Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

Nr 95

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående riktlinjer för
jordbrukspolitiken m. mgiven Stockholms slott den
31 mars 1967.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

dels anta härvid fogade förslag till

1) förordning med vissa bestämmelser om prisreglering på jordbrukets
område,

2) lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr
370),

dels bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen i övrigt hemställt.

GUSTAF ADOLF

Eric Holmquist

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen framläggs på grundval av 1960 års jordbruksutrednings
arbete förslag till allmänna riktlinjer för jordbrukspolitiken. Denna avses
liksom den ekonomiska politiken att främja en fortsatt välståndsökning och
medverka till att alla grupper blir delaktiga härav. I sammanhanget behandlas
jordbruksproduktionens framtida omfattning, målsättningen för
statens medverkan i jordbrukets rationalisering samt principerna för prissättningen
på jordbrukets produkter. Förslagen innebär att jordbrukspolitiken
under den framtid som kan överblickas inriktas på att främja en
fortsatt, snabb rationalisering samtidigt som en viss samhällsekonomiskt
motiverad minskning av produktionens omfattning sker och prissättningen
på jordbrukets produkter fortlöpande avvägs med beaktande av samhällets,
jordbrukarnas och konsumenternas intressen.

Förslag framläggs vidare om den närmare inriktningen och utformning 1

Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr 95

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

en av statens medverkan till jordbrukets rationalisering. Denna medverkan
förordas avse uppbyggnad av effektiva jordbruksföretag utan principiell
begränsning till någon särskild företagsform. Det ekonomiska stödet
förordas i allmänhet utgå i form av statlig kreditgaranti för lån till investeringar
av olika slag. För nästa budgetår föreslås att ramarna för den
statliga kreditgarantigivningen ökas med 56 milj. kr. Jordfonden förordas
få ett tillskott av 40 milj. kr. I detta sammanhang förordas också att ett
register över företagen inom jordbruket och skogsbruket upprättas samt
att obligatorisk skördeskadeanmälan införs år 1968.

I propositionen framläggs härjämte förslag till avveckling under en övergångsperiod
av småbruksstödet i form av arealtillägg och leveranstillägg
på mjölk. I syfte att tillgodose trygghetsbehovet för de äldre småbrukarna
förordas att småbrukare över 55 år efter viss behovsprövning i princip får
behålla nu utgående stöd fram till folkpensionsåldern. För att underlätta omställningen
för de äldre småbrukare, som önskar övergå till annan sysselsättning,
föreslås att under vissa förutsättningar ett avgångsvederlag av högst
6 000 kr. skall kunna utgå. I fråga om småbrukare som är under 55 år förordas
ej något fortsatt årligt stöd, men under vissa förutsättningar avses
de få möjlighet att vid övergång till annan sysselsättning före år 1972 få
ett avgångsvederlag på 6 000 kr. Det extra mjölkpristillägget i norra Sverige
föreslås kvarstå oförändrat. Förslag framläggs att efterge den stående delen
av de lån som under 1930- och 1940-talen lämnades från arbetarsmåbrukslånefonden.

I fråga om prissättningen på jordbrukets produkter för tiden den 1 september
1967—den 30 juni 1969 framläggs i propositionen förslag som överensstämmer
med vad som förordats av jordbrukspriskommittén och 1966
års sockerutredning efter överläggningar med företrädare för berörda näringar
och representanter för konsumenterna. Förslagen innebär att den 1
september 1967 prissänkning kommer att ske på främst konsumtionsmjölk,
skummjölk, margarin och socker medan vissa prishöjningar kan förutses på
bl. a. ost, smör, kött, fläsk och ägg. För regleringsåret 1967/68, som förordas
utgå den 30 juni 1968, avses ej att tillämpas några automatiskt verkande
regler för justering av jordbrukspriserna. För regleringsåret 1968/69 förordas
att prissättningen fastläggs för mejeriprodukter, medan för övriga produkter
utom socker jordbruket avses att den 1 juli 1968 genom pris- och
införselavgiftsändringar tillföras på visst sätt beräknad kompensation för
den allmänna kostnadsutvecklingen under regleringsåret 1967/68. I fråga om
prissättningen för sockerbetor och socker föreslås att för regleringsåret
1968/69 endast skall vidtas de eventuella justeringar som kan föranledas
av ändringar i EEC:s sockerreglering.

Slutligen framläggs i propositionen förslag till medelsanvisning för budgetåret
1967/68 under anslagen till jordbrukets rationalisering och prisregleringen
på jordbrukets område, m. m.

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

Förslag

till

Förordning

med vissa bestämmelser om prisreglering på jordbrukets område

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelse
1 §•

För att reglera priserna på jordbruksprodukter äger Konungen eller,
efter bemyndigande av Konungen, statens jordbruksnämnd beträffande
vara av visst slag föreskriva att bestämmelse i 2, 7, 8, 9, 10, 14, 18, 28, 29,
30, 31 eller 32 § skall tillämpas.

Tillstånd till införsel och utförsel

2 §•

Vara av sådant slag som anges i bilaga till denna förordning får icke
föras in i eller ut ur riket utan tillstånd av jordbruksnämnden. Vid sådant
tillstånd får fästas villkor.

3 §.

Föreskrift enligt 2 § om tillståndstvång vid införsel gäller icke vara som

a) föres in vid egentlig gränstrafik eller under sådana omständigheter
som för tullpliktig vara medför tullfrihet enligt 8 eller 10 § tulltaxeförordningen
den 13 maj 1960 (nr 391),

b) sändes från en ort i riket landvägen genom utlandet till en annan ort
i riket i överensstämmelse med föreskrift av generaltullstyrelsen.

Föreskrift om tillståndstvång hindrar icke att vara transiteras eller på
annat sätt befordras under tullverkets kontroll eller lägges upp i frihamn
eller på tullager eller på provianteringsfrilager.

Jordbruksnämnden får föreskriva begränsning av rätten enligt första
stycket a att föra in vara utan tillstånd.

Vara av sådant slag som omfattas av tillståndstvång och som lagts upp
på provianteringsfrilager får endast efter medgivande av jordbruksnämnden
i varje särskilt fall användas till annat än proviant till eller utrustning
av fartyg eller luftfartyg.

4 §.

Vara, som kommit till riket och för vilken tillstånd till införsel icke medgetts,
får föras ut ur riket. Det sagda gäller ej, om varan enligt lagen den 30
juni 1960 (nr 418) om straff för varusmuggling skall vara förverkad eller om
annat laga hinder möter mot att föra ut varan.

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

5 §.

Föreskrift enligt 2 § om tillståndstvång vid utförsel gäller icke vara som

a) förts in under sådana omständigheter som för tullpliktig vara medför
tullfrihet enligt 10 § tulltaxeförordningen,

b) sändes från en ort utomlands landvägen genom riket till en annan ort
utomlands eller från en ort i riket landvägen genom utlandet till en annan
ort i riket i överensstämmelse med föreskrift av generaltullstyrelsen,

c) föres ut med fartyg eller luftfartyg som medfört varan till svensk
ort under färd mellan utrikes orter,

d) föres ut under sådana förhållanden som avses i 77 § första eller femte
stycket, 113, 115 eller 153 § tullstadgan den 7 oktober 1927 (nr 391),

e) föres ut som proviant på fartyg, luftfartyg eller annat transportmedel,

f) föres ut i annat än handelssyfte av resande eller den som utför arbete
på transportmedel,

g) föres ut vid egentlig gränstrafik,

h) föres ut under sådana omständigheter som avses i 4 §.

Jordbruksnämnden får föreskriva begränsning av rätten enligt a, e, f, g

eller h att föra ut vara utan tillstånd.

6 §•

Konungen äger bemyndiga jordbruksnämnden att ge sammanslutning,
som enligt Konungens eller nämndens förordnande handhar prisreglering
på jordbrukets område, rätt att på villkor som nämnden bestämmer ensam
föra in eller ut vara för vilken gäller tillståndstvång enligt 2 §.

Avgifter

Avgift vid tillverkning eller omsättning m. m.

7 §•

Tillverkare eller, i fall som avses nedan under a, innehavare av slakteri
eller köttbesiktningsbyrå erlägger avgift för

a) kött av häst, nötkreatur, tamsvin och får, när köttet blivit godkänt vid
köttbesiktning enligt lagen den 20 mars 1959 (nr 99) om köttbesiktning m. m.
(slaktdjursavgift),

b) mjölk som användes av mjölkproducent vid tillverkning av smör eller
ost för försäljning,

c) mjölk och grädde som användes i mejeri för tillverkning av annan
vara än grädde, smör eller ost,

ost, torrmjölk och kondenserad mjölk, som tillverkats i mejeri,

margarinost som ej tillverkats i mejeri,

d) smör och smörliknande vara med minst 70 viktprocent mjölkfett
men utan annat fett, vilka användes för tillverkning av grädde, ersättningsmedel
för grädde eller produkt för beredning av grädde eller ersättningsmedel
för grädde, om varan ej skall förbrukas i tillverkarens hushåll,

e) vete och råg som användes för tillverkning av mjöl, gryn, flingor
eller liknande produkt,

f) majs och maniokrot eller ämne som innehåller majs eller maniokrot
samt annan väsentligen lika stärkelserik vara, som användes vid tillverkning
av stärkelse eller stärkelseprodukt,

Kungl. Maj.ts proposition nr 95 år 1967

g) potatisstärkelse och annan stärkelseprodukt av potatis, vilka tillverkas
för annat ändamål än förbrukning i eget hushåll, eller brännvin av potatis,

h) fett, olja och fettsyra som erhålles ur fettråvara, hänförlig till tulltaxenummer
12.01, 12.02 och 21.03 (fettvaruavgift),

i) oljekraftfoder som för försäljning tillverkas i samband med att olja
utvinnes ur frön och frukter.

8 §•

Om pris på vete eller råg höjes, erlägger den som driver kvarnrörelse eller
spannmålshandel avgift för lager av sådan spannmål.

9 §.

Om fettvaruavgift höjes för vara som utmärkts med F i bilagan till denna
förordning skall den som yrkesmässigt säljer eller förbrukar sådan
vara erlägga tilläggsavgift för lager av varan, för vilket fettvaruavgift tidigare
erlagts.

10 §.

Avgift erlägges vid omsättning av

a) mjölkproducent för mjölk, grädde och ost som han levererar till
annan än mejeri eller företagare som handlar med mjölk eller mejeriprodukter,

b) mejeri för mjölk, grädde, ost, torrmjölk och kondenserad mjölk, som
ej levereras till annat mejeri,

c) annan tillverkare än mejeri för margarinost,

d) annan företagare som handlar med mjölk eller mejeriprodukter än
mejeri för mjölk, grädde och ost som mjölkproducent levererat.

11 §.

Bestämmelserna i 2—24, 29—31, 40 och 50 §§ förordningen den 3 april
1959 (nr 92) om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning gäller om avgift
som avses i 7—10 §§, om ej Konungen eller, efter bemyndigande av
Konungen, jordbruksnämnden bestämmer annat. Beskattningsmyndighet
är jordbruksnämnden. Föreskrift om anmälan enligt 3 § eller om deklaration
enligt 5 § nämnda förordning meddelas av jordbruksnämnden.

12 §.

Avgift som avses i 7—10 §§ erlägges inom tid och i den ordning Konungen
eller, efter bemyndigande av Konungen, jordbruksnämnden bestämmer.

13 §.

Talan mot slutligt beslut varigenom avgift fastställts får föras av den
avgiftsskyldige och allmänt ombud samt av annan, om beslutet orsakar
honom väsentlig skada eller förlust. Avgiftsskyldig och allmänt ombud får
föra talan även mot beslut i fråga som avses i 12 § ovan eller i 20, 22 eller
29 § förordningen om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning.

Talan mot beslut varigenom någon förpliktats att utge vite får föras av
den förpliktade och av allmänt ombud.

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

Avgift vid införsel och utförsel

14 §.

För vara som anges i bilagan till denna förordning utom sådan som utmärkts
med F eller Fp erlägges avgift när varan föres in i riket och förtullas
(införselavgift).

För vara som i bilagan utmärkts med K erlägges utöver införselavgift
särskild avgift, när varan föres in i riket och förtullas, om den inhemska
produktionen eller omsättningen är belagd med avgift enligt 7 eller 10 §.

För vara som i bilagan utmärkts med F eller Fp erlägges fettvaruavgift,
när varan föres in i riket och förtullas.

15 §.

Avgift som avses i 14 § erlägges icke, när vara föres in under sådana omständigheter
som för tillståndspliktig vara medför rätt till införsel utan tillstånd
enligt 3 § första stycket.

16 §.

Vid uppläggning på transitupplag eller provianteringsfrilager likställes
vara som är avgiftsbelagd enligt 14 § med tullpliktig vara.

17 §.

Avgift som avses i 14 § erlägges till tullverket eller, om Konungen förordnar
det, till jordbruksnämnden.

Avgift som erlägges till tullverket debiteras och uppbäres av verket i den
ordning som gäller för tull. Även i övrigt gäller i sådant fall i tillämpliga delar
vad som är föreskrivet om tull.

Avgift som erlägges till jordbruksnämnden fastställes och uppbäres i
den ordning Konungen eller, efter bemyndigande av Konungen, nämnden
bestämmer.

Vara för vilken avgift erlägges till jordbruksnämnden får, om nämnden
ej medger annat, utlämnas från tullverket endast mot bevis om att avgiften
erlagts.

18 §.

Vid utförsel ur riket av vara som anges i bilagan erlägges avgift (utförselavgift).

Utöver utförselavgift erlägges slaktdj ursavgift vid utförsel för slakt av
häst, nötkreatur, tamsvin eller får (ur tulltaxenr 01.01—01.04). Sker utförsel
av sådant djur för annat ändamål än för slakt skall bevis företes om detta
för tullmyndigheten.

19 §•

Avgift som avses i 18 § erlägges icke, när vara föres ut under sådana omständigheter
som för tillståndspliktig vara medför rätt till utförsel utan tillstånd
enligt 5 §.

20 §.

Avgift som avses i 18 § fastställes och uppbäres av jordbruksnämnden
eller den nämnden bemyndigar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

Föreligger avgiftsskyldighet får, om jordbruksnämnden ej medger annat,
utförsel ske endast om bevis att avgiften erlagts visas för tullmyndigheten.

21 §.

Beslut av jordbruksnämnden om avgift vid införsel eller utförsel länder
till omedelbar efterrättelse.

Gemensamma bestämmelser

22 §.

Avgift som avses i denna förordning utgår med belopp som Konungen
eller, efter bemyndigande av Konungen, jordbruksnämnden bestämmer.

23 §.

Avgiftsskyldig skall erlägga ränta på oguldet avgiftsbelopp efter sju
procent om året, dock minst tio kronor. Räntan skall beräknas från den dag
avgiftsbeloppet enligt beslut av jordbruksnämnden senast bort betalas.
Uppkommer öretal vid beräkning av ränta, skall räntebeloppet jämnas till
närmast högre hela krontal.

Jordbruksnämnden äger avstå från ränta, om dröjsmålet med betalningen
är obetydligt eller särskilda skäl annars föranleder till det.

24 §.

På framställning av jordbruksnämnden skall förfallet avgiftsbelopp jämte
ränta omedelbart uttagas genom utmätning.

25 §.

Konungen eller, efter bemyndigande av Konungen, jordbruksnämnden får
medge befrielse från avgift eller återbetalning av avgift.

Har avgift som avses i 14 § återbetalats med anledning av utförsel av vara
och förs varan åter in, skall avgiften erläggas på nytt helt eller delvis, om
jordbruksnämnden fordrar det.

26 §.

Kostnaderna för uppbörd av avgift och kontroll av avgiftsskyldighet täckes
med avgiftsmedel i den utsträckning Konungen bestämmer.

27 §.

Avgiftsmedel som ej åtgår till uppbörd eller kontroll användes till prisreglering
på jordbrukets område och till åtgärder i samband därmed enligt
föreskrifter som Konungen meddelar. Såvitt gäller avgiftsmedel som uppburits
enligt 14 § första eller tredje stycket eller 18 § första stycket, meddelas
föreskrifterna med stöd av riksdagens beslut.

Användning av råvaror i vissa fall
28 §.

Den som yrkesmässigt tillverkar vara som i bilagan till denna förordning
utmärkts med Fp, är skyldig att vid tillverkningen använda viss mängd fettämne
som framställts av svenskt oljeväxtfrö.

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

29 §.

Den som yrkesmässigt mal vete eller råg eller låter mala sådan brödsäd
för yrkesmässig verksamhet, är skyldig att mala in eller låta mala in den
mängd vete eller råg av olika slag eller ursprung som jordbruksnämnden
bestämmer.

Bestämmelserna i första stycket gäller icke vid löneförmalning åt jordbrukare.

30 §.

Den som för in i riket vete- eller rågmjöl, är skyldig att medan varan ännu
står under tullverkets uppsikt låta blanda mjölet med svenskt mjöl till
så stor andel som bestämts för inhemsk förmalning enligt 29 §.

31 §.

Den som tillverkar foderblandning för yrkesmässig försäljning inom riket
eller på beställning av djurägare, är skyldig att blanda fodret med oljekraftfoder
av raps, rybs eller senap till den mängd jordbruksnämnden bestämmer
efter samråd med lantbruksstyrelsen.

32 §.

Vete eller råg som enligt föreskrift av Konungen eller, efter bemyndigande
av Konungen, av jordbruksnämnden för foder ändamål ändrats till sin
ursprungliga beskaffenhet genom färgning eller annan åtgärd får icke användas
för tillverkning av annat än kreatursfoder och får icke heller användas
som utsäde.

Kontrollbestämmelser

33 §.

Om avgift som enligt 17 § skall inbetalas till jordbruksnämnden eller som
avses i 18 § och om verksamhet som avses i 28, 29 eller 31 § gäller i den
omfattning Konungen eller, efter bemyndigande av Konungen, jordbruksnämnden
bestämmer i tillämpliga delar 8—12 §§ förordningen om förfarandet
vid viss konsumtionsbeskattning. Vad i nämnda förordning sägs om
beskattningsmyndighet gäller jordbruksnämnden, om skattskyldig den som
är skyldig att erlägga avgift eller använda råvara och om skattepliktig vara
avgiftsbelagd vara eller sådan vara som enligt 28, 29 eller 31 § avses med
tillverkningen eller försäljningen.

Mot jordbruksnämndens beslut i fråga som avses i 8—12 §§ förordningen
om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning får talan ej föras.

Ansvarsbestämmelser
34 §.

Bestämmelserna i 47—49 §§ förordningen om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning
gäller i tillämpliga delar i fråga om avgift som avses i
7—10 §§. Bestämmelserna i 49 § nämnda förordning gäller även i fråga om
sådan kontroll som avses i 33 § denna förordning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

35 §.

Till böter dömes den som bryter mot

a) villkor för införsel enligt 2 § eller mot 3 § fjärde stycket, om gärningen
ej är belagd med straff i lagen om straff för varusmuggling,

b) föreskrift enligt 28, 29, 30, 31 eller 32 §.

36 §.

Brott som avses i 35 § b får åtalas av åklagare endast efter anmälan av
jordbruksnämnden.

37 §.

Vara som tillverkats eller använts i strid mot föreskrift enligt 28, 29, 31
eller 32 § eller införts i strid mot 30 § eller betalning för sådan vara skall
förklaras helt eller delvis förverkad till kronan, om särskilda skäl ej föranleder
annat. Finnes vara ej i behåll, kan i stället dess värde förklaras förverkat.

38 §.

Skall vara för vilken gäller tillståndstvång för införsel säljas på auktion
genom tullverkets eller utmätningsmans försorg enligt tullstadgan eller på
grund av bestämmelse i denna förordning eller i lagen om straff för varusmuggling,
får varan säljas endast under förbehåll att den föres ut ur riket.
Det sagda gäller icke om varan förvärvas av någon, som enligt denna förordning
äger föra in sådan vara.

Kan försäljning icke ske enligt bestämmelserna i första stycket, skall med
varan förfaras på sätt jordbruksnämnden beslutar efter anmälan av generaltullstyrelsen.

Tillämpningsföreskrifter

39 §.

Närmare föreskrifter för tillämpningen av denna förordning meddelas
av Konungen eller, efter bemyndigande av Konungen, jordbruksnämnden.

Denna förordning träder i kraft den 1 september 1967.

Genom förordningen upphäves förordningarna

den 30 juni 1944 (nr 459) angående avgift för smör som användes för
framställning av grädde m. m.,

den 10 juli 1947 (nr 378) om vissa avgifter å mjölk, grädde och ost,
den 5 juni 1953 (nr 375) med vissa bestämmelser angående prisregleringen
för råg och vete,

den 26 maj 1954 (nr 305) om avgift å oljekraftfoder,
den 3 juni 1955 (nr 277) angående förbud mot viss användning av denaturerad
spannmål och (nr 284) angående slaktdjursavgift m. in.,

den 7 juni 1956 (nr 401) angående reglering av införseln av vissa levande
djur och jordbruksprodukter in. m„ (nr 402) angående reglering av utförseln
av vissa levande djur och jordbruksprodukter in. m., (nr 403) angående
reglering av införseln av fettråvaror och fettvaror, m. m., (nr 405)
angående tillverkningsavgift för vissa produkter av potatis, m. m., (nr 406)
angående mjölkavgift m. in., (nr 410) angående avgift å majs in. in. och
(nr 411) angående tillverkningen av potatismjöl samt
kungörelsen den 6 juni 1962 (nr 302) om reglering av halten av oljekraftfoder
i foderblandningar.

It Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr 95

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

Bilaga

Förteckning

över varor som avses i 2 § förordningen

Tulltaxenr

ur 01.01, ur 01.02,
ur 01.03, ur 01.04,
01.05

ur 02.01, 02.02,
ur 02.03, 02.05,
ur 02.06

04.01— 04.04
ur 04.05

ur 07.01

ur 07.05

ur 07.06

10.01— 10.05,

ur 10.07, ur 11.01,
ur 11.02

11.05—11.06

11.07
ur 11.08

ur 12.01

ur 12.02

ur 12.04

ur 12.10
15.01

Varuslag

Levande hästar, nötkreatur, tamsvin, får och fjäderfä

Kött och andra ätbara delar av häst, nötkreatur, tamsvin
och får, slaktat fjäderfä och ätbara delar därav (med undantag
av gåslever), ister och annat fett av svin eller fjäderfä
(icke utsmält eller utpressat), färska, kylda, frysta,
saltade, torkade eller rökta:

kött av häst, nötkreatur, tamsvin och får.......... K

ister av svin och av fjäderfä .................... F

andra slag

Mjölk, grädde, smör, ost och ostmassa............ K

Fjäderfäägg med skal, fågelägg utan skal samt äggula
Potatis (med undantag av nyskördad potatis under tiden
6 juni—den 5 juli)

Ärter, bönor och linser med huvudsaklig användning
som människoföda, torkade, även skalade och kluvna
Maniok- och arrowrot

Vete, råg, korn, havre, majs, sorghum och hirs, ävensom
mjöl och gryn därav; groddar av spannmål, ävensom
mjöl därav:

mjöl och gryn av vete och råg .................. K

andra slag

Mjöl, gryn och flingor, framställda direkt av potatis;
mjöl och gryn, framställda direkt av sago, av maniok-,
arrow- eller salepsrot eller av andra till nr 07.06 hänförliga
rötter, stam- eller rotknölar
Malt, även rostat
Stärkelse:

potatisstärkelse ................................ K

andra slag

Oljehaltiga frön och frukter, även sönderdelade, med
undantag av hamp-, lin-, ricinus- och oiticicafrön samt
boknötter (bokollon)

Mjöl, icke avfettat, av oljehaltiga frön eller frukter,
med undantag av mjöl av hamp-, lin-, ricinus-, oiticicaoch
senapsfrön samt av boknötter (bokollon)

Sockerbetor, färska eller torkade, även skurna eller pulveriserade Lusernmjöl

och annat hömjöl

Ister och annat fett av svin eller fjäderfä, utsmält eller
utpressat.................................... F

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

Tulltaxenr

15.02

15.03

ur 15.04

15.06
ur 15.07

ur 15.08

ur 15.10

15.12

15.13

ur 16.01
ur 16.02

17.01, ur 17.02

17.03
ur 17.04

ur 18.06

ur 19.02
19.04

ur 20.02

ur 21.04, ur 21.05

Varuslag

Talg (av nötkreatur, får eller getter), rå eller utsmält, premier
jus härunder inbegripen.................... F

Solarstearin och oleostearin (presstalg); isterolja, talgolja
och oleomargarin, icke emulgerade, blandade eller på annat
sätt beredda ................................ F

Fetter och oljor, även raffinerade, av fisk eller havsdäggdjur,
med undantag av högvitaminhaltiga produkter
.......................................... F

Animaliska fetter och oljor (t. ex. klövolja, benfett och
destruktionsfett), ej hänförliga till annat nummer . . F
Vegetabiliska fetter och feta oljor, råa, renade eller
raffinerade, med undantag av lin-, ricin-, trä-(tung-),

oiticica- och krotonolja.......................... F

Animaliska och vegetabiliska feta oljor, kokta, oxiderade,
dehydratiserade, faktiserade, blåsta, polymeriserade eller
på annat sätt modifierade, med undantag av lin-,

trä-(tung-), oiticica- och ricinolja................ F

Fettsyror och sura oljor från raffinering, med undantag
av olein, linolj ef ettsyra och andra fettsyror med ett
jodtal av minst 170, ricinoljefettsyra, dehydratiserad ri cinoljefettsyra

och ullfettsyra.................... F

Animaliska och vegetabiliska fetter och feta oljor, som
helt eller delvis hydrerats eller som gjorts fastare eller
härdats genom andra processer, även raffinerade men

icke vidare bearbetade .......................... F

Margarin, konstister och annat berett ätbart fett:

innehållande smör ............................. K

andra slag .................................... Fp

Korv och liknande varor av kött, fläsk eller andra djurdelar
eller av blod (med undantag av gåsleverkorv)

Kött, fläsk och andra djurdelar, beredda eller konserverade,
ej hänförliga till nr 16.01 (med undantag av gåsleverpastej
)

Socker (med undantag av invertsocker, maltsocker, kemiskt
ren glukos och kemiskt ren laktos); sirap och
andra sockerlösningar; sockerkulör:

druv- och stärkelsesocker samt stärkelsesirap...... K

andra slag

Melass, även avfärgad

Fondantmassor, pastor och andra liknande halvfabrikat,
innehållande minst 80 viktprocent sötningsmedel,
i bulk

Glass, glasspulver, glasspasta (glassmassa) och puddingpulver,
innehållande kakao

Produkter av till nr 11.05 hänförligt mjöl av potatis
Gryn och flingor, framställda av tapioka-, sago-, potatiseller
annan stärkelse
Potatisprodukter

Såser och andra för smaksättning avsedda preparat,
sopp- och buljongpreparat samt färdiga soppor och buljonger:
innehållande mer än 20 % fett.......... Fp

Tulltaxenr

ur 21.07

23.02

23.03

ur 23.04

23.06
ur 23.07

ur 32.04
ur 35.02
35.05

ur 38.12, ur 38.19

ur 39.06

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967
Varuslag

Beredda näringsmedel, ej hänförliga till annat nummer
(med undantag av dels icke alkoholhaltiga beredningar
för framställning av drycker dels konfektyrer ej hänförliga
till annat nummer):

fettemulsioner och bakhjälpmedel, innehållande mer än

10 % fett .................................... Fp

andra slag

Kli och andra återstoder, erhållna vid siktning, målning
eller annan bearbetning av spannmål eller baljväxtfrön
Betmassa och annat avfall från sockerframställning;
drav, drank och annat avfall från bryggerier eller brännerier;
återstoder från stärkelseframställning samt liknande
åtestoder

Ölj ekakor och andra återstoder från utvinning av vegetabiliska
oljor, med undantag av bottensatser, avslemningsåterstoder
och mandelkli

Vegetabiliska produkter för foderändamål, ej hänförliga
till annat nummer

Fodermedel med tillsats av melass eller socker samt andra
beredda fodermedel, med undantag av hundbröd samt
sådana vitamin- och mineralfodermedel som ej innehålla

torrmjölk:

innehållande torrmjölk......................... K

andra slag

Smör- och ostfärger, beredda med olja .......... Fp

Äggalbumin

Dextrin och dextrinklister; löslig stärkelse och rostad
stärkelse; stärkelseklister........................ K

Beredda glätt-, appretur- och betmedel av sådana slag,
som användas inom textil-, pappers- eller läderindustrin
eller inom närstående industrier, samt kärnbindemedel,
innehållande stärkelse eller stärkelseprodukter; dock
icke varor i detaljhandelsförpackningar, vägande per

sstyck högst 1 kg netto............................ K

Stärkelse, företräd, förestrad eller på annat sätt modifierad,
men icke vidare bearbetad................ K

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

Förslag

till

Lag

om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370)

Härigenom förordnas, att till anvisningarna till 21 § kommunalskattelagen
den 28 september 1928 skall fogas en ny punkt, betecknad punkt 10,
av följande lydelse.

Anvisningar
till 21 §.

10. Statligt avgångsvederlag till
jordbrukare som upphört med sitt
jordbruk räknas som intäkt av jordbruksfastighet.
Vederlaget räknas
dock icke som skattepliktig intäkt,
när det utgår till jordbrukare som
fått särskilt övergångsbidrag av
statsmedel till sitt jordbruk eller varit
berättigad att få sådant bidrag,
om han icke upphört med jordbruket.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling och skall tilllämpas
första gången vid 1968 års taxering.

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den
31 mars 1967.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden
Sträng, Andersson, Lange, Kling, Edenman, Johansson, Holmqvist,
Aspling, Palme, Sven-Eric Nilsson, Lundkvist, Gustafsson, Geijer,
Odhnoff.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Holmqvist, anmäler efter
gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om riktlinjer
för jordbrukspolitiken m. m. och anför.

Inledning

1959 års riksdag (JoU 29, rskr 283) aktualiserade frågan om en utredning
av riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken. Med anledning
härav tillsattes 1960 års jordbruksutredning (direktiv se 1961 års riksdagsberättelse
s. 285). Jordbruksutredningen1 har den 22 juni 1966 avlämnat
betänkandet »Den framtida jordbrukspolitiken» (SOU 1966:30 och 31).
Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av styrelsen för internationell
utveckling (SIDA), överbefälhavaren, bankinspektionen, konjunkturinstitutet,
domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen, lantmäteristyrelsen,
skogsstyrelsen, statens jordbruksnämnd, statens jordbruksnämnds konsumentdelegation,
jordbrukets upplysningsnämnd, jordbrukets forskningsråd,
styrelsen för lantbrukshögskolan, kommerskollegium, ombudsmannen
för näringsfrihetsfrågor (NO), statens pris- och kartellnämnd, överstyrelsen
för ekonomisk försvarsberedskap, arbetsmarknadsstyrelsen, samtliga länsstyrelser,
arrendelagsutredningen, fullmäktige i riksgäldskontoret, fullmäktige
i riksbanken, Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens

1 Ledamöter: landshövdingen Gösta Netzén, ordf., advokaten Ture Bengtsson, förbundsordföranden
Sune Eriksson, f. riksdagsmannen Einar Ilieggblom, riksdagsmannen Nils G. Hansson,
agr. lic. Sven Holmström, direktören Harald Håkansson, förbundsordförandena Ewald
Jansson och Anton Johansson, generaldirektören Folke Johansson, byråchefen Lars Juréen,
professorn Assar Lindbeck, direktören Carl Lindskog, agr. lic. Clas-Erik Odhner, förbundsordföranden
Sigge Oscarsson, riksdagsmannen Sven Persson, förbundsordföranden Yngve Persson,
f. riksdagsmannen Waldemar Svensson, direktören Kurt Söderberg, expeditionschefen KarlOlof
Wahlfisk, överdirektören Hans Wetterhall, direktörerna Sten Zachrison och Halvdan
Åstrand samt generaldirektören Lars Öjborn.

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

centralorganisation (TCO), Svenska lantarbetareförbundet, Svenska livsmedelsarbetareförbundet,
Svenska skogsarbetareförbundet, Svenska arbetsgivareföreningen
(SAF), Skogs- och lantarbetsgivareföreningen, Riksförbundet
Landsbygdens folk gemensamt med Sveriges lantbruksförbund (RLF
och SL), Småbrukarnas Riksförbund, Sveriges industriförbund, Sveriges
grossistförbund, Sveriges köpmannaförbund, Samarbetsorganet i jordbruksfrågor
för enskild handel och industri, Kooperativa Förbundet (KF) och
Sveriges allmänna hypoteksbank. Flera länsstyrelser har bilagt yttranden
av olika länsorgan. Lantbruksstyrelsen har bifogat yttranden från samtliga
lantbruksnämnder och hushållningssällskap. Även andra remissinstanser
har överlämnat av dem inhämtade yttranden. I anledning av betänkandet
har vidare kommit in ett flertal skrifter. Remissyttrandena bär med undantag
för vissa bilagor och bifogade, från underlydande organ inhämtade yttranden
tryckts i serien statens offentliga utredningar (SOU 1967: 7).

För att med utgångspunkt från jordbruksutredningens material i ämnet
ytterligare utreda stödet åt odlingen av fabrikspotatis tillsattes den 29 mars
1966 potatisindustriutredningen (direktiv se 1967 års riksdagsberättelse s.
297). Utredningen1 har den 11 november 1966 avlämnat betänkandet »Stödet
åt odlingen av fabrikspotatis» (Stencil Jo 1966: 15). Efter remiss har
följande myndigheter och organisationer avgett yttranden över betänkandet,
nämligen lantbruksstyrelsen, statens jordbruksnämnd, statens jordbruksnämnds
konsumentdelegation, styrelsen för lantbrukshögskolan, kominerskollegium,
NO, statens pris- och kartellnämnd, överstyrelsen för ekonomisk
försvarsberedskap, arbetsmarknadsstyrelsen, länsstyrelserna i Blekinge,
Kristianstads och Malmöhus län, LO, Svenska lantarbetareförbundet,
Svenska livsmedelsarbetareförbundet, Svenska fabriksarbetareförbundet,
Skogs- och lantarbetarsgivareföreningen, Riksförbundet Landsbygdens folk
gemensamt med Sveriges lantbruksförbund, Sveriges Potatisodlares Riksförbund,
Sveriges Bränneriidkareförening och Sveriges Stärkelseproducenters
förening (RLF och SL in. fl.), AB Vin- & Spritcentralen, Sveriges industriförbund,
Sveriges grossistförbund, KF samt Samarbetsorganet i jordbruksfrågor
för enskild handel och industri. Flera remissinstanser har bilagt
av dem inhämtade yttranden.

Vidare har den 29 mars 1966 tillsatts 1966 års sockerutredning med uppgift
att ytterligare utreda omfattningen av stödet till sockerbetsodlingen och
sockertillverkningen (direktiv se 1967 års riksdagsberättelse s. 315). Utredningen2
bär den 13 oktober 1966 avlämnat betänkandet »Konsekvenserna
av en begränsning eller en avveckling av den svenska sockernäringen»
(Stencil Jo 1966: 14). Betänkandet har remissbehandlats. Kungl. Maj :t har
sedermera uppdragit åt utredningen att med iakttagande av vad som anförts

1 Ledamöter: generaldirektören Gösta Widell, ordf., byråchefen Lars Juréen och kanslirådet
Björn Lundblad.

2 Ledamöter: direktören Carl Albert Anderson, ordf., statssekreteraren Ivan Eckersten och
överdirektören Bertil Rehnberg.

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

i en inom jordbruksdepartementet upprättad promemoria och efter överläggningar
med Sveriges betodlares centralförening och Svenska sockerfabriks
aktiebolaget avge förslag om det fortsatta stödet åt sockernäringen
och därmed sammanhängande frågor. Med skrivelse den 31 januari 1967
har utredningen överlämnat sådant förslag (Stencil Jo 1967:2). Förslaget
har hiträtts av företrädarna för betodlarna och sockerbolaget.

Genom beslut den 2 december 1966 har tillsatts jordbrukspriskommittén
med uppgift att —- efter överläggningar med jordbrukets förhandlingsdelegation
och statens jordbruksnämnds konsumentdelegation — avge förslag
rörande den närmare utformningen av prisregleringen för andra jordbruksprodukter
än socker för tiden efter den 31 augusti 1967. Kommittén1 har
med skrivelse den 17 mars 1967 överlämnat förslag i ämnet (Stencil Jo
1967:5). Förslaget har godtagits av de nyss nämnda delegationerna.

Fn arbetsgrupp inom jordbruksdepartementet har verkställt en av 1960
års jordbruksutredning förordad handelspolitisk och tullteknisk utredning
rörande industrins råvarukostnadsutjämning. Arbetsgruppen har den 30 november
1966 avlämnat betänkandet »Industrins råvarukostnadsutjämning»
(Stencil Jo 1966: 16). Över betänkandet har yttranden avgetts av generaltullstyrelsen,
kontrollstyrelsen, lantbruksstyrelsen, statens jordbruksnämnd,
jordbruksnämndens konsumentdelegation, kommerskollegium, NO, statens
pris- och kartellnämnd, LO, TCO, Svenska livmedelsarbetareförbundet,
Svenska fabriksarbetareförbundet, SL, RLF, Svensk Spannmålshandel, ekonomisk
förening, Sveriges industriförbund, Sveriges kemiska industrikontor,
Sveriges bageriidkareförening, Svenska choklad- och konfektyrfabrikantföreningen,
Sveriges marsipanfabrikers förening, Sveriges Stärkelseproducenters
förening, Sveriges vattenfabrikanters riksförbund, Svenska bryggareföreningen,
Sveriges glaceindustriers riksförbund, Svenska pappersbruksföreningen,
Sveriges grossistförbund, Samarbetsorganet i jordbruksfrågor
för enskild handel och industri samt KF.

Genom beslut den 4 juni 1964 uppdrog Kungl. Maj:t åt statens jordbruksnämnd
och statistiska centralbyrån att i samråd med lantbruksstyrelsen
och skördestatistiska nämnden utreda förutsättningarna för och konsekvenserna
av övergång till obligatorisk anmälan till skördeskadeskyddet. Förslag
i ämnet har avlämnats den 22 juli 1966. Efter remiss har yttranden avgetts
av statskontoret, lantbruksstyrelsen, Sveriges lantbruksförbund, Riksförbundet
Landsbygdens folk, Hushållningssällskapens förbund och Svenska
kommunförbundet.

Lantbruksstyrelsen fick den 30 juni 1965 i uppdrag att undersöka lokaliseringen
och den nuvarande användningen av de fastigheter, vars innehavare
alltjämt åtnjuter lån ur arbetarsmåbrilkslånefonden samt att inkomma
med de förslag till ändrade bestämmelser för lånen som utredningen

1 Ledamöter: statssekreteraren Valfrid Paulsson, ordf., agr. lic. Clas-Erik Odhner och de
partementsrådet Ingvar Widén.

Kungl. Maj.ts proposition nr 95 år 1967

kunde föranleda. Styrelsen har i skrivelse den 9 november 1966 bl. a. föreslagit
vissa ändrade bestämmelser rörande dessa lån. Yttranden över förslagen
har avgetts av fullmäktige i riksbanken, riksrevisionsverket, länsstyrelserna
i Kristianstads, Västernorrlands och Norrbottens län, Riksförbundet
Landsbygdens folk och Svenska kommunförbundet. Flera remissinstanser
har bilagt av dem inhämtade yttranden.

I statsverkspropositionen (bil. 11) har Kungl. Maj :t föreslagit riksdagen
att, i avvaktan på särskild proposition i ämnet, för budgetåret 1967/68 till
angivna anslag beräkna följande belopp.

Kr.

C 6. Bidrag till jordbrukets rationalisering in. in........... 18 000 000

C 8. Täckande av förluster på grund av statlig kreditgaranti . . 500 000

C 9. Bidrag till särskilda rationaliseringsåtgärder i Norrland

m. m............................................. 9 100 000

D 1. Statens jordbruksnämnd: Avlöningar ................ 4 836 000

D 2. Statens jordbruksnämnd: Omkostnader............... 966 000

D 3. Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område........ 177 000 000

D 4. Kostnader för beredskapslagring av livsmedel och fodermedel
............................................ 24 000 000

D 5. Särskilt stöd åt det mindre jordbruket................ 96 000 000

D 6. Bidrag till bokföringsverksamheten inom jordbruket .... 937 000

D 7. Kostnader i samband med permanent skördeskadeskydd 20 048 000
VIII: 1. Jordfonden ...................................... 20 000 000

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

Riktlinjer för jordbrukspolitiken

Översikt över gällande riktlinjer för jordbrukspolitiken

Nu gällande jordbrukspolitiska riktlinjer utformades genom beslut av
1947 års riksdag (prop. 75, SU 2, rskr. 424). Till grund för beslutet låg i
huvudsak förslag som framlagts av 1942 års jordbrukskommitté.

Den allmänna målsättningen för jordbrukspolitiken angavs i 1947 års
riksdags beslut vara att den i jordbruket arbetande befolkningen skulle få
samma möjligheter som utövarna av andra näringar att uppnå en skälig
inkomststandard och bli delaktig i den allmänna välståndsstegring som
kunde ske i fortsättningen. För att denna allmänna målsättning skulle kunna
nås tog statsmakterna ställning till dels storleken av prisstödet till jordbruket,
dels jordbruksproduktionens lämpligaste omfattning, dels samhällets
medverkan till jordbrukets fortsatta rationalisering.

I fråga om prisstödets storlek uttalade jordbrukskommittén att det var
önskvärt att prisstödet utformades så att vid varje särskild tidpunkt åtminstone
större delen av de svenska jordbrukarna kunde uppnå en skälig
inkomstnivå. Detta innebar enligt kommittén att man på kortare sikt fick
utgå från jordbrukets aktuella struktur och rationaliseringsgrad. Man borde
dock förutsätta att arbetet med rationalisering av jordbruket skulle fortgå
och att man på lång sikt vid bestämmandet av jordbruksstödets omfattning
successivt skulle höja anspråken på jordbrukets rationaliseringsgrad.
Stödets omfattning på kort sikt borde utformas så att det gav önskad produktionsvolym
och ej lade hinder i vägen för strukturrationaliseringen men
samtidigt gav större delen av det svenska jordbruket skälig inkomstnivå.
En kombination av prisstöd och sociala bidrag, varvid de senare skulle utgå
till innehavare av irrationella jordbruk men endast under den nuvarande
brukarens tid, ansåg kommittén vara det mest lämpliga.

Jordbrukskommittén kom till den slutsatsen att jordbruk i storleksgruppen
20—30 ha åker, s. k. normjordbruk, var de ur rationalitetssynpunkt
mest önskvärda, enär de i genomsnitt effektivt kunde utnyttja arbetskraften
och väl ta tillvara mekaniseringens fördelar. Kommittén fann det dock ej
möjligt att föreslå att normjordbruk lades till grund för prisstödets avvägning.
Dessa jordbruk och de i storleksklasserna däröver utgjorde nämligen
en så ringa del av antalet brukningsenheter att endast en mindre del av
jordbruksbefolkningen då skulle kunna uppnå den önskvärda inkomstnivån.
Som allmän målsättning för prisstödets avvägning förordade därför

Kungl. Maj.ts proposition nr 95 år 1967

jordbrukskommittén att jordbruk om 10—20 ha åker, s. k. basjordbruk, som
fyllde rimliga anspråk i fråga om arronderingens och de fasta anläggningarnas
beskaffenhet, borde ges full lönsamhet. Kommittén var dock ej främmande
för att man vid prisstödets avvägning så småningom skulle övergå
till en större storleksgrupp. Den betonade dock att förutsättningarna härför
var att den yttre rationaliseringen framskridit så långt att höjningen
av rationaliseringskravet ej skulle få en ogynnsam effekt på jordbruksbefolkningens
inkomstmöjligheter och att höjningen ej medförde risk för att
produktionen skulle sjunka under den lägsta nivå som statsmakterna ur
beredskapssynpunkt önskade uppehålla. I princip ansåg kommittén att man
för södra och mellersta Sveriges slättbygder på lång sikt borde eftersträva
en höjning av anspråken på jordbrukets yttre rationalisering därhän att
man vid prisavvägningen skulle kunna utgå från jordbruk i storleksgruppen
20—30 ha åker. I övriga delar av landet borde däremot även på lång
sikt avvägningen av stödet ske efter behovet vid något mindre jordbruk.

Riksdagsbeslutet följde kommitténs förslag med undantag för att riksdagen
ej ansåg det lämpligt att ta ställning till förslaget att på lång sikt för
slättbygdernas del höja rationaliseringskravet till att omfatta jordbruk med
20—30 ha åker. Ej heller förelåg anledning att för Norrlands vidkommande
grunda avvägningen av det allmänna prisstödet på en lägre storleksgrupp
än basjordbruken. För skogsbygdernas och Norrlands del borde stödet avvägas
så att jordbrukarna i dessa områden av jordbruk och övriga inkomstkällor
fick möjlighet att nå upp till avsedd inkomstnivå.

