ett u-land måste förutom sitt tekniska kunnande vara
i stånd att komma överens med människor av annan tankeinriktning. Helst
vill man ha någon som har erfarenhet av landet i fråga, men i varje fall
krävs av den blivande chefen att han har internationell erfarenhet och är
van att göra bedömningar på basis av lokala förhållanden.

När en chef med de rätta kvalifikationerna har rekryterats, utrustar företagen
honom med stora befogenheter. Just därför att hemmaorganisationen
icke kan vara helt insatt i de lokala förhållandena, måste många och viktiga
beslut fattas av den lokale chefen. Stor självständighet på platsen säges
vara en förutsättning för att man administrativt skall kunna hålla ihop
en organisation med verksamhet i flera länder. Man understryker också
betydelsen av de personliga kontakterna. Om projektchefen icke har tillräcklig
myndighet och tillräckliga befogenheter, anses han icke kunna förhandla
pa ett meningsfullt sätt med lokala intressenter och myndigheter.
Om han i för många fall måste fråga hemmaorganisationen innan han kan
ge besked i en viktig fråga, kan det dels vara för sent, dels kan han förlora
i anseende och därmed mista värdefulla personliga kontakter.

Problemet med relationerna mellan hemmaorganisation och fält säger
man sig alltså inom näringslivet försöka lösa genom omfattande delegering
av ansvar och befogenheter till fältorganisationen. Den administrativa styrningen
skall sedan ske genom personliga besök och utförlig rapportering.
Enligt de kontaktade företagen besöker topptjänstemännen i hemmaorganisationen
varje fältprojekt 1—3 gånger per år. På lägre nivåer kan besöksintensiteten
öka. En teknisk direktör i ett företag besökte t. ex. ett
projekt i Indien 32 gånger under fyra år.

Vad beträffar resorna från fältet uppges att t. ex. verkställande direktörer
i dotterbolagen besöker hemmaorganisationen 1—5 gånger per år.
Dessa besök är inte slumpmässiga, utan cheferna hemkallas med jämna
intervall för rapportering.

Samtliga kontaktade företag säger sig ha ett välutvecklat rapporteringssystem
(förutom de personliga rapporterna). Rapport skall avlämnas minst
varje månad, och rapporterna följer ett uppgjort mönster. Vanligen tillgår
det så, att man vid planering och budgetering uppställer vissa mål som
man skall uppnå på fältet. I rapporterna upptas framför allt avvikelser
från planerna och bristande måluppfyllelse, och dessa avvikelser kommenteras
i rapporterna. Om t. ex. personalläget icke är det förutsedda, redogöres
för personalrekryteringen, för personalavgången och för orsakerna
till otillräcklig rekrytering eller stor personalavgång.

Internationella erfarenheter

I professor Torsten Gårdlunds bok »Att arbeta i u-land» (sid. 188—199)
refereras vissa internationella erfarenheter rörande decentralisering. I en
del fall skall biståndsorganen ha förmått skapa tillfredsställande förhållanden
mellan centrum och fält. Inom den amerikanska hjälpen har detta
skett genom att man har en chef för hela verksamheten i ett land. Denne
»direktör» kan självständigt ta ställning till frågor som rör de beslutade
projektens genomförande. Övriga större bilaterala biståndsorgan har i allmänhet
en erfaren person med betydande självständighet placerad på vederbörande
ambassad. FN :s »resident representative» har däremot ganska
ringa inflytande över projektens genomförande utan är anförtrodd mera
allmänt administrativa uppgifter. I vissa fall företräder emellertid FNrepresentanten
också någon av FN:s särskilda organisationer och brukar då
ganska självständigt kunna fatta det slags beslut det här gäller.

Den amerikanske statsvetaren Harland Cleveland har i olika sammanhang
kritiserat sitt lands hjälpverksamhet, och han förordar en övergång
till hjälp genom multilaterala organ. En förutsättning för detta skulle
emellertid vara, att högt kvalificerade biståndsdirektörer på fältet skulle
ges huvudansvaret för de nationella biståndsprogrammens upprättande
och genomförande. I ett kommittébetänkande till amerikanska senaten, för
vilket Cleveland var huvudansvarig, säges bl. a. följande:

Det avgörande ansvaret för samordnandet av de internationella utvecklingsorganens
verksamhet måste ligga på fältet, hos en stark direktör för
biståndsverksamheten i landet. Denne måste ges vida fullmakter att a) tillsammans
med de lokala myndigheterna utarbeta ett realistiskt biståndsprogram
inom den budgetram som det allmänna utvecklingsorganet uppställt
och även kunna modifiera detta program när så behövs, b) med sina
motiveringar och reservationer framlägga programmet för de olika biståndsorganisationerna
och få deras stöd för ett totalt eller partiellt genomförande
och c) leda de olika biståndsorganens verksamhet på fältet vid programmets
genomförande.

En aranan sakkunnig i dessa frågor, engelsmannen Andrew Shonfield,
förordar också en övergång till multilateralt bistånd, detta under förutsättning
att de multilaterala organens administrationsformer förändras.
Shonfield finner försöken att leda experterna från högkvarteren meningslösa.
Enligt honom är det icke nödvändigt att männen i högkvarteret vet
lika mycket som varje expert, utan det är tillräckligt att de vet så mycket
att de kan förse experterna med nödvändigt tekniskt stöd. »Det effektivaste
sättet att utöva kontroll över det enormt skiftande biståndsarbetet i de
underutvecklade länderna är att då och då sända ut folk från högkvarteret
för att se vad som händer. De behöver inte veta så mycket för att kunna
ställa frågor, men de måste ha den gode förvaltningsmannens talang att
ställa dessa på rätt sätt.»

SIDA :s decentraliserings planer

För att underlätta planeringen av biståndsinsatser har ett system med
biståndsattachéer i den bilaterala biståndsverksamhetens prioritetsländer
börjat genomföras. Dessa biståndsattachéer och deras medhjälpare skall
fungera som ett slags lokala planeringskontor, anknutna till utrikesförvaltningen.
Den avlastning av hemmamyndigheten som detta kommer att
innebära säges vara en av förutsättningarna för att hemmapersonalens ökning
skall kunna hållas tillbaka utan men för biståndets effektivitet och
fortsatta planmässiga expansion. Biståndsattachéerna skall icke ha några
administrativa befogenheter gentemot projekten utan vara behjälpliga med
planering och samordning.

Biståndsmyndigheten förutser också en decentralisering av den löpande
administrationen av pågående projekt. SIDA har under sitt första verksamhetsår
i första hand koncentrerat sig på att se över hemmamyndighetens
organisation och administrativa rutiner. Fr. o. in. budgetåret 1966/67
avses ökade ansträngningar skola göras för att förbättra administrationen
av fältprojekten. För samtliga projekt i ett prioritetsland skall en central
kameral organisation byggas upp i landet. Vid denna centrala enhet skall
flertalet rutinärenden avgöras, och hemmamyndigheten skall på så sätt
kunna ägna sig åt sakrevision i större utsträckning än vad som nu är
fallet.

SIDA hotar att svälla till en mycket stor organisation på längre sikt,
trots de åtgärder i decentraliserande syfte som nu genomföres. För att råda
bot på detta och för att få ett smidigare regelsystem som icke är så hårt
bundet till svenska regler prövar man inom SIDA förslag till mer genomgripande
förändringar. Dessa förslag går i stort sett ut på att hela synsättet
på biståndsprojekten och deras förvaltning skulle förändras och att
man i fortsättningen skulle se projekten som internationella institutioner,
belägna i mottagarlandet. I enlighet härmed skulle Sverige bidraga med
pengar och sakkunskap men icke ha direkt kontakt med detalj förvaltningen
av projekten. Den centrala punkten i projekten skulle bli en projektstyrelse
av i stort sett den typ som redan finns i några mottagarländer.
Sverige och mottagarlandet skulle vara representerade i denna styrelse,
som skulle ha att bestämma om projektet. Projektstyrelsen skulle fastställa
budget och bokslut, och projektet skulle följa de regler om vilka man
kommit överens i projektstyrelsen och alltså icke vara bundet av statliga
regler i någotdera landet.

Projektchefen skulle ha till uppgift att utarbeta ett detaljerat budgetförslag,
vilket skulle sändas till respektive hemmamyndigheter för att behandlas
i vanlig ordning. Projektstyrelsen skulle därefter få del av respektive
regeringars beslut i frågan och på grundval härav utarbeta en projektbudget
för verksamhetsåret. Det skulle sedan bli projektchefens uppgift att
bringa den sålunda fastlagda budgeten i verkställighet.

Konsekvenserna för projektets del skulle enligt detta förslag bli att all
detaljförvaltning sköttes på fältet. Även ansvaret i detaljfrågor skulle överföras
på projektchefen i stället för att som nu ligga på hemmamyndigheten.
Korrespondensen med SIDA skulle minskas och i stort sett gälla
endast större förändringar i den framtida verksamheten. Bokföringen skulle
helt skötas på fältet (i samarbete med centraladministrationen där), och
även siffergranskning skulle utföras i mottagarlandet, t. ex. av internationella
revisionsfirmor. Den detalj rapportering som nu går till hemmamyndigheten
skulle ersättas av t. ex. genomslag av månadsbokslut med kommentarer.

Hemmamyndigheten skulle enligt förslaget icke längre ägna sig åt detaljförvaltning
utan åt sakrevision och planering på längre sikt, vilket bl. a.
skulle innebära tätare besöksfrekvens vid projekten. Beslutanderätten
skulle fortfarande i stort sett ligga hos hemmamyndigheten, i och med
att man där hade att ta ställning till budgetförslaget. Besluten skulle emellertid
fattas ett år i förväg, och man skulle sedan icke ingripa i den verkställande
projektchefens handlande. Genom att man skulle komma ifrån
den korrespondens i småärenden som nu förekommer skulle den administrativa
kapaciteten vid hemmamyndigheten öka kraftigt, och man skulle få
mera tid över för planering och övervakning. Projekten skulle följas mera
översiktligt via rapportering och månadsbokslut.

Biståndsattachén skulle enligt detta förslag få en mera central roll. Som
medhjälpare till ambassadören eller i ambassadörens ställe skulle han vara
närvarande vid alla möten i projektstyrelserna. Det har förutsatts att han
skulle ha en relativt lång tjänstgöringstid i landet och därmed en överblick
och personkännedom som skulle komma alla projekten till gagn.
Biståndsattachén skulle enligt förslaget icke ingripa i den löpande verksamheten
vid projekten utan ägna sig åt principfrågor i styrelsen. Direktiven
till den svenske representanten i styrelsen skulle komma via utrikesdepartementet,
och biståndsattachén skulle alltså i styrelsen icke handla
på SIDA:s vägnar utan i sin egenskap av ambassadtjänsteman. Han skulle
emellertid främst ha till uppgift att vara sakkunnig i biståndsfrågor och
endast i sin funktion som internationell förhandlare ha ställning som
ambassadtjänsteman, vilket skulle innebära en liknande anknytning till
ambassaden som nu gäller för militärattachéer, jordbruksattachéer etc.

Expertrekrytering

Under budgetåret 1965/66 har 220 av biståndsmyndigheten rekryterade
personer tillträtt u-landsuppdrag, varav ca hälften inom det bilaterala biståndet.
Budgetåret dessförinnan var motsvarande antal 120, och budgetåret
1966/67 beräknas 290 personer komma att rekryteras. Antalet rekryterade
stiger alltså från år till år och beräknas uppgå till 500 år 1970. Trots
denna snabba expansion kommer Sveriges personella insatser i bistånds -

arbetet, jämfört med våra ekonomiska bidrag, att vara mindre än andra
berörda länders.

SIDA:s rekrytering av biståndspersonal avser uppdrag såväl för den
bilaterala biståndsverksamheten (i första hand experter och fredskårsarbetare)
som för de skilda multilaterala biståndsprogrammen (experter, biträdande
experter och tjänstemän vid de internationella organisationernas
sekretariat). Antalet för rekrytering anmälda multilaterala uppdrag uppgår
till 3 000 å 4 000 per år. Samtliga dessa ingår vid sidan av de bilaterala
vakanserna i en av SIDA sammanställd månadspublikation »Lediga u-landsuppdrag».
Av inkommande multilaterala uppdrag utväljes ett hundratal
per år för mer aktiv rekrytering enligt vissa prioriteringsprinciper.

De sålunda utvalda multilaterala uppdragen och alla bilaterala uppdrag
är föremål för aktiv rekrytering, vilken i stort tillgår på följande sätt.

1. Plan för rekryteringen upplägges.

2. Tillgängliga personregister genomgås, befattningen utlyses i »Lediga
u-landsuppdrag». Eventuellt sker annonsering.

3. Konsulter, institutioner och arbetsgrupper kontaktas.

4. Projektchefen eller motsvarande informeras.

5. Preliminär rangordning av kandidater, kontakt med projektadministrativa
byrån.

6. Urval av kandidater för fortsatta underhandlingar.

7. Intervjuer med de utvalda kandidaterna, oftast med medverkan av
fackmän.

Beträffande multilaterala uppdrag är rekryteringsarbetet i och med intervjuerna
avslutat, och kandidatförslag inlämnas till ifrågavarande multilaterala
organ.

8. Rapport till projektchefen med begäran om synpunkter på kandidaterna.

9. Beslut av byråchef om slutgiltig kandidat jämte en reserv. Beslut om
utbildningsåtgärder.

10. Mottagarlandets godkännande av kandidaten inhämtas.

11. Förhandlingar om anställnings- och lönevillkor.

12. Beslut om anställning (fattas av generaldirektören).

13. Rapport om anställning sändes från projektadministrativa byrån till
projektchefen och den svenska beskickningen i ifrågavarande land.

Vid urval av kandidater prövas dessas yrkesmässiga kompetens, deras
språkkunskaper och deras personliga lämplighet. Språkkunskaperna är för
det mesta tämligen lätta att kontrollera, och beträffande den yrkesmässiga
kompetensen anlitas ofta utomstående experter vid urvalet. Den personliga
lämpligheten är däremot mycket svårbedömbar, samtidigt som den oftast är
utslagsgivande för om experten skall lyckas i sitt arbete eller ej. Det är
också mycket svårt att exakt avgöra vilka arbetsförhållanden som väntar
experten, i vilken materiell och personlig miljö han kommer att arbeta.
Kandidaterna får icke före ev. anställning resa till projektet och projektchefen
reser ej heller hem för att biträda vid urvalet. Det förekommer
t. o. m. att även projektchefer anställes för en tvåårsperiod utan att ha haft

någon kontakt med sin framtida arbetsmiljö eller sina blivande medarbetare.

För att förbättra rekryteringens kvalitet skall enligt uppgift vid SIDA
ett system införas med regelbunden bedömning av nu anställda befattningshavares
arbetsresultat och anpassning. Dessutom skall rekryteringstjänstemännen
besöka de viktigare projekten för att med den direkta erfarenheten
som bakgrund bättre kunna bedöma blivande kandidater. Så
småningom hoppas man inom SIDA kunna få något mått på vilket resultat
man uppnår med olika rekryteringsmetoder, något som för närvarande
helt saknas.

Vid rekryteringen till fredskåren har i tidsbesparande syfte gruppurvalsmetoder
använts, vilket enligt uppgift givit positiva erfarenheter. I
samband med uttagningen av fredskårister hav också urvalsteknisk expertis
rådfrågats, något som avses skola användas även vid annan rekrytering.

Före avresan får utresande experter en allsidig instruktion (briefing).
Dessutom ges ofta någon form av utbildning, t. ex. kompletterande fackoch
språkutbildning. I möjligaste mån försöker man också få de anställdas
familjemedlemmar att deltaga i utbildningen, detta med hänsyn till att
icke blott expertens egen utan även hans familjs anpassning till det kommande
arbetet har stor betydelse för expertens effektivitet.

För fredskårsdeltagare anordnas särskilda kurser under ca 10 veckor.
I dessa kurser integreras språkutbildning, kompletterande fackutbildning,
länderkunskap, projektinformation och mera allmänt förberedande information.
Inom vissa yrkesgrupper, exempelvis yrkeslärare, utgör bristande
språkkunskaper det största hindret för anställning. För att råda bot på
detta ordnas individuell språkutbildning för preliminärt uttagna experter.

Utbildningen av experter har ofta varit bristfällig. För att förbättra kvaliteten
på utbildningen och samtidigt kunna genomföra den planerade ökningen
av antalet rekryterade experter förutser biståndsmyndigheten en
kraftig ökning av utbildningsverksamheten, innebärande att de sammanlagda
rekryterings- och utbildningskostnaderna per person skall fördubblas.

I jämförelse med i Sverige tillgänglig arbetskraft med kvalificerad utbildning
motsvarar ett biståndsprogram med 1 500 experter på fältet endast
en halv procent av den totala tillgången. Inom vissa förhållandevis små
yrkesområden med speciell betydelse inom biståndsarbetet kan dock avtappningen
bli större. I sådana fall kan frågan om en ökning av den svenska
utbildningskapaciteten bli aktuell, och en av u-ländernas behov motiverad
ökad intagning har också skett t. ex. vid Veterinärhögskolan.

Även inom utbildningsområden där vid varje särskild tidpunkt endast
någon procent av den sysselsatta arbetskraften är engagerad i u-landsarbete
kan en förstärkning av utbildningen behövas. Med hänsyn till att
u-landstjänstgöringen oftast omfattar maximum två år för varje enskild
yrkesutövare kommer kanske var fjärde eller var femte person att under

åtminstone en period av sitt liv vara sysselsatt i biståndsarbete. Det anses
därför behövligt att inom olika grenar av universitets- och annan fackutbildning
betydligt mer än för närvarande anknyta studierna till utvecklings-
och biståndsproblemen.

En förutsättning för att en välkvalificerad kandidat över huvud taget
skall överväga att åta sig ett u-landsuppdrag är ofta att frågan om återanpassning
i hemmakarriären är löst. Beträffande arbetskraften inom den
offentliga sektorn har flera av hithörande problem redan fått sin lösning
Bestämmelser har utfärdats och praxis utbildats i fråga om tjänstledighet
för u-landsuppdrag samt tillgodoräkning av tjänstgöringstiden för löneklassuppflyttning
och tjänsteårsberäkning för pension. I viss utsträckning
t. o. m. underlättas för de anställda att åta sig u-landsuppdrag.

Förutsättningen för en kvantitativt tillfredsställande rekrytering på det
multilaterala området torde vara, att biståndspersonal (delvis högt kvalificerad)
kan frigöras från den enskilda arbetsmarknadssektorn i helt annan
utsträckning än hittills. Budgetåret 1965/66 svarade den privata sektorn
för halva antalet experter till multilateral verksamhet och för en fjärdedel
av experterna till bilateral tjänst.

Karriäranpassningsproblemet inom den enskilda sektorn är långtifrån
löst. Även om det förekommer att den anställde beviljas tjänstledighet, är
dock det normala förhållandet att han tvingas lämna sin tjänst, eventuellt
med löfte om att bli återanställd vid hemkomsten. Denna praxis inverkar negativt
på rekryteringsmöjligheterna, kvantitativt och i någon mån kvalitativt.
Någon klar uppfattning om hur karriäranpassningsproblemet inom den
enskilda sektorn skall lösas har man varken inom biståndsmyndigheten eller
inom näringslivet.

För att öka rekryteringsunderlaget har biståndsmyndigheten vidtagit vissa
åtgärder. Avsikten är att en serie rundskrivelser med syfte att informera
om möjligheterna till biståndsuppdrag skall riktas till speciellt efterfrågade
personalkategorier. I vissa fall, såsom i fråga om landets provinsialläkare
och gynekologer, har sådana skrivelser redan utsänts. Förslag har också
framlagts om att SIDA skall kunna bekosta kompletterande fackutbildning
för av u-landsuppdrag intresserade och lämpade personer, även utan att
vederbörande bundit sig för sådan tjänstgöring efter avslutad utbildning. Ett
språkutbildningsprogram i stor skala har också igångsatts i samarbete med
samtliga de stora organisationerna inom det frivilliga bildningsarbetet.

För att ytterligare förbättra de statsanställdas möjligheter att åta sig
u-landsuppdrag har föreslagits ett arrangemang med dubblerade tjänster.
Avsikten med detta förslag är lika mycket att underlätta för arbetsgivarna
att frigöra personal som att garantera den enskilde individens trygghet i
arbetet. I syfte att öka rekryteringen från den enskilda sektorn har förberedande
kontakter tagits med representanter för företag och organisationer.

1 första hand gäller det frågan om återanpassning i hemmakarriären.

2—660719. Rev. berättelse ang. statsverket år 1966.1

Forskning

Under denna rubrik behandlas dels u-landsforskning i allmänhet, dels
speciellt evalueringsforskning, dels ock u-landsutbildning vid universitet
och högskolor.

I bihang till propositionen 1962: 100 har under rubriken »Det svenska biståndet
ur effektivitetssynvinkel» en redogörelse lämnats för behovet av
forskning. Därvid har anförts bl. a. följande.

Det har blivit alltmer uppenbart att den ekonomiska underutvecklingens
och den internationella biståndsgivningens problem inte kan lösas enbart
pragmatiskt och genom improvisationer. Forskningen på u-landsproblemens
område befinner sig emellertid ännu på ett preliminärt stadium. Vidare varierar
problemen så mycket från ett land till ett annat att det redan härigenom
är svårt att uppställa allmängiltiga teorier. Att härav dra slutsatsen att
man vid utvecklingsbiståndets utformning intet har att hämta i det vetande
som dock ackumulerats och den forskning som pågår på detta område, vore
emellertid förhastat. Vissa allmänt accepterade grundsatser finns f. ö. redan,
och de kommer med säkerhet så småningom att utbyggas så att de kan ge
allt bättre underlag för utvecklingsbiståndets utformning.

Det är inte möjligt för de personer och instanser som har att utforma den
svenska biståndspolitiken att själva fortlöpande följa den omfattande internationella
forskningen rörande u-landsproblemen. Här bör man emellertid
kunna ta universitetens och högskolornas tjänster i anspråk. Det till Stockholms
universitet knutna institutet för internationell ekonomi skulle t. ex.
kunna delvis inrikta sin verksamhet på uppgifter av omedelbart intresse
för den svenska biståndspolitiken. Speciellt vid en betydande utbyggnad av
vårt biståndsprogram är det lämpligt att få vissa därmed förknippade problem
så objektivt och grundligt belysta som möjligt.

Den på u-landsproblemen inriktade forskningen bör emellertid inte betraktas
enbart som ett hjälpmedel vid det svenska biståndets avvägning.
Sådan forskning är i sig själv en form av bistånd.

I anslutning härtill kan följande uttalande av riksdagen återges (SU
1964:53):

Enligt de av 1962 års riksdag fastställda allmänna riktlinjerna för det
svenska utvecklingsbiståndet bör man icke blott följa den på u-landsproblemen
inriktade internationella forskningen utan även få till stånd eller
stödja inhemsk forskning i hithörande frågor av intresse för den svenska
biståndspolitiken och dess utformning. Vidare må erinras om att ifrågavarande
problem internationellt sett inträngande belysts av 1963 års FN-konferens
för vetenskap och teknik till förmån för u-länder, som underströk
nödvändigheten av fortsatta ansträngningar inom forskning till fromma för
u-ländernas utveckling.

Såsom föredragande statsrådet framhållit måste Sverige anses ha vissa
förutsättningar att på forskningens område göra en insats inom utvecklingsarbetet.
En ökning av näringsresurserna och en begränsning av folkökningen
i u-länderna torde utgöra de båda viktigaste syften, som en forskning
på u-hjälpens område skulle tjäna. U-landsforskning torde få betrak -

tas som ett led i den totala svenska hjälpen till n-länderna och falla under
begreppet bilateralt tekniskt bistånd.

Utskottet anser med hänsyn till det anförda goda skäl tala för att låta
den av nämnden för internationellt bistånd bedrivna verksamheten inkludera
ett stöd även åt forskning av angiven typ. Stödet bör, såsom statsrådet
framhållit, kunna omfatta forskning förlagd såväl till u-länderna som till
Sverige. Detta förutsätter inledande av ett nära samarbete med de organ,
som generellt handlägga forskningsfrågor.

Nuvarande biståndsforskning. Inom fältverksamhetens ram bedrives
forskning främst vid nutritionsprojektet i Etiopien. Till nutritionsprojektet
är knuten eu arbetsgrupp för näringsforskning med sin huvudsakliga verksamhet
förlagd till Uppsala. I anslutning till familjeplaneringsprojektet i
Ceylon har utförts en studie för att utröna möjligheterna att värdera verksamheten,
och vid familjeplaneringscentralerna i Pakistan har också vissa
forskningsansatser gjorts.

I övrigt bedrives biståndsforskning i Sverige i ringa omfattning. Vid det
i det föregående nämnda institutet för internationell ekonomi i Stockholm
har arbetet inriktats på andra områden. Inom de vid universiteten representerade
disciplinerna har enskilda forskare i vissa fall valt forskningsuppgifter
i anknytning till biståndsverksamheten. I första hand gäller detta ämnena
etnografi, sociologi och internationell ekonomi. Någon samordning av
förekommande forskning har ej gjorts.

Utanför Sverige bedrives biståndsforskning i stor utsträckning. I Amerika
finns ett flertal institutioner som specialiserat sig på denna typ av forskning.
De förutvarande koloniala länderna har av naturliga skäl brett upplagda
program för biståndsforskning, och inom de internationella organisationerna
förekommer speciella forskningsavdelningar. I växande omfattning
bygger u-länderna själva upp forskningsinstitutioner och bibliotek, även
om den mesta dokumentationen fortfarande finns samlad i industriländerna.

Framtida biståndsforskning. I sina petita för budgetåret 1967/68 hävdar
SIDA den ståndpunkten, att stöd åt forskning bör ifrågakomma endast då
denna forskning »ingår som ett naturligt led i förberedande, effektivering eller
fullföljande av biståndsverksamhet i SIDA:s huvudmottagarländer». Förutom
den forskning som för närvarande bedrives på näringsförsörjningens
område föreslår biståndsmyndigheten ytterligare en insats inom detta område,
avseende mikrobiologi och bioteknik. Biståndsforskning inom familjeplaneringens
område tänkes skola bedrivas inom ramen för ett nyupprättat befolkningsinstitut.
Beträffande annan biståndsforskning föreligger icke några
förslag om åtgärder.

Evaluering

Evaluering, värdering, är ett ord som ofta förekommer i biståndssammanhang.
Det innefattar sakrevision, fortlöpande kontroll och forskning i an -

slutning till biståndsprojekt. Evaluering av ett biståndsprojekt eller biståndsprogram
bär till syfte att utröna, om biståndet är effektivt och om
man således når de mål som uppställts i fråga om spridnings- och utvecklingseffekt.
För att man med större visshet skall kunna säga något om resultaten
av biståndsprojekt måste en omfattande evalueringsverksamhet bedrivas.
Sådan verksamhet måste också ligga till grund för ett rationellt val
mellan olika biståndsformer och biståndsområden.

Riksdagen har vid upprepade tillfällen framhållit betydelsen av effektivitet
och resultatmätning i biståndsverksamheten. Som tidigare berörts hemställdes
år 1964 (SU 1964: 53), »att Kungl. Maj :t måtte låta verkställa utredning
rörande förstärkning av granskningsmöjligheterna och möjligheterna
till evaluering av biståndsverksamheten».

Någon sådan utredning har ännu ej kommit till stånd. I den svenska biståndsverksamheten
har, som nämnts, ett försök gjorts att evaluera familj
eplaneringsproj ektet på Ceylon, vilket kan sägas ha resulterat i en
»pilot study». Biståndsmyndigheten avser att i framtiden ägna evalueringsfrågan
större uppmärksamhet, bl. a. skall i sådant syfte en undersökning av
yrkesskolorna i Pakistan göras. Biståndsmyndighetens administrativa och
personella resurser är dock hårt ansträngda, och någon mer omfattande
aktivitet på detta område torde för närvarande icke kunna förväntas från
biståndsmyndighetens sida.

Krav på någon form av evaluering framfördes i FN så tidigt som år 1953,
och år 1965 gjordes tre förberedande studier. Som resultat av dessa studier
har beslut fattats om ytterligare och mer grundlig evalueringsverksamhet.

I England har vissa evalueringsstudier gjorts beträffande biståndsverksamhet
i Afrika, och i Frankrike pågår forskning angående metoder för
evaluering. De största insatserna i fråga om evalueringsforskning och evalueringsverksamhet
har gjorts i USA.

I sammanhanget kan nämnas ett amerikanskt initiativ. År 1962 tillsattes
eu »Inspector General of Foreign Assistance»; tjänsten dubblerades påföljande
år. De ifrågavarande inspektörerna, som har statssekreterares rang,
arbetar helt självständigt. De gör inspektionsresor och företar undersökningar
i de biståndsmottagande länderna. Deras verksamhet synes ha medfört
avsevärda besparingar. De har dessutom tagit initiativ till många administrativa
förbättringar och torde över huvud taget ha varit det officiella biståndsorganet
till stor hjälp.

U-lands utbildning

Med en ökad biståndsverksamhet följer ökad efterfrågan på kvalificerad
personal. Behovet av kunskaper och forskning i u-landsfrågor kan också
förväntas öka i takt med biståndsverksamheten.

I grundskolans undervisningsplaner förutsättes ökad internationell inrikt -

ning av undervisningen. Vid universitet och fackskolor är undervisningen
i stort sett nationellt orienterad, utom vad beträffar sådana ämnen som i sig
har internationell karaktär, t. ex. etnografi och geografi. Under senare år
har på vissa håll skapats alternativkurser med internationell inriktning
inom bl. a. ämnena statskunskap, sociologi och företagsekonomi. I Lund inrättades
år 1964 en professur i internationell ekonomi.

År 1965 föreslog biståndsmyndigheten i en skrivelse till Sveriges Förenade
Studentkårer, att studenterna skulle göra en utredning angående universitetsutbildningens
u-landsinriktning. Någon sådan utredning har emellertid
ännu ej gjorts. Av innehållet i skrivelsen må följande återgivas.

I strävandena att öka Sveriges deltagande i det internationella utvecklingssamarbetet
utgör .knappheten på personal med lämpliga utbildningskvalifikationer
ett av de svåraste hindren. Detta gäller oavsett om Sveriges
medverkan ges formen av växande bilaterala engagemang eller av ökade
bidrag till de multilaterala biståndsprogrammen. De rekryteringssvårigheter,
som redan nu gör sig märkbara, torde bli än mer framträdande allt
efter som våra personella insatser ökar; man räknar med att en flerdubbling
av dessa insatser kommer att bli aktuell redan under de närmaste fem
åren.

Enligt styrelsens uppfattning är rekryteringssvårigheterna blott delvis att
betrakta som ett utslag av den allmänna brist på kvalificerad arbetskraft
som råder på flera sysselsättningsområden. I väsentlig utsträckning synes
rekryteringssvårigheterna sammanhänga med kvalitativa aspekter av utbildningen
av de yrkesgrupper som främst efterfrågas inom biståndsarbetet,
t. ex. samhällsvetare, lärare och forskare i naturvetenskapliga ämnen, medicinare,
agronomer, civilingenjörer och arkitekter. Genomgående krävs utöver
fackliga meriter goda språkkunskaper i framför allt engelska och
franska.

Med hänsyn till vad ovan sagts synes det vara viktigt att den akademiska
utbildningen inom samtliga de nämnda områdena innehåller inslag som stimulerar
till intresse för u-ländernas problem och också utbildningsmässigt
förbereder för arbete i dessa länder. Detta har betydelse för biståndsverksamheten,
men även för svenskt näringsliv och svenska organisationer, som
i stigande grad har kontakter med u-länderna och deras förhållanden.

Med en kraftigt ökande biståndsverksamhet kommer behovet av kunskap
om u-länderna och deras problem att öka. Detta kunskapsbehov på alla nivåer
kräver, att någon form av undervisning kan ges och att kunskapsförmedlare
och lärare kan få någon form av u-landsutbildning.

För att ökad forskning och undervisning om u-ländernas förhållanden
skall kunna bedrivas, måste ekonomiska och institutionella möjligheter
härför skapas. I första hand tänkes detta ske genom alternativkurser inom
universitetsämnena och genom nya tjänster med internationell inriktning
i respektive ämnen. Förslag har också framförts om en koncentration av
undervisning och forskning speciellt inriktade på u-länder, t. ex. inom ett
nytt universitetsämne eller vid en fristående institution.

Multilateralt bistånd

Multilateralt tekniskt och finansiellt bistånd utgör ungefär hälften av det
svenska biståndet. T. o. m. budgetåret 1984/65 har ca 300 milj. kronor utbetalats
för sådana ändamål. De första medlen till multilateralt bistånd
(tekniskt) anvisades för budgetåret 1950/51. Medelsanvisningen har sedan
dess undergått en ständig stegring. För budgetåret 1966/67 har anslagits

154,6 milj. kronor till multilateralt bistånd.

Enligt den förut berörda propositionen 1962: 100 med riktlinjer för den
svenska biståndsverksamheten skall det tekniska biståndet prioriteras före
det finansiella och det multilaterala biståndet före det bilaterala. Samtidigt
bär dock framhållits att det tekniska biståndets ökning begränsas av bristen
på personella resurser. Riksdagen har också uttalat (SU 1962: 135), att ett
ensidigt ställningstagande till förmån för multilateral eller bilateral biståndsgivning
ej kan göras.

Multilateralt tekniskt bistånd

Under budgetåren 1950/51—1964/65 bar Sverige till multilateralt tekniskt
bistånd utbetalat ca 200 milj. kr. I propositionen 1966: 1 är anslagsäskandena
för nämnda ändamål upptagna under följande rubriker, nämligen
Förenta Nationernas utvecklingsprogram (UNDP), Förenta Nationernas
barnfond (UNICEF) och Övrigt multilateralt tekniskt bistånd. Anslag under
rubriken Humanitärt bistånd till flyktingar m. fl. räknas bär också
till multilateralt tekniskt bistånd.

i. Förenta Nationernas utvecklingsprogram (UNDP)

I propositionen 1966: 1 anföres härom bl. a. följande.

I november 1965 fattade FN:s generalförsamling beslut om den sedan
några år förberedda och även av Sverige aktivt förordade sammanslagningen
av FN:s båda särskilda tekniska biståndsprogram, EPTA och Särskilda
Fonden. Det nya programmet blir liksom dess båda föregångare helt beroende
av frivilligbidrag från medlemsländerna.

Sammanslagningen av EPTA och Särskilda fonden från 1 januari 1966
till FN :s utvecklingsprogram (United Nations Development Programme,
UNDP) bar betingats av en önskan att uppnå administrativ förenkling av
FN :s biståndsarbete för att därigenom vinna ökad slagkraft och effektivitet.
Ett syfte bar också varit att genom den väntade effektiviseringen attrahera
större bidrag till den multilaterala biståndsverksamheten från allt
fler länder.

Den tidigare målsättningen för EPTA- och Särskilda fond-programmens
årliga resurser har varit 50 resp. 100 milj. dollar. Under verksamhetsåret
1965 överträffades målet något för EPTA:s vidkommande, under det att
Särskilda fonden låg ett stycke under 100 milj. dollar. Tack vare vissa kontantreserver
inom Särskilda fonden kunde dock under år 1965 ett program
på ca 175 milj. dollar godkännas. Med Sverige som medförslagsställare har
generalförsamlingen numera beslutat uppmana medlemsstaterna att öka
sina bidrag till det sammanslagna UNDP så att dess årliga finansiella resurser
i en nära framtid uppnår 200 milj. dollar.

Till EPTA har Sverige under innevarande budgetår bidragit med 2,5 milj.
dollar eller 13 milj. kr. Sverige har därmed legat på femte plats (efter USA,
Storbritannien, Tyskland och Danmark) bland bidragsgivarna och svarat
för ca 4,6 procent av EPTA:s totala bidragssumma för verksamhetsåret

1965. Till FN:s Särskilda fond har Sverige för verksamhetsåret 1965 bidragit
med 9 milj. dollar eller ca 46,8 milj. kr. Sverige har därmed i likhet
med närmast föregående år legat på andra plats (efter USA) bland fondens
bidragsgivare och svarat för närmare 10 procent av bidragssumman.

2. Förenta Nationernas barnfond (UNICEF)

I propositionen 1966: 1 anför föredraganden bl. a. följande.

UNICEF-arbetets tyngdpunkt ligger på förebyggande mödra- och barnavård,
bekämpande av sjukdomar och epidemier, bespisnings- och näringsforskningsprojekt,
upplysning och utbildning, inriktad på barnens välfärd.
UNICEF :s rådgivande roll gentemot u-länderna för att barnens speciella behov
skall bli rätt beaktade i dessa länders utvecklingsplanering avspeglar
sig inte genom höga kostnadstal i fondens budget, men är otvivelaktigt också
av allra största betydelse.

Mot bakgrund av dessa väl dokumenterade biståndsbehov förordar jag
att det svenska bidraget till UNICEF höjs med 50 procent till 7,8 milj. kr.,
motsvarande 1,5 milj. dollar. Inom den förordade höjningen bör kunna inrymmas
en UNICEF-aktivitet även på familjeplaneringens område.

3. Övrigt multilateralt tekniskt bistånd

I propositionen 1966: 1 anföres härom bl. a. följande.

Det s. k. afrikanska kvinnoutbildningsprogrammet, som bekostas av Sverige
men enligt avtal genomförs av UNESCO, FAO och ILO, har tidigare
spelat en dominerande roll under förevarande anslagsrubrik. Ansvaret på
svensk sida för övervakning m. m. av att programmet verkställs har emellertid
med verkan från detta budgetårs ingång överförts på SIDA och medel
för att fullfölja och eventuellt bygga ut programmet har begärts som en
del av medelsbehovet för SIDA:s fältverksamhet...

Anslaget under denna rubrik kan följaktligen reduceras men bör ändå
bibehållas vid en nivå som gör det möjligt att med kort varsel tillmötesgå
angelägna vädjanden från FN:s och dess specialorgans sida om extraordinära
bidrag, exempelvis som följd av politiska rekommendationer i FN.

4. Humanitärt bistånd till flyktingar m. fl.

I propositionen 1966: 1 anföres härom bl. a. följande.

Av innevarande budgetårs anslag Humanitärt bistånd — 7,5 milj. kr. —-har 3 milj. kr. avskilts för att administreras av SIDA för katastrofhjälp och
för bistånd genom enskilda hjälporganisationer. För dessa båda ändamål
begär SIDA för nästa budgetår medel inom ramen för sin fältverksamhet.
Återstående 4,5 milj. kr. disponeras av utrikesdepartementet för flyktinghjälp
och övrigt humanitärt bistånd. Av sistnämnda andel utgår flyktinghjälpen
dels i form av bidrag till FN:s flyktingkommissariat (UNHCR) och
FN:s hjälporgan för Palestina-flyktingarna (UNRWA), dels i form av det
särskilda program för studiestöd till afrikansk flyktingungdom som inleddes
av Sverige under budgetåret 1964/65.

Resultat av multilaterala projekt

Inom de FN-organ som handhar multilateralt tekniskt bistånd verkställes
en viss kontroll av pågående och avslutade projekt. Vid upprepade tillfällen
har dock önskemål framställts om mer omfattande och fristående
värdering (evaluering) av projekt. Som följd av resolutioner fattade i
ECOSOC har sådan evaluering gjorts beträffande UNDP-projekt i Tunisien,
Thailand och Chile.

Syftet med dessa evalueringsförsök var att utröna den totala effekten av
FN-organisationernas biståndsprogram. Evalueringsgrupper, bestående av
några få kvalificerade experter, vistades upp till två månader i respektive
länder under år 1965. Varje grupp utarbetade sin rapport i nära samarbete
med berörda regeringar, vilka också fick godkänna rapporterna i sitt slutliga
skick. Rapporterna sändes också ut till de olika FN-organen för kommentarer
innan den slutliga versionen fastställdes.

I rapporterna betonades bl. a. betydelsen av FN:s »resident representatives»
i mottagarländerna. Vidare underströks behovet av fortsatt evaluering
både i fråga om i projekten »inbyggd» evaluering och i fråga om fristående,
mer långvariga och metodologiskt mer utvecklade evalueringsansträngningar.

I ett tal hållet vid ett möte med UNDP:s styrelse den 13 juli 1966 har
chefen för SIDA kommenterat de nämnda evalueringsrapporterna. Han
har därvid bl. a. framhållit att rapporterna icke innehåller några sensationella
avslöjanden men att man genom dem fått en fastare grund för påståenden
om biståndsverksamheten i de undersökta länderna. Vidare har
understrukits vikten av att evaluering göres av personer utanför biståndsadministrationen
ävensom betydelsen av att evalueringsansträngningarna
fortsättes.

Multilateralt finansiellt bistånd

Under budgetåren 1960/61—1964/65 har Sverige till multilateralt finansiellt
bistånd utbetalat ca 50 milj. kronor. Mer än dubbla detta belopp bär
emellertid anvisats för ändamålet. Till multilateralt finansiellt bistånd räknas
de svenska bidragen till Internationella utvecklingsfonden (IDA) samt
till Internationella livsmedelsprogrammet (WFP).

1. Bidrag till Internationella utvecklingsfonden (IDA)

I prop. 1966: 1 anför föredraganden bl. a. följande.

När det gäller det multilaterala finansiella biståndet — liksom det multilaterala
tekniska biståndet — intar Sverige traditionellt en framskjuten
plats bland de bidragsgivande staterna. Denna position bör ytterligare befästas.
Vår relativt kraftiga satsning på det multilaterala biståndet är sakligt
motiverad och har även rönt betydande uppskattning i internationella
sammanhang liksom allmän anslutning inom landet.

Angelägenheten och effektiviteten av Internationella utvecklingsfondens

(IDA) verksamhet är omvittnade. Jag förordar därför inte bara att IDA
lämnas ännu ett extrabidrag utan också att detta höjs till 5 milj. dollar från
3 milj. dollar innevarande budgetår. Vårt ordinarie IDA-bidrag uppgår för
nästa budgetår liksom för innevarande likaledes till 5 milj. dollar. Sammanlagt
skulle alltså IDA under budgetåret 1966/67 tillföras 10 milj. dollar
från Sverige. Det totala medelsbehovet för bidrag till IDA bör därmed beräknas
till 51 733 000.

2. Bidrag till Internationella livsmedelsprogrammet

I prop. 1966: 1 anför föredraganden bl. a. följande.

Det av Förenta Nationerna och dess Livsmedels- och jordbruksorganisation
(FAO) gemensamt administrerade Internationella livsmedelsprogrammet,
World Food Program (WFP), har vid utgången av år 1965 fullbordat
en treårig försöksverksamhet. Erfarenheterna har varit goda. De båda
organisationerna har därför nyligen beslutat utvidga programmet på mera
permanent basis. Som mål för medlemsländernas sammanlagda bidrag
under den närmaste treårsperioden har fastställts ett belopp av 275 milj.
dollar. Sverige har biträtt beslutet. Det svenska bidraget till WFP under
perioden 1963—1965 har uppgått till sammanlagt 2 milj. dollar eller ca
10,4 milj. kr. Jag förordar att Sveriges bidrag för perioden 1966—1968 höjs
till 6 milj. dollar, vilket innebär att Sveriges andel av programmet ökar
något.

Bilateralt bistånd, principer

T. o. m. budgetåret 1984/65 har ca 300 milj. kr. utbetalats för bilateralt
bistånd (ej inräknat handelspolitiskt och kommersiellt bistånd, från vilket
bortses i den följande framställningen). Vid utgången av nämnda budgetår
fanns på respektive anslag betydande reservationer. Medelsanvisningen för
bilateralt bistånd ökar varje år, och för budgetåret 1966/67 har anvisats

182,7 milj. kr. för detta ändamål.

I prop. 1962: 100 uttalas bl. a. följande:

Det företräde som Sverige bör ge den multilaterala biståndsgivningen
hindrar inte att det bilaterala biståndet också bör spela en väsentlig roll.
Vissa biståndsuppgifter får inte tillräckligt utrymme i de multilaterala
biståndsprogrammen. Detta gäller bl. a. familjeplaneringen. I en del fall
kan den bilaterala biståndsformen vara den lämpligaste på grund av de
mera direkta kontakter som den innebär. Den kan bidraga till en för givarlandet
värdefull konkretisering av biståndsarbetet och stimulera till de
personella insatser som främst det tekniska biståndet kräver. Slutligen
nödvändiggöres en bilateral biståndsgivning av den omständigheten, att
flertalet givarländer lämnar den övervägande delen av sitt bistånd i denna
form. Vid en kraftig ökning av det totala svenska biståndet kommer en
betydande del härav att få lämnas bilateralt, om inte Sverige skall komma
att intaga en alltför framträdande ställning i de multilaterala biståndsprogrammen.

Vid bilateral biståndsgivning måste det enskilda givarlandet självt taga
ställning till frågan om biståndets fördelning mellan olika länder, även
om det därvid kan och bör draga fördel av de råd och informationer
som internationella organisationer kan lämna. Detta förutsätter ingående

2f—660719. Rev. berättelse ang. statsverket år 1966.1

överväganden i de konkreta fallen. Vissa principer för det svenska bilaterala
biståndets länderfördelning följer av de tidigare uppställda målen. En
allmän regel bör vara att bistånd i första hand ges till u-länder som förmår
effektivt tillgodogöra sig det. Det är framför allt i den tekniska och finansiella
biståndsgivningen som avgörande betydelse måste tillmätas den
sannolika utvecklingseffekten. Vid det humanitära biståndets fördelning
är det rimligt att större hänsyn tages till de akuta behovens storlek.

Som tidigare berörts har i proposition 1962: 100 uppdragits de allmänna
riktlinjerna för u-hjälpen. Det ankommer emellertid främst på biståndsmyndigheten
att utarbeta mer detaljerade riktlinjer för hjälpen och att
praktiskt genomföra dessa. I enlighet härmed har chefen för SIDA uppställt
följande tolv tillämpnings punkter (U-aktuellt 1965: 59).

1. Svensk u-hjälp är en mellanstatlig angelägenhet. Vi bedriver inte biståndsverksamhet
i strid mot önskemålen hos ett mottagarlands regering.
Detta innebär att det krävs en officiell framställning från mottagarlandet
till oss, likaväl som FN-organen kräver sådana framställningar i sitt biståndsarbete.
Men det innebär inte att vi helt lämnar initiativet i biståndssamarbetet
till mottagarlandet. Initiativet måste i stor utsträckning ligga hos
oss. Vi måste med grundlig kännedom om våra resurser och om mottagarlandets
behov planera de insatser vi skall göra. Den officiella framställningen
får vanligen komma som den formella bekräftelsen på utvecklingslandets
önskan om bistånd.

2. Biståndsinsatsen skall prioriteras av mottagarlandets myndigheter.
Normalt skall den stå i klart samband med uppgifter som finns angivna
i landets aktuella, av regeringen godkända utvecklingsplan. Dessa förutsättningar
kan inte alltid uppställas formellt då det gäller stöd till exempelvis
missionens skolor eller hälsovårdsinsatser. Reglerna har inte heller strikt
upprätthållits ifråga om familjeplaneringsarbetet. Men vi måste även i sådana
fall veta, att verksamheten åtnjuter myndigheternas stöd.

3. Projektet skall ingå i ett genomtänkt system av åtgärder — eller
självt utgöra ett sådant, integrerat utvecklingsprojekt. Man bygger inte ett
universitet om det inte finns skolor som examinerar studenter. Man bör
inte skärmbildsundersöka en befolkning om man inte redan har eller samtidigt
bygger upp en tuberkulosvård. Anläggningen av ett bevattningssystem
kräver ofta jordbruksinsatser som komplement, och om man vill utbilda
småföretagare bör man se till att det finns ett kredit sys lem för etablering
av småföretag. Projektet får inte hänga i luften, och detta måste visas av
förslagsställaren.

4. Projektets kostnader skall beräknas från tre olika utgångspunkter.

a) Vilken är kostnaden i pengar år för år under hela den beräknade löptiden
för personal, byggnader och utrustning — och vilken ekonomisk
motprestation är landets regering beredd att göra?

b) Vilken är kostnaden i personal för själva projektet, vilka förutsättningar
finns att rekrytera denna personal för hela den beräknade tiden —
och vilka s. k. counterparts kan mottagarlandet erbjuda eller hur skall
sådana inhemska medarbetare utbildas för att successivt överta verksamheten? c)

Vilken administrativ personinsats hemma och ute är erforderlig för
projektets planering och genomförande?

5. Varje uppslag till en biståndsinsats skall underkastas frågan, huruvidade
inte multilaterala organ är aktiva på området, varför de eventuellt
inte är det, och om de i så fall inte borde vara det. Sverige är en av de
allra största finansiärerna av FN:s biståndsprogram. Inom de tekniska biståndsprogrammen
är vi i år jämte England den näst största bidragsgivaren.
Vi bör och kan med goda skäl hänvisa de flesta förslag till de multilaterala
organens prövning innan vi överhuvud själva tar upp dem till
granskning. — På familjeplaneringens område har Sverige hitintills varit
den enda stat som bedrivit aktiv verksamhet. FN-organen har varit förhindrade.
Av detta skäl har Sverige haft särskild anledning att ställa sig
positivt till framställningar om bilaterala insatser på detta område. Sedan
FN-organen genom en rad beslut under 1965 fått möjligheter att arbeta
med familjeplanering bör FN utnyttjas — och uppmuntras — så långt det
är möjligt.

6. I fall där en insats inte helt kan förverkligas på multilateral väg bör
det prövas, om ett samarbete kan etableras mellan Sverige och vederbörande
FN-organ. Genom att anknyta till FN-organens utvecklingsprogram och
förvaltningsapparat, centralt och i u-länderna, kan en större svensk biståndsvolym
komma till stånd än genom att enbart lita till svenska personella
resurser. Som aktuella exempel kan nämnas, att parallellfinansieringsföretag
med Världsbanksgruppen troligen kan medföra snabbare och
större investering av svenska medel än om vi skulle följa rent bilaterala
vägar. Svenska insatser i de regionala utvecklingsbankerna väntas leda till
medverkan i bl. a. industrialiseringsverksamhet inom en nära framtid.

7. Koncentrationsprincipen leder till kravet att begränsa den bilaterala
verksamheten till ett fåtal ämnesområden. För det tekniska biståndets del
har de bilaterala insatserna hittills i största utsträckning avsett yrkes- och
lärarutbildning, hälsovård med familjeplanering samt livsmedelsförsörjning.
Det bilaterala finansiella biståndet har kommit att avse huvdsakligen
pappersgåvor samt investeringar i bevattnings- och spannmålslagringsanläggningar
samt vattenkraftföretag. Projekt utanför dessas områden får
det tillsvidare anses osannolikt, att biståndsmyndigheten tar upp till prövning.
Inom kurs- och stipendiatverksamheten förekommer verksamhet på
vissa andra ämnesområden. Initiativet ligger härvid hos SIDA. Bilateralt
s. k. anslutningsbistånd till multilaterala projekt (»multi-bi projekt»)
kan tänkas utanför de prioriterande ämnesområdena men bör i regel initieras
av FN-organen eller av SIDA.

8. Koncentrationskraven medför att endast ett mindre antal länder tills
vidare anses böra ifrågakomma för svenskt bilateralt bistånd. Kretsen av
länder är bestämd helt av historiska betingelser. Hur de har »kommit att
bli» mottagarländer för svenskt bilateralt bistånd skall här inte beröras.
Urvalet har inte skett i en samlad bedömning av politisk natur. Länderna
har inte valts på kommersiella grunder. — Ehuru länder utanför denna
krets kan komma ifråga för vissa smärre insatser inom den kvalificerade
stipendiat- eller kursverksamhetens ram, får förslagsställaren avseende
dessa länder i regel hänvisas till de multilaterala organen. Detsamma gäller
ifråga om s. k. anslutningsbistånd till multilaterala projekt, som undantagsvis
kan förekomma utanför den nuvarande kretsen av mottagarländer:
exempel härpå är verksamhet av den typ flyktingsorganisationen UNRWA
bedriver.

9. Bilaterala biståndsinsatser skall förutsätta ett behov som inte kan
bedömas bli tillgodosett på annat sätt. Detta innebär att landet är i verk -

ligt finansiellt behov av den insats som begäres och inte kan skaffa behövlig
expertis på egen hand. Småinsatser kan ofta om de är verkligt angelägna,
bekostas av landet självt. Om framställningar göres i småsaker kan
detta vara en indikation att saken har låg prioritering hos mottagarlandet.

10. Strävan att successivt nå en-procentmålet med effektiva biståndsinsatser
förutsätter, att större, samordnade biståndsprojekt favoriseras.
En genomgång av ett lands utvecklingsplan och av världsbanksgruppens
länderstudier möjliggör en säkrare bedömning av både behov och möjligheter
ifråga om större insatser än försök till prövning av propåer om små
och spridda projekt.

11. För att tillgodose angelägna ändamål med mindre insats av SIDA:s
planeringskapacitet och administrativa resurser skall inte endast FNorganens
utan i viss utsträckning även frivilliga svenska och internationella
organisationers arbete stödjas finansiellt inom ramen för den svenska biståndsverksamheten.
Även sådant stöd koncentreras i huvudsak till de länder
och ämnesområden där statlig verksamhet redan etablerats. Bidrag
förutsätter förtroende för organisationens kapacitet och möjligheter till
kontroll av verksamheten. Framställningar måste bedömas från dessa utgångspunkter.

12. En god planering möjliggör i sinom tid en utvidgning av biståndsinsatserna
till nya områden. Vid biståndsmyndighetens prövning av förslag
måste dock nya sådana bedömas även med hänsynstagande till om de —•
genom att kräva planering, prövning och förvaltning — försenar en utveckling
av den totala svenska biståndsinsatsen i den takt som eftersträvas.

Bilateralt tekniskt bistånd

Med bilaterala insatser menas sådana insatser som efter svenskt initiativ
inriktats på vissa länder och kontrolleras fortlöpande från svensk sida.
Alla biståndsändamål — vare sig av teknisk, humanitär eller finansiell
natur — som uppfyller detta kriterium administreras av SIDA.

Av de av SIDA äskade medlen går ca 10 procent till förvaltningskostnader,
10 procent till stipendiat- och kursverksamhet och 80 procent till
fältverksamhet. Beträffande administrationskostnaderna bör hållas i minnet,
att SIDA administrerar bilateralt finansiellt bistånd men däremot ej
äskar medel härför.

Fältverksamheten är för närvarande koncentrerad till sex »inre länder»,
s. k. prioritetsländer, och till nio »yttre länder». I prioritetsländerna (Tunisien,
Etiopien, Kenya, Tanzania, Indien och Pakistan) har svensk biståndsverksamhet
av mera betydande omfattning redan etablerats. Endast i dessa
länder avses nya bilaterala projekt eller utvidgning av tidigare igångsatta
komma i fråga. I de »yttre länderna» pågår mindre biståndsinsatser, vilka
skall fullföljas men icke utökas. Undantag från länderkoncentrationen göres
främst beträffande familjeplanering och katastrofhjälp.

Förutom länderkoncentrationen finnes en ämneskoncentration. Det tekniska
bilaterala biståndet skall sålunda i huvudsak begränsas till lärar- och
yrkesutbildning, livsmedelsförsörjning och hälsovård inklusive familjeplanering.
På senare tid har prioriteringen av familjeplanering betonats, och

bland nya aktiviteter som biståndsmyndigheten avser att stödja kan nämnas
industrialisering, förvaltning och exportundervisning.

I det följande kommer en redogörelse att lämnas för den bilaterala tekniska
biståndsverksamheten efter ämnesområden. Verksamheten i prioritetsländerna
Etiopien, Tunisien, Kenya, Tanzania, Indien och Pakistan
kommer därvid att endast översiktligt omnämnas, eftersom insatserna i dessa
länder kommer att mera ingående beröras i särskilda länderframställningar.

Lärar- och yrkesutbildning

1. Yrkesskolor

Sverige har sedan länge ansetts ha mycket goda förutsättningar att ge
bistånd på den praktiska yrkesutbildningens område. I prop. 1966: 1 uttalar
föredraganden i frågan om ämneskoncentrationen bl. a. följande:
»Därvid skulle då familjeplaneringen och den praktiska yrkesundervisningen,
där Sverige har erkänt effektiva metoder att lära ut, ges en superprioritering».

I prioritetslandet Pakistan finns tre yrkesskolor med undervisning i ämnen
som snickeri, elektroteknik, mekanik och konfektionssömnad. I Indien
arbetar ett papperstekniskt institut och i Etiopien drivs sedan lång tid tillbaka
ett byggnadstekniskt institut. I Tunisien ingår en fiskeskola i det integrerade
projektet där, och i det nordiska projektet i Tanzania ingår en jordbruksskola.

Yrkesskola i Libanon

Yrkesskolan i Siblin tillkom genom ett avtal år 1962 mellan NIB och
UNRWA. Verksamheten började hösten 1963 och består huvudsakligen i utbildning
av flyktingar till folkskollärare, förmän, hantverksinstruktörer och
teletekniker. Avtalet har förlängts till och med budgetåret 1965/66. SIDA
förutsätter en fortsättning av samverkan med UNRWA. Bland annat avser
man undersöka möjligheterna att få till stånd viss kvinnoutbildning i anslutning
till Siblin-verksamheten. För närvarande finns ca 280 elever vid skolan
i 1- och 2-åriga kurser.

Resultat. Enligt rapport från UNRWA i mars 1965 hade dittills 50 elever
utexaminerats. Av dessa hade 22 erhållit ai’bete i avsedda u-länder inom
omkring ett halvår efter avslutad utbildning.

Yrkesskola i Liberia

Yrkesskolan i Nimba, Liberia, tillkom genom länderavtal år 1962. Skolan
utbildar yrkesarbetare och förmän vid linjer för bilreparatörer, elektriker,
mekaniker och inredningssnickare. Utbildningen är fyraårig och bygger på
minst sex års folkskola. Avsikten är att större delen av de utexaminerade skall
få anställning inom Lamco (The Liberian American-Swedish Minerals Gom -

pany) som har sin gruva i skolans omedelbara aår het. Strävandena inom
Lamco syftar nämligen till att efter hand ersätta utländsk arbetskraft med
inhemsk, varför behovet av utbildad liberiansk arbetskraft är stort. Valet
av utbildningslinjer bär därför gjorts i samråd med Lamco. Undervisningen
är såväl teoretisk som praktisk. Eleverna beredes också möjlighet till
praktik, huvudsakligen vid Lamco. För budgetåret 1966/67 har anvisats 1,1
milj. kr.

Resultat. Skolan startade sin verksamhet i juni 1964 med 64 elever. Vårterminen
1966 hade 82 elever deltagit i undervisningen.

Lärarutbildning

I Kenya är ett projekt under uppbyggnad avseende utbildning av gymnasielärare
i naturvetenskapliga ämnen. En redogörelse för detta projekt återfinnes
i den särskilda länderframställningen avseende biståndsverksamheten
i Kenya.

Kvinnoutbildning

Ett antal projekt som finansieras av Sverige administreras helt eller delvis
genom FN :s fackorgan, s. k. multi-bi-projekt. Förutom kvinnoutbildningen
i Afrika är yrkesskolan i Siblin, Libanon, ett sådant projekt. I Kenya har
ILO ett projekt avseende kontorsutbildning av kvinnor, vartill bidrag av
svenska statsmedel utgår. I Tanzania administrerar UNESCO ett flickläroverk
och FAO ett institut för lanthushållsutbildning.

Lärarinneseminarium i Sierra Leone

Enligt avtal med UNESCO skall svenskt bistånd lämnas till ett totalt belopp
av 7,6 milj. kr. för upprättande av ett lärarinneseminarium i Sierra
Leone.

Första etappen av projektet omfattar studier för 60 blivande lärarinnor
och beräknas vara genomförd hösten 1965. Undervisning skall meddelas i
spädbarnsvård, hushåll, hantverk, etc. För budgetåret 1966/67 har anvisats

1,3 milj. kr.

Resultat. Byggnadsarbetena vid skolan har fördröjts. Enligt senaste årsrapporten
från UNESCO skulle provisorisk undervisning börja i januari 1966
för 20 elever.

Yrkesutbildning för flickor i Sierra Leone

Enligt avtal med ILO skall svenskt bistånd lämnas till ett totalt belopp
av 1,6 milj. kr. för yrkesutbildning av flickor i Sierra Leone. Vid skolan
skall för närvarande finnas ca 200 elever. För budgetåret 1966/67 har för
detta ändamål anvisats 216 000 kr.

Resultat. Rapporter över verksamheten upprättas av ILO och sändes till
den svenska biståndsmyndigheten. Förefintliga rapporter innehåller icke
några exaktare uppgifter.

Kvinnoutbildning i Ghana

Enligt avtal med UNESCO sivall svenskt bistånd lämnas till ett beräknat
totalt belopp av drygt 1,4 milj. kr. till kvinnoutbildningen i Ghana. För
närvarande utgår inom ramen för projektet stipendier till omkring 35 flickor.
Vidare lämnas stöd till lärartjänsterna samt till undervisningsmaterial
för högre skolor. För budgetåret 1966/67 har anvisats 876 000 kr.

Resultat. UNESCO upprättar årligen rapporter över verksamheten, vilka
sändes till SIDA. Senaste årsrapporten innehåller icke några närmare uppgifter
om resultatet av verksamheten.

Hälsovård

I prioritetslandet Etiopien finnes de äldsta och största hälsovårdsproj ekten,
innefattande barnsjukhus, medicinsk fakultet, hälsocentraler och näringsforskning.
I det integrerade projektet i Tunisien ingår en mödra- och
barnavårdscentral.

Skandinaviska undervisningssjukhuset i Korea

År 1956 beslutade Danmark, Norge och Sverige att vid ett tidigare militärsjukhus,
som under och efter koreakriget fått stöd av de skandinaviska
länderna, inrätta ett medicinskt centrum för Sydkorea. Under den följande
femårsperioden färdigställdes sjukhuset, som kom att omfatta 17 vårdavdelningar.
Sjukhusets viktigaste uppgift är icke direkt vård utan utbildning
av hälsovårdspersonal. Under åren 1963—1968 skall den skandinaviska insatsen
successivt avvecklas och förvaltningen övertagas av de koreanska
myndigheterna. För budgetåret 1966/67 har anvisats 2,2 milj. kr.

Resultat. Under år 1965 intogs 7 521 patienter på sjukhuset, och vid poliklinikerna
registrerades 14 093 nybesök. Sammanlagt har vid sjukhuset utexaminerats
129 sjuksköterskor, av vilka 24 är verksamma utanför Korea.
Ca 380 koreanska läkare har genomgått kortare utbildning vid sjukhuset,
och av dessa är ett 30-tal anställda utanför landet.

Hälsovårdsinsats i Gaza-området

Enligt avtal i juni 1963 har bidrag utgått (hittills ca 2 milj. kr.) för diverse
insatser från FN :s organisation för palestinaflyktingar (UNRWA) avseende
hälsovård och kvinnoutbildning i Gaza-området. En svensk hushållslärarinna
är verksam vid projektet sedan september 1964. Tjänstgöringen
omfattar övervakning och träning av 32 UNRWA-utbildade lärarinnor, som
undervisar i 16 flickskolor. En del av det svenska bidraget är avsett för
uppförande och drift av en mödra- och barnavårdscentral, vid vilken viss
familjeplanering skall äga rum.

Resultat. Hälsovårdscentralen är färdigbyggd. Beträffande övriga projekt
synes inga uppgifter finnas tillgängliga.

Familjeplanering

Världens befolkning kommer med nuvarande ökningstakt att fram till år
2000 ungefär fördubblas och vid denna tidpunkt uppgå till 6 miljarder. Den
nuvarande befolkningsökningen är netto ca 65 milj. individer per år. I större
delen av den underutvecklade världen fortsätter barnalstringen att tillta i
snabbare takt än livsmedelsproduktionen.

Frågan om barnbegränsning och familjeplanering har av olika skäl hållits
tillbaka, både i u-länderna och inom de internationella organisationerna.
Sedan början på 1950-talet har dock familjeplaneringstanken drivits hårt
från privat håll, bl. a. från IPPF, Ford Foundation och Population Council
i New York. Sverige kan sägas ha varit förhållandevis mycket aktivt på detta
område.

Under 1960-talet har motståndet mot familjeplanering börjat avta. År 1965
tillstyrkte FN för första gången en framställning om tekniskt bistånd på
familjeplaneringens område. De i detta sammanhang viktigaste FN-organen,
UNICEF och WHO, har deklarerat en positiv inställning, även om direkt
fältverksamhet ännu icke utövas av dessa organ. Vad beträffar USA:s inställning
kan noteras att offentliga medel nu får användas för familj eplaneringsprogram,
dock icke för inköp av preventivmedel.

De u-länder som kommit längst på familjeplaneringens område är Taiwan
och Korea. I Taiwan har en kvinna av tolv i fruktsam ålder fått livmodersinlägg.
I Korea är 2 200 personer heltidsanställda för att genomföra familjeplaneringsprogrammet.
Population Council ger hjälp med personal och
pengar, och man följer också noggrant programmens verkningar med olika
resultatmätningsmetoder. Indien har börjat med familjeplanering, och Pakistan
har igångsatt ett utomordentligt ambitiöst familj eplaneringsprogram.
I en rad andra länder har aktioner inletts för att mildra befolkningstillväxten.

De svenska fältinsatserna inskränker sig hittills till ett fåtal länder, främst
Pakistan, Ceylon och Tunisien. Den koncentration som gäller för det bilaterala
svenska biståndet i allmänhet upprätthålles emellertid icke beträffande
familjeplanering. På senare tid har SIDA fått ta emot en rad framställningar
om bistånd på familj eplaneringsområdet, bl. a. från Korea, Indien, Malaysia,
Egypten, Turkiet, Mauritius och Marocko. Utvidgade svenska insatser
kan därför väntas.

Den svenska insatsen är kvantitativt sett mycket blygsam. Budgetåret
1965/66 användes ca 10 milj. kr. för familjeplaneringsinsatser, vilket motsvarar
3 procent av det totala svenska biståndet. SIDA siktar emellertid
mot en beloppsmässig fördubbling av insatserna under budgetåret 1966/67.
Bristen på svensk personal som kan användas vid familjeplanering är stor.
Vi har ej heller några speciella förutsättningar att lära ut hur regeringar
skall starta landsomfattande upplysningskampanjer, i synnerhet icke i främmande
samhällsmiljöer.

Sverige är den enda stat i världen soni bekostar direkta inköp av preventivmedel,
och nya framställningar har kommit om sådant bistånd. Sverige
göx även indirekta insatser pa detta område. Sålunda bidrog vårt land under
budgetåret 1965/66 till IPPF:s budget med 2 milj. kr.

Sverige har enligt SIDA sin största uppgift att fylla på opinionsbildningens
område. Sverige har i internationella sammanhang spelat en framträdande
roll härvidlag, senast i samband med fertilitets- och sterilitetskongressen
i Stockholm år 1966. De svenska delegaterna talar och arbetar
inom och utom de officiella sammankomsterna, stöter på om utredningar
och ställer svenska pengar i utsikt för familjeplaneringsverksamhet. SIDA
har tagit kontakt med statliga och privata organisationer världen runt. Man
driver från svensk sida aktiv propaganda för ett internationellt samordningsorgan
på familjeplaneringens område. Under år 1966 skall SIDA framlägga
förslag beträffande forskning och personalutbildning för familjeplanering,
detta för att iörstärka möjligheterna att göra större fältinsatser. Förslag
har framförts om inrättande av ett fristående familjeplaneringsinstitut.

Förutom finansiellt bistånd för anskaffning av preventivmedel gör Sverige
praktiska insatser i bl. a. Pakistan. I ett annat prioritetsland, Tunisien,
har familj eplaneringsverksamhet inletts i anslutning till det integrerade
projektet där.

Familjeplanering i Ceylon

Genom ett avtal, som slöts år 1958, har Sverige förbundit sig att bidraga
med personal och materiel för ett familj eplaneringsprojekt. Detta har verkat
som ett försöksprojekt inom två avgränsade försöksområden. I projektet
har inbyggts en approximativ resultatvärdering. År 1965 slöts ett nytt
avtal, där en kraftig utökning av insatsen förutsågs. Denna skall så småningom
omtatta utbildning av all ceylonesisk hälsovårdspersonal och upprättandet
av ett antal familjeplaneringskliniker inom det nationella ceylonesiska
familjeplaneringsprogrammet. Den svenska fältpersonalen — för
närvarande tre personer, varav en läkare — skall icke utökas nämnvärt.
Däremot skall omfattande preventivmedelsleveranser ske för programmet.
För budgetåret 1966/67 är anvisat 3,2 milj. kr., varav ungefär hälften avser
inköp av preventivmedel.

Resultat. Enligt den i samband med projektets genomförande utförda
resultatvärderingen skall nativiteten i det ena försöksområdet ha minskat
med 30 procent. Den 30 juni 1966 hade sammanlagt utbildats 128 läkare,
356 hälsovårdsinspektörer, 261 sjuksköterskor och 841 barnmorskor.

Livsmedelsförsörjning

Behovet av ökad och kvalitativt förbättrad livsmedelsförsörjning i världen
är omvittnat. Det kan erinras om att Sverige för budgetåret 1966/67 anslagit
drygt 10 milj. kr. till Internationella livsmedelsprogrammet. Riksda -

gen har framhållit att det tekniska biståndet främst bör inriktas på områden
»där Sverige har särskilda förutsättningar att lämna ett verksamt
stöd» och på uppgifter »som av en eller annan anledning eftersatts i den
internationella biståndsgivningen».

Det hittills mycket begränsade svenska bilaterala tekniska biståndet till
livsmedelsförsörjning är huvudsakligen koncentrerat till prioritetsländerna.
I Etiopien förberedes ett regionalt utvecklingsprojekt. I Kenya göres insatser
avseende insemination, och i Tunisien har en jordbruksexpert och en
veterinär verkat. Som tidigare nämnts kommer närmare redogörelse för
dessa insatser att lämnas i särskilda länderframställningar.

Jordbruksprojekt i Algeriet

Sommaren 1963 slöts en överenskommelse mellan Sverige och Algeriet,
enligt vilken Sverige åtog sig att under två år ställa svenska jordbruksexperter
till förfogande som rådgivare beträffande driften av en jordbruksfarm.
Sverige skulle skänka maskiner och annan utrustning för farmen
samt medverka till en allmän utveckling av jordbruksdriften, framför allt
på husdjursskötselns område.

År 1964 uppgjordes en plan för den fortsatta verksamheten, enligt vilken
den svenska insatsen främst skulle inriktas på utbildning av arbetare samt
experiment med nya odlings- och driftformer. I anslutning till farmen
startades år 1964 en flickskola för att bereda undervisning åt ett 40-tal
flickor, som icke på annat sätt fick utbildning.

I februari 1965 beslöts att farmen skulle avvecklas under år 1966, främst
därför att utbildnings- och spridningseffekterna bedömdes som alltför små.
T. o. in. budgetåret 1965/66 har kostnaderna för projektet uppgått till ca
3,2 milj. kr., varav ca 1,5 milj. kr. avsett investeringar i utrustning och
byggnader.

Resultat. Farmen, som är en storfarm på 2 000 ha, har givit goda skördar.
Vid fortsatt »svensk» drift skulle enligt uppgift farmen gå med vinst. Trots
upprepade framställningar från svensk sida har emellertid icke några
counterparts ställts till förfogande av Algeriet. På grund av bristen på förmän
etc. har ej heller något större antal jordbruksarbetare kunnat utbildas.
Av dessa skäl skall den svenska insatsen avvecklas under år 1986. Beträffande
den vid farmen bedrivna undervisningsverksamheten för flickor föreligger
förslag om att i en farmen närbelägen by uppföra en skolbyggnad, i
vilken undervisningen skulle kunna fortsätta under algerisk ledning.

Övrigt bilateralt tekniskt bistånd
Fredskårsverksamhet

År 1961 började USA med fredskårsverksamhet. Sedan några år tillbaka
bedrivs sådan verksamhet bl. a. också av Norge och Danmark. Den första
svenska fredskårsgruppen började sin tjänstgöring i Zambia och Etiopien
i september 1965.

Fredskårsverksamheten avses vara ett komplement till den övriga tekniska
biståndsverksamheten, och samma ämnesprioritering som gäller för
annat svenskt bilateralt bistånd skall gälla för fredskårsverksamheten. Vad
som skiljer fredskårsverksamheten från övriga expertinsatser är att den i
högre grad inriktats på praktiskt instruktionsarbete (ofta av verkställande
karaktär) i nära samarbete med den lokala befolkningen.

En svensk fredskårsarbetare skall ha följande kvalifikationer: minimiålder
22 år, god hälsa, god yrkesutbildning och yrkeserfarenhet, kunskaper
i engelska (all instruktion sker på engelska). Fredskårsarbetarna stannar
minst två år, och under denna tid skall de ha en counterpart som skall
fullfölja arbetet när den svenske instruktören lämnar landet.

Den svenska verksamheten på detta område kan ännu ses som ett experiment.
SIDA uttalade i sin petitaskrivelse år 1965, att ett samlat omdöme
om denna biståndsform skall kunna ges hösten 1967, grundat på en
kontinuerlig värdering av verksamheten. I andra länder som börjat tidigare
med fredskårsverksamhet finns resultat tillgängliga. En stor amerikansk
vetenskaplig undersökning av fredskårsverksamhet i Peru har gjorts. Enligt
denna skall områden hjälpta av fredskårsarbetare utvecklas tre gånger
snabbare än områden utan sådan hjälp. Community development har givit
positiva erfarenheter. Bästa resultat ernås om fredskårsverksamheten koordineras
med lokala institutioner och med förefintliga biståndsinsatser. På
många håll visade sig enligt undersökningen språkkunskaperna vara otillräckliga.

I Norge gjordes år 1965 en intervjuundersökning täckande samtliga norska
fredskårsarbetare. Erfarenheterna är i stort sett positiva. Detta säges till
största delen bero på det omsorgsfulla uttagningsförfarandet, där bl. a.
psykologisk expertis anlitas. Det hävdas också att fredskårsverksamheten
har vissa klara fördelar framför andra biståndsformer.

En internationell samarbetsorganisation för fredskårs- och frivilligtjänst
har bildats, till vilken Sverige lämnar bidrag. Från svensk sida strävar man,
liksom i fråga om andra biståndsformer, till en multilateralisering av frivilligverksamheten.

Den första fredskårsgrupp som Sverige skickade ut år 1965 bestod av ca
30 deltagare, vilka fördelades på Etiopien och Zambia. Hösten 1966 kommer
64 fredskårsarbetare att befinna sig i Etiopien och 17 i Zambia. Våren 1967
planeras utsändandet av ännu en grupp, som skall ha sin verksamhet förlagd
till Tanzania, och ytterligare länder kan komma i fråga längre fram.
För fredskårsverksamhet har för budgetåret 1966/67 anvisats sammanlagt

4,3 milj. kr.

Fredskårsverksamheten i Etiopien redovisas i den särskilda framställningen
om biståndsverksamheten i Etiopien.

Fredskårsverksamheten i Zambia

Zambias befolkning är till 50 procent under 21 år. Arbetslösheten bland
dessa ungdomar är stor. Ofta har de några års skolutbildning bakom sig,
men de saknar den yrkeskunskap som öppnar vägen till arbete.

För att avhjälpa dessa förhållanden har Zambia Youth Service (ZYS)
startats. ZYS är ett statligt organ som sätter upp ungdomsläger i olika delar
av landet med målet att ge ungdomar mellan 16 och 23 år den utbildning
och praktiska erfarenhet som krävs för att de skall kunna försörja sig som
jordbrukare. Det finns gott om land lämpat för jordbruk, och ungdomarna
skall efter genomgången utbildning ge sig in i nyodlingsverksamhet. Grupper
av ungdomar skall skapa »settlements», jordbrukssamhällen på kooperativ
basis.

Till de åtta lägren skall komma ca 1 000 ungdomar. Lägervistelsen är på
två år, varav 15 månader avser jordbruksutbildning. Bristen på instruktörer,
främst på jordbrukssidan, är stor. Syftet med den svenska insatsen är
att i någon mån fylla denna brist. Den första gruppen instruktörer placerades
därför som jordbruksinstruktörer i olika läger.

Resultat. Verksamheten i lägren synes icke ha utvecklats programenligt.
Mindre god disciplin uppges råda, och lägerchefernas huvudsakliga uppgifter
synes ha varit att försöka begränsa strejker och upplopp. Den verksamhet
som de svenska instruktörerna ombetts biträda (jordbruks- och lanthushållsutbildning)
tycks i lägren helt ha avstannat. Med anledning härav
och på direkt önskemål från zambianska myndigheter har de svenska instruktörernas
arbetsuppgifter successivt överförts till settlements av jordbruksintresserade
grupper. Resultaten från denna verksamhet lär vara uppmuntrande,
även om den lokala administrationen visar bristande samarbetsvilja
och en viss skepsis visavi ZYS-ungdomarnas arbetslust.

Den i april 1966 anlända andra instruktörsgruppen skulle placeras i ett
nystartat settlementprojekt. Då ZYS framtid är osäker, har från fältet rekommenderats
att även den tredje gruppen placeras i settlementarbete.

Biträdande experter för multilateral biståndsverksamhet

Vid sidan av Nederländerna är Sverige nu den störste bidragsgivaren i
vad avser tillhandahållande av biträdande experter till de internationella
biståndsorganisationerna. Avtal om biträdande experter finnes för närvarande
med FN, FAO, UNDP och UNESCO. Avtal förbereds med ILO, ICAO
och ITU. Den 1 juli 1966 var 60 svenska biträdande experter anställda, därav
fyra i Kenya, fyra i Tanzania, två i Indien och en i Etiopien. Sammanlagt
36 biträdande experter rekryterades under budgetåret 1965/66.

För budgetåret 1986/67 har anvisats 5 milj. kr. för nämnda ändamål, och
under budgetåret skall ca 45 biträdande experter rekryteras.

Resultat. Några uppgifter om resultatet av de biträdande experternas
verksamhet föreligger icke.

Mindre fältprojekt

SIDA har ett fåtal mindre fältprojekt. Meningen är att man i framtiden
skall satsa på större projekt, främst då i prioritetsländerna. Mindre fältprojekt
finns t. ex. i Pakistan rörande elektrifiering av Öar utanför Östpakistans
kust.

Katastrofhjälp och bidrag till enskilda organisationer

Från anslaget Humanitärt bistånd till flyktingar m. m. har avskilts katastrofhjälp
och bidrag till enskilda organisationer, för vilka ändamål anslag
äskas av SIDA, som också administrerar ifrågavarande hjälp, övrigt humanitärt
bistånd, bl. a. flyktinghj älp genom internationella kanaler och programmet
för studiestöd till afrikansk flyktingungdom, är alltjämt direkt
underställt Ivungl. Maj :t men administreras av SIDA.

Katastrofhjälp

Under budgetåret 1965/66 har medel anvisats för hjälp till områden hemsökta
av naturkatastrofer och stödbidrag utbetalats för biståndsaktioner genom
enskilda organisationer. Medelsbehov för katastrofhjälp är omöjligt att
med någon säkerhet beräkna. För budgetåret 1966/67 är för detta ändamål
anvisat 1,5 milj. kr.

Resultat. Då verksamheten oftast är av tillfällig och brådskande natur,
kan någon utförlig resultatrapportering ej förväntas. Några uppgifter av
negativ karaktär om denna verksamhet föreligger icke.

Bidrag till enskilda organisationer

SIDA har möjlighet att lämna bidrag till fältverksamhet som bedrives av
frivilliga svenska organisationer. Enligt av SIDA utfärdade anvisningar
skall sådant stöd med statsmedel ges främst till verksamhet i länder där
SIDA är engagerad genom större biståndsinsatser eller i övrigt har goda
möjligheter att följa de enskilda organisationernas utvecklingsarbete. Bidragsgivningen
skall huvudsakligen avse verksamhet inom de ämnesområden
som Sveriges statliga bistånd i övrigt innefattar på det tekniskt-humanitära
området, d. v. s. främst utbildning och hälsovård. Bidrag ges i första
hand till utrustning och byggkostnader.

Vad beträffar inställningen till framställningar av nämnda slag har riksdagen
uttalat, att man förutsätter att »SIDA prövar framställningarna i positiv
anda». En fördel med sådana privata projekt är att tiden mellan beslut
om bidrag och projektets igångsättande på fältet ofta är mycket kort.

Budgetåren 1962/63—1965/66 har sammanlagt 6,9 milj. kr. ställts till de
enskilda organisationernas förfogande, varav 5,1 till missionsorganisationer
och 1,8 till övriga organisationer.

Resultat. De enskilda organisationerna skall avge rapport till biståndsmyndigheten
om användningen av de tilldelade medlen. För närvarande

synes några samlade uppgifter icke finnas tillgängliga om resultaten av
de enskilda organisationernas verksamhet.

Bilateralt finansiellt bistånd

Beträffande bilateralt finansiellt bistånd uttalas i prop. 1962: 100 bl. a.
följ ande.

Även bilateralt finansiellt bistånd kommer sannolikt att i allt högre grad
aktualiseras. Liksom när det gäller det multilaterala tekniska biståndet torde
det finnas en gräns för vad Sverige lämpligen bör ge till de internationella
organisationerna i form av finansiellt bistånd. Det kan också befinnas
lämpligt att lämna en viss del av ett ökat finansiellt bistånd i bilateral
form av hänsyn till betalningsbalansen och det inhemska konjunkturläget.
Vidare kan det bilaterala biståndet tänkas stimulera vårt näringsliv till

ökade insatser i u-länderna. ----Som regel bör låneformen komma till

användning. Därmed markeras biståndets karaktär av räntabel ekonomisk
transaktion mellan jämställda parter. För en del konkreta projekt med förhållandevis
god och snabb avkastning torde lånen därvid kunna lämnas på
marknadsmässiga villkor. Erfarenheten har emellertid visat, att amorteringar
och räntebetalningar på sådana lån kan komma att alltför hårt belasta
vissa u-länders redan tidigare prekära betalningsbalans. Lånevillkoren
bör i sådana fall fastställas i ljuset av mottagarlandets allmänna betalningsläge
och dettas beräknade utveckling. I vissa fall, när det gäller projekt av
mera social än ekonomisk natur, t. ex. finansiellt stöd till undervisningsväsendet,
kan rena gåvor vara berättigade.

Medel för bilateralt finansiellt utvecklingsbistånd (krediter och gåvor)
anvisades första gången för budgetåret 1962/63. Under budgetåren 1962/
63—1965/66 har sammanlagt 230 milj. kr. anvisats för detta ändamål. Härav
redovisas 115 milj. kr. som faktiska utgifter, fördelade med 56,7 milj.
kr. på gåvor och med 58,8 milj. kr. på krediter.

Redovisningen är något missvisande. Riksbanken, som tekniskt sköter
överföring av medel till gäldenärsländema, har för utvecklingskrediter särskilda
konton upplagda. Så finns t. ex. för Pakistan ett särskilt konto, på
vilket inbetalningar från statsverket liksom utbetalningar till Pakistan bokföres.
Som utgift för bilateralt finansiellt bistånd räknas emellertid medel
som insatts på sådant särskilt riksbankskonto.

Av de totalt 115 milj. kr. som redovisas som gjorda utgifter har faktiskt
utbetalats sammanlagt 65,4 milj. kr., varav 56,7 milj. kr. avser gåvor och

8,7 milj. kr. avser krediter. De för gåvor anvisade medlen utbetalas vanligen
i snabb takt. Skillnaden mellan anvisade medel, 230 milj. kr., och utbetalade
medel, 65,4 milj. kr., hänför sig alltså huvudsakligen till kreditbiståndet.
Liknande förhållanden mellan anslag och utbetalningar råder vad
beträffar andra länders finansiella bistånd, vilket också till största delen
utgöres av kreditbistånd.

Orsakerna till detta låga utnyttjande är flera. Det förflyter ofta avsevärd
tid från det att ett första åtagande görs och till dess att bistånds -

medlen utbetalas. Tid fordras för projektvärdering och avtalsförhandling
liksom för upphandling och leverans. Krediterna avser främst projekt av
byggnads- och anläggningskaraktär, och igångsättningssvårigheterna för
dessa är ofta stora. Byggnadstiden är vidare lång även för välskötta projekt.

För det bilaterala tekniska biståndet gäller som redan nämnts en länderkoncentration,
innebärande att de sex länderna Etiopien, Kenya, Tanzania,
Tunisien, Indien och Pakistan skall prioriteras. Av dessa länder erhåller
de fyra sistnämnda redan nu finansiellt kreditbistånd. Sådant bistånd lämnas
även till Sudan och till Turkiet. Finansiellt gåvobistånd erhåller — förutom
Indien och Pakistan — Afghanistan, Burma och Nepal.

Beträffande det bilaterala finansiella biståndets länderfördelning anför
föredraganden i prop. 1966: 1 bl. a. följande: »För egen del finner jag det
lämpligt att det finansiella biståndets fördelning på länder tills vidare i
stort sett bibehålls vid det mönster som nu utbildats.»

Ämneskoncentration upprätthålles icke lika strikt för det bilateralt finansiella
som för det bilateralt tekniska biståndet. I SIDA:s petita för budgetåret
1966/67 uttalas: »För det finansiella biståndet torde samma stränga
begränsning icke vara nödvändig, men även här kan en naturlig koncentration
skönjas till dels pappersgåvor, dels projektbistånd avseende byggnadsoch
anläggningsinvesteringar inom väg- och vattenbyggnadsbranschen (inklusive
undersökningar härför), dels också bistånd via nationella och regionala
utvecklingsbanker.»

Kreditbistånd

De lämnade krediterna har en löptid på 20 år, till en ränta av 2 procent.
De första fem åren är amorteringsfria, halva beloppet återbetalas de följande
tio åren och återstoden de sista fem åren. Förslag har framförts om
eventuella lättnader i kreditvillkoren (prop. 1966: 1).

Beträffande prioritetsländerna har förutom stora krediter till Indien och
Pakistan åtaganden gjorts i Tunisien och Tanzania. Bidrag till regionala
utvecklingsbanker i Latinamerika, Afrika och Asien planeras.

Utvecklingskredit till Turkiet

Inom OECD:s ram har bildats ett konsortium för Turkiet med uppgift
att samordna biståndet till detta land. I konsortiet ingår praktiskt taget
samtliga ekonomiskt utvecklade OECD-länder. Dess verksamhet är i första
hand inriktad på medverkan i finansieringen av den första turkiska femårsplanen
för åren 1963—1967 och i anslutning till dennas genomförande
uppkommande betalningsbalansunderskott.

År 1963 slöts avtal om en svensk utvecklingskredit till Turkiet för finansiering
av inköp av utrustning m. m. i samband med ett kraftverksprojekt
i nordöstra Turkiet. Denna kredit avses skola utgöra den svenska insatsen

inom ramen för det nämnda konsortiet. T. o. m. budgetåret 1965/66 hade
på riksbankskonto insatts 15,6 milj. kr., varav 3,8 milj. kr. hade utbetalts.

Resultat. Kraftverksprojektet beräknas bli försenat ett å två år.

Utvecklingskredit till Sudan

År 1966 undertecknades ett länderavtal med Sudan om finansiellt bistånd,
och första utbetalningen gjordes i mars samma år.

Krediten lyder på totalt 35 milj. kr., varav 30 milj. kr. avser tre årstrancher
av ett vattenförsörjningsprogram för landsbygden och 5 milj. kr.
avses bli använt till en insats i Sudans industribank för vidareutlåning till
privata industriella utvecklingsprojekt.

Vattenförsörjningsprojektet är av amerikanska konsulter rekommenderat
som väl ägnat för extern finansiering. Världsbanken har under hand
bekräftat, att man anser programmet ha hög prioritet i Sudans utvecklingsplan.
Den svenska krediten skall täcka den utländska valutadelen av treårsprogrammets
totalkostnad. En svensk teknisk rådgivare skall ställas till
de ansvariga sudanesiska myndigheternas förfogande för att övervaka projektets
fullföljande.

Vad beträffar Sudans lämplighet som mottagarland för svenskt bistånd
har SIDA, som numera administrerar det bilaterala finansiella biståndet,
uttalat följande.

Det är styrelsens uppfattning, att sedan principbeslut om inledande av
en biståndsaktion fattats och utfästelse härom lämnats från svensk sida,
varvid styrelsen förutsätter att landets inrikespolitiska och andra förhållanden
noggrant studerats och bedömts, förberedelserna för dess genomförande
bör bedrivas med hänsyn tagen främst till möjligheterna att framgångsrikt
förverkliga biståndet. I dessa hänseenden fäster styrelsen avgörande
vikt vid de bedömningar som görs av i landet verksamma internationella
organisationer såsom Förenta Nationerna och Världsbanken. Både dessa
institutioner jämte ett flertal bilaterala biståndsorgan är fortlöpande verksamma
i Sudan och bedömer av allt att döma landets utvecklingsmöjligheter
fortfarande positivt.

Resultat. Biståndsinsatsen är ännu i ett igångsättningsskede.

Gåvobistånd

Pappersgåvor

T. o. in. budgetåret 1965/66 har 56,7 milj. kr. utbetalats för finansiellt
gåvobistånd. Detta bistånd har nästan uteslutande bestått av pappersgåvor.
I anslutning till UNESCO :s generalkonferens år 1960 framfördes till de
fyra nordiska ländernas där närvarande representanter från burmesisk,
indisk, indonesisk och pakistansk sida en vädjan om bistånd med papper
för produktion av skolböcker. Sammanlagt skulle dessa länder behöva 16 500
ton papper per år under en femårsperiod. Under denna femårsperiod skulle
de ifrågavarande ländernas egna pappersindustrier utvidgas, så att man

därefter skulle kunna täcka sitt pappersbehov med inhemsk produktion.
Tillgodoseende av detta pappersbehov förklarades ingå som en viktig del
av en av UNESCO stödd plan för skolväsendets utbyggnad i Asien/1 de
fyra nämnda länderna beräknas endast hälften av de skolbarn som läsåret
1960/61 började skolan kunna förses med skolböcker. Länderna kunde
själva ombesörja tryckning av skolböcker.

T. o. m. budgetåret 1965/66 har pappersgåvor lämnats till Indien,
Pakistan, Burma, Indonesien, Nepal och Afghanistan. Budgetåret 1966/67
förutses nya pappersgåvor till dessa länder med undantag för Indonesien.

Resultat. Det av Sverige skänkta papperet avsågs skola räcka till tryckning
av ca 150 milj. skolböcker. Enligt inkomna bokexemplar och upplagesiffror
skall det svenska gåvopapperet ha blivit väl mottaget och anvant.
Några närmare uppgifter om den slutliga användningen av de svenska
pappersgåvorna föreligger emellertid icke.

Övrigt gåvobistånd

Inom ramen för det år 1964 med Indien ingångna avtalet om finansiellt
utvecklingssamarbete pågår två insatser.

Den ena avser leveranser av skogsbrulcsredskap, huvudsakligen sågar
och yxor, i anslutning till ett av FN:s särskilda fond finansierat FAOprojekt
för utbildning av skogsarbetarinstruktörer. Huvudparten av redskapen
kommer att utdelas till de utexaminerade instruktörerna för att
möjliggöra för dessa att bedriva egen utbildningsverksamhet. Gåvan har
hittills endast effektuerats i form av vissa förberedande leveranser till ett
värde av 0,7 milj. kr.

Den andra insatsen avser siloundersökningar. Avsikten är att den skall
tacka kostnaderna i utländsk valuta för en undersökning av spannmålslagringsproblemen
i fyra indiska delstater och för projektering av vissa lagringsanläggningar
i anslutning härtill. Utredningen har koncentrerats på
problemen i de större indiska hamnstäderna. I en nyligen avgiven rapport
föreslår utredningen att spannmålssilos med en sammanlagd kapacitet av
175 000 ton skall uppföras i Khandla, Bombay, Madras och Calcutta. En introduktion
i Indien av moderna betongsiloanläggningar anses innebära en
väsentlig förbättring av mottagningen och behandlingen av de betydande
kvantiteterna importerad spannmål. Utredningsarbetet fortgår planenligt
och har t. o. m. budgetåret 1965/66 kostat 0,3 milj. kr.

Under budgetåret 1966/67 lämnas till Indien bl. a. en konstgödselgåva
och en gåva i form av undervisningstrålare i anslutning till en svensk
kredit för inköp av trålare.

Resultat. Det här upptagna gåvobiståndet har i stort sett ännu ej effektuerats,
varför några resultat icke kan redovisas.

Bilateralt bistånd i prioritetsländer
Biståndsverksamheten i Etiopien

Etiopien är för närvarande det största mottagarlandet av svenskt bistånd
finansierat från utrikeshuvudtiteln. Bistånd under finanshuvudtiteln
förekommer för närvarande icke, men frågan om kreditbistånd i form
av samfinansiering med IDA av väg- och vattenförsörjningsprojekt är under
övervägande inom SIDA.

De nn pågående projekten är huvudsakligen inriktade på byggnadsverksamhet
och hälsovård. Inom ramen för dessa projekt planeras relativt omfattande
förändringar i verksamhetens omfattning och inriktning. Samtidigt
bedriver biståndsmyndigheten en undersökning i nära samarbete med
världsbanksgruppen inriktad på ett nytt projekt avsett att med ett flertal
samordnade aktiviteter täcka en region.

Byggnadstekniska institutet

Byggnadstekniska institutet (Ethio-Swedish Institute of Building Technology,
ESIBT) är Sveriges första bilaterala biståndsprojekt. År 1954 slöts
ett avtal angående projekt mellan de svenska och etiopiska regeringarna,
vilket fastställde att ett institut för byggnadsteknisk undervisning skulle
inrättas i Addis Abeba. En tomt anvisades i stadens västra område och byggandet
av projektlokaler inklusive personalbostäder påbörjades under år
1954. Det ursprungliga avtalet utlöpte 30 juni 1960, och något nytt avtal
har sedan dess ej slutits.

När institutet grundades avsåg det omfatta en byggnadsteknisk skola, eu
forskningsavdelning samt en avdelning för materialprovning. År 1961 gjordes
en omorganisering och utbyggnad, samtidigt som det svenska biståndet
fördubblades beträffande såväl personal som kostnader. ESIBT omfattar
avdelningar för administration, dokumentation och information, undervisning,
byggande, forskning samt fältverksamhet. Institutet har för närvarande
ca 200 anställda, varav ett 15-tal svenskar. Sedan år 1961 sorterar
institutet under universitetet i Addis Abeba.

1. Administration

Institutet ledes av en chef (f. n. svensk), som till sin hjälp har en administrativ
enhet, bestående av kameral personal, inköpare etc.

2. Information och dokumentation

Informations- och dokumentationsavdelningens uppgift är att sprida information
i bygg- och planeringsfrågor till myndigheter, privatföretag och
industrier. Allmänheten skall också informeras via lokala myndigheter och
pressen. I avdelningens uppgifter ingår vidare att upprätthålla kontakt med
internationella dokumentationsorgan. Ett bibliotek finnes med ca 5 000
fackböcker, broschyrer etc. Också en utställningshall ingår i avdelningen.

Resultat. Avdelningen har hittills främst sysslat med insamlande av informationer
och sortering av dessa. Någon utgående informationsström av
större betydelse tycks ännu icke föreligga.

3. Undervisning

Hösten 1955 skedde intagning till första klassen i den då treåriga byggnadstekniska
skolan. För eleverna fordrades i princip 12 års föregående
skolgång, men 10 år accepterades i praktiken för de första elevkullarna.
Då den treåriga utbildningen icke visade sig tillräcklig, beslöts att utbildningen
skulle förlängas till fyra år. Den skulle då leda fram till en »degree»,
motsvarande civilingenjörsexamen.

I december 1961 invigdes Haile Selassie I University, och det byggnadstekniska
institutet kom att ingå i den tekniska fakulteten. Detta medförde
problem, då universitetet bestämde att utbildningen vid de olika fakulteterna
skulle vara femårig för att examina skulle få räknas som akademiska.
I denna situation beslöts, att byggnadstekniska institutet skulle återgå till
att endast erbjuda treårig utbildning, ledande till »diploma». Den treåriga
utbildningen skulle icke vara grund för fortsatta akademiska studier,
utan de utexaminerades kunskaper skulle omedelbart omsättas i för landet
nyttigt praktiskt arbete. Omläggningen till den treåriga kursen skedde
fr. o. m. intagningen till skolåret 1962/63. För läsåret 1965/66 intogs icke
några nya elever till diplomkursen, emedan oklarhet rådde om behovet av
utbildning och dess organisation.

Resultat. Intagning och utexaminering t. o. in. läsåret 1963/64 framgår
av följande tabell (U-aktuellt 1965:58).

År Intagning Examina

1955 .................. 25 —

1956 .................. 20 —

1957 .................. 31 —

1958 .................. 40 —

1959 .................. 42 11

1960 .................. 39 17

År Intagning Examina

1961 .................. 32 10

1962 .................. 40 22

1963 .................. 50 28

1964 .................. 44 24

363 112

Av de utexaminerade eleverna har över hälften gått till etiopisk statstjänst
i ministerier, vägförvaltning o. d„ drygt en fjärdedel har stannat kvar åtminstone
någon tid vid institutet, nio har gått direkt till den ännu ganska
svagt utvecklade privata byggnadssektorn och tre icke-etiopier har återgått
till sina hemländer i Afrika.

Vad gäller de två senaste årens verksamhet skall sammanlagt cirka 30
elever ha utexaminerats. Merparten av dessa uppges vara sysselsatta i offentlig
tjänst.

4. Byggnadsavdelningen

Byggnadsavdelningen inrättades år 1961. Den har till uppgift att planera
och genomföra den praktiska utbildningen av studenterna och att praktiskt
handleda och utbilda yrkesarbetare. Avdelningens fältverksamhet har till
stor del bestått i att uppföra bostadshus, sjukhus etc. för de olika svensketiopiska
projekten. Vidare har institutet i egen regi uppfört ett antal demonstrationshus
i Addis Abeba, t. ex. det stora Kolfe-projektet. I icke-kommersiellt
syfte har ett antal privata hus och byggnader uppförts.

Residtnt. Man har haft vissa svårigheter att hålla kvar arbetarna, bl. a.
på grund av den varierande arbetstillgången. Detta till trots har enligt uppgift
»god praktisk utbildning givits till ett stort antal personer» (U-aktuellt
1965:58). Under de tre verksamhetsåren 1961—1964 har 38 olika byggnadsprojekt
slutförts; byggnadskostnaderna har varierat mellan 3 000—
220 000 kr. per enhet. Avdelningen byggde under denna period för i genomsnitt
460 000 kr. per år. Några uppgifter om de enskilda byggnadsprojekten
synes icke ha sammanställts.

5. Forskning

Forskningsavdelningen (research and testing department) började sin
verksamhet år 1956. Den består för närvarande av följande tre sektioner.

A. Housing and building research section, där man sysslar med planering
av billiga bostäder, skolor och hälsoprojekt med användande av lokala byggnadsmaterial.
Man undersöker lämpliga hustyper och studerar ventilation,
byggnadsprocedurer etc. Dessutom göres byggnadsprojektering, vilket oftast
är rent tillämpat arbete som leder till för det mesta ganska omfattande fältaktivitet.

B. Materials research and testing section. Här provas och analyseras såväl
enskilda material som sammansatta konstruktioner. Man sysslar med t. ex.
jordprovning, hållfasthetsprovning och termitforskning. Dessutom åtar man
sig många externa uppdrag för byggnadsindustrien, främst material- och
hållfasthetsprovning.

C. Social science section. Denna sektion är ny och mycket liten. Dess upprättande
kan ses som ett försök att integrera beteendeforskning med de
övriga aktiviteterna.

Resultat. Resultat av forskningsaktivitet är svåra att presentera och jämföra.
Beträffande materialprovning och byggnadsprojektering torde finnas
möjligheter att fortlöpande uppvisa resultat och resultatsammanställningar.
Tillgängliga rapporter innehåller emellertid endast mer allmänna synpunkter
på avdelningens arbete.

Avdelningen är den enda organiserade forsknings- och provningsanstalten
i Etiopien. Av denna anledning anses den ha fyllt en viktig uppgift.

6. Fältverksamhet

Denna avdelning startade år 1962. Syftet med fältverksamheten är att utveckla
ändamålsenlig och hygienisk men ändå billig bostadsbebyggelse på
landsorten. Med hänsyn till den låga inkomstnivån i Etiopien vill man
sprida upplysning om möjligheterna för befolkningen att bygga med billigt,
lokalt tillgängligt material. I stor utsträckning har institutets fältverksamhet
bestått i att uppföra olika byggnader i demonstrationssyfte, t. ex. bostadshus,
stallar, skolor och tegelbruk.

Resultat. Åren 1963—1964 fullföljdes tolv vattenförsörjnings- och husbyggnadsprojekt
i kostnadslägena 6 000—35 000 kr. Projekten har i stor
utsträckning tillkommit slumpvis och spridningen är stor. Ofta har t. ex.
ett enda hus byggts i en provins, varefter projektet betraktats som avslutat.
Av dessa orsaker torde projekten vara svåra att jämföra sinsemellan och
med projekt inom andra verksamheter.

Bijggnadsinstitutets framtida verksamhet

På uppdrag av biståndsmyndigheten företog docent Holm från statens
institut för byggnadsforskning hösten 1965 en studieresa i Etiopien. I sin
rapport från resan har Holm framlagt vissa synpunkter på institutets nuvarande
och framtida organisation och verksamhet. De av honom föreslagna
förändringarna har i princip godtagits av berörda parter.

Institutet förutsättes även i fortsättningen skola sortera under universitetet.
Institutet föreslås organiserat på fyra avdelningar, avseende information
och dokumentation, utbildning, forskning och testning samt fältprojektsaktiviteter.

Nutritionspro jektet

Undernäring är en vanlig företeelse bland stora delar av befolkningen
i u-länder. Tillsammans med infektionssjukdomar utgör undernäring det
allvarligaste hotet mot god hälsa och arbetsförmåga. I Etiopien förekommande
undernäring tycks icke ha sin grund i brist på föda. Snarare är det
brist på kunskap och dåliga matseder som gör det omöjligt att optimalt
utnyttja livsmedelsresurserna.

Regeringsavtal rörande nutritionsprojektet (Children’s Nutrition Unit,
CNU) undertecknades första gången år 1962. Ett nytt avtal undertecknades
två år senare. Sverige står i stort sett för alla kostnader för projektet. År
1965 var 8 svenskar och 41 etiopier anställda vid projektet.

Syftet med verksamheten är att minska risken för undernäring. I första
hand skall verksamheten inriktas på barn i förskoleåldern. På grundval av
insamlade data skall åtgärder vidtagas för att sprida upplysning i hithörande
frågor.

Projektet har efter ett uppbyggnadsskede genomgått ett utredningsskede,

omfattande en kartläggning av undernäringens omfattning hos utvalda grupper
av etiopiska barn. En detaljerad analys, kemisk och biologisk, av den
föda som konsumeras i de familjer som varit föremål för undersökningen
har företagits. En uppskattning har gjorts av den fysiska konditionen hos
skolbarn i förhållande till näringstillståndet. De tekniska undersökningarna
har företagits dels vid baslaboratoriet i Addis Abeba, dels i Sverige inom
ramen för en till projektet knuten arbetsgrupp. Fältundersökningarna har
gjorts i fem representativa samhällen i olika delar av Etiopien. Undersökningarna
har tagit hänsyn till den ekonomiska, sociala och kulturella bakgrunden
till näringssituationen. Den förberedande kartläggningen av undernäringens
omfattning och struktur avslutades år 1965. Sedan dess har
CNU :s verksamhet bestått i fortsatt bearbetning av det insamlade materialet,
utprovning av en tilläggskost för barn samt förberedelser för praktisk
tillämpning av de vunna erfarenheterna genom undervisning och andra former
av informationsspridning.

Resultat. Projektet kan fortfarande betraktas som varande under uppbyggnad.
En omfattande klarläggning har gjorts och arbetsuppgifterna har
noggrant definierats. Detta grundliga förarbete gör att goda möjligheter
väntas föreligga för en fortsatt meningsfull utveckling av projektet.

Projektets framtida verksamhet

De data om undernäringens omfattning och karaktär som insamlats av
CNU skall omsättas i praktisk verksamhet. Högsta prioritet får upplysningsverksamheten.
För detta ändamål skall upprättas dels en informationsenhet
vid projektets centrala ledning, dels mobila enheter. Upplysningsverksamheten
kommer till stor del att bestå av allmänna kostråd, vilka baseras på den
i landet dominerande dieten.

CNU skall utarbeta ett kostberikningsprogram. Utprovningen av olika typer
av tilläggskost äger rum på tre platser. Denna verksamhet beräknas under
budgetåret 1966/67 omfatta 5 000 barn per dag.

Analysarbetet skall i största möjliga utsträckning överflyttas från Sverige
till Addis Abeba. Här skall också meddelas undervisning på hög nivå
i näringsfrågor genom föredrag, kurser och konferenser.

Utredning pågår om möjligheterna att kommersiellt marknadsföra tillläggskost.
På grundval av denna utredning skall förslag utarbetas om industriell
produktion av denna tilläggskost.

Samverkan skall ske med övriga SID A-projekt i Etiopien. Så kan t. ex.
hälsocentralerna utnyttjas för kostberikningsprogrammet och upplysningsverksamheten.
CNU kan också inom sin sektor medverka i det regionala
utvecklingspro j ektet.

På längre sikt avses nutritionsproj ektet skola omvandlas till ett slags folkhälsoinstitut
under hälsovårdsministeriet i Etiopien.

Barnsjukhuset i Addis Abeba

År 1957 ingicks ett avtal mellan Sverige och Etiopien om upprättande av
en klinik för barnsj ukvård och i anslutning därtill en central för mödra- och
barnavård. Avtalet har förnyats och nu gällande avtal löper fram till den
30 juni 1967. Enligt det första avtalet åtog sig Sverige att förse kliniken
med läkare och sjuksköterskor, medicin och utrustning samt att svara för
en del av driftskostnaderna. Etiopien skulle i huvudsak svara för uppförandet
av kliniken, kostnaderna för etiopisk personal och en del av driftskostnaderna.
I den andra avtalsperioden 1962—1967 har förutsetts en successiv
aveckling av det svenska biståndet.

I ett avtal som ingicks år 1966 förbinder sig Sverige att lämna stöd till en
pediatrisk avdelning vid universitetets medicinska fakultet. Enligt detta avtal
har Sverige åtagit sig att bygga ut barnkliniken med en undervisningsavdelning
och svara för viss svensk personal och en del av driftskostnaderna
för avdelningen.

Barnkliniken invigdes år 1959. Den motsvarar en pediatrisk avdelning
vid ett svenskt centrallasarett. 45 bäddar finnes, fördelade på två avdelningar,
en för äldre barn och en för spädbarn. Polikliniken har bl. a. fyra
undersökningsrum och ett laboratorium.

År 1965 bestod den svenska personalen av tre läkare, en sjuksköterska
och administrativ personal. Trots den svåra bristen på etiopiska läkare arbetar
två sådana vid kliniken.

Kliniken har en särskild avdelning för hälsoupplysning. Denna avdelning
ordnar med användande av klinikens etiopiska personal varje dag lektioner
och samtalar med patienternas föräldrar.

En viktig del av klinikens verksamhet skall vara undervisning och utbildning.
Denna verksamhet kommer att utökas i och med upprättandet av
den till universitetet knutna pediatriska undervisningsavdelningen. Samtliga
elever vid etiopiska sjuksköterskeskolor går tre månaders praktik vid
kliniken. Undervisning meddelas också till bl. a. elever från hushållsskolor
och socialarbetareelever.

År 1962 startade barnkliniken en mobil barnavårdscentralverksamhet
Dagligen ges hälsoupplysning till ca 700 mödrar samt undersökes ca 100
barn i åldern upp till 3 1/2 år. Inalles nio centraler är verksamma, d. v. s.
nio platser i Addis Abeba (vanligen skolgårdar) besökes regelbundet av en
grupp från barnkliniken. En del vaccinationer utföres, och i samband med
besöken erhåller de etiopiska mödrarna torrmjölk och tvål.

Resultat. Den rent sjukvårdande verksamheten har hittills dominerat.
Antalet behandlade barn har stadigt vuxit sedan kliniken togs i bruk. Under
första verksamhetsåret hade kliniken 12 000 besökande patienter; verksamhetsåret
1964 hade detta antal stigit till ca 100 000. Visserligen har klinikens
resurser ökat, men klinikbyggnaden är densamma och verksamheten
hotar överstiga personalens och klinikens förmåga.

År 1961 gjorde två av klinikens läkare en analys av de vanligaste sjukdomarna
vid kliniken. Undersökningen omfattade 10 178 poliklinikpatienter
och kan sammanfattas i följande tabell.

Sjukdom	Ålder 0—6 mån	7—12 mån	1—2 år	2—3 år	3—4 år	över 4 år	Totalt	% döda
Gastroenteriter..........	94	31	16	4	2	2	149	31,5
Respirationssjukdomar. ...	48	40	26	9	4	14	141	34,8
Bristsjukdomar..........	12	11	25	15	3	0	66	30,3
Olycksfall ..............	13	13	5	10	7	10	58	15,5
Meningit................	12	13	6	4	2	8	45	46,7
TBC ..................	0	5	3	6	1	16	31	29,0
Övr. infektionssjukdomar .	17	0	4	2	2	13	38	28,9
Prematurer..............	41	0	0	0	0	0	41	58,5
Varia ..................	39	12	11	10	11	55	138	13,0
Totalt	276	125	96	60	32	118	707	29,0

Enligt samma undersökning hade år 1961 707 patienter lagts in på klinikens
vårdavdelningar. Barnens ålder, sjukdom och mortalitetsprocent framgår
av följande tabell.

Sjukdom

Respirationssjukdomar

Gastroenteriter.......

Hudsjukdomar.......

Bristsjukdomar .....

Ögoninfektioner .....

Öroninfektioner .....

Parasiter ...........

Kikhosta ...........

Mässling ...........

Antal pat.

4 068
2 317
605
535
361
353
284
120
43

% av totala
antalet

39,9

22,8

5,9

5,3

3,5

2,8

1,1

0,4

Dödligheten är mycket hög, men detta beror till stor del på att sjukhistorien
ofta är lång och att barnen därför, när de slutligen får sjukhusvård,
har mycket små chanser att överleva.

Beträffande utbildningsverksamheten vid kliniken finns icke några resultatsammanställningar
eller undersökningar tillgängliga.

Framtida verksamhet

Den svenska insatsen vad avser barnkliniken skall avvecklas under år
1967. Då stor brist på etiopiska läkare föreligger, kommer troligen svenska
läkare att vara verksamma vid sjukhuset även i fortsättningen. Sverige
skall som nämnts svara för utbyggnad av barnkliniken med en undervisningsavdelning
för medicinska fakulteten vid universitetet i Addis Abeba.

Hälsocentraler

Etiopien är indelat i tolv provinser. I slutet av 50-talet uppgjordes av
Etiopien planer avseende uppbyggnad av hälsocentraler i varje provins.
Praktiskt taget all hälsovård var vid denna tid koncentrerad till Addis
Abeba. Planerna realiserades aldrig på grund av brist på medel.

I slutet av år 1961 beslöt Sverige att starta hälsocentralprojekt i två av
Etiopiens västra provinser, Wollega och Illubabor. Regeringsavtal slöts år
1963, men redan år 1962 hade byggnadsverksamheten påbörjats.

Enligt avtalet skall Sverige bygga en central hälsovårdsavdelning med laboratorium
och ett hälsovårdscentrum i vardera provinsen. I de två provinserna
skall dessutom uppföras sammanlagt sex hälsocentraler och åtta hälsostationer.
Vidare skall Sverige ge bidrag till mindre hälsovårdsenheter
och stå för två läkare.

Resultat. T. o. m. juli 1966 har uppförts dels de två centrala hälsovårdsavdelningarna,
dels en hälsocentral och en hälsostation.

De två läkarna är på platsen. Byggandet av hälsovårdscentraler och hälsovårdsstationer
har fördröjts, bl. a. beroende på att vägarna till provinserna
är mycket svårframkomliga. Några rapporter om den nu pågående hälsovårdande
verksamheten finns ej tillgängliga.

Framtida verksamhet

År 1988 skall samtliga centraler och stationer vara färdigbyggda och verksamheten
vid dessa pågå i förutsedd omfattning. Någon utvidgning av projektet
är f. n. ej aktuell.

Fredskårsverksamhet

Principerna för fredskårsverksamheten har berörts i den tidigare framställningen.
I juni 1965 slöts avtal mellan etiopiska och svenska regeringarna
om fredskårsverksamhet i Etiopien. Den första gruppen reste ut i september
1985.

Hösten 1966 är ca 60 fredskårsarbetare verksamma i Etiopien. Följande
huvudområden för deras aktivitet kan nämnas.

Skolbyggnads projekt

Syftet med denna verksamhet är att bygga enkla, billiga skolor på etiopiska
landsbygden och att samtidigt utbilda studerande från byggnadsinstitutet
i praktiskt byggande. Dessutom skall okvalificerad arbetskraft ges elementär
praktisk träning.

Tillsammans med varje fredskårsarbetare arbetar 2—3 studerande och ca
40 okvalificerade arbetare. Första verksamhetsåret (sept. 1985—sept. 1966)
skall byggas 27 skolor, tillsammans innehållande 170 omöblerade klassrum.
Nästföljande verksamhetsår planeras en fördubbling av byggnadsvolymen.

3—660719. Rev. berättelse ang. statsverket år 1966.1

Skolorna finansieras till hälften av svenska staten, till hälften av frivilliga
bidrag från lokala bidragsgivare. Skolbyggnadsprogrammet sorterar under
etiopiska undervisningsministeriet.

Resultat. Beträffande resultaten av fredskårsverksamheten i Etiopien
fanns i augusti 1966 icke något skriftligt material tillgängligt. Resultatredovisningen
i det följande bygger på muntligen meddelade uppgifter.

Skolbyggnadsverksamheten tycks ha givit positiva erfarenheter. Under
första verksamhetsåret färdigställdes 23 skolor, och verksamheten förlöper
i stort sett planenligt. Intresset härför är stort hos vederbörande centrala
myndigheter, och etiopiska staten har erbjudit ett bidrag på 2,7 milj. kr. för
att supplementera lokal finansiering.

De etiopiska studenter från byggnadsinstitutet som verkat som counterparts
till de svenska fredskårsarbetarna synes ha skaffat sig omfattande
praktisk erfarenhet. Flera av dem som fullgjort sin ettåriga tjänstgöring som
counterparts har anställts av undervisningsministeriet. De skall fortsätta
med skolbyggnadsverksamhet i egenskap av instruktörer, och deras lön överstiger
ersättningen för motsvarande verksamhet inom andra områden.

Skolorna utnyttjas för närvarande väl. Även under regnperioden juni—
sept. pågår undervisning, vilket icke från början var förutsatt. Bristen på
lärare utgör ett problem. Etiopiska staten har emellertid igångsatt en omfattande
lärarutbildning, och de utexaminerade lärarna måste fullgöra två års
tjänstgöring på landsbygden efter genomgången utbildning. De inom ramen
för fredskårsverksamheten byggda skolorna anses också mer attraktiva för
lärarna än de äldre skolorna.

Community development

Community development, byutveckling, innebär att man försöker lära befolkningen
i byarna eller i städernas slumområden hur de genom egna initiativ
och med egna resurser kan förbättra sin levnadsstandard. I Etiopien
finns ett särskilt ministerium för community development, under vilket de
svenska aktiviteterna sorterar.

De svenska fredskårsarbetare som är sysselsatta i denna verksamhet är
företrädesvis verksamma vid community development-centraler på landsbygden.
De meddelar där undervisning men skall också vara praktiskt verksamma
ute i byarna. Man försöker intressera bl. a. kvinnorna för kurser och
föreningsarbete med anknytning till deras dagliga arbete.

Resultat. Vid en av community development-centralerna skall fredskårsarbetet
förlöpa väl. Samarbetet inom centralen går friktionsfritt och besöksfrekvensen
vid centralen är hög. Fredskårsarbetarna har dock hittills icke
kommit ut i direkt praktisk verksamhet i byarna. Vid de två övriga centralerna
däremot har svårigheter förekommit. Troligen kommer de svenska
fredskårsarbetarna att förflyttas från dessa centraler.

Hälsovård

Fredskårsarbetarna (sjuksköterskor, laboratorietekniker, barnsköterskor
etc.) skall huvudsakligen vara verksamma vid de svensk-etiopiska projekten
på hälsovårdsområdet. Aktuella projekt är barnkliniken, nutritionsprojektet
och hälsocentralerna.

Resultat. Hälsovårdande verksamhet har oftast en väl avgränsad karaktär.
De svenska fredskårsarbetarna skall på respektive platser ha kunnat fullgöra
sina uppgifter planenligt. Ett undantag utgör barnsköterskorna, bl. a.
beroende på att barnsköterskeyrket enligt uppgift ej finns representerat i
Etiopien.

Övrig verksamhet

Svenska motormekaniker skall vara verksamma i samband med det etiopiska
vägbyggnadsprogrammet och vid de svenska projekten. Några fredskårsarbetare
kommer att vara sysselsatta med skolundervisning.

Resultat. Det etiopiska vägbyggnadsprogrammet är enligt uppgift välskött,
och de svenska fredskårsarbetarna skall ha fått tillräckligt med arbetsuppgifter,
motsvarande deras kvalifikationer.

Framtida verksamhet

Vid utgången av budgetåret 1967/68 förutsättes 80 fredskårsarbetare jämte
tre fältadministratörer och tre tekniker vara verksamma i Etiopien. Om
resultatbedömningen av fredskårsinsatsen blir positiv, planerar SIDA att
fr. o. m. år 1968 fördubbla antalet fredskårsarbetare i landet.

Regionalt utvecklingsprojekt

År 1964 bildades en arbetsgrupp inom SIDA (NIB) för att undersöka möjligheterna
att öka biståndet på jordbruksområdet. Gruppen studerade ett
antal projekt i olika länder och kom fram till att isolerade projekt hade
ringa effekt på grund av brister och flaskhalsar på andra områden. Man
föreslog en integrerad insats, där olika aktiviteter skulle stödja varandra.
Med hänsyn till Sveriges begränsade resurser kunde icke en insats på det
nationella planet komma i fråga, utan man måste begränsa sig till en region.

Som mottagarland valdes Etiopien. En utredningsgrupp, bestående av
bl. a. en ekonom, en etnograf, en växtodlingsexpert och en husdjursexpert,
vistas i Etiopien sedan första halvåret 1966.

Utredningsgruppen har framlagt förslag om en insats i provinsen Arussi
söder om Addis Abeba. Kärnan i det föreslagna projektet skall vara en enhet
för planering och administration på provinsnivån. Planeringen av regionens
ekonomiska utveckling skall göras inom ramen för den nationella utvecklingsplanen.

Förutom den centrala enheten planeras en jordbruksenhet, en veterinärenhet
och en utbildningsenhet. Vidare skall enligt förslaget medverkan lämnas
till upprättande av ett mejeri och ett slakthus. Världsbanken väntas
samtidigt etablera en jordbruksbank och svara för vägförbättringar och
andra infrastrukturella anläggningar. Projektet skulle vid utgången av budgetåret
1967/68 omfatta 25 svenska experter och 9 fredskårister. Avtal om
projektet är ännu ej slutet.

Uppbyggnadsprogram för sekandärskolor

Sedan våren 1966 ställer Sverige två experter till etiopiska undervisningsministeriets
förfogande för ett uppbyggnadsprogram för sekundärskolor,
vilket delvis finansieras av Världsbanken. Experterna skall under tre år
ha till uppgift att uppgöra kalkyler, kontrollera byggnadsarbetet och utbilda
etiopisk personal.

Resultat. Verksamheten är i ett inledningsskede.

Övrigt

Under budgetåret 1965/66 har Sverige genom SIDA lämnat bidrag till yrkesskolor
i Etiopien, drivna av enskilda organisationer. Sålunda har ett bidrag
på 310 000 kronor lämnats till den jordbruks- och hantverksskola i
Backo som genom en gemensam kommitté administreras av centerns ungdomsförbund,
lutherhjälpen, evangeliska fosterlandsstiftelsen samt etiopiska
kyrkan. Skolan har tidigare erhållit ett bidrag på 100 000 kronor. Vidare
har bidrag på 170 000 kronor givits till stiftelsen svenska pingstmissionen
för en yrkesskola i Awassa, vilken tidigare erhållit bidrag med 196 000 kronor.
Sällskapet svensk industriell mission har under budgetåret erhållit ett
bidrag på 80 000 kronor för en yrkesskola i Jimma.

Nedlagda kostnader i Etiopien (tkr.)

	1953/54	1960/	1961/	1962/	1963/	1964/	1965/	To-
	—59/60	61	62	63	64	65	66	t alt
Tekniskt bistånd
Byggnadsinstitut........	3 832	1 161	1 543	2 495	2 198	2 481	2 189	15 899
Barnsjukhus............	1 567	521	557	719	729	980	670	5 743
Nutritionsprojekt ......		5	177	1 216	1 321	1 524	1 687	5 930
Hälsocentraler..........			84	254	641	685	615	2 279
Medicinsk fakultet......						109	541	650
Regionalprojekt ........							388	388
Fredskårsverksamhet ....							1 752	1 752
Administration, övrigt . .	69	75	98	93	207	106	339	987
Finansiellt bistånd
Krediter ..............
Gåvor ................
Totalt	5 468	1 762	2 459	4 777	5 096	5 885	8 181	33 628

Kostnader

Hittills nedlagda kostnader i Etiopien framgår av förestående sammanställning.

Biståndsverksamheten i Tunisien

Den svenska biståndsinsatsen i Tunisien har koncentrerats till Cap Bonhalvön
och där främst till staden Kelibia. Verksamheten omfattar dels eu
fiskehamn, vars utbyggnad finansieras med en kredit under finanshuvudtiteln,
dels en fiskeskola samt en mödra- och barnavårdscentral, för vilka
medel anvisas under utrikeshuvudtiteln.

Den närmaste utvecklingen för svenskt bistånd till Tunisien kommer att
kännetecknas av konsolidering av redan pågående projekt. Vidare överväger
biståndsmyndigheten en insats på familjeplaneringens område samt
att om möjligt ställa administrativ personal till den tunisiska förvaltningens
förfogande.

Fiskeskola

Tanken på bistånd till Tunisien togs första gången upp i en utredning
av centralkommittén för svenskt tekniskt bistånd år 1959. Två år senare
besökte tunisiske finansministern Sverige och föreslog då att Sverige skulle
göra en biståndsinsats i distriktet Kelibia på Cap Bon-halvön. År 1962 besökte
tre av NIB utsända sakkunniga Tunisien. I augusti samma år fattade
NIB principbeslut om en insats i Tunisien med tonvikt på mödra- och
barnavård. Redan i november uppgjordes utkast till regeringsavtal, vilket
undertecknades i mars 1963.

I avtalet upptages en fiskeskola, en mödra- och barnavårdscentral samt
två jordbruksexperter. Enligt avtalet skall också en fiskehamn byggas
med hjälp av en svensk kredit. De svenska insatserna skall koncentreras
till kelibiaområdet, och projektet kallas därför ett »integrerat projekt».

Enligt avtalet skulle fiskeskolan startas i Kelibia. Den skulle ha till syfte
att med 2-årig undervisning ge 80—100 elever i åldern 17—18 år utbildning
till goda yrkesfiskare. Sverige skulle bidraga bl. a. med en rektor och
fem instruktörer, med projekteringskostnader för byggnader och med viss
inredning. Tunisien skulle bl. a. stå för byggnader, för rekrytering av och
löner till tunisisk personal (inklusive counterparts) och för trålare för
undervisningen. Fiskeskolan liksom de andra svenskfinansierade biståndsprojekten
skulle stå under ledning av en svensk-tunisisk kommitté, bestående
av den svenske ambassadören och en representant från tunisiska regeringen.
Fiskeskolan med bostäder skulle enligt den ursprungliga planeringen
vara färdiga den 1 oktober 1964, då skolan skulle börja sin verksamhet.
Byggnadsplanerna reviderades vid två tillfällen under år 1963. 1
enlighet härmed beräknades skolan vara färdig först i maj 1965 och lärar -

bostäderna i januari 1965. Då man var angelägen om att undervisningen
ändå skulle påbörjas, bl. a. på grund av att lärare redan var rekryterade
och i viss mån utbildade, beslöts våren 1964 att uppta provisorisk undervisning.
Denna skulle förläggas till La Goulette, en förstad till Tunis, och
starta den 1 oktober 1964. Då de tunisiska trålarna ansågs olämpliga från
undervisningssynpunkt, skulle Sverige bekosta en svensk trålare för undervisningen.

År 1963 rekryterades den svenska personalen till skolan. Denna hade
under hand utökats till att omfatta en rektor, fem fiskeriinstruktörer, två
yrkeslärare och en språklärare/sekreterare. Efter två månaders franskundervisning
vistades personalen i Tunisien februari—april 1964. Under denna
tid besöktes olika platser och institutioner som hade anknytning till
fiske och fisketeknik. Vidare undersöktes möjligheter att hyra bostäder,
varjämte viss franskundervisning förekom.

Skolan skulle börja sin verksamhet den 1 oktober 1964. Den svenska
personalen kom i september. Då de våren samma år förhyrda tjänstebostäderna
ännu ej var inredda, inkvarterades experterna med familjer på
ett nybyggt turisthotell utanför Tunis, en vistelse som blev kostsam och
dessutom enligt experternas mening otrivsam. Möblerna till bostäderna
kom under oktober, och inflyttningen i tjänstebostäderna kunde börja
först den 30 oktober.

Skolbyggnaden i La Goulette blev färdig den 20 oktober. Dessförinnan
bedrevs undervisningen i ett f. d. fängelse åtta mil från förläggningsorten.
Den för undervisningen nödvändiga utrustningen (verktyg etc.) levererades
från Sverige under årets sista månader. I januari 1965 fanns all grundläggande
utrustning på platsen, och under följande månad blev de till skolan
hörande provisoriska verkstäderna helt färdiga. De för undervisningen
avsedda anläggningarna hade sålunda blivit färdiga först vid mitten av det
pågående undervisningsåret. Undervisningen skulle ske på franska, men
språksvårigheterna visade sig vara stora, varför en blandning av franska,
engelska och teckenspråk användes. Kursböcker för undervisningen fanns
ej, icke ens på svenska.

De tunisiska myndigheterna hade från början uppgivit, att 260 personer
sökt till skolan. Faktiskt kunde man emellertid presentera endast 23
godkända ansökningar och några underkända. Ur detta material uttogs 28
elever, vilka kallades till test den 30 september. Till testen kom 19 elever,
vilka hemsändes för utrustning. Några av dessa uteblev sedermera, varför
undervisningen startade med 13 elever, vilket antal under hösten höjdes
till 16.

Den svenska trålare som skulle användas i undervisningen anlände den
5 november 1964.

I januari 1965 reviderades byggnadsplanerna på nytt. Fiskeskolan beräknades
då stå färdig först i juli 1966 och bostäderna i oktober 1965. Det

beslöts att den provisoriska undervisningen i La Goulette skulle fortsättas
även läsåret 1965/66.

Sommaren 1965 hade 28 ansökningar för läsåret 1965/66 inkommit.
Man genomförde då från skolans sida en rekryteringskampanj, vilken höjde
antalet ansökningar till 96. Det visade sig att 53 av de sökande hade
erforderliga meriter, och av dessa uttogs 25. I januari 1966 undervisades
24 elever i första årskursen, uppdelade på tre klasser. En av dessa klasser
var senare tillkommen, och bestod av nio elever som kommit till skolan
under höstens lopp och därför måste få specialundervisning. I andra årskursen
undervisades samtidigt elva elever. Bortfallet i denna arskurs berodde
på att några elever överträtt instruktionerna för skolan och därför
avvisats.

Undervisningen under andra läsåret hade på alla punkter utvidgats.
Från tunisisk sida framfördes'' önskemal om att skolan skulle utvidgas till
en fackskola (från Ecole Professionelle till College Sécondaire). Fortfarande
skulle man i princip ha tvåårig undervisning, men för ett mindre
antal elever skulle ett tredje skolår läggas till, och dessa elever skulle utbildas
till nya lärare och arbetsledare.

Resultat. Det integrerade projektet i Tunisien är ett exempel på vilka
svårigheter som kan uppstå om brister föreligger i planering och förvaltning.
Problemen vid skolstarten var stora. Skolbyggnad, verkstäder och
tjänstebostäder var ej inflyttningsklara. Undervisningsmateriel fanns ej i
tillräcklig utsträckning och undervisningstrålaren hade ej anlänt. De
svenska experterna utsattes därför för svåra påfrestningar.

Vad beträffar fisketrålaren uttalade chefen för NIB:s planeringsavdelning
år 1964: »Vad utrustningens teknicitet beträffar, bör denna givetvis inte
sträckas för långt, utan avpassas till elevernas inlärningsförmåga och utsikter
att i framtiden själva få att göra med avancerade tekniska hjälpmedel.»
Trålaren är en modem högsjötrålare på 104 fot, vilket gör att den aldrig kan
bli räntabel i Medelhavet, där enligt uppgift trålare på maximalt 70 fot är
lönsamma. Trålaren skall dock vara utmärkt som undervisningsplattform.

Skolans mål var ursprungligen att utbilda ungdomar till goda yrkesfiskare.
Dessutom skall counterparts utbildas, vilka skall fortsätta verksamheten
när de svenska experterna slutar. Counterparts rekryterades i tillräckligt
antal under år 1964 med undantag för projektchefens counterpart,
som kom till skolan i december 1965. Utbildningen av counterparts säges
försiggå i förutsedd omfattning.

Elevmaterialet till skolan blev sämre än väntat. Första året fick man 16
sjöovana elever i åldrarna 16—23 år i stället för som önskat 20 sjövana
i åldern 16—19 år. Många av eleverna har tagits från andra regioner på
grund av kraven på 9-årig skolgång. De är då icke söner till fiskare, vilket
sannolikt minskar chanserna att de efter avslutad skolgång verkligen
börjar arbeta som fiskare.

Enligt tillgängliga muntliga uppgifter skall 19 elever börja i andra årskursen
läsåret 1966/67. Från skolan har efter tvåårig skolgång utexaminerats
elva elever. Av dessa har sju fått anställning som counterpartsassistenter
vid fiskeskolan. De övriga fyra eleverna skall troligen få anställning
i offentlig tjänst.

Framtida verksamhet

Den föreslagna omorganisationen av undervisningen har godtagits och
skall tillämpas från läsåret 1966/67. Kursplanerna skall ligga på fackskole/gymnasienivå,
och skolan skall inordnas i Tunisiens sekundärskolesystem.
Fortfarande skall syftet med skolan vara att utbilda yrkesmän för
fiskerinäringen. Undervisningen skall omfatta dels allmänna ämnen, såsom
arabiska, franska, engelska, matematik, fysik, kemi, zoologi, oceanografi,
ekonomilära och författningskunskap, dels tekniska ämnen, såsom
navigation, fiskets hjälpmedel och redskap, motorlära, elektricitetslära
samt timmermanslära. Härtill kommer för samtliga elever den ombord på
skolfartyg förlagda utbildningen i fiske och sjötjänst med ca 10—12 veckor
per läsår. För att klara det ökade elevantalet har en ny, tunisisk trålare
anskaffats för den tillämpade delen av utbildningen.

Kurserna skall omfatta tre år, varvid det sista året uppdelas på specialiserade
grenar: oceanografi, lnotor-elektricitetslära, timmermanslära och
redskapslära. Linjen för oceanografi skall leda fram till studentexamen.

Mödra- och barnavårdscentral

Det år 1963 undertecknade länderavtalet om svenskt bistånd till Tunisien
innehöll en överenskommelse om upprättande av en mödra- och barnavårdscentral
(Centre de Protection Maternelle et Infantile, förkortat
PMI) i Kelibia. Syftet med centralen är enligt avtalet att ge kurativ och
förebyggande vård och hälsoupplysning samt att ge vidareutbildning till
tunisiska counterparts, främst läkare, barnmorskor och sjuksköterskor.
PMI skall också utgöra en bas för familj eplaneringsåtgär der och utbilda
tunisiska experter på detta område. Vidare skall födoämnesforskning bedrivas.

Sverige skall enligt avtalet ställa till förfogande två läkare, två barnmorskor
och två sjuksköterskor. Vidare skall Sverige betala erforderlig utrustning
och bidraga till projekterings- och byggnadskostnaderna. Sverige
skall också deltaga med ett begränsat belopp för driftkostnader och stipendier.

Tunisien skall förse PMI med counterparts till den svenska personalen,
med en socialassistent och med övrig erforderlig personal. Tunisien skall
också stå för byggnadskostnaderna upp till 220 000 kr. samt för de driftkostnader
som ej täckes av det svenska bidraget.

Byggnaderna för PMI skulle enligt den ursprungliga planen vara färdiga
den 1 oktober 1964. Planen har emellertid senare reviderats.

Verksamheten vid PMI skulle börja sommaren 1965 i provisoriska lokaler
och i begränsad omfattning. För detta ändamål hyrdes den 1 mars 1965
en lokal i Kelibia, som skulle tjänstgöra som dispensär. Under första halvåret
1965 skulle personal rekryteras för verksamheten.

Resultat. Den 1 oktober 1964 stod tomtområdet för PMI fortfarande
orört, och byggnaderna existerade endast i form av ritningar-. Byggnadsarbetena
har emellertid sedermera igångsatts, och enligt den reviderade planen
skulle PMI stå klart den 1 oktober 1966, vid vilken tidpunkt också
flertalet villor skulle vara färdigbyggda. Denna plan har numera i stort sett
fullföljts. Byggnaderna är av hög standard.

Den provisoriska dispensärlokal som den 1 mars 1965 hyrts i Kelibia
måste repareras. Om detta säger en representant för byggnadsstyrelsen vid
ett besök i april: »Reparationsarbetena på den provisoriska dispensären
måste komma i gång snarast. Om den ej fungerar tillfredsställande från
1/10 1965, så blir dess värde än mer begränsat än vad den planerade användningsperioden
1/10 1965—1/10 1966 i sig själv innebär. Kostnaderna
för dispensärens iordningställande måste med den korta användningstiden
som bakgrund anses som relativt stora.

Personalen för den provisoriska dispensären befann sig i Tunisien i oktober
1965. Den tunisiska personalen började i november. PMI-personalens
utflyttning från Tunis till Kelibia försenades av brist på bostäder och kunde
företagas först veckan den 29 november—den 4 december, då tre av
fiskeskolans bostäder stod till förfogande. Därmed kunde verksamheten
vid den provisoriska PMI-centralen börja.

Tunisien har uppenbara svårigheter att ställa counterparts till förfogande
i den utsträckning som centralens funktion som klinik och utbildningscentrum
kräver. Sverige skall anställa två läkare, två barnmorskor och två sjuksköterskor.
Tunisien har som counterparts erbjudit en barnmorska och en
å två sjuksköterskor, däremot icke någon läkare. Till detta anför projektchefen
i en rapport: »Det är givetvis helt emot det tunisisk-svenska avtalets
såväl avsikt som bokstav att PMI icke får några tunisiska läkare. Med tanke
på att Tunisien enligt tillgängliga uppgifter år 1962 endast hade 421 läkare
förefaller det mig emellertid lätt förståeligt, att Tunisien trots avtalet icke
anser sig kunna anställa tunisisk läkare vid ett Centre PMI där redan finnes

två svenska läkare.---» Det kan tilläggas att bristen på barnmorskor

är ännu större; år 1962 hade landet endast 91 utbildade barnmorskor.

Jordbruksprojekt

I det år 1963 undertecknade länderavtalet mellan Tunisien och Sverige ingick
en överenskommelse om en jordbruksinsats. Sverige skulle ställa en
veterinär och en agronom till förfogande för att undersöka kelibiaregionens
möjligheter och för att förbereda en större biståndsinsats.

Vid årsskiftet 1964 reste de två experterna till Tunisien. Veterinären un3f—660719.
Rev. berättelse ang. statsverket år 1966.1

dersökte boskap i regionen och framlade så småningom förslag om åtgärder
för att förbättra den lokala boskapsrasen. Tunisierna hade förut försökt förbättra
boskapsstammen genom att importera djur. Då djurhygienen och utfodringen
i landet var av bristfällig karaktär, blev emellertid de flesta importerade
djuren sjuka och lågproducerande. Veterinärens förslag gick ut
på att man skulle försöka sanera den lokala rasen och höja dess produktivitet.

Agronomen kom efter ett års undersökningar med förslag om att ett
mönsterjordbruk skulle startas i svensk regi. Mönster jordbruket/experimentgården
skulle vara kärnan i ett jordbrukskooperativ med tillhörande
maskinstation i kelibiaregionen. Förutom mönstergården skulle vissa vallodlingsförsölc
göras.

Resultat. Vid ett sammanträde med tunisiska jordbruksdepartementet i
november 1964 lades från svensk sida fram ett förslag om tilläggsavtal till
det löpande länderavtalet. Detta tilläggsavtal skulle avse ett jordbruksprojekt
på Cap Bon-halvön, i huvudsak i överensstämmelse med veterinärens
och agronomens förslag.

Tunisierna ställde sig negativa till det svenska förslaget. Svenskarna ville
starta en mönster gård, där bl. a. jorden skulle bevattnas. På denna jord
skulle foderväxter odlas och lokal boskap uppfödas. Tunisierna framhöll
att den tunisiska lokalrasen skulle uppfödas på torr jord, medan bevattnad
jord skulle reserveras för importerade nötkreatur. Den svenska gården skulle
därför ej vara lämplig, och man finge välja en annan plats för denna, ej
nödvändigtvis i kelibiaregionen.

Med hänsyn till de skiljaktiga åsikterna och strävan från svensk sida att
göra en regionalt koncentrerad insats beslöt man att den igångsatta planeringsverksamheten
skulle avbrytas. De svenska experterna ställdes för den
återstående delen av tjänstgöringstiden (ca ett år) till en svensk konsultfirmas
förfogande, vilken skulle utföra en undersökning avseende Cap Bonregionens
utvecklingsmöjligheter. Veterinären och agronomen fick på detta
sätt mer konkreta uppgifter än tidigare.

Vatten- och avloppsprojekt

I slutet av år 1963 framkom att vattnet i Kelibia icke var av tillfredsställande
kvalitet, bl. a. var salthalten mycket hög. Särskilt för PMI-centralen
kunde detta innebära svårigheter. Tunisierna meddelade att vattenfrågan
skulle lösas inom kort.

Våren 1965 meddelade tunisierna att avloppsnätet i Kelibia, till vilket
PMI-centralen och fiskeskolan skulle anslutas, icke skulle bli färdigt på
flera år. Detta innebar ett avsteg från länderavtalet. Vattenförsörjningen
i Kelibia hade utbyggts, men salthalten var för hög för den värme- och sanitetsapparatur
som skulle installeras vid PMI. Vattnet måste renas för att
kunna användas vid det svenska projektet.

För att ordna avloppsfrågan och för att mer långsiktigt lösa vattenproblemen
beslöts att Sverige skulle bekosta ett vatten- och avloppsprojekt. Avtal
avseende detta projekt slöts i februari 1966. Bl. a. skulle två brunnar borras
ett tiotal kilometer från Kelibia. Dessa brunnar skulle kunna leverera stora
mängder vatten med låg salthalt. De svenska kostnaderna för projektet
uppskattades till 1,65 milj. kr.

Resultat. Arbete på projektet har inletts, och detta beräknas vara avslutat
före 1966 års utgång.

Central administration

Den vid fiskeskolan anställde språkläraren fungerade samtidigt som administrativ
sekreterare. Så småningom kom hans arbetsuppgifter att omfatta
samtliga projekt i Tunisien. I februari 1965 inrättades en gemensam
administration i fasta lokaler i Tunis, och skrivhjälp till sekreteraren anställdes.

Resultat. Den gemensamma administrationen har mestadels haft uppgifter
av servicebetonad karaktär. Dessa uppgifter kan väntas växa med ökad
projektverksamhet. Ansvars- och befälsförhållanden mellan projektcheferna
och den gemensamma administrationen synes under vissa perioder ha varit
otillfredsställande. I sammanhanget kan nämnas att chefen för NIB:s planeringsavdelning
vid ett platsbesök 1964 framhöll nödvändigheten av att en
för den samlade svenska biståndsverksamheten ansvarig chef installerades.
Denne skulle vara högt kvalificerad och en god förhandlare och hans arbetsplats
skulle vara Kelibia.

Framtida verksamhet

Den gemensamma administrationen väntas även i framtiden få servicebetonade
uppgifter. Under budgetåret 1966/67 skall personalen omfatta en
ekonomidirektör, två administrativa sekreterare, en lärarinna och en fastighetsförvaltare.
Samma personalstyrka förutses för budgetåret 1967/68.

Övrigt tekniskt bistånd

Svenska ORT-kommittén har budgetåret 1965/66 erhållit ett bidrag på
150 000 kronor för utrustning till ORT:s yrkesskola i Tunis. SIDA överväger
bistånd till tre flickskolor i Tunisien, vilka skall drivas i UNESCO :s regi.

Hamnen

I regeringsavtalet av år 1963 ingick en överenskommelse om svenskt kreditbistånd
för en fiskehamn i Kelibia. Kreditbeloppet var på 6 milj. kronor
och skulle täcka tre fjärdedelar av kostnaderna. År 1965 undertecknades
ett nytt kreditavtal, i vilket Sverige åtog sig att ge ytterligare en kredit på 6

milj. kronor. Härav beräknades 1,2 milj. kronor skola användas för hamnbygget.

Den första fasen av hamnanläggningen var vid avtalets undertecknande
redan i viss mån projekterad och kostnadsberäknad. Den svenska konsultfirman
SGG anlitades för ytterligare projektering och för kontrollen av
hamnbygget.

I september 1963 beslöts i svensk-tunisiska kommittén, vilken stod som
byggherre, att hamnanläggningen skulle projekteras att också innefatta ett
färjeläge. Eu färjeförbindelse mellan Italien och Tunisien skulle öppnas år
1964, och år 1966 skulle dess tunisiska ändpunkt vara Kelibia. I november
1963 presenterade konsultfirman en tidplan, enligt vilken hamnen skulle
vara färdigbyggd i maj 1965.

Beträffande kontrollen av bygget hade långa diskussioner förts. Till att
hörja med svarade konsultfirman SGC för all kontroll. I juli 1964 beslöts i
svensk-tunisiska kommittén att en till kommittén associerad expertgrupp,
bestående av en svensk och en tunisisk fackman, skulle kontrollera konsultfirman
SGC. Denna skulle i sin tur kontrollera entreprenörens arbete.

I mars 1965 beslöt svensk-tunisiska kommittén efter framställningar från
tunisiskt håll att ändra formerna för kontroll. SGC skulle enligt detta svara
endast för den tekniska kontrollen av entreprenörens arbete, medan tunisiska
myndigheter skulle svara för den ekonomiska kontrollen. Den sammanlagda
kontrollkostnaden skulle uppgå till 1 milj. kronor.

Resultat. Hamnen anses av samtliga bedömare som ett sunt projekt. Med
hänsyn till den långa livslängden kan investeringskostnaden betraktas som
ringa. Hamnen kan också utgöra en »växtpol» med spridningseffekter på
regionens ekonomi.

Tidplanen för hamnen kom icke till stånd förrän i november 1963. Den
långa projekteringstiden berodde till en del på att det beslöts att hamnen
skulle utvidgas till ett färjeläge. Främsta orsaken torde dock ha varit, att
för projekteringen nödvändiga provborrningar icke utfördes av tunisierna.

Enligt tidplanen skulle hamnbygget påbörjas i maj 1964 och avslutas i
oktober 1966. Först under december 1964 kunde emellertid arbetet komma
i gång i full utsträckning. Det väntas vara avslutat under sommaren 1967,
d. v. s. två år senare än beräknat. Denna försening beror i viss mån på entreprenören
och på det faktum, att man vid årsskiftet 1965/66 tvingades byta
entreprenör. Huvudorsaken torde dock vara administrativa svårigheter i
den tunisiska förvaltningen.

Framtida verksamhet

Som nämnts beräknas hamnen vara färdigbyggd sommaren 1967. Eventuellt
kan tilläggsinvesteringar i samband med hamnen komma att finansieras
ur den svenska krediten.

Regionundersökning av Cap Ron-halvön

År 1965 undertecknades avtal om en svensk tilläggskredit till Tunisien.
Av denna skall 1,2 milj. kronor användas för hamnbygget och 2,625 milj.
kronor för en regionundersökning. Enligt kreditvillkoren skall krediten användas
för finansiering till tre fjärdedelar av de sammanlagda kostnaderna,
vilket innebär att Tunisien för regionundersökningen betalar 0,875 milj.
kronor (förutom återbetalning av krediten).

Undersökningen skulle omfatta tekniska och ekonomiska studier för utveckling
av guvernementet Nabeul (omfattande Cap Bon-halvön). Alla viktigare
ekonomiska sektorer skulle medtagas i undersökningen, och denna
skulle utmynna i konkreta projektförslag, »bankabla» projekt, som skulle
vara lämpade för utländsk finansiering, exempelvis från Sverige.

En svensk konsultfirma anlitades för regionundersökningen, vilken påbörjades
våren 1964 och skulle vara färdig i mars 1965.

Resultat. Vederbörande tunisiska ansvariga har under hand ändrat direktiven
för undersökningen. Enligt de nya direktiven skall denna nu avse
utredning och kartläggning av behoven för varje departement inom regionen.
Dessutom skall icke några konkreta projektförslag uppgöras, utan
resultatet skall presenteras i mer allmän form. På grund av de ändrade
förutsättningarna har datum för undersökningens färdigställande framflyttats
till december 1966.

Framtida verksamhet

Undersökningen utmynnar i en 10-årsplan för regionen och är anpassad
till den pågående tunisiska planen. Undersökningens 10-årsplan avses skola
ingå som en del i den fortsatta tunisiska utvecklingsplaneringen.

Övrigt finansiellt bistånd

Av den svenska krediten är 2,15 milj. kronor ännu ej disponerade. Dessa
medel skall användas efter överenskommelse mellan Tunisien och Sverige.
Något projekt på Cap Bon-halvön i anslutning till de nuvarande svenska insatserna
kan därvid ifrågakomma — bl. a. har diskuterats ett projekt för
utbyggnad av vatten- och avloppssystemen i Kelibia i samband med det pågående
svenska vatten- och avloppsprojektet.

Utöver projekt avsedda att finansieras under redan ingångna kreditavtal
bär kontakter ägt rum med tunisiska myndigheter och IDA om lämpliga
projekt för bilateral svensk finansiering eller samfinansiering med IDA.
Bland annat har projekt inom vattenförsörjnings-, industri- och turistsektorerna
diskuterats.

Kostnader

Hittills nedlagda kostnader i Tunisien framgår av följande sammanställ -

ning.

Nedlagda kostnader i Tunisien (tkr.)

	1962/63	1963/64	1964/65	1965/66	Totalt
Tekniskt bistånd
Fiskeskola ......................	35	1 751	3 090	1 979	6 855
Mödra- och barnavårdscentral......		447	981	2 603	4 031
Jordbruksinsats ..................		195	187	59	441
Vatten och avlopp ................				342	342
Administration, övrigt ............			117	180	297
Finansiellt bistånd
Krediter ........................		132	241	1 122	1 495
Gåvor ..........................				—
Totalt	35	2 525	4 616	6 285	13 461

Biståndsverksamheten i Kenya

Den svenska biståndsinsatsen i Kenya, som f. n. gäller bistånd enbart under
utrikeshuvudtiteln, är av tämligen sent datum. En omfattande utvidgning
avseende såväl omfång som inriktning av detta bistånd planeras. Beträffande
nu pågående insatser prövas metodiken att administration, och i
viss utsträckning planering, överlåtes till organ med särskilda fackkunskaper
på området. Vidare planlägges en gemensam nordisk insats på kooperationens
område. Vad beträffar utvecklingsfinansiering överväger biståndsmyndigheten
samfinansiering med Världsbanken/IDA av projekt avseende
jordbrukskredit och boskapsskötsel.

Lärarhögskolan i Nairobi

Detta är det största pågående bilaterala projektet under utrikeshuvudtiteln.
Administrationen därav har anförtrotts Uppsala universitet. Rapporteringen
från projektet är föredömlig. Här återges verksamhetsberättelsen
för budgetåret 1965/66 i sin helhet, bilagorna dock ej medtagna.

Verksamhetsberättelse för Uppsala universitets administration av projektet
Kenya Science Teachers College under budgetåret t juli 1965—30 juni 1966

I. Avtal rörande KSTC

Avtal mellan Kenya och Sverige rörande projektet Kenya Science Teachers
College undertecknades den 6 maj 1965. Även om det först härmed blev
slutgiltigt fastställt att projektet skulle komma till stånd, var planerna för
projektet redan då rätt långt framskridna. Ända sedan det första utkastet
till projektet (professor Siegbahn, 19.9.1962) och den första utredningen
(lektor Nordfors och docent Vinterbäck, 1.12.1962) hade planeringsarbetet
till huvudsaklig del skett vid Uppsala universitet, men dock i nära samarbete
med Nämnden för Internationellt Bistånd. Detta samarbete resulterade i ett

avtal den 30 augusti 1965 mellan Styrelsen för Internationell Utveckling och
Uppsala universitet, varigenom huvuddelen av ansvaret för KSTC-projektet
delegerades till universitetet. Detta avtal godkändes av Utrikesdepartementet
den 9 september 1965. I ett tilläggsavtal, som slutgiltigt bekräftades av
universitetet den 24 mars 1966, har även huvuddelen av ansvaret för den
ekonomiska förvaltningen av KSTC-proj ektet överförts till universitetet.

II. Administrationen av KSTC

Under året har en relativt omfattande administrativ apparat byggts upp
och trätt i funktion.

Det förberedande planeringsarbetet leddes fram till dess avtalet mellan
universitetet och SIDA undertecknades den 30 augusti 1965 av en planeringsgrupp
under ordförandeskap av byråchef Vinterbäck. Som verkställande
organ tillkom den 1 maj 1965 Uppsala universitets Internationella kansli
(personal enl. bilaga 1), med lokaler på Övre Slottsgatan 1, Uppsala.

I samband med avtalets undertecknande bildades »Styrelsen för Internationella
Utbildningsfrågor vid Uppsala universitet» (sammansättning enl.
bilaga 1), som samordnande och beslutande organ för de projekt som av
SIDA delegerats till universitetet. Under året har denna Styrelse utöver
KSTC-proj ektet handlagt frågor rörande de båda stipendiatkurserna Natural
Sciences och Earth Sciences. Som rådgivande organ till Styrelsen har
bildats ett KSTC-kollegium (sammansättning enl. bilaga 1). För handläggning
av det direkta planeringsarbetet har bildats en kollegienämnd (se bilaga
1) med i stort sett samma sammansättning som den tidigare planeringsgruppen.

Organisationsplan

Kollegienämnd

Min. of Educ.

Internation.

kansliet

KSTC kollegium -

The Board of
Governors

KSTC

Uppsala Univ.
Styr. f. Inf.
Utbildn.fråg.

III. Utrednings- och planeringsarbete

Av ämnesexper terna i kollegienämnden (tidigare planeringsgruppen) och
till dessa experter knutna ämnesgrupper har under året ett omfattande utrednings-
och planeringsarbete ägt rum.

1. Studieplaner. Under våren och sommaren 1965 utarbetades studieplaner
för alla ämnen vid KSTC.

2. Utrustningslistor. På grundval av studieplanerna utarbetades utrustningslistor
för första årets undervisning vid KSTC. Inköp av materielen har
till största delen skett genom SIDA:s inköpsavdelning.

3. Läroböcker. Läroböcker för första läsåret har utvalts i så nära överensstämmelse
med studieplanerna som möjligt. För ämnet matematik har
läraren vid KSTC, Andrejs Dunkels, utarbetat första delen av ett speciellt
kompendium. Dessutom har viss referenslitteratur inköpts.

4. Lokalplanering. Planeringen av de nya KSTC-lokalerna har under året
skett i nära samarbete mellan ämnesexperterna och Kungl. Byggnadsstyrelsen.
Planeringen har omfattat såväl lokalindelningen, inredningen och
sedan utrustningsförslag.

5. Counterpartutbildningen. Denna fråga kommer att få stor betydelse
för KSTC. Antalet counterparts som behöver utbildas är stort och utbildningstiden
för dessa mycket lång. Den långa utbildningstiden medför också
att fler counterparts än som direkt erfordras måste påbörja utbildningen.
Omkring 60 studenter torde behöva rekryteras. En omfattande utredning
om olika möjligheter att lösa denna fråga har skett och sedan sänts till
Nairobi för komplettering genom lärarstabens vid KSTC försorg.

6. Education. Frågan om hur metodikundervisningen och den praktiska
lärarutbildningen skall lösas har sedan våren 1966 varit föremål för utredning
bl. a. av rektor Sävhagen vid lärarhögskolan och byråchef Vinterbäck.

7. Folkbildnings projekt. Frågan om anknytning till KSTC av expert på
folkbildningsfrågor har varit föremål för analys såväl av lärarstaben vid
KSTC som av universitetet.

Sedan rektor och lärare vid KSTC anställts och anlänt till Nairobi har
stora delar av planeringsarbetet överflyttats till dessa. Detta gäller bl. a.
huvuddelen av den fortsatta bearbetningen av uppgifterna 1—3 ovan, för
vilka universitetet numera kan anses ha övergått till att bli rådgivande
och kontrollerande organ.

IV. Lärare och personal vid KSTC

Under sommaren 1965 rekryterades lärarpersonal och sekreterare till
KSTC genom universitetets försorg. För de utsedda lärarna anordnades den
11.10—15.10 en orienteringskurs i Sigtuna.

Den 30 september 1965 avreste fil. dr Sven Nilsson till Nairobi för att leda
arbetet med att förbereda lärarhögskolans start. Huvuddelen av lärarstaben
reste till Kenya omkring 1 januari 1966. Fil. dr Olov Bergman övertog i
februari 1966 rektorskapet för KSTC. En sammanställning över den svenska
personalen vid KSTC återfinnes i bilaga 2.

Några statistiska data rörande lärarstaben vid KSTC 1966
Akademisk examen
Fil. dr: 3 st.

Fil. lic.: 4 st.

Grundexamen: 3 st.

Tjänstgöring före KSTC:

Huvudsakligen akademisk forsknings- el. lärartjänst 6 st.

Längre tjänst vid lärarhögskola eller läroverk 4 st.

Tjänstgöringsort före KSTC:

Uppsala universitet 2 st.

Tidigare tjänst eller studier vid Uppsala univ. 3 st.

Övriga 5 st.

Ålder:

25—30 år 2 st.

30—35 år 3 st.

35—40 år 3 st.

>40 år 2 st.

Vid rekryteringen har universitetet strävat efter en avvägning så att såväl
behovet av lärare med hög akademisk kompetens som lärarerfarenhet tillgodosetts.
Speciellt det senare kravet har medfört att rekryteringen icke
skett enhart vid Uppsala universitet utan har snarare fått riksrekryteringskaraktär.
När undervisningssystemet hunnit utformas mer i detalj torde
en ytterligare inriktning av rekryteringen mot svenska gymnasielärare vara
lämplig.

Rekryteringen av lärare för 1967 har påbörjats. I en rekryteringskurs den
19 20 mars 1966 deltog 25 speciellt inbjudna lärare med intresse för fram tida

tjänst vid KSTC. Ett register om ytterligare 25 st. intresserade lärare
finns upprättat vid Internationella kansliet. Förslag till innehavare av de
fyra nya tjänster, som skall inrättas vid KSTC från början av 1967 har tillställts
SIDA.

V. Lärarhögskolan i Nairobi

1. Lokaler för skolan. Skolan är under perioden 1966—1967 inrymd i
temporära lokaler i Nairobi, som tidigare använts av Central Teachers College
(CTC). Dessa lokaler iordningställdes och utrustades under ledning av
rektor Sven Nilsson under hösten och vintern. De medel för reparationer
av dessa lokaler som anvisats av Kenya visade sig otillräckliga, varför ytterligare
medel fått anvisas från svenskt håll. Lokalerna blev tillräckligt färdiga
för att skolan skulle kunna börja den 15 mars, två veckor senare än
planerat.

2. Lärarbostäder. De planerade lärarbostäderna vid Kahawa kunde endast
användas av en del av lärarstaben främst p. g. a. att iordningställandet
av bostäderna blivit försenat. Övriga lärare bor nu i hyrda lägenheter i
Nairobi.

3. Elevrekrytering. Prospekt för KSTC tillställdes i juli 1965 Ministry of
Education, men hade ännu icke i oktober distribuerats till de kenyanska
skolorna. Kännedom om KSTC spreds via alla tillgängliga kanaler av rektor
Sven Nilsson under oktober och november, bl. a. gjorde han en längre rundresa
till en rad kenyanska sekundärskolor. Över huvud taget har elevrekryteringen
visat sig avsevärt mer arbets- och tidskrävande än från början beräknats.

Följande tabell (från rektor Bergman) speglar i någon mån problemen
att rekrytera skolans 48 elever:

Totalt antal sökande med »form IV» 200—250
Inbjudningar (före 10.3.66) 98
Erhållna bekräftelser 38

Ytterligare inbjudningar (c:a 10.3.) 10
Anlände till skolan den 15.3 23
Anlände inom tre dagar 2

Skolan startade således den 15 mars med 25 elever i en klass i stället för
planerade 48 elever i två klasser. Samtidigt påbörjades en helt ny rekryteringsomgång
som resulterade i att den andra klassavdelningen kunde
börja den 25 april. Ett par av eleverna har slutat skolan så att skolan i
början av juni hade 44 elever, ett resultat som måste betecknas som mycket
gott. De elever som slutat skolan uppgav som orsaker: Övergång till annan
skola, missnöje med inackorderingen, för litet fickpengar och familjeproblem.

Efter skolans slut har eleverna testats, och testresultaten håller på att
analyseras i Uppsala. Resultaten avses att utnyttjas vid nästa års elevrekrytering.

Orsakerna till rekryteringssvårigheterna torde enl. rektor Bergman vara:

a) Den försenade distributionen av prospektet.

b) Att KSTC är nytt och ännu inte hunnit bli känt.

c) Skolans relativt tidiga start i mars. Många studenter gick och hoppades
på ex. utlandsstipendier.

d) Studenterna accepterar ofta flera erbjudanden samtidigt!

De första två svårigheterna torde vara reducerade redan till nästa år,
medan de två senare är svårare att eliminera.

4. Elever vid KSTC 1966 (juni 1966).

a) Antal elever

Kvinnliga 3

Manliga 41

Totalt	44
b) Ålder
Födda år
1940	1
1944	4
1945	11
1946	11
1947	11
1948	6
	44

Genomsnittsålder: 20 år.

Anm.: Risk finnes dock att vissa elever har uppgivit en felaktig ålder.

c) Härkomst
Asiatisk 17
Afrikansk 27

"44

d) Nationalitet

Kenyansk 34

Indisk 3

Engelsk 5

Sudansk 1

Zanzibarsk 1

5. Schema.

a) Terminsschema. Första läsåret följs ett treterminsschema enligt följande: 1

:a terminen 15.3—7.4 4 veckor

2:a terminen 25.4—6.8 15 veckor

3:e terminen 29.8—10.12 15 veckor

Totalt 34 veckor, d. v. s. något kortare än som tidigare planerats. Anledningen
är lokalsamordningsproblem genom att CTC-lokalerna även utnyttjas
av andra kenyanska institutioner samt att det visat sig att ferier om
två veckor är alltför korta. Vissa elever behöver två veckor enbart för den
sammanlagda hemresetiden.

b) Veckoschema. Det planerade antalet veckotimmar från och med 2:a
terminen, 35 timmar, har av rektor Bergman föreslagits bli reducerat till 32
inklusive 3 timmar fysisk träning.

6. Samarbete med University College.

Ett gott samarbete med University College i Nairobi har inletts genom att
vicerektor Sven Nilsson samt huvudlärarna i biologi och kemi Kjell Ehnbom
och Bengt-Olov Marinder har medverkat vid kurser inom Universitv
College.

VI. Ekonomisk redovisning

Skolans rena driftkostnader, av vilka de första åren Sverige skall betala
70 % och Kenya 30 %, har hänförts till en »Joint Operational Budget» som
bokföres vid KSTC i Kenya. Endast accounting lists sändes till Uppsala universitet.
Revisionen av dessa medel sker vid KSTC av revisorer som utsetts
av »The Board of Governors» nämligen: Messrs. Dunstan-Adams, May &
Story.

Kenya har under året svarat för vissa ytterligare kostnader, nämligen bidrag
till reparationer och inredning av de provisoriska lokalerna (CTC)
samt lön till gymnastikläraren.

Övriga kostnader har bestridits helt av Sverige d. v. s. kostnader för den
svenska personalen, resor och utrustning av skolan. Kostnaderna i Kenya
har därvid betalats med förskott från Uppsala universitet, som svarat för
bokföring och redovisning sedan originalverifikationerna erhållits från
Kenya. Kostnaderna i Sverige för projektet redovisas ävenledes av universitetet.
Vissa konton rörande löner till den svenska kontraktsanställda personalen
vid KSTC kvarligger dock hos SIDA. Kostnaderna för budgetåret
1965/66 redovisas separat.

VII. Sammanfattning

Projektet har under året i stort sett kunnat följa de uppgjorda planerna.
Avvikelserna torde få betecknas som små i förhållande till projektets omfattning.
Flera stora problem, exempelvis counterpartutbildningen, återstår
dock att lösa. De uppgjorda planerna måste vidare under de närmaste åren
successivt revideras och anpassas till de kenyanska förhållandena. Härför
torde bl. a. en hög kvalitet på lärarstaben vara erforderlig även under de
närmaste åren.

Bistånd på husdjursområdet

År 1964 sändes fem veterinärer till Kenya. Tre av dessa tjänstgjorde ute
på fältet med allmän veterinärverksamhet och avslutade år 1966 sin tjänstgöring.
De övriga veterinärerna fortsätter som experter i Kenya, den ene
på köttbesiktningens och den andre på den artificiella inseminationens område.
Vid en till Kabete förlagd inseminationsstation har med svenska medel
bekostats en laboratoriebyggnad, som färdigställdes under år 1965.

År 1965 inkom en framställning från Kenya om utökning av det svenska
biståndet på inseminationens område. Som resultat av denna framställning
undertecknades i maj 1966 ett regeringsavtal. Enligt detta skall Sverige
lämna bistånd på husdjursområdet i form av planering och genomförande
av ett nationellt inseminationsprogram.

Från flera håll, bl. a. från Världsbanken, framhålles att insemination är
en verksamhet som bör prioriteras i Kenya. Ivreatursstammen hotas av
en försämring, särskilt den boskap som förut varit i utländsk ägo och nu
överföres i afrikanska händer.

Den svenska insatsen tar sikte på att under en femårsperiod öka antalet
årliga inseminationer från 100 000 till 500 000. För att genomföra
detta program skall organiseras ett centralt organ inom det kenyanska
jordbruksministeriet. Detta centrala organ skall, liksom inseminationsstationen
i Kabete, ledas av en svensk expert. För analys och kontroll av
verksamheten skall två fältstationer upprättas, vid vilka totalt fyra svenska
experter kommer att tjänstgöra. Vidare kommer ett omfattande utbildnings-
och informationsprogram att genomföras, delvis i samarbete med
det på multilateral basis uppförda Animal Health and Industries Training
Institute i Kabete.

Om tillfredsställande kontroll och resultat uppnås på de två fältstationerna,
kan en utökning av fältverksamheten tänkas komma till stånd.
Efter ett å två år skall en kenyansk counterpart ställas till förfogande som
närmaste man till den svenske chefen för inseminationsstationen i Kabete.
Kenyas gradvisa ekonomiska övertagande av verksamheten torde icke kunna
äga rum förrän tidigast efter den femåriga avtalsperioden. Det anses vara
realistiskt att förutse ett svenskt engagemang över en period av tio år.

Administrationen av projektet har anförtrotts Svensk Husdjursskötsel,
ekonomisk förening i Hållsta. SIDA:s samarbete med denna organisation
försiggår i stort sett på samma sätt som med Uppsala universitet.

Resultat. De tre veterinärer som avslutat sin tjänstgöring har rapporterat
till biståndsmyndigheten kvartalsvis. Någon sammanställning av deras rapporter
har ej gjorts. Inseminationsinsatsen är fortfarande i sitt inledningsskede.

Nordiskt bistånd på kooperationens område

År 1965 gjordes en framställning från Kenya om bistånd till stärkande
och uppbyggande av kooperationen i Kenya. Framställningen lämnades i
likalydande form till de nordiska länderna. Den föreslagna insatsen har i
princip godkänts av den nordiska ministerkommittén för samordning av
hjälpen till de underutvecklade länderna. Avtal med Kenya beräknas kunna
undertecknas före 1966 års utgång.

Som ett led i den närmare utformningen av projektet har under år 1966
fyra nordiska experter ställts till den kenyanska regeringens förfogande.
Projektet innefattar följande insatser.

1. Upprättande av ett centralt kooperativt utbildningsinstitut med en
rektor och två lärare från de nordiska länderna.

2. Upprättande av sex regionala utbildningsanstalter i förbindelse med
förefintliga skolor för lantbruksutbiidning. Vid varje utbildningsanstalt
skall en nordisk instruktör tjänstgöra.

3. Utsändande av 25—50 fackutbildade personer, som skall tjänstgöra
inom landets kooperativa organisationer.

Administrationen av projektet skall handhas av den danska biståndsmyndigheten,
under ledning av en nordisk styrelse. Även planering och
utbildning av experter skall åligga den danska biståndsmyndigheten.

Kostnaderna för en tioårsperiod beräknas uppgå till ca 50 milj. kr.
Sverige skall bära 40 procent av kostnaderna.

Resultat. Projektet är fortfarande under uppbyggnad.

Kvinnoutbildning (ILO)

Genom avtal mellan Sverige och ILO år 1964 förband sig Sverige att
bidraga med medel för upprättande och drift av skolor för bl. a. sekreterarutbildning
i Nairobi och Mombasa. Det svenska biståndet förmedlas och
administreras genom ett funds-in-trust-arrangemang av ILO-proj ektet och
är alltså ett s. k. multi-bi-projekt.

Två skolor, en i vardera Nairobi och Mombasa, har upprättats. Dessa
skolor skall förse den kenyanska offentliga sektorn med kompetent afrikansk
arbetskraft inom kontorsyrkena. Deras upprättande ökar också möjligheterna
för afrikanska flickor att få utbildning. Genom att öka rekryteringen
till skolorna från slutet av år 1966 räknar man med att i slutet av år
1970 kunna ge ett tillskott av sammanlagt ca 400 stenograf er/sekreterare
till den offentliga sektorn.

De båda skolorna meddelar undervisning enligt följande.

1. Handelslärare: Vid skolan i Nairobi har man genomfört en tvåårig
kurs för handelslärare. Kursen omfattade 200 elever, av vilka sex var manliga,
och avslutades i juli 1966.

2. Sekreterare: Vid båda skolorna utbildas elever till sekreterare. Avsikten
är att de efter en tid som »pool»-sekreterare genom vidareutbild -

ning skall kunna tjänstgöra som personliga sekreterare. Kurserna är ettåriga
och omfattade ursprungligen 60 och 40 elever i respektive Nairobi
och Mombasa. Fr. o. m. januari 1966 ökades intagningen till 80 elever per
år och skola.

3. Maskinskriv erskor: Någon heltidsundervisning för maskinskriverskor
bedrives för närvarande ej vid sekreterarskolan i Nairobi, då lokaler för
sådan utbildning saknas. För att i någon mån möta behovet av utbildning
på detta område har man startat kvällskurser i maskinskrivning.

4. Vidareutbildning: I Nairobi ges tremånaderskurser för vidareutbildning
av »pool»-sekreterare till personliga sekreterare.

Resultat. Från svensk sida följes verksamheten via årliga rapporter från
ILO och genom personliga besök. Enligt ILO:s rapporter, som dock icke
lär vara helt tillförlitliga, skall vid skolan ha utbildats 20 handelslärare,
130 sekreterare och 120 maskinskriverskor. 70 elever skall ha genomgått
vidareutbildningskurser. Beträffande de utexaminerade elevernas fortsatta
verksamhet föreligger uppgifter endast om handelslärarna. Dessa har svårigheter
att få arbete på grund av att handelsämnen ännu icke införts i
tillräcklig utsträckning i de kenyanska skolorna. Försök göres att placera
så många av lärarna som möjligt vid projektets skolor. De övriga handelslärarna
väntas tills vidare kunna få sysselsättning som personliga sekreterare
eller skrivcentralföreståndare.

Framtida verksamhet

Sverige kommer att ge ytterligare bidrag till ILO under budgetåret
1967/68. Den ökade intagningen förutsätter uppförande och utrustning av
ytterligare byggnader. Även driftkostnaderna kommer att öka.

Övrigt

En framställning från Kenya om en svensk fredskårsinsats i landet förberedes
för närvarande av SIDA. De ämnesområden som i första hand kan
komma i fråga är undervisning i naturvetenskapliga ämnen, sjukvård och

Nedlagda kostnader i Kenya (tkr.)

	1963/64	1964/65	1965/66	Totalt
Tekniskt bistånd	185	321	435	941
Lärarhögskola ..............................	98	3 411	3 509
		208	208
	213	328	319	860
Finansiellt bistånd

Totalt	398	747	4 373	5 518

husdjursskötsel. Om den pågående undersökningen ger positivt resultat,
kommer under budgetåret 1967/68 ett 30-tal fredskårister att vara engagerade
i Kenya.

Kostnader

Hittills nedlagda kostnader i Kenya framgår av föregående sammanställning.

Biståndsverksamheten i Tanzania

Biståndsverksamheten i Tanzania avser bistånd under såväl finans- som
utrikeshuvudtitlarna. Den bedrives dels i SIDA:s regi, dels genom nordiska
och internationella organ. Planering av omfattande nya insatser pågår.

Nordiska tanganyikapr oj ektet

Det nordiska tanganyikaprojektets verksamhet grundar sig på ett avtal
mellan de nordiska ländernas regeringar och regeringen i Tanzania, undertecknat
år 1962 och gällande t. o. m. år 1967. Projektet, som är beläget i
Kibaha 40 km väster om Dar es Salaam, skall bestå av tre institutioner,
nämligen en jordbruksskola, en sekundärskola och en hälsovårdscentral.

Projektet ledes (under överinseende av en ministerkommitté) av en
styrelse med ledamöter från de nordiska länderna. Under styrelsen ansvarar
en exekutivsekreterare i Norden för planering och administration.
Sekretariatets administrativa uppgifter har genomförts i nära samarbete
med de nordiska ländernas nationella biståndsorgan, i första hand SIDA,
som ombesörjer den del av den ekonomiska förvaltningen som ej varit
förlagd till projektet i Tanzania. SIDA har också ansvaret för rekrytering
och förekommande löpande administrativa uppgifter, vilka ej åligger
sekretariatet.

Byggnadsarbetena för jordbruksskolan påbörjades i februari 1964, och
skolan var färdigställd i juni samma år. Den har byggts för att kunna ta
emot ca 1 000 elever per år i korta kurser. I anslutning till skolan har uppodlingsarbete
påbörjats och en plantskola anlagts. En provisorisk primärskola
har börjat sin verksamhet.

Sekundärskolan skall vara en internatskola för sammanlagt 500 elever.
Den skall i fullt utbyggt skick ge 4- och 6-åriga kurser. Byggnadsarbetena
påbörjades i juli 1964 och de första eleverna kunde mottagas i februari
1965.

Projekteringsarbetet för hälsovårdscentralen har slutförts under år 1965,
och den beräknas vara färdigställd i slutet av år 1966. Redan år 1964
upprättades i Kibaha en provisorisk dispensär. Byggnadsarbetena vid projektet
är av stor omfattning. Bl. a. hade under år 1965 ett 90-tal bostadshus
för personalen vid projektet uppförts. Före projektets igångsättande
gjordes punktinsatser i form av utsända experter.

Resultat. Rapporteringen från projektet är relativt utförlig.

Av verksamhetsberättelsen för år 1965 framgår bl. a. följande.

Kursverksamheten vid jordbruksskolan har under året fullföljts planenligt,
och 704 personer har deltagit i av skolan anordnade kurser. Sammanlagt
461 acres mark är uppodlade eller under uppodling.

Den 15 maj 1965 var 125 elever intagna vid sekundärskolan. Under året
har klassrum, laboratorieavdelningar, matsal, administrationsbyggnad och
tre elevhem färdigställts. Under januari 1966 skulle ytterligare 125 elever
tas in vid skolan. I slutet av år 1965 var 19 nordiska och en tanzanisk lärare
anställda vid skolan.

Vid den provisoriska dispensären har närmare 3 000 patienter per månad
behandlats. I sekundärskolan har en mottagning för skolans elever upprättats,
vid vilken bl. a. vaccinationer utföres.

Framtida verksamhet

Planeringen av nya insatser pågår inom styrelsen. Detta planeringsarbete
utföres från den utgångspunkten, att ett genomsnittligt årligt rambelopp
på 15 milj. sv. kr. under femårsperioden 1967—1971 kan ställas till förfogande
för att dels vidareföra och avsluta projektet i Kibaha, dels förverkliga
ett nytt gemensamt nordiskt biståndsprojekt i Tanzania. En administrativ
omorganisation förutses i samband med en generell överenskommelse angående
förvaltningen av nordiska biståndsprojekt. Riktlinjerna för denna
framtida samnordiska förvaltning uppdrogs i augusti 1966.

Förvaltningspersonal

I Tanzania råder stor brist på arbetskraft med högre utbildning. På
grund härav förutsättes i landets planering att en väsentlig del av de högre
tjänsterna i den offentliga administrationen under en förhållandevis lång tid
måste besättas av utländska medborgare.

År 1965 var antalet vakanser i högre statliga befattningar drygt 400 och
beräknas öka till 900 år 1969. År 1965 var antalet utlänningar i högre offentlig
tjänst ca 2 000, vilket motsvarar ungefär hälften av det totala antalet
högre statstjänstemän i landet.

Den utländska personalen i operativ tjänst i Tanzania utgöres till största
delen av engelsmän. Även andra nationaliteter är representerade, bl. a. inom
ramen för FN:s OPEX-program. I princip betraktas denna personal som underställd
den tanzaniska staten, vilken också i vissa fall betalar en del av
lönen.

Fördelarna med bistånd i form av operativa tjänstemän i stället för rådgivare
har framhållits i flera sammanhang, bl. a. i professor Torsten Gårdlunds
bok »Att arbeta i u-land» (s. 201). I Tanzania är bristen på operativa
tjänstemän stor.

År 1965 hemställdes från tanzanisk sida om svenskt bistånd i form av
löneutfyllnad för från Sverige rekryterade kvalificerade tjänstemän. 1 augusti
1966 tecknades avtal om svenskt bistånd med operativ personal till
Tanzanias förvaltning. Denna form av bistånd är förut ej prövad från svensk
sida.

Hösten 1966 kommer ett 15-tal personer, främst ingenjörer, att sändas till
Tanzania. Man räknar med att kunna utöka detta antal till inemot 50. Den
svenska personalen skall i huvudsak placeras i den centrala förvaltningen
i Dar es Salaam. Av administrativa skäl avses hela lönen skola betalas från
Sverige, och sammanlagda kostnaden härför under budgetåret 1966/67 beräknas
uppgå till ca 2 milj. kr.

Flickläroverk (UNESCO)

Genom samarbetsavtal med UNESCO skall Sverige bidraga med totalt
5 milj. kr. till ett flickläroverk i Ivorogwe i tangarregionen. I augusti 1965
påbörjades uppförandet av byggnaderna för skolan, och den första delen avprojektet
skulle vara färdig den 1 mars 1966.

Skolan beräknas bli helt färdig under budgetåret 1966/67 och skall få en
kapacitet på 450—500 elever i två- och fyraåriga kurser. I februari 1965 påbörjades
provisorisk undervisning i tillfälliga lokaler. I slutet av 1965 undervisades
105 elever, fördelade på tre klasser.

Resultat. Byggandet är något försenat, enligt uppgift bl. a. beroende på
dåligt väder. Antalet elever uppges ligga över det planerade. Projektet övervakas
från svensk sida väsentligen via årliga rapporter från UNESCO. I
sammanhanget kan nämnas att UNESCO :s representant vid ett besök i Tanzania
hösten 1965 förordade en framtida rapportering från tanzanisk sida
varannan månad.

Lanthushållsskola (FAO)

Genom samarbetsavtal med FAO träffat år 1963 skall Sverige bidraga med
sammanlagt 4,7 milj. kr. för upprättande av en lanthushållsskola i Musorna.
FAO administi erar skolan i samarbete med tanzaniska myndigheter.

Undervisning skall ges huvudsakligen i lanthushållsekonomi och jordbruk.
Eleverna skall efter avslutad utbildning arbeta bl. a. inom community
development-aktiviteter inom regionen. Undervisning skall också ges i sömnad,
hantverk och barnavård. Skolan är under uppförande och beräknas

komma i gång hösten 1966. Den skall fullt utbyggd kunna ta emot 84 elever
årligen.

Resultat. Byggnadsarbetet är avsevärt försenat och fördyrat. Inalles fyra
koitare kurser i lanthushållsekonomi har hållits vid skolan.

Övrigt tekniskt bistånd

Biståndsmyndigheten avser att inleda fredskårsverksamhet i Tanzania
under budgetåret 1966/67. I början av budgetåret 1967/68 beräknas antalet
fredskårister i fält uppgå till ca 30. Verksamhetsområdena beräknas komma
att omfatta bl. a. jordbruk, undervisning, byggnadsverksamhet och biblioteksväsende.

Under utredning är en insats avseende utbildning av lärare för handelsundervisning
på gymnasienivå. Lärarutbildningen anses ha stor betydelse
för landets ekonomiska tillväxt.

Under budgetåret 1965/66 har bidrag utbetalats till lutherhjälpen för
fiyktinghjälp (300 000 kr.) och till svenska pingstmissionen avseende en
skola för blinda i Tabora (350 000 kr.).

Vattenförsörjning

Det svenska biståndet till Tanzania avseende utvecklingsfinansiering uppgår
för närvarande till en kredit om 10 milj. kr. enligt ett avtal som ingicks
år 1965. Huvuddelen av detta belopp — 6,5 milj. kr. — disponeras för finansiering
av ett program för utbyggnad av vattenförsörjningen på landsbygden
under åren 1964/65—1965/66. Utbyggnadsprogrammet omfattar
brunnsborrning, installation av pumpar, rörläggning och byggande av dammar.
Det kommer att medföra att ett stort antal människor får jämn tillgång
till vatten, varigenom betydande befolkningsrörelser orsakade av vattenbrist
kan undvikas och utvecklingen av jordbruket i de berörda områdena
främjas. I samband med vattenprogrammets genomförande har en
svensk teknisk rådgivare ställts till Tanzanias förfogande.

Resultat. T. o. in. budgetåret 1965/66 hade 1,1 milj. kr. dragits av krediten.
Arbetena har satts i gång, men programmet är omkring ett halvt år försenat.

Kooperativ skola

Liksom i flera andra u-länder avses kooperationen skola spela en framträdande
roll i Tanzanias utveckling. I femårsplanen 1964—1969 deklareras
att kooperationen år 1970 skall svara för tio procent av detaljhandeln, och
den väntas framdeles spela en än mer dominerande roll.

Antalet kooperativa föreningar har de senaste åren ökat kraftigt. Behovet
av kooperativ utbildning är därför mycket stort. Den kooperativa utbildningen
ägde ursprungligen rum i en handelsskola i Moshi. Denna skola
övertogs år 1963 av staten, och eu liknande skola skall enligt ut\ecklingsplanen
byggas i samband med den gamla. Den nya skolan skall finansieras ur
den svenska år 1965 beviljade krediten. Ett belopp av 2 milj. kr. härav skall
användas för uppförande och utrustning av de nya byggnaderna.

Resultat. Av krediten hade t. o. m. budgetåret 1965/66 icke några medel
utnyttjats. Byggnadsarbetena har påbörjats, men de bedömes taga ca tio
manader längre tid än beräknat. Kostnadsökningar bär inträtt och ansökan
om en tilläggskredit har gjorts. Skolan beräknas vara färdig i december

1966.

Övrigt finansiellt bistånd

Av krediten avses 1,45 milj. kr. skola användas för finansiering av första
etappen av ett vattenförsörjningsprogram i Ismani-dalen. Detta program
ingår i det större vattenförsörjningsprogram som tidigare omnämnts. Tanzania
har gjort framställning om ytterligare krediter för finansiering av
vattenf ör sör j ningsprogrammet.

länder ar 1966 skall tecknas avtal om svensk finansiering av expertbostäder
i Dar es Salaam, enligt vilket Sverige skall bidraga med 3 milj. kr.
för uppförande av 50 bostäder. Det omedelbara behovet av expertbostäder
anges till 150. Projektet kan ses i samband med det svenska biståndet i form
av förvaltningsexperter. Sverige liksom andra biståndsgivare ställer som villkor
för sådant bistånd att expertbostäder finns tillgängliga.

Kostnader

Hittills nedlagda kostnader i Tanzania framgår av följande sammanställning
(nordiskt bistånd, s. k. multi-bi-bistånd och bidrag till enskilda organisationer
ej medtaget).

Nedlagda kostnader i Tanzania (tkr.)

	1965/66	Totalt
Tekniskt bistånd
Finansiellt bistånd Krediter............	1 146	1 146
Gåvor..............
Totalt	1 146	1 146

Biståndsverksamheten i Pakistan

Den pågående svenska biståndsverksamheten i Pakistan är, såvitt gäller
utrikeshuvudtiteln, huvudsakligen inriktad på familjeplanering och yrkesutbildning.
Biståndsverksamheten under finanshuvudtiteln avser bl. a.
spannmålslagring och papper för skolböcker.

Yrkesskolan i Landhi

Av de tre svensk-pakistanska yrkesskolorna är två belägna i Landhi och
Gujrat i Västpakistan och en i Kaptai i Östpakistan. Skolan i Landhi är det
äldsta svenska projektet i Pakistan och tillkom genom avtal år 1955.

Enligt avtalet skulle Sverige tillhandahålla rektor samt tre lärare för
snickeriavdelningar, två för en konfektionsavdelning och två för en mekanisk
avdelning. Undervisningen, som påbörjades år 1957, skulle ha till syfte
att utbilda arbetsledare, förmän och småindustriföretagare inom nämnda
områden.

Kurserna är 2-, 3- och 4-åriga. Efter två års utbildning får eleverna genomgå
certifikatsexamen. De elever som presterar tillräckligt goda resultat
i denna examen får fortsätta skolgången ytterligare ett år för erhållande av
diplom. De som erhållit diplom kan, om de så önskar, fortsätta ytterligare
ett år vid skolan som läraradepter.

Vid skolstarten uppstod svårigheter att logera eleverna, varför ett elevhem,
avsett för 36 elever, uppfördes med svenska medel.

I samband med avtalsförlängning år 1961 beslöts, att produktionsavdelningar
för konfektions- och möbeltillverkning skulle inrättas. Avsikten var
dels att göra produktionsavdelningarna självförsörjande, dels att skapa praktiktillfällen
för skolans elever.

Resultat. Antal utexaminerade elever framgår av följande tabell.

Med förmansexamen (Diploma) = 3-årig

	1960	1961	1962	1963	1964	1965	1966	Totalt
Konfektion....................	5	7	5	6	5	9	9	46
Möbelsnickeri..................	5	4	6	4	11	7	10	47
Byggnadssnickeri..............	4	4	5	4	8	6	7	38
Svetsning ....................	—	2	5	5	2	2	4	20
Elektroteknik..................	—	—	—	—	6	8	9	23
Mekanik......................	—	—	—	—	4	8	10	22
Symaskinsmekanik ............	—	—	—		2	~		2

Med Certifieate (2-årig)

Inkluderar elever som fortsätter 3:e året

	1959	1960	1961	1962	1963	1964	1965	1966	Totalt
Konfektion..............	9	7	11	8	10	10	8	9	72
Möbelsnickeri............	10	8	8	9	13	7	10	13	78
Byggnadssnickeri........	7	8	7	11	13	9	11	10	76
Svetsning ..............	—	2	8	5	5	6	9	11	46
Elektroteknik............	—	—	—	—	8	8	10	18	44
Mekanik................	—	—	—	—	4	7	10	23	43
Symaskinsmekanik ......	—	—	—		2	_			2

Med Teacher training Certificate (4-årig)

	1961	1962	1963	1964	1965	1966	Totalt
Konfektion..........................	4	5	2	2		2	15
Möbelsnickeri........................	2	3	2	1	1	2	11
Byggnadssnickeri....................	1	3	1	3	1	1	10
Svetsning ..........................	—	—	—	—	—	—	_
Elektroteknik........................	—	—	—	_	1	1	2
Mekanik............................	—	—	_	_	2	1	3
Symaskinsmekanik ..................	—	—	—	—	1		1

Konkurrensen om elevplatserna är hård, enligt uppgift avvisas fyra femtedelar
av de sökande. De elever som genomgått diplomkursen är eftersökta
på arbetsmarknaden och erbjudes relativt höga löner. Detta medför att få
elever genomför det fjärde utbildningsåret. Beträffande de elever som genomgått
den 2-åriga knrsen föreligger icke några uppgifter beträffande
sysselsättning eller anställningsmöjligheter.

Bostadsfrågan för eleverna är icke helt löst. I det för 36 elever avsedda
elevhemmet bodde år 1966 sammanlagt 120 elever. För att uppnå samma
pakistanska standard som vid andra skolor skulle ytterligare ett elevhem
behöva byggas.

De år 1961 inrättade produktionsavdelningarna är inte självförsörjande,
bl. a. beroende på att de varit svåra att administrera och på att marknaden
för avdelningarnas produktion är svårbearbetad. Den verlcstadspraktik för
elever som avsetts skola försiggå på avdelningarna har icke kunnat genomföras.

Skolan var i juli 1968 ännu icke officiellt erkänd av pakistanska staten,
beroende på att detaljerade kursplaner ej utarbetats.

Framtida verksamhet

Skolan skall under år 1967 överlämnas till Pakistan. Därefter kommer
det svenska stödet till skolan att inskränkas till två rådgivare. Vid överlämnandet
väntas kursplaner och planer för den fortsatta verksamheten
vara utarbetade.

Yrkesskolan i Kaptai

Yrkesskolan i Kaptai tillkom genom länderavtal år 1962. Enligt avtalet
skulle Sverige ställa sammanlagt elva experter till Pakistans förfogande,
varav åtta lärare. Dessutom skulle Sverige stå för hälften av byggnadskostnaderna
och ge bidrag till utrustning och driftkostnader.

Syftet med skolan är att utbilda arbetsledare, instruktörer och hantverkare.
I fullfunktionsstadium skall 240 elever undervisas i träbearbetning,
metallbearbetning och elektroteknik. Kurserna är liksom vid yrkesskolan
i Landhi 2-, 3- och 4-åriga. Efter två år slutar en del elever och får då ett

certifikat, men undervisningen är i princip 3-årig. En del elever, ca 30 procent,
tänkes fortsätta ett fjärde år, då tonvikten är lagd på pedagogisk utbildning.

Vid tidpunkten för länderavtalets slutande avsågs undervisningen skola
börja den 1 juli 1963 i provisoriska lokaler. I tidsplanen för byggnadsverksamheten
den 4 oktober 1963 beräknades samtliga byggnader vara fullt färdiga
i oktober 1965.

Resultat. Efter betydande initialsvårigheter (bl. a. ställde pakistanska
myndigheter icke tillräckliga lokaler till förfogande) började undervisningen
i januari 1964 med 29 elever. Hösten 1964 intogs ytterligare 30 elever. De
29 eleverna uttogs bland över 700 sökande från hela Östpakistan.

Byggnadsarbetet blev försenat, bl. a. på grund av svårigheter med de pakistanska
tullmyndigheterna, som höll inne viktigt byggnadsmaterial. Våren
1966 stod byggnaderna klara.

Rapporteringen från projektet har varit bristfällig. Läsåret 1965/66 skall
enligt muntligen givna uppgifter 25 elever ha avslutat sina studier. Vad beträffar
elevernas anställningsmöjligheter i regionen skall utsikterna vara
något osäkra. Vid valet av en så liten plats som Kaptai (ca 5 000 invånare)
som förläggningsort för yrkesskolan togs hänsyn till uppgifter, enligt vilka
ett 20-tal nya industrier skulle börja sin verksamhet i Kaptai-området. År
1964 hade ännu icke någon ny industri etablerats i området. Detta torde
bl. a. få till följd, att skolan kommer att få svårt att erhålla för verksamheten
nödvändiga beställningsarbeten.

Framtida verksamhet

Under budgetåret 1967/68 beräknas skolan vara i full drift med 240 elever.
Beträffande den kommande resursanvändningen har följande uppgifter
sammanställts av SIDA.

Budgetår	Antal lärarårs- verken (svenska)	Antal undervisnings-timmar	Antal elever	Tot. drift-utg. per elev/år (sv. kr.)
totalt	per elev	per lärare	totalt	per lärare	färdig utbild.
totalt	per lärare
1966/67 1967/68	8 8	13 440 13 440	96 56	1 680 1 680	ca 140 ca 240	ca 17,5 ca 30	ca 25 ca 30	3,1 3,75	9 321 6 993

Som framgår av denna redovisning skall skolans produktivitet, mätt i antalet
elever per lärare och antal färdigutbildade elever, öka i och med att
skolan uppnår fullfunktionsstadium under budgetåret 1967/68. Samtidigt
skali utgiften per elev minska till ca 7 000 kr. per år.

Yrkesskolan i Gujrat

År 1966 slöts avtal mellan Pakistan och Sverige om upprättande av en
yrkesskola i Gujrat. Projektverksamheten började emellertid långt tidigare.

Enligt de först redovisade planerna skulle skolan starta den 1 september
1965 med undervisning vid tre avdelningar med 16 elever i varje avdelning.
Undervisning skall i fullfunktionsstadiet år 1969 meddelas 450 elever, uppdelade
på nio avdelningar för bl. a. instrumentmakeri, bilmekanik, möbelsnickeri
och TV-service. Kurserna är liksom vid yrkesskolorna i Landhi och
Kaptai 2-, 3- och 4-åriga, och undervisningen bedrives enligt samma principer
som vid dessa skolor.

Resultat. 1 april 1964 påbörjades byggande av bostäder för lärarna, och
i juni samma år lades grundstenen till skolbygget. Sommaren 1966 var lärarbostäderna
fullt färdiga, medan skolbygget var försenat. Hösten 1965
kunde undervisningen icke påbörjas i planerad omfattning utan inskränktes
till undervisning i instrumentmekanik och omfattade första läsåret 13
elever.

Framtida verksamhet

Fr. o. m. höstterminen 1969 beräknas skolan vara i full drift i samtliga
avdelningar med ett elevantal uppgående till 450. Beträffande den kommande
resursanvändningen har följande uppgifter sammanställts av SIDA.

Budgetår

Antal
lärarårs-verken

Antal undervisnings-timmar

Antal elever

Tot. drift-utg. per
elev/år

totalt

per

elev

per

lärare

totalt

per

lärare

färdig utbild.

totalt

per

lärare

1966/67

1967/68

11,5

19 320

20 160

182

93,7

1 680
1680

109

215

9,5

17,9

0,52

0,50

16 027

13 062

Som framgår av denna redovisning skall skolans produktivitet mätt i antal
elever per lärare stiga. Utgiften per elev skall sjunka och beräknas i fullfunktionsstadium
vara ca 4 700 kr. per elev och år.

Familjeplanering

I den pakistanska femårsplanen för perioden 1960—1965 ingick ett familj
eplaneringsprogram. År 1961 tecknades avtal mellan Sverige och Pakistan
avseende svenskt bistånd inom ramen för detta familj eplaneringsprogram.

Enligt avtalet skulle Sverige organisera demonstrationskliniker, undervisa
hälsovårdspersonal och idka rådgivande verksamhet. Viss forskningsverksamhet
skulle också bedrivas. Kliniker upprättades i Karachi, Hyderabad

och Chittagong, varav de flesta i Karachi. Projektaktiviteterna koncentrerades
till klinikerna.

År 1963 sändes tre svenska audio-visuella experter till Pakistan. Dessa
skulle medverka till spridande av information om familjeplanering. Tre
mediaenheter upprättades i Karachi, Lahore och Dacca. Sverige bekostade
utrustning vid dessa enheter för produktion av audio-visuella hjälpmedel
och informationsmaterial.

Ett nytt avtal tecknades i mars 1966 med giltighet t. o. m. budgetåret
1969/70. Det sammanfaller ungefär i tiden med Pakistans tredje femårsplan
(1965—1970), i vilken familjeplaneringen tillhör de prioriterade ämnesområdena.
Den svenska verksamheten skall vara delvis självständig och
inriktad på bl. a. utprovning av upplysnings- och undervisningsmetoder samt
försök med olika preventivmedel. Svenska aktiviteter inom det pakistanska
programmet skall inriktas på stöd och utbildning av olika personalkategorier
samt organisation av familjeplaneringslcliniker.

I samband med att det nya länderavtalet undertecknades åtog sig Sverige
bl. a. att svara för anskaffningen av preventivmedel. Dessa preventivmedelsleveranser
avses skola täcka den reella förbrukningen t. o. m. budgetåret
1969/70. Överenskommelse om leveranser har träffats och avser tills vidare
konventionella preventivmedel.

Resultat. För kalenderåret 1965 redovisar projektet följande besöksfrekvens
samt antal utdelade preventivmedel vid de av projektet övervakade
klinikerna.

Besök

Antal utdelade preventivmedel

Informa-

tions-

besök

Första

besök

Åter-

besök

Totalt

antal

besök

IUD

Kon-

domer

Skum-

tablet-

ter

Prev.

tablet-

ter

Övrigt

Steri-

lise-

ringar

15 913

7 338

13 583

36 834

2 330

104 636

63 708

1 614

Kontroll av verksamhetens resultat synes icke ha förekommit i någon större
utsträckning. Igångsatta forskningsprojekt, vilka bl. a. haft till syfte att
evaluera verksamheten, har av olika skäl strandat.

Utbildningsverksamheten skall ha bedrivits i förutsedd omfattning. Som
rådgivare har svenska experter bl. a. medverkat vid utformningen av familjeplaneringsprogrammet
i femårsplanen 1965—1970.

Någon sammanställning av resultat från mediaenheterna synes icke ha
gjorts. Den av Sverige bekostade apparaturen för framställning av informationsmaterial
etc. tycks vara mycket avancerad. Detta medför att projektet
måste anställa och träna kvalificerad pakistansk personal till konkurrenskraftiga
löner för att säkerställa överlämnandet av enheterna till Pakistan.

Framtida verksamhet

Under budgetåret 1966/67 skall projektverksamheten effektiviseras och
koncentreras till Karachi, Lahore och Dacca. De av projektet ledda klinikerna
i Hyderabad och Chittagong avses budgetåret 1967/68 skola överlämnas
till Pakistan. De svenska läkarna skall i framtiden ha främst rådgivande
funktion. En expert skall anställas för evalueringsforskning.

Preventivmedelsleveranserna är något fördröjda på grund av att länderavtalet
icke undertecknades förrän i mars 1966 men beräknas under budgetåret
1966/67 få avsedd omfattning Lagring och distribution av levererade
preventivmedel skall kontrolleras av en härför anställd svensk tjänsteman.

Telekomrnunikationsprojekt

Efter framställning från Pakistan anställdes år 1963 en svensk civilingenjör
som rådgivare till pakistanska telegrafstyrelsen för att utarbeta generalplaner
för den framtida utvecklingen av telefonnäten i fem större pakistanska
städer.

År 1966 slöts avtal om ett telekommunikationsprojekt. Enligt detta skall
Sverige bekosta uppbyggnaden av den regionala planeringsorganisationen för
lokala telefonnät. Inalles fyra teleingenjörer och viss undervisningsmateriel
ställes till förfogande från svensk sida. Uppbyggnaden av telefonnäten samordnas
med en tjugoårsplanering för utvecklingen av telekommunikationerna,
vilken utföres i Världsbankens regi.

Resultat. Den år 1963 anställde civilingenjören var rådgivare vid utarbetande
av planer för telefonnät. Dessa planer är färdiga och ligger till grund
för fortsatt utveckling av telekommunikationerna.

Spannmålslagringsprojekt

I februari 1966 undertecknades ett avtal avseende finansiering av ett
spannmålsprojekt i östpakistan. Projektet samfinansieras av Sverige och
IDA. Den svenska krediten uppgår till 25 milj. kr., medan IDA bidrar med
100 milj. kr. Under krediterna skall i Östpakistan uppföras fyra silos med en
total kapacitet på 230 000 ton och en femte silo skall projekteras, alla huvudsakligen
avsedda för importerad spannmål.

Food department i Östpakistan, som ansvarar för projektets genomförande,
skall vidtaga åtgärder för reparation och förbättring av befintliga mindre
lagerutrymmen för spannmål. Dessutom skall ett modernt lagerkontrollsystem
införas, personal utbildas och åtgärder för att förhindra skadegörelse
genom insekter och fukt vidtagas.

IDA har svarat för det huvudsakliga arbetet med att förbereda och igångsätta
projektet. Svensk teknisk och finansiell expertis har dock deltagit i
detta arbete. Kontroll av projektet åligger IDA.

Resultat. Av den svenska krediten har ca 200 000 kr. utnyttjats. Dessa me4—660719.
Rev. berättelse ang. statsverket år 1966.1

del har använts för den del av projekteringsarbetet som utförts med svensk
experthjälp.

Övrigt finansiellt bistånd

Gåvobistånd har sedan budgetåret 1962/63 utgått i form av 3 000 ton skolbokspapper
till ett ungefärligt värde av 12 milj. kr. Gåvobiståndet avses även
i framtiden huvudsakligen skola bestå av skolbokspapper.

Ytterligare en samfinansieringsoperation med IDA är för närvarande under
övervägande. Den avser finansiering av den första etappen i ett utbyggnads-
och förbättringsprogram för vatten- och avloppssystem i Lahore
i Västpakistan. Den totala kreditsumman beräknas till 3,5 milj. dollar, varav
Sverige skall bidraga med hälften eller drygt 9 milj. kr.

Resultat. Beträffande pappersgåvorna föreligger icke några närmare uppgifter
om den slutliga användningen av papperet.

Kostnader

Hittills nedlagda kostnader i Pakistan framgår av följande sammanställning.

Nedlagda kostnader i Pakistan (tfa.)

	1953/54	1960/	1961/	1962/	1963/	1964/	1965/	Totalt
	—1959 / 60	61	62	63	64	65	66
Tekniskt bistånd Yrkesskola i Landhi ..	2 762	1 054	786	1 533	1 100	876	788	8 899
Yrkesskola i Kaptai ..			4	549	6 306	5 913	1 555	14 327
Yrkesskola iGujrat....						567	1 766	2 333
Familjeplanering......			648	931	2 190	2 032	3 099	8 900
Administration i övrigt	16	56	272	43	267	332	441	1427
Finansiellt bistånd Krediter ............							208	208
				2 700	2 700	2 900	3 195	11 495
Totalt ..............	2 778	1 no	1 710	5 756	12 563	12 620	11 052	47 589

Biståndsverksamheten i Indien

Indien mottar för närvarande den största andelen av det sammanlagda
svenska biståndet under utrikes- och finanshuvudtitlarna, räknat i gjorda
åtaganden. Den övervägande delen av biståndet består av utvecklingsfinansiering
i form av gåvo- och kreditbistånd. Det fortsatta biståndet till Indien
avses huvudsakligen skola utgå under finanshuvudtiteln.

Papperstekniskt institut

Papperstekniska institutet i Saharanpur tillkom genom avtal mellan de indiska
och svenska regeringarna år 1963. Enligt avtalet skall Indien bestrida

byggnads- och driftkostnader, medan Sverige skall bidraga med utrustning
och sex experter.

Skolan upprättas efter svenskt mönster med utbildningslinjer för underhållstjänst,
papper steknik, instrumentteknik, driftledning och laboratorieteknik.
Syftet med undervisningen är att utbilda personal för den indiska
pappersindustrien. Skolan skall möta behovet av utbildad arbetskraft inom
olika fack och på olika nivåer. I fullt utbyggt tillstånd skall skolan meddela
undervisning till ca 200 elever.

Byggnadsarbetet påbörjades sommaren 1964, och första intagningen till
skolan skedde i januari 1965, då undervisningen började provisoriskt med
45 elever.

Resultat. I juli 1965 var bostäder för den svenska personalen färdigbyggda.
Skolbygget är försenat men fortgår enligt uppgift »i något snabbare takt
än den normala indiska». Utrustningen till skolan har av olika skäl försenats.
Bl. a. rapporteras t. o. m. den 11 april 1966 utrustning för 244 000 kr.
ha försvunnit i dockorna i Bombay.

Den första elevgruppen på 45 personer undervisades av timlärare på
Saharanpur närbelägna orter under våren 1965. I augusti anlände eleverna
till skolan. Deras antal hade i slutet av 1965 sjunkit till 36. Viss oklarhet
föreligger beträffande examination, kursernas längd och skolans ställning i
det indiska skolsystemet.

Framtida verksamhet

Sommaren 1966 skall intagning av nya elever ske. Skolbyggnaden beräknas
vara helt färdigställd hösten 1966. Den svenska lärarstaben vid skolan
förväntas öka med tre personer under budgetåret 1966/67. Dessa nya tjänster
motiveras bl. a. med att den dyrbara utrustning som installerats i skolans
underhållsavdelning riskerar att förstöras, om den ej handhaves på
sakkunnigt sätt. Från indisk sida uppges man vara mindre angelägen om sådan
ytterligare experthjälp på grund av de kostnader hjälpen medför.

Övrigt tekniskt bistånd

I enlighet med ett svenskt-indiskt avtal av år 1963 har utrustning levererats
dels till biofysiska institutionen vid medicinska forskningsinstitutet
i New Dehli, dels till saharainstitutet för kärnfysik i Calcutta. Dessutom har
en svensk expert ställts till förfogande för rådgivning vid det förstnämnda
institutet. Avtalet utlöpte budgetåret 1965/66 och insatsen avslutades därmed.

Genom avtal av år 1964 har Sverige åtagit sig att organisera och driva utbildning
av funktionärer vid ett kooperativt utbildningsinstitut i Bombay.
Vid årsskiftet 1964—1965 sändes tre experter till Bombay. Insatsen skall
avslutas i november 1966.

Resultat. Beträffande verksamheten vid det biofysiska institutet föreligger
icke några närmare uppgifter.

100

T. o. m. budgetåret 1965/66 hade fyra kurser med sammanlagt 110 deltagare
genomförts vid kooperationsinstitutet. Rådgivarnas arbetsuppgifter
synes icke ha varit tillräckligt definierade.

Framtida verksamhet

Frågan om nya projekt under utrikeshuvudtiteln överväges inom biståndsmyndigheten.
I första hand torde därvid familjeplanering bli aktuell. Vidare
kommer SIDA att undersöka förutsättningarna för fortsatt stöd åt lcooperationsfrämjande
verksamhet i samverkan med Kooperativa förbundet.

Kreditbistånd

År 1964 slöts ett avtal mellan Indien och Sverige om en utvecklingskredit
på 24 milj. kr. Ett nytt avtal, likaledes avseende en kredit på 24 milj. kr.,
undertecknades år 1966. Krediterna skall disponeras för inköp av elkraftutrustning
(8 milj. kr.), mejeriutrustning (12 milj. kr.), fisketrålare (11,8
milj. kr.), samt borrutrustning för den indiska industrien och geologiska
undersökningar (4,7 milj. kr.). Den utrustning som skall finansieras är avsedd
för utförandet av projekt inom ramen för den indiska femårsplanen.
Därutöver skall 11,5 milj. kr. användas för inköp av råvaror, halvfabrikat
och reservdelar för svensk-indiska s. k. joint ventures. Avsikten är att dessa
leveranser skall möjliggöra högre produktion och bättre kapacitetsutnyttjande
inom ifrågavarande företag.

En framtida utvecklingsfinansiering överväges avseende spannmålslagring
i indiska hamnar i anslutning till en spannmålslagringsundersökning, vilken
i gåvoform finansierats av Sverige. Inom ramen för denna undersökning pågår
projektering av en första siloanläggning i Kandla.

Resultat. Ur krediterna hade i juli 1966 icke några medel utbetalats. Den
första dragningen beräknades då ske hösten 1966. År 1965 skedde viss förändring
av avtalet för att möjliggöra för Indien att lättare utnyttja krediten.
Betydande order har under krediterna placerats hos svenska företag.

Gåvobistånd

Det första avtalet om gåvobistånd undertecknades år 1962. T. o. in. budgetåret
1965/66 hade åtaganden gjorts avseende följande gåvor: 32 000 ton
skolbokspapper (32,2 milj. kr.), skogsbruksredskap inklusive en arbetsfysiologisk
studie (2 milj. kr.), två forsknings- och utbildningstrålare (3,1
milj. kr.) samt en spannmålslagringsundersökning avseende lagringsförhållanden
för importerad spannmål i indiska hamnar (1,9 milj. kr.).

I anslutning till svenska krediter och den nämnda gåvan för trålare skulle
en undersökning göras för att klarlägga vilken typ av trålare som bör anskaffas
(0,3 milj. kr.). Åtagande har dessutom gjorts avseende en gåva av
14 000 ton konstgödsel till ett värde av ca 5 milj. kr.

För att bidraga till lösandet av den akuta livsmedelskrisen i Indien skulle

101

under år 1966 en gåva bestående av 4 173 ton torrmjölk för 7 milj. kr. levereras.
Denna gåva finansieras väsentligen av medel från insamlingen »Sverige
Hjälper» under utrikeshuvudtiteln.

Fortsatt gåvobistånd till Indien skall huvudsakligen bestå av skolbokspapper,
konstgödsel ochl konsulttjänster i anslutning till planerade utvecklingskrediter.
Under utredande är även gåvobistånd i form av varuleveranser
och tjänster i anslutning till projekt som drivs i Indien av FAO och andra
mellanstatliga organisationer.

Resultat. T. o. m. budgetåret 1965/66 hade gjorda åtaganden i fråga om
pappersgåvor i huvudsak fullgjorts. I övrigt hade undersökningen beträffande
trålare i stort sett utförts och vissa förberedande leveranser av skogsbruksredskap
effektuerats. Den under utrikeshuvudtiteln finansierade torrmjölksgåvan
levererades i början av år 1966.

Beträffande distribution och användande av pappersgåvorna föreligger
icke några mera exakta uppgifter. Torrmjölksgåvan har distribuerats till
havande kvinnor och minderåriga i de av hungersnöden svårast drabbade
delstaterna Rajastan, Gujrat, Mysore och Maharashtra. För att övervaka
lossning och distribution av torrmjölken anlitades en kontrollant, varför
visshet erhållits om planenlig användning av gåvan.

Gåvoprogrammet i övrigt hade juli 1966 ännu icke helt slutförts.

Kostnader

Hittills nedlagda kostnader (tkr.) i Indien framgår av följande sammanställning.

	1962/63	1963/64	1964/65	1965/66	Totalt
Tekniskt bistånd
Veterinärinsats ..................	57	130	443	2	632
Papperstekniskt institut............		142	2 123	1 346	3 611
Biofysiskt institut ................		357	93	95	545
Kooperationsexperter..............			139	273	412
Finansiellt bistånd
Krediter ........................
Gåvor ..........................	7 800	7 700	10 222	8 615	34 337
Totalt ..........................	7 857	8 329	13 020	10 331	39 537

102

Bilaga

CNU

ECA

ECOSOC

EPTA

FAO

IAEA

IBRD

ICAO

IDA

IFC

ILO

IMF

IPPF

ISVS

ITU

KSTC

NIB

OECD

OPEX

PMI

SGC

TAB

TAC

Förkortningar

Children’s Nutrition Unit (nutritionsproj ektet i Etiopien)
Economic Commission for Africa (FN:s ekonomiska kommission
för Afrika)

Economic and Social Council (FN:s ekonomiska och sociala råd)
Expanded Programme of Technical Assistance (FN:s utvidgade
program för tekniskt bistånd)

Food and Agriculture Organisation (FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation) Förenta

Nationerna

International Atornic Energy Agency (internationella atomenergiorganet) International

Bank for Reconstruction and Development (internationella
återuppbyggnadsbanken; »Världsbanken»)
International Civil Aviation Organization (internationella civila
luftfartsorganisationen)

International Development Association (internationella utvecklingsfonden) International

Finance Corporation (internationella finansieringsbolaget) International

Labour Organization (internationella arbetsorganisationen) International

Monetary Fund (internationella valutafonden)
International Planned Parenthood Federation (internationella
familj eplaneringsf eder ationen)

International Secretaria for Voluntary Service (internationella
sekretariatet för frivilligtjänst)

International Telecommunications Union (internationella teleunionen) Kenya

Science Teachers’ College (lärarhögskolan i Nairobi)
Nämnden för internationellt bistånd

Organization for Economic Co-operation and Development (organisationen
för ekonomiskt samarbete och utveckling)
Operational and Executive Personnel (FN-program för tillhandahållande
av förvaltningstjänstemän till u-länderna)

Centre de Protection Infantile et Maternelle (mödra-barnavårdscentralen
i Kelibia)

Special Fund (FN:s särskilda fond för ekonomiskt framåtskridande
i u-länder)

Swedish General Consulting AB (svensk konsultfirma)

Svenska institutet för kulturellt utbyte med utlandet
Technical Assistance Board (styrelsen för tekniskt bistånd inom
EPTA)

Technical Assistance Committee (kommittén för tekniskt bistånd
inom EPTA)

103

UNDP

UNESCO

UNICEF

UNKRA

UNRWA

UPU

WFP

WHO

WMO

ZYS

United Nations Development Programme (FN :s utvecklingsprogram) United

Nations Educational, Scientific and Cultural Organisation
(FN:s organisation för undervisning, vetenskap och kultur) United

Nations Children’s Emergency Fund (FN:s barnfond)
United Nations Korean Relief Agency (FN:s biståndsorgan för
Korea)

United Nations Relief and Works Agency for Palestine Refugees
in the Near East (FN :s organ för palestinaflyktingar)

Universal Postal Union (internationella postunionen)

World Food Programme (internationella livsmedelsprogrammet)
World Health Organization (världshälsoorganisationen)

World Meteorological Organization (världsmeteorologiska organisationen) Zambia

Youth Service (ungdomsutbildning i Zambia)

104

Revisorernas uttalande. Frågan om det svenska biståndet till underutvecklade
länder har under senare år vunnit allt större aktualitet. Ett uttryck
för det växande intresset är den omfattning i vilken medel för nämnda ändamål
numera ställes till förfogande över statsbudgeten. Medan den årliga
anslagsanvisningen ännu i slutet av 1950-talet understeg 10 milj. kronor, har
på årets riksstat till tekniskt och finansiellt bistånd uppförts ett sammanlagt
belopp av i runt tal 337 milj. kronor. Jämsides med anslagsökningen
har de svenska hjälpinsatserna varit föremål för fortlöpande uppmärksamhet
i den offentliga debatten. Kritik i skilda hänseenden har därvid1 framförts.
I första hand har denna kritik gällt verksamhetens konkreta utformning
och riktat sig såväl mot den centrala ledningen som mot speciella fältprojekt.
Framför allt har detta varit fallet under det livliga meningsutbyte
som föregick tillkomsten år 1965 av den nuvarande svenska biståndsmyndigheten,
styrelsen för internationell utveckling (SIDA). Delvis har emellertid
de framställda erinringarna åsyftat biståndets själva omfång, som ansetts
vara alltför begränsat i förhållande till föreliggande behov.

Mot bakgrunden av nu antydda utveckling har revisorerna funnit sig böra
företaga en allmän granskning av biståndsverksamheten. Revisorerna har
under denna granskning inhämtat en rad uppgifter från SIDA, vilka lämnats
både genom föredragningar och i annan form. På grund av verksamhetens
särart har det vidare bedömts nödvändigt att studera en del projekt
direkt ute på fältet, och revisorerna har i sådant syfte besökt Tunisien, Etiopien
och Kenya, i vilka länder ett relativt stort antal svenska biståndsföretag
är i gång eller under förberedelse. I samband därmed har revisorerna beretts
tillfälle att inhämta ytterligare upplysningar av betydelse för frågans bedömning.

Det är icke revisorernas avsikt att utöver den redovisning som lämnats i
det föregående i detalj ingå på de olika projekt som administreras av SIDA.
Anledningen härtill är främst att ett mycket betydande antal av de ifrågavarande
företagen nyss har påbörjats, varför ett mera bestämt omdöme om
deras utfall ännu icke är möjligt. I andra fall åter, då större erfarenhet borde
ha vunnits, är den resultatredovisning som föreligger alltför knapphändig
för att kunna läggas till grund för en allsidig analys av de gjorda insatserna
och deras effekt. Om revisorerna alltså av angivna skäl avstår från
att företaga någon detalj genomgång av de olika projekten, kommer revisorerna
i stället att i det följande anlägga vissa allmänna synpunkter på biståndsverksamheten
och därvid beröra några hithörande problem. Revisorerna
vill dock i detta sammanhang gärna uttala, att de vid sin förevarande
granskning fått ett övervägande gynnsamt intryck av det sätt på vilket SIDA
handhar sina uppgifter. SIDA är ett nytt organ och har självfallet ännu icke
på alla områden kunnat finna de lämpligaste arbetsformerna. På det hela
taget synes emellertid biståndsverksamheten efter SIDA:s tillkomst ha effektiviserats
och metodiken vid igångsättningen av nya projekt ha förbättrats.

105

Revisorerna finner troligt att denna positiva utveckling kommer att ytterligare
accentueras, när den nya biståndsmyndigheten under de närmaste
åren fått tillfälle att samla ytterligare kunskap och erfarenheter.

Enligt de riktlinjer som bestämts för den svenska biståndsverksamheten
skall denna fortsätta att utvidgas, till dess för ändamålet anvisade medel
motsvarar en procent av nationalinkomsten. Den princip som därmed fastställts
är från budgetteknisk synpunkt tämligen unik; för flertalet statsutgifter
gäller att de icke i förväg är fixerade till något visst belopp utan till
sin omfattning prövas efter föreliggande behov och aktuella möjligheter att
tillgodose dessa. Enligt revisorernas mening bör man heller icke bortse från
att den angivna principen inrymmer en viss fara, då den kan uppfattas som
ett tvång att nå fram till en viss utgiftssumma oavsett eljest föreliggande
omständigheter. Det synes därför önskvärt att man för framtiden undviker
dylika irrationella bindningar. Icke minst med hänsyn till den kritik som
framförts mot statsmakternas förmenta njugghet i förevarande fall önskar
revisorerna understryka det i och för sig självklara faktum, att kostnader
icke bör nedläggas på olika biståndsprojekt med mindre det rimligen kan
förväntas, att de medel som anslås för ändamålet kommer till verklig nytta
och därmed ger avsedd utvecklingseffekt. Självfallet är detta ett intresse
icke blott för vårt eget land utan även och minst lika mycket för de länder
som skall komma i åtnjutande av den ifrågavarande hjälpen.

I propositionen 1962:100, i vilken de nyssnämnda riktlinjerna för den
svenska biståndsverksamheten fastslagits, bär beträffande verksamhetens
närmare utformning vissa prioriteringar gjorts. Sålunda har förutsatts att
det tekniska biståndet skall ha företräde framför det finansiella och det
multilaterala biståndet företräde framför det bilaterala. Under de senaste
åren bär emellertid biståndsverksamheten förändrat karaktär i så måtto,
att den förutvarande skarpa gränsen mellan tekniskt och finansiellt bistånd
alltmer utsuddats. Ofta består ett projekt numera av flera samverkande delar,
för vilka det kan visa sig lämpligt att använda sinsemellan olika finansieringsformer,
såsom kreditstöd, varuleveranser och experthjälp. Det blir
därför allt mindre vanligt att ett projekt är enbart »tekniskt» eller enbart
»finansiellt». I andra länder har man också övergivit den hittillsvarande
uppspaltningen på de båda nämnda biståndsformerna och betraktar biståndet
som en integrerad enhet. I praktiken har SIDA nödgats göra detsamma
och prövar vid planeringen av nya biståndsinsatser hela projektet i
ett sammanhang. Vad förhållandet mellan multilateral och bilateral biståndsgivning
därefter angår må erinras om riksdagens förut återgivna uttalande,
att ett ensidigt ställningstagande i denna fråga ej bör förekomma.
Även enligt revisorernas uppfattning bör man undvika att vid valet mellan
hjälp i egen regi eller genom internationella organisationer låta principiella
i stället för praktiska överväganden fälla utslaget. Det kan vidare nämnas
att man i den livliga internationella diskussionen ofta har ifrågasatt de mul4t—660719.
Rev. berättelse ang. statsverket år 1966.1

106

tilaterala organens effektivitet och påtalat deras höga administrationskostnader
vid driften av fältprojekt. I vårt land har denna debatt knappast uppmärksammats.
Under alla förhållanden är det uppenbart att en rationell avvägning
mellan multilateralt och bilateralt bistånd kan göras blott om allsidigare
uppgifter rörande kostnader och resultat föreligger. Som närmare
skall beröras i det följande är detta dock ännu långt ifrån fallet.

Revisorerna är alltså av den åsikten att en helhetssyn bör anläggas på biståndsverksamheten.
Utvecklingen själv har gått förbi den hittillsvarande
uppdelningen på »tekniska» och »finansiella» hjälpformer, vilka alltmer
integreras. Men det är minst lika viktigt att de bilaterala insatserna samordnas
med de multilaterala, då i båda fallen samma problem möter. Vid
den grundläggande planläggningen bör man utgå från ett totalbistånd, som
sedan skall fördelas på olika kanaler. Vid denna fördelning får självfallet
hänsyn tagas till ett flertal olika faktorer, bland vilka dock enligt revisorernas
mening effektiviteten måste tillmätas en avgörande betydelse.

En sådan helhetssyn på biståndsverksamheten torde emellertid vara svår
att praktiskt förverkliga, såvida icke vissa organisatoriska reformer genomföres.
Det må härvidlag erinras om att administrationen av nämnda verksamhet
alltjämt är splittrad på flera händer. Förutom SIDA, som utgör det
centrala biståndsorganet, har uppgifter på förevarande område anförtrotts
fyra olika myndigheter. Utrikesdepartementet handlägger sålunda vissa
ärenden i samband med multilateralt tekniskt samt humanitärt bistånd,
medan finansdepartementet och riksbanken svarar för finansiellt bistånd,
i administrativt hänseende dock endast såvitt gäller den multilaterala verksamheten.
Frågor rörande handelspolitiskt och kommersiellt bistånd slutligen
handhaves av handelsdepartementet. Förvaltningen av hithörande riksstatsanslag
är uppdelad på liknande sätt.

På grund av sin speciella karaktär synes handelsbiståndet även i fortsättningen
böra administreras av handelsdepartementet. En organisatorisk samordning
av biståndsverksamheten i övrigt under enhetlig ledning framstår
däremot enligt revisorernas uppfattning som önskvärd, varvid knappast någon
annan myndighet än SIDA kan komma i fråga. Förutom den tidigare berörda
förändringen i verksamhetens själva karaktär talar för en dylik samordning
flera praktiska skäl. Därigenom skulle sålunda överblicken över det
samlade arbetsområdet förbättras, vilket skulle möjliggöra en mera allsidig
och långsiktig bedömning av de föreliggande problemen. Planeringen
och genomförandet av sådana fältprojekt som består av samverkande delar
skulle icke minst underlättas. Man skulle även kunna undvika de svårigheter
som sammanhänger med att för närvarande olika bestämmelser gäller
för olika former av hjälpinsatser. Det må vidare erinras om att biståndsadministrationen,
från att tidigare mera ha präglats av det rent humanitära
syftet, i allt högre grad kommit att kräva ingående teknisk sakkunskap. Det
synes då ändamålsenligt att i en enda instans samla all denna sakkunskap,

107

som därigenom skulle kunna bättre utnyttjas. För vederbörande mottagarland
skulle det slutligen vara till fördel att behöva kontakta endast ett
svenskt biståndsorgan.

Utöver den nu behandlade prioriteringen av vissa biståndsformer inom
ramen för det samlade svenska biståndsprogrammet gäller som en grundläggande
princip för den av SIDx\. administrerade verksamheten en speciell
prioritering, avseende ämnesområden och mottagarländer. Meningen är sålunda
att det bilaterala tekniska biståndet i huvudsak skall begränsas till
livsmedelsförsörjning, lärar- och yrkesutbildning samt hälsovård inklusive
familjeplanering. På motsvarande sätt skall insatserna koncentreras till sex
s. k. inre länder. Endast i dessa prioritetsländer — Tunisien, Etiopien, Kenya,
Tanzania, Indien och Pakistan — kan nya bilaterala projekt eller utvidgning
av tidigare igångsatta komma i fråga. De mindre biståndsinsatser
som pågår i nio andra länder, de s. k. yttre länderna, skall fullföljas men
icke utökas.

Den prioritering av vissa ämnen som sålunda gjorts inom den svenska
biståndsverksamheten måste enligt revisorerna betecknas som framsynt, då
insatserna därigenom kommer att sättas in på områden som alltmer visat
sig vara av fundamental betydelse för de berörda ländernas utveckling. Andra
länder och biståndsorganisationer har också i växande omfattning börjat
inrikta sig på just dessa områden. Det är därför revisorernas uppfattning
att man bör fasthålla vid denna prioritering och icke utan starkt
tvingande skäl upptaga nya ämnen på biståndsprogrammet. Det bör emellertid
samtidigt hållas i minnet att en koncentration på ett fåtal ämnesområden
lätt ger verksamheten en karaktär av isolerade punktinsatser, vilka
för sin framgång är beroende av en rad faktorer utanför biståndsmyndighetens
direkta inflytande. Ett sätt att undgå denna svårighet är igångsättandet
av regionala projekt, som avser att genom samordnade insatser
påverka hela samhällsutvecklingen inom en viss del av ifrågavarande land.
Ett sådant regionprojekt står inför sin begynnelse i Etiopien. Det är självfallet
ännu icke möjligt att bilda sig någon bestämd uppfattning om detta
projekts värde, men tanken förefaller löftesrik. Därest erfarenheten så motiverar,
bör heller icke enligt revisorernas åsikt den nuvarande ämneskoncentrationen
få hindra att regionala utvecklingsprogram, omfattande insatser
även på andra områden än de prioriterade, blir ett normalt inslag
i biståndsverksamheten. Revisorerna vill i detta sammanhang vidare framhålla,
att frågan om den inbördes fördelningen av de medel som anslås för
hithörande ändamål kan vara förtjänt av särskilt övervägande. Det torde
här icke vara nödvändigt att med statistiska uppgifter närmare belysa de
ytterst allvarliga faror för folkförsörjning och socialt framåtskridande
som befolkningsutvecklingen i stora delar av världen innebär. Ovedersägligt
är att denna utveckling måste brytas, om biståndsverksamheten på
längre sikt över huvud taget skall ha någon mening. Med hänsyn härtill

108

synes det revisorerna vara högeligen befogat, att familjeplaneringen ges
en ännu mera framträdande plats på det svenska biståndsprogrammet än
fallet är för närvarande. Vårt land har i mycket gjort en pionjärinsats på
förevarande område, och enligt revisorernas mening bör denna insats kraftigt
fullföljas.

Vad länderkoncentrationen i sin tur beträffar torde allmänt kunna sägas,
att åtskilliga fördelar står att erhålla genom en inriktning av biståndsverksamheten
på ett fåtal länder. Administrationen kan sålunda göras enklare
och mindre omfattande, samtidigt som den erforderliga samordningen av
olika insatser i hög grad underlättas. Det blir även möjligt att ägna varje
enskilt projekt ett mera ingående studium, varigenom ökad garanti vinnes
för att det får den utvecklingsfrämjande effekt som avses. Genom att
tillgängliga medel icke behöver fördelas på en mångfald olika utgiftsändamål
kan dessutom större och bättre integrerade företag igångsättas. Med
hänsyn till de fördelar som sålunda erbjuder sig finner revisorerna den
länderkoncentration som nu genomförts i och för sig välbetänkt. Det kan
dock enligt revisorernas mening ifrågasättas, om icke koncentrationen borde
drivas ännu längre. Även om prioritetsländerna, inom vilka biståndsprogrammets
tyngdpunkt ligger, utgör ett förhållandevis litet antal, förekommer
bilaterala insatser alltjämt i icke mindre än 15 olika länder. Det må
i detta sammanhang erinras om att vårt lands hjälpmöjligheter, jämfört
med de stora industriländernas, alltid måste bli av begränsad omfattning.
Det sagda gäller icke blott de ekonomiska utan även de personella resurserna.
Därtill kommer speciella svårigheter i vissa fall, exempelvis språket
i de fransktalande länderna. Utöver redan anförda skäl motiverar
detta enligt revisorernas åsikt eu verklig kraftsamling inom den svenska
biståndsverksamheten. Det är måhända icke realistiskt att för närvarande
förorda en begränsning av antalet prioritetsländer, men man skulle
möjligen på litet längre sikt kunna tänka sig en »superprioritering», innebärande
att man för framtiden satsade hårdare i några av de nuvarande
prioritetsländerna, t. ex. de tre östafrikanska staterna, och gradvis avvecklade
biståndet i övriga länder. På grund av tidigare berörda omständigheter
bör en sådan fördjupad länderkoncentration dock icke avse åtgärder
på familjeplaneringens område, inom vilket den svenska biståndsmyndigheten
bör inom ramen för sina resurser vara beredd till insatser
oavsett vilket land det gäller.

En fråga av stor praktisk betydelse, vilken även inrymmer vissa principiella
aspekter, gäller förhållandet mellan biståndsmyndigheten och verksamheten
ute på fältet. I statskontorets förut omnämnda utredning har
frågan blivit ingående belyst och föranlett förslag om största möjliga decentralisering
av fältverksamhetens administration. SIDA har också börjat
genomföra vissa åtgärder i angivet syfte. Avsikten är att en regional
administration skall tillskapas i vart och ett av de sex prioritetsländerna

109

med uppgift att betjäna projekten i kamerala angelägenheter. I de nämnda
länderna skall också finnas s. k. biståndsattachéer, på vilka skall ankomma
att samordna verksamheten och biträda vid planeringen av nya projekt.
Inom SIDA överväges vissa andra förslag, vilka i korthet går ut på
att projekten i fortsättningen skall betraktas som internationella institutioner,
till vilka den svenska biståndsmyndigheten skall bidraga med kapital
och experter utan att befatta sig med själva detalj förvaltningen. Ansvaret
för denna skall i stället åvila en särskild projektchef, underställd en
av representanter för de båda aktuella ländernas regeringar bestående styrelse.
Verksamheten skall bedrivas enligt de riktlinjer om vilka man kan
komma överens i styrelsen och alltså icke vara bunden av statliga regler,
gällande i någotdera landet.

Revisorerna vill för sin del förorda att en decentralisering av biståndsadministrationen
till fältet genomföres så snabbt som möjligt. Förutom att
därigenom skulle ernås smidigare arbetsformer och större garantier för
materiellt riktiga beslut torde detta vara enda möjligheten att bemästra
de alltmer brännande personalproblemen inom den ifrågavarande verksamheten.
Hur denna decentralisering i detalj bör utformas undandrar sig
revisorernas bedömande. Det är emellertid uppenbart att biståndsförvaltningen
i mångt och mycket skiljer sig från svensk förvaltning i allmänhet.
Det kan därför vara motiverat med specialregler för denna förvaltning,
och i den mån de förslag i berörda avseende som för närvarande är under
övervägande inom SIDA kan leda till en effektivisering av verksamheten
utan att kontrollmöjligheterna försämras, bör de enligt revisorernas
uppfattning prövas i positiv anda. Revisorerna önskar vidare understryka
betydelsen av en stark ledning av fältarbetet. Enligt inhämtade upplysningar
har man inom de biståndsorganisationer som internationellt sett
åtnjuter gott rykte för effektivt bedriven verksamhet valt att lösa förevarande
spörsmål på så sätt, att ansvaret för den lokala administrationen
lagts på en högt kvalificerad tjänsteman, utrustad med vidsträckta befogenheter.
Inom det privata näringslivet tillämpar man en liknande princip,
såvitt gäller dotterföretag i de underutvecklade länderna. Det kan därför
enligt revisorernas mening med fog ifrågasättas, om icke de nyssnämnda
biståndsattachéerna, vilka nu närmast har samordnande uppgifter, borde
i enlighet med statskontorets förslag ges en starkare ställning och anförtros
den faktiska ledningen för de olika projekten i vederbörande land.

I förevarande sammanhang må uppmärksammas de möjligheter till decentralisering
som erbjuder sig genom att ansvaret för projekt inom speciella
fackområden delegeras till insatser utanför själva biståndsmyndigheten.
Ett exempel på sådan s. k. utkonfraktering är administrationen av
lärarhögskolan i Nairobi, för vilken Uppsala universitet svarar, såvitt kan
bedömas med gott resultat. Den främsta fördelen med anordningen i
fråga torde vara, att man därigenom bättre kan hushålla med de knappa

personalresurserna hos histåndsmyndigheten. De möjligheter som kan föreligga
att »utkontraktera» nya biståndsuppgifter bör därför enligt revisorernas
mening omsorgsfullt tillvaratagas. Anlitande av konsulter är en
annan form av decentralisering som kan vara förtjänt att ytterligare prövas.
Även de bidrag som lämnas de frivilliga organisationerna har den
fördelen, att den verksamhet som därigenom åstadkommes icke belastar
biståndsmyndighetens administrativa kapacitet i nämnvärd grad. Revisorerna
har fått det intrycket, att nämnda verksamhet bedrives på ett effektivt
sätt till låga kostnader. En uppmjukning av gällande bidragsregler i
syfte att möjliggöra en viss utökning av här ifrågavarande biståndsinsatser
vore därför måhända motiverad. I anslutning till nu berörda spörsmål må
vidare erinras om privata företags investeringar i de underutvecklade länderna.
I sin innevarande år avgivna petitaskrivelse har SIDA bl. a. framhållit,
att ämbetsverket har för avsikt att icke blott utnyttja de tjänster
och erfarenheter som företag och frivilliga organisationer kan ställa till
förfogande utan även samverka med och vid behov stödja dem i utvecklingsarbetet,
i den mån detta främjar de intressen som verket har att bevaka.
Denna SIDArs inställning finner revisorerna välbetänkt. Icke minst
från statsfinansiell synpunkt måste det anses vara av stor betydelse, att
man noggrant tillvaratager de möjligheter som står till buds att höja biståndsverksamhetens
effektivitet utan att fördenskull administrationskostnaderna
behöver stiga.

För biståndsverksamheten och dess resultat är expertrekryteringen naturligt
nog av stor betydelse. Den personal det här gäller arbetar under
speciella förhållanden, och det synes därför angeläget att för uppdragen
anlitas lämpliga personer, så att kostsamma misstag — föranledda av ett
felaktigt personval — i görligaste mån undvikes. De experter i aktiv tjänst
som rekryterades av SIDA under sistförflutna budgetår uppgick till sammanlagt
220, av vilka ungefär hälften tillträdde befattningar inom det bilaterala
biståndet. År 1970 beräknas motsvarande antal ha stigit till ca
500. Trots den sålunda förutsedda ökningen måste personalfrågan, såsom
tidigare antytts i ett par sammanhang, betecknas som ett av biståndsverksamhetens
mest brännande problem. Enligt vad revisorerna inhämtat
har SIDA redan vidtagit eller planerar att vidtaga vissa åtgärder på förevarande
område, bl. a i syfte att vidga rekryteringsunderlaget. Revisorerna
ämnar därför icke närmare ingå på berörda spörsmål. Dock må erinras om
att vid utrikesförvaltningen sedan länge — och till synes med gott resultat
— tillämpas ett system för personbedömning genom utomstående sakkunniga,
varvid särskild vikt tillmätes de platssökandes rent personliga kvalifikationer.
Då samma krav på omdömesförmåga och allmän lämplighet
måste ställas på de personer som skall arbeta i internationell biståndsverksamhet,
bör enligt revisorernas mening möjligheterna undersökas att vid
SIDA:s rekrytering av experter använda liknande metoder som inom ut -

rikesförvaltningen. Det kan också ifrågasättas om icke vederbörande projektchef
bör ges ökat inflytande över rekryteringen av personal som skall
underställas honom. Frågan om längden av den tid som experttjänstgöringen
skall omfatta torde även vara förtjänt av speciell uppmärksamhet.
För närvarande uppgår sagda tid i allmänhet till två år, vilket medför täta
personalbyten med åtföljande merkostnader. Därest tjänstgöringstiden kunde
förlängas, skulle betydande fördelar stå att vinna icke blott i ekonomiskt
avseende utan även med hänsyn till stadgan och kontinuiteten i arbetet.

Revisorerna vill härefter beröra ett par frågor med mera direkt anknytning
till själva fältprojekten.

I sin förenämnda utredning har statskontoret bl. a. framhållit, att ett projekt
som regel är avsett att leva vidare även sedan det svenska biståndet
upphört, varför det bör vara ett av administrationens huvudsyften att under
det svenskmedverkande skedet alltmer inpassa projektet i mottagarlandets
förvaltningsapparat på ett organiskt sätt. Då nu ett betydande antal projekt
fortlöpande lämnar förberedelsestadiet, bör enligt revisorernas mening denna
fråga ägnas ökat intresse. Redan vid planeringen av ett projekt synes
sålunda ett preliminärt datum för dess överlämnande till vederbörande land
böra fastställas och redovisas. När projektet sedan kommit i gång, måste
regelbundet kontrolleras att den förutsatta tidtabellen kan hållas och även
i övrigt åtgärder vidtagas för att underlätta övertagandet. Av särskild vikt
är att den inhemska personal som sedermera skall svara för projektets fortbestånd
rekryteras redan från böx-jan och får tillfälle att efter hand göra sig
förtrogen med alla förekommande arbetsuppgifter. Vid projektets praktiska
utformning bör vidare de lokala förhållandena och behoven skänkas tillbörligt
beaktande, så att icke svenska förebilder i onödan tillätes dominera.
Det bör aliså tillses att projektbyggnadernas och projektutrustningens kvalitet
är anpassad efter mottagarlandets standard och att driftkostnaderna ej
blir för höga. Vissa brister härutinnan synes föreligga vid exempelvis mödraoch
barnavårdscentralen i Kelibia. Det bör vidare uppmärksammas att projekten
arbetar i en speciell institutionell miljö, oftast väsensskild från den
svenska. Det är därför icke troligt att sådana för projektets framgång nödvändiga
stödåtgärder alltid kommer till stånd, vilka vid ett liknande projekt
i vårt land skulle vidtagas av utanförstående institutioner och myndigheter.
Med hänsyn härtill kan det vara nödvändigt att projektledningen
själv träffar anstalter för att säkerställa den önskade effekten. Så har skett
vid lärarhögskolan i Nairobi, där man icke blott informerat myndigheterna
om skolans verksamhet utan även aktivt medverkat i rekryteringen och på
detta sätt fått ett tillfredsställande elevantal. Man har också för avsikt att
följa eleverna, sedan de avlagt examen, i deras framtida verksamhet som
lärare och låta dem med jämna mellanrum återvända till skolan för att
genomgå repetitionskurser m. m. Liknande anordningar skulle möjligen
kunna tänkas vid de yrkesskolor som åtnjuter svenskt bidrag, bl. a. för att

112

söka undvika den nu icke sällsynta företeelsen att personer som fått praktisk
utbildning tar anställning inom andra yrkesområden.

Avslutningsvis vill revisorerna framhålla följande.

En huvudfråga vid bedömningen av biståndsverksamheten måste vara
vilka resultat som uppnås i denna med statsmedel bedrivna verksamhet.
Såsom framgår av den i det föregående lämnade redogörelsen har också
riksdagen vid flera tillfällen uttalat sig för en fortlöpande resultatvärdering
— en s. k. evaluering — av biståndsinsatserna. De åtgärder som hittills vidtagits
för att få till stånd en sådan kontroll av verksamheten har dock varit
av mycket begränsad omfattning.

Då ifrågavarande spörsmål föres på tal, brukar med biståndsinsatsernas
resultat i allmänhet avses utvecklingseffekten på något längre sikt och i ett
större sammanhang. Man kan emellertid tala om resultat även i mera inskränkt
bemärkelse, d. v. s. utvecklingen av varje särskilt projekt, oavsett
dettas mera långtgående verkningar. Av intresse härvidlag är t. ex. omfattningen
av utförda prestationer i förhållande till nedlagda kostnader, utfallet
av uppgjorda tidsplaner och arbetsprogram, åtgärder för rekrytering
och utbildning av inhemska medhjälpare, jämförelser med andra liknande
projekt o. s. v. Det får anses vara ett rimligt krav att uppgifter av detta slag
lätt kan göras tillgängliga för riksdagen, som ju har att besluta om medelsanvisningen,
men de äger intresse även för en större allmänhet. Det är
emellertid revisorernas erfarenhet att sådan information ej föreligger i
önskvärd utsträckning. Delvis torde detta ha sin grund i utformningen av
SIDA.s rapportsystem, för vilket redogjorts i den föregående framställningen.
Såsom framgår därav upprättas för närvarande kvartals- och årsrapporter
vid de olika projekten, och SIDA mottager dessutom en mängd
detalj rapporter av kameral innebörd. De förut omnämnda förslagen till decentralisering
av fältadministrationen, vilka är under övervägande i SIDA,
innefattar emellertid även en omläggning av nuvarande rapportsystem, bl. a.
innebärande en övergång till månadsbokslut vid projekten. Uppenbart är
att en utökad decentralisering av beslutsfunktionerna inom biståndsförvaltningen
förutsätter ett mera utvecklat rapportsystem än det nu tillämpade.
Oavsett detta anser revisorerna behov föreligga av en mera utförlig redovisning
av den fortskridande utvecklingen av varje särskilt projekt, så att
både riksdag och allmänhet kan hållas orienterade om verksamhetens fortgång.
Vid redovisningens uppläggning kan måhända den erfarenhet som
härutinnan vunnits inom det privata näringslivet vara till viss nytta.

I början av sitt förevar ande uttalande har revisorerna givit uttryck åt den
uppfattningen, att kostnader icke bör nedläggas på olika biståndsprojekt
med mindre det rimligen kan förväntas, att de medel som anslås för ändamålet
kommer till verklig nytta och därmed ger avsedd utvecklingseffekt.
För att denna effekt skall kunna mätas och därmed en säkrare grund läggas
för en bedömning av verksamhetens resultat på längre sikt, torde ökade in -

113

satser på evalueringens område vara erforderliga. För såväl biståndsmyndigheten
som Kungl. Maj :t och riksdagen måste det vara av stor vikt, att
förutsättningar skapas för en ändamålsenlig avvägning mellan skilda biståndsformer
och för en realistisk prioritering mellan olika projekt. Sådana
prioriteringar torde i dagens läge vara mer nödvändiga än någonsin, eftersom
ett visst överskott av i och för sig lämpliga projekt synes föreligga. Att
en noggrann redovisning av förväntat och faktiskt resultat kommer till
stand är, som tidigare anmärkts, ett intresse även för vederbörande mottagarland,
vars relativa satsning på ett visst projekt kan vara mångdubbelt
större än motsvarande svenska uppoffring. Revisorerna finner det alltså
vara utomordentligt angeläget, att mera målmedvetna åtgärder vidtages i
syfte att möjliggöra en fortlöpande evaluering av biståndsverksamheten.

Vid sidan härav kan frågan om de institutionella formerna för detta speciella
kontrollarbete anses ha underordnad betydelse. Av flera skäl synes
det emellertid lämpligt att resultatvärderingen utföres av någon instans
utanför biståndsmyndigheten. De evalueringar som gällt av FN bedriven biståndsverksamhet
bär också verkställts av personer, vilka i förhållande till
nämnda organisation varit fullt självständiga. I analogi härmed torde SIDA
icke böra värdera sin egen verksamhet utan för denna uppgift anlita fristående
organ, exempelvis akademiska forskningsinstitutioner. Möjligt är
att institutionerna för internationell ekonomi vid universiteten i Stockholm
och Lund kan utnyttjas för att få fram experter med erforderliga kunskaper
på området. Under alla förhållanden torde behov föreligga av ökad
forskning och undervisning i hithörande problem, varvid icke minst metodfrågorna
är förtjänta av uppmärksamhet. För att säkerställa eu fördjupad
evalueringsverksamhet skulle SIDA exempelvis kunna avsätta eu viss
del av varje projektanslag till berörda ändamål. Genom en samlad redovisning
av dessa anslagsdelars utnyttjande skulle man på ett enkelt sätt
kunna få en uppfattning om evalueringens omfattning och inriktning. Alternativt
skulle den ifrågavarande uppgiften kunna anförtros ett fristående
organ inom förvaltningen under ledning av en svensk motsvarighet till
USA:s »generalinspektör» för biståndsverksamheten.

Sammanfattningsvis kan sägas att revisorerna, utan att i detalj ha granskat
varje förekommande projekt, fått ett övervägande positivt intryck av
det sätt på vilket SIDA administrerar den svenska biståndsverksamheten.
Enligt revisorernas mening bör en helhetssyn anläggas på denna verksamhet,
innebärande att prioriteringar mellan olika biståndsformer ej bör göras
av principiella skäl utan att praktiska hänsyn får bestämma den erforderliga
avvägningen. I överensstämmelse med denna helhetssyn bör en mera
långtgående administrativ och anslagsteknisk samordning komma till stånd
på förevarande område. Revisorerna finner den nuvarande ämneskoncentrationen
ändamålsenlig men anser samtidigt att inom dess ram större utrymme
bör beredas familjeplaneringen. Skäl synes vidare tala för att på längre

114

sikt antalet prioritetsländer nedbringas. Ökad uppmärksamhet bör enligt
revisorernas uppfattning ägnas frågan om formerna för expertrekryteringen,
varjämte särskilda åtgärder för att underlätta biståndsprojektens överförande
till respektive mottagarländers förvaltning bör övervägas. En decentralisering
av fältverksamhetens administration framstar även såsom
önskvärd, kombinerad med en omläggning av rapportsystemet som gör det
möjligt att bättre följa utvecklingen av varje enskilt projekt. Revisorerna
anser det slutligen vara av utomordentlig betydelse att en fördjupad evaluering
kommer till stånd, så att ett säkrare underlag erhålles för en bedömning
av biståndsinsatsernas utvecklingseffekt och därmed en garanti vinnes
för att anvisade anslagsmedel disponeras på ett riktigt sätt.

115

FÖRSVARSDEPARTEMENTET

§ 2

Statens transportkontor

I skrivelse till Kungi. Maj:t den 21 mars 1960 hemställde dåvarande statens
sakrevision, att dåvarande armétygförvaltningen i den omfattning så
kunde ske utan förfång för ämbetsverkets ordinarie arbetsuppgifter skulle
få i uppdrag att — med undantag för de affärsdrivande verken — biträda
respektive myndigheter inom såväl den militära som den civila statsförvaltningen
vid planläggning, ledning och utförande av förekommande större
flyttningar samt att ämbetsverket i anslutning därtill skulle bemyndigas att
sluta erforderliga avtal för uppdragets fullgörande. Såsom stöd för sin
ovannämnda hemställan anförde sakrevisionen bl. a. följande.

Statens sakrevision har i viss utsträckning följt den statliga flyttningsverksamheten.
Arbetet har därvid inriktats på att närmare utreda förutsättningarna
för en mera enhetlig och affärsmässig handläggning av de med
verksamheten förenade ekonomiska och organisatoriska angelägenheterna
och därmed för en sänkning av kostnaderna. Särskilt ha beaktats erfarenheterna
i fråga om den organisationsenhet, som inom armétygförvaltningen
har att ombesörja förekommande flyttningar inom ämbetsverkets förvaltningsområde.
Tillkomsten av denna enhet torde böra något beröras.

I samband med genomförandet av 1954 års riksdagsbeslut angående omorganisation
av den centrala tyg-, intendentur- och civilförvaltningstjänsten
inom försvaret föranstaltade det för omorganisationens genomförande särskilt
tillsatta organet — organisationsnämnden för den centrala försvarsförvaltningen
■— att den omfattande flyttningsverksamheten i samband
med omorganisationen centraliserades. Ifrågavarande arbetsuppgifter handhades
av armétygförvaltningen, vilket ämbetsverk ställde en särskild tjänsteman
till förfogande för planläggning och ledning av verksamheten i fråga.
I nämndens slutredogörelse angående sin verksamhet anfördes, bland annat,
att flyttningarna genom centraliseringen torde ha verkställts mera rationellt
samt blivit bättre samordnade och mindre tids- och kostnadskrävande
än vad eljest skulle ha varit fallet.

Sedan de av omorganisationen betingade flyttningarna slutförts har armétygförvaltningen
bedömt det vara ekonomiskt motiverat att även i fortsättningen
bibehålla en central planläggning och ledning av den egna flyttningsverksamheten.
---—■

Verksamhetens vidgade omfattning sammanhänger med det förhållandet,
att utomstående myndigheter, såväl militära som civila, i viss omfattning
funnit det fördelaktigt att vid förekommande flyttningar anlita armétygförvaltningens
sakkunskap. Uppdragen av detta slag, beträffande vilka sakrevisionen
i vissa fall tagit initiativ, ha varit skiftande till såväl art som
omfång. -----

116

Av tillgängligt material att döma bär verksamheten hittills varit ekonomiskt
lönande. Detta sammanhänger bland annat med att prisförhandlingar
och anbud m. m. genom centraliseringen kommit att omfatta större enheter
med därav följande bättre utgångsläge vid förhandlingar med transportföretag
om rabatteringar eller förmåner av annat slag. Flyttningar ha
i vissa fall kunnat samordnas, samtidiga in- och utflyttningar (bytesflyttningar)
ha kunnat kombineras med betydande tidsvinster som följd, emballage
och förrådsutrymmen i samband med omflyttningar ha i vissa fall
utan kostnad kunnat ställas till förfogande av armétygförvaltningens förrådsorganisation
m. m. Därtill kommer slutligen, såsom den måhända mest
betydelsefulla faktorn i detta sammanhang, att organisatoriska förutsättningar
funnits för en effektiv ledning och övervakning av arbetet. —---

Den del av statsverkets flyttningar, som ombesörjts av armétygförvaltningen,
har varit mycket omfattande. De sammanlagda kostnaderna under
den senaste treårsperioden ha sålunda uppgått till nära 1 900 000 kronor.
Statsverkets totala utgifter för ifrågavarande ändamål torde emellertid under
samma tidsperiod ha varit väsentligt högre. Av allt att döma lärer även
för de närmast kommande åren kunna förutses en betydande verksamhet av
ifrågavarande slag. Från byggnadsstyrelsen har sålunda under hand meddelats,
att under de närmaste tre åren förhållandevis stora omflyttningar
i fråga om myndigheter äro planerade i samband med tillkomsten av nya
lokaler. På längre sikt må erinras om de flyttningar, som äro betingade av
tillkomsten av Stockholms universitet eller vilka kunna följa av lokaliseringsutredningens
olika förslag.

Genom beslut den 30 juni 1960 biföll Kungl. Maj :t sakrevisionens hemställan
och anbefallde i anslutning härtill fortifikationsförvaltningen och
byggnadsstyrelsen att underrätta myndighet för vilken större flyttning var
aktuell om den möjlighet till biträde vid flyttningen som sålunda förelåg.

Efter samråd med riksrevisionsverket ingav armétygförvaltningen den 17
april 1963 eu skrivelse till Kungl. Maj :t, innefattande dels redovisning av
den ditintills bedrivna flyttningsverlcsamheten och dels förslag om att vid
ämbetsverket försöksvis skulle inrättas ett särskilt transportkontor för
handhavande av transport- och flyttningsverksamhet för statsverket. Kungl.
Maj :t medgav i regleringsbrev för budgetåret 1963/64 att ett sådant transportkontor
fick inrättas i och för handhavande av »statsverkets flyttningsoch
transportverksamhet in. m.» Genom beslut av Kungl. Maj :t den 3 juni
1966 ändrades organisationsenhetens namn till statens transportkontor. I
kontorets arbetsuppgifter ingår numera även viss magasineringsverksamhet.
Organisatoriskt är kontoret anslutet till arméförvaltningen.

Tilläggas må att genom beslut av arméförvaltningen den 1 mars 1966 uppgiften
att handha arméförvaltningens turbilsnät överförts till kontoret från
att tidigare ha åvilat tygförrådsbyråns förrådsdetalj.

För att bilda sig en uppfattning om transportkontorets nuvarande omfattning
och inriktningen av dess verksamhet har revisorerna från arméförvaltningen
inhämtat vissa uppgifter, vilka i huvudsak redovisas i det följande.
Transportkontorets organisation framgår av vidstående tablå.

Sekreterare

CHEF

Förvaring

Inventarier

Maskiner

Materiel

Arkiv

Bibliotek

Trycksaker

Bohag

Beredskapsutrustning

Magasinstjänst

Emballering

Distri buering -

Registrering

Arkivering

Personalredov.

Materielredov.

Säkerhetstjänst

Anslagsbevakning

Bestämmelser

Litteratur

Intern

Kameraltjänst

F akturakontroll

Reskontraföring

Betalningskontroll

Kostnadsbevakning

Statistik

Personalärenden

R esursb evaknin g

Försäkringsfrågor

Extern

Flyttningar Transporter

Kontor Laboratorier Allmänna

Arkiv Bibliotek godstransporter

Verkstäder Förråd Turbundna

Bohag godstransporter

Speciella
godstransporter
Persontransporter
Bil — Järnväg — Båt — Flyg
Inrikes och utrikes
Spedition Förtullning
Stationära arbeten
Stadigvarande Tillfälliga

Plan läggning -

Trafiktjänst

Beställning

Övervakning

118

Den 15 augusti 1966 tjänstgjorde på transportkontoret sex befattningshavare
med en byrådirektör som chef. Den totala årliga lönekostnaden uppgick
då till omkring 180 000 kronor. Sedermera har viss utökning av personalen
kommit till stånd.

Kontoret förfogar sedan den 1 juli 1966 över lokaler på Tegeluddsvägen
70—76 i Stockholm, omfattande sju tjänsterum å tillhopa 100 in2 samt tre
magasin å tillhopa 3 475 m2. Dessutom disponerar kontoret en magasinslokal
å ca 2 300 m2 i fastigheten Radarvägen 7, Hägernäs, Täby kommun.
Avsikten är att den materiel som där förvaras skall överföras till Tegeluddsvägen
och förhyrningen avvecklas.

På frågan om vilka erfarenheter som hittills vunnits av verksamheten har
arméförvaltningen framhållit följ ande.

Genom transportkontoret har erhållits en effektiv ledning och samordning
av flyttnings- och transportarbetet inom statsförvaltningen. En väsentlig
vinst av den vidtagna rationaliseringen av ifrågavarande verksamhet
ligger däri, att verksamhetens centralisering till transportkontoret medfört
bättre utgångsläge vid anbuds- och prisförhandlingar, större möjligheter till
samordning, exempelvis av samtidiga in- och utflyttningar med betydande
tidsvinster som följd, varjämte vederbörande myndigheter befriats från
planering och genomförande av ifrågakommande flyttningar och transporter,
för vilka uppgifter de merendels torde sakna erforderlig personal.

Arméförvaltningen beräknar att under budgetåret 1966/67 kontorets
verksamhet skall öka med minst 50 procent jämfört med budgetåret 1965/
66. På grund härav har ämbetsverket fr. o. m. den 1 september 1966 ansett
sig böra inrätta ytterligare tre tjänster vid kontoret. De totala lönekostnaderna
har härigenom stigit till omkring 230 000 kronor per år.

I princip betjänar kontoret statsförvaltningen i dess helhet. Arméförvaltningen
har emellertid medgivit även vissa kommunala myndigheter och
statsägda bolag att anlita kontoret.

Utöver vad som stadgas i förenämnda ämbetsskrivelse den 30 juni 1960
och regleringsbrev för budgetåret 1963/64 finnes icke några närmare föreskrifter
utfärdade för transportkontorets verksamhet. Det åligger, såsom
tidigare nämnts, fortifikationsförvaltningen och byggnadsstyrelsen att underrätta
myndighet för vilken större flyttning är aktuell om den möjlighet
till biträde vid flyttningen som transportkontoret kan erbjuda.

Av efterföljande sammanställningar framgår omfattningen av transportkontorets
verksamhet under åren 1962—1965, uttryckt i kostnaderna för
av kontoret planlagda och beordrade transporter m. in.

119

År 1962

Förvaltningsområde	Transporter	Övrigt	Summa kronor
SLAB	Övriga
Justitiedepartementet..............	29 211			29 211
Utrikesdepartementet..............	35 781	172	4 427	40 380
Försvarsdepartementet............	929 850	120 431	91 642	1 141 923
Socialdepartementet ..............	97 005		3 146	100151
Kommunikationsdepartementet ....	91 079	11 750	3 296	106125
Finansdepartementet..............	93 132		494	93 626
Ecklesiastikdepartementet..........	93 102		9 055	102 157
Jordbruksdepartementet ..........	68 464		3 770	72 234
Handelsdepartementet ............	48 751	664	7 646	57 061
Inrikesdepartementet..............	80 657		24 458	105115
Civildepartementet................	527			527
Riksdagens verk ..................	131		116	247
Statens affärsdrivande verk........	806 282	1 535	32 351	840 168
Statsägda bolag ..................	2 437			2 437
Kommunala myndigheter..........	294			294
Övrigt ..........................	70161	50 000	15 000	135161
Summa kronor	2 446 864	184 552	195 401	2 826 817
		Därav transporter kronor	2 631 416

År 1963

F örvaltningsområde	Transporter	Övrigt	Summa kronor
SLAB	Övriga
Justitiedepartementet..............	113144		3199	116 343
Utrikesdepartementet..............	14 702	1 428	471	16 601
Försvarsdepartementet ............	1 082 195	29 153	81 854	1 193 202
Socialdepartementet ..............	1 092			1 092
Kommunikationsdepartementet ....	178 549	1 203	15 488	195 240
Finansdepartementet..............	62 292	4 678	6 485	73 455
Ecklesiastikdepartementet..........	151 272	3 085	7 867	162 224
Jordbruksdepartementet ..........	68 360		4 347	72 707
Handelsdepartementet ............	22 059		255	22 314
Inrikesdepartementet..............	58 259	5 925	18 550	82 734
Civildepartementet................	706			706
Riksdagens verk ..................	5 268		1 858	7 126
Statens affärsdrivande verk........	143 723		1 642	145 365
Statsägda bolag ..................	33 398			33 398
Kommunala myndigheter .........	1 959			1 959
Övrigt ..........................	208 592	255 511	168 007	632 110
Summa kronor	2145 570	300 983	310 023	2 756 576
	Därav transporter kronor	2 446 553

I samband med försvarets fabriksstyrelses flyttning från Stockholm till
Eskilstuna aktualiserades frågan, om transportkontoret kunde medverka
vid flyttningen av bohag tillhörigt de tjänstemän som medföljde till Eskilstuna.
Fabriksstyrelsen hemställde därför hos Kungl. Maj :t om tillstånd att
anlita transportkontoret och anförde därvid bl. a. följande.

120

År 1964

Förvaltningsområde	Transporter	Övrigt	Summa kronor
SLAB	Övriga
Justitiedepartementet..............	140 989	62 032	38 248	241 269
Utrikesdepartementet..............	101138		43 659	144 797
Försvarsdepartementet............	702 368	54 024	62 629	819 021
Socialdepartementet ..............	125 553		7 544	133 097
Kommunikationsdepartementet ....	320 463	8 959	17 590	347 012
Finansdepartementet..............	133191		18 683	151 874
Ecklesiastikdepartementet..........	338 891	933	10 298	350 122
Jordbruksdepartementet ..........	41 381		4 669	46 050
Handelsdepartementet ............	65 270		1 285	66 555
Inrikesdepartementet..............	98 874		10 948	109 822
Civildepartementet................	27 457		65	27 522
Riksdagens verk ..................	5 751		268	6 019
Statens affärsdrivande verk........	460 511		16 999	477 510
Statsägda bolag..................	168 964	543	8 224	177 731
Kommunala myndigheter..........	47 062		484	47 546
Övrigt ..........................	213 651	100 000	52 503	366 154
Summa kronor	2 991 514	226 491	294 096	3 512101
	Därav transporter kronor	3 218 005

År 1965

Förvaltningsområde	Transporter	Övrigt	Summa kronor
SLAB	Övriga
Justitiedepartementet..............	421 061	74 607	62 095	557 763
Utrikesdepartementet..............	61 780		4 373	66 153
Försvarsdepartementet ............	464 807	136 736	266 386	867 929
Socialdepartementet ..............	172 263		15 927	188 190
Kommunikationsdepartementet ....	229 182	1025	18 012	248 219
Finansdepartementet..............	174 782	7 492	33 593	215 867
Ecklesiastikdepartementet..........	524 457	4 000	12 457	540 914
Jordbruksdepartementet ..........	269 764	7 933	26 744	304 441
Handelsdepartementet ............	123 804		66	123 870
Inrikesdepartementet..............	197 751	4 325	37 389	239 465
Civildepartementet................	2 563		401	2 964
Riksdagens verk ..................	1 623			1 623
Statens affärsdrivande verk........	542 176	482	1 860	544 518
Statsägda bolag..................	240 396	3 339	2 849	246 584
Kommunala myndigheter..........	455 816		13 637	469 453
Övrigt ..........................	287 998	250 000	84 028	622 026
Summa kronor	4 170 223	489 939	579 817	5 239 979
	Därav transporter kronor	4 660162

Den av riksdagen beslutade flyttningen av försvarets fabriksstyrelse till
Eskilstuna, vilken beräknas äga rum omkring den 1 augusti innevarande år,
bär bl. a. aktualiserat vilka åtgärder som bör vidtagas för underlättande av
flyttningen av bohag tillhörande befattningshavare, som medföljer till Eskilstuna.

Beträffande fabriksstyrelsens flyttning har styrelsen träffat en överens -

121

kommelse med arméförvaltningen, vilken har till uppgift att biträda de
statliga myndigheterna vid planläggning, ledning och utförande av större
flyttningar.

Vad avser de enskilda befattningshavarnas flyttning gäller bestämmelserna
i 3 § flyttningsersättningskungörelsen (SFS 355/1953). Enligt dessa skall,
där för flyttningens verkställande flyttningsföretag anlitas, anbud infordras
från minst tre sådana företag, Om Svenska lastbilsaktiebolaget finnes å orten
skall anbud infordras jämväl från detta företag.

Fabriksstyrelsen har emellertid funnit att det ur såväl praktiska som
ekonomiska synpunkter skulle kunna vara till fördel såväl för de av styrelsens
befattningshavare, som medflyttar till Eskilstuna, som för statsverket
om även flyttningen av befattningshavarnas bohag kunde — förutom
på i flyttningsersättningskungörelsen föreskrivet sätt — ombesörjas av arméförvaltningens
transportkontor i samband med flyttningen av själva
myndigheten och med tillämpning av samma eller motsvarande system.

Arméförvaltningen har på styrelsens förfrågan under hand meddelat att
förvaltningen — under förutsättning av Kungl. Maj :ts medgivande — är
villig att ombesörja flyttningen även av enskilda befattningshavares bohag.

Under åberopande av vad ovan anförts får försvarets fabriksstyrelse hemställa
att Kungl. Maj :t utan hinder av bestämmelserna i flyttningskungörelsen
ville medgiva att fabriksstyrelsen för de befattningshavare, vilka
medflyttar till Eskilstuna, må anlita arméförvaltningen vid flyttning av
dem tillhörigt bohag.

Sedan Kungl. Maj :t lämnat sitt bifall till ovannämnda framställning,
verkställde transportkontoret flyttning av bohag för sjuttio tjänstemän. Den
sammanlagda kostnaden härför uppgick till omkring 68 000 kronor.

Även i samband med flyttning av en organisationsenhet inom vattenfallsstyrelsen
från Västerås till Stockholm har transportkontoret medverkat vid
flyttningen av bohag. Vidare kan omnämnas alt försvarets civilförvaltning
i samråd med överbefälhavaren den 29 juli 1966 meddelat, att tjänsteman
som erhållit ändrad stationeringsort i samband med omorganisationen den
1 oktober 1966 av försvarets regionala ledning lämpligen bör, sedan bostad
på den nya orten erhållits och innan sedvanligt anbudsförfarande påbörjats,
ta kontakt med statens transportkontor för erhållande av besked huruvida
kontoret kan ombesörja bohagsflyttningen.

Revisorernas uttalande. Alltsedan år 1960 har ett särskilt organ inom arméförvaltningen
(tidigare armétygförvaltningen) lämnat biträde åt respektive
myndigheter inom såväl den militära som den civila statsförvaltningen
vid planläggning, ledning och utförande av större flyttningar. Bakgrunden
till organets bildande var att goda erfarenheter vunnits vid den centralisering
av flyttningsverksamheten som kom till stånd i samband med genomförandet
av 1954 års riksdagsbeslut angående omorganisation av den centrala
tyg-, intendentur- och civilförvaltningstjänsten inom försvaret. Sedan
de av nämnda omorganisation betingade flyttningarna slutförts, hade armétygförvaltningen
— som ombesörjt flyttningarna i fråga — funnit det vara

122

ekonomiskt motiverat att även i fortsättningen bibehålla en central planläggning
och ledning av den egna verksamheten på förevarande område.
Verksamheten hade emellertid sedermera utökats till att i begränsad utsträckning
omfatta också utomstående statliga myndigheter.

Armétygförvaltningens sätt att handha den ovannämnda verksamheten
föranledde år 1960 dåvarande statens sakrevision att hos Kungl. Maj :t hemställa
om organisatoriska åtgärder i syfte att ge mera stadga åt den centralisering
av den statliga flyttningsverksamheten som i viss utsträckning redan
ägt rum till armétygförvaltningen. Sakrevisionen motiverade sin hemställan
med att tillgängligt material syntes utvisa att armétygförvaltnmgens
verksamhet på förevarande område medfört icke betydelselösa kostnadsminskningar
för statsverket, bl. a. beroende på att flyttningarna kommit att
omfatta större enheter med därav följande bättre utgångsläge vid förhandlingar
med transportföretag om rabatteringar eller förmåner av annat slag.
Vidare hade flyttningar i vissa fall kunnat samordnas, samtidiga in- och
utflyttningar kunnat kombineras samt emballage och förrådsutrymmen i
samband med omflyttningar utan kostnad kunnat ställas till förfogande av
armétygförvaltningens förrådsorganisation m. m. Därtill kom såsom den
kanske mest betydelsefulla faktorn i sammanhanget att förutsättningar
skapats för eu effektiv ledning och övervakning av flyttningsarbetet.

Sakrevisionens nyssnämnda hemställan ledde till att Kungl. Maj :t gav
formell sanktion åt den av armétygförvaltningen bedrivna flyttningsverksamheten
och samtidigt anbefallde fortifikationsförvaltningen och byggnadsstyrelsen
att underrätta myndighet för vilken större flyttning var aktuell om
den möjlighet till biträde vid flyttningen som sålunda förelåg.

Sedermera medgav Kungl. Maj :t år 1963 efter framställning av armétygförvaltningen
att vid ämbetsverket försöksvis fick inrättas ett särskilt
transportkontor för handhavande av »statsverkets flyttnings- och transportverksamhet
m. m.». Genom beslut av Kungl. Maj :t år 1966 fick den ifrågavarande
organisationsenheten namnet statens transportkontor. Kontoret,
som organisatoriskt är anslutet till arméförvaltningen, handhar numera
även viss magasineringsverksambet.

För att få en uppfattning om transportkontorets nuvarande omfattning
och inriktningen av dess verksamhet har revisorerna från arméförvaltningen
inhämtat närmare upplyningar i ämnet, av vilka bl. a. framgår följande.

Transportkontoret sysselsätter för närvarande nio befattningshavare, vilket
motsvarar en årlig lönekostnad av omkring 230 000 kronor. Kontoret
disponerar över administrations- och lagerlokaler på tillsammans nära
6 000 in2. I princip betjänar kontoret statsförvaltningen i dess helhet, men
även vissa kommunala myndigheter och statsägda bolag anlitar kontoret.
Arméförvaltningen beräknar att kontorets verksamhet innevarande budgetår
skall öka med minst 50 procent jämfört med budgetåret 1965/66. Kostnaderna
för de av kontoret planlagda och beordrade transporterna uppgick

123

åren 1962—1965 till respektive 2,6, 2,4, 3,2 och 4,7 milj. kronor, allt i runda
tal.

Några närmare bestämmelser om transportkontorets åligganden finnes
icke utfärdade. Av ämbetsskrivelse den 30 juni 1960 framgår endast helt
allmänt att kontoret har att biträda myndigheterna inom den militära och
den civila statsförvaltningen — med undantag av de affärsdrivande verken
— vid planläggning, ledning och utförande av större flyttningar samt att
det ankommer på fortifikationsförvaltningen och byggnadsstyrelsen att underrätta
vederbörande myndigheter om den möjlighet till biträde vid flyttningar
som transportkontoret kan erbjuda. Tilläggas må i detta sammanhang
att transportkontoret efter medgivande av Kungl. Maj :t medverkat vid
flyttning av bohag tillhörigt de tjänstemän vid försvarets fabriksstyrelse
som medföljde vid ämbetsverkets flyttning till Eskilstuna. Vidare kan omnämnas
att försvarets civilförvaltning i samråd med överbefälhavaren den
29 juli 1966 meddelat, att tjänsteman som erhållit ändrad stationeringsort
i samband med omorganisationen den 1 oktober 1966 av försvarets regionala
ledning »lämpligen bör», sedan bostad på den nya orten erhållits och innan
sedvanligt anbudsförfarande påbörjats, ta kontakt med statens transportkontor
för erhållande av besked huruvida kontoret kan ombesörja bohagsflyttningen.

Revisorerna — vilka ansett det angeläget att för riksdagen redovisa förefintligheten
av statens transportkontor, vars verksamhet icke bestrides av
särskilda anslag utan av medel som ställts till arméförvaltningens förfogande
— har för sin del kommit till den uppfattningen, att det inom statsförvaltningen
föreligger ett stort behov av ett serviceorgan av den typ transportkontoret
representerar. En viktig förutsättning för att hålla statens flyttningskostnader
inom rimliga gränser torde nämligen vara att vederbörande
myndigheter har tillgång till i flyttningsproblem särskilt insatt och erfaren
personal. Härigenom skapas garantier för en sakkunnig planläggning och
ett effektivt genomförande av flyttningarna.

Mot bakgrunden av det nu sagda och med hänsyn till den alltmer ökande
statliga flyttningsverksamheten anser revisorerna det emellertid önskvärt
att mera fasta former skapas för den verksamhet varom här är fråga. Särskilt
otillfredsställande finner revisorerna det vara att icke någon instruktion
— ej ens en provisorisk sådan — för statens transportkontor finnes utfärdad
och att icke några bestämda direktiv meddelats myndigheterna innefattande
skyldighet för dem att i förekommande fall anlita transportkontoret.

Även om revisorerna icke funnit anledning ifrågasätta att den av statens
transportkontor bedrivna verksamheten lett till icke obetydliga kostnadsminskningar
för statsverket, framstår det enligt revisorernas mening vidare
som en brist att verksamheten icke blivit föremål för en mera ingående ekonomisk
analys med sikte på att i detalj klarlägga å ena sidan vilka kostna -

124

der som är förenade med verksamheten och å den andra vilka besparingar
för statsverket som verksamheten leder till. Revisorerna vill därför förorda
att en sådan undersökning snarast kommer till stånd, förslagsvis genom
riksrevisionsverkets försorg.

Transportkontoret betingar sig för sin verksamhet icke någon som helst
ersättning av vederbörande beställare. I den mån verksamheten begränsar
sig till rent statliga myndigheter kan en sådan avgiftsfrihet måhända anses
motiverad, eftersom den medför att ett omständligt och tidsödande debiteringsförfarande
undvikes. Såsom förut nämnts betjänar kontoret emellertid
i viss utsträckning också kommunala myndigheter och statsägda bolag.
Enligt revisorernas mening bör i sistnämnda fall ersättning uttagas för täckande
av kontorets självkostnader.

Såsom framgått av i det föregående redovisat material har tyngdpunkten
i de statliga flyttningarna på senare år alltmer förskjutits från den militära
till den civila sektorn av statsförvaltningen. Nämnda förhållande aktualiserar
enligt revisorernas mening frågan om transportkontoret icke bör i
fortsättningen organisatoriskt inordnas under civil statlig myndighet, t. ex.
byggnadsstyrelsen. Härför talar också den omständigheten att transportkontorets
verksamhet till övervägande del är av civil och icke av militär natur.

125

§ 3

Yissa militära körcentraler

Vid försvarsstaben, arméstaben, flygstaben, fortifikationsförvaltningen,
försvarets intendenturverk, arméförvaltningen och livgardesskvadronen
(K 1) har sedan länge funnits organiserade särskilda s. k. körcentraler
(motsv.) med uppgift att för vederbörande myndigheters räkning ombesörja
person- och godstransporter av skilda slag. Revisorerna har i syfte
att närmare informera sig om de ifrågavarande körcentralernas verksamhet
infordrat nedanstående uppgifter.

1. Vilka arbetsuppgifter har körcentralen och vilka myndigheter betjänar
den?

2. Vilken personal sysselsätter körcentralen (antal och löneställning) och
hur stor är den ungefärliga årliga lönekostnaden?

3. Hur många värnpliktiga sysselsätter som regel körcentralen?

4. Var är körcentralen belägen?

5. Över hur många fordon (personbilar, bussar, lastbilar) förfogar körcentralen
och i vilken grad (ungefärlig) utnyttjas dessa fordon genomsnittligt? 6.

Vilka fördelar/nackdelar skulle vara förenade med en sammanslagning
av körcentralen med motsvarande organ hos andra militära myndigheter
i stockholmsområdet?

Av de lämnade uppgifterna framgår bl. a. följande.

Försvarsstabens körcentral, som är inrymd i militärstabsbyggnaden, tillhandahåller
fordon för transporter såväl inom som utom Stockholm. Långkörningar
är ofta förekommande. Överbefälhavarens och chefens för försvarsstaben
bilförare har jourtjänst och skall med kort varsel vara i tjänst
vid vilken tidpunkt som helst på dygnet. Övriga bilförare, som utgöres av
värnpliktiga, utför vid sidan av långkörningar rutinmässiga transporter av
stabsmedlemmar. Körningar på annan tid än ordinarie tjänstetid förekommer
ofta. — Vid körcentralen tjänstgör en garageförman samt två fast anställda
och fem värnpliktiga bilförare. Fordonsparken utgöres av sju personbilar
och en skåpvagn. — Försvarsstaben anser att några fördelar icke
skulle vara förenade med körcentralens sammanslagning med andra militära
körcentraler i stockholmsområdet.

Arméstabens körcentral har två för chefen för armén och chefen för
arméstaben avsedda tjänstebilar garagerade i försvarsstabens garage vid
Östermalmsgatan. Arméstabens övriga bilar ingår i den vid livgardesskvadronen
inrättade körcentralen, vars lokaler inrymts i fastigheten Tegeluddsvägen
76. Sistnämnda fordonspark omfattar tolv personbilar och två paketbilar.
Personbilarna betjänar, förutom arméstabens personal, arméöver -

126

läkaren och överfältveterinären. Paketbilarna användes för ordonnans- och
godstransporter inom Stockholm, hörcentralens personal utgöres av en garageförman
och en värnpliktig bilförare. — Beträffande frågan om ändamålsenligheten
av en sammanslagning av arméstabens körcentral med övriga
militära körcentraler i stockholmsområdet har arméstaben anfört följande.

Bet sätt varpå sekundchefen K 1 löst och alltjämt löser arméstabens
transportproblem är föredömligt. Några fördelar med en sammanslagning
med andra körcentraler synes ur annéstabens synpunkt ej vara att vinna.
Ej heller torde annan myndighets transportproblem lösas genom tillförsel
av arméstabens bilar. Dessa utnyttjas nu nära 100 %-igt. Chefen för armén
har dock i underdånig skrivelse 30/9 1966 nr 480 c biträtt av statskontoret
verkställd utredning om sammanslagning av vissa förvaltningsfnnktioner
vid Stockholms försvarsområde (Fo 44) och Kungl. livgardesskvadronen
med Stockholms stabskompani (K 1) innebärande att K 1 körcentral fr. o. in.
den 1/7 1967 underställes befälhavaren för Fo 44 (tygoff).

Flygstabens transportcentral (kör- och bndcentral) är förlagd till ämbetsbyggnaden
Tre Vapen. Den ombesörjer personaltransporter och budsändning
för marinstaben, flygstaben, försvarets förvaltningsdirektion,
försvarets civilförvaltning, arméförvaltningen, marinförvaltningen, flygförvaltningen
och krigsarkivet samt mottager och avsänder dessutom gods för
flygstaben och flygförvaltningen. Transportcentralen tillhandahåller fordon
utan förare åt tjänstemän inom flygstaben och flygförvaltningen för tjänsteuppdrag
av sådan natur att reguljära samfärdsmedel ej kan eller bör utnyttjas.
— Personalen utgöres av nio fast anställda och femton värnpliktiga.
Transportcentralen förfogar över åtta personbilar, tretton personlastbilar,
två bussar och en skåpbil. -— Flygstaben har som svar på frågan vilka fördelar/nackdelar
som skulle vara förenade med en samordning av de militära
hörcentralerna i stockholmsområdet anfört följande.

a) Körcentralen (förpersontransporter).

En sammanslagning torde öka behovet av ledningspersonal. Nuvarande
chef körc har även tj änstgöring på övertid.

En sammanslagning kan medföra en något högre utnyttjandegrad betr
bilförare och fordon, men detta är svårt att bedöma.

Att sammanföra värnpliktiga bilförare till så stort antal ur alla tre försvarsgrenarna
till en enhet medför mycket svåra olägenheter på grund av
olikheter betr utbildning, in- och utryckningstider, förläggning, redovisning,
avlöning, uniformer och annan utrustning samt många andra faktorer,
även psykologiska. Dessa svårigheter har man tidigare haft erfarenhet
av vid FS körcentral, vilket lett till att bilförarna ur armén och marinen
placerats i budcentralen.

En lokalmässig sammanslagning medför stora investeringar betr byggnader
och mark.

Vid en sammanslagning måste man beakta transportbehovet, den
del därav som föranleder beställningar — »transportkravet», och
slutligen den del av transportkravet som effektueras —- körningarna.

Transportbehovet, i den bemärkelse som här avses, begränsas av rätten

127

till transport med Kronans fordon enligt utfärdade föreskrifter och av värderingar,
som kan vara olika inom olika myndigheter. Transportkravet blir
i regel erfarenhetsmässigt anpassat efter möjligheterna att få körningarna
utförda. Om man jämför resurserna vid körcentralen vid Tre Vapen med
antalet tjänstemän vid de myndigheter som den betjänar är det uppenbart
att kapaciteten endast räcker till för en mindre del av transportbehovet.
Detta återspeglas i föreskrifter för prioritering och begränsningar enligt bilagan
mom. 8—9. Vid motsvarande andra organ inom Stockholmsområdet
torde kapaciteten stå i betydligt bättre proportion till transportbehovet. En
sammanslagning med åtföljande enhetlig prioritering torde medföra att de
myndigheter som nu betjänas av sistnämnda organ får mindre körningar
utförda än före sammanslagningen. Härtill kommer att en enhetlig (rättvis)
prioritering av beställningarna blir mycket svår att handhava vid en
stor körcentral som betjänar många myndigheter. En verksamhet utan prioritering
(modell Taxi) förutsätter sannolikt eu stor ökning av resurserna
efter en sammanslagning.

b) Budcentralen

Vid budcentralen har det befunnits praktiskt att ställa 2 fordon med
förare helt till Marinförvaltningens disposition och 1 fordon med förare
helt till Flygförvaltningens disposition för transporter mellan de olika platser
i Stockholm, på vilka dessa myndigheter f n har sina underavdelningar
utspridda. (Ökningen av denna utspridning under de sista åren har
medfört att antalet fordon i budcentralen har måst ökas med 2.) Av återstående
2 fordon gör det ena regelmässiga budturer inom Stockholmsområdet
och det andra användes för tillfälliga transporter (utnyttjas till 95 %).
Kapaciteten är avpassad efter transportbehovet.

Fördelar med en sammanslagning med budcentraler vid andra myndigheter
:

Bättre utnyttjande av ledningspersonalen.

Besparingar betr förare och fordon (genom samtransporter för flera
myndigheter och vid behov större fordon).

Om civilanställda bilförare skulle tillkomma i st f vpl, ger sammanslagningen
bättre möjligheter att ersätta personal vid semester och sjukdom.

Nackdelar:

En något långsammare service kan tänkas (torde kunna tolereras).

Kontrollen att försändelserna kommer fram kan något försvåras.

Möjligheterna till transport av hemliga försändelser blir mindre (sker
f n genom att för försändelsen ansvarig tjänsteman medföljer vid transporten) c)

Godsexpeditionen

Godsexpeditionens verksamhet är av sådan natur att den närmast bör
överföras till flygförvaltningen om organisationsförändring övervägs.

Fortifikationsförvaltningens körcentral, som är inrymd i lokaler vid Tegelbacken,
åligger att avhämta och avlämna postförsändelser, att utföra
budsändning av handlingar och mindre skrymmande försändelser med turbil
mellan ämbetsverkets organisationsenheter enligt särskild turlista, att
ombesörja budtjänst och annan handräckning med ordonnanser, att verkställa
persontransporter med ämbetsverkets tjänstebilar samt att efter be -

128

ställning ombesörja emballering av paketförsändelser. — Körcentralen, som
sysselsätter tre fast anställda och två värnpliktiga, har till sitt förfogande
två personbilar och en personlastbil. — Fortifikationsförvaltningen anser
att en sammanslagning av körcentralen med motsvarande organ hos andra
militära myndigheter skulle vara en fördel. Ämbetsverket är dock av den
uppfattningen att en sådan samordning icke bör komma till stånd förrän
den planerade nya ämbetsbyggnaden vid Lidingövägen blir färdig.

Försvarets intendenturverks körcentral, belägen i Solna, utför transporter
av post, gods och personal mellan ämbetsverkets olika lokaler i Solna, Sundbyberg
och Stockholm. Körcentralen, som också betjänar intendenturkårstaben
i Solna, sysselsätter två fast anställda (deltid) och sex värnpliktiga.
Fordonsparken omfattar fem personbilar, en lastbil och en buss. — Ämbetsverket
anser att några fördelar icke skulle vara förenade med att placera
körcentralens fordon vid annan militär myndighet i stockholmsområdet. En
sådan anordning skulle i stället försvåra tillgodoseendet av intendenturverkets
transportbehov.

Arméförvaltningens körcentral, som är inrymd i fastigheten Tegeluddsvägen
76, utgör organisatoriskt en del av bilsektionen vid hjulfordonsbyrån.
Körcentralen har till uppgift att vårda och svara för servicen av uppbördstagna
fordon samt ombesörja utlåning av dessa fordon. Den biträder dessutom
vid de tekniska försök med fordonsmateriel som bedrives av hjulfordonsbyrån.
Körcentralen är i första hand avsedd för arméförvaltningens
eget behov, men samarbete förekommer också med K l:s körcentral. —
Personalen utgöres av en fast anställd och en värnpliktig. Fordonsparken
omfattar fem personbilar och en buss. Dessutom finnes vid körcentralen i
regel vissa försöksfordon, som utlånas till ämbetsverkets personal i samband
med tjänsteresor. — Arméförvaltningen har beträffande frågan om
lämpligheten av en samordning av de militära hörcentralerna i stockholmsområdet
anfört följande.

En sammanslagning är av lokaliseringsskäl endast tänkbar med K 1 körcentral.
En sådan sammanslagning synes dock icke medföra några fördelar
i form av minskat fordonsbehov eller personalbehov. För skötsel av den tekniska
tjänsten i garaget i samband med försöksverksamheten erfordras under
alla omständigheter en fast anställd tekniker. Den värnpliktige erfordras
som chefsbilförare. Redan nu sker, som tidigare framgått, ett samarbete
med K 1 körcentral vad avser utlåning, service och vård.

Livgardesskvadronens körcentral har sina lokaler förlagda till Tegeluddsvägen
76. Den betjänar i princip samtliga militära staber, förvaltningar och
skolor inom stockholmsområdet. Personalen utgöres av en fast anställd och
23 värnpliktiga. Fordonsparken omfattar en personbil och 19 lastbilar. Såsom
förut nämnts ingår i körcentralen också vissa bilar som tillhör arméstaben.
Livgardesskvadronen är av den uppfattningen att några fördelar
icke skulle stå att vinna genom en sammanslagning av körcentralen med
andra militära hörcentraler inom stockholmsområdet.

129

Det kan i förevarande sammanhang slutligen omnämnas att ett särskilt
organ inom arméförvaltningen, statens transportkontor, sedan många år
tillbaka lämnat biträde åt myndigheter inom såväl den militära som den
civila statsförvaltningen vid planläggning, ledning och utförande av större
flyttningar. Transportkontoret, som är förlagt till fastigheten Tegeluddsvägen
76, sysselsätter nio befattningshavare. Kontorets verksamhet har närmare
behandlats under § 2 i föreliggande berättelse.

Revisorernas uttalande. Av den lämnade redogörelsen framgår, att flera
av de till stockholmsområdet förlagda militära myndigheterna var för sig
organiserat s. k. körcentraler, vilkas uppgift bl. a. är att ställa personal
och fordon till förfogande för olika slag av gods- och personaltransporter.
Sådana körcentraler finnes för närvarande inrättade vid försvarsstaben,
arméstaben, flygstaben, fortifikationsförvaltningen, försvarets intendenturverk,
arméförvaltningen och livgardesskvadronen.

De ifrågavarande hörcentralerna sysselsätter sammanlagt ca 22 fast anställda
garageföreståndare, tekniker och bilförare samt ca 50 värnpliktiga
bilförare. Fordonsparken omfattar ca 40 personbilar samt ca 30 lastbilar,
skåpbilar och bussar.

I hörcentralernas arbetsuppgifter ingår, förutom gods- och persontransporter,
budsändning och andra liknande handräckningsgöromål. De ombesörjer
vid behov också utlåning av fordon och förare till militära förband
inom stockholmsområdet.

Vissa körcentraler betjänar icke blott den egna myndigheten utan vid
sidan härav även flera andra militära organ. Flygstabens körcentral anlitas
exempelvis av marinstaben, försvarets förvaltningsdirektion, försvarets civilförvaltning,
arméförvaltningen, marinförvaltningen, flygförvaltningen och
krigsarkivet. Av dessa myndigheter disponerar, som förut nämnts, arméförvaltningen
över en egen körcentral.

Arméstabens, fortifikationsförvaltningens och arméförvaltningens körcentraler
har sina lokaler förlagda till en och samma fastighet vid Tegeluddsvägen
i Stockholm. De förfogar emellertid var och en över sin personal,
och någon gemensam administration förekommer icke. I nyssnämnda fastighet
finnes också inrymt ett inom arméförvaltningen organiserat speciellt
serviceorgan, statens transportkontor, som har till uppgift att lämna biträde
åt samtliga myndigheter inom såväl den militära som den civila statsförvaltningen
vid planläggning, ledning och utförande av större flyttningar.
Transportkontoret, vars verksamhet närmare behandlats under § 2 i föreliggande
berättelse, sysselsätter sammanlagt nio befattningshavare.

Med hänsyn till att de ovan nämnda hörcentralernas verksamhet i stort
sett är likartad och att flera av dem har sina lokaler i omedelbar anslutningtill
varandra har revisorerna ansett sig böra hos vederbörande myndigheter
efterhöra, huruvida enligt deras uppfattning några fördelar skulle vara för5—660719.
Rev. berättelse ang. statsverket år 1966.1

130

enade med en koncentration av den ifrågavarande verksamheten till en för
myndigheterna gemensam hörcentral. Samtliga myndigheter med undantag
av fortifikationsförvaltningen har emellertid ställt sig mer eller mindre avvisande
till en sådan anordning, med motivering bl. a. att tillgodoseendet
av deras transportbehov skulle försvåras om de fråntoges den egna hörcentralen.

Revisorerna anser för egen del att den nuvarande splittringen av körcentralernas
verksamhet icke är förenlig med kravet på en rationell organisation
och att det därför är önskvärt att en samordning av hela verksamheten
till ett enda organ kommer till stånd. Enligt revisorernas mening skulle
genom en dylik samordning möjligheter skapas för en effektivare planläggning
av körcentralernas arbetsuppgifter och för ett bättre utnyttjande av
de samlade personal- och fordonsresurserna. Sannolikt skulle en omorganisation
i här angiven riktning också leda till ett minskat behov av såväl
arbetskraft som motorfordon utan att fördenskull myndigheternas berättigade
anspråk på fullgod service skulle behöva eftersättas. Revisorerna får
alltså föreslå att åtgärder snarast vidtages för en sammanslagning av de
militära hörcentralerna i stockholmsområdet.

131

§ 4

Personalkassorna inom försvaret

I enlighet med av Kungl. Maj :t den 1 juli 1965 utfärdade bestämmelser
skall vid huvuddelen av de militära förbanden finnas inrättade s. k. personalkassor.
Tidigare (Kungl. Maj :ts reglemente den 12 november 1954) benämndes
dessa kassor läger- och manskapskassor. Antalet personalkassor
uppgår för närvarande till omkring hundra.

En personalkassas tillgångar utgöres av dels inkomster från kassan tillhöriga
fastigheter, byggnader och anläggningar, dels inkomster från rörelse
som bedrives för kassans räkning, dels inkomster från kassans tillgodohavanden
i bank m. m., dels ock andra till kassan inflytande medel. Av personalkassas
medel skall i första hand bestridas kostnader för trevnadsanordningar
för kadetter, instruktörsaspiranter (motsvarande), fast anställt
underbefäl i övrigt, då underbefälsmäss är anknuten till marketenterirörelse,
värnpliktigt underbefäl och meniga, allt i den mån andra medel ej finnes
anvisade för ändamålet. Härutöver får personalkassa tagas i anspråk för
förströelseverksamhet, bildningsverksamhet, idrott och skytte samt hedersbevisning
i form av krans eller dylikt vid begravning.

Personalkassa äger bedriva marketenterirörelse, innefattande serveringsoch
kioskrörelse, samt biografrörelse. Annan ekonomisk rörelse får icke
bedrivas utan särskilt tillstånd av Kungl. Maj :t. Från marketenteri får försäljning
äga rum endast till personal vid förband m. m. där rörelsen är belägen
samt till tillfälliga besökare. Personalkassa har rätt att för sina rörelser
kostnadsfritt ta i anspråk lokal eller byggnad som tillhör krigsmakten.

Personalkassa är underställd vederbörande förbandscheif. För rörelse som
kassan bedriver skall utses föreståndare med uppgift att svara för den omedelbara
ledningen och uppsikten över rörelsen samt en eller flera revisorer.
Det åligger förbandsintendenten att utöva kontroll över rörelsen. Försvarets
intendenturverk utgör central förvaltningsmyndighet för personalkas
sorna.

Vinsterna på marketenteri- och biografrörelserna utgör personalkassornas
viktigaste inkomstkälla. Upplysas kan att ett mindre antal personalkassor
med Kungl. Maj :ts medgivande bedriver också smärre bagerirörelser. Under
år 1965 uppgick den totala försäljningen vid och vinsten på kassornas
rörelser till följande belopp.

Rörelse Försäljning Vinst

Marketenterier...................... 30 995 000 kr. 2 989 000 kr.

Biografer .......................... 482 000 » 86 000 »

Bagerier .......................... 2 705 000 » 323 000 »

Summa 34 182 000 kr.

3 398 000 kr.

132

Det ekonomiska utfallet av marketenterirörelserna företer stora olikheter
de olika förbanden emellan. Vidare uppvisar löner och omkostnader satta
i relation till omsättningen betydande variationer. Förhållandet belyses av
nedanstående tablå, som anger storleken i kronor av försäljning, löner, omkostnader
och vinst vid ett antal marketenterier under år 1965.

Armén	Försäljning	Löner	Omkost- nader	Vinst
13..........	.. 652 446	86 406	6 988	93 884
I 16 ........	.. 503 177	98 230	5 578	24 936
I 19 ........	.. 637 043	80 239	5 714	124 615
I 21 ........	.. 463 366	62 089	2 927	78 987
P 7 Ystad____	.. 290 269	58 404	3 838	9 730
P 10 ........	.. 531160	74 367	4 776	91 511
A 3..........	.. 368 951	65 901	7 846	13 998
A 6..........	.. 373 404	74 964	5 568	14 213
TI..........	.. 614 995	101 276	8 590	78 636
JS ..........	.. 225 339	51 709	2 343	8 592
Marinen
BÖS ........	.. 582 231	110 702	11 427	45 630
KA 2........	. . 402 160	53 345	4 861	40 459
KA 5........	.. 164137	35 740	595	10 634
Flygvapnet
F 3..........	.. 202 781	38 807	6 792	3 585
F 5..........	.. 313 727	50 348	3 422	47 195
F,15 ........	. . 270 232	43 001	4 425	36 344
F421 ........	. . 420 868	70 672	8 317	16 122

Personalkassornas sammanlagda kapitalbehållning, inkluderande jämväl
postgiro-, bank- och obligationsmedel samt förlagskapital, uppgick per den
1 juli 1966 till omkring 9,5 milj. kronor. De olika kassornas ekonomiska
ställning är emellertid inbördes högst varierande. Några exempel härpå
lämnas i följande tabell, som utvisar kapitalbehållningen den 1 juli 1966
i avrundade kronbelopp.

Armén

14 ......

Kl......

A 4......

RS ......

Marinen
KÖS ....

KA 1____

KA 3____

Flygvapnet

F 2......

F 7......

F 16 ....
F 21 ....

Kapital behållning -

348 000
27 000
250 000
6 000

566 000
137 000
45 000

16 000
58 000
86 000
15 000

133

Enligt de redovisningsföreskrifter som finnes utfärdade för marketenterierna
skall varuanskaffningen i första hand ske genom anlitande av centrala
avropsavtal och genom inköp från kronans magasin och i andra hand
genom lokala inköp. I varusortimentet ingår bl. a. tobak, konfektyrer, frukt,
läskedrycker, glass, kemisk-tekniska artiklar, tidningar och tidskrifter, böcker
samt i viss utsträckning s. k. korta varor.

Upplysningsvis kan till slut omnämnas, att matavfall eller dylikt som
uppkommer vid truppförbanden får omhändertagas och försäljas för personalkassas
räkning. Inkomsterna från försäljningen benämnes utjämningsmedel
och hålles skilda från personalkassans övriga inkomster. Försvarets
intendenturverk äger rätt att fördela de ifrågavarande medlen på
befintliga personalkassor eller ställa dem till förfogande för förband som
saknar personalkassa.

Revisorernas uttalande. Som ett led i personalvårdsverksamheten inom
krigsmakten finnes vid de flesta förband organiserade s. k. personalkassor,
vilkas ändamål bl. a. är att med de medel som står till kassornas förfogande
underlätta anskaffande åt värnpliktiga m. fl. av trevnadsanordningar av
skilda slag, i den mån särskilda anslag ej anvisats härför. Med personalkassemedel
får t. ex. bestridas kostnader för inköp av TV- och radioapparater,
tidningar och tidskrifter, sällskapsspel o. dyl. Medlen kan vidare användas
för förströelseverksamhet, biidningsverksamhet, idrott och skytte
m. in.

Inom respektive förband bedriver personalkassorna i egen regi affärsrörelser,
vilka omfattar marketenterier och biografer samt i begränsad utsträckning
smärre bagerier. Det är med inkomsterna från dessa rörelser
som personalkassorna i huvudsak finansieras.

I marketenteriverksamheten, som i avseende å såväl omsättning som
vinst är den dominerande rörelsegrenen, ingår icke blott servering utan
även försäljning av olika förnödenheter, såsom konfektyrer, frukt, tobak,
kemisk-tekniska artiklar, s. k. korta varor etc. Försäljningen äger rum antingen
från fristående kioskbyggnad eller från särskild butik i marketenterilokalen.

Marketenteriernas sammanlagda omsättning uppgick år 1965 till ca 31
milj. kronor och vinsten till ca 3 milj. kronor. Överskottet på bageri- och
biografrörelserna utgjorde samma år i runda tal respektive 323 000 och
86 000 kronor. Totalt uppgick personalkassornas kapitalbehållning den 1
juli 1966 till omkring 9,5 milj. kronor.

Det ekonomiska resultat som personalkassorna för närvarande uppvisar
måste enligt revisorernas mening anses godtagbart icke minst mot bakgrunden
av att kassornas affärsverksamhet icke bör i första hand syfta till
att åstadkomma största möjliga vinst utan i stället bör inriktas på att ge
de värnpliktiga god service och tillhandahålla dem varor till överkomligt

134

pris. Revisorerna, som under året avlagt besök vid ett antal personalkassor,
vill emellertid fästa uppmärksamheten på vissa förhållanden inom den
ifrågavarande verksamheten, vilka synes förtjäna ökat beaktande.

Många marketenterier är för närvarande inrymda i ålderdomliga och
tungarbetade lokaler, vilket försvårar möjligheterna att genomföra en i
olika avseenden önskvärd rationalisering av driften. Arbetet i marketenterierna
blir härigenom mycket personalkrävande, ett förhållande som avspeglas
bl. a. i höga lönekostnader. Dessa uppgick exempelvis under första
halvåret 1965 vid armén till genomsnittligt 16,5 procent av omsättningen
och under andra halvåret till 15,7 procent. Motsvarande tal för marinen och
flygvapnet utgjorde 17,3 och 18,4 procent respektive 14,8 och 17,6 procent.
Nämnas kan att vid vissa förband de ifrågavarande procentsatserna under
angivna tid översteg 25 procent av omsättningen. En modernisering av marketenterilokalerna
skulle enligt revisorernas mening i väsentlig mån bidraga
till att minska personalbehovet och därigenom hålla lönekostnaderna på en
mera rimlig nivå.

Enligt gällande föreskrifter skall varuanskaffningen till marketenterierna
i första hand ske genom anlitande av centrala avropsavtal och genom inköp
från kronans magasin och först i andra hand genom lokala inköp. Trots
nämnda föreskrifter och oaktat en stor del av marketenteriernas varusortiment
väl synes lämpad för central upphandling förekommer emellertid
centralanskaffning endast i mycket ringa utsträckning. Huvuddelen av inköpen
verkställes i stället lokalt. Revisorerna finner det angeläget att en
ändring i berört hänseende kommer till stånd, eftersom en samordning av
inköpsverksamheten i väsentlig grad torde öka marketenteriernas möjligheter
att hos leverantörerna tillgodogöra sig förmånligare kvantitetsrabatter.

Såsom föreståndare för personalkassornas rörelser tjänstgör som regel
efter frivilligt åtagande och mot särskilt arvode underofficerare eller underbefäl.
Samma är förhållandet med de revisorer som utses att granska rörelsernas
räkenskaper. Revisorerna är i och för sig av den uppfattningen att
nämnda funktionärer med uppoffrande av en stor del av sin fritid på ett
mycket förtjänstfullt sätt fullgör sina åligganden. För revisorerna framstår
det likväl som en brist att de ifrågavarande befattningshavarna icke beredes
tillfälle till särskild utbildning i de speciella uppgifter som de som
personalkassefunktionärer har att fullgöra. Det är enligt revisorernas mening
önskvärt att en sådan utbildning kommer till stånd, innefattande exempelvis
för en marketenteriföreståndare elementär undervisning i sådana ämnen
som varukännedom, inköps- och försäljningsteknik, kalkylering etc.

Revisorerna vill slutligen beröra ytterligare ett problem som bär samband
med dispositionen av de vinster som uppkommer i personalkassornas
rörelser. Såsom framgått av den tidigare lämnade redogörelsen företer det
ekonomiska utfallet framför allt då det gäller marketenteriernas verksamhet
betydande olikheter förbanden emellan. Vid vissa förband kan vinster

135

na uppgå till mer än hundra tusen kronor per år, medan de vid andra kanske
begränsar sig till blott några få tusen. Detta påverkar självfallet de
olika personalkassornas förmåga att tillgodose de ändamål för vilka de
inrättats. De värnpliktiga kan sålunda bli mer eller mindre gynnade i fråga
om trivselanordningar beroende på vilket förband de tillhör. Denna olägenhet
torde enligt revisorernas mening kunna i huvudsak elimineras, om
personalkassorna ålades skyldighet att centralt till försvarets intendenturverk
inleverera viss del av sina överskott. Dessa medel skulle sedan tillsammans
utgöra en utjämningsfond som av intendenturverket kunde fördelas
på de olika förbanden efter viss beräkningsgrund, t. ex. antalet värnpliktstj
änstgöringsdagar. Nämnas kan att intendenturverket till sitt förfogande
i viss utsträckning redan har tillgång till sådana utjämningsmedel,
nämligen inkomsterna vid försäljning av truppförbandens matavfall.

136

§ 5

AB Teleunderhåll

Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande tillkallade chefen för försvarsdepartementet
år 1961 utredningsmän med uppgift att utarbeta ett underlag
för bedömning av de från ekonomiska och organisatoriska synpunkter
lämpligaste formerna för underhåll av krigsmaktens tygmateriel (motsvarande).
Utredningsmännen, som antog benämningen försvarets underhållsutredning,
ingav år 1962 till departementschefen en promemoria, vari bl. a.
betonades vikten av snabba organisatoriska åtgärder för att nå eu tillfredsställande
lösning av problemen med underhåll av krigsmaktens materiel
inom tele- och robotområdet.

I enlighet med i förenämnda promemoria framlagt förslag tillkallades
den 16 mars 1962 experter för att inom försvarsdepartementet verkställa
undersökningar rörande organisations- och driftform för underhåll av
krigsmaktens teletekniska materiel in. in. Experterna — försvarets arbetsgrupp
för teleunderhåll (FATU) — överlämnade den 1 december 1962 ett
betänkande med förslag till samordning av underhållet av krigsmaktens
telemateriel.

I betänkandet föreslogs bl. a. uppförande av en ny, för krigsmakten gemensam
verkstad i Växjö, till vilken underhållet av följande materiel skulle
centraliseras, nämligen a) bärbar och transportabel radioutrustning, b)
land- och fartygsbaserade robotsystem, c) telefonmateriel och d) radiolänkmateriel.

Beträffande personalbehovet för den nya verkstaden uttalade FATU bl. a.
följande.

Den nuvarande centraliseringsbara arbetsvolymen inom radioområdet
uppgår till c:a 320 man. Härav svarar arméns materiel för omkring hälften.
Denna andel tenderar emellertid att minska under perioden. År 1965, då
den nya verkstaden beräknas vara i drift, kommer den totala centraliseringsbara
arbetsvolymen för radiomaterielens underhåll att överstiga 400
man. En stor del av expansionen inom radioområdet beräknas härröra
från större radioanläggningar, vilka enligt det framlagda förslaget till inriktning
bör underhållas vid Centrala flygverkstaden i Arboga. Det synes
därför realistiskt att räkna med en beläggning motsvarande 300 man vid
den nya verkstaden för underhåll inom radioområdet.

För centralt utförda underhållsarbeten på landbaserade robotsystem kommer
vid slutet av 1965 att erfordras c:a 80 man. Den fartygsbaserade robotmaterielen
bedömes vid denna tidpunkt ännu icke kräva centralt underhåll.

137

För telefon- och radiolänkunderhållet samt för andra arbetsuppgifter,
vilka kan bli aktuella för den södra verkstaden, beräknas en arbetsstyrka
på c:a 50 man vid slutet av 1965. Telefon- och radiolänkunderhållet kommer
efter denna tidpunkt att expandera kraftigt.

Personalbehovet torde sålunda vid slutet av år 1965 uppgå till:

för radio...................... 300 man

för robot ..................... 80 man

för övriga objekt .............. 50 man

430 man

Uppgifterna anger nettoarbetsvolymer (1 år = 2 000 arbetstimmar). En
bedömning av det totala personalbehovet måste taga hänsyn till fortbildning
av personal, spilltider m. m. Den totala arbetsstyrkan vid verkstaden
beräknas därför uppgå till c:a 500 man.

Med ledning av uppgifter över planerade anskaffningar bör man räkna
med en 60-procentig ökning av arbetsvolymerna fram till år 1970.

Nämnas kan att FATU i sina prognoser räknade med att arbetsstyrkan
vid växjö verkstaden fr. o. m. budgetåret 1966/67 skulle öka till 800 man.

Följande investeringar ansåg utredningen behövliga för den första utbyggnaden
av verkstaden.

Byggnader:

Verkstadsyta 7 500 ma.................................. 3 375 000

Volym 30 000 m3

Tomt:

3 å 5 hektar.......................................... 325 000

Inventarier, instrument och maskiner:

Radio och övriga objekt ................................ 12 200 000

Robot ............................................... 7 000 000

22 900 000

Oförutsett, reserv.......................................... 2 100 000

Totalt kronor 25 000 000

FATU antog som sannolikt att omsättningen vid växjöverkstaden genomsnittligt
skulle komma att uppgå till ca 35 000 kronor per man och år,
vilket skulle motsvara en total omsättning år 1965 av 17,5 milj. kronor.
Kapitalbehovet för verkstaden beräknade utredningen till 31 milj. kronor.

I huvudsaklig överensstämmelse med i ovannämnda betänkande framlagda
förslag beslöt 1963 års riksdag (prop. nr 114; SU nr 135; rskr. nr
319), att en ny teleunderhållsverkstad skulle byggas i Växjö och drivas i
aktiebolagsform. För budgetåret 1963/64 anvisades för ändamålet å kapitalbudgeten
under försvarets fabriksfond ett investeringsanslag av 15
milj. kronor. Vidare bemyndigades fullmäktige i riksgäldskontoret att
ikläda staten garanti intill ett belopp av högst 16 milj. kronor för krediter

5f—660719. Rev. berättelse ang. statsverket år 1966.1

138

till bolaget. Det uppdrogs åt försvarets fabriksstyrelse att vidtaga de åtgärder
som erfordrades för bolagets bildande och att samtidigt föra förhandlingar
om ett samarbete inom bolagets ram med privata intressenter.

Bolaget kom till stånd år 1963 och fick namnet AB Teleunderhåll. Aktierna
fördelades redan från början så, att 51 procent tecknades av staten
och 49 procent av nio större enskilda företag inom telebranschen.