Efter år 1947 har skett en precisering av storleken av prisstödet till jordbruket
genom att beslut fattats rörande metodiken för inkomstjämförelser
mellan jordbrukare och andra befolkningsgrupper. Genom beslut av 1955
års riksdag (prop. 98, JoU 39, rskr 387) fastställdes sålunda att utgångspunkten
för inkomst jämförelser na skulle vara förhållandena vid basjordbruk
i slättbygderna. Vidare innebar beslutet att inkomstjämförelserna
skulle ske med den genomsnittliga industriarbetarinkomsten i de två lägsta
dyrortsgrupperna.

Härjämte bör nämnas att i prop. 1959: 147 föreslogs — i överensstämmelse
med en mellan statens jordbruksnämnd och jordbrukets förhandlingsdelegation
träffad överenskommelse —- att efter år 1965 förhållandena vid
normj ordbruken och ej basj ordbruken skulle vara underlag för prisavvägningen.
Riksdagen (JoU 1959:29, rskr 283) tog emellertid ej direkt ställning
till denna fråga.

Beträffande jordbruksproduktionens storlek framhöll jordbrukskommittén
att en avvägning måste ske mellan olika synpunkter. Mot de rent ekonomiska
synpunkterna, vilka snarast motiverade en ganska stark begränsning
av jordbruksproduktionen, måste i främsta rummet ställas beredskapssynpunkterna.
Ur dessa synpunkter fick det i och för sig anses önskvärt att

Kungl. Maj:ts proposition nr 9ö år 1967

man skulle uppehålla en jordbruksproduktion, som ej blott motsvarade ett
näringsfysiologiskt riskfritt minimum, utan som även var så stor att den
i en avspärrningssituation tryggade en försörjning som så litet som möjligt
avvek från den normala och i vart fall ur näringssynpunkt ej innebar
någon försämring mot den normala. Kommittén diskuterade två självförsörjningsalternativ,
nämligen ett s. k. minimialternativ, som innebar en
produktion motsvarande 80 % av fidl självförsörjning, och ett s. k. medelalternativ
som innebar en självförsörjning av 92 %. Kommittén fann att
det i praktiken måste anses uteslutet att uppställa minimialternativet som
riktpunkt beträffande storleken av den jordbruksproduktion som borde
eftersträvas på lång sikt och förordade därför medelalternativet.

Riksdagsbeslutet innebar ett annat ställningstagande till frågan om produktionens
storlek än vad kommittén förordat. Departementschefen anförde
i prop. 1947: 75 alt det enligt hans uppfattning var för de aktuella
uppgifter som förelåg på jordbrukets område inte nödvändigt eller ens
lämpligt att i dåvarande läge söka uppställa någon bestämd riktpunkt beträffande
storleken av den jordbruksproduktion som borde eftersträvas på
lång sikt. Alla torde vara ense om att man så länge det internationella läget
ej klarnat borde söka uppehålla livsmedelsproduktionen på en betryggande
nivå. Departementschefen framhöll vidare att han ansåg det uteslutet att
inte hela den produktion, som normalt kunde beräknas bli producerad,
skulle åtnjuta statligt stöd under förutsättning att den ej var större än att
den rymdes inom ramen för landets normala behov. Skulle produktionen
visa tendens att stiga över det förut nämnda medelalternativets nivå måste
rationaliseringsarbetet intensifieras. Det särskilda utskottet framhöll i sitt
utlåtande 1947: 2 bl. a. att en produktionsstegring över medelalternativet
under inga förhållanden skulle få påverka fullföljandet av inkomstmålsättningen,
men att det dock ej borde ifrågasättas att stöd skulle utgå för en
produktion som översteg det totala inhemska konsumtionsutrymmet.

I fråga om verksamheten med jordbrukets rationalisering innebar riksdagsbeslutet
att samhället skulle bidra till en omfattande rationalisering av
jordbruket. Statsmakterna underströk dock starkt att rationaliseringen i
princip skulle vara en jordbrukarnas egen angelägenhet och genomföras
på frivillighetens väg. Statens uppgift skulle vara att samordna och stödja
verksamheten. Målsättningen för statens medverkan i strukturrationaliseringen
begränsades dock till åtgärder för att bilda jordbruk av basjordbrukets
storlek. Sedermera har genom beslut av 1959 års riksdag (prop. 148,
JoU 30, rskr 284) angivna målsättning ändrats till att avse åtgärder för att
bilda jordbruk av högst s. k. tvåfamiljsjordbruks storlek.

Kungl. Maj.ts proposition nr 95 år 1967

Jordbruksutredningen

Jordbruksutredningen uttalar till en början att jordbrukspolitiken bör
ha till mål att till minsta samhällsekonomiska kostnad — innefattande bl. a.
ett främjande av tillkomsten av rationella jordbruk — åstadkomma en
jordbruksproduktion av önskad storlek och samtidigt göra det möjligt för
de i jordbruket sysselsatta att bli delaktiga av den allmänna standardstegringen.
Utgångspunkten för denna allmänna jordbrukspolitiska målsättning
är enligt utredningen att jordbrukspolitiken bör utformas så att den får samma
huvudsyften som den allmänna ekonomiska politiken, nämligen att
främja fortsatt ekonomisk tillväxt i förening med samhällsekonomisk balans
för att möjliggöra en stigande levnadsstandard och att medverka till
att alla grupper blir delaktiga i denna standardökning.

Utredningen diskuterar härefter de faktorer som påverkar möjligheterna
att infria den jordbrnkspolitiska målsättningen och som bör beaktas vid
utformningen av de mål och medel som bör gälla för jordbrukspolitiska åtgärder.
Härvid konstaterar utredningen att jordbruksnäringen på grund
av den tekniska och ekonomiska utvecklingen har svåra strukturella anpassningsproblem.
Den tekniska utvecklingen medför sålunda en stigande produktivitet
för de i näringen insatta resurserna, medan efterfrågan på jordbrukets
produkter ökar relativt långsamt. Hinder av olika slag bidrar vidare
till att mängden av i jordbruket insatta resurser, i första hand arbetskraften,
inte minskar i tillräckligt snabb takt för att motverka en produktionsstegring
som ur marknadssynpunkt kan medföra problem. Härtill kommer
speciella anpassningsproblem som väger tyngre i jordbruket än i andra
näringar. För vissa av de produktionsresurser som frigörs vid en driftsnedläggning
saknas således möjligheter till alternativ användning. För särskilt
den äldre arbetskraften föreligger omställningssvårigheter. Mot angivna
bakgrund anser utredningen att det är ett samhällsintresse både ur effektivitetssynpunkt
och ur välfärdspolitisk synpunkt att staten med olika
medel underlättar jordbruksnäringens anpassning.

Vidare påpekar utredningen att vid förverkligandet av den förut angivna
allmänna jordbrukspolitiska målsättningen uppkommer konflikter som gör
att knappast några mål kan fullt tillgodoses och att därför avvägningar alltid
måste ske. Härvid framhåller utredningen särskilt det jordbrukspoliliska
dilemma som föreligger genom att å ena sidan god lönsamhet i jordbruksnäringen
genom prisstöd och andra åtgärder stimulerar investeringar
och introduktion av ny teknik men å andra sidan förstärker trögrörligheten
och därmed medför risk för att alltför mycket resurser kvarhålls i näringen,
vilket leder till överproduktion, prisfall, stagnation i rationaliseringsutvecklingen
och sjunkande inkomster för de sysselsatta.

Härefter behandlar utredningen de tre huvudfrågor som ingår i den allmänna
jordbrukspolitiska målsättningen. Först tar utredningen upp frå -

Kungl. Maj. ts proposition nr 95 år 1967

gan om produktionsmålsättningen, dvs. spörsmålet hur stor produktion
man bör syfta till att i framtiden upprätthålla i det svenska jordbruket. Utredningens
andra huvudfråga är hur samhällets stöd till rationaliseringsverksamhet
och omställning skall utformas. Den tredje huvudfrågan är hur
prispolitiken skall utformas för att både främja anpassningen och samtidigt
ge såväl en rimlig standard som stimulans till utbyggnad och rationalisering
av företagen åt dem som väljer att stanna vid effektiva jordbruk.

Produktionsmålsättningen. Utredningen framhåller inledningsvis att frågan
om jordbruksproduktionens lämpliga omfattning är samhällsekonomiskt
väsentlig så länge världsmarknadspriserna på jordbruksprodukter
ligger avsevärt lägre än de inhemska priserna och det därför behövs ett betydande
prisstöd för dessa produkter. Det är också ett intresse för de i näringen
sysselsatta att inte mer produktionsresurser är bundna i jordbruket
än som är ekonomiskt motiverat. Med utgångspunkt från de priser, som
förelegat på den internationella marknaden nnder större delen av tiden efter
andra världskriget och till vilka import regelmässigt kunnat ske, anser
utredningen att jordbrukets lönsamhet samhällsekonomiskt sett varit svag.
Även om detta förhållande gällt för många andra industriländers jordbruk,
utgör detta enligt utredningen inte ett vägande skäl mot att ta världsmarknadspriserna
till utgångspunkt för en renodlat ekonomisk bedömning av
frågan om jordbruksproduktionens lämpliga storlek. Det är från denna utgångspunkt
utredningen har sökt kalkylera kostnaden för sådana avvikelser
från en samhällsekonomisk bedömning av produktionens lämpliga storlek
som man av sociala, försvarspolitiska eller andra skäl vill göra.

Det samhällsekonomiska kriterium för jordbruksproduktionens storlek
som nyss nämnts leder enligt utredningen fram till dels frågan i vilken takt
de nuvarande resurserna inom jordbruket bör överföras och omställas till
andra mer lönsamma näringsgrenar, dels frågan i vilken utsträckning de i
jordbruket kvarblivande produktionsresurserna bör förnyas med sikte på en
långsiktig jordbruksproduktion. Inom utredningen gjorda beräkningar visar
att betydande samhällsekonomiska vinster kan nås genom en snabbare
överflyttning av resurser till andra näringar från de marginella jordbruken,
dvs. från jordbruk med de sämsta produktionsförutsättningarna. Än större
blir dessa vinster på lång sikt om man undviker att förnya de resurser, som
nu är bundna i jordbruk med svaga förutsättningar för framtida effektiviseringar.

Vilken preciserad målsättning för produktionens storlek som ur rent samhällsekonomisk
synpunkt bör uppställas anser utredningen vara svår att
ange. Det framhålls emellertid att i dagens läge skulle produktionens storlek
komma att ligga under den lägsta volym som enligt utredningens mening
av andra skäl bör upprätthållas.

Ändring av jordbruksnäringens struktur och omfattning är emellertid

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

en tidskrävande process. De jordbrukspolitiska åtgärderna måste med hänsyn
till dess verkningar grundas på bedömningar som sträcker sig över decennier.
Vid uppställandet av ett jordbrukspolitiskt program på längre sikt
anser utredningen därför att i främsta rummet bör bedömas hur världens
försörjningsbalans i fråga om livsmedel och därmed världsmarknadspriserna
på jordbruksprodukter kommer att utveckla sig. Vidare måste ställning
tas till vilken produktion som behövs för att Sverige skall kunna upprätthålla
en tillfredsställande livsmedelsberedskap.

De framtida förhållandena på den internationella livsmedelsmarknaden
samt jordbrukets roll i den europeiska marknadsintegrationen ägnas stor
uppmärksamhet av utredningen. Den framhåller att världssituationen för
livsmedel och handelspolitiken för jordbruksråvaror hittills dominerats av
två varandra motstridiga tendenser. Å ena sidan råder en stor livsmedelsbrist
i många u-länder, där befolkningen får en ur näringssynpunkt otillfredsställande
kost eller direkt svälter. Ä andra sidan har livsmedelspriserna
på den internationella marknaden och handelspolitiken hittills präglats
av överskottsproblemen. Utbuden av dessa överskott, som är relativt små
i förhållande till det potentiella livsmedelsbehovet, uppkommer dels genom
de västerländska industriländernas jordbruksregleringar, dels genom exportansträngningar
från inte minst u-ländernas sida för att få utländsk valuta
för fortsatt ekonomisk utveckling. Den handelspolitiska debatten mellan
u-länder och industriländer har också hittills helt präglats av de förras
önskan att finna avsättning bl. a. för sina livsmedelsråvaror på industriländernas
marknader i konkurrens med dessas skyddade inhemska produktion.

Utredningen framhåller att överskottssituationen medfört att produktionen
hållits tillbaka, särskilt i västerns industriländer men kanske även i
vissa u-länder, med en ackumulerad outnyttjad produktionspotential som
följd. Om nuvarande tendenser skulle ändras så att u-länderna i framtiden
blev stora importörer av livsmedel som produceras i industriländerna, kan
man därför utgå från att dessa livsmedel kommer att produceras på annan
mark än på sådan jord i vårt land som nu undan för undan tas ur jordbruksproduktionen.

Utredningens sammanfattande bedömning för det närmaste decenniet är
att framstegen i strävandena att stabilisera världsmarknaden och få till
stånd en prisbildning som bättre återspeglar förhållandena på de nationella
marknaderna kommer att bli tämligen begränsade, övervägande skäl
talar för att man under denna tid får räkna med fortsatt protektionism i
industriländerna och faktisk livsmedelsbrist i u-länderna men med växande
exportansträngningar från de senares sida och ett handelspolitiskt tryck
mot de förra att öppna sina marknader.

Vid eu bedömning på längre sikt av det internationella livsmedelsläget

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

blir tendenserna knapphet-överskott mycket mer ovissa än för det närmaste
decenniet. Utredningen framhåller att det är sannolikt att den faktiska
livsmedelsbristen på längre sikt genom den snabba folkökningen kan resultera
i en åtstramning på världsmarknaden, även om denna åtstramning på
grund av de outnyttjade produktionsmöjligheter som föreligger i många industriländer
inte behöver ge till resultat en mycket stark prisökning.

Slutsatsen av bedömningarna rörande utvecklingen på den internationella
livsmedelsmarknaden blir enligt utredningen att man bör utgå från att
prisnivån på världsmarknaden under det närmaste decenniet kommer att
vara låg och starkt varierande och att betydande avsättningssvårigheter för
överskott kommer att föreligga. I ett längre tidsperspektiv torde man få
räkna med knapphetstendenser och prisstegringar på den internationella
marknaden.

Utredningen framhåller i detta sammanhang att Sverige i det handelspolitiska
samarbetet har att ta hänsyn till krav på importliberalisering från
livsmedelsexporterande industriländer inom ramen för globala eller regionala
avtal eller organisationer såsom GATT, EFTA och även — vid en anknytning
till detta handelsblock — EEC. Vidare påpekar utredningen att
svårigheterna för svensk livsmedelsexport till EEC har ökat och kanske
också kommer att öka beträffande EFTA-länderna. Vid en eventuell svensk
anknytning till EEC övertas ansvaret för exportförlusterna på jordbruksprodukter
av de gemensamma marknadsorganen. Detta medför i allt fall
indirekta kostnader för Sverige och ger ingen garanti för att landet inte
kan komma att ställas inför ett tvång att ändra produktionsvolymen. Inom
EFTA har krav rests på att samarbetet skall utsträckas även till jordbruksområdet
och detsamma gäller i diskussionerna om en nordisk tullunion.
Även nämnda förhållanden måste enligt utredningen tas med i bilden vid
utformningen av målsättningen för vår jordbrukspolitik.

Eftersom huvudlinjerna i jordbrukspolitiken måste grundas på en bedömning
på mycket lång sikt, anser utredningen att ovissheten i fråga om
den internationella utvecklingen utgör ett skäl för att inte alltför hårt knyta
det förut nämnda samhällsekonomiska kriteriet till de nu rådande världsmarknadspriserna
vid bedömning av den framtida jordbruksproduktionens
önskvärda storlek i Sverige. Den marginella produktion, som är klart oekonomisk
och saknar rationaliseringsförutsättningar, bör man dock under
inga förhållanden upprätthålla, inte ens om priserna på världsmarknaden
skulle komma att visa en stigande tendens. De resurser, som skulle krävas
för att upprätthålla en sådan produktion, kan om de används t. ex. för produktion
av kapitalvaror, vilka åtminstone delvis kan komma u-länderna till
godo, ge betydligt större utbyte. Utredningen framhåller i detta sammanhang
att Sveriges förutsättningar för jordbruksproduktion är så pass begränsade
vid en internationell jämförelse att landet kan göra betydligt större
insatser för u-länderna på andra områden än livsmedelsförsörjningens.

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

Detta hindrar naturligtvis inte att de överskott som tid efter annan kan
uppkomma trots sjunkande självförsörjningsgrad bör kunna utnyttjas i
den svenska u-landshjälpen.

Den jordbruksproduktion, som kan ytterligare rationaliseras och som är
konkurrenskraftig vid ett gränsskydd av rimlig omfattning och inte har
sämre förutsättningar i förhållande till andra näringsgrenar än vad som
genomsnittligt gäller för många andra länder, bör däremot enligt utredningen
vidmakthållas under överskådlig tid.

Det andra av de båda förut nämnda spörsmålen, som enligt utredningens
uppfattning bör ligga till grund för en produktionsmålsättning, är behovet
av att i framtiden i Sverige upprätthålla en jordbruksproduktion som grundval
för en livsmedelsberedskap för avspärrning eller krig. Denna fråga har
ingående diskuterats av utredningen. Denna konstaterar att en livsmedelsberedskap
även framgent måste upprätthållas såsom en oundgänglig del
av landets totala försvar. Enligt utredningens uppfattning bör beredskapen
ha en sådan omfattning och vara så ordnad att den — oavsett årstid — dels
gör en tillfredsställande försörjning möjlig under en förhållandevis lång
avspärrning, dels ständigt — oberoende av längden av en eventuell föregående
avspärrning — i görligaste mån säkerställer en godtagbar försörjning
i händelse av ett krigsutbrott. Livsmedelsberedskapen skall även innefatta
möjliga åtgärder som syftar till att under och efter ett krig ge befolkningen
en efter förhållandena anpassad näringsstandard. De kalkyler för
att belysa försörjningslägets tänkbara utveckling som utredningen låtit utföra
avser en avspärrningsperiod på tre år. Utredningen framhåller emellertid
att livsmedelsberedskapens omfattning och därmed de samhällsekonomiska
kostnader landet ikläder sig för denna beredskap givetvis bör bedömas
mot bakgrunden av den världspolitiska utvecklingen och av beredskapsbehovets
allmänna styrka. Beredskapsfrågan måste därför gång efter annan
omprövas.

Vid bedömningen av storleken av den fredsmässiga jordbruksproduktion,
som behövs för att en viss livsmedelsberedskap skall kunna upprätthållas,
är det enligt utredningen främst två spörsmål som kommer i förgrunden.
Det ena är vilken kvantitativ och kvalitativ försämring av livsmedelsstandarden
som kan accepteras under en avspärrning. Den andra frågan är i
vilken utsträckning beredskapsbehovet kan tillgodoses genom lagring.

Det är enligt utredningen påfrestningarna på ransoneringssystemet som
mer än näringsfysiologiskt betingade minimikrav avgör hur stora koständringar
man rimligen kan genomföra under en avspärrning. Den av ransoneringen
betingade miniminorm utredningen utgår från avser ett läge, i
vilket en avspärrning skulle komma att sammanfalla med ett års dåligt
skördeutfall. Utredningen finner att man måste räkna med att en sådan
situation kan inträffa.

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

Beredskapslagring kan enligt utredningen varken helt eller till större
delen ersätta produktionsberedskap som grundval för livsmedelsberedskapen.
Särskilt lagring av vegetabiliska livsmedel är dock ett utomordentligt
viktigt komplement till beredskapen för att denna skall kunna ges en ur
ekonomiska synpunkter lämplig omfattning. Den ger samtidigt möjligheter
att utjämna växlingar i produktionen särskilt vid missväxt och att begränsa
verkningarna av en nödvändig produktionsomställning samt att säkra en
strategiskt placerad tillförsel i ett krigsfall. Därför bör en ganska avsevärd
beredskapslagring enligt utredningens mening tills vidare upprätthållas.
Dess exakta storlek får avvägas bl. a. med hänsyn till utvecklingen av såväl
konfliktriskerna som produktionsberedskapen. Utredningen påpekar
att lagring även av andra förnödenheter än livsmedel är nödvändig om
produktionsberedskapen skall vara meningsfull. Speciellt behövs en tillfredsställande
lagring av drivmedel för jordbrukets behov. — I detta sammanhang
bör nämnas att utredningen anser att förutsättningar inte föreligger
för ett jordbanksprogram som syftar till att skapa en reserv av jordbruksjord
som t. ex. kan utnyttjas i ett kritiskt försörjningsläge. Däremot
finns skäl för att i rådgivningsverksamheten stimulera till mer extensiva
brukningsmetoder i vissa områden, varigenom en viss markreserv kan
bildas.

Med avseende på den kvalitativa livsmedelsstandarden vid en eventuell avspärrning
bör man i nuvarande världspolitiska läge inte riskera att en omställning
från animalisk till vegetabilisk konsumtion relativt sett skall behöva
drivas mycket längre än vad som skedde under andra världskriget
även om avspärrningen skulle sammanfalla med missväxt. Om den världspolitiska
spänningen och därmed behovet av beredskap minskar, bör detta
i första hand komma till uttryck genom att man minskar kraven på kostens
kvalitativa sammansättning vid en avspärrning, dvs. tar större risker med
hänsyn till påfrestningarna på ransoneringsapparaten.

Den konkreta innebörden av utredningens bedömningar är att den fredsmässiga
jordbruksproduktionen — beroende på beredskapslagringens omfattning
— skulle behöva upprätthållas vid 80—85 (drygt) % självförsörjningsgrad.
Vid det högre alternativet räknar utredningen med oförändrad
beredskapslagring och vid det lägre med ökad lagring i en omfattning som
enligt utredningen inte erbjuder några väsentliga tekniska eller ekonomiska
problem.

Enligt de prognoser för produktions- och konsumtionsutvecklingen som
utredningen redovisar skulle produktionen fram till år 1975 vid oförändrad
jordbrukspolitik bli tämligen oförändrad och självförsörjningsgraden, trots
en viss minskning av kaloriförbrukningen per capita, på grund av befolkningstillväxten
falla från 98 % »normåret» 1962/63 till 94 % år 1975. Kalkyler
som utförts våren 1966 bestyrker enligt utredningen att denna sakta
nedåtgående trend för den i beredskapssammanhang relevanta produktions -

Kungl. Maj.ts proposition nr 95 år 1967 27

kapaciteten i förhållande till konsumtionen är sannolik redan vid oförändrad
jordbrukspolitik.

Utredningen anser angivna förhållanden ge vid handen att en så hög
självförsörjningsgrad som den nuvarande inte är erforderlig ur beredskapssynpunkt.

Vidare behandlar utredningen frågan om befolknings politiska och sociala
synpunkter bör inverka på produktionsmålsättningen. Härvid framhåller
utredningen att det även i dagens läge finns befolkningspolitiska problem
på landsbygden och inom jordbruksnäringen. Uttunningen av befolkningsunderlaget
och den allt starkare förskjutningen mot äldre åldersgrupper
samt det stora kvinnounderskottet medför allvarliga problem men motiverar
enligt utredningens mening inte åtgärder som syftar till att generellt
upprätthålla en större jordbruksproduktion än som ur andra synpunkter
är önskvärd. Däremot finns anledning att ta hänsyn till dessa förhållanden
i samband med rationaliseringsverksamheten.

Utredningen anser att man i dagens läge inte kan betrakta jordbruket
som en näring till vilken arbetskraft bör återgå vid ett krisläge inom industrien.
Det föreligger därför inga hållbara motiv för att av arbetsmarknadspolitiska
skäl fördröja den anpassning av jordbruket som pågår eller för
att vidta åtgärder för att säkra arbetstillfällen inom denna näring.

Sammanfattningsvis finner utredningen att varken de befolkningspolitiska
eller sociala skälen kan föranleda att man inriktar sig på att upprätthålla
en jordbruksproduktion av annan storlek än den som av rent ekonomiska
skäl och av beredskapsskäl är önskvärd. Utredningen tillägger att i
fråga om jordbruksproduktionens lokalisering det ekonomiska kriteriet i
första hand bör vara avgörande. Hänsyn bör dock självfallet tas till de lokaliseringspolitiska
målsättningarna.

Mot bakgrunden av de redovisade övervägandena rörande jordbrukets
produktionsvolym finner utredningen att denna i förhållande till konsumtionen
inte avtagit så snabbt som ur samhällsekonomisk synpunkt har varit
önskvärt. Orsaker härtill har varit bl. a. produktionsfaktorernas trögrörlighet
och den bristande effektiviteten i hittills använda medel för att få
till stånd en sådan anpassning. Den nedgång av självförsörjningsgraden,
som under det närmaste decenniet väntas ske, anser utredningen inte vara
tillräcklig. En sänkning i snabbare takt av självförsörjningsgraden i fråga
om jordbruksprodukter bör därför eftersträvas. En sådan minskning synes
även av andra skäl, främst marknadsmässiga, vara motiverad.

Förutsatt att de från jordbruket frigjorda resurserna kan få en bättre
alternativ användning och att sänkningen sker i samband med anlitande av
de medel för omställning m. m., som utredningen föreslår, bör fram till slutet
av 1970-talet en sänkning av självförsörjningsgraden eftersträvas ned
till en nivå, vilken alltjämt fyller de krav på beredskap, som utredningen

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

uppställer, nämligen ned till ca 80 %. En nedgång i självförsörjningsgraden
till denna nivå behöver från beredskapssynpunkt inte föranleda andra åtgärder
än den utökning av lagren som utredningen angett.

Utredningen understryker att med hänsyn till föränderligheten i alla de
faktorer, som påverkar produktionsmålsättningen och då särskilt det världspolitiska
läget, prisutvecklingen på världsmarknaden och lagringstekniken,
bör produktionsmålsättningen fortlöpande omprövas.

Målsättning för rationaliseringspolitiken. Inom den ram som produktionsmålsättningen
anger bör den långsiktiga jordbrukspolitiken enligt utredningen
ha till mål att skapa möjligast effektiva företag. Utformningen av
sådana företag bör successivt anpassas efter den tekniska utvecklingen. Utredningen
framhåller att genom en sådan politik tillgodoses det ur samhällsekonomisk
synpunkt centrala kravet att kostnaderna för de framställda
livsmedlen blir så låga som möjligt, dvs. att de resurser som tas i anspråk
för den önskade produktionen nedbringas till ett minimum.

Då produktionen vid oförändrad jordbrukspolitik även i fortsättningen
kan väntas inte oväsentligt överstiga vad som är erforderligt ur beredskapssynpunkt,
anser utredningen att det är angeläget att ytterligare åtgärder
vidtas för att påskynda att arbetskraft i jordbruket frigörs och att sämre
åker tas ur jordbruksdrift. Den rörlighetsfrämjande arbetsmarknadspolitik
som är under utbyggnad bör därvid aktivt tillämpas även för jordbrukets
arbetskraft och ge ett effektivt stöd till omskolning och omställning
till annan verksamhet.

För att underlätta såväl effektiviseringen inom jordbruket som resursutflyttningen
bör liksom hittills ett samhälleligt rationaliseringsstöd sättas
in. Ett dylikt stöd ligger helt i linje med de förut nämnda samhällsekonomiska
målsättningarna. Utredningen understryker betydelsen av det i väsentliga
avseenden nya inslaget i denna rationaliseringsverksamhet, nämligen
det aktiva omställningsstödet. Behovet av denna typ av stöd framstår
som särskilt angeläget eftersom omställningsprocessen i allt större utsträckning
hänför sig till brukarna, som i regel är mer bundna till jordbruksdriften
än familjemedlemmar och anställda. Eftersom jordbrukets effektivisering
inte kan baseras på produktionsökning totalt sett, måste rationaliseringen
innebära en betydande minskning av de i produktionen engagerade
resurserna, i första hand arbetskraft och mark. Erfarenheterna av strukturrationaliseringen
visar bl. a. att en sammanslagning av mindre jordbruk
till större företag leder till en effektivitetsökning men oftast inte till någon
produktionsminskning. En viss nedläggning av marginella arealer påverkar
inte heller produktionsutvecklingen särskilt starkt, eftersom produktionen
från dessa ofta sämre jordar är tämligen ringa. Det måste därför, inte minst
ur jordbruksnäringens synpunkt, vara önskvärt att utflyttningen av arbetskraft
från näringen och nedläggningen av åker även i fortsättningen sker
i snabb takt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

Hittills har arbetskraftsutflyttningen i huvudsak skett utan större ändringar
i fastighetsstrukturen. I fortsättningen blir även en betydande strukturrationalisering
nödvändig, eftersom minskningen av arbetsinsatsen på
flertalet bestående brukningsdelar inte kan drivas mycket längre. För att
underlätta denna arbetskraftsutflyttning anser utredningen, att omställnings-
och flyttningsbidrag i olika former måste få en långt mer framskjuten
plats än hittills som medel att underlätta utvecklingen. För att dessa bidrag
skall bli effektiva krävs vidare en koordinering av planer och beslut
hos de statliga arbetsmarknads- och jordbruksrationaliseringsorganen.

Målsättning för prispolitiken. Det andra medlet för att nå en minskning
av produktionen och en snabbare reduktion av självförsörjningsgraden är
enligt utredningen prisavvägningen. Möjligheterna att använda detta medel
anses emellertid delvis vara begränsade. Utredningen framhåller att en
prispolitik, som på kort sikt verkar starkt begränsande på produktionen,
i vissa situationer kan synas nödvändig men den kan ur samhällets synpunkt
vara oekonomisk genom att den befintliga produktionskapaciteten
inte helt utnyttjas. En produktionsbegränsning inom jordbruket blir i regel
ekonomisk först då den sker genom en successiv krympning av hela produktionsapparaten.

Utredningen understryker att rationaliseringsåtgärder och prispolitik inte
är oberoende av varandra till sina verkningar. Om över huvud taget en i det
stora hela effektivt arbetande jordbruksnäring skall kunna skapas och i
fortsättningen fungera, anser utredningen att det krävs ett omfattande rationaliserings-
och omställningsstöd i förening med en prisnivå, som å ena
sidan ej får vara så hög att den försvårar rationaliseringen genom att den
motverkar att resurser frigörs från jordbruket, men å andra sidan ej får
vara så låg att produktionen faller så starkt att produktionsmålsättningen
äventyras eller lönsamheten blir så dålig att stimulansen till investeringar
i rationella jordbruksföretag blir otillräcklig. Den målkonflikt, som här kan
föreligga, anses kunna mildras genom att betydligt större insatser görs i
jordbruket än f. n. vad beträffar rationalisering och omställning. Härför
krävs både ökade statliga insatser och ökade insatser av de enskilda jordbrukarna
samt ett aktivt stöd från jordbruksorganisationernas sida i omvandlingsprocessen.
Vidare erfordras realistiska lösningar av finansieringsoch
markdispositionsfrågorna.

I fråga om utgångspunkterna för utformningen av prissystemet erinrar
utredningen om att under 1930-talet gällde att priserna skulle stå i viss relation
till det genomsnittliga prisläget för jordbruksprodukter under åren
1925—1929. Under och efter andra världskriget, fram till år 1956, bestämdes
priserna med hjälp av beräkningar över jordbrukets samlade intäkter
och kostnader i den s. k. totalkalkylen. Kännetecknande för prissättningen
under denna period var strävandena att vidmakthålla en oförändrad in -

Kungl. Mcij:ts proposition nr 95 år 1967

täkts-kostnadsrelation inom jordbruket. I totalkalkylen togs bland kostnaderna
upp ersättning till brukarna och deras familjemedlemmar till samma
lön som för den lejda arbetskraften. Lantarbetarlönernas höjning blev i
detta system i hög grad bestämmande för jordbrukarnas priser och inkomster.
Fr. o. in. år 1956 har utgångspunkten för prissättningen varit att
en på visst sätt preciserad inkomstlikställighet mellan jordbrukare och
industriarbetare skulle uppnås.

Genom att intresset under efterkrigstiden kommit att ensidigt knytas till
främst inkomstmålsättningen har, framhåller utredningen, den åsyftade
samordningen mellan pris- och rationaliseringspolitiken inte kommit till
stånd. Den jordhrukspolitiska utvecklingen efter andra världskriget karakteriseras
därför i betydande utsträckning av konflikter mellan de olika målsättningarna.
Ehuru prispolitiken i första hand har uppfattats som ett medel
att nå inkomstmålet, har den även tidvis måst användas som medel att
styra produktionsutvecklingen och strukturomdanings- och effektiviseringsarbetet.

Utredningen har mot angivna bakgrund diskuterat fyra principiellt olika
utgångspunkter för utformningen av prissystemet med hänsyn till vilket
eller vilka jordhrukspolitiska mål man främst vill nå. Prisnivå och gränsskydd
kan således bestämmas enligt något av följande system.

1. På grundval av inkomst-, lönsamhets- eller levnadsstandardjämförelser
mellan jordbrukare och andra grupper i samhället, varvid en på något
sätt utformad inkomstlikställighet, lönsamhetsnorm eller levnadsstandard
utgör målsättningen för prispolitiken.

2. Genom beslut om att en viss prisnivå skall stödjas, t. ex. prisnivån för
jordbruksprodukter inom EEC eller en efter förhandlingar överenskommen
prisnivå. Avvikelserna från denna prisnivå kan då lämpligen mätas med en
prisindex e. d. Gränsskyddet får sedan anpassas därefter.

3. Genom att låta enbart en produktionsmålsättning och balansen på
arbetsmarknaden bli avgörande för vilken prisnivå som skall stödjas. Innebörden
härav är att priserna skall hållas på en nivå, som på lång sikt behövs
för att framställa önskad mängd jordbruksprodukter.

4. Ett blandat system i vilket prisnivån fastställs efter förhandlingar,
i vilka man ej på förhand är bunden till att primärt tillgodose endast ett
jordbrukspolitiskt mål — såsom i system 1 och 3 — utan kan ta hänsyn
till flera faktorer vid prisavvägningen.

Det första systemet, i vilket prisnivå och gränsskydd avvägs så att en på
visst sätt definierad inkomstmålsättning kan realiseras, diskuteras mycket
ingående av utredningen, eftersom prispolitiken under huvuddelen av efterkrigsperioden
varit inställd på att förverkliga ett sådant syftemål. Inledningsvis
avvisar utredningen tanken på att som utgångspunkt för prisavvägningen
behålla en inkomstmålsättning av hittillsvarande typ för ej
rationella jordbruk. Förutom svårigheterna att göra preciserade inkomstjämförelser
mellan en företagargrupp och en löntagargrupp med så olika levnads-
och arbetsförhållanden som jordbrukare och industriarbetare och

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

osäkerheten i beräkningarnas verkliga innebörd med hänsyn till den stora
spridningen kring medeltalen, är det tre faktorer som enligt utredningen
gör en sådan målsättning mindre lämplig.

För det första är det svårt att i praktiken framdeles kunna uppfylla en
inkomstmålsättning av hittillsvarande typ för ej rationella företag på grund
av de betydande prishöjningar detta skulle kräva både för att fylla ut den
bestående inkomstklyftan och täcka en fortlöpande inkomsteftersläpning.
För det andra är det olämpligt ur prisawägningssynpunkt att behålla den
nuvarande tekniken för inkomstjämförelser för mindre jordbruk, i vilken
man avräknar familjemedlemmarnas arbetsersättning och kapitalkostnader
innan jämförelseinkomsten framräknas.

För det tredje föreligger enligt utredningen risker för alltför stora målkonflikter
vid en prisavvägning efter angivna system. En sådan prispolitik
kan nämligen dels väntas medföra en alltför stor produktion med åtföljande
exportförluster, dels kan den genom sambandet mellan prispolitik
och rationalisering väntas bromsa och snedvrida denna rationalisering. Att
primärt inrikta prisavvägningen på att nå ett dylikt inkomstmål måste,
såsom erfarenheten visar, föra till konflikter med såväl produktions- som
rationaliseringsmålsättningarna.

De konflikter med övriga jordbrukspolitiska mål, som en inkomstmålsättning
av hittillsvarande typ kan medföra, uppstår givetvis också fast i mindre
omfattning om prissättningen sker med utgångspunkt från en lönsamhetsmålsättning
för rationella enheter. Utredningen framhåller att en sådan
prissättning även skulle kunna medge en rimlig levnadsstandard för en
stor del av de mindre företagens innehavare. Men många av de tidigare
nämnda svårigheterna, särskilt de beräkningstekniska, men även i viss grad
målkonflikterna kvarstår ändå. Prispolitikens dubbla effekt på effektiviseringen
medför så stora avvägningsproblem, att det inte är möjligt att därutöver
uppställa ytterligare en lönsamhetsmålsättning som riktpunkt för
denna politik. En sådan målsättning skulle vidare i dagens läge direkt omfatta
endast ett fåtal stora företag, varigenom den fick mer av en företagsekonomisk
än en inkomstpolitisk karaktär. Liknande lönsamhetsutfästelser
för företag förekommer inte heller inom andra områden av näringslivet
framhåller utredningen.

Främst på nu angivna grunder har utredningen funnit skälen mot en inkomstmålsättning
som utgångspunkt för prissättningen vara starkare än
skälen för. Utredningen framhåller i anslutning härtill att detta ställningstagande
ej får tolkas så, att inkomstförhållandena för jordbruksbefolkningen
helt skall lämnas åt sidan vid de framtida prispolitiska övervägandena.
Vad man vill undvika är garanterade inkomst- och lönsamhetsutfästelser,
som ej i alla lägen kan uppfyllas, särskilt så länge som produktionen överstiger
den önskvärda beredsltapsnivån och exportöverskott kvarstår. Utredningen
framhåller att svårigheter för jordbruket kan uppkomma under en

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

period av produktionskrympning och att det därför är av största vikt att betydande
omställningsresurser står till förfogande under denna anpassningsperiod.
När produktionen gått ner till den önskade beredskapsnivån får
man, framhåller utredningen, räkna med att avkastningen till arbetskraft
och kapital i jordbruket bör kunna bli ungefär jämförlig med vad dessa
produktionsfaktorer erhåller i andra näringar. Utredningen framhåller, att
standardutvecklingen bör successivt följas så att erforderliga socialt motiverade
insatser kan vidtas i tid.

Vad beträffar de övriga utgångspunkterna för prissättningen som utredningen
redovisar — en viss prisnivå, en produktionsmålsättning och ett
system med fri avvägning —- skiljer de sig enligt utredningen i princip från
en inkomstmålsättning genom att inkomstförhållandena i jordbruket ej utgör
den främsta utgångspunkten för prisavvägningen på lång sikt.

Prispolitik med en viss prisnivå som riktpunkt används i flera andra länder
och tillämpades även i Sverige under 1930-talet. En sådan prissättning
kan t. ex. ges den formen, att de svenska priserna anpassas till prisnivån
inom EEC. Utredningen framhåller att anpassningen inte behöver vara
automatisk eller absolut. Producentpriserna inom EEC kan tänkas fungera
endast som riktpunkt för den svenska prissättningen, önskemålet om en
viss beredskapsproduktion får utgöra den nedre gränsen, när riktprisnivåns
absoluta höjd och gränsskyddets omfattning skall bestämmas. Andra prisnivåer
än EEC:s kan givetvis också väljas. Liksom på 1930-talet kan sålunda
en historisk prisnivå inom landet tas till utgångspunkt. Den prisnivå som
skall eftersträvas och stödjas måste dock under löpande avtalsperiod anpassas
till i varje fall mer betydande förskjutningar i den allmänna prisnivån
i landet eller i kostnadsläget inom jordbruket.

Utredningen framhåller att det kan synas rationellt att direkt knyta målsättningen
till en viss prisnivå och endast i andra hand, såsom en slutsats,
konstatera vilka inkomster denna prisnivå genomsnittligt ger för olika grupper
av jordbrukare. Även vid denna prissättningsmetod bör man emellertid
följa inkomstutvecklingen för jordbrukarna både absolut sett och i relation
till andra grupper. En väsentlig, principiell olikhet mellan denna norm för
prissättningen och en inkomstmålsättning är emellertid att prissättningen
inte binds till en standard- eller lönsamhetsmålsättning baserad på medeltal
eller genomsnittliga lönsamhetsberäkningar. Vid en prissättning med enbart
en viss genomsnittlig prisnivå som riktpunkt erhålls därför framhåller utredningen
mer utrymme för en fri bedömning av olika faktorer.

En dylik utgångspunkt för prispolitiken innehåller ej några entydiga specificeringar
mot andra jordbrukspolitiska mål. Om en sådan utgångspunkt
skall användas under längre tid, måste givetvis vid varje ny prisperiod hänsyn
tas till en rad faktorer som inkomst-, rationaliserings- och produktionsutveckling
in. in. Systemet med en viss prisnivå är lämpligast att använda
under en övergångsperiod, under vilken en viss anpassning av jord -

Kungl. Maj.ts proposition nr 95 år 1967

bruksproduktionens storlek måste ske men förhållandena i övrigt gör att
en prissättning med renodlat sikte på ett produktionsmål ej omedelbart
kan genomföras.

Den tredje utgångspunkten för prisavvägningen, nämligen att prissättningen
avvägs så att produktionsmålsättningen kan realiseras, har enligt
utredningen flera principiella fördelar. Den gör det möjligt att prissättningen
främst kan användas i produktionsstyrande syfte för att på lång sikt
balansera utbud och efterfrågan. Denna funktion, som i övrig ekonomisk
verksamhet utgör den normala marknadsmekanismen, har enligt utredningen
i den hittills förda prispolitiken alltför mycket fått ställas åt sidan genom
att prissättningen främst fått inriktas på att uppfylla inkomstmålsättningen.
Vid en produktionsmålstyrd prissättning får jordbrukaren själv bedöma
sin inkomst- och levnadsstandard och avgöra om han tycker den
är tillfredsställande och vill stanna i yrket eller finner den otillräcklig
och vill övergå till annan verksamhet. Ett sådant system kan synas desto
mer befogat som de rationella enheter inom jordbruket, som jordbrukspolitiken
bör ta sikte på, till följd av den tekniska utvecklingen måste bli allt
större företag, där jordbrukarens funktion som företagare och driftsledare
blir väsentligare än funktionen som arbetare. Utredningen framhåller emellertid
att om en sådan utgångspunkt för prissättningen på jordbruksprodukter
omedelbart godtas medför detta betydande svårigheter för näringen
under den tid det tar att nedbringa produktionen till önskvärd nivå. Svårigheterna
orsakas främst av de starka tröghetsfaktorer som finns vid nuvarande
produktionsstruktur i jordbruket. Om man omedelbart går över till
en sådan utgångspunkt för prissättningen, behöver därför betydande prissänkningar
ske för att på kort sikt minska produktionsvolymen. Anpassningsproblemen
skulle främst ge sig till känna i form av betydande inkomstbortfall
och av stagnation eller nedgång i rationaliseringsarbetet.

Utredningen anser därför denna utgångspunkt för prissättningen vara
tillämpbar först sedan en betydande krympning av produktionen ägt rum
och dessutom rörligheten för främst arbetskraften kunnat ökas avsevärt
genom bl. a. ökade arbetsmarknadspolitiska insatser.

Det i det föregående nämnda fjärde systemet för prissättningen innebär
en friare och mer obunden avvägning av olika målsättningar mot varandra i
förhandlingar mellan de berörda parterna. Denna prissättningsmetod medger
att hänsyn kan tas både till lönsamhets- och levnadsstandardförhållanden
för olika marknadssituationer i Sverige och utomlands, till försörjningssituationen
och till en rad inte nämnda faktorer, som tid efter annan
kan få betydelse. Ett sådant system har, om avtalsperiodens längd
är relativt kort, den fördelen att fortlöpande kunna anpassas till utvecklingen
inom näringen och samhällsekonomin i övrigt och de krav denna
ställer. Utredningen framhåller att automatiken i de hittills tillämpade
systemen — både det nuvarande och det som baserades på jordbrukskal2
Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr 95

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

kylen — ofta varit besvärande och framtvingat åtgärder, som på grund av
ändrade förhållanden eller oförutsedda händelser inte varit lämpliga, eller
framtvingat komplicerade och segslitna förhandlingar för att på annat sätt
lösa uppkomna svårigheter.

Utredningen framhåller att ett system där parterna är helt obundna av
regler och principer inte heller är utan nackdelar. Systemet innebär att
man i växlande grad får ta hänsyn till en rad faktorer vid prissättningen
men att detta sker vid förhandlingar utan något på förhand givet system,
på grundval av en bedömning från gång till gång av varje faktors relevans
och betydelse i det aktuella läget. Prisbildningen i ett sådant system riskerar
därför enligt utredningen att bli mindre rationell ur ekonomiska och
marknadsmässiga synpunkter. Utredningen har därför övervägt att ge detta
system en mer långsiktig målsättning i linje med 1947 års jordbrulcspolitiska
program, dock utan att knyta den till ett enda specifikt jordbrukspolitiskt
mål. Systemet skulle kunna byggas upp såsom ett långsiktigt
ramavtal men med möjligheter till en flexibel prissättning inom avtalets
ram. Efter ytterligare överväganden kring detta systems funktionsmöjligheter
finner dock utredningen att det ej bör användas som långsiktig utgångspunkt
för prissättningen.

Vid ställningstagandet till målsättningen för prispolitiken framhåller utredningen
till en början att det bästa kriteriet på prisnivåns lämplighet är
den reaktion från jordbrukarnas sida som manifesteras i planer och konkreta
åtgärder. Blir produktionen för stor och strukturomvandlingen för
långsam är prisnivån för hög. Blir produktionen för liten och den tekniska
effektiviseringen otillräcklig är prisnivån för låg.

Utredningen framhåller emellertid att de rationaliserings- och omställningsåtgärder
som hittills genomförts ej ger tillräcklig grund för att bedöma
hur ett betydligt utvidgat program på detta område verkar på frigörandet
av mark, resursutflyttning och total produktion och vid vilken prisnivå
man härvidlag får till stånd en eftersträvad minskning av produktionen
i förening med en snabb framväxt av rationella jordbruk. Då man
sålunda ej på förhand kan avgöra, hur ett ökat och delvis nytt rationaliserings-
och omställningsstöd verkar och vilken prisnivå som bör upprätthållas
för att nå de uppställda målsättningarna, föreslår utredningen att
man under en övergångsperiod fr. o. m. den 1 september 1967 prövar sig
fram. Längden av övergångsperioden bestäms av den tid det tar att avläsa
verkningarna av de åtgärder som utredningen föreslår. Utredningen anser
att härför behövs minst tre års erfarenhet, som statistiskt kan redovisas
först efter ytterligare någon tid.

Prispolitiken under övergångsperioden bör enligt utredningen kännetecknas
av återhållsamhet så att rationaliserings- och omställningsåtgärderna
inte motverkas. Utgångspunkten bör vara det gränsskydd för jordbruksprodukter
som råder den 31 augusti 1967 med tillägg av kompensation för

Kungl. Maj.ts proposition nr 95 år 1967 35

den allmänna prisuppgången under sista halvåret enligt den s. k. inflationsregeln
i nu gällande prissättningssystem. Den kvantitativa effekten av såväl
rörlighetsstimulerande åtgärder som prispolitik med produktionsstyrande
syfte är oviss. Utredningen anser att båda dessa medel måste prövas
för att uppnå den eftersträvade sänkningen av produktionsvolymen. Prisnivån
för jordbruksprodukter bör under de närmaste åren ej få stiga fullt
så snabbt som den allmänna prisnivån.

Utredningen påpekar i detta sammanhang att realpriserna för såväl jordbruksprodukter
som industrivaror under de senaste decennierna fallit och
att de fallit starkare för industrivaror än för jordbrukets produkter. Vidare
nämner utredningen, att under tioårsperioden 1956—1965 realprisnivån för
jordbrukets produkter — mätt som kvoten mellan jordbruksnämndens producentprisindex
och konsumentprisindex — fallit med i genomsnitt ca 0,2 %
per år. Om man utgår från en ren avräkningsprisindex på jordbruksprodukter
i stället för producentprisindex, blir den genomsnittliga minskningen
av realprisnivån ca 0,4 % per år. I avvaktan på erfarenheter av effekten av
andra föreslagna jordbrukspolitiska åtgärder bör enligt utredningen denna
prisutveckling i stort sett behållas under övergångsperioden.

Utredningen framhåller att en realprissänkning av angivna storleksordning
inte innebär en reell inkomstsänkning för jordbruket som helhet betraktat
eftersom producenterna — i den mån marknadsförhållandena det
medger i huvudsak bör kunna behålla sina rationaliseringsvinster och
därigenom fortlöpande kunna förbättra sitt inkomstläge. I vilken omfattning
detta sker blir beroende av producenternas egna insatser. Den angivna
genomsnittliga realprisutvecklingen bör enligt utredningen kunna ge en
relativt god företagsekonomisk lönsamhet vid rationella företag. Den kan
även väntas bidra till en tillfredsställande levnadsstandard för ett stort antal
jordbrukarfamiljer i övrigt. Det förordade prissättningssystemet avviker
från det hittills tillämpade främst genom att det inte direkt knyts till
resultat från lönsamhetsberäkningar.

Effekterna av det utvidgade rationaliserings- och omställningsstödet i
förening med den angivna prisnivåns verkan på produktionsutvecklingen,
på insatsen av resurser och frigörandet av mark, på tillkomsten av nya företag
samt pa inkomst- och lönsamhetsutvecklingen bör successivt registreras.
Utvecklingen bör följas med serier över resursinsatser, nettoproduktivitet,
totalproduktion (vid normala väderleksbetingelser), företagsutveckling och
strukturomvandling, lönsamhetsberäkningar och standardjämförelser. Särskilt
bör omställningsåtgärdernas och prisernas inverkan på resursanvändningen
och produktionens omfattning analyseras. För att få säkra hållpunkter
härvidlag torde erfordras att särskilda representativt upplagda jordbruksräkningar
kommer till utförande. Dessa behöver inte ha samma omfattning
som hittillsvarande jordbruksräkningar, men de bör i stället göras
med tätare mellanrum, helst årligen men i vart fall vartannat år. Likaså

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

bör en plan för relativt täta standardundersökningar upprättas. Utredningen
föreslår att berörda statliga verk får i uppdrag att utarbeta planer in. in. i
nämnda hänseenden.

Av det anförda framgår att man under övergångsperioden främst bör lita
till omställningsstöd och rationaliseringsinsatser från såväl det allmännas
som jordbrukets sida för att åstadkomma den önskade utvecklingen. Som
ett led i denna verksamhet förordar utredningen också, att småbruksstödet
(arealtillägg och leveranstillägg för mjölk) avvecklas vid utgången av nuvarande
provisoriska prisreglering. Därvid förutsätter utredningen att omställningsstödct
tillämpas så att det erbjuder brukare på små enheter ett
väsentligt bättre alternativ jämfört med att kvarstanna i näringen.

Efter övergångsperioden gäller det enligt utredningen främst att konstatera
hur utvecklingen gått i olika hänseenden och med ledning därav
bedöma, vilka ytterligare åtgärder som kan krävas. Utredningen framhåller
att det är möjligt att trots omfattande rationaliserings- och omställningsinsatser
resursutflyttningen och markutbuden blivit för små, vilket lett till
att önskad nedgång i produktionsvolymen ej uppnåtts samtidigt som bildandet
av nya rationella företag ej kunnat ske i önskvärd omfattning. Vilka
ytterligare åtgärder som därvid måste tillgripas för att styra utvecklingen
måste enligt utredningen bero på hur man bedömer de insatta medlens
verkningar. Likaså bör givetvis bedömas i vilken omfattning omställningar
gjorts av närings utövarna själva och deras organisationer för att uppnå de
eftersträvade målen. Om rationaliserings- och omställningsinsatserna efter
viss tid bedöms ha haft effektiv verkan men de ställda målen det oaktat
inte bedöms bli uppnådda under den tidrymd man räknat med (fram till
slutet av 1970-talet), bör ökade dylika insatser övervägas. Om däremot rationaliseringsverksamheten
och omställningsstödet inte bedöms ha fått önskad
effekt ur samhällsekonomisk synpunkt (resursutflyttning och produktionsminskning),
måste en ytterligare sänkning av realpriserna på jordbrukets
produkter övervägas. Om trots en snabb utflyttning av produktionsfaktorer
ur jordbruket minskningen i produktionsvolymen inte skett i den takt som
förutsatts, beroende på en snabbare stegring av produktiviteten än väntat,
blir dock kravet på en begränsning av produktionsvolymen inte lika angeläget.

Då det förut angivna produktionsmålet uppnåtts, förutsätter utredningen
att en produktionsmålstyrd prissättning på jordbruksprodukter i huvudsak
skall kunna tillämpas. Utredningen utgår därvid från att en sådan rörlighet
för produktionsfaktorerna, särskilt arbetskraften, då har uppnåtts att jordbrukarna
kan reglera produktionsriktningen och storleken av produktionen
med ledning av prissättningen. Utredningen framhåller att rationaliserings-
och omställningsåtgärder givetvis även i fortsättningen blir nödvändiga.

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

Sammanfattning av utredningens förslag. Utredningen sammanfattar de
väsentligaste delarna i den föreslagna nya jordbrukspolitiken och de för
dennas förverkligande lämpliga medlen på i huvudsak följande sätt.

1. Av samhällsekonomiska och marknadsmässiga skäl bör fram till slutet
av 1970-talet under vissa förutsättningar självförsörjningsgraden successivt
sänkas till ca 80 % av full försörjning.

2. Inom den ram som produktionsmålsättningen anger bör den långsiktiga
jordbrukspolitiken ha till mål att skapa så effektiva företag som möjligt.
Utformningen av sådana företag bör successivt anpassas efter den tekniska
utvecklingen. Genom en sådan politik tillgodoses det ur samhällsekonomisk
synpunkt centrala kravet, att kostnaderna för de framställda
livsmedlen blir så låga som möjligt, dvs. att de resurser, som tas i anspråk
för den önskade produktionen, nedbringas till ett minimum.

3. För att förverkliga den jordbrukspolitiska målsättningen kan användas
dels rationaliserings- och rörelsestimulerande medel, dels prispolitiska åtgärder.
Eftersom man nu ej med säkerhet kan bedöma, hur dessa medel
kommer att verka, bör under en övergångsperiod av minst tre år räknat från
den 1 september 1967 följande åtgärder vidtas.

a) Betydande ekonomiska och administrativa insatser görs på rationaliseringspolitikens
område. Effektiva åtgärder sätts in för omställning av den
arbetskraft som vill övergå till annan verksamhet. Småbruksstödet i nuvarande
former avskaffas.

b) I avvaktan på att effekten av rationaliserings- och omställningsåtgärderna
kan registreras och analyseras bör riktpunkten för prispolitiken under
övergångsperioden vara, att prisnivån för jordbruksprodukter ej får stiga
fullt så snabbt som den allmänna prisnivån. Vid ett sådant prissystem bör
jordbrukarna i huvudsak kunna behålla sina rationaliseringsvinster. Planer
bör upprättas för täta representativa jordbruksr åkningar samt för standardundersökningar
för att belysa utvecklingen i jordbruket och andra näringar.

4. Efter övergångsperiodens slut bör utgångspunkten vara att, förutom
de rationaliserings- och rörelsestimulerande åtgärderna, prispolitiska medel
skall kunna användas i ökad omfattning om så bedöms vara erforderligt.
Om rationaliserings- och omställningsinsatserna har haft effektiv verkan
men målsättningen ej kan väntas bli uppnådd under den tidrymd man räknat
med — fram till slutet av 1970-talet — bör ökade dylika insatser övervägas.
Om däremot rationaliserings- och omställningsverksamheten inte
har fått önskad effekt ur samhällsekonomisk synpunkt — resursutflyttning
och produktionsutveckling — måste ytterligare sänkning av realpriserna på
jordbruksprodukter kunna komma i fråga.

5. Om trots en snabb utflyttning av produktionsfaktorer ur jordbruket
minskningen i produktionsvolymen inte skett i den takt som förutsatts, beroende
på en snabbare stegring av produktiviteten än väntat, blir kravet på
en begränsning av produktionsvolymen inte lika angeläget.

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

6. Med hänsyn till föränderligheten i alla de faktorer, som påverkar produktionsmålsättningen
och då särskilt det världspolitiska läget, prisutvecklingen
på världsmarknaden och lagringstekniken, måste en omprövning
av produktionsmålsättningen fortlöpande komma till stånd.

7. Då förut angett produktionsmål uppnåtts, förutsätts att en produktionsmålstyrd
prissättning på jordbruksprodukter skall kunna tillämpas.
Utredningen utgår därvidlag från att en sådan rörlighet för produktionsfaktorerna
och då särskilt arbetskraften har nåtts att produktionsinriktningen
och storleken av produktionen i jordbruket kan regleras i huvudsak
genom prissättningen. Rationaliserings- och omställningsåtgärder blir givetvis
även i fortsättningen nödvändiga.

Reservationer och särskilda yttranden. I en reservation och särskilt yttrande
anser ledamöterna Bengtsson, Hansson, Holmström, Håkansson,
Oscarsson och Åstrand att tillskapandet av rationella jordbruksföretag bör
vara jordbrukspolitikens centrala mål, medan frågan om jordbrukets totala
produktionsvolym bedöms vara av sekundär betydelse inom det intervall
som bestäms av beredskapsmotivet och i stort sett nuvarande självförsörjningsgrad.
Vidare anser reservanterna, till skillnad från utredningsmajoriteten,
att prispolitiken måste baseras på en långsiktig lönsamhetsmålsättning
för rationella jordbruksföretag kompletterad med en levnadsstandardmålsättning.

Reservanterna framhåller beträffande utredningens bedömningar av den
internationella utvecklingen att världsmarknadens karaktär och det troliga
i att nuvarande priser på jordbruksprodukter på denna marknad på
längre sikt kommer att stiga gör att det inte kan anses realistiskt att ta
dagens priser till utgångspunkt för jordbrukspolitikens utformning, De
delar utredningens uppfattning att den svenska hjälpen till u-länderna inte
i första hand bör lämnas i form av livsmedelssändningar. Å andra sidan
tvivlar reservanterna på det framsynta i att i ökad utsträckning grunda
industriländernas livsmedelsförsörjning på köp från u-länderna.

När det gäller utformningen av den jordbrukspolitiska målsättningen
hävdar reservanterna att utredningen inte tagit tillräcklig hänsyn till att
jordbrukspolitiken måste anpassas till vad som är realistiskt ur ekonomiska
och sociala synpunkter med tanke bl. a. på bostadsbristen, kapitalbristen,
åldersstrukturen inom jordbruket, politikens effekt för befolkning
och näringsliv över huvud taget inom många bygder och landsdelar, jordbrukets
betydelse ur naturvårds- och landskapsvårdssynpunkt samt användningen
av samhällets markresurser. Vidare anser de att utredningen
inte i tillräcklig omfattning beaktat de välfärdspolitiska aspekterna. Detta
får till resultat att utredningens förslag kan leda till en betydande standardförsämring
för tiotusentals familjer som nu är verksamma inom lantbruksnäringen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967 39

Reservanterna motiverar behovet av att ha kvar en långsiktig lönsamhets-
och standardmålsättning för prispolitiken med de stora risker som
investeringar i jordbruk innebär, bl. a. på grund av dessa investeringars
långsiktiga karaktär. Prispolitiken måste därför enligt reservanterna baseras
på en lönsamhetsmålsättning som innebär att fullt rationella lantbruksföretag
tillförsäkras en arbets- och kapitalersättning i paritet med
den som kan erhållas inom andra näringsgrenar. Denna lönsamhetsmålssättning
bör kompletteras med en levnadsstandardmålsättning som syftar
till att tillförsäkra vissa kategorier nu sysselsatta inom jordbruket möjligheter
att följa med i den allmänna standardutvecklingen i samhället.
Den av utredningen föreslagna prispolitiken kan enligt reservanterna
komma att leda till en kraftig och växande eftersläpning i jordbrukarbefolkningens
inkomster i förhållande till realmkomstutvecklingen för övriga
befolkningsgrupper i det svenska samhället.

Reservanterna anser även att den av utredningen föreslagna prispolitiken
inte kan beräknas komma att leda till en fortsatt rationalisering
inom lantbruket. Jordbrukarna kan nämligen inte i tillräcklig omfattning
väntas komma att stanna i yrket och satsa kapital och ta risker i ett rationaliseringsarbete
om de inte har någon garanti för företagets lönsamhet.
Därför bör prispolitiken inte användas för att styra produktionsutveckling
och strukturomvandling, utan de främsta medlen för att stödja lantbruksnäringens
fortsatta omvandling måste vara rationaliseringsstöd, utbildningsstöd,
omställningsstöd m. fl. åtgärder som underlättar att rationellare
lantbruksföretag byggs upp eller att jordbrukarna övergår till annan
yrkesverksamhet. Reservanterna anser att utredningens förslag på dessa
områden är otillräckliga.

Vad beträffar produktionsmålsättningen reser reservanterna ingen invändning
mot beräkningen att en fredsmässig försörjning på 85 % resp. 80
% av det totala behovet vid de två olika lagringsalternativen ger en tillfredsställande
beredskap, men de tvivlar på att en minskning av produktionen
till denna nivå ger några väsentliga samhällsekonomiska vinster. För
att förverkliga den långsiktiga målsättningen om en rationell resursfördelning
krävs nämligen inte logiskt en sänkning av produktionsvolymen. Det
centrala måste vara att de i jordbruket bundna resurserna får eu effektiv
användning och att de resurser som kan frigöras förs över till andra sektorer
med resursbrist. Åtgärder, som underlättar produktionsfaktorernas,
främst markens och arbetskraftens rörlighet och som stimulerar till en
rationell resursanvändning inom lantbruksnäringen, är därför enligt reservanterna
betydligt viktigare än åtgärder för att minska produktionen.

Samtidigt som reservanterna hävdar att en sänkning av produktionsvolymen
i och för sig inte bör vara något primärt mål, eftersom den inte
a priori ger några ekonomiska vinster, framhåller de också att det är en
onödig målsättning, eftersom nyrekryteringen till jordbruket är så svag

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

och avgången både av åldersskäl och på grund av övergång till andra yrken
så betydande att en brist på arbetskraft och inte ett överskott är det på lite
längre sikt aktuella problemet även för jordbruksnäringen. Mot denna bakgrund
anser reservanterna att frågan om jordbrukets totala produktionsvolym
är av sekundärt intresse inom de gränser, som bestäms av å ena sidan
beredskapsbehovet och å andra sidan av i stort sett nuvarande produktionsvolym.

I fråga om utformningen av jordbrukets prisstöd föreslår reservanterna
att man skall ha ett långsiktigt ramavtal och att årliga överläggningar skall
äga rum inom denna ram. Ramavtalet bör innehålla regler om ett inflationsskydd,
en lönsamhetsmålsättning baserad på resultaten vid faktiskt
existerande rationella företag, en rationaliseringspolitisk målsättning, en
produktionsmålsättning främst med sikte på att minska de svåravsättbara
överskotten och en omställningspolitisk målsättning m. in.

Ledamoten Hansson uttalar i ett särskilt yttrande bl. a. att med hänsyn
till de riskmoment, som är förknippade med en för låg målsättning för
produktionen ur beredskapssynpunkt, riktmärket för en mellan en övre
(90 %) och en undre gräns (80 %) svängande produktionsvolym bör
sökas i närheten av den övre gränsen.

Som motiv härför anförs att det visserligen är orealistiskt att tänka sig
att Sverige skulle kunna uppehålla en livsmedelsproduktion som avser
överskott för export till u-länderna, men att på vårt land liksom på andra
industriländer måste ställas anspråk att vi för den överskådliga framtiden
i stort sett skall kunna klara vår egen livsmedelsförsörjning och inte
konkurrera med u-länderna om det livsmedelsöverskott som de kommer
att efterfråga på världsmarknaden. Det är önskvärt med en produktionsnivå
som, med undantag för nödvändiga importvaror, täcker vårt eget behov
av livsmedel utan att därutöver åstadkomma mera permanenta överskott.
Vid nuvarande självförsörjningsgrad (93,3 %) uppstår emellertid
ännu besvärande överskott som måste avsättas med förlust. Om man utgår
från att en stegring av levnadsstandarden innebär ökad konsumtion
av sådana livsmedel, som ej kan produceras i Sverige, torde produktionsvolymens
övre gräns böra sökas vid ca 90 %. Å andra sidan är en jordbrukspolitik,
som avsiktligt strävar efter en så låg självförsörjningsnivå
som 80 %, ej förenlig med det ansvar som vi bör känna mot våra egna
samhällsintressen och ej heller med våra skyldigheter i internationella
sammanhang.

Ledamoten Hseggblom anför i en reservation att jordbrukspolitiken bör
syfta till att understödja det svenska jordbrukets strävan till ökad effektivitet
och anpassning. Enligt reservantens mening bör det svenska jordbrukets
produktion inte genom jordbrukspolitiska åtgärder tvingas ner till
att blott motsvara 80 % av försörjningsbehovet av livsmedel. I de jord -

Kungl. Maj.ts proposition nr 95 år 1967

brukspolitiska riktlinjerna bär inte fixeras någon annan norm för produklionsmålsättningen
än den gräns under vilken produktionen inte får gå,
om beredskapsförsörj ningen skall tryggas. Liksom nu bör prisstöd ges åt
den produktion, som kan avsättas på hemmamarknaden, medan produktion
för export helt får ske på jordbrukets egen risk. Vidare bör prisstödet
genom förhandlingar fastställas så att de priser, som skall gälla från
den 1 september 1967 ger fullt rationella jordbruksföretag en lönsamhet
som ligger i paritet med den som uppnås inom övriga näringsgrenar och en
skälig levnadsstandard åt sådana jordbrukare som ännu inte nått full
effektivisering men som har full sysselsättning vid sina jordbruk. Prisläget
på jordbrukets produkter skall sedan tillåtas utveckla sig i samma
takt som den allmänna realprisutvecklingen och genom förhandlingar justeras
på grund av kostnadsutveckling på hemmamarknaden eller ändrade
förhållanden på den internationella livsmedelsmarknaden.

Ledamoten Svensson har i ett särskilt yttrande och reservation i viss
män en annan bedömning än utredningen av den internationella utvecklingen.
Han drar därav den slutsatsen att vi visserligen inte kan undgå att
under de närmaste åren acceptera vissa anpassningar till jordbrukets marknadsproblem
och vårt eget fria näringslivs utvecklingstendenser, men att
vi måste i största möjliga utsträckning bevara produktionsresurser som
på längre sikt kan behövas för att försörja en avsevärt större befolkning
än nu. Samtidigt måste vi kunna fylla rimliga krav på internationell solidaritet
i ett läge där de globala försörjningsproblemen håller på att bli erkända
internationella angelägenheter.

Enligt reservantens mening bör emellertid en anpassning nedåt till eu
självförsörjning av 80 % fram till slutet av 1970-talet accepteras, om de
utvecklingstendenser som präglat världsmarknaden och vårt eget näringslivs
utveckling blir bestående. I anslutning härtill framhåller reservanten
att hittillsvarande tendenser tyder på att produktionsvolymen kommer att
talla till angivna nivå utan att särskilda åtgärder vidtas. Om å andra sidan
en självförsörjningsgrad av 80 % trots besvärande marknadsproblem
bevaras under de närmaste tio å femton åren, bör goda förutsättningar finnas
för en ökad produktion om och när så vasar sig nödvändigt.

Ledamöterna Eriksson, Anton Johansson, Lindbäck, Lindskog, Odhner
och Yngve Persson uttalar i ett särskilt yttrande att självförsörjningsgraden
är ganska olämplig som mått på den produktionskapacitet som behöver
bevaras i fredstid för att trygga en försörjning i ett krisläge. De påpekar
att vid en hög andel animaliska livsmedel i produktionen blir självförsörjningsgraden
låg vid en viss given produktionskapacitet, eftersom dessa livsmedel
för sin produktion kräver ungefär sex gånger mer produktionsresurser
än vegetabiliska livsmedel. Därför skulle man komma fram till ett
bättre om än approximativt mått på produktionskapaciteten genom att

2f Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr 95

42 Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

heit enkelt multiplicera antalet animaliska kalorier med sex. På det sättet
tar man en riktigare avspegling av den produktionskapacitet som behöver
upprätthållas för att tillgodose ett visst beredskapsbehov. Angivna förhållanden
innebär enligt nämnda ledamöter att om man genomför den av
utredningen rekommenderade förskjutningen av produktionsinriktningen
från vegetabilier till animalier blir en självförsörjningsgrad av 80 %, som
förutsätter oförändrad balans mellan animalisk och vegetabilisk produktion,
ett skevt mått för den produktion som behöver upprätthållas ur beredskapssynpunkt.
En ändring med en procentenhet av försörj ningsgraden
för animaliska produkter motsvarar en ändring av försörjningen i motsatt
riktning för vegetabiliska produkter med ungefär fyra procentenheter, ifall
en produktionskapacitet motsvarande en totalförsörjning med 80 % självförsörjningsgrad
vid nuvarande fördelning av produktionen skall vidmakthållas.

Nämnda ledamöter framhåller också att den av utredningen förordade
prispolitiken ej enbart är nödvändig för att en krympning av produktionskapaciteten
i jordbruket skall nås utan även behövs för att påskynda
strukturrationaliseringen. De uttalar att, eftersom det i främsta rummet
är en radikal strukturomvandling som behövs i jordbruket, skulle olyckan
knappast var så stor om investeringarna i övrigt bromsades upp under en
övergångsperiod, samtidigt som man fick en betydande strukturrationalisering
tack vare sänkta markvärden och större rörlighet i markdispositionen.
På lite längre sikt måste man ju räkna med att när jordbruken blir
stora affärsföretag en viss lönsamhet måste upprätthållas ifall produktionen
skall komma att motsvara produktionsmålsättningen.

Ledamoten Zachrison framhåller i ett särskilt yttrande att utredningen
alltför mycket skjuter den samhällsekonomiska betydelsen av en produktionsminskning
i förgrunden i förhållande till angelägenheten att skapa
effektiva jordbruksföretag.

I ett särskilt yttrande framhåller herrar Folke Johansson, Sven Persson,
Wetterhall, Zachrison och Öjborn att de i princip är införstådda med
utredningens uppläggning av målsättningen för jordbrukspolitiken, men
anser att de rationaliseringsinsatser från det allmännas sida, som utredningen
föreslår, till övervägande del är sådana som kan verka först på
något längre sikt och att de ytterligare resurser som enligt utredningens
förslag skall tillföras rationaliseringsverlcsamheten blir tillgängliga och får
effekt först successivt. Bl. a. är det orealistiskt att räkna med att ett stort
antal verkligt effektiva företag skall hinna byggas upp under den första
treårsperioden. Enligt angivna ledamöters mening är det nödvändigt att de
av dem angivna förhållandena beaktas när den första tidens verksamhet
efter de nya riktlinjerna skall bedömas och det på den grunden skall övervägas
vilka ytterligare åtgärder som bör tillgripas för att inrikta utvecklingen
och påverka faktorerna i jordbrukets anpassning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

Remissyttrandena

Den allmänna jordforukspolitiska målsättningen. Utredningens allmänna
utgångspunkt för sina jordbrukspolitiska övervägandem nämligen att jordbrukspolitiken
bör utformas med samma huvudsyften som den allmänna
ekonomiska politiken och därför ha till mål att till minsta samhällsekonomiska
kostnad åstadkomma en jordbruksproduktion av önskad storlek och
samtidigt göra det möjligt för de i jordbruket sysselsatta att bli delaktiga i
den allmänna standardstegringen, tillstyrks i princip eller lämnas utan erinran
av remissinstanserna.

LO framhåller att en avsevärd anpassning av produktionen inom jordbruket
har skett men att denna inte varit tillräcklig-för att motsvara kravet från
ändringarna i marknadssituationen. För att undvika ogynnsamma sociala
och ekonomiska förhållanden för jordbruksbefolkningen har Sverige i likhet
med andra länder infört ett gränsskydd som efter hand ökat i omfattning.
En sådan politik har varit nödvändig och förståelig under förhållanden,
då annan sysselsättning inte kunde erbjudas de:människor som med
en snabbare rationaliseringstakt inte kunde finna sin utkomst i jordbruksnäringen.
Men den har alltmer inneburit eu orationell -användning av produktionsresurserna,
som i sin tur återspeglats i livsmedelspriserna. LO
framhåller att den allmänna ekonomiska situationen i dag är en annan
och förutsättningarna för en annan resursanvändning bättre. Den ekonomiska
utvecklingen under efterkrigstiden bär inneburit väsentliga ändringar
i förutsättningarna för jordbrukspolitiken. En hög;expansionstakt har
upprätthållits och produktionsresurserna har tagits till vara mer effektivt.
Härigenom har de socialpolitiska aspekterna i dag inte samma innebörd som
tidigare. Ambitionen är numera inte bara att upprätthålla sysselsättningen
utan även att produktionen bedrivs på de områden där den bästa effekten
nås.

LO framhåller vidare att jordbrukets andel av déii totala produktionen
visserligen är liten och i avtagande, men. att det ändå-är betydelsefullt att
nå så effektiva driftsformer som möjligt för att målen-för den ekonomiska
politiken skall nås. Därför måste den framtida jordbrukspolitiken inriktas
efter den moderna näringspolitikens principer med tonvikt på snabb tillväxt
för samhällsekonomin i dess helhet, full och produktiv- sysselsättning samt
rörlighet och anpassning till den ekonomiska utvecklingen. Denna allmänna
inställning kommer också till uttryck i såväl utredningens förslag som i de
avgivna reservationerna. Den gemensamma inställning till j ordbrukspolitikens
principiella utformning som numera råder bland konsumenter och
producenter utgör en god utgångspunkt för politikens praktiska utformning.

TCO uttrycker sin tillfredsställelse över att ett samhällsekonomiskt betraktelsesätt
lagts som underlag för den föreliggande-utredningen. Utredningen
behandlar sålunda jordbruket som en näringsgren vilken i likhet

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

med alla andra näringsgrenar har skyldighet att rätta sig efter det ekonomiska
livets villkor. TCO delar utredningens uppfattning att huvudmålsättningen
för den framtida jordbrukspolitiken bör vara att jordbrukssektorn
skall göras så effektiv att fullvärdiga livsmedel kan produceras till konkurrenskraftiga
priser.

Sveriges industriförbund och SAF anser att det framför allt ur resursanvändningssynpunkt
är av mycket stor betydelse att jordbrukspolitiken på
sätt som utredningen föreslår klart infogas i det allmänna samhällsekonomiska
sammanhanget. Organisationerna anser det också rent principiellt
vara ett klart framsteg att en preciserad inkomstlikställighetsmålsättning
inte längre skjuts i förgrunden som huvudmål för politiken.

Sveriges grossistförbund och Samarbetsorganet i jordbruksfrågor för enskild
handel och industri anser att de av utredningen redovisade utgångsförutsättningarna,
bedömningarna och sammanfattande tankegångarna beträffande
huvudmålsättningen för den framtida jordbrukspolitiken är i stort
sett riktiga och verklighetsgrundade. I yttrandet konstateras med tillfredsställelse
att utredningen föreslår ett successivt inlemmande av jordbruket i
näringspolitiken på samma grunder och villkor som andra branscher.

RLF och SL framhåller att de finner det självklart att jordbruket bedöms
som en del av det svenska näringslivet och samhällsekonomin. Förbunden
anser emellertid att utredningens framställning av förhållandena inom jordbruket
i alltför hög grad domineras av de långsiktiga samhällsekonomiska
perspektiven. Detta är enligt förbundens mening en inkonsekvens med utredningens
ståndpunkt att man tills vidare i huvudsak bör bortse från de
långsiktiga tendenserna på världsmarknaden och främst grunda sina överväganden
på den aktuella situationen på denna marknad. Förbunden understryker
starkt vad ledamoten Bengtsson in. fl. uttalat i sin reservation, nämligen
att det inte är minst viktigt att ta hänsyn till följderna på kort sikt för
den övriga ekonomin av ifrågasatta förändringar i jordbrukspolitiken.

Förbunden finner det självklart att jordbruket lika litet som näringslivet
i övrigt på kort sikt inte kan uppfylla den långsiktiga målsättningen och effektivast
möjliga användning av produktionsresurserna. Förbunden instämmer
i vad ledamoten Bengtsson in. fl. härvid anfört, nämligen att det viktigaste
är att olika näringsgrenar företer en utveckling mot den resursanvändning
som på längre sikt ger optimalt utbyte.

Förbunden har i huvudsak ingen erinran mot utredningens analys av samhällsekonomin
och jordbrukspolitikens två huvudsyften. Förbunden ansluter
sig i det stora hela till ledamoten Bengtssons in. fl. framställning av dessa
huvudsyften. Däremot finner förbunden att utredningsmajoriteten inte nöjaktigt
har beaktat att ändringar i jordbrukspolitiken måste ses mot bakgrunden
av olika konsekvenser för samhället inom andra områden. Förbunden
pekar härvid på fyra frågor som bättre borde beaktats, nämligen arbetskrafts-
och kostnadssituationen i samhället som helhet, det stora kapitalbe -

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 ur 1967

hovet inom framtidens jordbruk, den växande andelen åldringar inom befolkningen
som helhet och inom jordbruket samt frågor rörande den framtida
valutasituationen.

Förbunden instämmer med utredningen att man måste söka mildra de
ekonomiska och personliga uppoffringar som den ekonomiska utvecklingen
och politiken kan medföra för vissa grupper. Förbunden nödgas dock instämma
i ledamoten Bengtssons m. fl. uttalande att utredningsmajoriteten
inte tillräckligt beaktat den välfärdspolitiska aspekten vid utformningen av
de konkreta jordbrukspolitiska förslagen. Det föreligger enligt förbunden
stora risker för att vissa grupper inom jordbruket inte kommer att kunna
hävda sin levnadsstandard eller kunna få del av den allmänna standardstegringen
i samhället om utredningsmajoritetens förslag i fråga om prispolitiken
och småbruksstödet genomförs.

Produktionsmålsättningen. Utredningens bedömning att betydande s a mhällseko
no miska vinster kan nås genom en snabbare överföring
av resurser från jordbruket till andra näringar godtas i stort sett av
de remissinstanser som yttrat sig i frågan. Storleken av överföringsvinsterna,
särskilt på kort sikt, bedöms emellertid olika. Kritiska synpunkter mot
utredningens uppfattning av vinsternas storlek har sålunda framförts av
bl. a. lantbruksstyrelsen, styrelsen för lantbrukshöyskolan, statens pris- och
kartellnämnd samt RLF och SL.

Lantbruksstyrelsen framhåller att den arbetskraftsöverflyttning till andra
näringar som kan ske ej är så stor som utredningen i, vissa sammanhang
synes göra gällande. En stor del av den framtida minskningen av arbetskraften
i jordbruket kommer att omfatta brukare som lämnar sina jordbruk
genom pensionering eller dödsfall, överföringsvinsterna är härvid redan
inkasserade genom att dessa brukares tänkbara efterträdare inom familjen
redan övergått till andra näringar. Statens pris- och kartellnämnd
anser att det på lång sikt är obestridligt att man får överflyttningsvinster
men att förhållandena på kort sikt är annorlunda genom att en forcerad
utflyttning kan leda till olika flaskhalsproblem i fråga om bostäder, skolor
osv. och hårt anstränga kapitalmarknaden.

RLF och SL är i sak ense med utredningen om vinsterna av en fortsatt
resursöverföring från jordbruket till andra expansiva sektorer men framhåller
att denna överföring av främst arbetskraft måste bedömas bl. a. mot
bakgrund av läget på bostadsmarknaden. Bostadsbristen utgör med andra
ord ett hinder för arbetskraftens anpassning till sysselsättningsmöjligheterna.
Av den nuvarande avgången av arbetskraft från jordbruket, som
uppgår till ca 20 000 personer om året, torde ca 9 000 utgöra en övergång
av främst medelålders och yngre personer till andra yrken. Om utredningens
förslag realiseras — och förbunden understryker i detta sammanhang
att de väsentligen ställer sig bakom utredningens förslag i fråga om lång -

Kmxgl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

siktig målsättning för rationaliseringspolitiken — kommer detta sannolikt
att leda till ett ökat. tryck på bostadsmarknaden inom många tätortsområden.

Förbunden erinrar i detta sammanhang.också om de farhågor som i långtidsutredningen
(SOU: 1966: 1) uttalas angående utvecklingen av den
svenska valutareserven. Förbunden understryker den av ledamoten Bengtsson
m. fl. i reservationen anförda synpunkten att en sänkning av självförsörjningsgraden
på lång sikt visserligen kan kompenseras ur utrikeshandelns
synpunkt genom en;överföring av resurser direkt eller indirekt till
exportnäringarna men att en snabb nedskärning av jordbruksproduktionen
på kort och medellång sikt kan medföra en försvagning av bytesbalansen.

Bedömningen av den internationella livs medels marknaden
och jordbrukets roll i eu europeisk marknadsintegration har utgjort
en viktig utgångspunkt för utredningens överväganden rörande den framtida
jordbruksproduktionens lämpliga omfattning. Utredningen har därvid
bedömt att prisnivån på världsmarknaden under det närmaste decenniet
kommer att vara tåg och varierande och att betydande avsättningssvårigheter
kommer att föreligga. I ett längre tidsperspektiv räknar utredningen
med att den ökande globala livsmedelsbristen kommer att medföra prisstegringar
på den internationella marknaden.

Remissinstanserna har i denna fråga i princip samma uppfattning som
utredningen, men bedömningarna av det nuvarande internationella prislägets
varaktighet skiljer sig. LO, Sveriges industriförbund, SAF, styrelsen
för lantbrukshögskölah, Sveriges grossistförbund och Samarbetsorganet i
jordbruksfrågor för enskild handel och industri ansluter sig i huvudsak
till utredningens bedömning. LO framhåller sålunda att den nuvarande
internationella marknadssituationen är en realitet. Någon ändring kommer
inte att ske inom överskådlig tid, varför jordbrukspolitiken måste utformas
med dessa förhålländén som bakgrund.

KF håller det däremot inte för otroligt att en åtstramning på världsmarknaden
kan uppkomma tidigare än utredningen räknar med. KF pekar dock
på att även om den internationella utvecklingen kommer att avvika från
vad utredningen räknar med torde detta inte i väsentlig grad böra påverka
de allmänna riktlinjerna för den framtida svenska jordbrukspolitiken.
Lantbruksstyrelsen anser att utredningen något underskattat verkningarna
för världens livsmedelsförsörjning av de växande potentiella livsmedelsbehoven
i u-länderna och framhåller att bilden redan ändrats betydligt
sedan utredningen bedömde laget. Som exempel härpå nämns bl. a.
Förenta Staternas beslut att kraftigt utvidga sin livsmedelshjälp. Styrelsen
drar därav den slutsatsen att den just nu rådande prissituationen på världsmarknaden
för livsmedel därför kan komma att ändras även på relativt
kort sikt. Liknande'' synpunkter anförs också av kommer skollegium.

Knngl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

RLF och SL ifrågasätter starkt, mot bakgrund av de ändringar som inträffat
redan under år 1966 och den helt ändrade försörjnings- och marknadssituationen
som kan väntas föreligga redan om några år, riktigheten
i utredningens slutsats rörande den internationella prisnivåns utveckling.
Förbunden finner från denna utgångspunkt att det inte kan anses realistiskt
att ta dagens priser till utgångspunkt för jordbrukspolitikens utformning.

I fråga om bidrag till u-ländernas livs medelsbehov har
utredningen intagit den ståndpunkten att det svenska jordbruket inte bör
dimensioneras för att kontinuerligt bidra till u-ländernas livsmedelsförsörjning.
De resurser som krävs härför anser utredningen kunna bättre användas
i andra former av hjälp till u-länderna. Tillfälliga överskott bör
dock kunna utnyttjas i katastrofsituationer och i enlighet med internationella
riktlinjer för dylik hjälp. Denna uppfattning delas i allt väsentligt av
de remissinstanser som berör denna fråga. SIDA framhåller i sitt yttrande
att det knappast är realistiskt att vårt land skulle kunna göra några mera
betydande insatser för u-ländernas försörjning med föda genom att upprätthålla
en egen överskottsproduktion för överföring till sådana länder.
Uppenbart är att Sverige kan lämna ett mera betydelsefullt bidrag till deras
utveckling dels genom en resursöverföring, som syftar till att göra det
möjligt för u-länderna att själva öka sin livsmedelsproduktion, exempelvis
genom att ställa konstgödsel, pesticider, redskap, moderna lagringsmöjligheter
och kunnande till förfogande, dels genom bistånd på andra utvecklingsområden
där våra egna förutsättningar ligger bättre i linje med hjälpbehoven.
SIDA finner det också riktigt att utredningen lägger särskild vikt
vid sådana handelspolitiska åtgärder som kan underlätta u-ländernas utförsel
av exportgrödor och som medverkar till en stabilisering av priserna
på dylika. I likhet med utredningen anser SIDA vidare att de överskott som
tid efter annan uppkommer trots sjunkande självförsörjningsgrad, liksom
hittills bör kunna utnyttjas i den svenska u-landshjälpen enligt de allmänna
riktlinjer, som gäller för denna hjälpverksamhet och de internationella
organisationernas verksamhet.

Enligt konjunkturinstitutets mening kan det mycket väl tänkas att man
på längre sikt för u-länderna skulle kunna räkna med ökad självförsörjning
och samtidigt ökad export av livsmedel. Att tendensen hittills varit
den motsatta beror dels på protektionismen i Västeuropa, dels på felaktig
balans i u-ländernas investeringsfördelning. Om handelshindren revs, skulle
u-ländernas export till industriländerna kunna öka avsevärt. I själva verket
skulle det behövas en relativt liten ökning av u-ländernas exportandel
i Västeuropas konsumtion för att de därav intjänta valutorna — även vid
oförändrade livsmedelspriser -—• skulle motsvara hela den egentliga u-landshjälpen.

TCO framhåller att organisationen stöder tanken att de rikare länderna

Kungl. Maj.ts proposition nr 95 ur 1967

tillsammans bör finansiera ett omfattande program för livsmedelshjälp åt
de länder som är sämst ställda i försörjningshänseende. Om ett sådant program
kommer till stånd, anser TCO att detta bör kunna leda till en höjning
av den av jordbruksutredningen föreslagna produktionsmålsättningen. Ett
krav är då att överskottsproduktionen verkligen kommer utvecklingsländerna
till godo.

RLF och SL, som i fråga om u-landsproblematiken i stort sett delar utredningens
slutsatser, understryker nödvändigheten av att frågan om världens
försörjning med livsmedel fortlöpande följs i samband med de jordbrukspolitiska
övervägandena, bl. a. i fråga om produktionens storlek.

Den ökade liberaliseringen av den internationella
handeln samt utvecklingen inom EFTA och EEC berörs av åtskilliga
remissinstanser. Lanlbrnksstijrelsen, kommerskollegium, styrelsen för lantbrukshögskolan,
LO, TCO, Sveriges industriförbund, SAF, RF, SL och RLF
understryker att åtgärder som kan verka hindrande för ett ökat svenskt
deltagande i det europeiska handelssamarbetet bör undvikas vid utformningen
av den framtida jordbrukspolitiken. Kommerskollegium framhåller
att det internationella samarbetet på handelns område under senare tid alltmer
övergått från förhandlingar om tullsänkningar vara för vara till blockbildningar
och diskussioner om ett allmänt borttagande eller minskning
av gränshinder av alla slag. Detta har medfört att jordbrukssektorn inte
kan isoleras på samma sätt som tidigare vid den handelspolitiska bedömningen.
Den roll som jordbrukssektorn på detta sätt kommit att få för det
handelspolitiska samarbetet i dess helhet ökar kraven på en jordbrukspolitik
där både målsättning och medel kännetecknas av rörlighet, man måste
med andra ord vara beredd att snabbt ompröva jordbrukspolitiken på ett
helt annat sätt än tidigare. Inte minst betydelsefullt för Sveriges vidkommande
är i detta sammanhang det framtida förhållandet till EEC. Vid en
bedömning av den framtida svenska jordbrukspolitiken måste alltså de internationella
förhållandena tillmätas stor betydelse. Det gäller inte bara att
se till att åtgärderna inte kommer i strid med redan gjorda åtaganden inom
EFTA, GATT, in. m. utan även att utvecklingen styrs så att ett internationellt
samarbete som i sin helhet bedöms som gynnsamt för Sverige kommer
till stånd.

LO framhåller att även om möjligheterna för Sverige och övriga EFTAländer
att vinna en anslutning till EEC-marknaden för dagen är mycket
ovissa är det angeläget att man för en sådan jordbrukspolitik att jordbruket
i Sverige, som ju ekonomiskt spelar en relativt liten roll, inte i sista
hand kommer att visa sig vara den stötesten som hindrar en svensk anslutning
i någon form till EEC eller en utvidgning av samarbetet i EFTA. Jordbrukspolitiken
måste därför utformas på ett sådant sätt, att den mera allmänt
underlättar en anpassning. Villkor härför är för det första att produktionen
nedbringas i riktning mot en självförsörjningsgrad av 80 %, så att det

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

finns ett avsättningsutrymme att erbjuda EEC eller EFTA-ländernas jordbruksexport
vilket kommer att vara ett trumfkort i förhandlingarna. För det
andra krävs att prisnivån i Sverige hålls i ett sådant läge att en anslutning
inte föranleder alltför stora omställningar. Det gäller både prisnivåns höjd
och prisrelationerna. Man måste vara helt på det klara med att vid en anslutning
det inte kommer att bli fråga om förhandlingar där EEC i någon
män kan jämka sin jordbrukspolitik för att tillgodose svenska intressen,
utan det kommer att bli fråga om att acceptera eller inte.