AB Teleunderhåll påbörjade under år 1965 sin underhållsverksamhet i
mindre skala med bl. a. underhåll av i huvudsak radio- och fjärrskriftsmateriel
i en provisorisk verkstad, uppförd år 1964, och s. k. B-underhåll
av vissa robotar i en nybyggd verkstad i Risinge, cirka en mil öster om
Växjö. Innevarande år har en successiv inflyttning ägt rum i bolagets huvudverkstäder
och kontor inom Växjö stad. Sammanlagt omfattar bolagets
anläggningar för närvarande 17 000 kvm. Hittills har bolaget i byggnader
och maskiner investerat ca 19 milj. kronor. De samlade investeringarna
väntas t. o. m. år 1968 komma att uppgå till ca 26 milj. kronor.

Den vid bolaget anställda direkt produktiva personalen uppgick under
år 1965 till 29 personer. Innevarande år har antalet ökat till 85 personer.

Förhandlingar om ett princip- och ramavtal rörande arbeten med försvarets
telemateriel slutfördes av bolaget under juli 1965 och resulterade i ett
avtal som garanterade företaget en beställningsvolym om 4,2 milj. kronor
för vartdera av budgetåren 1965/66, 1966/67 och 1967/68. De beställningar
det här gäller omfattar underhåll av fj ärr skriftsmaskiner, modernisering
och renovering av radioanläggningar, revidering av centralsikten samt s. k.
C-underhåll av vissa robotsystem. Omnämnas kan vidare att enligt ett i
april 1965 träffat avtal om s. k. B-underhåll av vissa robotar bolaget tillförsäkrats
en beställningsvolym om 4,3 milj. kronor t. o. m. den 30 juni

1967.

Vid sidan av arbetena för försvarets räkning pågår inom bolaget uppbyggnad
av serviceverksamhet för teleanläggningar inom den civila statliga
samt den privata sektorn.

Bolagets orderingång uppgick år 1964 till 1,8 milj. kronor och år 1965 till

6,3 milj. kronor. År 1965 utgjorde faktureringens värde 2,8 milj. kronor.
För år 1966 har budgeterats en fakturering om 6,9 milj. kronor. Bolagets
orderstock uppgår för närvarande till ett värde av ca 21 milj. kronor. Flera
av de inneliggande beställningarna är dock långsiktiga och sträcker sig ända
fram till år 1969.

Revisorernas uttalande. En inom försvarsdepartementet tillsatt expertgrupp
— försvarets arbetsgrupp för teleunderhåll (FATU) — fick år 1962
i uppdrag att verkställa undersökningar rörande lämplig organisations- och
driftform för underhåll av krigsmaktens teletekniska materiel m. m. Samma
år framlade FATU ett betänkande med förslag till samordning av underhållet
av den ifrågavarande materielen. Förslaget innefattade bl. a. upp -

139

förande av en för krigsmakten gemensam verkstad i Växjö, till vilken i
rationaliseringssyfte skulle centraliseras underhållet av bärbar och transportabel
radioutrustning, land- och fartygsbaserade robotsystem, telefonmateriel
samt radiolänkmateriel.

FATU utgick vid sina beräkningar från att arbetsstyrkan vid växjöverkstaden
år 1965 skulle uppgå till ca 500 man och uppskattade behovet av
verkstadsyta för denna personal till ca 7 500 kvm. Fr. o. m. budgetåret
1966/67 räknade FATU i sin prognos med en arbetsstyrka om ca 800 man
och en fördubbling av verkstadsytan. Den genomsnittliga omsättningen per
man och år antogs skola uppgå till ca 35 000 kronor, vilket skulle motsvara
en total omsättning under år 1965 av ca 17,5 milj. kronor.

På grundval av FATU:s betänkande framlades proposition i ämnet till
1963 års riksdag. Riksdagen beslöt i enlighet med nämnda proposition att
en televerkstad, av den typ och storlek som FATU föreslagit, skulle byggas
i Växjö och organiseras i form av ett halvstatligt bolag. Bolaget, som fick
namnet AB Teleunderhåll (Telub), beviljades ett investeringsanslag för
budgetåret 1963/64 om 15 milj. kronor, varjämte staten iklädde sig garanti
intill ett belopp av 16 milj. kronor för krediter till bolaget.

Telubs anläggningar (kontor och verkstäder) omfattar för närvarande
ca 17 000 kvm. Sammanlagt har i byggnader och maskiner hittills investerats
ca 19 milj. kronor. Detta belopp väntas t. o. m. år 1968 komma att öka
till ca 26 milj. kronor.

Såsom framgått av den tidigare lämnade redogörelsen har den av Telub
bedrivna verksamheten hittills icke på långt när nått den omfattning som
FATU i sina beräkningar utgått från. Den produktiva personalen uppgick
sålunda under år 1965 till blott 29 man och omsättningen till 2,8 milj.
kronor. Innevarande år har genomsnittligt sysselsatts 85 man och budgeterats
en sammanlagd fakturering av ca 7 milj. kronor. Som förut nämnts
förutsatte FATU i sin prognos att Telub redan år 1965 skulle ha en produktiv
arbetsstyrka om ca 500 man och en omsättning av ca 17,5 milj.
kronor.

Flera samverkande orsaker torde ha bidragit till att Telubs verksamhet
icke utvecklats på det sätt som förutsattes då riksdagen fattade beslut om
verkstadens byggande. Bl. a. synes storleken av krigsmaktens behov av teleunderhåll
i icke ringa grad ha felbedömts. Vidare har den centralisering av
teleunderhållet till Telub som var huvudsyftet med bolagets bildande endast
delvis kommit till stånd. Till Telub har exempelvis ännu icke överförts
underhållet av radiolänkmaterielen, ett förhållande som i huvudsak också
gäller telefonmaterielen. Underhållet av bärbar och transportabel radioutrustning
har för marinens del centraliserats till Telub endast i obetydlig
omfattning och i fråga om armén till blott cirka femtio procent.

En följd av den ringa sysselsättningen vid Telub är att av bolagets lokaler
för närvarande endast omkring en tredjedel kan utnyttjas i produktionen.

140

För revisorerna framstår ovan berörda förhållanden som i hög grad otillfredsställande.
Uppenbart är att en godtagbar förräntning av det förhållandevis
stora kapital som investerats i Telub icke kan uppnås med nuvarande
låga sysselsättningsgrad. Härför erfordras en mångdubbelt ökad omsättning.
Enligt revisorernas mening bör mot bakgrunden härav åtgärder snarast
vidtagas i syfte att så långt detta är möjligt tillföra Telub den arbetsvolym
som är nödvändig för att bolagets verksamhet i fortsättningen skall
kunna bedrivas mera rationellt och lönsamt. Av vikt synes härvidlag i
första hand vara att den idé fullföljes som utgjorde huvudanledningen till
att Telub bildades, nämligen tanken att helt centralisera vissa huvudgrupper
av försvarets teleunderhåll till bolaget.

141

KOMMUNIKATIONSDEPARTEMENTET

§ 6

Utfallet av automobilskattemedlens specialbudget

Användningen av specialbudgeter inom eller vid sidan av riksstaten har
som regel haft till ändamål att möjliggöra en särredovisning av inkomster
och utgifter med direkt anknytning till ett särskilt avsnitt av den statliga
verksamheten. Vanligen har det därvid gällt att i redovisningen åskådliggöra,
att inkomster som uppburits för ett visst ändamål verkligen användes
för därmed avsedda utgifter. Sedan systemet började tillämpas i samband
med 1911 års budgetreform, har det kommit till användning för en mängd
olika redovisningsändamål särskilt under 1920- och 1930-talen. När automobilbeskattningen
genomfördes år 1922 i avsikt att skaffa medel för att finansiera
kostnaderna för vägväsendet, inrättades en specialstat för medlens redovisning,
till en början vid sidan av riksstaten. Fr. o. in. budgetåret 1925/26
inordnades medlen på riksstaten, och fr. o. m. budgetåret 1929/30 inrättades
även en fondtitel, automobilskattemedelsfonden, över vilken överskott och
brister inom specialbudgeten i princip skall regleras med anlitande av ett
särskilt avsättningsanslag. Automobilskattemedelsfondens funktioner kan
emellertid numera i praktiken sägas ha övertagits av statens budgetutjämningsfond.

Systemet med specialstater kom efter hand att tillämpas allt sparsammare;
de ansågs rubba enhetligheten i redovisningen och försvåra överblicken.
För närvarande kvarstår endast automobilskattemedlens specialbudget samt
de specialbudgeter som sammanhänger med tillsynen över bank- och försäkringsväsendet.

Reglerna för redovisning av inkomster och utgifter på automobilskattemedlens
specialbudget har undergått åtskilliga förändringar under åren, särskilt
såvitt gäller utgifterna. Beträffande inkomstsidan gäller att förrättningsavgifterna
vid statens bilinspektion och vissa inkomster vid väg- och
vattenbyggnadsverket från och med budgetåret 1957/58 tillföres ifrågavarande
medel. Däremot ingår icke i automobilskattemedlen den permanenta
omsättningsskatten för motorfordon, vilken infördes den 1 december 1956,
eller den särskilda skatten på motorbränslen, vilken infördes den 1 februari
1966, liksom ej heller vissa andra indirekta skatter till den del de belastar
inköp och drift av motorfordon, såsom tull, allmän varuskatt och energi -

142

skatt. På utgiftssidan omfattade specialbudgeten ursprungligen endast anslag
till förbättrande och underhåll av för automobiltraifiken viktiga vägar
och gator. Efter hand har den emellertid utvidgats till att omfatta praktiskt
taget alla direkta utgifter för vägväsendet och en mängd utgifter för närstående
ändamål. Huruvida en viss utgift rätteligen bör hänföras till specialstaten
eller lämnas utanför är givetvis en avvägningsfråga, beträffande vilken
någon definitiv lösning icke lärer kunna åstadkommas. Biltrafiken tillför
nämligen samhället fördelar i många andra former än genom bilskattemedel,
exempelvis indirekt i form av skatteintäkter. Å andra sidan har det
allmänna åtskilliga utgifter som på ett eller annat sätt sammanhänger med
biltrafiken utan att täckning erhålles av automobilskattemedel, exempelvis
på sjukvårdens och domstolsväsendets område.

På vissa riksstatsanslag avräknas utgifterna endast till viss andel på automobilskattemedlen.
Så är fallet med utgifterna för avlöningar och omkostnader
vid väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och vid vägförvaltningarna; dessa
utgifter avräknas med nio tiondelar av de verkliga kostnaderna (jfr prop.
1954: 112). I fråga om vissa anslag under polisväsendet sker avräkningen
mot automobilskattemedlen med vissa bestämda belopp (jfr prop. 1954:
174).

Reservationsanslag avräknas med hela sitt belopp såsom utgifter på automobilskattemedlens
specialbudget under det budgetår för vilket de anvisats.
Eventuellt uppkommande reservationer redovisas således icke såsom tillgångar
för specialbudgeten. I realiteten är dock dylika reservationer direkt
jämförbara med den på budgetutjämningsfonden upptagna behållningen av
automobilskattemedel; i båda fallen är beloppen avsedda att framdeles tagas
i anspråk för vägväsendet och liknande ändamål. Reservationerna har därför
medtagits såsom särskilda tillgångsposter i den in- och utgående balansen i
efterföljande sammanställning. På utgiftssidan har däremot förts endast de
belopp med vilka vederbörande anslag faktiskt belastats, d. v. s. poster som
har karaktär av verkliga utgifter.

Inkomster och utgifter på automobilskattemedlens specialbudget under
budgetåret 1965/66 framgår av följande uppställning.

Ingående balans den 1/7 1965
Tillgångar:

Reservationer .................

Fordran å budgetutjämningsfonden

784 043 869: 81

593 940 753: 75 1 377 984 623: 56

Inkomster:

A. I. 2. a) Fordonsskatt.......................... 578 833 088: 96

2. b) Trafikomläggningsskatt ................ 99 510 716: Öl

2. c) Bensin- och brännoljeskatt.............. 1 537 039 200: 42

A. II. 17. Inkomster vid väg- och vattenbyggnadsverket
................................ 1 351 792: 29

18. Förrättningsavgiftervid statens bilinspektion 7 586 070: —

2 224 320 867: 68

3 602 305 491: 24

143

Utgifter:

VI. KOMMUNIKATIONSDEPARTEMENTET

A. Kommunikationsdepartementet m. m.

3 Kommittéer m. ............................

B. Väg- och vattenbyggnadsväsendet
Väg- och vattenbyggnadsverket
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen:

1 Avlöningar (9/10 av styrelsens verkliga avlöningar)
..................................

2 Omkostnader (9/10 av styrelsens verkliga omkostnader)
................................

Vägförvaltningarna:

3 Avlöningar (9/10 av förvaltningarnas verkliga

avlöningar)................................

4 Omkostnader (9/10 av förvaltningarnas verkliga

omkostnader)..............................

5 De lokala vägnämnderna m. m.................

6 Reglering av vissa skador inom väg- och vatten byggnadsstyrelsens

ämbetsområde............

Vägunderhåll och vägbyggnader

Väghållningen på landet samt i städer och stads liknande

samhällen, där kronan är väghållare:

7 Vägunderhållet............................

8 Byggande av riksvägar ....................

9 Byggande av länsvägar ....................

10 Byggande av ödebygdsvägar................

11 Byggande av storbroar ....................

14 918 994:62
2 726 052:47

37 024 910: 52

6 258111:55
268 034: 77

1 528 207: 06

480 924 020:63
310 003 243:65
197 677 455: 97
10109 259:35
30 883 815:68

Väghållningen i städer och stadsliknande sam -

hällen, som är väghållare:

12 Bidrag till underhåll av vägar och gator ...... 79 049 500: —

13 Bidrag till byggande av vägar och gator...... 251 097 450:

Enskild väghållning:

14 Bidrag till underhåll av enskilda vägar m. m. .. 36 078 079: 88

15 Bidrag till byggande av enskilda vägar........ 20 032 633:40

Diverse ändamål:

16 Kostnader för övergång till högertrafik........ 102 239 965:48

17 Utredningar .............................. 677184:52

18 Vissa kostnader i samband med internationella
vägkongresser ............................

C. Vägtrafikväsendet

Statens bilinspektion:

1 Avlöningar................................

2 Omkostnader..............................

3 Uppdragsverksamhet ....................

5 Bidrag till trafiksäkerhetsfrämjande åtgärder vid

järnvägskorsningar ..........................

Statens biltrafiknämnd:

6 Avlöningar................................

7 Omkostnader..............................

8 Statens trafiksäkerhetsråd m. m...............

9 Trafiksäkerhetsforskning......................

10 Bidrag till nationalföreningen för trafiksäkerhetens

främjande ..................................

Äldre anslag 1963/64 C 3......................

* » 1964/65 C 4......................

953 639:64
465 414: 83
4 727 298:47

6 496 135: 28

995 267:94
146 151: 28
278 247:15
1 541 957: 68

1 600 000:—
32 331:36
100 246: 84

D. Sjöfart

Hamnar och farleder

19 Bidrag till byggande och underhåll av mindre
hamnar och farleder..........................

1 363 655: 02

62 724 310: 99

1 029 597 795: 28

489 179 552: 37

17 336 690:47

1 471 510: 26

144

G. Tekniska institut

1 Statens väginstitut .......................... 1 153 242:11

2 Statens väginstitut: Utrustning................ 119 309:31

TI. Diverse

Ersättning till statens allmänna fastighetsfond:

2 Byggnadsstyrelsens delfond.................. 7 480 000: —

5 Ersättning till trafikföretag för drift av icke lönsamma
busslinjer ............................ 6 499 500: —

7 Ersättning till postverket för befordran av tjänste försändelser

................................ 1 700 000: —

VIII. ECKLESIASTIKDEPARTEMENTET
E. Högre utbildning och forskning
Tekniska högskolorna
Tekniska högskolan i Stockholm:

67 Avlöningar................................ 290 000: —

Chalmers tekniska högskola:

73 Avlöningar................................ 231 000: —

IX. JORDBRUKSDEPARTEMENTET
C. Lantbrukets rationalisering och befrämjande av dess
produktion, m. m.

18 Gottgörelse till trädgårdsnäringen för av dess ut -

övare erlagd bensinskatt...................... 179 587: —

Äldre anslag (1964/65 C 18).................... 196 496: —

H. Skogsväsendet

6 Vägbyggnader å skogar i enskild ägo............

J. Fiskeriväsendet m. m.

15 Gottgörelse till fiskerinäringen för av dess utövare

erlagd bensinskatt............................ 873 890: —

Äldre anslag (1964/65 J 14) .................. 77 840: —

XI. INRIKESDEPARTEMENTET
C. Arbetsmarknad m. m.

9 Allmänna beredskapsarbeten m. m............. 212 371 319: 86

10 Vissa sysselsättningsfrämjande åtgärder för handikappade
m. fl............................... 40 988 097: 82

E. Polisväsendet

Rikspolisstyrelsen:

1 Avlöningar................................ 1 600 000: —

2 Omkostnader.............................. 120 000: —

Polisverket:

3 Inköp av motorfordon m. m................. 7 200 000: —

4 Underhåll och drift av motorfordon m. m..... 15 200 000: —

Lokala polisorganisationen:

7 Avlöningar................................ 83 000 000: —

8 Omkostnader.............................. 8 700 000: —

9 Utrustning................................ 2 700 000: —

Statspolisorganisationen:

13 Gottgörelse till polisdistrikten .............. 6 057 607:59

18 Vissa ersättningar åt befattningshavare vid polisväsendet
m. m............................... 250 000: —

1 272 551: 42

15 679 500: —

521 000: —

376 083: —

9 895 147: —

951 730:—

253 359 417: 68

124 827 607: 59

145

XII. CIVILDEPARTEMENTET
C. Pensionering

1 Personalpensionsförmåner m. m...............

Summa utgifter

Utgående balans den 30/6 1966

T Utgångar

Reservationer.................................... 916 430 412: 78

fordran å budgetutjämningsfonden ................ 652118 527:38

25 200 000: —
2 033 756 551:08

1 568 548 940:16
3 602 305 491: 24

Revisorernas uttalande. Automobilskattemedlen utgör numera den enda
inom nksstaten kvarstående specialbudgeten av någon betydelse. Redovisningsformen
gör det möjligt att följa i vad mån vissa statsinkomster som
direkt harledes ur motorfordonstrafiken, främst fordonsskatt och. bensinskatt,
kommer till användning för väg- och vägtrafikväsendet eller närstående
andamål. De på specialbudgeten uppkommande differenserna mellan
inkomster och utgifter salderas år från år. Slutbeloppet visar alltså icke årsresultatet
utan det slutliga saldot efter hela den tid systemet varit i tillämpning.

o 1 inkomster och utgifter som hänför sig till automobilskattemedlen redovisas
såväl i riksstaten som i budgetredovisningen blandade med övriga poster, och
någon särredovisning av medlen förekommer icke. I syfte att möjliggöra en
samlad överblick över dessa medel har revisorerna sedan ett antal år tillbaka
i sin berättelse intagit en sammanställning av automobilskattemedlens
specialbudget för det senast förflutna budgetåret.

Alltsedan budgetåret 1954/55 har ett överskott förelegat på specialbudgeten.
Överskottet steg under loppet av fem budgetår från 53 till 766 milj. kronor
och har därefter varierat. Utvecklingen framgår av följande uppställning,
i vilken beloppen avrundats till jämna miljontal kronor.

Budgetår	Reservationer	Överskott	Summa behållning
1954/55 ....	....... 398	53	451
1955/56 .....	....... 512	259	771
1956/57 ....	....... 681	287	968
1957/58 .....	....... 548	588	1 136
1958/59 .....	....... 383	743	1 126
1959/60 .....	....... 365	766	1 131
1960/61 .....	....... 376	747	1 123
1961/62 .....	...... 400	687	1 087
1962/63 .....	...... 509	742	1 251
1963/64 .....	...... 498	828	1 326
1964/65 .....	...... 784	594	1 378
1965/66 .....	...... 916	652	1 568

146

Under budgetåret 1965/66 har inkomsterna uppgått till 2 224 milj. kronor
och utgifterna till 2 034 milj. kronor. Inkomsterna överstiger alltså utgifterna
med 190 milj. kronor. Samtidigt har reservationerna stigit med 132 milj.
kronor, varför automobilskattemedlens fordran på budgetutjämningsfonden
ökat med 58 milj. kronor. Den 30 juni 1966 utvisar specialbudgeten som
följd härav en behållning å 1 568 milj. kronor, varav 916 milj. kronor i form
av reservationer på anvisade men för sitt ändamål ännu icke utnyttjade anslag
samt 652 milj. kronor som fordran å budgetutjämningsfonden. Sistnämnda
belopp motsvarar alltså vad som vid budgetårets utgång influtit i
automobilskattemedel men ännu icke anvisats för vägväsendet och övriga
med dessa medel avsedda ändamål.

Att outnyttjade automobilskattemedel är avsedda att framdeles komma
vägväsendet till godo innebär icke att någon fondering i egentlig mening förekommer.
Det såsom behållning angivna beloppet visar endast specialbudgetens
ställning vid budgetårets slut. Det må även anmärkas att utfallet av
specialbudgeten icke lämnar något slutligt svar på frågan, huruvida automobilbeskattningen
är rättvist utformad eller i vad mån vägväsendets krav
tillgodoses från det allmännas sida. Såsom inledningsvis framhållits förekommer
nämligen i den allmänna budgeten såväl inkomster som utgifter
med betydande belopp, vilka äger nära samband med biltrafiken men likväl
icke redovisas över automobilskattemedlens specialbudget.

147

§ 7

Förverkligandet av vägplan för Sverige

I november 1957 framlade väg- och vattenbyggnadsstyrelsens delegation
för översiktlig vägplanering resultatet av sitt arbete i form av en »Vägplan
för Sverige». Denna långsiktiga principplan räknade med en upprustning
av det allmänna statsbidragsberättigade väg- och gatunätet i riket för mer
än 21 miljarder kronor, av vilket belopp 16,8 miljarder kronor belöpte
på landsbygdens vägar. Utbyggnadsbehovet avsåg tiden fram till år 1975,
men delegationen hade begränsat sitt investeringsprogram till den närmaste
tioårsperioden med början fr. o. m. år 1958. Beträffande landsbygdens vägar
hade delegationen förutsatt att 40 procent av totalbehovet skulle investeras
under de första tio åren.

Vägplanen framlades för riksdagen genom 1959 års statsverksproposition.
Härvid anfördes att planen syntes vara ägnad att tjäna till ledning för de
kommande årens arbete med upprustning av vägarna. Det syntes önskvärt
att väg- och vattenbyggnadsverket finge fasta riktlinjer av statsmakterna
för den medelstilldelning som vore att påräkna på längre sikt. Å andra sidan
måste beaktas att utredningen ej haft att göra någon avvägning mellan
väginvesteringar och andra investeringar i samhället. Väginvesteringarnas
omfattning borde därför liksom tidigare årligen prövas med beaktande
av samtliga på frågan inverkande faktorer.

Vad i statsverkspropositionen anförts i dessa delar godkändes av riksdagen.
Statsutskottet erinrade om att det under en följd av år understrukit
nödvändigheten av att en plan för de fortsatta väginvesteringarna fastställdes.
Utskottet förordade att vägplanen i princip godtoges som ett program
härför. Detta innebure emellertid icke ett ställningstagande till den föreslagna
totala omfattningen av investeringarna under hela perioden eller ens
under tioårsperioden 1958—1967.

Det i vägplanen föreslagna riksvägnätet omfattade omkring 13 900 km
och beräknades draga en kostnad av ca 8 000 milj. kronor. Lägst 60 procent
av trafikarbetet på landsbygden beräknades inom en relativt snar framtid
komma att förisiggå på dessa vägar. De övriga allmänna vägarna på
landsbygden benämndes i planen länsvägar och omfattade huvudparten
av de dittillsvarande länsvägarna, av vilka en ej obetydlig del föreslagits
bli riksvägar, samt ödebygdsvägarna. Länsvägarna skulle omfatta 79 000
km, men denna väglängd beräknades efter hand komma att öka till ca
81 000 km. Kostnaderna för länsvägnätets utbyggnad beräknades till 10 830
milj. kronor. Delegationen bedömde det vara ett oeftergivligt krav att en
omfattande upprustning av länsvägnätet företogs parallellt med riksvägsutbyggnaden.

148

Enligt delegationen var vägplanen grundad på en ingående inventering
av de faktiska behoven. I särskilda, i delegationens betänkande intagna
tabeller (s. 157 och 180) har den för upprustning föreslagna våglängden
och kostnaderna för arbetena fördelats på de olika länen. Vissa delar av
denna länsvisa specifikation har återgivits i de här nedan redovisade
uppställningarna (tab. A och B).

Delegationens förslag syftade endast till en allmän bedömning av de
kostnader som kunde komma att föranledas av länsvägnätets upprustning.
Den närmare planeringen borde utföras på länsplanet i samråd med
Afäg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Denna lokala bedömning motiverades
bl. a. med de förändringar i vägbehovet som föranleddes av samhällets
och näringslivets utveckling. Sålunda erinrades om att omläggningar i
skogstransporterna, särskilt förskjutningarna från flottning till lastbil,
medförde variation i de krav som ställdes på vägarna. I samma riktning
verkade strukturomvandlingen inom jordbruket samt den fortskridande
urbaniseringen. Även nedläggningen av trafiksvaga järnvägar och förändringar
på sjöfartens område kunde få återverkningar för vägväsendets
del.

Under senare år har i statsverkspropositionen lämnats en redogörelse
för storleken av de faktiska investeringarna i vägar och gator i förhållande
till vägplanens utgiftsprogram. I statsverkspropositionen för innevarande
år lämnas denna redogörelse i tabellform (VI ht, s. 41), avseende
dels landsbygden och dels städerna. Tabellen återgives här nedan
för landsbygdens de! och med beloppen i milj. kronor. I statsverkspropositionen
angives åren 1965 och 1966 med beräknade belopp. I nedanstående
tabell har det beräknade beloppet för år 1966 utelämnats. Det belopp
som angivits som beräknat för ordinarie vägarbeten för år 1965 överensstämmer
med vad som enligt senare erfarenheter faktiskt förbrukats.

År	Vägplanen	Ordinarie vägarbeten	Vissa väg-byggnads-arbeten	Beredskaps- arbeten	Totalt i för-hållande till vägplanen
1958 ..........	330	320	4	90	+ 84
1959 ..........	360	355	3	248	+ 246
1960 ..........	410	360	6	245	--- 201
1961 ..........	480	370	15	131	+ 36
1962 ..........	570	386	15	130	- 39
1963 ..........	670	434	18	263	+ 45
1964 ..........	770	500	11	304	+ 45
1965 ..........	870	560	1	285	- 24
Summa	4 460	3 285	73	1 696	+ 594

I statsverkspropositionen anföres vidare att beredskapsarbetena under
perioden 1958—1965 kan beräknas ha uppgått till ca 34 procent av de totala
investeringarna i landsbygdens vägnät. Till största delen har dessa

149

arbeten avsett vägföretag i flerårsplanerna. Härigenom har åtskilliga företag
kommit till utförande tidigare än som förutsatts i planerna. I de
redovisade beloppen för beredskapsarbeten ingår kostnaderna för vissa
smärre förbättringsarbeten vid vägunderhållet. För åren 1959—1964 har
dessa kostnader uppgått till sammanlagt omkring 217 milj. kronor.

Under samma tidsperiod har i vägplanen för städernas del räknats med
en investering av 1 410 milj. kronor. De faktiskt förbrukade beloppen uppgick
till 1 176 milj. kronor för ordinarie arbeten och 51 milj. kronor för
beredskapsarbeten. Totalt i förhållande till vägplanen innebär denna investering
en försening av arbeten för en kostnad av 183 milj. kronor.

I fråga om det faktiska utfallet av investeringarna i städernas vägar
och gator bör beaktas att kronan fr. o. m. den 1 januari 1961 har övertagit
väg- och gatuhållningen för ca 1 100 km vägar och gator inom städernas
områden, främst genom- och förbifartsleder med delvis motorvägstandard.
Kostnaderna för iordningställande av dessa trafikleder belastar
därefter anslagen till byggande av riks- och länsvägar.

Vägupprustningen på landsbygden har under en följd av år i betydande
utsträckning koncentrerats till riksvägarna och de genomgående länsvägarna.
Denna inriktning av vägbyggnadsverksamheten har ansetts motiverad
av den avsevärt större trafikökningen på ifrågavarande vägar än
på övriga delar av vägnätet. Resultatet från 1963 års trafikräkningar visar
att numera 70 procent av trafikarbetet nämnda år utfördes på riksvägarna
och de genomgående länsvägarna. Dessa vägar utgjorde sammanlagt
endast 26 procent av den totala våglängden. Riksvägarna, som omfattade
13 procent av hela vägnätet, svarade ensamma för 54 procent av
trafikarbetet.

Revisorerna har från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen inhämtat vissa
uppgifter angående färdigställda våglängder och kostnader därför under
den tid som vägplanen varit i tillämpning. De erhållna uppgifterna, som
är specificerade på de olika länen, har återgivits i följande två tabeller och
där sammanställts med motsvarande material från vägplanen, sådant detta
redovisas i den s. k. delegationens betänkande år 1958. Tabell A avser
färdigställd våglängd i km och tabell B nedlagda kostnader. Härvid är
främst att märka att uppgifterna avser arbeten som färdigställts under
de aktuella åren 1958—1965. Därav följer att viss del av kostnaderna kan
belöpa på tiden före år 1958 och att andra kostnader kan ha nedlagts
på vägarbeten under de angivna åren men icke medräknats i totalbeloppen
emedan arbetena ännu icke färdigställts. Vidare må framhållas att uppgifterna
avser samtliga ordinarie arbeten; beträffande beredskapsarbeten
innefattar tabellerna däremot endast sådana som utförts med anlitande
av medel som stått till väg- och vattenbyggnadsstyrelsens förfogande men
däremot icke den grupp av arbeten som utförts med av arbetsmarknadsstyrelsen
disponerade medel. De sistnämnda arbetena är däremot med -

150

Tabell A Färdigställda väg- och bi-obyggnadsföretag i väg- och vattenbyggnadsstyrelsens regi
åren 1958—1965; väglängd i km

Län	Vägplanen	Färdigställt
Motor- och riksvägar	Läns vägar	Summa	Km	0/ Jo
(A +) B..........	520	2 710	3 230	256	7,9
C ................	345	1 740	2 085	235	11,2
D................	515	2 160	2 675	173	6,5
E................	580	3 600	4 180	348	8,3
F................	665	3 780	4 445	323	7,3
G................	625	3 260	3 885	339	8,7
H................	705	3 170	3 875	272	7,0
I ................	115	1 360	1 475	136	9,2
K................	175	1 300	1 475	100	6,8
L ................	585	3 000	3 585	259	7,2
M................	505	3 480	3 985	230	5,6
N................	285	2 200	2 485	221	8,9
0................	285	2 300	2 585	156	6,0
P................	650	4 450	5 100	332	6,5
R................	605	3 360	3 965	278	7,0
S ................	665	4 100	4 765	473	9,9
T................	500	2 280	2 780	278	10,0
U................	385	2100	2 485	230	9,3
V................	605	4 130	4 735	453	9,6
X................	740	2 800	3 540	474	13,4
Y................	800	4 800	5 600	489	8,7
Z................	755	4 270	5 025	563	11,2
AC ..............	1 no	7 650	8 760	1 006	11,5
BD ..............	1 180	7 000	8 180	1 112	13,6
Summa	13 900	81 000	94 900	8 735	9,2

räknade i de kostnadsuppgifter som redovisas i statsverkspropositionen.
Av det belopp, i runt tal 1420 milj. kronor, som utgör summan av beredskapsarbeten
under ifrågavarande tid belöper 496 milj. kronor eller 35
procent på arbetsmarknadsverkets beredskapsarbeten.

Revisorernas uttalande. Den år 1959 godkända vägplanen för Sverige
utgör en långsiktig plan för upprustning av det allmänna och statsbidragsberättigade
väg- och gatunätet i riket. Den innefattar arbeten för mer
än 21 miljarder kronor, avsedda att utföras under tiden 1958—1975. Till
grund för planen ligger en förberedande utredning som verkställts av vägodh
vattenbyggnadsstyrelsens delegation för översiktlig vägplanering och
vars resultat i allt väsentligt godtogs vid 1959 års beslut i frågan. I denna
utredning gjordes en ingående inventering av det föreliggande upprustningsbehovet,
vilket specificerades på de olika länen med angivande av
dels erforderliga vägsträckor av olika standard och dels kostnaderna för
arbetena.

Under senare år har i statsverkspropositionen lämnats en redogörelse för
storleken av de faktiska investeringarna i vägar och gator i förhållande

Tabell B Färdigställda väg- och brobyggnadsföretag i väg- och vattenbyggnadsstyrelsens regi
åren 1958—1965; kostnad i milj. kronor

151

Län	Vägplanen	Nedlagd kostnad	Nedlagd kostnad i % av väg-planen
Motor- och riksvägar	Läns- vägar	Summa	Ord. arb.	Ber. arb.	Totalt
(A +) B ....	1 250	550	1 800	248	26	274	15,2
G..........	240	170	410	69	7	76	18,5
D..........	410	340	750	92	8	100	13,3
E..........	435	450	885	163	14	177	20,0
F..........	295	340	635	105	19	124	19,5
G..........	180	360	540	88	7	95	17,6
H..........	335	360	695	95	6	101	14,5
I ..........	10	60	70	13	2	15	21,4
K..........	no	160	270	48	9	57	21,1
L..........	200	250	450	85	13	98	21,8
M..........	410	450	860	115	3	118	13,7
N..........	355	260	615	88	—	88	14,3
0..........	480	240	720	128	4	132	18,3
P..........	450	800	1 250	186	9	195	15,6
R..........	200	330	530	84	2	86	16,2
S ..........	285	900	1 185	105	43	148	12,5
T..........	230	390	620	103	17	120	19,4
U..........	305	240	545	75	12	87	16,0
V..........	220	550	770	138	13	151	19,6
X..........	275	580	855	151	2S	179	20,9
Y..........	410	720	1 130	169	126	295	26,1
Z..........	245	510	755	115	74	189	25,0
AC ........	340	820	1 160	165	105	270	23,3
BD ........	330	1 000	1 330	147	224	371	27,9
Summa	8 000	10 830	18 830	2 775	771	3 546	18,8

till vägplanens utgiftsprogram. Redogörelsen innefattar totalbelopp för hela
landet med fördelning i huvudsak på ordinarie vägarbeten och beredskapsarbeten.
Någon fördelning på de olika länen lämnas icke i detta sammanhang,
och ej heller annorstädes finnes, såvitt revisorerna har sig bekant,
någon dylik specifikation meddelad.

Med stöd av material som inhämtats från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
har revisorerna i två här ovan intagna tabeller med fördelning på
länen lämnat uppgifter om färdigställda vägsträckor samt kostnaderna
för väg- och broarbeten under åren 1958—1965. Uppgifterna avser sådana
vägarbeten som utförts på landsbygden med anlitande av medel som
stått till väg- och vattenbyggnadsstyrelsens förfogande. Som jämförelsematerial
har revisorerna återgivit motsvarande uppgifter enligt vägplanen.
I särskilda kolumner har angivits de procenttal som utgör förhållandet
mellan vägplanens beräkningar och faktiskt färdigställda vägsträckor
respektive faktiskt nedlagda kostnader.

Såsom framgår av den inledningsvis lämnade redogörelsen kan de framräknade
procenttalen icke anses ge en exakt bild av det sätt på vilket
vägplanen hittills förverkligats. I detta hänseende må bl. a. framhållas

152

att vägplanen, särskilt såvitt gäller länsvägnätet, icke gör anspråk på
att vara ett konkret och till sina detaljer definitivt fastställt program för
vägupprustningen; tvärtom har förutsatts att de förändringar som successivt
inträffar i samhällets och näringslivets struktur kan ge anledning
till förskjutningar i fråga om vägbehoven. Vägplanen innehåller icke heller
några riktlinjer för den turordning som bör iakttagas mellan de olika
länen eller mellan vägbyggnader av olika standard.

De förenämnda sammanställningarna utvisar i huvudsak att norrlandslänen
i fråga om såväl färdigställd vägsträcka som nedlagda kostnader
kunnat realisera en högre andel av vägplanens beräknade investeringsprogram
än det för riket genomsnittliga. Detta förhållande sammanhänger
med att beredskapsmedel anvisats till dessa län i vida högre omfattning
än till andra delar av landet. Det må här anmärkas att de vägarbeten som
färdigställts i arbetsmarknadsstyrelsens regi — och som icke omfattas av
redogörelsen — i likhet med väg- och vattenbyggnadsstyrelsens beredskapsarbeten
utförts huvudsakligen i nyssnämnda län.

För vissa län redovisas en förhållandevis låg andel färdigställd vägsträcka,
ehuru andelen inom samma län förbrukade medel ej företer samma
avvikelse från genomsnittet. Det kan förutsättas att vägstandarden i
dessa fall har medverkat i avsevärd mån, d. v. s. att de färdigställda vägsträckorna
omfattar en jämförelsevis hög andel motorvägar, riksvägar eller
i storbroar ingående vägdelar.

153

§ 8

Kostnaderna för övergång til! högertrafik

När riksdagen år 1963 fattade beslut om övergång från vänstertrafik till
högertrafik, hade frågan därom varit aktuell sedan slutet av 1920-talet. Ett
flertal utredningar hade verkställts rörande ärendets trafiktekniska sida
och om kostnaderna för reformen. År 1955 företogs en allmän folkomröstning,
och problemet om Sveriges ställning som vänstertrafikland hade även
behandlats i Nordiska rådet.

Kostnaderna för en trafikomläggning hade under åren beräknats rierande belopp, vilket belyses av följande uppställning.	till va-
Utredning 1939 års högertrafikkommitté.......	Beräknad övergång år	Kostnad (milj. kr.)
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen........		16
Ingenicrsvetenskapsakademiens transportforskningskommission 1954 åis högertrafikkommitté.......	1958—59	150
Allmänna ingenjörsbyrån AB . . .	1965	325

År 1960 tillkallades inom kommunikationsdepartementet en särskild sakkunnig
för att biträda med utredning av kostnaderna vid övergång till högertrafik.
Den sakkunnige avgav den 31 oktober 1961 ett betänkande i ämnet
(SOU 1961: 62). Utredningens kostnadsberäkningar var därvid baserade
på 1961 års prisnivå. Beräkningarna framlades enligt tre alternativ, som
skilde sig till beloppen med hänsyn till om övergången skulle äga rum år
1965, 1966 eller 1967. De framräknade kostnaderna för en övergång till
högertrafik år 1967 angavs av utredningen till i runt tal 340 milj. kronor,
varvid dock samtidigt framhölls att många ovissa faktorer påverkade kostnadsberäkningar
av ifrågavarande slag. En specifikation av beräkningarna
återgives i den första sifferkolumnen av nedanstående tabell.

Ändamål

Kostnad vid
övergång 1967

(milj. kr.)

D:o med 18 %
förhöjning

opar v ags u aiiK .......... Busstrafik ...		56,6
Väg- och gatuhållning samt järnvägar Skogsbruk . . .		208,0 102,8
Försvaret ....		2,4
Bensinstationer m. m		2,0 8.3 9.4
Utbildning och upplysning Administration.......
Oförutsett ......		4.2 6.3
	Summa kronor 339,0	400,0

154

1961 års betänkande remitterades för yttrande till ett stort antal myndigheter
och organisationer. Kostnadsberäkningarna betecknades i remisssvaren
nästan genomgående som rimliga och väl underbyggda. Statskontoret
framhöll i sitt yttrande att beräkningarna i huvudsak vore baserade
på uppgifter som infordrats från berörda företag och institutioner. I flertalet
fall syntes utredningen ha helt godtagit uppgiftslämnarnas beräkningar.
Den tillämpade metoden syntes enligt statskontoret knappast kunna
medföra en underskattning av de kostnader en trafikomläggning skulle förorsaka.
Landsorganisationen ansåg att beräkningarna gav intryck av att
vara tilltagna något i överkant genom att utredningen överskattat vissa
konsekvenser av en övergång. Svenska omnibusägareförbundet framhöll att
de beräkningar som avsåg busstrafiken syntes vara omsorgsfullt genomförda
och ge realistiska resnltat. Riksrevisionsverket underströk att utredningen
i flera avseenden måst grunda sina beräkningar på osäkra antaganden.
Svenska stadsförbundet fann ej anledning att rikta några väsentliga
erinringar mot beräkningarna i vad de gällde städernas kostnader.

Beträffande speciella frågor framfördes från remissmyndigheternas sida
vissa erinringar och påpekanden. Sålunda framhöll Svenska omnibusägareförbundet
i fråga om avgränsningen av de kostnader som kunde komma
att bli föremål för ersättning, att gottgörelse borde kunna utgå även för indirekta
kostnader, såsom exempelvis inkomstbortfall av olika slag. Länsstyrelsen
i Älvsborgs län ifrågasatte om det belopp som utredningen upptagit
för utbildning och upplysning vore tillräckligt. Samma länsstyrelse
liksom även statskontoret ansåg att de beräknade kostnaderna för administration
syntes alltför lågt beräknade.

Frågan om övergång till högertrafik förelädes 1963 års riksdag genom
propositionen nr 58. Föredragande departementschefen erinrade därvid om
att utredningens kostnadsberäkningar i allt väsentligt lämnats utan erinran
vid remissbehandlingen. Såsom även framhållits av utredningen vore det
emellertid givet att beräkningarna grundats på en del mer eller mindre
osäkra faktorer, men som helhet syntes de böra godtagas. Med hänsyn till
att de utförts år 1961 och att trafikomläggningen förutsattes skola äga
rum först år 1967 syntes det emellertid befogat att räkna med en kostnad
av omkring 400 milj. kronor. Att närmare ange kostnadsbeloppet syntes
icke vara möjligt. Kostnaderna för omläggningen borde i sin helhet bäras
av bilismen.

Av den andra sifferkolumnen i omstående tabell framgår hur den angivna
kostnadsuppräkningen fördelar sig på de olika delposterna.

Som allmän princip borde enligt propositionen gälla, att ersättning borde
utgå för alla kostnader som hade omedelbart samband med trafikomläggningen
och som vore nödvändiga för dess genomförande, oavsett om den
ersättningsberättigade utgjordes av statligt verk, kommun, trafikföretag eller
annan. Å andra sidan borde någon vinst icke göras genom ersättningen

155

ellei kostnader tör standardförbättringar täckas därav. I propositionen angavs
de riktlinjer efter vilka ersättningsreglerna borde utformas, men det
ansågs icke möjligt att i detalj fixera efter vilka närmare grunder som ersättning
borde utgå. Den mångfald olika spörsmål man här ställdes inför
borde närmare utredas och övervägas av det organ som anförtroddes administrationen
av trafikomläggningen, och det torde få ankomma på Ivungl.
Maj :t att fastställa regler för ersättningsfrågornas bedömande.

Med bifall till propositionen fattade riksdagen beslut om övergång till
högertrafik under år 1967. I juli 1963 inrättades statens högertrafikkommission
med uppgift att planlägga och leda omläggningen. Kommissionen
skulle bl. a. vaka över att erforderliga arbeten på vägar, gator och trafiksignaler
blev utförda, pröva planer och kostnadsberäkningar som upprättades
av väghållare, trafikföretag och andra, i samarbete med myndigheter
och oiganisationer in. fl. planlägga och genomföra utbildnings- och upplysningsverksamhet
samt besluta i frågor om ersättning för kostnader till
följd av trafikomläggningen.

Samtidigt med nämnda beslut reglerades fiansieringen av trafikreformen
genom att riksdagen med bifall till propositionen 1963:59 införde en särskild
trafikomläggningsskatt på motorfordon. Skatten skulle utgå under
ettvart av åren 1964—1967 och bestämdes till belopp som varierade med
fordonens viktklasser. Skatten beräknades inbringa det erforderliga beloppet
400 milj. kronor.

Genom kungörelsen 1964:99 har Kungl. Maj :t meddelat bestämmelser
om ersättning av statsmedel för kostnader till följd av övergången till högertrafik.
Ersättning skall enligt kungörelsen utgå till väghållare, trafikföretag
eller annan med belopp som motsvarar nödvändig kostnad, inräknat
administrationskostnader, jämte fem procent ränta på utlagda medel. Kostnad
som är att anse som ringa skall icke ersättas.

Bland åtgärder som berättigar till ersättning nämnes i kungörelsen bl. a.
ombyggnad eller ändring av trafikplats, vägskäl, hållplats, parkeringsplats
in. m., flyttning, ändring eller ersättande av vägmärke, trafiksignal och
linjemarkering, ombyggnad eller ändring av redskap för väg- och gatuhållning,
ombyggnad av spårvagn, buss eller annat fordon, tidigareläggning
eller försening av trafikföretags anskaffning av fordon samt sådant företags
bibehållande av fordon som eljest skolat utrangeras, ombyggnad eller
flyttning av bensinstation samt annan åtgärd som är jämförlig med de sålunda
uppräknade. Den som gör anspråk på ersättning har att upprätta
plan med kostnadsberäkning rörande åtgärden, och planen skall ingivas
till kommissionen för godkännande.

I en särskild inom kommunikationsdepartementet upprättad promemoria
har närmare anvisningar meddelats rörande kungörelsens tillämpning och
bedömningen av vissa ersättningsfrågor.

I propositionen 1964:199 framlades förslag rörande statlig långivning

156

för anskaffning av högertrafikbussar i sådana fall då anskaffningen skedde
tidigare än normalt. Förslaget godkändes av riksdagen. I december 1964
utfärdade Kungl. Maj :t föreskrifter för långivningen.

I december 1964 beslöt Kungl. Maj:t att övergången till högertrafik
skulle äga rum den 3 september 1967 (SFS 1964: 900).

I enlighet med vad som förutsattes i tredje lagutskottets utlåtande i anledning
av propositionen 1963:58 har riksdagen i samband med de årliga
anslagsäskandena för trafikreformens genomförande hållits underrättad om
huvuddragen av omläggningsarbetets planering och genomförande. I 1964
års statsverksproposition anmäldes dock endast att vissa utredningar och
inventeringar igångsatts men ännu icke hunnit fullföljas.

I 1965 års statsverksproposition lämnades en redogörelse för omläggningsarbetets
fortskridande, bl. a. rörande utfärdade anvisningar och pågående
planering. Bland frågor som kunde inverka på kostnaderna anmäldes
därvid att antalet bussar som måste anpassas till högertrafik komme att bli
något större än beräknat. Ombyggnadskostnaderna för vissa busstyper hade
även visat sig bli avsevärt högre än som uppgavs till 1960 års utredning. Å
andra sidan hade trafikföretagen och industrien funnit vissa medel att
sänka kostnaderna för anpassning av bussparken till högertrafik. Innan
trafikföretagen inkommit med sina planer och kostnadsberäkningar vore
det icke möjligt att bedöma det slutliga utfallet. Detsamma gällde väg- och
gatukostnaderna. Väghållarna beräknades icke inkomma med planer in. in.
förrän i början av år 1965. Skolöverstyrelsen hade för kommissionen anmält
ett omfattande medelsbehov, överslagsvis beräknat till mer än 8 milj. kronor,
för intensifiering av trafikundervisningen, men bedömandet av denna
fråga borde anstå i avvaktan på statsmakternas beslut i anledning av bilförarutredningens
väntade betänkande.

I propositionen 1965: 105 angående utgifter på tilläggssiat II till riksstaten
för budgetåret 1964/65 lämnades ytterligare uppgifter rörande ombyggnad
och nyanskaffning av fordon. Omställningen av bussparken hade gått
snabbare än man räknat med, och krav på ersättning förelåg nu beträffande
mer än hälften av linjetrafikföretagens bussbestånd.

I 1966 års statsverksproposition redogjordes till en början för innehållet
i en av högertrafikkommissionen avlämnad skrivelse den 2 september i965.
Däri anfördes bl. a. att kommissionen utfört en inventering av de busslinjer
som kunde komma i fråga för trafik med s. k. dispensbussar, d. v- s. bussar
som hade dörrar för på- och avstigning mot vägens mitt. Det syntes enligt
kommissionen finnas anledning antaga att utrymmet för användning av
dispensbussar var väsentligt mindre än som tidigare förutsatts, i varje fall
under tiden före övergången. I samarbete med väghållarna hade vidare genomförts
en inventering av behovet av ombyggnadsarbeten på vägar och
gator. Inventeringen visade att relativt kostnadskrävande ändiingai ei fordrades
vid trafikplatser och större vägskäl.

157

Enligt nyssnämnda skrivelse hade kommissionen vidare under våren 1965
åt en särskild arbetsgrupp uppdragit att överse tidigare gjorda beräkningar
av kostnaderna för trafikomlägggningen samt lägga upp riktlinjer för en
fortlöpande kostnadsuppföljning. Vidare hade till kommissionen inkommit
ett stort antal framställningar om ersättning för ombyggnad av olika typer
av småhussar för personbefordran samt för ombyggnad av skåpbilar, butiksbussar,
kylbussar etc. Kommissionen hade funnit det angeläget att närmare
klarlägga vilka fordonstyper som behövde byggas om och därför påbörjat en
utredning i frågan.

I 1966 års statsverksproposition redogjordes även för innehållet i en från
högertrafikkommissionen inkommen skrivelse den 18 november 1965, i vilken
kommissionen redovisat resultatet av den översyn som företagits av tidigare
gjorda beräkningar av kostnaderna för högertrafikomläggningen.
Kommissionen hade däri erinrat om att 1960 års utredning beräknat kostnaderna
till omkring 340 milj. kronor och att detta belopp vid 1963 års riksdagsbeslut
uppräknats till 400 milj. kronor. Trots en ogynnsam utveckling
av bl. a. verkstadskostnaderna hade det vid uppgörelser angående ombyggnad
av buss- och spårvägsparken visat sig möjligt att hålla kostnaderna
harfor inom ungefärligen den kostnadsram som man tidigare räknat med.
Däremot hade pris- och löneutvecklingen samt den fortlöpande trafikökningen
givit anledning antaga, att det icke skulle bli möjligt att genomföra
erforderliga ombyggnadsarbeten m. in. på vägar och gator utan en avsevärd
ökning av de beräknade kostnaderna. Vidare hade ombyggnad aktualiserats
för vissa fordon som inte beaktats vid de tidigare beräkningarna. Dessutom
hade framkommit vissa andra icke tidigare förutsedda kostnadskrävande
objekt. Slutligen hade ett närmare studium av hur trafiksäkerhetsarbetet
skulle bedrivas givit vid handen, att den tidigare beräknade kostnaden för
upplysningsverksamhet måste komma att väsentligt överskridas. Den arbetsgrupp
som tillkallats för att Se över kostnadsberäkningarna hade funnit
att kostnaderna för övergång till högertrafik numera kunde beräknas till
595 milj. kronor i 1965 års prisläge. Den nya beräkningen hade gjorts under
hänsynstagande till reglerna i ersättntagskungörelsen och de i anslutning
till denna utfärdade tillämpningsföreskrifterna. — Gentemot arbetsgruppens
beräkningar hade kommissionen och föredragande departementschefen icke
funnit anledning till erinran. Ej heller framfördes erinringar från vederbörande
utskotts eller riksdagens sida.

Revisorerna återkommer i det följande till den närmare specifikationen
av de merkostnader för omläggningen som innefattas i högertrafikkommissionens
nu berörda skrivelse.

Med skrivelse den 25 augusti 1966 har högertrafikkommissionen hemställt
om anslag för trafikomläggningen för budgetåret 1967/68. Kommissionen
bär däri anmält att arbetet med planläggning och anvisningar nu i huvudsak
var avslutat. Sålunda förelåg bl. a. en generalplan för informations- och
utbildningsverksamheten. Väghållarnas planläggning av erforderliga egent -

158

liga ombyggnadsarbeten på vägar och gator beräknades vara avslutad unaer
år 1966. En stor del av dessa arbeten hade utförts. Av de ca 7 500 bussar
som måste omställas för högertrafik var den 1 juli 1966 omkring 3 600 förberedda,
varjämte 2 300 nya bussar var beställda för leverans före omläggningsdagen.
Återstoden, ca 1 600 bussar, beräknades bli ombyggda under
det år som ännu stod till förfogande. Vidare anföroe kommissionen att det
nu beräknade totalbeloppet, i runt tal 600 milj. kronor, var angivet i 1965
års priser. I den mån uppkommande fördyringar till följd av pris- och löneutvecklingen
icke kompenserades av besparingar räknade kommissionen
i varje fall med att fördyringen icke skulle bli av sådan storlek att icke
framställning om medel härför kunde anstå. De arbetsuppgifter som lcvarstode
efter utgången av år 1967 syntes kunna överföras till annan myndighet,
och kommissionens kansliorganisation starkt begränsas eller upphöra
från och med nämnda årsskifte.

Den vid 1963 års riksdag beslutade trafikomläggningsskatten har hittills
inbringat följande i kronor angivna nettobelopp.

Budgetår Beräknat i Nettoinkomst

riksstaten

1963/64 ................ 90 000 000 87 647108

1964/65 ............ 95 000 000 93 666 718

1965/66 ................ 100 000 000 99510 716

I riksstaten för innevarande budgetår har inkomsttiteln i fråga uppförts
med ett belopp av 110 milj. kronor.

Gottgörelser enligt ersättningskungörelsen och övriga kostnader för förberedelsearbetet
har utbetalats successivt efter hand som åtgärderna godkänts
av kommissionen. För detta ändamål har å riksstatens sjätte huvudtitel
uppförts ett särskilt reservationsanslag med rubriken Kostnader för
övergång till högertrafik. Medel under detta anslag anvisades första gången
i samband med beslutet om trafikomläggningen och därefter under ettvart
av följande budgetår. För budgetåret 1964/65 förstärktes anslaget genom
medelsanvisning på tilläggsstat. Från anslaget bestrides även kostnaderna
för kommissionens administration. Anslagsanvisning och medelsförbrukning
framgår av följande uppställning.

Anvisat an- Medelsförbruk slag,

kronor ning, kronor

.............. 10 000 000 2 029 680

.............. 65 000 000 61 467 888

.............. 100 000 000 102 239 965

•............. 220 000 000

Summa anvisat 395 000 000

1967/68 (äskat av kommissionen)...... 196 000 000

Summa beräknat t. o. m. 1967/68 591 000 000

Budgetår

1963/64....
1964/65.''.

1965/66----

1966/67....

159

Frågan om den anslagstekniska redovisningen av långivningen för anskaffande
av högertrafikbussar i vissa fall löstes icke i samband med beslutet
år 1964. Följande år anvisades emellertid ett särskilt investeringsanslag å
25 milj. kronor för detta ändamål under fonden för låneunderstöd. För budgetåret
1966/67 anvisades ytterligare 50 milj. kronor under samma anslag.

I detta sammanhang må omnämnas att riksdagen innevarande år till behandling
förehaft ett genom motion (II: 377) framfört förslag om förnvad
prövning av det principbeslut som innebar att kostnaderna för högertrafikens
genomförande i sin helhet skulle bäras av bilismen. Enligt motionen
borde en omprövning göras av frågan, huruvida de merkostnader på omkring
200 milj. kronor som nu beräknades bli erforderliga skulle i sin helhet
avräknas mot automobilskattemedel eller till någon del hänföras till
allmänna skattemedel. Bevillningsutskottet erinrade om att de genom trafikomläggningsskatten
inflytande medlen beräknades täcka utgifterna för
reformen fram t. o. m. budgetåret 1966/67. I fråga om reformens fortsatta
finansiering ansåg utskottet icke erforderligt att nu uppta denna fråga till
provning. Motionen föranledde icke någon riksdagens åtgärd.

Revisorerna har funnit det vara av intresse att redovisa orsakerna till
den avsevärda skillnad i beräkningen av kostnaderna som föreligger mellan
1960 års utredning och den överarbetning som år 1965 företogs av högertrafikkommissionen.
I det föregående har omnämnts att utvecklingen beträffande
priser och löner ävensom den fortlöpande trafikökningen medfört
en allmän kostnadsstegring i förhållande till läget år 1961, som låg till
grund för 1960 års utredning. Det må vidare erinras om att 1963 års beslut
i allt väsentligt byggde på den specifikation av ersättningsobjekt och delkostnader
som lämnats av utredningen. Det år 1963 beräknade totalbeloppet,
400 milj. kronor, hade åstadkommits genom en allmän uppräkning av
kostnadsbeloppen i den föregående utredningen med omkring 18 procent.

För att närmare belysa den angivna skillnaden lämnas på efterföljande
sida eu specifikation av de delposter som angivits vid de olika kostnadsberäkningarna.

De av 1960 ars utredning beräknade kostnaderna för spårvägstrafiken
grundades på vissa av spårvägsföretagen utarbetade antaganden, vilka av
utredningen betecknades som i flera avseenden osäkra. De jämförelsevis
låga kostnaderna för omläggningen i Stockholm sammanhänger med att
spårvägstrafiken därstädes i stor omfattning beräknats kunna ersättas av
busstrafik, om övergången skedde först år 1967. Utöver den kostnad som
angavs för omläggningen av spårvägstrafiken i Göteborg kunde enligt 1960
års utredning komma en ytterligare kostnad av 8,8 milj. kronor, därest en
eventuell nyanskaffning av 30 motorvagnar icke kunde undvikas. 1965 års
beräkning av kostnaderna för omställning av buss- och spårvägsparken har
till större delen kunnat grundas på fastställda planer eller på uppgifter ro -

160

1961 1963

1. Spårvägar

a. Stockholm.......................................... 6,7 7,9

b. Göteborg .......................................... 28,8 34,0

c. Malmö ............................................ 3,9 4,6

d. Norrköping ........................................ 5,7 6,7

e. Hälsingborg....................... 2,7_3,1

Summa (avrundat) 48,0 56,0

2. Bussar

a. Ombyggnad........................................ 105,5 124,5

b. Kapitalkostnad för tidigare anskaffning eller utrangering.. 28,1 33,2

c. Uppställning........................................ 3,5 4,1

d. Trafikprovisorier.................................... 14,0 16,5

e. Ändring av fasta anläggningar........................ 3,5 4,1

f. Diverse kostnader .................................. 5,7 6,7

g. Utlåning och förhyrning.............................. 3,0 3,6

h. Ändring av bussar, godkända endast för beställningstrafik,

samt vissa andra fordon.............................. 4,5 5,3

i. Oförutsett och utjämning ........... 8,5_10>0

Summa (avrundat) 176,3 208,0

1965

56,0

57,0

260,0

rande aktuella ärenden. I övrigt har beräkningarna baserats på delbeslut
rörande vissa fordon samt på uppskattningar med ledning av kostnaderna
för de fordon som redan varit föremål för beslut. Även om vissa risker angivits
kunna föreligga för en ökning av den tidigare beräknade kostnaden
för spårvägar och bussar, d. v. s. sammanlagt 260 milj. kronor, har 1965 års
arbetsgrupp icke funnit anledning att frångå denna.

En avsevärd kostnadsskillnad förekommer däremot beträffande delposten
2 h, som avser ändring av bussar, godkända endast för beställningstrafik,
samt vissa andra fordon. 1960 års utredning framhöll att denna grupp till
stor del utgjordes av personbilar som registrerats såsom bussar och att åtskilliga
andra fordon i gruppen redan torde ha varit försedda med högerdörrar.
Vissa andra kommersiella fordon kunde dock av trafiksäkerhetsskäl
behöva ändras. Utredningen stannade för en beräknad kostnad av 4,5 milj.
kronor.

Vid 1965 års beräkning hade till kommissionen inkommit ett stort antal
framställningar om ersättning för ombyggnad av olika typer av småhussar
för personbefordran samt skåpbilar, butiksbussar, kylbussar, invalidbilar
m. m. Kommissionen hade företagit en undersökning rörande kostnaderna
för nödvändig ombyggnad av här avsedda fordonstyper och funnit dessa
kostnader böra uppskattas till 57 milj. kronor i 1965 års prisläge. Därav
hänförde sig drygt 20 milj. kronor till ombyggnad av skåpbilar, 8 milj. kronor
till vissa lastbilar, 7 milj. kronor till invalidbilar och ca 6 milj. kronor
till butiksbilar. Undersökningen hade baserats på tillgänglig officiell fordonsstatistik,
vilken kompletterats på olika sätt. Enligt kommissionens uppfattning
måste åtgärder vidtagas i fråga om de berörda fordonstyperna.
Detta har även förutsatts i ersättningskungörelsen och anvisningarna till
denna.

161

1961 1963

3. Väg- och gatuhållning

a. Flyttning av vägmärken................................ 8,8 10,4

b. Flyttning av trafiksignaler vid gatukors, broar m. m....... 9,5 11,2

c. Ändring av vägskäl, trafikplatser, busshållplatser, parkerings platser

m. m......................................... 23,6 27,8

d. Ommålning av trafiklinjer .............................. i;8 2,1

e. Ändring och nyanskaffning av maskiner.................. 11,4 13''5

t. Tillkommande anordningar m. m. fram till år 1967 ........ 23,2 27,4

Summa (avrundat) 78,3 92,4

1960 års utredning hade från samtliga vägförvaltningar ävensom från de
städer och samhällen som är egna väghållare inhämtat uppgifter i fråga
om de beräknade kostnaderna för flyttning av vägmärken och trafiksignaler,
ändring av trafikplatser samt nyanskaffning och ändring av vägmaskiner.
Efter genomgång och bearbetning av det insamlade materialet
hade de av utredningen angivna beloppen framräknats. Delposten under
f, avseende tillkommande anordningar, hade därvid minskats med 1,3
milj. kronor, motsvarande beräknade besparingar genom att vissa vägmärken
under tiden fram till övergången provisoriskt placerades på den
sida av vägen som rätteligen passade för högerkörning.

1965 års omräkning innebär beträffande denna post en merkostnad av
103,2 milj. kronor i förhållande till 1963 års beslut. De nya beräkningarna
har grundats på en i samarbete med väghållarna företagen inventering
av behovet av ombyggnadsarbeten på vägar och gator. Det hade enligt
kommissionen icke varit möjligt att basera beräkningarna på planer med
kostnadsberäkningar, eftersom sådana dittills endast i begränsad utsträckning
kommit in från väghållarna. Förutom av den allmänna prisuppgången
kunde kostnadsstegringen förklaras av volymökningar. Sålunda hade antalet
vägmärken och trafiksignaler ökat kraftigt. På grund av att många
vägar blivit belagda eller försedda med oljegrus hade omfattningen av
trafiklinjemålningen ökat. Vidare ingick icke i de uppgifter från väghållarna
som låg till grund för den tidigare kostnadsberäkningen regelmässigt
kostnader för projektering och administration. Enligt ersättningskungörelsen
vore även dessa kostnader ersättningsgilla och utgjorde en
icke ringa del av de år 1965 beräknade kostnaderna.

I en särskild inom högertrafikkommissionen utarbetad promemoria den
26 oktober 1965, vilken legat till grund för 1965 års omräkning av kostnaderna
för ändring av vägar, gator och fasta anläggningar, lämnas vissa
uppgifter som ytterligare belyser skiljaktigheterna beträffande ifrågavarande
kostnader. Sålunda hade 1960 års utredning icke räknat med dubblering
av vägmärken. Kommissionen hade emellertid sedermera funnit att
väghålliarnas resurser icke medgav flyttning av vägmärken i direkt anslutning
till trafikomläggningen. Det syntes därför bli nödvändigt att nya
varnings-, påbuds- och förbudsskyltar uppsattes på vägens högra sida samtidigt
som märkena bibehölls på vänster sida fram till dagen H. Beträffan6—860719.
Rev. berättelse ang. statsverket år 1966.1

1965

22,0

104,0
] 47,6

195,6

162

de trafiksignaler har anmärkts att särskilt nytillkomna sådana visat sig
åtskilligt mera komplicerade än tidigare och därför kostsammare att ändra.
Beträffande kostnaderna för ändring av vägskäl och trafikplatser m. m.
har framhållits att de aktuella ombyggnadsarbeten det här vore fråga om i
huvudsak utgjordes av mindre arbeten, där den manuella insatsen var betydande,
och att arbetslönerna under den angivna mellantiden stigit i högre
grad än genomsnittskostnaderna för vägbyggnadsarbeten, där maskiner i
större utsträckning kom till användning (arbetslöner 30 %, vägbyggnadskostnader
18,5 %). Väghållarnas år 1961 lämnade uppgifter syntes även i
vissa fall ha baserats på ofullständiga utredningar. Slutligen har beträffande
kostnaderna för ommålning av trafiklinjer och dylika vägmarkeringar
erinrats om att den sammanlagda vägsträcka som var försedd med permanent
beläggning eller oljegrus under de senaste fyra åren ökat med 34
procent.

	1961	1963	1965
4. Järnvägar ........	....... 8,8	10,4	=
5. Skogsbruk ........	....... 2,0	2,4	=
6. Försvaret .......	....... 1,7	2,0	=

Beträffande dessa tre poster har någon anledning till uppräkning mellan
1963 och 1965 års uppskattningar icke ansetts föreligga. Posten för
järnvägar avser huvudsakligen ändringsarbeten vid korsning mellan järnväg
och väg. Skogsbrukets kostnader hänför sig till ombyggnad av plogar
och andra vägmaskiner samt flyttning av vägmärken, stolpar och pålar
m. in. Under posten till försvaret har räknats med kostnader för ändring av
bussar och plogar, ändring av skyltar och refuger samt flyttning av drivmedelsanläggningar,
siktförbättringar m. m.

1961 1963 1965

7. Bensinstationer m. m........... 7,0 8,3 13,0

1961 års kostnadsbelopp angavs efter samråd med Svenska petroleum
institutet, som grundade sin uppskattning på en utredning från år 1954.
Det då framräknade beloppet, 5 milj. kronor, borde enligt institutets mening
alltjämt vara användbart efter omräkning till aktuell prisnivå. 1960
års utredning framhöll härjämte att ändringsarbeten syntes bli erforderliga
även vid vissa andra serviceanläggningar utmed vägarna, såsom verkstäder,
motell m. in., men något delbelopp för denna post har icke angivits.

År 1965 hade planer angående ändring av bensinstationer ännu icke ingivits
till kommissionen, men med ledning av uppgifter från det nyssnämnda
institutet hade kostnaderna för ändring av bensinstationer omräknats
till 12 milj. kronor. Härtill borde läggas ett belopp av 1 milj. kronor
för ändring av verkstäder och motell in. m.

			163
	1961	1963	1965
XJibildning och upplysning a. Skrif ter, instruktörer, undervisningsmateriel, film m. m....... b. Fortsatt upplysningsverksamhet, affischering,körriktningsmarke-	2,2	2,6
ringar, personlig vägledning, upplysning för utländska besö-kare m. m...........................................	2,2 0,4	2,6 0,5	■18,0
c. Specialister och konsulter..................................
d. NTF, egen administration..................................	1,8	2,1
e. TV, radio, press..........................................	1,4	1,6	12,0
Summa	8,0	9,4	30,0

I fråga om posterna under a—d hade 1960 års utredning samrått med
nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande, som verkställt en översiktlig
planläggning av den erforderliga upplysningsverksamheten och vars
beräkningar i huvudsak godtagits av utredningen. Föreningen hade utgått
från att huvuddelen av den upplysning som avsetts äga rum genom television,
radio och i skolorna skulle bestridas av nämnda institutioners egna
anslag. Utredningen ansåg sig emellertid för denna verksamhet böra inräkna
ett kostnadsbelopp av 1,4 milj. kronor.

1965 års beräkningar är utförda med stöd av en inom högertrafikkommissionen
utarbetad promemoria med vissa riktlinjer för trafiksäkerhetsarbetet.
Promemorian följer icke samma uppdelning på verksamhetsgrenar
som använts vid 1961 års beräkningar, och kostnadsbeloppen kan
därför icke fördelas enligt denna disposition. I likhet med utredningen
har kommissionen avsett att begagna sig av frivilliga krafter i upplysnings-
och trafiksäkerhetsarbetet, men dessa insatser bär förutsatts kräva
en viss samordning. För denna verksamhet, vilken delvis skulle ankomma
på länsrepresentanter som kommissionen anlitade i varje län, samt för
stöd åt organisationerna har beräknats 4,3 milj. kronor. För handledning
och utrustning åt organisationernas medlemmar och traktamenten åt militär
personal har räknats med 0,7 milj. kronor och för provisoriska skyltar
och markeringar på vägbanor m. m. 2,8 milj. kronor. Vidare bär beräknats
för vissa undersökningar m. in. i samband med informationsverksamheten
2,1 milj. kronor och för vissa åtgärder under uppföljningsskedet
2 milj. kronor. För åtgärder av informations- och utbildningskaraktär
under den närmaste tiden efter omläggningen har beräknats 5,9 milj. kronor.
Kommissionen har utgått från att press, radio och television kommer
att ägna omläggningsarbetet ett spontant intresse men har ansett att kostnaderna
därför likväl kan beräknas bli betydande. Bl. a. måste en effektiv
presstjänst skapas och kommissionen själv driva en målinriktad informationsverksamhet
i dessa media, bl. a. genom annonsering. Kommissionen
beräknade därför de sammanlagda kostnaderna för att utnyttja
press, radio och television till 12 milj. kronor. Till det angivna totalbeloppet
kunde komma ett ytterligare medelsbehov av 6 milj. kronor för
utbildning och ersättningar i samband med skolornas medverkan i upplysningsarbetet.

164

1961 1963 1965

9. Industri och handel...... — — 13,0

10. Taxistationer............ — — 1,0

För ovan angivna ändamål har särskilda belopp icke medräknats av
1960 års utredning. Vid 1965 års omräkning har emellertid kommissionen
erinrat om att tillämpningsföreskrifterna till ersättningskungörelsen förutsatte
att industri- och handelsföretag kunde nödgas bygga om in- och
utfarter vid fabriksanläggningar och varuhus samt att lastbryggor, vagnvågar
och liknande anordningar kunde behöva ändras eller flyttas. Några
samlade uppgifter om erforderliga åtgärder fanns icke tillgängliga vid
omräkningen, men med ledning av uppgifter som inhämtats från några industriföretag
beräknade kommissionen de totala kostnaderna under rubriken
Industri och handel till 13 milj. kronor. Härjämte upptogs ett beräknat
belopp av 1 milj. kronor för flyttning av taxistationer som kunde
bli nödvändigt i samband med omläggningen av tätorternas trafiksystem.

1961 1963 1965

11. Administration.......... 3,6 4,2 8,0

1960 års utredning förutsatte att den centrala ledningen av planläggning
och genomförande av trafikreformen skulle anförtros åt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
Inom styrelsen borde därvid inrättas en särskild byrå
eller avdelning för högertrafikfrågor, och vissa personalförstärkningar
skulle samtidigt bli erforderliga. Vidare borde till ämbetsverket knytas två
särskilda nämnder, vilka hade att biträda vid det mycket intima samarbete
som förutsattes komma att bedrivas med andra myndigheter, organisationer
och företag.

Kostnadsökningen för detta ändamål sammanhänger i avsevärd mån med
att administrationen förlagts till en fristående myndighet, varjämte löneutvecklingen
till stor del inverkat. Därtill kommer att såväl upplysningsverksamheten
med därav föranledda vetenskapliga utredningar som handläggningen
av ärenden rörande tidigare inte förutsedda objekt medfört ökat
personalbehov.

Det må i detta sammanhang nämnas att högertrafikkommissionens egna
administrationskostnader i statförslaget för budgetåret 1967/68 angivits
till 1,9 milj. kronor, varav 1,7 milj. kronor för avlöningar och 0,2 milj. kronor
för omkostnader. I augusti innevarande år omfattade kommissionens
kansliorganisation 43 tjänstemän, varav 13 på trafiksäkerhetsavdelningen,
11 på juridisk-administrativa avdelningen och återstoden fördelade på trafik-,
väg- och gatu- samt utredningsavdelningarna jämte en pressdetalj.

1961 1963 1965

12. Oförutsett .............. 5,3 6,3 5,0

165

I de tidigare kostnadsberäkningarna hade under de särskilda rubrikerna
medtagits vissa belopp för oförutsedda utgifter. Med hänsyn till arten och
omfattningen av de aktuella arbetena samt svårigheten att verkställa noggranna
beräkningar och överblicka alla uppkommande kostnader hade likväl
efter sammanställning av samtliga delposter även upptagits en särskild
post för oförutsett. Vid 1965 års omräkning har oförutsedda utgifter icke
inräknats i de olika delposterna. Däremot har upptagits en särskild post
för smärre omställningsåtgärder och oförutsett.

Nedanstående tabell utvisar en sammanställning av de olika i det föregående
behandlade delposterna samt deras slutbelopp i milj. kronor.

		1961	1963	1965	Merkostnad
					1963—1965
1.	Spårvägar ..............	.............. 48,0	56,0	56,0	—
2.	Bussar och andra fordon . .	.............. 176,3	208,0	260,0	+ 52,0
3.	Väg- och gatuhållning . . . .	.............. 78,3	92,4	195,6	+ 103,2
4.	Järnvägar ..............	.............. 8,8	10,4	10,4	—
5.	Skogsbruk ..............	.............. 2,0	2,4	2,4	—
6.	Försvaret................	.............. 1,7	2,0	2,0	—
7.	Bensinstationer ..........	.............. 7,0	8,3	13,0	+ 4,7
8.	Utbildning och upplysning	.............. 8,0	9,4	30,0	+ 20,6
9.	Industri och handel ......	.............. .	—	13,0	+ 13,0
10.	Taxistationer............	.............. .	—	1,0	+ 1,0
11.	Administration ..........	.............. 3,6	4,2	8,0	+ 3,8
12.	Oförutsett ..............	.............. 5,3	6,3	5,0	- 1,3
		Summa kronor 339,0	399,4	596,4	197,0

Revisorernas uttalande. Frågan om övergång till högertrafik har varit
aktuell sedan slutet av 1920-talet och gjorts till föremål för ett flertal utredningar.
Kostnaderna har därvid angivits till mycket varierande belopp.
Sålunda beräknade väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i början av 1940-talet
att eu trafikreform förlagd till år 1946 skulle draga eu kostnad av 27
milj. kronor. Olika kalkyler för övergång under åren 1958, 1959 och 1965
har givit totalbelopp som växlat mellan 150 och 325 milj. kronor.

År 1960 tillkallades en särskild utredningsman med uppdrag att företaga
en förnyad beräkning av de kostnader som en övergång till högertrafik
kunde antagas medföra. Resultatet av nämnda arbete redovisades i ett
betänkande, avlämnat i oktober 1961. Utredningsmannen utgick därvid
från att beslut om övergång skulle fattas av 1962 års riksdag. Kostnaderna
beräknades till 340 milj. kronor under förutsättning att trafikreformen genomfördes
år 1967.

Betänkandet remitterades för yttrande till ett stort antal myndigheter
och organisationer och lämnades därvid i huvudsak utan erinran. Kostnadsberäkningarna
betecknades nästan genomgående som rimliga och väl
underbyggda. Endast enstaka myndigheter anmälde tveksamhet inför uppskattningen
av vissa delposter, däribland beträffande utbildning och upplysning
samt administration.

Med bifall till propositionen nr 58 fattade 1963 års riksdag beslut om

166

övergång till högertrafik under år 1967. Såvitt gällde kostnaderna framhölls
därvid att 1961 års kalkyler grundats på en del mer eller mindre
osäkra faktorer men att de som helhet syntes böra godtagas. Med hänsyn
till att sistnämnda beräkningar baserats på prisläget år 1961 borde man
dock enligt propositionen räkna med en förhöjning av det erforderliga kostnadsbeloppet.
Detta angavs nu till 400 milj. kronor, erhållet genom en allmän
uppräkning med 18 procent. Kostnaderna för omläggningen förutsattes
i sin helhet böra bäras av bilismen; i detta syfte infördes i samband
med 1963 års beslut en särskild trafikomläggningsskatt på motorfordon,
vilken skulle uttagas under åren 1964—1967 och förutsattes inbringa det
erforderliga beloppet.

Kort efter 1963 års riksdagsbeslut tillsattes statens högertrafikkommission
med uppgift att planlägga och leda omläggningen. I början av år 1964
utfärdades en särskild kungörelse med närmare bestämmelser om de grunder,
enligt vilka ersättning för av omläggningen påkallade åtgärder skulle
utgå. I slutet av samma år fastställdes dagen H till den 3 september 1967.
Fr. o. nr. budgetåret 1963/64 har även medel anvisats å ett särskilt anslag,
från vilket ersättningar och administrationskostnader bestrides.

Under åren 1964 och 1965 inkom efter hand till högertrafikkommissionen
framställningar om ersättning för ombyggnads- och omläggningsåtgärder,
beräknade enligt de bestämmelser som lämnats i ersättningskungörelsen
och anvisningarna till denna. Våren 1965 synes inom kommissionen
misstanke ha uppstått om att de ursprungliga kostnadsberäkningarna
icke skulle visa sig hållbara. Kommissionen igångsatte då en förnyad beräkning,
som resulterade i att trafikomläggningen bedömdes erfordra ett
totalbelopp av 595 milj. kronor. Förhållandet tillkännagavs i en skrivelse
till Kungl. Maj :t den 18 november 1965, vilken även innehöll en specifikation
av de omräknade delbeloppen och orsakerna till uppkomna avvikelser.
Den nya kostnadsberäkningen anmäldes för riksdagen i 1966 års statsverksproposition
i samband med ansiagsäskandet för högertrafikomläggningen
för innevarande budgetår.

Av den framställning om anslag för samma ändamål som innevarande
höst ingivits av högertrafikkommissionen framgår icke annat än att totalbeloppet
595 milj. kronor skall visa sig förslå för att täcka samtliga av
trafikomläggningen föranledda ersättningar och övriga kostnader. En reservation
måste givetvis göras för eventuellt opåräknade pris- och lönestegringar
under den tid som återstår innan erforderliga åtgärder är vidtagna
och ersättningarna reglerade.

De av högertrafikkommissionen i november 1965 framlagda kostnadsberäkningarna
föranledde icke någon erinran från departementschefens sida,
och ej heller riksdagen fann anledning att vid behandlingen av frågan göra
något särskilt uttalande. Den avsevärda skillnaden mellan de beräkningar
som förelåg vid riksdagsbehandlingen år 1963 och de sedermera anmälda

167

har emellertid givit anledning till debatt, såväl inom riksdagen som på annat
håll, och frågan har därvid särskilt gällt beskaffenheten av det underlag
som förelåg vid bedömningen år 1963. På grund härav har revisorerna ansett
det vara av intresse att lämna den jämförande sammanställning av
kostnadsberäkningarna som intagits i den ovan lämnade redogörelsen.

Till en början må erinras om att de tidigare beräkningarna framlagts
med den reservationen att de innehöll åtskilliga osäkra faktorer. Vidare
har 1963 års kostnadsbelopp angivits med utgångspunkt i 1961 års prisläge
med ett allmänt tillägg av 18 procent, under det att 1965 års totalbelopp
grundats på 1965 års priser. Det är även att märka att beräkningarna åren
1961 och 1963 utförts utan detaljerad kännedom om under vilka förutsättningar
gottgörelse skulle komma att lämnas till väghållare, trafikföretag och
andra sakägare; vid 1965 års beräkning hade man däremot med stöd av ersättningskungörelsen
vunnit ökad klarhet i detta hänseende. Man hade i
sistnämnda fall även att bygga på ett mera konkret underlag genom att ersättningsanspråk
i ej ringa omfattning börjat inkomma till kommissionen
och där förelåg för granskning och avgörande.

Vad beträffar de olika ändamål som ingår i kostnadsberäkningarna visar
sammanställningen att vissa delposter från början upptagits med sådana
belopp att några merkostnader icke väntas uppstå. Så är förhållandet beträffande
ombyggnad och nyanskaffning vid spårvägar och bussar i allmän
trafik samt kostnaderna under de tre rubrikerna Järnvägar, Skogsbruk och
Försvaret. I fråga om övriga fordon som redovisats tillsammans med bussar
i allmän trafik har emellertid en betydande merkostnad framträtt. År 1963
beräknades för ombyggnad av dylika fordon omkring 5,3 milj. kronor. Kommissionen
har sedermera funnit att ombyggnad måste bli aktuell beträffande
ett betydande antal fordon — såsom mindre bussar, skåpbilar, lastbilar,
invalidfordon och butiksbilar — och att det sammanlagda medelsbehovet
för detta ändamål i 1965 års prisläge kan beräknas till 57 milj. kronor.

Den mest betydande avvikelsen mellan de olika beräkningarna föreligger
i fråga om posten till väg- och gatuhållning. För detta ändamål beräknades
år 1963 92,4 milj. kronor och år 1965 195,6 milj. kronor, d. v. s. en skillnad
på 103,2 milj. kronor. De åtgärder som här avses utgöres huvudsakligen
av flyttning och ändring av vägmärken och trafiksignaler, omläggning
av vägskäl, trafikplatser och hållplatser, ommålning av trafiklinjer samt
ändring och nyanskaffning av väghållningsmaskiner och utrustning till
sådana. 1960 års utredning utgick vid sin beräkning från uppgifter som
inhämtats från vägförvaltningarna samt från de omkring 115 städer och
köpingar som var egna väghållare. Uppgifterna hade i huvudsak godtagits
av utredningen, dock efter en viss bearbetning som medförde att det anmälda
behovet minskade med omkring 2 milj. kronor. Den efter omräkning
angivna merkostnaden har grundats på inkomna ersättningsanspråk samt
på en förnyad inventering av förutsebara arbeten, i viss utsträckning under

168

medverkan av personal från högertrafikkommissionen. Åtskilliga nya arbetsobjekt
eller utvidgning av tidigare planer har därvid framkommit, och
dessa har visat sig mera kostnadskrävande än vad från början antagits.
Som exempel kan nämnas att vägmärken i stor utsträckning måste dubbleras
på grund av att resurser icke beräknas föreligga för att flytta dylika
märken vid det starkt tidsbegränsade övergångstillfället.

Under delposten till utbildning och upplysning räknades i 1961 års betänkande,
i enlighet med den uppskattning som gjorts av nationalföreningen
för trafiksäkerhetens främjande, med 8 milj. kronor, vilket belopp år 1963
uppräknades till 9,4 milj. kronor. År 1965 räknade högertrafikkommissionen
med 30 milj. kronor för samma ändamål. Direkta jämförelser mellan
dessa belopp synes icke möjligt att göra, eftersom beräkningarna utförts enligt
olika metoder. I huvudsak förklaras ökningen med att kommissionen
törutsatt eu betydligt mera omfattande och personalkrävande verksamhet.
Härjämte har kommissionen räknat med ytterligare kostnader för mer än
10 milj. kronor för anlitande av radio, television och press.

Av den differens på 195 milj. kronor som föreligger mellan de olika beräkningarna
svarar alltså de nu nämnda tre delposterna för omkring 176
milj. kronor. Av återstoden hänför sig 14 milj. kronor till två delposter, för
vilka särskilda belopp icke upptagits i de tidigare kostnadskalkylerna. Kommissionen
har sålunda beräknat 13 milj. kronor under rubriken Industri
och handel — avseende de ombyggnadsarbeten som kan påkallas vid exempelvis
fabriker och varuhus för in- och utfarter, lastbryggor in. in. _

samt 1 milj. kronor för flyttning av taxistationer. Eu uppräkning har även
företagits av det beräknade beloppet för ändring av bensinstationer, ytterligare
förhöjt med 1 milj. kronor för ändringar i anslutning till verkstäder
och motell in. in. Slutligen har kommissionen upptagit 8 milj. kronor för
administration, vilket innebär i runt tal en fördubbling av tidigare beräknat
belopp.

Den här företagna efterhandsgranskningen utvisar enligt revisorernas bedömande,
att huvuddelen av de merkostnader som beräknats uppkomma i
samband med trafikomläggningen är att hänföra till ökade volymer av erforderliga
ombyggnadsarbeten, ökad omfattning av förberedande verksamhet
samt högre pris- och löneläge än det förutsedda. I dessa hänseenden vill
det synas revisorerna, att utredningen med den korta tid som stått till förfogande
icke lämpligen kunnat bedrivas pa annat sätt än genom inhämtande
av uppgifter från de av omläggningen berörda och att det knappast torde
ha varit möjligt att beräkna kostnaderna utan risk för betydande felmarginaler.
Beti äffande vissa andra merkostnader borde emellertid en mera
exakt förhandsbedömning ha varit möjlig. Särskilt torde detta gälla beträffande
den betydande delpost som avser ändringar av andra fordon än trafikbussar,
d. v. s. skåpbilar, lastbilar och liknande specialfordon. Detsamma
synes gälla de tillkommande posterna för dubblering av vägmärken, om -

169

byggnader vid industriens och handelns fastigheter, taxistationer, verkstäder
och motell samt den medverkan som påräknas från allmänna massmedia.
Sammanlagt torde dessa ändamål representera merkostnader av omkring
80 milj. kronor. Enligt revisorernas mening borde senast i samband
med beslutet år 1963 större klarhet ha förelegat beträffande den ungefärliga
omfattning i vilken sådana åtgärder skulle bli erforderliga och huruvida
ersättning i dylika fall skulle utgå av statsmedel.

Herr Allard har icke deltagit i behandlingen av förevarande ärende.

6f—660719. Rev. berättelse ang. statsverket år 1966.1

170

§ 9

Handelsflottans pensionsanstalt

Sedan 1860-talet ombesörjer handelsflottans pensionsanstalt särskild pensionering
av sjöfolk.

Intill år 1938 ordnades sjöfolkets åldersförsörjning på skilda vägar. Dels
utgick från sjömanshus s. k. årsunderstöd, som baserades på avkastningen
av sjömännens och redarnas avgifter samt på avkastningen av vissa kapitaltillgångar,
dels lämnade pensionsanstalten ett begränsat antal årliga pensioner
med anlitande huvudsakligen av statliga medel i form av föringsanslag
av tullmedel och särskilda tilläggsanslag. Sjömännen var även inbegripna
i den år 1913 införda folkpensioneringen och i den försäkring för
olycksfall i arbete som tillkom år 1916.

Genom beslut av 1938 års riksdag företogs en omorganisation på förevarande
område, innebärande att handelsflottans pensionsanstalt skulle svara
för en försäkringsbetonad pensionering för sjömännen själva, medan sjömanshusens
verksamhet med bibehållande av understödsprincipen skulle
avse enbart änkor efter sjömän. År 1943 genomfördes ånyo förbättringar
av sjöfolkspensioneringen, syftande till en försäkringsmässigt uppbyggd
pensionering. Sjömanspensionen skulle vara sammansatt av två delar, nämligen
en hyresavgiftspension, som grundades på och helt bekostades av
sjömannens egna avgifter (6 procent av hyran), samt en tilläggspension,
som bekostades av redarna (3 1/2 procent av hyran) och staten. Hyresavgifterna
fonderades, medan redarnas och statens bidrag avsågs för omedelbar
förbrukning. Manskapspensionen utgick från 55 år; lägre pensionsbelopp
upphörde vid 67 år, under det att högre belopp utgick även fortsättningsvis
ehuru med avsevärd reducering. Systemet var i detta hänseende
utformat så att det kompletterade folkpensioneringen. Omorganisationen
gällde främst manskapsklasserna. Befälskategorierna — som i slutet
av 1930-talet kollektivavtalsvägen anslutits till särskilda pensionskassor —
kvarstod emellertid vid de förmåner som tillerkänts dem enligt äldre bestämmelser.
För sistnämnda grupper utgick pensionen livsvarigt från 60
års ålder. Pensionen var obligatorisk endast för sjömän i utrikes fart, men
anstalten tillhandahöll därjämte olika former av frivillig pensionsförsäkring,
bl. a. för sjömän i såväl utrikes som inrikes fart och (från år 1946) för
livbåtsmän hos sjöräddningssällskapet.

Den år 1959 genomförda allmänna tilläggspensioneringen kom automatiskt
att bli tillämplig även på sjöfartsnäringen, ehuru vissa särbestämmelser
meddelades beträffande avgiftsuttaget för arbetsgivare. I samband härmed
framträdde behovet att omorganisera den särskilda pensioneringen för

171

sjöfolk, bl. a. i syfte att undvika dubbelpensionering. På grundval av särskild
utredning och en inom handelsdepartementet utarbetad promemoria
godkändes vid 1961 års riksdag nya bestämmelser om sjöfolks pensionering
(prop. nr 80). De förändringar som härvid företogs innebar i förhållande
till tidigare bestämmelser att systemet i högre grad koncentrerades till den
kategori sjöfolk som kunde räkna lång seglationstid. Pensionsnivån för
dessa grupper höjdes avsevärt. Vid seglationstider om 350 månader eller
däröver skulle årlig pension under tiden 55—67 år utgå med omkring 7 000
kronor, beräknat med utgångspunkt i dåvarande löneläge inom sjömansyrket.
Befälspensionerna inom handelsflottans pensionsanstalt skulle i princip
helt upphöra. Vid övergången till det nya systemet skulle emellertid
gälla, att dessförinnan intjänad pension skulle utgå enligt dittills gällande
bestämmelser. Person tillhörande befälskategorierna, vilken förvärvat rätt
till befälspension, skulle följaktligen utfå sin pension enligt den äldre ordningen.

Beträffande finansieringen av sjömanspensioneringen skilde sig det nya
systemet från det äldre därigenom att de ombordanställdas egna avgifter
slopades och redaravgiften gavs formen av en kollektivavgift, beräknad i
förhållande till de utbetalda kontantlönerna till manskap i utrikes fart. I
fullfunktionsstadiet beräknades systemet komma att belastas med årliga
pensionsutgifter om ungefär 5,5 milj. kronor. För bestridande av dessa utgifter
skulle i främsta rummet anlitas viss del av tidigare hopsparade hyresavgifter,
den s. k. stödfonden om 80—90 milj. kronor, vars årliga avkastning
uppskattades till 2,7 milj. kronor. Då det tidigare statsbidraget, 1,6
milj. kronor, skulle avvecklas, skulle hela återstoden eller 2,8 milj. kronor
täckas av redaravgifter, vilka därvid måste höjas till 2,8 procent av utgående
kontantlöner.

Debitering och uppbörd av arbetsgivarnas avgifter till allmänna tilläggspensioneringen
är enligt 1959 års pensionsreform samordnad med debitering
och uppbörd av arbetsgivarnas avgifter för obligatorisk yrkesskadeförförsäkring
i riksförsäkringsverket samt deras bidrag till sjukförsäkringen
och moderskapshjälpen. Arbetsgivarna lämnar årligen särskilda uppgifter
för fastställande av underlaget för avgiftsberäkningen. Riksförsäkringsverket
beräknar avgifterna. Uppbörden sker i regel genom verket, om summan
av avgifterna och bidragen överstiger 1 000 kronor, och eljest i samband
med de allmänna skatterna.

Möjligheterna för en samordning i administrativt hänseende mellan sjömanspensioneringen
och den allmänna tilläggspensioneringen ägnades uppmärksamhet
i samband med 1961 års omorganisation. Pensioneringen enligt
dittills gällande reglemente för handelsflottans pensionsanstalt byggde såsom
nämnts på en samverkan mellan sjömanshusen och anstalten. I administrationen
av den allmänna tilläggspensioneringen medverkade främst
skattemyndigheterna, de allmänna sjukkassorna och dåvarande riksförsäk -

172

ringsanstalten. I den utredning som föregick omorganisationen diskuterades
de svårigheter som skulle uppkomma vid en inkoppling av skattemyndigheter
och sjukkassor på arbetet med anstaltspensioneringen. Enligt utredningen
vore det över huvud taget svårt att finna en organisation som kunde
vara mera lämpad för den erforderliga personregistreringen än sjömanshusen
eller den centrala anordning för registrering av mönstrade sjömän
som kunde komma att ersätta dåvarande lokala register. Utredningsmannen
stannade därför för att liksom dittills utnyttja sjömanshusen, vilka
erbjöde en beprövad och relativt enkel metod att administrera pensioneringen.

Vid förslagets remissbehandling ifrågasatte statskontoret och dåvarande
pensionsstyrelsen om icke utbetalningen av sjömanspensionerna borde ske
genom delegationen för pensionsutbetalning. Pensionsstyrelsen erinrade därjämte
om lämpligheten att administrativt anknyta pensioneringen till dåvarande
statens pensionsanstalt.

I den nyssnämnda departementspromemorian anfördes i denna fråga att
den förestående omorganisationen, främst borttagandet av hyresavgifterna,
otvivelaktigt innebure att bättre förutsättningar skapats för en administrativ
samordning med den allmänna tjänstepensioneringen. Praktiska svårigheter
kvarstode emellertid; i avvaktan på erfarenheterna från den allmänna
tjänstepensioneringen borde man följa utredningens förslag. Redaravgifterna
borde inlevereras direkt till pensionsanstalten. Sjömanshusens
uppgifter begränsades till den erforderliga kontrollen av avgiftsberäkningen
samt registrering av pensionsgrundande inkomst för varje inskriven sjöman.

I propositionen 1961: 80 framhöll föredragande departementschefen att
det hade varit önskvärt att redan i föreliggande sammanhang ställning hade
kunnat tagas till formerna för administrering av sjömanspensioneringen.
Ytterligare överväganden syntes dock vara erforderliga och i avvaktan härpå
borde promemorians förslag godtagas. 1961 års riksdag beslöt även i enlighet
härmed.

Rätten till sjömanspension enligt 1961 års bestämmelser regleras i Kungl.
Maj :ts reglemente för handelsflottans pensionsanstalt (SFS 1961: 302). Den
tillkommer svensk sjöman som under mer än 72 månader varit såsom
manskap för utrikes fart påmönstrad svenskt handelsfartyg. Pensionsrätten
kan inträda redan vid fyllda 55 år, om påmönstringstiden uppgår till
minst 120 månader. Med svensk sjöman likställes utländsk sjöman som
från och med det år han uppnått 50 års ålder oavbrutet varit mantalsskriven
här i riket.

Till manskapet hör sjöman som antagits av redaren eller befälhavaren
och icke tillhör fartygs- eller maskinbefälet eller är radiotelegrafist eller
ekonomiföreståndare. Som befäl i detta hänseende betraktas ekonomipersonal
som genom kollektivavtal fått pensionsförmåner hos sjöbefälets pen -

173

Utvecklingen av verksamheten 1939 /40—1965 / 66

	1939/40	1945/46	1951/52	1957/58	1963/64	1964/65	1965/66
Nya pensioner..........................	353	304	392	671	623	792	702
Upphörda pensioner ....................	211	219	281	489	596	611	600
Antal pensioner vid årets slut ............	3 754	4 109	4 807	6 616	7 256	7 437	7 539
Pensionsbelopp ........................	833 000	990 400	1 441 500	2 862 500	3 320 300	3 447 000	3 661 400
därav pensioner enl. äldre bestämmelser. .	833 000	925 600	698 600	360 700	185 100	161 100	139 500
hyresavgiltspension (1944 års regi.)		4 600	89 100	321 500	705 100	786 700	882 400
tilläggspension ( * )		60 200	501 900	2 178 100	2 367 200	2 391 600	2 491 400
sjömanspension (1961 års regi.).. ..					39 100	73 800	137 300
pensioner till livbåtsmän ........			1 100	2 278	23 800	33 800	10 800
Återbet. av hyresavgifter enl. övergångsbest.
t. 1961 års reglemente: Antal..........					32	53	78
Belopp ........					13 000	26 300	38 800
Administrationskostnader: Avlöningar ....	18 900	32 700	48 100	70 000	99 300	108 700	117 600
Omkostnader . .	2 800	5 100	5 400	7 500	19 300	14 500	15 800
Antal anställda ........................	2	4	4	4	4	5	5
Totala inkomster ......................	1 649 700	3 988 600	7 685 200	10 814 000	9 597 100	9 684 500	10 355 700
därav redaravgifter....................		746 000	1 598 100	1 968 000	3 903 900	3 900 600	3 884 300
hyresavgifter ..................	664 800	1 528 700	3 318 200	4 258 600	1 000	100
friv. avgifter för livbåtsmän......		23 000	8 600	8 500	5 400	5 800	3 200
statsbidrag t. pensioneringskostn.. .	536 000	1 361 100	1 473 300	1 600 000
räntor ........................	86 500	298 700	1 153 900	2 841 100	5 685 900	5 777 000	6 440 000
tonavgifter ....................	335 000
Nettobehållning (bokförda värdet) ........	2 738 300	10 606 700	39 443 500	79 664 700	125 879 700	131 994 000	138 517 000

174

sionskassa. Seglationen måste vara fullgjord före fyllda 60 år och innan
pension av något slag uttagits från pensionsanstalten.

Rätt till sjömanspension upphör med utgången av månaden närmast före
den under vilken sjömannen uppnår 67 års ålder.

Beträffande pensioner som utgår enligt 1944 års pensionssystem gäller
att den årliga pensionen kan utbytas mot engångsbelopp om årsbeloppet
understiger 200 kronor. Nämnda belopp var tidigare bestämt till 40 kronor
men höjdes innevarande år (SFS 1966:23) i syfte att undvika det administrativa
merarbete som utbetalande av årliga pensioner innebär jämfört
med utbetalning av engångsbelopp.

Verksamheten vid handelsflottans pensionsanstalt regleras genom Kungl.
Maj :ts instruktion av år 1944 (med ändr. 1951). Anstaltens uppgifter består
väsentligen i behandling av pensionsansökningar, utbetalning av pensioner
och uppbörd av redaravgifter. Tidigare förvaltade anstalten även
fondmedlen, men denna uppgift överflyttades år 1951 på statskontoret.

Av vidstående tabell framgår bl. a. antalet utbetalade pensioner, summa
pensionsbelopp av skilda slag samt anstaltens inkomster och utgifter för administration.

Anstaltens beslutande organ utgöres av en direktion med fyra av Kungl.
Maj :t utsedda ledamöter jämte anstaltens direktör.

Anstaltens personal utgöres av direktören (Ae 27), en assistent (Ae 17),
en kansliskrivare (Ao 11), ett kontorsbiträde (Ae 5) och ett extra skrivbiträde
med arvodesanställning. I avlöningsstaten är medel inräknade för
arvode till försäkringsteknisk expertis (25 000 kronor).

I anstaltens tillgångar ingår en s. k. förvaltningsfond, vars avkastning vid
anstaltens tillkomst på 1860-talet ansågs vara tillräcklig för bestridande av
administrationskostnaderna. Sedan länge räcker avkastningen av denna
fond endast till en mindre del av kostnaderna. Bristen täcktes t. o. m. budgetåret
1961/62 genom statsbidrag. Därefter bestrides skillnaden av inflytande
redaravgifter. Anslagstekniskt är detta för närvarande reglerat så, att
under riksstatens sjätte huvudtitel uppföres ett obetecknat anslag, benämnt
Handelsflottans pensionsanstalt: Administrationskostnader, å 1 000 kronor.
I den av Kungl. Maj :t fastställda årliga staten för anstalten upptages avlöningar
och omkostnader samt — såsom särskilda uppbördsmedel — inflytande
fondmedel med ett belopp som med 1 000 kronor understiger summan
av utgifterna. För budgetåret 1966/67 upptager staten följande belopp.

Kronor

Avlöningar.......................................... 155 000

Omkostnader........................................ 52 000

Summa utgifter 207 000
Särskilda uppbördsmedel: Inflytande fondmedel 206 000

175

Behållningen på pensionsanstaltens fonder uppgick vid utgången av senaste
budgetår till följande belopp (i runda krontal).

Förvaltningskostnadsfonden ...................... 251 000

Pensionsfonden.................................. 26 759 000

Hyresavgiftsfonden .............................. 91 549 000

Sjömanspensionsfonden .......................... 19 483 000

Westzynthii fond ................................ 37 000

Fonden för frivillig pensionering av livbåtsmän .......439 000

Summa 138 518 000

För förvaltningskostnadsfonden bär uppgifter lämnats i det föregående.

Från pensionsfonden bestrides kostnaderna för tilläggspensioner och frivilliga
pensioner enligt 1944 års reglemente samt för pensioner enligt äldre
bestämmelser.

Från hyresavgiftsfonden bestrides kostnaderna för hyresavgiftspensioner
enligt 1944 års reglemente.

Från sjömanspensionsfonden bestrides kostnaderna för sjömanspensioner
enligt 1961 års reglemente.

Westzynthii fond är en donationsfond med syfte att verka för höjning'' av
sjöfolkets sociala ställning. Avkastningen behålles i regel inom fonden men
har under senaste budgetår disponerats för visst understöd.

Från fonden för frivillig pensionering av livbåtsmän bestrides pensioner
enligt särskilt avtal med Svenska Sällskapet för Räddning af Skeppsbrutne.

Såsom framgår av den här intagna tabellen var antalet nya pensioner under
budgetåret 1964/65 osedvanligt stort och har under följande budgetår
minskat. Förhållandet förklaras därav att sjömanshusen under förstnämnda
budgetår gjorde särskilda undersökningar av sina register för att efterforska
pensionsberättigade sjömän som av förbiseende underlåtit att söka pension
från pensionsanstalten. Sedan dessa sjömän erhållit kännedom om sina rättigheter
inträffade eu ansvällning av antalet pensionsansökningar. Antalet
ansökningar till följd härav kan väntas sjunka något även under innevarande
budgetår.

Enligt 13 § instruktionen åligger det anstalten att vart femte år genom
försäkringstekniskt och statistiskt sakkunnig person verkställa utredning,
huruvida de för pensionsanstalten gällande pensioneringsföreskrifterna kan
anses svara mot de tillgångar och inkomster över vilka anstalten för framtiden
kan beräknas förfoga. Sedan några år tillbaka har anstalten i samband
med framställning om anslag för nästkommande budgetår anmält, att viss
risk föreligger att pensionsfonden på längre sikt kan visa sig otillräcklig. En
undersökning i nämnda syfte beräknas komma i gång under hösten 1966.

I sin innevarande höst avgivna anslagsframställning har direktionen meddelat,
att den sedan flera år inom sig diskuterat vägar till förenkling av såväl
avgiftssystemet som pensionssystemet. Avgiftssystemet har betecknats som
tungarbetat både för rederierna och för sjömanshusen. Pensionssystemet
förutsätter noggrann bokföring av varje månadslön som en sjöman intjänar

176

i utrikes fart. Endast en mycket ringa del av det omfattande arbetet med
denna bokföring kan väntas få praktisk betydelse.

Vidare har direktionen erinrat om att statskontoret i en år 1966 avgiven
rapport föreslagit att de nuvarande sjömanshusen skall upphöra och deras
hittillsvarande arbetsuppgifter på visst sätt uppdelas mellan sjöfartsstyrelsen
och arbetsmarknadsverket. I samband härmed har statskontoret starkt
understrukit angelägenheten av en förenkling av pensioneringssystemet. Enligt
vad direktionen inhämtat avsåg sjöfartsverket att framlägga detaljerat
förslag till ett förenklat system för mönstring och registrering av sjömän. I
anslutning härtill har direktionen anmält sin avsikt att framlägga förslag
till nya och enklare riktlinjer för sjömanspensioneringen och dess finansiering.
Den s. k. femårsundersökningens uppläggning skulle även komma att
påverkas härav.

Flertalet pensioner utbetalas av pensionsanstalten kvartalsvis. Endast om
pensionen uppgår till jämförelsevis högt belopp sker utbetalningen månadsvis.
Antalet utbetalningar varierar vid varje utbetalningstillfälle; å ena sidan
tillkommer nya pensioner, å andra sidan upphör pensioner genom frånfälle
eller då pensionären uppnår 67-årsgränsen. Följande tabell lämnar uppgifter
om antalet utbetalningar enligt skilda reglementen under september
innevarande år.

Pensionskategori	Antal pen-sionstagare	Årspension i genomsnitt kronor
1939 års regi.............................	564	225: 70
1944 års regi.
Befäl med pension intill 200 kr.............	421	123:80
Befäl med årspension över 200 kr...........	2 063	482: 44
Manskap med årspension intill 200 kr.......	1 423	130: 20
Manskap med årspension över 200 kr.......	2 394	518:12
Årspensioner över 1 500 kr.................	170	1 877: 99
1944 och 1961 års regi.....................	246	1 886: 36
1961 års regi............................ Övriga, bl. a. pensioner med spec. utbetalnings-	16	1 287: 75
förhållanden ..........................	161	—

Summa 7 458

För att erhålla en mera detaljerad bild av ifrågavarande pensioner har revisorerna
stickprovsvis genomgått utbetalningslistan för december 1965, avseende
pensionsbeloppen för ett kvartal. Listan innehåller till en början 631
utbetalningsposter enligt 1939 års reglemente. Praktiskt taget samtliga dessa
poster uppgår till belopp mellan 40 och 80 kronor, motsvarande årspensioner
mellan 160 och 320 kronor.

Antalet utbetalningar enligt 1944 års reglemente uppgår vid samma tillfälle
till 6 465. Av detta antal har revisorerna genomgått 20 procent. Då ur -

177

valet kan förutsättas vara representativt för hela antalet, kan pensionerna
enligt 1944 års reglemente beräknas fördela sig på följande storleksgrupper.

Antal pensioner 500 .............	Procent av hela antalet	Kvartalsvis ut-betalat belopp kronor 0— 25 25— 50	Motsvarar årspension kronor
1295 ................		100— 200
1070 ..............
940 ..............
655 .................
535 .............
665 ...................		150—200 200—250
255 ..............
250 .............
175 ....................		375—	i UUU-1 OUU 1 500—

Slutligen verkställdes vid angivna tillfälle utbetalning av 172 kvartalsbelopp,
sammansatta av pensioner enligt såväl 1944 som 1961 års reglementen.
Beloppen varierade i huvudsak mellan 200 och 600 kronor. Genomsnittsbeloppet
utgjorde 421 kronor, motsvarande en årlig pension av omkring
1 280 kronor.

Revisorernas uttalande. Handelsflottans pensionsanstalt ombesörjer sedan
början av 1860-talet en särskild pensionering av sjöfolk. Väsentliga omarbetningar
av pensionssystemet för denna yrkeskategori genomfördes genom
beslut av 1938 och 1943 års riksdagar. Besluten syftade till att åstadkomma
en försäkringstekniskt uppbyggd pensionering, grundad på dels avgifter av
sjömännen själva och av redarna, dels bidrag av statsmedel.

Den år 1959 genomförda allmänna tilläggspensioneringen kom automatiskt
att bli tillämplig även på de i sjöfartsnäringen anställda. Till följd härav
och för att undvika dubbelpensionering företogs år 1961 en omorganisation
av sjöfolkets speciella pensionssystem. Pensionerna skulle i fortsättningen
utgå under åren närmast före 67-årsåldern och avsågs därigenom
komma att utgöra ett försörjningsstöd för sjömän under de levnadsår, då
utkomstmöjligheterna i yrket beräknades ha minskat men folkpension och
tilläggspension ännu icke börjat utgå. I samband härmed slopades såväl sjömännens
egna avgifter som statsbidraget, och pensionskostnaderna kom i
fortsättningen att åvila rederiföretagen, vilket även — bortsett från ett
mindre statsbidrag — blev fallet med administrationskostnaderna för verksamheten.

Enligt 1961 års reglemente för handelsflottans pensionsanstalt utgår pension
till manskap som seglat i utrikes fart. Minst 72 seglationsmånader medför
pension under åldern 60—67 år; pensionsrätt kan dock inträda redan vid
fyllda 55 år, därest påmönstringstiden uppgår till minst 120 månader.

Handelsflottans pensionsanstalt har att pröva pensionsansökningar, ut -

178

betala pensioner och ombesörja uppbörden av avgifter. Då de äldre bestämmelserna
alltjämt gäller beträffande personal med redan grundad pensionsrätt,
har anstalten att tillämpa ett flertal olika pensionsreglementen, och
den ombesörjer även pensioneringen av vissa speciella kategorier av inom
sjöfarten anställda, främst befäl och livbåtsmän. Redovisningen av sjöfolkets
sjötjänstgöringsmånader åvilar däremot sjömanshusen. Pensionsfonderna
med ett bokfört värde av omkring 138 milj. kronor förvaltas av statskontoret.

Vid 1961 års omorganisation övervägdes möjligheterna till en samordning
i administrativt hänseende mellan sjöfolkspensioneringen och den allmänna
tilläggspensioneringen. Vissa förslag framfördes att anknyta arbetsuppgifterna
till något av de statliga organ som var verksamma på pensionsområdet.
Närmare erfarenheter ansågs emellertid först böra vinnas rörande frågan
om hur tilläggspensioneringen skulle komma att verka. I avvaktan härpå
stannade statsmakterna år 1961 för att administrationen av sjöfolkspensioneringen
skulle bibehållas i dit tillsvarande form.

Såsom framgår av den föregående redogörelsen har direktionen för pensionsanstalten
framhållit, att vissa överväganden nu är aktuella beträffande
ifrågavarande pensionsförhållanden. En förenkling har ansetts påkallad
beträffande såväl avgiftssystemet som pensionssystemet. Oklarhet har
även uppgivits råda i fråga om de nuvarande fondernas tillräcklighet på
lång sikt för de åtaganden som pensionsbestämmelserna innebär. Direktionen
har anmält sin avsikt att upptaga dessa frågor till närmare utredning.

Revisorerna vill understryka angelägenheten av att dessa överväganden
snarast kommer till stånd. Revisorerna vill tillika framhålla att tillräcklig
erfarenhet nu torde ha vunnits angående verkningarna av den allmänna tillläggspensioneringen
och att tiden därför bör vara inne att till slutlig prövning
upptaga frågan om möjligheterna att åvägabringa en anknytning av
sjömanspensioneringen till den allmänna tilläggspensioneringen eller alternativt
till den pensionering som ankommer på statens personalpensionsverk.

Efter framställning från direktionen för pensionsanstalten geomfördes
innevarande år en ändring av 1944 års pensionsreglemente av innebörd att
pensioner som icke uppgår till 200 kronor per år kan utbytas mot engångsbelopp.
Ändringen syftade till att åstadkomma förenkling av arbetet inom
anstalten. Revisorerna har vid behandlingen av förevarande ärende iakttagit
att den stora mängden av de från pensionsanstalten utbetalade pensionerna
uppgår till påfallande små belopp. De omkring 600 pensioner som utbetalas
enligt 1939 års bestämmelser rör sig samtliga om årsbelopp mellan 160 och
320 kronor, vilket innebär kvartalsvisa utbetalningar på mellan 40 och 80
kronor. Av de omkring 6 500 pensioner som grundas på 1944 års reglemente
avser 30 procent sådana som kan utbytas mot engångsbelopp enligt den
innevarande år vidtagna författningsändringen. Ytterligare 30 procent av

179

antalet pensioner enligt sistnämnda reglemente uppgår icke till högre årsbelopp
än mellan 200 och 400 kronor och en lika stor andel omfattar pensioner
mellan 400 och 800 kronor per år. Endast en tiondel av antalet avser
högre belopp än nu nämnts liksom även de till ett antal av omkring 170
uppgående pensioner som utbetalas enligt 1961 års bestämmelser. Oavsett
hur pensioneringen i organisatoriskt hänseende kommer att gestalta sig
synes det revisorerna i vart fall motiverat, att gränsen för utbyte av årliga
pensioner mot engångsbelopp sättes avsevärt högre än vad som för närvarande
är fallet. Huvuddelen av det administrativa arbete som nu åvilar pensionsanstalten
skulle genom en dylik avlösning kunna avvecklas. Denna fråga
bör enligt revisorernas mening upptagas till prövning i samband med
den nu förestående utredningen, vilken synes böra bedrivas under medverkan
av från pensionsanstalten fristående sakkunskap.

180

§ 10

Utbäring av expressbrev och telegram

Postverkets expressutdelning innebär icke att försändelse befordras snabbare
mellan olika adressorter, utan särbehandlingen inträder först på adressorten.
Gällande bestämmelser om expressutdelning finnes intagna i allmänna
poststadgan. Där föreskrives att expressutdelning kan förekomma
beträffande annan försändelse än korsband och inbetalningskort. Vill avsändare
att sådan försändelse eller avi därom skall tillställas adressaten så
snart som möjligt efter försändelsens framkomst till adressorten och oberoende
av den övriga postens utdelning, skall avsändaren vid försändelsens
avlämnande till postbefordran erlägga en särskild avgift om 1 krona. Expressutdelning
kan emellertid enligt poststadgan med säkerhet påräknas
endast inom vissa postanstalters (de flesta postkontors och postexpeditioners)
postutdelningsområden. Närmare upplysning i detta hänseende lämnas
i postanstaltsförteckningen. I övrigt ansvarar postverket icke för att expressutdelning
ovillkorligen kan ske. Även annan postanstalt än nu nämnts
vidtager emellertid i möjligaste mån åtgärder för att försändelsen så fort
som möjligt kommer adressaten till handa.

Ytterligare begränsningar i expressutdelningen har stadgats i fråga om
rekommenderade och assurerade försändelser samt medel för postanvisningar
och utbetalningskort. Dessa utlämnas med expressbud endast vid de
postkontor och postexpeditioner där förhållandena så medger. På enahanda
sätt utbäres expresspaket endast då så utan olägenhet kan ske.

Expressförsändelse eller i förekommande fall avi om dylik försändelse
tillställes adressaten så skyndsamt som möjligt. I allmänhet kan dock icke
påräknas att utdelning äger rum i Stockholm, Göteborg och Malmö tidigare
än kl. 7 eller senare än kl. 21 och på andra orter tidigare än kl. 8 eller senare
än kl. 20.

Försök att till adressaten avlämna expressförsändelse eller avi göres endast
en gång. Har försöket ej lyckats upphör försändelsen att betraktas som
expressförsändelse och dess utlämnande försiggår i den ordning som gäller
för försändelser i allmänhet.

Som ovan nämnts erhåller allmänheten kännedom om de orter där expressutdelning
kan förekomma genom den av poststyrelsen utgivna förteckningen
över postanstalter i Sverige. Däri angives även om expressutdelning
äger rum dagligen eller endast på vardagar. De i förteckningen upptagna
postanstalterna uppgår till omkring 3 500. Expressutdelning är ordnad
vid omkring 1 080 anstalter, därav daglig expressutdelning vid omkring
70 procent av antalet.

181

Det årliga antalet av postverket behandlade försändelser företer intill det
senaste året en successivt stigande kurva och uppgår för närvarande till
mer än 1,5 miljard. Hur stor del av denna postmängd som utgöres av expressförsändelser
kan icke exakt angivas. Obligatoriska uppgifter till årsstatistiken
i detta hänseende har icke lämnats av postverket sedan år 1922.
En statistisk undersökning av postverkets expressbrevrörelse företogs i september
1953 och lämnade som resultat ett beräknat antal som express betecknade
brevförsändelser (vanliga brev, rek och ass) av omkring 1,58
miljon per år. I november 1956 företogs en ny sådan undersökning, omfattande
samtliga slag av expressförsändelser. För helt år räknat uppskattades
antalet expressförsändelser uppgå till 2,1 miljoner, varav omkring 1,8
miljon vanliga brevförsändelser. Den procentuella fördelningen på skilda
slag av utdelade försändelser utvisade att vanliga brev utgjorde den övervägande
delen eller 87,3 procent samt rek och ass tillhopa 5,3 procent.
Paket ingick i materialet med 6,7 procent samt postanvisningar och utbetalningskort
med 0,7 procent.

Sistnämnda undersökning omfattade en vecka (den 13—19 nov.). Nedanstående
förteckning belyser de utdelade försändelsernas fördelning på olika
postdistrikt med särredovisning för storstäderna.

Distrikt m. m. Antal expressför sändelser

under
en vecka

Södra

Övriga..................		4 824
Västra	Summa	6 682
Göteborg 1 .............. Övriga..................		3 198 3 350
	Summa	6 548
Östra......................		3 558
Stockholm
Stockholm 1.............. Övriga..................		10 272 4 740

Summa 15 012

4 614
1 707
1 999

Summa för hela landet 40 120

Som nämnts finnes någon enhetlig statistik av senare datum icke tillgänglig.
På vissa postanstalter föreligger dock för internt bruk avsedda
uppgifter som ger en uppfattning om nuläget. Vid postanstalten Stockholm
1, som distribuerar expressförsändelser till innerstaden men ej till förorterna,
har följande antal försändelser redovisats.

Mellersta.....

Nedre Norrland
Övre Norrland .

182

År Antal express- Genomsnitt

försändelser per dag

1961 .................................. 689 783 1 890

1962 .................................. 706 116 1 936

1963 .................................. 695 598 1 906

1964 .................................. 730198 1 995

1965 .................................. 748 689 2 046

En jämförelse med ovan intagna tabell för år 1956 utvisar en ökning för
postanstalten Stockholm 1 med omkring 40 procent. Med en antagen genomsnittlig
ökning för hela landet med 30 procent skulle antalet expressförsändelser
för närvarande kunna uppskattas till 2,7 miljoner, därav 2,34
miljoner vanliga brevförsändelser.

Beträffande organisationen och arbetsrutinen för utdelningen finnes
några generella bestämmelser icke utfärdade. Förhållandena varierar i hög
grad från ort till ort. Vid postanstalter med en daglig expressförsändelsemängd
av ej alltför obetydlig omfattning, främst större och medelstora
städer, finnes vanligen särskild personal anställd för försändelsernas utdelning
till adressaterna. Denna företages som regel med bil, moped eller
cykel. Personalen kan i vissa fall disponeras uteslutande för expressförsändelsernas
behandling, i andra fall kan göromålen kombineras med andra,
exempelvis tömning av brevlådor eller transport av post till filialkontor,
järnvägsstation el. dyl. Kombination med den ordinarie brevutbäringen
förekommer dock mera sällan. De tider under dagen då expressposten anländer
till postanstalten varierar likaledes i hög grad, beroende på de för
varje ort gällande postförande transportlägenheterna. Överslagsvis kan beräknas
att minst två tredjedelar av försändelserna har anlänt under natten,
morgonen eller förmiddagen i så god tid att den kan utdelas tillsammans
med eller samtidigt med ordinarie postutdelning. I dessa fall medför beteckningen
express icke med säkerhet att en försändelse når adressaten snabbare
än vanlig post. När expressförsändelserna särskiljes och utdelas utan
samband med ordinarie post kan t. o. m. inträffa att post med den ordinarie
utdelningen kommer adressaten till handa tidigare än en expressförsändelse.
Den expresspost som anländer till adressortens postanstalt efter sista
ordinarie utbäringstur utsändes på enahanda sätt med särskild personal
och transportmedel. Föreskriften att expressförsändelse skall tillställas
adressaten så snart som möjligt tillämpas som regel så, att dröjsmål på en
eller några timmar kan medgivas för att flera försändelser skall kunna utdelas
med samma tur. Vanligen kan dessa turer anslutas till någon under
eftermiddagen ankommande postförande transportlägenhet. Om expressförsändelse
är inlämnad på adressorten kan även utdelningstur med enstaka
försändelse bli nödvändig.

Bestämmelser om utbäring av telegram från telegrafanstalt till adressat
finnes intagna i televerkets författningssamling, Instruktion för stationerna.

183

Där föreskrives att telegram skall avlämnas snarast möjligt under den tid
vederbörande teleanstalt är öppen. Efter överenskommelse med adressat får
dock lyckönskningstelegram samlas för avlämning vid avtalad tidpunkt. Vid
telestation med nattjänst utsändes telegram i regel endast mellan kl. 8 och
22. Telegram utsändes dock icke senare än att det kan beräknas vara hos
adressaten före kl. 22. Telegram utbäres utan kostnad för adressaten inom
stationens utbäringsområde, vilket till sin utsträckning fastställes av distriktschefen.
Utbäringsområdet omfattar i allmänhet de platser som ligger
inom ett avstånd från stationen av 2 km fågelvägen räknat, dock att platser
dit färdvägen överstiger 3 km undantages. I stad, köping eller municipalsamhälle
omfattar utbäringsområdet som regel även hela det i sammanhang
bebyggda området.

Telegram skall under vissa i instruktionen angivna förutsättningar tillställas
adressaten per telefon. Så sker exempelvis då adressaten bor utanför
teleanstalts utbäringsområde och kan anträffas per telefon, då adressaten
bor inom utbäringsområdet och telefonavlämning av olika skäl bedömes
vara fördelaktigare, då det gäller att vinna tid för att telegrammet skall
fylla sitt ändamål och då större dröjsmål med utbäring kan förutses. Telegram
som efter uttelefonering skall utsändas till adressat inom utbäringsområdet
kan antingen postas eller utbäras, beroende på adressatens önskemål.
Uttelefonerat lyxtelegram skall alltid utsändas efter utskrivning på
lyxblankett.

Antalet telegrafanstalter i landet år 1965 framgår av denna uppställning.

Telegrafstationer.............. 62

Filialtelegrafstationer.......... 12

Telegraf expeditioner .......... 958

Telegraminlämningsställen...... 82

Telegramutbäringsställen ...... 170

Summa 1284

Utbäring av telegram förekommer icke från filialtelegrafstationer eller
telegraminlämningsställen. Antalet anstalter med telegramutbäring uppgick
sålunda till 1 190.

Telegrafstationerna i Stockholm, Göteborg och Malmö hålles öppna dygnet
runt. Övriga större stationer hålles öppna kl. 8—21, medan de mindre
som regel är öppna vardagar kl. 8.30—21 samt sön- och helgdagar kl.
9—21.

Till skillnad från postförsändelser och expressbrev, som under en följd av
år ökat i antal, företer telegramtrafiken en till övervägande del nedåtgående
kurva. Antalet taxerade telegram uppgick år 1945 till 7,3 milj. och
hade i början av 1950-talet ökat till 8,8 milj. Därefter har antalet telegram
successivt nedgått och utgjorde under budgetåret 1964/65 6,3 milj. Om
härvid bortses från telegram som avsänts från Sverige till utlandet samt

184

transittelegram utvisar televerkets statistik för sistnämnda budgetår följande
antal telegram.

Inländska telegram .................... 3 240 000

Därav telegram på lyxblankett ........ 2 770 000

Andelen lyx av antalet inländska ...... 85,5 %

Telegram från utlandet till Sverige........ 1 250 000

Därav telegram på lyxblankett ........ 55 000

Utbäring av telegram från telegrafstationer och telegrafexpeditioner med
mera omfattande telegramtrafik ombesörj es av vid televerket anställd personal,
försedd med bil, moped eller cykel. Vid det stora flertalet telegrafexpeditioner
är antalet telegram alltför ringa för att bereda sysselsättning
åt särskild för ändamålet anställd personal. Dessa telegrafexpeditioner anlitar
som regel tillfällig, utomstående arbetskraft, vars arbetsförhållanden
och ersättning regleras genom kontrakt.

Som ovan nämnts intages icke årliga uppgifter om antalet expressförsändelser
vid postanstalterna. Ej heller finnes löpande uppgifter tillgängliga
rörande det antal telegram som årligen utbäres vid varje telegrafstation
eller telegraf expedition. För att ge en uppfattning om dessa verksamhetsgrenars
omfattning må här återgivas vissa av revisorerna inhämtade uppgifter
i dessa hänseenden från vederbörande post- och telegrafanstalter i ett
antal städer. Uppgifterna, som redovisas i runda tal, är ungefärliga; de är
angivna efter en uppskattning som grundar sig på statistik under någon
eller några stickprovsvis valda veckor.

Stad	Ungefärligt	Antal express-	Antal tele-
	invånarantal	försändelser	gramutbä-
		per dag	ringar per
			dag
Malmö .....................	.................. 249 000	600	550
Uppsala.....................	.................. 87 000	165	200
Linköping...................	................. 72 000	100	no
Eskilstuna...................	.................. 64 000	65	115
Jönköping...................	.................. 53 000	45	65
Lund .......................	................. 46 000	90	135
Växjö.......................	.................. 30 000	60	45
Landskrona .................	.................. 29 000	30	40

Frågan om ett samarbete mellan postverket och televerket beträffande
ifrågavarande serviceuppgifter i syfte att minska behovet av personal och
transporter och eventuellt åstadkomma andra rationaliseringar har tid efter
annan aktualiserats, senast i postutredningens år 1962 avgivna betänkande
angående postverkets organisation, men synes hittills icke ha lett till resultat.

Revisorernas uttalande. Antalet till postverket för postbefordran överlämnade
försändelser med beteckningen express har liksom postmängden i övrigt
sedan en följd av år visat en stigande tendens. Löpande statistik över
expressposttrafiken finnes icke tillgänglig, men antalet försändelser av den -

185

na art kan uppskattningsvis angivas till 2,7 milj. per år. Antalet telegram
som televerket har att tillställa inländska adressater är däremot i sjunkande;
det angives i televerkets senast offentliggjorda årsberättelse till omkring
4,5 milj.

Utbäring av expressbrev och telegram, d. v. s. den verksamhet som innefattar
transporten av meddelandet från vederbörande station eller expedition
på adressorten till adressaten, företer betydande inbördes likheter vid de båda
verken. Beträffande såväl expressförsändelser som telegram gäller att de
skall tillställas adressaten utan dröjsmål, även om vissa begränsningar i verkens
skyldigheter är medgivna. Särskilt må härvid erinras om att uttelefonering
av telegram till mottagare medför vissa lättnader beträffande utbäring.
överensstämmelse förekommer vidare i det avseendet att såväl postverket
som televerket för överbringande av expressförsändelse respektive
telegram har särskild personal, antingen anställd för ändamålet eller knuten
till verket genom kontrakt, vilken för sina transportuppgifter anlitar bil,
moped eller cykel. Verksamheten bedrives i stor utsträckning inom samma
lokala områden, vanligen en tätort och dess närmaste omgivning, och ofta
från samma utgångspunkt. De post- och teleanstalter som utgör centralpunkter
för verksamheten på varje ort är nämligen i tämligen stor utsträckning
belägna nära varandra eller t. o. in. i samma byggnad. Slutligen förekommer
likhet i fråga om tjänstgöringstider. Verksamheten bedrives, förutom
på dagtid, under eftermiddags- och kvällstimmarna intill kl. 21 eller 22.

Ehuru nu berörda arbetsmoment vid de båda kommunikationsverken har
ett flertal beröringspunkter och utföres i närbesläktad statlig verksamhet,
förekommer såvitt revisorerna kunnat iakttaga praktiskt taget icke något
samarbete vid uppgifternas fullgörande, bortsett från att telegram som uttelefonerats
till adressat sedermera kan i brevform befordras med posten.
Det synes enligt revisorernas mening knappast finnas anledning antaga att
några väsentliga rationaliseringsresultat skulle kunna åstadkommas genom
ett samarbete i berörda hänseende i de tre största städerna. Uppgifterna
torde där vara så omfattande att vartdera verket kan sysselsätta en
arbetsgrupp med åtskilliga anställda. Organisationen torde därvid kunna
avpassas efter ett tämligen konstant behov och ojämnheter i arbetsbelastningen
regleras genom tjänstgöringsföreskrifter. Utbäringen torde under
sådana förhållanden lämpligen böra ordnas i vederbörande verks egen regi.
I övriga städer och tätorter med såväl expresspostutdelning som telegramutbäring
torde däremot ett samarbete i en eller annan form kunna medföra
icke obetydliga fördelar. Främst torde förutsättningar kunna föreligga för
ett bättre utnyttjande av personal och transportmedel, men det synes även
sannolikt att åtgärder i angiven riktning skulle kunna leda till -förbättrad
betjäning av allmänheten, exempelvis genom utvidgning av de områden där
utbäringen äger rum, snabbare avverkning av arbetsbalans under högtrafik,
ökad kännedom om adressförhållanden in. m. Det må härvid nämnas att

186

såväl postverket som televerket flerstädes har vissa svårigheter med rekryteringen
av ifrågavarande personalkategorier, beträffande vilka kortvariga
anställningstider och täta personalbyten förekommer i större utsträckning
än på andra håll inom verken.

Eftersom ifrågavarande verksamhet utformats med åtskilliga variationer
med hänsyn till olikheter i trafikomfattning, kommunikationsförhållanden,
kundkretsens struktur m. m. torde det icke utan närmare utredning kunna
angivas i vilka former ett samarbete kan antagas ge bästa resultat. En samverkan
kan åstadkommas antingen genom upprättandet av en gemensam
transportorganisation eller genom att ettdera verket till det andra överlåter
transportuppgifter under viss del av arbetsdygnet, exempelvis under de tider
av lågbelastning då personalen icke har full sysselsättning och utbäringsturerna
avser endast ett fåtal eller t. o. m. enstaka objekt. Även andra former
av samordning är givetvis tänkbara.

Revisorerna får sammanfattningsvis föreslå att poststyrelsen och telestyrelsen
till utredning och övervägande upptager frågan om de fördelar som
kan vara att vinna på ett närmare samarbete vid utbäring av expressförsändelser
och telegram och om de former i vilka en dylik samverkan skulle
kunna bedrivas. Lämpligheten av här ifrågasatta åtgärder synes böra prövas
genom försöksverksamhet i begränsad omfattning.

187

§ 11

Överlåtelse av telefonabonnemang

Telefonväsendet i landet har under de senaste decennierna undergått en
betydande utveckling. Antalet huvudabonnemang har stigit från drygt 0,5
milj. år 1935 till omkring 2,9 milj. år 1966. De senaste fem åren har ökningen
utgjort i genomsnitt omkring 123 000 årligen. Den stigande levnadsstandarden
i samverkan med den internationellt sett låga taxenivån i vårt land
beräknas medföra, att nuvarande starka efterfrågan på nya telefonabonnemang
och apparater i stort sett kommer att bestå under hela 1960-talet.
Under den därpå följande tioårsperioden kan ökningen väntas avtaga något,
med hänsyn till att praktiskt taget varje hushåll då beräknas ha fått åtminstone
ett huvudabonnemang.

Antalet nytillkomna huvudabonnemang utgjorde under budgetåret 1965/
66 omkring 175 000 och antalet annullerade omkring 33 000. En nytillträdande
abonnent har enligt telefontaxan att i samband med installationen
av apparat erlägga en inträdesavgift av 300 kronor. Televerkets inkomster av
inträdesavgifter på telefonnätet uppgick under budgetåren 1963/64 och
1964/65 till 55,6 respektive 58,2 milj. kronor.

Televerkets egen kostnad för nyinstallering av telefonapparat kan icke
exakt uppgivas; dels kan tveksamhet råda om vilka utgiftsposter som bör
medräknas, dels varierar kostnaderna väsentligt med hänsyn till abonnenternas
olika bostadsorter och avstånden till stationerna. En överslagsmässig
beräkning har emellertid givit följande ungefärliga belopp:

Apparaten och dess innerledning...................... kr. 180

Ytterledning (till telestation).......................... » 680

Individuell stationsutrustning (relä, samtalsräknare m. m.) » 320

Summa kronor 1 180

Såsom nämnts utgör de angivna beloppen genomsnitt av kostnader. Beträffande
den första och den tredje posten, dvs. arbeten och utrustning i
abonnentens bostad och på telestationen, är dock variationerna icke särskilt
stora. Kostnader enligt dessa två poster på tillhopa i runt tal 500 kronor
förekommer alltså normalt, oberoende av var apparaten installeras. Den
andra posten, kostnader för yttre ledning, varierar däremot högst avsevärt.
Beloppet 680 kronor är beräknat på en genomsnittlig ledningslängd av 2 km.
Vidare är att märka att de nu angivna kostnadsposterna avser endast sådana
som förekommer för varje abonnent och uteslutande för dennes räkning.
Därvid har alltså ej räknats med kostnader för andel i mellanortsnätet och
för gemensam stationsutrustning. Sådana kostnader, vilka måhända kan

188

beräknas till ungefär samrna belopp som de speciella installationskostnaderna,
bör rätteligen tagas i betraktande när det gäller att beräkna de faktiska
merkostnader som televerket har att bära för nytillträdande abonnenter.

I vissa fall behöver nytillträdande abonnent icke erlägga inträdesavgift.
Så är förhållandet vid s. k. överlåtelse av abonnemang. Enligt 34 § av televerkets
instruktion för stationerna (del IV) föreskrives, att överlåtelse av
abonnemang på annan innehavare får, under förutsättning att samtliga resterande
avgifter för abonnemanget erlägges, efter stationsföreståndares
prövning medgivas utan särskild avgift under någon av följande förutsättningar,
nämligen vid affärs-, egendoms- eller arrendeöverlåtelse, vid avgång
från tjänst till efterträdaren, mellan arbetsgivare och i hans tjänst anställd
person vid överflyttning av betalningsansvaret för den senares bostadstelefon
samt mellan föräldrar och barn, medlemmar i gemensamt hushåll och
mellan samboende.

I en anmärkning till paragrafen har närmare föreskrifter meddelats för
tillämpning av bestämmelserna. Med affärs-, egendoms- eller arrendeöverlåtelse
avses i detta sammanhang överlåtelse av affärs-, jordbruks- eller
liknande rörelse. Enbart övertagande av exempelvis affärslokal kan således
icke godtagas som skäl för överlåtelse av abonnemang. I tveksamma fall bör
rörelses övertagande styrkas genom företeende av köpekontrakt eller liknande
handling. Såsom egendom anses i regel icke bostadsvilla eller bostadslägenhet
i bostadsförening.

Rörande det årliga antalet överlåtelser av huvudabonnemang finnes någon
samlad statistik icke tillgänglig. Med ledning av uppgifter från omkring
eu femtedel av antalet gällande huvudabonnemang och under år 1964 verkställda
nyabonnemang kan dock antalet beräknas till omkring 70 000 per
år. Därest inträdesavgifter erlades för samtliga dessa överlåtelser, skulle
inkomstsumman uppgå till omkring 21 milj. kronor årligen.

Önskemål om överlåtelse anmäles vanligen per telefon till vederbörande
telefonstation. Personal därstädes ifyller en för ändamålet avsedd blankett,
som tillställes abonnemangsinnehavaren för underskrift. Blanketten innehåller
uppgifter om namn och adresser, telefonnummer, anledning till överlåtelsen
och uppgifter som erfordras för katalogen. Blanketten skall underskrivas
av såväl den frånträdande abonnenten, vilken därigenom för sin del
medgiver överlåtelsen, som den tillträdande, vilken åtager sig betalningsansvaret
för de periodiska avgifterna. Underskriften innehåller även en försäkran
att den uppgivna anledningen till överlåtelsen är riktig.

Sedan blanketten i underskrivet skick återställts till telestationen granskas
den därstädes, varefter beslut fattas i ärendet. För den stora mängden avenkla
överlåtelseärenden torde handläggningen ske rutinmässigt. Tveksamma
fall överlämnas till vederbörande befattningshavare i chefsställning, vanligen
telekommissarien eller chefen för försäljningsavdelningen. Denne kan

189

därvid föranstalta om ytterligare utredning, exempelvis infordrande av köpekontrakt
vid affärsöverlåtelse.

Revisorerna har granskat ett 1 000-tal överlåtelser för att erhålla en uppfattning
om deras karaktär och den praxis som tillämpas därvid. Ett mindre
antal (omkring 15 procent) av blanketterna utvisar sådana förhållanden
att det maste anses tveksamt om någon överlåtelse i egentlig mening föreligger,
exempelvis namnändring i samband med giftermål eller ändring av
firmanamn. Omkring 16 procent avser överlåtelser mellan föräldrar och
barn; omkring hälften av dessa fall har samband med dödsfall. Omkring
30 procent gäller överlåtelser mellan makar; av dessa är makes frånfälle
den vanligast förekommande orsaken (14 procent), därjämte angives skilsmässa
(9 procent) eller har någon närmare förklaring icke angivits. Giftermål
har angivits som överlåtelseorsak i 9 procent av fallen, överlåtelse av
affärsrörelse representerar 11 procent av materialet och överlåtelse mellan
bolag och enskilda 6 procent. Beträffande 9 procent av fallen har andra, varierande
skäl till överlåtelsen uppgivits. Däribland förekommer sålunda
överlåtelser mellan farföräldrar (morföräldrar) och barnbarn, mellan svärföräldrar
och svärson (svärdotter), mellan syskon samt mellan arbetsgivare
och anställda. I vissa av dessa fall angives att samboende förelegat, i andra
fall icke.

Beträffande samtliga nu nämnda kategorier av abonnemangsöverlåtelse
angives stundom att överlåtelsen kombineras med flyttning till ny adress.

Revisorernas uttalande. Antalet huvudabonnemang på telefon uppgår f. n.
till närmare 2,9 miljoner och beräknas inom något årtionde ha nått det
läget, att praktiskt taget varje hushåll har åtminstone en telefon. Senaste
budgetår utgjorde antalet nytillkomna abonnemang 175 000 och antalet annullerade
33 000, innebärande en ökning med 142 000 i runda tal.

Av ny till trädande abonnent uttager televerket en inträdesavgift på 300
kronor. Inkomsterna av dessa avgifter tillför f. n. televerket ett årligt belopp
av 59 milj. kronor. De kostnader som televerket har att bära för nyinstallering
av telefoner beräknas emellertid till närmare 1 200 kronor per abonnemang
och täcker således icke på långt när självkostnaderna. Av nämnda belopp
avser omkring 500 kronor kostnader för installation och material inom
abonnentens bostad eller lokal och på telefonstationen, d. v. s. kostnader
som förekommer vid varje nyinstallation oavsett avståndet mellan bostad
och station, under det att återstoden avser en genomsnittlig kostnad för mellanliggande
ledningar. Härvid har icke räknats med investeringskostnader
för andel i mellanortsnätet och för gemensam stationsutrustning; sistnämnda
kostnader torde kunna uppskattas till ungefär lika stort belopp som den
nämnda installations- och ledningskostnaden.

Enligt av televerket utfärdade bestämmelser utgår icke någon inträdes -

190

avgift för vissa grupper av nytillträdande abonnenter. S. k. överlåtelse av
telefonabonnemang medgives utan avgift exempelvis vid övertagande av rörelse
och vid överlåtelse mellan föräldrar och barn och mellan samboende.
Antalet sådana kostnadsfria överlåtelser kan beräknas till omkring 70 000
per år, motsvarande en teoretisk avgiftssumma av 21 milj. kronor.

Revisorerna har stickprovsvis granskat ett antal överlåtelser av telefonabonnemang
för att erhålla en uppfattning om den praxis som i detta hänseende
tillämpas. Såvitt revisorerna kunnat finna, sker överlåtelse som
regel tämligen rutinmässigt. På en för ändamålet avsedd blankett antecknar
televerket — vanligen efter muntliga uppgifter av abonnenten — vissa
erforderliga uppgifter, bl. a. det uppgivna skälet för överlåtelsen, och blanketten
översändes till vederbörande för underskrift. Någon närmare undersökning
av förhållandena företages endast i undantagsfall; när så sker synes
det vanligen gälla de närmare omständigheterna vid affärsövertagande.

Huvuddelen av de granskade fallen har icke givit revisorerna anledning
till särskilt uttalande. Uppenbarligen är någon inträdesavgift icke motiverad
i de förhållandevis ofta förekommande fall, då abonnemang vid dödsfall
övertages av efterlevande make, vid övertagande mellan makar i samband
med giftermål, vid skillnad i äktenskap och då affärsrörelse i sin helhet
övergår till ny innehavare. I åtskilliga andra fall torde det emellertid
enligt revisorernas mening kunna ifrågasättas, om icke bedömningen av
avgiftsbefrielse borde göras efter mera restriktiva grunder än för närvarande.
Det synes sålunda antagligt, att överlåtelse mellan föräldrar och barn
— där något krav på samboende icke gäller — ofta mera har karaktär av
nyteckning av abonnemang. Särskilt synes så vara förhållandet, då överlåtelse
äger rum från dödsbo och abonnemanget utnyttjas av någon av delägarna
för erhållande av telefon på annan adress. Karaktären av nytillträdande
kan även tänkas föreligga i åtskilliga fall, då samboende uppgives som
skäl för överlåtelsen. Det bör härvid märkas, att någon närmare prövning
av förhållandena icke företages och att abonnemang stundom överlåtes i
flera etapper med korta tidsmellanrum.

Revisorerna har vid granskningen även påträffat ett mindre antal fall,
där överlåtelsen icke, såvitt framgår av blankettens uppgifter, täckes av de
meddelade bestämmelserna eller där oklarhet i detta hänseende synes råda.

På grund av det anförda vill revisorerna föreslå, att televerket överväger
en mera restriktiv tillämpning av s. k. överlåtelse av telefonabonnemang
samt att den uppgiftsblankett som kommer till användning utformas så,
att den regelmässigt möjliggör en utförligare beskrivning av de förhållanden
som åberopas för avgiftsbefrielse. Revisorerna förutsätter härvid, att
den prövning som företages av överlåtelseärenden icke medför ett så omfattande
administrativt arbete, att mera avsevärda kostnader föranledes
därav.

191

§ 12

AB Trafikrestauranger

T. o. m. år 1938 drevs restaurangrörelsen i statens järnvägars tåg och tågfärjor
samt restaurang- och hotellrörelsen m. m. vid ett flertal statens järnvägars
stationer av ett enskilt restaurangaktiebolag, vars stamaktier tillhörde
svenska trafikförbundet under det att preferensaktiekapitalet var i enskild
ägo. Sedan riksdagens revisorer år 1934 påkallat en omprövning av de
principer enligt vilka vinsten av rörelsen fördelades, framlades för 1937 års
riksdag en proposition (nr 199) med förslag att rörelsen skulle övertagas av
ett helt statligt företag. I propositionen framhölls bl. a. att det tidigare restaurangbolaget
under en följd av år redovisat betydande årliga vinster, ehuru
rörelsen i själva verket icke varit vinstgivande. Bolaget hade nämligen
icke kunnat erlägga sådan hyra för de av statens järnvägar tillhandahållna,
för rörelsens bedrivande erforderliga lokalerna och vagnarna m. m. som varit
nödvändigt för täckande av statens järnvägars kostnader för desamma,
ens om bolagets vinst helt disponerats för detta ändamål. Rörelsen kunde
alltså icke i och för sig betraktas som en ekonomiskt bärande affär men
vore givetvis av utomordentlig betydelse för statens järnvägars persontrafik.
Sedan riksdagen godkänt det i propositionen framlagda förslaget, har ifrågavarande
restaurang- och hotellrörelse omhänderhafts av det helt statliga
AB Trafikrestauranger. Enligt bolagsordningen är riksdagens revisorer berättigade
att granska bolagets förvaltning och räkenskaper.

Till belysande av utvecklingen under den tidsperiod under vilken bolaget
hittills varit i verksamhet lämnas följande sammanställning. För åren 1939
■—1950 redovisas uppgifterna som genomsnitt av tre årsgrupper. Härvid
är att märka att samtliga år i gruppen 1943—1945 visat underskott men
övriga år redovisats med vinst.

År	Omsättning	Nettoresultat	Arrende till SJ
	kronor	kronor	kronor
1939—1942 (genomsnitt) ..	.............. 11 179 000	4 000	1 187 000
1943—1945 >	.............. 16 173 000	- 73 000	1 424 000
1946—1950 »	.............. 23 565 000	89 000	1 690 000
1951 ....................	.............. 27 866 000	5 000	1 700 000
1952 ....................	.............. 31 834 000	5 000	1 500 000
1953 ....................	.............. 34 989 000	15 000	1 550 000
1954 ....................	.............. 37 909 000	11 000	2 000 000
1955 ....................	.............. 39 649 000	12 000	2 200 000
1956 ....................	.............. 39 423 000	16 000	1 900 000
1957 ....................	.............. 38 319 000	7 000	2 150 000
1958 ....................	.............. 40 031 000	10 000	2 250 000
1959 ....................	.............. 44 769 000	15 000	3 400 000
1960 ....................	.............. 51 176 000	12 000	3 100 000
1961 ....................	.............. 54 674 000	12 000	3 100 000
1962 ....................	.............. 58 209 000	6 000	800 000
1963 ....................	.............. 63 689 000	7 000	1 152 000
1964 ....................	.............. 69 941 000	1 000	500 000
1965 ....................	.............. 75 503 000	3 000	321 000

192

Under bolagets tidigare verksamhetsår fanns i ett avtal mellan statens
järnvägar och bolaget intagen en föreskrift om att arrendebeloppet för av
järnvägen tillhandahållna lokaler och vagnar m. m. som erfordrades för
rörelsens bedrivande skulle utgå med 10 procent av rörelsens omsättning.
Under mitten av 1940-talet visade det sig emellertid icke möjligt för bolaget
att vidhålla denna överenskommelse, vilken därför modifierades genom tillläggsbestämmelser.
I praktiken har härefter den ordningen tillämpats, att
det av rörelsen uppkommande överskottet inlevereras till statens järnvägar
såsom arrende, bortsett från ett mindre belopp som redovisas som årsvinst
och vilket torde äga huvudsakligen formell betydelse. Arrendet är emellertid
långt ifrån tillräckligt för att bestrida statens järnvägars samtliga investerings-
och driftkostnader för lokaler, vagnar, färjor in. m. Dessa kostnader
torde numera kunna uppskattas till omkring 14 milj. kronor, varav
huvudparten avser järnvägsvagnar. Härvid bör dock anmärkas att restaurangrörelsen,
särskilt på vagnar och färjor, beräknas indirekt bidraga till ett
vidmakthållande av järnvägens trafikinkomster.

Arrendet till statens järnvägar innefattar ersättning för lokalutrymmen,
vagnar och färjor m. m. samt huvuddelen av den fasta inredning som däri
ingår. All lös inredning och övriga lösa inventarier anskaffas och bekostas
däremot av bolaget. Dit hör i främsta rummet möbler, armatur, textilier och
mattor samt servis och linne. Som regel ankommer även på bolaget att bekosta
i köksutrustningen ingående apparatur, exempelvis kyl- och värmeskåp,
samt till serveringen hörande anordningar av speciell natur.

Följande sammanställning av intäkter och kostnader för år 1965 torde ge
en summarisk bild av rörelsens omfattning. Uppgifterna grundar sig på
bolagets vinst- och förlusträkning, men en något ökad specificering har
företagits.

Intäkter Kronor

Bruttovinst av restaurangrörelsen .................. 36 979 000

Bruttovinst av hotellrörelsen (logi).................. 248 000

Räntor .......................................... 303 000

Diverse intäkter .................................. 2 278 000

Summa kronor 39 808 000

Kostnader

Löner............................................ 25 737 000

ATP och andra personaltörsäkringar ................ 2 010 000

Övriga pensionskostnader.......................... 1 598 000

Övriga personalkostnader .......................... 2 086 000

Inredning och reparation .......................... 551 000

Arrende och hyror till SJ .......................... 321 000

Övriga hyror .................................... 186 000

Avskrivning på kioskbyggnader .................... 12 000

Avskrivning på inventarier ........................ 900 000

Avskrivning på inredning.......................... 37 000

Avskrivning på goodwill .......................... 15 000

Reklam.......................................... 334 000

Övriga omkostnader .............................. 5 958 000

Räntor .......................................... 1 000

Skatter.......................................... 59 000

Årets vinst ...................................... 3 000

Summa kronor 39 808 000

193

De såsom bruttovinst av restaurang- och hotellrörelse redovisade inkomstposterna
avser bruttoinkomst av försäljningen med avdrag huvudsakligen
för råvaruinköp och varuskatt. Sistnämnda kostnader belöpte sig för år 1965
till omkring 34,8 respektive 3,6 milj. kronor.

Bolagets omsättning har under de tre senaste åren fördelat sig på de olika
rörelsegrenarna på följande sätt (beloppen angivna i 1 000-tal kronor).

1963 1964 1965

17 865 19 132 20 898

8 047 8 802 9 012

24 909 28 110 29 678

12 868 13 897 15 915

Summa 63 689 69 941 75 503

Bolagets restaurangrörelse bedrives dels vid stationära restauranger eller
byfféer på 26 olika ortex-, huvudsakligen större järnvägsknutar, dels på restaurangvagnarna
och dels på de tågfärjor som utgår från Malmö och Trelleborg.
Även ett antal kiosker ingår i rörelsen; denna rörelse är dock som
regel av statens järnvägar utarrenderad till annan företagare. Hotellrörelse
drives på fyra orter.

I sin år 1958 avgivna berättelse lämnade riksdagens revisorer en redogörelse
för det ekonomiska utfallet av AB Trafikrestaurangers rörelse i sin
helhet och beträffande vissa rörelsegrenar i de tre största städerna. Revisorerna
konstaterade inledningsvis att rörelsens överskott icke varit tillräckligt
att täcka statens järnvägars egna drift- och kapitalkostnader för de nyttigheter
som ställts till förfogande, främst i form av lokaler och vagnar.
Revisorerna hade vidare funnit att resultatet i förhållande till bruttoinkomsterna
visade stora skiftningar mellan olika orter och även på samma ort
mellan olika år. I viss utsträckning hade detta förklarats av att vid de fasta
anläggningarna förändringar i driften förekommit och rationaliseringsåtgärder
vidtagits i syfte att på längre sikt vinna ett bättre affärsresultat. På
några orter syntes emellertid resultatbeloppen mer än annorstädes vara i
behov av en närmare granskning. Det sagda gällde främst rörelserna i Stockholm,
Göteborg och Malmö. I Stockholm hade restaurangrörelsen under åren
1952—1956 visat underskott med 768 000 kronor och restaurangvagnarna
under åren 1952—1957 underskott med 1 605 000 kronor. Under sistnämnda
tidsperiod hade underskott uppkommit även beträffande restaurangvagnarna
i Göteborg och Malmö med 124 000 respektive 230 000 kronor. Det ville
synas som om det gynnsamma resultatet av rörelserna vid byfféer, kiosker
och perrongförsäljningar finge bära förlusterna vid restauranger och restaurangvagnar.
Det syntes revisorerna angeläget att en ingående analys av
orsakerna till nyssnämnda underskott samt ett klarare redovisningssystem
för de olika rörelsegrenarna kunde åstadkommas. Om restaurangerna i
Stockholm och Malmö icke visade sig lönsamma, kunde det ifrågasättas om
rörelserna borde fortsättas i sin dåvarande form i dessa städer, vilkas cen7—660719.
Rev. berättelse ang. statsverket år 1966.1

Restaurangvagnar och tågförsäljning

Tågfärjor .......................

Stationära restauranger och hotell...
Stationära kiosker ...............

194

trala delar vore väl rustade med näringsställen av god standard. Det kunde
antagas att eu utvidgning av byfférörelsen skulle tillgodose såväl rimliga
krav på service för den resande allmänheten som ekonomiska synpunkter.
Såvitt gällde restaurangvagnarna syntes svårigheter ha förelegat att erhålla
ett gynnsamt utfall på linjer som förde restaurangvagnar med table d’hotemåltider
av traditionell typ, medan de mindre personalkrävande byffévagnarna
lämnade bättre netto. Även beträffande vagnrörelsen syntes man
därför böra överväga ett ökat utnyttjande av sistnämnda serviceform.

Den nu berörda av revisorerna företagna granskningen omfattade tiden
t. o. m. år 1957. Revisorerna har funnit det vara av intresse att taga del
av rörelsens utveckling under de därefter följande verksamhetsåren. Uppgifter
rörande omsättning och överskott i form av arrende till statens järnvägar
har lämnats i den inledningsvis återgivna tabellen.