SL och RLF understryker att det är angeläget att undvika sådana jordbrukspolitiska
åtgärder som i ett ändrat läge kan försvåra en svensk anslutning
till ett vidgat västeuropeiskt samarbete. Förbunden konstaterar vidare
att det svenska jordbrukets konkurrenskraft gentemot det västeuropeiska
jordbruket generellt sett kan bedömas som god och framhåller att denna
position bör upprätthållas genom en hård satsning på rationaliseringsverksamhcten.

Vissa remissinstanser framhåller däremot att även om det är önskvärt
att vid jordbrukspolitikens utformning ta hänsyn till ett ökat västeuropeiskt
handelssamarbete med en framtida EEC-anslutning så är det ändå ovisst
när ett dylikt samarbete kan omsättas i mer konkreta former. Statens prisoch
kartellnämnd hävdar att det inte förefaller som om starka skäl skulle
föreligga att i dag utforma den svenska jordbrukspolitiken speciellt med
tanke på att åstadkomma en hög anslutningsberedskap, eftersom man kan
förutsätta att en lång förhandlings- och anpassningsperiod skulle äga rum
(nn en anslutning till EEC skulle aktualiseras. I stort liknande synpunkter
anför Samarbetsorganet i jordbruksfrågor för enskild handel och industri.

Utredningens tredje utgångspunkt för sina överväganden om produktionsmålsättningen
är behovet av att i Sverige upprätthålla en jordbruksproduktion
som grundval för en livsmedelsberedskap för avspärrning
eller krig. De remissinstanser som direkt berör denna
fråga vitsordar genomgående att beredskapsaspekten fortfarande har stor
betydelse för avvägningen av jordbruksproduktionens storlek.

ÖB ansluter sig till vad utredningen framhållit beträffande livsmedelsberedskapen,
vilken bör ses som en del av det försvar, som är en förutsättning
för Sveriges alliansfria politik i fredstid och dess neutralitet under krig.
Överstyrelsen för ekonomisk försvarsberedskap påpekar särskilt att inga
garantier torde kunna erhållas för att Sverige i en konfliktsituation skulle
kunna komplettera den inhemska produktionen med leveranser utifrån på
villkor som är förenliga med neutraliteten.

LO påpekar att för att ge den svenska neutralitetspolitiken tyngd och
reell innebörd måste även landets livsmedelsförsörjning kunna tryggas vid
en krissituation. Utredningens förutsättning att en treårig avspärrning
måste kunna klaras finner LO rimlig men framhåller att detta kan ske genom
olika kombinationer av fredsproduktion och lagring.

Kangl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

Utredningens ställningstagande att befolkningsmässiga och
sociala synpunkter ej bör inverka på produktionsmålsättningen
möter invändningar i vissa remissyttranden. RLF och SL beklagar att utredningen
underlåtit att analysera följderna för olika landsdelar av sitt
förslag om jordbruksproduktionens framtida storlek. Om utredningens förslag
genomförs ändras radikalt jordbruksproduktionens lokalisering och
därmed förutsättningarna för bebyggelse och näringsliv i stora delar av
landet, främst i Norrland. Genom att produktionen redan nu sjunkit starkt
i många områden skulle enligt förbunden redan ett måttligt produktionsbortfall
få mycket mer långtgående konsekvenser än som avsetts. Det är
utomordentligt angeläget att följderna av en reformerad jordbrukspolitik
ingående analyseras för att hindra en hotande förslumning av glesbygderna,
varvid särskilt bör observeras den gradvis försämrade åldersfördelningen,
svårigheterna att erhålla en med andra områden likvärdig samhällsservice,
kommunikationsproblem m. m. Ur allmän synpunkt är det vidare
angeläget att beakta de försvars- och beredskapspolitiska följderna av en
koncentration av jordbruksproduktionen till slättbygderna i Syd- och Mellansverige.

Lantmäteristyrelsen framhåller att även om jordbruket ännu mer än nu
koncentreras till södra och mellersta Sveriges jordbruksbygder talar starka
näringspolitiska, befolkningspolitiska och sociala skäl för att ett rationellt
jordbruk som bereder sina brukare godtagbar lönsamhet bör bevaras även
i Norrland. Skogsstyrelsen och lantbruksstyrelsen anför liknande synpunkter.
ÖB påpekar att en fortsatt uttunning av befolkningen i vissa nu redan
befolkningsfattiga delar av landet medför från beredskapssynpunkt ökade
olägenheter vid rekrytering av krigsmaktens förband.

Frågan om verkan ur natur- och landskapssynpunkt av en
begränsning av jordbruksproduktionen berörs av flertalet remissinstanser.
Dessa framhåller så gott som genomgående att åtgärder bör vidtas för att
hindra att nedläggning av åkerjord sker i former som åstadkommer allt för
stor skada på landskapsbilden. Styrelsen för lantbrukshögskolan anför att
omvårdnaden av landskapsmiljön tilldrar sig stigande intresse i välståndssamhället.
Med ökad levnadsstandard är man uppenbarligen beredd att satsa
samhällsresurser för att upprätthålla en ur trivselsynpunkt lämplig miljö.
Att behålla öppna, ej skogbevuxna arealer är ur denna synpunkt av värde i
stora delar av landet. En sådan miljö kan inte bevaras utan alltför stora
kostnader om inte ett — självfallet rationellt — jordbruk av någorlunda omfattning
bedrivs. Dessa förhållanden talar enligt styrelsen mot en stark
krympning av jordbrukets produktionsvolym.

RLF och SL anför att det i samband med frågan om jordbrukets produktionsmålsättning
finns anledning att beakta fritidsbebyggelse- och naturvårdssynpunkter.
Ett landskap där jordbruket är under nedläggning ger
ett synnerligen trist intryck och blir avsevärt mindre attraktivt ur turist -

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

synpunkt. De hithörande problemen kan inte lösas var för sig. Man bör visserligen
inte bedriva jordbruk enbart för att tillgodose naturvårdsintressena,
men det är angeläget att samhällets kostnader för olika alternativ vägs mot
varandra. Någon sådan bedömning har inte skett.

Domänstyrelsen framhåller att det blir nödvändigt att stat och kommun
engagerar sig i kulturlandskapets utformning och bidrar till kostnaderna
härför. Särskild uppmärksamhet bör vidare enligt styrelsen ägnas åt att omhänderta
småfastigheter i nedläggningsbygderna. Möjligheterna att i naturvårdssyfte
behålla vissa jordar i en extensiv jordbruksdrift, t. ex. i form av
bete för nötkreatur eller får, ifrågasätts av vissa remissinstanser, bl. a. lantmäteristijrelsen
och jordbruksnämndens konsumentdelegation.

Utredningen finner vid sitt ställningstagande till produktionsmålsättningen
att jordbrukets produktionsvolym inte avtagit så snabbt
i förhållande till konsumtionen som varit önskvärt. Den sänkning av sj älvförsörj
ningsgraden som väntas ske under de närmaste tio åren anser utredningen
inte tillräcklig. Utredningen föreslår därför en sänkning fram mot
slutet av 1970-talet av självför sörj ningsgraden till 80 %. I denna fråga är remissinstansernas
uppfattningar starkt delade. Åsiktsmotsättningarna avser
såväl frågan om produktionsmålsättningen skal! vara ett primärt jordbrukspolitiskt
mål som spörsmålet hur produktionsmålsättningen skall utformas
i olika avseenden.

Utredningens förslag godtas i stort sett av bl. a. lantmäteristyrelsen, domänstyrelsen,
skogsstyrelsen, statens pris- och kartellnämnd, NO, LO, TCO,
Svenska livsmedelsarbetareförbundet, Svenska skogsarbetareförbundet,
Samarbetsorganet i jordbruksfrågor för enskild handel och industri, Sveriges
grossistförbund och Sveriges köpmannaförbund. Dessa remissinstanser understryker
dock utredningens uttalande att produktionsmålsättningen fortlöpande
bör omprövas.

LO godtar utredningens produktionsmålsättning som ett etappmål med
hänsyn till att begränsningen av självförsörjningen till 80 % knappast kan
nås under de närmaste åren med användning av acceptabla strukturomdanande
medel. LO finner emellertid att kritik i flera avseenden kan riktas
mot utredningens beräkningsmetoder och överväganden om hur beredskapsbehovet
skall tillgodoses. Beredskapsmålet bör innebära att så många produktionsfaktorer
finns i jordbruket under fredstid att livsmedelsförsörjningen
kan klaras under en avspärrning efter vissa omställningar. Eftersom
förbättringar kan väntas i både produktions- och lagringsteknik, understryker
LO nödvändigheten av att produktionsmålet fortlöpande omprövas.

Samarbetsorganet i jordbruksfrågor för enskild handel och industri och
Sveriges grossistförbund anser att den av utredningen föreslagna självförsörjningsgraden
framräknats med överdriven försiktighet bl. a. i fråga om
■omställningsmöjligheterna vid en avspärrningssituation. Utredningen har
inte heller tillräckligt beaktat möjligheterna att i större utsträckning tillgo -

Kungl. Maj.ts proposition nr !)ö år 1967

dose beredskapsbehovet genom en ökad lagring av främst vegetabilier. Då
produktionsmålsättningen skall bli föremål för regelbundna omprövningar,
motsätter sig emellertid inte samarbetsorganet och förbundet att som ett
första etappmål fastställs en självförsörjning om ca 80 % vid 1970-talets
slut.

Överstyrelsen för ekonomisk försvarsberedskap godtar förslaget om en
successiv sänkning av den fredsmässiga självförsörjningsgraden. Om sänkningen
kan ske till 80 % av full försörjning, får enligt överstyrelsen klarläggas
i samband med den föreslagna fortlöpande omprövningen av produktionsmålsättningen.

Utredningens uppfattning att produktionsmålsättningen bör vara ett primärt
jordbrukspolitiskt mål delas inte av lantbruksstyrelsen, jordbruksnämndens
konsumentdelegation, styrelsen för lantbrukshögskolan, kommerskollegium,
Svenska lantarbetareförbundet, Sveriges industriförbund,
SAF och RF. Dessa remissinstanser förordar dock en sänkning av nuvarande
självförsörjningsgrad. Lantbruks styr elsen anser sålunda att en bindande
målsättning för produktionsvolymens storlek bör komma i andra hand medan
huvudmålet för jordbrukspolitiken bör vara att bilda tidsenliga och utvecklingsbara
lantbruksföretag. Styrelsen erinrar om att krympningen av
jordbrukets resurser pågår i alltmer accelererad takt och att nedläggningen
av åkerjord fram till år 1975 kommer att fortgå snabbare än vad den av
styrelsen år 1962 gjorda inventeringen visade. Styrelsen delar utredningens
bedömning att produktionsvolymen ur beredskapssynpunkt inte bör understiga
80 % av full självförsörjning vid en viss förutsatt lagring av livsmedel.
Sveriges industriförbund och SAF anser också att en rationaliseringsmålsättning
bör ges högsta prioritet i jordbrukspolitiken. Den av utredningen
föreslagna produktionsmålsättningen bör emellertid sättas som allmänt eftersträvad
riktpunkt med möjlighet till omprövning så snart utvecklingen
motiverar en sådan.

Jordbruksnämndens konsumentdelegation anser att huvudmålsättningen
för jordbrukspolitiken bör vara att med olika medel skapa ett ur samhällsekonomisk
synpunkt rationellt svenskt jordbruk. Detta innebär med all säkerhet
också för den närmast överblickbara framtiden en minskning av
självförsörjningsgraden. Delegationen anser det dock mindre lämpligt att på
det sätt som utredningen gjort knyta produktionsmålsättningen till en på
visst sätt preciserad självförsörjningsgrad. RF anför liknande synpunkter
och förordar att som ett första led i jordbrukets anpassningsprocess bör sättas
att de förlustbringande exportöverskotten elimineras. Rommerskollegium
anser att ovissheten om de framtida förhållandena bör mana till försiktighet
när det gäller att utforma jordbrukspolitiken. Spörsmålet om den lämpliga
försörjningsgraden bör tas upp till förnyat övervägande med jämna
mellanrum. När det gäller den övre gränsen för produktionens omfattning
bör riktmärket vara att överskott av livsmedel som måste avsättas till under -

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

pris ej skall uppkomma. Styrelsen för lantbrukshögskolan anser att målsättningen
för jordbrukets framtida storlek bör formuleras som en krympning
av insatserna av produktionsfaktorer i kombination med en snabb rationalisering
och inte primärt som en krympning av produktionsvolymen.

RLF och SL anför att en effektiv resursanvändning och bildandet av effektiva
lantbruksföretag bör vara en huvudmålsättning för jordbrukspolitiken.
I fråga om produktionsvolymen framhåller förbunden bl. a. att totalproduktionen
bör hållas inom en ram som innebär att samhällsekonomiskt kostsamma
marknadsöverskott undviks så länge som behov av ett förhållandevis
högt gränsskydd kvarstår. Förbunden understryker att hänsyn härvid inte
endast bör tas till bruttoexporten utan även till i vad mån import äger rum.
En viss utbytesexport måste få förekomma och bör inte anses utgöra någon
samhällsekonomisk belastning.

Rationaliseringsmålsättningen. Utredningens förslag att rationaliseringspolitiken
skall ha som mål att skapa effektivast möjliga jordbruksföretag
tillstyrks eller lämnas utan erinran av remissinstanserna. Lantbruksstyrelsen
anför rörande betydelsen av de statliga rationaliseringsinsatserna att
■dessa i betydande grad kan påverka utvecklingen inom jordbruket. De åren
1959 och 1963 ändrade bestämmelserna för rationaliseringsverksamheten
samt de under senare år ökade resurserna för företagsekonomisk upplysning
och rådgivning torde verksamt ha bidragit till den under de senaste
åren ökade takten i överföringen av resurser från jordbruket. Möjligheterna
att påverka jordbrukets utveckling i önskad riktning torde enligt styrelsens
uppfattning vara betydligt säkrare och verksammare genom en rätt
inriktning av rationaliserings- och rådgivningsverksamheten än genom skilda
prispolitiska åtgärder, vilkas verkningar på produktionsvolymen kan
vara synnerligen svåra att förutse.

LO framhåller att det produktionsmål och det krav på effektiva företagsenheter,
som utredningen ställt upp, innebär att betydande rationaliseringar
måste ske i jordbruksnäringen i fråga om såväl markanvändningen som
tillämpningen av modern jordbruksteknik. Det kan inte förutsättas att denna
ökning av rationaliseringstakten sker utan att det statliga stödet på detta
område väsentligt ökas. Rationaliseringen innebär att en betydande del av
den arbetskraft som nu sysselsätts i jordbruket måste beredas sysselsättning
i andra yrken. Detta medför att omställnings- och flyttningsbidrag i
olika former får stor betydelse. LO erinrar om att en snabb strukturomvandling
hittills hindrats av det begränsade utbudet av mark. Rationaliseringspolitiken
måste därför utformas på ett sådant sätt att en ökad rörlighet
i markdispositionen verkligen nås. £CO understryker att medan den
inre rationaliseringen inom jordbruket medfört märkbara framsteg har den
yttre rationaliseringen gett ett påfallande magert resultat. Det fortsatta rationaliseringsstödet
måste därför främst inriktas på att genomföra en kraftig
omdaning av företagsstrukturen inom jordbruket.

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

RLF och SL framhåller att rationaliseringspolitiken måste ha till syfte
att medverka till en successiv förbättring av effektiviteten i produktionen
och därmed till skapandet av rationella produktionsenheter som är anpassningsbara
till den tekniska och ekonomiska utvecklingen. Några delade meningar
om den långsiktiga målsättningen för rationaliseringspolitiken synes
inte ha förelegat inom utredningen. Förbunden framhåller emellertid att
den angivna målsättningen inte får betyda att stela mallar sätts upp rörande
areal- och besättningsstorlek, driftsinriktning etc. Hög effektivitet kan
nås i dessa avseenden under vitt skilda förhållanden. Det är också uppenbart
att all jordbruksproduktion ej kan bli lika effektiv. Förbunden slår
även fast att rationaliseringspolitiken måste anpassas till den aktuella företagsstrukturen
och ålderssammansättningen bland lantbrukarna. Uppbyggandet
av rationella företag måste sålunda ofte ske stegvis med utnyttjande
av de fasta resurser som redan finns.

Målsättning för prispolitiken. Utredningens överväganden rörande olika
principiella utgångspunkter för prispolitiken diskuteras
ingående av remissinstanserna.

Enligt LO:s uppfattning torde det inte vara möjligt att i den framtida
jordbrukspolitiken upprätthålla en inkomst jämförelse och målsättning av
hittillsvarande typ. Detta skulle innebära prisökningar i sådan omfattning
att det inte kan betraktas som realistiskt. Dessutom skulle svåra olägenheter
framkomma vid prisavvägningen och målkonflikter skulle uppstå om
en rationellare resursanvändning samtidigt skall eftersträvas. En målkonflikt
skulle även uppstå, framhåller LO, om man i prispolitiken skulle binda
sig för någon annan liknande norm som riktpunkt för prissättningen, t. ex.
lönsamhet för rationella företag. Förutsättningen att en viss produktion
skall upprätthållas i beredskapssyfte torde i och för sig innebära en lönsamhetsgaranti.
Prispolitiken utgör det viktigaste medlet för att nå de
jordbrukspolitiska målen. När man inom jordbrukspolitiken vill acceptera
principen om en konsekvent och fullständig anpassning av produktionen
enligt de principer, som gäller för näringslivet i övrigt, innebär detta att
prispolitikens huvuduppgift måste förskjutas från inkomstfördelningsfunktionen
till att användas som ett anpassnings- och styrningsinstrument.
Detta gäller såväl för produktionen i dess helhet som för de särskilda produkterna.
Prispolitiken måste sålunda utformas så att en högre produktivitet
främjas och på så sätt minska samhällskostnaderna för produkterna.
Den måste också minska produktionsöverskottet totalt och inom speciella
varuområden. Vidare måste prispolitiken initiera ett rationaliseringsarbete
och en omställning av arbetskraft och produktionsresurser. I stort sett liknande
uppfattning hyser Svenska livsmedelsarbetareförbundet och Svenska
skogsarbetareförbundet. TCO finner det angeläget att jordbruket behandlas
på samma sätt som övriga näringsgrenar. En garanterad företa -

Kungl. Maj.ts proposition nr 95 år 1967

garinkomst av det slag som tidigare åsyftats inom jordbruket tillämpas inte
inom någon annan näringsgren och är därför en anomali i ett ekonomiskt
system där företagarinkomsten utgör det viktigaste incitamentet till strukturomvandling.

KF understryker att prissättningen inte kan vara något lämpligt medel
att lämna jordbruket ett välfärdspolitiskt betingat stöd. En inkomstmålstyrd
prissättning medför varken en rättvis inkomstfördelning bland olika
kategorier jordbrukare eller en lämplig fördelning av kostnaderna för jordbruksstödet
på olika konsumentgrupper. En sådan prissättning motverkar
såväl den rationalisering man önskar inom jordbruket som möjligheterna
till en förbättring av livsmedelsstandarden inom främst låginkomstgrupperna
och barnfamiljerna. Sveriges grossistförbund och Samarbetsorganet i
jordbruksfrågor för enskild handel och industri anser att man inte torde
kunna räkna med att nå målsättningarna rörande rationalisering och produktionsvolym
om man inte tillsammans med rationaliseringsåtgärder utnyttjar
prispolitiska medel. Prissättningen är det mest effektiva medlet att
styra såväl produktionens omfattning som dess inriktning. Även en prissättning
grundad på standardmålsättning för mindre jordbrukare eller en lönsamhetsmålsättning
för rationella enheter torde medföra sådana svårigheter
att en praktisk tillämpning ej får avsedd effekt.

Sveriges industriförbund och SAF framhåller att även om den tidigare
tillämpade inkomstlikställighetsmålsättningen avskaffas måste självfallet
också i framtiden någon form av inkomstmålsättning utgöra ett viktigt
element i jordbrukspolitiken. Vad man på detta fält väl rimligen kan sikta
till är att åstadkomma en företagsekonomisk lönsamhet för de rationella
jordbruksföretagen och en tillfredsställande levnadsstandard för huvuddelen
av de jordbrukarfamiljer som stannar kvar i näringen. Den viktigaste
förutsättningen för att man skall kunna nå detta är utan tvivel att man
lyckas realisera de uppställda produktions- och rationaliseringmålen. På
lång sikt torde nämligen en effektiv jordbruksproduktion av lämpligt avvägd
storlek vara den säkraste garantin för att även den önskvärda inkomstmålsättningen
skall kunna realiseras.

NO framhåller att om en lönsamhetsmålsättning av den typ som ledamoten
Bengtsson m. fl. föreslagit i reservation skulle läggas till grund för den
framtida prispolitiken, skulle inom jordbrukssektorn komma att tillämpas
en metod mycket lik den form av prissättning som är vanlig vid priskarteller.
Inom karteller med horisontell prissamverkan hävdas i regel att priset
fastställs vid den nivå som ger ett rationellt företag en normal vinst. NO
anser emellertid att prisnivån ofta främst påverkas av de mindre effektiva
företagens kostnader. Om prissamarbetet i sådana fall slår igenom i prissättningen
samt de samarbetande företagen tillsammans intar en dominerande
ställning på marknaden och ej från annat håll utsätts för aktiv konkurrens,
får samarbetet en konserverande inverkan på strukturen med där -

Kungl. Maj.ts proposition nr 95 år 1967

av följande negativa verkningar på effektiviteten inom branschen. Med hänsyn
till den avskärmning av utländsk konkurrens som kännetecknar jordbruksnäringen
skulle en reglering i enlighet med ledamoten Bengtssons
m. fl. förslag medföra stora risker för en långsammare strukturutveckling
än den av utredningen föreslagna produktionsstyrande prissättningen, vilken
mer ansluter sig till marknadshushållningens principer. En tillämpning
av det i nyss nämnda reservation framlagda förslaget skulle vidare innebära
en lönsamhetsgaranti utan motsvarighet inom andra delar av näringslivet
och även medföra större risker än utredningsförslaget för påverkan av icke
företagsekonomiska överväganden.

SL och RLF anför — mot bakgrund av sina ställningstaganden till jordbrukspolitikens
målsättningar i övrigt -— att i riktlinjerna för den framtida
jordbrukspolitiken måste ingå en lönsamhetsmålsättning som innebär
att prisnivån på jordbruksprodukter skall avvägas så att rationella företag
i jordbruket kan uppnå full företagsekonomisk lönsamhet. Genom lönsamhetsmålsättningen
kan enligt förbundens mening det ena av de två jordbrukspolitiska
huvudsyftena — det samhällsekonomiska — tillgodoses. Det
välfärdspolitiska huvudsyftet med denna politik kan tillgodoses om i en
överenskommelse, s. k. ramavtal, om den framtida jordbrukspolitiken infogas
en levnadsstandardmålsättning som innebär att de som är sysselsatta
inom jordbruket ges möjligheter att uppnå en skälig levnadsstandard och
få del av den allmänna standardstegringen i samhället. Detta överensstämmer
påpekar förbunden även med de direktiv som lämnades jordbruksutredningen.
En levnadsstandardmålsättning av nyss angivet slag skulle
också vara i linje med de principer om solidaritet mellan olika yrkesgrupper
som är allmänt accepterad i vårt land. För att man skall kunna bedöma
om den uppställda levnadsstandardmålsättningen nås med den lönsamhetsbetingade
prissättningen är det också enligt förbundens mening nödvändigt,
att lönsamhets- och inkomstutvecklingen för andra grupper av jordbrukare
än de som läggs till grund för lönsamhetsmålsättningen fortlöpande
följs.

Utredningen föreslår att riktpunkten för p r i s p o 1 i t i k e n under
en övergångsperiod efter den 1 september 1967 bör vara att
prisnivån inte bör få stiga fullt så snabbt som den allmänna prisnivån.

LO framhåller att med de starka tendenser till produktionsökning inom
jordbruket som råder måste prispolitiken utformas så att stor återhållsamhet
iakttas med prishöjningar på jordbruksprodukter. Eftersom effekterna
av såväl prispolitiken som omställnings-rationaliseringsstödet ännu är
okända bör, såsom utredningen föreslår, åtgärderna prövas under en övergångstid
och därefter erforderliga justeringar i politiken vidtas. KF anför i
stort sett liknande synpunkter.

Sveriges industriförbund och SAF ansluter sig till den av utredningen

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

angivna målsättningen och framhåller att en sådan målsättning i realiteten
endast innebär en anknytning till och fortsättning av jordbrukets — och
i än högre grad industrins — realprisutveckling under de senaste tio åren.
Samarbetsorga.net
Sveriges grossistförbund har ingen erinran mot utredningens förslag.

SL och RLF hävdar bestämt att utredningens förslag rörande prissättningen
på jordbrukets produkter varken under övergångsperioden eller
därefter kommer att verka stimulerande på rationaliseringen i jordbruket
och att alltså utredningens prisförslag direkt motverkar utredningens rationaliseringspolitiska
målsättning. En fast långsiktig grundval för prispolitikens
utformning måste enligt förbundens mening finnas. Man kan
inte räkna med att enskilda jordbrukare i dag skall vara villiga att satsa
hundratusentals kr. i nyinvesteringar om prisnivån i fortsättningen inte ger
fullständig förräntning som följd. I motsats till utredningen anser förbunden
att ett långsiktigt ramavtal måste finnas, om man skall uppnå den
stabilitet i prisnivån som även utredningen bedömt angelägen. Hur ett sådant
ramavtal lämpligen bör utformas har angetts i reservation av ledamoten
Bengtsson m. fl.

Vissa remissinstanser ansluter sig i frågan om den föreslagna övergångsperiodens
längd till vad som anförts i särskilt yttrande av ledamoten Folke
Johansson m. fl. och framhåller att tre år är en för kort tid för att avläsa
och analysera verkningarna av de av utredningen föreslagna åtgärderna på
rationaliseringens och prispolitikens område. Sålunda anför lantbruksstyrelsen
att underlag för en omprövning av jordbrukspolitiken inte kan föreligga
efter en så kort period som tre år. Statens jordbruksnämnd anser det
realistiskt att inte räkna med en kortare övergångsperiod än fem år för att
utröna verkningarna av ett tänkt rationaliserings- och omställningsstöd
och pröva sig fram till ändamålsenligt prisstöd. Även styrelsen för lantbrulcshögskolan
anser att tre år är en alltför kort tid för att med tillräcklig
säkerhet kunna mäta effekten av insatta rationaliseringsåtgärder. Liknande
synpunkter anförs av lantmäteristyrelsen, skogsstyrelsen och RF.

NO understryker däremot vikten av att den nämnda övergångsperioden
inte utsträcks.

Utredningens överväganden rörande prispolitikens utfor mning
efter övergångsperiodens slut har närmare diskuterats
av endast ett fåtal remissinstanser. TCO anför att den av utredningen
åsyftade kombinationen av prispolitik och rationaliseringsåtgärder torde
vara nödvändig för att en strukturomvandling av avsedd omfattning skall
kunna åstadkommas. Så snart produktionsmålsättningen uppnåtts bör emellertid
en omprövning av prispolitikens målsättning äga rum. En ytterligare
målsättning vid sidan av att bevara produktionsvolymen bör härvid vara att

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

prisnivån på olika jordbruksprodukter inte skall vara påtagligt högre i vårt
land än i andra länder med jämförbara produktionsförutsättningar.

Samarbetsorganet i jordbruksfrågor för enskild handel och industri och
Sveriges grossistförbund finner ej anledning motsätta sig utredningens förslag
att ytterligare sänkning av realprisnivån skall kunna komma i fråga
efter övergångsperiodens slut under förutsättning att skälig hänsyn tas till
att de kapitalresurser, som kommer att erfordras för att strukturrationaliseringen
skall ge resultat, verkligen stått till förfogande. Organisationerna
förutsätter vidare att de prispolitiska åtgärderna kommer att utformas
med sikte på att i största möjliga mån styra produktionsinriktningen mot
de samhällsekonomiskt mest lönsamma produktionsalternativen. Organisationerna
anser vidare att utredningens förslag att på lång sikt söka åstadkomma
en produktionsmålstyrd prissättning är välbetänkt och riktigt.

Sveriges industriförbund och SAF finner det däremot betydligt svårare
att i dagens läge ta ställning till i vilken utsträckning en ökad användning
av prispolitiska medel kan komma att bli erforderlig under tiden efter övergångsperiodens
slut. Ett ställningstagande underlättas heller inte enligt
förbunden av att vitt skilda uppfattningar råder inom utredningen rörande
prispolitikens effekt på rationaliseringsverlcsamheten. Vilka medel som
efter övergångsperiodens slut kan bli erforderliga för att nå den långsiktiga
målsättningen för jordbrukspolitiken bör förutsättningslöst bedömas
sedan man analyserat verkningarna av de under övergångsperioden insatta
åtgärderna.

KF påpekar, mot bakgrund av att utredningens förslag om produktionsmålstyrd
prissättning kan börja tillämpas först i slutet av 1970-talet, att den
internationella utvecklingen fram till denna tidpunkt kan vara sådan att
man tvingas revidera såväl produktionsmålsättningen som prispolitiken.

RLF och SL avvisar, som angetts i det föregående, utredningens förslag
till långsiktig målsättning för prispolitiken och uttalar i stället sitt stöd för
det förslag till ramavtal som närmare behandlas i den av ledamoten Bengtsson
m. fl. avgivna reservationen.

Departementschefen

En aktiv jordbrukspolitik i form av särskilda insatser från samhällets
sida till gagn för jordbruksnäringen och de i näringen sysselsatta utgör sedan
lång tid tillbaka en framträdande del av den allmänna näringspolitiken
i vårt land. Den dynamiska utveckling, som pågår inom det svenska näringslivet
och samhället i övrigt, innebär även för jordbruksnäringen och
dess utövare en allt intensivare omdaning och omställning. Detta ställer
på samma sätt som inom näringslivet i övrigt stora krav på företagare och
anställda inom jordbruket. Utvecklingen kräver också att jordbrukspolitiken
utformas så att den främjar jordbruksnäringens anpassning till ändrade

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

förutsättningar för såväl jordbruket som det svenska näringslivet i allmänhet.
Samtidigt kvarstår behovet att genom inhemsk jordbruksproduktion i
tillräcklig omfattning trygga en god beredskap i fråga om livsmedelsförsörjningen.
Likaså innebär den solidaritet mellan olika grupper, som präglar
det svenska samhället, att de som i framtiden är sysselsatta inom jordbruket
skall kunna påräkna ekonomisk och social trygghet i samma utsträckning
som andra näringar erbjuder. Härjämte är det ur samhällets och
konsumenternas synpunkt av stor vikt att den samhällsekonomiska kostnaden
för den svenska jordbruksproduktionen blir den minsta möjliga. För
konsumenternas del är det vidare angeläget att jordbrukspolitiken medverkar
till att livsmedlen blir så billiga som möjligt och att goda valmöjligheter
finns mellan livsmedel av olika slag.

1960 års jordbruksutredning har utfört mycket omfattande undersökningar
rörande jordbrukets förhållanden i olika hänseenden. Dessa undersökningar,
som till stor del redovisats i särskilda delbetänkanden, ligger
till grund för överväganden och förslag rörande jordbrukspolitikens utformning
i utredningens huvudbetänkande. Vid remissbehandlingen av detta
betänkande har därjämte många remissinstanser ingående utvecklat sina
uppfattningar rörande de olika faktorer som bör påverka jordbrukspolitiken.
Jag finner det mycket värdefullt att ett utförligt material nu står till
buds såsom underlag för statsmakternas ställningstaganden till de jordbrukspolitiska
frågorna.

I det föregående har kortfattat redovisats utredningens förslag rörande de
allmänna riktlinjerna för jordbrukspolitiken och remissyttrandena över
förslaget. Av redogörelsen framgår att i väsentliga avseenden delade uppfattningar
föreligger såväl inom utredningen som bland remissinstanserna.
Särskilt gäller detta i fråga om jordbruksproduktionens lämpliga omfattning
i framtiden och principerna för prissättningen på jordbrukets
produkter. I fråga om jordbrukets rationalisering råder däremot nära nog
fullständig enighet både inom utredningen och bland remissinstanserna.

Orsaken till att statsmakterna bör föra en aktiv jordbrukspolitik, som
bl. a. inrymmer ställningstaganden till jordbruksproduktionens omfattning
och priserna på jordbrukets produkter, är i huvudsak de förhållanden som
råder på den internationella marknaden för jordbruksprodukter och livsmedel.
Totalt sett föreligger i världen en ur näringssynpunkt allvarlig brist
på livsmedel. I många utvecklingsländer är livsmedelsförsörjningen otillfredsställande
och direkt svält förekommer. Å andra sidan har sedan början
av 1950-talet världshandeln med jordbruksprodukter och livsmedel präglats
av att utbuden överstigit den lcöpkraftiga efterfrågan vilket lett till låga
priser. Så gott som alla västeuropeiska länder och i viss mån även de
stora transoceana exportländerna för jordbruksprodukter har, till följd
av att de låga världsmarknadspriserna inte kunnat godtas som hemma -

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

marknadspriser, vidtagit jordbruksreglerande åtgärder av olika slag. Det
gemensamma syftet med dessa åtgärder är oftast att upprätthålla de inhemska
priserna på jordbruksprodukter på en högre nivå än världsmarknadens.
I länder, där jordbruksproduktionen totalt eller för vissa produkter
överstiger det inhemska konsumtionsutrymmet, omfattar jordbruksregleringarna
i allmänhet även åtgärder för att överskotten skall kunna avsättas
på världsmarknaden till det pris som för tillfället kan erhållas. Även vissa
andra länder gör stora ansträngningar att exportera jordbruksprodukter
för att få valutaintäkter.

Jordbruksutredningen har ingående behandlat nyss nämnda förhållanden
och sökt bedöma den framtida utvecklingen. Utredningen har för det närmaste
decenniet dragit den slutsatsen att prisnivån för jordbruksprodukter
på världsmarknaden kommer att vara låg och att betydande avsättningssvårigheter
för överskott kommer att föreligga. I ett längre tidsperspektiv
torde man enligt utredningen få räkna med knapphetstendenser och
prisstegringar på den internationella marknaden. Gentemot denna uppfattning,
som stöds av bl. a. styrelsen för lantbrukshögskolan, LO, Sveriges
industriförbund, SAF och Sveriges grossistförbund, har reservanter inom utredningen
och vissa remissinstanser hävdat att världsmarknadspriserna
kan komma att stiga relativt snabbt.

För min del vill jag till en början erinra om att det svenska jordbruket
f. n. har ett gränsskydd som i genomsnitt uppgår till omkring 74 % av importvärdet.
För att detta gränsskydd skulle kunna avvecklas eller minskas
till en nivå som är normal för industriprodukter krävs sålunda vid en oförändrad
svensk prisnivå eu mycket betydande stegring av världsmarknadspriserna
på jordbruksprodukter. Några tendenser till en sådan prisstegring
har inte framkommit. De stabiliserade världsmarknadspriser på vissa
jordbruksprodukter, som eftersträvas vid förhandlingar om internationella
avtal bl. a. inom ramen för den s. k. Kennedy-ronden, ligger betydligt
under den svenska prisnivån. De av vissa remissinstanser åberopade minskningarna
av över skott slagren av vissa jordbruksprodukter i Amerikas Förenta
Stater har ej lett till några prishöjningar av betydelse i förevarande sammanhang.

Enligt min mening saknas anledning anta att det i den överblickbara
framtiden inträffar ändringar i fråga om nivån för världsmarknadspriserna
på jordbruksprodukter som skulle göra det möjligt att genomföra en
avveckling eller kraftig begränsning av det svenska gränsskyddet för jordbruksprodukter.
Det förefaller snarare sannolikt att, i enlighet med jordbruksutredningens
bedömning av prisutvecklingen på världsmarknaden
under nästa årtionde, gränsskyddet ej av denna anledning kan avsevärt
minskas. I fråga om utvecklingen på längre sikt torde knappast några slutsatser
kunna dras som är så säkra att de kan läggas till grund för konkreta
åtgärder.

Mot bakgrunden av det anförda är det ofrånkomligt att under den fram -

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

tid som kan överblickas en förutsättning för svensk jordbruksproduktion
i större skala är att den inhemska prisnivån på jordbruksprodukter
genom åtgärder från samhällets sida hålls betydligt över världsmarknadens
prisnivå. Såsom jag berört i det föregående leder detta till att statsmakterna
måste ta ställning även till frågan om den svenska jordbruksproduktionens
lämpliga omfattning. Detta ställningstagande bör enligt min mening
grundas på såväl rent samhällsekonomiska synpunkter som på internationella
hänsyn samt beredskapsmässiga och andra skäl.

Betydelsen av att storleken av jordbruksproduktionen bedöms ur rent
samhällsekonomisk synpunkt framgår bl. a. av att det inom andra delar av
det svenska näringslivet knappast föreligger en så ogynnsam relation mellan
den svenska prisnivån och världsmarknadspriserna. För jordbrukssektorns
del har tendensen hittills varit att relationen mellan den inhemska
prisnivån och världsmarknadens blivit allt ogynnsammare. Sedan år 1956
har det genomsnittliga gränsskyddet på jordbruksprodukter stigit från
ungefär 30 till f. n. ca 74 % av importvärdet.

De prognoser rörande anspråken på arbetskraft och kapital, som bl. a.
1965 års långtidsutredning gjort, visar att knapp tillgång på dessa produktionsresurser
kommer att råda under överskådlig framtid. En rationell hushållning
med tillgängliga produktionsresurser är därför en nödvändig förutsättning
för fortsatt välståndsökning. Jordbruksutredningen har gjort beräkningar,
som visar att betydande samhällsekonomiska vinster kan nås
genom att de produktionsresurser som är bundna i jordbruk med svaga
förutsättningar för effektivisering lösgörs eller ej förnyas. Till denna slutsats
synes remissinstanserna ansluta sig i princip även om delade meningar
finns rörande storleken av vinsterna. Jag är medveten om att stora svårigheter
möter i fråga om beräkningar av detta slag. Enligt min uppfattning
har dock utredningen klart visat att en utveckling som lösgör resurser
från jordbruket till förmån för mer effektiv användning inom andra näringar
är angelägen. En sådan utveckling, som innebär omplacering av både
arbetskraft och kapital, har pågått under lång tid och den bör enligt min
mening underlättas. Jag vill framhålla att de tillfälliga minskningar i efterfrågan
på arbetskraft som då och då uppkommer givetvis inte inverkar
på denna långsiktiga bedömning. Vidare anser jag mig böra betona att liksom
hittills resursminskningen inom jordbrukssektorn bör ske på frivillighetens
väg. Det är således näringsutövarna själva som avgör om de skall
lämna jordbruket.

I hur stor omfattning en samhällsekonomiskt motiverad resursöverföring
från jordbruket till andra näringar bör ske har jordbruksutredningen ej angett.
Jag anser mig böra understryka betydelsen av att vid en sådan bedömning
hänsyn tas till konsekvenserna på samhällets alla områden. Det
har av några remissinstanser gjorts gällande att försiktighet bör iakttas
med resursöverföring från jordbruket med hänsyn till att detta medför
behov av ökat bostadsbyggande. I anledning härav vill jag framhålla att

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

det ökande behovet av arbetskraft inom de expanderande tätortsnäringarna
leder till ökade anspråk på bostäder oavsett om arbetskraften kommer från
jordbruket, från andra landsbygdsnäringar eller från utlandet. Ej heller
finns enligt min mening anledning att, såsom vissa remissinstanser gjort,
befara att utflyttningen av resurser från jordbruket skulle leda till en försämrad
valutasituation, eftersom de expanderande näringarnas produkter
i allmänhet har ett betydligt högre bytesvärde på världsmarknaden än jordbrukets
produkter. Jag finner mot bakgrunden av det anförda att anledning
inte framkommit att för den närmaste framtiden sätta i fråga utredningens
bedömning att produktionsresurserna i jordbruket ur rent samhällsekonomisk
synpunkt borde motsvara en produktionsvolym som ligger
under den lägsta volym som av andra skäl bör upprätthållas. Det är enligt
min mening angeläget att tid efter annan bedömningar sker rörande
de samhällsekonomiska vinsterna av överföring av resurser från jordbruket
och att utvecklingen i detta avseende fortlöpande följs.

Bland de internationella frågor i övrigt som är av betydelse för ställningstagandet
till jordbruksproduktionens omfattning, märks utvecklingsländernas
livsmedelsförsörjning. Jordbruksutredningen har ansett att Sveriges
förutsättningar för jordbruksproduktion är så begränsade vid en internationell
jämförelse att större insatser från vår sida för utvecklingsländerna
kan ske på annat sätt än genom direkt och fortlöpande livsmedelshjälp.
Denna uppfattning delas av bl. a. SIDA. Å andra sidan har vissa ledamöter
i utredningen hävdat att den svenska jordbruksproduktionen visserligen
inte bör vara inriktad på direkt överskottsproduktion för utvecklingsländernas
försörjning, men att vi inte genom import bör minska tillgången på
livsmedel i världen i övrigt utan försörja oss själva.

Frågan hur livsmedelsförsörjningen av utvecklingsländernas i snabb takt
växande befolkning skall lösas är utan tvivel ett av vår tids mest allvarliga
problem. Sverige måste liksom andra länder med högt välstånd delta i arbetet
med att lösa dessa frågor. Detta arbete kan inte endast avse att
lösa de akuta försörjningsproblemen i utvecklingsländerna utan bör också
inriktas på att främja deras allmänna ekonomiska utveckling. Givet är att
varje land bör göra sin insats för utvecklingsländerna på de områden
där det har de bästa förutsättningarna att ge effektiv hjälp. I den rådande
situationen på livsmedelsförsörjningens område torde de mest effektiva
svenska insatserna utgöras av dels bidrag till multilaterala biståndsorgan
verksamma på livsmedelsområdet dels bilateralt bistånd för att höja utvecklingsländernas
jordbruksproduktion och minska den betydande förstöringen
av födoämnen vid transport och lagring i dessa länder. Jag delar
alltså jordbruksutredningens och SIDA:s uppfattning att Sverige kan
göra effektivare insatser på annat sätt än genom direkta leveranser av livsmedel
till utvecklingsländerna. Mot angivna bakgrund ansluter jag mig till
utredningens åsikt att det ej är rationellt att Sverige direkt inriktar sig på

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

att producera livsmedel för utvecklingsländernas behov. Det bör i sammanhanget
framhållas att livsmedelshjälpen till utvecklingsländerna i
första hand avser vegetabiliska produkter, för vilka Sverige ej har särskilt
goda produktionsförutsättningar. Som utredningen framhållit bör givetvis
ev. uppkommande överskott av svenska jordbruksprodukter, som lämpar
sig för livsmedelshjälp, utnyttjas för sådant ändamål, t. ex. inom ramen
för det internationella livsmedelsprogrammet.

Hur en svensk import av jordbruksprodukter inverkar på utvecklingsländernas
försörj ningsläge har jordbruksutredningen inte närmare analyserat.
Jag anser mig böra framhålla att den svenska import, som kan komma
i fråga av sådana jordbruksprodukter som kan framställas inom landet,
blir av mycket liten omfattning i förhållande till utbuden på världsmarknaden.
Härtill kommer att utvecklingsländer av samhällsekonomiska skäl
söker finna avsättning på export även av sådana jordbruksprodukter, t. ex.
socker, som kan framställas i Sverige. Detta är ett uttryck för utvecklingsländernas
strävanden att genom större exportinkomster själva kunna finansiera
sin ekonomiska utveckling. Det är vidare svårt att föreställa sig
att den internationella arbetsfördelning, som i allt större utsträckning tilllämpas
när det gäller produktion av olika varor, ej skulle komma i fråga
beträffande jordbruksprodukter. Hänsyn till utvecklingsländernas livsmedelsförsörjning
torde därför väl kunna förenas med svensk import av jordbruksprodukter.

En annan internationell fråga av betydelse för den svenska jordbruksproduktionens
omfattning är utvecklingen av det handelspolitiska samarbetet.
De allmänna strävandena att öka handeln mellan länderna som pågått
under hela efterkrigstiden har på senare år i större utsträckning än tidigare
kommit att omfatta jordbruksprodukterna. Anledningen härtill är
kraven på ökade avsättningsmöjligheter från de länder som traditionellt exporterar
jordbruksprodukter i större omfattning. Vidare framförs från
många utvecklingsländer önskemål om ökade exportmöjligheter av jordbruksprodukter
till industriländerna. Bakgrunden till dessa önskemål synes
såsom jag berört i det föregående vara att utvecklingsländerna ser en
möjlighet att genom en ökad export skaffa resurser till en oundgängligen
nödvändig ekonomisk utveckling. Att underlätta förverkligandet av dessa
önskemål ligger i linje med de allmänna riktlinjerna för det svenska biståndet
till utvecklingsländerna.

Ett intensivt arbete för ökad handel och ekonomisk integration pågår f. n.
inom flera internationella organisationer. Dessa inriktar alltmer sina ansträngningar
på att minska de hinder för en ökad handel med jordbruksprodukter
som de nationella jordbruksregleringarna utgör. Detta leder, såsom
kommerskollegium framhållit i sitt remissyttrande, till att jordbrukssektorn
inte längre kan hållas utanför vid en samlad handelspolitisk bedömning.
Sålunda ställs numera ofta krav på ökat utrymme för export av jord -

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

bruksprodukter som villkor för ytterligare lättnader i handeln med industrivaror.
För att Sverige skall kunna vinna förståelse för sina önskemål
om en ökad export är det värdefullt om utrymme finns för import av
jordbruksvaror som andra länder har intresse av att avsätta på den svenska
marknaden. Det bör i detta sammanhang nämnas att Sverige under hela
efterkrigstiden importerat nötkött från bl. a. Danmark.

I nuvarande handelspolitiska läge gör sig nyss nämnda faktorer starkt
gällande. Den s. k. Kennedy-ronden inom ramen för det allmänna tull- och
handelsavtalet (GATT) tar sålunda sikte på att åstadkomma en sänkning
av tullarna över hela det handelspolitiska fältet samtidigt som man försöker
minska andra handelshinder. Jordbrukssektorn utgör ett mycket viktigt område
i dessa förhandlingar.

Inom EEC har samarbetet kommit långt på jordbrukets område. Den
svenska regeringen har förklarat sig beredd att så snart gynnsamma förutsättningar
föreligger i samråd med övriga EFTA-länder inleda förhandlingar
med EEC om anslutning i former som är förenliga med vår traditionella
neutralitetspolitik. Självfallet skulle en sådan anslutning få stor betydelse
för det svenska jordbruket. Vid remissbehandlingen av jordbruksutredningens
betänkande har uppmärksammats den inverkan som den svenska
jordbruksproduktionens omfattning kan ha då frågan om eventuell anslutning
till EEC aktualiseras. Även i andra hänseenden bör, såsom jag
återkommer till i det följande, frågan om en eventuell svensk anslutning
till en större europeisk marknad beaktas vid utformningen av jordbrukspolitiken.

EFTA :s tullsänkningsprogram omfattar inte jordbruksvaror. Samhandeln
med jordbruksprodukter regleras i stället bl. a. av bilaterala överenskommelser
mellan medlemsländerna. Senare denna dag avser jag att föreslå
Kungl. Maj :t att för riksdagen framlägga proposition angående godkännande
av överenskommelse mellan Sverige och Danmark rörande import av
nötkött till Sverige. Det är sannolikt att samarbetet på jordbruksområdet
inom EFTA kommer att ytterligare utvecklas och fördjupas. Jag vill hänvisa
till att beslut nyligen fattats att överse förutsättningarna för ökad
handel med jordbruksprodukter inom EFTA. Även inom det nordiska ekonomiska
samarbetet har strävandena att öka handelsutbytet på jordbruksområdet
intensifierats under senare år. I samband med Nordiska rådets
rekommendation år 1966 att undersöka förutsättningarna för en samlad
utbyggnad av det nordiska ekonomiska samarbetet har från svensk sida
förklarats att Sverige i princip är berett att delta i en gemensam nordisk
jordbruksmarknad.

En samlad bedömning av den framtida handelspolitiska utvecklingen anser
jag ge vid handen att en expansion av den svenska utrikeshandeln
underlättas om andra länder kan erhålla ökat avsättningsutrymme för
jordbruksprodukter i Sverige. Eftersom en sådan expansion är angelägen,
behöver enligt min mening möjligheterna att exportera jordbruksproduk -

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

ter till Sverige vidgas. Den begränsning av den inhemska jordbruksproduktionen
som jordbruksutredningen föreslagit är således till fördel i handelspolitiska
sammanhang. Jag vill i detta sammanhang framhålla att viss
import av livsmedel och jordbruksprodukter är fördelaktig ur konsumenternas
synpunkt. Inkomsterna av de införselavgifter, som tas ut på importerade
varor, kan nämligen såsom fallet är i fråga om socker användas för
att sänka de inhemska konsumentpriserna. Härjämte ökar de svenska konsumenternas
möjligheter att välja mellan olika produkter.

Av central betydelse för svensk jordbrukspolitik är nödvändigheten att
trygga en god beredskap i fråga om livsmedelsförsörjningen. Utredningen
har därför mycket ingående undersökt vilka krav en sådan beredskap i dagens
läge och för den framtid som kan överblickas ställer på jordbruksproduktionens
omfattning i fredstid. Till grund härför har utredningen
övervägt målsättningen för livsmedelsberedskapen och i vilken utsträckning
denna bör tillgodoses genom produktion resp. lagring av livsmedel.
Utredningen har bedömt att jordbruksproduktionen i fredstid av beredskapsskäl
bör upprätthållas vid en nivå som med nuvarande beredskapslagring
av livsmedel svarar mot drygt 85 % och vid en något ökad lagring
mot 80 % av full självförsörjning mätt i kalorier. Några principiella invändningar
mot utredningens bedömningar i fråga om livsmedelsberedskapen
har ej framkommit vid remissbehandlingen.

Jag anser att en god livsmedelsberedskap är en oundgänglig del av vårt
totala försvar och en förutsättning för vår traditionella neutralitetspolitik.
Av grundläggande betydelse för denna beredskap är att det i fredstid finns
produktionsresurser och lager av livsmedel som i ett avspärrningsläge tryggar
folkförsörjningen. Utredningen har klarlagt att nu befintliga produktionsresurser
i jordbruket betydligt överstiger vad som krävs för att vid en
avspärrningsperiod av tre år trygga livsmedelsberedskapen och att en
minskning av produktionsresurserna är möjlig med bibehållen fullgod beredskap.
Såsom ett mått på storleken av de produktionsresurser som vid en
viss produktionsinriktning erfordras ur beredskapssynpunkt har utredningen
angett en lägsta självförsörjningsgrad i fredstid av 80 %. Jag ansluter
mig till utredningens bedömning av den nivå för produktionskapaciteten
som av beredskapsskäl i dagens läge bör uppehållas. Jag vill framhålla att,
eftersom produktionskapaciteten f. n. ligger betydligt över nyss nämnda
nivå, någon omedelbar väsentlig ökning av beredskapslagringen ej är erforderlig.

Det bör enligt min mening understrykas att, såsom framhållits i ett särskilt
yttrande, den av utredningen angivna storleken av de erforderliga
produktionsresurserna ej är entydig utan endast gäller helt vid en viss
produktionsinriktning. Förskjutningar i produktionens fördelning på animaliska
och vegetabiliska livsmedel i fredstid ändrar sålunda självförsörjningsgraden
utan att därför försörjningsberedskapen ändras. Detta

3 Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr 95

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

beror på att produktion av animaliska livsmedel kräver ungefär sex
gånger mer produktionsresurser än vegetabiliska livsmedel. Av angivna
skäl bör enligt min mening eftersträvas att söka på annat sätt ange
storleken av den produktionskapacitet som krävs ur beredskapssynpunkt.
Därjämte är det angeläget att ändringar i produktionsinriktningen samt produktionsutvecklingen
för skilda produkter följs med hänsyn till beredskapssynpunkten.
Härigenom erhålls bl. a. fortlöpande underlag för bedömning
av omfattningen och fördelningen på olika varor av den lagring av livsmedel
som utgör ett komplement till produktionsberedskapcn. Därutöver
erfordras lagring av livsmedel som beredskap för elt krigsfall. Det åligger
statens jordbruksnämnd att svara för den ekonomiska försvarsberedskapen
i fråga om livsmedelsförsörjningen. Jag avser att föreslå Kungl.
Maj :t att uppdra åt jordbruksnämnden att mot bakgrunden av vad jag nyss
anfört göra en ny samlad översyn av och på grundval därav framlägga förslag
till den närmare utformningen av försörjningsberedskapen i fråga om
livsmedel. Jag vill anmäla att jag i detta sammanhang avser att föreslå att
till jordbruksnämnden överlämnas en av jordbruksutredningen den 23 oktober
1964 avgiven promemoria angående livsmedelsförsörjningen i krig
in. in. och däröver avgivna remissyttranden.

Jordbruksutredningen framhåller, att varken befolkningspolitiska^ eller
sociala skäl bör leda till att man inriktar sig på att upprätthålla en jordbruksproduktion
av annan storlek än den som av andra skäl är önskvärd.
Reservanter inom utredningen har i denna fråga anfört att utredningen inte
tillräckligt beaktat att jordbrukspolitiken måste anpassas med hänsyn bl. a.
till dess effekter för befolkning och näringsliv i olika bygder och landsdelar
och till åldersstrukturen inom jordbruket. Liknande synpunkter har
framförts av vissa remissinstanser.

Jag vill erinra om att de befolkningspolitiska och sociala problemen på
landsbygden är föremål för särskild uppmärksamhet från samhällets sida.
Angivna problem hänger samman med den fortgående utvecklingen och
strukturrationaliseringen av det svenska näringslivet. Inom stora landsbygdsområden
domineras näringslivet av jordbruket. Den fortgående strukturrationaliseringen
av jordbruket påverkar givetvis i hög grad landsbygdens
ekonomiska och sociala förhållanden. Det minskande behovet av arbetskraft
i jordbruket får oundvikligen den konsekvensen att där förr flera
familjer hade sin utkomst jordbruket i dag kanske endast kräver en familjs
insatser. Förutsättningarna för handeln och samfärdseln ändras också
till följd av förskjutningarna i befolkningsstrukturen. Liksom inom
näringslivet i övrigt kan dock enligt min mening angivna förhållanden i
allmänhet inte få leda till att olönsam jordbruksproduktion upprätthålls på
längre sikt. I detta sammanhang vill jag erinra om att i viss likhet med de
lokaliseringspolitiska insatserna på industrins område samhället ställer resurser
till förfogande för särskilda rationaliseringsåtgärder på jordbrukets

Kungl. Maj.ts proposition nr 95 år 1967

område i bygder där de naturliga förutsättningarna för jordbruksproduktion
är mindre gynnsamma. Jag återkommer vidare i det följande till frågan
om fortsatt särskilt jordbruksstöd inom vissa regioner. Mot angivna
bakgrund delar jag utredningens uppfattning ätt béfolkningspolitiska och
sociala skäl inte i och för sig bör påverka den totala jordbruksproduktionens
omfattning.

Vissa av utredningens ledamöter och flera remissinstanser har framfört
natur- och landskapssgnpunkter i samband med behandlingen av frågan
om jor3Eruksproäuktionens framtida storlek. De hävdar alt samhället bör
vidta åtgärder för att hindra att nedläggning av åkerjord medför alltför
stor skada på landskapsbilden. Vissa remissinstanser ifrågasätter om inte
det ur samhällsekonomisk synpunkt billigaste sättet att bevara landskapsbilden
är att upprätthålla en stor jordbruksproduktion.

Enligt min mening är naturvården en mycket angelägen samhällsfråga.
Jag anser dock att det ej är möjligt att speciellt främja naturvården genom
generella jordbrukspolitiska åtgärder. I stället krävs främst insatser inom
ramen för naturvårdspolitiken. Jag ämnar ägna frågan om landskapsvården
särskild uppmärksamhet vid mina fortsatta överväganden rörande den
statliga naturvårdsverksamheten. Därför avser jag alt föreslå Kungl. Maj :t
att uppdra åt naturvårdsmyndigheten att följa inverkningarna ur landskapsvårdssynpunkt
av minskningen i jordbruksjordens omfattning. Härutöver
vill jag erinra om att det åligger lantbruksorganisationen alt i arbetet
med jordbrukets rationalisering så långt möjligt beakta naturvårdssynpunkterna.

Jag har nu behandlat de allmänna faktorer som enligt min mening är
väsentliga för ett ställningstagande till jordbruksproduktionens lämpliga
gmfqttning. Om endast rent samhällsekonomiska synpunkter skulle få vara
vägledande för bedömningen, skulle i dagens läge en relativt långtgående
begränsning av jordbruksproduktionens omfattning vara motiverad.
Enligt min mening talar också vad jag tidigare anfört rörande den sannolika
utvecklingen av det internationella handelspolitiska samarbetet för
att ett betydande utrymme för import av jordbruksprodukter bör finnas i
framtiden. Jag har i det föregående klarlagt att detta ej innebär att solidariteten
med utvecklingsländerna eftersätts. Det centrala skälet för att upprätthålla
en stor inhemsk jordbruksproduktion är nödvändigheten av att
trygga en god beredskap i fråga om livsmedel. Jordbruksproduktionen bör
därför, som jag i det föregående anfört, upprätthållas vid en nivå som inte
understiger vad jordbruksutredningen angett som ett minimum.

Ur jordbrukets synpunkt är det enligt min mening angeläget att produktionens
omfattning inte är sådan att jordbruket belastas med stora kostnader
för att subventionera export av jordbruksprodukter. Jag vill framhålla
att vid nuvarande produktionsvolym, som ligger under full självförsörjning
i fredstid, exportsubventionerna uppgår till i runt tal 300 milj. kr.

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

om året, vilket motsvarar ungefär 5 % av jordbrukets totala intäkter. Härtill
kommer att man får räkna med att även i fortsättningen bl. a. avkastningsökningen
inom jordbruket kommer att medföra behov av expansionsutrymme
för de enskilda jordbruksföretagens ökade produktion. Nu angivna
skäl talar för att det inte minst ur jordbrukets egen synpunkt är
angeläget att en minskning av den nuvarande jordbruksproduktionens omfattning
sker.

Sammantaget anser jag sålunda att starka skäl föreligger för att produktionsresurserna
i jordbruket minskar i överensstämmelse med vad jordbruksutredningen
förordat. I första hand är det angeläget att produktionen
i snabb takt anpassas så att för jordbruket kostsam överproduktion så^yitt
möjligt kan undvikas. Härutöver anser jag med utgångspunkt från de bedömningar
av den framtida utvecklingen som i dag kan göras att det bör
eftersträvas att jordbruksproduktionens omfattning sjunker till den nivå
som krävs för en god beredskap i fråga om livsmedelsförsörjningen. Jag
vill i sammanhanget understryka att det finns goda förutsättningar på lång
sikt i vårt land för en riktigt anpassad jordbruksproduktion och för den
väl utvecklade livsmedelsindustri som har jordbruksproduktionen som bas.
Det är därför angeläget att bevara ett livskraftigt jordbruk och att de som
arbetar i jordbruket i framtiden får en ekonomisk standard som är likvärdig
med den som yrkesutövare inom andra näringar når.

Under den relativt långa tid, som behövs för produktionsanpassningen
inom jordbruket och som jordbruksutredningen bedömt sträcka sig fram
till slutet av 1970-talet, finns anledning att tid efter annan överväga takten
i anpassningen. Självfallet är att denna anpassning måste ske under hänsynstagande
till den enskilda människans sociala och ekonomiska trygghet.

Av utomordentlig betydelse ur jordbrukarnas, konsumenternas och samhällets
synpunkt är att jordbruksproduktionen sker så att resurserna i fråga
om mark, arbetskraft och teknisk utrustning utnyttjas så effektivt som möjligt.
Jordbrukets rationalisering är därför en huvudfråga inom jordbruks
* I

politiken och har ägnats stor uppmärksamhet av jordbruksutredningen och
remissinstanserna.

I fråga om de enskilda jordbruksföretagen bör det allmänna syftet med
rationaliseringsverksamheten självfallet vara att företagen skall bli så effektiva
som möjligt.Liksom förhållandet är inom andra näringar kräver detta
att jordbruksföretagens utformning och drift fortlöpande anpassas efter
den tekniska utvecklingen. Jag vill understryka att rationaliseringen
först och främst är till gagn för jordbrukarna själva. Rationaliseringsåtgärder
gör det nämligen möjligt att utnyttja egen och anställd arbetskraft bättre
och att effektivt använda modern teknisk utrustning. Detta leder till ökad
lönsamhet och högre inkomster för jordbrukarna. Samtidigt är enligt min
mening en hög rationaliseringstakt inom jordbruket en garanti för konsumenterna
att råvarukostnaderna för livsmedlen blir så låga som möjligt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

Ur samhällets synpunkt är också jordbrukets rationalisering viktig, inte
minst mot bakgrunden av att de samhällsekonomiska kostnaderna för den
svenska jordbruksproduktionen är betydande.

Det svenska jordbruket visar f. n. en mycket splittrad bild när det gäller
rationaliteten. Å ena sidan finns ett betydande antal jordbruksföretag som
även internationellt sett har mycket hög effektivitet. Å andra sidan har den
ojämförligt större delen av de svenska jordbruksföretagen ej möjlighet att i
sin nuvarande utformning rationellt utnyttja modern teknik. Detta framgår
bl. a. av de undersökningar rörande jordbrukets effektiviseringsvägar
som utförts inom jordbruksutredningen. Jordbruksföretagens storlek
bar, bortsett från s. k. sidoarrenden, också under de senaste tjugo åren ökat
mycket långsamt, nämligen i genomsnitt från ungefär 12 till 16 ha.
Mot angivna bakgrund anser jag att behovet av en intensifierad strukturrationalisering
och av annan rationalisering inom jordbruket i dagens läge
är trängande. Jag vill också framhålla att det endast genom fortsatta rationaliseringsansträngningar
blir möjligt för jordbruket att på sikt bevara
och stärka sin konkurrenskraft vid en eventuell svensk anslutning till en
större europeisk marknad.

En nödvändig förutsättning för en fortsatt snabb rationalisering inom
det svenska jordbruket är ett aktivt intresse härför från jordbrukarnas och
deras organisationers sida. Rationaliseringsverksamheten måste nämligen
grunda sig på frivilliga initiativ och insatser från jordbrukarna själva. Det
är med tillfredsställelse jag anser mig kunna konstatera att det finns en
positiv attityd till rationaliseringsåtgärder från jordbrukets sida.

Jag vill i detta sammanhang erinra om att genom den reform av jordförvärvslagen
som skedde år 1965 möjligheterna till storleksrationalisering
vidgats.

Självfallet anser jag att liksom hittills staten på olika sätt bör medverka i
rationaliseringsverksamheten. Även om familjejordbruke.n enligt min be- i
dömning för överskådlig tid kommer att dominera inom det svenska jordbruket,
anser jag att statens medverkan i arbetet med jordbrukets rationalisering
i princip bör avse uppbyggnad av effektiva jordbruksföretag \
utan begränsning till någon särskild företagsform. Det är vidare enligt min
mening av stor vikt att rationaliseringsarbetet särskilt främjar specialisering
och övergång till drift i större skala inom jordbruksproduktionen. Erfarenheterna
visar nämligen att sådana driftsformer ger rationaliseringsvinster
som kan komma både producenter och konsumenter till godo. Jag
vill också framhålla att statens medverkan är särskilt påkallad i fråga om
strukturrationaliseringen, där problemen på grund av de speciella förhållandena
inom jordbruksnäringen är stora och svårbemästrade. Även om
behovet av statlig medverkan är i och för sig mindre i fråga om jordbrukets
inre rationalisering och driftsrationalisering, anser jag med hänsyn till vad
jag nyss anfört att i dagens läge fortsatta insatser från samhällets sida på
dessa områden är påkallade. Mot denna bakgrund kommer jag i det följande

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

alt föreslå kraftigt ökade resurser för statens medverkan i jordbrukets rationalisering.
Jag vill också erinra om den effektivisering av organisationen
som följer av den beslutade sammanföringen av lantbruksnämndernas och
hushållningssällskapens uppgifter i fråga om jordbrukets rationalisering.

I fråga om många av de nu befintliga jordbruksföretagen saknas rimliga
tekniska och ekonomiska förutsättningar för uppbyggnad till rationella enheter.
Liksom hittills måste därför även i framtiden ett stort antal jordbruk
komma att upphöra som självständiga företag. Den odlade jorden kan
därvid beroende på förhållandena i det enskilda fallet användas antingen
för att förstärka andra jordbruksföretag eller för annat ändamål.

Det är liksom inom andra näringar oundvikligt att nedläggning av jordbruksföretag
för med sig problem för den enskilda människan. Jag vill framhålla
att den för vårt samhälle grundläggande principen om solidaritet mellan
olika grupper kräver att de människor, som utsätts för svårigheter på
grund av strukturförändringarna inom jordbruket, får bistånd av samhället
på samma sätt som de som är sysselsatta i näringslivet i övrigt. Som
jag återkommer till i det följande erbjuder den aktiva arbetsmarknadspolitiken
goda möjligheter att hjälpa de jordbrukare som vill söka sig ett
bättre alternativ för sin utkomst utanför jordbruksnäringen. I detta sammanhang
anser jag mig också böra framhålla att takten i den jordbruksratiönalisering,
som tar sig uttryck i att jordbruksföretag läggs ner och människor
lämnar näringen, i framtiden liksom hittills torde komma att variera
med svängningar i de allmänna konjunkturerna. Det kan nämligen självfallet
förutsättas att de jordbrukare, som önskar övergå till andra näringar,
kommer att göra detta då förutsättningar finns för god utkomst
i annan sysselsättning.

I de allmänna riktlinjerna för jordbrukspolitiken intar frågan om principerna
för prissättningen på jordbrukets produkter en framskjuten plats.
Den primära utgångspunkten för prissättningen har hittills i stort sett varit
den inkomstmålsättning som återfinns i 1947 års jordbrukspolitiska riktlinjer
och som sedermera kommit att grundas på inkomst jämförelser mellan
jordbrukare och vissa andra yrkesutövare. Samtidigt är givetvis avvägningen
av prisnivån av stor betydelse för utvecklingen av jordbruksproduktionen
och rationaliseringen.

Jordbruksutredningen har mycket ingående behandlat frågan om vilka
utgångspunkterna bör vara för den framtida avvägningen av priserna på
jordbrukets produkter och har därvid diskuterat en rad olika möjligheter.
Utredningen har vidare övervägt vilken prisnivå som bör upprätthållas för
att nå de av utredningen angivna målsättningarna för produktionens omfattning
och för rationaliseringen. Härvid har utredningen kommit till den
slutsatsen att denna prisnivå inte är möjlig att ange på förhand. Med hänsyn
härtill anser utredningen att man under en övergångsperiod på minst
tre år från den 1 september 1967 bör pröva sig fram och att under denna

Kiingl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

tid realprisutvecklingen på jordbruksprodukterna bör bli i stort sett densamma
som under den senaste tioårsperioden. För tiden efter övergångsperiodens
slut har utredningen förordat olika alternativ för prissättningen
beroende på hur utvecklingen inom jordbruket varit under övergångsperioden.
Då omfattningen av jordbruksproduktionen gått ned till den av utredningen
angivna nivån, anser utredningen att prissättningen i huvudsak
skall kunna avvägas med hänsyn till produktionens omfattning
och inriktning. Utredningens förslag har särskilt i fråga om prissättningen
efter övergångsperiodens slut starkt kritiserats av reservanter inom utredningen.
Även bland remissinstanserna föreligger delade uppfattningar.

Jag vill till en början, i likhet med jordbruksutredningen, understryka att
stora svårigheter möter när det gäller att utforma principer för prissättningen
på jordbrukets produkter. Under en lång följd av år har den principiella
utgångspunkten för prisavvägningen varit inkomstjämförelser mellan
vissa jordbrukare och vissa andra yrkesutövare. Trots att ett stort arbete
lagts ned på att göra dessa jämförelser så rättvisande som möjligt har erfarenheten
enligt min mening visat att resultaten varit osäkra. Det har vidare
inte varit möjligt att beräkningsmässigt nå det inkomstmål som uppställts.
Jag vill i sammanhanget erinra om att 1959 års jordbruksutskott i
sitt utlåtande nr 29 enhälligt uttalade tvekan om möjligheterna för jordbruksregleringen
i dess dåvarande form att infria den uppställda inkomstmålsättningen.
Vidare anser jag mig böra framhålla att, sedan den s. k. inkomstregeln
slopats vid ingången av den provisoriska prisregleringen för
regleringsåret 1965/66, någon automatisk anknytning av nivån för jordbrukspriserna
till löneutvecklingen för andra yrkesutövare ej längre sker.
Jag vill emellertid understryka att det anförda ej innebär att utvecklingen
sedan år 1959 skulle ha varit ogynnsam för jordbruket. Under perioden
har jordbruket, samtidigt som en betydande rationalisering kunnat ske,
haft i stort sett samma eller en endast obetydligt fallande realprisnivå på
sina produkter medan realpriserna på industriprodukter sjunkit. Även i
övrigt tyder erfarenheten på att effektiva jordbruksföretag gett sina innehavare
möjlighet att i ungefär samma omfattning som andra yrkesutövare
bli delaktiga av den allmänna standardstegringen.

I likhet med jordbruksutredningen anser jag att nya vägar måste sökas
när det gäller principerna för den framtida prissättningen för jordbrukets
produkter. Jag anser det till en början finnas två självklara utgångspunkter
för prissättningen. Genom att kostnaderna för att upprätthålla en viss
prisnivå får bäras främst av konsumenterna är det ur denna synpunkt nödvändigt
att iaktta återhållsamhet med prishöjningar. Det måste emellertid
också vara en självfallen utgångspunkt för prissättningen att de som i framtiden
är sysselsatta inom jordbruket skall kunna nå en ekonomisk standard
som är likvärdig med den som erbjuds inom andra näringar. Detta
är dessutom en förutsättning för att på sikt kunna upprätthålla en jordbruksproduktion
av den storlek som försörjningsberedskapen kräver.

72 Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

Även i framtiden kommer stora variationer att finnas mellan de enskilda
jordbruksföretagen i fråga om naturliga förutsättningar för jordbruksproduktion,
storlek, driftsinriktning m. fl. faktorer av betydelse för lönsamheten.
Dessa skillnader kommer att finnas inte endast mellan olika delar av
landet utan även i en och samma bygd. Detta understryker behovet av att
vid uppföljningen av de jordbrukspolitiska åtgärderna söka få bästa möjliga
uppfattning om den ekonomiska standarden för dem som är sysselsatta
i jordbruksnäringen. Även om undersökningar härav i fortsättningen
inte bör ensamt läggas till grund för prisavvägningen är det givet att de
är av vikt i detta sammanhang.

Inom jordbruksutredningen och vid remissbehandlingen har skilda uppfattningar
uttryckts rörande i vilken utsträckning prissättningen på jordbrukets
produkter bör användas för att söka styra jordbruksproduktionens
omfattning. För min del vill jag framhålla att prissättningen redan i nuvarande
system i ej ringa mån används i detta syfte. I första hand har detta
gällt enskilda produkter, t.ex. fläsk, där fråga varit att hålla tillbaka överskottsproduktion.
De produktionsavgifter, som tas ut i syfte att finansiera
export av jordbruksprodukter, verkar också återhållande på produktionen
eftersom de direkt försämrar lönsamheten för produktionsgrenen i fråga.
Jag anser att ej heller i framtiden prissättningen får förhindra en samhällsekonomiskt
motiverad anpassning av produktionens omfattning. Man
bör därför enligt min mening vid prissättningen ta större hänsyn än hittills
till produktionsutvecklingen. Särskilt gäller detta i fråga om varor där
för jordbruket kostnadskrävande överskott finns eller tenderar att uppkomma.
Det nu anförda innebär dock ej att jag anser att prissättningen bör
användas såsom ett generellt jordbrukspoliliskt medel för att oberoende av
konsekvenserna för näringsutövarna nå eu önskad produktionsutveckling.

Prissättningen på jordbruksprodukterna har givetvis också stor betydelse
för rationaliseringen. Kalkyler rörande lönsamheten av de investeringar,
som i allmänhet krävs för att genomföra rationaliseringsåtgärder, måste
sålunda alltid grunda sig på gällande och förväntade priser på en eller
flera produkter. Detta talar för att prissättningen måste präglas av en viss
stabilitet. Det är vidare angeläget att prisavvägningen främjar uppkomsten
av allt effektivare jordbruksföretag. För att detta skall kunna ske måste
prissättningen å ena sidan avvägas så att möjlighet till rationaliseringsvinster
finns, men den får å andra sidan ej leda tilll en sådan prisnivå att
behovet för jordbrukarna att vidta rationaliseringsåtgärder minskar. Jag
vill framhålla att även om uppkommande rationaliseringsvinster i första
hand ger jordbrukarna möjlighet till bättre ekonomisk standard bör också
konsumenterna bli delaktiga härav genom lägre priser. Detta framgår
av prisutvecklingen på vissa produkter, t. ex. broiler, för vilka rationaliseringen
lett till att priserna sänkts. Med hänsyn till det anförda är
det enligt min mening angeläget att vid prissättningen kalkyler rörande
produktionskostnaderna för olika produkter fortlöpande finns att tillgå.

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

Vid prisavvägningen bör vidare enligt min mening beaktas att den fortgående
och eftersträvansvärda specialiseringen inom jordbruket leder till
att ej endast den samlade prisnivån är av betydelse utan att lönsamheten
för enskilda jordbruksföretag mer än tidigare bestäms av prisnivån på en
eller ett par produkter. Denna utveckling medför att i framtiden prisnivån
på enskilda produkter bör tillmätas större betydelse vid prisavvägningen än
hittills.

En annan enligt min mening viktig faktor vid prisavvägningen är angelägenheten
att bevara och stärka det svenska jordbrukets internationella
konkurrenskraft. Som jag utvecklat i det föregående kommer sannolikt i
framtiden de nuvarande handelshindren i fråga om jordbruksprodukter att
minska. Särskilt framträdande blir denna utveckling vid en eventuell svensk
anslutning till en gemensam europeisk marknad. Såsom framhållits vid
remissbehandlingen av jordbruksutredningens förslag är det mot denna bakgrund
angeläget att vid den svenska prissättningen på jordbruksprodukter
stor hänsyn tas till motsvarande prissättning inom EEC.

Av vad jag nu anfört framgår att prissättningen på jordbrukets produkter
bör tjäna flera olika och till viss del mot varandra stridande syften.
Den samlade avvägningen av prissättningen måste därför enligt min mening
ske med beaktande av alla de faktorer som är relevanta i sammanhanget.
Det möter såsom jordbruksutredningen framhållit redan i dagens läge stora
svårigheter att entydigt avgöra vilken relativ betydelse som bör tillmätas
de olika faktorerna. För en sådan bedömning skulle nämligen behövas
ett betydligt mera omfattande statistiskt material än vad som finns.
Mot denna bakgrund anser jag det varken möjligt eller lämpligt att nu
ange fasta normer för prissättningen på jordbrukets produkter för någon
längre period. Ej heller bör lämpligen nu fastläggas hur prissättningen i
framtiden skall ske vid olika alternativ för den faktiska utvecklingen inom
jordbruket. Jag förordar med hänsyn härtill att prissättningen för framtiden
sker för kortare perioder och att därvid vad jag i det föregående uttalat
om syftena med prisavvägningen får — jämte de fortlöpande undersökningar
rörande jordbrukets förhållanden som jag återkommer till i det
följande — tjäna som vägledning för de konkreta avgörandena.

Jag vill tillägga att för den närmaste framtiden talar starka skäl för att
prissättningen på jordbrukets produkter bör kännetecknas av viss återhållsamhet.
Såsom jordbruksutredningen uttalat är en sådan återhållsamhet
motiverad av angelägenheten av att produktionsanpassningen, rationaliseringssträvandena
och effekten av de rörlighetsstimulerande omställningsåtgärderna
inte motverkas. Ett annat viktigt skäl för återhållsamhet vid
prissättningen är att den svenska prisnivån för jordbruksprodukter ej får
utvecklas så att det uppkommer sådana skillnader gentemot EEC:s motsvarande
prisnivå, som alltför mycket försvårar det svenska jordbrukets
anpassning vid en eventuell svensk anslutning. Det anförda betyder dock

3| Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr 95

Kungl. Maj.ts proposition nr 95 år 1967

ej att någon radikal förändring i förhållande till den hittillsvarande prisutvecklingen
på jordbrukets produkter behöver ske.

De hittills av mig berörda principerna för prissättningen avser förhållandena
i allmänhet för jordbruksproduktionen inom landet. Det har härvid
inte varit möjligt att helt ta hänsyn till de särskilda förhållandena
i norra Sverige. Av flera skäl anser jag att en betydande jordbruksproduktion
även i fortsättningen bör upprätthållas i dessa delar av landet.
Med hänsyn härtill bör även i framtiden jordbruket där få särskilt stöd.
Jag återkommer i det följande till utformningen av detta stöd.

Jordbruksutredningen har starkt understrukit betydelsen av att utvecklingen
inom jordbruket och verkningarna av de skilda jordbrukspolitiska
medlen följs upp genom statistiska analyser och undersökningar. Jag delar
utredningens uppfattning. Det är nämligen enligt min mening av stor betydelse
exempelvis för inriktningen och utformningen av statens medverkan
i jordbrukets rationalisering och för prisavvägningen att aktuella och noggranna
informationer finns att tillgå rörande utvecklingen i olika hänseenden
inom det svenska jordbruket. Mot bakgrunden av vad jag anfört i
det föregående är det också mycket angeläget att den jordbrukspolitiska utvecklingen
inom bl. a. EEC fortlöpande följs. Jordbruksutredningen har pekat
på en rad uppgifter som är av intresse i nu nämnda sammanhang. Jag
avser att senare denna dag begära Kungl. Maj :ts bemyndigande att tillkalla
en kommitté med uppgift att med utgångspunkt från bl. a. vad jordbruksutredningen
anfört i ämnet skyndsamt undersöka omfattningen av och metodiken
för de undersökningar m. in. som behövs för att fortlöpande följa
utvecklingen på ifrågavarande områden.

Jag har nu behandlat de delfrågor som ingår i de allmänna riktlinjerna
för jordbrukspolitiken. Vad jag anfört innebär sammanfattningsvis att jordbrukspolitiken
under den framtid som kan överblickas bör inriktas på att
samtidigt som en viss samhällsekonomiskt motiverad minskning av produktionens
omfattning sker en fortsatt, snabb rationalisering främjas och att
prissättningen på jordbrukets produkter fortlöpande avvägs med beaktande
av samhällets, jordbrukarnas och konsumenternas intressen. Detta innebär
att jordbrukspolitiken mer än hittills får samma huvudsyften som den
allmänna ekonomiska politiken, nämligen att främja fortsatt välståndsökning
och att medverka till att alla grupper blir delaktiga härav. För jordbrukets
del blir målsättningen att under så långt möjligt samma betingelser
som gäller för näringslivet i övrigt till lägsta möjliga samhällsekonomiska
kostnad åstadkomma en jordbruksproduktion av önskad storlek och samtidigt
göra det möjligt för de i jordbruket sysselsatta att bli delaktiga av
den allmänna standardstegringen. Ur konsumentsynpunkt medför riktlinjerna
för jordbrukspolitiken att kostnaderna för den jordbruksproduktion,
som främst av hänsyn till försörjningsberedskapen måste upprätthållas
inom landet, blir så låga som är möjligt.

Kungl. Maj.ts proposition nr 95 år 1967

Rationalisering och rådgivning m. m.

Nuvarande förhållanden

Statens medverkan till jordbrukets rationalisering omfattar i huvudsak
ekonomiskt stöd till rationaliseringsåtgärder, köp och försäljning av mark
i rationaliseringssyfte samt rådgivning till företagarna inom jordbruket.
Av vikt för jordbrukets rationalisering är vidare statens insatser i fråga om
forsknings- och försöksverksamhet på jordbrukets område samt grundoch
vidareutbildning för företagare och anställda inom jordbruket.

Det statliga ekonomiska stödet. Kungörelsen den 5 juni 1963 (nr 305)
om statligt kreditstöd till förvärv och drift av jordbruk m. m. innehåller
i huvudsak följande bestämmelser.

Kreditgaranti för lån för förvärv av jordbruksfastighet, jordförvärvslån,
skall avse brukningsenhet som antingen har sådan storlek och ägoanord ning

att den bedöms sannolikt kunna bestå på lång sikt som självständig
enhet och ge samma arbetsinkomst som erbjuds inom jämförbara näringsgrenar
eller bedöms uppnå sådan bärkraft efter nära förestående yttre rationalisering
eller produktionsomläggning. Är brukningsenheten större än
att den huvudsakligen kan skötas av två man lämnas dock stöd endast när
synnerliga skäl föreligger. Vidare kan under vissa omständigheter jordförvärvslån
lämnas till köp av stödjordbruk.

Kreditgaranti kan lämnas enskild person, sambruksförening och sammanslutning
för gemensam animalieproduktion eller för gemensam lagring
och hantering av jordbruksprodukter. Kreditgaranti får omfatta högst hela
köpeskillingen. Amorteringstiden för lånen är högst 30 år men amorteringsfrihet
kan lämnas under högst fem år. Vidare kan anstånd med att erlägga
ränta medges under högst två år.

Kreditgaranti för driftslån kan beviljas till utgifter för jordbruksinventarier,
utsäde, gödselmedel, foder o. d. i samband med förvärv av jordbruksfastighet,
tillträde av arrendégård, storleksrationalisering av mera
väsentlig omfattning eller genomgripande produktionsomläggning. För att
garanti skall beviljas krävs att brukningsenheten har samma bärkraft och
omfattning som ställs som villkor för garanti för jordförvärvslån. Lånebeloppet
får vara högst 40 000 kr. och i särskilda fall högst 50 000 kr. Om
särskilda omständigheter påkallar det kan arrendator dessutom lämnas
statlig garanti för betalning av ett års arrende. Som villkor för lånegaranti
till vissa sammanslutningar gäller att den gemensamma anläggningen ej är

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

större än som huvudsakligen fordras för förädling eller lagring av produkter
från medlemmarnas brukningsenheter. Lånegaranti för medlemsinsats
i dessa sammanslutningar kan lämnas med högst 10 000 kr. Amorteringstiden
är för lån till enskild person högst 15 år, för lån till sammanslutningar
högst 20 år. Amorteringsfrihet och anstånd med att betala ränta kan
lämnas under högst två år.

Kungörelsen den 11 juni 1948 (nr 342) angående statligt stöd till jordbrukets
yttre och inre rationalisering m. m. (ändrad senast 1966: 330), den
s. k. rationaliseringskungörelsen, innehåller i huvudsak följande bestämmelser.

Lånegaranti till yttre rationalisering lämnas för lån för att finansiera
tillskottsförvärv av mark som avser att åstadkomma bärkraftiga en- och
tvåfamilj sjordbruk. Om särskilda omständigheter föreligger kan garanti
lämnas för lån som avser tillskottsförvärv till större brukningsenheter. Lånegaranti
kan beviljas varje ägare och i vissa fall brukare av jordbruksfastighet.
Garanti får avse högst den av lantbruksnämnden godkända kostnaden
för markförvärv, inklusive förrättnings-, lagfarts- och sammanläggningskostnader.
Amorteringstiden får vara högst 30 år men amorteringsfrihet kan
lämnas under högst fem år. Anstånd med att erlägga ränta kan medges
under högst två år.

Bidrag till yttre rationalisering kan utgå såsom s. k. värdeutjämningsbidrag.
Detta avser att täcka skillnaden vid förvärv av tillskottsmarlc mellan
den av lantbruksnämnden godkända köpeskillingen och det värde marken
kan anses ha för den brukningsenhet till vilken den skall läggas. Dessutom
kan bidrag utgå till kostnader för lantmäteriförrättning, lagfart, sammanläggning
och för att utöva expropriationsrätt och för flyttning av byggnad
eller annan fast anläggning. Vid mer omfattande och kapitalkrävande
yttre rationalisering kan statsbidrag även utgå till kostnad för skogsbruksplan.

Lånegaranti till inre rationalisering lämnas för lån som avser finansiering
av åtgärder som mera varaktigt förbättrar jord, ekonomibyggnader
eller tekniska anordningar. Garanti för lån i syfte att uppföra eller förbättra
ekonomibyggnad får endast lämnas om det bedöms som uppenbart sannolikt
att brukningsenheten kommer att bestå på lång sikt som självständig
brukningsenhet och att detta är önskvärt ur allmän synpunkt. För lån,
som avser inre rationaliseringsåtgärd av annat slag, kan garanti lämnas
om marken i fråga bedöms under överskådlig tid bli nyttjad som jordbruksjord.
Vidare får kostnaden för åtgärden inte överstiga det beräknade
ekonomiska utbytet av densamma. I undantagsfall kan lånegaranti dock
beviljas om investeringsbehovet är trängande och brukaren till följd av
sin ålder, nedsatt arbetsförmåga eller andra särskilda personliga omständigheter
svårligen kan vinna sin utkomst genom annan sysselsättning. Ekonomiskt
stöd får ej lämnas till åtgärder som i huvudsak syftar till att höja

Kungl. Maj.ts proposition nr 95 år 1967

skogsproduktionen eller till mera omfattande anläggning för att förebygga
vattenerosion. Med undantag från kravet på brukningsenhetens förmåga
att på sikt bestå som självständig enhet kan lånegaranti beviljas för vattenvårdsanläggning
som vattenvårdsmyndighet funnit nödvändig. Lånegaranti
kan lämnas varje ägare och brukare av jordbruksfastighet och för hela den
av lantbruksnämnden godkända kostnaden för åtgärden. För att arrendator
skall få garanti för lån för att uppföra byggnad eller annan fast anläggning
skall i vissa fall gälla att sannolika skäl talar för att arrendet kommer
att bestå på lång sikt. Vissa sammanslutningar kan lämnas lånegaranti
under förutsättning att den gemensamma anläggningen ej är större än som
huvudsakligen fordras för förädling eller lagring av produkter från medlemmarnas
brukningsenheter. Amorteringstiden får vara högst 30 år men
amorteringsfrihet kan lämnas under högst fem år. Slutligen kan anstånd
med att betala ränta medges under högst två år.

Bidrag till inre rationalisering kan lämnas endast till enskild person, som
äger eller brukar jordbruksfastighet av högst tvåfamilj sjordbruks storlek.
Bidrag utgår inte om sökanden äger skattepliktig förmögenhet eller har sådan
inkomst att bidrag framstår som opåkallat. Bidrag kan dock ändå utgå,
nämligen då det framstår som ett allmänt intresse av betydenhet, att
åtgärden kommer till stånd samt då åtgärden berör ett större antal brukningsenheter
eller står i samband med genomförande av yttre rationalisering.
Bidrag till kostnader för ekonomibyggnader kan normalt lämnas med
25 % av kostnaden upp till 5 000 kr. och 15 % av överskjutande kostnad.
Bidraget kan dock uppgå till högst 8 000 kr. Om åtgärden sker i samband
med förvärv av tillskottsmark kan bidraget i vissa fall höjas till att utgå
med 25 % av kostnaden upp till 30 000 kr. och med 15 % av överskjutande
kostnad.

Till täckdikning, torrläggning, vägar, stenröjning in. m. kan bidrag utgå
med 25 % av kostnaden. Om åtgärden sker i samband med förvärv av tillskottsmark
kan bidraget i vissa fall höjas till 40 % av kostnaden. I samband
med mer omfattande fastighetsreglering kan utan behovsprövning bidrag
beviljas till förbättringsåtgärder med högst 50 % av kostnaderna. Vid
särskilt ömmande omständigheter kan Kungl. Maj :t medge bidrag i andra
fall eller med högre belopp än vad bestämmelserna i övrigt medger. För bidrag
till vissa sammanslutningar gäller motsvarande krav på anläggningens
omfattning som för lånegaranti för inre rationalisering. Bidrag till kostnader
för ekonomibyggnader får lämnas dylik sammanslutning liksom sambruksförening
med högst 15 % av kostnaden. Kungl. Maj :t kan dock om särskild
orsak finns medge högre statsbidrag.

Särskild rationalisering skall bedrivas i Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands,
Västernorrlands, Gävleborgs, Kopparbergs och Värmlands län samt
den del av Älvsborgs län, som motsvarar landskapet Dalsland. Syftet med
den särskilda rationaliseringen är att inom områden, där vid sidan av de

Kungl. Maj.ts proposition nr 95 år 1967

allmänt jordbrukspolitiska och företagsekonomiska skälen, näringspolitiska,
befolkningspolitiska och sociala skäl talar härför, snabbt och helst fullständigt
bygga upp bärkraftiga brukningsenheter genom samtidig yttre och
inre rationalisering samt driftsrationalisering och genom intensiv rådgivningsverksamhet.
I första hand skall grupper av brukningsenheter väljas
ut för den särskilda rationaliseringen. I vissa fall kan dock verksamheten
avse enstaka enheter vilka bl. a. skall tjäna som mönster och stimulera till
ökat intresse för rationalisering inom större områden. De brukningsenheter
som skall omfattas av den särskilda rationaliseringen skall väljas så att
möjlighet finns för fortsatt arealutbyggnad.

Det ekonomiska stödet vid den särskilda rationaliseringen lämnas i första
hand med tillämpning av de för rationaliseringsverksamheten i allmänhet
gällande bestämmelserna. Stödet får dock förstärkas genom högre statsbidrag
till inre rationalisering och genom bidrag till driftsrationalisering.
Det sammanlagda bidragsbeloppet till de brukningsenheter, som omfattas
av särskilda rationaliseringsinsatser, får inte överstiga omkring 40 % av
kostnaderna för samtliga rationaliseringsåtgärder utom markköp. Vidare
gäller att vid kombinerade jord- och skogsbruksföretag skall jordbruksdelen
ha sådan omfattning och effektivitet att investeringarna i den delen blir
lönsamma.