I fråga om de stationära restaurangerna har en betydande renovering
av lokaler och inredning samt förnyelse av inventarier och utrustning företagits
på praktiskt taget samtliga de orter där sådan rörelse bedrivits. Samtidigt
har en omläggning ägt rum beträffande serveringsformerna. Den tidigare
vanliga restaurangtypen har flerstädes ersatts av andra serveringsformer,
betecknade byffé, grill, bar el. dyl., i stor utsträckning med självservering.
Stockholmsavdelningen har sedan 1958 varit föremål för en successiv
genomgripande omdaning, omfattande såväl försäljningslokaler som kök,
förråd m. in. En betydande utvidgning av rörelsen har även företagits i
Stockholm, så att servering nu bedrives inom sammanlagt sju olika lokaler
med skilda grader av standard, utspisningsresurser och priser. En fullständig
ombyggnad företogs vidare åren 1961—1962 i Göteborg, innefattande
även utvidgning av rörelsen till fyra skilda serveringsenheter. Vid malmöavdelningen
har en viss utvidgning av rörelsen ägt rum. På några stationer
där driften icke visat sig bärande har försök gjorts att med mindre omfattande
ändringar och kapitalinsatser höja omsättning och lönsamhet. Om
dessa ansträngningar icke givit avsett resultat har rörelsen på angivna orter
nedlagts. Ombyggda och nystartade restauranger har eljest visat god omsättningsutveckling.
På några platser där bolaget tidigare icke bedrivit någon
verksamhet har kiosker öppnats, i vissa fall i anslutning till statens
järnvägars busstrafik.

På fyra orter har hotellrörelsen nedlagts på grund av bristande kundunderlag.
År 1959 inrättades ett provkök i Stockholm, avsett för förbättring
av recept och köksmaskiner samt för träning av personal. — En ny tågfärja
sattes år 1958 i trafik på leden Trelleborg—Sassnitz. Tillskottet åstadkom
till en början en avsevärd ökning av färjornas omsättningsbelopp. Detta
minskade åter då en tysk färja från år 1960 började trafikera samma led.

Genom samarbete med statens järnvägar har även restaurangrörelsen på
järnvägsvagnarna undergått en icke oväsentlig förnyelse. År 1960 beställdes
21 byffévagnar av ny typ, omfattande byffé- och kaféavdelning jämte kök

195

och avsedda för snabbservering. Dessa vagnar har efter hand levererats och
tagits i bruk. Renovering och ombyggnad har även företagits beträffande
äldre restaurang- och kafévagnar, i vilka självservering i viss utsträckning
anordnats.

För att belysa den ekonomiska utvecklingen lämnar revisorerna i det följande
vissa från AB Trafikrestauranger inhämtade uppgifter rörande resultatet
under åren 1958—1965 med specifikation på olika verksamhetsgrenar.
Nedanstående tabell A avser sålunda nettobidraget från skilda avdelningar,
redovisat i 1 000-tal kronor; med nettobidrag avses det överskott
som uppkommer sedan från bruttointäkten dragits kostnaderna för råvaruinköp,
personallöner och inredningskostnader men däremot icke kostnaderna
för huvudkontorets verksamhet, avskrivningar på inventarier o. dyl.,
skatter, äldre pensionskostnader samt vissa andra gemensamma utgifter.
På grund av omläggningar i kontosystem m. in. har uppgifterna icke kunnat
lämnas enligt en enhetlig princip för hela tidsperioden.

Tabell A

	1958	1959	1960	1961	1962	1963	1964	1965
Stationära restauranger,
byfléer, hotell, kiosker och perrongförsäljning ..	+ 2 345	+ 2 765	+ 2 800	+ 2 789	+ 3 002	+ 3 449	+ 3 753	4- 5 299
Vagnar och tågserveringar	+ 286	+ 397	+ 411	+ 584	+ 648	- 93	- 1284	- 998
Färjor.................. Ofördelade kostnader och	4- 1 233	1- 1 738	+ 1 396	+ 1 131	+ 933	+ 1 601	+ 1 314	4- 537
intäkter inklusive huvud-kontor ................	- 1 391	- 1 687	- 1 465	- 1 340	- 3 684	- 3 840	- 3 382	- 4 641
Summa	+ 2 473	+ 3 213	+ 3 142	+ 3 164	4- 899	+ 1 117	+ 401	4- 197
Arrende exkl. särsk. hyror
till SJ................	- 2 250	- 3 400	- 3 100	- 3 100	- 800	- 1 050	- 400	- 194
Förändrad lagerreserv ....	- 213	+ 202	- 30	- 52	- 93	- 60	—	—
Redovisad vinst..........	+ 10	+ 15	+ 12	+ 12	+ 6	4- 7	4- 1	4- 3

Den nu återgivna ekonomiska redogörelsen har från bolagets sida kompletterats
med vissa ytterligare uppgifter och kommentarer. Till en början
har framhållits att kostnaderna för inredning av restauranglokaler och för
konsultationer i samband därmed under en tidigare period varit utomordentligt
låga. En påtaglig eftersläpning i modernitetshänseende hade därför
inträtt, vilket i sin tur bl. a. minskat försäljningen. Den upprustning av
lokaler m. m. som numera igångsatts hade fr. o. m. år 1962 medfört ökade
kostnader. Även om dylika kostnader efter hand kunde minska något vore
upprustningen icke att anse som helt avslutad. En viss förnyelse med ej
alltför långa mellanrum vore en normal företeelse inom näringen.

Vidare har bolaget framhållit att de stationära rörelsernas lönsamhet utvecklats
gynnsamt. Bland dessa rörelser ingick dock ett antal restauranger
på mindre orter, vilka icke hade tillräckliga intäkter om man beaktade alla

196

kostnader. De drevs emellertid som stöd åt vagnverksamheten, eftersom
det skulle medföra större kostnader att inrätta enbart vagnfurnering på
ifrågavarande orter. Till skillnad från de stationära rörelserna hade vagnarnas
resultat däremot väsentligt försämrats, i vart fall sedan år 1962. Härvid
vore främst att märka att bolaget åren 1962—1964 efter styrelsebeslut
successivt genomfört en ändrad prispolitik på vagnarna, vilken medfört att
prisnivån icke följt med i den allmänna uppgång som förekommit inom
restaurangnäringen i övrigt. De metoder för kostnadsfördelning som tilllämpats
i bolaget intill år 1962 hade varit oklara, och det vore därför icke
möjligt att med säkerhet fastställa om resultaten före och efter denna tidpunkt
var inbördes jämförbara. Om alla kostnader beaktades torde emellertid
vagnarna icke under något av de redovisade åren ha nått full kostnadstäckning.
Detta borde ses mot bakgrunden av att restaurangrörelsen i
vagnarna mer än övriga rörelsegrenar vore en serviceverksamhet åt den
resande allmänheten.

Att färjornas resultat kunnat variera ganska kraftigt mellan olika år har
av bolaget uppgivits i väsentlig mån sammanhänga med ändringar i tullbestämmelserna.
Nedgången åren 1961 och 1962 avsåg främst m/s Malmöhus
och hänförde sig till minskning av tobaksförsäljning. År 1965 utvisade en
nedgång även för den färjerörelse som baseras i Trelleborg. Huvudorsaken
härtill var att trafiken på Travemiinde utökats till att omfatta hela året.
Sett över en längre period hade dock resultatet av färjorna hållit en stabil
nivå.

En väsentlig faktor för bedömandet av den totala resultatutvecklingen
utgör dock enligt vad bolaget framhållit den snedbelastning av ekonomien
som åstadkommits genom att pensioneringskostnader icke belastat rörelsen
i tillräcklig omfattning under tidigare år. Enligt ett år 1960 ingånget avtal
har tjänstemännens pensionsförmåner samordnats med den allmänna tillläggspensioneringen.
För kompletterande pensionsförmåner bildades år
1962 en ny stiftelse — AB Trafikrestaurangers Pensionsstiftelse — vilken
anslutits till pensionsregistreringsinstitutet (PRI). Till denna PRI-stiftelse
har i 1962 års bokslut avsatts dels 646 000 kronor för åren 1960—1961 och
dels 440 000 kronor för år 1962. Genom sin tidigare pensionsstiftelse för
tjänstemän hade bolaget varje år bekostat de för året utbetalda pensionerna.
Avsättningarna till PRI-stiftelsen och ATP-avgi''fterna innebar en fondbildning.
Bolagets resultat belastades därför fr. o. m. år 1962 och under ett flertal
år såväl med direkta pensioneringsutgifter som med avsättningar för
täckande av gjorda pensionsåtaganden för tjänstemän. Under år 1962 har
bolaget dessutom burit pensioneringskostnader genom PRI-stiftelsen för
åren 1960 och 1961.

Den inledningsvis intagna tabellen visar att det överskott som i form av
arrende kunnat inbetalas till statens järnvägar under åren 1958—1961 varit

197

avsevärt högre än tidigare år men att därefter en påtaglig nedgång inträffat.
Såsom redan framhållits är emellertid storleken av dessa arrendebelopp
icke ägnade att belysa lönsamheten för de olika rörelsegrenarna. En
mera rättvisande bild i detta hänseende förutsätter att utfallet justeras
främst med hänsyn till den ojämna belastning som orsakats av pensioneringskostnadernas
finansiering under olika år. En ytterligare justering föranledes
av att inkomsterna för år 1961 tillförts en engångsersättning för
goodwill m. m. som bolaget erhållit i samband med nedläggningen av Hotell
Skandia i Stockholm. Nedanstående tabell B utvisar det arrende som kunnat
inlevereras om nu angivna justeringar företagits. En specificering har därefter
gjorts för att belysa resultatutvecklingen för dels färjetrafiken och dels
stationära rörelser och vagnrörelse.

Tabell B

(1 000-tal kronor)

Arrende......................

För höga pensionskostnader ....
För låga pensionskostnader ....
Goodwill av hotellförsäljning. . . .

Justerat arrende ..............

Avgår nettobidrag färjor........

Resultatutveckling för stationära
rörelser och vagnrörelse ........

1954—58 2 100 885	1959 3 400 974	1960 3 100 173	1961 3 100 136 625	1962 800 988	1963 1 152 844	1964 500 983	1965 321 699
1 215	2 426	2 927	2 339	1 778	1 996	1483	1020
1 233	1 738	1 396	1 131	933	1 601	1 314	537
- 18	688	1531	1 208	855	395	169	483

Nedanstående uppställning visar hur omsättningen under år 1965 fördelar
sig på olika varuslag.

Mat.........

Kaffe.......

Maltdrycker .
Läskedrycker.

Tobak.......

Diverse varor

29 764 000 Vin........................ 1 566 000

6 433 000 Starköl .................... 4 216 000

4 380 000 Sprit ...................... 5 074 000

2 222 000 Logi ....................... 248 000

5 269 000 Kioskvaror ................. 7 888 000

Summa kronor 75 503 000

Revisorernas uttalande. Genom beslut av 1937 års riksdag bildades AB
Trafikrestauranger såsom ett helt statligt företag med uppgift att driva
restaurang- och hotellrörelse i anslutning till statens järnvägars stationer
samt på järnvägens tåg och tågfärjor. Det i huvudsak enskilda företag som
tidigare omhänderhaft denna uppgift hade under en följd av år redovisa!
överskott men hade i själva verket icke varit vinstgivande, eftersom företaget
icke kunnat till statens järnvägar erlägga den hyra som varit ekonomiskt
betingad för att täcka kostnaderna för av järnvägen tillhandahållna
lokaler, vagnar och utrymmen på färjor m. in.

I sin år 1958 avgivna berättelse lämnade riksdagens revisorer en översikt
av bolagets driftresultat för åren 1939—1957. Revisorerna konstaterade att
det belopp som bolaget årligen inlevererat såsom arrende till statens järnvägar
och vilket i huvudsak motsvarade nettovinsten av verksamheten vis -

198

serligen ökats avsevärt under den angivna tidsperioden men att det icke på
långt när varit tillräckligt för att statens järnvägar skulle erhålla gottgörelse
för tillhandahållandet av lokaler, vagnar och andra utrymmen som ställdes
till förfogande. Å andra sidan borde beaktas att bolaget genom sin verksamhet
medverkade till en ökning av järnvägens trafikinkomster. Revisorerna
riktade även uppmärksamheten på att vissa delar av bolagets verksamhet
lämnat mycket ojämnt resultat och att icke oväsentliga underskott redovisats
på vissa orter, särskilt under 1950-talet. Sålunda hade de restaurangvagnar
som baserades på Stockholm, Göteborg och Malmö under ett flertal
år utvisat underskott med sammanlagt mer än 2 milj. kronor och restaurangrörelsen
vid Stockholms centralstation under loppet av fem år ett underskott
med 768 000 kronor. Revisorerna förordade med anledning härav
vissa utredningar och åtgärder, för vilka närmare redogjorts i det föregående.

Revisorerna har under innevarande år tagit närmare del av AB Trafikrestaurangers
verksamhet såvitt gäller tidsperioden 1958—1965. Omsättningen
har under denna tid ökat från 38 milj. kronor år 1957 till 75 milj.
kronor år 1965. Av ökningen kan drygt hälften antagas belöpa på allmän
prisstegring inom näringen och återstoden på en mera omfattande försäljning.
Revisorerna vill till en början framhålla att rörelsen givits en inriktning
som överensstämmer med revisorernas år 1958 framförda önskemål.
Företagets serverings- och ekonomilokaler med därtill hörande inredning
och utrustning har undergått en omfattande förnyelse, vilket kan antagas
ha bidragit till den ökade försäljningen. En särskild aktivitet har ägnats de
tidigare svaga rörelserna i de tre största städerna, där ett gynnsamt resultat
numera erhållits. På andra orter med ringa kundunderlag och bristande
lönsamhet har restaurang- och hotellrörelser avvecklats. Vid såväl de stationära
som de rörliga enheterna har en ökad differentiering av serveringssystemet
genomförts, främst i riktning mot ökad självservering. Den utveckling
som i dessa hänseenden ägt rum finner revisorerna tillfredsställande.

Vad härefter gäller frågan om företagets ekonomiska utveckling framgår
av den ovan intagna redogörelsen att bolagets till statens järnvägar inlevererade
arrende för lokaler, vagnar m. m. — vilket bortsett från en mindre
vinst utgör det egentliga överskottet av driften — alltjämt icke varit tillräckligt
för att täcka järnvägens egna kostnader för dessa objekt. Arrendebeloppen
ökade under åren 1958—1961 till i genomsnitt omkring 3 milj.
kronor men har under åren därefter nedgått till i genomsnitt 0,7 milj. kronor,
vilket är lägre än vad som under något tidigare år inlevererats. Genomsnittet
för de åtta år som den granskade tidsperioden omfattar uppgår till

1,8 milj. kronor och är alltså obetydligt högre än genomsnittet för samtliga
tidigare år, 1,6 milj. kronor. Härvid är att märka att järnvägens självkostnader
för lokaler m. m. numera uppskattas till mångdubbelt högre belopp
än tidigare.

199

Den kraftiga nedgång av arrendebeloppen som kännetecknar de senaste
fyra årens resultatredovisning återspeglar emellertid icke den faktiska
vinstutvecklingen inom företaget. Såsom bolaget framhållit har fr. o. m.
år 1962 varje verksamhetsår påförts betydande pensionsutgifter, vilka
bort belasta tidigare år. Om dessa kostnader fördelas på de verksamhetsår
som de rätteligen tillhör och sedan den ytterligare justering verkställts som
följer av att en engångsersättning för goodwill frånräknas, framträder en
avsevärt jämnare lönsamhetskurva. Det genomsnittliga arrendebeloppet
blir med denna beräkning 2,2 milj. kronor under åren 1958—1961 och 1,6
milj. kronor under åren 1962—1965.

Ehuru den ekonomiska utvecklingen följaktligen varit avsevärt jämnare än
vad resultatredovisningen ger vid handen, kvarstår likväl att lönsamheten
visat en nedåtgående tendens. Eu specifikation av inkomster och kostnader
på de olika rörelsegrenarna utvisar att de stationära restaurangerna
lämnat ett tämligen gynnsamt resultat, oaktat denna del av verksamheten
haft att bära betydande kostnader för lokalernas nyinredning och upprustning.
Restaurangdriften och övrig rörelse på färjorna har visat en stabil
lönsamhet om resultatet bedömes under ett större antal år. De två senaste
årens minskning av överskottet från denna gren har uppgivits sammanhänga
med de ändringar som företagits i fråga om rätten att tullfritt införa
vissa varor; den minskade resefrekvens som orsakats därav har
främst drabbat malmöfärjan.

I motsats till nu nämnda rörelsegrenar, vilka lämnat överskott i bolagets
vinstredovisning, har rörelsen på järnvägsvagnarna utvisat ett negativt resultat,
liksom fallet varit under bolagets hela verksamhetstid. Förlusterna
beräknas för de två senaste åren till mellan 2 och 3 milj. kronor per år.
Denna del av rörelsen är i lägre grad än övriga delar av den natur att resultatet
kan påverkas av bolagets åtgärder. Rörelsen drives icke i vinstsyfte
utan utgör ett nödvändigt servicemoment inom järnvägstrafiken och påverkar
därvid järnvägens trafikinkomster. Såväl omfattningen av restaurationen
som dess standard bestämmes även av järnvägen. De allmänna prishöjningar
som under de senaste åren företagits inom restaurangnäringen i
övrigt har enligt vaå bolaget uppgivit icke tillämpats i samma utsträckning
på tågens restauranger och andra utspisningsavdelningar, vilket skulle ha
medfört en förskjutning i den relativa prisnivån med omkring 10 procent.
Denna omständighet skulle i avsevärd mån ha bidragit till det för vagnrörelsen
svaga utfallet. Det må även framhållas att de jämförelsevis små enheter
som kännetecknar denna rörelsegren begränsar möjligheterna att företaga
genomgripande rationaliseringsåtgärder.

1958 års revisorer framhöll önskvärdheten av ett klarare redovisningssystem
inom vissa delar av bolagets rörelse i syfte att bereda möjligheter
att redovisningsmässigt isolera de mindre lönsamma avsnitt som på skilda
håll kunde förefinnas. Såvitt revisorerna kunnat finna har dessa synpunk -

200

ter numera tillgodosetts; det kontosystem som användes lämnar tillräckliga
möjligheter att analysera resultatet på olika orter och verksamhetsdelar.
En begränsning föreligger dock när det gäller att beräkna de faktiska kostnaderna
för sådana stationära restauranger, vilkas kök och förråd ombesörjer
furnering och förberedelsearbete även för ett antal vagnrestauranger.

Det arrende som AB Trafikrestauranger har att inleverera till statens
järnvägar är enligt avtal fastställt till att utgå med 10 procent av rörelsens
omsättning, Då det från mitten av 1940-talet icke visade sig möjligt för
bolaget att uppfylla denna överenskommelse, modifierades den genom tilläggsbestämmelser
men är i princip alltjämt gällande. Enligt revisorernas
mening innehåller bestämmelsen icke någon lämplig och realistisk metod
för beräkning av arrendebelopp av ifrågavarande natur. Med hänsyn till
att de fasta restaurangerna drives under förutsättningar som är i huvudsak
jämförbara med motsvarande rörelse i enskild regi, medan samma förhållande
icke föreligger beträffande de rörliga verksamhetsdelarna, synes
det böra övervägas att bolaget betalar en i stort sett marknadsmässigt bestämd
hyra för de lokaler som tillhör den stationära driften, under det att
arrendeuppgörelsen för övriga utrymmen m. m. träffas med beaktande
av de speciella villkor som gäller för sistnämnda verksamhetsgrenar. Därigenom
skulle det enligt revisorernas mening bli möjligt att klarare överblicka
lönsamheten för den del av rörelsen som bolaget har möjlighet att
företagsmässigt påverka.

201

FINANSDEPARTEMENTET

§ 13

Vissa iakttagelser angående skatteuppbörden m. m.

I enlighet med för riksrevisionsverket gällande instruktion har ämbetsverket
till revisorerna överlämnat vissa redogörelser för resultatet av skatteuppbörden.
Dessa avser den ordinarie uppbörden av dels preliminär Aoch
B-skatt under uppbördsåret 1965—66 (tabell 1 och 2), dels kvarstående
skatt enligt 1965 års taxering (tabell 3). Redogörelserna omfattar vidare
resultatet av restindrivningen t. o. m. utgången av år 1965 i fråga om
1959—60 —1964—65 års preliminära B-skatt samt kvarstående skatt enligt
1958—1963 års taxeringar. Redogörelserna omfattar slutligen resultatet av
indrivningen beträffande å ena sidan alla slag av medel som under år 1965
och tiden januari—augusti 1966 redovisats till länsstyrelserna i utmätningsmännens
månadsräkningar samt å andra sidan vissa särskilda slag av månadsräkningsmedel
som redovisats under nämnda tidsperioder.

Av redogörelserna framgår bl. a., att under uppbördsterminerna uppbördsåret
1965—66 preliminärskatt inflöt med ett sammanlagt belopp av
21 256 milj. kronor, varav 17 093 milj. kronor såsom A-skatt (80 procent)
och 4 163 milj. kronor (20 procent) såsom B-skatt. Närmast föregående år
uppgick under uppbördsterminerna influten preliminärskatt till 18 171
milj. kronor. Preliminärskatten har således ökat med 3 085 milj. kronor.
Av den debiterade B-skatten, 4 263 milj. kronor, restfördes 170 milj. kronor
(4 procent). För erhållande av en fullständig bild av preliminärskatteuppbörden
måste till tidigare nämnda belopp läggas de fyllnadsinbetalningar
av preliminärskatt som verkställts efter uppbördsårets utgång. Med fyllnadsinbetalningar
avses sådana skatteinbetalningar som gjorts inom viss
tid efter utgången av uppbördsåret och som medtages vid avräkningen av
den preliminära skatten mot den slutliga. För uppbördsåret 1965—66 uppgick
inbetalningarna av sådant slag till 1 217 milj. kronor, varav 363 milj.
kronor (30 procent) såsom A-skatt och 854 milj. kronor (70 procent) såsom
B-skatt. För närmast föregående uppbördsår inflöt såsom fyllnadsinbetalningar
1 205 milj. kronor, av vilket belopp 294 milj. kronor (24 procent)
utgjorde A-skatt och 911 milj. kronor (76 procent) B-skatt. Enligt årets
taxering belöper sig det sammanlagda beloppet av den ränta med nio procent
som med vissa begränsningar utgår å kvarstående skatt till 88 milj.
kronor, vilket innebär en ökning med 19 milj. kronor jämfört med närmast
föregående års taxering.

7j—660719. Rev. berättelse ang. statsverket år 1966.1

202

Vad årets fyllnadsinbetalningar beträffar har i fråga om A-skatt de största
beloppen inbetalats i Stockholms stad (75,7 milj. kronor), Stockholms
län (48,6 milj. kronor), Malmöhus län (44,9 milj. kronor) samt Göteborgs
och Bohus län (30,4 milj. kronor).

Beträffande B-skatten, som i huvudsak avser aktiebolag in. fl. juridiska
personer, har de största beloppen inbetalats i Stockholms stad (227,7 milj.
kronor), Malmöhus län (87,3 milj. kronor), Stockholms län (76,8 milj. kronor),
Göteborgs och Bohus län (60,1 milj. kronor) och Västernorrlands län
(44,7 milj. kronor).

Under uppbördsåret 1965—66 inbetalades av svenska aktiebolag B-skatt
med ett sammanlagt belopp av 1 592 milj. kronor. Närmast föregående år
uppgick beloppet till 1 370 milj. kronor. Av tabell 2 framgår att större differenser
icke föreligger mellan vad som debiterats och vad som influtit. I
vissa län överstiger influtna belopp debiterade belopp, vilket sammanhänger
med att i de influtna beloppen även ingår under löpande uppbördsår
verkställda överbetalningar. De största beloppen har inbetalats i Stockholms
stad (542,3 milj. kronor), Göteborgs och Bohus län (218,5 milj. kronor)
och Malmöhus län (128,6 milj. kronor).

Den kvarstående skatten enligt 1965 års taxering uppgick till 1 980 milj.
kronor; av detta belopp restfördes 332 milj. kronor (17 procent). Av den
kvarstående skatten enligt närmast föregående års taxering, 1 349 milj.
kronor, restfördes 222 milj. kronor (16 procent). Den kvarstående skatten
har ökat i samtliga län. Den största ökningen uppvisar Stockholms stad
(102 milj. kronor), Malmöhus län (58 milj. kronor), Stockholms län (53
milj. kronor) och Göteborgs och Bohus län (44 milj. kronor). I fråga om
uppbördsresultatet har en förbättring inträtt i 9 län, och en försämring i
övriga 16 län. Den högsta inflytandeprocenten uppvisar Kronobergs län
(90,58 procent), Skaraborgs län (89,28 procent), Jönköpings län (88,49
procent) och Hallands län (88,18 procent). Den lägsta förekommer i Stockholms
stad (76,91 procent), Stockholms län (78,33 procent), Göteborgs och
Bohus län (79,25 procent) och Norrbottens län (81,44 procent).

Den kvarstående skatten enligt 1966 års taxering beräknas uppgå till omkring
2 374 milj. kronor och den överskjutande preliminära skatten till omkring
1 484 milj. kronor (tabell 1).

Av 1959—60 års restförda B-skatt, 117,5 milj. kronor, vilken numera är
preskriberad för indrivningsåtgärder, har t. o. m. 1965 års utgång 28,9 milj.
kronor avkortats, 77,5 milj. kronor levererats och 10,8 milj. kronor avskrivits.
Såsom oredovisat kvarstod 0,3 milj. kronor. I tabellerna över restindrivningen
har levererade belopp ställts i relation till restförda, varvid avdrag
gjorts för avkortade belopp med hänsyn till att avkortningsförfarandet
är en från restindrivningen skild företeelse. Efter denna beräkningsgrund
har 88 procent levererats och 12 procent avskrivits.

Av den restförda skatten enligt 1958 års taxering, 134,4 milj. kronor, har

203

t. o. m. 1965 års utgång 17,8 milj. kronor avkortats, 91,8 milj. kronor levererats
och 24,3 milj. kronor avskrivits. Såsom oredovisat kvarstod således
0,5 milj. kronor. Levererat belopp har även här ställts i relation till vad som
efter avkortning återstått att indriva. De sålunda framräknade relationstalen
utvisar att 79 procent levererats och 21 procent avskrivits.

I tabell 4 återfinnes en sammanställning över resultatet av restindrivningen
i fråga om preliminär B-skatt för uppbördsåren 1959—60 —1964—65
(B 59—B 64).

Av tabell 5 framgår indrivningsresultatet beträffande kvarstående skatt
enligt 1958—1963 års taxeringar (K 59—K 64).

I tabell 6 återfinnes en summarisk sammanställning över indrivningens
förlopp under år 1965 i fråga om till länsstyrelserna redovisade uppbördsmedel.

Av tabellerna 7—9 framgår indrivningsresultatet under år 1965 i fråga
om särskilt uppdebiterad A-skatt, preliminär allmän varuskatt samt arbetsgivaravgifter
enligt lagen om allmän försäkring.

Tabell 1. Preliminär, slutlig, kvarstående och överskjutande skatt för beskattningsåret 1965.

Län			Influten preliminär skatt			Restförd prel. B-skatt	S:a infl. o. restf. prel. skatt	Slutlig skatt	Kvarstående	Å kvar-	Över-skjutan-de prel. skatt
	Under uppbördsterminerna	Såsom fyllnadsinbetalningar	S:a prel. skatt			skatt påförd ränta
	Prel. A-skatt	Prel. B-skatt	Prel. A-skatt	Prel. B-skatt
	Milj.	% av	Milj.	% av	Milj.	% av	Milj.	% av	Milj.	Milj.	% av	Milj.	Milj.	Milj.	%	Milj.	Milj.
	kr.	s:a infl. o. restf. prel. skatt	kr.	s:a infl. o. restf. prel. skatt	kr.	s:a infl. o. restf. prel. skatt	kr.	s:a infl. 0. restf. prel. skatt	kr.	kr.	s:a infl. o. restf. prel. skatt	kr.	kr.	kr.	av slut- lig skatt	kr.	kr.
Stockholms stad	2 683,46	68	934,47	23	75,71	2	227,69	6	3 921,33	41,78	i	3 963,11	4 090,85	382,30	9	16,34	254,04
Stockholms ....	1 722,77	81	249,53	12	48,63	2	76,80	4	2 097,73	16,11	i	2 113,84	2 207,79	217,62	10	8,53	130,67
Uppsala .......	398,73	79	80,71	16	9,29	2	13,08	2	501,81	3,26	i	505,07	536,73	59,28	11	2,19	28,82
Södermanlands ..	508,31	78	106,64	16	8,00	1	23,47	4	646,42	3,99	i	650,41	678,82	66,77	10	2,42	39,06
Östergötlands ..	742,16	77	166,83	17	12,54	1	39,17	4	960,70	5,33	i	966,03	1 011,27	101,43	10	3,65	56,04
Jönköpings . . . .	553,15	78	123,90	17	12,44	2	16,79	2	706,28	3,97	i	710,25	746,46	83,32	11	2,98	48,84
Kronobergs ....	278,32	76	71,66	19	4,71	1	9,65	3	364,34	2,27	i	366,61	389,52	46,58	12	1,56	23,94
Kalmar........	385,27	78	96,53	19	3,61	1	6,73	1	492,14	3,77	i	495,91	538,00	61,71	11	2,34	34,36
Gotlands ......	75,27	73	22,39	22	1,12	1	3,32	3	102,10	1,32	i	103,42	109,16	13,53	12	0,41	8,11
Blekinge ......	276,59	80	53,31	15	3,63	1	9,35	3	342,88	2,82	i	345,70	363,28	37,39	10	1,36	22,76
Kristianstads ..	427,81	73	129,67	22	8,23	1	17,49	3	583,20	5,99	i	589,19	627,58	78,36	12	2,80	41,54
Malmöhus .....	1 491,79	74	389,82	19	44,87	2	87,33	4	2 013,81	13,37	i	2 027,18	2 141,04	234,28	11	9,18	123,41
Hallands ...... Göteborgs o. Bo-	301,52	74	86,13	21	6,45	2	10,42	2	404,52	2,96	i	407,48	430,91	54,15	13	1,92	31,30
hus..........	1 610,59	75	423,55	20	30,39	1	60,14	3	2 124,67	15,33	i	2 140,00	2 183,61	188,36	9	7,08	144,42
Älvsborgs......	757,18	79	154,48	16	14,12	1	26,42	3	952,20	6,00	i	958,20	985,42	101,61	10	3,49	70,53
Skaraborgs . . ..	420,50	73	121,10	21	8,57	1	24,06	4	574,23	4,56	i	578,79	617,16	76,87	12	2,85	39,83
Värmlands .. ..	534,21	78	108,73	16	9,19	1	27,22	4	679,35	4,20	i	683,55	711,12	72,65	10	2,35	46,15
Örebro ........	560,57	SO	114,78	16	8,70	1	16,27	2	700,32	4,05	i	704,37	726,55	69,63	10	2,54	47,74
Västmanlands . .	549,35	76	130,12	18	6,07	1	30,41	4	715,95	4,21	i	720,16	744,15	61,82	8	2,16	40,52
Kopparbergs . .	528,22	78	125,47	18	9,85	1	13,61	2	677,15	4,07	i	681,22	691,86	69,11	10	2,31	46,33
Gävleborgs . . . .	564,33	81	97,28	14	9,12	1	22,97	3	693,70	4,91	i	698,61	721,01	70,23	10	2,47	47,10
Västernorrlands	551,18	75	121,38	17	8,30	1	44,74	6	725,60	5,16	i	730,76	741,85	64,53	9	2,17	50,94
Jämtlands .....	225,28	79	44,78	16	3,23	1	7,86	3	281,15	2,61	i	283,76	294,09	33,64	11	1,05	24,20
Västerbottens . .	409,70	76	90,52	17	8,63	1	26,06	5	534,91	3,64	i	538,55	566,35	65,41	12	2,23	38,11
Norrbottens . . . .	536,16	79	119,52	17	7,25	1	13,52	2	676,45	4,60	i	681,05	696,69	63,90	9	2,10	45,11
Hela riket	17 092,42	75	4163,30	18	362,65	2	854,57	4	22 472,94	170,28	i	22 643,22	23 551,27	2 374,48	10	88,48	1483,87

204

205

Tabell 2. Resultatet av den ordinarie uppbörden av preliminär B-skatt för uppbördsåret 1965—66
i fråga om svenska aktiebolag med fördelning efter län.

Län	Debiterade belopp (mkr.)	Influtna belopp (mkr.)
Stockholms stad............	547,49	542,32
Stockholms ................	77,77	75,59
Uppsala ..................	16,35	16,33
Södermanlands..............	35,32	35,25
Östergötlands ..............	53,73	53,66
Jönköpings . ..............	28,37	28,61
Kronobergs ................	12,46	12,74
Kalmar....................	14,85	14,78
Gotlands ..................	1,38	1,38
Blekinge ..................	12,35	12,31
Kristianstads ..............	20,24	20,05
Malmöhus..................	128,39	128,59
Hallands ..................	13,00	13,10
Göteborgs o. Bohus..........	219,06	218,49
Älvsborgs ..................	37,49	35,24
Skaraborgs ................	20,83	20,75
Värmlands ................	37,28	37,21
Örebro ....................	32,66	33,11
Västmanlands..............	61,25	61,11
Kopparbergs ..............	60,56	59,52
Gävleborgs ................	31,68	31,62
Västernorrlands ............	51,01	50,61
Jämtlands ................	9,60	9,59
Västerbottens..............	16,00	15,97
Norrbottens................	64,51	63,95
Hela riket	1 603,63	1 591,83

Tabell 3. Resultatet av den ordinarie uppbörden av kvarstående skatt enligt 1965 års
taxering med fördelning efter län.

Län	Debiterade belopp (kr.)	Influtna belopp (kr.)	Inflytande- procent	Restförda belopp (kr.)
Stockholms stad ..	324 074 616	249 250 275	76,91	74 824 341
Stockholms ......	172 876 318	135 416 297	78,33	37 460 021
Uppsala ..........	49 415 872	41 863 699	84.72	7 552173
Södermanlands ....	48 307 879	41 444 576	85,79	6 863 303
Östergötlands .....	80 408 343	70 043 293	87,11	10 365 050
Jönköpings........	74 965 182	66 333 109	88,49	8 632 073
Kronobergs........	41 572 266	37 654 555	90,58	3 917 711
Kalmar...........	61 633 461	53 128 821	86.20	8 504 640
Gotlands..........	11 962 653	10 362 959	86,63	1 599 694
Blekinge..........	31 376 199	26 309 961	83,85	5 066 238
Kristianstads......	67 211 119	58 221 261	86,62	8 989 858
Malmöhus ........	175 524 861	149 391 700	85,11	26 133 161
Hallands..........	47 986 470	42 314 006	88,18	5 672 464
Göteborgs och Bohus	157 212 112	124 584 118	79,25	32 627 994
Älvsborgs ........	90 729 833	76 029 816	83,80	14 700 017
Skaraborgs........	64 941 511	57 980 539	89,28	6 960 972
Värmlands........	59 021 974	50 927 220	86,29	8 094 754
Örebro ...........	56 374 332	48 592 820	86,20	7 781 512
Västmanlands .....	54 141 023	45 560 946	84,15	8 580 077
Kopparbergs ......	58 581 896	50 284 129	85,84	8 297 767
Gävleborgs........	59 287 488	49 100 125	82,82	10 187 363
Västernorrlands ....	56 956 109	48 402 309	84,98	8 553 800
Jämtlands ........	29 691 454	24 902 579	83,87	4 788 875
Västerbottens......	52 046 365	45 719 516	87,84	6 326 849
Norrbottens ......	53 538 393 .	43 603 559	81,44	9 934 834
LIela riket	1 979 837 729	1 647 422 188	83,21	332 415 541

206

Tabell 4. Restindrivningen beträffande preliminär B-skatt för uppbördsåren 1959—60, 1960
—61, 1961—62, 1962—63, 1963—64 och 1964—65 (B 59—B 64) t. o. in. år 1965. Uppgifterna
om resultatet efter ett års indrivning avser förhållandena vid utgången av det kalenderår
under vilket den sista av de sex uppbördsterminerna infallit.

Län	Guldna poster restförda efter avkortade	i % av avdrag för	Levererat belopp i % av restfört efter avdrag för avkortat
B 59	B 60	B 61	B 62	B 63	B 64	n 59	B 60	B 61	B 62	B 63	B 64
Stockholms Efter 1 år	32	32	32	32	35	22	44	32	32	29	31	20
stad » 2 »	56	55	55	53	52		67	58	58	56	50
» 3 »	65	64	63	61			75	68	67	61
» 4 »	70	69	66				80	73	69
» 5 »	73	71					82	75
» 6 »	76						83
Stockholms » 1 »	48	51	53	52	57	54	47	48	52	48	55	52
» 2 »	63	66	69	72	69		65	66	70	71	69
» 3 »	73	75	78	80			75	77	80	79
t> 4 »	80	82	82				81	82	83
» 5 »	83	84					85	84
» 6 »	84						85
Uppsala » 1 »	67	68	68	69	67	69	68	69	68	71	67	81
» 2 »	77	79	79	80	79		80	80	80	83	79
» 3 »	83	84	84	85			86	85	85	88
» 4 »	86	86	86				89	88	86
» 5 »	86	87					89	89
» 6 »	87						90
Södermanlands » 1 »	75	76	72	77	82	79	74	78	77	78	82	81
» 2 »	89	89	91	91	90		89	90	93	92	91
» 3 »	94	93	94	94			94	94	95	95
» 4 »	95	94	95				96	96	96
» 5 »	95	95					96	96
» 6 »	95						96
Östergötlands » 1 »	54	58	58	60	67	65	57	62	61	61	70	65
» 2 i)	75	76	78	80	SO		79	80	81	83	83
» 3 »	83	83	84	86			86	87	87	89
» 4 »	86	86	87				88	89	89
» 5 »	87	87					89	90
» 6 »	87						90
Jönköpings » 1 »	57	60	63	60	73	69	60	62	62	59	72	67
» 2 »	76	77	84	83	85		82	81	82	84	86
» 3 »	82	83	90	87			88	86	89	88
» 4 i>	85	89	92				90	90	91
» 5 »	87	90					91	91
» 6 »	88						91
Kronobergs » 1 »	71	75	74	76	72	77	70	78	73	77	72	77
» 2 »	86	86	87	88	87		88	89	88	90	88
» 3 »	90	90	93	93			92	93	94	94
» 4 i)	92	92	94				94	95	95
» 5 »	93	92					95	95
» 6 »	93						95

207

Län	Guldna poster i % av restförda efter avdrag för avkortade	Levererat belopp i % av restfört efter avdrag för avkortat
	B 59 1	B 60	B 61	B 62	B 63	B 64	B 59	B 60	B 61	B 62	B 63	B 64
Kalmar Efter 1 år	70	72	72	71	68	65	72	72	71	71	69	70
»> 2 »	83	85	85	86	81		85	86	85	86	82
» 3 »	90	90	91	90			90	91	91	91
ii 4 »	92	92	92				92	93	93
» 5 »	92	93					93	95
» 6 »	92						93
Gotlands » 1 »	79	77	80	83	81	90	84	82	82	85	84	93
)> 2 »	91	92	93	93	94		94	94	94	94	95
» 3 »	94	94	96	95			96	96	96	95
» 4 »	95	95	96				96	97	97
» 5 »	95	95					96	97
i) 6 »	95						96
Blekinge » 1 »	44	44	48	50	58	57	50	47	48	50	55	56
» 2 »	63	67	66	73	72		70	72	67	74	73
» 3 »	73	75	76	82			79	80	77	83
# 4 i)	77	82	84				83	85	87
» 5 »	81	88					86	90
» 6 »	83						87
Kristianstads * 1 »	52	55	55	54	64	63	53	53	56	53	63	59
» 2 »	76	76	77	78	78		77	78	80	79	78
» 3 »	82	84	86	85			84	85	88	86
» 4 *	86	87	88				87	89	90
» 5 »	87	88					89	89
» 6 »	88						89
Malmöhus » 1 »	42	44	46	48	51	47	48	49	51	51	56	51
» 2 »	63	66	68	71	67		71	73	75	77	75
» 3 »	72	74	76	78			79	81	82	83
» 4 »	75	78	79				82	84	85
» 5 »	77	79					84	86
» 6 »	77						84
Hallands » 1 »	64	65	69	65	70	68	65	66	68	63	70	69
» 2 »	77	79	81	83	83		78	81	81	84	83
» 3 »	84	84	87	89			86	86	87	90
» 4 »	88	87	90				89	90	91
» 5 »	91	90					92	92
» 6 »	91						92
Göteborgs och » 1 »	39	41	42	44	52	44	41	42	40	43	55	44
Bohus » 2 »	59	59	62	65	63		62	63	64	69	67
» 3 »	68	70	72	72			71	73	75	77
» 4 »	72	74	75				76	77	78
» 5 »	75	75					78	78
» 6 »	75						78
Älvsborgs » 1 »	76	72	75	75	78	75	79	75	75	76	78	76
» 2 »	85	84	86	87	86		88	87	87	89	87
» 3 »	89	89	89	91			91	91	91	92
» 4 »	91	90	91				93	93	93
» 5 »	91	91					93	93
» 6 »	92					1	93

208

Län	Guldna poster i % av restförda efter avdrag för avkortade	Levererat belopp i % av restfört efter avdrag för avkortat
B 5	9 B 6	0 B 6	1 B 6 1	2 B 6	3 B 6	4 B 5	9 B 6	3 B 6	B 6	2 B 6.	$! B 64 j
Skaraborgs Efter 1 år	67	69	68	66	73	70	66	69	67	64	71	69
» 2 »	86	87	85	88	87		88	87	86	89	87
» 3 »	91	91	90	93			93	92	91	94
» 4 »	93	93	92				94	93	93
» 5 »	94	93					95	94
» 6 »	94						95
Värmlands » 1 »	55	57	59	57	70	72	52	54	53	52	66	67
» 2 »	79	80	81	85	85		79	80	81	84	83
» 3 »	86	88	89	91			87	88	89	91
» 4 »	89	91	91				90	91	91
» 5 »	91	92					91	92
» 6 »	91						91
Örebro » l »	53	52	55	57	55	62	51	50	50	54	53	62
» 2 »	66	66	69	72	71		66	65	67	70	72
» 3 »	75	76	79	81			74	76	79	81
» 4 »	81	82	85				81	82	85
» 5 »	84	85					85	86
» 6 »	85						86
Västmanlands » 1 »	61	63	62	63	61	62	63	62	58	62	59	61
» 2 »	82	83	84	85	80		84	84	83	86	80
» 3 »	87	89	88	89			89	90	88	91
» 4 »	90	90	89				91	92	89
» 5 »	91	91					92	93
» 6 »	91						92
Kopparbergs » 1 »	57	59	64	63	63	60	52	52	58	58	59	56
» 2 »	70	72	75	75	76		68	68	73	73	73
» 3 »	79	81	83	84			80	79	83	82
» 4 »	85	87	87				86	85	87
» 5 »	88	90					88	88
» 6 »	89						90
Gävleborgs » 1 »	57	58	59	60	61	65	54	57	54	57	60	61
» 2 »	73	73	75	75	77		72	72	74	74	79
» 3 »	81	84	86	83			81	84	84	83
9 4 9	86	88	88				86	88	88
» 5 »	88 \|	89					88	90
9 6 9	88						88
Västernorrlands » 1 9	65	67	71	65	73	76	72	70	72	68	74	73
9 2 9	86	86	87	87	87		90	89	88	89	88
» 3 »	91	90	91	92			94	93	93	93
» 4 »	92	92	92				95	94	93
» 5 »	93	92					95	94
» 6 »	93						95
Jämtlands 9 1 9	73	72	73	71	72	80	70	69	69	71	69	78
9 2 9	87	88	88	90	90		85	87	88	90	88
» 3 »	93	94	94	94			92	94	93	93
» 4 »	95	95	95				94	95	95
» 5 »	96	96					95	96
9 69	96						95

209

Län	Guldna poster restförda efter avkortade	i % av avdrag för		Levererat belopp i % av restfört efter avdrag för avkortat
B 59	B 60	B 61	B 62	B 63	B 64	B 59	B 60	B 61	B 62	B 63	B 64
Västerbottens Efter 1 år	67	69	71	75	76	83	67	66	72	75	76	81
»	A »	83	83	86	88	90		85	83	89	90	92
»	3 »	89	90	92	94			90	92	94	95
»	4 »	92	93	94				93	95	96
»	5 »	94	94					94	95
»	6 »	94						94
Norrbottens »	i»	52	57	62	63	70	71	55	59	64	65	72	75
»	2 »	78	82	84	84	86		82	85	86	87	88
	3 »	87	89	91	91			90	91	93	93
»	4 »	91	93	94				92	94	95
»	5 »	93	94					94	95
»	6 »	93						94

210

Tabell 5. Restindrivningen beträffande kvarstående skatt enligt 1958, 1959, 1960, 1961, 1962
och 1963 års taxeringar (IC 59—K 64) vid utgången av resp. första, andra, tredje, fjärde,
femte och sjätte kalenderåret efter det skatten förfallit till betalning.

Län

Stockholms

stad

Stockholms

Uppsala

Efter 1 år

» 2 «

» 3 »

» 4 »

» 5 »

» 6 »

» 1 »

* 2 »
» 3 »

* 4 »
)> 5 »
» 6 »

» 1 »
» 2 »>
» 3 »

» 4 »

» 5 »

* 6 »

Södermanlands »

Östergötlands »

Jönköpings

Kronobergs

1 »

2 »

3 »

4 »

5 »

6 »

1 »
2 »

3 »

4 »

6 o

4 »

5 »

1 »
2

3 »

4 »

5 »

6 »

Gnidna poster i	% av	Levererat belopp i %	av
restförda efter avdrag för	restfört efter avdrag for
avkortade				avkortat
K 59	K 60	K61	K 62	K 63	K 64	K 59	K 60	K61	K 62	K 63	K 64
51	50	49	49	48	41	48	45	41	43	40	31
59	59	57	57	54		60	57	54	55	46
63	63	62	60			66	64	62	59
64	64	63				69	67	64
65	65					71	68
65						72
	67	67	68	70	67	49	52	53	55	57	52
72	73	74	75	75		60	64	67	69	67
75	77	79	78			67	72	74	74
77	79	80				71	76	76
78	80					72	76
79						73
64	65	69	61	67	71	65	63	67	67	65	65
70	70	75	66	72		74	72	77	76	74
73	73	77	69			78	77	81	79
75	74	79				80	79	83
75	75					SO	81
75						81
67	68	72	70	73	72	67	69	71	74	73	76
75	75	78	77	77		79	79	82	84	82
77	78	81	78			83	84	85	87
79	79	82				85	85	86
80	80					86	86
80						86
62	64	67	66	68	70	61	60	67	66	71	69
70	71	74	73	75		73	71	78	77	80
74	75	77	75			78	76	82	SO
76	77	79				80	78	83
77	78					82	79
77						82
68	61	60	62	72	70	63	62	63	67	67	66
75	67	69	79	74		74	74	76	79	75
79	72	77	81			79	80	82	83
81	76	79				82	82	84
83	77					83	83
83						84
72	76	76	76	77	79	70	72	74	76	75	72
SO	82	83	83	86		80	83	85	87	85
82	84	85	86			84	88	88	89
83	86	86				84	90	90
83	86					86	90
83						86					_

211

Län	Guldna poster restförda efter avkortade	i % av avdrag för	Levererat belopp i % av restfört efter avdrag för avkortat
K 59	j K 60	K61	K 62	K 63	K 64	K 59	K 60	K 61	K 62	K 63	K 64
Kalmar Efter 1 år	70	71	71	71	74	73	70	70	69	71	70	70
» 2 »	78	78	SO	SO	80		80	79	80	81	80
» 3 »	81	82	83	83			84	84	84	84
» 4 »	83	83	84				85	86	85
» 5 »	83	83					86	86
» 6 »	83						86
Gotlands » 1 »	72	75	77	77	78	81	77	77	78	77	81	84
» 2 »	80	82	83	83	84		85	85	87	85	88
» 3 »	83	85	85	85			87	88	89	87
» 4 »	84	86	86				88	89	90
» 5 »	84	86					88	89
» 6 »	84						88
Blekinge » 1 »	59	60	62	62	65	70	58	58	54	57	60	60
» 2 »	68	70	71	74	76		71	71	69	74	75
» 3 »	74	74	78	80			78	78	79	83
» 4 »>	76	78	83				81	82	85
» 5 »	78	81					83	86
» 6 »	79						83
Kristianstads » 1 »	66	67	68	66	71	72	62	59	63	64	67	64
» 2 »	76	76	77	78	78		76	72	76	79	78
» 3 »	SO	81	82	82			82	77	83	83
» 4 »	82	83	84				84	79	85
» 5 »	84	83					86	80
» 6 »	84						86
Malmöhus » 1 »	57	57	59	59	61	58	55	56	58	60	60	55
» 2 »	65	66	67	67	67		65	67	69	71	69
» 3 »	69	68	70	69			70	72	74	75
» 4 »	70	70	71				72	74	76
» 5 i)	72	71					73	76
» 6 »	72						73
Hallands » 1 »	72	74	75	75	78	81	65	66	70	69	72	75
» 2 »	79	81	82	82	84		76	78	81	79	80
» 3 »	83	84	85	85			83	83	86	85
» 4 »	85	86	87				85	86	88
» 5 »	86	87					87	88
» G i)	86						87
Göteborgs och » 1 »	52	53	55	55	57	57	49	48	46	50	53	48
Bohus » 2 »	61	62	63	63	63		63	59	60	63	62
» 3 »	66	67	68	67			69	67	67	68
» 4 »	68	69	70				71	70	69
» 5 »	70	70					73	71
» 6 »	71						74
Älvsborgs » 1 »	71	70	74	73	74	74	72	72	73	74	75	71
» 2 »	77	77	80	80	80		79	81	82	82	82
» 3 »	79	80	83	82			82	85	86	86
» 4 »	81	82	84				85	87	87
» 5 »	82	83					86	87
» 6 »	82						86

212

Län	Guldna poster restförda efter avkortade	% av avdrag för	Levererat belopp i Testfört efter avdrag avkortat	o av för
K 59	K 60	K 61	K 62	K 63	K 64	K 59	K 60	K61	K 62	K 63	K 64
Skaraborgs Efter 1 år	72	75	75	73	74	77	71	73	72	70	75	73
» 2 »	80	82	82	82	81		82	84	82	84	85
» 3 »	84	85	86	85			88	88	86	87
» 4 »	85	86	87				89	89	87
» 5 »	86	86					90	90
» 6 »	86						90
Värmlands » 1 »	62	64	65	66	69	72	61	63	62	65	68	66
» 2 »	70	72	74	76	76		73	74	74	79	79
» 3 »	74	76	79	79			78	79	80	84
» 4 »	76	78	79				81	82	82
» 5 »	78	78					82	83
» 6 »	78						82
Örebro » 1 »	57	58	61	59	62	65	51	54	52	56	59	57
» 2 »	65	66	69	69	70		61	65	67	71	71
» 3 »	70	71	74	73			68	72	75	77
» 4 »	72	73	76				72	75	79
» 5 »	73	75					75	78
» 6 »	74						76
Västmanlands » 1 »	63	65	67	67	66	64	63	62	64	71	63	58
» 2 »	70	72	75	74	73		76	76	77	81	73
» 3 »	73	76	78	76			80	82	81	85
» 4 »	74	77	79				82	84	83
» 5 »	76	78					84	85
» 6 »	76						84
Kopparbergs » 1 »	63	65	68	67	66	68	62	55	61	60	60	56
» 2 »	71	73	75	74	72		74	70	73	72	71
» 3 »	76	77	SO	78			81	77	81	78
» 4 »	78	80	81				83	81	84
» 5 »	80	81					85	83
» 6 »	81						86
Gävleborgs » 1 »	60	62	63	62	63	64	54	55	58	60	60	57
» 2 »	69	70	72	71	71		67	68	72	71	72
j» 3 »	74	75	77	75			74	76	78	78
» 4 »	77	78	79				78	80	SO
» 5 »	79	79					81	82
» 6 »	79						81
Västernorrlands * 1 »	65	66	69	67	72	74	67	66	67	70	71	69
» 2 »	72	73	76	77	78		77	76	77	82	79
» 3 »	76	76	80	80			82	80	82	85
» 4 »	77	78	81				84	82	83
» 5 »	78	79					86	83
» 6 »	78						86
Jämtlands » 1 »	70	72	75	76	76	81	69	68	68	73	75	74
» 2 »	78	79	82	83	84		80	80	78	83	85
» 3 »	82	83	85	85			84	85	83	86
» 4 »	84	84	86				86	87	84
» 5 »	85	85					87	88
i» 6 »	85						87

213

Län	Guldna poster i % av restförda efter avdrag för avkortade	Levererat belopp i % av restfört efter avdrag för avkortat
K 59	K 60	K61	K 62	K 63	K 64	K 59	K 60	K 61	K 62	K63	K 64
Västerbottens Efter 1 år	70	72	72	72	75	75	66	63	65	69	74	73
»	2 »	79	80	81	81	83		77	79	80	81	86
»	3 »	83	84	85	85			83	84	88	86
	4 »	86	86	87				86	87	90
»	5 »	87	87					87	88
»	6 »	87						87
Norrbottens »	i»	53	54	58	58	61	64	56	55	58	60	63	68
	2 *	65	65	68	69	71		72	71	73	72	74
»	3 »	72	72	74	75			80	80	79	79
»	4 »	76	76	78				84	84	82
»	5 »	78	79					86	86
»	6 »	79						87

214

Tabell 6. Resultatet av restindrivningen under år 1965.

Kronofogdedistrikt	Utestående 1 januari	Resttört	Avkortat
Stockholms stad..................	174 918 791	140 002 629	14 038 455
Stockholms län
Danderyds ....................	12117142	13 799 251	2 063 729
Handens ......................	4 010 097	5 394 771	683 082
Huddinge......................	6 746 874	6 668 920	661 582
Nacka ........................	4 308 279	5 581 362	673 249
Norrtälje ......................	3 778181	3 743 331	431 111
Sollentuna .....................	6 395 417	8 702 800	545 246
Solna..........................	9 545 403	10 504 239	1 156 574
Södertälje......................	4 313 523	5 201486	587 847
Uppsala län
Uppsala ......................	9 632 796	11 462137	1 103 991
Södermanlands län
Eskilstuna ....................	3 846 711	6 528 221	529 738
Katrineholms ..................	1 926 775	3 613 693	397 344
Nyköpings ....................	2 374 443	4 109 759	267 585
Östergötlands län		7 095 616	469 029
Linköpings ....................	4 256 923
	4 915 363	5 247 944	420 229
Norrköpings....................	6 273 104	10 758 187	723 766
Jönköpings län		6 183 104	527 083
Eksjö..........................	3 561 531
Jönköpings ....................	5 097 391	6 195 226	825 035
Värnamo ......................	2 511 702	4 855 889	244 616
Kronobergs län		8 399 204	990 357
Växjö ........................	4 706 202
Kalmar län
Kalmar........................	3 992 842	6 279 735	562 550
Oskarshamns ..................	2 281 077	3 289 631	287 690
Västerviks ....................	4154144	5 494 791	534 073
Gotlands län
Visby..........................	1 794 618	3 654 755	218 005
Blekinge län
Karlshamns....................	5 991 104	5 3(35 öö8	562 046
Karlskrona ....................	4 267102	5 349 019	321 617
Kristianstads län
Hässleholms....................	3 849 334	4 700 473	337 935
Kristianstads ..................	8 475104	10 022 966	643 760
Ängelholms ....................	3 037 369	5 616 373	312 551
Malmöhus län
Eslövs ........................	1 505 638	3 612 507	149 356
Hälsingborgs ..................	10 645180	10 195 242	534 125
Landskrona....................	2 651 573	2 549 469	153 087
Lunds ........................	3 794 448	4 477 399	500 216
Malmö ........................	19 462 883	25 700 703	2 738 332
Trelleborgs ....................	1 670128	2148 312	142 816
Ystads ........................	2 442 788	3 066 261	232 067
Hallands län
Halmstads ....................	3 798 613	4 963 756	333 231
Varbergs ......................	3 325194	5 343 661	669 298
Göteborgs och Bohus län
Göteborgs......................	45 434 219	46 635 665	1 495 300
Uddevalla .....................	5191 313	7 033 208	282 475

215

Belopp att indriva	Avskrivet	%‘	Levererat	%‘	Utestående 31 december	“/o1
300 882 965	8 354104	2,8	31 146 157	10,3	261 382 700	86,9
23 852 664	802 544	3,4	7 731 289	32,4	15 318 823	64,2
8 721 786	264 577	3,0	2 777 323	31,9	5 679 881	65,1
12 754 212	103 092	0,8	3 093 468	24,3	9 557 648	74,9
9 216 392	297 616	3,2	2 874 258	31,2	6 044 514	65,6
7 090 401	257 666	3,6	2 713 202	38,3	4119 534	58,1
14 552 971	100 748	0,7	3 834 701	26,3	10 617 519	73,0
18 893 068	813 714	4,3	5 650 870	29,9	12 428 477	65,8
8 927 162	45 671	0,5	2 226 396	24,9	6 655 095	74,6
19 990 942	685 802	3,4	7 205 233	36,1	12 099 907	60,5
9 845 194	405 866	4,1	4 593 370	46,7	4 845 952	49,2
5 143 124	154 297	3,0	2 516 549	48,9	2 472 275	48,1
6 216 617	125 056	2,0	3 338 799	53,7	2 752 757	44,3
10 883 510	403 755	3,7	4 504 890	41,4	5 974 863	54,9
9 743 078	635 144	6,5	3 401 092	34,9	5 706 835	58,6
16 307 525	1 415 906	8,7	7 378 629	45,2	7 512 987	46,1
9 217 552	236 964	2,6	4 020 505	43,6	4 960 081	53,8
10 467 582	488 844	4,7	3 533 724	33,7	6 445 009	61,6
7 122 975	199 592	2,8	3 451 399	48,5	3 471 983	48,7
12 115 049	100 131	0,8	6 108 636	50,4	5 906 282	48,8
9 710 027	374 815	3,9	4 093 105	42,1	5 242 104	54,0
5 283 018	250 648	4,7	2 259 145	42,8	2 773 219	52,5
9 114 862	223 994	2,4	4 153 434	45,6	4 737 427	52,0
5 231 368	98 929	1,9	2 999 088	57,3	2 133 350	40,8
10 794 726	415107	3,8	4 421 176	41,0	5 958 439	55,2
9 294 504	165 209	1,8	3 372 873	36,3	5 756 420	61,9
8 211 872	77 574	1,0	3 096 839	37,7	5 037 459	61,3
17 854 310	471 851	2,6	6 206 404	34,8	11 176 049	62,6
8 341 191	136 343	1,6	4 513 227	54,1	3 691616	44,3
4 968 789	45 947	0,9	2 658 764	53,5	2 264 075	45,6
20 306 297	109 625	0,5	4 814 680	23,7	15 381 990	75,8
5 047 955	361 293	7,1	1 659 964	32,9	3 026 698	60,0
7 771 631	394 356	5,1	2 476 972	31,9	4 900 296	63,0
42 425 254	748 398	1,8	11 680 891	27,5	29 995 958	70,7
3 675 624	112 264	3,1	1 383 655	37,6	2 179 702	59,3
5 276 982	365 954	6,9	2 093 175	39,7	2 817 848	53,4
8 429 138	195 357	2,3	3 373 839	40,0	4 859 937	57,7
7 999 557	23 237	0,3	4 139 366	51,7	3 836 952	48,0
90 574 584	2 924 341	3,2	23 665 430	26,1	63 984 807	70,7
11 942 046	41 970	0,4	4 442 229	37,2	7 457 845	62,4

1 I procent av belopp att indriva.

216

Kronofogdedistrikt	Utestående 1 januari	Restfört	Avkortat
Älvsborgsiän
Alingsås ......................	2 116 258	3 983 893	402 139
Borås..........................	7 285 052	12 357 500	1 171 354
Trollhättans....................	1 731 517	3 249 192	336 678
Vänersborgs....................	2 237 289	5 203 947	517 484
Skaraborgs län
Falköpings ....................	1 557 214	2 979 549	161 614
Lidköpings ....................	2 407 590	4 758 299	323 115
Mariestads ....................	2 021 719	2 695 299	143 431
Skövde ........................	3 925 426	4 112 931	261 966
Värmlands län
Arvika ........................	3 102 518	3 629 445	390 096
Karlstads......................	5 591 481	7 299 249	519 676
Kristinehamns..................	2 158 526	2 828 822	86 393
Sunne ........................	1 939 023	3 182 250	174 965
Örebro län
Hallsbergs......................	2 855 603	3 097 746	376 482
Karlskoga......................	3 676 642	2 232 571	717 493
Lindesbergs....................	3 274 772	3195126	459 156
Örebro ........................	6 102 857	7 675 208	783 632
Västmanlands län
Köpings ......................	4 325 922	4 369 888	373 697
Västerås ......................	8 986 906	11 222 150	1 432 709
Kopparbergs län
Avesta ........................	3 743 003	3 491 005	245 355
Borlänge ......................	3 105 585	3174 848	256 333
Falun..........................	4 243 702	4 907150	475 140
Ludvika ......................	2197 478	2118 264	352 227
Mora..........................	3 339 812	3 506 407	121341
Gävleborgs län
Gävle..........................	8 668 848	7 168 325	965 315
Hudiksvalls....................	4 812 505	5 885 767	730 995
Sandvikens ....................	2 937 030	3 032153	299 749
Söderhamns....................	4 432 829	5 310 609	590 947
Västernorrlands län
Härnösands....................	2 283 460	3 876 297	502 566
Sollefteå ......................	1 885 437	2 880 899	250 342
Sundsvalls ....................	6 301 545	8 654 728	530 731
Örnsköldsviks..................	2 190 847	3 287 093	540 906
Jämtlands län
Östersunds ....................	6 354 026	9 030 329	628 906
Västerbottens län
Lycksele ......................	2 905 063	5 106 403	281 252
Skellefteå......................	2 775 799	4 014 444	379 868
Umeå ........................	4 478 058	5 221 060	532 659
Norrbottens län
Bodens ........................	3 091 800	3 077 097	422 388
Gällivare ......................	2 847 983	2 393 415	256 323
Haparanda ....................	4 410 561	5 065 759	692185
Kiruna ........................	1 809 084	2 024 510	273 240
Luleå..........................	3 982 261	4 180 249	517 273
Piteå..........................	4 454 853	3 521 074	280 084
Hela riket........................	565 549 203	628 548 313	57 108 383
Hela riket utom Stockholms stad....	390 630 412	488 545 684	43 069 928

217

Belopp att indriva	Avskrivet	%l
5 698 012	214 744	3,8
18 471 198	755 800	4,1
4 644 031	92 418	2,0
6 923 752	99 614	1,4
4 375 149	259 989	5,9
6 842 774	123 315	1,8
4 573 587	88 998	1,9
7 776 391	218 854	2,8
6 341 867	69 212	1,1
12 371 054	604 765	4,9
4 900 955	12 140	0,2
4 946 308	84 561	1,7
5 576 867	651 439	11,7
5191 720	258 264	5,0
6 010 742	355 401	5,9
12 994 433	604 178	4,6
8 322 113	227 431	2,7
18 776 347	946 364	5,0
6 988 653	132 729	1,9
6 024 100	137 013	2,3
8 675 712	155 625	1,8
3 963 515	98 562	2,5
6 724 878	14 032	0,2
14 871 858	661 481	4,4
9 967 277	354 205	3,5
5 669 434	_	_
9 152 491	241 615	2,6
5 657 191	192 376	3,4
4 515 994	125 955	2,8
14 425 542	414 099	2,9
4 937 034	137 823	2,8
14 755 449	316 664	2,2
7 730 214	141 828	1,8
6 410 375	159 890	2,5
9 166 459	64 933	0,7
5 746 509	138 213	2,4
4 985 075	366 085	7,3
8 784 135	667 743	7,6
3 560 354	293 111	8,2
7 645 237	433 039	5,7
7 695 843	216 351	2,8
1 136 989 133	34 559 160	3,1
836 106 168	26 205 056	3,1

Levererat

3 151 430
7 682161
1 896 908
3 398 057

2121513
3 550 702
1 997 584
3 461 621

3 284 131

4 811 708

1 563 009

2 362 560

2 610 315

1 524 597

2 412 781
4 676 591

3 100 167

6 904 578

1 594 204

1 717 464

2 403 848

1 269 635

2 346 117

4 113 825

4 550 704

1 762 581

3 942 786

2 818 271
2 194 273

5 398 691

2 308 725

7 246 772

4 212 858

3 413 830

4 399 603

1 899 811
1 864 765
4 204 292

1 530 358

2 909 803
4 374 385

342 592 760
311 446 603

o/ 1

Utestående
31 december

55.3

41.6

40.8

49.1

48.5

51.9

43.7

44.5

51.8

38.9

31.9

47.8

46.8

29.4

40.1

36.0

37.3

36.8

22.8

28.5
27,7

32.0
34,9

27.7

45.7

31.1

43.1

49.8

48.6

37.4

46.8

49.1

54.5

53.3

48.0

33.1

37.4

47.9

43.0

38.0
56,8

30.1
37,3

2 331 835
10 033 233

2 654 704

3 426 080

1 993 642

3 168 754

2 486 996

4 095 915

2 988 518

6 954 578

3 325 807
2 499 184

2 315 108

3 408 853

3 242 556

7 713 660

4 994 516
10 925 400

5 261 715
4 169 621
6116 237

2 595 318

4 364 729

10 096 544

5 062 367

3 906 849

4 968 087

2 646 543
2 195 760

8 612 749

2 490 482

7 192 009

3 375 524

2 836 654

4 701 921

3 708 482

2 754 222

3 912 094
1 736 882

4 302 392
3105 109

759 836 942
498 454 242

40.9
54,3

57.2

49.5

45.6

46.3

54.4

52.7

47.1

56.2

67.9

50.5

41.5

65.6

54.0

59.4

60.0

58.2

75.3

69.2

70.5

65.5

64.9

67.9

50.8

68.9

54.3

46,8

48.6

59.7

50.4

48.7

43.7

44.2

51.3

64.5

55.3

44.5

48.8

56.3

40.4

66.8

59.6

1 I procent av belopp att indriva.

Tabell 7. Indrivningen av särskilt uppdebiterad A-skatt under år 1965.

Län

Utestående

1 januari

Restfört

Avkortat

Belopp att
indriva

Avskrivet

1 °/

Levererat

1 %

Utestående

31 december

1 %

Stockholms stad......

Stockholms ..........

Uppsala .............

Södermanlands .......

Östergötlands ........

Jönköpings ..........

Kronobergs ..........

Kalmar .............

Gotlands ............

Blekinge ............

Kristianstads ........

Malmöhus............

Hallands ............

Göteborgs och Bohus

Älvsborgs............

Skaraborgs ..........

Värmlands ..........

Örebro ..............

Västmanlands........

Kopparbergs ........

Gävleborgs ..........

Västernorrlands ......

Jämtlands............

Västerbottens ........

Norrbottens..........

Hela riket

Hela riket utom

Stockholms stad

13 767 280

3 728177
949 871
806 172

2 369 490
883 663
430 598

1 204 131
94 037
570 242
981 225

4 451 780
274 581

4 027 437

1 662183

1 054 263

1 338 381

1 647 412

1 252 926

2 344 054

2 112 281

1 171 265

748 654
898 487

3 052 830

51 821420

38 054 140

9 851 917

4 211817
697 483
709 629

2 144 812

1 194 798
642 063

1 098 156
242 135
748 017

1 816 432

4 817 610

508 281

2 393 217

2 033 767

1 302 771

1 486 339

1 186 586

872 376

1 555 010

1 467 504

1 078 128
504 590
791 685

1 403 831

44 758 954

34 907 037

1392 478

26 030

30 270

5 691

25 785

18 181

5 064

1 593

3 239

34 501

6 314

26 159

3 487

1 836

697

15 300

14 792

12 377

23 111

3 603

1 552

14 134

2 921

1 669 138

276 660

22 226 719

7 913 964

1 617 084

1 510 no

4 488 517

2 060 280

1 067 597

2 302 264
336 172

1 316 666

2 794 418

9 234 889

776 548

6 394 495

3 692 463

2 355 198

2 824 023

2 818 698

2 110 510

3 886 687

3 556 674

2 245 790

1 251 692

1 676 038

4 453 740

94 911 236

72 684 517

141 618
162 405
138 267
499 638
133 922

11 839
200 233
178

64 255

69 574
330 281

24 757
354 575
194 694
167 219
157 337
538 326
268 515

90 164

75 920
109 838

50 722
112 470
216 564

4 113 311

4113 311

1,8

10,1

9.2
11,1

6.5
1,1
8,7

4,9

2.5

3.6

3.2

5.5

5.3

7.1

5.6
19,1
12,7

2.3

2.1
4,9
4,0

6.7
4,9

4.3

5,6

1 592 140

1 822 094
380 290
522 968
966 104
712 099
506 077
566 889
145 427
195 005

1 002 087

2 219 074
314 378

1 476 716

1 100 424

1 038 804
772 567
820 919
665 916
674 007
889 655
521 599
323 917
582 465

2 041 603

21 853 224

20 261084

7,2

23.0

23.5

34.6

21.5

34.6

47.4

24.6

43.3

14.8

35.9

24.0

40.5

23.1

29.8

44.1

27.3

29.1

31.6

17.4

25.0

23.2

25.9

34.8

45.8

23.0

27.9

20 634 579

5 950 252

1 074 389

848 875

3 022 775

1 214 259

549 681

1 535 142
190 567

1 057 406

1 722 757

6 685 534
437 413

4 563 204

2 397 345

1 149 175

1 894 119

1 459 453

1 176 079

3 122 516

2 591 099
1614 353

877 053
981 103

2 195 573

68 944 701

48 310 122

92.8

75.2

66.4

56.2

67.4

58.9

51.5

66.7

56.7

80.3

61.6

72.4

56.3

71.4

64.9

48.8

67.1

51.8

55.7

80.3

72.9

71.9

70.1

58.5

49.3

72.7

66.5

1 Procent av belopp att indriva.

Tabell 8. Indrivningen av särskilt uppdebiterad preliminär allmän varuskatt under år 1965.

Län	Utestående 1 januari	Restförl	Avkortat	Belopp att indriva	Avskrivet	1 O/ /O	Levererat	1 %	Utestående 31 december	1 0/ /O
Stockholms stad......	11 769 558	9 788 592	1 226 674	20 331 476	182 312	0,9	1 353 884	6,7	18 795 280	92,4
Stockholms ..........	4 690 603	5 364 839	643 412	9 412 030	178 703	1,9	2 641 740	2S,1	6 591 587	70,0
Uppsala..............	1 210 901	1 245 944	45 352	2 411 493	75 008	3,1	550 451	22,8	1 786 034	74,1
Södermanlands ......	736 691	1 704 360	98 632	2 342 419	42 846	1,8	1 134 385	48,4	1 165 188	49,8
Östergötlands ........	2 384 693	3 514 416	231 508	5 667 601	365 889	6,5	2 607 840	46,0	2 693 872	47,5
Jönköpings ..........	1 354 983	1 705 396	155 821	2 904 558	90 671	3,1	1 287 227	44,3	1 526 660	52,6
Kronobergs ..........	642 023	982 337	63 177	1 561 183	—		715 619	45,8	845 564	54,2
Kalmar..............	1 323 303	2 255 610	136 229	3 442 684	93 626	2,7	1 640 661	47,7	1 708 397	49,6
Gotlands ............	185 744	441 107	1 968	624 883	10 777	1,7	335 479	53,7	278 627	44,6
Blekinge ............	570 475	699 748	33 230	1 236 993	7 395	0,6	389 534	31,5	840 064	67,9
Kristianstads ........	1 970 369	2 145 428	85 214	4 030 583	70 169	1,7	1 507 973	37,4	2 452 441	60,9
Malmöhus ..........	4 197 502	6 063 633	303 361	9 957 774	177 316	1,8	3 053 446	30,7	6 727 012	67,5
Hallands ............	1 222 338	1 207 154	112 235	2 317 257	50 681	2,2	987 177	42,6	1 279 399	55,2
Göteborgs och Bohus	3 656 413	3 985 290	134 669	7 507 034	93 460	1,2	2 665 108	35,5	4 748 466	63,3
Älvsborgs............	1 691 248	3 389 246	274 381	4 806 113	115 407	2,4	2 022 831	42,1	2 667 875	55,5
Skaraborgs ..........	881 165	1 405 265	51 171	2 235 259	35 228	1,6	1 055 656	47,2	1 144 375	51,2
Värmlands ..........	1 645 666	2 245 946	111 814	3 779 798	56 696	1,5	1 359 623	36,0	2 363 479	02,5
Örebro ..............	2 349 594	2 232 582	231 431	4 350 745	202 006	4,6	1 592 855	36,6	2 555 884	58,8
Västmanlands........	1 689 060	1 707 366	163 427	3 232 999	104 323	3,2	1 132 908	35,1	1 995 768	61,7
Kopparbergs ........	2 321 514	2 211 381	168 611	4 364 284	24 260	0,6	988 025	22,6	3 351 999	76,8
Gävleborgs ..........	2 121 414	2 360 175	485 462	3 998 127	112 557	2,8	1 409 773	35,3	2 473 797	61,9
Västernorrlands ......	1 125 892	2 242 284	30 960	3 337 216	46 057	1,4	1 499 417	44,9	1 791 742	53,7
Jämtlands............	717 157	998 920	44 256	1 671 821	15 072	0,9	771 032	46,1	885 717	53,0
Västerbottens ........	1 040 770	2 363 686	139 219	3 265 237	28 891	0,9	1 862 575	57,0	1 373 771	42,1
Norrbottens..........	2 242 719	2 207 498	279 332	4 170 885	272 288	6,5	1 768 627	42,4	2 129 970	51,1
Hela riket	53 741 795	64 468 203	5 251 546	112 958 452	2 451 638	2,2	36 333 846	32,2	74 172 968	65,6
Hela riket utom Stockholms stad	41 972 237	54 679 611	4 024 872	92 626 976	2 269 326	2,4	34 979 962	37,8	55 377 688	59,8

1 Procent av belopp att indriva.

219

Tabell 9. Indrivningen av arbetsgivaravgifter m. m. under år 1965.

Län	Utestående 1 januari	Restfört	Avkortat	Belopp att indriva	Avskrivet	1 %	Levererat	1 °/ /o	Utestående 31 december	1 %
Stockholms stad......	8 975 619	11 620 297	1 817 150	18 778 766	137 178	0,7	1 780 811	9,5	16 860 777	89,8
Stockholms ..........	3 087 015	5 164 040	504 476	7 746 579	42 401	0,5	2 824 998	36,5	4 879 180	63,0
Uppsala ............	589 857	1 056 247	51 177	1 594 927	11 389	0,7	639 003	40,1	944 535	59,2
Södermanlands ......	525 765	1 724 178	88 849	2 161 094	25 241	1,2	1 159 456	53,6	976 397	45,2
Östergötlands ........	1 192 982	2 574 492	189 541	3 577 933	137 355	3,8	1 664 263	46,5	1 776 315	49,7
Jönköpings ..........	1 135 672	2 259 080	177 563	3 217 189	69 484	2,2	1 584 350	49,2	1 563 355	48,6
Kronobergs ..........	684 466	1314 399	104 972	1 893 893	—	—	979 688	51,7	914 205	48,3
Kalmar..............	976 551	1 850 017	141 740	2 684 828	43 504	1,6	1 198 329	44,6	1 442 995	53,8
Gotlands ............	144 290	246 466	15 701	375 055	—	—	257 824	68,7	117 231	31,3
Blekinge ............	678 233	1 572 936	33 281	2 217 888	37 541	1,7	865 719	39,0	1 314 628	59,3
Kristianstads ........	865 869	2 422 772	174 524	3 114 117	4 373	0,2	1 454 975	46,7	1 654 769	53,1
Malmöhus ...........	3 163 889	5 989 904	313 749	8 840 044	142 423	1,6	2 560 260	29,0	6 137 361	69,4
Hallands ............	620 776	970 454	101 443	1 489 787	3 664	0,2	741 812	49,8	744 311	50,0
Göteborgs och Bohus. .	2 759 807	4 676 269	344 312	7 091 764	98 564	1,4	2 832 635	39,9	4 160 565	58,7
Älvsborgs............	1 240 258	3 297 295	201 923	4 335 630	34 035	0,8	2 191 419	50,5	2 Ilo 176	48,7
Skaraborgs ..........	1 118 480	2 023 803	153 642	2 988 641	91 931	3,1	1 384 635	46,3	1 512 075	50,6
Värmlands ..........	1 257 777	1 835 137	158 174	2 934 740	28 670	10,0	1 225 555	41,7	1 680 515	57,3
Örebro ..............	1 012 262	1 856 361	162 434	2 706 189	132 470	4,9	1 091140	40,3	1 482 579	54,8
Västmanlands........	1 170 745	2 107 280	139 606	3 138 419	95 008	3,0	1 392 494	44,4	1650 917	52,6
Kopparbergs ........	1 221 634	2 658 931	171 020	3 709 545	12 095	0,3	876 987	23,7	2 820 463	76,0
Gävleborgs ..........	1 457 951	2 589 744	196 954	3 850 741	28 193	0,7	1 509 622	39,2	2 312 926	60,1
Västernorrlands ......	1 362 872	2 252 212	320 541	3 294 543	56 099	1,7	1 539 822	46,7	1 698 622	51,6
Jämtlands............	575 776	922 351	75 193	1 422 934	4 473	0,3	691 000	48,6	727 461	51,1
Västerbottens ........	1 039 943	1 557 660	139 386	2 458 217	33 379	1,4	1 224 476	49,8	1 200 362	48,8
Norrbottens..........	1 673 021	2 205 455	129 504	3 748 972	209 224	5,6	1 735 015	46,3	1 804 733	48,1
Hela riket	38 531 510	66 747 780	5 906 855	99 372 435	1 478 694	1,5	35 406 288	35,6	62 487 453	62,9
Hela riket utom									45 626 676	56,6
Stockholms stad	29 555 891	55 127 483	4 089 705	80 593 669	1 341 516	1,7	33 625 477	41,7

Procent av belopp att indriva.

220

221

Revisorernas uttalande. Såsom av den av riksrevisionsverket överlämnade
redogörelsen framgår, inflöt under uppbördsåret 1965—66 såsom
A-skatt 17 093 milj. kronor och såsom B-skatt 4 163 milj. kronor. Detta
innebär att jämfört med närmast föregående uppbördsår A-skatten ökat
med 2 580 milj. kronor och B-skatten med 505 milj. kronor. Vidare uppgick
fyllnadsinbetalningarna för uppbördsåret 1965—66 till 1 217 milj.
kronor, varav 363 milj. kronor utgjorde A-skatt och 854 milj. kronor B-skatt.
Av sistnämnda belopp avser 604 milj. kronor aktiebolag m. fl. juridiska
personer och 250 milj. kronor i huvudsak fysiska personer. Jämfört med
närmast föregående uppbördsår har fyllnadsinbetalningarna ökat med 12
milj. kronor. Resultatet av den ordinarie uppbörden av preliminär B-skatt
för uppbördsåret 1965—66, då 96,01 procent inflöt, innebär en försämring
med 0,17 procent jämfört med närmast föregående uppbördsår. I fråga om
resultatet av den ordinarie uppbörden av den kvarstående skatten enligt
1965 års taxering må nämnas att inflytandeprocenten uppgick till 83,21;
motsvarande tal enligt närmast föregående års taxering var 83,52.

Den kvarstående skatten enligt årets taxering beräknas, såsom förut
omtalats, uppgå till omkring 2 374 milj. kronor och den överskjutande
preliminära skatten till omkring 1 484 milj. kronor. Jämfört med de uppgifter
som vid motsvarande tidpunkt förra året förelåg i fråga om 1965
års taxering har den kvarstående skatten ökat med ca 401 milj. kronor
och överskottsskatten med 219 milj. kronor. Den kvarstående skatten uppgår
till 10 procent av den slutliga skatten, vilket innebär att den kvarstående
skattens andel i den slutliga skatten är oförändrad jämfört med
närmaste föregående års taxering.

Att innevarande år ingå på en närmare bedömning av indrivningsresultatet
inom de olika kronofogdedistrikten låter sig svårligen göra med hänsyn
till den förhållandevis korta tid som förflutit sedan exekutionsväsendet
omorganiserades. En sådan bedömning blir möjlig först sedan en under
en längre tidsperiod förd statistik med fördelning på skatteslag och
uppbördsår kunnat färdigställas. Med anledning härav har revisorerna
— utöver vad som ovan skett och vad som under nästfoljande paragraf
anförts om indrivningsverksamheten vid kronofogdemyndigheten i Stockholm
— icke funnit anledning ingå på någon ytterligare granskning av uppbördsresultatet.

Revisorerna vill i sammanhanget uttala sin tillfredsställelse över att det
av förra årets revisorer framförda önskemålet om en mera nyanserad och
allsidig utformning av riksrevisionsverkets uppbördsstatistik numera tillgodosetts.

222

§ 14

Organisationsföredragandenas verksamhet

Enligt 6 § allmänna verksstadgan (SFS 1965:600) och Kungl. Maj :ts
cirkulär till statsmyndigheterna den 16 februari 1951 (SFS nr 81) angående
rationaliseringsverksamhet inom den civila statsförvaltningen skall
myndighets chef tillse att en eller vid behov flera tjänstemän utses att
som organisationsföredragande ägna särskild uppmärksamhet åt arbetsrationalisering.
Vid vissa större myndigheter har organisations- eller rationaliseringsavdelningar
av mera permanent karaktär inrättats. I dessa fall
är regelmässigt chefen för avdelningen föredragande i organisationsfrågor.

Vid myndighet utan egen rationaliseringsavdelning äger tjänsteman som
är organisationsföredragande åtnjuta särskilt lönetillägg. Detta tillägg utgör
för närvarande 75 kronor för månad vid myndighet med högst 100 anställda
och 150 kronor för månad vid annan myndighet. Då två eller flera tjänstemän
innehar uppdraget som organisationsföredragande fördelas tillägget
mellan dem enligt arbetsgivarens bestämmande.

Revisorerna har funnit det vara av intresse att genom en rundskrivelse till
ett 30-tal myndigheter införskaffa vissa uppgifter rörande organisationsföredragandenas
tjänsteställning, arbetsförhållanden och verksamhet. Vidare
har uppgifter införskaffats rörande i vilken utsträckning samråd i
organisations- och rationaliseringsfrågor förekommit mellan organisationsföredraganden
och statskontoret samt vilka fördelar respektive nackdelar
som ansetts vara förbundna med systemet med särskild organisationsföredragande.

Av de inkomna svaren framgår att sex av de tillfrågade myndigheterna
har mer än en organisationsföredragande. En större myndighet har fyra organisationsföredragande
och de tillfrågade fyra länsstyrelserna vardera två,
en för landskansliet och en för landskontoret.

Vid sju myndigheter har byråchefer och vid fyra myndigheter har avdelningsdirektörer
utsetts till organisationsföredragande. Länsstyrelserna
har valt förste länsassessorer, taxeringsintendenter och i något fall länsassistenter.
I övrigt har till organisationsföredragande förordnats huvudsakligen
tjänstemän med byrådirektörs tjänsteställning.

Det huvudsakliga innehållet i övrigt i de avgivna svaren redovisas här
nedan.

Kriminalvårdsstyrelsen har framhållit att organisationsföredraganden är
sekreterare i företagsnämnden och att han har att fullgöra rationaliseringsuppdrag
som nämnden överlämnar till honom. Samråd mellan organisa -

223

tionsföredraganden och statskontoret har förekommit i viss utsträckning.
Föredraganden utgör enligt styrelsens mening en nödvändig kontakt med
statskontoret, och genom hans verksamhet hålles intresset för besparingar
och förenklingar vid liv. En planmässigt bedriven rationaliseringsverksamhet
med samordning och uppföljning av mera vittomfattande förslag kräver
emellertid andra resurser. Anordningen med en organisationsföredragande,
som jämte sina övriga uppgifter skall sköta hithörande göromål, är således
klart otillräcklig vid ett verk av kriminalvårdsstyrelsens storlek och med
dess mångskiftande arbetsuppgifter.

Försvarets civilförvaltning har upplyst att rationaliseringsarbetet, vilket
ledes av organisationsföredraganden, huvudsakligen bedrives genom arbetsgrupper
i vilka föredraganden ingår. Något samråd med statskontoret har
icke förekommit beroende på att statskontoret icke haft möjlighet att befatta
sig med frågorna.

Civilförvaltningens erfarenhet av systemet med organisationsföredragande
har varit god. Systemet har emellertid icke givit tillräckliga resurser för
rationaliseringsverksamheten vid förvaltningen. Med större resurser, som
skulle erhållas främst om organisationsföredraganden kunde avlastas vissa
löpande arbetsuppgifter, skulle flera rationaliseringsobjekt kunna tagas upp.
Även arbetsgrupperna skulle kunna arbeta effektivare, om icke medlemmarna
vore överhopade med löpande uppgifter.

Fortifikations förvaltning en har meddelat att förvaltningen har inrättat ett
organisationskontor bestående av tre tjänstemän. Chefen för kontoret är
tillika organisationsföredragande. Samråd med statskontoret har förekommit
endast vid ett fåtal tillfällen och då avsett frågor i anslutning till val av
kontorsmaskiner vid nyanskaffning.

Fortifikationsförvaltningen har framhållit att det under den tid organisationskontoret
varit inrättat kunnat konstateras, att en organisationsenhet av
detta slag väl fyller sin plats vid eu förvaltning av fortifikationsförvaltningens
storlek och att det är till uppenbar fördel att ha tillgång till personal
som kan ägna större delen av sin tid åt kontorstjänstens utformning och
därtill hörande frågor.

Arméförvaltningen har upplyst att förvaltningen inrättat ett organisationskontor
med sju befattningshavare, vilka handlägger ärenden angående
verkets kontorsorganisation och inre rationaliseringsverksamhet, anskaffning
och underhåll av inventarier, kontorsmateriel in. m. samt lokalfrågor.

Marinförvaltningen har anfört att chefen för det organisationskontor som
finnes inrättat inom förvaltningens administrativa byrå är organisationsföredragande
i marinförvaltningen. Dessutom har uppdragits åt chefen för
verkstadsbyråns centralsektion att vara organisationsföredragande för den
rationaliseringsverksamhet som bedrives vid ämbetsverket underställda
verkstäder.

I databehandlingsfrågor har ett intimt samråd ägt rum mellan marinför -

224

valtningens datasystemkontor och statskontoret. Vidare har samråd förekommit
i sådana frågor där statskontoret är remissinstans, såsom vid anskaffning
av viss maskinutrustning m. m.

Marinförvaltningen har slutligen anfört att ämbetsverket ansett det vara
en fördel att förlägga rationaliseringsverksamheten till speciella organ, enär
större resurser därigenom erhålles.

Flygförvaltningen har meddelat att ett organisationskontor omfattande
åtta befattningshavare inrättats vid förvaltningen. Chefen för kontoret är
föredragande i frågor om kontorsrationalisering.

Försvarets sjukvårdsstyrelse har meddelat att samråd mellan styrelsens
organisationsföredragande och statskontoret har ägt rum i stor utsträckning,
bl. a. under förberedelsearbetet för organiserande av ADB-enhet inom
verket.

En nackdel med nuvarande system är enligt styrelsen att uppdraget som
organisationsföredragande måste skötas vid sidan av andra tidskrävande arbetsuppgifter.

Socialstyrelsen har framhållit att styrelsen inrättat en administrativ sektion,
som påbörjat en översyn av arbetsrutinerna hos styrelsen och underlydande
organ. Chefen för denna sektion är organisationsföredragande hos
styrelsen. Vidare har anställts en förste byråsekreterare för i första hand
rationaliserings- och organisationsfrågor.

Enligt socialstyrelsens mening är det fördelaktigt att en tjänsteman har
till särskild uppgift att bevaka möjligheterna till rationalisering, taga erforderliga
initiativ och vara kontaktman med statskontoret. Vid den knapphet
på personal som för närvarande råder är det emellertid svårt att kunna
avdela tillräckliga resurser för rationaliseringsarbetet vid sidan av det löpande
arbetet. Särskilda tjänster för det mera löpande rationaliseringsarbetet
bör därför inrättas hos verken i ökad utsträckning. Verken kan därigenom
också, exempelvis genom cirkulationstjänstgöring av tjänstemän från
statskontoret, tillföras för ändamålet lämpligt skolad personal.

Medicinalstyrelsen har upplyst att organisationsföredragandens arbetsuppgifter
utföres såsom bisyssla av byrådirektören på överdirektörsavdelningen.
Något samråd med statskontoret har icke förekommit.

En fördel med särskild organisationsföredragande är, enligt styrelsens
mening, att denne har en överblick över hela verket och därför bättre kan
samordna ifrågakommande organisations- och rationaliseringsåtgärder. Såsom
en nackdel har angivits svårigheten att kunna avsätta erforderlig tid
till uppgiften, då uppdraget är en bisyssla och det ordinarie arbetet regelmässigt
kräver avsevärd övertid.

Sjöfartsstyrelsen har meddelat att en särskild tjänsteman (avdelningsdirektör)
står till generaldirektörens förfogande för organisations- och rationaliseringsfrågor
m. m. Ifrågavarande tjänsteman är tillika chef för
kanslibyråns personalsektion.

225

Organisationsföredraganden har upplyst att samråd med statskontoret
förekommer och att samarbetet är mycket tillfredsställande.

Såsom fördelar med systemet med organisationsföredragande har styrelsen
framhållit, att ärenden som hänför sig till vardagsrationaliseringens område
är ur olika aspekter »kända inifrån» och kan av detta skäl på ett smidigt
och enkelt sätt klaras av. Vidare är systemet ekonomiskt sett billigt.
En nackdel är att, på grund av organisationsföredragandens övriga arbetsuppgifter,
rationaliseringsarbetet ej blir utfört i önskvärd takt.

Byggnadsstyrelsen har anfört att styrelsens organisationsföredragande
innehar sitt uppdrag jämsides med den krävande befattningen som chef för
administrativa byråns allmänna avdelning. Byggnadsstyrelsen saknar egen
personal för organisations- och rationaliseringsfrågor, vilket anses vara synnerligen
olyckligt för verksamheten. Styrelsen har under ett flertal år påpekat
denna brist och i sina anslagsäskanden framfört önskemål om heltidsanställd
personal för dessa frågor.

Samråd med statskontoret har i viss mån förekommit vid utformning av
diarie- och arkivsystem.

Byggnadsstyrelsen framhåller vidare att nuvarande system med en organisationsföredragande,
vars primära arbetsuppgifter är andra än »vardagsrationaliseringen»,
är för ett verk av byggnadsstyrelsens storlek en nackdel.
Behov föreligger av en fortlöpande översyn och åtgärder genom en speciellt
inriktad och utbildad befattningshavare, till vars förfogande står biträde för
sammanställningar, mindre undersökningar etc. Styrelsen erinrar om att
byggnadsstyrelseutredningen på sin tid föreslog inrättandet av en organisationsavdelning
inom styrelsen, vilket förslag emellertid ej bifölls, då arbetsuppgifterna
avsågs skola utföras av statskontoret. Någon hjälp av statskontoret
med ifrågavarande uppgifter har dock i brist på resurser endast i
mycket begränsad utsträckning kunnat erhållas.

Luftfartsstyrelsen har meddelat att chefen för verkets kanslibyrå är organisationsföredragande.
Ärendena handlägges med hjälp av en nyinrättad
organisationsdetalj som har att ägna sig åt »vardagsrationalisering».

Statskontoret har nyligen på Kungl. Maj :ts uppdrag i samråd med luftfartsverket
verkställt en mycket omfattande utredning rörande verkets organisation,
verksamhet, ekonomi m. m. I samband därmed och även i andra
frågor har värdefulla kontakter uppehållits med statskontoret.

Enligt luftfartsstyrelsens mening får det anses vara en fördel att styrelsen
har tillgång till ett organ som ansvarar för och sammanhåller organisationsoch
rationaliseringsfrågor. Det är också av största värde att organisationsföredraganden
i kraft av sin ställning kan gå in i olika byråers verksamhet
och taga erforderliga initiativ.

Generaltullstyrelsen har meddelat att det vid styrelsens personalbyrå
finnes inrättad en särskild organisationsavdelning. Chefen för avdelningen
tjänstgör såsom organisationsföredragande.

8—660719. Rev. berättelse ang. statsverket år 1966.1

226

Samarbete med statskontoret bär förekommit bl. a. i samband med organisationsundersökningar
som statskontoret utfört vid tullverket.

Kontrollstyrelsen har anfört att någon särskild organisationsavdelning
med till denna mera fast knuten personal icke finnes. Såsom organisationsföredragande
fungerar chefen för byrån för administrativa och tekniska
ärenden.

Samråd med företrädare för statskontoret har förekommit i några fall
beträffande val av kontorsmaskiner samt i frågor rörande databehandling.

Skolöverstyrelsen har meddelat att en direkt under verksledningen lydande
fristående utredningssektion inrättats, vars chef fungerar såsom organisationsföredragande.
Sektionens arbetsuppgifter fullgöres dels genom
enhetliga utredningar och organisationsundersölmingar, dels genom täta informella
samråd med olika arbetsenheter. Samråd sker kontinuerligt med
statskontoret, främst i frågor avseende databehandling.

Styrelsen anser att institutionen i fråga har stora fördelar ur statskontorets
synvinkel genom att kontakt kan hållas med viss person vid myndighet.
Denna person lär sig med tiden även känna olika arbetsenheter och personer
inom statskontoret, vilket starkt underlättar myndighets kontakter
med det centrala rationaliseringsorganet.

Där särskild rationaliseringsavdelning icke finnes inrättad, får organisationsföredraganden
som regel alltför liten tid över för denna sin funktion.

Riksarkivet har framhållit att verket haft positiva erfarenheter av det
nuvarande systemet med organisationsföredragande. Samråd med statskontoret
har ägt rum i vissa frågor, särskilt under år 1965, då riksarkivet i
samråd med statskontoret verkställde en utredning angående riksarkivets
organisation.

Riksantikvarieämbetet har anfört att den väsentliga fördelen med systemet
med organisationsföredragande synes ligga i att en särskild tjänsteman har
intresse och ansvar för att hithörande frågor observeras och blir föremål
för utredning och eventuella förslag. Frånsett att flera av de genomförda
förslagen medfört ekonomiska fördelar för statsverket, torde systemet vara
av värde från trivselsynpunkt. Några nackdelar kan riksantikvarieämbetet
ej anföra.

Lantbrnksstyrelsen har upplyst att arbetet som organisationsföredragande
fullgöres i mån av tid antingen på föredragandens eget initiativ eller efter
anmodan av i första hand chefen för administrativa byrån. Samråd har i
stor utsträckning förekommit med statskontoret.

Styrelsen anser att tanken bakom organisalionsföredragandeinstitutionen
är god. Under gynnsamma förhållanden torde också en organisationsföredragande
kunna göra den insats som man förväntar av honom. Härför
förutsättes dock att det organ inom vilket han arbetar icke är för stort, att
organets uppgifter är tämligen ensartade och att han själv har tid att i
mera väsentlig mån ägna sig åt rationaliseringsarbetet och kan påräkna

227

biträde av därtill lämpad personal icke blott för erforderliga undersökningar
utan även för genomförandet och fullföljandet av olika rationaliseringsförslag.
Brister det i dessa hänseenden torde organisationsföredraganden
vara på förhand dömd att misslyckas i denna sin uppgift.

Inom lantbruksstyrelsen finnes icke några befattningshavare som har till
huvudsaklig uppgift att syssla med organisationsfrågor och som skulle
kunna ställas till organisationsföredragandens förfogande såsom biträden.
Mot bakgrunden av dessa förhållanden är det icke ägnat att förvåna att
resultatet av organisationsföredragandens arbete icke motsvarar de förväntningar
man haft på institutionen. Det utgående arvodet är avsett att
stimulera föredraganden till ökade insatser, men skall hans arbete få verklig
effekt kräves andra åtgärder, främst att biträdeshj älp med erforderliga
kvalifikationer ställes till hans förfogande. För styrelsens del torde dock
härmed sammanhängande problem icke tillfredsställande kunna lösas på
annat sätt än att särskild personal anställes med uppgift att uteslutande
ägna sig åt det interna rationaliseringsarbetet.

Statens jordbruksnämnd har framhållit att fördelen med arrangemanget
med organisationsföredragande är, att det finns en speciellt utsedd befattningshavare
som ägnar särskilt intresse och särskilt arbete åt organisations-
och rationaliseringsfrågorna.

Samråd har i viss utsträckning ägt rum mellan organisationsföredraganden
och statskontoret.

Skogsstyrelsen har meddelat att organisations- och rationaliseringsarbetet
till stor del bedrives hos styrelsen genom särskilda arbetsgrupper, som
står under organisationsföredragandens ledning.

Samråd i form av underhandskontakter med statskontoret har förekommit,
företrädesvis angående databehandlingsfrågor.

Styrelsen anser att anordningen med en särskild organisationsföredragande
torde få anses ha fallit väl ut.

Fiskeristyrelsen har meddelat att chefen för styrelsens administrativa
byrå fungerar såsom organisationsföredragande. Samråd med statskontoret
har förekommit beträffande ändrade former för finansiering av undersökningar
inom fiskeriintendentorganisationen.

Fördelarna med organisationsföredragandesystemet kan, enligt styrelsens
mening, sägas bestå i en permanent bevakning av organisationsfrågorna genom
en i de speciella förhållandena insatt tjänsteman. Nackdelarna ligger
närmast i att årsrapporterna till statskontoret icke systematiskt bearbetas
vidare därstädes.

Kommerskollegium har anfört att under de första åren av organisationsföredragandens
verksamhet genomfördes ett betydande antal förenklingar
av arbetet på kollegiets olika byråer, medan verksamheten under senare år
varit av mer begränsad omfattning.

228

Samråd med statskontoret har förekommit endast under hand och i enstaka
frågor.

Kommerskollegium framhåller vidare, att en befattningshavare med
andra arbetsuppgifter i allmänhet torde ha svårt att medhinna mera ingående
rationaliseringsundersökningar. Även av andra skäl torde en effektivare
ordning vara att statskontoret företar rationaliseringsundersökningar
hos de olika myndigheterna.

Patent- och registreringsverket har meddelat att verket har fyra organisationsföredragande,
fördelade på verkets olika verksamhetsområden.

Statskontoret har biträtt vid rationaliseringsundersökning i verket och
dessutom vid olika tillfällen kontaktats.

Patent- och registreringsverket anser att det vore önskvärt att organisationsföredraganden
kunde ägna mer tid åt rationaliseringsarbete.

Överstgrelsen för ekonomisk försvarsberedskap har framhållit att organisationsföredraganden
för närvarande ingår i den ADB-grupp som i samarbete
med statskontoret och statistiska centralbyrån genomför en systemuppläggning
inom överstyrelsen. Organisationsföredraganden har därigenom
fått tillfälle att på en helt annan och bredare bas än tidigare medverka i
rationaliseringsarbetet. En verksamhet av denna art synes betydligt mera
meningsfylld än de förhållandevis begränsade insatser som eljest synes möjliga
för organisationsföredraganden.

Överstyrelsen framhåller vidare att någon form för ledning av rationaliseringsarbetet
inom ett ämbetsverk synes nödvändig. Detta torde bäst ske
genom ett speciellt organ inom verket, vars uppgift bör vara att seriöst och
kontinuerligt granska verkets traditionella arbetsformer och anpassa dessa
till modernare arbetsmetoder. I den mån automatisk databehandling införes
torde rationaliseringsarbetet kunna knytas till den organisationsenhet
som tillskapas för att omsätta ADB-systemet. I andra fall kan exempelvis
inom ramen för en administrativ byrå finnas en rationaliseringsgrupp, sammansatt
på lämpligt sätt och i rationaliseringsfrågor direkt underställd vederbörande
generaldirektör eller motsvarande. Med en dylik uppläggning
torde organisationsföredragandens nuvarande arbetsuppgifter kunna övertagas
av sålunda föreslagna organisationsenheter.

Överståthållarämbetet har beträffande ämbetets kansliavdelningar framhållit
att en arbetsgrupp för översyn av organisationsfrågor inrättats. I
denna arbetsgrupp ingår organisationsföredraganden. I samband med organisationsgruppens
tillsättande hemställdes om all den hjälp från statskontorets
sida som befanns möjlig. Det bistånd av statskontoret som kunnat
lämnas har i stort sett begränsats till samråd. Avdelande av befattningshavare
inom statskontoret för att deltaga i arbetet har icke vara möjligt.
Särskilt värdefull medverkan från statskontorets sida har erhållits vid utformning
av blanketter.

229

Fördelen med en bland verkets befattningshavare utsedd organisationsföredragande
är uppenbarligen att denne är väl insatt i verkets speciella
arbetsförhållanden. Den största nackdelen med systemet är att arbetsuppgifterna
är av sådan omfattning, att de icke kan medhinnas som bisyssla av
en befattningshavare vars tjänst kräver full arbetsinsats.

Överståthållarämbetets skatteavdelning har två organisationsföredragande.
Något samråd mellan dessa och statskontoret har icke förekommit. Fördelen
med särskilda organisationsföredragande inom skatteavdelningen är,
att föredragandena är väl insatta i avdelningens speciella arbetsförhållanden
samt att organisations- och rationaliseringstanken hålles levande hos
personalen. Nackdelen är att organisationsföredragande måste utses bland
befattningshavare, vilkas tjänster kräver full arbetsinsats.

Länsstyrelsen i Gotlands län har framhållit att särskild organisationsföredragande
finnes på såväl landskansliet som landskontoret.

Någon aktivitet i organisationsfrågor har enligt landskontorets mening''
under senare år icke förmärkts från statskontorets sida.

Landskontoret har såsom en fördel med systemet med organisationsföredragande
framhållit, att det finnes åtminstone en befattningshavare
som bör känna särskilt ansvar för att följa utvecklingen på det kontorstekniska
området och som statskontoret kan vända sig till vid initiativ i
rationaliseringsfrågor och verksamhet för samordning av rationaliseringsverksamheten.

Länsstyrelsen har även framhållit såsom ett önskemål att inom statskontoret
måtte förordnas någon tjänsteman att särskilt syssla med länsstyrelsernas
rationaliseringsfrågor och att vara kontaktman med länsstyrelsernas
organisationsföredragande. Många problem är gemensamma för
alla länsstyrelser, varför varje förbättring av arbetsrutiner och kontorsutrustning
m. m. har stor betydelse.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har meddelat att organisationsföredragande
förordnats såväl på landskansliet som på landskontoret. Båda är dessutom
förordnade som ledamöter i länsstyrelsens företagsnämnd.

En nackdel med systemet med organisationsföredragande är att denne,
som skall fullgöra sitt uppdrag vid sidan av sina övriga arbetsuppgifter,
varken hinner i tillräcklig utsträckning göra undersökningar eller diskutera
sina eventuella förslag med berörda tj änstemän under tj änstetid, vilket dock
är en förutsättning för verksamhetens bedrivande. Vidare är anslagen i regel
för snävt tilltagna och möjligheten att anskaffa moderna hjälpmedel
mycket beskuren. Befattningshavarnas uppgifter som organisationsföredragande
och övriga arbetsuppgifter bör avvägas på lämpligt sätt. Inom större
länsförvaltningar torde utrymme finnas för heltidsanställd organisationsföredragande
för de myndigheter som ingår i länsförvaltningen.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har meddelat att en organisationsföredragande
finnes på landskansliet och en på landskontoret.

230

Länsstyrelsen har framhållit att behov av särskild organisationsföredragande
erfarenhetsmässigt visat sig föreligga. Länsstyrelsen ifrågasätter dock
huruvida det hitintills tillämpade förfaringssättet, att viss tjänsteman förordnas
att jämsides med övriga tjänsteåligganden fullgöra åligganden som
organisationsföredragande, kan anses vara rationellt. Det förefaller länsstyrelsen
synnerligen angeläget att det — i varje fall inom de större förvaltningarna
— inrättas en särskild tjänst som organisationsföredragande.
Denne skulle härigenom få väsentligt större möjlighet att genom egna initiativ
föreslå lämpliga rationaliseringar och omläggningar av arbetsrutiner
samt i övrigt kunna anlitas för att undanröja uppkommande störningar i
arbetet.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har meddelat att länsstyrelsen har två
organisationsföredragande, en på 1 andskansliet och en på landskontoret.

Länsstyrelsen har vidare framhållit att det är en fördel att en tjänsteman
i central position har att bevaka organisations- och rationaliseringsfrågor.
När det gäller andra sektioner än organisationsföredragandens egen
blir dock hans möjligheter att påverka frågorna begränsad till utrustningsfrågor,
lokalfrågor och dylikt, medan initiativet till det interna arbetets
rationalisering måste åvila sektionens chef och tjänstemän.

Samråd med statskontoret har ägt rum endast vid val av personsökaranläggning.

Arbetsmarknadsstyrelsen har anfört att styrelsen har två organisationsföredragande.
Arbetet har delvis uppdelats mellan föredragandena, delvis
som gemensamma utredningar.

Samråd med statskontoret har förekommit vid åtskilliga tillfällen.

Arbetsmarknadsstyrelsen har framhållit att fördelarna med systemet
med organisationsföredragande är att en tj änsteman härigenom fortlöpande
ägnar sig åt rationalisering inom ifrågavarande myndighets verksamhetsområde.
Den avgörande nackdelen är att uppgiften skall fullgöras vid sidan
av vederbörande tjänstemans ordinarie uppgifter. Insatserna torde härigenom
begränsas för de flesta organisationsföredragandes vidkommande.
De tjänstemän som utses till organisationsföredragande torde därför åtminstone
delvis och tidvis böra frigöras från sina ordinarie arbetsuppgifter.

Bostadsstyrelsen har meddelat att gemensam organisationsföredragande
utsetts för bostadsstyrelsen och länsbostadsnämnderna.

Samråd mellan organisationsföredraganden och statskontoret bär förekommit
i enstaka fall, företrädesvis i samband med kurser som anordnats
av statskontoret. Hänvändelse har också gjorts vid några tillfällen i vissa
spörsmål, varvid statskontoret dock förklarat sig icke kunna hjälpa till,
enär resurser saknades.

Några nackdelar av systemet med särskild organisationsföredragande
har icke förmärkts. Inom ett verk med flera fackbyråer och lokala förvaltningar
är behovet av en samordnande organisationsföredragande synnerligen
stort.

231

Revisorernas uttalande. Enligt riksrevisionsverket» senaste årsbok uppgick
de statliga myndighetskostnaderna för budgetåret 1964/65 till ett
sammanlagt belopp av 4 383,1 milj. kronor. Motsvarande summa för budgetåret
1955/56 utgjorde 1 737,2 milj. kronor. Under den ifrågavarande
tioårsperioden har således kostnaderna för den statliga administrationen
stigit med 2 645,9 milj. kr. eller med i runt tal 152 procent. Vid bedömandet
av denna utveckling får självfallet hänsyn tagas till den försämring av
penningvärdet som inträffat under senare år. Även med beaktande härav
framstår emellertid ökningen av statens egentliga förvaltningskostnader som
högst betydande.

I stort sett kan den angivna utgiftsstegringen sägas vara en återspegling
av den allmänna statliga expansionen inom skilda samhällsområden, varigenom
utökade eller helt nya arbetsuppgifter anförtrotts de statliga förvaltningsorganen.
Från statsmakternas sida har dock samtidigt olika åtgärder
vidtagits i syfte att hålla förvaltningskostnaderna under fortlöpande
uppsikt och om möjligt begränsa dem. Bland dessa åtgärder intager rationaliseringsverksamheten
en framträdande plats. Ansvaret härför åvilar i
första hand statskontoret, som bl. a. har att centralt planlägga och i samverkan
med vederbörande verk utföra eller medverka vid rationaliseringsundersökningar
inom statliga förvaltningsgrenar, men därutöver har hos
flertalet statsmyndigheter antingen inrättats interna organisationsavdelningar
eller tillsatts särskilda organisationsföredragande med uppgift att
ägna uppmärksamhet åt rationaliseringsfrågor inom den ifrågavarande
myndighetens eget ämbetsområde.

Som framgår av det föregående har revisorerna ansett sig böra inhämta
vissa upplysningar om denna sistnämnda del av den statliga rationaliseringsverksamheten.
Innan revisorerna närmare ingår på därvid gjorda iakttagelser,
vill revisorerna helt allmänt uttala att verksamheten i fråga måste
anses vara av stor betydelse. Visserligen är många av de problem som sammanhänger
med förvaltningsarbetet av den art, att de lämpligen bör studeras
och åtgärdas utifrån en gemensam utgångspunkt, men å andra sidan
är det ofta blott inom vederbörande myndighet själv som ett visst problem
kan upptäckas och framgångsrikt angripas. Med hänsyn till förvaltningskostnadernas
storlek är det också högst angeläget, att intresset för rationalisering
ständigt hålles levande inom varje enskilt ämbetsverk och att
alla möjligheter till besparingar, stora som små, omsorgsfullt till var atages.

Såvitt revisorerna kunnat finna av de upplysningar som inhämtats vid
den ovan redovisade undersökningen, är emellertid förhållandena på förevarande
område icke i allo tillfredsställande. Medan vid vissa myndigheter
organisationsföredraganden framlagt och medverkat till genomförandet av
en mängd förslag till organisatoriska förbättringar och rationaliseringsåtgärder
i övrigt, har vid andra myndigheter organisationsföredraganden visat
tämligen ringa aktivitet. Att institutionen i fråga således icke alltid gi -

232

vit det utbyte som man hoppades på vid dess inrättande, torde främst bero
på att organisationsföredraganden har att fullgöra de arbetsuppgifter som
ankommer på honom i denna hans egenskap vid sidan av andra göromål,
ofta av mycket ansvarsfull natur, vilka utgör hans egentliga tjänsteåligganden.
Dessa löpande ärenden kan mången gång taga hela eller större
delen av hans arbetstid i anspråk. Uppdraget som organisationsföredragande
får härigenom gärna karaktären av en bisyssla, vilket näppeligen befordrar
en mera helhjärtad och metodisk insats.

Mot bakgrunden av nu anförda omständigheter finner revisorerna det
vara önskvärt, att ökad uppmärksamhet ägnas frågan om på vad sätt organisationsföredragandena
skall kunna beredas erforderlig tid för att fullgöra
det rationaliseringsarbete som är förutsatt. I många fall torde detta
spörsmål kunna lösas blott genom att permanenta tjänster inrättas för
ändamålet. Det kan vidare ifrågasättas om icke vid vissa större myndigheter
särskilda organisationsavdelningar borde tillskapas. En förstärkning
av myndigheternas möjligheter att befatta sig med hithörande spörsmål
skulle självfallet i ett ingångsskede leda till vissa utgiftsstegringar. Genom
de rationaliseringsvinster i form av personalbesparingar m. m. som står
att hämta vid en systematiskt bedriven verksamhet av förevarande slag
blir emellertid förhållandet på något längre sikt det motsatta. En effektivisering
av systemet med särskilda organisationsföredragande torde över
huvud taget vara en viktig förutsättning för — vid sidan av andra — att
de svällande administrationskostnaderna skall kunna hållas på eu rimlig
nivå.

En fråga i sammanhanget som kräver särskilt beaktande gäller kontakten
mellan organisationsföredragandena och statskontoret. Enligt vad revisorerna
kunnat finna är för närvarande denna kontakt ofta mycket bristfällig
och ibland obefintlig, vilket kan få till följd att kännedomen om de
rationaliseringsåtgärder som genomförts vid viss statlig myndighet icke får
den vidare spridning som vore önskvärd. Det torde emellertid få anses ankomma
på statskontoret att samordna den hithörande verksamheten hos
olika statliga myndigheter. Erfarenheter och rön från den praktiska vardagsrationaliseringens
område bör således i största möjliga utsträckning
ställas till olika myndigheters förfogande. Med hänsyn härtill är det
enligt revisorernas mening angeläget, att ett intimt och fortlöpande samarbete
kommer till stånd mellan statskontoret och de olika organisationsföredragandena.

Behovet av ömsesidigt utbyte av erfarenheter gör sig gällande med särskild
styrka inom länsförvaltningen. Anledningen härtill är självfallet att
länsstyrelserna sinsemellan uppvisar betydligt större likheter i fråga om
arbetsuppgifter och organisationsformer än de centrala ämbetsverken,
vilket i hög grad underlättar möjligheten att vid samtliga länsstyrelser
tillämpa en och samma lösning av visst problem. Motsvarande gäller i icke

233

ringa utsträckning för andra länsorgan. En särskild befattningshavare på
statskontoret torde därför böra utses att såsom kontaktman bevaka ifrågavarande
samordning.

Enligt revisorernas mening bör anordningen med organisationsföredragande
inom statsförvaltningen snarast underkastas en översyn enligt nu
angivna riktlinjer.

8-f-—660719. Rev. berättelse ang. statsverket år 1966.1

234

§ 15

Arbets tidskontroll och effektivitetsmälning inom statsförvaltningen

Enligt den av statistiska centralbyrån utarbetade statistiken över tjänstemän
inom statlig och statsunderstödd verksamhet år 1964 utgjorde antalet
statstjänstemän nämnda år 255 142. År 1944 var motsvarande tal 169 537
och år 1954 213 135. Sedan år 1944 har antalet statstjänstemän således ökat
med över 85 000 personer eller med något över 50 procent. Ökningen uppgick
under denna tid för affärsverkens del till omkring 56 procent och för
allmänna civilförvaltningen och försvarsväsendet till nära 47 procent.

År 1964 utbetalade staten i löner till löneplansplacerade tjänstemän ett
sammanlagt belopp av drvgt 6,4 miljarder kronor.

1965 års långtidsutredning har i sin huvudrapport rörande svensk ekonomi
1966—1970 redovisat den tjänsteproduktion som bedrives av staten
och kommunerna och som är avsedd för offentlig konsumtion (t. ex. undervisning,
hälso- och sjukvård, försvar, förvaltning m. m.). Härvid har angivits
att de offentliga tjänsterna år 1955 tagit i anspråk 16,6 procent av landets
totalproduktion. År 1965 hade motsvarande andel stigit till 20,0 procent.
Beräkningen innefattar icke de affär sdrivande verksamhetsområdena,
såsom statens järnvägar, televerket och statens vattenfallsverk. Av långtidsutredningen
framgår vidare att den av myndigheterna planerade utbyggnaden
under åren 1965—1970 skulle kräva att personalstyrkan utökades med
drygt 100 000 personer. Kalkylen har gjorts utan att någon arbetstidsförkortning
medräknats. Utredningen har även gjort eu kalkyl över arbetskraftsvolymens
utveckling under ovannämnda period och därvid kommit
fram till att åldersgruppen 16—64 år kan förväntas komma att omfatta en
successivt allt mindre del av befolkningen.

Med hänsyn till bristen på arbetskraft, den ogynnsamma åldersutvecklingen
och den förkortning av arbetstiden som ytterligare torde vara att förvänta
har frågan om den tillgängliga arbetskraftens utnyttjande kommit
att alltmer aktualiseras. För att bilda sig en uppfattning om arbetseffektiviteten
inom den statliga verksamheten för närvarande har revisorerna till
ett 30-tal myndigheter ställt bl. a. nedanstående frågor.

1. Kontrolleras i särskild ordning att den fastställda arbetstiden fullgöres?
Vilka anordningar har i så fall vidtagits för denna kontroll?

2. Förekommer dagligen en eller flera kaffepauser? Inräknas dessa i den
ordinarie arbetstiden?

3. Finnes något system för mätning av effekten av det arbete som utföres
av olika personalkategorier och hur är det i så fall utformat?

4. Föreligger för närvarande brist på personal av viss kategori eller med
viss utbildning?

235

Det huvudsakliga innehållet i de avgivna svaren redovisas här nedan.

Fortifikationsförvaltningen har framhållit att erforderlig kontroll av arbetstiden
utövas av respektive avdelningschef. Kaffepauser förekommer, i
regel förlagda till eftermiddagen. Något generellt medgivande härom har icke
lämnats, men ämbetsverket har med hänsyn till trivseln samt till den praxis
som synes ha utvecklat sig både inom statliga och privata företag icke velat
motsätta sig kaffepauser. Dessa inräknas i den ordinarie arbetstiden.

System för mätning av arbetseffektiviteten förekommer icke.

Viss brist på ingenjör sper sonal föreligger, främst personal med högre
teknisk utbildning, samt på kontorspersonal. Under senare tid har det även
visat sig svårt att rekrytera juridiskt utbildad personal.

Försvarets intendenturverk har framhållit att vederbörande sektionschef
kontrollerar att den fastställda arbetstiden fullgöras. Särskilda anordningar
för kontroll har emellertid icke vidtagits. En daglig kaffepaus om maximalt
15 minuter inräknas i arbetstiden.

Något system för mätning av arbetseffekten finnes icke.

Brist föreligger beträffande personal för ADB-arbete, ingenjörs- och kontorspersonal,
officerare samt underofficerare i arvodestjänster.

Armé-, marin- och flygförvattningarna har meddelat att stickprovsvis kontroll
göres att den fastställda arbetstiden iakttages. En vädrings- och kaffepaus
om högst 15 minuter förekommer dagligen. Vid flygförvaltningen inräknas
pausen icke i den ordinarie arbetstiden.

Något system för mätning av effekten av tjänstemännens arbete förekommer
icke. Anledningen härtill har uppgivits vara att något tillförlitligt system
för mätning av kontorsarbete icke torde finnas. Vid arméförvaltningens
vapenavdelning har emellertid mätning av det arbete som utföres av
den tekniska personalen påbörjats. Personalen lämnar därvid uppgifter
veckovis till vederbörande sektionschefer om tidsåtgång för olika aktiviteter,
både objektbundna och icke objektbundna. Dessa uppgifter bearbetas
därefter centralt inom vapenavdelningen, varvid uppgifterna jämföres med
i objektplanerna beräknade tider.

Brist på personal föreligger vid de nämnda myndigheterna främst i fråga
om lägre kontorspersonal men även beträffande viss tekniskt utbildad personal.

Riksförsäkringsverket har upplyst att något system för mätning av arbetseffekten
ej finnes förutom på verkets tekniska byrå där stansning och
kontrollstansning utföres på ackord. Vidare har vid granskning av s. k. arbetsgivaruppgifter,
för vilket arbete huvudsakligen sysselsättes biträdespersonal,
föreskrivits att uppgift veckovis skall lämnas på antalet färdigbehandlade
arbetsgivaruppgifter och den tid som åtgått för detta arbete.

Verket har stor brist på kvalificerad kontorspersonal samt stansningspersonal.

Socialstyrelsen har upplyst att någon arbetskontroll icke förekommer och

236

ej heller något system för mätning av arbetseffektiviteten. Styrelsen har
vidare uppgivit att det förekommer att tjänstemän, om arbetet så tillåter,
tar en kaffepaus om högst 15 minuter. Denna inräknas i arbetstiden.

Brist på personal med socionomutbildning, heltidsanställda läkare och
psykologer föreligger liksom på hiträdespersonal.

Medicinalstyrelsen har uppgivit att stickprov utföres med jämna mellanrum
för att kontrollera att fastställd arbetstid fullgöres. En kaffepaus
om 15 minuter har godtagits i praxis och inräknas i den ordinarie arbetstiden.
System för mätning av effekten av det arbete som utföres av de olika
personalkategorierna finnes ej.

Medicinalstyrelsen har vidare uppgivit att en mycket stor brist på kontorspersonal
av alla kategorier föreligger.

Sjöfartsstyrelsen har meddelat att kontroll av arbetstidens fullgörande
verkställes sticlcprovsvis. En eller flera kaffepauser förekommer hos styrelsen
såväl före som efter lunchrasten. Förslag har efter samråd mellan styrelsen,
företagsnämnden och personalorganisationerna utarbetats om att en
kaffepaus om 15 minuter på eftermiddagen skall få förekomma. Kaffepauser
inräknas i arbetstiden.

Styrelsen har vidare meddelat att effektivitetsmätning för närvarande ej
förekommer men att ett nytt konteringssystem avses skola införas, vilket
innebär att varje befattningshavare dagligen skall ifylla en tidrapport som
ligger till grund för fördelning av vederbörandes närvarolön på olika kostnadsställen,
arbetsobjekt m. m.

Sjöfartsstyrelsen har ansett det önskvärt med vissa riktlinjer beträffande
kaffepauser inom statsförvaltningen.

Byggnadsstyrelsen har upplyst att kontroll av att arbetstiden fullgöres
icke för närvarande utövas men att vid planerad sammanflyttning till en
eller två lokaler sticlcprovsvis granskning kan komma att göras.

Mätning av arbetseffektiviteten förekommer för närvarande icke inom
styrelsen. Vissa effektivitets- och kvantitetsundersökningar har emellertid
utförts, särskilt beträffande maskinskrivningsarbete.

Eu kaffepaus om 10—15 minuter uttages vid valfri tid på eftermiddagen.

Byggnadsstyrelsen lider i första hand brist på arkitekter och byggnadsingenjörer
samt personal för maskinskrivning, enklare kontorsgöromål och
kartritning. Rekryteringssvårigheter föreligger även beträffande administrativ
personal med akademisk utbildning.

Poststyrelsen har meddelat att kontroll medelst stämpelklockor endast
förekommer vid postverkets industrier. Inom postgirobokföringen tillämpas
ett system med nummerbrickor, vilket i huvudsak ger samma kontrollmöjligheter
som ett tidur.

Styrelsen har vidare anfört följande.

System för mätning av arbetsinsatsen på olika arbetsområden är under
utveckling i takt med kravet på ökad effektivitet. Inom de funktioner med
rutinbetonat arbete, där arbetsmängden är mätbar och någorlunda kon -

237

stant, har prestationslön införts. Sålunda tillämpas vid postbanken prestationstillägg
för stansningsarbete och för vissa rutingöromål (nummerläggning,
sortering och kreditslagning) vid postanvisningsrevisionen. Utredning
om applicering av liknande system för andra högrepetitiva arbetsmoment,
t. ex. vissa sorteringsgöromål, pågår f. n. inom postbanken, varvid i arbetsstadiet
ingår även mätningar med MTIvI- och UOS-teknik. Vidare tillämpas
på försök prestationslön i brevbäringen (vid postkontoret i Västerås), och
undersökning av möjligheterna att införa prestationslön även i transportoch
sorteringsarbetet pågår.

Inom postverkets mera arbetskrävande områden, brevbäring och kassatjänst,
söker man i största möjliga utsträckning noga avpassa personalstyrkan
efter det dokumenterade behovet, »skräddarsy» personaluppsättningen.
Som följd härav er hålles en indirekt mätning av effektiviteten. Inom brevbäringen
har man således med ledning av omfattande statistik och ingående
tidsstudier kommit fram till vissa normer för beräkning av arbetstiden
för ett brevbärardistrikt, s. k. syntetisk tidberäkning, vilket möjliggör en
nära nog exakt anpassning av personalstyrkan efter det verkliga behovet.

På grundval av mycket ingående teoretiska och praktiska studier har allmänna
riktlinjer utfärdats för kassatjänstens organisation. Dessa riktlinjer
är avsedda att bidra till att normera service och finna grunder för bästa
möjliga organisation av den postala kassatjänsten. En standardnorm har
uppställts för kassaexpeditionerna, som innebär, att den genomsnittliga
väntetiden för kunder i ko skall så nära som möjligt ansluta sig till den
tid, som det i genomsnitt tar att betjäna en kund, vilken tid genom undersökningar
konstaterats vara c:a en minut. Anpassningen av kassatjänsten
vid postanstalterna till den angivna standarden och avvägningen i samband
därmed av personalstyrkan har lett till ökad effektivitet i servicen i kassorna.

Som tidigare nämnts tillämpas inom postverket fr. o. m. 1.7.65 en ny metod
för arbetstidsredovisning i syfte att få en bättre bild av personalinsatsens
storlek och fördelning på olika arbetsområden. Med utgångspunkt från
denna redovisning avser man att framdeles kunna ställa de utförda arbetsprestationerna
i relation till den använda arbetstiden och på så sätt komma
fram till ett system för mätning av effektiviteten.

Fr. o. m. budgetåret 1966/67 tillämpas sålunda på försök ett system för
budgetering av bl. a. personalkostnaderna. Därvid skall 71 postkontor, en
postdirektion och en avdelning hos poststyrelsen budgetera erforderlig personalstyrka,
uttryckt i timmar, för var och en av månaderna juli—december
1966 med fördelning på olika arbetsområden. För poststyrelsens byråer
och postdirektionernas avdelningar kommer vidare under hösten att

— med ledning av de uppgifter som erhålles genom arbetstidsredovisningen

— fastställas anslagsramar för den personalinsats, uttryckt i timmar, som
varje byrå resp. avdelning har att förfoga över under det kommande budgetåret.
Även vid postbanken tillämpas försöksvis (sedan 1.4.66) ett system
för personalbudgetering. Avsikten är bl. a. att detta i sinom tid skall ingå
som ett led i en mera allmänt tillämplig effektivitetskontroll.

Telestyrelsen har framhållit att systematiserad kontroll förekommer inom
verkstadsrörelsen därigenom att televerkstädernas grindpassager stängs
på bestämt klockslag och tillträde därefter måste ske genom vakt. Något
system för mätning av effekten av det arbete som utföres av televerkets

238

kontorspersonal (ca 5 300 anställda) finnes ej utarbetat. Inom några regionala
förvaltningsenheter pågår emellertid försök till utarbetande av ifrågavarande
slag.

Televerket har stor brist på bl. a. teknisk personal men även på telefonist-
och kontorspersonal.

Järnvägsstyrelsen har meddelat att vid centrala och regionala organ inom
statens järnvägar kan överenskommelse träffas lokalt om kafferast, varvid
arbetstiden förlänges i motsvarande mån.

I drifttjänsten användes ett system med s. k. normtal för beräkning av
personalbehov och mätning av arbetsprestationer. Normtalen för olika slag
av arbeten grundar sig dels på studier, dels på av personalen lämnade tidsuppgifter.

Statistiska centralbyrån har meddelat att kontroll av efterlevnaden av arbetstidsbestämmelserna
utövas genom personalsekreterarna vid varje byrå.
Vid verkets datamaskincentral kontrolleras arbetstiden genom stämpelur.

En vädringspaus om 10 minuter under vilken personalen kan dricka kaffe
förekommer varje eftermiddag. Denna paus ingår i arbetstiden.

Prestationsmätning enligt MTM-systemet förekommer vid verkets datamaskincentral,
stansningsdetaljen, men planeras genomföras vid flera av
verkets enheter.

Verket har under det senaste året haft svårigheter att rekrytera maskinskrivningspersonal
samt yngre biträdespersonal för statistiska arbetsuppgifter.

Statistiska centralbyrån har vidare framhållit önskvärdheten av att problem
av den art, varom revisorerna nu gjort förfrågningar, kan få en för hela
statsverket samlad lösning.

Generaltullstyrelsen har meddelat att några särskilda anordningar för kontroll
av arbetstider ej vidtagits men att stickprovsmässig tillsyn förekommer.
För personal med monotont arbete, såsom stansningspersonal m. fl.,
förekommer dagligen två pauser om 10 minuter, en på förmiddagen och en
på eftermiddagen. För övrig personal tillämpas en paus som är förlagd till
för- eller eftermiddagen.

Styrelsen tillämpar sedan år 1964 premielön beträffande stansning av hålkort
inom statistiska avdelningen. Ersättning till stansoperatriserna utgår
i form av dels lön enligt vederbörandes löneklass, dels tillägg därtill för vad
som presteras utöver en fastställd normprestation. I övrigt användes icke
något system för mätning av arbetseffekten.

Verket har för närvarande brist på kammarskrivarutbildad personal och
biträden med maskinskri vningsutbildning.

Riksarkivet och riksantikvarieämbetet har framhållit att t j änstegr en schefer
och sektionschefer bär att kontrollera att arbetstiden fullgöres. Särskilda
anordningar härför har icke vidtagits. Kaffepaus om högst 15 minuter
har sedan länge medgivits under förutsättning att göromålen så tillåter. Kaffepausen
inräknas i arbetstiden.

239

Något system för mätning av effekten av det utförda arbetet finnes icke.

Personalbrist föreligger främst beträffande utbildad kontorspersonal.

Riksantikvarieämbetet har vidare bl. a. anfört att mer rigorös kontroll av
den akademiskt utbildade personalen med kulturminnesvårdande och antikvariska
uppgifter ej är möjlig eller ens lämplig. Härtill kommer att övertidsarbete
—- utan ersättning — förekommer för praktiskt taget all akademiskt
utbildad personal. Beträffande biträdespersonalen, som i stort sett tillfredsställande
iakttar arbetstiderna, må nämnas att läget på arbetsmarknaden
och den svaga konkurrenskraften för de statliga lönerna tvingar till
en viss försiktighet från verksledningens sida. Det har förekommit att anställda,
som i och för sig väl fyllt sin uppgift men av någon anledning önskat
en viss elasticitet i fråga om arbetstiden, lämnat verket då de uppmanats
att iaktta arbetstiderna.

Kiingl. biblioteket har upplyst att avdelningscheferna har uppsikt över att
gällande arbetstider fullgöres. Kaffepauser uttages individuellt i varierande
utsträckning under förutsättning dels av avdelningschefens tillstånd och
dels av inarbetande av motsvarande tid.

Något utarbetat system för mätning av arbetseffekten finnes icke och torde
vara svårt att utforma med hänsyn till biblioteksarbetets natur. Statistik
över tryckerileveranser, förvärv, katalogiseringsverksamhet, bokbindning,
in- och utlåning, fotoservice m. m. gör det emellertid möjligt att jämföra
arbetsprestationerna mellan olika verksamhetsår.

Veterinärstyrelsen har uppgivit att byrå- och sektionschefer kontrollerar
att fastställd arbetstid fullgöres. Två kortare kaffepauser (10—15 minuter)
förekommer inom verket, eu på förmiddagen och en på eftermiddagen.
Pauserna inräknas i den ordinarie arbetstiden.

System för mätning av arbetseffektiviteten förekommer icke.

Skogsstyrelsen och fiskeristyrelsen har meddelat att särskilda kontrollanordningar
beträffande arbetstidens fullgörande icke synes erforderliga.
Kaffepaus förekommer under eftermiddagarna.

System för mätning av arbetseffektiviteten finnes icke.

Fiskeristyrelsen har framhållit att svårighet föreligger att få kontorspersonal.

Lantmäteristyrelsen har framhållit att särskilda anordningar för kontroll
av att den fastställda arbetstiden iakttages ej ansetts erforderliga.

Stora svårigheter föreligger att anställa kompetent skrivmaskinspersonal.
Den stora rörligheten beträffande ifrågavarande personal skapar problem.

Statens pris- och kartellnämnd har meddelat att varje byråchef är ansvarig
för att personalen på hans byrå iakttager den fastställda arbetstiden. Någon
kontroll i särskild ordning förekommer emellertid icke. En daglig kaffepaus
om 20 minuter inräknas i den ordinarie arbetstiden.

System för mätning av arbetseffektiviteten förekommer icke.

Rekryteringssvårigheter föreligger för nämnden sedan länge inom prak -

240

tiskt taget alla personalkategorier, vilket medfört långa vakanser på olika
befattningar.

Patent- och registreringsverket har anfört att arbetstidernas fullgörande
övervakas av cheferna på respektive arbetsenheter. En kort kaffepaus, förlagd
till eftermiddagen, förekommer. Verket har framhållit att kaffepausen
får anses ha en stimulerande effekt och höjer prestationsförmågan.

Mätning av arbetseffektiviteten göres genom rapporter som avlämnas beträffande
ingenjörs- och juristpersonalens utförda arbete. I övrigt kontrolleras
i möjligaste mån utfört arbete genom granskning av siffer- och andra
uppgifter som lämnas.

Patent- och registreringsverket har framhållit att brist på personal föreligger
i fråga om samtliga kategorier.

Länsstyrelsen i Stockholms län har upplyst att arbetskontroll företages
varje morgon, varefter vederbörande sektionschef lämnar en rapport till avdelningschefen
rörande sin personal. En kafferast om högst 15 minuter
får uttagas.

I princip förekommer icke någon mätning av arbetseffektiviteten. Erfarenhetsmässigt
har emellertid framkommit vissa mått på normala prestanda.
Sålunda skall jurist- och landskanslistpersonalen vid prövningsnämndens
kansli dagligen uppsätta omkring 10—15 förslag till nämndens
beslut. Det är då fråga om besvärsmål av normal svårighetsgrad. Beträffande
biträdespersonalen vet föreståndarinnan för skrivcentralen vad som
normalt bör medhinnas på en dag. På länsstyrelsens datasektion skall visst
antal kort stansas per dag, och personal som upplägger person- och fastighetsregister
skall hinna bereda ett visst antal uppgifter per dag. På länsbyrån
för folkbokföringen skall biträdespersonalen hinna med ett visst antal
tryck per dag samt kunna prägla ett visst antal plåtar.

Länsstyrelsen har framhållit att viss brist på akademiskt utbildad personal
föreligger. Vidare är omsättningen på kontorsbiträden alltför stor. Länsstyrelsen
har i detta sammanhang anfört följande.

Enligt länsstyrelsens mening borde en friare lönesättning ordnas för i
vart fall biträdespersonalen. För att få ut mer arbetsprestation av biträdespersonalen
borde något slag av prestationslönesystem genomföras. För närvarande
kan länsstyrelsen inte behålla ung nyanställd personal, enär det
finns för få befordringstjänster. Resultatet blir en omfattande nyanställning
av personal och anställande av extra personal vid toppbelastningar för
att länsstyrelsens arbetsuppgifter skall kunna fullgöras. Det sistnämnda föranleder
onödigt stora ekonomiska kostnader för statsverket. Beträffande
arbetsledarna för biträdespersonalen borde dessa erhålla särskilt arvode
härför. Arbetsledarens uppgift som handledare är synnerligen viktig för att
effektiviteten i arbetet skall kunna upprätthållas.

Länsstyrelserna i Kristianstads, Värmlands och Västerbottens län har
framfört i huvudsak samma synpunkter som länsstyrelsen i Stockholms
län.

241

Civilförsvars styr ds en har framhållit att behov av särskild kontroll av att
arbetstiden fullgöres ej ansetts föreligga. Paus för vädring av tjänstelokalerna
förekommer på eftermiddagarna. Befattningshavarna har då möjlighet
att inta varm dryck.

System för mätning av arbetseffektiviteten förekommer icke.

Styrelsen har viss brist på maskinskrivningskunniga kontorsbiträden och
personal med juridisk och teknisk utbildning.

Revisorernas uttalande. Den statliga tjänstemannakåren i vårt land har
under de senaste årtiondena befunnit sig i oavbruten tillväxt. Enligt den
av statistiska centralbyrån särskilt utarbetade personal statistiken uppgick
salunda det totala antalet statstjänstemän ar 1944 till 169 537 personer.
År 1954 hade detta antal stigit till 213 135 och år 1964 till 255 142, vilket
på 20 år innebär en ökning med mer än 50 procent. Av de båda huvudgrupper
som särskiljes i statistiken utvisar affärsverken den största stegringen,
uppgående till nära 56 procent, medan motsvarande tal för allmänna
civilförvaltningen och försvarsväsendet stannar vid knappt 47 procent.
I sammanhanget må även nämnas att av staten år 1964 till löneplansplacerade
tjänstemän utbetalade löner representerar ett sammanlagt belopp
av drygt 6,4 miljarder kronor, fördelande sig med 2,8 miljarder kronor på
affärsverken och med 3,6 miljarder kronor på förvaltningen i övrigt.

I den av 1965 års långtidsutredning avgivna huvudrapporten om svensk
ekonomi 1966—1970 redovisas vissa uppgifter om de offentliga tjänsternas
omfattning och utveckling under senare år. Därmed åsyftas den tjänsteproduktion
som bedrives av staten och kommunerna och som är avsedd för
offentlig konsumtion, varav följer att sådan verksamhet som kännetecknar
exempelvis statens järnvägar, televerket och statens vattenfallsverk icke
här medtagits. De ifrågavarande uppgifterna ger bl. a. vid handen, att de
offentliga tjänsterna år 1955 tog i anspråk 16,6 procent av landets totalproduktion
och att år 1965 motsvarande andel hade stigit till 20,0 procent. Vidare
framgår att den utbyggnad som planerats av myndigheterna på förevarande
område skulle kräva att antalet sysselsatta (utan arbetstidsförkortning)
ökade med drygt 100 000 från år 1965 till år 1970. Samtidigt
väntas det generellt sett arbetsföra befolkningsskiktet, d. v. s. åldersgruppen
16 64 år, komma att omfatta successivt allt mindre del av befolk ningen.

Mot bakgrunden av nu anförda omständigheter har revisorerna funnit
det vara av intresse att utröna, huruvida inom den statliga verksamheten
några särskilda anordningar vidtagits för att kontrollera att den fastställda
arbetstiden fullgöres samt huruvida något system för mätning av effekten
av det utförda arbetet finnes. De svar som avgivits av de i sådant syfte tillfrågade
myndigheterna har redovisats i det föregående.

Såsom närmare framgår av undersökningen förekommer hos flertalet

242

myndigheter icke någon mera regelbunden kontroll av att den fastställda
arbetstiden verkligen fullgöres. Hos vissa myndigheter utövas kontroll stickprovsvis,
och beträffande andra har endast angivits att vederbörande avdelningschef
eller motsvarande har att ansvara för att bestämmelserna
härutinnan efterleves. I eu del fall har även framhållits att man beträffande
skriv- och kontorspersonal sett sig nödsakad godtaga att arbetstiderna icke i
allo iakttages. Anledningen till att arbetstidskontroll sålunda utförts med
en viss försiktighet från myndigheternas sida har angivits vara, att eljest
en besvärande personalavgång och nyanställningssvårigheter kan befaras
uppkomma. De nämnda problemen uppges av de tillfrågade myndigheterna
i första hand bero på den statliga lönesättningens stelhet och bristande konkurrenskraft.

En daglig kaffepaus förekommer hos flertalet statliga myndigheter. Den
inräknas vanligtvis i den ordinarie arbetstiden och är som regel förlagd till
eftermiddagen. Hos vissa myndigheter förekommer kaffepaus såväl på förmiddagen
som på eftermiddagen. Kaffepausen, som vanligtvis uppgår till
10 å 20 minuter, är i allmänhet icke reglerad i fastställd arbetsordning. Att
den därför bestämda tiden icke överskrides kontrolleras som regel icke.

De brister som sålunda kan konstateras i kontrollen av att den fastställda
arbetstiden inom statsförvaltningen verkligen iakttages är enligt
revisorernas mening ägnade att inge betänkligheter, fröts det ständigt
växande antalet statstjänstemän befinner sig många myndigheter i ett ansträngt
personalläge, samtidigt som nya anspråk på personalförstärkningar
framföres, vilka svårligen kan tillgodoses inom ramen för tillgängliga eller
förväntade arbetskraftsresurser. I en sådan situation kräves mer än någonsin
att den personal som faktiskt står till buds utnyttjas så effektivt som
möjligt. En grundförutsättning härför är i sin tur att den fastställda arbetstiden
tillvaratages i full omfattning. Att försöka kompensera en lönesättning
som icke anses konkurrenskraftig med ett medvetet eftersättande
av kontrollen i ovannämnda hänseenden finner revisorerna vara principiellt
felaktigt och till sina praktiska konsekvenser äventyrligt.

Att en paus om ca 15 minuter medges under eftermiddagen kan synas
ändamålsenligt. Helt okontrollerade och flera gånger dagligen återkommande
kafferaster torde emellertid icke verka befrämjande på arbetseffektiviteten.

Inom industriell drift har som bekant sedan länge tillämpats olika former
av arbetstidskontroll. I vad mån samma metoder kan användas i administrativ
verksamhet undandrager sig revisorernas bedömande. Av ovan
anförda skäl är emellertid revisorerna av den bestämda uppfattningen, att
ett system med en på lämpligt sätt anordnad kontroll av ankomst- och
avgångstider samt lunch- och kafferasttider bör införas inom den statliga
förvaltningen. Mest ändamålsenligt torde därvidlag vara att till vägledning
för de enskilda myndigheternas handlande generella föreskrifter utfärdas i
ämnet.

243

Hm betydelsefullt det än är att gällande arbetstidsbestämmelser verkligen
iakttages, framstår det helt naturligt såsom långt viktigare att personalen
effektivt utnyttjas under den tid som den aktuella tjänstgöringen omtattai.
Nagot system för mätning av arbetseffekten förekommer emellertid
som regel icke inom den statliga förvaltningen. Hos ett fåtal myndigheter
har dock töisök till effektmätning numera påbörjats. Vidare har vissa arbetsuppgifter
i samband med automatisk databehandling, såsom stansningsarbete
m. in., i stor utsträckning ackordsatts.

I en del fall har prestation av viss arbetskvantitet av visst slag ansetts
kunna krävas. Sålunda fordras vid de till länsstyrelserna knutna prövningsnämnderna
att ett visst antal förslag till beslut förelägges nämnden varje
sammanträdesdag. Likartat är förhållandet vid vissa specialdomstolar, där
ett visst antal mål föredrages till avgörande vid varje session. Vad nu sagts
gäller självfallet endast om mål av mera rutinbetonad karaktär och med normal
svårighetsgrad. Vid statens järnvägars drifttjänst har s. k. normtal uträknats,
med hjälp av vilka arbetskraftsbehov-et kan beräknas. Normtalen
bygger huvudsakligen på av personalen lämnade tidsuppgifter. Postverket
har infört prestationslön för viss brevbärarpersonal, vilket bl. a. haft till
följd att brevbärarnas tid kunnat utnyttjas på ett effektivare sätt än tidigare.
Med ledning av statistik och tidsstudier har vissa normer för beräkning
av arbetstiden för brevbärardistrikt framtagits, vilket möjliggjort en
nära nog exakt anpassning av personalstyrkan efter det verkliga behovet.

På motsvarande sätt som tidskontrollen varit ett normalt led i personalövervakningen
inom den industriella verksamheten har man av ålder prövat
olika metoder för att mäta effektiviteten av det arbete som presteras. Åtgärder
av detta slag har hittills i huvudsak avsett det rent produktiva arbetet,
medan kontorsarbetet med hänsyn till sin natur icke ansetts lämpat för
dylika mätningar. På senare tid har man emellertid med växande precision
lyckats få fram metoder för mätning även av administrativt arbete. Dessa
metoder har lämnat ett mycket gott ekonomiskt utbyte och därigenom visat
sig vara ett verksamt hjälpmedel i den fortlöpande rationaliseringen. De har
dock, som tidigare nämnts, endast i blygsam omfattning kommit till användning
inom statlig förvaltning. Revisorerna finner detta otillfredsställande.
Såvitt kan bedömas gäller det här en fråga av vital betydelse för möjligheten
att höja arbetseffektiviteten inom statsförvaltningen. Enligt revisorernas
mening bör därför, exempelvis genom statskontorets försorg, systematiska
undersökningar påbörjas i syfte att få fram mätmetoder som kan
tjäna som underlag för ett bättre utnyttjande av den tillgängliga personalen
och för undvikande av onödiga anställningar.

Sammanfattningsvis vill revisorerna uttala att den ständiga stegringen avantalet
statstjänstemän i förening med de prognoser som framlagts beträffande
den framtida tillgången på arbetskraft gör det högst angeläget, att frågan
om arbetstidskontroll och prestationsmätning inom statsförvaltningen
snarast upptages till ingående prövning.

244

§ 16

Statens kostnader för förhyrning av lokaler

Huvuddelen av statsverkets kostnader för tillhandahållande av lokaler
åt statsmyndigheterna redovisas på statens allmänna fastighetsfond, försvarets
fastighetsfond eller på någon av statens affärsverksfonder. Lokalkostnader
förekommer emellertid även på andra kapitalfonder och i mindre
omfattning på anslag under driftbudgeten.

Under kapitalfonderna bokföres vanligen kostnader såväl för av staten
ägda som av staten förhyrda lokaler. Utgifterna för lokalhyror redovisas
på fastighetsfonderna under särskild rubrik, betecknad Hyres- och airendeutgifter
m. m. för av fonden förhyrda lokaler och arrenderade markområden.
Dessa delposter belastades under budgetåret 1965/66 med utgifter
som för statens allmänna fastighetsfond uppgick till närmare 118 mili.
kronor och för försvarets fastighetsfond till drygt 21 milj. kronor. Beloppen
innefattar, såsom framgår av rubriceringen, icke blott lokalhyror utan aven
markarrenden. De inbegriper därjämte kostnader för ändringsarbeten i
förhyrda lokaler; sistnämnda kostnader kan dock uppskattas till endast eu
ringa del av totalbeloppet för hyror och arrenden. Även liyresutgifterna på
affärsverksfonderna uppgår till betydande belopp. I de stater som fastställts
för budgetåret 1965/66 för postverkets, televerkets och statens järn\ägais
fonder har för sagda ändamål beräknats sammanlagt omkring 62 milj.
kronor.

Statsverkets utgifter för hyror och arrenden har undergått en synnerligen
stark stegring. Uppställningen på följande sida visar belastningen under ett
antal år på delposten Hyror och arrenden, såvitt gäller statens allmänna
fastighetsfond och försvarets fastighetsfond.

Den betydande kostnadsstegring som utläses av tabellen kan hänföras
till dels ökat behov av lokaler för statliga ändamål och dels prisstegringar
för redan disponerade lokaler. Med de stigande byggnadskostnaderna har
hyrespriserna för nybyggda lokaler över hela landet ökat kiaftigt. Även hyrorna
för äldre lokaler har justerats uppåt. På många orter har hyresregleringen
för kontorslokaler upphävts, och därmed har en ytterligare anpassning
mellan hyrorna för äldre och nyare lokaler ägt rum, särskilt som driftkostnadsdelen
av hyrorna också tenderat att stiga. Det ökade lokalbehovet
är beroende av dels ökat antal befattningshavare inom redan befintliga statliga
myndigheter på grund av verksamhetens breddning eller intensifiering,
dels den statliga verksamhetens utvidgning till helt nya områden, stundom
genom statsövertagande av samhälleliga funktioner som tidigare ombesörjts
av kommuner eller på annat sätt. Den kraftiga kostnadsstegring som enligt

245

Budgetår	Statens allmänna fastighetsfond	Försvarets fastighetsfond
Totalt	Därav bygg-nadsstyrelsens delfond
1940/41..........................	2 090 000	1 713 000	632 000
1942/43..........................	2 848 000	2 440 000	1 306 000
1944/45..........................	3 420 000	2 929 000	1 514 000
1946/47..........................	3 934 000	3 431 000	1 402 000
1948/49..........................	5 277 000	4 452 000	1 871 000
1950/51..........................	6 091 000	4 966 000	2 435 000
1952/53..........................	7 603 000	6 250 000	3 156 000
1954/55..........................	8 686 000	6 648 000	5 153 000
1956/57..........................	11 553 000	8 523 000	6 627 000
1958/59..........................	15 144 000	12 047 000	8 321 000
1560/61..........................	21 359 000	16 986 000	12 009 000
1961/62..........................	24 988 000	19 444 000	12 148 000
1962/63..........................	35 310 000	27 935 000	16 005 000
1963/64..........................	44 896 000	35 081 000	17 293 000
1964/65..........................	65 484 000	51 944 000	18 296 000
1965/66..........................	117 833 000	101 438 000	21 057 000

tabellen ägt rum från budgetåret 1964/65 och till följande budgetår utgör
exempel härpå; den hänför sig i stor utsträckning till förstatligandet av
polis-, åklagare- och exekutionsväsendet. Behovet av nya kontors- och andra
lokaler för statsmyndigheterna har väsentligen tillgodosetts genom förhyrning,
eftersom denna utväg vanligen löser uppkommande lokalproblem
snabbare än byggande av statsägda fastigheter, vilket kräver längre planering.
Förhyrningen har givetvis till helt övervägande del avsett lokaler i nybyggda
hus med höga hyror. De relaterade omständigheterna har samverkat
till den berörda kostnadsutvecklingen.

Nu angivna förhållande har föranlett revisorerna att ägna särskild uppmärksamhet
åt statens förhyrning av kontors- och liknande tjänstelokaler.
Revisorerna har därvid riktat vissa frågor till ett antal statsmyndigheter
som har mera omfattande förhyrningsverksamhet. Frågorna hade följande
lydelse.

1. Hur stort är det ungefärliga antal hyresavtal som ingåtts av Eder under
vart och ett av åren 1962, 1963 och 1964?

2. Hur stort var antalet vid utgången av år 1964 gällande hyresavtal?

3. Vilket är det högsta respektive lägsta hyresbelopp per m2 som Ni under
vart och ett av åren 1962, 1963 och 1964 tecknat hyresavtal till?

4. Brukar Ni till Edra hyresavtal knyta klausuler som är avsedda att
jämka det avtalade hyrespriset efter ränteutvecklingen eller kostnadsutvecklingen
i annat hänseende?

5. Har Ni i något eller några fall avböjt erbjudanden att hyra kontorslokaler
på grund av att den begärda hyran efter Edert bedömande varit för
hög?

6. Anser Ni Eder ha en sådan personaltillgång att Ni tillfredsställande

246

kan handlägga de för statsverket ekonomiskt synnerligen betydelsefulla hyresavtalen? 7.

Förekommer något samarbete mellan Eder och annan statsmyndighet
i fråga om förhyrning av lokaler?

8. Har Ni några synpunkter på frågan om lokalanskaffningen för statsverkets
behov (organisation, arbetspraxis m. m.) ?

9. Finns det enligt Eder mening behov av några mera generellt avfattade
regler för en bedömning i det enskilda fallet, huruvida staten själv skall
bygga i stället för att förhyra kontorslokaler?

Svar på revisorernas frågor har inkommit från följande myndigheter,
nämligen kriminalvårdsstyrelsen, fortifikationsförvaltningen, medicinalstyrelsen,
poststyrelsen, telestyrelsen, järnvägsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen,
sjöfartsstyrelsen, byggnadsstyrelsen, generaltullstyrelsen, Uppsala universitet,
Lunds universitet, domänstyrelsen och arbetsmarknadsstyrelsen.

Av svaren framgår att det största antalet hyresavtal ingåtts av poststyrelsen
och byggnadsstyrelsen. Vid utgången av år 1964 uppgick det sammanlagda
antalet hyresavtal enligt de inkomna svaren till nära 4 500. Byggnadsstyrelsen
har i sitt svar tillfogat att antalet hyresavtal under år 1965 beräknas
öka med ca 1 000 för lokaler för polis-, åklagare- och exekutionsväsendet
efter förstatligandet den 1 januari 1965. Det torde därför kunna antagas
att antalet av staten träffade avtal om förhyrning av lokaler för närvarande
överstiger 5 500.

Hyresbeloppen växlar i hög grad. I de under åren 1962—1964 ingångna
avtalen uppgår den högsta hyra som avtalats för mera permanent förhyrning
av lokaler till 200 kronor per in2 och den lägsta till 10 kronor per in2.
Beloppen i fråga avser s. k. kallhyra. Lokalernas karaktär och läge spelar
givetvis stor roll vid hyrans bestämmande, likaså om förhyrningen sker i de
största städerna eller på mindre orter. Särskilt på orter där hyresregleringen
för kontorslokaler upphört eller snart väntas upphöra reses enligt svaren på
fråga nr 4 ofta krav från hyresvärdarnas sida på ett införande i avtalen av
klausuler, avsedda att garantera hyresjustering i takt med penningvärdets
förändringar.