Lån ur jordbrukets maskinlånefond kan enligt kungörelsen den 26 juni
1948 (nr 380) angående lån från jordbrukets maskinlånefond in. in. (ändrad
senast 1964: 123) beviljas för att dels anskaffa jordbruksmaskin som
skall användas av flera jordbrukare eller trädgårdsodlare (maskinlån),
dels inköpa, uppföra eller bygga om byggnad som erfordras för av sökanden
yrkesmässigt bedriven jordbruksmaskinhållning (byggnadslån), dels
anskaffa flishuggningsmaskin, som skall användas av flera företagare inom
jord- och skogsbruket. Lån utgår med högst 80 % av köpeskillingen för
maskin eller av byggnadskostnaden. Lån till inköp av maskin avsedd för
grundförbättringsarbete kan dock utgå för hela köpeskillingen. För byggnadslån
gäller tio års amorteringstid och för maskinlån och lån för att anskaffa
flishuggningsmaskin minst fem och högst åtta års amorteringstid.

Bidrag till återbetalning av lån ur jordbrukets maskinlånefond beviljas
då fråga är om lån som avser dyrbarare specialmaskin som är avsedd att
begagnas av ett flertal jordbrukare. Förutsättningen för bidrag är som regel
att maskinhållningen utövats på ett ändamålsenligt sätt under minst
sex år samt att övrig del av låneskulden blivit återbetald. Bidrag kan dock
i vissa fall utgå utan samband med lån. Maskinhållningen skall vidare, med
undantag för maskin för grundförbättringsarbeten, i huvudsak ha avsett
tvåfamilj sjordbruk för att bidrag skall kunna lämnas. Bidrag kan utgå med
högst 25 % av lånebeloppet.

Omfattningen av det statliga ekonomiska stödet framgår av följande sammanställning
(milj. kr.).

Kungl. Maj.ts proposition nr 95 år 1967

Kreditgarantiramar	1964/65	1965/66	1966/67
Yttre rationalisering........................	36,0	41,0	45,0
Inre rationalisering ........................	28,0	35,0	38,0
Jordförvärvslån............................	30,0	26,0	30,0
Driftslån ................................	16,0	16,0	20,0
Bidragsramar
Yttre rationalisering........................	6,0	6,0	6,0
Inre rationalisering ........................ Bidrag till produktionsbefrämjande åtgärder i Norr-	15,0	16,0	16,0
land ....................................	5,7	7,1	9,1
Jordbrukets maskinlånefond
T,ån ....................................	7,0	7,0	7,0
Bidrag till återbetalning av lån ..............	1,0	0,6	0,3

Köp och försäljning av mark. Genom köp, byte och försäljning av fast
egendom verkar lantbruksnämnden för jordbrukets och skogsbrukets yttre
rationalisering. Medel för inköp av fastigheter tas ur jordfonden under
vilken även inkomster från försålda fastigheter redovisas. Eventuell förlust
under fonden skall bestridas av medel från anslaget Bidrag till jordbrukets
rationalisering, m. m. medan eventuell vinst skall föras samma anslag till
godo. Jordfonden anlitas även för att bestrida kostnader för fastighetsförvärv
som följer av att lantbruksnämnd med stöd av bestämmelserna i 1965
års jordförvärvslag vägrat tillstånd till visst fastighetsförvärv. Jordfonden
uppgår, sedan den för innevarande budgetår tillförts 5 milj. kr., till 177,2
milj. kr. Utvecklingen av inköps- och försäljningsverksamheten framgår
av följande sammanställning (milj. kr.)

Budgetår Inköp Försäljning, m. m.

1962/63 ...................... 39,9 32,6

1963/64 ...................... 82,0 38,1

1964/65 ...................... 71,9 53,7

1965/66 ...................... 85,1 65,6

Av fondkapitalet var den 30 september 1966 161,1 milj. kr. bundet i fastigheter.
Rationaliseringsreserven uppgick vid början av budgetåret 1966/67
till 3 505 fastigheter med en sammanlagd areal av 17 574 ha åker och
104 367 ha skog. Under första halvåret 1966 förvärvade lantbruksnämnderna
662 fastigheter med 4 870 ha åker och 19 562 ha skog och avyttrade
982 fastigheter med 5 096 ha åker och 18 755 ha skog. Av förvärven låg
84 % av åkerarealen och 71 % av skogsmarken i de egentliga jordbruksbygderna.
Motsvarande tal för första halvåret 1965 är 83 resp. 59 %. Av

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

försäljningarna under första halvåret 1966 låg ca 84 % av åkerarealen och
59 % av skogsmarken i nämnda jordbruksbygder. Motsvarande siffror för
första halvåret 1965 är 81 resp. 65 %.

I följande tabell anges hur summan av köpeskillingarna (85,1 milj. kr.)
för de brukningsenheter, som lantbruksnämnderna förvärvade under budgetåret
1965/66, procentuellt fördelar sig på olika storleksgrupper.

Åker, ha Skog, ha

—25 25,1—50,0 50,1—100,0 100,1—200,0 200,1— Summa

— 2,0............ 5 3 4 3 6 21

2.1— 5,0............ 6 3 2 — 1 12

5.1— 10,0............ 11 6 5 1 3 26

10.1— 20,0............ 16 5 3 3 — 27

20.1— 30,0............ 4 2 1 1 — 8

30.1— 50,0............ 1 1 1 1 — 4

50.1— ............ 1 1 — — — 2

Summa 44 21 16 9 10 100

Effekten av lantbruksnämndernas försäljningar av jordfondsfastigheter
för rationaliseringsändamål belyses i följande sammanställning, där antalet
brukningsenheter, som under budgetåret 1965/66 erhållit tillskottsmark,
har fördelats på åkerareal före tillköp. För varje storleksgrupp anges medelarealen
åker och skogsmark före resp. efter tillköp.

Storleksgrupper efter

Antal bruk-

Medelareal, ha

åkerarealen före

ningsenheter

åker

skogsmark

tillköp, ha

före

tillköp

efter före efter

tillköp tillköp tillköp

— 2,0 .............. 55

2.1— 5,0 .............. 123

5.1— 10,0 .............. 363

10.1— 15,0 .............. 285

15.1— 20,0 .............. 215

20.1— 25,0 .............. 130

25.1— 30,0 .............. 83

30.1— 40,0 .............. 52

40.1— 50,0 .............. 31

50,1 .............. 39

Summa 1376

1	3	481	519
4	6	71	98
8	12	54	87
13	19	49	69
18	25	40	57
23	30	45	58
27	37	39	56
35	42	41	52
45	54	44	52
83	91	114	128
17	22	69	91

I detta sammanhang bör också vissa uppgifter om verkningarna av 1965
års jordförvärvslag redovisas. Materialet grundar sig på de förvärv som
prövats enligt den nya jordförvärvslagen och på vilka lagfart beviljats under
tiden den 1 juli 1965—den 31 december 1966.

För juridiska personer har lagfarits 418 förvärv varvid dock förvärv från
juridisk person ej är inräknade. Av förvärven, som sammanlagt omfattar
3 520 ha åker och 22 978 ha skogsmark, har 10 gjorts av företag som be -

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

driver förädling eller distribution av jordbruksprodukter, 223 av företag
som bedriver förädling av skogsprodukter, 107 av exploateringsföretag samt
78 av andra företag. Av de förvärv som skogsförädlingsföretagen gjort har
förvärvsegendomen i 196 fall legat i skogsbruksbetonat område och i 170
fall inneburit en utvidgning av företagets tidigare innehav i området. I 11
fall har de förvärvade fastigheterna legat i område där jordbruksintresse
föreligger. Juridiska personer har samtidigt gjort 124 överlåtelser av jordbruksfastighet
med en sammanlagd areal av 848 ha åker och 4 365 ha skogsmark.
Därvid har överlåtelser till juridisk person ej räknats med.

För fysiska personer lagfarna förvärv, till vilka förvärvstillstånd krävs,
omfattar 29 412 ha åker och 59 472 ha skogsmark fördelade på 3 605 förvärv.
I 1 769 fall har förvärvar na varit yrkesverksamma jordbrukare.
1 402 av förvärven har avsett ej bestående jordbruk. Huvuddelen av förvärven
avser emellertid fång till vilka tillstånd ej erfordras. Lagfart för sådana
förvärv har således beviljats i 6 378 fall med sammanlagt 61 298 ha åker
och 230 473 ha skogsmark. Härav utgör 4 800 släktförvärv omfattande en
areal av 47 672 ha åker och 180 663 ha skogsmark. I 429 fall har kommuner
stått som förvärvare.

För lantbruksnämnder har lagfarits 865 och för domänverket 45 förvärv
motsvarande 6 613 ha åker och 26 975 ha skogsmark resp. 604 ha åker och
4 074 ha skogsmark. Lantbruksnämnderna och domänverket har under
samma tid avyttrat 4 698 ha åker och 20 668 ha skogsmark resp. 202 ha åker
och 762 ha skogsmark.

Särskild rationalisering. Verksamheten med särskild rationalisering utvidgades
genom beslut av 1965 års riksdag (prop. 1965: 1 s. 37, JoU 1 s. 34,
rskr 9) fr. o. in. den 1 juli 1965 till att avse förutom de fyra nordligaste
länen även Gävleborgs, Kopparbergs och Värmlands län samt den del av
Älvsborgs län som motsvarar landskapet Dalsland.

T. o. m. den 30 juni 1966 har godkänts 99 objekt med 342 brukningsenheter.
Lantbruksstyrelsen har i samråd med lantmäteristyrelsen och
skogsstyrelsen under budgetåret 1965/66 godkänt åtta objekt för koncentrerade
rationaliseringsinsatser, vari ingår 18 för särskilda rationaliseringsinsatser
avsedda brukningsenheter. Vidare har godkänts utvidgning av
fem tidigare godkända objekt. Under budgetåret har 78 brukningsenheter
blivit föremål för yttre rationalisering varvid arealen åker i medeltal har
ökats från 20 till 27 ha och arealen skogsmark från 99 till 135 ha. Lantbruksnämndernas
rationaliseringsreserv i anslutning till objekten uppgick den
30 juni 1966 till 1 727 ha åker och 14 217 ha skogsmark.

Till inre rationalisering har under budgetåren 1960/61—1965/66 beviljats
statsbidrag med resp. 286 000, 832 000, 1 786 000, 4 193 000, 5 402 000
och 3 120 000 kr. Den främsta orsaken till nedgången det senaste budgetåret
anses vara, att vissa bidrag beviljades mot slutet av 1964/65 under

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

förutsättning att medel ställdes till förfogande efter budgetårsskiftet. Huvuddelen
av bidragen avser investeringar i ekonomibyggnader. Hittills har
100 ekonomibyggnader färdigställts, 104 påbörjats och 29 projekterats.

Personalen för verksamheten med koncentrerad rationalisering uppgår
f. n. till 37 personer, varav nio är konsulenter, 25 assisenter eller instruktörer
och tre biträden. För budgetåren 1960/61—1965/66 har 4 459 000 kr.
utnyttjats för kostnader för personal, utredningar och upplysningsverksamhet
m. m. Motsvarande kostnader för budgetåret 1966/67 beräknas
uppgå till 1 885 000 kr.

Rådgivning. För den direkta rådgivningen till jordbrukarna beträffande
jordbrukets rationalisering svarar personalen vid lantbruksnämnder och
hushållningssällskap. Till ledning för den lokala verksamheten upprättar
lantbruksstyrelsen som central myndighet för den statliga och statsunderstödda
rådgivningsverksamheten riksprogram för rådgivningsverksamheten
på jordbrukets område. Programmet upprättas i samråd med företrädare
för jordbrukets företagare och anställda samt berörda högskolor och
myndigheter. I varje län finns en programnämnd i vilken ingår representanter
för olika myndigheter och organisationer på jordbrukets, skogsbrukets
och trädgårdsnäringens områden samt för länsarbetsnämnden. Programnämnden
utformar plan för rådgivning och kursverksamhet.

Rådgivningen bedrivs i form av massrådgivning, grupprådgivning och
individuell rådgivning. Huvuddelen av rådgivningsverksamheten har formen
av grupprådgivning dvs. föreläsningar, fältvandringar och studiecirklar.
I kursverksamhet brukar årligen mer än 200 000 personer delta. Den
individuella rådgivningen förekommer vanligen i anslutning till att statligt
ekonomiskt stöd lämnas till rationaliseringsåtgärd.

För att tjäna som kontaktorgan mellan lantbrukshögskolan och rådgivarna
finns vid lantbrukshögskolan inrättad den s. k. specialrådgivningen.
Avsikten med denna organisation är att snabbt föra ut de rön som gjorts
vid högskolan i praktisk tillämpning och att till högskolan föra fram de
problem som är särskilt angelägna för jordbruket att få lösta genom högskolans
verksamhet.

Till lantbruksstyrelsen är jordbrukets upplysningsnämnd knuten. Nämnden
har till uppgift att huvudsakligen genom artiklar i pressen sprida kännedom
om resultaten vid försöks- och provningsanstalter på jordbrukets
och trädgårdsnäringens områden.

Forskning och försöksverksamhet. Den forskning och försöksverksamhet
som är av betydelse för jordbrukets rationalisering bedrivs vid en rad olika
organ av statlig eller statsunderstödd karaktär. Av stor vikt är därvid
forskningen vid lantbrukshögskolan, skogshögslcolan och veterinärhögskolan.
För att samordna verksamheten vid de tre högskolorna har inrättats

Kungl. Maj.ts proposition nr 95 år 1967

samarbetsnämnden för jordbrukets högskolor. Lantbrukshögskolan leder
försöksverksamheten på jordbrukets område med biträde av hushållningssällskapen.
Viss forskning förekommer vid statens centrala frökontrollanstalt,
statens växtskyddsanstalt och statens maskinprovningar. Vid sidan av
veterinärhögskolan svarar statens veterinärmedicinska anstalt för forskningen
på veterinärområdet. För försöksverksamheten på det tekniska området
svarar statens lantbruksbyggnadsförsök och Jordbrukstekniska institutet.
Utanför lantbrukshögskolan bedrivs forskning på växtförädlingsområdet
vid Sveriges utsädesförening, Weibullsholm och Institutet för växtförädling
av frukt och bär. Fördelning av vissa medel för forskning på
jordbrukets och trädgårdsnäringens områden görs av jordbrukets forskningsråd.

Yrkesutbildning. Den lägre undervisningen i lantbruk, trädgårdsskötsel
och lanthushåll leds centralt av lantbruksstyrelsen. Undervisningen vid
lantbrukets yrkesskolor är avgiftsfri. Eleverna är vanligtvis inackorderade
på skolorna mot avgift men får statlig studiehjälp. Den lokala ledningen
utövas med vissa undantag av en för samtliga lantbrukets yrkesskolor i ett
län gemensam skolstyrelse.

De som tänker ägna sig åt lantbruk kan börja sin yrkesutbildning vid
någon av de ca 50 lantbruksskolorna. Utbildningen inleds med förberedande
utbildning i 21- eller 42-veckorskurser med övervägande praktisk undervisning.
I den grundläggande utbildningen, som följer efter förberedande kurs
eller minst ett års praktik, undervisas i såväl grundläggande som tillämpade
ämnen. Därefter följer vidareutbildning, antingen genom specialkurser inom
något av områdena växtodling, husdjursskötsel, maskiner eller driftsekonomi
eller genom längre och mera fullständiga kurser för företagare och
anställda. Den som gått genom 42-veckors arbets- och driftsledarkurs eller
har motsvarande kunskaper kan vinna inträde i lantmästarkurs.

Utbildning i lanthushåll sker vid ca 40 lanthushållsskolor. Kurserna kan
vara antingen 21 eller 39 veckor långa. Undervisningen omfattar husliga ämnen
samt lantbruksekonomi och djurvård.

Utbildning på trädgårdsområdet sker vid tre trädgårdsskolor enligt samma
utbildningsgång som vid lantbruksskolorna. Motsvarigheten till lantmästarkursen
är kurs för trädgårdstekniker.

Den högre utbildningen inom jordbruk och trädgårdsskötsel är förlagd
till lantbrukshögskolan. Årligen utexamineras 50—60 agronomer och 10—
15 hortonomer. Utbildningen omfattar fem år och medger en ganska långt
driven specialisering. Hortonomerna får en del av sin undervisning vid
högskolans trädgårdssektion i Alnarp.

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

Jordbruks utredningen

Planering. Utredningen konstaterar inledningsvis att det även framdeles
behövs en statligt administrerad rationaliseringsverksamhet, för vilken målet
bör vara att åstadkomma en ekonomiskt optimal kombination av arbetskraft,
mark och kapital. Verksamheten bör syfta till att skapa och vidareutveckla
anpassningsbara lantbruksföretag, som har goda förutsättningar
att effektivt utnyttja den vid varje tidpunkt bästa kända tekniken.

Rationaliseringsverksamheten bör sikta på att för jordbruksdrift ta tillvara
den mark som har den bästa arronderingen, det lämpligaste läget och
som kan ge den högsta avkastningen. Vidare bör den inriktas på företagsenheter,
som redan delvis byggts ut eller kan byggas ut med tillräckliga
arealer och som på grund av läge och byggnader långsiktigt kan väntas
förbli bärkraftiga enheter. Verksamheten bör slutligen syfta till att i jordbruket
behålla endast den arbetskraft, som på grund av fallenhet och yrkeskunskaper
synes ha de bästa förutsättningarna att verka i denna näring.

Utredningen har inte ansett det lämpligt att fastlägga några särskilda
företagstyper som mål för rationaliseringsarbetet eftersom en optimal resursanvändning
kräver ständig anpassning till nya förhållanden. Vidare
blir de lokala förhållandena till mycket stor del avgörande för företagsform
och driftsinriktning.

Utredningen framhåller att mycket stor vikt måste fästas vid att medel
endast satsas i företag, som bedöms vara effektiva eller i varje fall kan antas
bli det inom rimlig tid. De enligt utredningens mening viktigaste samhällsekonomiska
kriterierna på att ett jordbruksföretag är meningsfullt att
satsa på utgör att det beräknas ge minst samma arbetslön och samma ränta
på kapitalet som vid alternativ användning av produktionsfaktorerna i
andra delar av näringslivet.

Lantbruksstyrelsen och lantbruksnämnderna föreslås fortlöpande följa
den jordbrukstekniska och jordbruksekonomiska utvecklingen och på
lämpliga vägar informera företagarna om denna. Även jordbrukets egna
organisationer förutsätts medverka härvid. För att lantbruksorganisationen
skall få erforderliga fakta och kalkylmetoder för sitt arbete föreslår
utredningen att till organisationens förfogande årligen ställs medel, förslagsvis
200 000 kr., för beställningsarbeten vid olika vetenskapliga institutioner.

Enligt utredningens mening har rationaliseringsverksamheten och den
prisreglerande verksamheten hittills ej varit tillräckligt samordnade. Med
hänsyn härtill förordas en ökad samverkan mellan i första hand lantbruksstyrelsen
och statens jordbruksnämnd. I samband härmed föreslår utredningen
att metoderna för lantbruksstyrelsens jordbruksekonomiska under -

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967 85

sökning omprövas för att bl. a. ge ökade möjligheter att studera sambandet
mellan rationaliseringspolitiska och prispolitiska åtgärder.

Utredningen framhåller att rationaliseringsverksamheten innebär en fortlöpande
anpassning av jordbruket från ett ständigt ändrat utgångsläge mot
ett allmänt formulerat jordbrukspolitiskt mål. Eftersom utgångsläget och
målsättningens konkreta innehåll befinner sig i ständig ändring bör planeringen
för verksamheten utformas som en rullande planering. Jordbruksplaneringen
skall föra fram till överväganden och handlingslinjer såväl
centralt som regionalt. Den centrala planeringen skall enligt utredningens
mening kunna ge en överblick över förhållandena i stort, utvecklingstendenser
och anpassningsmöjligheter och en allmän, sammanhållande ram
inom vilken den regionala utvecklingsplaneringen kan bedrivas. Den skall
vidare ge underlag för samordning med annan planering på riksplanet samt
förutsättningar för att centralt anpassa dispositionen av det allmännas
resurser efter behov och angelägenhetsgrad.

Den regionala planeringen bör ingå som en integrerad del i en på
länspianet allmänt driven samhällsplanering, ange utvecklingstendenser
och anpassningsmöjligheter för jordbruket inom den samhällsekonomiska
ramen och bilda underlag för överväganden med berörda intressenter
av handlingsprogram.

Utredningen anser det angeläget, att en planering enligt dessa riktlinjer
kommer till stånd. Den centrala planeringen föreslås åvila den nuvarande
utvecklings- och pianeringsenheten inom lantbruksstyrelsen och den regionala
planeringen lantbruksnämnderna. Utredningen förordar vidare, att
till lantbruksstyrelsen och lantbruksnämnderna knyts rådgivande nämnder
för samråd mellan berörda myndigheter och företrädare för olika intressen
inom näringslivet m. m. i större och viktigare planeringsfrågor.

För fortlöpande studier över jordbruksrationaliseringens och andra faktorers
inverkan på försörjningsläget föreslår utredningen att forskningen
vid lantbrukshögskolan rörande jordbrukets produktionsresurser ges årliga
anslag, förslagsvis 200 000 kr. Vidare föreslås statens jordbruksnämnd,
statistiska centralbyrån och lantbruksstyrelsen få i uppdrag att gemensamt
utarbeta redogörelser en å två gånger årligen rörande rationaliseringsutvecklingen
och försörjningssituationen beträffande livsmedel.

Utredningen framhåller betydelsen av att verkningarna av de jordbrukspolitiska
åtgärderna fortlöpande följs. Härvid kan ett register över jordbruksföretagen
och deras produktionsresurser fylla en viktig uppgift. Utredningen
föreslår därför att det inrättas ett företagsregister, i vilket fortlöpande
registreras jordbruksföretagens mark-, kapital- och arbetskraftsresurser.
Dessa uppgifter kan sedan läggas till grund för bl. a. bedömningar
av erforderliga insatser inom jordbruket och hur de bäst skall
kombineras och utnyttjas. Enligt utredningens beräkning kostar uppläggning
av registret 1,4 milj. kr. och den årliga skötseln 550 000 kr. I övrigt

Kungl. Maj. ts proposition nr 95 år 1967

föreslås att lantbruksstyrelsen och statens jordbruksnämnd fortlöpande
sammanställer material som belyser utvecklingen inom jordbruket.

Beträffande jordbrulcsplaneringens samband med övrigt näringsliv och
annan samhällsplanering anser utredningen att de av statsmakterna fastlagda
riktlinjerna för lokaliseringsverksamheten i allmänhet och de i anledning
härav inom länsstyrelserna bildade organen bör utgöra grunden
även för detta.

Markanskaffningsfrågor. I fråga om insatser av allmänt markpolitisk
natur anser utredningen att en förbättrad samordning och planläggning av
den framtida markdispositionen för exempelvis bebyggelse, fritidsändamål
eller jord- och skogsbruk i viss mån är möjlig redan med nuvarande institutionella
förhållanden. Den planerade nya organisationen av rationaliseringsverksamheten,
den avsedda utvidgade samverkan mellan lantmäteriet
och lantbruksnämnderna samt den länsstyrelsereform, som förbereds av
länsförvaltningsutredningen, förutsätts komma att effektivisera de markpolitiska
insatserna. Utredningen framhåller dock, att nuvarande dynamiska
utveckling kan göra planlagstiftningen otillräcklig, varför en revision
framstår som angelägen.

Utredningen anför vidare att gällande jordförvärvslag innebär avsevärt
ökade möjligheter för nya ägarekategorier att förvärva jordbruksfastigheter.
Med hänsyn till den ännu ringa erfarenheten av lagen och dess tillämpning
föreslås inga ändringar i denna. Den aktiva inköps- och för säljningsverksamheten
har visat sig vara ett effektivt rationaliseringsmedel och
är ett av de viktigaste instrumenten för storleksrationaliseringen. Utredningen
föreslår därför att denna verksamhet byggs ut väsentligt och att
jordfonden stegvis ökas. Behovet av ytterligare medel härför uppskattas
till 100 milj. kr. under en första treårsperiod. Utredningen föreslår vidare
att lantbruksnämnderna tillförs erforderlig personell förstärkning.

För att strukturomvandlingen skall kunna intensifieras anser utredningen
det angeläget att det lantmäteritekniska förfarandet underlättas. Utredningen
förordar att möjligheterna att bilda registerfastigheter, som ej är
kompletta företagsenheter utan tills vidare ingår som delar i sådana, prövas
vid översynen av fastighetsbildningslagstiftningen. Utredningen förordar
vidare att man vid strukturanpassningen även utnyttjar möjligheterna
att byta ut äganderätten till mindre, ej rationella brukningsenheter mot andelar
i gemensamhetsskogar.

Utredningen berör också möjligheterna att underlätta strukturanpassningen
genom dispositionsrätt till jord utan ändring av äganderättsförhållandena.
Ett för ändamålet anpassat arrendeinstitut kan fylla en stor uppgift
i lantbrukets strukturrationalisering. Utredningen anser det angeläget
att arrendelagstiftningen ändras och föreslår att det uppdras åt arrendelagsutredningen
att i sitt arbete beakta frågan om jordbrukets strukturra -

Kungl. Maj.ts proposition nr 95 år 1967 87

tionalisering i enlighet med vissa av jordbruksutredningen anförda synpunkter.

Finansieringsfrågor. Nettoanspråken från jordbruket på reala investeringsresurser
torde, anför utredningen, totalt sett vara ganska ringa jämfört
med anspråken från det övriga näringslivet. För de enskilda företagen
innebär emellertid dessa begränsade kapitalbehov väsentliga problem och
kapitalanskaffningen i lantbruket utgör en betydelsefull och svårlöst fråga.
Som en central punkt i rationaliseringspolitiken måste därför ingå åtgärder
för att underlätta finansieringen av lantbruksföretagen och deras rationalisering.

Utredningen pekar på att olika företagsformer kännetecknas av olika
metoder för kapitalanskaffning. Lantbruket domineras dock av de personligen
ägda och brukade företagen. Uppmärksamheten har därför koncentrerats
till dessa företag samt till arrendejordbruken, för vilka i princip följande
finansieringsvägar står till buds, nämligen eget kapital, lån och
bidrag.

När en företagare satsar egna medel i sin rörelse, är han inte direkt nödsakad
att ta hänsyn till räntabiliteten på samma sätt som vid lånefinansiering.
Företagarens eget bedömande blir helt avgörande för självfinansieringens
omfattning och inriktning. Utredningen framhåller att detta innebär
en begränsning av möjligheterna att påverka investeringsverksamhetens
inriktning. Genom upplysnings- och rådgivningsverksamheten anses emellertid
i praktiken riskerna för mindre lämpliga investeringar med utnyttjande
av det egna kapitalet kunna undvikas.

Utredningen framhåller att lantbruksnämnderna vid förmedling av jordförvärvslån
och driftslån torde kräva egna tillgångar på 10 % av kapitalbehovet.
Kravet på en egen kapitalinsats motiveras bl. a. av att ett personligt
risktagande stimulerar till att driva företaget effektivt. Utredningen
anser det inte lämpligt att ytterligare minska kraven på eget kapital medan
däremot möjligheterna att få borgen bör underlättas, i första hand genom
en utvidgning av det statliga kreditgarantisystemet. Utredningen anser
det vidare angeläget, att jordbrukaryrket även i framtiden står öppet
för andra än dem som ärvt betydande förmögenhet eller är i liknande
situation.

Utredningen pekar på att jordbruksfastighet som regel innefattar mark
med bestående värde. Till fastigheten hör också byggnader och andra anläggningar,
vilkas värden normalt minskar efter längre eller kortare tid
beroende på förslitning, teknisk utveckling och liknande. Det är då rimligt,
att amorteringskraven för lån till finansiering av jordbruksfastigheter anpassas
efter dessa förhållanden. Utredningen föreslår, att åtgärder vidtas
för att en ökad del av landshypoteksföreningarnas utlåning skall kunna ske
i form av s. k. stående lån, dvs. lån utan amortering. Utredningen anser det

Kungl. Maj. ts proposition nr 95 år 1967

vidare önskvärt att annat fastighetsvärde än taxeringsvärdet läggs som
grund för belåningen. Det ligger då nära till hands att i ökad utsträckning
knyta an till lantbruksnämndernas värderingar.

När det gäller statsbidrag anför utredningen att dessa givetvis kan ha en
betydande verkan som stimulans till investeringar och strukturanpassningar
m. m. Å andra sidan talar starka principiella skäl mot ett bidragssystem,
som kan verka snedvridande på kostnadsstrukturen och som därför på
längre sikt riskerar att motverka sitt syfte att främja effektiviteten. Med
bidragsgivningen följer också administrativt arbete som växer i proportion
till det finansiella stödets omfattning. Bidragen bör därför begränsas till
sådana fall som har särskild betydelse för strukturutvecklingen och jordbrukets
lokalisering.

I fråga om åtgärder för att förbättra tillgången på kredit föreslår utredningen
att staten underlättar lantbruksföretagens kapitalanskaffning dels
genom att i lägen, då riksbanken tillämpar skärpta krav på placerings- och
likviditetskvoter, ställa mindre krav på de kreditinstitut, söm är av särskild
betydelse för jordbrukets kreditförsörjning, dels genom en liberalare
tillståndsgivning för landshypofeksinstitutionens obligationslån. Utredningen
framhåller särskilt önskvärdheten av att Sveriges allmänna hypoteksbank
ges större möjligheter att emittera obligationer. Hypotekslånen anses
genom sin förhållandevis låga, fasta ränta och sin långa bindningstid synnerligen
lämpliga för jordbruket. F. n. kan de endast erhållas mot inteckning
i jordbruksfastighet inom 60 % av taxeringsvärdet (primärlån). Utredningen
föreslår ändrade regler för hypotekslånen och en utbyggnad av
hypoteksbanken resp. hypoteksföreningarna, så att de kan ta upp lån mot
säkerhet av inteckning i jordbruksfastighet mellan 60 och 75 % av detta
värde och så att föreningarna kan bevilja långa lån med bunden ränta mot
denna säkerhet (sekundärlån).

En viss prioritering av kreditgivningen skulle vidare enligt utredningens
mening kunna ske genom direktutlåning till jordbruket från statliga fonder
eller av andra statliga medel. Med hänsyn till att sistnämnda metod är ställd
på avskrivning sedan år 1947 föreslår utredningen att all direktutlåning
från staten till jordbruket ersätts med statlig kreditgaranti.

Utredningen behandlar därefter vissa likviditets- och skattefrågor. Framtida
jordbruksföretag med specialiserad produktion, stor omsättning och litet
eget kapital kommer sannolikt enligt utredningens mening att i ännu
högre grad än dagens jordbruk besväras av likviditetsproblem. De statliga
åtgärderna för att underlätta kapitalanskaffningen måste därför också
beakta behovet av driftskrediter. De ojämnt inflytande inkomsterna i jordbruket
skapar lätt marginalskatteproblem och önskemål om utjämningsmöjligheter,
som motsvarar dem som f. n. finns inom skogsbruket (skogskonto),
har framförts vid upprepade tillfällen. Utredningen anser dock inte
att tillräckliga skäl föreligger att inrätta särskilda jordbrukskonton för

Kungl. Maj.ts proposition nr 95 år 1967

skatteutjämning. Däremot framhålls angelägenheten av att skördeskadeersättningen
utbetalas på sådant sätt, att den kan redovisas som inkomst
redan under skadeåret och beskattas då. I varje fall förordas sådan ändring
i skattelagstiftningen att skördeskadeersättningarna ur skattesynpunkt får
betraktas som utbetalda under skadeåret. Utredningen anser vidare att avskrivningsregler,
som anknyter till den ekonomiska livslängden av investeringarna
får en rationaliseringsbefrämjande verkan. Därför understryks
angelägenheten av ändring i kommunalskattelagens bestämmelser om avdrag
för värdeminskning på jordbrukets driftsbyggnader i enlighet med
skattelagsakkunnigas förslag.

Statligt ekonomiskt stöd. Utredningen anser att kreditstödet till förvärv
och drift av jordbruk, stödet till jordbrukets rationalisering samt till de
s. k. koncentrerade rationaliseringsinsatserna i princip bör behållas. Dessa
stödformer har vuxit fram steg för steg under en följd av år, setts över vid
upprepade tillfällen och såväl allmänhet som myndigheter har fått stor erfarenhet
av deras uppbyggnad och funktionssätt. Erfarenheterna är genomgående
goda. Med hänsyn till förslagen i övrigt om jordbruksrationaliseringens
mål och medel och till erfarenheterna av denna verksamhet lägger
utredningen emellertid fram vissa förslag till ändringar av reglerna för de
nämnda stödformerna.

Bestämmelserna om ekonomiskt stöd till såväl etablering som rationalisering
av jordbruk föreslås sammanförda till en kungörelse. Finansieringsstödet
bör knytas till det ekonomiska effektivitetskravet, dvs. till en samhällsekonomiskt
sett tillfredsställande förräntning av insatt kapital. Avsteg
från denna grundregel av lokaliseringspolitiska eller andra skäl anser utredningen
kunna vara motiverade. De särskilda skälen skall i sådana fall
dock klart anges. Stödet i form av bidrag och avskrivningslån samt direkta
statliga lån från lånefonder bör minskas och ersättas med ett utvidgat finansiellt
stöd i form av lånegarantier.

Utredningen föreslår att stödet skall avse dels förvärv av anpassningsbara
lantbruksföretag, som har förutsättningar att effektivt utnyttja den
bästa, kända tekniken och ge sina innehavare full sysselsättning, s. k. jordförvärvslån,
dels igångsättande, omläggning eller utvidgning av lantbruksdriften
vid sådana företag, s. k. driftslån, dels ock investeringar i lantbruket
i form av tillskottsmark och fasta anläggningar, som är tekniskt, ekonomiskt
eller i vissa fall lokaliseringspolitiskt väl motiverade, s. k. rationaliseringslån
och rationaliseringsbidrag.

Förslaget överensstämmer med gällande bestämmelser såtillvida, att endast
statlig lånegaranti föreslås komma i fråga när det gäller etablering
och driftsomläggning men såväl lånegaranti som bidrag till rationaliseringsåtgärder
av olika slag. Det skiljer sig från vad som nu gäller därigenom, att
inte endast en- och tvåfamilj sjordbruk skall kunna få jordförvärvslån och

Iiiingl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

driftslån utan även större enheter och att stödjordbruken utesluts. Ändringen
motiveras av att utvecklingen i jordbruket går mot färre och större
brukningsenheter och utredningen anser att denna utveckling bör påskyndas.

Ändring anser utredningen inte vara motiverad i den nuvarande ordningen
att endast enskild person skall kunna få jordförvärvslån och driftslån
men såväl fysisk som juridisk person kunna få rationaliseringsstöd
samt att sambruksföreningar och vissa andra sammanslutningar för gemensam
lantbruksproduktion jämställs med enskild person. Ett nytt motiv
för investeringsstöd i vissa fall, nämligen det lokaliseringspolitiska motivet,
har tillagts. Detta syftar på förhållanden som utöver de tekniska och
ekonomiska skälen motiverar de koncentrerade rationaliseringsinsatserna
i vissa delar av landet.

Rationaliseringslån och rationaliseringsbidrag skall enligt utredningens
förslag uteslutande kunna lämnas till finansiering av rationaliseringsåtgärder,
som bedöms höja näringens effektivitet och som avser åtgärder på
lantbruksföretag med förutsättningar att tillämpa rationell teknik och vars
tillkomst eller fortvaro är önskvärd från allmän synpunkt.

Rationaliseringslån föreslås sålunda kunna komma i fråga bl. a. för förvärv
av jordbruksjord eller skogsmark för rationaliseringsändamål, för
uppförande eller förbättring av ekonomibyggnader och andra liknande fasta
anläggningar samt för markanläggningar av olika slag såsom täckdikning,
torrläggning, bevattning, vägbyggnader in. m.

Utredningen anser att den grundläggande och normala stödformen skall
vara statlig lånegaranti för alla slag av rationaliseringsåtgärder och kategorier
av stödmottagare. I särskilda fall skall dessutom bidrag kunna lämnas,
nämligen vid förvärv av mark för rationaliseringsändamål som direkt
värdeutjämning och för att täcka kostnader för lantmäteriTörrättning m. in.
Vidare anser utredningen att bidrag bör kunna utgå till investeringar i
byggnader och markanläggningar, då dessa drar stora kostnader ensamt
eller i kombination med förvärv av tillskottsmark och då investeringen hedöms
ha sådan storleksordning att den eljest inte kan realiseras med hänsyn
till bl. a. sökandens likviditet, dvs. koncentrerade rationaliseringsinsatser.

Förslaget överensstämmer med gällande bestämmelser såtillvida att
statlig lånegaranti skall kunna lämnas till alla åtgärder, som varaktigt kan
| förbättra ett lantbruksföretags lönsamhet, i mån av behov utöver bottenlån
och egna tillgångar men oavsett ägarkategori och företagsstorlek. Det
j skiljer sig på så sätt, att bidrag till inre rationaliseringsåtgärder uteslutits
; med undantag för de särskilt kapitalkrävande fallen vid samlade större ra;
tionaliseringsinsatser. Erfarenheterna från lantbruksnämndernas verksamj
het visar, att bidragen till fristående inre åtgärder steg för steg minskat
| i betydelse. Deras handläggning har också visat sig tidskrävande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

Vid sidan av de jordbruksekonomiska och tekniska skälen bär allmänt
lokaliseringspolitiska skäl ansetts tala för ett speciellt stöd till upprustningsåtgärder
vid jordbruken i norra Sverige. Erfarenheterna av det särskilda
statsstödet till de koncentrerade rationaliseringsinsatserna redovisas i allt
väsentligt som goda. Stödformen omprövades och justerades av 1965 års
riksdag och gavs permanent karaktär. Utredningen anser sig inte ha anledning
att nu på nytt och utan ytterligare erfarenheter föreslå ändringar.

De bidrag, som föreslagits vara kvar, anser utredningen böra utgå med
i huvudsak oförändrade belopp. Jordförvärvslån och rationaliseringslån
föreslås också utgå på oförändrade grunder, dvs. kunna täcka hela kostnaden
för ifrågavarande förvärv eller investering. Driftslånen däremot bör
enligt utredningen liöjas från högst 40 000 kr. och, i särskilda fall 50 000
kr., till hela det erforderliga beloppet eller till det belopp för vilket ur det
allmännas synpunkt tillfredsställande säkerhet kan ställas. Utredningen
förutsätter, att de som ej kan lämna säkerhet i fast egendom skall ha möjlighet
att lämna företagsinteckning. Ändringen motiveras av det nära sambandet
mellan drifts- och storleksrationaliseringen och det ökande behovet
av insatskapital per arbetande. Den nuvarande ordningen har också skapat
ett snabbt ökande beroende av borgen för de nystartade lantbrukarna.

Amorteringstiden för jordförvärvslån föreslår utredningen förlängd från
f. n. högst 30 år till högst 40 år med oförändrade möjligheter att lämna
amorteringsfrihet under högst fem år. Amorteringstiden för driftslån anses
böra förlängas från f. n. högst 15 år till högst 20 år med oförändrade möjligheter
att lämna amorteringsfrihet under högst två år. Ändringarna motiveras
av att tillgångarna i lantbruket i stor utsträckning har bestående
värde och att amorteringarna med nuvarande kapitalbehov och små möjligheter
till självfinansiering vuxit till förhållandevis betydande belopp.

Den tekniska utvecklingen ställer bl. a. högre krav på företagsstorlek
och därmed även på yrkesskicklighet. Utredningen anser, att för låntagare
med litet eget kapital bör i samband med beviljande av lånegarantier ställas
upp som villkor att låntagarna har nöjaktiga yrkeskunskaper.

Utredningen påpekar vidare att flertaled statliga utlåningsfonder nu befinner
sig under avveckling. Jordbrukets maskinlånefond har ursprungligen
kommit till för att underlätta anskaffandet av gemensamma maskiner.
Detta ändamål synes fortfarande vara angeläget. Systemet med statlig
lånegaranti och i vissa fall bidrag anses emellertid ge tillräckliga möjligheter
till finansiering av maskinanskaffningen, såväl gemensam som enskild.
Maskinlånefonden bör därför enligt utredningens mening avskaffas.
Reglerna för driftslån bör i stället konstrueras så, att stöd kan lämnas
även till gemensam maskinanskaffning. Bidrag till gemensam maskinanskaffning
anses inte förenliga med grunderna för det statliga ekonomiska
stödet.

De förslag till ändrade bestämmelser för det statliga ekonomiska stödet

92 Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

till etablering och rationalisering som utredningen lägger fram kommer att
sänka medelsbehovet för bidrag och höja det beträffande lånegarantiramarna.
Förslagen bedöms — sedan verksamheten kommit i gång — innebära
årliga medelsanspråk som framgår av följande sammanställning (milj. kr.).

	Lånegaranti 1966/67 Förslag	Bidra 1966/67	g Förslag
Jordförvärvslån ........................	30	SO
Driftslån ..............................	20	48	—	--
Lån för förvärv av tillskottsmark..........	45	60	_	—
Bidrag för samma ändamål ..............	—	—	6	10
Lån för investeringar i ekonomibyggnader och markanläggningar ..................	38	100
Bidrag för samma ändamål ..............	—	—	16	6
Bidrag för koncentrerade rationaliseringsin-satser i norra Sverige....................	—	—	8	9
Summa	133	288	30	25

Forskning och utbildning. Insatserna för forsknings- och utvecklingsarbete
på jordbrukets område, livsmedelsindustrin inräknad, beräknas enligt
utredningen under de senaste åren ha utgjort ca 1 % av näringens bidrag
till bruttonationalprodukten. Detta innebär eu fördubbling av den
reala insatsen sedan slutet av 1950-talet. Motsvarande siffra för industrin
beräknas samtidigt ha legat på 1,5—2 %. När det gäller forskning och utvecklingsarbete
på jordbrukets område svarar staten för tre fjärdedelar
av resurserna medan för industrins del motsvarande andel är en tredjedel.
Utredningen understryker i sammanhanget, att för jordbrukets del åtgärderna
för att i praktisk tillämpning föra ut framkomna forsknings- och
försöksresultat inte ökat i samma takt som forskningsresurserna.

Med hänsyn till den stora betydelse forskning och försöksverksamhet har
för jordbrukets utveckling anser utredningen det ytterst väsentligt, att ökade
resurser satsas härpå och att tillgängliga resurser nyttjas på bästa sätt.
Utredningen anser det också betydelsefullt, att målinriktad forskning ges
ökat utrymme. Forskningen bör omfatta hela produktionskedjan, dvs.
även förädlingen av råvarorna, samt vara anpassad till olika jordbruksområdens
specifika förutsättningar. Vidare förordar utredningen en sammanföring
— i den mån det är möjligt — av närbesläktad statlig och statsunderstödd
forsknings- och utbildningsverksamhet på lantbrukets område för
att därigenom uppnå större slagkraft i verksamheten.

Bland de forskningsområden, som anses särskilt angelägna att satsa på,
framhåller utredningen husdjursförädlingen samt den livsmedelstekniska
forskningen.

När det gäller yrkesutbildningen framhåller utredningen att goda yrkeskunskaper
hos de i jordbruket verksamma är ett av grundvillkoren för en
framgångsrik rationalisering. Utredningen understryker att utbyggnaden

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

av jordbruksföretagen och övergången till nya driftsformer ställer utomordentligt
stora krav på företagarnas kunnighet och öppenhet för nya rön
och därmed också på deras yrkesutbildning.

Beträffande ungdomsutbildning påpekar utredningen att antalet elever
i grundläggande kurser vid jordbrukets yrkesskolor under de senaste tio
åren har uppgått till 1 700—1 800 per år. Med hänsyn till den avtagande
rekryteringen till yrket kan denna siffra betraktas som ett uttryck för ett
ökande utbildningsintresse. Undersökningar visar emellertid att yrkeskunskaperna
hos nyetablerade jordbrukare fortfarande ofta är mycket bristfälliga.
Utredningen anser att de stora krav på god, grundläggande utbildning,
som det framtida lantbruket kommer att ställa, gör det önskvärt att
alla ges en grundläggande yrkesutbildning motsvarande minst den nuvarande
grundläggande yrkeskursen om 21 veckor. Innehav av sådan utbildning
anses böra beaktas vid prövning av ansökan om mer omfattande statligt
ekonomiskt stöd.

Skolornas utrymmesresurser kan maximalt beräknas för ett elevantal i
grundläggande yrkeskurser som motsvarar hela den årliga rekryteringen
av företagare och anställda i jordbruket. Denna har av utredningen bedömts
ligga mellan 1 500 och 2 500 personer. För anställd arbetskraft beräknas
utbildningsbehovet till ca 500 personer per år.

Varken för den blivande företagaren eller den anställde anser utredningen
den grundläggande yrkesutbildningen vara tillräcklig. För den anställde
erfordras, beroende av hans huvudsysselsättning, specialutbildning på
maskinområdet eller på djurskötselområdet. Företagaren behöver vidareutbildning
på det företagsekonomiska området och utredningen anser det
inte vara orealistiskt med en utbildning minst motsvarande förkortad driftsledarkurs.
I områden, där i större omfattning sambruk mellan jord och
skog förekommer, förordas att den företagsekonomiska undervisningen
mer än hittills ägnas det kombinerade företagets problem, vilket förutsätter
ett ökat samarbete mellan lantbruksskolor och skogsbruksskolor.

Med hänsyn till den förväntade strukturutvecklingen inom svenskt lantbruk
anser utredningen vidare att omfattningen av lantmästarutbildningen
successivt bör utvidgas.

I fråga om omskolnings- och vidareutbildningsverksamhet för vuxna
framhåller utredningen att sådan verksamhet är särskilt viktig inom en
näring som är stadd i snabb omvandling. Utredningen förordar att skolorna
framdeles i största möjliga utsträckning engageras i denna verksamhet.
Med utgångspunkt från att en vuxenutbildning är särskilt angelägen för
brukare under 45 år, vilka har företag med minst 20 ha åker, förordas att
möjligheter öppnas för nu yrkesverksamma till särskild yrkesutbildning.
Utredningen beräknar behovet till omkring 500 elever årligen under en
tioårsperiod.

Utredningen föreslår vidare, att den grundläggande utbildningen i högre

Iiungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

grad än nu kompletteras genom specialkurser inom olika ämnesområden.
Det ekonomiska stödet vid yrkesutbildningen på jordbrukets område till
de studerande anses för ungdomens del böra utgå efter samma grunder
som vid annan yrkesutbildning. För de redan yrkesverksammas del och
de som följer special- och vidareutbildningskurser förordas samma grunder
som föreslås för omskolningskurser i samband med byte av yrke i 1960
års arbetsmarknadsutrednings betänkande »Arbetsmarknadspolitik» (SOU
1965:9).

Fortbildning. En kontinuerlig fortbildning är nödvändig inom lantbruket
liksom inom näringslivet i övrigt och utredningen framhåller att denna
kan ske på tre sätt, nämligen genom massmedia, gruppmedia och individuell
rådgivning.

Utredningen anser det sannolikt, att fortbildningsprocessen kan föras
längre via radio och TV än som sker nu. F. n. förekommer program direkt
avsedda för lantbrukare endast i radio. De program, som sänds i TV och
som handlar om lantbruk, är avsedda för en bredare publik och utgör en
normal täckning av ett viktigt samhällsområde.

Möjligheter till regional rådgivning föreligger redan på radiosidan. Eftersom
programmen i TV tills vidare inte kan delas upp på skilda regioner,
måste innehållet vara av rikskaraktär. På så sätt skulle radio och TV
kunna komplettera varandra.

Utredningen berör därefter förutsättningarna för ökad sändningstid i
TV för rådgivning till jordbrukare och finner att ett varje vecka återkommande
jordbruksmagasin skulle vara ett lämpligt program. Produktion av
50 TV-program per år beräknas enligt uppgift från Sveriges Radio kosta
ca 1,5 milj. kr. och kostnaden för kompletterande radioprogram beräknas
utgöra ca 500 000 kr. per år. Utredningen förordar att frågan om en dylik
utvidgning av radio- och TV-programmen prövas.

Vid sidan av radio och TV har jordbrukartidningarna och landsortspressen
f. n. den största betydelsen när det gäller att snabbt och effektivt vidarebefordra
nyheter och erfarenheter till lantbrukarna. Information genom
massmedia måste emellertid kompletteras och följas upp genom personliga
kontakter, sådana som kan lämnas i grupprådgivning och framför
allt i individuell rådgivning.

Utredningen pekar på att rådgivningen av kostnadsskäl till en rätt betydande
del måste ske genom gruppmetoder såsom föredrag, kurser, demonstrationer
och liknande. Man bör enligt utredningen sträva efter att
effektivisera grupprådgivningen samtidigt som den minskas i omfattning
till förmån för individuell rådgivning, som av utredningen anses vara den
mest effektiva fortbildningsmetoden. Antalet rådgivare i vårt land är
emellertid litet i förhållande till antalet jordbrukare. Även om rådgivningskåren
förstärks, betraktar utredningen det inte som realistiskt att räkna

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

med en så stor ökning att hela behovet av individuell rådgivning blir täckt.

Grupprådgivningen och den individuella rådgivningen anser utredningen
bör organiseras så att verksamheten på lång sikt kan effektivt betjäna omkring
75 000 företagare och anställda beträffande lantbrukets teknik och
ekonomi.

Rådgivningsverksamheten skall vidare under en övergångsperiod på 15—
20 år kunna ge information och service i omställningsfrågor och därtill
knutna problem, avveckling av icke rationella företag och liknande. Som
nämnts bör särskilt den individuella rådgivningen förstärkas samt koncentreras
till centrala frågeställningar och leda fram till konkreta förslag
till handlingsprogram för den enskilde företagaren.

Utredningen anser det angeläget, att planeringen av fortbildningen ägnas
fortlöpande uppmärksamhet och att samarbetet mellan rationaliseringsorganen,
näringsutövarnas egna organisationer och representanter för andra
grenar inom näringslivet förstärks. Särskild uppmärksamhet bör därvid
ägnas åt samspelet mellan rådgivning och andra rationaliseringsmedel samt
mellan rådgivningen om företagsrationaliseringen och omställningsproblematiken.

Reservationer och särskilda yttranden. I ett särskilt yttrande uttalar ledamöterna
Eriksson, Anton Johansson, Lindbeck, Lindskog, Odhner och
Yngve Persson att en diskussion av planeringens innehåll hade behövts
beträffande produktionens lokalisering, markdispositionsfrågorna samt företagsenheternas
produktionsinriktning. Planeringen för jordbruksproduktionens
lokalisering måste ske på riksplanet i intimt samband med den övriga
lokaliseringspolitiken. Riktlinjer för det lokala genomförandet av planerna
får sedan spridas till de lokala organen, länsplaneringsråden och
lantbruksnämnderna.

Markdispositionsfrågorna blir däremot en mer lokal angelägenhet, som
kan lösas på grundval av principiella riktlinjer från centrala myndigheter.
För att målet med strukturrationaliseringen skall kunna nås är det dock
nödvändigt med en starkt ökad rörlighet i markdispositionen. Utredningen
borde ha trängt djupare i detta problem och kommit fram till mer genomgripande
åtgärder.

Även i fråga om jordbruksföretagens produktionsinriktning finns det enligt
gruppens mening, på grund av den ökade specialiseringen, behov av en
riksplanering i stora drag. De statliga insatserna måste kunna styras så att
det inte uppstår överproduktion av vissa produkter.

Genom forskning och försöksverksamhet bör man främja utvecklingen
av sådana nya företagsformer i jordbruket som kan tillvarata stordriftens
fördelar. Investeringarna i familjeföretagen föreslås ske på ett sådant sätt,
att en fortsatt utveckling mot storföretag inte kommer att resultera i alltför
stora kapitalförluster.

För att motverka nuvarande brister i rådgivningsverksamheten förordar

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

gruppen att en lokal rådgivningsorganisation skapas, till en början på prov
inom 4—5 områden. Denna skulle besättas med huvudsakligen högskoleutbildade
rådgivare och drivas i jordbrukarnas egen regi, men med statsstöd
till löner in. in.

Herrar Bengtsson, Hansson, Holmström, Håkansson, Oscarsson och
Åstrand framhåller i ett särskilt yttrande och reservation att det är angeläget
att rationaliseringspolitiken inriktas på att bilda familjeföretag. Reservanterna
anser det också betydelsefullt att småjordbruk med förutsättningar
för rationell specialproduktion kan lämnas samma stöd som motsvarande
större företag. En stegvis utbyggnad av företagen anses böra stödjas
om åtgärden är ekonomiskt motiverad och ej försvårar en långsiktig
lösning, även om företaget totalt sett kalkylmässigt inte ger fullgod lönsamhet.

Reservanterna beklagar att utredningen inte mera ingående belyst sambandet
jord-skog. De förordar en utbyggnad av verksamheten med koncentrerade
rationaliseringsinsatser till jämförbara jordbruksbygder utanför
norrlandslänen. För att stimulera utvecklingen mot nya produktionsformer
föreslås även att staten lämnar bidrag till investeringar i ny teknik,
som snabbt behöver prövas under olika förutsättningar.

I fråga om utbildningen anser reservanterna det angeläget dels att den
av utredningen föreslagna vuxenutbildningen inte begränsas till brukare
under 45 år med brukningsenheter om minst 20 ha, dels att de till lantbruket
knutna kvinnorna får tillgång till vidgade utbildningsmöjligheter.

Reservanterna uttalar sig slutligen för jordbrukskonton. Dessa föreslås
utformade som investeringskonton, vilka i första hand skulle tas i anspråk
vid ny- och ombyggnad.

I de av herr Bengtsson m. fl. här redovisade synpunkter instämmer ledamoten
Haeggblom i sin reservation.

Ledamoten Svensson anser i särskilt yttrande och reservation att det
statliga stödet skall kunna lämnas även till deltidsjordbruk.

Ledamoten Hansson anser i ett särskilt yttrande att frågorna om jordbrukets
möjligheter till självfinansiering samt sambandet jord-skog inte
tillräckligt beaktats av utredningen. Vidare påpekas angelägenheten av att
man på nytt prövar om det från jordbruket lösgjorda kapitalet kan beredas
annan värdebeständig placering.

Ledamoten Söderberg vänder sig i ett särskilt yttrande mot utredningens
uttalande om riksbankens prioritering av jordbrukets kreditförsörjning.
Han anser det vara omöjligt att för sådana lägen som avses i förväg ha någon
bestämd uppfattning om hur tillgängliga kreditresurser bör prioriteras
mellan olika sektorer av närings- och samhällslivet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

Remissyttrandena

Planeringen. Utredningens synpunkt att rationaliseringsverksamheten i
första hand bör ta sikte på den för jordbruksdrift lämpligaste marken har
föranlett ett flertal länsstyrelser att ta upp frågan om jordbruk inom
tätortsregionerna. Länsstyrelserna pekar härvid på att tätorternas
markbehov ökar avsevärt snabbare än tätortsbefolkningen. Länsstyrelsen i
Malmöhus län framhåller att flera av våra snabbt växande storstadsområden
är belägna i direkt kontakt med landets ledande jordbruksbygder. Länsstyrelsen
anser det finns skäl anta att nedläggningen av landets bästa åkerarealer
på grund av urbaniseringsprocessen i syd- och mellan-Sveriges storstadsregioner
t. o. m. är större än nedläggningen av perifera och dåligt arronderade
jordar i mellan- och skogsbygden. De jordbruksplanerande organen
bör självfallet inte hjälpa till att bygga upp bärkraftiga brukningsenheter
i sådana geografiska lägen, där en snabb tätortsexpansion kommer att
radikalt förändra förutsättningarna för företagen. Liknande synpunkter
framförs av länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus samt Hallands län. Den
senare framhåller att frågan om tätorternas expansion i de bättre jordbruksområdena
är av avgörande betydelse för styrningen av jordbruksrationaliseringen
och för bedömningen av den beredskapsgrad som skall sättas som
mål. Länsstyrelsen i Uppsala län framhåller att det är väsentligt, att man undersöker
vilka jordbruk som av lönsamhetsskäl i första hand kan utmönstras
ur produktionen och vilka brukningsenheter som bör bli kvar, innan
man väljer mellan alternativa utbyggnadsriktningar av större tätorter.

När det gäller val av företagstyp anför RLF och SL att en för vårt land
realistisk rationaliseringspolitik främst måste inriktas på familjeföretag,
även om bildandet av andra företagstyper inte kan eller bör motarbetas.
Även Skogs- och lant arbets giv ar ef öreningen anser det vara i sin ordning,
att strukturrationaliseringen i första hand inriktas på familjeföretag. Samtidigt
bör även större enheter, bl. a. på grund av större möjligheter till driftsrationalisering,
kunna bli av särskilt värde i ett omstrukturerat jordbruk.
Sveriges grossistförbund och Samarbetsorganet i jordbruksfrågor för enskild
handel och industri framhåller möjligheterna att driva jordbruk i
aktiebolagsform.

Den föreslagna uppdragsforskningen beträffande lämpliga företagsformer
m. m. tillstyrks av lantbruksstyrelsen och RF. Förbundet framhåller
att man vid dessa studier dock i större utsträckning än som hittills
skett även bör beakta livsmedelsindustrins möjligheter att aktivt främja
rationaliseringsverksamheten. Statens jordbruksnämnd anser att man i samband
med omprövningen av den jordbruksekonomiska undersökningen även
bör pröva lämpliga alternativ till en undersökning enligt nu gällande grunder.

I fråga om kombinerade jord- och skogsbruk sföretag har

4 Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 saml. Nr 95

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

remissinstanserna skilda uppfattningar. Lantbruksstyrelsen framhåller att
man inom stora delar av landet kan nå den ekonomiskt optimala kombinationen
av arbetskraft, mark och kapital endast om lantbruksföretagen är
grundade på lämplig kombination av jord och skog. Styrelsen anser det därför
vara av största vikt att arbetet med den skogliga rationaliseringen i betydande
omfattning är direkt kopplad med jordbrukets rationalisering. RLF
och SL samt länsstyrelsen i Norrbottens län hyser liknande uppfattning.

Skogsstyrelsen pekar på att det i utredningen saknas en närmare analys
och ett ställningstagande till frågan om vilken roll skogsbruket bör och kan
spela för jordbruket i framtiden. Således har möjligheterna till kompletterande
vintersysselsättning i skogsbruket inte närmare utretts. Inte heller
har man behandlat skogsbrukets och jordbrukets beroende av varandra för
att i glesbygderna skapa underlag för en bosättning med tillfredsställande
social miljö. Domänstyrelsen framhåller att mekaniseringen och säsongutjämningen
inom jordbruk och skogsbruk medför att de båda näringarna
fjärmar sig från varandra i de egentliga jordbruksbygderna vid tilltagande
egendomsstorlek. Styrelsen anser det vara betydelsefullt, att samhället underlättar
bildandet av rena jordbruksföretag med tillräcklig areell omfattning.
Liknande synpunkter framförs av Svenska skogsarbetareförbandet
som anser att utredningen inte i tillräcklig grad beaktat den nuvarande utvecklingen
inom skogsbruket med mekanisering och rationalisering. Förbundet
hoppas att skogspolitiska utredningen snabbt skall kunna ge synpunkter
på hithörande frågor.

Frågan om omställningstakten samt möjligheterna att påverka
denna tas upp av vissa remissinstanser. Jordbruksnämndens konsumentdelegation
framhåller att en konsekvent tillämpad prisdifferentiering för produktionen
mellan stora och små leverantörer kan leda till en produktionsökning
vid stora och rationella företag samtidigt som produktionen minskar
vid små och orationella företag. Delegationen anser det förvånande att utredningen
ej tillräckligt beaktat livsmedelsindustrins stora möjligheter att
påverka jordbruksproduktionens rationalisering och lokalisering. Vid eu
samhällsekonomisk totalkalkyl borde man räkna med den sammanlagda effekten
av en snabbare driven strukturrationalisering inom råvaruledet och
de vinster som kunde nås inom förädlings- och distributionsleden. Det anses
troligt att man vid en dylik totalkalkyl skulle få belägg för att en ej
oväsentlig påskyndning av rationaliseringstakten inom jordbruket skulle
kunna medföra betydande överföringsvinster för samhället. Delegationen
hävdar vidare att utredningen inte tillräckligt ingående analyserat tidsfaktorns
betydelse för rationaliseringsarbetet t. ex. med hänsyn till den ekonomiska
varaktigheten av gjorda investeringar och till lämpligt tidsschema
för en successiv investeringsökning i nya byggnader. Liknande synpunkter
framförs av KF. Förbundet anser vidare att man under det första skedet bör
inrikta sig på att stimulera en krympning av produktionsvolymen, spe -

Kungl. Maj:Is proposition nr 95 år 1967

ciellt för varor där Sverige nu har exportöverskott. Sedan bör ökad stimulans
ges till att bygga upp rationella, lönsamma företag. RLF och SL framhåller
att rationaliseringspolitiken måste anpassas till den aktuella företagsstrukturen
och ålderssammansättningen hos brukarna. Detta innebär bl. a.
att uppbyggnaden av rationella företag ofta måste ske stegvis med utnyttjande
av de fasta resurser som redan finns. Skogs- och lantarbetsgivareföreningen
pekar på att omvandlingsprocessen särskilt berör mindre brukningsenheter
med äldre brukare. Föreningen anser inte att denna personalgrupp
är så väsentlig ur arbetskraftssynpunkt att det genom arbetsmarknadspolitiska
åtgärder skulle vara av intresse att påskynda dess avgång från jordbruket.
Ur samhällsekonomisk synpunkt är det riktigare att låta omvandlingsprocessen
få ett via generationsväxlingen naturligt förlopp. Liknande
uppfattning hyser länsstyrelsen i Älvsborgs län och länsstyrelsen i Västerbottens
län som även anser att man inte bör påskynda utvecklingen med
mindre man är beredd att skapa nya möjligheter att lösa glesbygdens och
servicesamhällenas problem. Domänstyrelsen pekar på att det varit önskvärt
att utredningen i större utsträckning penetrerat strukturomvandlingens
konsekvenser för samhällsutvecklingen på landsbygden.

Flera remissinstanser har tagit upp frågan om rationaliseringsverksamhetens
inverkan på kulturlandskapet. Länsstyrelsen
i Malmöhus län pekar på att den pågående jordbruksutvecklingen i mycket
hög grad kommer att påverka kulturlandskapets framtida utseende i ej
önskvärd riktning. Konsekvenserna för kulturlandskapet av den pågående
snabba strukturförändringen får enligt länsstyrelsen inte ses som ett perifert
problem i förhållande till jordbrukspolitiken. Länsstyrelsen i Kronobergs
län anser att åtgärder för att i möjligaste mån hålla det gamla odlingslandskapet
öppet och bevara trivselbefrämjande miljöer bör övervägas och
vidtas parallellt med strukturomvandling inom jordbruket. Länsstyrelsen
i Örebro län föreslår att man undersöker möjligheterna att låta en köpare
av bostadshus på nedlagd jordbruksfastighet utan särskilt merpris få större
öppen mark än som erfordras som tomt mot att köparen förbinder sig
att inte låta barrträd växa upp på tomten.

Domänstyrelsen anser det angeläget att delar av kulturlandskapet i nedläggningsbygderna
bevaras. Det är därför önskvärt att en inventering om
arten och omfattningen av ett sådant bevarande kommer till stånd. Av
kostnadsskäl kommer endast en ringa del av det nuvarande odlingslandskapet
att kunna bevaras. Styrelsen anser det nödvändigt att stat och kommun
engagerar sig i kulturlandskapets utformning och bidrar till kostnaderna
härför. Skogsstyrelsen anser med utgångspunkt från hittills gjorda
erfarenheter om förutsättningarna att omföra nedlagd jordbruksjord till
skogsproduktion att en viss uppbromsning av nediäggningstakten är önskvärd.
Styrelsen förordar att man stimulerar mer extensiva brukningsmetoder
(bete för köttproduktion o. d.) där dessa kan anses vara lämp»

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

liga och ekonomiskt rimliga. Även lantmäteristyrelsen förordar ett ökat betesbruk.
Förutom fördelar ur landskapsvårdssynpunkt medför betesdrift
en fortlöpande markvård med behållet odlingsvärde hos markerna som
följd. Berörda fastigheter bör i många fall lämpligen föras samman till gemensamhetsbeten.
Liknande synpunkter anförs av jordbruksnämndens
konsumentdelegation och KF, som härtill föreslår att man, för att åstadkomma
en övergång av marginell åkerjord med lämpligt geografiskt läge
till betesmark, under viss tid betalar särskilda arealbidrag.

Beträffande planeringen av jordbruksrationaliseringen framhåller
lantbruksstgrelsen betydelsen av att den utformas som en integrerad
del av samhällsplaneringen i stort. Särskilt angeläget blir det med gemensamma
bedömningar i lokaliserings-, arbetskrafts- och markdispositionsfrågor.
Styrelsen framhåller också nödvändigheten av att den regionala
planeringen samordnas centralt. Styrelsen för lantbrukshögskolan pekar på
att eftersom konkurrensen om mark och utrymme för lantbruk, industri
och fritidsändamål ökar, är det nödvändigt att göra en prioritering mellan
olika markbehov. Denna prioritering bör ske på riksnivå och mynna ut i en
riksomfattande markanvändningsplan. Planerna bör göras i samråd med
berörda vetenskapliga institutioner och även kunna vara till ledning för de
enskilda jordbrukarnas handlande.

Lantbruksstyrelsen och överstyrelsen för ekonomisk försvarsberedskap
tillstyrker de av utredningen föreslagna rådgivande nämnderna
för samråd med näringslivet m. m. Överstyrelsen framhåller att den bör
vara representerad i den nämnd, som föreslås knuten till lantbruksstyrelsen.
Länsstyrelserna i Södermanlands, Kronobergs och Västerbottens län
anser däremot att de föreslagna nämnderna medför risk för överorganisation
och avstyrker. I stället förordas att de till länsstyrelserna knutna planeringsråden
utnyttjas för samrådsförfarandet.

Förslaget om ett årligt anslag av 200 000 kr. för forskning rörande
jordbrukets produktionsresurser m. m. vid lantbrukshögskolan
tillstyrks i allmänhet av remissinstanserna.

Även förslaget om att statens jordbruksnämnd, statistiska centralbyrån
och lantbruksstyrelsen fortlöpande skall följa och registrera effekten av
insatta rationaliseringsmedel m. m. har i huvudsak godtagits. Lantbruksstyrelsen
tillstyrker förslaget helt och statens jordbruksnämnd pekar på
att de föreslagna redogörelserna i normalfallet knappast är påkallade med
tätare mellanrum än ett år. Sveriges grossistförbund, som också tillstyrker
förslaget, förordar däremot ett betydligt intimare samarbete än de årliga
kontakter som föreslås av utredningen. Styrelsen för lantbrukshögskolan
pekar på att ifrågavarande redogörelser inte endast bör vara historiska utan
även bör bestå av en framåtsyftande prognosdel, stödd av forskning på
prognossidan.

Inrättandet av ett företagsregister tillstyrks av samtliga remiss -

101

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

instanser som yttrat sig i frågan. Vissa synpunkter på registrets uppläggning
har dock framförts. Således framhåller överstyrelsen för ekonomisk
försvarsberedskap att den, med hänsyn till registrets värde även för planläggningen
inom det ekonomiska försvaret, bör beredas tillfälle att framföra
synpunkter på registrets uppläggning. Lantmätcristyrelsen pekar på
att det föreslagna registret torde få många beröringspunkter med det nya
fastighetsregister som är under arbete inom fastighetsregisterutredningen.
Därför bör denna utredning kontaktas vid de fortsatta övervägandena.
Skogsstyrelsen understryker vikten av att även skogsbrukssektorn inom de
kombinerade företagen kartläggs och att man därvid inte stannar vid
enbart en redovisning av ägaremässiga samband mellan jord och skog.
Svenska Sparbanksföreningen framhåller önskvärdheten av att sparbankerna
mot ersättning ges möjlighet att utnyttja företagsregistret.

Markanskaffning. Utredningens förslag om förstärkning av jordfonden
m. m. tillstyrks av remissinstanserna. Lantmätcristyrelsen understryker
att vid en kraftig utökning av jordfonden måste även lantmäteriets
resurser förstärkas. Vidare framhåller styrelsen att rationaliseringsarbetet
i första hand bör inriktas på att förbättra brukningsenheterna och
driftsförhållandena inom de egentliga jordbruksbygderna.

Även förslagen att underlätta det lantmäteritekniska förfarandet
ställer sig remissinstanserna välvilliga till. Lantmäteristyrclsen
pekar i sammanhanget på att det är nödvändigt att de jordpolitiska
reglerna i fastighetsbildningslagstiftningen är samordnade med den målsättning
som fastställs av statsmakterna. Därför är en översyn av dessa bestämmelser
i jorddelningslagen påkallad och resultatet av översynen får
sedan inarbetas i den nya fastighetsbildningslagen. Det är viktigt att arbetet
med denna lag snarast slutförs.

I de av utredningen gjorda uttalandena beträffande arrendelagstiftningen
instämmer lantbruks styr ds en, styrelsen för lantbrukshögskolan,
RLF och SL, RF, jordbruksnämndens konsumentdelegation
samt Sveriges grossistförbund. Även arrendelagsutredningen understryker
önskemålet om ett ökat utbud av arrendejord. Utredningen framhåller dock
att arrenden medför vissa nackdelar, bl. a. ur kreditsynpunkt. Vidare anses
det ej generellt bli billigare än köp, sett på lång sikt. Utredningen beklagar
att jordbruksutredningen inte behandlat frågan om en liberalisering
av sambandet mellan jord och skog. Det anses nämligen sannolikt att man
på den punkten kan finna större möjligheter att underlätta finansieringssvårigheterna.
Utredningen förklarar sig slutligen beredd att lösa de av
jordbruksutredningen aktualiserade frågorna utan särskilda tilläggsdirektiv.
Lantmätcristyrelsen anser att en arrendelagstiftning som är anpassad
till strukturrationaliseringen kortsiktigt skulle vara ett bra hjälpmedel.
På sikt bör dock strävan även fortsättningsvis vara att få överensstämmel -

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

se mellan den officiella fastighetsindelningen och indelningen i ekonomiska
enheter, detta bl. a. ur kreditsynpunkt.

Finansieringsfrågor. Utredningens förslag rörande hypoteksbankens
och landshypoteksföreningarnas utlåning tillstyrks
i allmänhet av remissinstanserna.

Förslaget om att riksbanken i lägen med skärpta krav på placerings- och
likviditetskvoter skall prioritera jordbrukets kreditförsörj
ning möter starka invändningar från remissinstanserna. Således
avstyrks förslaget av fullmäktige i riksgäldskontoret, fullmäktige i riksbanken,
kommerskollegium, Sveriges industriförbund, SAF, Sveriges grossistförbund,
RF samt TCO. Fullmäktige i riksbanken anser att någon prioritering
utöver statens och bostädernas kreditbehov inte bör förekomma.

Utredningens tankegångar om s. k. jordbrukskonto tas upp av
lantbruks styrelsen. Styrelsen framhåller att den fortsatta utökningen av
jordbruksföretagen samt övergången till alltmer specialiserade driftsformer,
vilket oftast medför större inkomstvariationer mellan olika år, förorsakar
ett större behov av skatteutjämning. Styrelsen förordar att frågan
övervägs ytterligare. Även RLF och SL understryker värdet av jordbrukskonton.

Utredningens förslag angående beskattningen av skördeskadeer
sättningar na tillstyrks av lantbruksstgr elsen samt RLF och
SL. Statens jordbruksnämnd förordar en fakultativ möjlighet för den skattskyldige
att få ersättningen beskattad för skördeåret. Länsstyrelsen i Jämtlands
län avstyrker däremot förslaget.

Behovet av att genomföra de av utredningen föreslagna ändringarna i
reglerna för avskrivning av byggnader vitsordas av en rad remissinstanser.
RLF och SL anser att en reform av avskrivningsreglerna för
driftsbyggnader bör genomföras för ätt åstadkomma en snabbare och mer
differentierad avskrivning och därjämte särskild avskrivning för inredning.

I detta sammanhang framhåller styrelsen för lantbrukshögskolan samt
KF angelägenheten av att allt fler jordbruksföretag stimuleras att införa
ordnad bokföring. RLF och SL förordar en väsentlig höjning av bidragsbeloppen
till främjande av bokföring samt att även gårdar som är större än
50 ha skall kunna få sådant bidrag.

Statligt ekonomiskt stöd. Utredningens förslag att bestämmelserna om
det ekonomiska stödet till såväl etablering som rationalisering i jordbruket
förs samman till en kungörelse tillstyrks av lantbruksstyrelsen som
dessutom förordar att bestämmelserna om stöd till trädgårdsnäringens rationalisering
i möjligaste mån samordnas med dem för jordbruket.

Utredningen framhåller att finansieringsstödet bör knytas till det ekono -

103

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

miska effektivitetskravet, men att avsteg från detta kan vara motiverat av
lokaliseringspolitiska eller andra skäl. Lantbruksstyrelsen konstaterar i anledning
härav att man vid den hittillsvarande verksamheten med särskilda
rationaliseringsinsatser räknat med tillfredsställande förräntning och möjligheter
till normal avskrivning även av den del av investeringarna som motsvaras
av statliga bidrag. Enligt styrelsens uppfattning bör avsteg från denna
princip i framtiden ske endast när de lokaliseringspolitiska skälen för
investeringar är synnerligen starka.

Förslaget om att minska statsbidrag, avskrivningslån och direkta lån från
statliga lånefonder och i stället öka de statliga kreditgarantierna tillstyrks
av de remissinstanser som uttalar sig i ämnet. Fullmäktige i riksgäldskontoret
framhåller dock, att möjligheten till statliga lånegarantier inte i och för
sig innebär att i ett givet kreditmarknadsläge krediter verkligen också kan
ställas till förfogande.

Utredningens förslag att slopa den nuvarande begränsningen av stödet till
högst s. k. tvåfamilj sjordbruk tillstyrks av remissinstanserna. Lantbruksshjrelsen
framhåller att denna gräns visat sig otidsenlig och i olika avseenden
svår att tillämpa. Sveriges grossistförbund förordar att även livsmedelsindustrins
engagemang i jordbruksproduktion stimuleras genom att denna
form av jordbruk ges samma möjligheter till bidrag och lån som andra jordbruk.
Småbrukarnas Riksförbund föreslår att den nedre arealgränsen för
lånegaranti slopas och ersätts med att fastigheten skall vara taxerad som
jordbruksfastighet.

Utredningen har inte ansett det motiverat att ändra den nuvarande ordningen
att endast enskild person skall kunna få jordförvärvslån och driftslån.
Styrelsen för lantbrukshögskolan anser att även juridisk person i vissa
fall, t. ex. aktiva jordbrukare som önskar driva jordbruk gemensamt i bolagsform,
skall kunna komma i åtnjutande av dessa lån. Styrelsen förutsätter
härvid att garantilån skall kunna utgå även till rena skogsfastigheter.

Mot utredningens förslag beträffande de omständigheter under vilka bidrag
till inre rationalisering skall kunna utgå anmäler lantbruksstyrelsen
en något avvikande uppfattning. Styrelsen anser att statsbidragen till investeringar
i ekonomibyggnader och markanläggningar bör begränsas till dels
speciellt kostnadskrävande investeringar, som eljest inte kan realiseras
med hänsyn till bl. a. sökandens likviditet, dels investeringar vid brukningsenheter,
som till följd av genomgripande yttre rationalisering eller fastighetsreglering
har ett speciellt stort och i tiden koncentrerat investeringsbehov
som kan antas innebära påfrestningar på sökandens likviditet, dels
större torrläggningsföretag av allmänt intresse, för vilka stimulansbehovet
för företagets genomförande bedöms vara stort, dels investeringar som förutom
av bl. a. företagsekonomiska skäl även motiveras av lokaliseringspolitiska
hänsynstaganden. Genom övergångsbestämmelser föreslås dessutom
att möjligheter skapas för att infria före de nya bestämmelsernas
ikraftträdande genom formella beslut gjorda utfästelser om statsbidrag.

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

Med de föreslagna förutsättningarna för beviljande av statsbidrag anser
lantbruksstyrelsen att bestämmelserna om statsbidragens maximala storlek
lämpligen kan förenklas. Styrelsen föreslår att bidrag i princip skall kunna
utgå till såväl markanläggningar som ekonomibyggnader med högst 25 %
av godkänd kostnad. Därjämte ifrågasätter styrelsen om inte ett maximalt
bidragsbelopp till varje ekonomibyggnadsföretag bör fastställas med hänsyn
till de betydande bidragsbelopp det annars skulle kunna bli fråga om i
enskilda fall. Eventuellt maximibelopp föreslås dock med hänsyn till inriktningen
av den kommande rationaliseringsverksamheten sättas avsevärt
högre än det som nu gäller.

Styrelsen pekar vidare på att de föreslagna förutsättningarna för bidrag i
huvudsak överensstämmer med de förutsättningar, under vilka bidrag nu
kan beviljas utan behovsprövning. Av denna orsak torde några detaljerade
bestämmelser om behovsprövning inte behöva föras in i den nya författningen.
Däremot bör vid fastställandet av bidragsprocenten i de enskilda
fallen hänsyn tas till vederbörandes ekonomiska ställning. Styrelsen vill
särskilt framhålla att ett angivande av en maximal procentsats för bidragsheräkningen
inte skall innebära att bidragen regelmässigt skall utgå enligt
denna.

Utöver nyss nämnda bidragsformer föreslår lantbruksstyrelsen att bidrag
även skall kunna utgå för försök i praktisk drift vid enskilda lantbruk
med ny teknik i samband med byggnadsinvesteringar, inomgårdsrationalisering
och markanläggningar. Sådana bidrag, som bör administreras centralt,
bedömer styrelsen kunna bli ett verksamt medel för att påskynda rationaliseringen
och snabbt kunna pröva och föra ut ny teknik på hithörande
områden. En försöksverksamhet i traditionell mening blir på dessa
områden synnerligen tidsödande och dyrbar.

Verksamheten med särskilda rationaliseringsinsatser bör enligt utredningen
fortsätta och utvidgas. Styrelsen för lantbrukshögskolan framhåller
vikten av att hittillsvarande verksamhet noga analyseras innan beslut fattas
om utvidgning, inte minst med tanke på en eventuell prisdifferentiering
till förmån för mjölkproduktionen i norra Sverige. Länsstyrelsen i Norrbottens
län förordar att visst låne- och bidragsstöd skall kunna lämnas till
jordbruk i inlandet, även om förhållandena där i regel är sådana att det ej
finns förutsättningar för jordbruksföretag med större jordbruksdel. Frågan
bör ses som en specialfråga för denna landsdel och gå in som en delfråga
i det s. k. inlandsproblemet.

I fråga om jordförvärvslånen uttalar lantbruksstyrelsen att styrelsen
övervägt föreslå att jordförvärvslånen maximeras med hänsyn till de väntade
stora kraven på garantiramarna. Styrelsen förordar emellertid i stället
att jordförvärvslån som överstiger 500 000 kr. tills vidare skall underställas
styrelsens prövning, för att därigenom underlätta fördelningen av

Kungl. Maj. ts proposition nr 95 år 1967 105

tillgängliga ramar. Utredningsförslaget om att slopa maximigränsen för
driftslån tillstyrks.

Förslagen om förlängda amorteringstider för jordförvärvslån och driftslån
tillstyrks av RLF och SL samt RF och lämnas utan erinran av fullmäktige
i riksgäldskontoret. Fullmäktige i riksbanken ställer sig däremot
avvisande och framhåller att de i flera sammanhang, mot bakgrunden av
det allmänna läget på kreditmarknaden, understrukit behovet av snabbast
möjliga amortering. Argumentet att de med lånen finansierade tillgångarna
har ett bestående värde anses inte avgörande. Riksbanken pekar
på att det dels torde vara svårt att bedöma värdet på längre sikt inom en
näringsgren under snabb strukturomvandling, även om garantilånen går
till de bästa projekten, dels kan det lika väl hävdas att tillgångar med
bestående värde bör balanseras av ett växande eget kapital.

Med anledning av de föreslagna kraven på nöjaktiga yrkeskunskaper
hos låntagare med litet eget kapital uttalar lantbruksstgrelsen att god yrkesskicklighet
bör krävas av samtliga jordbrukare som erhåller lånegaranti
eller statsbidrag. Däremot bör inga absoluta krav på speciell teoretisk
yrkesutbildning ställas. Småbrukarnas Riksförbund anser däremot
att teoretisk utbildning som minst motsvarar grundkurs vid lantbruksskola
samt god praktisk utbildning bör vara obligatorisk. RLF och SL framhåller
i detta sammanhang att gällande bestämmelser för lånegarantier och bidrag
till inre rationalisering är svåra att tillämpa på arrendatorer. Förbunden
anser att bestämmelserna bör ses över i syfte att underlätta för arrendatorer
att få statlig hjälp vid långtidsarrenden.

Förslaget att avveckla jordbrukets maskinlånefond tillstyrks av lantbruksstyrelsen.
Styrelsen framhåller att särskild uppmärksamhet bör
ägnas frågan om finansieringsstöd till olika former av gemensam maskinanvändning
liksom till gemensam produktion, lagring och torkning av
jordbruksprodukter. Speciellt är det angeläget med en närmare avgränsning
av vilka aktiviteter inom livsmedels- och fodermedelsframställningen
som skall anses falla inom begreppet lantbruk och som därmed skall kunna
få statligt finansieringsstöd i förevarande ordning. Styrelsen pekar på
de gränsdragningsproblem som uppstått vid tillämpningen av rationaliserings-
och lagerhuskungörelserna till följd av de senaste årens utveckling
i fråga om torkning, pelletering m. m. av grovfoder. Även om lagerhuskungörelsen
i övrigt inte berörs av förestående ändringar av reglerna
för det statliga finansieringsstödet föreslås bestämmelserna däri böra anpassas
till dem som kommer att införas i en ny rationaliseringskungörelse.

I fråga om storleken av det statliga ekonomiska stödet anför lantbruksstgrelsen
att den bedömer behovet av kreditgarantier för förvärv av tillskottsmark
inom några år till ca 100 milj. kr. Möjligheter bör fortfarande
finnas att efter beslut av Kungl. Maj :t under löpande budgetår ändra fördelningen
mellan olika kreditramar. I likhet med utredningen anser sty 4-j-

Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 saml. Nr 95

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

relsen att uppräkningen av lånegarantiramarna bör ske successivt under
två eller tre budgetår, bl. a. på grund av omorganisationen samt behovet
av ökad projekteringsverksamhet. Styrelsen föreslår vidare att bidrag till
den särskilda rationaliseringsverksamheten i fortsättningen helt bestrids ur
det speciella anslaget för verksamheten. Detta förenklar den administrativa
handläggningen och är även motiverat av att dessa bidrag i viss utsträckning
skall kunna beviljas enligt andra grunder än dem som gäller för
bidragsgivningen ur rationaliseringsanslaget. Den av utredningen föreslagna
ramen om 6 milj. kr. för bidrag till inre rationaliseringsåtgärder kommer
enligt lantbruksstyrelsens uppfattning att helt behövas för bidrag till företag
utanför den särskilda rationaliseringsverksamheten. Fullmäktige i riksbanken
anser det angeläget att en stor engångshöjning undviks i ett läge då kreditinstituten
kan förutses vara hårt pressade. En eventuell ökning av lånegarantierna
bör därför ske successivt. Jordbruksnämndens konsumentdelegation
och KF tillstyrker de föreslagna höjningarna av kreditgarantiramarna.
Delegationen och förbundet anser det vidare vara ändamålsenligt
att under ett antal år prioritera anskaffningen av lämplig mark och samtidigt
vara återhållsam beträffande lånegarantier vid nyinvestering, särskilt
i byggnader för sådan animalieproduktion där man f. n. har exportöverskott.
När tillräcklig del av befintlig äldre byggnadskapacitet definitivt
försvunnit, bör de statliga lånegarantierna för nyinvesteringar i denna
kategori av byggnader kraftigt öka.

Forskning och utbildning. Utredningens förslag om en mer samordnad
och speciellt inom husdjursförädling och livsmedelsteknik utökad
forskning tillstyrks av de remissinstanser som berör ämnet. Lantmäteristyrelsen
framhåller angelägenheten av en ökad samordning mellan
den strukturforskning som bedrivs vid lantmäterisektionen vid tekniska
högskolan i Stockholm och motsvarande verksamhet vid lantbruks- och
skogshögskolorna. Styrelsen för lantbrukshögskolan pekar på möjligheterna
att genom dokumentationsverksamhet samt ökat forskarutbyte tillgodogöra
sig utländska forskningsresultat. Styrelsen anser en starkt ökad satsning
efter dessa linjer vara ett både billigt och rationellt sätt att öka introduktionen
av ny teknologi i jordbruket. Jordbrukets forskningsråd understryker,
att i nuläget väsentligt höjda anslag till husdj ursforskningen
är en av de allra viktigaste hävstängerna vid jordbruksnäringens rationalisering
och ekonomiska höjande. Överstyrelsen för ekonomisk försvarsberedskap
framhåller att den livsmedelstekniska forskningen även bör avse
de problem som livsmedelsindustrin kan komma att ställas inför vid avspärrning
och i krig.

Betydelsen av utredningens förslag om utbildningsverksamheten
vitsordas av remissinstanserna. Vissa anser dock att utredningen
underskattat behovet. Styrelsen för lantbrukshögskolan anser att särskild
vikt bör läggas vid utbildningen av redan yrkesverksamma samt att den -

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

107

na verksamhet planeras för ett större antal jordbrukare än vad utredningen
föreslagit. Med hänsyn till de snabba ändringarna i teknik och
ekonomi och då en stor del av eleverna i de grundläggande kurserna i
fortsättningen inte kommer att ägna sig åt lantbruk biträder styrelsen utredningens
förslag att den grundläggande utbildningen i högre grad än
nu kompletteras genom specialkurser i olika ämnen. Därvid anses även jordbruksutbildningen
för lantbrukarhustrur böra uppmärksammas. Styrelsen
understryker också starkt förslaget om en utökad lantmästarutbildning.
Även RLF och SL tillstyrker en sådan utökning. LO ifrågasätter om utredningens
förslag inom utbildningsområdet är tillräckligt långtgående. En
ytterligare utbyggnad av undervisning och rådgivning genom statligt stöd
anses kunna ge betydande effektivitetsvinster. Även TCO anser att utredningen
på vissa punkter har underskattat de erforderliga insatserna framför
allt i fråga om utbildningen av företagsledare. Tyngdpunkten i utbildning
av nytillträdande jordbrukare måste vidare enligt TCO:s mening
förflyttas i riktning mot längre och mer fördjupade kurser. TCO anser
vidare att möjligheterna till vuxenutbildning av yrkesverksamma jordbrukare
måste byggas ut väsentligt mer än till de föreslagna 500 utbildningsplatserna
per år. TCO vill också särskilt understryka att utbildningsmöjligheterna
även måste stå öppna för de kvinnor som tillhör jordbruksnäringen.
Jordbruksnämndens konsumentdelegation och KF anser att utredningen
inte tillräckligt penetrerat utbildningsbehov och utbildningsformer
för olika kategorier sysselsatta inom jordbruksnäringen.

Fortbildning. Förslagen om en ökning av lantbruksprogrammen i radio
och TV tillstyrks av lantbruks styr elsen, styrelsen för lantbrukshög skolan
samt jordbrukets upplysningsnämnd. Samtidigt understryks betydelsen av
att denna verksamhet samordnas med övriga fortbildnings- och rådgivningsinsatser.
Lantbruksstyrelsen pekar på att den i samarbete med Sveriges
Radio—TV påbörjat fortbildning för rådgivare på detta område. En försöksverksamhet
med rådgivningsprogram i TV föreslås starta snarast möjligt.
Jordbrukets upplysningsnämnd framhåller att den största effekten
nås då korta TV-program kompletteras med regionala radioprogram och
samtidig utsändning av pressmaterial till dags- och fackpress. Nämnden
understryker därför att staten bör satsa på en central lantbruksinformation,
som via dags- och fackpress samt egna broschyrer m. m. kan förmedla
aktuell upplysning till näringsutövarna. Styrelsen för lantbrukshögskolan
pekar på att en förutsättning för ett riktigt utnyttjande av radio- och
TV-program är en ökad utbildning i rådgivningskunskap bland tjänstemännen.

Vad gäller fortbildning i övrigt framhåller lantbruksstyrelsen att bristande
lokala rådgivningsresurser är den starkaste begränsningsfaktorn när det
gäller att snabbt få forsknings- och försöksresultat omsatta i praktisk drift.
Styrelsen understryker därför nödvändigheten av att de lokala rådgivnings -

108

Kungl. Maj.ts proposition nr 95 år 1967

resurserna förstärks. Det av herr Eriksson m. fl. i särskilt yttrande framförda
förslaget om en särskild statsunderstödd rådgivningsorganisation vid
sidan av lantbruksnämnderna avstyrks dock. TCO tillstyrker däremot den
av herr Eriksson m. fl. föreslagna lokala rådgivningsorganisationen.

Obligatorisk skördeskadeanmälan m. m.