Vissa myndigheter har icke avböjt erbjudanden att hyra lokaler på grund
av att den begärda hyran enligt myndighetens bedömande varit för hög
(fråga nr 5). Andra säger sig ha ställts inför nödvändigheten att avböja
hyreserbjudande i ett fåtal fall. Motiveringen för att avböja har — förutom
att hyran varit för hög — varit att vid sidan av avtalet fordrats tiliträdesersättning
eller ersättning för övertagande av inventarier.

Tillgången på personal för bestridande av sådana arbetsuppgifter som
sammanhänger med förhyrning av lokaler betecknas av nästan samtliga
myndigheter som tillfredsställande (fråga nr 6). Avvikande mening har i
detta hänseende anförts endast av fortifikationsförvaltningen, som anser
behov av personalförstärkning föreligga, och av arbetsmarknadsstyrelsen,
som finner det önskvärt att för planeringen av nya lokaler kunna i större

247

omfattning än vad hittills varit möjligt anlita utomstående expertis på olika
områden. Byggnadsstyrelsen lämnar till svar på denna fråga en redogörelse
för sin personalsituation och konstaterar att styrelsens hyresavdelning
på de senaste 7—8 åren i det närmaste tredubblat sin personal och att avdelningen
nu sysselsätter ett 30-tal personer. Styrelsen fortsätter.

Avdelningen är uppdelad i fyra sektioner, stockholms-, landsorts-, polisoch
bostadssektionerna, varav de tre förstnämnda är försedda med kanslier,
där personalen till största delen är bokföringskunnig. Här sker registrering
av och noteringar efter hyreskontrakten för hyresutbetalningarna, som i
regel sker kvartalsvis i förskott. Hyresverksamheten är numera komplicerad
och det förekommer endast ett ringa antal kontrakt där hyran är oförändrad
från kvartal till kvartal. Byggnadsstyrelsen aviseras följaktligen varje
kvartal och får stora mängder av hyresbesked där uppgifterna om grundhyra,
generella hyrestillägg, räntekompensationstillägg, vatten- och avloppstillägg,
bränslekostnader och indextillägg måste kontrolleras innan betalning
kan ske. Den stora mängden av dessa avier vållar problem, då felprocenten
i debiteringarna visat sig vara ganska hög, vilket resulterar i otaliga
telefonsamtal och omfattande korrespondens med värdarna — i många fall
privatpersoner som ej satt sig in i de många olika och relativt invecklade
bestämmelser som reglerar hyra och skilda slag av tillägg.

I en tid, då verksamheten expanderar mycket kraftigt, uppstår i denna
verksamhet liksom eljest problem att i tid rekrytera trimmad personal i
tillräcklig omfattning för att kunna klara alla de på hyresavdelningen förekommande
arbetsuppgifterna. Den kraftiga toppbelastningen vid kvartalsutbetalningar
leder till omfattande övertidsarbete för speciellt kanslipersonalen.
Styrelsen söker dock att genom rationaliseringar och på annat sätt
komma till rätta med detta problem.

Flertalet myndigheter har på fråga nr 7 uppgivit att samarbete i hyresfrågor
med andra statsmyndigheter förekommer i en eller annan form. I
vissa fall hembjudes ledigblivna lokaler regelmässigt till byggnadsstyrelsen
eller annan statsmyndighet som kan tänkas vara i behov därav. Några myndigheter,
bl. a. poststyrelsen och byggnadsstyrelsen, har framhållit att det
är naturligt att då de får kännedom om att annan statsmyndighet avser att
hyra i samma fastighet, där myndigheten själv planerar förhyrning, samråd
upptages med denna statsmyndighet om hyresvillkor m. m.

I sitt svar på fråga nr 8 har arbetsmarknadsstyrelsen i nära anslutning
till nyss berörda spörsmål framhållit att samarbetet mellan statsmyndigheterna
på lokalanskaffningens område måste ytterligare utvecklas. Styrelsen
anför vidare.

En föreskrift borde införas att statsmyndigheter som avser att hyra i
samma byggnad — för nya kontorshus inträffar det ofta att förhandlingar
upptas av mera än en statsmyndighet — skall uppträda gemensamt gentemot
hyresvärden. Med den större samlade lokalyta som därvid kommer i
fråga ökas möjligheterna att få hyresvärden villig att acceptera en lägre
hyra än han begärt. Även utrymmen som lunchrum, sammanträdesrum
in. m. skulle därvid kunna anordnas gemensamt för ifrågavarande myndigheter
och på så vis medföra besparingar av förhyrda utrymmen.

248

Fortifikationsförvaltningen betonar att gällande organisation för försvarets
lokalfrågor bör bibehållas.

Poststyrelsen understryker att ansvaret för postverkets drift och därmed
sammanhängande överväganden, icke minst av ekonomisk natur, faller på
styrelsen. Endast en mindre del av verkets lokalbehov avser kontorslokaler
i gängse mening. Bedömningen av erforderlig yta och lokalernas disposition
samt åtgärder för anskaffning av dessa måste därför direkt åligga styrelsen.
Varje annan organisation skulle innebära att arbetet med lokalanskaffningen
kompliceras. Härtill kommer att kravet på klara gränser för en
myndighets ansvarsområde måste upprätthållas.

Telestyrelsen är inne på samma tankegång, då styrelsen påpekar att televerkets
kontorslokaler i regel måste ha nära anknytning till de tekniska
driftavdelningarna och att ett samspel därför måste äga rum i fråga om
anskaffandet och dispositionen av lokaler för å ena sidan drift- och å andra
sidan kontorsändamål.

Vattenfallsstyrelsen uttalar att lokalanskaffningen för statsverkets behov
bör i princip omhänderhas av särskild myndighet. Detta gäller speciellt
stockholmsområdet men avser icke de större affärsverken, vilka förutsättes
ha resurser att själva handha lokalanskaffningen på ett ekonomiskt riktigt
sätt.

Vissa av rektorsämbetet vid Uppsala universitet framförda synpunkter på
den organisatoriska ordningen för förhyrningsverksamheten torde gälla
mera generellt för myndigheternas vidkommande. Ämbetet har anfört bl. a.
följande.

Behovet av att kunna fatta snara beslut i förhyrningsärenden har visat
sig vara mycket stort. Detta betingas dels av att utbudet på lokaler oftast
varit mycket tidsbegränsat, dels av att behovet av lokaler uppkommit mycket
hastigt. Då universitetet förvaltar sin delfond av statens allmänna fastighetsfond
har universitetet själv kunnat företa förhyrningar. Genom den
lokala förankringen av dessa ärenden har hyresmarknaden effektivt kunnat
bevakas.

Domänstyrelsen finner den nuvarande organisationen riktig men menar
att en samordning av lokalanskaffningen för olika statliga organ dock
synes böra övervägas.

Kriminalvårdsstyrelsen har funnit att helt ändamålsenliga lokaler icke
alltid torde kunna erhållas genom förhyrning. Styrelsen anser att staten i
större utsträckning än för närvarande är fallet borde uppföra egna förvaltningsbyggnader.
Genom sammanförande av flera förvaltningar synes besparingar
kunna genomföras på serviceområdet (telefonväxel, entrébevakning,
post- och budskickning, duplicering och fotografering m. m.).

Arbetsmarknadsstyrelsen är av samma mening och uttalar härutinnan
följande.

Byggnader för gemensamt statligt ändamål — statliga förvaltningshus —
borde kunna uppföras i helt annan utsträckning än nu är fallet. Det statliga

249

kyS§andet av kontors- och förvaltningshus är alltför kategoribundet. Nu
hygges posthus, telehus, landsstatshus, byggnader för universitet och högskolor,
byggnader för försäkringskassor etc. helt med utgångspunkt från
den förutsättningen att ett kategorihus skall komma till stånd. Någon samordning
mellan olika ändamål sker till synes knappast. Endast bland de
myndigheter som hör till landsstaten synes en viss samordning ske. Stelheten
i den statliga anslagsredovisningen bör kunna motvägas genom samarbete
mellan statsmyndigheterna. I en universitetsstad borde exempelvis
post, försäkringskassa och arbetsförmedling mycket väl kunna inrymmas
i någon flygel till en byggnad för en universitetsinstitution om blott dess
belägenhet lämpade sig för besökande allmänhet.

Fortifikationsförvciltningen anser att underskottet av kontorslokaler i
stockholmsområdet så långt möjligt bör täckas genom uppförande av nybyggnader
i statens ägo.

Byggnadsstyrelsen erinrar om att styrelsen i en publikation i september
1964 angivit riktlinjerna för lokalanskaffningen för statsverkets behov inom
Stockholm. Den nuvarande lokalpolitiken, som huvudsakligen baserades på
förhyrningar, borde enligt styrelsens mening brytas och ändamålsenliga lokaler
i tillräcklig mängd och med lämplig belägenhet anskaffas genom
^byggnader. Denna synpunkt har närmare utvecklats sålunda.

Liksom annan administrativ verksamhet ställer den statliga förvaltningen
krav på ändamålsenliga lokaler. Moderna hjälpmedel framtvingar speciell
beskaffenhet och utrustning. Den snabba utvecklingen fordrar flexibilitet
och anpassning i lokalernas utformning. Klara tendenser mot stora enheter
kan tydligt skönjas. Splittring av de enskilda organen till olika lokaler innebär
organisatoriska svårigheter och medför merkostnader. Ett ekonomiskt
utnyttjande av utrustning och tjänster förutsätter samordning och
samverkan. Organisationsförändringar inom den statliga verksamheten
förekommer ofta. Organ expanderar, delas, slås ihop eller avvecklas och nya
bildas. Nya arbetsbetingelser skapas. Stora lokalenheter med god flexibilitet
ger bäst möjligheter att bemöta en sådan utveckling. En rationell utformning
av lokalerna bidrar till ett förbilligande på driftsidan.

De angivna kraven tillgodoses enligt byggnadsstyrelsens mening bäst genom
egna byggnader. Dessa borde utformas som generella kontorshus och
borde kunna projekteras utan hänsyn till någon bestämd nyttjare. Även när
det gällde att tillgodose lokalbehovet i landet i övrigt, särskilt i residensstäderna,
borde dessa riktlinjer vara vägledande.

Vissa myndigheter har besvarat frågan om behovet av generellt avfattade
regler för en bedömning i det enskilda fallet, huruvida staten själv skall
bygga eller förhyra kontorslokaler. Flertalet har ansett det mycket svårt att
ge sådana regler och har heller icke ansett behov av sådana föreligga. Poststyrelsen
efterlyser emellertid riktlinjer för en realistisk kalkyl mellan
alternativen förhyrning och eget hus, och även arbetsmarknadsstyrelsen är
inne på samma tankegång.

Av de inkomna svaren framgår vidare att olika principer förekommer i

250

fråga om kontraktsvillkorens utformning då det gäller att reglera hyran i
förhållande till de allmänna kostnadsstegringarna. Sålunda accepterar vissa
myndigheter, däribland byggnadsstyrelsen, en klausul för reglering av hyran
som helt utgår från förändringarna av konsumentprisindex. En annan
tillämpad metod innebär en avvägning av hyrans kapitalkostnadsdel med
hänsyn till förändringarna av räntan (riksbankens diskonto). Bland klausuler
tillhörande det förstnämnda huvudalternativet tillämpas vanligen den
indexklausul för långtidskontrakt som enligt överenskommelse i december
1963 rekommenderats av Sveriges fastighetsägareförbund, Sveriges köpmannaförbund
och Hyresgästernas riksförbund. Klausulen bygger helt på förändringarna
i konsumentprisindex (totalindex). Parterna har emellertid
uttalat att de är medvetna om att den överenskomna klausulen kan visa sig
olämplig när det gäller lägenheter i nyproducerade fastigheter, där ränteförändringarna
kan påverka hyran i högre grad. I sådana fall skulle det däiför
vara påkallat att tillämpa särskild klausul, vari större hänsyn tages till
ränteförändringarnas inverkan på hyrorna. Parterna var också överens om
att söka utarbeta en rekommendation till indexklausul i sådana fall. Någon
sådan klausul har emellertid ännu ej framlagts av parterna.

I särskild skrivelse till byggnadsstyrelsen har revisorerna berört frågan
om behovet av reservutrymmen för statsmyndigheterna och lämpligheten
av att säkerställa en viss tillgång på sådana utrymmen. Härvid har erinrats
om att den successiva utökningen av myndigheternas personalstyrkor ställde
krav på en viss elasticitet i fråga om kontorslokaler, vilket i sin tur ofta
kunde antagas förutsätta att förhyrningen redan från början dimensionerades
med tanke härpå. Revisorerna har efterfrågat styrelsens praxis i detta
avseende.

Byggnadsstyrelsen har i anledning härav uppgivit, att fristående lokaler
för reservändamål icke förhyrdes. Styrelsen eftersträvade emellertid att
hyra reservutrymmen i anslutning till för direkt användning ianspråktagna
lokaler för att möjliggöra framtida utvidgning. Under den tid reservlokalerna
icke behövde disponeras för angivna ändamål kunde de uthyras till
annan mindre myndighet, ställas till förfogande för tillfälliga utredningar
e. dyl. I andra fall kunde lokalerna med kort uppsägningstid uthyras i andra
hand till enskild hyresgäst.

Sistberörda alternativ ger anledning till frågan om möjligheten för statsverket
att vid behov taga i anspråk lokaler som uthyrts i andra hand. Det
må erinras om att 1942 års hyresregleringslag sedan mitten av 1950-talet
är under avveckling. Lagen gäller numera i fråga om bostäder endast inom
omkring 170 kommuner och orter. Beträffande andra lokaler än bostäder
gäller regleringen endast inom 16 orter. För garage är regleringen slopad i
hela landet. Sedan hyresregleringen avvecklats har dock hyresgäst i vissa
fall rätt till nytt hyresavtal enligt den s. k. besittningsskyddslagen (SFS

251

1956: 568). Något hinder för statsmyndigheten att taga lokalerna i anspråk
då behovet framträder lärer dock icke föreligga under förutsättning att uthyrningens
tillfälliga karaktär angivits i hyreskontraktet.

I avsikt att åstadkomma en närmare belysning av den variation som
trots rådande förhållanden på hyresmarknaden likväl föreligger i fråga om
hyressättning och hyresvillkor i övrigt har revisorerna från byggnadsstyrelsen
och arbetsmarknadsstyrelsen inhämtat uppgifter om vissa konkreta
fall, där båda myndigheterna förhyr lokaler i samma fastighet eller eljest
uppträtt som spekulanter på hyreslediga lokaler. Ägare och hyresvärd i de
aktuella fastigheterna är i flertalet fall enskilda företag. Beträffande dessa
ärenden må följande redogörelse lämnas.

A. I en fastighet i kvarteret Sliparen i Solna har byggnadsstyrelsen förhyrt
1 800 m2 och arbetsmarknadsstyrelsen 2 100 m2 kontorslokaler för en
tid av 10 år. Båda hyresavtalen innehåller klausul om att hyresreglerande
myndighet skall fastställa hyran. Arbetsmarknadsstyrelsen har avtalat om
ett högsta pris av 95 kronor per m2 — vilket innebär att grundhyran under
kontraktstiden ej kan överskrida detta belopp, även om hyresnämnden beslutar
om högre grundhyra — medan byggnadsstyrelsen ej har någon sådan
övre gräns. Vidare betalar arbetsmarknadsstyrelsen i avvaktan på
fastställelse 90 kronor per m2 i preliminär hyra, medan byggnadsstyrelsen
betalar 100 kronor per in2.

B. I en planerad nybyggnad i kvarteret Vampyren i Eskilstuna, vilken
beräknas vara färdigställd i slutet av år 1967, har byggnadsstyrelsen hyrt
860 m2 och arbetsmarknadsstyrelsen 2 625 m2.

Byggnadsstyrelsen har avtalat om en preliminär hyra av 125 kronor per
m2 för ifrågavarande kontorslokaler. Skulle produktionskostnaderna förändras
i mera betydande grad skall också denna hyra ändras. Hyran skall
dock fastställas av hyresreglerande myndighet. Om hyresregleringen upphör
skall hyran utgå efter 125 kronor per m2 eller med det belopp som betingas
av ändringarna i produktionskostnaden samt under hyrestiden regleras
enligt indexklausul för långtidskontrakt.

Arbetsmarknadsstyrelsen har avtalat om en hyra av 106 kronor per m2
vid ränteläget den 4 april 1966 (riksbankens diskonto 5,5 procent). Vid en
förändring av diskontot skall denna hyra justeras, uppåt eller nedåt, med
95 öre per in2 för varje tiondels procents diskontoändring.

C. Av ett byggnadsföretag hyr byggnadsstyrelsen 479 m2 i kvarteret
Apollo i Borås för en preliminär grundhyra av 98 kronor per m2 och för
en tid av fem år. Grundhyran skall fastställas av hyresreglerande myndighet
och s. k. generellt tillägg skall utgå. Om hyresregleringen upphör skall
hyran regleras efter konsumentprisindex.

Arbetsmarknadsstyrelsen hyr i samma fastighet 2 987 m2 och betalar härför
93 kronor per in2. Under de första fem åren av hyrestiden, som i detta

252

fall är tio år, är hyran av speciella skäl reducerad med 10 kronor per m2.
För övrigt är hyran fast och regleras ej under hyrestiden.

D. Av samma företag hyr byggnadsstyrelsen i kvarteret Björnen i Mariestad
1 484 in2 för 120 kronor per in2 med konsumentprisindex 193 som has.
Hyran skall justeras i samma mån som index förändras. Arbetsmarknadsstyrelsen
har även erbjudits att förhyra lokaler i byggnaden för arbetsförmedlingen
i Mariestad på samma hyresvillkor men avböjt med hänsyn till
att styrelsen ansett hyreskostnaderna för höga.

E. I kvarteret Koljan i Halmstad hyr byggnadsstyrelsen 573 in2 kontorslokaler
för 148 kronor per in2. Hyran regleras enligt s. k. indexklausul för
långtidskontrakt med utgångspunkt i konsumentprisindex 194. Detta innebär
att hyran höjes den 1 oktober 1966 med 4 procent till 154 kronor per m2.

Arbetsmarknadsstyrelsen erbjöds hyra lokaler i byggnaden, men med
hänsyn till att hyran bedömdes för hög avböjde styrelsen erbjudandet redan
på ett tidigt stadium.

F. Arbetsmarknadsstyrelsen har tidigare i kvarteret Oden i Skellefteå
av en stiftelse hyrt 232 in2 utrymme för arbetsförmedlingen i staden. Dessa
lokaler hyres nu av byggnadsstyrelsen. Arbetsförmedlingen betalade i kallhyra
vid tidpunkten för avflyttningen den 1 maj 1964 16 749 kronor per år.
Enligt det hyreskontrakt som upprättats med byggnadsstyrelsen betalas
från den 1 januari 1965 eu kallhyra av 19 844 kronor per år, vilket innebär
en uppräkning av hyran med 18,5 procent.

Revisorernas uttalande. Kostnaderna för förhyrning av tjänstelokaler och
andra lokalutrymmen åt statsmyndigheterna uppgår numera till betydande
belopp. Under budgetåret 1965/66 belöpte sig utgifterna för hyror och arrenden
nr. nr. under statens allmänna fästighetsfond, försvarets fastighetsfond
och de tre affärsverk som svarade för de högsta hyresbeloppen till
sammanlagt omkring 200 milj. kronor. Huvuddelen av dessa belopp avser
hyror för tjänstelokaler och andra utrymmen i byggnader, under det att en
mindre del avser markarrenden och utgifter för ändringsarbeten. Hyreskostnaderna
visar även en kraftigt stigande tendens. Under tiden från år 1940
har delposten till hyror och arrenden i staten för den allmänna fastighetsfonden
stigit från 2 till 118 milj. kronor och i staten för försvarets fastighetsfond
från 0,6 till 21 milj. kronor, allt i runda tal. Den avsevärda utgiftsstegringen
är i främsta rummet föranledd av det ökade lokalbehov som
följer av mera omfattande arbetsuppgifter inom tidigare statliga arbetsfält
och den statliga verksamhetens utvidgning till nya delar av samhällsfunktionerna.
Exempel på sistnämnda förhållande utgör det nyligen genomförda
förstatligandet av polis-, åklagare- och exekutionsväsendet, som svarar
för en betydande del av kostnadsökningen fr. o. m. budgetåret 1965/66. De
successivt stigande byggnadskostnaderna och det högre ränteläget har även
kraftigt bidragit till ökade hyresutgifter.

253

Revisorerna har genom skrivelse till 14 olika ämbetsverk och myndigheter,
vilka tillsammans svarar för en betydande del av de statliga hyresutgifterna,
inhämtat vissa uppgifter angående tillämpad praxis i hyresärenden
samt efterfrågat myndigheternas erfarenheter och synpunkter på vissa
till detta område hörande spörsmål. En sammanfattning av myndigheternas
svar har lämnats i den ovan intagna redogörelsen.

Utredningen belyser den utveckling som de senaste åren ägt rum på
hyresmarknaden. Hos åtskilliga myndigheter kan en successiv stegring av
det högsta tillämpade hyresbeloppet per in2 iakttagas under den korta tidrymd
av tre år som uppgifterna avser. Hyresavtal har flerstädes träffats, innefattande
ett hyresbelopp av 200 kronor per m2 lägenhetsyta. Det angivna
priset avser kallhyra. Förhållandet torde sammanhänga med att det erforderliga
tillskottet av tjänstelokaler vanligen måste anskaffas genom förhyrning
i nybyggda fastigheter, där de stegrade byggnadskostnaderna i full
utsträckning kommer till synes i hyresnivån. Endast i undantagsfall har
det förekommit att myndighet avstår från möjlighet till förhyrning på
grund av att den begärda hyran ansetts för hög.

Ett stort antal myndigheter ombesörjer själva den förhyrning som erfordras
för tillgodoseende av deras lokalbehov. Dit hör främst de myndigheter
som förvaltar egna delfonder av statens allmänna fastighetsfond ävensom
affärsverken och försvarets myndigheter. Ytterligare ett antal myndigheter
har befogenhet att träffa hyresavtal, men för flertalet mindre myndigheter
ordnas lokalanskaffningen genom byggnadsstyrelsen, som i detta hänseende
utgör central myndighet. Kostnaderna redovisas i dylikt fall på byggnadsstyrelsens
delfond av statens allmänna fastighetsfond. Den självständiga
ställning som sålunda tillerkänts ett stort antal myndigheter har ansetts
'' motiverad av de speciella krav som måste ställas på lokaler för skilda ändamål.
Fria befogenheter i detta hänseende har även ansetts möjliggöra en
noggrannare bevakning av hyresmarknaden och underlätta snabba beslut.
I flertalet fall torde vidare göromålen ha en sådan omfattning, att myndigheterna
för ändamålet kan avdela särskild personal med tillräcklig kompetens
och rutin. Den splittring som sålunda kännetecknar statsverkets lokalförhyrning
medför emellertid att frågan om samarbete mellan myndigheterna
framstår som särskilt angelägen. Sådant samarbete förekommer i viss
utsträckning; som exempel har anförts de fall då en myndighet frånträder
lokaler som därigenom kan tagas i anspråk för annat statligt ändamål. I
åtskilliga fall sökes även samråd med byggnadsstyrelsen i frågor om lokalförhyrning.
Enligt vad som framgår av de inkomna svaren finnes emellertid
utrymme för ett betydligt mera intimt samarbete i förhyrningsfrågor, såvitt
gäller flera av de myndigheter som har befogenhet till lokalförhyrning. Det
torde icke vara ovanligt att flera statliga myndigheter samtidigt uppträder
som spekulanter på hyreslediga lokaler, särskilt i nybyggda fastigheter, och
det kan förutsättas att ett gemensamt uppträdande i dylika fall är ägnat att

254

tillförsäkra statsverket fördelaktigare hyresvillkor. I den ovan intagna redogörelsen
har exempel anförts på att dylika besparingsmöjligheter föreligger;
i där anförda fall har skilda statsmyndigheter träffat avtal om olika
hyresbelopp i samma fastigheter. Därest ett samarbete åvägabragtes redan
på planeringsstadiet, torde vissa besparingar kunna åstadkommas även genom
gemensamt utnyttjande av vissa utrymmen, såsom lunchrum, sammanträdesrum,
entrélokaler m. m. Det synes revisorerna önskvärt att ett
obligatoriskt samarbete i mera organiserade former kommer till stånd
beträffande hyresavtal för statens räkning.

Vid förhyrning av statliga tj änstelokaler eftersträvas av båda parter ofta
hyreskontrakt med lång giltighetstid. Dylika avtal förbindes vanligen med
tilläggsklausul om hyresförhöjning i relation till förutsedda kostnadsstegringar.
Åtskilliga myndigheter, däribland byggnadsstyrelsen, tillämpar den
indexklausul för långtidskontrakt som efter överenskommelse rekommenderats
av vissa på hyresmarknaden verksamma organisationer och vilken
helt bygger på förändringarna i konsumentprisindex. I samband med nämnda
överenskommelse noterades emellertid att klausulen kunde visa sig
olämplig när det gällde lokaler i nyproducerade fastigheter, där ränteförändringarna
kunde påverka hyrorna i högre grad än nämnda index. En alternativ
klausul, vari större hänsyn tages till kapitalkostnader, har ställts i
utsikt men ännu icke blivit utarbetad. Det synes önskvärt att byggnadsstyrelsen
medverkar till att en dylik klausul kommer till användning.

255

§ 17

De statliga myndigheternas lokalproblem i stockholmsområdet

Den expansion som under senare år kännetecknat den statliga verksamheten
och som lett till en fortlöpande kraftig stegring av antalet statstjänstemän
har medfört att många av de till stockholmsområdet förlagda myndigheterna
blivit alltmer trångbodda. Då det icke visat sig möjligt att genom
nybyggnader eller förvärv av äldre fastigheter i erforderlig omfattning tillgodose
det ökade behovet av kontorsutrymmen, har myndigheterna tvingats
att söka lösa sina lokalproblem genom mer eller mindre tillfälliga förhyrningar.
Knappheten på hyresmarknaden har emellertid gjort att myndigheterna
härvid ofta fått acceptera lokaler som i olika avseenden varit mindre
tillfredsställande. Organisatoriskt sammanhängande enheter inom ett ämbetsverk
har exempelvis måst förläggas till lokaler på stort avstånd från varandra.
Belysande för den nuvarande lokalsituationen är följande sammanställning,
som utvisar fördelningen per den 1 oktober 1966 av kontorslokaler
för vissa militära organ inom stockholmsområdet.

Myndighet och adress	Antal rum
	Kronans hus	Förhyrning
Försvarsstaben
Östermalmsgatan 87 ....................	244
Östermalmsgatan 68 ....................		7
Riddargatan 13 ........................	62
Karlavägen 96..........................	9
Sandelsgatan 9 ........................		3
Arméstaben
Östermalmsgatan 87 ....................	193
Lidingövägen 28 (K 1)..................	90
Karlavägen 96..........................	35
Riddargatan 13 ........................	15
Framnäsbacken 6, Solna ................	4
Tegeluddsvägen 76......................		45
Sandelsgatan 9 ........................		5
Marinstaben
Tre Vapen ............................	189
Sibyllegatan 16 ........................		10
Brunnsgatan 25/Malmskillnadsgatan 54 . .		3
Skeppsholmen..........................	55

256

Myndighet och adress	Anta''	rum
	Kronans hus	Förhyrning
Flygstaben
Tre Vapen ............................	210	50
Tegeluddsvägen 76......................
Armfeldtsgatan 23......................		4
Kommendörsgatan 5....................		14
Arméförvaltningen
Tre Vapen ............................	739	85
Tegeluddsvägen 76.....................
Sandhamnsgatan 41 ....................		156
Karlavägen 96..........................	23
Nybrogatan 89 ........................		9
Framnäsbacken 10—12, Solna............		45
Kvarnbacksvägen 30....................	15
Ing 1, Frösunda........................	47
	57
Marinförvaltningen
Tre Vapen ............................	308	57
Vasavägen 80, Lidingö..................
Kampementsgatan 16 ..................		15
Sehlstedtsgatan 11......................		8
Linnégatan 89 ..........................	13
Skeppsholmen..........................	180
Flygförvaltningen
Tre Vapen ............................	340
Linnégatan 89..........................	154
Karlavägen 96..........................	16	73
Narvavägen 32 ........................
Banérgatan 55..........................		13
Sandhamnsgatan 41 ....................		234
Sandhamnsgatan 79 ....................		55
Tegeluddsvägen 76.......................		18
Birgerjarlsgatan 15 ....................		8
Fortifikationsförvaltningen
Tegelbacken 2..........................	202
Jakobsgatan 30 ........................	183	174
Sehlstedtsgatan 11......................
Norrtullsgatan 6........................		11
Sandhamnsgatan 60 ....................		31
Lidingövägen 50 ........................		57
Karlavägen 96..........................	7
Försvarets intendenturverk
Centralvägen 6 o. 12, Solna ............		229
Framnäsbacken 6—8....................		30
Solvalla................................	9
Fredrikshovsgatan 6....................	10
Torsgatan 4............................		5

257

Även i fråga om de civila statsmyndigheterna i stockholmsområdet uppvisar
lokalbeståndet en mycket splittrad bild, vilket framgår av nedanstående
tablå utvisande läget den 1 oktober 1966.

Myndighet och adress	Antal rum
	Kronans hus	Förhyrning
Arbetsmarknadsstyrelsen
Lindhagensgatan 72—76 ...............		300
Drottninggatan 83.....................		13
Kungsholmsgatan 84—86 ................		27
Drottningholmsvägen 37 ................		85
Byggnadsstyrelsen
Hantverkaregatan 29....................	360
Kungsholmstorg 12 ....................		31
— » — 16 ....................		27
Norr Mälarstrand 12....................		10
Sveavägen 9—11....................		50
— » — 13—15........................		51
Frescati ............................	20
Ecklesiastikdepartementet
Kanslihuset............................	70
Storkyrkobrinken 7 ....................	3
Svartmangatan 9 ......................	30
Stora Nygatan 14 ......................	3
Sandelsgatan 10........................		4
Kungsgatan 28 ........................		8
Sveavägen 166.....................		14
Linnégatan 12—14......................		3
Västerlånggatan 27......................		12
Rålambsvägen 7........................		6
Generaltullstyrelsen
Skeppsbron 38..........................	193
österlånggatan 43 ......................		44
Inrikesdepartementet
Kanslihuset....................	49
Storkyrkobrinken 13..................	23
Hamngatan 12......................		9
Drottninggatan 56......................		8
Regeringsgatan 26......................		3
Kungsgatan 7..........................		18
Sveavägen 13—15 ...................		13
Karduansmakaregatan 8 ................		8
Sveavägen 13—15 ......................		3
Justitiedepartementet
Kanslihuset................	52
Stora Nygatan 2........................	33
Storkyrkobrinken 7 ....................	21
Erik Dahlbergsgatan 58—62 ............		18
Brännkyrkagatan 14....................		18
Norrbackagatan 80....................		6
Birger Jarlsgatan 20....................		5

9—660719. Rev. berättelse ang. statsverket år 1966.1

258

Myndighet och adress	Antal	rum
	Kronans hus	Förhyrning
Rålambsvägen 8—40....................		12
Sveavägen 24—26 ......................		5
» 13 15 ......................		16
Kommunikationsdepartementet
Kanslihuset............................	55
Storkyrkobrinken 13....................	14
Järntorget 84 ..........................	2
Storkyrkobrinken 11....................	10	11
Grev Turegatan 38......................
Blasieholmstorg 11......................		9
Lilla Nygatan 1........................	5
Jungfrugatan 15........................		7
Kontrollstyrelsen
Näckströmsgatan 2......................		72
Sveavägen 163 ........................	24	8
Agnegatan 19 ..........................
Lantmäteristyrelsen
V. Trädgårdsgatan 2 ..................	42
— » — 4 ..................	24
» 15 ..................		7
Jakobstorg 3 ..........................		14
Österlånggatan 53 ......................	4
Slakthusplan ..........................		3
Birger Jarlsgatan 9 ....................		12
Sorteraregatan 23 ......................		förråd
Medicinalstyrelsen
Wallingatan 2..........................	203	8
Tunnelgatan 20 B......................
Drottninggatan 71......................		31
Tegnérgatan 15 ........................		17
Landsvägen 54, Sundbyberg ............		30
R iksförsäkr ing sverket
Adolf Fredriks kyrkogata 8..............	214	15
» 10..............
» 12..............		12
Wallingatan 3 B........................		2
— » — 5 ........................		11
Engelbrektsgatan 5 ....................	181	18
Rimbogatan 8..........................
Vasagatan 50 ..........................		17
» 52 ..........................		25
Engelbrektsgatan 4....................		arkiv
» 19 ....................		7
David Bagares gata 7 ..................		arkiv
Skolöverstyrelsen
Hantverkaregatan 27....................	333
» 29....................	38
» 12....................		13
» 21....................		29
Agnegatan 29..........................		18

259

Myndighet och adress	Anta	rum
	Kronans hus	Förhyrning
Sveavägen 21—23 ......................		20
Kungsholmstorg 16 ....................		7
Kungsholms Hamnplan 8................		4
Valhallavägen 191 ......................	8
Artillerigatan 70........................	40
Socialdepartementet
Kanslihuset ............................	55
Storkyrkobrinken 7 ....................	13
Snickarbacken 7........................		7
Tegnérgatan 16 ........................		3
Sveavägen 166 ........................		7
Stora Nygatan 1........................	5
Lilla Nygatan 1........................	12
Kungsgatan 55 ........................		2
Beridarebansgatan 17....................	4
Statistiska Centralbyrån
Linnégatan 87 ..........................	558
— » — 85..........................		14
Östhammargatan 68 ....................		34
Turbinvägen 10, Nacka..................		54
Birger Jarlsgatan 20....................		12
— » — 22....................		11
Ståltrådsvägen 33, Bromma..............		29
Voltavägen 17, Bromma ................		74
Sehlstedtsgatan 6 ......................		24
Hagagatan 2 ..........................		arkiv
Banérgatan 9 ..........................		»
Östermalmsgatan 79 ....................		»
Karlavägen 117 ........................		»
Gyllenstiernsgatan 10....................		»
Statskontoret
Birger Jarlstorg 10......................	96
— * — 2......................	25
— * — 14......................	47
V. Trädgårdsgatan 15 ..................		18
Drottninggatan 95 A....................	22
— » — 89 ....................		10
Österlånggatan 43 ......................		37
Vasagatan 36 ..........................	46
Väg- och Vatlenbyggnadsstyrelsen
Rålambsvägen 3—5 ....................	490
— * — 7 ....................		40
Ulvsundavägen 178, Bromma............		26
Fyrverkarbacken 25 ....................		31
Skytteholmsvägen 16—18, Solna..........		30
Gotlandsgatan 71 ......................		förråd
Rålambsvägen 8........................		verkstad
Vibomsvägen 11, Solna..................		förråd
Överstyrelsen för ekonomisk försvarsberedskap
Lindhagensgatan 78 ....................		58
Fleminggatan 75........................		10

260

Myndighet och adress	Antal rum
	Kronans hus	Förhyrning
Varfvinges väg 26......................	22
Linnégatan 85..........................		arkiv
Överståtluillarämbetet
Beridarbansgatan 17....................	90
Drottninggatan 36......................	20
Fridhemsgatan 47 ......................		41
Grevgatan 36 ..........................		34
Götgatan 76............................		285

Ovan behandlade lokalproblem har såsoin förut nämnts till stor del måst
lösas genom provisoriska förhyrningar. Följden härav har bl. a. blivit att
lokalbyten och andra omdispositioner ofta förekommit. Enligt vad statens
transportkontor uppgivit har sedan lång tid tillbaka dagligen ett 25-tal
transportarbetare och två fordon varit avdelade för dessa flyttningar. Kostnaderna
härför har uppgått till cirka 1 milj. kronor per år enligt följande
av transportkontoret uppgjorda kalkyl.

Kostnad för 25 tp-arbetare i 250 dagar om 9 tim/dag. . 56 250 tim. ä 15:40 = 866 250: —

» »1 möbelbuss.......................... 2 250 » » 28: 80 = 64 800: —■

* » 1 lastbil.............................. 2 250 » » 25:80 = 58 050: —

Kronor 989 100: —

Revisorernas uttalande. De till stockholmsområdet förlagda statliga myndigheterna
har sedan länge haft svårigheter att i erforderlig omfattning tillgodose
det behov av utvidgade kontor sutrymmen som uppkommit till följd
av den under senare år alltmer ökade verksamheten. Då tillgången på kontorsrum
i av kronan ägda fastigheter varit otillräcklig, har förhyrningar i
stor utsträckning måst tillgripas. Det har emellertid på grund av rådande
knapphet på hyresmarknaden icke alltid varit möjligt att anskaffa lämpligt
belägna och tillräckligt rymliga kontor senheter. Detta har gjort att
många myndigheter tvingats splittra sin verksamhet på ett flertal lokaler,
ofta på stort avstånd från varandra. Som exempel kan nämnas att av de
militära myndigheterna arméförvaltningen och flygförvaltningen inrymts
i nio olika fastigheter, arméstaben och fortifikationsförvaltningen i sju, marinförvaltningen
i sex, försvarets intendenturverk i fem samt marinstaben
och flygstaben i fyra. En liknande splittring kännetecknar de civila myndigheternas
lokalbestånd. Riksförsäkringsverkets verksamhet bedrives t. ex.
på tolv olika ställen, justitiedepartementets, ecklesiastikdepartementets och
skolöverstyrelsens på tio, inrikesdepartementets och statistiska centralbyråns
på nio, kommunikationsdepartementets, statskontorets och lantmäteristyrelsens
på åtta, byggnadsstyrelsens på sju o. s. v.

261

Ofta har mindre enheter från ett flertal myndigheter placerats i en och
samma fastighet. För närvarande är t. ex. i fastigheten Sandhamnsgatan 41
inrymda delar av arméförvaltningen och flygförvalIningen, i fastigheten Tegeluddsvägen
76 delar av arméstaben, fortifikationsförvaltningen, arméförvaltningen
och flygförvaltningen och i fastigheten Sehlstedtsgatan 11 delar
av fortifikationsförvaltningen och centrala sjukvårdsberedningen.

Självklart är att en lokalsplittring av den omfattning det här är fråga om
måste ogynnsamt påverka myndigheternas verksamhet i avseende å exempelvis
arbetsledning, inbördes kommunikation etc. Uppenbart är vidare att
den leder till ökat behov av personal, framför allt skriv- och annan servicepersonal.

De förhyrningar som gjorts för att lösa myndigheternas lokalfrågor har
ej sällan haft karaktären av provisorier. Lokalbyten och andra omdispositioner
har på grund härav ofta förekommit, vilket orsakat statsverket avsevärda
merutgifter för bl. a. möbeltransporter, ombyggnader, inventarieanskaffningar,
telefon- och andra installationer m. m. Som exempel på storleken
av dessa utgifter kan nämnas att, enligt vad statens transportkontor
uppgivit, ett 25-tal transportarbetare med erforderlig bilpark sedan lång tid
tillbaka året runt varit sysselsatta med av provisorierna betingade flyttningar.
Enbart hithörande kostnader kan beräknas ha uppgått till cirka 1 milj.
kronor per år.

Revisorerna är medvetna om att orsaken till ovan angivna missförhållanden
i första hand är att söka i bristsituationen på hyresmarknaden och i de
restriktioner inom byggnadsbranschen som länge rätt. Enligt revisorernas
mening skulle emellertid vissa av de med lokalsplittringen och förhyrningsprovisorierna
förbundna olägenheterna kunna i väsentlig mån reduceras,
om vid fördelningen myndigheterna emellan av ledigblivna lokaler planmässigt
eftersträvades att mera permanent sammanföra delar av en och samma
myndighet till ett arbetsställe. Revisorerna vill därför förorda att man
snarast utreder möjligheterna för en omfördelning av det nuvarande lokalbeståndet
i bär angiven riktning. I samband med en sådan omfördelning bör
enligt revisorernas mening också undersökas, om icke för vissa av myndigheterna
en minskning av antalet tilldelade kontorsrum kan genomföras. Det
sistnämnda förutsätter självfallet en allsidig prövning och angelägenhetsgradering
av samtliga berörda myndigheters lokalbehov. Det torde därför
vara lämpligt att hithörande undersökningar verkställes centralt av och i
samråd mellan byggnadsstyrelsen och fortifikationsförvaltningen.

262

ECKLESIASTIKDEPARTEMENTET

§ 18

Dramatiska teatern

Från det under riksstatens åttonde huvudtitel uppförda förslagsanslaget
Bidrag till de kungl. teatrarna utgår statsbidrag till Operans och Dramatiska
teaterns verksamhet. Anslaget tillkom i samband med statsmakternas
beslut år 1964 (prop. nr 66; SU nr 115; rskr nr 250) om ändrade regler
för de statliga bidragen till teaterverksamheten, vilket innebar att de tidigare
från lotterimedelsfonden utgående bidragen till bl. a. de kungl. teatrarna
överfördes till ett särskilt riksstatsanslag. Orsaken till denna omläggning
var önskemålet om förbättrad förhandsbedömning och avvägning av de ekonomiska
resurser som från statens sida ställdes till förfogande för teaterverksamheten.
För de kungl. teatrarnas vidkommande motiverades ändringen
i bidragsgivningssystemet också med dels att de statliga bidragen till dessa
teatrar under senare år kraftigt ökat, dels att teatrarna framfört regelbundna
krav på sådana tilläggsanslag av statsmedel för vilka tillräckliga medel
ej kunnat beräknas i förväg.

För var och en av de kungl. teatrarna fastställer Kungl. Maj :t årligen en
särskild inkomst- och utgiftsstat. De nu gällande föreskrifterna innebär att
det statliga bidraget utgör saldot i den för vederbörande teater gällande inkomst-
och utgiftsstaten och att vissa i staten upptagna förslagsvis betecknade
poster ej får överskridas utan Kungl. Maj :ts medgivande. Teatrarna
har rätt att hos Kungl. Maj :t begära anslag utöver i staten upptagna utgiftsposter
för ökning av teatrarnas medelsbehov på grund av avtalsenlig ökning
av löneutgifterna eller ökning av de s. k. sociala avgifterna.

I samband med överlämnandet till Kungl. Maj :t av Dramatiska teaterns
bokslut för budgetåret 1964/65, vilket utvisade ett kraftigt överskridande av
vissa av de i staten upptagna posterna, hemställde teatern att få överskrida
nämnda poster dels med i runt tal 560 000 kronor på grund av orsaker av
automatisk natur, dels med cirka 970 000 kronor på grund av andra omständigheter.
Av sistnämnda belopp belöpte cirka 574 000 kronor på löner till
extra personal m. in., cirka 280 000 kronor på övriga utgifter, i första hand
ökad reklamverksamhet, samt cirka 80 000 kronor på övriga expenser. I särskild
framställning anmälde teatern vidare att ett anslagsöverskridande på
grund av annat än automatiska orsaker var oundvikligt också under budgetåret
1965/66 och att ett medelstillskott av högst 300 000 kronor av denna
anledning var erforderligt.

263

I propositionen 1966: 2, från vilken ovanstående redogörelse är hämtad,
föreslog Ivungl. Maj :t särskilda tilläggsanslag för täckande av de vid Dramatiska
teatern uppkomna merkostnaderna. Vid framläggandet av propositionen,
som vann riksdagens gillande (SU nr 20, rskr nr 58), anförde föredragande
departementschefen bl. a. följande.

Det bokslut för budgetåret 1964/65 som redovisats av Dramatiska teatern
liksom det av teatern förutsedda utfallet för budgetåret 1965/66 utvisar
överskridanden som dels är av den art att de bör kunna medges av Kungl.
Maj :t, dels är sådana som bör underställas riksdagen för prövning. Vid en
bedömning av det faktiska ekonomiska utfallet av teaterns verksamhet budgetåret
1964/65 samt det beräknade utfallet budgetåret 1965/66 är det uppenbart
att teatern haft svårigheter att anpassa sig till den ordning som gäller
för annan statlig eller statsunderstödd verksamhet. Jag vill här understryka
att man vid konstruktionen av det nya bidragssystemet till teatern
varit medveten om de svårigheter som föreligger när det gäller att beräkna
den ekonomiska ramen för teaterverksamhet och anpassat systemet härefter.
Sålunda har man bl. a. dels låtit teaterns verksamhet vara oberoende
av variationerna i intäkterna, dels lämnat möjlighet för teatern att inom den
fastställda utgiftsstaten överföra medel från en post till en annan, i vissa
fall dock först efter medgivande av Kungl. Maj :t. Däremot har en förutsättning
för konstruktionen varit att bortsett från vissa automatiskt verkande
omständigheter den fastställda bidragsramen måste hållas. Jag vill i detta
sammanhang erinra om att inkomsterna endast utgör en mindre del eller
omkring 1 /4 av utgifterna för verksamheten.

Som framgått av min nu lämnade redogörelse har teatern ännu icke
lyckats anpassa sig till det nya bidragssystemet eftersom betydande överskridanden
av sådan natur som ligger under teaterns direkta kontroll uppkommer
under budgetåren 1964/66. Detta finner jag otillfredsställande,
och för framtiden måste det oeftergivliga kravet uppställas på teaterns verksamhet
att denna planeras så att den ryms inom den av statsmakterna givna
ekonomiska ramen.

De anslagsöverskridanden för vilka ovan redogjorts har föranlett riksdagens
revisorer att granska Dramatiska teaterns räkenskaper för budgetåret
1964/65. Revisorernas härvid gjorda iakttagelser har sammanställts i en
promemoria, vilken tillställts teatern för yttrande. Promemorian har följande
lydelse.

1. Kontantkassans storlek är ej till beloppet fixerad utan kassörskan
fyller vid behov på kassan genom uttag från checkräkning med i regel kr.
10 000i: — per gång. Ur redovisnings- och kontrollsynpunkt synes vissa fördelar
kunna vinnas om kassan maximeras till visst belopp. Det till kassörskan
utbetalade beloppet utgör härvid redovisningsmedel (förskott), som
i dagboken debiteras Diverse personers konto. Från förskottet bestridda utgifter
bokförs endast i samband med återfyllnad eller slutredovisning av
förskottet. Vid återfyllnad utbetalat belopp krediteras Checkräkningens
konto och debiteras vederbörliga konton. På Diverse personers konto sker
bokföring blott vid ökning, minskning eller slutredovisning av förskottet. I
kontoförteckningen utgår härvid Kassa konto.

264

2. Ett stort antal kontanta utbetalningar förekommer, i första hand beroende
på att betalning av leverantörsfakturor över postgiro i regel endast
sker en gång i månaden. För att nedbringa behovet av kontanta medel bör
utbetalning över postgiro eller bankgiro (se nedan) ske oftare, lämpligen
en gång i veckan.

3. De medel, som erfordras för bolagets löpande utbetalningar, är insatta
på checkräkning hos AB Svenska Handelsbanken och övriga medel på kapitalräkning
hos samma bank. Av vilken anledning anlitas denna bank? Jämför
kungörelsen den 8 juni 1951 (nr 453) om skyldighet för medelsförvaltande
statliga myndigheter in. fl. att i vissa fall anlita riksbanken, postgirorörelsen
eller Sveriges Kreditbank aktiebolag.

4. Ett stort antal utbetalningar sker varje månad medelst postanvisning
och postgiroutbetalningskort, vilket medför stora portokostnader. För att
nedbringa kostnaderna i samband med utbetalningar bör det kostnadsfria
bankgirosystemet i görligaste mån anlitas. I samband härmed synes även
böra undersökas, huruvida icke överenskommelse kan träffas med vederbörande
bank om automatisk överföring från kapitalräkningen till checkräkningen
i samband med utbetalningar över bankgiro. Med en sådan anordning
skulle behovet av medel på den räntelösa checkräkningen avsevärt kunna
nedbringas.

5. Ett stort antal räkningar in. in. till ett belopp av cirka kr. 45 000:_

från spelåret 1963—1964 har belastat spelåret 1964—1965.

6. Bolaget låter uppsy frackar, kostymer m. m. för skådespelarna hos privata
skrädderier till betydande kostnader. Någon uppbördsliggare över tillkomst
och avgång av dessa kläder in. m. föres, såvitt kunnat utrönas, ej. Motsvarande
gäller inom teatern uppsydda kläder m. m.

7. I mycket liten omfattning synes anbud ha infordrats vid inköp av utrustning,
inventarier, tyger m. m. Om möjligt bör pris- och rabattavtal upprättas.

8. Med hänsyn till de stora kostnaderna för elström bör uppgift inhämtas,
huruvida konsulent från Stockholms stads elverk rådfrågats beträffande
valet av förmånligaste taxa.

9. Inköp av bandspelare, märket Luxor, har skett i allmänna handeln. Vid
inköp genom poststyrelsens inköpsavdelning torde väsentligt lägre pris ha
kunnat erhållas.

10; Inköp av dammsugare har skett i allmänna handeln. Vid inköp av
renhållningsmateriel in. m. bör av försvarets intendenturverk träffade avtal
utnyttjas.

11. Stenciler har inköpts från Gestetner AB till högre pris än om inköpet
skett genom poststyrelsens inköpsavdelning.

12. I syfte att nedbringa de stora kostnaderna för tryckning av program,
blanketter, kuvert in. in. bör kontakt tagas med statskontorets tryckeriexpedition
för erhållande av råd och anvisningar beträffande val av lämpliga
leverantörer ävensom hjälp med granskning av anbud och fakturor.

13. I juli 1964 har följande försäkringar betalats.	265
Bolag	Typ av försäkring	Premie kronor
Hans a	Ansvarsförsäkring	375
»	Kollektiv olycksfallsförsäkring	59
Stockholms stads brandstodsbolag	Företagsförsäkring	43
»	Brandförsäkring	300
Skandia	Industriföretagsförsäkring	5 888
»	»	3 005
»	t	8 517
»	Garantiförsäkring	1 772
»	Företagsförsäkring	221
»		991

Möjligheten att reducera kostnaderna — eventuellt i samarbete med
Kungl. Operan — bör undersökas genom infordrande av anbud även från
andra försäkringsbolag.

14. Avtal om bevakning av lokaler m. m. har träffats med AB Svensk
Nattvakt. Innan förnyelse av avtalet sker, synes anbud jämväl böra inhämtas
från det statsägda bevakningsföretaget Allmänna Bevakningsaktiebolaget.

15. Till innehavaren av serveringsrörelsen i lunchrummet har utbetalats
ett månatligt bidrag av kr. 1 200: —, vilket fr. o. m. 1.11. 1964 höjts till
kr. 1 400:—. Dessutom har denne i särskild ordning erhållit kr. 5 000: —
såsom lån för att täcka sina utgifter för lunchrummet. Uppgift bör inhämtas,
huruvida styrelsen fattat beslut om att av statsmedel understödja denna
privata rörelse. Vidare bör upplysas, huruvida anbud på sin tid infordrats
beträffande serveringsrörelsen.

16. För rätten att sälja konfektyrer inom teatern har AB Marabou erlagt
kr. 3 150:—/kvartal. Enär beloppet synes lågt, bör möjligheten att
höja ersättningen undersökas, bl. a. genom infordrande av anbud jämväl
från andra företag.

17. I oktober 1964 har till firma Bygg-Oleba, Olle Engkvist AB utbetalats
kr. 74 695:—, utgörande ersättning för under tiden 23.9.1963—11.1.
1964 utförda byggnadsarbeten. Uppgift bör lämnas, huruvida anbudsförfarande
tillämpats samt efter vilka normer ersättning utgått.

18. Till Hälsokontrollen Metropol AB har utbetalats bl. a. kr. 720: —
(12 å kr. 60:—), utgörande ersättning för beställda men ej utnyttjade
besök, till vilka återbud ej lämnats, Uppgift bör inhämtas, huruvida åtgärder
vidtagits för att förhindra att dylika kostnader uppkomma i fortsättningen.

19. Hår och perukinventarier har i stora kvantiteter och till stora belopp
inköpts från en privat firma. Innehavaren av firman är anställd såsom
perukmakare vid teatern. Han har själv attester åt räkningarna. Lämpligheten
härav kan ifrågasättas.

20. Till teaterchefen har enligt styrelsebeslut utbetalats kr. 25 000:_

för regiuppdrag. Uppgift bör inhämtas, huruvida arbetet fullgjorts utöver
för honom gällande tjänstetid. Erfordras icke Kungl. Maj :ts tillstånd till
dylik ersättning?

9f—660719. Rev. berättelse ang. statsverket år 1966.1

266

21. Teaterchefen, som varit sjuk 28.2—30.6.1965, har under tiden 28.2—
31.5.1965 uppburit full lön samt under juni 1965 vidkänts avdrag på lönen
med 1 250: —. Till ekonomidirektören, som tjänstgjort som t. f. teaterchef,
har för tiden 28.2—30.6.1965 utbetalats sammanlagt kr. 5 041:67 i
vikariatsersättning (en dag ä kr. 41:67, fyra månader ä kr. 12o0:—).
Förklaring bör lämnas med angivande av huruvida förordnandet av ekonomidirektören
såsom tf teaterchef grundar sig på beslut av Kungl. Maj :t.
Vidare bör upplysas varför avdrag ej skett på teaterchefens lön under tiden
28.2.—31.5.1965 samt anledningen till att avdraget under juni 1965 är
lägre än vederbörligt sjukpenningavdrag.

22. Till Sveriges Industriförbund har erlagts kr. 570: —/kvartal utgörande
garagehyra för teaterchefens privata bil. Uppgift rörande anledningen
till att denna särskilda förmån medgivits samt huruvida styrelsen
godkänt utgiften i fråga synes böra inhämtas.

23. Enligt beslut av teaterchefen skall en chefstjänsteman alltid närvara
vid kvällsföreställning. I ersättning för dylik s. k. jourtjänst har utbetalts
kr. 100: — per föreställning. Upplysning bör inhämtas, huruvida denna anordning
godkänts av styrelsen samt om styrelsen fastställt nämnda ersättning.

24. Till kamreraren har utbetalts dels middagsersättning med kr. 12:—/
dag i samband med kvällsarbete, dels ock ersättning med kr. 200:—/dag
vid arbete på söndagar. Förklaring bör lämnas, huruvida nämnda ersättningar
har stöd i av styrelsen fattade beslut.

25. Vid de tillfällen då föreställning ej givits uppkommer en särskild
lönekostnad av kr. 16: 58 per gång för att få influtna biljettintäkter nedlagda
i nättfack hos bank. Det bör undersökas om icke dessa kostnader
kan undvikas.

26. I annonsprovision har till en av de anställda vid teatern utbetalts
kr. 3 000:—, utgörande 20 % av den erlagda ersättningen, kr. 15 000:—,
för annons i programmen. Enär endast en annonsör förekommit, nämligen
AB Svenska Handelsbanken, synes provisionen orimligt hög i förhållande
till värdet av det arbete, som nedlagts för ätt förmedla annonseringen.
Förklaring häröver bör inhämtas.

27. Löneförskott och lån till anställda förekommer i en del fall. Återbetalning
sker under förhållandevis lång tid. Beträffande löneförskott bör
sådant icke överstiga värdet av redan intjänad lön. Lån synes överhuvudtaget
ej böra lämnas utan särskilt medgivande av Kungl. Maj :t.

28. I syfte att bereda anställda rabatt på vissa kapitalvaror har bolaget
i några fall anskaffat sådana varor och förskotterat kostnaderna härför,
vilka sedan återbetalts genom avdrag på vederbörandes lön vid nästkommande
avlöningstillfälle. Vidare förskotterar bolaget varje månad kostnaderna
för ett antal lotter i Penninglotteriet. Lämpligheten av att bolaget medverkar
vid transaktioner av privat natur synes kunna ifrågasättas.

Innehållet i ovanstående promemoria har delgivits Dramatiska teatern,
som med anledning härav till revisorerna avgivit följande yttrande.

Punkt 1, 2, 4. De synpunkter som framförts under dessa punkter kommer
att beaktas från teaterns sida och bl. a. kommer sannolikt en övergång
till bankgirosystem att införas.

267

3. Teatern har sedan mycket länge tillbaka anlitat Handelsbanken och
där erhållit en mycket god och personlig service. Någon anmodan att byta
kreditinstitut bär tidigare icke gjorts från myndigheters sida. Det kommer
att undersökas huruvida annat kreditinstitut kan lämna bättre ekonomiskt
utbyte av medelsförvaltningen. Under sådana förhållanden kommer ett byte
av bank att övervägas.

5. De räkningar från spelåret 1963/64 som fått belasta spelåret 1964/65
gäller utlägg för det senare spelåret såsom betalning för lagerinköp av
materiel etc.

6. Uppsyning av kläder läggs ut på utomstående firmor främst av den
anledningen att kostymavdelningen ej alltid hinner med det omfattande arbete
som ett par sammanfallande premiärer kan föra med sig. Kläder kan
även sys utanför teatern av rent s. a. s. konstnärliga skäl, d. v. s. i de fall
där ett utomstående skrädderi har en större kunnighet än kostymavdelningen
i det speciella fallet kan prestera. Noggranna kostymlistor förs för
varje pjäs och i varje plagg finns isytt ett märke angivande vilken skådespelare
som använt plagget i vilken pjäs.

7—14. De synpunkter och förslag som framförts i dessa punkter kommer
i den mån de icke redan beaktats att tas hänsyn till vid den fortsatta
upphandlingen vid teatern.

15. Det månatliga bidraget är givetvis att se som en företagets subventionering
av de anställdas måltider. På samma sätt som innehavaren av
lunchrumsrörelsen har fria lokaler, värme, vatten, elström etc. Avsikten
är sålunda att garantera teaterns anställda en hra måltid till rimligt pris.
Subventioneringens storlek har bedömts i samråd med bolagets revisorer.
I samband med den ombyggnad av teatern som förestår och som bl. a.
innefattar ett nytt lunchrum kommer anbud på serveringsrörelsen att inhämtas.

16. En omläggning av konfektyr försälj ningen inom teatern utreds för
närvarande och i samband härmed kommer den anförda synpunkten att
beaktas.

17. De arbeten som åsyftas utfördes på löpande räkning. Flera firmor
kontaktades och den firma som kunde på den angivna tiden utföra arbetet
fick uppdraget. Dessutom var det angivna företaget väl hemma i teaterhuset
och kände till under vilka förhållanden arbetena måste bedrivas med
hänsyn till teaterns repetitioner etc.

18. De anställda kommer i fortsättningen att få vidkännas löneavdrag
i den mån de ej infinner sig till hälsokontroll efter att ha blivit varslade i
god tid. Dessutom är hela frågan beträffande hälsokontroll och teaterläkeri
under utredning.

19. Givetvis har kontroll skett att de hårlager som det här gäller verkligen
levererats till teatern. Inköpen har gjorts mot bakgrunden av att
teatern på detta sätt fått bästa pris vid inköp av hår för tillverkning av peruker.
Självfallet är det mindre lämpligt att chefsperukmakaren köper in
till sin avdelning från en av honom själv bedriven firma, men inköpen har
gjorts enbart av ekonomiska skäl.

20. Teaterchefen och hans närmaste medarbetare har en arbetstid vid
teatern som vida överstiger det normala. Den ersättning för fullgjorda

268

regiuppdrag som utbetalats har skett med Ecklesiastikdepartementets goda
minne. Samma förfarande tillämpas för övrigt även vid Operan.

21. Det avdrag om 1250 kronor som gjordes på teaterchefens lön under
juni månad 1965 avsåg av honom skänkta stipendier till elevskolans adepter.
Genom att teaterchefen från sjukbädden kunde hålla en viss så gott
som daglig kontakt med teatern beslöt styrelsen att något sjukavdrag ej
skulle göras på teaterchefens lön. Samtidigt som styrelsen även beslöt att
ekonomidirektören som av styrelsen förordnats till teaterchef skulle få utfyllnad
av sin lön upp till teaterchefslönen. En underhandsförfrågan till
departementet huruvida Kungl. Maj :t skulle fatta beslut i chefsfrågan under
Bergmans sjukdom resulterade i att från departementets sida ej uttrycktes
något behov av att få ärendet anmält dit.

22. Ärendet är ej formellt anmält i styrelsen, dock är förmånen under
hand bringad till styrelsens kännedom.

23. Det är endast vid söndags jourerna som ersättning med 100 kronor
lämnas till dem som tjänstgör på detta sätt. Alltså ej vid föreställningar
vanliga kvällar. Styrelsen har godkänt anordningen och ersättningen. Det
är att märka i detta sammanhang att de som har denna relativt betungande
jourtjänst inte har någon annan veckovilodag än söndagen.

24. Den ersättning som kamreraren uppbär för arbete under söndagar
utgår endast i de fall den sammanlagda arbetstiden under söndagen uppgår
till 8 timmar eller mera. Den avtalsenliga ersättningen skulle efter de
normer som tillämpas vid teatern egentligen överstiga 300 kronor per
sådan söndag.

25. Kostnaden i fråga kommer att elimineras genom ett annat arrangemang.

26. Den annonsprovision det här är fråga om har sedermera upphört
och var en löneförmån till en av de anställda. Sedan hans lön blivit reglerad
på annat sätt har sålunda annonsprovisionen upphört, ehuru han
alltjämt handlägger sådana ärenden.

27—28. Teatern är ett aktiebolag och ingen statlig myndighet. Mot denna
bakgrund slår teatern vakt om vissa friheter som rent statliga myndigheter
inte har. Det är mot denna bakgrund löneförskotts- och låneverksamheten
får ses. Del bör dock anmärkas att när lån beviljas amorteringsplanen
alltid läggs så att lånet är helt återbetalt inom spelåret i fråga. Att
låta de anställda åtnjuta företagets rabattmöjligheter vid vissa kapitalvaruinköp
är en företeelse som är mycket vanlig på den allmänna marknaden.
Det kan icke från teaterns sida uppfattas som någon olägenhet eller oegentlighet
speciellt som denna förmån begagnas i ytterst ringa omfattning.

Dramatiska teatern har låtit revisorerna ta del av ett av teatern upprättat
»preliminärt bokslut» för budgetåret 1965/66. I bokslutet, som återgives
här nedan, har teatern för varje post med »s» (sämre) eller »b»
(bättre) angivit utgifts- respektive inkomstbeloppens storlek i förhållande
till de i vederbörande regleringsbrev angivna.

269

Utgifter och inkomster	Regi. brev 1965/66	Prel. bokslut 1965/66	s eller b i förhållande till regi. brev
A. Utgifter
1. Löner, arvoden och andra ersättningar,
förslagsvis
a. Styrelse och teaterchef ........	82 000	111 080	(s 29 080
	(82 000)	(in oso)	(s 29 080)
b. Artistpersonal, fast anställd
Skådespelare ..................	2 239 200	2 221 333	b 17 867
Statister......................	31 600	31 680	s 80
Musik ........................	64 200	64 200	—
Koreografi....................	25 200	25 200	—
	(2 360 200)	(2 342 413)	(b 17 787)
Artistpersonal, extra anställd
Skådespelare ..................	152 500	445 540	s 293 040
Statister......................	91 600	134 495	s 42 895
Musik ........................	59 400	166 059	s 106 659
Koreografi....................	3 500	6 270	s 2 770
	(307 000)	(752 364)	(s 445 364)
c. Teknisk personal, fast anställd
Kostymavdelningen............	374 400	387 047	s 12 647
Möbel- och attributavdelningen..	290 800	224 853	b 65 947
Dekorationsavdelningen ........	505 000	421 818	b 83 182
Scenmaskinavdelningeu ........	544 600	472 156	b 72 444
Belysningsavdelningen..........	399 900	283 546	b 116 354
Perukmakeri ..................	270 400	257 807	b 12 593
	(2 385 100)	(2 047 227)	(b 337 873)
Teknisk personal, extra anställd
Kostymavdelningen............	38 200	29 192	b 9 008
Möbel- och attributavdelningen. .	40 200	75 652	s 35 452
Dekorationsavdelningen ........	68 000	127 865	s 59 865
Scenmaskineriavdelningen ......	153 400	244 971	s 91571
Belysningsavdelningen..........	135 300	193 794	s 58 494
Perukmakeri ..................	22 900	30 596	s 7 696
	(458 000)	(702 070)	(s 244 070)
d. Övrig personal, fast anställd
Tjänstemän ..................	1 326 285	1 103 288	b 222 997
Bibliotek .....................	30 000	30 000	—
Teaterbetjänte ................	112 200	103 031	b 9 169
Dörrvaktmästare ..............	19 800	17 380	b 2 420
Elevskolan....................	—	—	—
Uppvärmnings- och ventilations-
avdelningen ................	164 800	134 667	b 30 133
Renhållningsavdelningen........	102 200	43 980	b 58 220
Byggnadsreparationer..........	43 300	43 093	b 207
Skolteatern ...................	83 400	83 230	b 170
	(1 881 985)	(1 558 669)	(b 323 316)
Övrig personal, extra anställd
Tjänstemän ..................	91 200	123 502	s 32 302
Bibliotek .....................	—	6 568	s 6 568
Teaterbetjänte ................	78 600	106 549	s 27 949
Dörrvaktmästare ..............	118 600	140 549	s 21949
Elevskolan....................	7 000	11 680	s 4 680
Uppvärmnings- och ventilations-
avdelningen ................	12 000	18 834	s 6 834
Renhållningsavdelningen........	113 000	211 594	s 98 594
Byggnadsreparationer ..........	4 315	415	b 3 900
Skolteatern ...................	139 000	236 442	s 97 442
	(563 715)	(856 133)	(s 292 418)

270

Utgifter och inkomster	Regi. brev 1965/66	Prel. bokslut 1965/66	s eller b i förhållande till regi. brev
3. Sjukvård m. m., förslagsvis ........	25 000	17 481	b	7 519
	(25 000)	(17 481)	(b	7 519)
4. Expenser
a. Bränsle ,......................	18 000	34 248	s	16 248
Lyse..........................	31 000	99 058	s	68 058
Vatten........................	5 000	16 045	s	11 045
	(54 000)	(149 351)	(s	95 351)
b. Övriga expenser
Renhållning ..................	22 000	46 934	s	24 934
Kontorsexpedition och telegram	30 000	68 479	s	38 479
Telefon ......................	20 000	23 335	s	3 335
Annonser ....................	•-	—		—
Inventarier ej tillh. scenen......	8 000	24 602	s	16 602
	(80 000)	(163 350)	(s	83 350)
5. Övriga utgifter
a. Fastighetsunderhåll............	120 000	186 089	s	66 089
Eldsläckning ..................	90 000	84 124	b	5 876
	(210 000)	(270 213)	(s	60 213)
b. Material och andra kostnader för
teaterverksamheten
Böcker m. m.................	45 000	34 279	b	10 721
Elevskolan....................	—	10 794	s	10 794
Musik ........................	58 000	37 832	b	20 168
Kostymavdelningen............	128 000	131 258	s	3 258
Möbel- och attributavdelningen. .	50 000	44 819	b	5 181
Dekorationsavdelningen ........	230 000	198 962	b	31 038
Scenmaskinavdelningen ........	135 000	29 590	b lUo 41U
Belysningsavdelningen..........	65 000	112 082	s	47 US2
Perukmakeri ..................	65 000	51 369	b	13 631
	(776 000)	(650 985)	(b 125 015)
c. Ersättning till författare och över-
sättare .......................	250 000	321 880	s	71 880
	(250 000)	(321880)	(s	71 880)
d. Utbyte med utländska teatrar och
tillfälliga engagemang..........	1000	6 146	s	5 146
	(1000)	(6 146)	(s	5 146)
e. Reklamkostnader
Reklam och program ..........	275 000	300 979	s	25 979
	(275 000)	(300 979)	(s	25 979)
f. Kostnader för skolteaterverksam-
heten ....... ................	600 000	161 010	b 438 990
	(600 000)	(161 010)	(b	438 990)
g. Diverse utgifter
Allmänna omkostnader ........	125 000	98 435	b	26 565
Dörrvaktmästare ..............	1 000	189	b	811
Biljettförsäljningsprovision......	11 000	7 629	b	3 371
Resor och representation ......	40 000	29 007	b	10 993
Resor, studiestipendier ........	—	39 000	s	39 000
	(177 000)	(174 260)	(b	2 740)
2. Huvadmansavgifter för pension, ATP-
avgifter och övriga sociala avgifter,
förslagsvis ......................	1 465 000	1 795 986	S 33U yöb
	(1 465 000)	(1 795 986)	(s 330 986)
Pensioner........................	—	23 766	s	23 766
	—	(23 766)	(s	23 766)

271

Utgifter och inkomster	Regi. brev 1965/66	Prel. bokslut 1965/66	s eller b i förhållande till regi. brev.
Hyror .......................... Enl. Kungl. Maj:t prop. nr 2 år 1966	46 000 (46 000) 300 000 (300 000)	51 291 (51 291)	s 5 291 (s 5 291) b 300 000 (b 300 000)
	Utgifter	12 297 000	12 456 654	s 159 654
B. Inkomster
		3 045 000	2 518 891	s 526 109
2. Program .............. 3. Räntor................ 4. Hyror ................		33 000 30 000 69 000	74 826 18 292	s 33 000 b 44 826 s 50 708
	Inkomster	3 177 000	2 612 009	s 564 991
Underskott hittills........ Enl. Kungl. Maj ds prop. nr 2 1966 ..................	8 820 000 300 000	9 120 000	9 844 645
		12 297 000	12 456 654	s 564 991
Utöver anslag i regi. brev: Inkomstbortfall ........ Utgifter................	564 991:— 159 654: —
Underskott ............	724 645: —

Revisorernas uttalande. Från och med budgetåret 1964/65 utgår statsbidrag
till de kungl. teatrarnas verksamhet från ett särskilt under riksstatens
åttonde huvudtitel uppfört förslagsanslag, benämnt Bidrag till de
kungl. teatrarna. Bidragens storlek utgör saldot i den inkomst- och utgiftsstat
som Kungl. Maj :t för varje budgetår fastställer för envar av
teatrarna. De i staten upptagna posterna får i princip icke överskridas utan
Kungl. Maj ds medgivande. Teatrarna har emellertid rätt att begära anslag
utöver de i staten upptagna utgiftsposterna i den mån ökning av
teatrarnas medelsbehov uppkommer till följd av automatiska utgiftsökningar,
t. ex. höjda sociala avgifter. Vidare har teatrarna i viss utsträckning
möjlighet att inom den fastställda staten överföra medel från en post till
en annan.

Såsom tidigare nämnts utvisade Dramatiska teaterns bokslut för budgetåret
1964/65 anslagsöverskridanden av icke automatisk natur på ej
mindre än ca 1 milj. kronor, varav ca 574 000 kronor belöpte på löner
till extra personal m. in., ca 280 000 kronor på övriga utgifter, i vilka
framför allt ingick ökade kostnader för reklamverksamhet, samt ca 80 000
kronor på övriga expenser.

Erforderliga tilläggsanslag för täckande av ovannämnda merkostnader
beviljades av innevarande års vårriksdag. Framhållas må emellertid att i
den till grund för beslutet liggande propositionen med skärpa underströks,
att en betydande del av teaterns anslagsöverskridanden var av sådan art

272

att de stod under teaterns direkta kontroll och att krav för framtiden
måste uppställas på att teaterns verksamhet planerades så, att den rymdes
inom den av statsmakterna givna ekonomiska ramen.

Revisorerna har mot bakgrunden av ovan angivna förhållanden ansett sig
böra granska Dramatiska teaterns räkenskaper för budgetåret 1964/65. Resultatet
av granskningen har sammanfattats i en promemoria, i vilken
erinringar framförts i avseende å bl. a. redovisnings- och inköpsfrågor m. m.
Teatern, som under hand beretts tillfälle avgiva yttrande över promemorian,
har i allt väsentligt förklarat sig skola beakta revisorernas synpunkter.
Bland de framförda erinringarna må följande omnämnas.

Betydande belopp nedlägges varje spelår på uppsyning av kostymer och
andra klädespersedlar som erfordras för teaterverksamheten. Någon inventarieliggare
som utvisar tillkomst och avgång av sådana kläder finnes icke
upprättad. I stället föres för varje pjäs s. k. kostymlistor, av vilka endast
framgår vilka plagg som användes i de olika pjäserna. Revisorerna anser
det önskvärt att i fortsättningen en noggrannare redovisning av ifrågavarande
inventarier kommer till stånd.

I fråga om teaterns upphandlingsverksamhet föreslår revisorerna att prisoch
rabattavtal upprättas då det gäller inköp av tyger och andra förnödenheter,
att centralupphandling av kontorsmateriel verkställes genom postverkets
försorg, att vid inköp av renhållningsmateriel m. m. de av försvarets
intendenturverk för statliga myndigheter träffade centralavtalen utnyttjas
samt att statskontorets expertis anlitas vid frågor som gäller tryckning av
program etc.

Teatern erlägger för närvarande i försäkringspremier cirka 21 000 kronor
per år. För att klarlägga om möjligheter föreligger att reducera dessa kostnader
förordar revisorerna att anbud på ifrågavarande försäkringar infordras
även från andra försäkringsbolag än de nu anlitade.

Ett privat företag har sedan flera år tillbaka mot en oförändrad avgift
av 3 150 kronor per kvartal innehaft rätten att sälja konfektyrer inom teatern.
Då avgiften, icke minst på grund av penningvärdets förändring, får
anses vara alltför låg, föreslår revisorerna att nya anbud infordras på försäljningsrätten.

I vissa fall har förmåner utöver de i gällande anställningsavtal bestämda
utgått till de anställda utan att styrelsen eller i förekommande fall Kungl.
Maj :t fattat formellt beslut härom. Vad sålunda förevarit finner revisorerna
otillfredsställande. Enligt revisorernas mening bör i fortsättningen förmåner
av angivet slag som regel icke beviljas de anställda med mindre beslut
i ärendet föreligger i behörig ordning.

Upplysningsvis kan i förevarande sammanhang slutligen omnämnas, att
revisorerna tagit del av ett av Dramatiska teatern upprättat »preliminärt
bokslut» för budgetåret 1965/66. Därav synes framgå att teatern i sin
verksamhet under detta budgetår — frånsett automatiska utgiftsökningar
— i stort sett hållit sig inom fastställda kostnadsramar.

273

§ 19

Kungl. teatern

Under föregående paragraf har revisorerna redovisat resultatet av eu av
dem verkställd granskning av Dramatiska teaterns räkenskaper för budgetåret
1964/65. Revisorerna har i anslutning till denna granskning också undersökt
kungl. teaterns räkenskaper för samma budgetår. Bland de iakttagelser
som härvid gjorts kan följande omnämnas.

Den av kamreraren omhänderhavda kontantkassan, den s. k. huvudkassan,
äi ej till beloppet fixerad utan fylles vid behov på dels med från biljettkassan
kontant kvitterade biljettintäkter, dels med medel som inflyter
kontant respektive över postgiro från sådana biljettförsäljningsställen som
tidningars depeschkontor etc.

Till kassörskorna i biljettkassan utlämnas biljetter till ett antal som motsvarar
en beräknad förbrukning under fjorton dagar. All försäljningspersonal,
5—6 personer, har tillgång till biljetterna. Enligt uppgift har ibland
stora kassabrister uppkommit; bl. a. har vid ett tillfälle konstaterats en brist
på cirka 8 000 kronor.

Enligt gällande hyreskontrakt erlägger AB Operakällaren för de till bolaget
upplåtna restauranglokalerna dels en grundhyra av 240 000 kronor per
år och dels en tilläggshyra som är baserad på restaurangens årsomsättning.
Under spelåret 1964/65 uppgick hyrestillägget till 127 040 kronor. Utöver
nämnda hyra erlägger restaurangen bränsleersättning enligt fastighetsägareföreningens
klausul. Ersättningen uppgick spelåret 1964/65 till 15 720 kronor.
Teaterns totala bränslekostnader detta år belöpte sig till cirka 110 000
kronor, varav enligt uppgift omkring hälften föll på de av Operakällaren
förhyrda lokalerna.

Utan att något avtal i behörig ordning träffats härom har Operakällaren
under en följd av år medgivits rätt att tillfälligtvis disponera den för teaterns
repetitioner m. m. avsedda och i teaterbyggnaden inrymda s. k. Rotundan.
För upplåtelsen av lokalen, som av restaurangen utnyttjas i samband
med större festarrangemang o. dyl., uttages hyresersättning endast i den
mån lokalen användes mer än 24 gånger per år, i vilket fall ersättning erlägges
med 500 kronor per gång. Teaterns inkomster på ifrågavarande uthyrning
uppgår till cirka 20 000 kronor per år. Det fastställda hyresbeloppet
har varit oförändrat sedan flera år tillbaka.

Enligt förenämnda hyreskontrakt äger Operakällaren ensamrätt till försäljning
av förfriskningar m. in. inom operabyggnaden i de för teaterpubliken
för detta ändamål avsedda lokalerna. Det förutsättes emellertid i avtalet,
att särskild hyresöverenskommelse skall träffas mellan parterna då det

274

gäller försäljningsrätten i de s. k. publikfoajéerna. Oaktat någon sådan
överenskommelse icke träffats, har Operakällaren sedan lång tid tillbaka
låtit enskild person omhänderha den ifrågavarande försäljningen. Först
fr. o. m. år 1964 har viss ersättning för försäljningsrätten inbetalats till
teatern. Ersättningen uppgår för närvarande till omkring 10''000 kronor per
år.

Vid representation efter premiärer och i andra liknande sammanhang anlitar
teatern Operakällaren för servering av drinkar o. dyl. Enligt uppgift har
teatern i förbilligande syfte övervägt att för framtiden i egen regi anordna
dylika tillställningar. Operakällaren har emellertid motsatt sig ett sådant
arrangemang under åberopande av innehållet i gällande hyreskontrakt.

I sin upphandlingsverksamhet synes teatern icke i tillräcklig grad ha beaktat
de möjligheter till besparingar som kan ligga i att anlita statskontorets
expertis i frågor rörande tryckning av program etc., att vid inköp av
renhållningsmateriel o. dyl. utnyttja de av försvarets intendenturverk för
statliga myndigheter träffade centralavtalen samt att använda statens transportkontor
i samband med anordnande av person- och godstransporter m. m.

Revisorernas uttalande. Såsom framgått av den lämnade redogörelsen har
revisorerna i anslutning till en undersökning av Dramatiska teaterns räkenskaper
för budgetåret 1964/65 också granskat kungl. teaterns räkenskapsmaterial
för samma budgetår. Revisorerna har under hand berett teatern tillfälle
att avge yttrande över de vid granskningen gjorda iakttagelserna,
bland vilka följande må omnämnas.

Teaterns huvudkassa, som omhänderhas av kamreraren, är ej till beloppet
fixerad utan fylles vid behov på med bl. a. biljettintäkter. Revisorerna anser
det från redovisnings- och kontrollsynpunkt önskvärt att kassan bokföres
såsom förskott och maximeras till visst belopp. Inkomster av försålda biljetter
och program m. in. bör enligt revisorernas mening oavkortade insättas
å bank. Teatern har i sitt yttrande hävdat att införande av en fixerad huvudkassa
icke är praktiskt genomförbart på grund av de stora variationer
som förekommer i fråga om utbetalningar från denna kassa. Teatern avser
emellertid att inrätta en särskild sidokassa, fixerad till visst belopp.

För närvarande tillgår biljettförsäljningen inom teatern så, att biljetter
motsvarande en förbrukning under cirka 14 dagar utlämnas till försäljningspersonalen,
som i regel uppgår till 5—6 anställda. Var och en av dessa
har tillgång till biljetterna. Avstämningen av försäljningen mot värdet av
förbrukade biljetter blir på grund härav omständlig och tidsödande. Stora
kassabrister har ibland konstaterats. Enligt revisorernas mening är det önskvärt
att ett effektivare redovisnings- och kontrollsystem införes. Teatern har
i sitt yttrande upplyst, att en utredning nu pågår i syfte att undersöka möjligheterna
till bättre kontroll över biljettförsäljningen och till ett nytt redovisningssystem
med enskilt ansvar.

275

Den i operabyggnaden inrymda s. k. Rotundan användes av teatern för
repetitioner m. m. Under omkring 65 dagar om året uthyres den emellertid
till Operakällaren, som utnyttjar lokalen för större festarrangemang o. d}d.
Utan att något avtal i behörig ordning träffats har Operakällaren medgivits
rätt att kostnadsfritt disponera Rotundan 24 gånger per år. Vid användning
av lokalen därutöver erlägger Operakällaren i hyra 500 kronor per gång. Hyresbeloppet
har varit oförändrat under en följd av år. För revisorerna
framstår det som otillfredsställande att något skriftligt avtal icke upprättats
som reglerar villkoren för ovannämnda uthyrning. Teatern har i sitt yttrande
uppgivit att, såvitt kunnat utrönas, uthyrningen av Rotundan baserar sig på
ett »tillfälligt» hyresavtal. Teaterns uppfattning är att utgående hyresbelopp
är för lågt. Den avser därför att upptaga förhandlingar om ändring av
hyran.

I fråga om villkoren för Operakällarens rätt att i de s. k. publikfoajéerna
till teaterpubliken försälja förfriskningar m. m. har i gällande hyreskontrakt
förutsatts, att särskild överenskommelse skall träffas mellan parterna.
Trots att något avtal icke ingåtts härom, har Operakällaren sedan lång tid
tillbaka överlåtit nämnda försäljningsrätt till enskild person. Först fr. o. m.
år 1964 har viss ersättning för försäljningsrätten inbetalats till teatern. För
närvarande uppgår ersättningen till omkring 10 000 kronor per år. Enligt
revisorernas mening bör i enlighet med hyreskontraktets bestämmelser
skriftligt avtal om försäljningsrätten snarast upprättas. Teatern har i sitt
yttrande anslutit sig till denna uppfattning.

Vid representation efter premiärer och i andra liknande sammanhang
anlitar teatern Operakällaren för servering av drinkar o. dyl. Kostnaderna
härför skulle enligt revisorernas uppfattning kunna avsevärt nedbringas, om
teatern i egen regi övertog nämnda servering. Teatern har i sitt yttrande
förklarat att den övervägt en ändring i av revisorerna antydd riktning. Skilda
uppfattningar föreligger emellertid mellan teatern och Operakällaren om
tolkningen i berört hänseende av gällande hyreskontrakt. Revisorerna anser
det önskvärt att detta spörsmål snarast blir föremål för sakkunnig provning.

Beträffande teaterns upphandlingsverksamhet har teatern förklarat sig
skola beakta av revisorerna framförda besparingsförslag om anlitande av
statskontorets expertis i frågor rörande tryckning av program etc., om
utnyttjande av statliga centralavtal vid inköp av renhållningsmateriel o. dyl.
samt om användande av statens transportkontor vid person- och godstransporter
in. in.

276

JORDBRUKSDEPARTEMENTET

§ 20

Redovisningen av lagervärden i domänverkets bokslut

Enligt föreskrift i gällande instruktion lämnar domänstyrelsen årligen
till Kungl. Maj :t en berättelse om domänverkets förvaltning under det närmast
förflutna verksamhetsåret. Berättelsen publiceras i serien Sveriges
officiella statistik.

I årsberättelsens första avsnitt med rubriken Finanser intages domänverkets
balansräkning samt vinst- och förlusträkning per den 31 december.
Dessa räkningar är avsedda att lämna ett översiktligt sammandrag av omfattning
och förändringar i fråga om domänverkets tillgångar och skulder
samt över verksamhetens intäkter, kostnader och driftresultat.

I den senast av trycket utgivna årsberättelsen — avseende år 1964 — har
resultaträkningarna det utseende som återgives på följande sidor.

Till vinst- och förlusträkningen har fogats anteckningen att i såväl inkomster
som utgifter ingår överföringar mellan olika rörelsegrenar med
ett belopp av 223,1 milj. kronor för år 1964 och 207,4 milj. kronor för år
1963.

Principerna för uppställningen av nu återgivna balansräkning samt vinstock
förlusträkning har i huvudsak varit oförändrade sedan år 1936. Till
och med år 1941 företedde dock redovisningens delposter åtskilliga avvikelser
från vad som därefter tillämpats, främst beroende på olikheter i rörelsens
struktur. Den tämligen omfattande skogsindustriella rörelse som tidigare
drevs av domänverket övertogs från och med år 1942 av ett statligt bolag
(ASSI). Även därefter har vissa ehuru mindre betydelsefulla förändringar
vidtagits i redovisningen, främst gällande balansräkningens skuldsida.
Såsom exempel härpå kan nämnas att rubrikerna Kyrkofonden och
Jämtländska renbetesfjällens skogsfond utgått, under det att vissa skuldposter
såsom Lånefonder och Naturvårdsfonden tillkommit.

De båda kontona innehåller mycket begränsade uppgifter om domänverkets
virkeslager och övriga lagervärden. På balansräkningens tillgångssida
har upptagits en post benämnd Förråd (virkeslager m. m.) med ett belopp
av drygt 42 milj. kronor. Vidare lämnas på vinst- och förlusträkningens inkomstsida
uppgift om att domänfondens förråd ökat med 3 075 681 kronor.

277

Balansräkning

Tillgångar	Vi 1964	31/i2 1964	Ökning Minskning (—) 1 000-tal kronor

Fastigheter ..........................	311 476 715	315 883 664	4 407
Naturvårdsfonden ....................	—	4 899 848	4 900
Inventarier och förråd (virkeslager m. m.):
Inventarier........................	1	1
Förråd (virkeslager m. m.)..........	39 052 287	42 013 089	2 961
Summa	39 052 288	42 013 090	2 961
Aktier ........................	3 353 306	3 352 306
Förskott:
Beredskapsarbeten ................	1 952 827	_	- 1953
Förskotterade utgifter å riksstatsanslag	3 383 990	1 883 484	- 1 501
Förskott å flottledsfonden ..........	1 139 618	1 137 222	- 2
Summa	6 476 435	3 020 706	- 3 456
Övriga fordringar:
Utlånade medel....................	3 752 568	4 000 650	248
Virkesköpare m. fl................	63 829 786	76 071 087	12 241
Utestående avräkningar ............	10 407 549	10 765 065	358
Köpare av kronoegendomar och lägen-
heter ......................	10 207 120	11 783 554	1 576
I flottleder........................	1 827 717	1 674 358	- 153
Övriga fonders medel ..............	4 353 945	4 908 974	555
Diverse ...................	—	821 679	822
Summa	94 378 685	110 025 367	15 647
Kontant behållning eller innestående i bank	14 171 400	4 744 499	- 9 427
Totalsumma	468 907 829	483 939 480	15 032
Skulder Domänverkets fond:
Markfonden ...................	43 272 895	38 897 149	- 4 376
Flottledsfonden....................	1 827 717	1 674 358	- 153
Rörelsekapitalet ..................	22 000 000	22 000 000
Naturvårdsfonden..................	_	399 848	400
Övriga kapitalmedel................	314 828 922	319 235 871	4 407
Överskott att inleverera............	24 226 753	30 701 225	6 474
Summa	406 156 287	412 908 451	6 752
Diverse medel:
Förnyelsefonden för återväxtkostnader	37 029 671	43 178 594	6 149
Naturvårdsfonden..................	—	4 500 000	4 500
Medel till inköp av mark av naturve-
tenskapligt värde................	214 253	169 253	- 45
Lånefonder......................	5 754 798	5 172 147	- 582
Inteckningslån ...............	30 350	30 350
Summa	43 029 072	53 050 344	10 022
Skulder hos andra myndigheter:
Riksgäldskontoret..................	1 187 366	_	- 1 187
Statskontoret......................	34 356	48 829	14
Summa	1 221 722	48 829	- 1 173
Övriga skulder:
Övriga fonders medel .............	6 348 931	5 416 824	- 932
Diverse ...................	12 151 817	12 515 032	363
Summa	18 500 748	17 931 856	- 569
Totalsumma	468 907 829	483 939 480	15 032

278

Vinst- och förlusträkning

	1963	1964	Ökning Minskning (—) 1 000-tal kronor
Utgifter
Domänstyrelsen....................	9 918 465	11 044 566	1 126
Skogsförvaltningen, skogsdomänerna..	345 221 121	365 871 006	20 650
» ,sågverken ......	3 147 408	2 836 786	— 310
» , virkesmagasinen. .	157 828 252	172 403 105	14 575
Jordbrulcsförvaltningen, j ordbruksdo-			- 149
mänerna........................	4 933 673	4 784 749
Domänfondens förråd (minskning)....	—	—	—
Avsättning till förnyelsefonden för åter-			4 147
växtkostnader ..................	40 586 880	44 734 307
Summa	561 635 799	601 674 519	40 039
Överskott
Balanserade överskottsmedel........	24 226 753	30 701 225	6 474
Totalsumma	585 862 552	632 375 744	46 513
Inkomster
Skogsförvaltningen, skogsdomänerna..	366 231 829	403 477 346	37 246
» ,sågverken ......	3 088 073	3 478 540	390
» , virkesmagasinen..	155 735 589	174 992 030	19 256
Jordbruksförvaltningen, jordbruksdo-			349
mänerna........................	8 313 424	8 662 352
Domänfondens förråd (ökning) ......	14 174 532	3 075 681	-11 099
Disponerat av förnyelsefonden för åter-		38 585 384	182
växtkostnader ..................	38 403 299
Aktieutdelning och räntor ..........	— 84 194	104 411	189
Totalsumma	585 862 552	632 375 744	46 513

I årsredogörelsens text och tabellbilagor lämnas emellertid åtskilliga mera
detaljerade uppgifter om lagervärden. I tabellbilaga 1 med rubriken »Sammanställning
av domänfondens driftresultat år 1964» specificeras vissa delposter
och värden, som här återgives i utdrag.

Rörelsegrenar m. m.

Kol. 5.

Utgående virkeslagers
självkostnadsvärde,
frölager,
kr.

Kronans skogar, skogs]ordbruk m. m................. 39 969 690

D:o, frölager ...................................... 7 917 053

Kronans sågverk .................................. 1 160 591

Kronans virkesmagasin...............................441 387

Kol. 6.
Ingående virkeslagers

självkostnadsvärde,

frölager, kr.

41 556 277
8 286 158
1 666 556
3 782 997

Summa 49 488 921 55 291988

I bokslutet verkställd nedskrivning å virkeslager

— 8 814 398 — 17 693 147

Om det utgående virkeslagrets självkostnadsvärde, 49 488 921 kronor,
minskas med verkställda nedskrivningar, 8 814 398 kronor, erhalles som rest
beloppet 40 674 523 kronor. Detta överensstämmer icke med det på balans -

279

räkningen redovisade förrådsvärdet, som överstiger 42 milj. kronor. Sistnämnda
post innehåller nämligen vissa ytterligare tillgångar, bl. a. värdet
av förbrukningsartiklar, reservdelar m. m. på maskinstationer och revir
samt ett mindre virkesförråd som redovisas på annan fond än domänfonden.

I årsredogörelsens tabellbilaga 2 med rubriken »Sammanställning av kronans
skogars inkomster och utgifter samt avkastning år 1964» redovisas i
kolumn 12 utgående virkeslagers beräknade självkostnadsvärde jämte frölager
samt i kolumn 13 det utgående värdet av samma tillgångar, specificerat
på de olika reviren, ävensom sammanräkningar distriktsvis, länsvis och
totalt. Motsvarande självkostnadsvärden vid kronans virkesmagasin redovisas
i tabellbilaga nr 5. Slutligen återfinnes i redogörelsens textavsnitt i
tabell G ut- och ingående självkostnadsvärden av lagren vid kronans sågverk.

En sammanräkning av nu nämnda lagertillgångar ger som resultat att de
ingående lagervärdena uppgått till 55 291 988 kronor och de utgående värdena
till 49 488 921 kronor, vilket innebär att lagrens självkostnadsvärden

	Självkostnads-	Procenttal efter	Bokförda
	värden	nedskrivning	värden
Ingående lager
Virke, de sex norra distr...............	23 469 873	70 %	16 428 911
» , de fem södra » ..............	17 753 640	40 %	7 101 456
Skogsjordbruk ......................	332 764		332 764
Summa virke m. m...................	41 556 277		23 863 131
Frö ................................	8 286 158		8 286 158
Sågverk ............................	1 666 556		1 666 556
Virkesmagasin ......................	3 782 997		3 782 997
Summa	55 291 988		37 598 842
Utgående lager
Virke, de sex norra distr...............	23 420 580	90%	21 078 521
» , de fem södra » ..............	16 180 847	60%	9 708 508
Skogsjordbruk ......................	368 263		368 263
Summa virke m. m...................	39 969 690		31 155 292
Frö ................................	7 917 053		7 917 053
Sågverk ............................	1 160 591		1 160 591
Virkesmagasin ......................	441 587		441 587
Summa	49 488 921		40 674 523
Lagervärdesförändring med sjäi vkost-
nadsvärden........................	- 5 803 067
D:o med bokförda värden efter nedskriv-
ning..............................			+ 3 075 681
Nedskrivningseffekt:
Utgående lager, självkostnadsvärde ..		49 488 921
» » , nedskrivet..........		40 674 523

280

minskat med 5 803 067 kronor. Emellertid framgår av vinst- och förlusträkningen
att domänfondens förråd ökat med 3 075 681 kronor. Differensen,
som uppgår till mer än 8,8 milj. kronor, förklaras av de nedskrivningar
av lagervärdena som årligen företages i bokslutet. Denna nedskrivning har
även såsom ovan nämnts kommit till synes i tabellbilaga 1.

Beträffande nedskrivningen av virkeslager angives i årsredogörelsens textavsnitt
under rubriken B. Årets driftsresultat, att i skogsdomänernas bokslut
ingående virkeslag i de sex norra distrikten är upptaget till 70 procent av
sj älvkostnadsvärdet och till 40 procent i de fem södra, medan det utgående
lagret i de sex norra distrikten är värderat till 90 procent av sj älvkostnadsvärdet
och till 60 procent i de fem södra distrikten. Beträffande frölager har
någon nedskrivning ej förekommit, vilket ej heller varit fallet i fråga om virkesmagasinens
lager. Nämnda nedskrivningar angives vara betingade av att
domänverket deklarerar inkomst av jordbruksfastighet enligt bokföringsmässiga
grunder och därvid tillämpar gällande bestämmelser angående lagervärdering.
I vidstående uppställning har från de ovan angivna olika
tabellerna sammanställts de av domänverket redovisade lagertillgångarna,
dels till sj älvkostnadsvärden och dels till de bokförda värden som erhållits
efter nedskrivning. I särskild kolumn angives det procenttal till vilket lager
upptagits i de fall då nedskrivning gjorts.

De av domänverket åberopade bestämmelserna angående lagervärdering
enligt de grunder som gäller vid taxering av jordbruksfastighet syftar på
kommunalskattelagens regler på detta område. I enlighet med Kungl. Maj :ts
proposition nr 191 beslöts vid 1951 års riksdag vissa ändringar i kommunalskattelagen,
gällande jordbrukares inkomsttaxering. Enligt tidigare gällande
bestämmelser taxerades brukare av jordbruksfastighet enligt den s. k.
kontantprincipen. Denna innebar att som inkomst redovisades vad som
kontant eller i natura kommit jordbrukaren till godo och som utgift upptogs
vad som kontant eller i natura utgivits.

Genom lagändringen medgavs jordbrukare rätt att, i likhet med vad som
gällde beträffande rörelseidkare, bli taxerad enligt bokföringsmässiga grunder.
En dylik rätt hade i praktiken tillämpats även tidigare utan stöd av författningsbestämmelser.
Den ansågs ge ett mera rättvisande uttryck för jordbrukarens
verkliga skatteförmåga och hade även fördelen att inkomsten
blev tagen mera jämnt till beskattning. Avdrag av olika slag kunde därigenom
utnyttjas bättre. Nettointäkten påverkades vid detta system icke blott
av intäkter och omkostnader utan även av in- och utgående balans beträffande
varulager, varufordringar och varuskulder. Fordringar och skulder
redovisades som inkomst respektive utgift under det år då de uppkommit,
oberoende av om likvid erlagts under året eller icke. Avdrag för värdeminskning,
som tidigare förekommit i fråga om byggnader, medgavs nu även beträffande
lager. Som villkor för den ifrågavarande taxeringsprincipens till -

281

lämplighet skulle gälla, att jordbrukaren underkastade sig skyldighet att
för taxeringsändamål föra räkenskaper i den omfattning som angavs i 1929
års bokföringslag.

För inkomstredovisningen vid jordbruksfastighet skulle i huvudsak iakttagas
samma regler som tidigare gällt för rörelseidkare. I 41 § kommunalskattelagen
stadgades i fråga om rörelse att den i räkenskaperna gjorda
värdesättningen å tillgångar, avsedda för omsättning eller förbrukning i rörelse,
skulle frångås vid inkomstberäkningen endast om särskilda omständigheter
därtill föranledde. I praxis hade rörelseidkarna därigenom tillerkänts
en långt gående rätt att vid taxeringen göra nedskrivningar å lagrens
värde; denna rätt till s. k. fri lagervärdering begränsades dock av bokföringslagens
bestämmelse om att bokföringen skulle ske i överensstämmelse
med allmänna bokföringsgrunder och med iakttagande av god köpmannased.
En ytterligare begränsning stadgades nu i anvisningarna till 41 g kommunalskattelagen,
enligt vilka lager vid beskattningsårets utgång icke fick
upptagas till lägre belopp än 40 procent av lagrets anskaffningsvärde eller
till återanskaffningsvärdet, därest detta var lägre. (Här bortses från den
nedskrivning på i praktiken 5 procent som kan medgivas på grund av inkurans.
) Den fria lagervärderingen skulle gälla beträffande avverkade skogsprodukter
men icke i fråga om djur.

Nettointäkten av jordbruksfastighet framräknas som skillnaden mellan
bruttointäkter och avdragsposter enligt följande uppställning.

Bruttointäkter:

kontanta bruttointäkter
intäkter i natura
ingående varuskulder
utgående lager
utgående varufordringar.

Avdragsposter:
kontanta utgifter
driftkostnader i natura

värdeminskningsavdrag på byggnader och lager
ingående lager
ingående varufordringar
utgående varuskulder.

Reglerna om rätt för brukare av jord- och skogsfastighet att vid taxering
göra inkomstberäkning enligt bokföringsmässiga grunder trädde i kraft
fr. o. m. år 1953.

T. o. m. år 1952 tillämpade domänverket kontantprincipen vid bokföring
och bokslut. Med stöd av den möjlighet till s. k. fri lagervärdering som öppnades
genom berörda lagändring har domänverket fr. o. m. år 1953 tillämpa!
varierande procenttal för nedskrivning av utgående lagertillgångar, hu -

282

vudsakligen beträffande virkeslager. I 1953 års berättelse angavs att ingående
virkeslager redovisats med självkostnadsvärden, under det att utgående
virkeslager upptagits till 50 procent av sagda värde. Uppenbarligen har nedskrivning
gjorts av lagren vid kronans skogar; däremot framgår icke av
berättelsen i vad mån virkeslager vid sågverk och virkesmagasin omfattats
av nedskrivningen. Den 50-procentiga nedskrivningen tillämpades oförändrad
t. o. in. år 1957. Fr. o. m. år 1958 har mera skiftande nedskrivningsgrunder
kommit till användning. Variationerna har kommit till uttryck dels så
att likartade objekt nedskrivits med olika procenttal under skilda år, dels
så att under samma år olika grunder tillämpats beträffande virkeslager hos
skogsdomänerna, virkesmagasinen och sågverken. År 1982 delades även
skogsdomänernas virkeslager i en nordlig och en sydlig grupp med skilda
värderingsgrunder. Slutligen må i detta sammanhang nämnas att frölagren,
som tidigare icke redovisades i balansräkningen, år 1962 upptogs bland tillgångarna,
ehuru med nedskrivet värde, för att fr. o. m. följande år upptagas
till hela självkostnadsvärdet.

De skiftande nedskrivningsprinciper som fr. o. in. år 1953 kommit till

användning i domänverkets bokslut belyses	av följande uppställning,	som
anger	de procenttal till vilka tillgångarna upptagits i den utgående balansen
sedan nedskrivning gjorts.
År	Skogsdomänerna	Virkes-	Frö-
de sex norra	de fem södra	maga-	lager
	distrikten	distrikten	sinen
195?.	100			—
1%3	50			—
IQ 54	50			—
1Q55	50			—
	50			—
1Q57	50		—	—
1Q58	50		60	—
1Q5Q	50		100	—
lQfiO	40		100	—
1QR1	40		100	—
1QG9,	.......... 60	40	100	40
1QG3	....... 70	40	100	100
1%4	........ 90	60	100	100
1965 .	....... 90	70	100	100

Eftersom värdet av utgående lager upptages bland bruttointäkterna och
ingående lager bokföres som avdrag (utgift), kan nedskrivning av lagertillgångar
inverka på den vid bokslutet framräknade årsvinsten. Om samma
nedskrivningsprocent tillämpas för såväl in- som utgående lager åstadkommes
ingen förändring av resultaten, under förutsättning att detta betraktas
under en följd av år. Om däremot värdet av en lagertillgång under ett år
upptages till hela värdet och ett följande år nedskrives till en del av värdet,
åstadkommes en minskning av vinsten under det senare året. Det avskrivna
lagervärdet kvarligger hos företaget som en dold tillgång. En uppskrivning

283

av lagervärden har givetvis motsatt effekt, d. v. s. bruttointäkterna och därmed
årsvinsten ökar; den dolda tillgången tages därigenom fram som vinst
i bokslutet.

Den av domänverket år 1962 vidtagna åtgärden att upptaga tidigare icke
redovisade frötillgångar i bokföringen — nämnda år till nedskrivet värde
och nästföljande år till hela självkostnadsvärdet — har medfört att årsvinsterna
dessa båda år ökat med sammanlagt hela självkostnadsvärdet. Bakgrunden
till nämnda bokföringstransaktion har angivits vara att frölagret
till följd av några osedvanligt goda kottår tillfälligtvis stigit till mycket betydande
värden, omkring 8,5 milj. kronor, och därför ansetts böra komma
till synes i bokföringen. Det bör i sammanhanget beaktas att lagrets självkostnader
representerade avdragsgilla utgifter som domänverket haft att
bestrida för inköp av kottar.

Den rörelsevinst som framkommer vid domänverkets bokslut inlevereras
regelmässigt till statsverket såsom överskott. I följande tabell redovisas för
den nu aktuella tidsperioden dels det faktiskt inlevererade överskottet, dels
i bokslutet verkställd nedskrivning å virkeslager, dels dess inverkan på avkastningen,
dels slutligen de överskott som skulle ha uppkommit om nedskrivning
av lagren ej förekommit. Verksamhetsåren 1950—1952 har medtagits
på grund av då rådande speciella konjunktur på virkesmarknaden
och dess inverkan på överskottet.

År

1950

1951

1952

1953

1954

1955

1956

1957

1958

1959

1960

1961

1962

1963

1964

1965

Inlevererat	Verkställd ned-	Nedskrivningens	Överskott
överskott kr.	skrivning kr.	inverkan på av-kastningen kr.	utan ned-skrivning kr.
39 496 000	—	.—
91 060 000	—	—
69 873 000	—	—
32 776 000	— 9 377 000	— 9 377 000	42 153 000
77 494 000	— 8 046 000	+ 1 331 000	76 163 000
64 156 000	— 8 479 000	— 433 000	64 589 000
34 158 000	— 8 984 000	— 505 000	34 663 000
36 430 000	—12 411 000	— 3 427 000	39 857 000
9 485 000	—17 285 000	— 4 874 000	14 359 000
22 925 000	— 12 994 000	+ 4 291 000	18 634 000
51 932 000	—13 677 000	— 683 000	52 615 000
44 554 000	—14 791 000	— 1 114 000	45 668 000
19 665 000	— 23 505 000	— 8 713 000	28 378 000
24 227 000	— 17 693 000	+ 5 812 000	18 415 000
30 701 000	— 8 814 000	+ 8 879 000	21 822 000
27 946 000	— 9 122 000	— 308 000	28 254 000

Revisorernas uttalande. Genom beslut av 1951 års riksdag genomfördes
en ändring av kommunalskattelagen av innebörd att inkomst av jordbruksoch
skogsfastighet skulle kunna deklareras enligt bokföringsmässiga grunder.
Brukare av sådan fastighet erhöll därigenom samma möjlighet som tidigare
tillkommit rörelseidkare att vid taxeringen åtnjuta avdrag för värdeminskning
i varulager, s. k. fri avskrivning. Beslutet har medfört att utgående
lager i jordbruk och skogsbruk kan värderas till lägst 40 procent av själv -

284

kostnadsvärdet; härvid bortses från den ytterligare nedskrivning som kan
göras på grund av inkurans. De lagervärden som genom nedskrivning icke
kommer till synes i årets vinstresultat kvarligger hos företaget eller brukaren
som en dold reserv. Vid tillgångarnas försäljning eller alternativt deras
uppskrivning till ett högre värde framkommer reserven som vinst i bokslutet.
Med lagändringen åsyftades att inkomsterna, sedda över en följd av år,
skulle kunna tagas mera jämnt till beskattning och att tillåtna avdrag för
bl. a. driftkostnader skulle kunna utnyttjas bättre. I sistnämnda hänseende
sammanhängde taxeringsresultatet med garantiskatten på inkomst av fast
egendom.

I samband med att nämnda lagändring fr. o. m. ingången av år 1953 trädde
i kraft övergick domänverket till att deklarera inkomst av jordbruk och
skogsbruk enligt bokföringsmässiga grunder. Revisorerna har i det föregående
redogjort för de principer som domänverket under åren därefter tillämpat
vid värdering av utgående virkeslager. Av redogörelsen framgår att virkeslager
vid skogsdomänerna, som representerar den övervägande delen av
dessa lagers innehåll, upptagits till värden varierande mellan 40 och 90 procent
av självlcostnadsvärdena. Lagren vid virkesmagasinen har som regel
upptagits till självkostnadsvärde bortsett från ett år då nedskrivning till 60
procent företogs. Frölagren, vilka upptogs som tillgång först år 1962, värderades
nämnda år till 40 procent för att därefter redovisas till självkostnadsväraet.

De nedskrivningar med avsevärt varierande procenttal som domänverket
sålunda företagit i boksluten har medfört att förskjutningar av de redovisade
överskotten kunnat åstadkommas mellan olika år till belopp som varierar
mellan 0,3 och 8,9 milj. kronor. I den mån nedskrivningarna har haft till
ändamål att vid beräkningen av kommunalskattepliktig inkomst möjliggöra
utnyttjande av tillåtna avdrag torde någon erinran icke vara att göra mot
åtgärderna. Överskottet på vissa revir eller distrikt, särskilt i Norrland, kan
till följd av ringa avverkning och låga priser under något eller några år understiga
garantiskattens belopp, så att avdrag för fasta driftkostnader icke
kan göras. Domänverket bör i en dylik situation givetvis i samma utsträckning
som enskilda företagare utnyttja de möjligheter som gällande bestämmelser
erbjuder att till svaga år överskjuta de vinster som uppkommer
under år med goda avsättningsresultat. Det vill emellertid synas som om
den av domänverket tillämpade nedskrivningen av virkeslager endast i begränsad
utsträckning tjänat det nu angivna syftet. Därför talar det förhållandet
att nedskrivningarna företages synnerligen likformigt; t. o. in. år
1962 användes en enhetlig för hela landet gällande procentsats, vilken därefter
ersattes av två, en för de sex norra distrikten och en för de fem södra.
Nedskrivning har därefter gjorts till lägre värden i den södra gruppen, där
ifrågavarande bokföringstransaktion kan antagas vara mindre motiverad
av skattetekniska orsaker.

285

Revisorerna vill ifrågasätta huruvida tillräcklig anledning av företagsekonomisk
eller annan natur föreligger för domänverket att göra nedskrivningar
av virkeslager i sådan omfattning som nu sker. De skäl som enskilda
företagare kan åberopa för s. 1c. fri avskrivning av lagertillgångar torde
knappast gälla för ett statligt affärsverks del. Då domänverket icke betalar
skatt till staten och har möjlighet att anlita löpande kredit hos riksgäldskontoret,
synes anledning knappast föreligga att behålla s. k. dolda reserver
av större omfattning inom företaget, varken i syfte att åstadkomma vinstutjämning
i skattehänseende eller för att lösa uppkommande likviditetsproblem.
Däremot kan det anses överensstämma med vedertagen praxis i
statlig förvaltning att vinster i verksamheten redovisas som överskott för
det år under vilket de uppkommer och utan dröjsmål inlevereras till statsverket.
Revisorerna anser därför att nedskrivningar av lagertillgångar bör
göras endast i den omfattning som är företagsekonomiskt motiverad. Det
synes även önskvärt att syftet med nedskrivningarna redovisas i årsberättelserna.

I domänverkets balansräkning uppgives bokförda värdet av in- och utgående
förråd. Tillgångsposten avser huvudsakligen värdet av virkeslager och
frö efter vidtagna nedskrivningar, men även vissa andra lagertillgångar ingår.
På vinst- och förlusträkningen uppgives ökning eller minskning av domänverkets
förråd. Denna post, som avser endast lager av virke och frö,
påverkas dels av upp- och nedgång i lagrens omfattning, dels av de värdeförändringar
som åstadkommits genom upp- eller nedskrivning; i vilken
omfattning dessa faktorer inverkat på slutbeloppet framgår dock icke. EnIigt
uppgifterna i 1964 års vinst- och förlusträkning, vilken anförts som
exempel i ovan intagna redogörelse, har domänfondens förråd ökat med
drygt 3 milj. kronor. I själva verket har — vilket kan utläsas av årsredogölelsens
text- och tabellbilagor — självkostnadsvärdet av virkeslagren nedgått
med 5,8 milj. kronor; den redovisade lagerökningen har åstadkommits
genom upplösning av lagerreserv med 8,8 milj. kronor. Revisorerna finner
det önskvärt att de företagna reservförändringarna kommer till synes även
i domänverkets vinst- och förlusträkning. Därigenom skulle det faktiska
resultatet av årets rörelse komma klarare till uttryck. Det må framhållas
att en dylik öppen redovisning av förändringar i lagerreserver som tidigare
allmänt betecknades som »dolda» numera i allt större utsträckning börjat
tillämpas i boksluten för större enskilda företag.

286

INRIKESDEPARTEMENTET

§ 21

Länsstyrelsernas upphandling av kontorsförnödenheter

Enligt Kungl. Maj:ts kungörelse den 7 december 1945 (nr 850) angående
upphandling av kontorsmateriel för statsverkets behov skall sådan upphandling
verkställas av poststyrelsen. Från skyldigheten att i nu nämnt avseende
anlita poststyrelsen är järnvägsstyrelsen och telestyrelsen med underlydande
förvaltningar undantagna. Sortimentslista över kontorsmateriel
som tillhandahålles genom poststyrelsens försorg skall utgivas av styrelsen.
Om myndighet anser att mera allmänt behov föreligger av lcontorsartikel
som icke återfinnes på listan, bör styrelsen av myndigheten underrättas
härom. Vidare stadgas i kungörelsen att poststyrelsen äger att med leverantör
avtala om fast köp av i sortimentslistan upptagna artiklar. Därest
myndighet finner det möjligt att upphandla artikel till lägre kostnad än det
pris som poststyrelsen betingar sig, bör myndigheten underrätta styrelsen
därom. Slutligen har bestämts att såvitt möjligt enhetlig standard å kontorsartiklar
bör eftersträvas.

På riksstaten är under elfte huvudtiteln uppfört ett särskilt anslag till
länsstyrelsernas expenser. Förutom för angivet ändamål får anslaget disponeras
för att bestrida vissa kostnader enligt uppbördsförordningen, vissa
kostnader för landshövdingarnas tjänstebostäder och kostnaderna för viss
kursverksamhet in. in. Under anslaget anvisat belopp har för de tre sistförflutna
budgetåren uppgått till respektive 12,6, 14,3 och 17,4 milj. kronor,
medan de verkliga utgifterna redovisats med respektive 12,4, 14,2 och 18,4
milj. kronor, allt i runda tal. För innevarande budgetår har anslaget upptagits
med närmare 37,4 milj. kronor. Medelsförstärkningen beror väsentligen
på att maskinhyrorna för datakontoren väntas stiga med över 10 milj. kronor,
att för viss utrustning för datakontoren beräknats ytterligare 1,7 milj.
kronor och att länsstyrelsernas expensutgifter i övrigt förutsatts komma
att öka med drygt 7,8 milj. kronor.

Revisorerna har funnit det vara av intresse att utröna omfattningen av
länsstyrelsernas upphandling av kontorsförnödenheter samt huruvida och i
vilken utsträckning nämnda upphandling verkställts inom ramen för av
poststyrelsen eller av annan statlig myndighet träffade avtal om central
upphandling för statsverkets behov. I anledning härav har följande frågor
tillställts samtliga länsstyrelser.

Länsstyrelse	Upphandling i tusental kronor under nedannämnda budgetår	Total upphandling av kontorsförnödenheter
genom postverket	genom annan myndighet	utan anknytning nan myndighet	till an-
1963/64	1964/65	1965/66	1963/64	1964/65	1965/66	1963/64	1964/65	1965/66	1963/64	1964/65	1965/66
Stockholms län................	80	129	150	44	64	113	46	53	72	170	246	335
Uppsala län ..................	36	39	45	8	6	11	14	17	17	59	63	74
Södermanlands län ............	—	—	—	—	—	—	10	10	10	39	50	83
Östergötlands län..............	37	50	49	20	20	30	30	28	31	87	98	110
Jönköpings län................	56	56	56	10	10	10	35	35	35	101	101	101
Kronobergs län................	—	—	—	—	- ''	—	—	—	—	100	126	158
Kalmar län....................	27	34	35	—	—	—	58	69	98	86	103	133
Gotlands län ..................	12	13	23	—	—	—	4	4	6	16	17	30
Blekinge län ..................	29	53	56	19	33	53	3	28	39	51	104	149
Kristianstads län ..............	60	64	78	11	6	19	8	9	17	80	80	115
Malmöhus län ................	102	127	207	46	84	223	84	130	236	233	342	667
Hallands län..................	33	34	37	16	23	86	9	3	5	59	61	128
Göteborgs och Bohus län........	118	148	155	102	341	127	57	297	51	278	788	335
Älvsborgs län..................	94	98	112	27	78	65	21	61	78	142	237	255
Skaraborgs län ................	30	31	40	6	6	10	13	22	28	50	59	78
Värmlands län ................	55	55	57	133	82	103	6	20	35	195	158	196
Örebro län....................	49	54	68	41	38	47	10	10	12	100	102	127
Västmanlands län..............	37	67	45	14	28	69	25	40	36	77	136	151
Kopparbergs län ..............	33	34	62	22	135	20	29	119	119	87	289	202
Gävleborgs län ................	23	40	36	77	53	136	5	5	5	105	108	177
Västernorrlands län............	48	53	45	26	45	81	23	37	50	98	137	177
Jämtlands län ................	20	19	30	—	—	—	24	31	24	44	49	54
Västerbottens län..............	28	34	33	—	—	—	16	17	13	44	52	47
Norrbottens län ..............	31	33	50	12	10	12	5	3	3	49	48	66
Summa	1040	1265	1469	634	1062	1215	535	1048	1020	2 350	3 554	3 948
Medeltal	47	57	66	35	59	67	23	46	44	98	148	165

287

288

1. Till vilka belopp har länsstyrelsen under vart och ett de tre senaste
budgetåren upphandlat kontorsförnödenheter för länsstyrelsens eget behov? 2.

Hur stor del av ovannämnda belopp är för samma tid att hänföra till
upphandling:

a) genom postverkets centralupphandling,

b) genom annan myndighets centralupphandling,

c) utan anknytning till annan statlig myndighet?

3. Vilka olika typer av förödenheter upphandlas självständigt av länsstyrelsen
utan förmedling av annan statlig myndighet?

De från länsstyrelserna inkomna svaren på de två första frågorna redovisas
i tabellform på föregående sida.

Länsstyrelserna i Södermanlands och Kronobergs län har uppgivit att det
av bokföringstekniska skäl icke utan avsevärd arbetsinsats och betydande
tidsutdräkt varit möjligt att besvara de av revisorerna under punkt 2 framställda
frågorna. Uppgifter rörande dessa frågor saknas därför från nämnda
län. Jönköpings län har angivit vissa klumpsummor som vid uppgörandet
av tabellen fördelats jämnt på de aktuella budgetåren. Vidare må nämnas
att de angivna beloppen är avrundade och i vissa fall grovt uppskattade,
vilket medfört att siffrorna i sammanställningen icke överensstämmer exakt
med totalbeloppen.

Av tabellen framgår att i genomsnitt drygt två tredjedelar av de belopp,
till vilka länsstyrelsernas upphandling av kontorsförnödenheter årligen
uppgår, är att hänföra till upphandling genom postverkets eller annan statlig
myndighets centralupphandling. Förnödenheter till i genomsnitt cirka
en tredjedel av den totala upphandlingen inköpes av varje länsstyrelse direkt
och utan anknytning till statlig centralupphandling. Den uppgjorda sammanställningen
utvisar vidare att avsevärda olikheter de olika länsstyrelserna
emellan förekommer med avseende på fördelningen av upphandlingen.
Sålunda har Kristianstads, Hallands, Örebro, Gävleborgs och Norrbottens län
endast i mycket liten utsträckning upphandlat kontorsförnödenheter utanför
de statliga centralupphandlingsavtalen. Kalmar och Kopparbergs län har
däremot enligt tabellen inköpt huvudparten av sina kontorsförnödenheter
på detta sätt. Såvitt gäller Kopparbergs län torde detta ha sin förklaring i
att länsstyrelsen därstädes liksom länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län
nyligen helt eller delvis flyttat in i nya ämbetslokaler vilka krävt förnyad
möbelutrustning in. m.

På revisorernas fråga angående vilka olika typer av förnödenheter som
upphandlas självständigt av länsstyrelsen utan förmedling av annan statlig
myndighet har mycket skiftande svar inkommit. Vissa förnödenheter
eller grupper av artiklar framstår emellertid såsom gemensamma och ständigt
återkommande för samtliga länsstyrelser. Halva antalet länsstyrelser
har sålunda angivit stämplar av olika slag såsom en artikel som inköpes

289

självständigt och utanför statliga centralavtal. Vidare har ett tiotal länsstyrelser
angivit blankettryck av olika slag såsom en stor post vilken inhandlas
utan förmedling av annan statlig myndighet. Städmaterial, facklitteratur,
plåtar för folkbokföringsregistret och ljuskopieringspapper inköpes
på samma sätt. Vissa länsstyrelser inköper armatur, möbler, gardiner
och persienner för nya lokaler utanför statliga centralupphandlingsavtal.
Andra återigen inköper nämnda inventarier av leverantörer med vilka försvarets
intendenturverk träffat avtal om leverans till statliga myndigheter.

Då rekvisition hos postverkets centralförråd av kontorsförnödenheter av
ren förbrukningskaraktär göres i större poster och med flera artiklar samtidigt,
inträffar ej sällan att mellan två rekvisitionstillfällen och innan tillläggsrekvisition
hunnit göras viss brist på någon artikel plötsligt uppkommer.
Inköp av sådan artikel göres då på lokalorten.

Revisorernas uttalande. Enligt kungörelsen 1945: 850 skall upphandling
av kontorsmateriel för statsverkets behov och på dess bekostnad verkställas
genom poststyrelsen. Från denna skyldighet är endast järnvägsstyrelsen och
telestyrelsen med underlydande förvaltningar undantagna. Poststyrelsen har
att utge en sortimentslista över kontorsmateriel som tillhandahålles genom
dess försorg. Om myndighet anser mera allmänt behov föreligga av artikel
som icke finnes upptagen på listan, bör den upplysa poststyrelsen härom.
Styrelsen, som äger att med leverantör träffa avtal om fast köp av i sortimentslistan
upptagna artiklar, bör även underrättas, därest myndighet finner
det möjligt att upphandla artikel till lägre kostnad än det pris som
styrelsen betingar. Vidare stadgas i kungörelsen att såvitt möjligt enhetlig
standard å kontorsartiklar bör eftersträvas.

På riksstaten är under elfte huvudtiteln uppfört ett särskilt anslag till
länsstyrelsernas expenser. Förutom för expenser i mera egentlig mening får
anslaget disponeras för att bestrida vissa andra, i det föregående närmare
angivna kostnader. De tre senaste budgetåren har utgifterna under anslaget
uppgått till respektive 12,4, 14,2 och 18,4 milj. kronor, allt i runda tal.

Länsstyrelsernas medelsdispositioner för nu berörda ändamål avser till
betydande del inköp av kontorsförnödenheter av olika slag. Revisorerna har
funnit det vara av intresse att inhämta vissa upplysningar om denna verksamhet,
särskilt mot bakgrunden av förefintliga möjligheter att utnyttja av
poststyrelsen eller annan statlig myndighet träffat avtal om central upphandling
för statsverkets behov. De av revisorerna i sådant syfte framställda
frågorna och de i anledning därav inkomna svaren har redovisats i det föregående.

Av den sålunda företagna undersökningen framgår, att länsstyrelserna vid
sin upphandling av kontorsförnödenheter företrädesvis anlitar poststyrelsen
eller annan jämförlig inköpskälla. Till icke oväsentlig del verkställes
emellertid här avsedda inköp utan förmedling av sådan myndighet. I genom10—660719.
Rev. berättelse ang. statsverket år 1966.1

290

snitt för samtliga länsstyrelser uppgår nämnda andel till drygt 27 procent
av det totala belopp som under den aktuella treårsperioden utbetalats för
ändamålet i fråga. Samtidigt kan dock konstateras att betydande skiljaktigheter
föreligger mellan länsstyrelserna i berört hänseende. Vissa länsstyrelser
upphandlar sålunda huvudparten av erforderliga kontorsförnödenheter
utan att utnyttja de centralt träffade avtalen. Revisorerna har även uppmärksammat,
att i somliga fall sådana avtal över huvud taget icke kommer
i fråga, trots att inköpen avser tillgodoseendet av behov som är för länsstyrelserna
gemensamma. Det sagda gäller exempelvis facklitteratur, plåtar för
folkbokföringsregister och ljuskopieringspapper, vilka för närvarande icke
inköpes genom central upphandling utan anskaffas lokalt av varje länsstyrelse
för sig.

Den centrala upphandlingen genom poststyrelsen eller motsvarande myndighet
har givetvis till syfte att tillförsäkra statsverket de rabatter och andra
fördelar som kan vinnas genom att inköpen avser stora mängder. Med hänsyn
till i det föregående redovisade iakttagelser vill revisorerna understryka
angelägenheten av att länsstyrelserna i full omfattning anlitar den möjlighet
till förmånliga inköp som sålunda står öppen. Det torde böra ankomma
på riksrevisionsverket att lämna sådana anvisningar för den ifrågavarande
verksamheten, att därmed förbundna kostnader i görligaste mån begränsas.

291

§ 22

Indrivnmgsverksamheten vid kronofogdemyndigheten i Stockholm

Med bifall till propositionen nr 148 beslöt riksdagen år 1962 att polis-,
åklagar- och exekutionsväsendet skulle helt förstatligas den 1 januari 1965.
I samband härmed skulle verksamheten omorganiseras och det tidigare organisatoriska
sambandet mellan polis-, åklagar- och exekutionsverksamheten
upplösas. Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 25 maj 1962
tillkallades sakkunniga för att såsom en särskild beredning biträda vid det
ytterligare utrednings-, planläggnings- och författningsarbete som krävdes
för förstatligandet av ovannämnda verksamhet. De sakkunniga, som antog
benämningen polisberedningen, överlämnade under tiden augusti 1963—
januari 1964 vissa betänkanden, bl. a. angående exekutionsväsendet. Härvid
föreslogs bl. a. att landet skulle indelas i 81 kronofogdedistrikt, organiserade
på visst sätt.

I Kungl. Maj :ts proposition nr 100 till 1964 års riksdag anslöt sig departementschefen
till beredningens förslag om distriktsindelning. Beträffande
arbetsorganisationen framhöll departementschefen bl. a. följande.

För de tre största städernas del föreslår beredningen en i princip likartad
arbetsorganisation. Den avviker i Göteborg och Malmö inte från organisationen
i landet i övrigt på annat sätt än att vissa av den centrala avdelningens
arbetsuppgifter uppdelas på sektioner omfattande kronokommissariedistrikt
med en arbetsbelastning motsvarande ett större kronofogdedistrikt
ute i landet. I Stockholm är avvikelserna större. Detta har sin grund dels
i den nuvarande centraliseringen av indrivningsverksamheten i huvudstaden,
dels i en av Stockholms stad företagen organisationsundersökning, vars
resultat beredningen på grund av de särpräglade förhållandena i Stockholm
funnit sig böra beakta. Beredningen lägger särskild vikt vid att visst redovisningsarbete
beträffande indrivningsverksamheten i Stockholm, vilka
uppgifter nu utförs av stadens uppbördsverk, flyttas över till den exekutiva
myndigheten. Remissmyndigheterna har i allmänhet inte gjort någon erinran
mot överförande av dessa arbetsuppgifter men avvikande meningar har
anförts. Liksom beredningen anser jag, att de sammanställningar av arbetsresultat
som utgör ett viktigt instrument för utmätningsmannen för att
leda, följa och kontrollera in drivningsarbetet bör i ett renodlat och enhetligt
exekutionsväsende i sin helhet utföras inom detta, och jag anser mig
därför i huvudsak böra biträda beredningens förslag.

Ett par detaljfrågor i arbetsorganisationen har vid remissförfarandet tilldragit
sig särskild uppmärksamhet.

Beredningens förslag bygger på organisationsformer och arbetsrutiner
som nu förekommer och är prövade. Detta utgör en välbehövlig säkerhetsfaktor
i det stora omläggningsarbetet. I något remissyttrande har emellertid
anmärkts att arbetet i högre grad än vad beredningen förutsatt borde mekaniseras.
Med anledning härav vill jag framhålla att en ökad mekanisering
10f—660719. Rev. berättelse ang. statsverket år 1966.1

292

visserligen skulle kunna innebära rationaliseringsvinster men medför behov
av kontorsmaskiner, som efter den förestående datareformen kan visa sig
överflödiga. I sitt remissyttrande upplyser uppbördsorganisationskommittén
att framställning genom länens datamaskiner av vissa indrivningshandlingar
planeras samt att det kan tänkas att vissa rutinarbeten inom kronofogdeorganisationen
kan utföras med hjälp av dessa maskiner. Med hänsyn
härtill anser jag liksom statskontoret beredningens skäl för sitt förslag
i denna del bärande.

Statsutskottet fann icke anledning till erinran mot vad departementschefen
förordat i avseende på det framtida exekutionsväsendet. Riksdagen beslöt
i enlighet med utskottets hemställan att godkänna de av departementschefen
förordade riktlinjerna för organisationen m. m. av exekutionsväsendet
(rskr. 1964: 259).

Riksrevisionsverkets sammanställning över restindrivningen och bötesindrivningen
under år 1965 utvisar att resultatet för Stockholms kronofogdedistrikt
är avsevärt sämre än motsvarande resultat för övriga kronofogdedistrikt
i landet. Sålunda har Stockholms kronofogdedistrikt med avseende
på restindrivningen under ovannämnda år levererat 10,3 procent av
det till indrivning förfallna beloppet, medan motsvarande procenttal för
Göteborg och Malmö utgör 26,1 respektive 27,5. Beträffande bötesindrivningen
har det levererade beloppet för kronofogdedistrikten i Stockholm,
Göteborg och Malmö i procent av det till indrivning beordrade beloppet
uppgått till respektive 22,8, 34,1 och 48,2.

Riksrevisionsverkets sammanställning över indrivningen år 1965 utvisar

beträffande rikets tre största kronofogdedistrikt bl.	a. följande.
Restindrivningen under år 1965
Kronofogde-	Utestående	Belopp att	Levererat	0/ /o	Utestående	%
distrikt	1 januari	indriva			31 december
Stockholm..	174 918 791	300 882 965	31 146 157	10,3	261 382 700	86,9
Göteborg ..	45 434 219	90 574 584	23 665 430	26,1	63 984 807	70,7
Malmö ....	19 462 883	42 425 254	11 680 891	27,5	29 995 958	70,7
Bötesindrivningen under år 1965
Stockholm..	6 214 355	10 388 522	2 372 609	22,8	7 951 797	76,6
Göteborg ..	2 625 247	5 938 836	2 023 831	34,1	3 811419	64,2
Malmö ....	1 537 885	3 238 514	1 562 214	48,2	1 636 973	50,6

Medeltalet för samtliga kronofogdedistrikt i hela riket beträffande resultatet
av restindrivningen har under 1965 utgjort 30,1 procent och beträffande
bötesindrivningen 49,5 procent. Motsvarande procenttal för hela riket
utom Stockholms stad är 37,3 respektive 54,4.

Med hänsyn till sålunda föreliggande omständigheter har revisorerna
ansett sig böra närmare undersöka, hur den av kronofogdemyndigheten i
Stockholm bedrivna verksamheten utfallit under den nya organisationens

293

första år. I detta syfte har revisorerna från nämnda myndighet införskaffat
vissa uppgifter, över vilka överståthållarämbetet därefter beretts tillfälle
att yttra sig.

Följande frågor har tillställts kronofogdemyndigheten i Stockholm.

1. Av riksrevisionsverkets statistik över utfallet av skatteindrivningen
framgår, att resultatet för kronofogdemyndigheten i Stockholm är avsevärt
sämre än för övriga kronofogdemyndigheter. Vilka är enligt Eder mening
orsakerna härtill?

2. a) Till vilka belopp uppskattades vid förstatligandet kronofogdemyndighetens
sammanlagda kostnader avseende avlöningar resp. omkostnader?

b) Till vilka belopp har kronofogdemyndighetens faktiska kostnader avseende
avlöningar resp. omkostnader uppgått för var och en av tidsperioderna
1/1 30/6 1965, 1/7—31/12 1965 och 1/1—30/6 1966 och vilka befattningshavare
i olika kategorier har under samma tidsperioder tjänstgiort
vid myndigheten?

c) Hur stor del av ovannämnda avlöningskostnader avser under samma
iidsperioder anlitad extra och tillfällig personal?

3. Vilka ändringar i arbetsorganisationen har företagits sedan den 1 januari
1965?

4. Planeras särskilda åtgärder för att, jämfört med nuläget, uppnå ett
bättre indrivningsresultat och i så fall vilka? Om särskilda åtgärder planeras,
när beräknas dessa vara avslutade?

5. a) Har preskriptionstider försuttits och avskrivningar på grund härav
måst göras? I vilken omfattning har detta i så fall skett sedan den 1 ianuari
1965?

b) I vilken omfattning har debiterad skatt över huvud taget avskrivits?
Antal poster och belopp?

6. I vilken omfattning har per den 30/6 1966 centralregistret avstämts
mot balansen på de olika kontona i månadsräkningen? (Jfr riksrevisions\eikets

gjorts, vad är anledningen härtill? När kan avstämningen i så fall förväntas
ske?

7. Till vilka belopp har oredovisade månadsräkningsmedel uppgått enligt
månadsräkningen för a) juni månad 1965, b) december månad 1965 och c)
juni månad 1966?

8. Till vilka belopp har oredovisade handräckningsmedel avseende a) andra
kronofogdemyndigheter och b) övriga handräckningssökande uppgått
per den 30/6 1965, den 31/12 1965 och den 30/6 1966?

Kronofogdemyndigheten har i sitt svar till revisorerna framhållit att de
av riksrevisionsverket gjorda sammanställningarna utvisar ett för Stockholms
vidkommande otillfredsställande resultat. Kronofogdemyndigheten
har vidare anfört följande.

Tabellerna redovisar emellertid vad angår det indrivna beloppet allenast
det belopp som levererats och icke det totalt indrivna beloppet. Av skäl som
redovisas nedan, har för år 1965 i Stockholm förelegat särskilt stor eftersläpning
med kreditering och bokföring av influtna belopp. Vid bedömningen
av indrivningsresultatet bör därför hänsyn tagas till jämväl de belopp
som indrivits men icke hunnit levereras under år 1965 och sålunda icke
endast till de belopp som levererats. På kronofogdemyndighetens i Stock -

294

holm postgirokonto och på checkräkning med riksbanken innestod den 31
december 1965 sammanlagt cirka 35 milj. kr., vilket belopp ej hade hunnit
levereras, enär beloppet visserligen krediterats på indrävningshandlingama
men icke i övrigt bokförts. Av nämnda belopp hänför sig cirka 20 milj. kr.
till restindrivningen under år 1965 medan återstoden utgjorde dels balans
från år 1964, deis belopp som skall hänföras till bötesindrivningen för år
1965. Om till det i ovanstående tabell upptagna levererade beloppet om cirka
31 milj. kr. lägges det ytterligare under år 1965 indrivna, men inte levererade,
beloppet om cirka 20 milj. kr. uppgår det totala under år 1965 indrivna
beloppet till cirka 51 milj. kr., vilket belopp utgör 17 % av belopp att indriva.

Vad ovan sagts om resultatet av restindrivningen gäller i princip även resultatet
av bötesindrivningen. Enligt riksrevisionsverkets tabell uppgår det
levererade bötesbeloppet i Stockholm till 22,8 % av beloppet att indriva. Av
de på kronofogdemyndighetens postgirokonton och i riksbanken inneståen.
de
kr. till bötesindrivningen för år 1965. Om sistnämnda belopp lägges till det
i riksrevisionsverkets tabell över bötesindrivningen upptagna beloppet uppgår
det totalt under år 1965 indrivna bötesbeloppet till cirka 3,9 milj. kr.
Detta utgör cirka 38 % av beloppet att indriva.

Av den nu lämnade redogörelsen torde framgå att indrivningsresultatet
i Stockholm för år 1965 icke är fullt så dåligt som ett studium av riksrevisionsverkets
tabeller ger vid handen.

I fråga om orsakerna till det mindre tillfredsställande indrivningsresultatet
i Stockholm, de ändringar i arbetsorganisationen som företagits sedan
den 1 januaari 1965 samt de planerade åtgärderna för att uppnå bättre indrivningsresultat
har kronofogdemyndigheten anfört följande.

Till en början kan nämnas, att en från indrivningsstatistisk synpunkt
ogynnsam omständighet för Stockholms vidkommande är det förhållandet
att det restförda beloppet i Stockholm under år 1965 ökade i en utsträckning
som svårligen kunde förutses. Detta gäller i synnerhet den kvarstående
skatten som ökade från cirka 41,5 milj. kr. år 1964 til! cirka 53 milj. kr.
år 1965 eller med cirka 28 %. En så stor ökning är självfallet särskilt betungande
då den kommer under första året av en ny organisation då ju alla
nya arbetsrutiner skall intränas. Såsom riksdagens revisorer anfört i berättelsen
för år 1965 (s. 158) har betydande initialsvårigheter på många håll
varit förbundna med genomförande av den nya kronofogdeorganisationen.
Dessa svårigheter torde ha särskilt accentuerats i Stockholms kronofogdedistrikt.
Före förstatligandet ombesörjdes arbetet med restantiekrediteringen
samt upprättandet av månadsräkning och balanslängd m. m. av Stockholms
stads uppbördsverk. Vid förstatligandet beslöts att detta arbete skulle
överföras till kronofogdemyndigheten, överföringen visade sig medföra
stor belastning på myndigheten. För att möjliggöra överföringen måste uppbördsverket
bl. a. upphöra med restantiekrediteringen och därmed sammanhängande
arbetsuppgifter vid tiden oktober—november 1964. Vid övergången
till den nya organisationen måste sålunda kronofogdemyndigheten bl. a.
överta eu eftersläpning i restantiekrediteringen och bokföringsarbetet på
2—3 månader. Denna omständighet jämte de övergångssvårigheter som den
genomgripande omläggningen av nästan alla arbetsrutiner i sig utgjorde
blev synnerligen pressande för särskilt den centrala avdelning inom myn -

295

digheten som hade att ombesörja restantiekrediteringen och bokföringen.
Härtill kom svårigheter att få specialiserad personal i tillräcklig utsträckning
för de nya arbetsuppgifterna. Eftersläpning i restantiekrediteringen
och bokföringsarbetet, vilket självfallet försvårade indrivningsarbetet på fältet,
konstaterades redan på våren 1965. Med anledning härav beslöts på
initiativ av exekutionsväsendets organisationsnämnd att omfördelning av
bl. a. bokföringsarbetet skulle ske med början omkring den 1 april 1985.
Samtidigt inrättades vissa extra tjänster. Arbetet med omläggningen skedde
i samarbete med exekutionsväsendets organisationsnämnd. Denna omläggning,
som även innebar ändrad distriktsindelning för den fältarbetande personalen,
tog cirka 3 månader i anspråk. Under denna tid uppstod viss stagnation
i indrivningsarbetet. Med anledning av att eftersläpningen inte kunde
arbetas in utan i stället ökades beslöt kronodirektören på initiativ av
exekutionsväsendets organisationsnämnd och i samråd med riksrevisionsverket
i början av mars 1966 bl. a. att eftersläpningen av bokföringen på
centralregisterkorten skulle ske manuellt i stället för medelst bokföringsmaskin.
Härigenom möjliggjordes att även icke bokföringsmaskinkunnig
personal kunde anlitas för avarbetande av balansen. En arbetsgrupp utsågs
och en tidsplan upprättades, enligt vilken hela balansen skulle vara
avarbetad till den 30 juni 1966. Detta arbete fortlöpte helt enligt tidsschemat.
Arbetet avbröts omkring den 1 juni 1966, sedan Kungl. Maj :t på hemställan
av exekutionsväsendets organisationsnämnd ställt medel till förfogande
för att i viss utsträckning införa automatisk databehandling inom
Stockholms kronofogdedistrikt. Då arbetet avbröts hade kreditering och bokföring
skett av samtliga medel som influtit till myndigheten t. o. m. den 30
april 1966. Dessa medel, som uppgick till cirka 35 milj. kr., har till största
delen redovisats i månadsräkningarna för mars—juli 1966. Arbetet med
automatisk databehandling påbörjades under maj 1966. Restantiekrediteringen
och bokföringsarbetet in. m. skall ske medelst databehandling beträffande
de medel som influtit fr. o. m. den 1 maj 1966. Den automatiska
databehandlingen, vilken beräknas vara klar till innevarande års kvittning
av överskjutande skatt i november avses — utöver arbetet med restantiekrediteringen
m. m. — skola i mycket stor utsträckning avbörda den fältarbetande
personalen dess arbete med kortplockning och bevakning av avbetalningsplaner,
införslar, etc.

I samråd med arbetet på övergången till databehandling har en ingående
intern revision företagits hos fältpersonalen. Härvid har det bland annat
visat sig att fältpersonalen i betydande utsträckning har belastats med arbetsmaterialet
i ärenden som bort anmälas till avskrivning. Genom att detta
material samlats in har fältpersonalen kunnat befrias från ett tyngande arbetsmaterial
i dessa ärenden, vilket medför att dess arbete med oavslutade
ärenden har effektiverats. I fortsättningen skall dylik intern revision hos
fältpersonalen kontinuerligt företas med så korta intervaller som omständigheterna
medger.

Enligt nuvarande ordning upptar ett kort endast en post. På grund av anhopningen
av kort har den fältarbetande personalen i stor utsträckning varit
sysselsatt med kortsortering, överförande av anteckningar från ett kort
till ett annat, etc. En betydande fördel med databehandlingen är att alla poster
beträffande viss gäldenär presenteras fältpersonalen på ett enda kort.
Härigenom torde fältpersonalen kunna utnyttjas effektivare.

Vidare ökas fältpersonalens effektivitet genom att den interna revisionen
kan ägnas större uppmärksamhet, vilket leder till att fältpersonalen
befrias från arbetsmaterial i ärenden som bort avskrivas.

296

I anledning av revisorernas fråga angående uppskattade kostnader för
avlöningar och omkostnader vid förstatligandet har kronofogdemyndigheten
svarat följande.

Inför förstatligandet uppskattades kronofogdemyndigheternas i riket sammanlagda
kostnader för avlöningar från och med den 1 januari 1965 till
28 milj. kr. och för omkostnader till 4,3 milj. kr. Härtill skall läggas kostnader
för utrustning med 3,9 milj. kr.

För tiden 1.1.—31.12.1965 beräknades kronofogdemyndighetens i Stock -

holm driftsbudget enligt följande:

Avlöningar.................................... 5 010 000

Vikariats-, övertids-, sem.ers..................... 54 500

Extra personalbehov............................ 566 850

Summa avlöningar kronor 5 631 350

Omkostnader.................................. 746 450

Summa omkostnader kronor 746 450

Kronofogdemyndighetens i Stockholm kostnader för verksamheten har
under nedan angivna tider uppgått till följande belopp.

1/1—30/6 1965 1/7—31/12 1965 1/1—30/6 1966

2 985 546 3 435 129 3 980 242

därav för extra och tillfällig personal

1/1—30/6 1965 1/7—31/12 1965 1/1—30/6 1966

435 165 1 088 088 1 719 627

Kronofogdemyndigheten har vidare lämnat följande upplysningar.

Avskrivning på grund av att preskriptionstider försuttits hade förekommit
endast i ytterst sällsynta fall. I fråga om skatter hade preskription, utan
att hindersintyg funnits, praktiskt taget icke alls förekommit, medan i fråga
om böter möjligen kunde sägas att preskriptionstid försuttits i ett 10-tal
fall.

Under tiden den 1 januari 1965—den SO juni 1966 hade sammanlagt 12 187
skatteposter om 9 939 627 kronor 53 öre avskrivits.

På revisorernas fråga huruvida föreskriven avstämning verkställts per
den 30 juni 1966 har kronofogdemyndigheten förklarat följande.

Enär hokföringsarbetet ännu icke avslutas för tiden den 14 november
1964—30 april 1966 har någon avstämning icke kunnat ske. Orsaken är
dessutom att de medel, som efter indrivning influtit på fältdistrikten under
tiden den 1 maj—30 juni 1966, på grund av övergången till databehandling
ännu icke har redovisats från fältdistrikten till centralsektionen, som har
att sammanställa kronofogdemyndighetens balansräkning. Avstämning beräknas
kunna ske omkring den 1 december 1966.

Oredovisade månadsräkningsmedel enligt avlevererade månadsräkningar
har uppgått till nedanstående belopp.

297

Juni månad 1965

Böter	Uppb. medel Bötesmedel	7 056 182: 16 8 401 045: 99
	Summa	15 457 228: 15
Skatter		177 274 521:85
December månad 1965 Böter	Uppb. medel Bötesmedel	8 681 742: 05 7 951 797: 21
	Summa	16 633 539: 26
Skatter		233 791 412: 35
Juni månad 1966 Böter	Uppb. medel Bötesmedel	7 715 448: 28 7 484 809: 35
	Summa	15 200 257: 63
Skatter		224 357 448: 45

Handräckningsmedel har icke kunnat särskiljas utan har redovisats i
klump.

Arbetet på centralsektionen har bedrivits på så sätt att influtna kuponger
har uppsorterats på inkomstdagar oavsett medelsslag (med undantag för
bilskattemedel). Något särskilt postgirokonto för handräckningsmedel har
icke funnits och finnes icke. Vilken dag influtna medel redovisats kan icke
utan ett synnerligen tidsödande arbete utredas. Levererade handräckningsmedel
uppgick för tiden 1/1 1965—8/8 1966 till ett belopp av kr.
4 413 402:40.

Några handräckningsmedel influtna före den 2 maj 1966 finns icke oredovisade.

Överstålhållarämbetet har icke avgivit något eget yttrande i ärendet utan
i skrivelse till revisorerna åberopat vad kronofogdemyndigheten anfört.

Revisorerna har till riksrevisionsverket för yttrande överlämnat de från
kronofogdemyndigheten inkomna uppgifterna. I samband därmed har vissa
frågor framställts.

I sitt svar framhåller riksrevisionsverket inledningsvis att den summariska
statistik som lämnats är uppställd så, att det under året levererade beloppet
är ställt i relation till hela det »belopp, som skall indrivas». Det levererade
beloppet är icke utan vidare lika med det indrivna beloppet utan
utgör beloppet av vad som under perioden efter vederbörliga bokföringsåtgärder
hunnit redovisas till länsstyrelsen såsom hänförligt till det ena eller
andra slaget av skatt eller andra medel. Om bokföringen löper perfekt kan
man bortse härifrån, gör den icke det kan betydande differenser uppkomma.
Det senare är fallet i fråga om kronofogdemyndigheten i Stockholm be -

298

träffande år 1965. Det »belopp som skall indrivas» utgör summan av den
balans som fanns vid periodens början och de restlängder och andra indrivningsuppdrag
som inkommit under perioden. Om den balans som föreligger
vid periodens början är förhållandevis stor, påverkas resultatet ogynnsamt.
Om vidare en särskilt stor restlängd inkommer mot slutet av perioden,
påverkar detta också resultatet i ogynnsam riktning.

Samtliga dessa faktorer har spelat in, vilket varit känt för riksrevisionsverket
och föranlett en reservation vid överlämnandet av de summariska
uppgifterna till riksdagens revisorer och till myndigheterna. På den gamla
distriktsindelningens tid utvisade statistiken resultatet av indrivningen från
år till år i fråga om varje särskilt års skatt intill dess den preskriberats.
Ojämnheter i indrivnings- och avskrivningstakten olika distrikt emellan
utjämnades då i det långa loppet och slutresultatet blev rättvisande. Så
småningom erhålles underlag för en sådan jämförelse även med den nya
distriktsindelningen.

De till riksrevisionsverket särskilt ställda frågorna och ämbetsverketssvar
härpå redovisas nedan.

1. Har från riksrevisionsverkets sida sedan den 1 januari 1965 vidtagits
några åtgärder i syfte att åstadkomma ett bättre indrivningsresultat inom
Stockholms kronofogdedistrikt och i så fall vilka åtgärder?

Det kunde förutses att det under tiden närmast efter reformen här och
var skulle föreligga vissa svårigheter för kronofogdemyndigheterna att löpande
fullgöra det erforderliga avstämnings-, bokförings- och redovisningsarbetet.
Detta sammanhängde med den jämförelsevis korta förberedelsetiden,
de nya bokföringsmaskinerna och de nya rutinerna m. m. I varje
fall tillfälligt kunde även indrivningen indirekt komma att påverkas menligt.
Riksrevisionsverket kunde relativt snart konstatera att nämnda övergångssvårigheter
i allmänhet bemästrats men att det i Stockholm förelåg en
betydande bokföringseftersläpning och vissa avstämningssvårigheter. Förhållandet
uppgavs bero på personalsvårigheter och torde ha ägt samband
med att arbetsuppgifterna till stor del tidigare fullgjorts i uppbördsverket,
varför personalen var främmande för dem. Riksrevisionsverket anordnade
då utbildningsdagar för betydande personalgrupper av skilda kategorier
för att avhjälpa detta. Ett flertal besök har gjorts och medverkan lämnats
i stor omfattning vid uppläggning och genomförande av olika åtgärder
för att avarbeta balansen i fråga om redovisningen, vilket var av primärt
intresse för att handräckningsärendena skulle kunna redovisas och underlag
för avstämning av olika medelsslag erhållas.

2. Har de till riksrevisionsverket från överståthållarämbetet insända protokollen
över verkställda inventeringsförrättningar hos kronofogdemyndigheten
i Stockholm utvisat att undersökningar verkställts rörande indrivningens
effektivitet? Har överståthållarämbetets effektivitetskon troll föranlett
några åtgärder från riksrevisionsverkets sida och i så fall vilka?

299

Den inventering som påbörjades i samband med reformen pågår alltjämt;
avstämningsmöjligheter torde saknas. Något protokoll har inte inkommit
till riksrevisionsverket. De av riksrevisionsverket tillhandahållna formulären
för länsstyrelsernas inventeringar är så avfattade att de förutsätter en
kontroll över effektiviteten i indrivningsarbetet.

3. Har riksrevisionsverket sedan den 1 januari 1965 företagit någon inventeringsförrättning
eller något inspektionsbesök hos nämnda kronofogdemyndighet
och vilka iakttagelser gjordes i så fall i samband härmed?

Någon formlig inventering har ej gjorts, enär en sådan bedömts vara dels
alltför personal- och tidskrävande och dels mindre ändamålsenlig med hänsyn
till att hos myndigheten hela tiden pågick ett intensivt arbete med att
avarbeta balans och ernå avstämning. Dessutom må nämnas att olika organisatoriska
förändringar pågick i syfte att lätta den arbetsanhopning
som uppkom på centralsektionen, bl. a. ett överförande av de allmänna
målen till fältavdelningarna med därav betingade omsorteringar av kort
och ändringar i redovisningen. En inventering under dylika förhållanden
låter sig knappast göra, och förhållandena i övrigt var givetvis kända för
riksrevisionsverket genom löpande kontakter, konferenser, besök och samarbete
med organisationsnämnden. Såsom nämnts under punkt 1 har verket
i stället på flera sätt aktivt medverkat för att avhjälpa svårigheterna. Från
verkets sida har upprepade gånger framhållits vikten av att under rådande
förhållanden, som kunde tänkas indirekt inverka menligt även på indrivningen,
åtgärder ej eftersattes, så att förluster uppkom eller preskription
inträdde. Enligt kronofogdemyndighetens yttrande har så ej blivit fallet,
men en eftersläpning har dock inträtt.

Revisorernas uttalande. Riksdagen beslöt år 1962 att polis-, åklagar- och
exekutionsväsendet skulle förstatligas den 1 januari 1965. Genom en särskild
beredning — polisberedningen -— verkställdes sedermera det ytterligare
utrednings-, planläggnings- och författningsarbete som krävdes inför
förstatligandet. Beredningen föreslog beträffande exekutionsväsendet bl. a.
att landet skulle indelas i 81 kronofogdedistrikt. Vidare utarbetades viss arbetsorganisation
m. m. för nämnda distrikt. I förslaget till arbetsorganisation
gjordes vissa avvikelser beträffande kronofogdedistrikten i Stockholm,
Göteborg och Malmö jämfört med de övriga distrikten. I Stockholm ansågs
särpräglade förhållanden råda, vilka beredningen fann sig böra beakta. De
av beredningen framförda riktlinjerna för exekutionsväsendets organisation
m. m. godkändes av riksdagen.

Revisorerna har funnit anledning att närmare undersöka verkningarna
av ifrågavarande organisationsreform i Stockholms stad under det första
året efter förstatligandet. I detta syfte har revisorerna gjort jämförelser
beträffande resultatet av restindrivning och bötesindrivning mellan å ena

300

sidan kronofogdemyndigheten i Stockholm och å andra sidan motsvarande
myndigheter i andra delar av landet. Nämnda resultat åskådliggöres av följande
uppställning.

Kronofogdedistrikt

Restindriv- Bötesindriv -

Stockholm ..................................

Göteborg ....................................

Malmö ......................................

Medeltal för samtliga distrikt ..................

Medeltal för samtliga distrikt utom Stockholm

ning %	ning %
10,3	22,8
26,1	34,1
27,5	48,2
30,1	49,5
37,3	54,4

Av sammanställningen framgår att rest- och bötesindrivningen har utfallit
avsevärt sämre i Stockholm än i övriga delar av landet. Även om jämförelsen
begränsas till Göteborg och Malmö uppvisar Stockholm ett betydligt
mindre gynnsamt resultat. Med anledning därav har revisorerna inhämtat
vissa uppgifter från kronofogdemyndigheten i Stockholm. Myndighetens
svar har utförligt redovisats i det föregående. Likaledes har ätergivits
vad riksrevisionsverket på förfrågan av revisorerna anfört i ärendet.

Kronofogdemyndigheten har uppgivit att det restförda beloppet i Stockholm
under år 1965 ökat i en omfattning som svårligen kunnat förutses.
Härtill har kommit att restantiekrediteringen samt upprättandet av månadsräkning
och balanslängd in. m., som tidigare ombesörjts av Stockholms
stads uppbördsverk, vid förstatligandet överförts på kronofogdemyndigheten.
Dessa omständigheter i förening med införandet av nya arbetsrutiner
bär medfört att initialsvårigheterna vid genomförandet av omorganisationen
blivit speciellt svåra för Stockholms vidkommande. Kronofogdemyndigheten
har emellertid samtidigt framhållit att det totalt indrivna beloppet för år
1965 varit betydligt större än det belopp som levererats. På grund av särskilt
stor eftersläpning med bokföringen har nämligen indrivna belopp i stor
utsträckning icke hunnit levereras under nämnda år. Vid bedömningen av
indrivningsresultatet borde därför enligt myndigheten även indrivna men
icke levererade belopp beaktas.

Enligt revisorernas mening utgör vad kronofogdemyndigheten sålunda anfört
icke tillräcklig förklaring till det påfallande låga indrivningsresultat
som åstadkommits i Stockholm. Det är att märka att nämnda resultat ter
sig ogynnsamt även vid en jämförelse med storstäderna Göteborg och Malmö,
där likartade svårigheter i samband med omorganisationen kan antagas ha
förelegat.

Ehuru, såsom kronofogdemyndigheten i Stockholm framhållit, eftersläpningen
i fråga om bokföring och redovisning torde utgöra en faktor av betydenhet
då det gäller att bedöma indrivningsresultatet, vill det synas revisorerna
som om svårigheterna varit av mera djupgående art. Det må till
en början framhållas att omläggningarna på bl. a. bokförings- och redovis -

301

ningssidan föranlett en avsevärd personalförstärkning, vilket i sin tur medfört
att myndighetens beräknade personalkostnader kommit att väsentligt
överskridas. Det bör också framhållas att kronofogdemyndigheten i Stockholm
vid utgången av år 1965 redovisade en balans på omkring 269 milj.
kronor, medan balansen för hela riket vid samma tidpunkt uppgick till 793
milj. kronor. Stockholm svarade alltså för något mer än en tredjedel av det
för hela riket balanserade beloppet.

Efter förstatligandet av exekutionsväsendet den 1 januari 1965 har åtskilliga
omläggningar av arbetsrutiner och redovisningssystem ansetts nödvändiga
hos kronofogdemyndigheten i Stockholm. De speciella svårigheter
som sålunda förelegat hos myndigheten borde enligt revisorernas mening
ha förutsetts och beaktats vid det förberedande arbete som föregick reformen.
När sedermera eftersläpningen i restantiekrediteringen och i bokföringsarbetet
efter hand framträdde under år 1965 och första kvartalet
1966, vill det synas revisorerna som om det allvarliga läget bort påkalla
effektivare åtgärder från såväl riksrevisionsverkets som överståthållarämbetes
sida i syfte att underlätta avarbetandet av förefintliga balanser hos
kronofogdemyndigheten.

Brister i redovisningssystemet hos kronofogdemyndigheten i Stockholm
har framträtt även i andra än nu berörda hänseenden. Sålunda har myndigheten
icke ansett det möjligt att uppge hur stor andel som kvarstår oredovisad
vid vissa angivna halvårsskiften av de belopp som av andra kronofogdemyndigheter
och handräckningssökande överlämnats till myndigheten
i Stockholm för indrivning. Vidare har den inventering som påbörjades av
överståthållarämbetet i samband med omorganisationens ikraftträdande
ännu icke fullföljts, emedan avstämningsmöjligheter saknas. Riksrevisionsverket
har anfört att en inventering från verkets sida knappast låtit sig
göra med hänsyn till att olika organisatoriska omläggningar pågått under
en längre tid inom kronofogdemyndigheten. Såsom framgår av ovan intagna
yttrande har överståthållarämbetet icke funnit anledning att kommentera
de förhållanden som uppenbarligen varit rådande vid sagda myndighet.

Revisorerna är väl medvetna om att den pågående övergången till automatisk
databehandling vid kronofogdemyndigheten kräver betydande arbetsinsatser
av myndighetens personal. Det måste likväl anses angeläget att
indrivningsverksamheten icke med anledning härav ytterligare eftersättes
utan snarast bringas att fungera på ett rationellt och effektivt sätt. Det torde
få ankomma på överståthållarämbetet och riksrevisionsverket att i vederbörlig
ordning tillse att så sker.

11—660719. Rev. berättelse ang. statsverket år 1966.1

302

CIVILDEPARTEMENTET

§ 23

Övertidstjänstgöringen inom statsförvaltningen

Allmänna bestämmelser angående övertidstjänstgöring vid statliga verk
och myndigheter samt om gottgörelse för dylik tjänstgöring finnes meddelade
i 30—32 §§ allmänt avlöningsavtal för statliga och vissa andra tjänstemän
(AST).

Med övertidstjänstgöring förstås i den utövade tjänsten fullgjord tjänstgöring
på annan tid än den, till vilken den ordinarie arbetstiden är förlagd
enligt tjänstgöringslista eller motsvarande föreskrift. Tjänstgöring på kvalificerad
övertid innebär övertidstjänstgöring efter klockan 18 på dag före
sön- eller helgdag, all övertidstjänstgöring på sön- eller helgdag, påskafton,
midsommarafton eller julafton samt övertidstjänstgöring i övrigt mellan
klockan 22 och 6.

Tjänsteman som vid utövning av heltidstjänst är placerad i högst lönegrad
A 19 äger åtnjuta gottgörelse för övertidstjänstgöring. Gottgörelsen
utgår i form av ledighet, s k. kompensationsledighet, eller kontant ersättning,
övertidstillägg. Om icke arbetsgivaren av särskilda skäl bestämmer
annat, utgår gottgörelsen i den form tjänstemannen önskar.

Kompensationsledighet omfattar vid tjänstgöring på enkel övertid en och
en halv gång så lång tid som övertidstjänstgöringen och vid tjänstgöring på
kvalificerad övertid dubbelt så lång tid som övertidstjänstgöringen.

Gottgörelse utgår endast för övertidstjänstgöring som beordrats eller godkänts
av överordnad.

I fråga om de centrala ämbetsverkens tjänstemän anges normaltjänstgöringen
i kungörelsen den 9 september 1965 (nr 511) med vissa bestämmelser
om arbets- och mottagningstid m. m. inom statsförvaltningen. För
tjänsteman med full arbetstid är enligt kungörelsen den dagliga arbetstiden
vardagar utom lördagar 8 timmar 10 minuter under månaderna januari—
april och september—december samt 7 timmar 30 minuter under månaderna
maj—augusti. I arbetstiden inräknas icke måltidsrast.

1945 års lönekommitté har uttalat — vilket uttalande alltjämt torde vara
gällande — att den redan i tidigare avlöningsreglementen uttalade grundsatsen,
att arbete å tid utöver fastställd arbetstid borde förekomma endast
undantagsvis, borde gälla även för den nya löneregleringsperioden och därvid
i möjligaste mån iakttagas. I den mån det emellertid bleve nödvändigt

303

att uttaga övertidsarbete, borde man från vederbörande myndigheters sida
söka ernå en sådan begränsning av det övertidsarbete, som uttoges av en
och samma tjänsteman, att hans arbetsbörda ej bleve större än vad de föreliggande
omständigheterna oundgängligen påfordrade. För sådana fall borde
det sätt, varpå lagen om arbetstidens begränsning tillämpades på den allmänna
arbetsmarknaden, vara vägledande, så att man under alla förhållanden
sökte undvika att inom statstjänsten uttaga övertidsarbete i större omfattning
än som i motsvarande fall kunde ske vid privat anställning. Dessa
lönekommitténs uttalanden avsåge jämväl tjänstemän, vilka icke erhölle
särskild övertidsersättning.

I anslutning till detta uttalande fastslogs i statens allmänna avlöningsreglemente
att myndigheterna vid arbetets organiserande borde eftersträva
största möjliga begränsning i användandet av övertidstjänstgöring. Ehuru
ifrågavarande princip icke intagits i nu gällande allmänna avlöningsavtal,
torde den fortfarande äga giltighet.

I sin år 1958 avgivna berättelse redovisade riksdagens revisorer vissa
iakttagelser som gjorts vid en undersökning rörande övertidstjänstgöringen
inom statsförvaltningen, Sammanfattningsvis uttalade revisorerna, att undersökningens
resultat pekade på angelägenheten av att omfattningen av
nämnda tjänstgöring nedbringades. I stället borde andra, mindre kostnadskrävande
former för fullgörandet av här ifrågavarande arbetsuppgifter eller
organisatoriska åtgärder i rationaliseringssyfte övervägas. De av revisorerna
anförda synpunkterna borde därför genom ett särskilt cirkulär bringas till
statsmyndigheternas kännedom.

I sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 87 år 1959 anförde statsutskottet,
att de av revisorerna införskaffade uppgifterna syntes ge belägg för att
på sina håll inom statsförvaltningen övertidstjänstgöring förekom i icke
avsedd omfattning. Utskottet anslöt sig därför till förslaget om att de av
revisorerna framförda synpunkterna skulle delgivas vederbörande myndigheter.
Så har sedermera skett genom ett av Kungl. Maj :t utfärdat cirkulär
(SFS 1959:481).

Med hänsyn till vad som på förevarande område sålunda förevarit har
revisorerna funnit det vara av intresse att närmare undersöka i vilken utsträckning
övertidstjänstgöring numera ifrågakommer vid olika statliga
verk samt vilka kostnader som därvid uppkommer för statsverket. Revisorerna
har därför från ett antal myndigheter införskaffat uppgifter ägnade
att belysa dessa förhållanden. Undersökningen har begränsats till de personalgrupper
som enligt gällande avlöningsavtal åtnjuter gottgörelse för övertidstjänstgöring.
Högre tjänstemän, vilka icke äger rätt till dylik ersättning,
omfattas således icke av utredningen. Lokalförvaltningar underställda viss
myndighet har ej heller medtagits. De inhämtade uppgifterna återges i det
följande i tabellarisk form.

304

Tabell 1. Antal övertidstimmar och antal befattningshavare berättigade till övertidsgottgörelse
budgetåret 1965/66

Myndighet	Antal övertidstimmar	Totalt	Antal befatt-ningshavare berättigade till övertids-gottgörelse	Antal över-tidstimmar i genomsnitt per befatt-ningshavare
Enkel över-tid	Kval. övertid
Styr. f. int. utveckl. (SIDA)	1 748	437	2 185	82	26
Försvarets civilförv.......	2 497	153	2 650	173	15
Arméförvaltningen ......	3 089	420	3 509	257	14
Marinförvaltningen ......	3 725	879	4 604	405	11
FJygförvaltningen........	It 050	1 525	12 575	898	14
Riksförs.verket..........	19 178	8 038	27 216	653	42
Socialstyrelsen ..........	1396	—	1 396	77	18
Arbetarskyddsstyr.......	594	7	601	48	13
Medicinalstyrelsen........	1 403	39	1 442	209	7
Väg- och vattenbyggn.st. .	7 330	843	8173	370	22
Statens järnvägar........	38 337	3 936	42 273	1 855	23
Generaltullstyr...........	4 594	364	4 958	189	26
Skolöverstyrelsen........	3 086	184	3 270	293	11
Universitetskansl.ämb.....	600	250	850	27	31
Lantbruksstyrelsen ......	1 280	80	1 360	104	13
Lantmäteristyrelsen......	2 333	65	2 398	84	29
Kartverket..............	7 124	153	7 277	408	18
Domänstyrelsen..........	3 732	855	4 587	223	21
Kommerskollegium ......	766	15	781	86	9
Vattenfallsverket........	27 526	5 953	33 479	1 118	30
Arbetsmarkn.styrelsen....	2 825	492	3 317	342	10
Bostadsstyrelsen ........	1100	10	1 no	90	12
Civilförs v. styrelsen ......	741	125	866	92	9
Statens personalpens.v. ..	2 363	13	2 385	200	12

Av tabell 1 framgår totala antalet övertidstimmar under budgetåret 1965/
66, fördelade på enkel och kvalificerad övertid, samt antalet befattningshavare
inom varje centralmyndighet som är berättigade till övertidsgottgörelse.
Härjämte redovisas det genomsnittliga antalet övertidstimmar per
befattningshavare. Beträffande denna och följande tabell må framhållas att
flera myndigheter icke kunnat lämna uppgifter rörande den övertidstjänstgöring
som ersatts med kompensationsledighet. Denna form av övertidsersättning
har nämligen ofta ej bokförts hos myndighetens personal- eller
kameralbyrå utan endast räknats av mot fullgjord övertid på den avdelning
eller byrå där vederbörande tjänstgjort. Det faktiska antalet övertidstimmar
torde därför väsentligt överstiga det i tabellen upptagna antalet.

För att utröna huruvida övertidstjänstgöring tillgripes endast tidvis, då
större arbetsbelastning förekommer, eller om dylik tjänstgöring ingår såsom
ett mer eller mindre normalt led i verksamheten, har revisorerna förhört sig
hos de tillfrågade myndigheterna angående eventuella variationer under året
i fråga om övertidstjänstgöringen. Härvid har framkommit att mera betydande
variationer icke förekommer hos flertalet myndigheter. Vissa verk
har emellertid uppgivit att övertidsarbete regelmässigt måste tillgripas vid

305

Tabell 2. Utbetald övertidsersättning samt procentuell fördelning av övertidsgottgörelse i form av
kompensationsledighet och kontant ersättning

Myndighet	Utbetald övertidsersättning under budgetåret	Övertidsgottgörelse i procent under bud-getåret 1965/66 i form av
	1961/62	1962/63	1963/64	1964/65	1965/66
						kompen- sations- ledighet	kontant ersätt- ning
Styr. f. int. utveckl. (SIDA)............	589	4 821	10 102	14 085	25 963	11	89
Försvarets civ.förv.....	84 067	47 482	25 504	38 906	33 885	18	82
Arméförvaltningen ....	—	—	—	95 179	144 821	33	67
Marinförvaltningen....	49 265	64 951	69 276	67 543	68 029	—	—
Flygförvaltningen ....	195 000	213 000	211 000	197 000	130 000	3	97
Riksförsäkr.verket ....	237118	423 883	576 661	361 243	370 979	—	—
Socialstyrelsen........	15 353	18 301	19 978	19 305	14 223	27	73
Arbetarskyddsstyr.....	2 085	4 880	6 401	10 243	4 338	30	70
Medicinalstyrelsen ....	48 490	77 666	57 551	52 950	34 975	50	50
Väg- och vattenb.styr.	40 298	69 894	138 129	159 665	123 216	33	67
Statens järnvägar ....	9 967 000	11 606 900	12 905 100	18 100 000	28 100 000	17	83
Generaltullstyrelsen . .	17 655	17 399	17 921	30196	20 939	47	53
Skolöverstyrelsen ....	31 830	27 800	74 380	—	64 820	95	5
Lantbruksstyrelsen ....	4 053	11 533	17 824	6 121	14 047	10	90
Lantmäteristyrelsen . .	14 194	21 523	19 459	25 315	25 192	20	80
Kartverket ..........	122 235	19 614	37 872	119 809	114 856	2	98
Kommerskollegium....	15 382	4 338	5131	5 215	4 717	49	51
Vattenfallsverket .....	—	373 721	333 014	540 665	551 958	11	89
Arbetsmarkn.styr.....	20 467	49 934	49 503	50 995	41 757	—	—
Bostadsstyreisen......	6 830	9 768	23 300	16 981	13 700	15	85
Civilförsv. styrelsen ....	11 234	16 755	10 390	10 088	11 982	--	--
Statens personalpens.v.	—	23 675	35 702	38 133	13 852	56	44

årsskiften och budgetårsskiften. Vidare har angivits att utarbetandet av
myndigheternas anslagsframställningar, vilket arbete vanligtvis äger rum
i augusti månad, ofta drar med sig viss övertidstj änstgöring.

Tabell 2 utvisar den beloppsmässiga storleken av den av de tillfrågade
myndigheterna utbetalade övertidsersättningen under budgetåren 1961/62—
1965/66, ävensom den procentuella fördelningen mellan gottgörelse i form
av kompensationsledighet och gottgörelse i form av kontant ersättning under
budgetåret 1965/66. De i tabellerna angivna beloppen avser endast centralmyndigheter
och icke underlydande lokalförvaltningar. Ett undantag utgör
emellertid statens järnvägar, där de uppgivna beloppen avser såväl centralförvaltningen
som de regionala och lokala förvaltningarna.

Revisorernas uttalande. Enligt bestämmelser i allmänt löneavtal för statliga
och vissa andra tjänstemän äger tjänsteman som utför arbete på övertid
åtnjuta särskild gottgörelse härför. Gottgörelse utgår antingen i form av
ledighet, s. k. kompensationsledighet, eller såsom kontant ersättning, övertidstillägg.
Tjänsteman i högre löneställning än 19 lönegraden är dock icke

306

berättigad till övertidsgottgörelse, och sådan ersättning utgår ej heller vid
utövning av tj änst i vilken behovet av övertidstj änstgöring normalt icke kan
kontrolleras. Nu i korthet återgivna bestämmelser har med i sak oförändrat
innehåll övertagits från tidigare gällande avlöningsreglementen.

1945 års lönekommitté uttalade på sin tid, att arbete å tid utöver fastställd
arbetstid borde förekomma endast undantagsvis. Denna princip torde alltjämt
äga giltighet.

Frågan om övertidstjänstgöringen inom statsförvaltningen upptogs av
1958 års revisorer till särskild granskning. Revisorerna fann därvid att
denna speciella form av tjänstgöring vunnit en avsevärd spridning, vilket
ansågs ha medfört olägenheter i skilda hänseenden. Samtidigt förordades
av revisorerna en rad åtgärder för att om möjligt nedbringa övertidstj änstgöringens
omfattning. Riksdagen anslöt sig till den uppfattning åt vilken
revisorerna sålunda givit uttryck, och de ifrågavarande synpunkterna bragtes
sedermera till statsmyndigheternas kännedom genom ett av Kungl. Maj :t
utfärdat cirkulär.

Revisorerna har mot bakgrunden av vad sålunda förevarit funnit det vara
av intresse att närmare undersöka övertidstj änstgöringens nuvarande omfattning
inom statsförvaltningen.

Av den gjorda undersökningen framgår att övertidstj änstgöring för närvarande
förekommer inom de flesta förvaltningsområden. Jämfört med förhållandena
sådana de gestaltade sig för åtta år sedan synes några mera genomgripande
förändringar i nu berört avseende icke ha inträtt, och övertidstj
änstgöring kan alltjämt icke — trots vad statsmakterna härutinnan
förutsatt — betecknas som någon undantagsföreteelse. Omfattningen av
denna speciella arbetsform varierar emellertid avsevärt myndigheterna
emellan, på sätt tabellerna i det föregående närmare utvisar. Av de tillfrågade
myndigheterna redovisar medicinalstyrelsen det lägsta antalet övertidstimmar
per ersättningsberättigad befattningshavare, nämligen sju timmar,
medan motsvarande timantal för riksförsäkringsverket under det aktuella
budgetåret var 42. Medeltalet för samtliga ifrågavarande myndigheter
uppgick till 19 timmar. Jämförelser med stöd av tabellerna måste emellertid
göras med en viss försiktighet, enär en del myndigheter haft svårt att redovisa
omfattningen av det övertidsarbete som gottgjorts genom kompensationsledighet
och i dessa fall antalet övertidstimmar kan vara för lågt angivet.

De flesta av de tillfrågade myndigheterna har upplyst att några större
variationer under året beträffande övertidstjänstgöringen icke förekommer.
Denna tjänstgöring kan alltså sägas i betydande utsträckning ingå som ett
normalt led i den löpande förvaltningsverksamheten. Vid somliga verk tillgripes
dock övertidstj änstgöring huvudsakligen blott i samband med årsskiften
och budgetårsskiften, då bl. a. mera omfattande ekonomiska sammanställningar
skall utarbetas. Visst övertidsarbete synes vidare regelmäs -

307

sigt uttagas under augusti månad, vilket sammanhänger med förberedelserna
för den årliga petitaskrivelsens ingivande.

Såsom tidigare berörts förekommer vid sidan av kontant utbetalade övertidsersättningar
den gottgörelse som har formen av kompensationsledighet.
Sådan övertidsgottgörelse har i medeltal för de tillfrågade myndigheterna
under budgetåret 1965/66 uppgått till ca 29 procent, medan i genomsnitt
71 procent av det fullgjorda övertidsarbetet ersatts kontant. Även härvidlag
föreligger dock stora variationer de olika myndigheterna emellan. Sålunda
har övertidstjänstgöring hos skolöverstyrelsen till 95 procent gottgjorts med
kompensationsledighet, medan inom exempelvis arbetsmarknadsstyrelsen
och flygförvaltningen kontant ersättning utgått för huvudparten — 98
respektive 97 procent — av dylik tjänstgöring.

Allmän enighet torde råda om att övertidstjänstgöring i åtskilliga fall är
det lämpligaste hjälpmedel som står eu myndighet till buds för att möta
en viss arbetssituation. Icke minst av ekonomiska skäl måste det anses vara
orimligt att dimensionera den permanenta arbetsstyrkan så, att den inom
ramen för normal arbetstid även kan fullgöra uppgifter som är av tillfällig
natur eller återkommer endast vid vissa tidpunkter under året. Å andra
sidan är den fast anställda personalen mången gång bäst skickad att bemästra
tidvis uppkommande svårigheter av angivet slag. 1 dylika fall erbjuder
övertidstjänstgöringen otvivelaktigt en smidig och effektiv form för
att tillgodose det föreliggande arbetskraftsbehovet.

Såvitt gäller mera stadigvarande arbetsuppgifter framstår emellertid
övertidstjänstgöringen som olämplig av flera skäl. Det torde sålunda i vissa
fall ställa sig ekonomiskt gynnsammare att förstärka den ordinarie arbetsstyrkan
än att mera regelbundet tillgripa tjänstgöring på övertid. Den utökade
arbetstiden måste vidare i längden inverka pressande och förslitande
på personalen. Därtill kommer att en regelmässigt återkommande övertidstjänstgöring
kan vara ett tecken på organisatoriska brister eller en mindre
rationell arbetsledning.

Som erfarenheten visar föreligger vissa svårigheter att generellt angripa
förevarande spörsmål på ett effektivt sätt. Det får därför bli en uppgift för
varje enskild myndighet att utifrån sina speciella förutsättningar söka nå
fram till en tillfredsställande lösning av de problem som här kan aktualiseras.
Revisorerna finner därför önskvärt att all övertidstjänstgöring och kompensation
härför, såväl kontant som i form av ledighet, antecknas centralt
hos varje myndighet. Vederbörande verksledning skulle därigenom beredas
tillfälle att fortlöpande följa utvecklingen på förevarande område och efter
samråd med organisationsföredragande eller organisafionsavdelning vidtaga
de åtgärder som i varje särskilt fall kunde befinnas påkallade.

Oavsett det nyss sagda kan enligt revisorernas mening en hithörande
fråga av mera allmän räckvidd vara förtjänt att uppmärksammas. Revisorerna
åsyftar härmed den övertidsersättning som utgår i form av kompen -

308

sationsledighet. Som av de ovan återgivna bestämmelserna framgår, omfattar
denna ledighet en och en halv gång så lång tid — i vissa fall dubbelt
så lång tid — som övertidstjänstgöringen. Myndigheten berövas därigenom
mer arbetstid än den tillgodogöres, vilket kan förvärra en redan förut hårt
ansträngd personalsituation. Det synes därför revisorerna kunna ifrågasättas,
om denna speciella form av övertidsersättning bör bibehållas för
framtiden.

309

§ 24

Pensionsåldrarna inom statlig verksamhet

Enligt 1965 års långtidsutredning (SOU 1966: 1) beräknas landets totala
folkmängd, vilken år 1965 var cirka 7,7 miljoner, komma att år 1970 uppgå
till 8,1 miljoner, år 1975 till 8,4 miljoner och år 1980 till 8,7 miljoner.
Den sålunda beräknade befolkningsutvecklingen utgör ett resultat av förändringar
i olika riktning för olika åldersgrupper, över hela den tidsperiod
som långtidsutredningen omfattar, nämligen åren 1965—1980, förutses åldersgrupperna
0 15 år samt 65 år och äldre komma att stå för den större

delen av befolkningsökningen, medan mellanliggande åldersgrupper förväntas
öka endast obetydligt. Av utredningens beräkningar rörande befolkningsutvecklingen
framgår att åldersgruppen 16—64 år kommer att
omfatta en successivt allt mindre del av befolkningen. De åldersgrupper som
omfattar barn i skolåldern samt åldringar kommer däremot att öka. Särskilt
kraftig förutses ökningen bli för åldersgruppen 65 år och äldre.

Den framtida tillgången på arbetskraft är, framhåller utredningen, i
iorsta hand beroende av befolkningstillväxten, åldersfördelningen och antalet
studerande. Härtill kommer den svårbedömbara faktorn angående i
vilken utsträckning de gifta kvinnorna kommer att träda ut på arbetsmarknaden
och vilken arbetstid de kommer att föredra.

Långtidsutredningen har i följande tabell sammanfattat beräkningarna
over befolknings- och arbetskraftsförändringar i tusental personer och
procent per femårsperiod från år 1960 till år 1980.

Befolkningsförändring (i åldrarna 15—69 år)
Antal personer.....

.. % ...................

Ökning i antal studerande................

D:o andel av befolkningstillväxten (%)
Ökning i arbetskraften

Antal personer........

%...................

1960—65	1965—70	1970—75	1975-
254	118	67	68
4,9	2,2	1,2	1,2
128	90	38	63
50	77	58	92
157	109	94	99
4,9	3,3	2,7	2,8

Olika åldersgruppers andel av totalbefolkningen åren 1960_1980 har

beräknats sålunda.

Åldersgrupp

0—15.....

16—64.....

65—w .....

Procent

1960	1965	1970	1975	1980
23,9	22,3	22,8	23,7	24,5
64,2	64,8	63,2	61,2	59,4
11,9	12,9	14,0	15,1	16,1
100	100	100	100	100

310

Under tiden 1960—1964 har nettoimmigrationen per år uppgått till
cirka 14 600 personer. Långtidsutredningens ovan angivna beräkning av
arbetskraftsökningen bygger på antagandet att nettoimmigrationen framdeles
kommer att uppgå till cirka 10 000 personer årligen. Eu ökning i immigrationen
av 5 000 personer per år skulle innebära en ytterligare tillväxt
av befolkningen på 0,5 procent, räknat under en femårsperiod.

Enligt långtidsutredningen kännetecknas den svenska ekonomien av allmän
expansionsvilja och tro på fortsatt framåtskridande. Uppgifter som
inhämtats av industriens utredningsinstitut visar att den totala industriproduktionen
skulle komma att stiga med cirka 7 procent per år under
tiden 1963—1970. Som jämförelse har nämnts att den årliga produktionsökningen
under den senaste femårsperioden uppgått till just detta procenttal,
medan under 1950-talet industriproduktionen icke steg med mer än
3 1/2—4 1/2 procent per år.

Beträffande sysselsättningen inom industrien visar planerna en ökning
på 13 procent åren 1963—1970. För femårsperioden 1965 1970 innebär

detta ett arbetskraftsbehov på cirka 85 000 personer. Jord- och skogsbruket
förväntas emellertid under andra hälften av 1960-talet komma ätt minska
sin arbetsstyrka med lika många personer.

Efterfrågan på offentliga tjänster beräknas öka kraftigt under de närmaste
åren. Sålunda kräves betydande personalförstärkningar för att möta
den ökning av den offentliga konsumtionen med närmare 6 procent per år
som beräknas för senare hälften av 1960-talet. Den erforderliga ökningen
har uppskattats till 100 000 under tiden 1965—1970.

Arbetskraftsefterfrågan åren 1965—1970 enligt planer och expertbedömningar
har av långtidsutredningen uppskattats sålunda.

Antal förvärvsarbetande

	1965	Förändring
Jord- och skogsbruk . . .	........ 340	000	-	85	000
Industri och hantverk	........ 1 150	000	+	85	000
Byggnadsverksamhet . .	........ 340	000	+	30	000
Transport ............	........ 270	000	+	10	000
Handel..............	........ 460	000	+	10	000
Privata tjänster ......	........ 320	000	+	15	000
Offentliga tjänster ....	........ 520	000	+	100	000
	Totalt 3 400	000	+	165	000

Den för den förvärvsarbetande delen av befolkningen huvudsakligen gällande
arbetstiden har på senare år kraftigt inskränkts. Genom beslut av
1957 års riksdag har sålunda den ordinarie arbetstiden förkortats från 48
till 45 timmar i veckan. Arbetstidsförkortningen genomfördes med eu timme
vid början av vart och ett av åren 1958, 1959 och 1960. Beslut om ytterligare
etappvis förkortning av arbetstiden kan förväntas inom kort.

Beträffande de för statlig verksamhet gällande pensionsbestämmelserna
må följande uppgifter lämnas.

311

År 1948 tillkallades särskilda utredningsmän med uppdrag att utreda
frågan om pensionsåldern för anställningshavare i statens tjänst m. fl.
jämte därmed sammanhängande spörsmål. Utredningsmännen, vilka antog
benämningen 1948 års pensionsålderskommitté, avlämnade år 1950 ett betänkande
med utredning och förslag rörande avgångsåldern för civila anställningshavare
i statens tjänst m. in. Kommittén föreslog att såsom pensionsålder
icke skulle gälla en viss dag utan i stället en viss period, omfattande
ett, två eller tre år. Under denna period skulle det vara befattningshavarens
ensak att bestämma tidpunkten för sin avgång. Vederbörande
myndighet hade emellertid att tillse att tjänstgöringen icke fortgick
längre än att befattningshavaren på ett tillfredsställande sätt kunde fullgöra
sin tjänst.

Vid anmälan av proposition i ämnet (1951: 184) anslöt sig föredragande
departementschefen till förslaget om införande av pensioneringsperioder
på sätt kommittén förordat.

Följande reguljära pensioneringsperioder föreslogs, nämligen pensioneringsperiod
I, omfattande tiden från uppnådda 60 år till uppnådda 63 år,
pensioneringsperiod II, omfattande tiden från uppnådda 63 år till uppnådda
65 år, och pensioneringsperiod III, omfattande tiden från uppnådda
65 år till uppnådda 66 år. För de fall då en lägre avgångsålder än 60 år
ansetts erforderlig foreslogs en särskild pensioneringsperiod, omfattande
den tid som för varje särskilt fall bestämdes.

Forslaget lämnades av riksdagen utan erinran (skr. 1951: 278).

Enligt nu gällande bestämmelser har sålunda den enskilde tjänstemannen
i regel att själv avgöra, om han önskar avgå vid pensioneringsperiodens
nedre eller övre gräns eller vid annan tidpunkt inom perioden. Myndighet
skall icke regelmässigt upptaga dennes fortsatta tjänstgöring utöver
den nedre gränsen till särskild prövning, utan tjänstgöringen skall fortgå
till den tidpunkt före periodens slut intill vilken befattningshavaren önskar
kvarstå, såvida icke myndigheten av särskilda skäl finner anledning
föreskriva att tjänstgöringen skall upphöra tidigare. Skäl därtill kan vara
att anstallnmgshavaren befunnits icke kunna på ett tillfredsställande sätt
fullgöra sina tjänsteåligganden. Entledigande må även ske, då anställningshavarens
bibehållande i tjänst får anses innebära risker för hans
egen eller andras säkerhet och hälsa. Vidare kan en anställningshavare få
avgå i sådana fall, då lians avgång är önskvärd med hänsyn till rationalisering
eller omorganisation.

Enligt 1951 års riksdagsbeslut kunde, i den mån det befanns lämpligt
från tjanstesynpunkt att anställningshavaren efter pensioneringsperiodens
ovre gräns togs i anspråk för fullgörande av arbetsuppgifter som ålegat
honom i hans senaste anställning, medgivande lämnas honom att kvarstå
i tjänst under ytterligare två år, dock endast så länge han var fullt
tjanstduglig. Härutinnan har sedermera den ändringen vidtagits, att an -

312

ståndstidens längd ej längre är ovillkorligt begränsad. Det har emellertid
förutsatts att anställningshavare som önskar kvarstå i tjänst efter pensionsperiodens
övre gräns icke skall få göra detta i andra fall eller under
längre tid än som verkligen kan anses lämpligt från tjänstesynpunkt.

Såvitt fråga är om civila statliga anställningar tillämpas pensioneringsperiod
I och II för i huvudsak kollektivavtal sanställd personal samt för
anställningshavare i lägre lönegrader. För övriga anställningshavare tilllämpas
pensioneringsperiod III.

För militära och civilmilitära beställningar gäller viss för varje beställning
angiven levnadsålder såsom pensionsålder. Pensionsåldrarna har angivits
till 50, 55 och 60 år samt för vissa högre beställningshavare till
65 år.

År 1963 tillkallades en utredning — militära tjänstgöringsåldersutredningen
— för prövning av vissa frågor rörande användandet av äldre militär
och civilmilitär personal. Utredningen har under hösten innevarande
år framlagt vissa förslag om ändrade avgångsåldrar, nämligen för tygofficerare
60 år, för tygunderofficerare 63 år, för underofficerare i intendenturförråds-
och kassatjänst 63 år samt för personal i fortifikationskåren
63 år. Gällande avgångsålder för tygofficerare utgör 55 eller 60 år, beroende
på om vederbörande är placerad i någon av lönegraderna A 23—29
respektive någon av lönegraderna B 5—C 3. För underofficerare är avgångsåldern
för närvarande i allmänhet 50 eller 55 år.

Enligt lagen om allmän försäkring utgår ålderspension i form av folkpension
och i förekommande fall allmän tilläggspension från och med den
månad varunder den försäkrade fyller 67 år. Möjlighet finnes emellertid
inom vissa gränser att få uttaga ålderspension i förtid respektive att uppskjuta
uttaget. Förtida uttag av ålderspensionen får göras tidigast från och
med den månad då den försäkrade fyller 63 år. Härvid minskas emellertid
pensionen med 0,6 procent för varje månad som, då pensionen börjar utgå,
återstår till ingången av den månad då den försäkrade fyller 67 år. Uppskjutet
uttag av ålderspensionen ökar pensionen på motsvarande sätt, dock
att ökningen upphör efter ingången av den månad under vilken den försäkrade
fyllt 70 år.

Revisorernas uttalande. 1965 års långtidsutredning har i sin huvudrapport
om svensk ekonomi 1966—1970 med utblick mot 1980 framlagt vissa
beräkningar rörande befolkningstillväxten och arbetskraftsvolymens utveckling
under nämnda tidsperioder. Enligt dessa prognoser kommer landets
totala folkmängd att år 1980 ha ökat med i runt tal en miljon. Det
är dock icke fråga om någon likformig fördelning av befolkningsökningen
på de olika åldersgrupperna. Större delen därav förutses sålunda komma
att falla på åldersgrupperna 0—15 år respektive 65 år och däröver. Särskilt
kraftig väntas tillväxten bli inom sistnämnda åldersgrupp. I de mel -

313

lanliggande åldersgrupperna däremot beräknas antalet personer stiga endast
obetydligt, vilket relativt sett skulle innebära en fortgående tillbakagång.

Den totala ökningen i efterfrågan på arbetskraft under åren 1965_1970

har av långtidsutredningen uppskattats till ca 165 000 personer. Till icke
mindre än 60 procent väntas ökningen härröra från den offentliga sektorn.
Mot den angivna efterfrågan på ytterligare arbetskraft står emellertid en
beräknad tillväxt av arbetsstyrkan under samma period av allenast ca
110 000 personer. Det bör vidare uppmärksammas att i den sålunda redovisade
arbetskraftskalkylen hänsyn icke tagits till en eventuell arbetstidsförkortning.
Om en sådan genomföres inom en nära framtid, vilket icke
får anses osannolikt, blir därför bristen på överensstämmelse mellan tillgång
och efterfrågan ännu större.

Mot bakgrunden av nu berörda omständigheter har revisorerna funnit
sig böra ingå på frågan om utnyttjandet av den äldre arbetskraften inom
statsförvaltningen.

Såsom närmare framgår av den tidigare lämnade redogörelsen förekommer
inom statlig verksamhet en mängd olika pensionsåldrar, vilka i form
av särskilt angivna perioder varierar från 50 till 66 år. Dessa pensionsåldersgränser
synes emellertid ofta vara godtyckligt dragna och kan knappast
sakligt motiveras. Såsom särskilt svårförklarlig framstår den stora
spännvidden mellan å ena sidan den pensionsperiod som tillämpas för kollektivavtalsanställd
personal, befattningshavare i lägre lönegrader och vissa
militära beställningshavare och å andra sidan den pensionsperiod som tilllämpas
för övriga anställningshavare. Även av administrativa skäl torde
den ifrågavarande spridningen vara mindre lämplig.

Skillnaderna i påfrestning för den mänskliga organismen mellan fysiskt
och intellektuellt arbete synes i stor utsträckning ha utjämnats genom automationen.
Av bl. a. denna orsak borde därför hinder icke möta att höja
de extremt låga pensionsåldrar som för närvarande förekommer inom den
statliga sektorn. I synnerhet de militära pensionsåldrarna är i många fall
mycket låga, om hänsyn tages till den ålder intill vilken en person som
regel är i stånd att göra en aktiv insats på arbetsmarknaden.

Enligt de befolkningsprognoser för vilka tidigare redogjorts beräknas antalet
barn i skolåldern och antalet pensionärer stiga snabbare än den stora
mellangruppen, innefattande den del av befolkningen som befinner sig i
de yrkesverksamma åldrarna. Arbetskraftsvolymen väntas därför, trots
ett visst årligt invandringsöverskott, komma att successivt minska under
de närmaste aren. Härtill bidrager även den förutsedda nedgången i normal
veckoarbetstid samt den omständigheten att en växande andel av de anställda
torde komma att få deltidstjänster.

Samtidigt kan antagas, såsom också framhållits i det föregående, att efterfrågan
på arbetskraft kommer att öka i betydande grad. Denna arbets -

314

kraftsefterfrågan, vilken förutses bli särskilt stor inom den offentliga sektorn,
torde komma att bli mycket svår att tillgodose. Mot bakgrunden härav
framstår det såsom alltmer nödvändigt att den äldre arbetskraften inom
statsförvaltningen utnyttjas under längre tid än vad som för närvarande är
fallet. Den rutin som äldre personer under årens lopp förvärvat i sitt yrke
och de erfarenheter de därvid vunnit måste till fullo utnyttjas inom arbetslivet.
Även den investering i form av ofta långvarig specialutbildning
som samhället gjort måste utnyttjas under så lång tidsperiod som möjligt.
Att åtgärder vidtages för att i största möjliga utsträckning tillvarataga
den äldre arbetskraften inom den statliga verksamheten kan emellertid
motiveras icke blott av arbetsmarknadspolitiska och statsfinansiella skäl.
För befattningshavaren själv måste det i minst lika hög grad vara en källa
till tillfredsställelse, om han kan få kvarstanna i meningsfyllt arbete så
länge krafterna står bi.

I sammanhanget bör understrykas att de pensionsperioder som för närvarande
gäller inom den statliga verksamheten icke svarar mot några
fysiologiska ålderdomsbegrepp och icke markerar någon gräns i medicinsk
mening för fysisk arbetsförmåga och psykisk vitalitet. Kapaciteten avtar efter
individuella förutsättningar. Medellivslängden har emellertid ständigt
ökat, samtidigt som det allmänna hälsotillståndet torde ha förbättrats.

Av nu anförda skäl finner revisorerna det angeläget, att frågan om en
höjning av pensionsåldern för den statligt anställda personalen snarast
upptages till allvarlig prövning.

315

Avlagda besök

Följande statliga myndigheter och institutioner in. in. har under året besökts
av revisorerna.

Stockholms stad

Styrelsen för internationell utveckling Statens

transportkontor
Flygförvaltningens teleunderhållskontor Byggnadsstyrelsen Poststyrelsen Postbanken AB

Trafikrestauranger
Dramatiska teatern
Kungl. teatern

Stockholms län

Statens bakteriologiska laboratorium,
Solna

Bostäder vid televerkstaden, Nynäshamn Skogshögskolans

byggnader i Bogesund Uppsala

län

Flygkadettskolan, Uppsala
Ulleråkers sjukhus i Uppsala
Akademiska sjukhuset i Uppsala
Vissa kulturhistoriskt märkliga platser
och byggnader
Universitetet i Uppsala
I universitetets egendomsförvaltning
ingående hemman
Lantbrukshögskolan, Uppsala
Hushållningssällskapet, Uppsala
Västerby försöksgård, Brunna
Vissa naturvårdsobjekt
Länsstyrelsen, Uppsala

Södermanlands län
Södermanlands flygflottilj, Nyköping
Försvarets fabriksstyrelse, Eskilstuna Östergötlands

län

Livgrenadj ärregementet, Linköping
Vissa av staten förhyrda lokaler,
Linköping

Jönköpings län

Smålands artilleriregemente, Jönköping Kronobergs

län
AB Teleunderhåll, Växjö

Blekinge län

Försvarets fabriksverks beklädnadsverkstad,
Karlskrona
AB Karlskronavarvet, Karlskrona

Kristianstads län
Krigsflygskolan, Ljungbyhed
Skånska flygflottiljen, Barkåkra
SJ-skolan, Ängelholm

Malmöhus län
Citadellet, Landskrona
Huvudpostkontoret, Malmö
Postkontoret, Lund
Telestationen, Malmö
Telestationen, Lund
Universitetet i Lund

316

Hallands län

Hallands flygkår, Halmstad

Göteborgs och Bohus län
Älvsborgs kustartilleriregemente,
Göteborg

Skaraborgs län

Skaraborgs flygflottilj, Såtenäs
Värmlands län

Värmlands regemente, Karlstad
Bergslagens artilleriregemente,
Kristinehamn

Örebro län

Livregementets grenadjärer, Örebro

Västmanlands län
Fångvårdsanstalten i Tillberga
Centrala flygverkstaden i Arboga
Statens järnvägars huvudverkstad,
Tillberga

Statens vattenfallsverks materiallaboratorium,
Västerås

Gävleborgs län
Vägförvaltningen, Gävle
Vissa vägbyggnadsföretag

Nedre norra lotsdistriktet, Gävle
Bönans lotsuppassning
Länsskolnämnden
Vissa skolor
Naggsjö kronopark
Länsstyrelsen, Gävle
Gävle stads verkstad för skyddad
sysselsättning

Vissa företag till vilka lokaliseringsstöd
utgått

Länsbostadsnämnden, Gävle
Vissa statsbelånade fastigheter

Norrbottens län

Domänverkets gemensamma revirkontor,
Älvsbyn

Tunisien

Vissa svenska biståndsprojekt
Administrationskontoret för det
svensk-tunisiska biståndssamarbetet,
Tunis

Etiopien

Svenska ambassaden, Addis Abeba
Vissa svenska biståndsprojekt

Kenga

Vissa svenska biståndsprojekt

MARCUS BOKTR. STHLM 1966 660719

RIKSDAGENS

REVISORERS BERÄTTELSE

över den är 1966

av dem verkställda granskningen av

STATSVERKET

DEL II

FÖRKLARINGAR

ISAAC MARCUS BOKTRYCKERI AKTIEBOLAG
STOCKHOLM 1967

Innehållsförteckning

U trikesdepartementet

§ 1 Den svenska biståndsverksamheten........................ 5

Försvarsdepartementet

§ 2 Statens transportkontor .................................. 10

§ 3 Vissa militära körcentraler................................ 27

§ 4 Personalkassorna inom försvaret .......................... 29

§ 5 AB Teleunderhåll........................................ 37

Kommunikationsdepartementet

§ 6 Utfallet av automobilskattemedlens specialbudget .......... 51

§ 7 Förverkligandet av vägplan för Sverige .................... 51

§ 8 Kostnaderna för övergång till högertrafik .................. 57

§ 9 Handelsflottans pensionsanstalt........................... 58

§ 10 Utbäring av expressbrev och telegram...................... 62

§ 11 Överlåtelse av telefonabonnemang.......................... 67

§ 12 AB Trafikrestauranger................................... 07

Finansdepartementet

§ 13 Vissa iakttagelser angående skatteuppbörden m. m......... 79

§ 14 Organisationsföredragandenas verksamhet.................. 70

§ 15 Arbetstidskontroll och effektivitetsmätning inom statsförvaltningen
......... 72

§ 16 Statens kostnader för förhyrning av lokaler................ 81

§ 17 De statliga myndigheternas lokalproblem i stockholmsområdet 92

Ecklesiastikdepartementet

§ 18 Dramatiska teatern ...................................... 95

§ 19 Kungl. teatern .......................................... 95

Jordbruksdepartementet

§ 20 Redovisningen av lagervärden i domänverkets bokslut........ 96

Inrikesdepartementet

§ 21 Länsstyrelsernas upphandling av kontor sförnödenheter...... 104

§ 22 Indrivningsverksamheten vid kronofogdemyndigheten i Stock holm.

................................................ 105

Civildepartementet

§ 23 övertidstjänstgöringen inom statsförvaltningen.............. 119

§ 24 Pensionsåldrarna inom statlig verksamhet.................. 126

Vid tryckningen av de till departement och ämbetsverk inkomna förklaringarna
och yttrandena har vissa vid dylika officiella skrivelser brukade
formella uttryck som saknar betydelse för innehållet uteslutits.

UTRIKESDEPARTEMENTET

§ 1 Den svenska biståndsverksamheten

Styrelsen för internationell utveckling (SIDA)

Utvecklingseffekt och helhetssyn

Revisorerna har givit uttryck åt uppfattningen att utformningen av utvecklingsbiståndet
måste vägledas främst av effektivitetshänsyn och att en
helhetssyn bör anläggas på biståndsverksamheten.

Utvecklingsbistånd till underutvecklade länder innebär att givarlandet
avstår personella och materiella resurser som kommer mottagarländerna till
godo. Det primära syftet med en sådan verksamhet är att åstadkomma en
effekt i mottagarlandet i form av ekonomisk tillväxt och social utveckling.
Statsmakternas och framför allt SIDA:s uppgift är i detta sammanhang att
se till att effekten av att använda en genom riksdagens beslut given resursvolym
blir så stor som möjligt, eller att med andra ord de tillgängliga resurserna
fördelas optimalt.

I syfte att koncentrera det svenska biståndet på insatser som kan ge den
största biståndseffekten har statsmakterna och SIDA övervägt vilka ämnesområden
som bör komma i fråga härvidlag. Avgörande för beslut i detta
hänseende bör vara mottagarländernas tillstånd och behov samt omfattningen
och arten av de resurser som Sverige kan ställa till förfogande.

Sedan syfte och ämnesområde sålunda fastställts, gäller avgörandet vilka
biståndsslag och vilka biståndsmetoder som skall användas för att förverkliga
insatserna. De biståndsslag som kan komma i fråga är tekniskt bistånd
i form av kunskapsförmedling, gåvobistånd i form av varuleveranser, och
utvecklingsfinansiering i form av krediter. Vad beträffar de metoder, som
kan användas, förekommer insatser genom de mellanstatliga organisationerna
(multilateralt bistånd), insatser på vissa villkor genom förmedling
av mellanstatliga organisationer (s. k. multi-bi-bistånd), insatser i direkt
samarbete mellan Sverige och mottagarlandet (bilateralt bistånd) och insatser
i samarbete mellan en enskild organisation och mottagarlandet (bilateralt
bistånd genom enskild organisation). Valet av biståndsslag och biståndsmetoder
måste med de här angivna utgångspunkterna underordnas
syftet med biståndet: att åstadkomma en så stor effekt i mottagarlandet som
möjligt.

I sin anslagsframställning för budgetåret 1967/68 anförde SIDA, att styrelsens
strävan var att åstadkomma en integration a hela biståndsverksamheten
i vad avser såväl biståndsslag som biståndsme oder. Integration innebär,
anförde styrelsen, att »de offentliga och privata svenska insatserna genom
att komplettera varandra eller andras insatser skall medverka till en
samlad och samordnad utvecklingsansträngning». ad SIDA anfört i anslagsframställningen
och här ytterligare understruk t, innebär således, att
styrelsen på grund av sin hittillsvarande erfarenhet elt ansluter sig till vad
riksdagens revisorer anför om behovet av en helhetss på biståndsverksamheten.
Därvid måste effektiviteten tillmätas avgöran e betydelse.

Biståndsförvaltningens organisation och arbetsuppgifter

I utredningen »Det statliga utvecklingsbiståndets administration» föreslog
statskontoret, att handläggningen av bilaterala tekniska, humanitära och
finansiella biståndsinsatser skulle koncentreras till den centrala biståndsmyndigheten.
Även i ärenden rörande det svenska multilaterala biståndet
skulle förekommande verksfunktioner, i den mån de inte ankom på riksbanken,
anförtros biståndsmyndigheten. Enligt statskontorets mening talade
vidare övervägande skäl för att biståndsmyndigheten skulle medverka vid
utarbetande av statsverkspropositionens anslagsförslag avseende samtliga
biståndsslag och biståndsmetoder. Den dåvarande nämnden för internationellt
bistånd (NIB) tillstyrkte för sin del att biståndsadministrationen organiserades
i huvudsaklig överensstämmelse med statskontorets förslag. Nämnden
ville vidare särskilt understryka värdet av de framförda principerna för
en effektiv samordning av olika biståndsprogram i anslutning till det nya
biståndsorganet samt för en ökad decentralisering av den bilaterala verksamheten.
Riksdagens revisorers uppfattning om inriktningen av behövliga
administrativa reformer stämmer således väl överens med vad såväl statskontoret
som på sin tid NIB hävdade.

Statskontorets i ovannämnda utredning framförda förslag har inte helt
förverkligats.

SIDA är såsom central biståndsmyndighet i första hand sysselsatt med
det bilaterala biståndet till de underutvecklade länderna. Med avseende på
multilateralt tekniskt bistånd handlägger SIDA de flesta rekryterings- och
stipendiatärendena; dessa representerar verksamhetens huvudinnehåll. I ett
stort antal frågor av multilateral natur på det tekniska och finansiella biståndets
områden deltar SIDA i handläggningen genom remisser, deltagande
i möten eller på annat sätt.

Visst bilateralt bistånd handlägges emellertid alltjämt inom utrikesdepartementet
(ärenden avseende reservationsanslaget till humanitärt bistånd till
flyktingar m. m.). Beträffande bilateralt finansiellt bistånd har uppgiften
att framlägga förslag om anslagsäskanden inte tillagts styrelsen, vilket
minskar dess möjligheter att rationellt medverka i planeringen av denna
verksamhetsgren. Uppgifter som är att hänföra till biståndsadministration
på det multilaterala området är i viss utsträckning förlagda till finansdepartementet
och utrikesdepartementet. Vidare handlägges biståndsfrågor i handelsdepartementet
(kommersiellt bistånd), exportkreditnämnden (u-garantier)
och ecklesiastikdepartementet (Nordiska Afrikainstitutet). Samordningsarbetet
mellan myndigheterna söker alltjämt sina mest effektiva former.

Statsrevisorerna anför i sin berättelse att utvecklingen gått förbi den hittillsvarande
uppdelningen på tekniska och finansiella biståndsformer. Det
kan härtill anföras att »finansiellt» bistånd och bistånd i form av »kunskapsöverföring»
numera i praktiken belastar anslag såväl under sjunde
huvudtiteln som under tredje huvudtiteln. Som exempel kan nämnas att
under 1965 års avtal mellan Sverige och Tanzania angående finansiering av
utbyggn ad av vattenförsörjning (sjunde huvudtiteln) en svensk teknisk rådgivare
ställts till Tanzanias förfogande; för samma ändamål tillhandahåller
Sverige enligt senare överenskommelser teknisk och administrativ personal
från anslaget till fältverksamhet (tredje huvudtiteln). Inom anslaget till fältverksamhet
(tredje huvudtiteln) förekommer i stor utsträckning så kallat
multi-bi-bistånd, varigenom vissa belopp ställes till mellanstatlig organisations
förfogande för särskilt angivna ändamål. Detta gäller bl. a. det afri -

kanska kvinnoutbildningsprogrammets i FAO:s, ILO:s och UNESCO :s regi,
där de svenska personella insatserna sker på principiellt samma sätt som inom
de mellanstatliga organisationernas program. En uppdelning av biståndsformerna
på kreditbistånd, gåvobistånd i form av varuleveranser och kontanta
bidrag samt personellt bistånd i form av utsändande av fältpersonal
och bedrivande av stipendiat- och kursverksamhet ger en mer relevant indelning
av biståndsformerna än den nu tillämpade.

Som tidigare nämnts har SIDA i sin anslagsframställning att uppehålla
sig endast vid vissa av biståndsanslagen under tredje huvudtiteln. På grund
av de ovan redovisade omständigheterna har SIDA emellertid funnit det
påkallat att i anslagsframställningen för budgetåret 1967/68 uppehålla sig
också vid de verksamheter som belastar anslag ställda till utrikes- och finansdepartementens
förfogande.

Denna utveckling har delvis förutsetts av statsmakterna. Enligt sin instruktion
skall SIDA sålunda i den omfattning Kungl. Maj :t särskilt föreskriver
handlägga ärenden som rör multilateralt bistånd. Den refererade bestämmelsen
har också utnyttjats i hög grad. SIDA har som nyss antytts genom
representation i olika former knutits till svenska förbindelseorgan för mellanstatliga
organisationer. SIDA utnyttjas vidare i växande utsträckning som
remissorgan för flertalet multilaterala biståndsfrågor och deltar i rådslag inför
svenska delegationers utresa till internationella organ och är ofta representerad
i delegationerna. SIDA tar också själv initiativ för att påverka utformning
och samordning av svenska ståndpunkter härvidlag.

Två exempel på de här skisserade aktiviteterna kan nämnas.

En särskild arbetsgrupp inom SIDA — med representanter för andra myndigheter
och institutioner samt näringslivet — utgör forum för förberedelser
till FN:s regionala industrisymposier. Gruppen kommer att leda och samordna
arbetet med de svenska bidragen till 1967 års internationella industrisymposium.
— Vad beträffar familjeplaneringen, har SIDA i samarbete
med flera av statsdepartementen lämnat material för och förslag till svenska
framträdanden i olika FN-organ: ECOSOC, UNDP, UNICEF samt fackorgan
som WHO, FAO, ILO och UNESCO samt i OECD:s utvecklingskommitté
DAC. I en rad kontakter med FN-sekretariatet och fackorganen samt med
Världsbanken har SIDA diskuterat utökade och nya aktiviteter.

Slutligen bör nämnas att SIDA har avdelat en av sina avdelningschefer
att helt ägna sig åt ledningen och samordningen av verkets kontakter med
de mellanstatliga organisationerna.

Sammanfattningsvis har integrationen mellan olika biståndsformer och
biståndsmedel i praktiken lett till att SIDA i allt större utsträckning fått
funktionen av samordningsorgan för biståndsfrågor. Denna funktion har
kunnat förstärkas på sätt som skett bl. a. genom att verkets tjänstemän i
sitt arbete fått en alltmer ökad praktisk kännedom om alla olika former av
biståndsverksamhet. De erfarenheter styrelsen vunnit av sitt arbete gör att
SIDA kan ansluta sig till vad riksdagens revisorer anfört om behovet av
att organisatoriskt bättre samordna biståndsverksamheten under enhetlig
ledning.

Ämnes- och lånderkoncentration

Den hittills tillämpade ämnes prioriteringen har inneburit att familjeplaneringen
fått en framträdande plats i SIDA:s handlingsprogram. Styrelsen
delar riksdagens revisorers bedömning av betydelsen av familjeplaneringsinsatsen
men vill i detta sammanhang — i likhet med vad som anförts i 1966

års anslagsframställning — understryka att Sveriges roll på detta område i
första hand måste vara opinionsbildarens. Det är inte möjligt att nå påtagliga
resultat av tillfredsställande omfattning, om inte de mellanstatliga organisationerna
och andra givarländer inriktar sina resurser också på familjeplaneringen.
I enlighet med vad utrikesministern framhållit i årets statsverksproposition
kommer SIDA att också under det kommande budgetåret
prioritera familjeplaneringen i sitt handlingsprogram.

Styrelsen instämmer vidare i vad revisorerna anfört om behovet av att
inte låta den nuvarande ämnesprioriteringen hindra att regionala projekt
innefattar också andra ämnesområden i de fall så bedömes lämpligt. Ämnesprioriteringen
bör inte betraktas som en bindande doktrin utan måste kunna
modifieras allteftersom erfarenhet och information ger underlag för nya
bedömanden. Som ett exempel på inträffade förskjutningar härvidlag kan
nämnas att s. k. förvaltningsbistånd kommit att få en alltmer framträdande
plats bland styrelsens aktiviteter. Erfarenheten visar att en effektivt fungerande
offentlig förvaltning utgör en förutsättning för att ett mottagarland
skall kunna på ett tillfredställande sätt tillgodogöra sig utvecklingsbistånd.
Förvaltningsbistånd innebär att SIDA rekryterar och finansierar personal
från en rad yrkesområden, som sätts in på poster i mottagarlandets förvaltning.
Vidare kommer styrelsen att inom hälsovårdsområdet i framtiden endast
kunna förorda projekt, som ingår i ett sammanhang, där den direkta
sjukdomsbotande insatsen kombineras med åtgärder inom socialmedicin
och nutrition samt med åtgärder av preventiv karaktär.

Vad beträffar länderkoncentrationen avser styrelsen att genomföra pågående
verksamhet utanför familjeplaneringen och huvudmottagarländerna
i första hand till och med utgången av gällande länderavtals giltighetstid.
I de fall verksamheten visar sig ha en betydande biståndseffekt och mottagarlandet
inte är i stånd att på ett tillfredsställande sätt självt överta
verksamheten måste SIDA överväga ett fortsatt engagemang. Mot denna
bakgrund torde en formell minskning av antalet huvudmottagarländer tills
vidare knappast kunna ske. Inom sitt nuvarande och väntade anslagsutrymme
under utrikeshuvudtiteln för nya insatser kommer SIDA att planera
sådana huvudsakligen i Östafrika och Etiopien.

Förhållandet mellan histåndsmyndigheten och verksamheten på fältet

I likhet med vad statskontoret anförde i utredningen »Det statliga utvecklingsbiståndets
administration» förordar riksdagens revisorer en betydande
decentralisering av biståndsadministrationen till fältet. Som också anföres
i revisorernas berättelse pågår överväganden härom inom SIDA. Utgångspunkten
för dessa överväganden överensstämmer helt med riksdagens revisorers
principiella synsätt. SIDA vill emellertid understryka att styrelsen
inte önskar inrätta en instans i policy-frågor mellan projektledning och
hemmamyndighet. Inrättandet av en sådan mellaninstans befaras kunna
leda till administrativa omvägar och till onödig omgång i beslutsförfarandet.
Biståndsattachéerna avses sålunda inte ha en direkt arbetsledare funktion
utan skall såsom tjänstemän vid vederbörande beskickning närmast
på projektstyrelseplanet verka för samordning, erforderlig enhetlighet och
effektivitet beträffande i anställningslandet verksamma svenska biståndsinsatser.
SIDA kan därför inte tillstyrka, att biståndsattachéerna ges den faktiska
arbetsledningen för de olika projekten i vederbörande land.

Den centraladministration, som successivt inrättas i huvudmottagarländerna,
har till syfte att förenkla och underlätta projektens och hemmamyn -

dighetens administrativa arbete. Centraladministra ionen kommer att ha
linjefunktioner i sådana administrativa ärenden, so är gemensamma för
olika projekt och där en enhetlig tillämpning av g''Ilande regler kan ske.
Centraladministrationen kommer också att i fråga o administrativa ärenden
ha en stabsfunktion som rådgivare åt projektch ferna. Det är här således
inte fråga om att inrätta ett led mellan hemmam digheten och projekten
utan om att rationalisera det administrativa ar tet och tillse, att problem,
som lättast och snabbast kan lösas på platse , inte onödigtvis hänskjutes
till hemmamyndighetens bedömande.

Rekrytering av fältpersonal

SIDA delar revisorernas uppfattning om betydels n av personlighetsbedömningen
av kandidater till uppdrag inom fältver samheten. Vad beträffar
fredskårsrekryteringen tillämpas ett system me personbedömning av
utomstående sakkunniga genom att personaladmini trativa rådets tjänster
anlitas. Vad gäller expertpersonalen har ett sådant s stem hittills inte kunnat
institutionaliseras, då kännedomen om de krav s m i varje särskilt fall
ställts på experten, inte medgivit en systematise ad bedömningsgrund.
SIDA vill dock understryka, att behovet av en be ömning genom utomstående
sakkunniga i viss utsträckning har kunna tillgodoses dels därigenom
att referenskontroll alltid göres pa de sökan e, dels därigenom att
konsulter ofta anlitas för att biträda vid bedömninge . Personlighetsbedömning
ingår i övrigt alltid i rekryteringsförfarandet.

Normalt erbjudes en lämplig kandidat ett tvåårs ontrakt. Under förutsättning
att den uppgift vederbörande fullgjort skall fortsättas och att befattningshavaren
visat sig väl lämpad för arbetet och är villig att fortsätta,
erbjudes normalt kontraktsförlängning på ytterligare vå år. Därutöver förekommer
kontraktsförlängning endast i undantagsfal . SIDA vill härvidlag
framhalla, att personellt bistånd innebär överföran e av kunskaper och
erfarenheter förvärvade i hemlandet till mottagarl det. Efter en viss tid
kan experten antas ha förbrukat en stor del av sin a tuella erfarenhet, och
ett utbyte bör därför ske. Efter en viss tid i heml et kan vederbörande
expert givetvis åter komma i fråga för nytt uppdrag.

Överlämnande av projekt till mottagarlandet

I likhet med vad riksdagens revisorer anfört vill SI A understryka vikten
av att projekten planeras så att realistiska förutsättni gar föreligger för att
mottagarlandet vid avtalstidens utgång skall kunna "verta projektet. SIDA
fäster därför vikt vid att mottagarlandet på ett tidigt tadium till projektets
lorfogande ställer s. k. counterparts, vilka — event eib efter särskild utbildning
utanför projektet — skall kunna sköta ver samheten sedan mottagarlandet
helt övertagit ansvaret för densamma.

SIDA vill vidare i detta sammanhang nämna, att ve kets överingenjör har
till särskild uppgift att tillse att byggnadskostnader som finansieras från
biståndsanslagen hålles nere. Genom denna verksamhe kan enligt på sistone
vunna erfarenheter avsevärda besparingar göras. De är, som revisorerna
påpekat, viktigt att anpassa sig till mottagarsidans st dard och förutsättningar
att bära driftskostnader; svenska förebilder h r ofta föga relevans.

Resultatbedömning och information

En fortlöpande bedömning av utvecklingsbistånde s resultat är av avgörande
betydelse för SIDA:s planering av sin verk amhet. En sådan belt
Rev. berättelse ang. statsverket år 1966. 11

dömning sker delvis i och med att från och med innevarande budgetår ett
kontinuerligt budgetuppföljningssystem tillämpas. I bdagor till sm anslagsframställning
för budgetåret 1967/68 har SIDA också sokt att för varje
projekt, där så är möjligt, redovisa de realekononnska aspekterna pa projektet,
dvs. produktionen mätt i lämpliga enheter och resursanvändningen matt
i exempelvis antalet insatta årsverken. De i revisorernas berättelse givna
exemplen på sådan resultatmätning har givit värdefull information och goda
uppslag. I anvisningarna till projektcheferna avseende projektbudgetar för
1967/68 och underlaget till anslagsframställningen for budgetaret 1968/69
kommer ytterligare tonvikt att läggas på nödvändigheten av att relatera
anslagsbehoven till ett konkret och pcriodiserat aktivitetsprogram, om möjligt
uttryckt i mätbara enheter. SIDA söker härvidlag att successivt narma
sig ett system för programbudgetering, där det skall vara möjligt att ange
kostnader och produktion för olika handlingsprogram. Vid planeringen av
projekt söker SIDA också tillse att resultatbedömningsmöjligheter »mbygges»
i projektet. Som exempel härpå kan nämnas, att särskild personal för
detta ändamål knutits till familjeplaneringsprojekten i Pakistan och Ceylon.

Utöver den fortlöpande resultatbedömningen vidtar SIDA åtgärder för en
mer samlad resultatbedömning av olika program. Nyligen har en särskild
expertgrupp bestående av experter från skolöverstyrelsen och Sveriges verkstadsförening
granskat yrkesskolorna i Pakistan. En likartad samlad bedömning
av fredskåren genom anlitande av från verket fristående expeiter
planeras. Då behovet av sådan samlad resultatbedömning avser flera olika
typer av aktiviteter bör den enligt SIDA:s uppfattning utföras av för ändamålet
vid varje särskilt tillfälle tillkallade experter. Inrättande av en särskild
generalinspektör skulle enligt styrelsens bedömning reellt knappast
påverka arbetet med resultatbedömningen, då även denne befattningshavare
skulle vara beroende av utomstående experter för att fullgöra sina uppgifter.
Stockholm den 6 februari 1967.

ERNST MICHANEK

Bengt Svensson

Statskontoret och riksrevisionsverket

Revisorerna påpekar i sitt uttalande inledningsvis, att principen att anvisa
medel till biståndsverksamheten, vilka motsvarar en bestämd del av
nationalinkomsten, är tämligen unik från budgetteknisk synpunkt och att
en sådan princip kan inrymma en viss fara. Enligt revisorernas mening bör
för framtiden en sådan bindning undvikas. Ämbetsverken vill instämma
i att det från principiell synpunkt kan synas otillfredsställande att delar av
statsbudgeten ges en särställning, såtillvida att medelstilldelningen i dessa
delar skall anses hårt bunden till bestämda belopp eller till fixerade beräkningsmetoder
för ett flertal budgetår framåt.

Inom områden, där långtidsplanering är särskilt betydelsefull för verksamhetens
rationella bedrivande, måste det dock anses önskvärt, att plötsliga
mera betydande avvikelser från långsiktig finansieringsplanering så
vitt möjligt undvikes. Ett sådant område utgör u-landsbiståndet. För att ett
biståndsprojekt — och i synnerhet ett mera kostnadskrävande sadant projekt
— skall ge avsedd effekt, erfordras en omsorgsfull och tidskrävande

förhandsplanering. Denna planering fordrar också ontakt med mottagarlandet,
av vilket det bland annat som regel kräves, It det skall vidtaga" åtskilliga
åtgärder för projektets förberedande samt s ara för dessa åtgärders
kostnader, vilka i varje fall för landet ifråga inte ka anses oväsentliga. Om
biståndsprojektet på grund av opåräknade negati a förändringar i den
svenska medelstilldelningen måste inhiberas, beskär s eller försenas, innebär
detta därför inte blott en rubbning i förverkliga det av landets utvecklingsplan
— i vilken projektet ingår som en del — tan kan även medföra
direkt ekonomiska förluster för detta land.

I det följande beröres de av revisorerna behandla e frågorna i den ordning,
i vilken de upptagits i revisorernas sammanfat ning.

Val av biståndsformer

I likhet med revisorerna anser ämbetsverken, att vvägningen mellan biståndsformer
— multilateralt, bilateralt, tekniskt, fi ansiellt osv. — bör ske
mera efter praktiska än efter principiella övervägan en. Även om effektivitetssynpunkter
sålunda bör tillmätas stor betydels , synes det emellertid
uppenbart att de inte alltid kan bli utslagsgivande, ftersom också utrikespolitiska
bedömningar nödvändigtvis måste påverka avvägningen.

Administrativ och anslag st eknisk samordning

Ifråga om biståndsadministrationen uttalar revi orerna, att handelsbiståndet
på grund av sin speciella karaktär även i fo tsättningen synes böra
administreras av handelsdepartementet, men att en rganisatorisk samordning
av all biståndsadministration i övrigt till SIDA framstår såsom önskvärd.
Administrativa uppgifter på biståndsområdet, vilka nu handhas av
utrikesdepartementet, finansdepartementet och rik banken skulle härigenom
komma att överflyttas till SIDA. En översyn v anslagssystematiken
bör enligt revisorerna företas i samband med samo dningen.

Dessa frågor behandlades av statskontoret vid des utredning rörande ulandsbiståndets
administration, för vilken redogörels avlämnades 19 februari
1965. Nuvarande ordning, som tillämpats sedan frsta juli 1965, är den
som föreslogs i denna redogörelse och innebär en ko centration i förhållande
till vad som tidigare gällde. I redogörelsen anför es bl. a. följande:

»Enligt statskontorets mening föreligger övervä ande skäl för att biståndsmyndigheten
skall medverka vid utarbetande av statsverksproposilionens
anslagsförslag avseende samtliga biståndsfor er. De skäl som ovan
anförts för att denna medverkan skall ske på så sä t att biståndsmyndigheten
själv avger förslag till anslagsäskanden har si största tyngd när det
gäller det bilaterala tekniska och humanitära bistån et. Det är alltså rimligt
att biståndsmyndigheten i vanlig ordning fram ägger förslag rörande
bilateralt tekniskt och humanitärt bistånd i sin årlig petitaskrivelse. Detta
förfarande bör tillämpas också i fråga om sådant ''lateralt finansiellt bistånd
som utgör en integrerad del av ett i övrigt te niskt biståndsprojekt.
Beträffande det övriga bilaterala finansiella och det ultilaterala biståndet,
där de ekonomisk-politiska och utrikespolitiska öve vägandena är särskilt
betydelsefulla, torde biståndsmyndighetens medverk n vid utarbetandet av
anslagsförslagen lämpligen kunna ske inom ramen för det interdepartementala
samrådsarrangemang, vilket enligt vad so ovan föreslagits bör
innefatta även biståndsmyndigheten. Det vill synas aturligt att man härvid
replierar på material sammanställt inom bistånd myndigheten.

Sedan någon tids erfarenhet vunnits av en centr 1 biståndsmyndighets

verksamhet, torde det vara lämpligt att mot bakgrunden härav och med
hänsyn till svårigheten att i vissa fall draga klara gränser mellan olika
biståndsformer, närmare överväga huruvida ändring av nuvarande anslagsuppdelning
inom den bilaterala sektorn vore lämplig.»

Huruvida de erfarenheter, som vunnits av nuvarande ordning, talar för
att tiden nu är mogen för att företa den ytterligare koncentration, som av
revisorerna förordas, undandrar sig ämbetsverkens bedömande. Det kan
dock framhållas, att de uppgifter i sammanhanget, som åvilar riksbanken,
helt har servicekaraktär och är av bankmässig art, varför det torde vara
lämpligt att de även fortsättningsvis handhas av banken.

Prioritering av ämnen och mottagarländer

Ämbetsverken delar i allt väsentligt revisorernas uppfattning, att den koncentration
är välbetänkt som eftersträvas inom det svenska u-landsbiståndet
till ett fåtal ämnesområden, där de svenska förutsättningarna för biståndsgivning
är särskilt gynnsamma, och — med undantag för familjeplaneringsprojekt
— till ett begränsat antal mottagarländer. Kan den av revisorerna
rekommenderade än starkare begränsningen av antalet mottagarländer
åstadkommas utan hinder av utrikespolitiska skäl, skulle ytterligare fördelar
vinnas, särskilt genom förbilligad lokal administration och genom
att biståndsorganets personal lättare kan uppnå de fördjupade kunskaper
om mottagarländerna, som är av största betydelse för ett effektivt utvecklingsbistånd.

Det bör emellertid uppmärksammas, att svårigheter att rekrytera experter
i tillräckligt antal inom de prioriterade ämnesområdena kan komma att
medföra att antalet ämnesområden måste utökas, om man önskar bibehålla
det bilaterala biståndet vid oförändrad nivå eller utöka detsamma.
Även om experten någon tid efter en avslutad tjänstgöringsperiod i viss utsträckning
kan engageras för nya uppdrag, föreligger viss risk för att rekryteringsmöjligheternä
inom de prioriterade ämnesområdena efter några år
blir otillräckliga. Dessa omständigheter kan också komma att visa sig försvåra
tillgodoseendet av det mycket angelägna och av revisorerna understrukna
behovet av ökade svenska insatser på familj eplaneringsområdet,
särskilt ifråga om på detta område behövlig läkarpersonal.

Expertrekrg tering

Såsom ovan berörts och som framhållits av revisorerna utgör expertrekryteringen
inom utvecklingsbiståndet ett betydelsefullt problem, som även
fortsättningsvis bör ägnas största uppmärksamhet av biståndsmyndigheten.
Revisorerna anger en längre kontraktstid än den nuvarande, som normalt
är två år, såsom eu av tänkbara utvägar att lätta trycket. Det synes
emellertid tveksamt om denna utväg är rekommendabel, enär det även vid
mycket omsorgsfull personbedömning i samband med rekryteringen är
svårt att avgöra om en kandidat kommer att visa sig lämplig i den helt
förändrade miljö, som expertuppdraget medför. Sannolikt är det bättre att
såsom normalt förfarande ledigförklara ett redan besatt expertuppdrag, som
skall bestå, i god lid före utgången av uppdragsinnehavarens tvååriga kontraktstid.
Om denne befinncs vara den mest meriterade sökanden, exempelvis
på grund av sin inom biståndsverksamheten vunna erfarenhet, bör avlöningsförmånerna
vid kontraktsförlängning kunna avvägas med hänsyn
bl. a. till att nybesättning av uppdraget skulle ha medfört flyttnings- och utrustningskostnader
samt den lägre arbetseffektivitet, som man måste räkna
med under början av tjänstgöringsperioden även för en välmeriterad expert.

Projekts överlämnande till mottagarlandets förvaltning

I statskontorets ovan nämnda redogörelse av 19 februari 1965 betonades
betydelsen av att man bedriver varje biståndsprojekt som skall överlämnas
till mottagarlandets förvaltning, på ett sådant sätt att överlämnandet, utan
att projektets syfte förfelas, kan ske vid planerad tidpunkt. Revisorerna ansluter
sig i sitt uttalande till denna uppfattning, och ämbetsverken vill i detta
sammanhang ånyo understryka vikten av att man från svensk sida ägnar
denna fråga stor uppmärksamhet, bland annat därför att mottagarlandet
inte alltid anser sig ha anledning att dela detta intresse. För den svenska
biståndsverksamhetens del innebär fullföljande av varje projekt vid planerad
tidpunkt ökad effekt av verksamheten, inte minst på grund av att medel
därigenom frigöres för nya ändamål.

Decentralisering av fältverksamhetens administration

Revisorerna finner de skäl bärande som statskontoret anför för decentraliserad
administration och mot från Sverige ledd, i detalj gående central
administration av biståndsprojekt. Även denna fråga innefattar emellertid
i icke ringa grad rekryteringsproblem. Ämbetsverken vill ifrågasätta om
inte för breddande av rekryteringsunderlaget särskilda kurser borde anordnas
i administration av biståndsprojekt.

Revisorerna berör behovet av förbättrad rapportering från projekten i
samband med ökad decentralisering av projektadministrationen. Ehuru inspektion
och rådgivning vid besök hos projekt från den centrala myndighetens
sida torde vara av större betydelse, är fullgod rapportering en nödvändig
förutsättning för stark decentralisering. För att rapporteringen inte
skall bli alltför betungande, synes den dock böra utformas så, att man huvudsakligen
uppehåller sig vid avvikelser från gällande plan för projektets
utveckling och drift.

Evaluering

Såsom revisorerna framhållit, vore eu fördjupad evaluering av utvecklingsbiståndet
av mycket stort värde; särskilt för strävandena att uppnå så
effektivt resultat som möjligt vid planeringen av det svenska biståndet i
framtiden, både då det gäller val mellan olika bilaterala projekt och vid avvägningen
mellan multilateralt och bilateralt bistånd. Resultatbedömningen
är dock ofta utomordentligt svår. Om ett projekt avser exempelvis utbildning
av lärare, kan man visserligen lätt konstatera om man till förhandsberäknade
kostnader lyckats utbilda avsett antal lärare med planerad
kunskapsnivå, men redan kontrollen av att de utbildade lärarna blir effektivt
utnyttjade kan erbjuda svårigheter. Om en avsevärd del av lärarna
övergår till helt annan verksamhet eller anlitas för administrativa uppgifter
i ett undervisningsministerium, är det inte lätt att avgöra, huruvida effekten
för landets utveckling därav blivit större, mindre eller lika stor som om
de ägnat sig åt läraryrket. Vid andra slags projekt kan evalueringssvårigheterna
bli betydligt större. Såsom exempel kan nämnas jordbrukar utbildningen
i Kibaha vid det nordiska Tanganyika-projektet. Man har vid detta projekt
under februari—april 1965 låtit göra en undersökning (»Rural life in
Mpiji river valley») huvudsakligen på intervjubasis om jordbruksförhållandena
i den bygd, till vars innevånare ifrågavarande jordbrukarutbildning
riktar sig, och har haft för avsikt att göra en likadan undersökning, sedan
Kibaha-proj ektet varit i verksamhet några år. Det måste emellertid uppenbarligen
ställa sig vanskligt att säkert bedöma vilka av då eventuellt konsta -

terbara förbättringar, som kan hänföras till Kibaha-projektets insatser. När
man kommer in på jämförelser mellan skilda svenska projekts resultat och
mellan svenska projekt å ena sidan och multilaterala eller andra bilaterala
projekt å andra sidan blir vanskligheterna än större.

För SIDA måste det ställa sig mycket svårt att vid sidan av den löpande
verksamheten kunna utforma säkra, inte alltför kostnadskrävande och
komplicerade evalueringsmetoder. Detta bör i stället ske genom fristående
organ, som därvid kunde anlita erforderlig expertis samt tillvarata internationella
erfarenheter på området.

I handläggningen av detta ärende har deltagit, inom statskontoret generaldirektören
Löfqvist, tillika föredragande, och inom riksrevisionsverket
vice ordföranden, förenämnde Löfqvist, samt ledamöterna Lindencrona,
Cardelius, Elofsson, Petersson och byråchefen Ehnbom, varjämte närvarit
byråchefen Thorson, föredragande. Stockholm den 23 januari 1967.

IVAR LÖFQVIST

Wilh. Joachimsson

Tore Thorson

Fullmäktige i riksbanken

Fullmäktige, som icke funnit skäl att ingå på alla i berättelsen berörda
frågor, få anföra följande.

Riksdagens revisorer erinra om att administrationen av det svenska ulandsbiståndet
alltjämt är splittrad på flera händer och framföra önskemål
om en koncentration av biståndsverksamheten till SIDA. I detta sammanhang
anföres bl. a., att finansdepartementet och riksbanken svara för finansiellt
bistånd, i administrativt hänseende dock endast såvitt gäller den
multilaterala verksamheten. Det kan härvid påpekas, att i vad avser multilateralt
finansiellt bistånd riksbankens uppgifter innefatta att vara svenskt
förbindelseorgan med världsbanksgruppen (IBRD, IFC och IDA), samt
numera även asiatiska utvecklingsbanken. Vidare håller riksbanken vissa
konton för dessa institutioner samt verkställer olika former av betalningar.
Att av riksbankens uppgifter som förbindelseorgan utskilja dem som direkt
avser biståndsfrågor och överföra dem till SIDA synes möta stora
praktiska olägenheter och bör ej komma i fråga. De rent bankmässiga
uppgifterna kan för övrigt av naturliga skäl icke överföras. För fullständighetens
skull må nämnas, att riksbanken i vad avser bilateralt finansiellt
bistånd har till uppgift att för de ifrågavarande krediterna medverka banktekniskt
vid deras tillämpning.

Utan att i övrigt närmare ingå på revisorernas uttalande att det vore
ändamålsenligt att i en enda instans samla all sakkunskap rörande biståndet
till u-länderna synes det ändock vara anledning påpeka, att revisorerna
i uttalandet själva "föreslagit en väsentlig inskränkning i denna princip
genom förslaget om »utkontraktering» av nya biståndsuppgifter.

Riksdagens revisorer ha vidare understrukit, att man i den internationella
diskussionen ofta ifrågasatt de multilaterala organens effektivitet
och påtalat deras höga administrationskostnader vid driften av fältprojekt.
Sådana allmänna uttalanden angående de multilaterala organens effektivitet
synas utgöra en mycket osäker grundval för en »evaluering» av
biståndsverksamhet, d. v. s. den efterhandsbedömning av utvecklingspro -

jektens effektivitet som revisorerna finna ytterst ngelägen. Det allmänna
intryck som fullmäktige fått av i varje fall värl sbanksgruppens verksamhet
är att dessa institutioner uppfylla mycket öga krav på effektivitet.
Det bör därvid uppmärksammas, att världsban sgruppens verksamhet
i ökad utsträckning kommit att innefatta även tekn skt bistånd. Revisorernas
uttalande kan därför enligt fullmäktiges upp attning icke ligga till
grund för en omprövning av gällande principer f r avvägningen mellan
multilateralt och bilateralt bistånd.

Vad slutligen avser de i revisorernas uttalande in agna synpunkterna på
samverkan med företag och frivilliga organisatione synas dessa icke vara
tillräckligt konkreta för att möjliggöra ett ställning tagande från fullmäktiges
sida. Fullmäktige vilja i detta sammanhang äv n erinra om att denna
fråga efter avgivandet av revisorernas berättelse nä mare belysts i bilaga 9
till statsverkspropositionen 1967. Stockholm den 2 f bruari 1967.

KRISTER WICKMAN

Karin Winberg

FÖRSVARSDEPARTEMENTET

§ 2 Statens transportkontor

Arméförvaltningen

Statens transportkontor (STK) härleder sitt ursprung från den flyttningsverksamhet,
som förekom i mitten på 1950-talet till följd av den omorganisation
av den centrala tyg-, intendentur- och civilförvaltningstjänsten
inom försvaret, som då företogs. I samband därmed tillskapades inom
arméförvaltningen ett planläggnings- och ledningsorgan för större flyttningar
och transporter. Även utomstående statliga myndigheter gavs i successivt
ökande omfattning möjligheter till biträde av organet vid planerandet
och genomförandet av flyttningar. På initiativ av dåvarande statens
sakrevision gav Kungl. Maj :t i ämbetsskrivelse den 30 juni 1960 formellt
uppdrag till arméförvaltningen i ovanberört hänseende. Åtgärder vidtogs
samtidigt för att sprida ökad kännedom om de möjligheter till medverkan,
som stod andra myndigheter till buds genom detta transportorgan.

På framställning av arméförvaltningen den 17 april 1963 medgav Kungl.
Maj :t genom beslut den 5 juni 1963 (regleringsbrev II) att vid ämbetsverket
försöksvis finge fr. o. m. den 1 juli 1963 finnas inrättat ett transportkontor
för uppgifter ifråga om flyttnings- och transportverksamheten
inom statsförvaltningen.

Transportkontoret sorterar under arméförvaltningens förrådsbyrå. För
närvarande sysselsätter kontoret tio befattningshavare till en årlig lönekostnad
av omkring 260 000 kronor och disponerar administrations- och
magasinslokaler om tillhopa cirka 6 000 m2. Kontoret betjänar i princip
statsförvaltningen i dess helhet och visst biträde lämnas även kommunala
myndigheter och statsägda bolag. Därjämte har i viss utsträckning
statstjänstemän, som erhållit ändrad stationeringsort, givits möjligheter
att erhålla medverkan av transportkontoret vid bohagsflyttning. De
sammanlagda årliga kostnaderna för de av transportkontoret planlagda och
beordrade transporterna har stigit från i runda tal 3 miljoner kronor år
1962 till 5 miljoner kronor år 1965. Enligt arméförvaltningens bedömande
torde omfattningen av kontorets verksamhet under år 1967 komma att ej
oväsentligt öka.

Arméförvaltningen, som funnit erfarenheterna av transportkontorets
verksamhet så goda att organet borde erhålla en fastare organisation och
därigenom kunna ytterligare vidareutvecklas, begärde under hösten 1966
medverkan av försvarets civilförvaltning för granskning av transportkontorets
verksamhet. Denna granskning har sedermera resulterat i en till
arméförvaltningen överlämnad, den 28 november 1966 dagtecknad rapport,
varav kopia här bifogas (Bilaga) Såsom närmare framgår av nämnda rapport
har denna granskning utmynnat i följande uttalande.

1. Försöksverksamheten bör upphöra och transportkontoret ges en fast

organisation med fasta arbetsuppgifter, dock bör möjligheten till viss flexibilitet
i verksamheten tillvaratagas.

2. Samtliga statliga myndigheter bör åläggas skyldighet att anlita transportkontoret
eller av transportkontoret anvisad entreprenör.

3. Fullständig instruktion för transportkontoret bör utarbetas.

4. Avtal mellan arméförvaltningen och Svenska Lastbil AB bör träffas.

5. Transportkontorets kostnader för löner in. m. bör täckas med bl. a. administrationspålägg.

6. Betalnings- och redovisningssystemet bör omläggas.

7. Hyra m. m. bör debiteras för de magasinsutrymmen, som myndigheterna
disponerar.

Resultatet av granskningen överensstämmer i stort med de synpunkter,
som riksdagens revisorer för sin del framfört i omförmälda berättelse. Revisorerna
har sålunda framhållit önskvärdheten av fastare former för kontorets
verksamhet, varjämte understrukits behovet av såväl särskild instruktion
för verksamheten som direktiv till myndigheterna angående skyldighet
att anlita transportkontoret. Vidare har revisorerna efterlyst en
mera ingående ekonomisk analys av verksamheten ävensom regler för uttagande
av ersättning för täckande av kontorets självkostnader. Slutligen
har på av revisorerna angivna skäl ifrågasatts om inte transportkontoret
borde utbrytas ur arméförvaltningen och inordnas under civil statlig mvndighet.

Enligt arméförvaltningens mening bör transportkontorets framtida organisation
och inriktning bestämmas från ovan angivna utgångspunkter.
Särskilt bör eftersträvas att transportkontoret ges en fastare organisation
och att regler utformas för debitering i förekommande fall av kontorets
självkostnader. Vad angår frågan om transportkontorets framtida organisatoriska
hemvist anser arméförvaltningen, att denna fråga bör bliva
föremål för prövning i anslutning till nu pågående materielförvaltningsutredning
inom försvaret.

I handläggningen av detta ärende har deltagit, förutom undertecknade
Ljung och Wettergren, den senare föredragande, även chefen för förrådsbyrån
Rönnlund. Stockholm den 30 januari 1967.

OVE LJUNG

Nils Wettergren

Bilaga

Rapport från försvarets civilförvaltning

1. Av Kungl. Maj:t meddelade grundläggande bestäm elser

I äs 30- juni 1960 uppdrog Kungl. Maj :t på därom av dåvarande statens
sakrevision i skrivelse 21 mars 1960 gjord framställn''ng åt armétygförvaltningen
att, i den omfattning så kunde ske utan förf ng för ämbetsverkets
ordinarie arbetsuppgifter, biträda myndigheterna i om den militära och
civila statsförvaltningen —■ med undantag av de aff sdrivande verken —
vid planläggning, ledning och utförande av större yttningar. Tillika bemyndigade
Kungl. Maj:t armétygförvaltningen att s uta erforderliga avtal
för uppdragets fullföljande.

På framställning av armétygförvaltningen 17 april 1983 samt efter hörande
av statskontoret beslöt Knngl. Maj :t att fr. o. m. 1 juli 1963 skulle på
försök inrättas ett transportkontor inom armétygförvaltningen för uppgifter
i fråga om flyttnings- och transportverksamheten inom statsförvaltningen
i huvudsak i enlighet med ett av armétygförvaltningen avgivet förslag.

Enligt nådigt brev 3 juni 1966 (regleringsbrev II) för budgetåret 1966/67
må alltjämt inom arméförvaltningen försöksvis finnas inrättad en särskild
organisationsenhet — numera benämnd statens transportkontor (STK) —
med uppgift att handha statsverkets flyttnings- och transportverksamhet,
magasinering m. m.

2. STK verksamhetsområde

STK betjänar numera icke endast den militära statsförvaltningen utan
även den civila statsförvaltningen i sin helhet, sålunda även de affärsdrivande
verken och de statsägda bolagen. Vidare anlitas STK av kommunala
myndigheter och vissa organisationer.

Av nedanstående sammanställning framgår de belopp, till vilka av STK
planlagda och beordrade transporter m. m. uppgått under åren 1962—1965.
Beloppen har hämtats ur den statistik, som STK under år 1966 tillställt Riksdagens
Revisorer.

År	Statliga mynd	Statens affärsdri-vande verk	Statsäg-da bolag	Kommu-nala mynd	Övrigt	Summa	Därav genom SLAB
1962...	. 1 848 757	840 168	2 437	294	135 161	2 826 817	2 631 416
1963...	. 1 943 744	145 365	33 398	1 959	632 110	2 756 576	2 145 570
1964...	. 2 443 160	477 510	177 731	47 546	366 154	3 512 101	2 991 514
1965...	. 3 357 398	544 518	246 584	469 453	622 026	5 239 979	4 170 223

De under rubriken »Övrigt» redovisade beloppen fördelar sig enligt följande.

Belopp

Beräknat värde av turbunden trafik m. m. som icke bokförts hos STK men som

förmedlats och kontrollerats av STK...................................... 1 020 000

Transporter från leverantör till statlig myndighet av t. ex. möbler ............ 203 989

Transporter m. m. för organisationer intagna i Sveriges statskalender, t. ex. Röda

Korset.................................................................. 241 043

Möbelleveranstransporter (spridningsgods enligt FIV:s avtal) .................. 201 546

Flyttningar åt statsanställda................................................ 88 873

3. Skyldighet att anlita STK

Skyldighet för militära och civila statliga myndigheter att anlita STK,
då behov av flyttning eller transport finnes, föreligger ej. Enligt ovannämnda
äs 3Oi juni 1960 åligger det endast fortfikationsförvaltningen och byggnadsstyrelsen
att underrätta myndighet, för vilken större flyttning är aktuell,
om den möjlighet till biträde vid flyttningen, som föreligger. Myndigheterna
är sålunda oförhindrade att själva träffa avtal med civila transportföretag
om utförande av flyttningar och transporter. I praktiken torde emellertid så
ske endast i ytterst ringa utsträckning. Det kan emellertid ifrågasättas,
huruvida icke skyldighet bör åläggas nämnda myndigheter att alltid hänvända
sig till STK eller utnyttja av STK träffade avtal. Vidare synes statsägda
bolag böra rekommenderas att i förekommande fall anlita STK.

4. Personal vid STK

Enligt avlöningsstaten för arméförvaltningen bud etåret 1966/67 utgöres
personalen av en byrådirektör i Ag 25 samt en byråi spektör i Ag 19 och en
kontorsskrivare i Ag 13.

Utöver nämnda personal tjänstgör vid STK dels et biträde för skriv- och
kontorsgöromål i högst A 9, vilken tjänst är uppta en på personalförteckningen
för tygförrådsbyrån inom arméförvaltning n, dels ock följande
tjänstemän, vilka avlönas från arméförvaltningens a slagspost »Avlöningar
till tillfälligt anställd personal», nämligen en byråin pektör i Ag 19 och en
assistent i Ag 17 (fr. o. m. 1 oktober 1966) för trafi tjänsten, en förste förrådsförman
i Ag 12 (fr. o. m. 1 oktober 1966) fö magasinstjänsten, en
kontorsskrivare i Ag 13 (fr. o. m. 1 oktober 19 ) för kamer al tjänsten

samt en kansliskrivare på deltid (5 tim./dag) me arvode motsvarande
Ag 11. Med personalen från SLAB (se punkt 10) tjänstgör inalles 10 personer
vid STK.

5. AF—STK

1 organisatoriskt hänseende lyder chefen för ST under chefen för AF
förrådsbyrå. Någon instruktion i egentlig mening fö STK har ej utfärdats
av AF. Endast vissa allmänna direktiv har medd lats genom byråorder
1 mars 1966 från förrådsbyrån. I bilaga 2: 261 till nna order angives sålunda
följande beträffande STK verksamhet.

»Planlägga, leda och övervaka statsmyndighetera s, vissa andra offentliga
myndigheters liksom de statsägda aktiebolagen flyttningar och transporter
m, in.

Träffa avtal med entreprenör om utförande av flyt ningar och transporter
in. m.

Svara för allmänna servicearbeten i samband m flyttningar och transporter.

Handhava i samband med ovan berörda verksamhe erforderliga magasineringar.

Handhava KAF turbilsnät.»

Enligt nyssnämnda byråorder, p. 3: 2, skall ärend n till STK registreras
där.

Chefen för STK arbetar i de flesta frågor helt själ ständigt. Han beslutar
vidare om egna och underställd personals tjänstereso , gör för verksamheten
erforderliga anskaffningar in. m. Även om detta är betingat av praktiska
skäl, bör i allt fall chefen för förrådsbyrån genom s riftligt bemyndigande
(delegering) fastställa chefens för STK befogenhete . Som nu förhållandet
är godkänner nämligen chefen för förrådsbyrån fö st i efterhand kostnaderna
för resor m. m.

6. STK kostnader för löner m. m.

STK lönekostnader uppgår efter 1 oktober 1966 t 1 cirka kr. 20 000:—/
månad, av vilket belopp endast cirka kr. 8 000: — ånad faller på den i
avlöningsstaten upptagna personalens löner.

Utöver lönekostnaderna enligt ovan, cirka kr. 240 0 0:—/år enligt fr. o. m.
1 juli 1966 gällande löner tillkommer rese- och tr tamentskostnader, cirka
kr. 20 000:—/år, hyreskostnader för 7 tjänsteni in. m. om sammanlagt
200 m2, cirka kr. 34 000:—/år, bränsle cirka . 1 200:—/år, kostnad

1 Ej avtryckt

för telefoner, cirka kr. 2 800:—/år samt pensionskostnader, cirka kr.
33 600:—/år (14 % av kr. 240 000:—). Dessutom tillkommer särskilda personal-,
hyres- och bränslekostnader i samband med magasineringsverksamheten,
cirka kr. 560 000:—/år.

7. Kostnadernas bestridande

De direkta kostnaderna i samband med flyttningar, transporter m. m. bestrides
av den myndighet, för vilken uppdraget utföres. Alla kostnader för
STK verksamhet såsom löner, rese- och traktamentskostnader in. in. belastar
AF anslag, medan hyreskostnaderna betalas av FortF. Detta förhållande
synes icke riktigt, icke minst med hänsyn till att en hel del uppdrag utföres
för affärsdrivande verk, statsägda bolag och kommunala myndigheter. Efter
försöksperiodens slut bör en ändring komma till stånd så att försvaret får
täckning för sina kostnader för STK. Detta bör ske genom att på faktura
avseende kostnaderna för flyttning in. m. göres dels ett allmänt administrationstillägg,
dels ock — i förekommande fall — tillägg för särskilda rese- och
traktamentskostnader.

8. Flyttningar och transporter

81. STK — Svenska Lastbil AB (SLAB). Såsom framgår av tabellen under
punkt 2 utföres huvuddelen av alla flyttningar och transporter av SLAB.
STK betraktas härvid av SLAB såsom uppdragsgivare. Något avtal mellan
AF och SLAB finnes ej. Till grund för SLAB debitering ligger en prislista —
f. n. avseende tiden 1 juli 1966—28 februari 1967 — som godkänts av
chefen för STK. En jämförelse mellan SLAB priser och de priser, som medlemmar
anslutna till Sveriges Möbeltransportörers Förbund uttaga, utvisar,
att SLAB priser i genomsnitt är cirka 25 % lägre. Detta beror bl. a. på att
SLAB såsom i huvudsak ensam entreprenör åt offentliga myndigheter m. fl.
genom STK kan beredas jämnare sysselsättning. Härigenom utnyttjas resurserna
mera ekonomiskt och mindre spilltid uppkommer.

811. Planläggning och övervakning. Vid större flyttningar deltager persosonal
från STK såväl i planläggningen, som i övervakningen av flyttningen.
Planläggningen sker i regel på platsen, varvid myndigheten först lämnar en
uppgift om antalet rum, hyllmeter, golvytor och väggytor m. m. Behovet av
fordon, personal m. in. beräknas tillsammans med en representant för SLAB.
Någon blankett för STK kalkyler finns ej. En dylik blankett, förslagsvis benämnd
»Kalkyl för flyttning» bör snarast upprättas.

Myndighet inom Stockholmsområdet, som önskar få transport utförd,
ringer in beställning härom till STK. Beställningen vidarebefordras efter
erforderlig planläggning till SLAB via en direkt telefonlinje. Intelefonering
av transportbeställningar synes dock böra ske endast en gång om dagen,
varigenom en ännu bättre samordning av transporterna bör kunna åstadkommas.

När chefen för STK så bedömer erforderligt sker övervakning av flyttningar
m. m. genom personal från STK.

812. Fakturering. SLAB fakturerar alla utförda uppdrag på respektive
myndighet. Underlag för faktureringen utgör dels särskilda s. k. faktureringsunderlag,
dels ock av vederbörande myndighet underskrivna transportsedlar,
på vilka bl. a. tiden för arbetets början och slut samt iansprålctagna
resurser finnes angivna. SLAB fakturerar två gånger i månaden. Fakturorna
översändes först till STK för granskning. Denna granskning, som
tidigare utförts av byråinspektörerna, sker sedan första oktober 1966 av den

nyanställde kontorsskrivaren. Erfarenheten visar, att faktureringsunderlagen
i regel är rätt uträknade, däremot har tidsuppgifterna, som granskats
med ledning av från SLAB infordrade transportsedlar och färdskrivare, i
ett antal fall visat sig vara felaktiga. Skärpt kontroll på denna punkt synes
erforderlig. I fortsättningen bör om möjligt ett exemplar av transportsedeln
alltid överlämnas till STK. På fakturablanketten finnes med tryckbokstäver
angivet »Granskat utan erinran». Sedan granskning skett vid
STK sättes under nämnda granskningsmening en datumstämpel med texten
»Statens transportkontor», varefter chefen för STK undertecknar med
sitt namn. Därefter översändes fakturan till betalande myndighet. För att
förhindra dubbelarbete bör i fortsättningen angivas i vilka hänseenden fakturan
granskats.

Enligt från SLAB 7 september 1966 inhämtad uppgift uppgick värdet av
bolagets fordringar 31 juli 1966 till cirka kr. 882 000:—, av vilket belopp kr.
107 105:— avsåg kvarstående fordringar från år 1965. I förstnämnda belopp
ingick fordringar från juni och juli 1966 med sammanlagt cirka kr.
610 000:—, vilket belopp avsåg fakturor, som bl. a. på grund av personalbrist
vid STK icke hunnit granskas och vidarebefordras till myndigheterna.
Numera har denna eftersläpning kunnat tas igen.

På särskilda blad, ett för varje myndighet, den s. k. reskontran, uppföres
inom STK kalenderårsvis alla fakturor. SLAB lämnar per sista dagen i
varje månad en uppgift beträffande under månaden av myndigheterna betalade
räkningar. I reskontran angives att betalning skett med ett rött »B».
Dylik anteckning har emellertid ej skett under år 1966. Det kan emellertid
ifrågasättas, huruvida reskontran har någon funktion att fylla. Det torde
nämligen f. n. ankomma på SLAB att följa upp och kräva kunderna
på betalning.

813. Förslag till omläggning av redovisningen. Enligt vad SLAB under
hand uppgivit, skulle bolaget vara berett att lämna en kassarabatt om betalning
för fakturorna erhölles direkt av AF i stället för av myndigheterna.
Det bör således undersökas, huruvida icke möjlighet föreligger för AF att
betala SLAB antingen med anlitande av AF rörelsekapital eller från särskild
försträckningstitel. Om så är fallet bör följande förfaringssätt tillämpas.
Hänsyn har härvid tagits till att STK bör ha täckning för sina kostnader.

1) SLAB utställer liksom hittills faktura — dock på av STK tillhandahållen
räkningsblankett — på den myndighet, för vilken uppdraget utförts.
Till dylik faktura bifogas sedvanligt faktureringsunderlag.

2) SLAB utställer en samlingsfaktura på AF, vilken upptager myndighet
samt underliggande fakturors nummer och belopp.

3) SLAB samlingsfaktura granskas vid STK och betalas av AF.

4) De av SLAB enligt punkt 1 ovan utställda fakturorna granskas vid
STK. På fakturan anbringas en stämpel »Fakturan har sak- och siffergranskats
utan erinran».

5) Vid STK göres ett administrationstillägg på det av SLAB fakturerade
beloppet med förslagsvis 5 % av detta belopp ävensom tillägg för de
särskilda rese- och traktamentskostnader, som uppdraget medfört. Därefter
översändes fakturan till myndigheten för betalning.

6) Myndigheten insätter lilcviden på ett särskilt för STK räkning öppnat
postgirokonto, som är spärrat för utbetalningar. Per 25 varje månad överföres
influtna belopp automatiskt av postgirokontoret till AF postgirokonto
för inbetalningar. Samtidigt upprättas vid STK en inbetalningslista över de
belopp, som influtit. Beloppet krediteras dels rörelsekapitalet eller försträck -

ningstiteln dels ock de anslag, från vilka löner och i förekommande fall resekostnader
och traktamenten bestritts.

7) Sedan inbetalningslistan inkommit till AF insorteras i densamma
kopiorna av de från STK erhållna fakturorna.

82. Övriga transporter. Vid transport av särskilt tung materiel anlitas bl. a.
Nils Gerremo AB enligt avtal. Även vid andra speciella transporter, t. ex.
transport av taggtråd, anlitas från fall till fall åkerier (motsvarande), med
vilka STK träffar avtal.

Personal från STK, i första hand chefen för STK, tages även i anspråk för
att ombesörja transporter m. m. i samband med officiella utländska besök.
Härvid uppkomna särskilda kostnader för viss materiel har betalats av AF.

83. Bohagsflyttningar. Vid bl. a. försvarets fabriksverks flyttning till Eskilstuna
under år 1965 samt i samband med omorganisationen av krigsmaktens
regionala ledning hösten 1966 har STK medverkat vid planläggning
och utförande av tjänstemännens flyttningar av sitt bohag. Erfarenheten
visar att statsverkets kostnader härvid avsevärt kunnat nedbringas.

9. Serviceverksamhet

I samband med flyttningar uppkommer ibland behov av t. ex. nedtagning
av gardiner för tvätt-, ned- och uppmontering av hyllor, fullständig rengöring
inklusive fönsterputsning och polishbehandling av golv m. m. Dylika
arbeten har utförts av Svensk Verkservice AB, med vilket bolag STK träffat
avtal. Under tiden 1 januari 1965—31 mars 1966 uppgick det av nämnda
bolag fakturerade beloppet till cirka kr. 250 000:—.

10. Magasineringar

101. Lokaler. För fem magasinslokaler inom kvarteret Tegeludden 13 och
14 om sammanlagt cirka 3 900 m2 erlägger FortF hyra med kr. 322 000:—/
år. Dessutom disponerar STK en av SLAB i sin tur förhyrd magasinslokal i
fastigheten Radarvägen 7, Hägernäs, om cirka 2 300 in2. I hyra för sistnämnda
lokal erlägges till SLAB f. n. cirka kr. 131 600:—/år. Beloppet försträckes
f. n. av AF.

Den av FortF erlagda hyran, som varierar mellan kr. 65:— och kr. 110:—
per m2 synes hög med hänsyn till det ändamål, för vilket lokalerna användes.
Enligt från FortF inhämtad uppgift har man emellertid varit tvungen
att erlägga dessa belopp för att få hyra även andra lokaler inom fastigheten,
vilka FortF haft behov av.

På grund av att att portarna till magasinen vid Tegeludden 13 och 14 är
för låga kan endast låga lastbilar köra in, vilket medför en fördyring av
transporterna på grund av omlastningar.

102. Personal. Personalen i magasintjänsten utgöres av en förste förrådsman
i lönegrad Ag 12 samt två heltidsanställda förrådsmän från SLAB,
för vilka senare AF i ersättning till SLAB hittills betalat kr. 277: 20/dag
(2 å kr. 138:60). Vid omfattande in- och uppackningar tillkommer ytterligare
personal från SLAB. Utan kostnad ställer SLAB vid behov en transportmästare
till STK förfogande.

Väsentligt lägre lönekostnad torde uppkomma om i stället förrådsmän
anställdes av AF.

103. Lokalernas användning, hyra. Magasinslokalerna i kvarteret Tegeludden
13 och 14 disponeras endast i ringa utsträckning av militära myndigheter.
Utrymmena användes f. n. av bl. a. finansdepartementet, utrikesdepartementet,
statsdepartementens organisationsavdelning, byggnadsstyrelsen

in. fl. för magasinering av möbler, av Karolinska s ukhuset för krigssjukhusmateriel
samt såsom arkiv, av socialstyrelsen f r utställningsmateriei.
Vidare har Nordiska museet, Nationalmuseum m. fl materiel av olika slag
uppställd i magasinen. Magasinet i Hägernäs dispo eras enligt uppgift till
stor del av Skolöverstyrelsen.

Någon hyra erlägger nämnda myndigheter ej. Det kan emellertid starkt
ifrågasättas, huruvida icke försvaret bör erhålla täckning för i samband
med magasineringsverksamheten uppkomna kostnader. Hyra samt ersättning
för personalkostnaderna i samband med magasineringen bör därför
uttagas.

11. Fördelar och nackdelar med STK

Väsentliga besparingar torde ha uppkommit och torde uppkomma jämväl
i fortsättningen genom att det direkta ansvaret för planläggning och
övervakning av flyttningar m. m. åvilar en myndighet. En ytterligare fördel
är att vederbörande myndigheter befrias från planering och genomförande
av flyttningar och transporter, för vilka de oftast saknar erfarenhet och rutinerad
personal. Slutligen kan nämnas, att det förhållandet, att i huvudsak
endast en entreprenör (SLAB) anlitas, bidrager till kostnadssänkningar. Besparingen
torde kunna uppskattas till 30 % i förhållande till vad som
gällde då vederbörande myndigheter själva ombesörjde sina flyttningar
in. m.

Någon egentlig nackdel med STK verksamhet synes ej kunna påvisas. På
grund av att verksamheten ännu icke funnit sin slutliga form och personalstyrkan
varit ett minimum, har belastningen på chefen för STK och de
tjänstemän, som deltagit i planläggning och övervakning av flyttningar
in. m., blivit onormalt stor. En stor del av personalens fritid, framförallt
lördagar och söndagar, har många gånger måst tagas i anspråk för resor
och övervakningar, enär flyttningarna oftast måst ske över helger. Detta
förhållande är ej i längden acceptabelt.

12. STK placering i organisatoriskt hänseende

Som ovan framhållits ingår STK f. n. i AF förrådsbyrå. Chefen för STK
har emellertid givits mycket fria händer när det gäller att självständigt
handha verksamheten. Detta synes också nödvändigt med hänsyn till verksamhetens
art. Vissa formella krav, för vilka tidigare redogjorts, bör dock
uppfyllas. Enligt min mening synes inga påvisbara skäl kunna anföras mot
att STK alltjämt är anslutet till AF, i vart fall med nuvarande arbetsuppgifter.
Förbindelsen mellan AF och STK är emellertid så löslig, att det är
möjligt att, om så skulle anses lämpligt, när som helst kunna överflytta STK
till annan statlig myndighet. Någon fördel härmed synes emellertid f. n. ej
föreligga.

13. Sammanfattning

Sammanfattningsvis vill jag framhålla att STK fyller en mycket viktig
uppgift. Följande bör dock övervägas.

1) Försöksverksamheten bör upphöra och STK ges en fast organisation
med fasta arbetsuppgifter, dock bör möjligheten till viss flexibilitet i verksamheten
tillvaratagas.

2) Samtliga statliga myndigheter bör åläggas s yldighet att anlita STK
eller av STK anvisad entreprenör.

3) Fullständig instruktion för STK bör utarbeta .

4) Avtal mellan AF och SL AB bör träffas.

5) STIv kostnader för löner in. m. bör täckas med bl. a. administrationspålägg.

6) Betalnings- och redovisningssystemet bör omläggas.

7) Hyra in. m. bör debiteras för de magasinsutrymmen, som myndigheterna
disponerar. Stockholm den 28 november 1966"

C. Bolinder

Byggnadsstyrelsen

Byggnadsstyrelsen delar den av revisorerna redovisade uppfattningen, att
ett serviceorgan av den typ statens transportkontor representerar fyller en
inte oväsentlig uppgift som samordnande instans för att hålla statens flyttningskostnader
inom rimliga gränser. Styrelsen är emellertid inte övertygad
om att verksamheten behöver ha nuvarande omfattning. Den av revisorerna
föreslagna utredningen bör därför komma till stånd och syfta till att bestämma
gränserna för kontorets uppgifter samt vidare innefatta en ekonomisk
analys av verksamheten.

Kontorets verksamhet bör enligt styrelsens mening begränsas till att avse
endast flyttningar inom den statliga sektorn och därvid inriktas på väsentliga
frågor såsom samordning av större flyttningar samt upprättande av
centrala pris- och rabattavtal. De administrativa uppgifter som tillkommer
i anslutning till transportuppdragens verkställighet synes däremot normalt
böra åvila berörda myndigheter eller anförtros vederbörande transportföretag.
Kontoret bör sålunda inte i någon form medverka vid transporternas
genomförande t. ex. såsom transportledare eller vid den interna planeringen.
Ej heller bör transportbeställningar avseende mindre omflyttningar beställas
via kontoret. I sådana fall bör myndigheten själv taga kontakt med
transportföretag med vilket prisavtal träffats genom transportkontorets
medverkan. Erfarenheten hittills tyder på ett tidsfördröjande dubbelarbete
i de fall transportkontorets uppgift inskränkt sig till att endast avse en vidarebefordran
av beställning till vederbörligt transportföretag.

Innan transportkontorets omfattning och uppgifter slutgiltigt fastställes
torde vidare böra undersökas i vad mån vissa delar av dess funktioner —
t. ex. samlastningsfrågor, spedition och förtullning samt magasinstjänst —
kan övertagas av det statliga transportföretaget Svenska Lastbils AB
(SLAB). Detta företag bär en transportorganisation med förgreningar till
ett stort antal platser inom landet och torde — vilket även framgår av revisorernas
redovisning — vara det transportföretag som f. n. är mest anlitat
för flyttningar och transporter inom statsförvaltningen.

Beträffande den magasinstjänst, som ingår i transportkontorets organisation,
ifrågasätter styrelsen starkt behovet av förrådsutrymmen av den storleksordning
som kontoret förfogar över. Med hänsyn till de sannolikt höga
hyreskostnaderna bör undersökas om inte denna del av verksamheten kan
begränsas eller helt upphöra, då magasineringen endast torde avse tillfälliga
uppställningar i samband med omflyttningar. Det bör ställa sig ekonomiskt
fördelaktigare med tidsbegränsade förhyrningar av uppställningsplatser
hos anlitat transportföretag e. d. i de fall magasinering är nödvändig.

Vad slutligen gäller kontorets myndighetstillhörighet synes detta vara en
fråga av underordnad betydelse, vartill ställning bör tagas först sedan for -

merna för dess verksamhet fastslagits. Byggnadsstyrelsens lokalanskaffande
verksamhet och transportkontoret är funktioner som nära sammanhänger
med varandra. Den av revisorerna framförda tanken på ett inordnande
av transportkontoret i styrelsens organisation har därför i och för sig sitt
berättigande. Byggnadsstyrelsen är emellertid i ett sådant organisationsoch
utvecklingsskede, att stor försiktighet bör iakttagas när det gäller att
ålägga verket nya arbetsuppgifter av en art som styrelsen saknar praktisk
erfarenhet av.

I handläggningen av detta ärende har deltagit generaldirektören Larsson,
planeringsdirektören Smith, byggnadsråden Ekdahl, Törnquist och Bertman,
föredragande, samt tjf byggnadsrådet Bottinga. Stockholm den 30 januari
1967.

SIXTEN LARSSON

H. Bertman

Statskontoret

Ämbetsverket, som i inte ringa utsträckning biträder statens verk och
myndigheter med behovsutredningar rörande bl. a. anskaffning av inventarier
och kontorsutrustning i samband med större flyttningar, vitsordar det
av revisorerna omnämnda behovet av expertis för flyttningarnas planering
och genomförande. Statens transportkontor (STK) synes därvid ha medverkat
på ett sakkunnigt och förtjänstfullt sätt.

Myndighet är f. n. inte skyldig att anlita STK då behov av flyttning och
transport föreligger. När större flyttning är aktuell åligger det emellertid
byggnadsstyrelsen och fortifikationsförvaltningen att underrätta myndighet
om möjlighet att från STK erhålla biträde i samband härmed. Konsekvensen
härav synes enligt vad statskontoret inhämtat ha blivit att myndigheterna
endast i ytterst ringa utsträckning själva träffar avtal rörande flyttningar
och transporter.

Något starkt behov finns sålunda inte att, såsom riksdagsrevisorerna
ifrågasatt, genom direktiv införa skyldighet för myndigheterna att anlita
STK. Statskontoret vill emellertid inte motsätta sig att sådana direktiv utfärdas.
Dessa bör då utformas så att myndigheternas handlingsfrihet i ifrågavarande
hänseende inte begränsas alltför starkt.

Statskontoret biträder revisorernas mening att instruktion för STK hör
utfärdas.

Revisorerna förordar att en ingående ekonomisk analys av STK:s verksamhet
utförs. En sådan analys har emellertid nyligen på uppdrag av arméförvaltningen
utförts av försvarets civilförvaltning. Av rapporten (dagtecknad
28 november 1966, civilförvaltningens dnr 11574: 902) därom framgår
att i fråga om kostnaderna för flyttningar och transporter — under år
1965 drygt 5,2 milj. kr. — har genom STK:s verksamhet kunnat uppnås en
besparing av omkring 30 %. Då analysen enligt statskontorets mening på ett
tillfredsställande sätt belyser de ekonomiska förhållandena i samband med
STK:s verksamhet synes någon ytterligare utredning inte erforderlig.

Revisorerna anser att STK bör ta ut ersättning för täckande av självkostnaderna
när biträde lämnas åt kommunala myndigheter och statsägda bolag.
Statskontoret biträder denna mening. Revisorerna anför vidare att avgiftsfrihet
för rent statliga myndigheter måhända kan anses motiverad,

eftersom den medför att ett omständligt och tidsödande debiteringsförfarande
undviks. I nyssnämnda rapport föreslår civilförvaltningen att STK:s
samtliga kostnader täcks genom dels ett allmänt administrationstillägg på
faktura avseende kostnaderna för flyttning m. in., dels i förekommande
fall tillägg för särskilda rese- och traktamentskostnader. Förslag till omläggning
av redovisningen återfinns i rapporten. Vidare föreslås att hyra m. m.
debiteras för de magasinutrymmen, som vissa myndigheter disponerar.
Statskontoret tillstyrker dessa civilförvaltningens förslag, då en mer rättvisande
ekonomisk redovisning därigenom skapas. Debiteringsförfarandet
enligt civilförvaltningens förslag synes inte medföra några administrativa
olägenheter.

Revisorerna ifrågasätter slutligen om inte STK bör organisatoriskt inordnas
under civil statlig myndighet, t. ex. byggnadsstyrelsen. I civilförvaltningens
rapport bedöms en sådan åtgärd i och för sig möjlig men inte innebära
någon fördel. Statskontoret ansluter sig till denna uppfattning. Om man
tillämpar det av ämbetsverket förordade debiteringsförfarandet, synes ej
heller något egentligt motiv för en ändrad organisatorisk förläggning av
STK längre förefinnas.

Bestyrkt avskrift av utlåtandet har tillställts revisorernas kansli.

Vid handläggningen av detta ärende har närvarit avdelningschefen Nord
och byrådirektör Kranz, föredragande. Stockholm den 27 januari 1967.

GÖSTA BRUNO

F. Kranz

Riksrevisionsverket

I likhet med revisorerna finner ej heller riksrevisionsverket anledning
ifrågasätta att verksamheten lett till icke obetydliga kostnadsminskningar
för statsverket. Upplysningsvis vill riksrevisionsverket nämna att försvarets
civilförvaltning den 7 december 1966 framlagt en rapport över granskning
av verksamheten vid statens transportkontor, varvid besparingen uppskattats
till 30 %.

Enligt ämbetsverkets mening bör redan i nuläget ifrågavarande verksamhet
ges fastare former. Riksrevisionsverket föreslår att arméförvaltningen
får i uppdrag att utreda frågan och förutsätter därvid att beträffande
eventuell avgiftsbeläggning samråd med ämbetsverket kommer att äga
rum.

Frågan om överflyttning av verksamheten till annan myndighet torde
tillsvidare böra anstå.

Vid handläggningen av detta ärende har närvarit byråcheferna Walck
och Säfström, varjämte byrådirektören Dannert varit föredragande. Stockholm
den 30 januari 1967.

BERTIL EHNBOM

Rolf Dannert

§ 3 Vissa militära körcentraler

Statskontoret

Revisorerna framhåller att nuvarande splittring av körcentralernas verksamhet
vid vissa militära myndigheter i stockholmsområdet icke är förenlig
med kravet på rationell organisation. Enligt revisorernas mening är
en samordning av hela verksamheten till ett enda organ önskvärd varigenom
möjligheter skulle skapas för en effektivare planering av körcentralernas
verksamhet och ett bättre utnyttjande av de samlade personaloch
fordonsresurserna. Revisorerna föreslår därför att åtgärder vidtas för
en sammanslagning av de militära hörcentralerna i stockholmsområdet.

Revisorerna har i sitt uttalande närmast behandlat hörcentralerna vid
försvarsstaben (Fst), arméstaben (Ast), flygstaben (FS), fortifikationsförvaltningen
(FortF), försvarets intendenturverk (FIV), arméförvaltningen
(AF) samt livgardesskvadronen (Kl).

Statskontoret biträder i princip förslaget att rationalisera verksamheten
vid ifrågavarande körcentraler genom att dessa sammanförs till ett färre
antal enheter. Ämbetsverket vill dock i detta sammanhang anföra följande
synpunkter.

1. Utöver de av revisorerna angivna militära körcentralerna finns i nuläget
inom stockholmsområdet sådana bl. a. vid Svea livgarde (It), Svea
ingenjörregemente (Ing 1), Artilleri- och ingenjörsofficersskolan (AIOS),
Krigsskolan (KS) samt tygförvaltningsskolan (TygS). Härtill kommer ytterligare
förband (motsv) i stockholmsområdets ytterdelar. Framhållas
bör även att vissa fordon tillhörande Östra militärområdet stationerats vid
Ing 1.

Ovan angivna körcentraler påverkar nuvarande möjligheter att tillgodose
behoven av fordon i stockholmsområdet. Sålunda utgör körcentralerna
vid bl. a. 1 1 och Ing 1 under vissa perioder en reserv för övriga militära
myndigheter. I och med att I 1 och Ing 1 omkring 1970 flyttar till andra
förläggningsorter minskar emellertid möjligheterna att utnyttja ifrågavarande
förbands körcentraler för i varje fall lån med kort varsel. Hänsyn härtill
synes böra tas vid dimensionering och koncentrering av körcentralsverksamheten.

2. Verksamhetens omfattning och inriktning vid körcentraler tillhörande
de ovan uppräknade myndigheterna är delvis olikartad.

Vid förekommande körcentraler anknutna till staber och förvaltningar
utförs främst personal- och begränsade godstransporter samt tillhandahålls
fordon utan förare åt tjänstemän för vissa tjänsteuppdrag. Vid förband
och skolor med egna etablissement ingår körcentralerna som en del
av kasernkompaniet (motsv.). Utöver ovan angivna uppgifter tillkommer
bl. a. ekonomitransporter såsom vissa förrådstransporter, transporter för
renhållning vari som regel bl. a. ingår snöröjning i anslutning till kasernområde.

Vissa körcentraler vid de centrala myndigheterna har därjämte i sin
verksamhet anknytningar till förekommande budcentraler (motsv.) vilket
bl. a. synes betingat av dessa myndigheters i nuläget spridda lokalisering.

Vid en centralisering av körcentralerna synes hänsyn böra tas även till
ovan berörda förhållanden.

3. Vid bedömning av behov och lokalisering av körcentraler bör föreslagna
och planerade omlokaliseringar av vissa myndigheter även beaktas.

Överbefälhavaren har sålunda på uppdrag av Kungl. Maj :t (FÖD dnr
3161/1964, 13 mars 1966) 28 oktober 1966 insänt förslag till plan för lokalisering
till Östermalm och Järvafältet av staber, förvaltningar och institutioner
tillhörande försvaret.

I planen redovisas beträffande Östermalm lokalbehovet och möjligheterna
att tillgodose detta under den närmaste 10-årsperioden. Någon detaljgruppering
har däremot icke angivits. Av planen framgår därför icke
hur frågan om en eventuell gemensam körcentral avsetts lösas. Såvitt statskontoret
har sig bekant har dock inrättandet av en sådan i vissa avseenden
behandlats. Det bör även framhållas att i planen räknas med viss lokalavgång
omfattande bl. a. garageplatser i för närvarande förhyrda lokaler.

I planen anges däremot behov av en körcentral vid Ing 1-området för de
skolor och laboratorier in. m. för teknisk tjänst som avses placeras där.
Härvid föreslås att denna körcentral dimensioneras så att den kan bereda
plats för tyngre motorfordon vid K 1, fo 44 och KS för vilka utrymme ej
kan beredas vid eller i närheten av respektive enhet. Därest den föreslagna
hörcentralen vid Ing 1 kommer till stånd efter regementets bortflyttning
bör enligt statskontorets mening övervägas att till denna ansluta bl. a. FIV
körcentral.

4. Behovet av garage och därtill hörande vård- och serviceanordningar
bör även beaktas vid bedömning av lönsamheten av en centralisering av
körcentralerna.

En fullt genomförd centralisering kan — om verksamheten skall hedrivas
strängt rationellt — medföra krav på avsevärda medel för investeringar
och iståndsättningar av erforderliga byggnader.

5. Den vidare målsättningen för liksom rätten att i olika sammanhang
beställa fordon från körcentral synes närmare böra belysas från lönsamhetsaspekter.
I detta sammanhang bör även frågan om prioritering av beställda
körningar granskas.

6. Personalbehoven för ledning och drift av körcentralsverksamheten synes
även böra utredas närmare.

Som framgår av revisorernas uttalande utnyttjas i nuläget ett stort antal
värnpliktiga i handräckningstjänst som bilförare i körcentralerna.
Kungl. Maj :t har emellertid 29 juni 1966 tillsatt en utredning som bl. a. skall
behandla frågor rörande utbildningstiden för värnpliktiga med begränsad
militär användbarhet m. m. De resultat vartill denna utredning kan komma
kan påverka möjligheterna att framdeles utnyttja ovannämnda värnpliktiga
bl. a. som bilförare. För här avsedda ändamål synes det för närvarande
billigast att avse värnpliktiga i stället för anställda. Ökad användning
av anställda kommer med oförändrad körcentralsverksamhet att väsentligt
öka kostnaderna för denna.

Under hänvisning till det ovan anförda föreslår statskontoret att det
totala militära behovet av körcentraler och därmed sammanhängande verksamhet
inom stockholmsområdet närmare utreds innan beslut fattas i enlighet
med revisorernas förslag. Härvid bör särskild uppmärksamhet ägnas
åt resurstilldelning, dimensionering, lokalisering, ledning och totala kostnader.

Vid handläggning av detta ärende har närvarit byrådirektör Franzén
samt organisationsdirektör Knutsson-Hall, föredra ande. Stockholm den
20 januari 1967.

ÅKE PERNELID

T. Knutsson-Hall

Riksrevisionsverket

Riksrevisionsverket vid i princip tillstyrka revisorernas förslag om sammanslagning
av de militära körcentralerna i stockholmsområdet. Enligt
ämbetsverkets mening bör i förevarande sammanhang beaktas att likartad
verksamhet förekommer även hos vissa civila myndigheter.

Vad som främst torde kunna anföras för en sammanslagning av körcentralerna
är att en större enhet torde ha möjlighet till en bättre planering
med ett effektivare utnyttjande av resurserna. På längre sikt skulle
detta även kunna medföra besparingar beträffande förare och fordon m. m.
Det synes dock vara svårt att på förhandenvarande underlag dra några bestämda
slutsatser. Samordning av verksamheten till ett enda organ förutsätter
att sådana åtgärder vidtas att berättigade anspråk på fullgod service
icke eftersätts. Bl. a. torde därvid frågan om prioriteringen av beställningarna
vid toppbelastning böra beaktas.

Frågan om en samordning av körcentralerna synes ha visst samband
med statens transportkontors verksamhet. Detta torde böra beaktas vid det
av riksrevisionsverket förordade uppdraget åt arméförvaltningen att närmare
utreda formerna för nämnda verksamhet.

Vid handläggningen av detta ärende har närvarit byråcheferna Walck
och Säfström, varjämte byrådirektören Dannert varit föredragande. Stockholm
den 30 januari 1967.

BERTIL EHNBOM

Rolf Dannert

§ 4 Personalkassorna inom försvaret
Försvarets civilförvaltning

Försvarets civilförvaltning har i princip intet att erinra mot vad revisorerna
anfört.

Beträffande frågan om dispositionen av de vinster, som uppkommer i
personalkassornas rörelser, får civilförvaltningen anföra följande.

Enligt Kungl. Maj :ts brev 18 december 1936 med bestämmelser angående
användandet och redovisningen av manskapskassor vid marinens förläggningar
i land (§8, punkt 2) skulle av manskapskassans nettobehållning
för året, då marinförvaltningen så prövade erforderligt, en viss till
högst fem procent beräknad del avsättas för att enligt ämbetsverkets närmare
bestämmande disponeras för understödjande v manskapskassa, som
med hänsyn till sin ekonomiska ställning funnes v ra i behov därav. Be -

stämmelsen upphävdes genom reglementet 12 november 1954 för läger- och
manskapskassor inom försvaret.

På uppdrag av Kungl. Maj :t avgav civilförvaltningen 4 februari 1947 förslag
till bestämmelser angående läger- och manskapskassor vid försvaret.
Förslaget kom att ligga till grund för förenämnda reglemente 12 november
1954. Såsom vissa huvudsynpunkter, som varit vägledande vid förslagets
utarbetande, anfördes följande.

»Vid övervägande av åtgärder beträffande läger- och manskapskassor
torde icke helt kunna bortses från möjligheten att indraga kassorna till
statsverket och sammanföra dem i en gemensam fond under central förvaltning.
För en dylik åtgärd skulle i och för sig vissa skäl kunna tala. Sålunda
får det anses irrationellt, att tillgodoseendet av manskapets berättigade
krav på bland annat trevnadsanordningar är beroende av vederbörlig
läger- (manskaps-) kassas tillgångar och inkomster. Såsom av tidigare avsnitt
framgår, äro variationerna härvidlag synnerligen stora. Dessutom räkna
kassorna sitt ursprung från en försvarsorganisation, då en ordning som
den förevarande uppbars av helt andra förutsättningar.

Emellertid torde en sådan lösning av flera skäl ligga utom de praktiska
möjligheternas gräns. Särskilt bör därvid beaktas, att en indragning av
kassorna säkerligen på många håll skulle betraktas som ett orättvist ingrepp,
vartill kommer, att i flera av kassorna gåvor och donationer torde
ingå, vars indragande till statsverket stöter på hinder av rättslig natur. En
indragning av kassorna skulle även medföra svårbemästrade problem i
fråga om anordnandet av marketenterier och andra för närvarande av läger -(manskaps-) kassa drivna rörelser.

I betraktande av samtliga på frågan inverkande omständigheter anser
civilförvaltningen för sin del, att ifrågavarande kassor böra bibehållas såsom
till truppförbanden m. m. knutna kassor, som förvaltas av vederbörande
förbandschef (motsvarande) för i stort sett samma ändamål som
hittills. En fråga, som därvid uppställer sig, rör graden av frihet för nämnde
chef att disponera kassans medel samt i anslutning därtill graden av
centralisering beträffande ärenden, som angå läger- och manskapskassor.
Därvid bör enligt civilförvaltningens mening principiellt gälla, att beslutanderätten
i största möjliga utsträckning förbehålles lokal förvaltningsmjmdighet
och att central myndighet inkopplas endast i de fall då särskilda
skäl kunna anses göra detta påkallat. Det förhållandet att civilförvaltningen
i sitt förslag till bestämmelser tillagt central myndighet omfattande
åligganden och befogenheter är därför icke uttryck för någon överskattning
av den på så många andra områden inom försvaret långt drivna centraliseringen
utan förslaget är i denna del helt betingat av att en dylik centralisering
ansetts erforderlig för att ifrågavarande kassor på bästa sätt skola
kunna fylla sitt ändamål.»

I sammanhanget torde böra erinras att i staten för anslaget Fritidsverksamhet
in. m. finns såsom uppbördsmedel upptagen en post Personalkassemedel
på 300 000 kronor. Enligt dispositionsföreskrifterna för anslaget skall
medlen användas för fritidsundervisning, allmän föreläsningsverksamhet
och förbandsbibliotek.

Revisorerna har föreslagit att viss del av personalkassornas överskott
skall sammanföras i en utjämningsfond, som av försvarets intendenturverk
kunde fördelas på olika förband.

Disposition av central instans av vinstmedel förekommer emellertid redan
för närvarande därigenom att förutom de av revisorerna omnämnda

utjämningsmedlen även vinstmedel utnyttjas för i s aten för anslaget Fritidsverksamhet
angivna ändamål på sätt ovan angivi s.

I vad mån ytterligare vinstmedel kan inleverera centralt utan att de
olägenheter uppstår, som civilförvaltningen angivit i förenämnda förslag
till reglemente, undandrar sig ämbetsverkets bedö ande. I och för sig
torde dock det mest effektiva utnyttjandet av vinst edel vara, om beslut
om desammas användande fattas av central inst , t. ex. vad beträffar
bildningsverksamhet.

I ärendets handläggning har deltagit underteckna e Lundberg och byrådirektören
Hanström, den sistnämnde föredragand , samt krigsråden Insulander
och Nilsell. Stockholm den 24 januari 1967.

RAGNAR LUNDBERG

Carl Hanström

Fortifikationsförvaltningen

I överensstämmelse med revisorernas uppfattning anser fortifikationsförvaltningen
att en modernisering av marketenterilokaler vid vissa förband
(motsvarande) är önskvärd. Under senare år har viss upprustning
och modernisering av mässar och marketenterilokaler genomförts vid ett
antal etablissement och kommer att fortgå i den mån iståndsättningsmedel
kan disponeras härför. Vid bedömning av behovet har dock hygieniska
och utrymmesmässiga krav fått vara utslagsgivande i första hand. Med
hänsyn till begränsad medelstilldelning måste behov av modernisering av
marketenterier alltid avvägas mot andra trängande byggnadsbehov vid förbanden
exempelvis renovering av kasernförläggningar, utbildningslokaler,
hygieniska anordningar, värme- och eltekniska anläggningar m. m. Att enbart
av personalbesparande skäl låta modernisera marketenterier är således
av ekonomiska skäl inte möjligt för närvarande.

De av revisorerna framförda synpunkterna kommer dock givetvis att —
liksom hittills — beaktas i samband med genomförande av om- och nybyggnader.
I långtidsplaner för budgetåren 1967/74 avseende investeringar
vid armén, marinen och flygvapnet har upptagits ny- och tillbyggnader av
marketenterier vid ett 10-tal förband.

I handläggningen av detta ärende, i vilket tjf chefen för fortifikationsförvaltningen
Hesselblad beslutat, har deltagit byrådirektören Sjöstedt, föredragande,
samt avdelningschefen Lindholm och avdelningsdirektören Thorsell.
Stockholm den 27 januari 1967.

F. HESSELBLAD

Kjell Sjöstedt

Försvarets intendenturverk

Intill den 1 juli 1963 handhades den centrala för altningen av personalkassorna
— då benämnda läger- och manskapskass — av försvarsgrenarnas
dåvarande intendenturförvaltningar gemensam med försvarets civilförvaltning.

Ärenden angående personalkassornas byggnader och anläggningar handlades
dock av fortifikationsförvaltningen gemensamt med försvarets civilförvaltning
och vederbörlig försvarsgrensförvaltning samt ärenden angående
redovisning och därmed sammanhängande frågor av försvarets civilförvaltning
i samråd med vederbörlig försvarsgrensförvaltning.

Fr. o. m. den 1 juli 1963 handhas den centrala ledningen av försvarets intendenturverk,
ifråga om byggnader och anläggningar dock i samråd med
fortifikationsförvaltningen. Den kamerala revisionen åvilar liksom förut
försvarets civilförvaltning.

Genom nämnda organisationsändring blev det möjligt att åstadkomma en
enhetlig ledning av personalkassorna och deras verksamhet.

Den direkta ledningen över personalkassorna och deras verksamhet handhas
av de lokala förvaltningsmyndigheter, hos vilka personalkassor finns
inrättade. Ämbetsverkets ledning är inriktad på att, inom ramen för av
Kungl. Maj :t utfärdade bestämmelser, reglera de lokala förvaltningsmyndigheternas
befogenheter att använda personalkassemedlen, utfärda redovisningsföreskrifter,
ge anvisningar för anskaffning och utöva konsultverksamhet
rörande personalkassornas och deras affärsrörelsers verksamhet
främst genom inspektion samt företagsekonomiska studier av affärsrörelserna
på ort och ställe. I princip vill ämbetsverket att lokalförvaltningarna
i lämpligaste omfattning skall erhålla frihet att genom egna initiativ tillgodose
de ändamål för vilka personalkassorna och deras rörelser finns inrättade.
Genom infordrade redovisningshandlingar (bokslut in. in.), förutnämnda
inspektioner och företagsekonomiska studier, kontakt genom skrivelser
och per telefon erhåller ämbetsverket fullgod insyn för att kunna
leda verksamheten och ge erforderliga råd och anvisningar. Sedan den nya
regionala ledningen nu har organiserats med ökade resurser för militärbefälhavare,
avser ämbetsverket att utnyttja denna organisation genom att
ålägga militärbefälhavare viss kontroll över personalkassornas verksamhet.
Med de resurser för ledning, som ämbetsverket erhöll genom 1963 års
organisation, och de resurser, som tillkommit 1966 i den regionala instansen,
anser ämbetsverket att tillräcklig kraft disponeras för att successivt förbättra
betingelserna för verksamheten vid personalkassorna och deras rörelser.

I vad rör statsrevisorernas uttalande vill ämbetsverket anföra följande.

Statsrevisorerna framhåller att många marketenterier för närvarande är
inrymda i ålderdomliga och tungarbetade lokaler och att detta försvårar
möjligheterna att genomföra en i olika avseenden önskvärd rationalisering
av driften. Härvid pekas på att lokalerna är personalkrävande, vilket medför
höga lönekostnader. En modernisering av marketenterilokalerna skulle
enligt revisorernas mening i väsentlig mån bidraga till att minska personalbehovet.

Ämbetsverket delar helt revisorernas uppfattning i denna del och finner
detta uttalande tacknämligt. I detta liksom i många andra avseenden har
krigsmaktens kasernetablissement icke moderniserats i takt med tidens
krav. De omoderna marketenterilokalerna utgör ett besvärligt problem att
lösa. Beslut om deras ombyggnad eller eventuell nybyggnad och disposition
av medel härför ankommer på fortifikationsförvaltningen i samråd med
vederbörlig försvarsgrenschef. Inom dess förvaltningsområde finns ofta
objekt som i nämnda avseenden bedöms angelägnare än marketenterierna.
Detta medför att de förslag till rationaliseringar, som utarbetas av intendenturverket,
många gånger icke kan genomföras på grund av att medel för

byggnadsändringar saknas. Förslagen får således alternativt vila, genomföras
till en del eller ersättas med annat sämre förslag.

De av intendenturverket utarbetade förslagen syftar till att dels åstadkomma
minskat behov av arbetskraft med hänsyn till nuvarande höga lönekostnader
och brist på personal, dels öka servicemöjligheterna i form av
längre öppethållningstider, dels åstadkomma bättre anpassning till de värnpliktigas
önskemål om varusortiment, dels ock få fram trivsammare och
ändamålsenligare serveringslokaler.

Intendenturverkets rationaliseringsförslag läggs fram dels i yttranden till
försvarsgrenscheferna och fortilikationsförvaltningen i generalplaneärenden,
dels i reserapporter i samband med förutnämnda inspektioner och företagsekonomiska
studier av affärsrörelserna.

Upplysningsvis må meddelas att sedan hösten 1963 företagsekonomiska
studier företagits vid samtliga 18 personalkassebagerier och vid 21 marketenterii
örelser. Ytterligare besök vid marketenterirörelser är planlagda.

Studiet av bagerierna har särskilt inriktats på att dessa helt skall bära
sina kostnader — således i motsats till marketenterirörelse även belastas
med kostnader för lokalhyra, pensionsavgifter in. in. Resultatet har blivit
att 4 bagerier intill dags dato nedlagts på grund av bristande lönsamhet.
Driften vid kvarvarande bagerier följs kontinuerligt.

För rationalisering av marketenterirörelserna har intendenturverket kartlagt
marknadens sortiment på självserveringsdiskar och utrustning för dessa
samt övriga för marketenterirörelse lämpliga maskiner och utensilier.
Prisuppgifter vid leveranser till försvaret har införskaffats. Vidare har ritningar
och arbetsbeskrivningar på för försvaret lämpliga kiosker framtagits.
Upphandling av kiosker verkställs, då behov föreligger, av fortifikationsförvaltningen
i samråd med intendenturverket.

I förutnämnda reserapporter som tillställs berörda förband, lämnas förslag
till ändringar i lokalerna, anskaffning av lämplig utrustning in. m.
Forslagen effektueras så snart erforderliga medel finns disponibla (egna
personalkassemedel, utjämningsmedel och medel för iståndsättning och
underhåll av kasernbyggnader).

Förutom modernisering av lokaler, anskaffning av självserveringsdiskar
m. in., kan intendenturverkets ovannämnda syften nås genom ökad anskaffning
av automater av skilda slag, såsom tobaks-, varu-, varm- och kallbryggsautomater
och mikrovågsugnar. Sortimentet på lämpliga automater är
stort och marknadens utveckling ger ständigt allt flera möjligheter till goda
lösningar. Intendenturverket följer kontinuerligt utvecklingen genom kontakter
med automatföretagen i fråga om såväl typer som en för försvaret fördelaktig
prissättning. Ett stort antal förband har redan på eget initiativ_

som regel efter samråd med intendenturverket — eller genom intendenturverkets
medverkan utrustats rikligt med automater. Erfarenheterna från dessa
förband studeras av intendenturverket för fortsatt utveckling på den inslagna
vägen.

Höga lönekostnader är emellertid inte alltid orsakade av lokaliteternas
utformning. Kostnaderna kan ofta uppstå på grund av önskemål om särskild
serveringsservice — i vilket fall lönekostnaderna vid oförändrad lörsäljning
och prissättning minskar vinsten. Höga lönekostnader orsakas även
av att underbefälsaspirant- och kadettmässar, anslutna till marketenteri,
fordrar särskild serveringspersonal. Särskilt höga blir dessa kostnader i de
fall mäss på grund av utrymmesbrist i marketenteriet är belägen i annan
byggnad.

2 Rev. berättelse ang. statsverket år 1966. II

Statsrevisorerna anför vidare, att oaktat en stor del av marketenteriernas
varusortiment väl synes lämpat för central upphandling, centralanskaffning
förekommer endast i mycket ringa utsträckning. Huvuddelen av inköpen
verkställs lokalt.

Revisorerna torde härvid syfta till den varuanskaffning som avser försäljning
i kiosk (butik). Försäljningen i serveringen omfattar nämligen i
huvudsak kaffe, te, choklad, saft och läskedrycker av olika slag samt smörgåsar,
kaffebröd och bakelser. Dessa varor utom kaffe, te, choklad, socker
och saft, som kan köpas från kronans magasin, lämpar sig icke för central
anskaffning. Även varor som kan köpas från kronans magasin, måste ofta
anskaffas genom lokalt köp, så att de värnpliktigas önskemål om andra sorter
(annan röstning, målning, kristallsocker, portionsförpackningar etc.)
skall kunna tillgodoses. Förutom att lämna god service, är det viktigt för
marketenteri från ekonomisk synpunkt att genom sitt varusortiment kunna
konkurrera med enskilda kaféer och konditorier inom förläggningsorten.

I vad gäller anskaffning för kiosker (butik) kan intendenturverket inte
finna att den centrala anskaffningen sker »endast i mycket ringa utsträckning».
Enligt en undersökning som är gjord 1961 och som alltjämt i huvudsak
är gällande, fördelar sig inköpsvärdet på olika varugrupper sålunda:

1. tobaksvaror.............. 54,6 %

2. konfektyrer.............. 20,5 »

3. tidningar ................ 5,7 »>_80,8 %

4. frukt/glace .............. 5,3 »

5. kem/tekn art ............ 3,8 »

6. korta varor.............. 3,4 »

7. diverse .................. 6,7 »_ 19,2 %

S: a 100 %

Av posterna 1—3, som utgör över 80 % av inköpsvärdet, anskaffas konfektyrer
(post 2) enligt centralt avtal samt tobaksvaror och tidningar (posterna
1 och 3) huvudsakligen från monopolföretagen Svenska Tobaksaktiebolaget
(Tobakskontoren) respektive Svenska Pressbyrån. Båda företagen
tillämpar fasta försäljningspriser. Inköpen av varor enligt posterna 1—3
sker således till de priser som kan förutsättas erhållas vid en central anskaffning.
.....

Övriga poster, uppgående till knappt 20 % av inköpsvärdet, är av sadan
natur att de knappast lämpar sig för lönande central anskaffning. Därtill ar
varumängderna per förband alltför små och önskemålet om varusortimentet
alltför heterogent. Även för dessa varor är det viktigt att de värnpliktigas
olika önskemål tillgodoses, vilket medför att fältet måste lämnas fritt för lokala
variationer. Många artiklar utgörs dessutom av märken, nålar och
andra souvenirer, som är speciella för förbandet eller orten ilråga och således
lämpligen bör anskaffas lokalt. Även må framhållas att trenden visar
en minskad försäljning av kemisk-tekniska artiklar och koria varor. I allmänhet
är de värnpliktiga nu för tiden bättre rustade än tidigare med sadana
förnödenheter (tandkräm, tandborste, kammar, borstar, hårvatten

o.d.) vid ankomsten till förbandet. Genom varuhuskedjornas utbredning föreligger
dessutom en hård priskonkurrens när det gäller de sistnämnda varuslagen.
En central anskaffning av här ifrågavarande artiklar synes icke
vara ekonomiskt rationellt. De små leveranserna till olika förband, omfattande
en mångfald olika artiklar, bedöms icke ge högre rabatter än för närvarande.

En speciell form av regional anskaffning förekommer vid ÖrlB O och S.
Särskilda marketenteriförråd finns inrättade i Berga och Karlskrona, avsedda
i första hand för utrustning av marinens fartyg och ytterförläggningar.
Av omsättningsskäl är emellertid även andra marina förband hänvisade
till förråden. Lagren är anskaffade med hjälp av medel från marinens mathållningsanslag.
Priserna vid försäljning till marketenterier är höjda i förhållande
till inköpspriserna. För att täcka förrådskostnader såsom löner och
expeditionskostnader görs vid försäljning till marketenterierna ett procentuellt
pålägg på inköpspriset.

Frågan angående central, regional eller lokal anskaffning av marketenterivaror
har emellertid en särskild aspekt, som måhända tvingar till enbart
alternativen regional och/eller lokal anskaffning.

Det åligger militärbefälhavare att i fred genom planläggning av krigsanskaffning
inom sitt område tillgodose förbandens och förrådens utrustningsoch
ersättningsbehov av marketenterivaror för mobilisering och krig. Vid
denna planläggning har det visat sig att intendenturverkets centrala avtal för
anskaffning av konfektyrer under fredstid, försvårar krigsanskaffningen
genom att lokala affärsföretag som i fredstid icke får sälja dessa varor till
marketenterierna, ofta icke äro villiga att i fred hålla lager för leveranser
vid mobilisering. Sammanhanget är förståeligt med tanke på att det är
1 redsomsättningens storlek som i hög grad bestämmer lagerhållningens storlek.
Med hänsyn härtill undersöker f. n. intendenturverket anskaffningsvägarna
inom konfektyrvarubranschen för att söka finna lämpliga former för
en decentralisering av anskaffningen utan att sämre inköpspriser behöver
erhållas. 1 samband härmed kommer bestämmelser för anskaffningen att
utarbetas i syfte att söka åstadkomma långlöpande regionala (ev. lokala)
köpeavtal och att kombinera dessa med leveransåtagande vid mobilisering.

Statsrevisorerna framhåller vidare bristen på utbildning av marketenteriföreståndare
och revisorer. Ämbetsverket är väl medvetet om denna brist
och bär därför under 1966 bedrivit 1-dagskurser med ifrågavarande personal
samt med förbandsintendenter på sju olika platser i landet. Kurslängden
var otillräcklig men genom att kursen endast krävde 1 dags frånvaro,
blev det i högre grad möjligt för förbandscheferna att ställa personalen till
förfogande. Ämbetsverket räknar därför med att fortsättningsvis med kortare
mellanrum genomföra kortvariga kurser, vilket torde vara fördelaktigt
även med hänsyn till den ganska stora omsättningen på ifrågavarande personal.

Under 1965 ordnades en 2-dagarskurs i Stockholm för samtliga bageriföreståndare.
I kursen deltog även berörda intendenter.

En av orsakerna till de ofta förekommande personalbytena är arvodets
storlek, som anses vara för lågt. Intendenturverket avser därför att i särskild
skrivelse till Kungl. Maj :t göra framställning i ärendet. Ämbetsverket
överväger även att föreslå att kassachef på motsvarande sätt som förbandsintendent
skall åläggas att mot särskilt arvode vara revisor för personalkassans
rörelser.

Mot bakgrunden av olikheterna i det ekonomiska utfallet av personalkassornas
rörelser — framförallt då det gäller marketenteriernas verksamhet
— och dess inverkan på förbandschefens möjligheter att tillgodose de
ändamål för vilka personalkassorna inrättats, anser statsrevisorerna att personalkassorna
bör åläggas att till viss del inleverera sina överskott till intendenturverket.
Dessa medel skulle sedan utgöra en utjämningsfond som av
intendenturverket kunde fördelas på de olika förbanden efter viss beräk -

ningsgrund, t. ex. antalet värnpliktstjänstgöringsdagar. I sammanhanget
nämner dock statsrevisorerna att intendenturverket till sitt förfogande i viss
utsträckning redan har tillgång till sådana utjämningsmedel, nämligen inkomsterna
vid försäljning av truppförbandens matavfall.

Tanken att låta personalkassorna inleverera viss del av överskotten för
att användas för utjämning är icke främmande för intendenturverket. Under
budgetåret 1965/66 ålades förbanden inleverera 135 000 kronor och under
1966/67 kommer förbanden att få inleverera 300 000 kronor. Vidare
planeras generella bestämmelser om inleverans av del av överskotten.

Medlen avses dels för att tillgodose av Kungl. Maj :t anbefalld inbetalning
av personalkassemedel till anslaget Fritidsverksamhet in. in., för innevarande
budgetår 300 000 kronor, enligt regleringsbrev I s. 57, dels ock
för att förstärka de medel för försålt matavfall och stallspillning som i
form av utjämningsmedel står till intendenturverkets förfogande för tilldelning
till förbanden. Genom de ständigt sjunkande inkomsterna för utjämningsmedel
(1962: 396 000 kr., 1963: 385 000 kr., 1964: 342 000 kr.,
1965:309 000 kr. och 1966: 284 000 kr.) har dessa blivit otillräckliga för
att intendenturverket effektivt skall kunna hjälpa personalkassor med
små inkomster och ringa kapital.

När ännu tillgången på utjämningsmedel var förhållandevis god, fördelades
medlen till förbanden med hänsyn till antalet värnpliktstjänstgöringsdagar.
Dessförinnan hade dock undantagits medel som särskilt tilldelades
förband, vilka bedömdes behöva förstärkning på grund av svag ekonomi,
behov av särskild anskaffning in.in. Sistlidet år har emellertid med
hänsyn till tillgången på utjämningsmedlen intendenturverket tilldelat
dessa endast till förband, som anmält särskilda behov eller som intenden1
urverket av andra skäl ansett behöva förstärkning. Därjämte inbetalades
till försvarets civilförvaltning 165 000 kronor för att jämte från förbanden
enligt ovan inlevererade 135 000 kronor täcka av Kungl. Maj :t anbefallt
bidrag från personalkassemedel till anslaget Fritidsverksamhet m. in.

Även framdeles avser ämbetsverket använda utjämningsmedlen och de
från personalkassornas överskott omhändertagna medlen — förutom för
anslaget Fritidsverksamhet in. in. enligt ovan — i första hand till att bistå
de förband in. fl. som behöver kapitaltillskott för att kunna genomföra
rationalisering av rörelse eller som på grund av särskilda förhållanden
är i behov av medel (p. g. a. ödemarksförläggning, liten värnpliktsstyrka,
avsaknad av personalkasserörelse, behov av förstärkning till aspirant- och
kadettskolor in. in.). Utdelning av medel i förhållande till antalet värnpliktstjänstgöringsdagar
vid förbanden kommer sålunda icke längre att
äga rum.

I detta sammanhang vill intendenturverket framhålla att en viss negativ
effekt torde vara att påräkna vid alltför kraftig uttaxering från personalkassorna.
För innevarande år kommer förbanden att få inleverera ett belopp
som motsvarar ca 10 % av den totala rörelsevinsten. Den minskande
tillgången av utjämningsmedel från försäljningen av matavfall och stallspillning
och intendenturverkets behov av att i ökad utsträckning bistå
vissa förband, beräknas dock i framtiden medföra högre uttagsprocent.
Intendenturverket vill emellertid vara försiktigt vid bestämmande av uttaxeringen
så att icke förbandens aktivitet och strävan att nå goda resultat
av personalkasseverksamheten förtas.

Mot den bakgrunden är det olägligt att personalkassemedel årligen måste
överföras till anslaget Fritidsverksamhet m. in.

Vid avgörande av detta ärende har närvarit undertecknade Segrell och
Herolf, den senare föredragande. Stockholm den 25 januari 1967.

K. SEGRELL

F. Herolf

§ 5 AB Teleunderhåll

Arméförvaltningen

I sin redogörelse över den av Telub bedrivna verksamheten uttalar revisorerna
bl. a. att flera samverkande orsaker bidragit till att Telubs verksamhet
icke nått den omfattning, som FATU beräknat.

Revisorerna anger vidare, att storleken av krigsmaktens behov av teleunderhåll
i icke ringa grad synes ha felbedömts av FATU samt att centralisering
till Telub endast delvis kommit till stånd. Beträffande arméns
del anges, att underhållet av bärbar och transportabel radioutrustning
blott till ca femtio procent har överförts till Telub.

1 anledning härav får arméförvaltningen i underdånighet anföra följande: 1.

Arméns behov av teleunderhåll vid Telub

Arméförvaltningen anser, att huvudorsaken till att Telubs verksamhet
icke är så omfattande, som investeringarna i sig motiverar, bl. a. torde vara,
att de beräkningar och prognoser, som FATU I gjorde över den centraliserbara
underhållsvolymen, icke var realistiska. Enligt FATU beräkning av
arbetsvolymen inom radioområdet skulle sålunda år 1962 erfordras ca 320
man — varav från armén ca hälften — med en tendens till minskningunder
de närmast kommande åren. Detta år (1962) sysselsattes med centralt
beordrade underhållsarbeten inom radioområdet för arméns del endast
en arbetsstyrka av ca 50 man (35 vid ST SiS, 10 vid BTTv och 5 vid
FTG).

FATU byggde sina överväganden i mycket stor utsträckning på det förmodandet,
att telematerielstocken skulle mångdubblas under 1960-talet.
Utifrån erfarenheter om behovet av teleunderhåll gällande befintlig telemateriel,
d. v. s. sådant som anskaffats under 1940- och 1950-talen, drogs
därefter den slutsatsen, att underhållsbehovet skulle växa mycket kraftigt
under mitten och slutet av 1960-talet. Slutsatsen blev, att Telubs arbetsstyrka
skulle behöva vara 500 man år 1966 och därefter ökas till att bli
ca 800 man fr. o. m. 1966/67.

De beräkningar, som FATU år 1962 gjorde av teleunderhållsbehovet,
byggde på erfarenheter beträffande »tid mellan fel» hos då existerande telekomponenter
(anskaffade på 1940- och 1950-talen) jämte uppskattning av
de förändringar, som betingas av ändrad konstruktion av nyanskaffad
materiel. Den äldre materielen har relativt låg tillförlitlighet. Ett starkt
preventivt underhåll i syfte att spåra och byta ut svaga komponenter ansågs
nödvändigt för att erhålla en tillfredsställande funktion.

I yttrande över FATU I (KATF/VdA 39: 70, 14 januari 1963) framhölls:
»Arméförvaltningen anser det sannolikt att FATU kraftigt överskattat den
takt, i vilken insatserna för underhåll av arméns telemateriel behöver utbyggas.
Såsom grund för denna uppfattning må, utöver vad ovan anförts

om den begränsning av anskaffningsvolymen som medel- och personaltillgång
kan förmodas framtvinga, även framhållas övertygelsen, att framtida
telemateriel per investerad krona kan och bör draga väsentligt lägre
underhållskostnad än som anges av de senare årens erfarenhetssiffror.
Förutsättning härför är dock en höjning av den konstruktiva nivån samt
tillgång på för ändamålet kvalificerade personella resurser.»

Detta uttalande grundade sig på att den nya teknik — den s. k. fasta
tillståndstekniken — som vid tiden för FATU-arbetet var under utveckling,
förväntades kraftigt påverka behovet av teleunderhåll.

Utvecklingen har, som bl. a. angavs i arméförvaltningens yttrande (KAF/
AdB H58, 13 september 1965) över FATU andra betänkande »Underhåll av
telemateriel» (FATU II), bestyrkt, att FATU i sitt första betänkande kraftigt
överskattat teleunderhållsbehovet på sikt för armén. Det visar sig nämligen,
att med den ovannämnda nya konstruktionstekniken — trots att
flera komponenter används — felfrekvensen radikalt kan nedbringas.

2. Avvägningen mellan lokalt (regionalt) och centralt underhåll

I skrivelse till försvarsdepartementet den 14 januari 1966 (VdA H28: 1,
»Arméns teleunderhållsresurser på regional och lokal nivå») har arméförvaltningen
bl. a. angivit vilka resurser, som fanns för teleunderhåll på regional
och lokal nivå den 1 oktober 1965.

Enligt skrivelsen framhölls vidare, att »Teleavdelningarna vid arméns
tygverkstäder är primärt inriktade på att tillgodose truppförbandens omedelbara
behov av såväl direkt underhåll — reparation och tillsyn — som
medverkan i trupputbildningen — instruktörsverksamhet, truppservice och
funktionskontroll».

Dessutom angavs följande: »I inriktningen ingår som en viktig faktor,
att fredsverkstäderna måste bilda grunden för krigsorganisationen, såväl
fältförbanden som särskilda krigsverkstadsförband.»

Fördelningen av underhållsverksamheten mellan lokala (regionala) och
centrala instanser i fred följer de principer för ansvarsfördelningen mellan
arméförvaltningen och underställda lokala (regionala) myndigheter, som angivits
i arméförvaltningens skrivelse EA/030: 1041/1 19 maj 1965, vilken föredrogs
för statssekreteraren i försvarsdepartementet samma dag. Enligt
dessa principer ligger grundansvaret för materielens vidmakthållande i
krigsdugligt skick hos de lokala förvaltningsmyndigheterna. Centrala åtgärder
vidtagas först då tekniska och ekonomiska skäl härför föreligga.

Ett frångående av dessa principer ger sänkt mobiliserings- och krigsberedskap
och synes icke kunna företas utan att dessförinnan en noggrann undersökning
av konsekvenserna gjorts.

Konsekvenserna för truppens del i fråga om instruktörer måste också
klarläggas. I förutnämnd skrivelse, VdA H28: 1, har arméförvaltningen
också angivit, att »Teleavdelningarnas starka inriktning mot förbanden och
sambandet mellan underhåll av telemateriel och övriga materiel på denna
nivå ger endast små möjligheter att koncentrera teleunderhållet till större
enheter».

I samband med att STSiS skulle avvecklas och Telub uppbyggas, gjordes
i samarbete mellan arméförvaltningen, flygförvaltningen (teleunderhållskontoret)
och Telub en plan, som utvisade hur beställningar på större översyns-
och modifieringsarbeten vid STSiS skulle överflyttas till Telub. Denna
överflyttning har skett planenligt under åren 1965—66.

Under denna tidsperiod har det dock — för att beredskapen skulle kun -

na hållas på erforderlig nivå — varit nödvändigt att förlägga vissa arbeten
till andra verkstäder (BTTv och FTG). En sådan fördelning av arbeten torde
även i fortsättningen — av beredskapsskäl — bli erforderlig i viss mindre
utsträckning.

Nämnda fördelning av arbeten har inverkat på Telubs beläggning under
dessa år, liksom det förhållandet att STSiS nedläggning — delvis beroende
på svårigheter med omplacering av äldre personal med lång anställningstid
— ej ägde rum slutgiltigt förrän den 30 september 1966.

3. Synpunkter på arméförvaltningens möjligheter till ökat utnyttjande

av Telub

Vid uppgörandet av ramavtal mellan försvarets myndigheter och Telub
avseende centralt teleunderhåll iklädde sig arméförvaltningen ett garantiåtagande
om 2 Mkr per år avseende beställningar av underhållsarbeten vid
Telub under den närmaste treårsperioden. En förutsättning härför var dock,
att ämbetsverket icke hade att ikläda sig garantier gentemot annan verkstad
av med Telub jämförligt slag.

De beräkningar, som gjordes i samband med FATU, var baserade på en
medelstilldelning för armén för materielanskaffning och -underhåll på i
princip den nuvarande »planeringsnivån».

Om de sänkta kostnadsramar, som armén torde få vidkännas för 1967/68,
framförallt i avseende på anskaffningsmedel, kommer att gälla även i framtiden,
är det mycket tveksamt, om armén kan göra större åtaganden. Risk
finns för att storleken av nämnda garantiåtagande i stället kan behöva
minskas.

För att utnyttja Telubs resurser har arméförvaltningen utfärdat riktlinjer
(VdA 44: 3, 13 januari 1966 — bifogas)1 för de lokala och regionala armémyndigheternas
utnyttjande av Telub såsom verkstad i samband med reparationer
av telemateriel (B-underhåll). Dessa riktlinjer omfattar alla de
slag av teleutrustningar, för vilka Telub är uppbyggd (är C-underhållsverkstad).
Genom dessa är de lokala (regionala) myndigheterna hänvisade till
Telub i den mån dessas egna verkstadsresurser ej är tillräckliga. Telub har
vidare redan nu anlitats av förvaltningen som leverantör av materielbeskrivningar
och kontrollarbeten vid leverans av ny telemateriel samt för vissa
utredningsuppdrag.

Omfattningen av dessa båda senare typer av arbeten är hittills mycket
blygsam. Den väntas dock stiga de närmaste åren men torde aldrig nå en
sådan storleksordning, att den i nämnvärd grad kommer att påverka Telubs
lönsamhet.

Skall Telub tillföras arbetsuppgifter i en av riksdagsrevisorerna ifrågasatt
omfattning, måste arbetsuppgifter i högre grad än hittills komma
från annan beställare än armén.

Sammanfattning

Sammanfattningsvis vill arméförvaltningen framhålla:

att teleunderhållet måste bedrivas på sådant sätt, att bästa möjliga hushållning
åstadkommes med anvisade medel samtidigt som mobiliseringsoch
krigsberedskapen blir så god som möjligt,

att överflyttning av centrala teleunderhåll sarbeten till Telub har skett i
planerad omfattning,

att arméförvaltningens behov av centrala teleunderhållsåtgärder med hit -

Ej avtryckt

tillsvarande medelstilldelning för materielanskaffning och -underhåll icke
synes komma att väsentligt överstiga nuvarande beställningsvolym,

att dessa arbeten tillsammans med övriga arbetsuppgifter icke kommer
att öka Telubs beläggning från armén i någon högre grad,

att en sänkt ekonomisk ram för materielanskaffning och -underhåll på
sikt kan komma att medföra minskade behov av centralt teleunderhåll samt
att någon förskjutning i balansen mellan lokalt (regionalt) och centralt
underhåll icke kan ske förrän konsekvenserna härav noggrant klarlagts.

I ärendets handläggning har förutom undertecknade Ljung och Regårdh,
den senare föredragande, deltagit chefen för vapenavdelningen Grenander,
chefen för fordonsavdelningen Hagberg, chefen för elektroavdelningen Nyström,
chefen för inköpsavdelningen Lundquister och chefen för administrativa
byrån Wettergren. Stockholm den 30 januari 1967.

OVE LJUNG

C.-G. Regårdh

Marinförvaltningen

Revisorerna anger att flera samverkande faktorer torde ha bidragit till
att Telubs verksamhet inte utvecklats på det sätt som förutsatts och anger
främst två anledningar, nämligen dels att krigsmaktens behov av teleunderhåll
i icke ringa grad har felbedömts, dels att centraliseringen av
teleunderhållet till Telub endast delvis kommit till stånd. Revisorerna anser
vidare att snabba åtgärder bör vidtagas för att fullfölja den idé som
ursprungligen legat till grund för Telubs bildande, nämligen tanken att
helt centralisera vissa huvudgrupper av försvarets teleunderhåll till bolaget.

Med anledning härav får marinförvaltningen anföra följande.

FATU prognos för telematerielens underhåll under 1960-talet

Prognosen för materielvolymens utveckling redovisade utredningen i sammanställda
summabehov i form av kurvor och tabeller. Materielvolymen
(uttryckt i mkr) angavs för marinens vidkommande öka med ca 90 % och
underhållsresurserna beräknades behöva utbyggas med 60 % (B-resurser)
resp. 54 % (C-resurser) under planeringsperioden 1960/61—1969/70.

En uppföljning av de verkliga förhållandena, som de utvecklats från början
av 1960-talet fram till nuläget, visar att anskaffningarna i huvudsak
varit av planerad omfattning, men att den nyanskaffade materielen i vissa
fall ersatt samtidigt utgående materiel. Antalsmässigt har ökningen av den
sammanlagda materielvolymen varit av mindre omfattning.

Underhållskostnaderna har under samma period uppvisat en ökning och
det är sannolikt att kostnaderna kommer att fördubblas under planeringsperioden,
det vill säga i huvudsak överensstämmande med FATU-prognosen.
De höjda anslagen har utnyttjats dels till en ökad underhållsinsats
dels för att täcka kostnaderna för en större underhållsvolym dels ock för
prisstegringar.

Centralisering av teleunderhållet

I FATU angavs inriktningen i stort av teleunderhållet vid de centrala
verkstäderna dels genom att definiera underhållsarbetets kvalité och om -

fattning (C-nivåj, dels genom att fördela huvudgrupper av materiel till
de olika verkstäderna.

Avgränsningarna mellan de olika materielgrupperna och nivåerna liksom
överflyttning av arbetsobjekt mellan verkstäderna skulle utföras av
det gemensamma centrala organet (teleunderhållskontoret) i samarbete
med försvarsgrensförvaltningarna. En sådan genomgång av materielvolymen
har utförts tillsammans med teleunderhållskontoret och resultatet
har sammanställts i bilagan TUK 304 till kontorets skrivelse till bl. a. marinförvaltningen
den 16 februari 1965, TUK HA 51: 2. Ett utdrag av denna
sammanställning över centraliserbart teleunderhåll berörande Telubs verksamhetsområde
återfinns i bilaga l1. I anslutning härtill får ämbetsverket
anföra följande.

Marinförvaltningen har i skilda sammanhang framhållit betydelsen av att
telematerielens underhåll förbättras. Det är härvid väsentligt att den ökade
underhål Isinsatsen ges en sadan inriktning och omfattning som svarar mot
såväl beredskapsmässiga som tekniska och ekonomiska krav.

Med hänsyn till B-underhållsorganisationens direkta anknytning till förhållandena
vid mobilisering och krig anser ämbetsverket att den ökade
underhål Isinsatsen i första hand borde komma B-underhållet tillgodo.

De överväganden av teknisk ekonomisk art, som bör ligga till grund för
beslutet om utökning av översynsvolymen, måste med nödvändighet påverkas
av att telematerielen sedan några år tillbaka befinner sig i en brytningstid,
konstruktivt och driftsäkerhetsmässigt sett. Härvid tenderar'' underhållsvolymen
för modern materiel med begränsad komplicitet att minska.

Ämbetsverket har med anledning härav överenskommit med teleunderhållskontoret
att genomföra en översyn av nuvarande bestämmelser och
riktlinjer för teleundcrhållet inom marinen och därvid överväga och noga
studera de för- och nackdelar, som nuvarande och tänkbara underhållssystem
kan uppvisa mot bakgrunden av dessa förändringar.

Svårigheter föreligger vidare för marinen att organisera och genomföra
underhåll vid centrala verkstäder. Marinens materiel är i stor utsträckning
fast installerad i fartyg och i anläggningar iland, och icke direkt
åtkomlig för transport till centrala verkstäder.

Underhållsåtgärderna utförs ofta på platsen, där materielen finns. Något
större behov av s. k. utbytesenheter erfordras härvid ej och saknas därför
i nuläget.

De underhållsresurser, som normalt använts av marinens regionala förvaltningar,
är vidare redan koncentrerade till ett begränsat antal platser
och är i dagsläget inom väsentliga sektorer dimensionerade för att motsvara
marinens behov i fred och krig.

Med anledning av ovannämnda förhållanden har vid de diskussioner
och överväganden, som förekommit i samband med tillkomsten av garantiavtalet
mellan flygförvaltningen och Telub, marinens andel av garantisumman
begränsats. I överenskommelsens kostnadsram svarar marinförvaltningen
under vart och ett av budgetåren 1966/67, 1967/68 och 1968/69
med ett belopp av 0,2 mkr.

Marinens utnyttjande av Telub

Vid Telub utlagda och planerade beställningar framgår av bifogad bilaga
21. 8

1 Ej avtryckt

2f Rev. berättelse ang. statsverket är 1966. II

I anslutning härtill kan följande anföras.

Marinförvaltningen har beslutat att underhåll av typ översyn av kortvågsmottagare
och fjärrskrivmaskiner skall utföras vid Telub (pos 1 5,

9 samt 12—13). Härigenom intäcks åtagandena enligt garantiavtalet.

Marinförvaltningen har givit direktiv, att vid översyner och större reparationer
samt i vad avser andra arbetsuppgifter av stor omfattning eller
av kvalificerad art skall regionala myndigheter förutom »egen» verkstad
även tillfråga central verkstad. Men hänsyn till pris och Övriga faktorer
bestämmer vederbörande förvaltning vem som skall utföra underhållsarbetet.
Bestämmelserna utfärdades i mars månad 1965. Av skäl som tidigare
berörts visar erfarenheterna, att de regionala förvaltningarna hittills endast
i begränsad utsträckning har utnyttjat Telub.

Av pos 6 och 11 i bilaga 2 framgår vidare att marinförvaltnmgen utnyttjar
Telub för att förbättra (modifiera) materiel. Sådana uppgifter har tidigare
utförts av den civila industrin. Slutligen framgår av pos 7, 8, 10,
14 och 15 att marinförvaltningen förbereder nya arbetsobjekt.

Härutöver tillkommer underhåll av marina robotar (Rb-08-A) enligl
särskilt kontrakt, vilket handlagts av den gemensamma robotavdelningen
(se bil 2).

Fullföljandet du de ursprungliga planerna

En jämförelse mellan bilagorna 1 och 2 visar, att praktiskt taget all bärbar
och transportabel radio- och fjärrskriftmateriel inom marinen, som
är aktuell i detta sammanhang, har hänvisats till Telnb i olika underhallssammanhang.
Medtages pos 11 i bilaga 2, som avses beställas inom kort,
uppgår kostnaderna för beställda arbetsobjekt i nuläget till ca 1,3 mkr.
En sådan snabb insats, såväl arbetsmässigt som ekonomiskt, har varit möjlig
genom att marinförvaltningen prioriterat dessa arbetsuppgifter med
hänsyn till den aktuella orderbeläggningen vid Telub.

Jämförelsen mellan bilagorna 1 och 2 ger vidare vid handen att underhållet
av telefonmaterielen ej överförts till Telub. Marinförvaltningen anser,
att en överföring i detta fall inte är tekniskt och ekonomiskt riktig.
Det underhåll av tillsynskaraktär, som denna materiel undergår vid de regionala
verkstäderna bedöms vara fullt tillräckligt. En omläggning innebär
dels omfördelning av vissa ansvars- och arbetsuppgifter inom den marina
organisationen, dels ett ganska omfattande förberedelsearbete och
ökade initialkostnader, som inte bedöms kunna uppvägas av ev. vinster pa
lång sikt. Arbetsvolymerna är av begränsad omfattning och uppdelade pa
ett stort antal typer, och det kan ifrågasättas om Telub verkligen ar intresserat
av att övertaga dessa arbetsuppgifter. F. n. redovisas ingen verkstadsenhet
för denna materiel i Telubs organisationstalilåer.

Möjligheterna att centralisera teleunderhållet måste även bedömas med
hänsyn till övriga åtaganden och tillgängliga resurser. Förutom Telub och
CVA har marinförvaltningen bundna åtaganden gentemot underlydande
förvaltningar och regionala verkstäder. De personella resurserna vid »egna»
verkstäder balanseras av tillgängliga underhållsmedel. En avtappning av
underhållsmedel från regionala till centrala verkstäder i oförutsedd omfattning
medför obalans och i dagens läge risk för sysselsättningssvårigheter Materielens

spridda förvaring, transporter, bristande tillgång på utbytesoch
reservenheter samt reservdelar, behov av materiel för övning med flera
förhållanden påverkar mot bakgrunden av att anbefalld beredskap skall kun -

na upprätthållas i hög grad möjligheterna att för marinens del bedriva ett
rationellt underhåll av större omfattning vid centrala verkstäder än vad
som här redovisats.

Efter de centrala verkstädernas tillkomst har det ej skett någon ökning
av underhållsvolymen vid marinens regionala verkstäder. Ej heller
utnyttjas den civila industrin för uppgifter inom Telubs verksamhetsområde.

Vid ärendets slutliga handläggning har närvarit undertecknad chef för
marinförvaltningen, Wedin, Brigge och Linder, den sistnämnde föredragande.
Stockholm den 30 januari 1967.

S. LAGERMAN

Sven Linder

Flygförvaltningen

I I sitt remissyttrande den 18 januari 1963, AK A9: 10, till statsrådet och
chefen för kungl försvarsdepartementet anförde flygförvaltningen inledningsvis,
att det syntes vanskligt bedöma om det av FATU framräknade
behovet av underhållsresurser till alla delar vore realistiskt. Flygförvaltningen
ansåg sannolikt, att inaterielen i framtiden kom att kräva mindre
underhåll än vad som hittills varit fallet och bedömde därför att det av
FATU redovisade behovet av underhållsresurser på C-nivå sannolikt var för
stort.

Flygförvaltningen påpekade emellertid att FATU i betänkandet framhållit
den rådande osäkerheten både i fråga om totalbehov av underhållsresurser
och om fördelningen av arbeten mellan olika nivåer. Flygförvaltningen
förklarade sig då anse att fortsatta utredningar beträffande dessa frågor
icke skulle kunna ge ett väsentligt förbättrat bedömningsunderlag samt vidare
anse att FATU tagit de riktiga konsekvenserna av rådande osäkerhet
genom att föreslå ett gemensamt ledande organ, som bl a hade till uppgift
att kontinuerligt följa upp kapacitetsbehovet inom hela verksamhetsområdet.

Flygförvaltningen instämmer även nu med revisorernas uttalande att storleken
av krigsmaktens behov av teleunderhåll i icke ringa grad felbedömts
eller kanske fastmer att förutsättningarna för bedömandet ändrats och att
den centralisering av teleunderhållet till Telub, som åsyftades vid bolagets
bildande endast delvis kommit till stånd. De väsentligaste orsakerna till att
verksamhetens omfattning vid Telub ej motsvarar det av FATU beräknade
behovet torde vara följande.

Verkställighet av materielanskaffningar enligt de planer som FATU haft
tillgång till har skett i en mindre omfattning. Sålunda har en av försvarets
förvaltningsdirektion utförd utredning (1964—65) visat, att anskaffningar
har skett på en lägre nivå än planerna förutsatt med en senareläggning
som följd, vilken kan uppskattas till i medeltal 2—3 år.

En omläggning av teleunderhållet beträffande C-nivå enligt av FATU förutsatta
principer, kräver en relativt stor arbetsinsats inom försvarsgrensförvaltningarna.
Personal med såväl teleteknisk som speciell underhållsteknisk
kompetens har sedan länge varit starkt underdimensionerad. Omläggningen
kräver avvägningar objektvis, med likaledes objektvis operativt och tek -

niskt genomarbetad målsättning som grund. I propositionen 1963: 114 sid
4 angives att »En allvarlig eftersläpning anses råda i fråga om utarbetande
av underhållsinstruktioner.» Denna har ännu icke kunnat återhämtas.

En medverkande faktor kan även ha varit att under den period av personell
uppbyggnad av Telub, som ännu pågår, har beträffande äldre materiel
på några håll vid materielansvariga instanser inom krigsmakten uttryckts
farhågor för stor arbetsbelastning vid förvaltningsmyndigheten i
samband med uppskolning av Telubs personal, samtidigt som erforderlig
kompetens redan fanns vid »egna» resurser.

Av betydelse i sammanhanget är den materieltekniska utvecklingen, som
inneburit att det totala underhållsbehovet kommit att understiga det av
FATU beräknade.

Flygförvaltningen har hela tiden hållit Telub underrättad om det aktuella
läget beträffande underhållsomfattningen för Telub med angivande av dels
prognosvolym, dels ock garantiåtaganden.

I juli 1965 träffades en garantiöverenskommelse mellan flygförvaltningen
för försvarets myndigheter och Telub, där Telub garanterades en kostnadsvolym
för C-underhåll av lägst 4,2 milj. kr. för vartdera av budgetåren
1965/66, 1966/67 och 1967/68.

Den 1 november 1966 kompletterades uppgifterna för C-nivå sålunda:

1965/66 garantiram:	4,2 milj	kr. totalt (varav	FV 2,0 milj kr.)
1966/67 »	7,0 »	» » ( »	» 2,0 » » + 2,8 gemensamt)
1967/68 »	4,2 »	» » ( »	» 2,0 » »
1968/69	4,2 »	» » ( »	» 2,0 » *

och en prognosvolym av:

1966/67 9,06 milj kr.

1967/68 5,93 » »

1968/69 4,85 » *

För flygförvaltningens del garanterades för C-nivå 1965/66 2,0 milj. kr.
och till Telub utlagda beställningar av flygförvaltningen uppgick till 2,65
milj. kr. Motsvarande siffror för B-nivå och huvudverkstadsuppdrag
(hvuppdrag) för Rb-68 utgjorde för flygförvaltningens del i enlighet med
gällande avtal med Telub:

1965/66 2,4 milj kr.

1966/67 3,6 » » + hvuppdrag 1,54 milj kr. + reselag 0,95 milj kr.

1967/68 4,8 » » + » » » » * * » *

Trots det sålunda redovisade reella beställningsläget beslöt Telub i mitten
av 1965 att utbygga sina resurser i stället för att tillvarataga möjligheterna
till en bättre anpassning till rådande situation. Det är givetvis Telub obetaget
att vidtaga åtgärder enligt egen bedömning, men enbart detta binder ej
försvarets centrala förvaltningsmyndigheter att utnyttja bolagets totala resurser.

2. Beträffande riksdagsrevisorernas uttalande att »Till Telub har exempelvis
ännu icke överförts underhållet av radiolänkmaterielen, ett förhållande
som i huvudsak också gäller telefonmaterielen», är följande att anföra.

Radiolänkmateriel ingående i »krigsmaktens fasta nät» underhålles f n
av centrala flygverkstaden i Arboga (CVA) (C-underhåll). Denna verksamhet
är samordnad med regional televerkstad TVI (B-underhåll) vid CVA
ävensom med övriga regionala televerkstäder i landet. Verksamheten vid

CVA har en samordnande och ledande karaktär för detta radiolänkunderhåll.
Väl utbildad och kunnig personal finnes. Såväl av ekonomiska som
operativa skäl är det önskvärt att den existerande organisationen ej slås
sönder. En överföring av det centrala radiolänkunderhållet till Växjö skulle
dessutom innebära ett långvarigt avbrott i nuvarande verksamhet tills dess
den nya personalen erhållit tillräcklig utbildning och erfarenhet. I stället
har genom teleunderhållskontorets försorg anvisats utförande av underhåll
av luftvärnsmateriel vid Telub (luftvärnsinstrument och sikten m m) som
kompensation för det uteblivna radiolänkunderhållet.

Beträffande telefonmaterielen har vissa uppgifter redan tillförts Telub
och verksamhet pågår avseende underlag för ytterligare dylikt utnyttjande
av Telub. En fördröjande faktor är dock att bristen på underhållsunderlag
är speciellt stor inom denna materielgrupp.

3. Avsikten vid Telubs bildande torde ha varit att på ekonomiska grunder
centralisera speciellt fredsbetingade uppgifter till Telub och CVA och
icke en fullständig centralisering av allt underhållsarbete beträffande vissa
huvudgrupper av försvarets telemateriel.

Beslutets effektuerande ställer stora krav på objektvisa underlag för välgrundade
beslut om gränsdragningen mellan de underhållsuppgifter som
skall utföras centralt och av regionala och lokala A^erkstäder.

De centrala förvaltningsmyndigheterna ansvarar för hur, var och på vilka
nivåer underhållet på olika objekt skall utföras för att en effektiv skötsel
och en ekonomisk optimering skall kunna uppnås inom ramen för tilldelade
medel för underhållsåtgärder och där framförallt den operativa faktorns
betydelse och starka koppling till underhållscykeln är styrande.

Bl a det förändrade försvarsekonomiska läget anser flygförvaltningen
utgöra tungt vägande skäl för en omprövning av tidigare utredningar rörande
teleunderhåll.

Underhållsåtgärderna på C-nivå bör därför omprövas då de omarbetade
materielplaner föreligger, som blir betingade av ett nytt ekonomiskt läge
för försA^aret.

Särskilt tilläggsyttrande av teleunderhållskontoret bilägges. (Bilaga)

I ärendets handläggning ha deltagit undertecknad chef, Brising, Sundén,
Lindgren, Klitte, Åkerblom, Ljungqvist, Edlén, Tägil, Dahlqvist och Kollind,
föredragande. Stockholm den 27 januari 1967.

G. FALK

Lidströmer Hans Kollind

Bilaga

Särskilt tilläggsyttrande av chefen för teleunderhållskontoret

1. Riksdagsbeslutet 1963 om krigsmaktens teleunderhåll avsåg bl a dels
en på ekonomiska grunder avvägd centralisering av exklusivt fredsmässiga
underhållsåtgärder, dels en långt gående specialisering a\r de centrala verkstäderna
— främst CVA och TELUB — till olika materielområden.

Verksamhetens omfattning vid dessa verkstäder torde huvudsakligen ha
beräknats på det tekniskt betingade underhållsbehovet, och med utgångspunkt
från en bedömd centralisering av arbeten från arméns tygverkstä -

der, marinens verkstäder och flygvapnets regionala televerkstäder, från inhämtade
uppgifter om pågående och planerade materielanskaffningar samt
med hänsynstagande till behovet av ersättningen för den numera nedlagda
signalverkstaden i Sundbyberg,

2. Utöver vad i flygförvaltningens utlåtande sägs beträffande orsaken till
verksamhetens nuvarande omfattning vid TELUB må anföras.

Inrättandet av teleunderhåilskontoret har betytt en personell förstärkning,
vilken dock ej kunnat utnyttjas med avsedd effekt tillräckligt snabbt,
dels på grund av tidigare rådande brist på teleteknisk personal, dels för
att viss tid erfordras för att den personal som tillförts teleunderhåilskontoret
skulle kunna bibringas underhållstekniska kunskaper och kunskaper
om förhållandena inom de tre försvarsgrenarna.

Bristen på personal med såväl teleteknisk som speciell underhållsteknisk
kompetens är för arméförvaltningens och marinförvaltningens del väsentligt
större än vid flygförvaltningen. Den förstärkning som erhållits genom
teleunderhållskontorets inrättande har utnyttjats av armé- och marinförvaltningarna
främst beträffande underhållsprojektering.

Utnyttjande av TELUB, som till skillnad från krigsmaktens egna verkstäder
fakturerar totala kostnaden för utfört arbete, betyder ofta en ökad
belastning på för materielunderhåll avsedda anslag, även i sådana fall då
den reella totala kostnaden vid krigsmaktens verkstäder är högre. Detta
kan t e bero på utnyttjande av personal som avlönas från särskilda avlöningsanslag''
och att fastighetskostnader och pensionskostnader i viss utsträckning
belasta andra anslag än underhållsanslagen. En omläggning mot
totalkostnadsfakturering har skett vid CVA, och försvarets kostnadsutredning
(FKU) utreder f n problemställningar av detta slag. Storleken av dylika
kostnader har som »kalkylmässiga merkostnader» beräknats av teleunderhåilskontoret,
och merendels visat sig uppgå till storleksordningen
20—50 % på fakturerade kostnader.

Av teleunderhåilskontoret på teknisk behovsgrund under 1964—65 utförda
prognoser för underhållsarbeten på C-nivå, visar för de olika försvarsgrenarna
en mindre minskning i förhållande till FATU beräkningar. Försvarsgrensförvaltningarna
ansåg dock att ej mer än ca 60 %, 10 % resp
75 % härav kunde vara realistiska. Skillnaden kan ha sin förklaring dels
av att armé- och marinförvaltningen huvudsakligen begränsade bedömningen
till arbeten som kan inrymmas i vid central förvaltning disponerade underhållsanslag,
dels av övriga här och i flygförvaltningens utlåtande pkt 2
anförda orsaker.

3. Betr underhåll vid TELUB av armén tillhörig bärbar radiomateriel torde
med avseende på den äldre materielen, större delen av den rent fredsmässiga
underhållsverksamheten nu utföras And TELUB, och projektering
av motsvarande verksamhet betr den nya eller tillkommande bärbara radiomaterielen
är inriktad mot utnyttjning aAr TELUB.

Betr underhåll av arméns transportabla radiomateriel har viss beställning
fördelats till TELUB, signalverkstaden i Sundbyberg innan denna \rerkstad
lades ned samt till FTG i Göteborg, och av uppställda beredskapskrav till
mindre del även till arméns verkstad i Boden. Senare har ett relativt ökat
utnyttjande av TELUB för detta underhåll skett.

Försvarets förvaltningsdirektion

Revisorernas berättelse över förhållandena kring AB Teleunderhåll utmynnar
i vad som framföres i sista stycket »att åtgärder snarast bör vidtagas
i syfte att så långt detta är möjligt tillföra Telub den arbetsvolym, som
är nödvändig för att bolagets verksamhet i fortsättningen skall kunna bedrivas
mera rationellt och lönsamt».

I detta sammanhang finns skäl att återknyta till vissa förutsättningar
som förelåg vid AB Teleunderhålls tillkomst 1963. I anslutning till Kungl.
Maj :ts proposition nr 114 år 1963 framhöll departementschefen i ett yttrande
till departementspromemorian om verlcstadsledningen bl a »att den
civila industrin skall kunna konkurrera med statens verkstäder om underhållsarbeten
av denna art». Bolagets utveckling bör således ses mot bakgrund
av denna anda av fri konkurrens.

Försvarets teleunderhåll, liksom all annan verksamhet i försvaret, skall
med beaktande av krigsberedskapens krav bedrivas med bästa totala ekonomiska
resultat som målsättning. Det är i detta fall de totala resurserna inom
teleunderhållsområdet, som optimalt skall utnyttjas. AB Teleunderhåll utgör
en del av dessa resurser.

Det bör åvila AB Teleunderhålls ledning att ansvara för att den framtida
utvecklingen av bolaget sker mot bakgrund av dels ekonomisk lönsamhet
i fri konkurrens, dels det tele- och robotunderhåll som kan ankomma på bolaget
inom ramen för ett optimalt utnyttjande av försvarets i övrigt erforderliga
underhållsresurser.

I handläggningen av detta ärende har, förutom undertecknad Wåhlin,
ordförande, deltagit ledamöterna Ljung, Lagerman, Falk, Segrell, Lundberg
och Fehrm samt undertecknad Björklund, föredragande. Stockholm den 25
januari 1967.

STEN WÅHLIN

N. E. Björklund

Försvarets fabriksverk

Fabriksverket finner skäl understryka vad riksdagens revisorer funnit,
att varken centraliseringen av försvarets underhåll av telemateriel eller den
rationella styrningen av detta underhåll drivits i förutsatt takt. Ehuru de
materiella och personella resurserna vid AB Teleunderhålls (Telubs) anläggningar
har byggts upp från så realistiska utgångspunkter som varit
möjliga att fixera, bär därför beläggningen vid företagets verkstäder icke
ökat så snabbt som varit önskvärt. Detta har medfört att faktureringen ej
heller vuxit som beräknas. Därav har under den gångna tiden självfallet
följt otillfredsställande räntabilitet.

Fabriksverket vill å andra sidan framhålla att det ingalunda hör till ovanligheterna
att nya företag möter problem av denna art under sin »inkörningstid».
De presumtiva kunderna har en naturlig benägenhet att ställa
sig avvaktande. »Inkörningen» av en anläggning och en organisation medför
nästan alltid temporära merkostnader, vilka företagsledningen söker
finna täckning för i sina priser. Detta skapar ett övergående köpmotstånd.
Det tar tid innan kunderna vunnit fullt förtroende för leverantören. De presumtiva
kunderna har nämligen ej alltid tillräcklig förståelse för ett nytt

företags behov av överenskommelser som under uppbvgenadsskedet ger
stabil beläggning.

Vad speciellt Telubs marknad angår kan därtill läggas att köparna på
denna först så småningom och tämligen sent vant sig vid att räkna med
priser som företagsekonomiskt sett ger full kostnadstäckning. Telubs offertpriser
har därför i vissa fall framstått som skenbart »höga» i jämförelse
med dem vid vilka kunderna varit vana från den tid, då de äldre principerna
tillämpades för kalkylerna vid försvarets verkstäder.

Tillfredsställande förräntning av det kapital som Telub investerat torde
förutsätta en årlig omsättning på cirka 25 milj. kr., räknad i 1966 års prisoch
kostnadsläge. Bolaget utgår för år 1967 från en total fakturering på
cirka 16 milj. kr. Det »gap» mellan faktisk och ur räntabilitetssynpunkt
nödvändig omsättning som skulle återstå att täcka efter ingången av år
1967 skulle alltså — schematiskt bedömt — uppgå till cirka 40 % av den
kalkylerade förutsättningen för full räntabilitet. Fabriksverket vill i sammanhanget
erinra om att Telubs verkstäder i Växjö lokalmässigt sett stod
lielt färdiga törst på hösten 1966, att alla nödvändiga investeringar ännu
ej är gjorda samt att inkörningstiden för kvalificerade underhållsverkstäder
erfarenhetsmässigt visat sig vara förhållandevis lång, ej minst på grund
av nödvändigheten att specialutbilda personal.

Särskilt mot bakgrunden av de mer begränsade behov av teleunderhåll
som nu förefaller sannolika, kan man ha delade meningar om Telubs utsikter
att snabbt konkurrera till sig den volym underhållsuppgifter som
krävs för rationell drift. Ett villkor synes vara att företaget kan räkna med
konkurrens på lika villkor också i den meningen att samtliga som offererar
blir hänvisade att i sina priser finna hel och full kostnadstäckning. Avvägningen
mellan centralt, regionalt och lokalt underhåll måste som en komponent
få realistiska kostnadsbilder för de olika alternativen. Det förefaller
också troligt, att den planerade samordningen mellan alla de resurser det
allmänna förfogar över för industriellt underhåll av försvarets telemateriel
måste strikt genomföras innan man får överblick nog att driva fram den
specialisering mellan de olika enheterna som kan förbättra räntabilitetsutsikterna
vid samtliga.

Telubs insatser inom området för mycket kvalificerat och speciellt robotunderhåll,
vilket givit de resultaten att beställningsvolym snabbt gått upp,
är ägnade att ge underlag för försiktig optimism med avseende på företagets
framväxande förmåga att i konkurrens hävda sig och sitt intresse av
en snabbt stigande beställningsvolym.

Tillräckligt bärande skäl att vidtaga särskilda åtgärder för att tillföra
Telub arbetsobjekt föreligger — enligt Fabriksverkets mening — alltså icke.
Fabriksverket vill framhålla detta även om verket i likhet med riksdagens
revisorer nödgas konstatera att centraliseringen av försvarets teleunderhåll
gått långsammare än vad Kungl. Maj :t och riksdagen förutsatte då beslut
fattades om Telubs start och uppbyggande.

I detta ärendes handläggning har, förutom undertecknade Svärd och
Skoglund, den senare föredragande, deltagit avdelningsdirektörerna Lindahl
och Boström. Eskilstuna den 26 januari 1967.

Folke Skoglund

GUNNAR SVÄRD

Raoul Boström

AB Teleunderhåll

Vid bolagsbildning^! hösten 1963 tillfördes bolaget ett eget kapital på
15 milj. kronor. Av detta belopp satsade den statliga aktieägaren 7,65 milj.
kronor och de nio privata aktieägarna 7,35 milj. kronor. Av den kreditgarantiram
på 16 milj. kronor som Riksgäldsfullmäktige bemyndigats utlärda
ligger för närvarande ca 6 milj. kronor som säkerhet för förskott
erhållna från försvarsgrensförvaltningarna i samband med beställningar
och 5 milj. kronor som garanti för lån.

Omedelbart efter bolagsbildningen 1963 upptog bolaget förhandlingar
med försvarets myndigheter dels för att få ett långsiktigt ramavtal "till
stånd, dels för att få underlag för detaljplanering av erforderliga materiella
och personella resurser. Överenskommelse om princip- och ramavtal träffades
i juli 1965. För att få en ömsesidig erfarenhet av ett sådant avtal och
dess tillämpning begränsades dess giltighetstid till 4 år. Överenskommelse
om förlängning skall träffas under det fjärde avtalsåret.

De förda förhandlingarna resulterade i att bolagets styrelse 1965 beslöt
att bygga verkstäder och kontor i Växjö samt att i en första etapp dimensionera
dessa för ca 400 anställda, varav något över 200 beräknades vara
direkt produktiva. Detta motsvarade således ca 25 % av den volym som
försvarets arbetsgrupp för teleunderhåll (FATU) angivit. Bolaget finner
det angeläget framhålla att det i FATU-betänkandet angivna kapacitetsbehovet
inte legat till grund för bolagets beslut. Detta har baserats på
resultatet av de med försvarets myndigheter förda förhandlingarna. Tidsmässigt
sett var bland annat nedläggningen av Signalverkstäderna i Sundbyberg
styrande för bolagets åtgärder.

Med hänsyn till speciella önskemål från flygförvaltningens sida beslöt
bolaget dessutom 1964 att ca en mil öster om Växjö bygga en verkstad
för s. k. B-underhåll av vissa robotar. Verkstaden dimensionerades för ca
50 anställda. Ett särskilt avtal för denna verksamhet träffades 1964 mellan
flygförvaltningen och bolaget och gäller till och med den 30 juni 1971.

Verkstadsarbetet kunde i början av 1965 igångsättas i en provisorisk verkstad
med underhåll av i huvudsak radio- och fjärrskriftsmateriel för försvaret.
I mitten av 1965 började även produktionen i den ovan nämnda
robotverkstaden för B-underhåll. Under 1966 skedde successivt inflyttning
i de i Växjö byggda verkstads- och kontorslokalerna, vilka var helt färdiga i
oktober 1966. Bolagets anläggningar i och utanför Växjö omfattar härmed
ca 17 000 m2 verkstäder och kontor.

Den 31 december 1966 hade bolaget sammanlagt investerat ca 17 milj.
kronor i byggnader och maskiner. Investeringarna under 1967 beräknas
uppgå till ca 6 milj. kronor. Enligt bolagets utvecklingsprognos beräknas
de samlade investeringarna t. o. in. 1968 uppgå till ca 26 milj. kronor.

Medeltalet anställda var under 1965 70, fördelat på 42 tjänstemän och 28
arbetare. 1966 var medeltalet 189, varav 100 tjänstemän och 89 arbetare.
Den 31 december 1966 var totala antalet anställda i företaget 265. Enligt bolagets
utvecklingsprognos skall 1968 finnas totalt 450 anställda.

Princip- och ramavtalet med försvarsmyndigheterna garanterar bolaget
eu beställningsvolym på 7,0 milj. kronor budgetåret 1966/67 och 4,2 milj.
kronor för vartdera av budgetåren 1967/68 och 1968/69. För budgetåret
1966/67 hade den 31 december 1966 inom detta avtal inkommit beställningar
på sammanlagt 7,1 milj. kronor. Inom avtalet för B-underhållet av

robotar har bolaget för tiden 1 juli 1966—30 juni 1968 en maximerad beställningsvolym
om 8,4 milj. kronor.

Den sammanlagda orderstocken var den 31 december 1966 20,8 milj. kronor.
Flera av dess beställningar sträcker sig emellertid fram till 1969. De
största beställningarna gäller robotmateriel. Övriga materielslag är bärbar
och transportabel radio, fjärrskriftsmateriel och eldledningsmateriel samt i
mindre omfattning telefonmateriel och utarbetande av materielbeskrivningar.

Vid sidan av arbeten för försvarets räkning pågår även uppbyggnad av
serviceverksamhet för teleanläggningar inom den civila statliga samt den
privata sektorn. Den civila verksamheten beräknas emellertid under de
närmaste åren få en blygsam omfattning.

Faktureringen var 1966 ca 6 milj. kronor och är för 1967 budgeterad till
ca 16 milj. kronor. I bolagets prognos har förutsatts en ökning av faktureringen
så att denna 1968 skulle uppgå till ca 22 milj. kronor.

En av förutsättningarna vid bolagsbildningen var att företaget skulle
drivas med normal förräntning av insatt kapital. För att uppnå en acceptabel
förräntning av det relativt stora kapital som nedlagts i bolaget krävs
i första hand att en omsättning på ca 25 milj. kronor uppnås. Fn sådan omsättning
är också en nödvändig förutsättning för att verksamheten skall
kunna drivas rationellt.

Bolagets strävan har varit att främst genom förhandlingar med försvarets
myndigheter och genom avgivande av offerter erhålla beställningar i
tillräcklig omfattning samt att genom god kvalitet på utförda arbeten till
konkurrenskraftiga priser skapa ett förtroende hos kunderna. Även om
upplärningen av den kvalificerade personal som erfordras för underhåll
av avancerad telemateriel tar relativt lång tid i anspråk, kan redan nu
konstateras att de största uppstartningssvårigheterna övervunnits. Ur denna
synpunkt finns alltså förutsättningar för den nödvändiga ökningen av
omsättningen. Fortlöpande bör beställningar erhållas genom förtroendefulla
förhandlingar med försvarsmyndigheterna och genom avgivande av offerter.

Bolaget vill emellertid även framhålla som sin uppfattning att en strukturfördelning
av försvarets telemateriel till ett fåtal relativt stora verkstäder
samt en ytterligare centralisering borde innebära minskade underhållskostnader
för försvaret och ett bättre utnyttjande av landets resurser med
bibehållande av rimliga krav på beredskap. Växjö den 30 januari 1967.

ERIC MALMBERG

KOMMUNIKATIONSDEPARTEMENTET

§ 6 Utfallet av automobilskattemedlens specialbudget

Vad riksdagens revisorer anfört under denna paragraf har av kommunikationsdepartementet
ej utsänts på remiss.

§ 7 Förverkligandet av vägplan för Sverige

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

§ 7 Förverkligandet av vägplan för Sverige

Vad revisorerna anfört under ovannämnda rubrik synes styrelsen inte
vara av den arten att några egentliga förklaringar erfordras. Styrelsen vill
här nedan endast lämna en del kompletterande uppgifter och göra några
tillrättalägganden.

I tabellen på s. 148 i revisorernas berättelse anges såsom beräknad omfattning
av beredskapsarbeten under år 1965 beloppet 285 milj. kronor.
Det verkliga beloppet blev emellertid 267 milj. kronor. Av nyssnämnda
belopp ingår smärre förbättringsarbeten vid vägunderhållet med 41 milj.
kronor. Med justering av nyssnämnda tabell för verkliga utfallet av beredskapsarbetena
under år 1965 och komplettering av densamma för år 1966
erhålles följande sammanställning av de faktiska investeringarna i vägar
på landsbygden för åren 1958—1966.

År	Väg-	Ordina-	Vissa	Bered-	Totalt i
	planen	de väg-arbeten	vägbygg- nadsarb.	skaps- arbeten	förh. till vägplanen
1958 ____	............ 330	320	4	90	+ 84
1959 ____	............ 360	355	3	248	+ 246
1960 ....	............ 410	360	6	245	+ 201
1961 ____	............ 480	370	15	131	+ 36
1962 ____	............ 570	386	15	130	- 39
1963 ____	............ 670	434	18	263	+ 45
1964 ____	............ 770	500	11	304	+ 45
1965 ____	............ 870	560	1	267	- 42
1966 ____	............ 970	610	—	212	- 148
	Summa 5 430	3 895	73	1 890	+ 428

För åren 1959—1964 redovisas kostnaderna för smärre förbättringsarbeten
vid vägunderhållet till sammanlagt omkring 217 milj. kronor (överst
på s. 149). Motsvarande kostnader för åren 1965 och 1966 var 41 respektive
22 milj. kronor, varför under hela perioden 1959—1966 nämnda slag
av arbeten representerar eu kostnad av sammanlagt 280 milj. kronor av
totalt på beredskapsarbeten nedlagda 1 890 milj. kronor.

Revisorerna anför i fråga om det faktiska utfallet av investeringarna i

städernas vägar och gator att det bör beaktas att kronan fr. o. m. den 1
januari 19''61 övertagit väg- och gatuhållningen för ca 1 100 km vägar och
gator inom städernas områden, främst genom- och förbifartsleder med delvis
motorvägsstandard. Såsom framhålles i styrelsens anslagsframställning
för budgetåret 1967/68 har under år 1966 en ytterligare översyn gjorts
av fördelningen av väghållningen mellan kronan och städerna, vilken medfört
att ett allmänt vägnät med en längd av ca 100 km överförts till kronan
från städerna. Å andra sidan kan nämnas, att genom av Kungl. Maj :t
beslutade kommunsammanläggningar ca 300 km allmänna vägar fr. o. m.
den 1 januari 1967 överförts från kronan till städerna.

I detta sammanhang må framhållas att det förhållandet att kronan övertagit
väghållningen för en relativt stor del av vägar inom städer som är
väghållare, inte kan beräknas innebära någon nämnvärd reduktion av de
statliga bidragsengagemangen i städerna, eftersom enligt den nya stadsbidragsförordning,
som trädde i kraft den 1 juli 1961, marklösenkostnaderna
till skillnad mot tidigare blev regelmässigt bidragsberättigade.

Till tabellerna A och B på s. 150 respektive 151 fogas den reservationen
att uppgifterna avser sådana vägarbeten som utförts på landsbygden
med anlitande av medel som stått till väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
förfogande. Vägarbeten som färdigställts i arbetsmarknadsstyrelsens regi
ingår alltså inte. Detta ger styrelsen anledning att här nedan närmare redovisa
en sammanställning över samtliga kostnader för beredskapsarbeten
under perioden 1958—1966.

Beredskapsarbeten i väg- och vattenbyggnadsstyrelsens regi (exklusive

smärre förstärkningsarbeten vid vägunderhållet .................. 1 043,1

D:o i arbetsmarknadsstyrelsens regi .............................. 566,4 1 609,5

Smärre förstärkningsarbeten vid vägunderhållet.................... 280,9

Totalkostnad för beredskapsarbeten under åren 1958—1966 .......... 1 890,4

Beträffande de nyss nämnda tabellerna A och B må vidare påpekas att
den sammanlagda längden motor- och riksvägar på landsbygden i vägplanen
anges till 13 900—1 400 = 12 500 km och den beräknade kostnaden
därför Ö 000—2 000 = 6 000 milj. kronor. Den i tabellerna gjorda jämförelsen
mellan vägplanen och färdigställda väg- och brobyggnadsföretag,
som enligt berättelsen endast avser vägarbeten på landsbygden, synes därför
inte vara helt riktig.

En viss uppfattning om i vilken grad vägplanen förverkligats under
åren 1958—1966 erhålles genom att ställa hittills nedlagda kostnader under
perioden i relation till den totalkostnad, som angetts i vägplanen för landsbygdens
vägar. De nedlagda kostnaderna utgör totalt 3 895 —73 —f— 1 890
= 5 858 milj. kronor inklusive vissa vägbyggnadsarbeten och smärre förbättringsarbeten
vid vägunderhållet samt 5 858 — (73 + 281) = 5 504
milj. kronor om sistnämnda slag av arbeten inte medräknas. Med utgångspunkt
från den i vägplanen angivna totalkostnaden 16 800 milj. kronor
skulle 35 respektive 33 % av vägplanen kunna sägas vara förverkligad.
Styrelsen vill understryka att en på detta sätt gjord jämförelse inte är
invändningsfri, men styrelsen anser att anledning inte finns att här närmare
gå in på denna fråga.

§ 8 Kostnaderna för övergång till högertrafik

Under denna rubrik behandlas bl. a. de merkostnader som beräknats
uppkomma i fråga om posten till väg- och gatuhållning. I berättelsen läm -

nas en relativt fullständig redogörelse rörande anledningarna, mot vilken
från styrelsens sida inte finnes anledning till erinran. Beträffande den
tillkommande posten för dubblering av vägmärken borde emellertid enligt
revisorerna en mera exakt förhandsbedömning ha varit möjlig. Med
anledning av detta påpekande får styrelsen anföra följande.

Enligt den inventering av befintliga vägmärken, som utfördes hösten
1964, fanns förutom lokaliseringsmärken sammanlagt 374 000 st. märken
av olika slag. Efter denna tidpunkt kan antalet nytillkomna märken uppskattas
till ca 40 000.

En omflyttning av dessa märken till höger sida av vägen ansågs omöjlig
under den korta omställningstid natten mot dagen H, som kunde väntas
bli tillgänglig för detta arbete. Denna bedömning har i ett senare skede
visat sig riktig, Väghållarnas arbetsuppgifter vid omläggningen blir, trots
att alla märken i förväg uppsatts för högertrafik, så stor att vissa åtgärder
efter Kungl. Maj :ts medgivande får påbörjas redan lördagen den 2 september
för att vara vidtagna den 3 september klockan 05.00.

Genom att vägmärkena dubblerats har i stor omfattning de i 1966 års
vägmärkeskungörelse upptagna märkena med nya eller modifierade symboler
kunnat uppsättas på höger sida och således blivit kända för trafikanterna
före den tidpunkt, då de skall söka sin information från märken
enbart på höger sida av vägen.

Av kostnaderna för uppsättning av märken faller ca två tredjedelar på
fundament, stolpar och transporter medan inköpskostnaden utgör återstående
tredjedel. Upptagning av fundament med stolpe på vänster sida
och nedsättning på höger sida skulle med all sannolikhet dragit en större
kostnad än som nu är fallet med den standardmateriel och de rationella
arbetsmetoder varmed arbetet bedrives.

I handläggningen av detta ärende har deltagit, förutom undertecknade,
överingenjören Ekberg. Stockholm den 25 januari 1967.

GUST. WAHLBERG

Per Olov Tjällgren

Vägplaneutredningen

Utredningen har enligt sina direktiv att utreda en totalplan över utbyggnadsbehoven
som innefattar de allmänna vägarna på landsbygden och de
statsbidragsberättigade vägarna och gatorna i städerna fram till år 1985.
På det stadium, som utredningens arbete f. n. befinner sig, vill utredningen
med anledning av remissen för sin del endast göra följande påpekanden.

Vad beträffar den i tabell A angivna totala längden riks- och länsvägar år
1975 på ca 94 909 km (enligt vägplanens beräkningar), inklusive infarts- och
förbifartsleder m. m. av riksvägskategori i städer och samhällen som är
(egna) väghållare, är att märka, att totala våglängden för nämnda kategorier
den 1 januari 1966 uppgick till ca 98 200 km fördelade på ca 13 000
km riksvägar och ca 85 200 km länsvägar. Utvecklingen synes också för närvarande
peka mot en fortsatt ökning av våglängden.

I fråga om de i § 7 nämnda inventeringarna av behoven av vägupprustning,
vilka legat till grund för vägplanen, önskar utredningen framhålla, att
nya inventeringar av utbyggnadsbehoven såväl på landsbygden som i städer -

na har företagits och att detta material f. n. är föremål för bearbetning inom
utredningen.

Vad gäller prioriteringen vid upprustningen av landsbygdens allmänna
vägar, vill utredningen framhålla, att utvecklingsarbetet rörande metodik för
lönsamhetsbedömning av vägföretag pågår inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
i samarbete med vägplaneutredningen. Detta har något närmare
berörts i styrelsens petita för budgetåret 1967/68. Stockholm den 1 februari
1967.

GÖSTA SKOGLUND
Ordf.

Lars Lindahl
Bitr. selcr.

Svenska vägföreningen

Vägföreningen anser det vara värdefullt att revisorerna gjort en bedömning
av vägplanens realiserande, även om den inte utmynnar i något yrkande.
Det är en stor tillgång att ha planen med dess långsiktiga perspektiv
på erforderliga investeringar. Trots att sakkunniga för närvarande är sysselsatta
med en revidering av vägplanen ger den alltjämt i väsentliga delar uttryck
för de vägbyggnadsbehov som måste fyllas.

Vägföreningen anser det viktigt att, som komplement till revisorernas redogörelse,
lämna en redovisning av utfallet inte bara vad gäller landsbygden
utan också för städerna. För att ytterligare belysa vägväsendets investeringsbehov
berör föreningen dessutom vad långtidsutredningen anfört i denna
fråga.

I enlighet med de jämförelser som tidigare år gjorts i statsverkspropositionen
kan för tiden 1958—1967 ett »bokslut» göras för vägplanens tioåriga
investeringsperiod. Jämförelsen framgår av tabell 1 (Bilaga A) som omfattar
såväl investeringar på landsbygden som i städerna. Investeringsserien är i
tabellen ej korrigerad med hänsyn till uppkomna fördyringar. Om en korrigering
göres med väg- och vattenbyggnadsstyrelsens vägindex fås siffrorna
i tabell 2. (Bilaga B.)

Av dessa tabeller framgår att de faktiska investeringarna uppvisar ett
underskott i förhållande till vägplanen. Utan indexkorrigering blir underskottet
70 milj. kronor och med en indexkorrigering blir underskottet 1 850
milj. kronor enligt nedanstående.

	1. Ordinarie	2. Indexkorr.	Eftersläpning
	+ vissa arb. + beredskapsarb.	värden	Kol. 1—Kol.
Landsbygden ........	................ 6 656	7 877	- 1 221
Städerna ........... .		2 408	- 632
	S: a 8 432	10 285	- 1 853

Att man totalt ligger på en nivå som betydligt underskrider vägplanens investeringsprognoser
framgår också i revisorernas berättelse där, under perioden
1958—1965, knappt 20 % mot planerade 40 %, av vägplanens kostnader
faktiskt blivit nedlagda.

Redan utan en indexkorrigering har städerna ett betydande underskott i

Bilaga A

Tabell 1. Jämförelse mellan vågplanen och faktiska investeringar 1958—1967

Landsbygden

Väg År

pla nen 1958

.......... 330

1959 .......... 360

1960 .......... 410

1961 .......... 480

1962 .......... 570

1963 .......... 670

1964 .......... 770

1965 .......... 870

1966 (ber.) ---- 970

1967 (ber.) ____ 1 070

S:a 6 500

Ordi-	Vissa
narie	väg-
väg-	byggnads-
arbeten	arbeten
320	4
355	3
360	6
370	15
386	15
434	18
500	11
560	1
610	—
610	—

4 505 73

Bered-	Totalt i
skaps-	förhållande
arbeten	till väg-planen
90	+ 84
248	+ 246
245	+ 201
131	+ 36
130	- 39
263	+ 45
304	+ 45
267	- 42
200	- 160
200	- 260

2 078 + 156

Städerna
Väg-	Ordi-
pla-	narie
nen	gatu-
	arbeten
no	87
125	103
145	86
165	113
185	157
205	185
225	215
250	230
280	270
310	270

2 000 1 716

Bered-	Totalt i
skaps-	förhållande
arbeten	till väg-planen
3	- 20
16	- 6
16	- 43
8	- 44
3	- 25
3	- 17
2	- 8
9	- 11
—	- 10
—	- 40

60 - 224

Stockholm den 30 januari 1967

förhållande till vägplanen. Den ökande trafiken och den samtidiga urbaniseringen
har i vissa fall medfört svåra trafikförhållanden.

Investeringsnivån är oförändrad både 1966 och 1967. F. ö. föreslås samma
investeringsbelopp i årets statsverksproposition också för år 1968. Denna
oförändrade investeringsvolym bör ställas mot bakgrunden av en beräknad
årlig ökning av trafikvolymen med 5 å 6 % och kommer alltså att leda till
försämrade trafikförhållanden.

1 den senaste långtidsutredningen räknas från 1964 till 1970 med en ökning
av personbilstransporterna från 51 miljarder personkilometer till 73
å 79 och en ökning av lastbilstrafiken från 10 till ca 16 miljarder tonkilometer.
Enligt samma utredning motsvaras denna trafikutveckling av en investeringsnivå
som i medeltal per år uppgår till ca 1 900 milj. kronor. Detta
belopp ligger avsevärt högre än vad som faktiskt blivit fallet under periodens
första år.

Föreningen vill framhålla att med nuvarande investeringstakt kommer
vägstandard, transportekonomi och trafiksäkerhet att försämras. Då vägtrafiken
kommer att få allt större del av såväl person- som godstransporterna
finns det anledning att med uppmärksamhet följa de konsekvenser vägpolitiken
kan komma att få för näringslivet och samhället. Stockholm den
30'' januari 1967.

BENGT LYBERG

Arnold Torell

Bilaga B

Tabell 2. Vägplanens investeringsplaner korrigerade med VoV:s vägindex

År Landsbygden

	Väg-	Väg-
	planen	index
1958.........	....... 330	100,1
1959.........	....... 360	101,9
1960.........	....... 410	106,4
1961.........	....... 480	108,3
1962.........	....... 570	112,9
1963.........	....... 670	117,5
1964.........	....... 770	122,9
1965.........	....... 870	126,9
1966.........	....... 970	131,7
1967.........	....... 1 070	1137,0

S:a 6 500

Städerna

Korri-	Väg-	Väg-	Korri-
gering	planen	index	gering
330	no	100.1	no
367	125	101,9	127
436	145	106,4	154
520	165	108,3	179
644	185	112,9	209
787	205	117,5	241
946	225	122,9	277
1 104	250	126,9	317
1 277	280	131,7	369
1 466	310	1137,0	425

7 877 2 000 2 408

1 ökningen 1967 uppskattas till 4 %.

Stockholm den 30 januari 1967

§ 8 Kostnaderna för övergång till högertrafik

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Se yttrandet under § 7, s. 52.

Statens högertrafikkommission

Kommissionen vill erinra om att departementschefen i propositionen
(prop. 1963: 58) angående övergång till högertrafik understrukit, att beräkningarna
av kostnaderna för en trafikomläggning måste grundas på en del
mer eller mindre osäkra faktorer, men att den föreliggande kostnadsberäkningen
vid remissbehandlingen i allt väsentligt lämnats utan erinran. Beträffande
ersättningsfrågornas bedömning framhöll departementschefen vidare,
att det även i andra än angivna fall kunde förekomma kostnader för
vilka det kunde synas befogat att ersättning utgick samt att det borde ankomma
på det organ som anförtroddes administrationen av trafikomläggningen
att närmare utreda och överväga sådana ersättningsspörsmål och
för Kungl. Maj :t framlägga de förslag vartill utredningen och övervägandena
föranledde.

Våren 1965 uppdrog högertrafikkommissionen åt en särskild arbetsgrupp
att överse de av 1960 års utredning utförda kostnadsberäkningarna. Vid den
tidpunkten hade man inom skilda områden av samhällslivet börjat få en
mer konkret uppfattning om vad trafikomläggningen skulle komma att innebära
i fråga om olika nödvändiga åtgärder. En inventering av erforderliga
ändringsåtgärder beträffande vägar och gator, vägmärken etc. hade utförts.
I viss utsträckning förelåg även planer från ersättningssökande. Med anledning
av inkomna framställningar om ersättning för ombyggnad av olika typer
av småbussar, skåpbilar och specialfordon uppdrog kommissionen samtidigt
åt särskilda sakkunniga att närmare klarlägga vilka olika fordonstyper
som över huvud taget behövde omställas för högertrafik. Resultat av
denna undersökning blev också tillgängligt för den arbetsgrupp som hade att
verkställa en översyn av kostnadsberäkningarna. Under försommaren 1965
fastställde kommissionen vidare riktlinjer för trafiksäkerhetsarbetet och formulerade
målsättningen för detta arbete. Kommissionen fann det därvid
nödvändigt att vidta en rad trafiksäkerhetsfrämjande åtgärder och att genom
anlitande av radio, TV, press och andra massmedia tillse att informationen
nådde alla trafikanter.

Det blev på grund av anförda omständigheter möjligt att grunda den
lörnyade kostnadskalkylen på ett mera tillförlitligt material än som tidigare
stått till buds. Kalkylen slutade på cirka 600 miljoner kronor räknat i 1965
års prisläge och några förhållanden som tyder på att detta belopp skall behöva
överskridas har inte framkommit.

1 handläggningen av detta ärende har samtliga kommissionens ledamöter
deltagit utom herrar Callans och Larsson. Föredragande har varit avdelningschefen
Ekström. Stockholm den 13 februari 1967.

B. FALLENIUS

Lars Skiöld

§ 9 Handelsflottans pensionsanstalt

Riksförsäkringsverket

Efter 1961 års omorganisation bygger nu ifrågavarande sjömanspensionering
på redaravgifter för sjömän, som är påmönstrade svenska handelsfartyg
såsom manskap för utrikes fart. För att pensionsrätt skall föreligga
krävs att påmönstringstiden uppgått till mer än 72 månader. Pension utgår
under åldern 60—67 år eller under vissa förutsättningar under åldern 55—
67 år.

Pensionssystemet förutsätter noggrann bokföring av de månadslöner,
som intjänas av sjömän i utrikes fart. Bokföringen ligger till grund såväl
för debitering och uppbörd av redareavgifterna som för pensionsuträkning.
Kravet på lång påmönstringstid för att pensionsrätt över huvud taget skall
inträda medför emellertid, att större delen av denna bokföring inte kommer
till användning för pensionsuträkningsändamål.

Direktionen för Handelsflottans pensionsanstalt har aktualiserat bl. a.
frågan om förenklingar beträffande såväl avgiftssystemet som pensionssystemet
i dess helhet. Revisorerna understryker angelägenheten av att
överväganden härom snarast kommer till stånd och anser att tiden nu är
inne att i samband härmed till slutlig prövning uppta frågan om möjligheterna
att åvägabringa en anknytning av sjömanspensioneringen till den
allmänna tilläggspensioneringen eller till den pensionering som ankommer
på statens personalpensionsverk.

Pensionsanstalten har numera lagt fram förslag om att uppbörden av
redareavgifter för sjömanspensioneringen skall samordnas med redarens
arbetsgivaravgift till den allmänna försäkringen. Enligt riksförsäkringsverkets
mening synes en utredning motiverad även angående pensioneringens
konstruktion och administrativa handhavande i övrigt. Endast genom en
sådan utredning torde det bli möjligt att åstadkomma ett underlag för bedömningen
av frågan, huruvida några fördelar kan vinnas genom en anknytning
till den allmänna försäkringen.

I handläggningen av detta ärende har, förutom undertecknad Hultström,
ledamöterna Albåge, Blomgren, Dockered och östlund deltagit.

Därjämte har närvarit t. f. avdelningscheferna Örtengren och Skogsberg,
byråcheferna Holmquist, Faugert och Ahlström samt t. f. byråcheferna
Ljungholm och Kjellström. Stockholm den 27 januari 1967.

L. HULTSTRÖM

Lars Dahlström

Föredragande

Handelsflottans pensionsanstalt

Riksdagens revisorer har i remitterade avsnitt av sin senaste berättelse
redogjort för tidigare och nuvarande sjöfolkspensionering hos handelsflottans
pensionsanstalt. Revisorerna har därvid erinrat om att det vid senaste
omläggning av sjöfolkspensioneringen — år 1961 — diskuterades om pensionsanstaltens
verksamhet borde administrativt samordnas med verksam -

heten hos andra statliga pensionsorgan (prop. 80/1961, s. 50). Emellertid
fann departementschefen, att erfarenheter först borde vinnas rörande den
allmänna tilläggspensioneringens verkningar. I avvaktan härpå stannade
statsmakterna för att administrationen av sjöfolkspensioneringen skulle
bibehållas i dittillsvarande form.

Revisorerna säger sig ha erfarit att direktionen anser att vissa överväganden
nu är aktuella beträffande såväl avgiftssystemet som pensionssystemet
liksom även beträffande tillräckligheten av nuvarande fonder.

Revisorerna har understrukit angelägenheten av att dessa överväganden
snarast kommer till stånd. Tillika framhåller revisorerna att tillräcklig erlarenhet
nu torde ha vunnits av den allmänna tilläggspensioneringen och
att det därför bör prövas om sjömanspensioneringen kan anknytas till den
allmänna tilläggspensioneringen eller till den pensionering som ankommer
på statens personalpensionsverk.

Slutligen konstaterar revisorerna att direktionen under år 1966 utverkat
en ändring av 1944 års reglemente av innebörd att pensioner, som inte uppgår
till 200 kronor om året, kan utbytas mot engångsbelopp. 1 anslutning
därtill finner revisorerna att 30 % av de 6 500 pensioner, som grundas på
1944 års reglemente kan utbytas mot engångsbelopp enligt den vidtagna
författningsändringen. Revisorerna finner emellertid att ytterligare 30 %
av dessa pensioner ligger på mellan 200 och 400 kronor om året" och att eu
lika stor andel ligger mellan 400 och 800 kronor om året. Oavsett hur pensioneringen
i organisatoriskt hänseende kommer att gestalta sig synes det
revisorerna i vart fall motiverat, att gränsen för utbyte av årliga pensioner
mot engångsbelopp sättes avsevärt högre än vad som för närvarande är fallet.
Enligt revisorernas uppfattning skulle härigenom huvuddelen av pensionsanstaltens
administrativa arbete bortfalla.

Pensionsanstaltens direktion har sedan länge haft sin uppmärksamhet
riktad på vissa svagheter i 1961 års pensionssystem. Det gäller avgiftssystemet
och sättet för beräkning av pensionernas storlek.

Därjämte har direktionen funnit att nuvarande regler för placering av
pensionsanstaltens fonder genom penningvärdets fall medfört stora förluster
för pensionsanstalten.

Pensionsanstaltens direktion har i underdånig skrivelse den 15 november
1966 framfört sina förslag i nämnda avseenden. De innebär i korthet följande.

Nuvarande redareavgift bör avskaffas och ersättas med en avgift konstruerad
på samma sätt som redares bidrag till sjukförsäkringen. Härigenom
skulle enligt direktionens mening en betydande arbetsbesparing vinnas för
sjömanshusen och rederierna medan det ökade besväret för riksförsäkringsverket
torde bli ringa. Bästa tidpunkt för omläggningen synes vara den 1
januari 1968.

Vidare bör enligt direktionens mening utredas om ej sjömanspension i
fortsättningen bör grundas uteslutande på tid och ej på s. k. pensionsgivande
lön. Härigenom skulle vinnas dels möjlighet att på ett enkelt sätt
åvägabringa värdebeständighet hos intjänad pensionsrätt, dels en ganska
stor inbesparing för sjömanshusen av arbete med antecknande av s. k.
pensionsgivande lön på sjömännens registerkort och i utfärdade sjötjänstutdrag.

Slutligen bör undersökas om ej gällande regler för placering av fondmedlen
bör ändras i syfte att möjliggöra större värdebeständighet.

Däremot har direktionen icke funnit anledning att upptaga frågan om

anknytning av sjömanspensioneringen till annan pensioneringsform. Direktionen
anser det osannolikt att fördelarna med en sådan anknytning skulle
överväga nackdelarna.

Verksamheten inom pensionsanstalten består väsentligen av tre huvuddelar:
behandling av pensionsansökningar, utbetalning av pensioner och
uppbörd av redareavgifter.

Den mest arbetskrävande delen utgör behandlingen av pensionsansökningar.
Tekniska hjälpmedel används i största möjliga utsträckning, men
genom att pensionsanstalten har att tillämpa flera olika reglementen blir
möjligheten till en rationalisering på detta område i viss mån begränsad.
På grund av att tjänstemännen hos pensionsanstalten nästan genomgående
har lång erfarenhet av sitt arbete, har de uppnått en god snabbhet och säkerhet.
Emellertid uppstår vid behandling av pensionsärendena, som i hög grad
är präglade av sjömansyrket och sjöfartsnäringen, ständigt frågor som kräver
ingående och långvarig erfarenhet av förhållandena ombord på svenska
handelsfartyg i både nuvarande och gången tid. Handläggning under biträde
av sakkunskap av det slag som för närvarande finnes inom direktionen är
därför nödvändig.

Uppbörden av redareavgifter är för pensionsanstaltens del föga arbetskrävande.
De flesta redare betalar sina avgifter i rätt tid och med riktiga
belopp. I ett fåtal fall sker indrivning efter enkel rutin. Det har emellertid
på senare tid visat sig att pensionsanstalten troligen måste ägna mer uppmärksamhet
åt kontroll av att redareavgifter betalas med riktiga belopp.
Skulle pensionsanstaltens förslag till omläggning av redareavgiften bifallas,
bortfaller arbetet med avgiftsuppbörden för pensionsanstaltens del.

Utbetalningen av pensioner har under år 1966 blivit avsevärt enklare genom
att pensionsanstalten tagit i bruk en modern adresseringsmaskin som
kombinerats med en räkneenhet för automatisk kontroll av utbetalningen.
Direktionen finner det knappast sannolikt att en samordning med utbetalning
av andra pensioner kan leda till någon rationaliseringsvinst.

I detta sammanhang vill direktionen erinra om att en arbetsgrupp inom
sjöfartsstyrelsen framlagt ett förslag, som bl. a. innebär en radikal förenkling
av s. k. sjömansrulla för utrikes fart, att statskontoret föreslagit avveckling
av sjömanshusen samt att Kungl. Maj:t tillsatt en utredning rörande avskaffande
av sjömansregistreringen.

Direktionen förutsätter att vid övervägandet av nämnda frågor även beaktas
de konsekvenser ändringar i berörda avseenden kan få för utformningen
av sjömanspensionssystemet.

Vad beträffar revisorernas förslag till ytterligare höjning av den gräns,
under vilken årlig pension kan ersättas med ett engångsbelopp, har direktionen
varit inne på samma tankegångar. Frågan behandlades under hösten
1963 och efter noggrant övervägande ansåg direktionen sig böra begränsa
sig till en höjning av nämnda gräns från 40 till 200 kronor.

Pensioner enligt 1944 års reglemente är i de flesta fall i likhet med alla
pensioner enligt 1961 års bestämmelser ett tillskott till den lön, som en sjöman
får i land och som i regel understiger vad han tidigare haft till sjöss.
Även relativt små pensionsbelopp kan här vara mycket värdefulla för den
enskilde f. d. sjömannen. Däremot torde ett engångsbelopp på några tusen
kronor i flertalet fall vara av begränsat värde.

Antalet små pensioner enligt 1944 års reglemente torde minska för framtiden,
främst därigenom att pensionsanstalten år 1966 fått möjlighet att be -

vilja även befäl s. k. temporär pension d. v. s. pension begränsad till åren
före 67 år.

Arbetsmässigt är frågan av ringa betydelse.

Direktionen anser för sin del att frågan om en höjning av gränsen kan bli
aktuell om nuvarande inflation skulle fortsätta men att någon ändring nu
ej är påkallad. Däremot finner direktionen att anledning ej finnes att ge
bestämmelserna om engångsbelopp retroaktiv verkan, så att redan beviljade
årliga pensioner skulle kunna utbytas mot engångsbelopp.

I detta sammanhang vill direktionen framhålla, att i samband med den
förestående s. k. femårsundersökningen rörande pensionsanstaltens beräknade
framtida tillgångar och förpliktelser det sannolikt kommer att visa sig
att eu betydande del av pensionerna enligt 1944 års reglemente kan och bör
höjas.

Under åberopande av det förestående och under erinran om sin skrivelse
av den 15 november 1966 får direktionen anföra

att direktionen anser att redareavgiften snarast bör ersättas med en administrativt
lätthanterligare avgift, pensionssystemets förenkling utredas
och reglerna för placering av fondmedlen omarbetas,

att direktionen ingenting har att erinra mot en utredning av möjligheten
och lämpligheten av att anknyta sjömanspensioneringen till annan pensionering,
samt

att direktionen avstyrker att den år 1966 höjda gränsen för rätt att bevilja
pension enligt 1944 års reglemente med engångsbelopp nu åter höjes.

I detta ärendes handläggning har deltagit förutom undertecknade Lindencrona,
ordförande, och Gyllenhaal, direktör, ledamöterna Thore, Grenander
och Tell samt ersättaren Öbrink. Stockholm den 30 januari 1967.

G. LINDENCRONA

C. G. Gyllenhaal

Statens personalpensionsverk

Den genom handelsflottans pensionsanstalt bedrivna sjömanspensioneringen
utgör en obligatorisk pensionering av en speciell grupp av privatanställda
med anlitande av en av staten föreskriven administrationsapparat.
Oavsett att denna pensionering delvis har ett annat syfte än de allmänna
socialförsäkringarna — och f. ö. även ett annat syfte än reguljär personalpensionering
— genom att den närmast avses ge förmåner sammanhängande
med omställningssvårigheter, står den därför enligt statens personalpensionsverks
uppfattning sakligt sett betydligt närmare socialförsäkringarna
än personalpensioneringen. Enligt pensionsverkets mening saknas tillräcklig
anledning till att sjömanspensioneringen skulle förmånsmässigt, finansieringsmässigt
eller administrativt anknytas till den pensionering av
statsanställda, som handhas av statens personalpensionsverk och som i princip
förutsättes vara utformad på grundval av förhandlingar mellan staten
som arbetsgivare och de anställdas organisationer.

Pensionsverket administrerar förutom personalpensioneringen av statsanställda
viss statlig personalpensionering av kommunalanställda och anställda
inom s. k. halvstatlig verksamhet. Man har emellertid från statens
sida sökt på olika sätt begränsa denna statliga personalpensionering, som

delvis grundar sig enbart på historiskt givna förhållanden, att gälla anställda
inom sådan speciell icke-statlig verksamhet, inom vilken även avlöningsförmånerna
bestämmes genom statens medverkan. En sådan begränsning har i
princip — med vissa övergångsanordningar — år 1963 genomförts bl. a. beträffande
den statliga personalpensioneringen av kommunalanställda. Samtidigt
har förmånssystemet för den alltjämt kvarstående statliga personalpensioneringen
av icke-statsanställda anpassats betydligt närmare än förut
till vad som gäller i fråga om de statsanställda. Med denna statliga pensionering
av vissa icke-statsanställda synes sjömanspensioneringen inte ha närmare
beröringspunkter.

Pensionsverket anser sig knappast ha förutsättningar att göra några uttalanden
om hur en sjömanspensionering lämpligen borde utformas ur olika
synpunkter. Oberoende av om denna pensionering bör förmånsmässigt och i
andra avseenden närmare än som hittills skett anpassas efter de allmänna
socialförsäkringarnas system eller så ej anses böra vara fallet torde det, såsom
framgår av det föregående, vara synpunkter av det slag, som gör sig
gällande i socialförsäkringssammanhang, som bör anläggas på frågan om
denna speciella pensionerings fortsatta bibehållande och utformning. Såvitt
pensionsverket kan finna torde emellertid skäl finnas för att den av riksdagens
revisorer föreslagna, förutsättningslösa utredningen i frågan kommer
till stånd. De uttalanden, som föredragande departementschefen gjorde
i prop. 1961:80'' i fråga om sjömanspensioneringen, synes visa, att de i
nämnda sammanhang vidtagna dispositionerna betraktades som en provisorisk
lösning, behövlig med hänsyn bl. a. till den allmänna tilläggspensioneringens
ikraftträdande. På de av riksdagens revisorer angivna skälen torde
de i propositionen förutsatta övervägandena rörande en mera definitiv
lösning nu böra komma till stånd, i all synnerhet som behov av ändringar i
sjömanspensioneringens förmåns- och avgiftssystem under alla förhållanden
synes föreligga.

I handläggningen av detta ärende har deltagit undertecknad ordförande
samt ledamöterna Bladh, Hedlund, Oredsson, Swartling och Tiby ävensom
suppleanten Cronqvist. Vid ärendets behandling har jämväl närvarit byråcheferna
Lindgren, Renström, Sjönell och Sundberg samt byrådirektören
Sterner. Stockholm den 27 januari 1967.

FOLKE ERICSON

Kerstin Ahlvoth
Föredragande

§ 10 Utbäring av expressbrev och telegram

Poststyrelsen

Postverket planerar för närvarande en omfattande strukturrationalisering
av postutdelningen. Sålunda pågår bland annat avancerade försök
med motorisering av brevbäringen i städernas och tätorternas villaområden,
med att införa ackordslön för brevbärarna och med en koncentration
av postutdelningen i främst bostadsområden till en brevbäringstur i vilken
all post skall delas ut. Syftet med rationaliseringen är att skapa sådana
förutsättningar för arbetets bedrivande att produktionen per individ kan

avsevärt ökas. Åtgärderna syftar emellertid också till att åstadkomma en
i vissa avseenden mera differentierad och förbättrad service. Bland annat
kommer detta att gälla utdelningen av brådskande försändelser.

Efterfrågan på särskilt snabb postutdelning tillgodoser postverket genom
expressutdelning. Denna utdelning fungerar i dag inte helt tillfredsställande.
I samband med den ovannämnda rationaliseringen av brevbäringen
kommer expressutdelningen därför att grundligt överses. Vid denna översyn
skall följande huvudfrågor klargöras. Vilka försändelser och vilka
slag av medel skall expressutdelas? Vilka dagar och under vilka tider skall
expressutdelning äga rum? På vilka orter skall expressutdelning ske? Hur
stora skall expressutdelningsområdena vara? Vilka befordrings- och distributionsmedel
skall användas? Vilka blir kostnaderna för expressutdelningen
?

Vid översynen av expressrörelser bör undersökas huruvida numera
bättre förutsättningar finns för ett samarbete mellan postverket och televerket
ifråga om utbäringen av expressförsändelser och telegram. Poststyrelsen
är därför för sin del beredd att enligt statsrevisorernas intentioner
utreda frågan om vilka vinster som kan erhållas vid ett närmare samarbete
mellan postverket och televerket vid utdelning av expressförsändelser och
telegram liksom också frågan om i vilka former en sådan samverkan skulle
kunna ske.

Detta ärende har avgjorts av generaldirektör Hörjel.

Föredragande bär varit trafikdirektör Lindskog. Dessutom har driftdirektör
Jäder och postbankschef Lönnqvist närvarit vid ärendets avgörande.
Stockholm den 26 januari 1967.

NILS HÖRJEL

O. B. Lindskog

Telestyrelsen

§ 10 Utbäring av expressbrev och telegram

Vid flera tidigare tillfällen har förslag framförts och utredningar verkställts
rörande möjligheterna och lämpligheten av att helt eller delvis samordna
den verksamhet, som bedrives av postverket och televerket.

Sålunda utreddes under år 1954 frågan om gemensam utbäring av expressbrev
och telegram i Stockholm. Denna utredning gav vid handen att
en samordning av dessa verksamheter icke beräknades medföra någon
vinst.

En liknande utredning år 1962 avsåg en samordning av besläktade verksamhetsgrenar
inom kommunikationsverken (K. Maj :ts remiss 14 maj 1962).
Från televerkets sida framfördes därvid i huvudsak samma synpunkter,
som framkom i utredningen år 1954.

Telegrafgrenen är för närvarande föremål för en genomgripande översyn
inom en av telestyrelsen tillsatt arbetsgrupp. Gruppens uppgifter är
att förutsättningslöst utreda och framlägga förslag om telegrafrörelsens
framtida omfattning och organisation under hänsynstagande till såväl ekonomiska
och tekniska som trafikala faktorer samt till samhällets och de
enskilda kundernas krav.

Vid behandlingen av den del av utredningsuppdraget, som innefattar

telegramutbäringsfrågan, kommer kontakt att tagas med postverket för
förnyade gemensamma överväganden rörande eventuell samordning av utbäringen
av expressbrev och telegram.

§ 11 Överlåtelse av telefonabonnemang

I det av Kungl. Maj :t fastställda telefonreglementet stadgas, att för fortlöpande
huvudabonnemang skall erläggas engångsavgift (inträdesavgift)
med belopp, som fastställes av telestyrelsen, dock högst 300 kronor. Enligt
telefonreglementet äger telestyrelsen vidare utfärda de ytterligare föreskrifter,
som kunna befinnas erforderliga för reglering av förhållandena
mellan abonnent och televerket. Med stöd härav har telestyrelsen utfärdat
de föreskrifter om överlåtelse av telefonabonnemang som citeras i riksdagens
revisorers berättelse. Dessa föreskrifter har tillkommit med hänsyn till att
styrelsen icke funnit det skäligt att undantagslöst kräva att ny inträdesavgift
erlägges.

Föreskrifterna om överlåtelse av telefonabonnemang har med undantag
av möjligheten att erhålla överlåtelse mellan föräldrar och barn i huvudsak
varit oförändrade sedan ett 30-tal år tillbaka. Föreskriften om medgivande
av överlåtelse av abonnemang mellan föräldrar och barn tillkom år 1954.
Innan dess hade bestämmelse funnits som medgav överlåtelse mellan familjemedlemmar.
Genom den nya bestämmelsen erhölls möjlighet att överlåta
abonnemang t. ex. från föräldrar till barn även i de fall vederbörande
bodde på skilda håll. Eu anledning till den uppmjukande bestämmelsen var
att i åtskilliga fall barn faktiskt bekostat telefonen i föräldrarnas bostad
för att hålla kontakt med dem, i vilka fall ett avslag på begäran om överlåtelse
verkade oskäligt och byråkratiskt. Det ansågs också lämpligt att
införa den uppmjukade bestämmelsen med hänsyn till att ingenting hindrar
att en telefon uppsättes i eller flyttas till en lokal som abonnenten själv
ej disponerar och att en överlåtelse sålunda i många fall endast skulle bli
en ren formalitet.

Innan styrelsen bemöter revisorernas förslag att televerket skall överväga
en mera restriktiv tillämpning av överlåtelse av telefonabonnemang
och ändra utformningen av den uppgiftsblankett som därvid kommer till
användning, vill styrelsen med anledning av revisorernas jämförelser mellan
kostnader för nyinstallation av telefoner och inkomster av inträdesavgifter
för nya telefonabonnemang anföra följande.

Storleken av inträdesavgiften för telefonabonnemang har icke något som
helst samband med de kostnader televerket har för installation av ett telefonabonnemang.
De individuella kostnaderna för ett telefonabonnemang,
dvs. kapital-, drift-, underhålls- och administrativa kostnader för apparat
och dess innerledning, ytterledning till telefonstation samt individuell stationsutrustning
skall sålunda i princip täckas av abonnemangsavgiften. Motsvarande
kostnader för mellanortsnätet och den för flera abonnenter gemensamma
stationsutrustningen skall i princip täckas av avgifterna för
telefonsamtal.

Inträdesavgiftens syfte har ursprungligen varit att förhindra teckningar
av abonnemang som efter kort lid åter uppsades, eller, om sådana kortvariga
abonnemang i alla fall kom till stånd, ge täckning för televerkets
kostnader i samband med abonnemangets upphörande och apparatens nedtagning.
Inträdesavgiften behöver därför utgöra ett ganska ringa belopp.
Med undantag för en tid under den ekonomiska krisen strax efter första

\äiIdskrigets slut, då jämsides med den normala inträdesavgiften en särskild
inträdesavgift (anläggningsavgift) uttogs, uppgick inträdesavgiften
tr. o. m. 1 januari 1916, då av Kungl. Maj :t reglerade avgiftsvillkor första
gängen tiädde i kraft, och fram till den 1 januari 1942 till maximalt 25
kronor för sådant telefonabonnemang som uppsattes inom det s. k. frikretsområdet
(område inom vilket särskild avgift för ledning till huvudabonnemang
ej utgick). Den 1 januari 1942 höjdes emellertid inträdesavgiften
från då gällande 20 kr. till 50 kr., i syfte att minska tillströmningen
av nya abonnenter. Det ansågs nämligen nödvändigt att med hänsyn till
den inom landet rådande knappheten på råvaror, materiel och arbetskraft
vidtaga åtgärder för att minska tillströmningen av nya abonnenter. En höjning
till 50 kr. visade sig dock vara för liten och därför vidtogs den 6
augusti 1942 en ytterligare höjning av inträdesavgiften till 100 kr. Sedermera
har i samma syfte inträdesavgiften höjts dels till 200 kr. den 6 decennier
1947, dels till 300 kr. den 17 december 1955. Det bör dock i detta
sammanhang påpekas att det tidigare till varje telefonstation hörande och
till sin omfattning relativt begränsade frikretsområdet fr. o. m. den 1 janua1
i 1948 utsträcktes till att omfatta hela stationsområdet, vilket i synnerhet
för landsbygdens befolkning betydde lättnader i avgifterna för telefonabonnemang''.

Styrelsen är av den uppfattningen alt inträdesavgiften för ett telefonabonnemang,
så snart som det med hänsyn till de ekonomiska resurserna
ar möjligt, åter skall sänkas till den nivå, på vilken den bör ligga för att
fylla sitt ursprungliga syfte. Det måste dock ankomma på statsmakterna att
bestamma tidpunkten härför och samtidigt ställa de för en eventuellt ökad
abonnenttillströmning erforderliga ekonomiska resurserna till televerkets
förfogande. Det kan nämnas att inträdesavgiften för att fylla sitt ursprunghga
syfte behöver uppgå till ungefär samma belopp som den för flyttning
av huvudabonnemang gällande eller f. n. 60 kr.

Med hänvisning dels till vad som ovan anförts angående inträdesavgiftens
ursprungliga syfte, dels till att det ur affärsekonomiska synpunkter
egenthgen icke linns anledning skapa bestämmelser för förhindrande av ett
befintligt telefonabonnemangs fortsättande borde det strängt taget icke behova
inforas några som helst restriktioner för överlåtelse av telefonabonnemang,
inte ens i det fall abonnemanget samtidigt med överlåtelsen flyttas
till annan adress. Styrelsen har dock ansett det helt olämpligt att i nuvarande
situation med en hög inträdesavgift och ett stort antal ej effektuerade
beställningar på nya apparater medgiva överlåtelser av telefonabonnemang
i andra tall an de nu föreskrivna, eftersom en uppmjukning av bestämmelserna
latt skulle kunna få den konsekvensen att telefonabonnemangen
i stor utsträckning antog karaktären av en allmän handelsvara

Telestyrelsen anser heller icke att nu utfärdade bestämmelser bör ändras
i mera restriktiv riktning, eftersom de fall då överlåtelse kan medgivas redan
nu ar starkt begränsade och åtskilliga klagomål under senare år har
nktats mot televerket for att bestämmelserna är allför rigorösa. Av revisorernas
uttalande framgår att man främst riktar sig mot förhållandet att
överlåtelse sker mellan föräldrar och barn, bl. a. i samband med dödsfall
utan att vederbörande varit samboende. Med hänvisning till cad som in ''iv

”!•Dds''S r^! 11 ,r''''1 SfbCtTw f fa 11 d 1 n,1''ä 1 11 tm införandet av bestämmelsen om
verlatelsc mellan föräldrar och barn anser styrelsen dock inte någon änd im»

bef°gad. Att ifragavarande bestämmelse har såsom konsekvens att

3 Rev. berättelse ang. statsverket år 1966. II

överlåtelse i vissa fall kan ske genom flera släktled är enligt styrelsens uppfattning
heller icke något skäl för ett införande av rigorösare bestammel ser.

Beträffande överlåtelse i sådana fall där medgivande härtill icke täcks
av de meddelade bestämmelserna vill styrelsen framhålla att lokalförvaltningarnas
handläggning av abonnemangsärenden, inklusive överlåtelser,
är föremål för en granskning genom distriktsbyråernas försorg och att det
sålunda åligger distriktsbyråerna att övervaka att av styrelsen utfärdade bestämmelser
följs. Hittills har dock styrelsen icke funnit anledning anmärka
vare sig på de lokala förvaltningarnas handläggning eller på distriktsbyråernas
granskning av denna typ av ärenden.

Vad beträffar revisorernas förslag om att den blankett som används for
överlåtelse skall utformas så att den regelmässigt möjliggör en utförligare
beskrivning av de förhållanden som åberopas kan styrelsen icke finna att
en ändring av blanketten är nödvändig. På denna finns plats att ange vilket
av de skäl som enligt styrelsens föreskrifter kan åberopas. Skulle i något
fall utrymmet på själva blanketten icke vara tillräckligt för en närmare
redogörelse föreligger inget hinder att en närmare redogörelse för omständigheterna
lämnas på blankettens baksida eller i en särskild bilaga.

Slutligen vill styrelsen framhålla, att den korta remisstiden icke medgivit
utrymme för någon närmare undersökning för verifiering av det av revisorerna
på grundval av ungefär en femtedel av de befintliga telefonabonnemangen
beräknade antalet årliga överlåtelser eller för undersökning huruvida
den angivna procentfördelningen på olika typer av överlåtelseorsaker är
gällande för hela landet.

Styrelsen kan således heller icke bekräfta att överlåtelserna skulle motsvara
en teoretisk avgiftssumma av 21 milj. kronor per år. Med hänsyn till
att huvuddelen av överlåtelserna även enligt revisorernas bedömande är
fullt motiverade har styrelsen med iakttagande av resultatet från de av revisorerna
utförda undersökningarna uppskattat att de enligt revisorernas bedömande
tveksamma överlåtelsefallen motsvarar ett teoretiskt borttall av
inträdesavgifter på endast 1 å 2 milj. kronor per år. Med hänvisning till
det ovan anförda hemställer styrelsen, att revisorernas uttalande icke föranleder
någon åtgärd.

Vid avgörandet av detta ärende ha deltagit generaldirektören Bjurel och
överdirektören och souschefen Larsson (föredragande). Stockholm den 31
januari 1967.

B. BJUREL

T. Larsson Sven E. Linde

Statskontoret

I nämnda paragraf föreslår revisorerna att poststyrelsen och telestyrelsen
till utredning och övervägande upptar frågan om de fördelar som kan vara
att vinna på ett närmare samarbete vid utbärning av expressförsändelser och
telegram och om de former i vilka en dylik samverkan skulle kunna bedrivas.
" Lämpligheten av sålunda ifrågasatta åtgärder föreslås böra prövas genom
försöksverksamhet i begränsad omfattning.

Mot bakgrund av vad revisorerna i övrigt anfört i ärendet vill statskontoret
tillstyrka att föreslagen utredning kommer till stånd.

Vid handläggningen av detta ärende har såsom föredragande närvarit
organisationsdirektör Fahlbeek. Stockholm den 26 januari 1967.

GÖSTA BRUNO

Lars Fahlbeek

§ 11 Överlåtelse av telefonabonnemang
Telestyrelsen. Se yttrandet under § 10, s. 64.

Riksrevisionsverket

Revisorerna har bland annat uppmärksammat att avgiftsfri överlåtelse
medgives mellan föräldrar och barn även om samboende icke föreligger.
Enligt vad riksrevisionsverket under hand inhämtat har bestämmelse härom
införts bl. a. av det skälet att ett avslag på begäran om överlåtelse ansetts
obilligt i sådana fall där barn faktiskt bekostat telefonen i föräldrarnas bostad
för att kunna hålla kontakt.

Enligt riksrevisionsverkets mening bör de av revisorerna aktualiserade
frågorna rörande överlåtelse av telefonabonnemang prövas av telestyrelsen
inom ramen för de allmänna bedömanden som ankommer på styrelsen.

Vid handläggningen av detta ärende har närvarit byråcheferna Walck och
Säfström, varjämte byrådirektören Dannert varit föredragande. Stockholm
den 30 januari 1967.

BERTIL EHNBOM

Rolf Dannert

§ 12 AB Trafikrestauranger

Statens järnvägar

Revisorerna har i sitt uttalande om AB Trafikrestaurangers verksamhet
1958—1965 konstaterat, att lönsamheten av bolagets totala verksamhet under
senare år visat en nedåtgående tendens. En specifikation av intäkter
och kostnader på de olika rörelsegrenarna syntes därvid ha visat, att de
stationära restaurangerna lämnat ett tämligen gynnsamt resultat, att restaurangdriften
och övrig rörelse på färjorna visat en stabil lönsamhet om
resultatet bedömes under ett större antal år, medan rörelsen på järnvägsvagnarna
utvisat ett negativt resultat, liksom fallet varit under bolagets
hela verksamhetstid. Bolagets till SJ inlevererade arrende för lokaler, vagnar
etc var alltjämt icke tillräckligt för att täcka SJ egna kostnader för
dessa objekt.

SJ största kostnader för TR:s verksamhet hänföres till restaurangvagnsrörelsen.
SJ strävan är därför att genom snabbare omlopp av vagnarna och
nya vagntyper (ändrade serveringsformer) söka minska dessa kostnader -

Som revisorerna även konstaterat har restaurangrörelsen på järnvägsvagnarna
sedan början av 1960-talet undergått en icke oväsentlig förnyelse,
framför allt genom tillkomsten av 21 byffévagnar av ny typ (RBo2).

SJ anser det vara angeläget att understryka den utveckling som ägt rum
på detta område för att till lägre kostnader kunna lämna en likvärdig service
åt resenärerna. Nyssnämnda RBo2 har efter hand försetts med nya
spisar, vilket medfört att man i denna vagntyp även kan servera i sittningar
(tidsbestämda gemensamma måltider i hela matsalen). Vagntypen kan
härigenom med lägre personalkostnader i vissa fall ersätta de konventionella
restaurangvagnarna som är dyrare från servicesynpunkt. Under 1965
1966 har fem äldre kafévagnar byggts om till självtagningsvagnar (BlOc)
och under 1966 har beställts 10 nya självtagningsvagnar (Blc) som skall
levereras successivt fr o in hösten 1967. Dessa självtagningsvagnar har
trots med mindre personalinsats avsevärt större kapacitet än den gamla
typen av kafévagnar. Genom att de kommer att förses med elektronugn hai
de även visat sig i vissa fall kunna ersätta de nyss nämnda byffévagnarna
1968 har visat, att det normalplansenliga serveringsvagnsbehovet torde
kunna minskas med ca 15 %. Den preliminära driftplanen kommer att laggas
till grund för eu diskussion med TR om framtida serveringsstandard
och om framtida serveringsvagnspolitik.

I syfte att pröva nya vägar kommer brickservering av kalla (eventuellt
även elektronugnsvärmda) rätter i matsal att prövas på tåg under våren
1967. Om denna serveringsform accepteras, öppnas nya möjligheter till rationalisering
och höjd serveringskapacitet.

Omfattningen av serveringen på tågen bestäms av SJ i samråd med TR,
varvid hänsyn i möjligaste mån tas till TR önskemål. Icke lönsamma seiveringar
slopas efter hand.

Revisorerna uttalar att nuvarande avtal mellan SJ och bolaget icke innehåller
någon lämplig och realistisk metod för beräkning av arrendebeloppet
till SJ. SJ delar denna uppfattning liksom också revisorernas uppfattning,
att en begränsning föreligger när det gäller att beräkna de faktiska kostnaderna
för sådana stationära restauranger, vilkas kök och förråd ombesörjer
fournering och förberedelsearbete för serveringen även för ett antal serveringsvagnar.

Revisorerna anför vidare att det, med hänsyn till att de fasta restaurangerna
drives under förutsättningar som är i huvudsak jämförbara med
motsvarande rörelse i enskild regi, medan samma förhållande icke föreligger
beträffande de rörliga verksamhetsdelarna, synes böra övervägas att bolaget
betalar en i stort sett marknadsmässig hyra för de lokaler som tillhör
den stationära driften, under det att arrendeuppgörelsen för övriga utrymmen
m in träffas med beaktande av de speciella villkor som gäller för sistnämnda
verksamhetsgrenar. Med anledning härav vill SJ meddela, att föihandlingar
om ett nytt avtal mellan SJ och bolaget sedan en längre tid
pågår och att SJ därvid i princip önskar utforma avtalet enligt revisorernas
uttalande, varvid hänsyn har ansetts böra tagas till de begränsningar som
enligt ovan föreligger när det gäller att beräkna fördelningen av de faktiska
kostnaderna för sådana stationära restauranger, vilkas kök och förråd
ombesörjer fournering och förberedelsearbete även för vagnrestaurangei.

Restaurangvagnsrörelsen kan icke drivas enbart i vinstsyfte men nicste
finnas som ett nödvändigt servicemoment inom järnvägstrafiken. Det är
dock ett SJ intresse av vikt, att kostnaderna för restauranglokaler, restau -

rangvagnar etc så långt möjligt kompenseras genom lämpligt avvägda arrendeavgifter.

I behandlingen av detta ärende har deltagit generaldirektören Upmark
och driftdirektören Nelander (föredragande). Stockholm den 1 februari
1967.

ERIK UPMARK

Olle Nelander

ÅR Trafikrestauranger

Bolaget har under senare år lagt ned mycket intresse och arbete på att
analysera företagets ekonomiska struktur och ge redovisningen en sådan
form att lönsamheten inom olika delar av verksamheten framgår på ett
tillfredsställande sätt. Samtidigt har bolaget tillsammans med moderföretaget
SJ försökt arbeta fram ett nytt affärsavtal mellan företagen. Avsikten
med detta arbete är densamma som Riksdagens Revisorer i sitt utlåtande
redovisat, nämligen att, med hänsyn till att de fasta restaurangerna drives
under förutsättningar, som är i huvudsak jämförbara med motsvarande
rörelse i enskild regi, en i stort sett marknadsmässigt bestämd hyra skall
fastställas för de lokaler som tillhör den stationära driften, under det att
företagsekonomiskt riktiga arrendeuppgörelser för tåg och färjor bör träffas
med beaktande av de speciella villkor som gäller för dessa verksamhetsgrenar.

Det är SJ och TR mening att ett nytt avtal skall tillkomma under år
1967. Stockholm den 1 februari 1967.

PER-AXEL BROMMESSON

Verkställande direktör

FINANSDEPARTEMENTET

§ 13 Vissa iakttagelser angående skatteuppbörden in. m.

Vad riksdagens revisorer anfört under denna paragraf har av finansdepartementet
ej utsänts på remiss.

§ 14 Organisationsföredragandenas verksamhet

Statskontoret

Sedan organisationsföredragandeinstitutionen inrättades 1951 har vissa
förändringar skett på det statliga rationaliseringsområdet. Behovet av rationalisering
har ökat i takt med den statliga administrationens expansion.
En ökning av rationaliseringsresurserna har skett bl. a. genom att flera
myndigheter har fått speciell rationaliseringspersonal. Organisationsföredraganden
utgör därmed en del av de totala rationaliseringsresurserna, som
fått en allt mångsidigare sammansättning. Med hänsyn till att organisationsföredragandena
vanligen endast i begränsad omfattning kan ägna sig åt rationaliseringsarbete
krävs fortlöpande speciell information till dem i rationaliseringsfrågor
liksom möjlighet för dem att få service från rationaliseringsspecialister.
Statskontoret delar häri statsrevisorernas uppfattning.

Allmän information till organisations föredragandena

Genom utsändande av »Statskontoret informerar» till organisationsföredragandena
ges kontinuerligt information om resultat av utredningar samt
sammanfattningar av remissvar, som bedöms vara av mera allmänt intresse.
Dessutom redogöres för rationaliseringsförslag som belönats i förslagsverksamheten.
»Statskontoret informerar» utkommer med ca 50 nummer
per år.

Förutom skriftlig information till organisationsföredragandena har statskontoret
bedömt att behov föreligger av konferenser. Tidigare anordnade
statens organisationsnämnd sådana konferenser som därefter ägt rum i
statskontorets regi 1962, 1963 och 1966. Sistnämnda år anordnades fem
konferenser för sammanlagt 135 organisationsföredragande. Konferensprogrammet
baserades på resultatet av en tidigare under aret utsänd enkät
som avsåg att utröna vilka speciella önskemål deltagarna hade.

Vid konferenserna, som omfattade tre dagar, informerades om bl. a.
statskontorets långsiktsplan och den administrativa radionaliseringens mål
och metoder. Vidare ingick en diskussion om organisationsföredragandenas
behov av information och utbildning. Då införandet av den systematiska
maskinskrivningen är aktuell och organisationsföredraganden förutsäctes
få en central roll inom myndigheterna vid genomförandet, gavs information
i den frågan. I övrigt ägnades avsevärd tid åt lcontorstekniska frågor

med föreläsning och demonstrationer samt gruppvisa diskussioner, varvid
även lokalfrågor och organisationsfrågor beträffande centrala serviceorgan
inom myndigheterna behandlades.

Konferenserna, som genomfördes i internatform, syftade inte minst till
att ge organisationsföredragandena tillfälle till personliga kontakter med
varandra för att underlätta ett direkt erfarenhetsutbyte och om möjligt
samarbete över myndighetsgränserna. De informella informationskanaler,
som på så sätt öppnas mellan myndigheterna, tillmäter statskontoret stor
betydelse.

Då ett mindre antal organisationsföredragande av olika skäl ej hade
möjlighet att delta i konferenserna, har statskontoret planerat ytterligare en
konferens i maj 1967 med ovan beskrivet innehåll.

En förutsättning för att organisationsföredraganden över huvud taget
skall kunna göra meningsfyllda insatser inom rationaliseringsområdet är
bl. a. att han har tillräckliga kunskaper härför. De nämnda konferenserna
kan ej helt täcka detta utbildningsbehov beroende på myndigheternas
särart och organisationsföredragandenas olika ställning inom myndigheterna.
Därför har organisationsföredragandena rekommenderats delta i
statskontorets centrala rationaliseringskurser, särskilt den i administrativ
rationalisering, som tillsammans med praktiskt rationaliseringsarbete bedöms
vara en lämplig utbildningsgrund för flertalet. Hittills har årligen
ett 1 O-tal organisationsföredragande deltagit i statskontorets kurser i administrativ
rationalisering. Dessutom har visst deltagande i övriga rationaliseringskurser
förekommit. De kontakter med statskontorets tjänstemän,
som organisationsföredragandena får vid dessa kurser, bedöms vara
värdefulla. Förutom de kunskaper i administrativ rationalisering som därvid
inhämtas har organisationsföredragandena även haft tillfälle att ventilera
sina aktuella rationaliseringsproblem med kursledning och kolleger.

Rådgivning och service

Vid sidan av den nämnda skriftliga och muntliga informationen anses
den hjälp i konkreta frågor som den enskilde organisationsföredraganden
får från statskontorets personal vara ett väsentligt stöd. Initiativen till kontakt
måste enligt statskontorets mening i flertalet fall komma från organisationsföredragandena
själva. Denna rådgivning och service kan omfatta
anskaffning av kontorstekniska hjälpmedel, utformning av blanketter, lokalplanering,
val av metoder vid rationaliseringsundersökningar, utformning
av handläggningsrutiner, organisation av serviceenheter, råd och anvisningar
i samband med statlig tryckning in. m. Den inom statskontoret
nyligen påbörjade utredningen avseende kontorsdriftens effektivisering
torde inom några år komma att innebära att förbättrade instrument i den
administrativa rationaliseringen tillskapas, vilket leder till en kvalitativt
avsevärt förbättrad service gentemot bl. a. organisationsföredragandena.
Formerna för distribution av dessa instrument måste övervägas.

Genom organisationsföredragandenas årsberättelser, som fogas till myndigheternas
anslagsframställningar, får statskontoret viss överblick över de
lokala rationaliseringsaktiviteterna. Det är emellertid inte möjligt att systematisera
rapporterna i sammanfattande översikter beroende bl. a. på myndigheternas
särpräglade arbetsområden. Rapporterna har därför sin största
betydelse i kontakten mellan de enskilda organisationsföredragandena och
de kontorstekniska specialisterna hos statskontoret.

Inom landsstaten har dock en viss systematisering varit möjlig att göra

på grund av länsstyrelsernas likartade organisation. Vissa rationaliseringsåtgärder
av allmänt intresse har sålunda sammanställts och redogörelsen
har distribuerats till organisationsföredragandena inom landsstaten. Detta
arbete har utförts av en tjänsteman inom inrikesdepartementet som särskilt
avdelats för rationaliseringsfrågor.

Översyn av organisationsföredragandeinstitntionen

Som inledningsvis anförts utgör organisationsföredragandena en del av
statsförvaltningens totala rationaliseringsresurser. Under den tid som gått
sedan organisationsföredragandeinstitutionen inrättades har vid ett växande
antal ämbetsverk inrättats tjänster för rationaliseringsspecialister.
En fortsatt utbyggnad kan förväntas vartefter de administrativa systemen
blir alltmer utvecklade och nya maskinella hjälpmedel tas i bruk. Inte minst
ADB-teknikens utbredning är av stor betydelse.

I de översyner av ämbetsverkens organisation och arbetssätt som sker
tid efter annan brukar klarläggas, vilka rationaliseringsbehov som fortlöpande
bedöms föreligga och vilka resurser som bör avsättas för att lösa
dessa. I de fall särskilda rationaliseringsenheter inrättas, bör dessa enligt
statskontorets uppfattning dimensioneras enbart för det löpande rationaliseringsarbetet.
Större utredningar av engångskaraktär bör lämpligen genomföras
av statskontoret eller annan utomstående expertis.

Vid ett betydande antal medelstora och mindre ämbetsverk kommer det
emellertid, enligt statskontorets bedömning, att under överskådlig tid vara
tillfyllest med en tjänsteman, som vid sidan av andra arbetsuppgifter genomför
begränsade rationaliseringsåtgärder.

Statskontoret förordar att organisationsföredragandeinstitutionen bibehålies
och har givetvis ingen erinran mot att de anvisningar, som reglerar
organisationsföredragandens arbetsuppgifter och arbetssätt, överses.

Vid handläggningen av detta ärende har närvarit organisationsdirektör
Ahrfelt och byrådirektör Ankers, föredragande. Stockholm den 31 januari
1967.

IVAR LÖFQVIST

Janne Ankers

§ 15 Arbetstidskontroll och effektivitetsmätning inom statsförvaltningen
Försvarets civilförvaltning

Ämbetsverket har av tidsskäl inte haft möjlighet att inhämta yttranden
från sidoordnade eller underställda myndigheter inom försvaret. Civilförvaltningen
har emellertid sett som sin uppgift att svara inte blott för sig
själv och har därför strävat efter att i görligaste mån få belysta de av revisorerna
aktualiserade frågorna för försvarsväsendet i sin helhet.

Effektivitetsmätning

Någon gemensam norm att mäta administrativa prestationer vid försvarets
olika myndigheter finns givetvis inte. Svårigheter föreligger både i fråga
om att mäta vissa typer av arbete och att konstruera mättal som ger rättvisande
uttryck för prestationerna.

Å ena sidan måste man i detta sammanhang skilja mellan myndigheter,
vars huvudändamål är förbandsproduktion, och myndigheter med inriktning
på styrning och förvaltning. Inom det senare området, som till sin omfattning
är det mindre, är verksamheten endast sällan så enhetlig att mätning
av administrativt arbete överhuvudtaget kan genomföras. Å andra sidan
kan vad som ingår i begreppet administrativt arbete ha helt artskild
karaktär. I stort kan måhända följande huvudgrupper urskiljas.

A. Ledning och beslutsfattning.

B. Beredning: 1. specialbetonat arbete, exempelvis av utredningstyp, 2.
rutinbetonat arbete, exempelvis enklare bedömningar (jfr exempel som angivits
i riksdagens revisorers berättelse, sida 240, angående »besvärsmål av
normal svårighetsgrad»),

C. Repetitivt rutinarbete, exempelvis: 1. maskinskrivning, 2. redovisning,

3. kassagöromål, 4. förrådstjänst, 5. ADB-verksamhet (utom ledning, utredning
och utveckling).

För kategorien A kan rättvisande mätmetoder svårligen utarbetas, för
kategorien B 1 kan måhända viss statistik ge ledning för prestationsbedömning
och för B 2 normtal eller dylikt.

Vad beträffar kategorien C kan sådan arbetsmätning ske att den kan i betydande
utsträckning tjäna som underlag för bedömande av effektivitet.
Inom försvarets centrala förvaltningsmyndigheter har sådana mätningar
— bl. a. inom näringslivet — lagts til! grund för en redan från 1958 tillämpad
teknik med s. k. systematisk maskinskrivning. Mätningarna har givit
vid handen att tidsvinsten vid tillämpning av sådan teknik kan variera mellan
30 och 11 procent beroende på den återgivna textens utformning. Av intresse
i detta sammanhang är även det förhållandet att behandlingen av ett
dokument, upprättat med tillämpning av reglerna om systematisk maskinskrivning,
vid registrering, diarieföring, arkivering m. fl. rutinåtgärder ger
en tidsbesparing med upp till 45 procent.

Även inom andra områden än det ovan angivna har inom försvaret i dess
helhet med framgång sedan länge tillämpats olika metoder för att mäta
arbetsprestanda och avsedda att läggas till grund för beräkning av behovet
av arbetskraft. Så har exempelvis sedan 1940-talets mitt skett och sker fortlöpande
inom områdena kassa- och förrådstjänst. Vad beträffar den vid
försvarets civilförvaltning bedrivna ADB-verksamheten må omnämnas att
exempelvis stansningsarbetet sedan snart två år tillbaka fortlöpande görs
till föremål för daglig prestationsmätning.

Det bör enligt civilförvaltningens uppfattning emellertid ytterligare eftersträvas
att ändra organisation och arbetsrutiner så att en ökande del av
arbetsvolymen blir mätbar.

Frågan om effektivitetsmätning ägnas uppmärksamhet inom försvaret
även genom 1984 års försvarskostnadsutredning (FKU). Försök genomförs
vid ett antal förband inom Södra militärområdet.

Om försöken må framhållas att i den militära utbildningsverksamheten
städse eftersträvats att finna metoder för att konstatera huruvida utbildningen
är effektiv. Ena faktorn i en effektivitetsmätning har emellertid hittills
saknats, nämligen relevanta mått på vilka resurser som förbrukats för
att uppnå visst utbildningsresultat. FKU uppgift är bl. a. att utarbeta sådana
system för kostnadsredovisning att uppgifter om resursförbrukning kan
ställas i relation till vunna resultat och effektiviteten i verksamheten sålunda
mätas och analyseras.

3f Rev. berättelse ang. statsverket år 1966. II

A rbetstidskontroll

Principiellt anser civilförvaltningen att fortlöpande arbetstidskontroll av
— förutom självklara effektivitetsskäl — även rättviseskäl bör vara anordnad
på arbetsplatserna. Sådan kontroll stickprovsvis utförd kan emellertid
inte anses tillfyllest. Kontrollåtgärderna bör i stället ingå i den fastställda
dagsrutinen för de olika organisationsenheterna och avvikelse från den
fastställda tiden skall anmälas till chef, vilken vid sådant förhållande har
att vidtaga lämplig åtgärd. Vissa faktorer, exempelvis lokala förhållanden,
arbetsstyrkans storlek och spridning m. m., kan motivera införandet av teknisk
apparatur för tidstämpling eller dylikt.

I detta sammanhang vill civilförvaltningen understryka vikten av att effektiv
arbetstidskontroll utföres på sådana arbetsplatser, där tjänstgöring på
övertid ofta förekommer. Förutsättningen för gottgörelse för sådan tjänstgöring
måste alltid vara att i första hand den ordinarie arbetstiden effektivt
utnyttjats.

Vad beträffar arbetspauser vill civilförvaltningen erinra om att arbetsdagen
till följd av femdagarsveckan och tendensen till ökade avstånd mellan
bostad och arbetsplats under senare tid kommit att omfatta en större
del av dygnet än tidigare. Mot därav föranledda trötthetsfenomen, mot monotoni
och stress kan en eller två lämpligt avpassade arbetsraster vara ett
enkelt och bra medel. De bör emellertid vara kontrollerbara så att all tendens
till missbruk kan stävjas på ett tidigt stadium.

Av ovanstående torde framgå att försvarets civilförvaltning i allt väsentligt
delar riksdagens revisorers uppfattning om angelägenheten av att ingående
pröva frågan om effektivitetsmätning och arbetstidskontroll. Målsättningen
skall vara att öka arbetsprestanda mera genom rationellare metoder
än genom intensifierad arbetsinsats. En sådan strävan är av särskild vikt
sett med bakgrunden av vad statskontoret anfört i 1966 års 5-årsplan för
rationaliseringsverksamheten.

Enligt denna plan beräknas den statliga och statsunderställda sektorn
under den närmaste 15-årsperioden expandera snabbare än övriga delar av
samhället och taga i anspråk en allt större andel av de samlade resurserna.
Som exempel må anges att den offentliga tjänstesektorn enligt långtidsutredningen
(SOU 1966: 1) kommer att under senare hälften av 1960-talet
kräva 45 % och under följande decennium 85 % av det sammanlagda tillskottet
av arbetskraft på arbetsmarknaden.

I detta ärendes handläggning har deltagit undertecknade Lundberg och
byrådirektör Ruths, den senare föredragande, samt krigsråden Insulander
och Nilsell. Stockholm den 26 januari 1967.

RAGNAR LUNDBERG

K.-H. Ruths

Statskontoret
A rbetstidskontroll

Revisorerna framhåller att en grundförutsättning för att statsverkets personal
skall kunna utnyttjas så effektivt som möjligt är att arbetstiden tas
till vara i full omfattning. Statskontoret delar självfallet denna uppfattning,
särskilt sedd mot bakgrunden av såväl den otillräckliga tillgången på för
arbetsuppgifterna kvalificerad personal som det nuvarande ansträngda

statsfinansiella läget. Likaså biträder ämbetsverket revisorernas mening
att ett medvetet eftersättande av arbetstidskontrollen som kompensation
för en lönesättning som inte anses konkurrenskraftig är principiellt felaktigt.

Statskontoret anser liksom revisorerna att frågan om arbetstidskontroll
bör ägnas ökad uppmärksamhet. Åtgärder i detta syfte bör inriktas inte
bara på målet att uppnå en så god personalutnyttjning som möjligt utan
även på önskvärdheten av att åstadkomma eu tillfredsställande kännedom
om den särskilt i fråga om högre befattningshavare inte sällan förekommande
betydande övertidstjänstgöringen.

En förbättrad kontroll av arbetstiden synes kunna nås på två principiellt
olika sätt. Det ena är att genom ökad information till och utbildning av arbetsledande
personal dels inskärpa betydelsen av att kontroll sker, dels lämna
anvisningar på lämplig metodik vid kontrollens utförande. I sistnämnda
hänseende anser sig statskontoret särskilt böra understryka vikten av att
sådana metodanvisningar meddelas, enär i annat fall vidtagna åtgärder torde
komma att medföra föga effekt. En systematiserad kontroll skulle på ett
enkelt sätt exempelvis kunna skapas genom att myndighet lämnar direktiv
till befattningshavare med underställd personal att i en viss angiven kvantitativ
omfattning utföra stickprovskontroller och periodvis, exempelvis
varje månad eller kvartal, skriftligen överlämna resultatet härav till myndighetens
personalchef (motsvarande). En förbättrad kontroll av förekommande
övertidstjänstgöring kan åstadkommas genom uppgiftslämning även
av sådana befattningshavare, som inte äger rätt till ersättning för sådan
tjänstgöring.

Den andra principiella möjligheten till ökad arbetstidskontroll är användning
av tidsregistrerande utrustning, exempelvis de inom näringslivet
i relativt betydande omfattning installerade stämpeluren. Under senare tid
bär nya typer av utrustning utvecklats. Exempelvis bygger ett inom landet
utvecklat system, vilket nyligen börjat marknadsföras och som planeras
komma alt installeras bl. a. vid Sveriges Radio, i princip på förutsättningen
att uppgifterna i den anställdes identitetskort hålstansats. Vid in- och utpassering
sätts kortet in i en optisk läsare, A''arvid en hålremsa med identitets-
och tidsdata stansas vid en centralenhet.

Det synes inte möjligt att generellt förorda viss metodik för arbetstidskontrollens
genomförande, varför varje myndighet själv bör lösa frågan.
Som exempel på frågeställningar som härvid kan uppkomma — särskilt
i det fall anskaffning av registrerande utrustning övervägs — må nämnas
att införande av systematiserad kontroll samtidigt helt eller delvis kan lösa
även andra problem rörande bl. a. personalredovisning, bevakning och information
om närvaro (exempelvis till växeltelefonist).

Ämbetsverket anser sig vidare böra framhålla att genomförande av en
utökad arbetstidskontroll erfarenhetsmässigt kan medföra mer eller mindre
betydande negativa effekter av personalmässig art. Innan sådana åtgärder
vidtas bör därför noga övervägas på vilket sätt sådana effekter bör bemötas.
Arbetstidskontrollen bör sålunda inte ses som en isolerad fråga utan
bör behandlas som en del av det personaladministrativa problemkomplexet.

Oavsett på vilket sätt frågan om metodik för arbetstidskontroll löses, måste
tillfredsställande förutsättningar skapas för kontrollens genomförande.
Statskontoret anser i detta hänseende vissa åtgärder erforderliga. Arbetsledande
personal torde nu ofta sakna preciserade uppgifter rörande exempelvis
den underställda personalens tid för luncher och andra raster. En

klar dokumentering av arbetstiden erfordras särskilt i det fall registrerande
utrustning inte utnyttjas för tidskontrollen. Vidare förefinns behov av
en klar policy om regelmässiga uppehåll i arbetet skall inräknas i den avtalsenliga
arbetstiden eller ej. Detta behov synes f. n., vilket även framgår
av revisorernas berättelse, inte tillfredsställande tillgodosett vad avser frågan
om kafferaster. Även principerna för uttagande av pauser under arbetstid
vid myndigheter, där pauser bedöms vara nödvändiga för arbetets effektiva
utförande, synes böra närmare övervägas. Vissa forskningsresultat har
i detta hänseende visat att betydande produktivitetsökningar kunnat uppnås
genom ändamålsenligt inlagda arbetspauser. Även för de anställdas
hälsa och trivsel torde frågan ofta vara av stor betydelse. Det synes önskvärt
att resp. myndighet vidtar sådana åtgärder som bidrar till att regelmässiga
arbetspauser kommer att verka stimulerande för de anställda.

Effektivitetsmåtning

Revisorerna framhåller att systematiska undersökningar, exempelvis genom
statskontorets försorg, bör påbörjas i syfte att få fram mätmetoder
som kan tjäna som underlag för ett bättre utnyttjande av den tillgängliga
personalen och för undvikande av onödiga anställningar.

Ämbetsverket anser den av revisorerna berörda frågan vara av synnerlig
vikt. Därför har såväl tidigare statens organisationsnämnd som sedermera
statskontoret i betydande omfattning verkat för att sådana mätmetoder utvecklas
och tillämpas. En närmare redogörelse härför skall i det följande
Jämnas.

Det slag av mätningar, varom här är fråga, syftar vanligen till att mäta
arbetsresultatet sett i relation till de för arbetets utförande erforderliga resursuppoffringarna.
Två skilda mål vid mätningarnas genomförande synes
i princip kunna urskiljas. Det ena målet innebär att man genom införande
av prestationsmätning vid verk eller myndighet erhåller möjlighet att i grova
drag skapa förbättrad kännedom om verksamheten och dess bedrivande.
Tekniskt sett tillgår detta så att verksamheten uppdelas i skilda program.
Genom kvantifiering av arbetet inom resp. program skapas förutsättningar
att kontinuerligt eller periodvis utföra resultatsmätningar. I syfte
att samtidigt kunna mäta resursuppoffringarna utvecklas ett till programmen
avpassat ekonomiskt redovisningssystem.

Inom statskontoret har genom programbudgetutredningen bedrivits utvecklingsarbete
i fråga om den nämnda prestationsmätningen. Syftet härmed
kan kortfattat sägas vara att ge den statliga verksamheten ett bättre
instrument för planering, styrning och kontroll. Tillämpning av programbudgetering
skapar därjämte för såväl statsmakterna som myndigheterna
ett förbättrat underlag för bedömning av verksamhetens inriktning och omfattning.
Eftersom resultatet av programbudgetutredningens arbete innm
kort kommer att redovisas till Kungl. Maj :t synes i detta sammanhang ytterligare
uppgifter härom inte erforderliga.

Det andra målet vid genomförande av ifrågavarande slag av mätningar
är att genom arbetsmätning bestämma den för individuella befattningshavare
eller homogena personalgrupper erforderliga tiden för arbetets utförande.
Arbetsmätningen kan under vissa förhållanden kompletteras med
s. k. prestationsvärdering, vilken avser att bestämma den tid som normalt
bör åtgå för arbetets utförande. Omnämnda slag av mätningar brukar ofta
benämnas produktivitetsmätningar. Riksdagsrevisorernas uttalanden synes
närmast ha gällt sådana mätningar.

1 i]I skillnad från den tidigare omnämnda prestationsmätningen syftar
produktivitetsmätningen inte att skapa underlag för bedömning av den“operativa
målsättningen i stort. Mätningen har i stället andra syften. Ett vanligt
sådant ar att bestämma s. k. arbetsstandards, vilka för den arbetsledande
personalen är av stor vikt för arbetets planering och kontroll. Dessa standards
kan vidare läggas till grund för skilda former av incitament, t. ex
prestationslön. Tidsmålningarna läggs även ofta till grund för utförande
av metodstudier. I sammanhanget synes böra framhållas att man genom
produktivitetsmätning kan — förutsatt att den operativa målsättningen betraktas
som fastlagd — erhålla en objektiv uppfattning om den aktuella
arbetseffektiviteten, vilket inte är möjligt med hjälp av prestationsmätning
pa det sätt som denna utformas i ett programbudgetsystem.

Produktivitetsmätning kan ske genom tillämpning av olika slag av tekniker.
Den äldsta och tidigare mest utnyttjade tekniken är klockstudierna,
vilka emellertid under senare tid börjat undanträngas av två nya slag av
tekniker. Det ena är de statistiska metoderna för arbetsmätning, av vilka
frekvensstudierna och GTT-(grupp-tid-teknik)-studierna mest tillämpas.
Det andra teknikslaget utgörs av de s. k. elementartid- och standardtidsystem
en. Av elementartidsystemen tillämpas i Sverige mest MTM-(metodtid-mätning)-systemet.
På grundval av i huvudsak MTM-systemet har under
det senaste decenniet utvecklats åtskilliga tiotals standardtidsystem. Ett
exempel härpå är MTM-2-systemet, vilket utvecklats av Svenska MTM-föreningen
i samarbete med bl. a. statskontoret. Standardtidsystem har även
utvecklats för mätning av kontorsarbete. Det system, som tillämpas mest
inom landet, torde f. n. vara UOS-(Universal Office Standards)-systemet.
Eftersom något för mätning av kontorsarbete enhetligt och allmänt vederlaget
system inte finns inom landet har nyligen Svenska MTM-föreningen i
samarbete med statskontoret och några större enskilda företag till behandling
upptagit frågan om utveckling av ett sådant system.

Såsom av det anförda torde ha framgått finns redan åtskilliga, för statsförvaltningen
lämpade tekniker för produktivitetsmätning. Dessa har också
under de två senaste decennierna tillämpats i en alltmer ökande omfattning.
Ämbetsverket vill i detta sammanhang erinra om i riksdagsrevisorernas berättelse
för år 1965 (§ 27) redovisade uppgifter beträffande den omfattande
tillämpningen av MTM inom statsverket.

Ehuru produktivitetsmätning sålunda redan nu förekommer i betydande
omfattning anser statskontoret en intensifierad tillämpning vara i hög grad
eftersträvansvärd. Ämbetsverket vill emellertid omnämna vissa problem
och svårigheter i samband härmed. Mätningarnas genomförande kräver sålunda
att härför utbildad personal står till förfogande. Genom att arbetet är
tidsödande uppstår ofta betydande kostnader. Stora tekniska svårigheter
förefinns ännu så länge när det gäller att utföra produktivitetsmätning av
personal med kvalificerat och höggradigt intellektuellt arbete. Några svårigheter
förefinns visserligen inte — i vart fall vad gäller arbete av repetitiv
art — att kvantifiera detta och uppmäta aktuell tidsåtgång för dettas utförande.
Svårigheten förestavas i stället av det förhållandet att lämpliga tekniker
saknas för samtidig mätning av arbetets kvalitet, vilken ofta har en
dominerande betydelse för tidsåtgången. Målet att fastställa arbetsstandards
för arbete varom här är fråga får sålunda f. n. betraktas som tämligen
avlägset.

Föi belysning av den ekonomiska etfekt, som införande av produktivitetsmätning
inom särskilt kontorsområdet kan beräknas få, vill ämbetsver -

ket framhålla följande. Kostnaderna för kontorsarbetet inom landet ökar
starkt och beräknas år 1970 komma att uppgå till omkring 30 miljarder
kronor per år. En likartad utveckling torde gälla för statsförvaltningen,
inom vilken kontorsarbete ju förekommer i en mycket betydande omfattning.

Såväl inom som utom landet torde gälla den allmänna meningen att kontorsarbetets
produktivitet är låg jämförd med den tekniska produktionens.
Produktiviteten anges ofta ligga på omkring 50 % av den nivå som kan anses
som normal. Vissa utförda mätningar har lämnat exempel på ännu lägre
produktivitet.

Den allmänna erfarenheten visar att införande av produktivitet smätning
och genomförande av tämligen enkla rationaliseringsåtgärder i samband
därmed vanligen medför en betydande produktivitetsförbättring. Ofta torde
en ökning från omnämnda 50 till omkring 80 % kunna uppnås. Införande
av prestationslön kan ytterligare öka produktiviteten till ca 110 120

% av den normala.

Redovisade uppgifter torde klart styrka riksdagsrevisorernas uttalande
att frågan om tillämpning av berörda mätmetoder är av vital betydelse för
möjligheten att höja arbetseffektiviteten inom statsförvaltningen.

Såsom närmare framgår av statskontorets långsiktsplan, fogad till anslagsframställningen
för budgetåret 1967/68, avser ämbetsverket att även
framgent deltaga" i utvecklingsarbetet inom förevarande område. Betydande
resurser har beräknats för ändamålet. Vidare planeras ökade insatser i
form av information, utbildning m. m. i syfte att intensifiera tillämpningen
av produktivitetsmätning inom statsverket samt att verka för samordning
härav. I sammanhanget bör framhållas att Kungl. Maj :t 16 december 1966
anbefallt ämbetsverket att vid fullgörande av ämbetsverkets instruktionsenliga
åligganden att ta initiativ till rationaliseringsåtgärder inom statsförvaltningen
och svara för erforderlig samordning av rationaliseringsverksamheten
beakta vad allmänna beredningsutskottet i sitt utlåtande nr 40 år
1966 anfört beträffande behovet av samordning av MTM-metodens tillämpning
inom statsverket.

Vid handläggningen av detta ärende har närvarit tf överdirektören Bruno
och avdelningschef Nord, föredragande. Stockholm den 30 januari 1967.

IVAR LÖFQVIST

Ingemar Nord

Riksrevisionsverket

Inledningsvis gör riksdagens revisorer en jämförelse mellan antalet statstjänstemän
åren 1944, 1954 och 1964 och konstaterar, att ökningen av befattningshavare
inom den allmänna civilförvaltningen och försvarsväsendet
under perioden 1944—1964 uppgått till 47 %. Detta ökningstal ställes som
bakgrund till yrkande på bättre arbetstidskontroll och införande av effektivitetsmätning.
Riksrevisionsverket vill emellertid även erinra om den väsentliga
ökning av arbetsuppgifterna inom den statliga sektorn, som skett
under samma tid. För den statliga driftbudgetens del kan man sålunda
konstatera en ökning av utgifterna från 4 103 milj. kr. budgetåret 1944/45
till 26 916 milj. kr. budgetåret 1965/66.

Givetvis delar riksrevisionsverket riksdagens revisorers uppfattning, att

effektiv kontroll av ankomst- och avgångstider samt av lunch- och kafferasttider
bör utövas inom statsförvaltningen. Ämbetsverket anser dock inte,
att den arbetstidskontroll som nu utövas av ansvariga arbetsledare på olika
nivåer är så otillfredsställande, att man kan säga, att denna är ägnad att
inge betänkligheter. Känslan av ansvar för arbetet torde vara högt utvecklad
såväl hos ledande som underställd personal inom svensk statsförvaltning.
Även om det inte kan uteslutas, att teknisk kontroll av arbetstiderna
skulle kunna förekomma vid verksamhet som företer likheter med industriell
drift, vill ämbetsverket emellertid för sin del ifrågasätta, om det är
lämpligt att utfärda generella föreskrifter för arbetstidskontroll, med hänsyn
till att stora olikheter råder såväl mellan arbetsförhållandena vid olika
myndigheter som ifråga om arbetsuppgifternas art för skilda slag av befattningshavare
i förvaltningen. Det kan även i detta sammanhang erinras
om att myndighets chef enligt allmänna verksstadgan (5 §) skall tillse, att
personalen fullgör sina åligganden med nit och noggrannhet.

Riksdagens revisorer har särskilt uppmärksammat de allmänt förekommande
kafferasterna. Riksrevisionsverket delar uppfattningen, att en sådan
paus under eftermiddagen är ändamålsenlig och effektivitetsbefrämjande.
Denna uppfattning torde även vara allmän såväl inom statlig förvaltning
som det privata näringslivet, särskilt när det gäller personer med stillasittande
arbete och monotona arbetsuppgifter. I likhet med riksdagens revisorer
finner riksrevisionsverket emellertid, att sådana pauser inte får vara
okontrollerade och flera gånger dagligen återkommande. Det kan ifrågasättas,
om inte vissa insatser från arbetsgivarens sida skulle kunna underlätta
normering av dessa pauser. Som exempel på sådana åtgärder kan nämnas
anordnande av kaffevagnar eller kaffeautomater liksom servering i närbelägna
lunchrum i likhet med vad som regelmässigt sker i privata företag.

Beträffande effektivitetsmätning anför riksdagens revisorer, att systematiska
undersökningar, exempelvis genom statskontorets försorg, bör påbörjas
i syfte att få fram mätmetoder, som kan tjäna som underlag för ett
bättre utnyttjande av den tillgängliga personalen och för av onödiga anställningar.
Riksrevisionsverket vill gärna understryka behovet av metodforskning
på detta område. Samtidigt bör dock erinras om att vad riksdagens
revisorer här påyrkar är föremål för ingående prövning och analys inom
den programbudgetutredning, som anförtrotts statskontoret att utföra i
samråd med riksrevisionsverket och som beräknas föreligga inom kort. I
förevarande fråga torde man sålunda böra avvakta resultatet av nämnda
utredning.

I handläggningen av detta ärende har, förutom undertecknade ordförande,
deltagit ledamöterna Lindencrona, Cardelius, Lundgren, Elofsson och Petersson,
varjämte närvarit byråcheferna Ehnbom och Thorson, den sistnämnde
föredragande, samt avdelningsdirektören Bäckman. Stockholm den 18 januari
1967.

LARS LINDMARK

Tore Thorson

Statens avtalsverk

Statens avtalsverk delar de av riksdagens revisorer framförda synpunkterna
på arbetstidskon troll och effektivitetsmätning inom statsförvaltningen
och förordar att frågan göres till föremål för ytterligare prövning.

Ärendet har avgjorts av undertecknad generaldirektör. Vid handläggningen
har närvarit utredningsdirektören Arne Aldestam och lönedirektören
Karl-Lennart Uggla, föredragande. Stockholm den 31 januari 1967.

I. WETTERBLAD

Karl-Lennart Uggla

Statens personalvårdsnämnd

Åtgärder för arbetstidskontroll och effektivitetsmätning torde vara arbetsledningens
uppgift. Effekterna av sådana åtgärder inverkar dock i hög grad
på de anställdas arbetsanpassning och arbetsmotivation, dvs. personalvårdsområdet.
Dessa problem har i ganska stor omfattning upptagits till behandling
i olika arbetsvetenskapliga projekt, bl. a. redovisade i forskningsrådens
översikt »Arbetsforskning». Fördjupad kunskap om lämpliga åtgärder för
ökad arbetseffektivitet torde vinnas sedan där angivna och andra utredningar
sammanställts.

Det synes riktigt och angeläget, inte minst med hänsyn till befattningshavarens
trivsel, att bestämda arbetstider noggrant följes. Detta bör gälla
såväl arbetstidens början och dess slut som längden av raster och arbetspauser.
(Här använt i arbetarskyddslagens mening, §■■§ 17—18.)

Vid fullgörande av’ arbetsuppgifter av särskilt tröttande art kan det med
hänsyn till säkerhetskrav i arbetet eller till personalens hälsa och långsiktiga
arbetsförmåga vara erforderligt med fler dagliga arbetspauser, i vissa
fall i samband med pausgymnastik.

Det är väl bestyrkt, att i arbetstid lämpligt inlagda arbetspauser har en
arbetsstimulerande effekt. SPN anser att förekommande arbetspauser kan
främja arbetsmotivationen och laganda, om de ger möjlighet till god kontakt
mellan arbetsledning och arbetstagare samt mellan olika befattningshavare
inbördes. Kaffedrickning under arbetspaus kan mycket väl arrangeras
så att den bidrar till att främja arbetseffekten.

Ackordsarbete i olika former har inom flera arbetsområden nödvändiggjort
rationell mätning av arbetsprestation. Inom kontorsbranschen torde
c:a hälften av arbetet kunna mätas, en fjärdedel uppskattas medan övriga
uppgifter — med nuvarande metoder — får anses objektivt omätbara. Än
så länge baseras därför effektivitetsmätning i statsverket i stor utsträckning
på arbetsledarnas subjektiva uppfattning om beräknad tidsåtgång för
viss eller vissa arbetsuppgifter.

Det är därför från personalvård ssynpunkt angeläget, att varje arbetsledare
på varje nivå följer varje enskild underställds arbetsförmåga i förhållande
till dennes kompetens och ålder samt fysiska och psykiska hälsotillstånd.
Personalvårdsnämndens uppfattning är emellertid, att på sina håll brister
föreligger betr. arbetsledarnas insatser på detta område. Nämnden anser det
därför i högsta grad angeläget att arbetsledarna ges erforderligt stöd i syfte
att förstärka deras möjligheter leda arbetet. I vissa fall kan detta kräva utbildningsmässiga
insatser.

Arbetsmotivation påverkas av en rad olika faktorer, som endast delvis
är utredda. Generellt kan sägas, att den överensstämmelse som i varje enskilt
fall kan uppnås mellan individens fysiska och psykiska arbetsförmåga
samt de fysiska och psykiska krav, arbetet ställer, torde vara av avgörande
betydelse. Det är en förhoppning att arbetsmedicinska institutets insatser
med tiden skall kunna ge myndigheterna sådan vägledning, att de får ökade
möjligheter placera »rätt man på rätt plats».

Frågan om uppnående av högre effektivitet i statsförvaltningen bör sålunda,
enligt personalvårdsnämndens uppfattning, inte inskränkas till åtgärder
för ökade möjligheter mäta en arbetstagares prestation utan vidgas
att avse hänsynstagande till alla arbetet påverkande faktorer, inklusive
åtgärder för att möjliggöra uppgörande av profiler för olika arbetsuppgifters
krav och individens arbetsförmåga. Sådan utredning bör lämpligen anförtros
åt statskontoret i samarbete med arbetsmedicinska institutet och ev.
PA-rådet.

Sammanfattning

Statens personalvårdsnämnd tillstyrker, att genom statskontorets försorg
påbörjas systematiska undersökningar i syfte att få fram mätmetoder, som
kan tjäna som underlag för bättre motivation och därmed bättre utnyttjande
av den tillgängliga personalen och för undvikande av onödiga anställningar.
Nämnden förutsätter härvid, att hänsyn i sammanhanget tas till
alla de olika aspekter, som påverkar en arbetstagares prestation, och att
utredningen därför skall ske i samarbete med arbetsmedicinska institutet
och ev. PA-rådet. Speciell hänsyn bör härvid tas till arbetsledarnas möjlighet
att effektivt leda arbetet. Stockholm den 31 januari 1967.

ARNE ALDESTAM

Lars Bäck

§ 16 Statens kostnader för förhyrning av lokaler
Fortifikationsförvaltningen

§ 16 Statens kostnader för förhyrning av lokaler

Som revisorerna framhållit i sin berättelse har utgifterna för hyror och
arrenden de senaste åren undergått en stark stegring. Kostnadsstegringen
har sin orsak i dels ökat behov av lokaler dels prisstegringar för lokaler som
redan tidigare disponerats.

Fortifikationsförvaltningen, som har att tillhandahålla lokaler för försvarets
myndigheter, har i vad avser stockholmsområdet endast i mindre omfattning
kunnat tillgodose dessa ökade lokalbehov inom av kronan ägda
fastigheter. Övervägande delen av lokalerna har därför måst förhyras. På
grund av bristen på kontorslokaler har dessa förhyrningar huvudsakligen
måst ske i kontorsbyggnader under uppförande. Hyrorna i dessa blir höga.

Fortifikationsförvaltningen framhåller i sitt svar den 5 augusti 1965
på riksdagens revisorers frågor avseende förhyrning av kontorslokaler för
statsmyndigheternas behov följande:

»Svårigheterna i Stockholm har sin grund i ansvällningen av statsmyn -

digheterna samt rivning av lokaler, kronans och förhyrda, i cityområdet,
samtidigt som statens nyproduktion av kontorslokaler varit låg de senaste
decennierna i synnerhet på försvarets område.

På sikt föreligger för ämbetsverkets del en lösning i och med att beslut
fattats om eu nybyggnad i kvarteret Kavalleristen i Stockholm. Vidare må
här nämnas att projektering genom byggnadsstyrelsens försorg påbörjats
för utbyggnad av den militära byggnaden Tre Vapen å Ladugårdsgärde. Vardera
projektet avser cirka 1 000 rum. Samtidigt pågår projektering av ett
större kontorskomplex i kvarteret Garnisonen, där bl. a. försvarets forskningsanstalt
skall beredas vissa utrymmen.

Underskottet av kontorslokaler i stockholmsområdet torde så långt möjligt
böra täckas genom statliga nybyggnader. Nybebyggelsen bör avpassas
så att huvudparten av för permanenta behov förhyrda lokaler kan avvecklas.
»

Fortifikationsförvaltningens uppfattning är sålunda att man genom nyproduktion
av statliga kontorsbyggnader inom stockholmsområdet bör skapa
möjligheter att avveckla nuvarande förhyrningar med höga hyror vilket
på sikt medför en minskning av kostnaderna. En jämförande kalkyl som
utfördes av fortifikationsförvaltningen år 1964 avseende årskostnaderna
för kontorslokaler i av kronan projekterad nybyggnad i Stockholm samt
motsvarande förhyrda lokaler i nybyggda kontorsfastigheter utvisade en
merkostnad av ca 40 kr. per m2 för de förhyrda lokalerna. I några år gamla
kontorshus, där lokaler förhyrs, blir kostnadsskillnaden däremot mindre
eller ingen alls och i äldre hus blir givetvis hyreskostnaden lägre än i ett
nybyggt kontorshus i statlig ägo. Uppförande av statliga kontorshus skapar
dock möjligheter till en samlad lokalisering av myndigheterna vilket gynnsamt
påverkar samarbete och kommunikationer inom och mellan myndigheterna
och även kan innebära minskning av framförallt skriv- och servicepersonal.

Vad berör samarbetet i förhyrningsfrågor med myndigheter som har befogenhet
till lokalförhyrning har sådant samarbete under de sista 10 åren
ägt rum med byggnadsstyrelsen. Om förhyrd lokal kan friställas erbjudes
byggnadsstyrelsen regelmässigt övertaga kontraktet eller vice versa. Vid
förhyrningar av större storleksordning i framförallt nybyggda fastigheter
har fortifikationsförvaltningen och byggnadsstyrelsen i flera fall fört gemensamma
förhandlingar med hyresvärden.

Samarbetet med byggnadsstyrelsen har varit intimt och enligt fortifikationsförvaltningens
uppfattning fungerat bra. Ämbetsverket anser det tveksamt
om »ett obligatoriskt samarbete i mera organiserade former» kan
medföra påtagliga fördelar.

Vad beträffar de nu tillämpade klausulerna i hyreskontrakten om hyreshöjning
i relation till förutsedda kostnadsstegringar biträder fortifikationsförvaltningen
revisorernas uttalande om önskvärdheten av användande av
en klausul där större hänsyn tages till kapitalkostnaderna.

§ 17 De statliga myndigheternas lokalproblem i stockholmsområdet

Behovet av lokaler i stockholmsområdet för försvarets staber, centrala
myndigheter och institutioner framgår av den av överbefälhavaren till
Ivungl. Maj :t den 28 oktober 1966 överlämnade planen för lokalisering till
Östermalm och Järvafältet av förenämnda staber, förvaltningar och institutioner.
På grundval av denna plan har projekteringsarbete påbörjats genom
fortifikationsförvaltningens försorg för nybyggnad av ämbetsbyggnad

inom kvarteret Kavalleristen (Kl) för fortifikationsförvaltningen, försvarets
civilförvaltning och Stockholms försvarsområdesstab samt genom byggnadsstyrelsens
försorg för utbyggnad av ämbetsbyggnaden Tre Vapen å Ladugårdsgärde
för arméstaben, arméförvaltningen, marinförvaltningen och
flygförvaltningen.

I sina till riksdagens revisorer den 5 augusti 1965 på begäran lämnade
uppgifter har fortifikationsförvaltningen bl. a. framhållit, att svårigheterna
i Stockholm hade sin grund i ansvällningen av statsmyndigheterna samt rivning
av lokaler, kronans och förhyrda, i cityområdet, samtidigt som statens
nyproduktion varit låg de senaste decennierna i synnerhet på försvarets
område.

Till detta kan fogas att för försvarets staber, centrala förvaltningar och
institutioner har ingen nybyggnad av kontorslokaler utförts sedan ämbetsbyggnaden
Tre Vapen färdigställdes i mitten av 1940-talet. Undantag härifrån
utgör den kombinerade kontors- och laboratoriebyggnad, som under
1950-talet uppförts inom kvarteret Garnisonen i Stockholm för försvarets
forskningsanstalts räkning.

Lokalbehovet för den personalökning, som varit en följd av beslutade omorganisationer
samt ändrade och ökade arbetsuppgifter, som ålagts staber
och centrala myndigheter m. fl., har inte kunnat tillgodoses på annat sätt
än genom förhyrningar. Detta har bl. a. medfört den splittring av myndigheterna,
som redovisas i revisorernas tabell under rubricerad §.

Såsom bl. a. framgår av förenämnda tabell är fortifikationsförvaltningens
centrala del splittrad på 7 olika platser i Stockholm (egentligen 8 platser,
enär I 1—Ing 1-kontoret inte är redovisat i tabellen). Inom sålunda disponerade
kontorslokaler har organisatoriskt sammanhängande enheter så
långt möjligt inplacerats.

När den under projektering varande ämbetsbyggnaden vid K 1 blir färdig,
kan fortifikationsförvaltningen sammanföras under ett tak. Från rationaliserings-,
arbets- och kostnadssynpunkt är det önskvärt att detta kan förverkligas
så snart som möjligt.

Enligt överbefälhavarens förenämnda lokaliseringsplan är det avsikten
att till den utbyggda ämbetsbyggnaden Tre Vapen sammanföra arméstaben
med truppslagsinspektioner. Inom byggnaden skulle, liksom hittills, vara
lokaliserade marin- och flygstaberna, armé-, marin- och flygförvaltningarna.
De nu utanför ämbetsbyggnaden Tre Vapen lokaliserade delarna av
nämnda myndigheter och staber skulle efter genomförd utbyggnad, och
sedan försvarets civilförvaltning flyttat till den nya ämbetsbyggnaden vid
K 1, sammanföras till Tre Vapen med undantag för sådana enheter, som
av tekniska och praktiska skäl bör ha sin verksamhet förlagd utanför byggnaden
(t. ex. arméförvaltningens brolaboratorium, viss radarverksamhet
m. in.).

När förenämnda ny- och utbyggnader är genomförda torde huvuddelen
av nuvarande förhyrningar kunna avvecklas. Utgående från hyreskostnaderna
under de senaste budgetåren är kostnaden för en nybyggnad amorterad
på mindre än 30 år. På lång sikt är nybyggnad av lokaler sålunda från
statsfinansiell synpunkt fördelaktig.

Revisorerna bar slutligen förordat en utredning av möjligheterna till en
omfördelning av det nuvarande byggnadsbeståndet så att tillfälle skapas
för sammanförande av delar av en och samma myndighet till ett arbetsställe.

Vid lokalanskaffning för försvarets myndigheter har fortifikationsförvaltningen
alltid eftersträvat att sammanhålla enheter, som från organisa -

torisk synpunkt och med hänsyn till arbetsuppgifterna har haft möjlighet
att fungera på etl någorlunda tillfredsställande sätt som fristående enhet.
Härvid har samråd alltid tagits med vederbörande myndighet. En omfördelning
av disponerat byggnadsbestånd på av revisorerna föreslaget sätt kan,
såvitt fortifikationsförvaltningen kan bedöma, inte medföra några påtagliga
fördelar i dagens läge. Därtill är kronans innehav av kontorsbyggnader
alltför litet och splittrat. Endast tillskapande av nybyggnader kan rationellt
bidraga till lösandet av här angivna problem på längre sikt.

Vad slutligen berör prövning och angelägenhetsgradering av myndigheternas
lokalbehov sker sådan i samråd mellan vederbörande myndighet och
fortifikationsförvaltningen under hänsynstagande till bl. a. befintliga vakanser,
beräknade tillkommande arbetsuppgifter och för sistangivna ändamål
erforderliga personalökningar. Att vid sådan prövning och angelägenhetsgradering
blanda in eu utanför försvaret verksam myndighet skulle
enligt fortifikationsförvaltningens mening försvåra och försena planeringen
och i många fall medföra dubbelarbete. Nu befintliga organ för lokalplanering
inom fortifikationsförvaltningen och byggnadsstyrelsen torde i sådant
fall behöva personalförstärkning.

I handläggningen av detta ärende, i vilket tjf. chefen för fortifikationsförvaltningen
Hesselblad beslutat, har deltagit byrådirektören Sjöstedt, föredragande,
samt avdelningschefen Lindholm och avdelningsdirektören Thorsell.
Stockholm den 27 januari 1967.

F. HESSELBLAD

Kjell Sjöstedt

Byggnadsstyrelsen

Angående riksdagens revisorers berättelse 1966, §§ 16 och 17

Byg§''nadsstyrelsen vill inledningsvis anlägga några principiella synpunkter
på frågan om lokalanskaffningen för den civila statsförvaltningen i stort.

Behovet av lokaler för statlig förvaltning och verksamhet har under senare
år stegrats i en takt som tidigare icke kunnat förutses. Nybyggnadsvolymen
har emellertid under hela efterkrigstiden varit mindre än det erforderliga
tillskottet, varför i ökad utsträckning behovet tillgodosetts genom
förhyrningar. Detta har skett i en markerad bristsituation på hyresmarknaden
och följaktligen i hård konkurrens med andra behov. I eu sådan
situation är det naturligt att önskemål ifråga om läge och egenskaper
i övrigt många gånger fått träda tillbaka inför nödvändigheten att anskaffa
lokaler, där de överhuvudtaget står att finna.

Styrelsens svårigheter har uppkommit, förutom till följd av den starka
expansionen, genom den genomgripande strukturförändringen, på nära nog
alla verksamhetsområden. Bland grenar, som det sålunda gällt att tillgodose
med ett betydande tillskott av lokaler, kan nämnas polis-, åklagar- och exekutionsväsendet,
universiteten och annan postgymnasial utbildning, länsförvaltningarna,
radio och TV samt annan verksamhet inom kultursektorn.

Beslut om utökning av förvaltningsorgan och inrättande av nya organ
fattas i regel med så kort varsel att det i samband därmed uppkommande
lokalbehovet ej omedelbart kan tillgodoses genom byggnadsåtgärder. Det
uppkommande behovet är vanligen ej heller av sådan" "storlek att en från
övriga synpunkter lämplig byggnadsenhet erhålles. För att kravet på sam -

lad lokalisering för enskilt organ i största möjliga mån skall kunna tillgodoses,
strävar styrelsen efter att erforderliga lokaler för expanderande
organ ställs till förfogande antingen genom tillförande eller friställande av
lokaler i det omedelbara grannskapet eller genom flyttning av hela verksamheter
till lokaler som tillgodoser behovet. De vid flyttning friställda
lokalerna kan utnyttjas för närbelägna organs expansion eller för inplacering
av annat organ av lämplig storlek. Styrelsens strävanden att söka få
stora lokalenheter har bland annat den fördelen att omdispositioner kan
göras med ett minimum av flyttningar.

Vid lokalplaneringen måste styrelsen utgå från de besked, som framgår
av beslut fattade av Kungl. Maj :t och riksdagen. Lokalfrågorna väcks därvid
alltför ofta på ett sent stadium, vilket är till nackdel för en verksamhet
av så långsiktig natur som byggnadsverksamheten. Riksdagen har sålunda
i många fall fattat beslut med ikraftträdande i så snar framtid att lokalfrågan
fått lösas provisoriskt genom förhyrning och många gånger sannolikt
till högre kostnad än som behövt ske om lokalhållning-en beaktats i
ärendets tidigare stadier. En splittring av förvaltningen på ett flertal lokaler
samt en eftersläpning i lokalanskaffningen i förhållande till behovet
bar därför kommit att karaktärisera dagsläget, vilka omständigheter blivit
till stort men för effektiviteten hos berörd verksamhet.

Byggnadsstyrelsen vidhåller sin i andra sammanhang redovisade uppfattning
att det riktigaste sättet att skaffa lokaler för statsförvaltningen är genom
nybyggnader. Sedan HUVUDSTAD publicerades 1964, där "ett behov
av 6 000 rum till 1973 framräknats, har endast en nybyggnad, den som
uppförts i kv Murmästaren för skolöverstyrelsens räkning om ca 400 rum,
kunnat tagas i bruk. Andra lokalbehov har kunnat tillgodoses endast genom
förhyrningar eller genom förvärv av fastigheter såsom kv Neptunus större
i Gamla stan, kv Vinstocken och Tigern i södra klarakvarteren och kv
Primus på Lilla Essingen. I de nämnda nyförvärven har ett tillskott av ca
900 rum erhållits, varav alla dock ännu inte kunnat tas i anspråk. Å andra
sidan måste styrelsen uppge vissa byggnader för att stadens cityplan skall
kunna genomföras.

För närvarande finns långt framskridna planer på nybyggnader som
kommer att lösa stora delar av de anförda problemen. Sålunda planeras en
byggnad i kv. Loen, om ca 400 rum, för den nya länsorganisationen (exld.
skatteavdelning som förläggs till Skattehuset), en större byggnad i kv.
Garnisonen, om ca 1 800 rum, för bl. a. riksförsäkringsverket, statskontoret
och statistiska centralbyrån och en byggnad i Bergshamra för domänstyrelsen.
Härtill kommer de byggnader som projekteras för fortifikationslörvaltningen
i kv. Kavalleristen, ca 1 000 rum, för andra militära organ
i kv. Tre Vapen ca 1 300 rum, och för Stockholms universitet. Tyvärr torde
dock igångsättningen bli försenad på grund av det statsfinansiella läget,
varför det idag icke med bestämdhet kan sägas när de kan tagas i bruk.
Vidare planeras under 70-talet stora utbyggnader i södra klarakvarteren
och i kv. Kronoberg på Kungsholmen. Med anledning av här angivna planer
synes det tveksamt om man skall föregripa dessa genom att i förväg vidtaga
stora omflyttningar med allt vad detta för med sig av kostnader, irritation
hos personalen och avbräck i tjänsteutövningen för att vinna organisatoriska
fördelar, som ändock kan uppnås inom några år.

Revisorerna har undersökt i vilken utsträckning samarbete förekommer
mellan förhyrande statliga organ. De har därvid funnit, att ett obligatoriskt
samarbete i mera organiserade former vore önskvärt. Byggnadsstyrelsen

biträder i princip denna uppfattning. I sammanhanget vill styrelsen därvid
peka på att i fråga om nybyggnadsföretag finns samarbetet reglerat på ett
flertal sätt. De grundläggande principerna fastlades senast genom riksdagens
beslut med anledning av statsverkspropositionen år 1963, bilaga 8.
Genom beslutet har lokalfrågorna för den statliga verksamheten i betydande
omfattning koncentrerats till byggnadsstyrelsen och goda förutsättningar
skapats för en samlad planering av lokalförsörjningen. Styrelsen ombesörjer
således enligt sin instruktion eller tar på annat sätt del i planeringen
av lokalförsörjningen för praktiskt taget hela den statliga civila verksamheten
med undantag för vissa affärsverk och de statliga bolagen.

Med anledning av Kungl. Maj :ts uppdrag i anslutning till ovannämnda
beslut av 1963 års riksdag har byggnadsstyrelsen i underdånig skrivelse
23 juni 1964 rubricerad Utredning med förslag till kungörelse angående
fördelning av husbyggnadsuppgifter m. in. mellan byggnadsstyrelsen och
andra statliga myndigheter och institutioner jämte följ dförfattningar lämnat
förslag till författning innehållande bl. a.:

»3 g I frågor om förhyrning av lokaler avsedda för förvaltning, undervisning,
utvecklingsarbete o. dyl. skall samråd med byggnadsstyrelsen äga
rum, såvitt avser fastighet i residens- och universitetsstäder samt annan
ort som byggnadsstyrelsen med hänsyn till statsverksamhetens omfattning
på platsen bestämmer.»

Visst åläggande har även utfärdats till den myndighet, som vid sidan av
byggnadsstyrelsen och affärsverken tillhör de stora förhyrarna. I regleringsbrev
9 april 1965 till arbetsmarknadsstyrelsen föreskriver sålunda Kungl.
Maj :t med tillämpning 1''r. o. in. budgetåret 1965/66 tills vidare, att arbetsmarknadsstyrelsen
vid förhyrning av nytillkommande lokaler för länsarbetsnämndernas
kanslier, arbetsförmedlingens huvudkontor och avdelningskontor
samt sjömanshusen skall samråda med byggnadsstyrelsen i de fall
den årliga lokalkostnaden överstiger 30 000 kronor.

En koncentration av arbetsuppgifterna som sammanhänger med lokalanskaffning
har under senaste årtiondet ägt rum. Denna har underlättat
en planmässig disposition av det statliga lokalbeståndet på viss ort. Det
senaste steget mot eu sådan koncentrering har nyligen tagits i det att chefen
för socialdepartementet i årets statsverksproposition vid behandlingen
av omkostnadsanslaget till länsnykterhetsnämnderna, bilaga 7 p. E 15, förutsätter
att hyreskostnader in. in. för nämndernas lokaler fr. o. in. nästa
budgetår bestrids från statens allmänna fastighetsfond, byggnadsstyrelsens
delfond.

Inledningsvis redogör revisorerna för den under senare år snabba stegringen
i statens hyreskostnader. Orsakerna härtill anges vara bl. a. stigande
pris på lokalerna. I ingångna hyresavtal har konstaterats en högsta hyra
av 200 kr./m2 lägenhetsyta. I detta sammanhang anför revisorerna, att det
endast i undantagsfall har förekommit att myndighet avstått från möjlighet
till förhyrning på grund av alt den begärda hyran ansetts för hög. Revisorerna
stöder sig härvid på uttalanden, som — såvitt styrelsen har sig
bekant — härrör från uppgifter som i detta avseende lämnats av förhyrande
myndigheter i augusti 1965. Förhållandena har sedan dess förändrats
och det är f. n. icke ovanligt, att byggnadsstyrelsen avböjer förhyrningserbjudanden
i framför allt under projektering varande nybyggnadsobjekt
på grund av att den preliminärt angivna hyran bedöms för hög. Styrelsen
har emellertid att taga hänsyn till många andra omständigheter vid bedöm -

ningen av ett hyresobjekt. Kvalifikationer framför andra torde främst vara
lokalernas ändamålsenlighet för den tilltänkta användningen, lokaliseringen
och lokalenhetens storlek. Eftersom styrelsens bedömanden i dessa avseenden
i så stor utsträckning sammanfaller med enskilda och kommunala
spekulanters bedömanden uppstår, som tidigare nämnts, med nödvändighet
en konkurrenssituation som i sig själv är prisuppdrivande. I de lägen
inom stockholmsområdet och residensstäderna, där byggnadsstyrelsen merendels
önskar förhyrningarna lokaliserade, är efterfrågan på lokaler fortfarande
större än tillgångarna. Läget och objektets art kan emellertid innebära
så många fördelar för den samlade statliga verksamheten på platsen,
att nackdelarna av en hög hyra uppväges.

Enligt revisorernas uppfattning eftersträvar båda parter hyreskontrakt
med lång giltighetstid vid förhyrning av statliga tjänstelokaler. Byggnadsstyrelsen
kan i det enskilda fallet inte alltid handla efter en sådan norm.
Ur styrelsens synpunkt kan stundom kontrakt med en giltighetstid av fem
år eller till och med i vissa fall kortare vara att föredraga. Styrelsen betraktar
nämligen, av skäl som tidigare berörts i princip merparten av förhyrningarna
som provisorier som snarast möjligt hör ersättas med statliga
byggnader. Utifrån detta betraktelsesätt kan hyreskontrakt med lång giltighetstid
vara hindrande för en planmässig utbyggnad av statens fastighetsbestånd.
Även av andra skäl är kortare kontraktstider att föredraga.
För närvarande har styrelsen t. ex. stora besvärligheter med avveckling av
häradsskrivarlokaler på mindre orter, där häradsskrivarkontoren indragits
i samband med uppbördsreformen den 1 januari 1967. Samma svårigheter
uppstod på många håll i samband med omorganisationen inom lantmäteriväsendet
för en del år sedan. Generellt sett torde det emellertid vara riktigt,
att hyresvärdarna eftersträvar kontrakt med lång giltighetstid.

Beträffande indexklausul för långtidskontrakt är styrelsen medveten om
att den av Sveriges Fastighetsägareförbund, Hyresgästernas Riksförbund
och Sveriges Köpmannaförbund utarbetade klausulen, som helt bygger på
förändringar i konsumentprisindex, är förenad med vissa brister. Styrelsen
har dock funnit att den är lätt att tillämpa och följaktligen medför de
minsta administrativa besvären. På grund av den mängd hyresavtal, som
styrelsen har att handskas med, är en enkel administration av stor betydelse.
Styrelsen är dock beredd medverka till utarbetande av en klausul,
vari större hänsyn tages till kapitalkostnaderna. Byggnadsstyrelsen avser
att i detta syfte söka samarbete med de nyssnämnda partorganisationerna
och övriga lokalanskaffande statliga myndigheter.

Den i berättelsen intagna redovisningen av civila statsmyndigheters lokalsituation
åskådliggör med all tydlighet lokalhållningens allmänna villkor.
Emellertid har i några fall splittringen kommit att övedrivas t. ex. vad gäller
byggnadsstyrelsen, för vilken tre adresser (Hantverkargatan 29, Kungsholmstorg
12 och 16) anges för en sammanhängande förvaltningsenhet.
Samma sak gäller skolöverstyrelsen (Hantverkargatan 27 och 19) och riksförsäkringsverket
(Adolf Fredriks kyrkogata 8, 10 och 12). I flera fall är
det heller icke nödvändigt att lokalerna är samlade. Ett distriktskontor
t. ex. behöver sålunda icke ligga inom myndigheten (t. ex. kontrollstyrelsens
och byggnadsstyrelsens som upptagits i tabellen).

Beträffande den för statsdepartementen angivna splittringen gäller att
alla lokaler utanför kanslihuset med grannfastigheter är kommittélokaler.
Lokalerna är således i och för sig icke så splittrade som tabellen ger sken

av. Departementens lokalsituation kommer även att avsevärt förbättras, då
pågående och planerade ombyggnadsarbeten och omdisponeringar genomförts
i bl. a. nyinköpta fastigheter.

Beträffande kommittéväsendet har sedan länge förelegat ett starkt önskemål
att få koncentrera huvudparten av dessa till ett kommittéhotell. Eu
sådan lösning skulle ge stora fördelar såsom centralisering av skrivhjälp,
sammanträdesrum, bibliotek, vaktmästeri in. in. Vidare kunde rnmsfördelningen
bättre övervakas så att lokalerna blev fullt utnyttjade. I nuläget
måste kommittéerna spridas över ett stort antal mindre lokaler, där varje
departement vakar över sin del till förfång för den totala effektiviteten i
lokalhänseende.

Lokalsplittringen har som tidigare omnämnts sin orsak i den ständiga
tillväxten, brådskan vid omorganisationer in. m. i förhållande till den knappa
lokaltillgången. Skulle föreliggande förslag och planer på nybyggnader
få förverkligas, skulle de flesta av angivna problem försvinna. Byggnadsstyrelsen
söker undvika lokalsplittring genom att anskaffa så stora enheter
som möjligt, för att reserver för framtida behov skall finnas då myndigheten
flyttar in.

Reserverna utnyttjas under mellantiden för bl. a. kommittéer som lätt
kan flyttas respektive komma att avvecklas. Tyvärr är det dock mycket
svårt att i dagens läge kunna hålla dessa förutsättningar, då efterfrågan
på stora enheter är betydligt större än tillgången. Genom ryckighet i tillståndsgivningen
och förskjutningar i tidsplaner för Kronans nybyggnader
måste lokalplaneringen ständigt ändras och ofta under väntetiden lösas
genom provisorier till förfång för en ändamålsenlig och ekonomisk planering.
I många fall måste på grund härav lokaler förhyras i andra hand.
Ofta ställer uthyraren därvid krav på tidsbegränsning för att senare kunna
utnyttja lokalerna för egen del. Detta medför krav på planeringen med bevakning
av tidsbegränsade avtal för att säkerställa överflyttning till andra
lokaler som kanske i sin tur är nya provisorier.

Myndigheternas lokalspridning beror som ovan nämnts på att tillgången
på reservutrymmen är för knapp och att en successiv tillväxt sker. Det är
givetvis orimligt att begära att man skall flytta hela myndigheten till nya
lokaler varje gång en utökning skall ske. Koncentreringen måste ske när
spridningen tenderar att bli för omfattande.

Möjligheterna till förbättringar genom omfördelning av lokaler mellan
militära och civila myndigheter samt affärsdrivande verken bedömer byggnadsstyrelsen
utifrån sina erfarenheter knappast skulle ge några fördelar.
Mot bakgrunden av vad ovan anförts är det icke säkert att man genom sådana
omflyttningar ernår större inbesparingar sett på sikt. Omflyttningarna
kan föregripa nybyggnadsplanerna och förorsaka flera flyttningar än vad
som kan vara nödvändigt för en ekonomisk planering. I enskilda fall torde
dock förbättringar med föreslagen omfördelning av lokaler kunna uppnås.
Styrelsen kommer att ha sin uppmärksamhet riktad på denna fråga.

Revisorerna anför slutligen att det bör undersökas, om icke för vissa av
myndigheterna en minskning av antalet tilldelade kontorsrum kan genomföras.
Styrelsen vill i denna fråga framhålla, att beslut angående tilldelning
av lokaler fattas först sedan noggrann genomgång av lokalbehovet skett
med den blivande nyttjaren. Vid inflyttningstillfället torde därför lokalernas
storlek vara väl avpassad till nytt jarens då aktuella behov jämte mindre
reserv i form av möjlighet att öka antalet arbetsplatser i vissa rum. I förhyrningsärendena
tillämpas så långt det är möjligt samma restriktiva nor -

mer, som gäller vid programmering av nybyggnad. För den händelse lokalbehovet
skulle minska hos viss myndighet måste det ankomma på denna att
anmäla förhållandet till byggnadsstyrelsen. Så torde även ske i de fåtaliga
fall en minskning av lokalutrymmet genom organisationsförändringar in. in.
är motiverat. Vanligtvis är förhållandet, att myndigheten hos styrelsen anmäler
behov av ytterligare lokaler. Härvid prövas som regel hela lokalsituationen,
antingen genom besök hos myndigheten eller efter det den rådande
lokalsituationen åskådliggjorts på ritningsunderlag.

Prövningen av visst lokalbehov innefattar till stor del diskussioner med
vederbörande nyttjare angående olika funktioners utrymmesbehov. Nyttjarna
torde härvidlag vanligtvis överskatta behovet av utrymme för de av dessa
representerade funktionerna. Det hävdas icke heller sällan, att en nyttjares
arbetsrutiner lagts upp på ett sådant sätt, att jämförbarhet i fråga om lokalbehov
icke finns med andra liknande myndigheters behov. Enligt styrelsens
uppfattning föreligger emellertid god överensstämmelse mellan likartade
funktioners behov av utrymme och styrelsen tillämpar därför i stor utsträckning
normer vid prövning av lokalbehov. Lokalbestånden kan härigenom
ges en allmängiltigare utformning och omflyttningar inom lokalerna
underlättas. Den ökade användningen av kontorsmaskiner och andra rationaliseringsåtgärder
gör det emellertid nödvändigt att fortlöpande följa
kontorsfunktionernas lokalbehov. Styrelsen vill i detta sammanhang nämna,
att statskontoret i samråd med bl. a. byggnadsstyrelsen utreder förutsättningarna
för att införa storrumskontor eller kontorslandskap inom den
egentliga statsförvaltningen. Inom affärsverken och försäkringskassorna
har sådana kontorsformer redan genomförts i viss utsträckning.

De av revisorerna på sidorna 251 och 252 anförda exemplen på variationer
i hyressättningen för lokaler inom samma fastigheter kommenteras i
bifogade PM (Bilaga), till vilken styrelsen hänvisar.

I handläggningen av detta ärende har deltagit generaldirektören Larsson,
planeringsdirektören Smith, byggnadsrådet Törnquist, föredragande, och
Bertman samt tjf byggnadsrådet Bottinga. Stockholm den 30 januari 1967.

SIXTEN LARSSON

Harry Törnquist

Bilaga

PM angående i riksdagens revisorers berättelse 1966, s. 251 och 252, omnämnda
förhyrningsobjekt

Generellt må framhållas, att en jämförelse mellan hyreskostnaderna för
olika lokaler icke i och för sig ger ett klart utslag på huruvida vissa lokaler
är billigare än andra. En i dessa avseenden rättvisande jämförelse måste
innefatta bedömanden och beräkningar lokalerna emellan angående värdet
av belägenhet, inredning, utrustning, kontraktstid och övriga kontraktsvillkor
m. m. Skiljaktigheter i nämnda avseenden föreligger icke endast mellan
lokaler i olika byggnader utan även mellan lokaler i samma byggnad.
Byggnadsstyrelsen har icke kännedom om alla de faktorer, som i de anförda
exemplen kan ha påverkat hyressättningen. Följande orsaker till differenser
i de aktuella fallen må emellertid nämnas.

A Kv. Sliparen, Solna. Byggnadsstyrelsen hyr lokaler för statens polisskola
och statens kriminaltekniska laboratorium. De från början för industriändamål
avsedda lokalerna har fått en för verksamheten avpassad utformning,
inkluderande bl. a. dyrbara laboratorieutrymmen.

Vad avser de ekonomiska villkoren må framhållas, att arbetsmarknadsstyrelsen
dels inledde förhandlingar med vederbörande hyresvärd ca 6 månader
tidigare än byggnadsstyrelsen dels ock i konsekvens härmed var den
första hyresgäst, som inflyttade i fastigheten. Normalt kan man räkna med
ett bättre ekonomiskt resultat desto tidigare — i förhållande till övriga hyresgäster
— hyresförhandlingarna avslutas. I förevarande fall torde skillnaden
i hyreskostnaden till stor del få tillskrivas detta förhållande.

Beträffande det av arbetsmarknadsstyrelsen avtalade m2-priset av högst
95:— kronor under gällande kontraktstid — även om hyresnämnden sedermera
skulle besluta om högre grundhyra — har byggnadsstyrelsen hos
hyresvärden erhållit försäkran om att den hyresförlust, som denne gör,
därest grundhyran skulle fastställas till ett belopp överstigande nämnda
in2-pris," icke kommer att övervältras på de övriga hyresgästerna utan helt
bestridas av fastighetsägaren.

Vid kontraktsförhandlingarna försökte byggnadsstyrelsen givetvis få ekonomiska
villkor, som var jämförbara med de arbetsmarknadsstyrelsen tidigare
uppnått. Att detta icke lyckades får ses mot bakgrunden av att hyresvärden
för arbetsmarknadsstyrelsens del ansett sig kunna acceptera hyresvillkor,
som icke någon annan hyresgäst i fastigheten sedermera kommit i
åtnjutande av. För byggnadsstyrelsens del fanns alternativen att antingen
helt acceptera de föreslagna hyresvillkoren eller att avstå från förhyrningen.
Med hänsyn till att behovet av lokaler för ifrågavarande speciella verksamhet
var mycket starkt och icke kunde inom rimlig tid tillgodoses på annat
sätt, ansåg byggnadsstyrelsen att avtal borde träffas på hyresvärdens villkor.

B Kv. Vampyren, Eskilstuna. Fastigheten äges av Nya System AB genom
dotterbolaget AB Vampyren. Enligt vad byggnadsstyrelsen erfarit, tecknade
arbetsmarknadsstyrelsen sitt avtal med tidigare ägare långt innan Nya System
AB övertog fastigheten och fick då ett mycket förmånligt avtal i en
konkurrenssituation. Detta avtal har Nya System AB efter övertagandet försökt
få ändring i, dock utan resultat, varför man där nödgas ta den lägre
hyra som detta avtal för med sig.

C Kv. A pollo, Borås. Skillnaden i pris per in2 beror på att arbetsmarknadsstyrelsen
belastats med hela ytan för ett gemensamt trapphus. Att hyran
i arbetsmarknadsstyrelsens avtal reducerats med 10:—/m2 och ligger fast,
har enligt uppgift sin orsak i att styrelsen uppställde detta som villkor för
att flytta ifrån förutvarande lokaler med långtidsavtal och med villkor i övrigt
som överensstämde med dem som avtalats för de nya lokalerna i kvarteret
Apollo.

D Kv. Björnen, Mariestad. Lokalerna är belägna i ett till landsstatshuset
angränsande kvarter. Genom förhyrningen har en koncentrering av länsstyrelsens
förvaltningslokaler åstadkommits. Om byggnadsstyrelsen vid förhyrningen
av lokalerna i kv. Björnen hade haft erbjudande förhyra andra lokaler
med lägre hyra, hade valet av förhyrningsobjekt måst ske under hänsynstagande
till förutom hyreskostnaden även objektets belägenhet i förhållande
till landsstatshuset, objektets storlek m. m. Förhyrning av lokaler
för arbetsförmedlingen i Mariestad torde kunna bedömas med andra och
mindre krav på lokaliseringen och förhyrningsobjektets storlek.

E Kv. Koljan, Halmstad. Fastigheten ägs av hushållningssällskapet som
också har sina förvaltningslokaler i fastigheten. De av byggnadsstyrelsen
förhyrda lokalerna disponeras till största delen av lantbruksnämnden. Sedan
länge har byggnadsstyrelsen medverkat i strävandena att ge lantbruksnämnderna
lokaler i samma fastigheter som hushållningssällskapen. Så har
också blivit förhållandet i många residensstäder eller andra orter, där organen
finns. Den av riksdagen beslutade sammanläggningen av huvuddelen
av hushållningssällskapens arbetsuppgifter med lantbruksnämndernas underlättas
i avsevärd grad på orter, där det lokala sambandet redan finns.

I hyresbeloppet ingår vissa förmåner t. ex. tillgång till sammanträdeslokaler
o. d., armaturer, persienner, personsökare m. m., varför hyresbeloppet
per m2 lägenhetsyta får ses mot denna bakgrund.

F Kv. Oden, Skellefteå. Hyresregleringen för lokaler slopades i Skellefteå
den 1 februari 1962.

Byggnadsstyrelsen har under år 1964 övertagit av arbetsmarknadsstyrelsen
tidigare förhyrda lokaler i fastigheten om ca 232 m2. Styrelsen tecknade
då kontrakt med fastighetsägaren, HSB, rörande en hyra av kr. 17 561: —/
år, motsvarande ca 75:—/m2. Efter uppsägning av kontrakten ändrades
denna hyra till kr. 19 884: —/år, vilken höjning styrelsen efter vissa undersökningar
ansåg relativt hög, dock icke så hög, att den kunde betraktas
som oskälig. Pris per m2 ca 85: 50. Stockholm den 30 januari 1967.

Harald Falk

Statskontoret

De spörsmål, som revisorerna behandlar under denna paragraf, har i skilda
sammanhang observerats även tidigare och lämpliga åtgärder har diskuterats.
Det må sålunda erinras om, att samråd i viss omfattning redan
nu äger rum med byggnadsstyrelsen vid förhyrning av lokaler för statsmyndighets
räkning. Att samarbete mellan statsmyndigheter redan förekommer
i ej obetydlig utsträckning framgår jämväl av svaren på revisorernas
enkätfråga nr 7. När det gäller att söka nedbringa de dryga kostnaderna
för statens lokalförhyrningar och eliminera de olägenheter som myndigheternas
uppträdande på hyresmarknaden hittills förorsakat, har revisorerna
funnit det önskvärt att ett obligatoriskt samarbete i mera organiserade
former kommer till stånd beträffande hyresavtal för statens räkning.

Statskontoret vill inte motsätta sig ett sådant obligatoriskt samarbete, om
det kan organiseras på ett smidigt sätt och till rimliga kostnader. Det är
givetvis stötande när det exempelvis konstateras, att två statsmyndigheter
i en och samma fastighet erlägger högst varierande hyror per m2, men det
är inte utan vidare klart att ett samarbete i dylika fall skulle ha inneburit
en anpassning till den lägsta hyran.

Att bedöma om kostnaden för en viss lokal är skälig, förutsätter en ingående
kännedom om brukarens behov, en noggrann besiktning av lokalen i
fråga samt därjämte god överblick av hyresmarknaden i dess helhet. Därav
följer, att om ett samarbete på bredare basis i hithörande frågor skall
ordnas med exempelvis byggnadsstyrelsen som expertmyndighet, måste denna
myndighet erhålla ökade personella resurser för att konsulteringsverksamheten
skall kunna bedrivas på ett effektivt sätt.

I sammanhanget har från olika håll även framkastats tanken att staten

i större utsträckning borde anskaffa egna kontorshus för myndigheternas
räkning. Statskontoret avser att i följande punkt något närmare beröra
detta spörsmål och vill här endast uttala, att ett större innehav av egna
kontorslokaler givetvis skulle förenkla de frågeställningar, som berörts,
men det är ingalunda säkert att ett sådant steg skulle gå i förbilligande
riktning.

Statsrevisorerna har vidare påpekat behovet av en alternativklausul i hyresvillkoren,
som — speciellt i fråga om nyproducerade fastigheter — vore
utformad så, att eventuella regleringar av hyresbeloppet påverkades mera
av förändringar i ränteläget (riksbankens diskonto) än av de allmänna
kostnadsstegringarna (konsumentprisindex). Statskontoret kan biträda
revisorernas uppfattning i denna punkt.

Vid handläggningen av detta ärende har närvarit avdelningschef Nord,
överste Sandberg, organisationsdirektör von Willebrand, föredragande, och
byrådirektör Johansson. Stockholm den 30 januari 1967.

IVAR LÖFQVIST

B. M. von Willebrancf

§ 17 De statliga myndigheternas lokalproblem i stockholmsområdet
Fortifikationsförvaltningen. Se yttrandet under § 16, s. 82.

Byggnadsstyrelsen. Se yttrandet under § 16, s. 84.

Statskontoret

Den omfattande lokalsplittring inom den till stockholmsområdet förlagda
statsförvaltningen, som revisorerna påvisat, medför givetvis avsevärda olägenheter
ur administrativ synpunkt för de berörda myndigheterna och även
ett visst omak för allmänheten. Dessa missförhållanden synes emellertid
vara svåra att avlägsna. Ehuru, som statsrevisorerna själva anför, sedan
lång tid tillbaka dagligen ett 25-tal transportarbetare och två fordon varit
avdelade för lokalbyten och omdispositioner, kan någon minskning i lokalsplittringen
knappast skönjas. Detta torde sammanhänga med det faktum
att omflyttningarna för att verkligen leda till åsyftat resultat borde omfatta
en så lång kedja av lokaler att detta i praktiken blir svårt att åvägabringa.
För att verkligen på ett permanent sätt kunna sammanföra delar av en
och samma myndighet till ett arbetsställe skulle krävas tillgång till nya och
framför allt stora kontorslokaler, vilka skulle kunna absorbera en betydande
mängd av de småförhyrningar, som nu splittrar bilden.

Ur denna synpunkt torde man få knyta stora förhoppningar till den omfattande
nyanskaffning av egna kontorslokaler som redan pågår eller är planerad
för statsförvaltningens räkning. Statskontoret vill sålunda erinra om
det stora kontorshus för ca 2 800 statsanställda, som f. n. projekteras i kvarteret
Garnisonen A''id Karlavägen. Likaledes kommer inom nedre Norrmalm
att erbjudas högst betydande kontor sutrymmen för statliga förvaltningsändamål
av olika slag. Tillkomsten av dessa stora utrymmen måste få en

omedelbar effekt på hela den statliga hyressituationen och kraftigt bidra
till en rationalisering av myndigheternas lokaldispositioner. Ur administrativ
och personalbesparingssynpunkt innebär detta givetvis ett stort framsteg;
däremot torde man inte böra förvänta sig någon lägre självkostnad
för de statliga kontorshusen än för hittillsvarande förhyrningar.

Det är sålunda möjligt att den stora nyanskaffningen av statliga förvaltningslokaler
på ett nästan automatiskt sätt kommer att inom ej alltför lång
framtid lösa det nuvarande splittringsproblemet, som därför knappast
skulle erfordra någon ytterligare utredning. Statsrevisorerna tar emellertid
upp även en annan sida av saken, som statskontoret finner angelägen och
i behov av utredning. Det gäller frågan om inte för vissa av myndigheterna
en minskning av antalet tilldelade kontorsrum skulle kunna genomföras.
Statskontoret vill med anledning härav erinra om, att f. n. några officiellt
fastställda normer för utrymmesberäkningen inom statsförvaltningen inte
existerar. Däremot är det självklart att man inom de verk och myndigheter,
som sysslar med hithörande frågor, betjänar sig av tumregler, som borgar
för ett någorlunda tillfredsställande resultat vid tillämpningen. Såsom samrådsmyndighet
vid projekteringen av det tidigare nämnda kvarteret Garnisonen
har även statskontoret haft anledning att befatta sig med dylika avvägningsfrågor.
Det må jämväl nämnas, att statskontoret i sin 5-årsplan
(år 1966) för rationaliseringsverksamheten särskilt uppmärksammat behovet
av funktions- och anläggningsplanering när det gäller byggnader för
statsförvaltningen. Det är sålunda ämbetsverkets avsikt att ägna ett fördjupat
studium åt frågor rörande generalplaner, samt lokal- och byggnadsprogram
m. in. För anläggningsplaneringen gäller det sålunda att fastställa ytbehov,
lokallayout och dispositionsplaner. Det är för detta ändamål nödvändigt
att genom funktionsplanering noga studera såväl organisation och arbetsmetodik
som arbetsflöden och aktivitetssammanhang för de verksamheter
som skall bedrivas inom anläggningarna i fråga. I anslutning härtill vill
statskontoret nämna, att fortifikationsförvaltningen i samförstånd med
bl. a. statskontoret utarbetat normer för lokalplanering och utrymmesberäkning
vid militärförband och militära förvaltningsmyndigheter. Genom
detta normverk, som bygger på ingående studier av förekommande arbetsfunktioner,
kan en god grund redan anses vara lagd för en rationell lokalbehovsbedömning
inom det militära området. För de civila statsmyndigheternas
del har man visserligen kommit i gång med motsvarande arbete, men
åtskilligt torde ännu återstå att göra, innan dessa frågor nått en fullt tillfredsställande
lösning. Statskontoret vill därför tillstyrka den utredning,
som revisorerna i detta hänseende förordat.

Statsrevisorerna har beträffande den föreslagna utredningen framhållit,
att det torde vara lämpligt att hithörande undersökningar verkställes centralt
av och i samråd mellan byggnadsstyrelsen och fortifikationsförvaltningen.
Statskontoret vill i anslutning härtill ifrågasätta, om det ej vore
mera ändamålsenligt att uppdra en blivande utredning åt experter, som
står mera obundna i förhållande till statsförvaltningen. Såvitt statskontoret
har sig bekant gäller inom den svenska statsförvaltningen en lokal- och utrymmesstandard
som överträffar den, som råder inom det enskilda näringslivet
och utländska — såväl europeiska som amerikanska — statsmyndigheter.
För bästa möjliga tillgodogörande av erfarenheterna på dessa håll,
synes det därför vara lämpligt, att till en utredning jämväl knyta ekonomisk
expertis, som besitter kännedom om huru motsvarande lokal- och utrymmesfrågor
plägar bedömas utanför den svenska statsförvaltningens ram.

IVAR LÖFQVIST

B. M. von Willebrand

ECKLESIASTIKDEPARTEMENTET

§ 18 Dramatiska teatern

Riksrevisionsverket

Riksrevisionsverket anser sig i stort sett kunna instämma i revisorernas
uttalande.

Vid handläggningen av detta ärende har byråchefen Ehnbom närvarit.
Stockholm den 13 januari 1967.

LARS LINDMARK

Tage Ståhl

§ 19 Kungl. teatern

Riksrevisionsverket

Riksrevisionsverket anser sig i stort sett kunna instämma i revisorernas
uttalande.

Vid handläggningen av detta ärende har byråchefen Ehnbom närvarit.
Stockholm den 13 januari 1967.

LARS LINDMARK

Tage Ståhl

JORDBRUKSDEPARTEMENTET

§ 20 Redovisningen av lagervärden i domänverkets bokslut
Riksrevisionsverket

Föreskrifter om möjlighet eller skyldighet för affärsverken att använda
driftmedel för nedskrivning av lagertillgångar saknas i huvudsak. Försvarets
fabriksverk har dock beretts möjlighet att värdera och avskriva lagertillgångarna
enligt de principer som tillämpas av enskilda företag. Verket
gör också avsättningar av driftmedel till en lagerreserv. Enligt praxis tilllämpas
även allmänt i de affärsdrivande verken nedskrivning för inkurans.

Riksdagens revisorer framhåller att i den mån nedskrivningarna haft till
ändamål att vid beräkningen av kommunalskattepliktig inkomst möjliggöra
utnyttjande av tillåtna avdrag torde någon erinran inte vara att göra. Revisorerna
anser att tillämpade nedskrivningsprinciper endast i begränsad utsträckning
tjänat detta syfte. Enligt underhandsuppgift från domänverket
är dock huvudsyftet med nedskrivningarna av lagertillgångarna just att
kunna utnyttja tillåtna avdrag vid skatteberäkning och därigenom få erlägga
så låg kommunalskatt som möjligt.

Riksrevisionsverket vill framhålla att frågan om nedskrivning av lagertillgångar
inom affärsverken behandlas av den sittande affärsverksutredningen.
Ämbetsverket anser det därför inte lämpligt att nu ta principiell
ställning till denna fråga. Riksrevisionsverket instämmer dock med riksdagens
revisorer i att företagna reservförändringar bör redovisas i verkets
vinst- och förlusträkning.

Vid handläggningen av detta ärende har närvarit byråcheferna Walck
och Säfström, varjämte byrådirektören Spungin varit föredragande. Stockholm
den 16 januari 1967.

LARS LINDMARK

T. Spungin

Domänstyrelsen

Domänstyrelsen har under hand utverkat anstånd med remissens besvarande
till den 15 februari. Affärsverksutredningen har nämligen hemställt,
att domänstyrelsen till nämnda dag skall lämna vissa uppgifter om de konsekvenser
som skulle uppkomma, om affärsverken ginge över till avskrivningar
och lagervärdering enligt skattelagstiftningens normer. Affärsverksutredningen
berör således även lagernedskrivningsfrågan ehuru ur en något
annorlunda synvinkel. De två ärendena borde enligt styrelsens mening samtidigt
tagas upp till styrelsens avgörande.

Mot den av riksdagens revisorer i § 20 lämnade redogörelsen över redovisningen
av lagervärden i domänstyrelsens bokslut för tiden 1953—1965 har

styrelsen intet att erinra. På sid. 282 i redogörelsen har emellertid angivits
• Vnjpr beträ.ffande de fem södra överjägmästardistrikten i bokslutet för
ar 192a ^PPta§lts tdl 70 % av självkostnadsvärdet. Denna procentsats skall

I sitt uttalande har revisorerna icke haft någon erinran mot de av styrelsen
vidtagna lagernedskrivningarna i den män dessa haft till ändamål att
vid beräkningen av kommunalskattepliktig inkomst möjliggöra utnyttjande
av tillatna avdrag. De anser vidare, att domänverket i samma utsträckning
som enskilda företagare bör beakta de möjligheter som gällande bestämmelser
erbjuder att till svaga år överskjuta de vinster som uppkommer
under ar med goda avsättningsresultat. Detta uttalande gäller i de fall
överskottet pa vissa revir under något eller några år understiger garantiskattens
belopp, varvid avdrag för driftskostnader icke kan utnyttjas.

Revisorerna anser emellertid att den av domänverket tillämpade nedskrivningen
av virkeslagret endast i begränsad utsträckning tjänat angivna
*•(.?’ eftersom nedskrivningarna t. o. in. år 1962 företagits likformigt och
därefter ersatts med en procentsats för de sex norra distrikten och en för
de fem sodra.

Revisorerna ifrågasätter huruvida tillräcklig anledning av företagsekonomisk
eller annan natur föreligger för domänverket att göra nedskrivningar
av virkeslager i sadan omfattning som skett. Revisorerna uttalar vidare att
da domänverket icke betalar skatt till staten och har möjlighet att anlita
iopande kredit hos nksgaldskontoret, anledning knappast synes föreligga
att behalla s. k. dolda reserver av större omfattning inom företaget, varken
i syfte att astadkomma vinstutjämning i skattehänseende eller för att lösa
uppkommande hkviditetskriser.

äntligen anser revisorerna att nedskrivningar av lagertillgångar endast
bor göras i den omfattning som ar företagsekonomiskt motiverad samt att
syttet med nedskrivningarna skall redovisas i årsberättelsen.

Domanstyrelsen får med anledning av revisorernas uttalanden anföra föli
ande.

Domänverket, som t. o. m. inkomståret 1952 taxerades enligt den s. k.
kontantprmcipen, har med stöd av ändringen av kommunalskattelagen den
7 december 1951 (SFS nr 790) yrkat och blivit taxerat enligt bokföringsmassiga
grunder sedan 1954 års taxering (inkomståret 1953).

Enhgt tidigare gällande skatteregler utgjorde inkomster från och utgifter
or skogs- och jordbruksfastigheter inom en och samma kommun underlag
för deklaration enligt den s. k. kontantprmcipen. I och med övergången till
bokformgsmassiga grunder utgör reviret förvärvskälla.

Med hansyn till den skarpta beskattning kontantprmcipen inneburit fann
styrelsen det angelaget att vid övergången till beskattning efter bokföringsmassiga
grunder i görligaste mån omedelbart utnyttja de fördelar denna beskattningsform
medförde, bl. a. genom övergång från kommunvis till revirms
resultatredovisning som underlag för inkomstdeklarationerna. Vid övergången
till taxering enligt bokföringsmässiga grunder skulle enligt övergångsbestämmelserna
hela värdet av utgående lager upptagas till beskattning.
Styrelsen fann skäl mildra denna avsevärda skattebelastning genom

n/i !,VnlI!g aT Ia§ervärdet med 50 %. Denna procentsats bibehölls fram
till 1960, da styrelsen främst av skattetekniska skäl skrev ned lagervärdet
med ytierhgare 10 % till 40 % av lagrets anskaffningsvärde.

Styrelsen vill understryka att styrelsens åtgärd att i bokslutet för år 1953
nedskriva lagret till 50 % av självkostnadsvärdet grundades helt på princi 4

Rev. berättelse ang. statsverket år 1966. II

pen att den i räkenskaperna gjorda värdesättningen av lager utgör en grundförutsättning
för att kunna redovisa nedskrivna lagervärden i revirens självdeklarationer.

Såsom revisorerna uttalat har överskottet på vissa revir i Norrland under
senare år i allt större omfattning kommit att understiga garantibeloppen.
Från skattesynpunkt erhålles bästa effekt vid sådant förhållande om värdesättningen
av lagren vid dessa revir anpassas så att nedskrivning kan vidtagas
det år nettointäkten överstiger garantibeloppet. Den skattemässiga
nettointäkten för reviren i södra delen av landet är däremot regelmässigt
högre än revirens garantibelopp, varför lagren där bör upptagas till lägre
värden. Styrelsen har från och med 1962 beaktat de vikande konjunkturerna
genom en etappvis försiktig uppskrivning av lagervärdena, främst inom
de sex norra distrikten.

Beträffande värderingen av lagren vid virkesmagasinen får styrelsen
framhålla, att virkesmagasinen i stort sett endast är redovisningstekniska
förvaltningsenheter av från skattesynpunkt ringa betydelse. De distribuerar
från reviren mottaget virke till vissa större avnämare. Från reviren mottaget
virkes värde redovisas till bedömt försäljningspris. Härav följer att virkesmagasinens
resultatredovisning bör bli noll. Att så ej alltid blir fallet beror
bl. a. på att fakturering på köpare ofta ej kan ske före årets utgång (virke
kan vara under transport, rapport från mätningsförening saknas etc.). Då
det bokföringsmässiga värdet av virkeslagret år 1958 var osedvanligt högt eller
10,4 milj. kr., fann styrelsen det lämpligast att skriva ned lagret detta år.
Denna nedskrivning gjordes av företagsekonomiska skäl och i överensstämmelse
med allmänt tillämpade regler enligt lägsta värdets princip.

Vad gäller värderingen av kött- och frölager från och med 1962 får styrelsen
nämna, att dessa lager till allt övervägande del förefinnes i Norrland
och att det således i analogi med vad uttalats beträffande revirens virkeslager
i Norrland kan värderas till självkostnadspris utan att skattekostnaden
ökar.

Vid de årliga övervägandena inom styrelsen i fråga om regler för fördelning
av kostnader och intäkter samt för beräkning av självkostnadsvärden
för lager och regleringsprocenter beaktar domänstyrelsen även andra förhållanden
än de rent skattetekniska.

Inom svensk företagsamhet anses det angeläget att undvika alltför stora
fluktuationer ifråga om resultatet även om en allt öppnare redovisning av
vidtagna vinstutjämningsdispositioner numera intages i företagens årsberättelser.
Med hänsyn till att domänverkets resultat publiceras och kommenteras
i åtskilliga publikationer och jämförelser sker med enskilda storföretag
inom svenskt skogsbruk finner styrelsen starka skäl tala för att styrelsen
skall vid beräkning och fastställelse av årsresultatet låta detta i den mån
så är möjligt följa konjunkturutvecklingen.

När budgeten för domänverket utarbetades under hösten före verksamhetsåret,
är leveranspriserna ännu icke kända. Även prisutvecklingen på
kostnadssidan är svår att bedöma. Vidare påverkas domänverkets årsresultat
starkt av utfallet av höstauktioner och efterhandsförsäljningar mot verksamhetsårets
slut avseende rotstående virke. Stora svårigheter föreligger
därför att med någorlunda säkerhet i förväg kunna bedöma årsresultat. Styrelsen
finner det angeläget att vid fastställelse av årsresultatet eftersträva
en rimlig överensstämmelse mellan å ena sidan resultatprognosen, som i
tidigt skede meddelats skilda myndigheter och senare intagits i statsverkspropositionen,
och å den andra det faktiska utfallet av verksamheten.

Styrelsen är av den uppfattningen att domänverket bör under goda år
göra vissa företagsekonomiskt sett motiverade reservationer. En redovisning
enligt revisorernas uttalanden skulle medföra en starkare skattebelastning
och vidare utesluta varje möjlighet till vinstutjämning. Domänverket kan
da för ett extremt svagt konjunkturår nödgas redovisa förlust.

I styrelsens yttrande över statens skogsföretagsutredning (SOU 1964: 7)
uttalade styrelsen i frågan om bildandet av en konjunkturutjämningsfond
bl. a.: »Genom konjunkturutjämningsfonden skulle svängningar i konjunkturen
för skogsindustriens produkter på världsmarknaden, som direkt påverkar
det årliga resultatet av domänverkets verksamhet, mildras. Domäns^?^e!sen
s^u^e då uppnå likställighet med andra skogsföretag, som äger
möjlighet att utjämna årsresultaten.» Vidare anfördes": »Mer vägande är
självfallet att denna fond skulle ge ökade möjligheter till långsiktig planering
och till betydelsefulla men kostnadskrävande åtgärder även under år
med starkt fallande priser.»

Styrelsen hyser alltjämt den uppfattning för vilken givits uttryck i ovan
angivna citat. En konjunkturutjämningsfond i förening med regler för lagervärderingen,
som möjliggör beaktande främst av skattelagstiftningens
avdragsbestämmelser, torde ge domänverket de bästa förutsättningar för en
god företagsekonomisk förvaltning.

Domänverkets likviditet påverkas bl. a. av förändringar i lagerreserven.
Styrelsen har icke något år vidtagit lagervärdes justeringar av likviditetsskäl.

I framställning till Ivungl. Maj :t den 21 november 1966 har styrelsen lämnat
en redogörelse för verkets likviditetsutveckling samt hemställt om ökningav
den rörliga krediten från 80 till 130 milj. kr.

Med bifogande av sin skrivelse till affärsverksutredningen (Bilaga) vill
domänstyrelsen nämna att lagerreserven skulle — om sådan redovisning
som affärsverksutredningen överväger hade tillämpats 1965 — uppgått till
ca 30 milj. kr. mot 9 milj. kr. enligt domänstyrelsens redovisning.

Vad slutligen beträffar revisorernas uttalande om önskvärdheten av en
öppnare ledovisning beträffande företagna ändringar av lagerreserven kommer
styrelsen att mera fullständigt än vad hittills varit fallet redogöra för
vidtagna ändringar.

Sammanfattningsvis vill styrelsen framhålla att upp- och nedskrivningar
i allt väsentligt skett enligt grunder som av revisorerna rekommenderats. I
motsats till revisorerna anser styrelsen på ovan anförda skäl önskvärt, att
styrelsen beredes större möjligheter att vidtaga åtgärder för vinstutjämning
mellan olika räkenskapsår.

I detta ärendes handläggning har, förutom undertecknad, deltagit byråcheferna
Kronvall och Olsson samt byrådirektören Dahlberg, föredragande.
Stockholm den 15 februari 1967.

FOLKE RYDBO

Solveig Gunnarsson

100

Bilaga

Domänstyrelsens skrivelse till affärsverksutredningen

Domänverkets årsredovisning baseras på kalenderår. Uppgifterna här avser
kalenderåret 1965.

Domänverket har att enligt kommunalskattelagen erlägga kommunalutskylder.
Sedan inkomståret 1953 beskattas domänverket enligt boltföringsmässiga
grunder. Begreppet bokföringsmässiga grunder innebär, att
ägare eller brukare av jordbruksfastighet beskattas efter de regler som
gäller för inkomst av rörelse. De skilda reviren (ca 100 st) utgör dock
var för sig förvärvskälla.

I vinst- och förlusträkningen i styrelsens huvudbok verkställes avskrivningar
med 100 % eller årets hela investering. I revirens självdeklarationer
vidtages från skattesynpunkt erforderliga korrigeringar i form av tillkommande
och avgående poster.

En övergång till att även i huvudboken verkställa avskrivningar och
lagervärdering enligt skattereglerna medför vissa problem. Följande må
nämnas.

1. Investeringarnas företagsekonomiska livslängd kan vara kortare än
den skattelagstiftningen godtager.

2. Det skattemässiga avskrivningsunderlaget kan i vissa fall vara högre
än det företagsekonomiska. (Avskrivningsunderlag enligt schablonmetod
för byggnader.)

3. Vissa investeringar får enligt skattelagstiftningen icke ingå i avskrivningsunderlaget
med hela anskaffningskostnaden.

4. Vissa investeringar belastar i huvudboken en särskild fond.

5. I princip avdragsgilla kostnader eller avskrivningar kan icke utnyttjas,
när nettointäkten är lägre än gällande garantibelopp.

6. Konsolidering och därmed sammanhängande frågor såsom fonder,
lagerreserver, vinstutjämningsmöjligheter m. in.

7. Likviditet.

Eftersom en mera ingående utredning icke begäres f. n. berör styrelsen
endast helt kortfattat ovanstående punkter.

1, 2. Skattemässiga avskrivningar på byggnader i revirens deklarationer
bygger på en schablonmetod, innebärande att årlig värdeminskning utgör
1,5 % på 2/3 av det taxerade jordbruksvärdet efter avdrag för bl. a. däri
ingående skogsmarksvärde, i den mån detta överstiger 25 000 kronor.

Avskrivningstiden blir enligt schablonmetoden 66 år. Den ekonomiska
livslängden torde för domänverkets byggnadsbestånd bl. a. på grund av omlokaliseringar
vara betydligt kortare.

3. Enligt skattelagstiftningen får i avskrivningsunderlaget investeringar i
skogsvägar endast inräknas 1/3 av anskaffningskostnaden. Som följd härav
måste en extra avskrivning i bokföringen vidtagas beträffande resterande
2/3 av anskaffningskostnaden.

Värdeminskningsavdrag för nydikning får överhuvudtaget ej göras i deklarationen.

4. Domänverkets förnyelsefond för återväxtkostnader m. m. belastas bl. a.
med kostnader för nyanläggning av skogsvägar och nydikning.

5. De för domänverket åsatta taxeringsvärdena överstiger 1,5 miljard kr.

101

Trots att den sammanlagda skattemässiga nettointäkten 1965 vida översteg
procentavdraget, kunde inte vare sig hela procentavdraget eller alla avdragsgilla
kostnader utnyttjas på grund av rörelsens uppdelning på skilda förvärvskällor.
Nedskrivning av lagervärden för underskottsrevir bör således
från skattemässig synpunkt ej göras. Möjligheten att till senare år förskjuta
värdeminskningar kombinerade med erforderliga lagernedskrivningar bör
i sådant läge utnyttjas.

6, 7. Ett konsekvent tillämpande av i punkt 5 redovisade synpunkter
medför att årsvinsten stiger. Den av skatteskäl höjda vinsten avspeglar ej
längre domänverkets verkliga rörelsevinst. Därtill kommer att ett extra utflöde
av likvida medel sker.

Med utgångspunkt från den för 1965 till statsverket inlevererade vinsten
redovisas nedan i stora drag de korrigeringar som erfordras för att ernå
en skattemässig vinst samt vissa kompletteringar.

Milj. kr.

Vinst enligt huvudboken 1965 .......................................... 27,9

Tillkommande poster

I bokföringen verkställda avskrivningar eller årets investeringar

Milj. kr.

Maskiner, inventarier 100 % på årets inköp.............................. 12,7

Byggnader 100 % » » anläggningar........................ 4,1

Drivningsvägar 100 % » » » ............................ 1,5

Skogsvägar 100 % » » » ............................ 9,8

Nettoavsättning till fonder

Förnyelsefonden........................................................ 5,5

Lånefonden............................................................ 0,8

Ståndskogslikvider................................ 1,9

Kommunalskatt........................................................ 15,8 52,1

Bruttovinst före avskrivningar, skatt och fonderingar...................... 80,0

Avgående poster

Avskrivningar enligt skattelagstiftningens normer

Maskiner, inventarier............................

Byggnader......................................

Drivningsvägar..................................

Skogsvägar ....................................

Skattemässig nettointäkt före lagervärdesändring .
Lagervärdeskorr ig er ing

Ingående lagervärde enligt bokslut ...............

Tillkommer ingående dold reserv.................

Ingående lagers självkostnadsvärde ...............

Utgående lagervärde enligt bokslut...............

Tillkommer dold reserv .........................

Utgående lagers självkostnadsvärde...............

Ingående lager upptages till 40 % av 49,5 =
Utgående lager upptages till 40 % av 51,3 =
Skattemässig lagerökning
Lagerökning genom bokslut 42,2''—40,7

Nettointäkt enligt skattenormer

20	0/ /o	av	35,9	7,2
n	%	av	210,5	3,2
10	%	av 1/3	30,7	1,0
10	%	av 1/3	98,0	3,3

40.7
8,8

49.5

42.2
9,1

51.3

19.8

20.5
0,7

64,5

102

Avgår ytterligare

Avskrivningar som ej medgives enligt skattereglerna

Drivningsvägar 10 % av 2/3 30,7...............

Skogsvägar 10 % av 2/3 98,0 ...............

Förnyelsefondsreglering
Avsättning 12 % på 388,9 —• 46,7
Kostnader

Skogsvägar 10 % på 98,0 + 9,8

Övrigt + 31,4 ...............

Kommunalskatt.................................

Ståndskogslikvider (ej avdragsgill post)...........

Avsättning till lånefond .........................

Vinst att inleverera.............................

Milj. kr.

2,0

6,5

5,5

15,8

1,9

0,8 32,5

32,0

Kommentar

Vid beräkning av värdeminskning på vägar har bortsetts från att nuvarande
regler tillkom först i början på 60-talet.

Om räkenskapsenlig avskrivning enligt 30 %-regeln tillämpas för maskiner
och inventarier, torde avskrivningsbeloppet kunna ökas från 7,2 till
ca 9 milj. kr.

Beträffande de av Eder i PM upptagna frågorna I, II, III anföres följande

I. Maximala årliga skattemässiga avskrivningar

Maskiner, inventarier ................ 7,2 (9,0 enligt 0 %-regeln)

Byggnader .......................... 3,2

Drivningsvägar ...................... 1,0

Skogsvägar.......................... 3,3 * II. III.

Summa milj. kr. 14,7

Ovan redovisade extra avskrivningar avseende vägar sammanlagt 8,5
måste beaktas.

II. Under förutsättning att ifrågasatta redovisningsprinciper skulle komma
att tillämpas, torde för domänverkets del en uppskrivning av tillgångarna
komma ifråga. Eftersom maskiner och inventarier f. n. redovisas
med 1 krona i balansräkningen måste uppskrivning ske med hela det ur
skattesynpunkt oavskrivna värdet eller ca 35 milj. kr.

Beträffande byggnader är det tveksamt hur man skulle förfara, då nuvarande
schablonmetod måhända ger större skattemässiga avskrivningar än ett
schablonmässigt fastställt ingångsvärde kompletterat med faktiska nybyggnadskostnader,
varå avskrivningar sker planenligt. Avskrivningsunderlaget
enligt schablonmetoden utgör 210 milj. kr.

I fråga om vägar torde en uppskrivning av i runt tal 130 miljoner kronor
kunna komma ifråga. Alternativa lösningar kan ifrågakomma med hänsyn
till dels att endast 1/3 av anläggningskostnaden får inräknas i avskrivningsunderlaget,
dels att skogsvägar även vid ändrad redovisningsmetod kan
komma att belasta förnyelsefonden.

Eftersom kostnader för nydikning icke till någon del får inräknas i avskrivningsunderlag
vid taxeringen måste avskrivning i bokföringen på något
sätt vidtagas.

Totalt torde vid en övergång till diskuterad redovisningsmetod en uppskrivning
till omkring 375 milj. kr. (35 -f- 210 -)- 130) komma ifråga.

III. Lagervärderingsprinciperna har berörts tidigare. Per den 31 december
1965 utgjorde självkostnadsvärdet av lager av upphugget virke m. m.
51,3 milj. kr. I styrelsens balansräkning värdesattes detta till 42,2.

103

Med hänsyn till att åtskilliga revir huvudsakligen i Norrland icke kan
utnyttja hela procentavdraget, har utgående lagervärde för norrlandsreviren
upptagits till 90 % av självkostnadsvärdet, medan lagervärdet i södra delen
av landet upptagits till 60 %.

Lagerreserven uppgick till 9,1 miljoner kronor. Enligt föreliggande beräkningar
skulle, om det tänkta redovisningsförfarandet tillämpats sedan
lång tid tillbaka, denna reserv uppgått till 30,8 milj. kr. (60 % på 51,3).

Härutöver vill styrelsen särskilt fästa uppmärksamheten på följande
spörsmål.

Skillnaden i vinstberäkningen mellan den av domänverket nu tillämpade
metoden och ifrågasatt vinstberäkning enligt skattenormer utgör för 1965
närmare 20 milj. kr. (nettointäkten 64,5 milj. kr. — kommunalskatt 15,8
milj. kr.) och kan framåt i tiden årligen beräknas uppgå till betydande
belopp. En strikt tillämpning av skattemetoden torde icke böra komma
ifråga för domänverkets del. Konsekvenserna blir i flera avseenden mycket
ogynnsamma, bl. a. skulle det innebära ett betydande utflöde av likvida
medel.

Domänverkets löpande utgifter bestrides på sikt med löpande inkomster.
Tillfälliga brister i betalningsbalansen täckes genom kortfristig upplåning
hos riksgäldskontoret. Denna s. k. rörliga kredit är f. n. begränsad till 80
milj. kr., men styrelsen har i framställning till Kungl. Maj :t den 21 november
1966 hemställt om en ökning av denna kredit med 50 milj. kr. till 130
milj. kr. Stockholm den 15 februari 1967.

FOLKE RYDBO

Solveig Gunnarsson

104

INRIKESDEPARTEMENTET

§ 21 Länsstyrelsernas upphandling av kontorsförnödenheter
Riksrevisionsverket

Med kontorsförnödenheter synes revisorerna avse såväl kontorsmateriel
av ren förbrukningskaraktär som annan lös kontorsutrustning (möbler, armaturer
etc.).

Såsom revisorerna anfört skall enligt gällande bestämmelser (SFS 1945:
850) upphandling av kontorsmateriel för statsverkets behov med vissa undantag
(statens järnvägar och televerket) ske genom postverket. Den materiel,
det här rör sig om, finns upptagen i en särskild sortimentslista, vilken
bör finnas tillgänglig hos samtliga statsmyndigheter. Beträffande viss annan
kontorsutrustning har försvarets intendenturverk med stöd av kungörelsen
den 3 februari 1950 (nr 18) angående upphandling och försäljning
av kontorsinventarier för statsverkets räkning m. m. träffat ett antal för
hela statsverket gällande avtal.

Det är självfallet angeläget att de möjligheter till förmånliga inköp, som
ovan nämnda centrala arrangemang erbjuder, i möjligaste mån utnyttjas.
Vad speciellt gäller inventariesidan kan kraven på kvalitet och utförande
variera rätt starkt med hänsyn till användningsområde, vilket kan motivera
att avtal slutes över ett bredare register (flera modelltyper) än vad som för
närvarande är fallet.

Riksrevisionsverket (liksom tidigare statens sakrevision) verkar bl. a. för
att, där så bedöms ändamålsenligt, vidga sektorn för främst avropsavtal och
för att även i övrigt rationalisera den statliga anskaffningsverksamheten.
Vad beträffar det av revisorerna aktualiserade varuområdet kan nämnas,
att ämbetsverket nyligen inlett en undersökning rörande statsverkets inköp
av möbler och viss annan inredning, vilken syftar till att utreda förefintliga
möjligheter att genom en större koncentration av anskaffningen åstadkomma
större samlade order och därigenom gynnsammare prissättning. Jämsides
med denna undersökning pågår inom statskontoret en utredning rörande
lämpliga möbelnormer, anpassade efter olika kontorsfunktioner. Sedan
nu nämnda utredningar slutförts bör förutsättningarna för att genom avropsavtal
tillhandahålla ett rikligare sortiment komma att öka.

Vidare må nämnas att riksrevisionsverket genom Kungl. Maj :ts uppdrag
den 29 januari 1965 haft att utreda frågan om central upphandling för statliga
organ. Förslag i frågan — syftande såväl till en intensifiering av samköpsverksamheten
m. m. som till en ändamålsenlig systematisering beträffande
delgivning av träffade avtal (någon form av artikelkatalog) — har
ingivits till Kungl. Maj :t. Om förslaget blir godkänt, ökas helt allmänt förutsättningarna
för riksrevisionsverket att mera systematiskt medverka till
anordnandet av hela statsförvaltningen omfattande samköpsförfaranden
och till en metodisk spridning av uppgifter härom. Härvid kommer — liksom
också vid den ovan nämnda, av riksrevisionsverket inledda undersök -

105

ningen inom mventaneområdet — de av revisorerna aktualiserade frågorna
att beaktas. ö

Det kan slutligen påpekas att i de fall då det vid inventeringar och räkenskapsgranskning
kunnat konstateras, att gällande bestämmelser eller
rekommendationer icke tillräckligt beaktats, detta förhållande under hand
patalats. Med hänsyn härtill samt till vad i övrigt ovan anförts synes någon
speciell undersökning enbart av länsstyrelsernas upphandling av här
berörd materiel icke för närvarande vara påkallad.

Vid handläggningen av detta ärende har närvarit byråcheferna Lundh,
Walck och Saf strom, varjamte byrådirektören Eriksson varit föredragande
Stockholm den 30 januari 1967. b

BERTIL EHNBOM

Sven Eriksson

§ 22 Indrivningsverksamheten vid kronofogdemyndigheten

i Stockholm

Statskontoret

Enligt en överenskommelse i mars 1966 mellan exekutionsväsendets organisationsnämnd,
statistiska centralbyråns datamaskincentral och statskontoret
verkställdes under våren 1966 en förstudie beträffande införande
av automatisk databehandling (ADB) inom exekutionsväsendet. Förstudien
skulle narmare precisera krav på ett ADB-system, kostnaden för detta samt
e vinster som stod att få såväl ekonomiskt som effektivitetsmässigt Därest
forstudien skulle ge ett positivt resultat, skulle jämväl upprättas en plan
för den fortsatta verksamheten. 1

Pa grund av det då rådande indrivningsläget vid kronofogdemyndigheten
i Stockholm koncentrerades förstudien till denna myndighet, och på
grundval av förstudiens resultat bedömdes en övergång till ADB av såväl
de.n11.°P?n?e1 bokföringen och redovisningen som balansen som både ekonomiskt
fördelaktig och effektivitetsbefrämjande.

Arbetet med införandet av ADB vid kronofogdemyndigheten i Stockholm
paborjades under maj 1966. Detta fick till följd att myndigheten omkring
den 1 juni avbröt det sedan i mars 1966 pågående arbetet att medelst manuell
i stallet för maskinell bokföring av centralregisterkorten försöka inamta
den eftersläpning av bokföringsarbetet som dittills rått. Då detta

?nf!m%a!m0tS’ hade. 1\rediterin§ och bokföring skett av samtliga medel som
intlut11 till myndigheten t. o. m. den 30 april. Restantiekredfteringen och
bokföringsarbetet in in. med användande av ADB avser således de medel
som influtit tr. o. m. den 1 maj 1966.

Till största delen på grund av problem, som uppstått i samband med
leverans av ett nytt datamaskinsystem till statistiska centralbyrån, har den
ursprungliga tidsplanen beträffande införandet av ADB i indrivningsverksamheten
ej kunnat hållas. °

Statskontoret vill peka på att trots de olägenheter som den nämnda leveransforsenmgen
medfört och trots det avsevärda merarbete som införandet
av ADB naturligen förorsakar berörda myndigheter under systemut5
Rev. berättelse ang. statsverket år 1966. II

106

vecklingsskedet, har indrivningsresultatet under 1966 förbättrats jämfört
med resultatet under 1965.

Under 1966 har i månadsräkning redovisats ca 60 milj. kronor. Med de
skilda dataprogram som gjorts kommer man att inom kort redovisa sammanlagt
ytterligare ca 50 milj. kronor, som hänför sig till 1966. Enligt vad
statskontoret erfarit har detta resultat kunnat uppnås utan någon personalökning.
Hur stor del av denna effektivitetsökning som beror på användandet
av ADB och hur stor del som beror på den förändrade organisationen
av arbetet inom kronofogdemyndigheten är svårt att säga. Det står
dock klart att båda faktorerna har samverkat till att ett bättre resultat
uppnåtts.

Enligt den tidsplan för införandet av ADB, som man nu arbetar etter,
kommer det att bli möjligt att få kr ava vier och indrivningshandlingar utskrivna
av datamaskinen under första halvåret 1967. Härigenom kommer
åtskillig tid att inbesparas, varför personalen kommer att i betydligt större
utsträckning kunna användas för indrivningsverksamhet ute på fältet. Det
finns enligt statskontorets uppfattning därför anledning förmoda att indrivningsresultatet
för 1967 kommer att bli ytterligare förbättrat.

Vid handläggningen av detta ärende har närvarit avdelningschef Trotzig,
organisationsdirektör U. Carlsson samt förste byrasekretei''are Sandström,
föredragande. Stockholm den 7 februari 1967.

GÖSTA BRUNO

Stig Sandström

Riksrevisionsverket

Riksdagens revisorer har konstaterat att rest- och bötesindrivningen i
Stockholm under år 1965 varit avsevärt sämre än i landet i övrigt. Det sämre
resultatet har ansetts anmärkningsvärt även vid beaktande av den eftersläpning
i bokföringen som ägt rum i Stockholm och av kronofogdemyndigheten
i övrigt anförda omständigheter som försvårat indrivningsarbetet. Det
ogynnsamma resultatet av indrivningen i Stockholm har av revisorerna ansetts
bero på omläggningar i arbetsrutiner och redovisningssystem samt
eftersläpning i restantiekreditering och bokföring i samband med och efter
förstatligandet av exekutionsväsendet den 1 januari 1965.

Jämförelsen mellan indrivningsresultatet i Stockholm och landet i övrigt
har grundats på de av riksrevisionsverket upprättade sammanställningarna
över den sammanlagda rest- och bötesindrivningen under år 1965. Som
ämbetsverket senast framhållit i sitt yttrande till revisorerna i förevarande
ärende måste de ifrågavarande statistiska uppgifterna bedömas med försiktighet.
Beträffande de olika faktorer som kan influera på uppgifterna hänvisas
till nämnda yttrande. Materialet är ofullständigt som jämförelsegrund
även i det avseendet att motsvarande summariska sammanställningar inte
föreligger för tidigare år. Det är sålunda inte möjligt att av materialet dra
någon slutsats om i vilken omfattning det sämre indrivningsresultatet i
Stockholm är att hänföra till ovan angivna speciella förhållanden som varit
rådande i det nybildade kronofogdedistriktet eller utgör en alltjämt bestående
tendens från tiden före förstatligandet.

Det dåliga indrivningsresultatet torde inte enbart vara en följd av övergångssvårigheterna
vid förstatligandet och de störningar i (ten löpande,
egentliga indrivningsverksamheten som orsakats av därefter vidtagna änd -

107

ringar i organisation och arbetsrutiner. Indrivningsresultatet i Stockholm
bär alltsedan uppbördsreformen legat under den genomsnittliga nivån för
hela landet. I den statistik som riksrevisionsverket fram till förstatligandet
fört för de särskilda äldre utmätningsmansdistrikten över resultatet av indrivningen
från år till år i fråga om varje särskilt års K- och B-skatt har
detta också tydligt kommit till uttryck. Då indelningsändringen vid förstatligandet
inte berörde stockholmsdistriktet, bör en jämförelse beträffande
indrivningen av dessa skatter i Stockholm och hela riket fram till och med
år 1965 kunna bidra till att ge ett mer rättvisande underlag för en bedömning
av orsakerna till det sämre resultatet i Stockholm.

Riksrevisionsverket har i närslutna (Bilaga) sammanställt procentuellt
levererade belopp av K-skatt enligt 1955—1963 års taxeringar och preliminär
B-skatt för uppbördsåren 1957/58—1964/65. Av sammanställningarna
framgår att det slutliga resultatet av indrivningen av K- och B-skatt för
de ars skatter, beträffande vilka indrivningen fullföljts till preskriptionens
inträde, regelmässigt ligger 7—9 % lägre för Stockholm än för hela riket.
Ett detaljerat studium av procenttalens förändringar ger också vid handen
att medan indrivningstakten lör hela riket visat en successiv om än obetydlig
förbättring, så visar siffrorna för Stockholms del snarast en försämring
av indrivningstakten under de 3—4 åren närmast före förstatligandet.
Tendensen är emellertid endast tydlig för de senaste årens skatter. Det slutliga
resultatet för de äldre skatter, beträffande vilka indrivningen fullföljts
till preskriptionens inträde, har däremot inte påverkats av försämringen.

De i sammanställningarna redovisade procenttalen som avser indrivningsåret
1965 ligger som väntat lägre än genomsnittet för tidigare indrivningsår.
Skillnaderna är emellertid inte större än några enheter för de äldsta skatterna.
För K 63 och 64 samt B 63 och 64 är differenserna betydligt större,
även om man tar hänsyn till den under 1965 föreliggande eftersläpningen i
bokföringen.

Det bör framhållas att även om de anförda siffrorna avser de två viktigaste
medelslagen så kan förekomsten av ett förhållandevis dåligt indrivningsresultat
i fråga om främst särskilt uppdebiterad A-skatt, allmän varuskatt
och arbetsgivaravgifter bidra till att ge en mörkare bild av den totala
effektiviteten i distriktet. Med reservation härför vill riksrevisionsverket
sammanfattningsvis kommentera det totala indrivningsresultatet i Stockholms
kronofogdedistrikt under första året efter förstatligandet på följande
sätt.

Indrivningsresultatet i Stockholm har under år 1965 legat inte oväsentligt
under genomsnittet för riket. Till en betydande del förklaras emellertid
detta av att indrivningsverksamheten i Stockholm alltid har försvårats av
de speciella storstadsförhållandena. En tendens till försämring av indrivningsresultatet
har vidare varit märkbar under de sista åren före förstatligandet.
Vid sidan av dessa mer djupliggande orsaker till den relativt sämre
effektiviteten i Stockholm torde vissa brister ha förelegat, som indirekt haft
sin grund i de omläggningar av organisation och arbetsrutiner, som skett i
samband med och närmast efter förstatligandet. Såvitt riksrevisionsverket
kunnat finna har dessa brister främst tagit sig uttryck i att förseningar uppstått
vid utsändandet av centralkrav och påbörjandet av fältindrivningen.
Då nämnda förhållanden i första hand avser de senast restförda skatterna
samt indrivningen normalt uppvisar den största inflytandeprocenten under
törsta indrivningsåret, har det sammanlagda indrivningsresultatet för år
1965 kommit att påverkas i ogynnsam riktning av förseningarna.

108

Det dåliga indrivningsresultatet i Stockholm under år 1965 kan sålunda
till stor del hänföras till omständigheter som sammanhänger med att arbetsorganisationen
vid kronofogdemyndigheten inte funnit sin slutgiltiga form.
På grund av att övergång till automatisk databehandling vid kronofogdemyndigheten
i Stockholm påbörjats under 1966 har nya förseningar uppkommit
i indrivningsarbetets påbörjande, vilket — om än temporärt —
medfört ytterligare försämring av indrivningstakten. Det torde få förutsättas
att vinsterna av automatiseringen skall möjliggöra en upphämtning. Härutöver
torde böra övervägas att insätta någon form av förstärkning för att
avarbeta den balans i fältindrivningen, som uppkommit genom den långsamma
indrivningstakten.

Riksrevisionsverket har upprepade gånger och i skilda sammanhang betonat
vikten av att krav framställes omedelbart efter restföringen och att
indrivningen fullföljes med snara åtgärder för införsel och utmätning. Riksrevisionsverket
får också hänvisa till den i ärendet lämnade och av revisorerna
återgivna redogörelsen för den medverkan som från ämbetsverkets
sida lämnats för att bemästra förhållandena i Stockholm.

Såsom framgår av det föregående delar riksrevisionsverket revisorernas
uppfattning om angelägenheten av att indrivningsverksamheten i Stockholm
inte ytterligare eftersättes på grund av övergången till automatisk databehandling
utan snarast bringas att fungera på ett rationellt och effektivt sätt.
Riksrevisionsverket kommer genom fortsatt kontakt med exekutionsväsendets
organisationsnämnd och kronofogdemyndigheten i Stockholm att löpande
följa utvecklingen och påyrka de åtgärder som ur revisionssynpunkt
är erforderliga för effektivisering av indrivningen. Stockholm den 30 januari
1967.

BERTIL EHNBOM

Yngve Törnebohm
Föredragande

109

Bilaga

Riksrevisionsverkels sammanställningar över indrivningsresultaten avseende
K- och B-skatt för vissa år

Indrivningsresultat beträffande kvarstående skatt enligt 1955—1963 års
taxeringar.

Stockholms stad

Indriv- Levererat belopp i % av restfört efter avdrag för avkortat

ningsår K56 K57 K58 K59 K60 K61 K62 K63 K64

Hela riket

Indriv- Levererat belopp i % av restfört efter avdrag för avkortat

ningsår K56

K57 K58 K59 K60 K61 K62 K63 K64

Indrivningsresultat beträffande preliminär B-skatt för uppbördsåren
1957—58 — 1964—65

Stockholms stad

Indriv- Levererat belopp i % av restfört efter avdrag för avkortat

ningsår B57 B58 B59 B60 B61 B62 B63 B64

Hela riket

Indriv- Levererat belopp i % av restfört efter avdrag för avkortat

ningsår B57 B58 B59 B60 B6X B62 B63 B64

Stockholm den 30 januari 1967

Överståthållarämbetet

Med överlämnande av från kronodirektören infordrat yttrande (Bilaga)
får överståthållarämbetet anföra följande.

Resultatet av restindrivningen i Stockholm har under en lång följd av år
legat genomsnittligt under resultatet i landets övriga utmätningsmannadistrikt.
Även vid en jämförelse med andra städer har Stockholm i nämnda
hänseende legat under de flesta, ehuru ej alla städer. Anledningen härtill
är, såsom ämbetet vid många tillfällen framhållit, de speciella förhållandena
i en storstad som Stockholm med en relativt rörlig befolkning; även det
relativt stora antalet skönstaxeringar här kan menligt påverka indrivningsresultatet.

Överståthållarämbetets uppbördssektion — under vilken tillsynen av skatteindrivningen
närmast sorterar — är emellertid icke så dimensionerad
att indrivningsverksamheten på ett nära och effektivt sätt kan följas upp.
Redan skyldigheten att verkställa inventeringar hos den exekutiva myndigheten
är synnerligen betungande med hänsyn till utmätningsmannadistriktets
storlek.

De nu nämnda förhållandena torde vara väl kända och har lett till att riksrevisionsverket
på eget initiativ verkställt inventeringar hos utmätningsmännen
i Stockholm och därvid självt kunnat bilda sig en uppfattning om
de speciella förhållandena härstädes. Enligt vad överståthållarämbetet erfarit
kommer riksrevisionsverket att i sitt remissyttrande i förevarande
ärende närmare belysa utvecklingen av skatteindrivningen härstädes i jämförelse
med landet i övrigt.

Genom exekutionsväsendets förstatligande har en väsentlig förändring
skett i organisationen av indrivningsverksamheten. I samband härmed har
exekutionsväsendets organisationsnämnd inrättats, något som i realiteten
torde ha medfört en omfördelning av ansvaret för övervakningen över den
exekutiva verksamheten. Enligt utfärdade instruktioner svarar nämnden
för administration och personal samt fastställer i vad gäller Stockholm
arbetsordningen för kronofogdemyndigheten. Genom att frågan om kronofogdemyndighetens
organisation och personal numera ligger utanför överståthållarämbetets
ämbetsområde har sålunda överståthållarämbetets ansvarighet
väsentligt urholkats. Indrivningsresultatet är nämligen i sin tur
beroende av hur verksamheten är organiserad samt av tillgången till personal
och dennas kvalifikationer.

Vad angår verksamheten vid kronofogdemyndigheten den närmaste tiden
efter förstatligandet — år 1965 och första kvartalet av år 1966 — har
svårigheterna i samband med själva övergången varit för överståthållarämbetet
kända och ämbetet har under hela denna tid med uppmärksamhet
följt arbetet å kronofogdemyndigheten men har som ovan antytts saknat
möjlighet att påkalla några speciella organisatoriska åtgärder, utöver dem
som organisationsnämnden föreslagit. De i kronodirektörens yttrande till
riksdagsrevisorerna omförmälda åtgärderna i mars 1966, vilka ledde till en
omläggning av bokföringsarbetet för att balanserna å postgirokontona skulle
kunna fort avverkas, skedde i samråd även med överståthållarämbetet. Vid
den därav föranledda tillfälliga förstärkningen av bokföringspersonalen vid
kronofogdemyndigheten ställde även ämbetet personal på övertid till myndighetens
förfogande.

Ifråga om tillsyn och handledning av bokföringsarbetet (speciellt arbetet

112

med redovisning och månadsräkning) har ämbetet gjort stora ansträngningar
för att bistå kronofogdemyndigheten, vilket för övrigt legat i ämbetets
eget intresse. Visserligen har ämbetet självt brist på tjänstemän
med sakkunskap på och erfarenhet av uppbördsbokföring, men den 1 juli
1965 vidtogs den anordningen att en byråassistent vid skatteavdelningens
uppbördssektion friställdes från sin ordinarie föredragningsskyldighet för
att i största möjliga utsträckning följa uppbördsbokföringen å kronofogdemyndigheten.
Här åsyftade befattningshavare har alltsedan dess ägnat en
stor del av sin arbetstid åt handledning och tillrättaläggande av nämnda
bokföring, därvid så gott som daglig kontakt med kronofogdemyndigheten
ägt rum. Ämbetet har alltså så långt de personella resurserna tillåtit sökt
medverka till ett förbättrat indrivningsresultat.

Vad angår föreskriven inventering hos kronofogdemyndigheten förordnades
inventeringsförrättare den 20 oktober 1965. Inventeringen blev mycket
tidsödande och kunde icke avslutas förrän den 31 december 1966. Protokoll
över förrättningen har numera inkommit till ämbetet.

Den i april månad år 1965 beslutade omorganisationen av kronofogdemyndigheten
i Stockholm innebar, såvitt avser bokföringen, att krediteringen
av efter den 1 mars 1965 restförda skatter överfördes från myndighetens
centralsektion till dess tre fältavdelningar medan de gamla restförda skatterna
alltjämt skulle bokföras å centralsektionen. Granskningen av kassajournalerna
har icke givit inventeringsförrättaren anledning till anmärkningar
beträffande fältavdelningarna. Däremot har någon avstämning av
centralsektionens bokföring av influtna och vidarebefordrade medel icke
kunnat ske. Inventeringsförrättaren har vidare anmärkt på att för stora
behållningar under åren 1965 och 1966 funnits på kronofogdemyndighetens
postgirokonton samt att eftersläpning vid avisering och indrivning av medel,
uppdebiterade i räkenskaperna efter den 1 maj 1966, uppstått.

Förevarande remiss har givit överståthållarämbetet anledning att hos
kronodirektören efterhöra huruvida svar kunde lämnas per den 31 december
1966 beträffande punkterna 6—8 i riksdagsrevisorernas tidigare framställda
förfrågan till kronodirektören (intagna å sid. 293 i berättelsen) samt
hur läget för dagen är beträffande dataverksamheten å kronofogdemyndigheten.

De härpå lämnade svaren framgår av kronodirektörens inledningsvis omnämnda
yttrande.

Överståthållarämbetet har vidare inhämtat följande uppgifter från kronofogdemyndigheten.

Oredovisade månadsräkningsmedel enligt månadsräkningarna vid 1965
och 1966 års slut uppgår till följande belopp, varvid bör beaktas att vissa
belopp, som avser 1965, medtagits i redovisningen för 1966.

Kronor

Oredovisat den 1/1 1966 ............................ 270 424 951:61

Uppdebiterat 1/1—31/12 1966 ........................ 122 770 802:58

393 195 754: 19

Avkortat 1/1—31/12 1966 ..................... 53 425 644:53

Avskrivet 1/1—31/12 1966 .......................... 1 843 083:43

Levererat 1/1—31/12 1966 .......................... 60 827 565:03

116 096 292: 99

Oredovisat den 31/12 1966 .......................... 277 099461:20

113

Uenna sammanställning torde emellertid komma att justeras sedan kronofogdemyndigheten
erhållit riksrevisionsverkets tillstånd att i resultatet
för år 1966 medtaga ytterligare en månadsräkning.

Till det uppdebiterade beloppet skulle därvid läggas kronor 80 757 783: 78,
avseende ärenden som inkommit etter den 1 maj 1966 men ännu ej uppdebiterats
i månadsräkning.

Därjämte skulle avföras dels cirka 40 000 000 kronor, avseende cirka
120 000 poster att avkortas och avskrivas, dels cirka 50 000 000 kronor, utgörande
indrivna belopp, som överlämnats för databehandling men ännu ej
redovisats i månadsräkning.

Efter dessa tillägg skulle per den 31 december 1966 oredovisade månadsräkningsmedel
uppgå till kronor 267 857 244: 98.

Den här redovisade ställningen inger visserligen betänkligheter och överståthållarämbetet
kan för sin del dela den oro som kommit till uttryck i
riksdagsrevisorernas uttalande om verksamheten vid kronofogdemyndigheten
i Stockholm. Emellertid finns anledning förvänta att den beslutade
övergången till automatisk databehandling vid kronofogdemyndigheten i
Stockholm — när den väl genomförts — kommer att medföra väsentliga
fördelar för indrivningsverksamheten. Så torde bli fallet främst genom att
bokföring och avstämning underlättas och därigenom ett snabbt och översiktligt
besked kan erhållas om vad varje restförd person är skyldig. Detta
förhållande torde i sin tur medföra att kronofogdemyndighetens personal
kan koncentrera sitt arbete på sin huvuduppgift, själva indrivningen.

Arbetet under 1966 med övergång till automatisk databehandling har
dock av olika anledningar försenats. De därav föranledda olägenheterna
ligger i öppen dag och har även återverkat på arbetet inom överståthållarambetet.
Ämbetet syftar härvid pa den koncentrerade arbetsbelastning som
under julveckorna och den närmaste tiden därefter åsamkades överståthållarämbetet
vid återbetalningen av överskjutande preliminär skatt enligt
1966 års taxering. Denna anhopning av arbetsuppgifterna kunde endast bemästras
genom massinsats av personal från ämbetets skatteavdelning, upphör
dsverket och kronofogdemyndigheten själv.

Slutligen har riksdagsrevisorerna uttalat att det torde få ankomma på
överståthållarämbetet och riksrevisionsverket att i vederbörlig ordning tillse
att indrivningsverksamheten icke med anledning av övergången till automatisk
databehandling ytterligare eftersättes utan snarast bringas att fungera
på ett rationellt och effektivt sätt. Med anledning härav vill överståthallarämbetet
ånyo anmärka att tragan om organisation och personal numera
ligger utanför ämbetets verksamhetsområde. Stockholm den 7 februari
1967.

ALLAN NORDENSTAM

Sven Ljungström

Bilaga

Yttrande från kronofogdemyndigheten i Stockholm

6. Någon fortlöpande avstämning av centralregistret mot balansen på
de olika kontona i månadsräkningen har ej kunnat verkställas på grund
av pågående omläggning till data.

Avstämning beräknas kunna verkställas omkring månaderna mars/april
1967. (Jfr riksräkenskapsverkets skrivelse den 16 december 1966 A 716.)
5t Rev. berättelse ang. statsverket år 1966. II

114

7. Oredovisade månadsräkningsmedel per den 31 december 1966 enligt
avlevererad månadsräkning uppgår till nedanstående belopp

Böter

Uppb.medel ................ 7 638 999: 20

Bötesmedel...................6 843 650: 88

Summa 14 482 650: OS

Skatter

Uppb.medel ................ 262 616 811: 12

Summa kr. 277 099 461: 20

8. Inkomna handräckningsärenden diarieföres endast och redovisas separat
till handräckningssökanden så fort likvid inkommit.

Under år 1965 har levererats i handräckningsmedel kr. 1 041 706: ol och

under 1966 6 715 206: 98. ,

Dataarbetet fortgår och produktionskörning beräknas kunna ske under

våren 1967. Stockholm den 39 januari 1967.

Nils Wedin

T.f. kronodirektör

Exekutionsväsendets organisationsnämnd

Enli°t de av Kungl. Maj :t 29 maj 1964 meddelade föreskrifterna beträffande
exekutionsväsendets organisationsnämnds (EON:s) verksamhet skall
nämnden bl. a. följa frågor om personaltillgång och -behov samt efter samråd
med statskontoret utföra de organisationsundersökningar som nämnden
finner erforderliga ävensom framlägga förslag till de ändringar i arbetsorganisationen
inom kronofogdedistrikten vilka organisationsundersokmngarna
kan föranleda. Sedan Kungl. Maj :t i kungörelse 27 november 1964
(nr 848) förordnat, att EON t. v. skall fullgöra de uppgifter som i särskild
ordning, bl. a. genom föreskrifter i kronofogdeinstruktionen (SFS 1965: 687,
ändr. 1966:558), tillagts centralmyndigheten för administration av exekutionsväsendet,
har nämnden i betydande omfattning att utfärda föreskrifter
och anvisningar i fråga om såväl kronofogdemyndigheternas organisation
som exekutionsverksamhetens bedrivande. Det bör inledningsvis
framhållas, att det efter hand visat sig, att EON:s kansliorganisation har
behövt utökas väsentligt för att göra det möjligt för nämnden att tillfredsställande
fullgöra alla de uppgifter som tillagts den. I slutet av år 1966 pabörjades
därför en konsolidering av kansliorganisationen, och denna är i det
närmaste slutförd.

Genom de otillräckliga personalresurserna har EON inte kunnat toreta
organisationsundersökningar i egentlig mening i kronofogdedistrikten i den
utsträckning som varit önskvärd. Nämnden har måst välja andra metoder
för att lösa sin uppgift att framlägga förslag till förbättringar i arbetsorganisatoriska
avseenden. En metod har varit att bearbeta och analysera från
kronofogdemyndigheterna kontinuerligt införskaffad kostnads-, aibets- och
annan statistik. Bedömningsunderlagen har kompletterats genom förfrågningar
och enkäter vid olika tillfällen om arbetsläget samt genom besok
bos" kronofogdemyndigheterna av nämndledamöter, experter och kansli -

115

personal. Först då analysresultat eller särskilda framställningar om medel
eller personalförstärkning gett anledning därtill bär EON valt metoden med
mer ingående organisationsundersökningar i en del kronofogdedistrikt.

Genom de beskrivna tillvägagångssätten anser EON sig, trots sina begränsade
personalresurser, ha förvärvat en god kännedom om förhållandena i
stort inom kronofogdedistrikten. De tillämpade metoderna har i många
tali lett till förbättringar av arbetsorganisationen ute i distrikten. Vad gäller
Stockholms kronofogdedistrikt har nämnden med hänsyn till det mindre
goda indrivningsresultatet i distriktet, funnit anledning till direkta ingripanden
för att få en bättre ordning till stånd.

Innan EON övergår till att redogöra för dessa, tillåter nämnden sig framföra
några synpunkter i anledning av revisorernas uttalande, även" fastän
synpunkterna delvis berör ämnen, som faller utanför nämndens verksamhetsområde.

Enligt EON:s mening har det förhållandet, som i ärendet framhållits av
kronofogdemyndigheten och som också redovisats i uttalandet, nämligen att
det under år 1965 indrivna beloppet i verkligheten uppgått till ca 21,5 milj.
kr. — varav ca 20 milj. kr. avser skattemedel och ca 1,5 milj. kr. bötesL
medel — mer än statistiken visar, inte tillräckligt beaktats. Leverans av
dessa medel har på grund av eftersläpning med kreditering och bokföring
inte kunnat ske förrän under år 1966. Om hänsyn tas även till dessa belopp,
vilket man enligt nämndens mening bör göra, kan indrivningsresultatet i
Stockholm vid jämförelse exempelvis med Göteborg och i betraktande av
de särskilda svårigheterna i Stockholm i samband med omorganisationen,
till vilka motsvarighet inte fanns i något annat distrikt, Göteborgs ej undantaget,
inte anses så ogynnsamt som görs gällande. Nämnden är emellertid
väl medveten om och har också under hela sin verksamhetstid konstaterat,
att resultatet i Stockholms distrikt absolut sett är otillfredsställande, varför
nämnden för sin del på olika sätt sökt underlätta och effektivera indrivningsverksamheten
i detta distrikt.

Arbetspoängen för år 1965 för de fyra största kronofogdedistrikten samt
totalsumman för hela riket enligt en bl. a. inom den tidigare landsfiskalsorganisationen
tillämpad metod för poängberäkning av arbetsbördan i fråga
om utmätningsmannagöromål visar följande:

1. Stockholm ........................ 1 631 175 arbetspoäng

2. Göteborg .......................... 1 057 745 »

3. Malmö ............................ 554 832 »

4. Västerås .......................... 273 938 »

5. Samtliga distrikt .................. 12 430 699 »

Motsvarande preliminära uppgifter för år 1966, varvid en på grundval av
EON:s analysresultat utarbetad, enligt nämndens mening mer rättvisande
poängberäkningsmetod använts, ger följande resultat:

1. Stockholm......

2. Göteborg ......

3. Malmö ........

4. Uppsala........

5. Samtliga distrikt

326 832 arbetspoäng
218 307 »

102 515 »

51 742 »

2 438 506 »

Arbetspoängen avser endast antalet under året för handläggning nyinkomna
allmänna (poster) och enskilda mål. Tar man härjämte i betraktande
under året för indrivning uppdebiterade belopp jämte restbalansen, vilka
är för indrivningsresultatet synnerligen viktiga belastningsfaktorer, blir

116

Stockholms kronofogdedistrikts särställning i storlekshänseende än mer
markerad.

Summa uppdebiterat belopp enligt månadsräkning under år 1965 utgjorde
för:

1. Stockholm.................................. 142,7 milj. kr.

2. Göteborg .................................. 50,3 » »

3. Malmö...................................... 27,6 » »

4. Västerås.................................... 11,9 » »

5. Samtliga distrikt............................ 668,4 » »

Utöver de svårigheter som arbetsuppgifternas storleksordning i sig måste
medföra vid en så genomgripande omorganisation som skedde av kronofogdemyndigheten
i Stockholm i samband med förstatligandet tillkom för
myndighetens del även nya stora arbetsuppgifter. Sålunda överfördes, utan
att den specialutbildade personalen medföljde, allt redan vid överförandet
eftersläpande arbete med restantiekreditering samt upprättande av månadsräkning
och balanslängd avseende restförda skatter till myndigheten. Dessa
omfattande uppgifter, som i det övriga landet före omorganisationen ombesörjdes
av exekutionsmyndigheterna själva, hade i Stockholm dittills utförts
av uppbördsverket. Med hänsyn till den betydelse som månadsräkning
och balanslängd har för utmätningsmannens möjlighet att följa indrivningsarbetet,
ansågs det emellertid, att dessa uppgifter skulle fullgöras hos kronofogdemyndigheten.
Mot de jämförelser med Göteborgs och Malmö kronofogdedistrikt
som gjorts i uttalandet kan invändas dels, som nyss nämnts,
att ingen av dessa myndigheter fick några nya och för dem främmande arbetsuppgifter,
dels att den nya organisationen i nämnda distrikt inte i så
hög grad avvek från den tidigare. Det senare uttalandet gäller i synnerhet
beträffande Göteborg, där den nya organisationen i huvudsak endast innebar
en påbyggnad av den gamla på grund av utmätningsmannadistriktets
utökning. Det säger sig självt, att dels eftersläpningen i inledningsskedet,
dels ovan personal i arbetet med restantielcrediteringen samt redovisning
och bokföring i anslutning därtill fick svåra följder för indrivningsresultatet
i Stockholms kronofogdedistrikt. Även de mindre tillfredsställande lokalförhållandena,
vilka omöjliggör eu rationell arbetsgång, har enligt EON:s
uppfattning accentuerat svårigheterna.

Bland de åtgärder som EON vidtagit för att söka råda bot på eftersläpningen
med genomförandet av omorganisationen vid kronofogdemyndigheten
i Stockholm kan, förutom medgivanden att inrätta extra tjänster samt
medelsanvisning för anställande av tillfällig personal o 1 vid olika tillfällen,
nämnas följande, vilka lett till organisatoriska förändringar av kronofogdemyndigheten.

I egenskap av centralmyndighet för administration av exekutionsväsendet
och med stöd av bestämmelser i kronofogdeinstruktionen beslöt EON 6 april
1965, att centralsektionens uppgifter med löpande bokföring och redovisning
av allmänna medel skulle uppdelas på och överföras till de tre fältavdelningarna
med undantag övergångsvis för vissa pågående ärenden, som
skulle slutföras på sektionen. Samtidigt ställdes särskild expertis för att
övervaka och leda uppdelningsarbetet till kronofogdemyndighetens förfogande.
Den beslutade omläggningen genomfördes därefter under våren och
sommaren 1965. Härjämte medgav nämnden med stöd av Kungl. Maj :ts
bemyndigande att ett antal tjänster på extra stat tick inrättas vid myndigheten.
På framställningar av myndigheten lämnades senare vid skilda till -

117

fällcn ytterligare sådana medgivanden och medel för anställande av tillfällig
personal ställdes till myndighetens förfogande.

Sedan EON i början av år 1966 skaffat sig en bild av det aktuella bok1
ormgs- och redovisningsläget vid centralsektionen, beslöt nämnden 15 februar1
1966, att ett inom kansliet utarbetat förslag till avarbetande av den
eftersläpning i bokformgen in. in. av influtna medel som fortfarande förelås
pa centralsektionen skulle framläggas för riksrevisionsverket och att, om
er!orderliga dispenser från gällande föreskrifter kunde erhållas av ämbetsverket,
förslaget. därefter skulle diskuteras med tf. kronodirektören i Stock110:1’1:
Jyngdpunkten i förslaget låg i att eliminera den överbelastning av
boktormgsmaskinerna som var en av de främsta anledningarna till efterslapningen,
genom ett manuellt bokföringsförfarande liknande det som
tillämpats före omorganisationen i samband med förstatligandet.

Sedan riksrevisionsverket tillstyrkt förslaget och även ställt biträde med
personal till förfogande samt tf. kronodirektören accepterat förslaget
avveeklmgsarbetet efter eu bestämd tidsplan med målsättningen
att eftersläpningen skulle vara avarbetad till 1 juli 1966. Kronofogdemvn‘lighebo^
svar pa en av EOX i mars 1966 gjord förfrågan om arbetsläget
pa taltavdelnmgarna gav visserligen inte i och för sig anledning att ändra
pa den uppgjorda arbets- och tidsplanen, utan avarbetandet fortsattes och
pågick programenligt efter denna till omkring i mitten av maj månad 1966,
in,.- a''bl''oLs- Vid denna tidpunkt liade nämligen av EON redan under år
l.lbo paborjade forarbeten och därefter i samråd med statskontoret förel.
af^a undersökningar rörande införande av automatisk databehandling
iK ,av vlssa arbetsuppgifter hos kronofogdemyndigheterna beträffande
(te allmänna målen avancerat så iångt att övergång till ADB i Stockholm
av sa väl den löpande bokföringen och redovisningen som balansen bedömdes
som både ekonomiskt fördelaktig och effektivitetsbefrämjande. Ställningstagandet
föregicks av en förstudie rörande möjligheterna att tillämpa
‘ ^ aA arbetsuppgifter inom den lokala exekutionsorganisationen vars resultat
utvisade stora vinster i sagda hänseenden, överenskommelse om förstudien,
som avsåg att närmare precisera kraven på ett datasystem, kostn,
adfrmi lor detta samt viika fördelar som stod att vinna ekonomiskt och
ettektivitetsmässigt, hade träffats i mars månad 1966 mellan nämnden,
statskontoret och statistiska centralbyråns datamaskincentral. Under förstudien
hade utarbetats eu särskild plan över hur i Stockholms kronofogdedistrikt
övergång till datasystem och fortsatt databehandling skulle ske.
Planen redovisas till Kungl. Maj :t. Efter framställningar av EON har
Kungl. Maj :t dels anvisat medel till förstudien med 25 060 kronor och till
omläggningen till databehandling av vissa arbetsrutiner i Stockholms kronotogdedistrikt
med 1 025 000 kronor, dels genom beslut 13 maj 1966 uppdragit
åt nämnden alt vidta åtgärder för övergång till ADB av exekutionsverksamheten
i distriktet och igångsätta databehandlingen. Som nvss nämnts
avbröts sålunda det pågående avvecklingsarbetet i Stockholms kronofogdedistrikt
och åtgärder för införande av ADB omfattande jämväl den kvarvarande
eftersläpningen i bokföringen m. in. påbörjades där omedelbart.

I å grund, av sådana initialsvårigheter som allmänt visat sig vara förenade
med övergång till ADB har den uppgjorda, till Kungl. Maj :t redovisade
planen avseende ADB-omläggningen i Stockholms kronofogdedistrikt inte
kunnat hållas. Det successivt pågående omläggningsarbetet har därjämte
utgjort och utgör fortfarande en belastning för kronofogdemyndigheten,
som försvårar indrivningsarbetet. Utöver teknisk och annan expertis som

118

nämnden, statskontoret och datacentralen ställt till förfogande för projektets
genomförande, har myndigheten inte erhållit någon särskild personalförstärkning
härför. Arbetet enligt den uppgjorda ADB-planen, vilket genom
flera olyckliga omständigheter, hänförliga till projektets maskin- och tekniska
sida blivit försenat, beräknas nu ge ett för det praktiska arbetet avgörande
delresultat omkring 15 april 1967. KON anser, att det finns gilindad
anledning räkna med att indrivningsarbetet i Stockholms kronofogdedistrikt
därefter successivt skall ge ett betydligt bättre resultat än vad som
under många år varit fallet. Inom EON diskuteras f. n. möjligheterna att,
så snart arbetsmaterialet i Stockholms kronofogdedistrikt kommit i användbart
skick, genom tillfälliga, extraordinära åtgärder, t. ex. lån av personal
från andra kronofogdedistrikt, åstadkomma en omedelbar förbättring
av arbetsläget i Stockholmsdistriktet.

I handläggningen av detta ärende har deltagit undertecknad, ordförande i
EON, samt ledamöterna Berggren, Djurberg föredragande, och Frykholm.
Stockholm den 7 februari 1967.

CARL G. PERSSON

H. Djurberg

119

CIVILDEPARTEMENTET

§ 23 Overtidstjänstgöringen inom statsförvaltningen
Försvarets civilförvaltning

Av utbetalad övertidsersättning vid försvarets civilförvaltning budgetåren
1961/66 hänför sig 65—80 procent till verksamheten vid datacentralen och
huvuddelen av återstoden till avlöningscentralen. På grund av arbetets natur
kan visst övertidsarbete vid datacentralen icke undvikas trots att viss
personal arbetar i skift. Nedgången i övertidskostnaden fr. o. m. budgetåret
1962/63 torde bero på att löneuträkningsförfarandet vid datacentralen omlagts
från hålkortsrutin till datarutin. Ökningen av övertidskostnaden budgetåret
1964/65 har visst samband med att civilförvaltningen sedan 1965
verkställer central avlöningsutredning och utbetalar löner för drygt 65 000
tjänstemän vid andra myndigheter. Härav föranledda merkostnader betalas
emellertid av respektive myndighet och tillgodoförs i särskild ordning de
anslagsposter under ämbetsverkets avlönings- respektive omkostnadsstater,
som belastats med utgifter för ifrågavarande avlöningsuträkning. Antalet
övertidstimmar under januari och juli överstiger övriga månaders, vilket torde
bero på det merarbete, som uppkommer vid budgetårsskifte och kalenderårsskifte.

Revisorerna anser att det i vissa fall skulle ställa sig ekonomiskt gynnsammare
att förstärka den ordinarie arbetsstyrkan än att mera regelbundet
tillgripa tjänstgöring på övertid.

I princip torde revisorernas uttalande vara riktigt. Emellertid har t. ex.
försvarets centrala förvaltningsmyndigheter under en följd av år haft ett
stort antal obesatta tjänster. Vid civilförvaltningen var budgetåret 1965/66
i genomsnitt 17 tjänster vakanta. Hösten 1966 har i genomsnitt 21 tjänster
varit vakanta.

Med hänsyn härtill och till de speciella arbetsuppgifter, till vilka övertidsuttaget
vid civilförvaltningen är att hänföra, torde övertidsuttag i nämnd
omfattning vara ofrånkomligt. För löneuträkning krävs t. ex. omkring den
14—16 i varje månad en extra arbetsinsats, då göromålen inte kan lösas genom
anställande av ytterligare personal.

Civilförvaltningen vill också framhålla att gällande ordning för bestämmande
av statstjänstemännens löner ställer stora krav på en myndighet,
som i angiven omfattning verkställer avlöningsuträkning och utbetalning av
löner. Som exempel må nämnas att av övertidstjänstgöring vid datacentralen
och avlöningscentralen under juni—december 1966 en tredjedel hänför
sig till arbetet med utbetalning av retroaktivt lönetillägg,

1 anslutning till det sagda må nämnas att under år 1967 torde övertidsuttaget
komma att öka på grund av byte av datacentralens maskinanläggning.

Revisorerna har även ifrågasatt om systemet med kompensationsledighet
bör bibehållas. I anledning av nämnda uttalande må följande anföras.

120

Såsom revisorerna framhållit kan enligt 30 § 1 mom. första stycket allmänt
avlöningsavtal för statliga och A-issa andra tjänstemän (AST) tjänsteman
åtnjuta gottgörelse för fullgjord övertidstjänstgöring i form av antingen
ledighet — kompensationsledighet — eller kontant ersättning — övertidstillägg.
Gottgörelsen utgår i den form tjänstemannen önskar, om icke
arbetsgivaren av särskilda skäl bestämmer annat. Med arbetsgivare avses i
detta stycke central eller regional myndighet eller regementschef (likställd)
eller annan chef för självständigt förband, som tjänstemannen tillhör eller
under tjänstgöring närmast är underställd. I cirkulär 1/1966 med anvisningar
m. m. för tillämpningen av allmänt avlöningsavtal för statliga och
vissa andra tjänstemän (AST) har statens avtalsverk i anslutning till nämnda
bestämmelse anfört bl. a. följande: »Normalt har tjänsteman rätt att välja
mellan kompensationsledighet och övertidstillägg. I vissa fall kan dock
omständigheterna vara sådana att formen för gottgörelse bör bestämmas av
myndigheten. Det kan t. ex. vara påkallat att föreskriva kompensationsledighet
för att utjämna betydande variationer i arbetsbelastningen under vissa
perioder inom ett arbetsområde. I andra fall åter kan det, t. ex. på grund
av bristande tillgång på arbetskraft, vara nödvändigt att bestämma att gottgörelse
skall utgå i form av övertidstillägg.»

I detta sammanhang må vidare nämnas att civilförvaltningen i sina anvisningar
den 11 december 1964 angående gottgörelse för övertidstjänstgöring
till viss civil personal inom försvaret i fråga om valmöjligheten mellan
kompensationsledighet och kontant ersättning bl. a. uttalat, att vederbörande
myndighet hade möjlighet att, då särskilda skäl det föranledde, förordna att
gottgörelse för övertidstjänstgöring skulle utgå i form av kompensationsledighet.
Ämbetsverket uttalade därvid att detta kunde anses motiverat med
hänsyn till tjänstemannens behov av vila och rekreation efter en forcerad
arbetsperiod. Vidare framhöll civilförvaltningen att beslut av angivna innebörd
kunde behöva meddelas i undantagsfall, då så erfordrades för utjämnande
av ojämn arbetsbelastning under olika perioder inom ett arbetsområde.

I de nya anvisningarna angående övertidsgottgörelse till civil personal
inom försvaret som civilförvaltningen utfärdat den 23 december 1966 har
civilförvaltningen icke ansett sig behöva intaga något om personalens valmöjlighet
mellan kompensationsledighet och kontant ersättning med hänsyn
till de föreskrifter som härutinnan redan meddelats av statens avtalsverk.

De principer i fråga om uttagande av övertidsgottgörelse, som kommit till
uttryck i civilförvaltningens nämnda anvisningar den 11 december 1964,
torde emellertid alltjämt vara tillämpliga efter ikraftträdandet av allmänt
avlöningsavtal för statliga och vissa andra tjänstemän (AST).

Med hänsyn till de skäl som här redovisats anser civilförvaltningen att ersättningsformen
kompensationsledighet vid övertidstjänstgöring bör bibehållas,
då denna form av gottgörelse torde vara till fördel såväl för statsverket
som den enskilde tjänstemannen.

I ärendets handläggning har deltagit undertecknade Lundberg och byrådirektören
Hanström, den sistnämnde föredragande, samt krigsråden Engdahl
och Nilsell. Stockholm den 24 januari 1967.

RAGNAR LUNDBERG

Carl Hanström

121

Statskontoret

Såsom revisorerna framhållit torde allmän enighet råda om att övertidstjänstgöring
i åtskilliga fall är det lämpligaste hjälpmedlet som står till buds
för att möta eu viss arbetssituation. Ehuru de av revisorerna redovisade uppgifterna
angående förekomsten av övertid inom vissa verk knappast ger anledning
till oro, kan dock på sina håll inom statsförvaltningen sådan tjänstgöring
förekomma i oproportionerligt stor omfattning. I likhet med revisorerna
anser statskontoret att det hör ankomma på varje myndighet att utifrån
sina speciella förutsättningar nå fram till en tillfredsställande lösning
av de problem som här kan aktualiseras. I utlåtande över riksdagens revisorers
uttalande rörande arbetstidskontroll och effektivitetsmätning (1966 års
berättelse, § 15) har statskontoret framhållit att produktivitetsmätning bör
införas inom statsverket i väsentligt ökad omfattning. Därest detta sker,
skulle enligt statskontorets mening möjligheten att bedöma behovet av övertidstjänstgöring''
i det enskilda fallet öka väsentligt.

Den i form av övertid utökade arbetstiden skulle enligt revisorerna i längden
inverka pressande och förslitande på personalen. Enligt lagen om arbetstidens
begränsning är arbetsgivare berättigad använda arbetare till arbete
å övertid under högst 48 timmar under loppet av fyra veckor och högst
200 timmar under loppet av ett kalenderår. Arbete som bedrivs av stäten är
för närvarande undantaget från denna lags tillämpning. Frågan om de statsanställdas
införande under arbetstidslagen är emellertid föremål för prövning
av 1963 års arbetstidskommitté.

Med hänsyn till förlusten av arbetstid — totalt sett — vid övertidsersättning,
som utgår i form av kompensationsledighet, har riksdagsrevisorerna
ifrågasatt om denna speciella form av övertidsersättning bör bibehållas för
framtiden. Motivet för ett slopande av möjligheterna till kompensationsledighet
skulle vara att myndigheterna genom denna ersättningsform berövas
mera arbetstid än den tillgodogörs. Statskontoret vill med anledning härav
framhålla att frågan om i vilken form ersättning för övertid skall få uttagas
är en fråga som faller inom avtalsområdet. En begränsning i arbetstagarens
valfrihet föreligger emellertid enligt gällande avtal. Enligt 30 §, 1 inom.,
allmänt avlöningsavtal för statliga och vissa andra tjänstemän (AST) utgår
sålunda gottgörelsen för övertid i den form tjänstemannen önskar, om icke
arbetsgivaren av särskilda skäl bestämmer annat. De anvisningar m. in. för
tillämpningen av AST som meddelats av avtalsverket innehåller på denna
punkt följande: Normalt har tjänsteman rätt alt välja mellan kompensationsledighet
och övertidstillägg. I vissa fall kan dock omständigheterna vara
sådana att formen för gottgörelse bör bestämmas av myndigheten. Det kan
t. ex. vara påkallat att föreskriva kompensationsledighet för att utjämna
betydande variationer i arbetsbelastningen under vissa perioder inom ett arbetsområde.
I andra fall åter kan det, t. ex. på grund av bristande tillgång
på arbetskraft, vara nödvändigt att bestämma att gottgörelse skall utgå i
form av övertidstillägg.

Av vad ovan anförts framgår att myndigheterna beretts möjlighet att med
hänsyn till arbetsläget bestämma i vilken form ersättning för övertid skall
utgå. Statskontoret finner det därför inte påkallat att man på den punkten
söker åvägabringa ändring i gällande avtal.

Övertidstjänstgöring kan som revisorerna uttalat vara ett tecken på organisatoriska
brister eller mindre rationell arbetsledning. Ämbetsverket fin -

122

ner det därför angeläget att all övertidstjänstgöring antecknas centralt hos
varje myndighet så att eventuella motåtgärder i tid kan vidtas.

Vid handläggningen av detta ärende har närvarit organisationsdirektör
Nyrén och byrådirektör Joachimsson, föredragande. Stockholm den 30
januari 1967.

GÖSTA BRUNO

Wilh. Joachimsson

Riksrevisionsverket

Enligt de av riksdagens revisorer redovisade uppgifterna synes övertidsarbetet
hos medelstora myndigheter i allmänhet motsvara en eller annan
årsarbetskraft. Detta kan tyda på en viss personalbrist men kan också vara
ett tecken på en organisatorisk stelhet som medför att man hellre tillgriper
övertidstjänstgöring än företar temporär omflyttning av personal mellan
olika avdelningar inom myndigheten.

Hos vissa av de redovisade myndigheterna förekommer arbete på s. k.
kvalificerad övertid i relativt stor omfattning, vilket leder till uppfattningen
att en sådan myndighet inte till fullo utnyttjar möjligheten att tillgodogöra
sig den fyllnadstid av två ordinarie arbetstimmar som är förlagd
till lördagarna utan i stället tillgriper söndagstjänstgöring.

Revisorerna konstaterar att kompensationsledigheten berövar en myndighet
mer arbetstid än den tillgodoföres och ifrågasätter om denna form
för övertidsgottgörelse bör bibehållas. Riksrevisionsverket kan för sin del
icke ansluta sig härtill. Det kan nämligen befaras att den personal som nu
föredrar kompensationsledighet i så fall kommer att begära tjänstledighet
med C-avdrag efter mera omfattande övertidsarbete. Detta skulle i sin tur
ställa sig än mer oekonomiskt ur statens synpunkt, vilket följande exempel
må belysa.

För 5 dagars kompensationsledighet under månaderna september—april
erfordras ca 27 1/4 timmars arbete på enkel övertid. Kontant övertids tilllägg
härför till tjänsteman i 13 löneklassen, ortsgrupp 5, utgör kronor
393: 75. Om samma tjänsteman erhåller tjänstledighet med C-avdrag 5 dagar
i en 31-dagarsmånad blir löneavdraget kronor 291:50, vilket motsvarar
den kontanta gottgörelsen för endast ca 20 1/4 timmars arbete på enkel
övertid.

Den av riksdagens revisorer gjorda undersökningen visar att myndigheternas
kostnader för övertidstillägg årligen uppgår till betydande belopp,
varför det framstår som angeläget att övertidsarbetet begränsas i
största möjliga utsträckning. Jämfört med förhållandena sådana de gestaltade
sig vid en av 1958 års statsrevisorer gjord undersökning rörande
övertidsarbetet inom statsförvaltningen synes några mera genomgripande
förändringar i nu berört avseende icke ha inträtt, och övertidsarbete kan
alltjämt icke — trots vad statsmakterna härutinnan förutsatt — betecknas
som någon undantagsföreteelse. De flesta av de tillfrågade myndigheterna
har upplyst att några större variationer under året beträffande övertidstjänstgöringen
icke förekommer. Denna tjänstgöring kan alltså sägas i betydande
utsträckning ingå som ett normalt led i arbetet.

Enligt revisorernas mening bör det bli en uppgift för varje enskild myndighet
att utifrån sina speciella förutsättningar söka nå fram till en till -

123

fredsställande lösning av de aktualiserade problemen. Revisorerna finner
därför önskvärt att all övertidstjänstgöring och kompensation härför, såväl
kontant som i form av ledighet, antecknas centralt hos varje myndighet.
Vederbörande verksledning skulle därigenom beredas tillfälle att fortlöpande
följa utvecklingen på förevarande område och efter samråd med
organisationsföredragande eller organisationsavdelning vidtaga de åtgärder
som i varje särskilt fall kunde befinnas påkallade.

Riksrevisionsverket ansluter sig till vad riksdagens revisorer sålunda föreslagit.
Ämbetsverket vill emellertid även ifrågasätta huruvida icke myndigheterna
bör åläggas tillse att övertidsarbete icke förlägges till söndag,
om motsvarande arbete kan utföras på föregående helgfria lördag.

Vid handläggningen av detta ärende har byråchefen Ehnbom närvarit.
Stockholm den 13 januari 1967.

LARS LINDMARK

Tage Ståhl

Föredragande

Statens avtalsverk

SAV finner det vanskligt att med ledning av de i revisorernas berättelse
lämnade uppgifterna om övertidstjänstgöringens omfattning bedöma rimligheten
av densamma. Man har vid en sådan bedömning bl. a. att beakta
sådana faktorer som variationer i arbetsmängden, möjligheterna att erhålla
kompetent förstärkningspersonal för att bemästra en tillfällig ökning
i arbetsbelastningen samt de ökade löne- och andra kostnader som uppkommer
vid anställandet av ytterligare personal.

SAV finner det angeläget att myndigheterna noga följer upp inte bara
övertidstjänstgöringens omfattning utan även orsakerna till densamma.
Myndighet, som konstaterar att övertidstjänstgöring regelmässigt förekommer
inom viss del av verksamhetsområdet bör givetvis, innan personalökning
beslutas, ha undersökt om man inte genom rationalisering eller överflyttning
av vissa arbetsuppgifter till annan tjänsteman kan minska övertidsuttaget.

Revisorerna har ifrågasatt om inte den nuvarande tidskompensationen
för fullgjord övertidstjänstgöring bör slopas. SAV anser för sin del att
denna kompensationsform bör finnas dels för att myndighet härigenom
skall kunna bereda tjänsteman möjlighet till erforderlig vila efter en forcerad
arbetsperiod, dels för att myndighet skall kunna utjämna betydande
variationer i arbetsbelastningen under vissa perioder. Föreligger bristande
tillgång på arbetskraft kan, enligt de anvisningar SAV utfärdat för tillämpning
av allmänt avlöningsavtal för statliga och vissa andra tjänstemän,
myndighet bestämma att gottgörelse för övertidstjänstgöring skall utgå i
form av kontant ersättning.

Ärendet har avgjorts av undertecknad generaldirektör. Vid handläggningen
har närvarit förhandlingsdirektören Andrén och direktörsassistenten
Nilsson, föredragande. Stockholm den 1 februari 1967.

I. WETTERBLAD

Erik Nilsson

124

Landsorganisationen i Sverige

Som yttrande i ärendet får LO åberopa vad Statstjänarkartellen anfört.
(Bilaga.) Stockholm den 30 januari 1967.

EDVARD VILHELMSSON

Ove Kjellgren

Bilaga

Yttrande från Statstjänarkartellen

Riksdagens revisorer erinrar bl. a. om att 1945 års lönekommitté på sin
tid uttalade att arbete på tid utöver fastställd arbetstid borde förekomma
endast undantagsvis och framhåller att denna princip alltjämt torde äga
giltighet.

Statstjänarkartellen ansluter sig i princip till lönekommitténs uppfattning
och vill understryka arbetstagarnas önskan om och organisationernas
strävan för att få till stånd en kortare arbetstid.

Vidare påpekas att nämnda övertidstjänstgöring inom statsförvaltningen
av 1958 års revisorer blev föremål för särskild granskning. Därvid konstaterades
att denna speciella form av tjänstgöring vunnit en avsevärd spridning,
vilket ansågs ha medfört olägenheter av olika slag. Revisorerna förordade
då en rad åtgärder i syfte att nedbringa övertidstjänstgöringens
omfattning. Riksdagen anslöt sig till revisorernas uppfattning och ifrågavarande
synpunkter delgavs sedermera statsmyndigheterna genom ett av
Kungl. Maj :t utfärdat cirkulär.

Vid en senare av revisorerna företagen undersökning av övertidstjänstgöringens
inom statsförvaltningen nuvarande omfattning har konstaterats,
att några mera genomgripande förändringar icke inträtt och att övertidstjänstgöringen
fortfarande icke kan betecknas som någon undantagsföreteelse.
Revisorerna framhåller som olämpligt, att övertidstjänstgöring tillgripes
för att bestrida mera stadigvarande arbetsuppgifter och förmenar
att det i vissa fall skulle ställa sig ekonomiskt gynnsammare att förstärka
den ordinarie arbetsstyrkan.

Statstjänarkartellen delar revisorernas uppfattning och menar att större
uppmärksamhet bör ägnas rekryteringsfrågorna och framhåller som lämpligt
att myndigheterna intar en mindre restriktivitet vid inrättande av
olika tjänster i den mån detta kan eliminera mera stadigvarande övertidstjänstgöring.

I § 30 allmänt avlöningsavtal för statliga och vissa andra tjänstemän
(AST) regleras formerna för gottgörelse för övertidstjänstgöring. Tjänsteman
kan med stöd av detta — om ej arbetsgivaren av särskilda skäl annat
bestämmer — enligt egen önskan utfå gottgörelse antingen som kontant
ersättning eller i form av s. k. kompensationsledighet.

Med hänsyn till att kompensationsledigheten skall utgå med en och en
halv resp. dubbelt så lång tid som omfattningen av ö ver tidst jänstgöringen
och att arbetsgivaren därigenom »berövas» mer arbetstid än den tillgodogöres
ifrågasätter revisorerna om denna form av övertidsersättning bör
bibehållas.

125

Kompensationsledigheten kan ur arbetsgivaresynpunkt inte alltid betraktas
som negativ. I vissa fall — t. ex. vid temporär minskning av arbetsuppgifter
— kan sådan ledighet eliminera sysselsättningssvårigheter. Det
bör vidare framhållas, som revisorerna själva anför, att övertidstjänstgöring
i längden inverkar pressande och förslitande på personalen, varför
kompensation för ö ver tidst jänstgöring genom ledighet i den utsträckning
den förekommer måste anses befogad.

Statstjänarkartellen vill slutligen framhålla att de synpunkter på ifrågavarande
problem som vid olika tidpunkter kan vara för handen även framdeles
kommer att aktualiseras vid förhandlingar mellan parterna. Stockholm
den 19 januari 1967.

Morgan Mattson

Tjänstemännens centralorganisation

TCO-S konstaterar inledningsvis, att de problemställningar revisorerna
upptagit till behandling, delvis berör frågor som är reglerade i kollektivavtal
och därför regelmässigt skall bli föremål för förhandling mellan de avtalsslutande
parterna. Detta gäller exempelvis frågan om övertidsgottgörelse
ävensom huruvida ifrågavarande gottgörelse skall utgå i form av en kontant
ersättning eller kompensationsledighet. Revisorerna har bland annat
itrågasatt, om nuvarande form av kompensationsledighet som omfattar en
och en halv gång så lång tid — i vissa fall dubbelt så lång tid som övertidstjänstgöringen
— bör bibehållas i fortsättningen.

TCO-S vill anmäla att organisationen inte finner anledning att i detta
sammanhang gå in på frågor som är reglerade i kollektivavtal utan förutsätter
att dessa frågor skall behandlas i förhandlingssammanhang.

TCO-S vill i övrigt hänvisa till den överenskommelse som träffats mellan
Statens avtalsverk och Statstjänstemännens huvudorganisationer i samband
med ramöverenskommelsen 1966—1968. Enligt denna är parterna ense
om att under avtalsperioden gemensamt studera problem sammanhängande
med att arbetstiden för tjänstemän på vissa områden avsevärt överstiger
gällande normalarbetstider.

Beträffande av revisorerna berörda problem av organisatorisk karaktär
vill TCO-S anföra följande synpunkter.

1 tabellform har redovisats i vilken utsträckning övertidstjänstgöring förekommer
vid vissa verk och myndigheter under budgetåret 1965—1966.

Samtidigt framhålles att flera myndigheter inte kunnat lämna uppgifter
rörande den övertidstjänstgöring, som ersatts med kompensationsledighet.
Denna form av övertidsersättning har nämligen ofta ej bokförts hos myndighetens
personal- eller kameralbyrå utan endast räknats av mot fullgjord
övertid på den avdelning eller byrå där vederbörande tjänstgjort. Det
konstateras därför att det faktiska antalet övertidstimmar väsentligt torde
överstiga det i tabellen upptagna antalet.

TCO-S finner att de redovisade uppgifterna beträffande förkomsten av
övertidstjänstgöring endast har ett begränsat värde med hänsyn till materialets
ofullständighet. TCO-S vill därför biträda revisorernas uttalande om
önskvärdheten av att all övertidstjänstgöring och kompensation härför, såväl
kontant som i form av ledighet, skall antecknas centralt hos varje myndighet.
Vederbörande verksledning beredes därigenom tillfälle att fortlö -

126

pande följa utvecklingen på förevarande område och efter samråd med
organisationsföredragande eller organisationsavdelning vidtaga de åtgärder,
som i varje särskilt fall kan befinnas påkallade. Härigenom skapas möjligheter
att genom organisatoriska åtgärder begränsa övertidstjänstgöringens
omfattning.

Revisorerna förordar vissa åtgärder med anledning av den allmänt förekommande
övertidstjänstgöringen. Man har emellertid inte berört frågan
om orsakerna till rådande förhållanden. TCO-S finner att det i sammanhanget
skulle varit av intresse att få veta huruvida man från statens sida
genom nyrekrytering sökt nedbringa övertidst jänstgöringens omfattning
och i vad mån svårigheterna att fylla vakanser bidragit till att de av revisorerna
förordade åtgärderna inte gett något resultat.

TCO-S delar den av 1945 års lönekommitté utalade grundsatsen — vilken
var intagen i tilläggsbestämmelserna till Statens allmänna avlöningsreglemente
— att arbete på tid utöver fastställd arbetstid bör förekomma endast
undantagsvis. I den mån det är nödvändigt att uttaga övertidsarbete bör
man från vederbörande myndighets sida söka ernå en sådan begränsning av
det övertidsarbete, som uttages av en och samma tjänsteman, att hans arbetsbörda
ej blir större än vad de föreliggande omständigheterna oundgängligen
påfordrar. TCO-S delar även uppfattningen att lagen om arbetstidens
begränsning bör vara vägledande i detta hänseende så att man under alla
förhållanden undviker att inom statstjänsten uttaga övertidsarbete i större
omfattning än som i motsvarande fall kan ske vid privat anställning och att
detta bör gälla även tjänstemän, vilka inte erhåller särskild övertidsersättning.

TCO-S vill i detta sammanhang framhålla att basen för övertidsbegreppet
bör vara den för vederbörande tjänsteman gällande normalarbetstiden.
Det betyder att maximala antalet tillåtna övertidstimmar per månad eller
annan tidsperiod — t. ex. 200 per kalenderår — alltid gäller, oavsett
normalarbetstidens längd. TCO-S kan inte acceptera en tolkning som innebär,
att övertidsbegreppet baseras på i lag fastställd maximal ordinarie arbetstid.
Stockholm den 31 januari 1967.

ANDERS LIEDBERG

§ 24 Pensionsåldrarna inom statlig verksamhet
Försvarets civilförvaltning

I 4 § statstjänstemannalagen stadgas bl. a. att avtal må träffas om pensionsålder.
Det torde härmed få anses fastslaget, att reglering av pensionsåldrarna
i den riktningen revisorerna åsyftar skall föregås av förhandlingar
mellan staten och vederbörliga huvudorganisationer. Civilförvaltningen vill
i detta sammanhang erinra att avtal angående bl. a. intendenturofficerarnas
pensionsålder träffats under 1966, vilket sedermera resulterat i att för angivna
personal numera generellt gäller 60 års pensionsålder (propositionen
1966: 109). Detta innebär att huvuddelen av denna personal fått sin pensionsålder
höjd från 55 till 60 år.

I ramöverenskommelsen för 1966—1968 mellan statens avtalsverk och

127

huvudorganisationerna har intagits en punkt, enligt vilken parterna under
hösten 1966 skulle upptaga överläggningar i fråga om pensioneringsperioder
(pensionsåldrar) för tjänstemän. I motsvarande ramöverenskommelse avseende
arbetarpersonal har hänvisning gjorts till angivna överläggningar
samt angående vidtagande av de åtgärder som erfordras för genomförande
av resultat, vartill dessa överläggningar kunna leda.

Såsom revisorerna framhållit prövar den 1963 tillkallade militära tjänstgöringsåldersutredningen
vissa frågor rörande användandet av äldre militär
och civilmilitär personal. Utredningen har under hösten 1966 framlagt
delförslag om bl. a. höjda avgångsåldrar för viss militär och civilmilitär
personal.

Av det anförda framgår att frågan angående ändrade avgångsåldrar för
statsanställd personal f. n. är föremål för behandling inom praktiskt taget
hela här avsett område. Vid angivna förhållande synes några ytterligare
särskilda åtgärder i förevarande syfte icke vara påkallade.

I ärendets handläggning har deltagit undertecknade Lundberg och byrådirektören
Alm, den sistnämnde föredragande, krigsråden Engdahl och
Krook samt avdelningsdirektören Andersson. Stockholm den 13 januari
1967.

RAGNAR LUNDBERG

Sven Alm

Medicinalstyrelsen

Nu gällande grundläggande bestämmelser rörande statligt anställdas
pensionering återfinnes i statens allmänna tjänstepensionsreglemente den
28 maj 1959. Från tidigare bestämmelser på området bär övertagits systemet
med pensioneringsperioder och pensionsåldrar likaså principerna för inplacering
av de anställda i detta system. Avgångsbestämmelserna har utformats
med hänsyn bl. a. till den längsta tid, under vilken anställningshavarna
inom varje särskild tjänstekategori normalt kan förväntas vara i
stånd att på ett tillfredsställande sätt fullgöra sina arbetsuppgifter. Som
exempel kan anföras, att pensioneringsperioden för högre befattningshavare
omfattar tiden från fyllda 65 år till fyllda 66 år. För anställda med fysiskt
mer krävande tjänsteåligganden tillämpas en lägre avgångsålder.

Ostridigt har det allmänna hälsotillståndet hos befolkningen höjts under
senare årtionden. Detta är inte minst giltigt för äldre personer. Självfallet
har detta medfört bättre arbetsförmåga hos anställningshavare i högre åldersgrupper.
Också den oavbrutet ökande medellivslängden antyder att utrymme
bör finnas för en allmän höjning av pensionsåldrarna.

Härutöver kan anmärkas, att de på senare tid alltmer utnyttjade och förbättrade
tekniska hjälpmedlen bidragit till att skapa förutsättningar för en
eventuell ytterligare höjning av avgångsåldern för den personal, som har
det fysiskt mest betungande arbetet.

Å andra sidan får ej förbises, att arbetstidsförkortning, rationaliseringsåtgärder
och ökade arbetsuppgifter medför en intensifiering av arbetstakten,
vilken på lång sikt kan påverka de äldres prestationsförmåga.

Med hänsyn till vad ovan anförts anser styrelsen, att nu gällande regler
om pensionsåldrarna för statligt anställda bör bli föremål för översyn. Enligt
styrelsens mening bör det nuvarande systemet principiellt bibehållas

128

men en förhöjning av pensionsålderns övre gräns övervägas. Härigenom skapas
möjlighet för de statliga befattningshavare som så önskar och har de
nödiga förutsättningarna härför att kvarstå längre i tjänst än det nuvarande
systemet tillåter. Denna höjning bör vara mer uttalad för befattningshavare
med låg avgångsålder. Slutligen anser styrelsen, att man i detta sammanhang
bör överväga möjligheterna att i ökad utsträckning bereda även den
äldre arbetskraften tillfälle till deltidsarbete i statens tjänst.

Detta utlåtande har beslutats av generaldirektören Engel. Därvid har närvarit
medicinalrådet Frostner, föredragande, medicinalråden Bolin, Stig
Lindgren och Sälde samt byrådirektören Linde. Stockholm den 31 januari
1967.

Ivar Frostner

ARTHUR ENGEL

Ka j Arrhenius

Statskontoret

1. Bakgrunden

Beräkningarna av den väntade tillgången och efterfrågan på arbetskraft
ger klarhet i att man allvarligt bör räkna med risk för störningar i den
statliga verksamheten på grund av knapphet på arbetskraft. Statskontoret
har i 1966 års femårsplan diskuterat behovet av åtgärder för att möta den
väntade utvecklingen på arbetsmarknaden och för att undvika sådana störningar.
Där konstateras bl. a. att den offentliga sektorn — till följd av redan
fattade riksdagsbeslut — under perioden 1966 till 1970 behöver öka sin andel
av arbetsmarknaden. Detta förhållande och den knapphet på arbetskraft
som enligt långtidsutredningens bedömning kommer att vara förhärskande
under lång tid framöver gör det angeläget för de statliga myndigheterna att
ägna större uppmärksamhet än hittills åt sin personalförsörjning och åt
personalfrågorna över huvud taget.

Statskontoret räknar med att de personaladministrativa organen kommer
att behöva ägna avsevärt intresse för möjligheterna att i större omfattning
anlita äldre arbetskraft och även arbetskraft över de nuvarande pensionsåldrarna.
På A-ilket sätt man bör inrikta strävandena att bättre utnyttja den
äldre arbetskraften inom den statliga verksamheten kan i dag inte bedömas
mer definitivt. Statskontoret vill i det följande beröra några få av de problem
som finns på området.

2. Civila befattningshavare

Anståndstiden för civila befattningshavare att kvarstå i tjänst sedan pensioneringsperiodens
övre gräns är uppnådd är numera ej ovillkorligt begränsad.
En individuell prövning kan således förekomma i de fall en befattningshavare
själv önskar kvarstå i tjänst och då detta anses lämpligt ur
tjänstesynpunkt.

Om de nuvarande reglerna ger tillräckligt handlingsutrymme och tillräcklig
stimulans att kvarstå i tjänsten kan diskuteras. Om höjning av pensionsåldrarna
är bättre än andra sätt att hålla de anställda kvar kan heller inte
sägas med säkerhet. Enligt statskontorets uppfattning är det självklart att
eu möjlighet till individuell prövning bör kvarstå. Detta utesluter emeller -

129

tid inte att man på ett generellt plan studerar förutsättningarna för att
uppskjuta avgången ur tjänsten för större grupper av anställda.

3. Militära och civilmilitära befattningshavare

Riksdagens revisorer bär påtalat att särskilt de militära pensionsåldrarna
i många fall är mycket låga om hänsyn tas till den ålder intill vilken en
person i regel är i stånd att göra en aktiv insats på arbetsmarknaden. Möjligheterna
att höja denna personals avgångsåldrar utreds för närvarande
av den militära tjänstgöringstidsåldersutredningen.

Från statskontorets sida är man medveten om att avgångsåldrarna för
denna personal bestäms med tanke på de krav som tjänstgöring inom
krigsorganisationen ställer. Detta torde behöva gälla även i fortsättningen.

Statskontoret har biträtt utredningens hittills framlagda förslag om höjning
av avgångsåldern lör personal i vissa specialkårer. Ämbetsverket utgår
från att frågan om militär och civilmilitär personals avgångsåldrar kommer
att lösas i anslutning till de förslag som utredningen lämnat och torde komma
att lämna.

4. Ansvarsfördelningen

Statskontoret räknar med att det faktiska ansvaret för att personalpolitiken
blir tillräckligt slagkraftig till stor del torde komma att ligga på de
olika myndigheterna, särskilt de centrala myndigheterna. I planeringen av
deras verksamhet bör det ingå att vidta åtgärder så att lämplig arbetskraft
skall finnas tillgänglig och så att de anställdas kapacitet tillvaratas och utvecklas.
Statskontoret förutsätter även att undersökningar och praktiska
åtgärder för att i större omfattning sysselsätta äldre arbetskraft måste göras
i anknytning till de olika myndigheternas speciella behov.

Det finns skäl att räkna med att åtminstone vissa myndigheter kan behöva
expertstöd utifrån när det gäller att föra in nya personaladministrativa instrument
eller att ompröva personalpolitiken. Det kan troligen också vara
lallet när det gäller att lösa frågorna om sysselsättningen av äldre arbetskraft.
För dagen kan man knappast bedöma hur olika expertorgan därvid
kan samverka med myndigheterna. Statskontoret vill nämna att man för
egen del är beredd att medverka i strävandena att aktivisera den statliga
personalpolitiken. Det avses närmast få formen av försök till systematiska
överarbctningar av myndigheternas personaladministrativa instrument och
arbetsmetoder.

Mer övergripande undersökningar rörande möjligheterna att sysselsätta
äldre arbetskraft inom statsförvaltningen bör kunna utföras från centralt
håll. En sådan undersökning som borde övervägas är att klarlägga i vilken
omfattning som pensionerad personal övergår till ny sysselsättning.

Vid handläggningen av detta ärende har närvarit avdelningschefen Rydén
och tf. organisationsdirektören S. Andersson, föredragande. Stockholm den
1 februari 1967.

GÖSTA BRUNO

P.-E. Nyrén

130

Riksrevisionsverket

Enliet 1965 års långtidsutredning kommer den svenska ekonomin att
fram till början av 1970-talet få brottas med betydande arbetskraftsproblem.
Den totala ökningen i efterfrågan på arbetskraft under åren 1965 >1970 bär

enligt revisorerna uppskattats till 165 000 personer men den beraknade tillväxten
av arbetsstyrkan under samma tid till endast 110'' 000 personer.

I diskussionen om vilka åtgärder som erfordras för att komma till rätta
med den väntade arbetskraftsbristen har främst nämnts åtgärder för att stimulera
de s. k. hemmafruarna till ökat yrkesarbetande utanför hemmet samt
utvidgad import av utländsk arbetskraft. Även rationaliseringsåtgarder i
syfte att nå personalbesparingar är av stor betydelse för att bemästra föreliggande
problem. Riksrevisionsverket vill erinra att verket för egen del i
sina petita för budgetåret 1967/68 framlagt ett omorganisationsförslag tor
revisions- och redovisningsarbetet inom statsförvaltningen som kan väntas
medföra avsevärd personalbesparing på detta område.

Det är svårt att bedöma vilken kvantitativ effekt olika höjningar av nu
existerande pensionsåldrar skulle ha. Bestämmelserna på försvarets område
torde visserligen delvis få ses ur speciella synpunkter men frågan om den
äldre arbetskraftens lämpliga tillvaratagande synes värd särskild uppmärksamhet.
Om några större dämpningar av behovet av nyrekrytering mom de
civila verksamhetsområdena skulle kunna ernås genom att höja pensionsåldrarna
är ovisst, beroende bl. a. på redan existerande elastiska bestämmelser
för pensioneringen av statens personal. Mycket synes tala för att man bör
söka sig fram efter den individualiserade linje som dessa bestämmelser i viss

mån är ett uttryck för. . , „ „ , .... ,„ , .

Innan konkreta åtgärder kan vidtagas måste självfallet samforstand ha
nåtts med de olika fackliga personalorganisationerna eftersom pensionsåldrarnas
höjd till sist är en förhandlingsfråga mellan arbetsmarknadens olika

parter. . . , , .

Under hänvisning till ovanstående tillstyrker riksrevisionsverket statsrevisorernas
förslag att frågan upptages till prövning.

Vid handläggningen av detta ärende har närvarit byråchefen Thoison
samt tillförordnade byråchefen Gadd, föredragande. Stockholm den 30 januari
1967.

BERTIL EHNBOM

Arne Gadd

Konj unkturinstitutet

Enligt de av 1965 års långtidsutredning gjorda beräkningarna över befolkningstillväxten
och arbetskraftsvolymens utveckling åren 1966—1980
kommer takten i befolkningsökningen att avta och tillväxten av befolkningen
i de produktiva åldrarna (16—64 år) att sjunka.

Mot detta har man att ställa den ökade efterfrågan på arbetskraft som kan
väntas bli ställd från industrins och den offentliga sektorns sida.

Under sådana förhållanden framstår det som angeläget att den icke yrkesverksamma
och då avses här den äldre arbetskraften tas i anspråk för produktiva
insatser i ökad omfattning i förhållande till \ad nu äi fallet.

Revisorerna har därvid tagit fasta på att pensionsåldrarna för vissa av

131

statligt anställda befattningshavare är exceptionellt låg och funnit den nu
existerande spännvidden i pensionshänseende 50—66 år svårförklarlig.

Institutet delar helt revisorernas uppfattning och förordar därför en omprövning
av gällande bestämmelser på området såväl med hänsyn till den
successivt ökade livslängden, de ändrade arbetskraven och de i den privata
sektorn höjda pensionsåldrarna.

1 handläggningen av detta ärende har deltagit institutets chef, överdirektören
Kragh och föredraganden byrådirektören Olsson. Stockholm den 30
januari 1967.

BÖRJE KRAGH

Gösta Olsson

Statens avtalsverk

Revisorerna har understrukit angelägenheten av att frågan om en höjning
av pensionsåldern för den statligt anställda personalen snarast upptages
till allvarlig prövning och åberopar härvid bl. a. arbetsmarknadspolitiska
och statsfinansiella skäl. Avtalsverket delar denna uppfattning men
vill samtidigt uttala att frågan — som efter förhandlingsrättsreformens
genomförande den 1 januari 1966 tillhör komplexet avtalsbara förmånsfrågor
— inte kan lösas enbart genom åldersgränsjusteringår inom ramen för
nuvarande pensionsålderssystem. På sikt måste frågan ses som ett delproblem
bland många andra som får tas upp till behandling i samband med
en översyn av det statliga personalpensionssystemet.

SAV vill i detta sammanhang framhålla att i samband med 1966 års
löneförhandlingar åldersgränserna för vissa grupper av tjänstemän bl. a.
tolk- och småskollärare höjdes. Dessutom är avtalsverket och huvudorganisationerna
enligt anteckning i protokollet till ramöverenskommelsen
1966 1968 ense om att upptaga överläggningar i fråga om pensionerings perioder

(pensionsåldrar) för tjänstemän. En motsvarande anteckning
återfinns i ett protokoll fört vid överläggning den 15 juli 1966 mellan avtalsverket
och Statstjänarkartellen angående pensionslön för arbetare. Här
avsedda överläggningar avses skola upptas under våren 1967.

Ärendet har avgjorts av undertecknad generaldirektör. Vid handläggningen
har närvarit förhandlingsdirektören Andrén och lönedirektören
Kalén, föredragande. Stockholm den 1 februari 1967.

1. WETTERBLAD

Olof Kalén

Statens personalpensionsverk

Enligt 4 § statstjänstemannalagen må avtal träffas om pensionsåldern
för statligt anställda tjänstemän. Av den s. k. ramöverenskommelsen den
22 juli 1966 mellan statsverkets företrädare och representanter för vederbörande
personalorganisationer (§ 8 punkt 3) framgår vidare, att parterna
vore ense om att under hösten 1966 upptaga överläggningar i fråga om
pensioneringsperioder (pensionsåldrar) för tjänstemän. Avsikten torde vara
att pensionsåldersfrågorna för också huvudparten av de övriga av den stat -

132

liga personalpensioneringen omfattade personalgrupperna skall upptagas
till prövning i samma ordning som för de statliga tjänstemännen.

Vid behandlingen av förevarande ärende har pensionsverket utgått från
att pensionsåldersfrågan för nyss avsedda statsanställda m. fl. grupper helt
och hållet är en förhandlingsfråga. Under angivna förhållanden finner pensionsverket
vad riksdagens revisorer anfört icke föranleda något uttalande
från ämbetsverkets sida.

I handläggningen av förevarande ärende har deltagit undertecknad ordförande
samt ledamöterna Bladh, Hedlund, Oredson, Swartling och Tiby
ävensom suppleanten Cronqvist. Vid ärendets behandling har jämväl närvarit
byråcheferna Lindgren, Renström, Sjönell och Sundberg. Stockholm
den 27 januari 1967.

FOLKE ERICSON

Bertil Sjöfors
Föredragande

Svenska arbetsgivareföreningen

Från ekonomisk och arbetskraftsmässig synpunkt kan följande framhållas.
Den ekonomiska utvecklingen fram till år 1970 kan med all sannolikhet
förutses innebära, att de samlade anspråken på varor och tjänster
kommer att överstiga vad den samlade produktionskapaciteten förmår prestera.
Den senaste långtidsutredningen räknar med att den från resurssynpunkt
möjliga ökningen av den totala produktionen under perioden 1965—
70 kommer att bli 4,2 procent per år, medan ett tillgodoseende av de samlade
anspråken under samma tid skulle kräva en total produktionsökning
på 5,2 procent per år. Detta förhållande återspeglar en motsvarande situation
på arbetsmarknaden. Långtidsutredningen räknar med att de olika näringsgrenarnas
efterfrågan på arbetskraft under perioden 1965—70 kommer att
uppgå till 165 000 personer. Mot detta står en beräknad tillväxt av arbetskraften
på 110 000 personer. Skillnaden mellan efterfrågan och tillgång på
arbetskraft blir ännu större om hänsyn tages till en fortsatt arbetstidsförkortning.
Dessa utvecklingsperspektiv innebär en fortsatt inflationsrisk, som
lätt kan leda till en utveckling som strider mot målen för den ekonomiska
politiken. Mot den bakgrunden är det angeläget, att man så mycket som
möjligt söker öka den framtida tillgången på arbetskraft. Med hänsyn till
rådande tendenser i befolkningsutvecklingen framstår en höjning av pensionsåldern
som ett verksamt medel att bidra till bättre balans på arbetsmarknaden.

Jämväl andra skäl talar för en höjning av pensionsåldern. Således torde
hälsotillståndet och arbetsförheten hos arbetstagare i åldern över 60 år
generellt sett vara avsevärt bättre nu än under den period då de överväganden
gjordes, som ledde fram till nuvarande bestämmelser om pensionsålder
för statligt anställda. En ytterligare förbättring — sannolikt i accelererande
takt — kan förväntas äga rum i takt med den fortgående utvecklingen
av ergonomi, arbetshygien och företagshälsovård. Andra förhållanden
som här spelar in är höjd bostadsstandard, bättre kostvanor och
vidgade insikter i hygieniska frågor hos allmänheten.

Detta gör att allt fler får nödvändiga fysiska förutsättningar att kvarstå
i arbete sedan nuvarande pensionsålder uppnåtts. Att en stor del av de

133

arbetstagare som enligt nuvarande regler måste avgå med pension vid
80—67 års ålder också har psykiska förutsättningar att kvarstå i tjänst
torde vara oomtvistat. I nutida gerontologislc forskning och debatt kan
för övrigt stöd hämtas för uppfattningen att en för tidig pensionering
kan medföra icke önskvärda och onödiga psykiska effekter.

Föreningen har för sin del sökt dra konsekvenserna av dessa fakta, bl. a.
genom att under den senaste avtalsrörelsen söka få till stånd en anpassning
av pensionsåldern för tjänstemän och arbetsledare inom ITP-systemet —
vilket i stort sett täcker det privata näringslivet — från 65 år för män och
60 år för kvinnor till den för arbetare vanligen tillämpade, nämligen 67 år.
Av förhandlingsmässiga skäl kom ändringen denna gång att inskränkas
till en höjning av kvinnornas pensionsålder med två år.

Som en sammanfattning får föreningen uttala, att såväl ekonomiska och
sociala skäl som önskvärdheten av en anpassning på lång sikt av pensionsåldrarna
för statligt anställda och privat anställda till varandra talar för
en översyn av de statliga pensionsåldrarna i syfte att få till stånd en höjning
av i varje fall de lägre av dessa. Stockholm den 31 januari 1967.

ERIK ELMSTEDT

Höns Johansson Bengt Odéen

Sveriges industriförbund

Förbundet instämmer i det yttrande som inlämnats av Svenska arbetsgivareföreningen.
Stockholm den 1 februari 1967.

GÖRAN OHLIN

Jan Bröms

Landsorganisationen i Sverige

Som yttrande i ärendet åberopar LO vad statstjänarkartellen anfört i
bifogad skrivelse (Bilaga), varav framgår att förhandlingar pågår i frågan.
Stockholm den 1 februari 1967.

EDVARD VILHELMSSON

Sven F. Bengtsson

Bilaga

Yttrande från Statst jänarkartellen

Statens allmänna tjänstepensionsreglemente och Statens pensionslöneförordning
med därtill hörande tilläggs- och övergångsbestämmelser m. m.
har tillkommit genom regelrätta förhandlingar mellan statsmakterna och
de statsanställdas huvudorganisationer. I reglementet har intagits bestämmelser
om pensionsålder, pensioneringsperioder samt regler för avgångsskyldighet
in. m. Pensionsåldrarna för de olika befattningshavarna har

134

intagits i en särskild förteckning. Denna förteckning är i samband med de
årliga förhandlingarna mellan statsmakterna och de statsanställdas huvudorganisationer
föremål för behandling och justering. Vid 1966 års avtalsförhandlingar
tillsatte avtalsparterna även en gemensam arbetsgrupp
för pensionsfrågor.

Med hänvisning till att pensionsförmånerna liksom andra anställningsfrågor
utgör klara intressespörsmål för de statsanställda, anser Statstjänarkartellen
att dessa frågor bör prövas och avgöras vid förhandlingar mellan
de avtalsslutande parterna. Stockholm den 20 januari 1967.

Cad Bladh

Tj änstemännens centralorganisation

TCO-S konstaterar att pensionsåldrarna för statstjänstemän är en fråga
som regelmässigt skall bli föremål för förhandlingar mellan parterna. TCO-S
finner därför inte anledning att i detta sammanhang behandla frågan utan
förutsätter att — i den mån ändringar av nuvarande överenskommelser aktualiseras
— detta skall ske vid förhandlingar mellan parterna. Stockholm
den 23 januari 1967.

ANDERS LIEDBERG

Sveriges akademikers centralorganisation

Frågan om pensionsålder är eu förhandlingsfråga, som är föremål för avtal
mellan arbetsgivare och arbetstagare. I förhandlingsprotokollet den 15
juli 1966 till ramöverenskommelse 1966—1968 mellan statens avtalsverk och
de statsanställdas huvudorganisationer heter det (8 §, 3 p.): »Parterna är
ense om att under hösten 1966 upptaga överläggningar i fråga om pensioneringsperioder
(pensionsåldrar) för tjänstemän.» SACO kommer vid dessa
överläggningar att ta ståndpunkt i den av riksdagsrevisorerna diskuterade
frågan under beaktande av även andra faktorer än dem, som anförts av revisorerna.
Stockholm den 31 januari 1967.

HARALD HÅKANSSON

Statstjänstemannens riksförbund

De beräkningar av befolknings- och arbetskraftsförändringarna under
1960- och 1970-talen som 1965 års långtidsutredning utfört visar tydligt nödvändigheten
av att i en nära framtid öka den produktiva andelen av befolkningen
i jämförelse med de av långtidsutredningen redovisade procenttalen
om den svenska arbetsmarknadens behov av arbetskraft tillfredsställande
skall kunna tillgodoses. Under sådana förhållanden är det förklarligt
att man vill undersöka möjligheterna att få till stånd en höjning av pensionsåldrarna
speciellt för sådana grupper statligt anställda som har en låg
pensionsålder. Andra enligt SR:s mening väl så betydelsefulla åtgärder i
syfte att öka den produktiva andelen av befolkningen är en aktiverad och
välplanerad arbetsmarknads-, lokaliserings-, familje- och invandringspolitik.

135

Dessa senare åtgärder har det gemensamt att de kan tillföra arbetsmarknaden
även människor i yngre produktiv ålder. Något skäl att — som revisorerna
gjort — ta den särskilt kraftiga expansionen av den offentliga sektorn,
som pågår och väntas fortgå under hela den här aktuella tidsperioden,
till anledning att hämta arbetskraftsförstärkningen just från denna sektor
synes inte föreligga.

Vid en bedömning av vilka pensionsåldrar som kan vara lämpliga inom
statlig verksamhet bör hänsyn tas till flera divergerande faktorer. Den alltjämt
fortgående ökningen av medellivslängden talar i och för sig för en
höjning av pensionsåldrarna. Den utjämning av skillnaderna i påfrestning
för den mänskliga organismen mellan fysiskt och intellektuellt arbete som
skett genom automationen och som revisorerna åberopar kan måhända
också anföras som motivering för en förlängning av medborgarnas aktiva
tid men knappast för en höjning av företrädesvis intellektuellt arbetande
människors pensionsålder. Man bör under alla förhållanden inte utan vidare
utgå från att en ökande medellivslängd skall generellt sett möjliggöra
en höjning av pensionsåldrarna. De senaste årtiondenas accelererade urbanisering
och mekanisering samt det nutida yrkeslivets krav och stressfaktorer
sliter nämligen så hårt på den mänskliga organismen att det starkt
kan ifrågasättas om krafterna för regelbundet förvärvsarbete nu står bi
längre än förr. Däremot är det ostridigt att nya rön inom läkarvetenskapen
och förbättrade åldringsvårdsmetoder under senare decennier med i stort
sett oförändrade pensionsåldrar möjliggjort en förlängning även av den efter
uppnådd pensionsålder återstående livslängden.

De stora och växande krav som ställs på allt flera av de yrkesverksamma
människorna i dagens samhälle har medfört ett alltmer utbrett önskemål
hos dessa att efter uppnådd pensionsålder ha några år av vitalitet kvar att
ägna åt livsvärden och intressen som helt eller delvis måst åsidosättas under
åren av förvärvsarbete. För många människor — särskilt bland dem som
närmar sig pensionsåldern — framstår en höjning av den kulturella standarden
som minst lika väsentlig som en höjning av den materiella standarden.

En lösning av pensionsåldersproblemet vore kanske att individen inom
vidare åldersgränser än för närvarande finge avgöra vid vilken ålder han
önskar avgå med pension.

SR vill påminna om afl många statstjänstemän efter pensionstidpunkten
på ett eller annat sätt stannar kvar i arbetslivet för att lösa arbetsuppgifter
som ofta kanske är mindre fysiskt och psykiskt påfrestande än den statliga
tjänsten. Denna möjlighet att vid en, jämfört med vissa delar av den privata
arbetsmarknaden, relativt tidig ålder kunna »sadla om» och välja det
arbetsområde och det arbetsomfång som passar vederbörande, torde vara ett
förhållande som underlättar rekryteringen till statstjänst.

Revisorerna har synbarligen speciellt observerat de låga pensionsåldrarna
för militär och civilmilitär personal. Inom detta område pågår, som nämnts
i remisshandlingen, sedan några år tillbaka en utredning som syftar till att
undersöka möjligheterna att höja avgångsåldern för dessa personalkategorier.
Att inom detta område nu göra någonting ytterligare torde knappast
vara möjligt. SR behandlar i det följande närmast de aktiva officerarnas
problem.

Militära Tjänstgöringsåldersutredningen (MTU) som bedriver den ovannämnda
utredningsverksamheten för militär och civilmilitär personal har
konstaterat betydande svårigheter då det gäller att höja avgångsåldern för

136

officerare. Detta sammanhänger med att officerskadern är dimensionerad
med hänsyn till krigsorganisationens behov. Det krävs sålunda från krigsorganisatorisk
synpunkt ett visst bestämt antal officerare mellan ca 35 och
55 år. Om pensionsåldern skall höjas utöver den nuvarande är det nödvändigt
att tillskapa ett betydande antal tjänster för den äldre personalen, som
är av den naturen att de fysiska och psykiska påfrestningarna är rimliga.
Befälskadern måste sålunda utökas jämfört med nuläget och de nya tjänsterna
måste vara lämpade för äldre personal. Det är vidare från personalvårdssynpunkt
nödvändigt att inte ett sådant system skapas att huvuddelen
av officerarna tvingas flytta från den tidigare stationeringsorten vid t. ex.
45 års ålder eller högre.

SR vill vidare framhålla, att Statens allmänna tjänstepensionsreglemente
och Statens pensionslöneförordning med därtill hörande tilläggs- och övergångsbestämmelser
in. in. har tillkommit genom regelrätta förhandlingar
mellan statsmakterna och de statsanställdas huvudorganisationer. I reglementet
har intagits bestämmelser om pensionsåldrar, pensioneringsperioder
samt regler för avgångsskyldighet in. in. Pensionsåldrarna för de olika befattningshavarna
har intagits i en särskild förteckning. Denna förteckning
är i samband med de årliga förhandlingarna mellan statsmakterna och de
statsanställdas huvudorganisationer föremål för behandling och justering.
Vid 1966 års avtalsförhandlingar tillsatte avtalsparterna även en gemensam
arbetsgrupp för pensionsfrågor.

Med hänvisning till att pensionsförmånerna liksom andra anställningsfrågor
utgör klara intressespörsmål för de statsanställda, anser SR att dessa
frågor hör prövas och avgöras vid förhandlingar mellan de avtalsslutande
parterna. Innan frågan om ändrade pensionsåldrar blir föremål för förhandlingar
bör det såväl ur arbetsgivar- som arbetagarsynpunkt vara synnerligen
värdefullt att genom ett utredningsförfarande få förhandlingskomplexet
så allsidigt belyst som möjligt. SR vill understryka betydelsen
av att förhandlingar om ändringar av pensionsåldrarna även omfattar utformningen
av för tjänstemännen tillfredsställande övergångsbestämmelser.
När det gäller officerarna föreligger enligt SR:s mening dock inte något
ytterligare behov av utredningar för att klarlägga möjligheterna att höja
pensionsåldern. Stockholm den 27 januari 1967.

BERNE PALVALL

Kanslichef