Nuvarande förhållanden. Efter frivillig, individuell anmälan kan ersättning
inom ramen för skördeskadeskyddet utgå till brukare av brukningsenhet
om minst 2,0 ha åker. På särskild anmälningsblankett lämnar jordbrukaren
förutom indentifikationsupplysningar uppgifter om brukningsenhetens
åkerareal och dennas fördelning på olika grödor samt redovisar
till- och utarrenderade arealer. Tidpunkten för anmälan, som inlämnas till
lantbruksnämnd, fastställs årligen av statens jordbruksnämnd, varvid
hänsyn i viss mån tas till grödornas utveckling och till väderleksförhållandena.
Hittills har anmälningstiden utgått tidigast den 1 och senast den 15
oktober. Anmälningar som kommer in efter anmälningstidens utgång har
inte beaktats, även om skördeskada skulle ha inträffat senare. Efter genomförd
granskning översänder lantbruksnämnderna anmälningarna till statistiska
centralbyrån för ytterligare granskning och ersättningsberäkning,
vilken enligt vissa regler och huvudsakligen maskinellt sker med ledning av
uppgifter om aktuell skörd och normskörd, aktuella priser och normpriser
samt kvalitetsuppgifter.

Även utbetalningskort till ersättningsberättigade jordbrukare och besked
om avslag på anmälan till övriga skrivs ut maskinellt. Utbetalning av skördeskadeersättningar
sker av jordbruksnämnden före utgången av mars
månad.

För att få underlag till jordbruksstatistik är jordbrukarna skyldiga att
lämna uppgifter till dels jordbruksräkningar vart femte år, dels tre årliga
jordbruksinventeringar. För räkningarna gäller särskilda bestämmelser för
varje räkningstillfälle, medan permanenta bestämmelser har utfärdats för
inventeringarna i kungörelsen den 13 april 1956 (nr 116) angående insamlande
av årliga uppgifter till rikets officiella statistik. Med vissa inskränkningar
omfattar jordbruksräkningarna samtliga brukningsenheter. Inventeringarna
däremot baseras på uppgifter från ett urval av brukningsenheter.

Allmänna jordbruksräkningar har sedan år 1927 genomförts med i regel
fem års intervall. Räkningsdagen har med ett undantag varit förlagd till
mitten av september. Efter år 1951 har räkningarna i varierande grad omfattat
även brukningsenheter med högst 2,0 ha åker. 1966 års räkning har
omfattat alla brukningsenheter med åker.

Förteckningar över brukningsenheterna samt uttagning av brukningsenheter
för inventeringarna har baserats på det s. k. RLF-registret.

Kungi. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

109

För jordbruksräkningarna inhämtas uppgifter från jordbrukarna bl. a.
om brukningsform, arealen av olika ägoslag, åkerjordens användning för
olika grödor, antal husdjur av olika slag och förekomsten av vissa maskiner
och anläggningar.

Den mest omfattande jordbruksinventeringen görs i juni och berör ett
urval av 25 000—30 000 brukningsenheter. Inventeringen i oktober omfattar
hälften av brukningsenheterna över 2,0 ha i närmast föregående juniinventering
och marsinventeringen den andra hälften. Samtliga brukningsenheter
med mer än 200 ha åker ingår dock i alla tre inventeringarna. Brukningsenheter
med högst 2,0 ha åker ingår endast i juniinventeringen. Vissa
djurhållare utanför det egentliga jordbruket ingår i alla tre inventeringarna.

Vid jordbruksinventeringarna insamlas uppgifter om total åkerareal,
åkerjordens användning, antal husdjur, inom jordbruket sysselsatt arbetskraft
samt vissa strukturdata.

Vid insamling och granskning av uppgifterna inom såväl jordbruksräkningarna
som inventeringarna anlitas kommunernas styrelser. Bearbetningen
vid centralbyrån sker i hög grad med hjälp av elektronisk databehandling.

Statens jordbruksnämnds och statistiska centralbyråns förslag. Utredningsarbetet
rörande obligatorisk anmälan till skördeskadeskyddet och i
fråga om uppgiftsinsamlingen för jordbruksstatistiken har bedrivits av en
arbetsgrupp med representanter för statistiska centralbyrån, skördestatistiska
nämnden, statens jordbruksnämnd och lantbruksstyrelsen.

Arbetsgruppen redovisar inledningsvis vissa synpunkter på anmälningsförfarandet
i skördeskadeskyddet. En senareläggning av tidpunkten för anmälan
är ur granskningssynpunkt ofördelaktigare än att behålla anmälan
i september bl. a. med hänsyn till att kontroll genom arealmätningar så
gott som helt skulle bli omöjlig. Några väsentliga fördelar följer inte med
en senare tidpunkt för anmälan. En flyttning av anmälningstiden till juni
skulle enligt arbetsgruppen medföra högre kvalitet på de lämnade arealuppgifterna.
Därjämte står förbättrade möjligheter till buds för granskningen
av uppgifterna genom jämförelser med närmast föregående års anmälningar.

Antalet anmälningar väntas vid försommaranmälan öka väsentligt och
därmed även granskningsarbetet. Merarbetet väntas emellertid kunna i stor
utsträckning begränsas genom att granskningen mekaniseras. Detta är speciellt
förhållandet om anmälan görs obligatorisk. Arbetet kräver dock en
större administrativ apparat.

Den uppgiftsskyldighet, som nu föreligger för jordbruksstatistiskt ändamål
och som berörs av en samordning mellan skördeskadeskydd och jordbruksstatistik,
motsvarar i genomsnitt knappt 70 000 brukare om året. Till

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

detta kommer anmälningarna till skördeskadeskyddet, vilka i genomsnitt
för åren 1961—1965 har utgjort drygt 60 000. En med statistiken samordnad
anmälan innebär en ökning av antalet lämnade uppgiftsblanketter från
ca 130 000 till ca 200 000. Antalet anmälningar vid nuvarande anmälningssystem
väntas emellertid öka, varför skillnaden i antalet lämnade uppgiftsblanketter
vid ett obligatorium jämfört med nuvarande system enligt
arbetsgruppens beräkningar begränsas till ca 30 000.

Arbetsgruppen anför vidare att ett stort antal jordbrukare varje år går
miste om skördeskadeersättning på grund av att de ej lämnat in anmälan.
Vissa beräkningar visar att antalet ersättningsberättigade som har gått miste
om ersättning på grund av utebliven anmälan och det totala ersättningsbeloppet
för dessa för åren 1963 och 1964 uppgått till 20 374 och 10 620
resp. 13,2 och 2,3 milj. kr.

Sammanfattningsvis framhåller arbetsgruppen att samordning av anmälan
till skördeskadeskyddet med statistikinsamlingen ej är genomförbar vid
ett frivilligt system. Om ett sådant ändå väljs, är anmälan i september att
föredra framför anmälan tidigare eller senare under året. Endast obligatorisk
anmälan i juni synes därför enligt arbetsgruppens mening utgöra ett
alternativ till nuvarande system.

Härefter anför arbetsgruppen synpunkter på samordningen mellan anmälningsförfarande
och statistikinsamling samt på arbetsfördelningen mellan
olika myndigheter. Vad först gäller samordningen framhålls att de uppgifter
som jordbrukaren nu lämnar i anmälan för skördeskadeersättning i stor
utsträckning sammanfaller innehållsmässigt med de till jordbruksstatistiken
lämnade uppgifterna. Genom en allmän årlig uppgift från jordbrukare av
ungefär samma innehåll som i nuvarande anmälan skulle nås betydande
fördelar ur statistisk synpunkt. Uppgiftslämnandet skulle beträffande data,
som inte erfordras för skördeskadeskyddet, kunna förenklas och effektiviseras
genom en anknytning till anmälningsförfarandet.

Vissa av uppgifterna i jordbruksråkningarna skulle genom sammankopplingen
med skördeskadeskyddet komma att erhållas årligen. Detta gäller
uppgifterna om antalet brukningsenheter och om den totala åkerarealen med
fördelning på olika grödor. Uppgifter skulle också erhållas om fördelningen
på ägda resp. arrenderade åkerarealer och brukningsenheter. Det skulle
härigenom bli möjligt att fortlöpande belysa den strukturella utvecklingen
inom jordbruket. Uppgifter om totalarealens fördelning på ägoslag, antalet
olika husdjur samt förekomsten av vissa maskiner och anläggningar bör
lämpligen kunna inhämtas genom tilläggsfrågor på obligatorieblanketten.

Med hänsyn till obligatoriets karaktär av totalundersökning väntar arbetsgruppen
ökad säkerhet i statistiken. De direkta kostnaderna för statistiken
blir begränsade, eftersom en stor del av materialet kommer till användning
inom skördeskadeskyddet.

Vid nuvarande uppläggning av jordbruksinventeringarna i juni fram -

Kungl. Maj. ts proposition nr 95 år 1967

111

kommer de definitiva resultaten i början av oktober. Vid övergång till obligatorisk
anmälan och därmed allmänt uppgiftslämnande kan en viss fördröjning
jämfört med denna tidpunkt vara svår att undvika. Detta gäller
speciellt startåret, då en försening på tre till fyra månader sannolikt blir
ofrånkomlig med hänsyn till det stora initialarbetet i samband med uppläggningen.
Det är i hög grad önskvärt att det sedan obligatoriesystemet
har* fått sin slutgiltiga utformning blir möjligt att leverera definitivstatistiken
liksom hittills i oktober månad.

Arbetsgruppen redovisar härefter olika metoder att kombinera de tre årliga
jordbruksinventeringarna och den obligatoriska skördeskadeanmälan
och konstaterar att juniinventeringen kan med hjälp av en utbyggd anmälningsblankett
kombineras med denna medan den nuvarande invenieringsformen
bör behållas vid undersökningstillfällena i oktober och mars.

I fråga om arbetsfördelningen mellan olika myndigheter erinrar arbetsgruppen
inledningsvis att det åligger lantbruksnämnden att granska de inlämnade
anmälningarna och därefter sända in dessa till statistiska centralbyrån.
Uppgiftsinsamlingen för jordbruksräkningarna och jordbruksinventeringarna
åvilar däremot de kommunala myndigheterna. Eftersom endast
lantbruksnämnderna torde kunna komma ifråga som lokalorgan för skördeskadeskyddet,
skulle kommunernas medverkan i jordbruksräkningarna automatiskt
falla bort vid en samordning mellan jordbruksräkningarna och
skördeskadeskyddet. Detsamma skulle gälla om de delar av jordbruksinventeringen
i juni som förutsätts bli ersatta av en på anmälningarna till
skördeskadeskyddet grundad statistik. Arbetsgruppen anser övervägande
skäl talar för att de kommunala organen befrias från arbetet med uppgiftsinsamlingen
för den här aktuella jordbruksstatistiken över huvud taget.
Detta gäller oberoende av om en samordning av denna med anmälan till
skördeskadeskyddet kommer till stånd eller ej.

I samband med en eventuell övergång till obligatorisk anmälan till skördeskadeskyddet
behöver fördelningen av arbetsuppgifterna mellan lokala och
centrala organ tas upp till prövning. Som skäl härför anförs att vid övergång
till obligatorisk anmälan blir blankettmaterialet tämligen omfattande
och möjligheterna att mekanisera olika arbetsmoment får därför stor betydelse.
Arbetsgruppen föreslår övergång till obligatorisk anmälan till skördeskadeskyddet
i juni månad och att anmälningsblanketten skall omfatta uppgifter
avsedda för såväl skördeskadeskydd som jordbruksstatistik. Anmälningarna
skall enligt förslaget sändas direkt till statistiska centralbyrån.
Jordbruksräkningarna förutsätts liksom hittills äga rum vart femte år men
förläggas till juni, varvid erforderliga data inhämtas på en utvidgad anmälningsblankett.
Detsamma gäller beträffande jordbruksinventeringen i juni
månad. Oktober- och marsinventeringarna måste dock enligt arbetsgruppen
liksom nu genomföras i form av separata enkäter.

Enligt nuvarande bestämmelser kan skördeskadeersättning utgå för bruk -

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

ningsenheter som omfattar minst 2,0 ha åker. Jordbruksstatistiken omfattar
emellertid även vissa andra kategorier av jordbrukare liksom vissa djurhållare
utanför det egentliga jordbruket. Härtill kommer, att enstaka brukningsenheter
med minst 2,0 ha åker saknar alla grödor som omfattas av
skördeskadeskyddet. För samordningen med statistiken men också med
hänsyn till skördeskadeskyddet är det nödvändigt att anmälningsskyldigheten
går utöver den grupp av jordbruk som nu kan komma i fråga för skördeskadeersättning.
Uppgiftsskyldigheten föreslås därför omfatta samtliga brukningsenheter
med minst 2,0 ha åker, övriga brukningsenheter med åker och
djurhållare utan åker i den utsträckning som särskilt bestäms.

Arbetsgruppen behandlar därefter den tekniska uppläggningen av anmälningsförfarandet
och den därtill knutna statistikproduktionen samt övergången
till det nya systemet. Under förutsättning bl. a. av att resurser för
erforderlig detaljplanering blir tillgängliga senast under våren 1967 bör det
nya systemet kunna träda i funktion fr. o. m. 1967 års skörd. I så fall kan
övergången vara helt genomförd år 1969. Om den obligatoriska anmälan inte
skulle kunna införas förrän år 1968 förskjuts tidsplanen ett år.

Arbetsgruppen har vidare beräknat kostnaderna för obligatoriet med utgångspunkt
från 1965 års löne- och prisnivå och från att det nya systemet införs
år 1967. Arbetsgruppen har helt bortsett från jordbruksnämndens och
lantbruksstyrelsens kostnader, vilka inte väntas komma att ändras i någon
högre grad. Ej heller har i beräkningarna tagits med kostnaderna för hyra
av kontorslokaler, portokostnaderna för tjänsteförsändelser och kostnaderna
för hyra av RLF-registret. I ersättningsfrågan önskar RLF enligt arbetsgruppen
koppla samman uthyrningen för obligatoriet med uthyrningen för
uppläggning av ett fullständigt jordbruksregister. Förhandlingar om villkoren
för utnyttjande av RLF:s register bör enligt arbetsgruppens mening tas
upp i särskild ordning. Kostnadsberäkningarna bygger på erfarenheter från
nuvarande anmälningsförfarande och från jordbruksinventeringarna. Vid
beräkningen av kostnadsändringarna för skördeskadeskyddet har förutsatts,
att antalet anmälningar även i fortsättningen blir i genomsnitt 60 000 per år,
om det nuvarande systemet behålls. Resultatet av beräkningarna framgår av
följande sammanställning.

Kostnaderna för den centrala administrationen beräknas vid obligatorisk
anmälan och med denna kombinerad insamling av uppgifter för jordbruksstatistiken
stiga med 561 000 kr. Kostnadsökningen för den lokala
administrationen beräknar arbetsgruppen uppgå till 360 000 kr.

På grund av att de maskinella rutinerna ej helt kan tillämpas förrän
obligatoriesystemet varit i funktion ett par år uppkommer övergångsvis vissa
kostnader för manuella rutiner. Arbetsgruppen beräknar merkostnaderna
för den centrala administrationen bli 568 000 kr. högre det första året. Motsvarande
merkostnader för den lokala administrationen beräknar arbetsgruppen
till 623 000 kr. Sammanlagt beräknas således merkostnaderna un -

Kungl. Maj.ts proposition nr 95 år 1967

113

Nuvarande sys- Obligatoriesys- Kostnadsförtem
vid 60 000 tem vid 185 000 ändring, kr.
anmälningar, kr. anmälningar, kr.

A. Skördeskadeskyddet och den på

anmälningarna grundade statistiken Utsändning

och insamling......

Handläggning................

Framställning av beräkningsunderlag
och statistik..........

Utredningsverksamhet ........

Information ................

Planering och ledning ........

B. Övrig jordbruksstatistik

Jordbruksinventeringarna......

Jordbruksräkningarnas allmänna
del, årskostnad ..............

Totalt (A + B)

19 000	175 000	4- 156 000
199 000	599 000	4- 400 000
106 000	120 000	+ 14 000
208 000	208 000	—
—	50 000	+ 50 000
170 000	320 000	+ 150 000
382 000	263 000	- 119 000
180 000	90 000	- 90 000
264 000	1 825 000	+ 561 000

der första året uppgå till 1 191 000 kr. Kostnaderna för det andra året uppskattar
arbetsgruppen till 300 000 kr. mer än kostnaderna för det tredje
året. Av merkostnaden faller 200 000 kr. på den centrala och 100 000 kr. på
den lokala förvaltningen.

Remissyttrandena. Utredningens förslag om övergång till obligatorisk
anmälan till skördeskadeskyddet och jordbruksstatistiken tillstyrks
av alla remissinstanser med undantag för statskontoret. SL framhåller,
att man från jordbrukets sida vid upprepade tillfällen pekat på
att skördeskadeskyddet bör tillämpas på ett sådant sätt att ersättning för
skördeskador utgår till alla som är berättigade därtill. Enda möjligheten
torde vara att anmälan görs obligatorisk även om detta medför visst besvär
för alla jordbrukare. RLF framhåller, att de fördelar som nås med det
föreslagna systemet — främst beträffande skördeskadeskyddet — är så
betydande att de uppväger den olägenhet som uppgiftsskyldigheten innebär.

Statskontoret anser att den omständigheten att obligatorisk anmälan gör
en högre mekaniseringsgrad möjlig saknar betydelse vid bedömningen av
principfrågan. Det tekniska förfarandet i samband med bl. a. insamling och
kontroll av data måste anpassas till ett system, som är mest lämpligt utifrån
andra kriteria. Från statskontorets synpunkt bedöms inte utredningens
skäl för ett obligatorium motivera den betydande kostnadsökning detta
skulle innebära inte minst i personellt hänseende. Statskontoret vill också
understryka att möjligheter till mekanisering även föreligger vid ett frivilligt
anmälningsförfarande. Denna fråga synes ej ha blivit tillräckligt belyst
i förslaget.

När det gäller den tekniska utformningen av systemet har
vissa synpunkter förts fram. Statskontoret har intet att erinra mot för -

114

Kungl. Maj.ts proposition nr 95 år 1967

slaget men förutsätter att möjligheten till samordning med magnetbandsregistren
inom folkbokförings- och uppbördsväsendet undersöks. Ej heller
statistiska centralbyrån har något att erinra mot förslaget till teknisk
lösning. Lantbruksnämnderna i Jönköpings och Värmlands län anser att
det bör övervägas om inte brukningsenheter med mindre än två ha åker
helt kan lämnas utanför jordbruksstatistiken även vid jordbruksråkningarna.
Den praktiska betydelsen av dessa små enheter är så ringa att värdet
av att få dem redovisade knappast kan motivera det stora merarbete detta
medför.

Flera remissinstanser har betonat sambandet mellan här föreliggande förslag
samt jordbruksutredningens förslag om att upprätta ett företagsregister.
Lantbruksnämnden i Jönköpings lön föreslår att en särskild
arbetsgrupp tillsätts för att utreda lämplig samordning av förslagen. Lantbruksnämnden
i Malmöhus län bedömer att nämnda företagsregister utan
nämnvärda extra kostnader bör kunna erhållas som biprodukt av det föreslagna
obligatoriesystemet.

I fråga om den lämpligaste tidpunkten för att starta det nya systemet
råder något delade meningar. RLF hemställer att statsmakterna vidtar
sådana åtgärder att det nya systemet kan träda i tillämpning år 1967. Lantbruksnämnden
i Västerbottens län anser det tveksamt om systemet kan
träda i funktion redan under år 1967 med hänsyn till lantbruksnämndernas
omorganisation den 1 juli 1967. Då många skäl talar för ett snabbt införande
av obligatoriet, tillstyrker dock nämnden förslaget, förutsatt att nödiga
resurser ställs till förfogande. Liknande synpunkter anförs av lantbruksnämnden
i Jönköpings län. Kalmar läns hushållningssällskap anser
att de betydande omställningssvårigheter, som kommer att uppstå vid omorganisationen
av lantbruksnämnder och hushållningssällskap, talar för
en senareläggning med ett år av förslagens genomförande. Skulle ett sådant
uppskov inte anses möjligt eller lämpligt ökar angelägenheten av tillräckliga
personella och ekonomiska resurser för ändamålet. Även lantbruksnämnden
i Kalmar län förordar uppskov till år 1968.

RLF bekräftar i detta sammanhang att förbundet ställer sig positivt till
en utlåning av RLF-registret. Förbundet är berett att — så snart statsmakternas
önskemål preciserats — ta upp förhandlingar med vederbörande
myndigheter rörande de ekonomiska villkoren härför.

Mot arbetsgruppens kostnadsberäkningar har remissinstanserna
i allmänhet inget att invända. Statskontoret hyser dock som tidigare redovisats
avvikande uppfattning. SL framhåller, att kostnadsökningen för obligatoriet
inte innebär motsvarande ökning sett ur samhällsekonomisk synpunkt
på grund av att den motvägs av minskade kostnader för jordbrukarna
och kommunerna. Lantbruksnämnden i Jönköpings län pekar på
att ortsombudens medverkan i granskningsarbetet torde bli nödvändig i
stor utsträckning. Nämnden anser dock att nuvarande arvoden är otill -

115

Kungl. Maj. ts proposition nr 95 år 1967

räckliga för att medge en skälig ersättning för ombudens arbete. Nämnden
anser vidare att utredningen något underskattat arbetsåtgången för
granskningsarbetet. Eftersom arbetet måste utföras på mycket kort tid
samt dessutom under den normala semestertiden blir det nödvändigt atf
försöka anställa tillfällig arbetskraft. Särskilda medel för detta anses böra
ställas till förfogande.

Departementschefen

Jordbrukets rationalisering. Den nu gällande inriktningen och utformningen
av statens stöd till jordbrukets rationalisering grundas i huvudsak
på beslut av 1959 års riksdag. Härefter har emellertid reglerna för det statliga
ekonomiska stödet efter hand anpassats till utvecklingen. Bland vidtagna
ändringar märks det särskilda stödet till jordbrukets rationalisering i
Norrland som infördes år 19(>ö och utvidgades år 1965 till att omfatta även
vissa delar av norra Svealand. Vidare kan nämnas att stödet till förvärv och
drift av jordbruksegnahem år 1963 ersattes med kreditgaranti för jordförvärvslån
och driftslån. Härjämte förbättrades möjligheterna för arrendator
att erhålla stöd till rationaliseringsåtgärder. Av stor betydelse för jordbrukets
rationalisering är vidare de ändringar i jordförvärvslagen som skedde
år 1965. Genom dessa ökades möjligheterna för innehavare av redan bärkraftiga
brukningsenheter att förstärka bärkraften genom tillskottsförvärv.
Dessutom förbättrades förutsättningarna för integrerad livsmedelsproduktion
genom att förädlingsföretag gavs möjlighet att förvärva jordbruksföretag
för att trygga sin råvarubas.

1960 års jordbruksutredning har såsom framgår av redogörelsen i det
föregående bl. a. lagt fram förslag till ändrade grunder för statens medverkan
i jordbrukets rationalisering och till ändrade bestämmelser för det statliga
ekonomiska stödet. Remissinstanserna har i huvudsak inte haft några
invändningar mot utredningens förslag i dessa delar. Även jag finner förslagen
i allt väsentligt vara väl grundade.

1 detta sammanhang ämnar jag också behandla frågan om obligatorisk
anmälan till skördeskadeskyddet och med denna kombinerad insamling av
uppgifter till jordbruksstatistik vilken särskilt utretts av statens jordbruksnämnd
och statistiska centralbyrån.

Till grund för den statliga verksamheten med jordbrukets rationalisering
sker en omfattande planering på såväl det centrala planet som regionalt
och lokalt. Planeringen syftar till att åstadkomma bästa möjliga utnyttjande
av produktionsresurserna och högsta effekt av de statliga insatserna
på området. Planeringen leder fram till ett handlingsprogram för
verksamheten.

I likhet med jordbruksutredningen anser jag att en central och regional
planering även i fortsättningen bör utgöra grunden för statens medverkan

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

i jordbrukets rationalisering. Mot vad utredningen föreslagit i ämnet har jag
i princip ingen erinran. Planeringen inom jordbrukssektorn bör således inordnas
i samhällsplaneringen i stort och följa de allmänna riktlinjerna för
denna. Den centrala planeringen bör mynna ut i regionalt differentierade
handlingsprogram.

Vid den regionala planeringen bör enligt min mening särskild vikt läggas
vid frågan om dispositionen av markresurserna. Syftet bör vara att få
till stånd bästa möjliga avvägning av behoven av mark för jordbruks-, bebyggelse-
och fritidsändamål eller annan användning. Även problemen rörande
omställning av arbetskraft som friställs genom den fortsatta rationaliseringen
bör uppmärksammas. Av stor betydelse för planeringen bör vidare
vara att bedöma möjliga utvecklingsvägar för jordbruksföretagen med
hänsyn till bl. a. de naturliga produktionsförutsättningarna. Planeringen bör
självfallet även avse den ändamålsenliga dispositionen av tillgängliga resurser
för statligt ekonomiskt rationaliseringsstöd, strukturrationaliseringen,
den aktiva inköps- och försäljningsverksamheten i fråga om mark samt
upplysnings- och rådgivningsverksamheten.

I fråga om planeringens organisation hänvisar jag till vad jag anfört vid
anmälan av prop. 1967 : 74 angående de nya lantbruksnämndernas organisation.
Jag har där bl. a. redovisat min uppfattning rörande lantbruksstyrelsens
och lantbruksnämndernas uppgifter i fråga om planeringen och det
samarbete som därvid bör ske med andra myndigheter och organisationer. I

I likhet med jordbruksutredningen anser jag att en förbättrad samordning
i fråga om olika statliga insatser av betydelse för de enskilda jordbruksföretagens
markanskaffning är eftersträvansvärd. De nya lantbruksnämnderna
och den organiserade och utvidgade samverkan som avses komma
till stånd mellan dem och lantmäteriet gör enligt min mening dessa insatser
effektivare.

Såsom jag berört i det föregående är den reformerade jordförvärvslagen
ett verksamt medel för att främja strukturrationaliseringen av jordbruksföretagen.
Erfarenheterna av den hittillsvarande tillämpningen, som jag redogjort
för i det föregående, visar att huvuddelen av de enskilda personernas
förvärv gjorts av yrkesverksamma jordbrukare. Endast ett litet antal
förvärv har skett av bolag och andra juridiska personer som bedriver förädling
och distribution av jordbruksprodukter.

Av stor vikt för jordbrukets rationalisering och markanskaffning är vidare
som jordbruksutredningen framhållit lantbruksnämndernas aktiva inköps-
och försäljningsverksamhet med anlitande av jordfonden. Fondkapitalet
har ökat mycket kraftigt under den senaste femårsperioden och uppgår
nu till inemot 180 milj. kr. Liksom utredningen anser jag att fonden
bör förstärkas. Jag föreslår därför att den under budgetåret 1967/68 tillförs
ytterligare 40 milj. kr. Jag återkommer härtill i följande avsnitt.

Kungl. Maj. ts proposition nr 95 år 1967 117

Jordbruksutredningen har pekat på vissa möjligheter att underlätta det
lantmäteritekniska förfarandet i syfte att främja strukturrationaliseringen.
Jag vill i anledning därav framhålla att hela fastighetsbildningslagstiftningen
är under omprövning i anledning av fastighetsbildningskommitténs förslag
i ämnet. I detta sammanhang kommer möjligheterna att förenkla förfarandet
att uppmärksammas. I avvaktan på att en ny fastighetsbildningslagstiftning
kommer till stånd bör enligt min mening vid tillämpningen av nu
gällande lagstiftning liksom hittills beaktas de allmänna riktlinjerna för
jordbrukspolitiken.

Att förstärka brukningsenheter genom arrende av tillskottsmark är enligt
min mening ofta en lämplig väg att åstadkomma snabbare strukturrationalisering.
Jag är dock medveten om att möjligheterna härtill i viss mån
begränsas genom de nackdelar ur kreditsynpunkt som arrendeformen innebär.
Hela arrendelagstiftningen prövas f. n. av arrendelagsutredningen.
Jordbruksutredningen har förordat att bestämmelserna om arrende utformas
så att strukturrationaliseringen främjas. I anledning härav har arrendelagsutredningen
i sitt remissyttrande uttalat att den avser att beakta dessa
synpunkter i sitt arbete.

Jordbruksutredningen pekar på angelägenheten av ett, register över företagen
inom jordbruket och skogsbruket för att underlätta arbetet med jordbrukets
rationalisering öcKTör ätt skapa förutsättningar för att följa effekterna
av jordbrukspolitiken. Möjligheterna att belysa strukturutvecklingen
med hjälp av de nuvarande jordbruksräkningarna vart femte år anser utredningen
inte vara tillräckliga med hänsyn till den förväntade snabba omställningen.
Även jag anser att ett företagsregister blir ett mycket värdefullt
hjälpmedel i rationaliseringsverksamheten. Jag tillstyrker därför utredningens
förslag att ett sådant register upprättas. Den närmare utformningen
av registret bör övervägas av den utredning rörande metoderna för
att följa utvecklingen inom jordbruket, som jag berört i det föregående.

Statistiska centralbyrån och statens jordbruksnämnd föreslår som framgår
av redogörelsen i det föregående att den nuvarande frivilliga anmälan
till skördeskadeskyddet ersätts med obligatorisk anmälan. Samtidigt föreslås
att tidpunkten för anmälan flyttas från hösten till juni månad. Omläggningen
gör det möjligt att kombinera anmälan till skördeskadeskyddet
och insamling av uppgifter för den allmänna jordbruksstatistiken.

För min del anser jag att övergången till obligatorisk skördeskadeanmälan
är en angelägen reform bl. a. med hänsyn till att därigenom alla
ersättningsberättigade jordbrukare kan få skördeskadeersättning. Samtidigt
skapas förutsättning att förenkla insamlingen av uppgifter för såväl delar
av den allmänna jordbruksstatistiken som för det nyss föreslagna företagsregistret.
Det tekniska och administrativa genomförandet av reformen bör
enligt min mening i princip kunna ske på sätt myndigheterna förordat.
Reformen bör dock ske ett år senare än vad som föreslagits. Jag förordar

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

därför att obligatorisk skördeskadeanmälan införs år 1968. Kungl. Maj :t, eller
den myndighet Kungl. Maj:t bestämmer, bör äga meddela erforderliga
detaljbestämmelser beträffande övergången till obligatorisk skördeskadeanmälan
och med denna samordnad insamling av uppgifter för den allmänna
jordbruksstatistiken och för företagsregistret. Beträffande vissa sekretessfrågor
som berör användningen av här ifrågavarande statistiska primärmaterial
avser jag senare återkomma till Kungl. Maj :t.

Som jordbruksutredningen anfört utgör anskaffningen av kapital för de
enskilda jordbruksföretagens rationalisering ett betydande problem. Jag anser
därför att åtgärder för att underlättaJinansierinqen av rationaliseringsåtaärcler
är en viktig del i statens insatser för jordbrukets rationalisering.

Statens medverkan i fråga om rationaliseringsåtgärder in. m. bör som
utredningen föreslagit i huvudsak ske i form av garanti för lån. Det hittillsvarande
kreditstödet genom sådana garantier har gett enbart goda erfarenheter
och jag förordar därför i enlighet med utredningens förslag att
denna stödform utvidgas. Statsbidrag kan under vissa omständigheter påtagligt
stimulera ur samhällets synpunkt angelägna rationaliseringsåtgärder.
I likhet med utredningen hyser jag den uppfattningen att bidragsgivningen
i fortsättningen huvudsakligen bör avse åtgärder som är av väsentlig
betydelse för strukturrationaliseringen inom jordbruket. Till den närmare
utformningen av det statliga stödet genom kreditgaranti och statsbidrag
återkommer jag i det följande.

Stöd till jordbrukets rationalisering lämnades tidigare i stor utsträckning
som lån från statliga lånefonder. Efter hand har denna utlåning slopats
och ersatts med statliga kreditgarantier. Den enda kvarvarande lånefonden
av betydelse för jordbrukets rationalisering är jordbrukets maskinlånefond.
Enligt min mening bör såsom jordbruksutredningen föreslagit
långivningen även från denna lånefond upphöra och ersättas med möjligheter
att lämna kreditgarantier för lån för samma ändamål. Jag föreslår
därför att jordbrukets maskinlånefond avvecklas vid utgången av budgetåret
1966/67.

Jag finner liksom jordbruksutredningen att det är angeläget med en
kraftig förstärkning av resurserna för statens medverkan i jordbrukets rationalisering.
Utöver det stora tillskott till jordfonden som jag förordat
i det föregående bör kreditgarantigivningen ges en betydligt större omfattning.
För innevarande budgetår har ramen för kreditgarantierna fastställts
till 133 milj. kr. Jag ämnar i det följande föreslå att detta belopp
ökas med 14 milj. kr. För budgetåret 1967/68 bör enligt min mening
rambeloppet fastställas till 189 milj. kr., vilket innebär en ökning
med inte mindre än drygt 40 % i förhållande till det ursprungliga rambeloppet
för innevarande budgetår. Denna mycket betydande ökning är
motiverad av angelägenheten att så långt det är möjligt med hänsyn till
de samlade anspråken på samhällets resurser avväga rambeloppet för kredit -

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967 119

garantigivningen så att efterfrågan på lånegaranti för rationaliseringsändamål
tillgodoses.

I fråga om statsbidrag till jordbrukets rationalisering anser jag att medelstillgången
för bidrag i samband med den särskilda rationaliseringsverksamheten
i främst Norrland bör ökas med 2 milj. kr. för nästa budgetår.
Vidare bör 1,5 milj. kr. anvisas på tilläggsstat för innevarande budgetår.
Även det belopp som får las i anspråk för bidrag till yttre rationalisering
bör ökas från 6 milj. kr. innevarande budgetår till 10 milj. kr. för budgetåret
1967/68. Mina förslag rörande statsbidragsgivningen till åtgärder
för inre rationalisering beräknas leda till en reell minskning av anspråken
på bidrag till 8 milj. kr. för nästa budgetår. Jag vill i sammanhanget peka
på svårigheterna att med hänsyn till de ändrade reglerna för det statliga
ekonomiska stödet med säkerhet beräkna behovet av utrymme för att utfästa
bidrag för de båda ändamålen. Med hänsyn bl. a. härtill bör Kungl.
Maj :t få jämka fördelningen mellan yttre och inre rationalisering av nyss
angivna belopp.

Utredningen har i detta sammanhang berört vissa allmänna frågor om
jordbrukets kapitalförsörjning och beskattningen av inkomst från jordbruksfastighet.
Sålunda har utredningen förordat att i lägen med skärpta
krav på kreditinrättningarnas placerings- och likviditetskvoter i viss män
prioritera jordbrukets kreditförsörjning samt att hypoteksföreningarnas
verksamhetsområde utvidgas till att omfatta såväl primär- som sekundärkredit.
Det förstnämnda förslaget har avstyrkts av många remissinstanser
däribland av fullmäktige i riksbanken. Ej heller jag finner anledning förorda
att i detta hänseende några särskilda regler skall tillämpas i fråga
om jordbrukssektorn. Frågan om landshypoteksföreningarnas låneverksamhet
har behandlats av chefen för finansdepartementet vid anmälan av
prop. 1967: 58. Genom denna har syftet med utredningens förslag till viss
del tillgodosetts. De av utredningen och remissinstanserna berörda frågorna
om att införa s. k. jordbrukskonton, om ändrade regler för beskattning
av skördeskadeersättning och om ändring i reglerna för den skattemässiga
behandlingen av avskrivning av byggnader ankommer på chefen för finansdepartementet
att behandla. Det bör emellertid framhållas att förslaget att
införa möjlighet till inkomstutjämning genom s. k. jordbrukskonto vid ett
flertal tillfällen avvisats av riksdagen. Detsamma gäller frågan om ändrade
regler för beskattning av ersättningen för skördeskador. Det bör i sammanhanget
vidare framhållas att det för jordbrukare liksom för andra företagare
finns möjligheter till utjämning av inkomst mellan olika inkomstår genom
att tillämpa bokföringsmässig redovisning. Slutligen bör nämnas att
frågan om beskattning av inkomst av jordbruksfastighet ingår i företagsskatteutredningens
uppdrag.

Jordbruksutredningen har förordat vissa ändringar i villkoren för det
statliga ekonomiska stödet till jordbrukets rationalisering. Jag kan i hu -

120

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

vudsak ansluta mig till utredningens förslag. Kreditgaranti bör sålunda
liksom nu kunna lämnas för såväl lån till förvärv och drift av jordbruksföretag
(jordförvärvslån och driftslån) som lån till rationaliseringsåtgärder
(rationaliseringslån). Kreditgaranti bör vidare kunna ställas för lån
för att skaffa jordbruksmaskin för gemensam användning och för lån att
köpa, uppföra eller bygga om byggnad som erfordras för yrkesmässigt bedriven
jordbruksmaskinhållning (maskinlån). Statsbidrag bör endast komma
i fråga för rationaliseringsåtgärder (rationaliseringsbidrag).

Jag vill till att börja med behandla vissa allmänna grunder som bör gälla
för samtliga former av det ekonomiska stödet.

Jordbruksutredningen har föreslagit att stödet uteslutande skall avse
åtgärder som bedöms höja näringens effektivitet. För min del anser jag
att för stödet bör gälla den huvudprincipen att den ifrågasatta investering en

bör vara önskvärd ur allmän synpunkt och att den är samhällsekonomiskt
motiverad. Vidare bör krävas att investeringen är lönsam ur
företagsekonomisk synvinkel. Vid kombinerade jord- och skogsbruk bör
liksom nu gäller för den särskilda rationaliseringsverksamheten i bl. a.
Norrland härjämte jordbruksdelen ha sådan omfattning och effektivitet att
investeringarna i den delen blir lönsamma.

Vid prövning om en investering är önskvärd ur allmän synpunkt bör,
om det är påkallat med hänsyn till investexnngens storlek, bl. a. beaktas
de effekter som åtgärden kan få på marknadsutvecklingen inom landet
för den produkt som investeringen avser. Enligt min mening bör dock en
överskottssituation i fråga om viss produkt inte utgöra hinder för stöd till
sådana ytterligare investeringar i produktionsgrenen i fråga som är ägnade
att höja produktionens effektivitet. Något krav att investeringen ej får
avse större anläggning än som huvudsakligen behövs för förädling eller
lagring av produkter från ifrågavarande jordbruksföretag bör enligt min
mening ej ställas upp. Jag anser det nämligen vara angeläget att en
lämplig specialisering inom jordbruksproduktionen ej motverkas. Den närmare
avgränsningen av vad som i detta sammanhang bör betraktas som
jordbruksproduktion bör ankomma på Kungl. Maj :t eller, efter Kungl.
Maj :ts medgivande, på lantbruksstyrelsen.

Utredningens förslag att det statliga ekonomiska stödet skall avse jordbruksföretag
med förutsättningar att tillämpa rationell teknik och vars
tillkomst eller fortvaro är önskvärd ur allmän synpunkt har inte mött
några invändningar från remissinstanserna. Även jag anser mig i huvudsak
kunna biträda utredningens förslag. Jag förordar därför att ekonomiskt
stöd bör avse jordbruksföretag som äger, eller kan förutses inom nära

framtid få, förutsättningar för rationell jordbruksdrift och vars tillkomst
eller fortvaro är önskvärd från allmän synpunkt. Stödets syfte bör enligt
min mening vara att främja finansiering av åtgärder, som bedöms höja
jordbruksföretagets effektivitet, samt att i vissa fall underlätta förvärv och
drift av effektiva jordbruk.

Kungl. Maj.ts proposition nr 95 år 1967 121

Den nu gällande begränsningen av vissa delar av det ekonomiska stödet
till att avse brukningsenheter av högst tvåfamilj sjordbruks storlek bör
således upphöra. Jag anser detta vara välbetänkt med hänsyn till att den
pågående tekniska och ekonomiska utvecklingen kräver färre och större
enheter inom jordbruket. Med hänsyn bl. a. härtill anser jag också att
tillkomsten och fortvaron av stödjordbruk ej längre bör främjas genom
ekonomiskt stöd. Såsom stödjordbruk bör i detta sammanhang betraktas
även deltidsj ordbruk vars innehavare har sin huvudsakliga sysselsättning
utanför jord- och skogsbruksnäringen. Jordbruksföretag, som ej är bärkraftiga,
bör få statligt stöd om de kan förutses inom en nära framtid genom
rationaliseringsåtgärder få förutsättningar för rationell jordbruksdrift.
Vidare är det enligt min mening ej längre erforderligt med särskilda bestämmelser
av social natur för det statliga stödet på ifrågavarande område.

Enligt nu gällande bestämmelser är stöd till förvärv och drift av jordbruksföretag
i princip begränsat till enskild person medan rationaliseringsstöd
kan lämnas till såväl enskild som juridisk person. Utredningen har
för sin del inte ansett att någon ändring erfordras av dessa bestämmelser.
Mot detta har bl. a. styrelsen för lantbrukshögskolan invänt och framhållit
att under vissa omständigheter även juridisk person bör kunna få
etableringsstöd. För min del anser jag att det i fortsättningen i princip
ej bör vara någon skillnad mellan enskild och juridisk person vad gäller
möjligheterna att få statligt ekonomiskt stöd. Företagsformen bör således
inte ha något avgörande inflytande på möjligheterna att få sådant stöd.
Det bör i stället vara omständigheterna i det enskilda fallet som läggs
till grund för bedömningen av stödbehovet.

Självfallet bör stöd ej lämnas om åtgärden med hänsyn till investeringskostnadens
storlek eller sökandens ekonomiska ställning bedöms
kunna genomföras utan stöd. När det gäller prövning av stöd åt juridisk
person eller sammanslutning för gemensam animalieproduktion eller lagring
av jordbruksprodukter bör hänsyn tas även till delägarnas ekonomiska
ställning.

Utvecklingen inom jordbruket leder till större företagsenheter och därmed
ökade krav på företagarnas yrkeskunskap. Jag vill understryka
angelägenheten av att företagare och anställda inom jordbruket skaffar sig
en gedigen yrkesutbildning vid lantbrukets olika skolor. Jag anser vidare att
genomgången teoretisk och praktisk utbildning inom yrket böra väga tungt
vid prövning av ansökan om statligt ekonomiskt stöd. Något absolut krav
på viss teoretisk utbildning bör dock t. v. ej ställas upp. Jag förordar därför
att för att stöd skall kunna utgå bör generellt gälla att sökanden, eller
den som svarar för jordbruksdriften, äger erforderlig yrkesskicklighet förvärvad
genom teoretisk yrkesutbildning jämte praktik eller genom praktisk
erfarenhet.

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

Jag övergår härefter till att behandla de olika formerna för det statliga
ekonomiska stödet och de speciella reglerna för dessa.

Rationaliseringslån skall enligt utredningens förslag liksom f. n. kunna
lämnas för tillskottsförvärv av jordbruksjord och skogsmark för rationaliseringsändamål,
för att uppföra eller förbättra ekonomibyggnader och andra
fasta anläggningar samt för markanläggningar av olika slag såsom torrläggning,
täckdikning, bevattning, vägbyggnad m. m. Förslaget har inte mötts av
några erinringar vid remissbehandlingen. För rationaliseringslån bör givetvis
gälla de allmänna villkor som jag förordat i det föregående. I övrigt anser
jag i likhet med jordbruksutredningen att bestämmelserna bör vara i
huvudsak oförändrade. I överensstämmelse med beslut av 1966 års riksdag
(prop. 1966: 1 bil 11, JoU 1, rskr 9) bör garanti alltjämt få lämnas för lån
till vissa vattenvårdsanläggningar vid ej bestående jordbruk.

kan nu gällande bestämmelser lämnas till

kostnader för såväl yttre som inre rationaliseringsåtgärder.

Utredningen har föreslagit att statsbidrag till åtgärder för yttre rationalisering
skall utgå till samma ändamål och på samma villkor som gäller f. n.
För min del vill jag understryka betydelsen för strukturrationaliseringen av
de värdeutjämningsbidrag som kan utgå för att utjämna den skillnad i värdet
av främst ekonomibyggnader som uppstår då en tidigare självständig
brukningsenhet disponeras som tillskottsmark. Med hänsyn härtill bör enligt
min mening värdeutjämningsbidrag alltjämt komma i fråga i relativt
stor utsträckning. F. n. kan bidrag även lämnas till vissa mindre utgifter i
samband med fastighetsförvärv. Enligt min uppfattning bör statsbidrag till
andra med förvärvet sammanhängande kostnader än för lantmäteriförrättning
medges endast om särskilda skäl talar härför. Någon ändring av bestämmelserna
för bidrag till kostnader för flyttning av ekonomibyggnad
eller annan fast anläggning anser jag däremot ej erfordras. Möjligheten att
vid yttre rationalisering av mera omfattande och kapitalkrävande natur
lämna bidrag till kostnader för skogsbruksplan bör enligt min mening även
avse kostnader för driftsplan.

När det gäller statsbidrag till åtgärder för inre rationalisering har utredningen
föreslagit att rationaliseringsbidrag skall kunna lämnas till investeringar
i byggnader och markanläggningar då dessa drar stora kostnader ensamt
eller sker i kombination med förvärv av tillskottsmark och då investeringen
bedöms ha sådan storleksordning att den annars inte kan realiseras
med hänsyn till sökandens likviditet. Förslaget innebär enligt utredningen
att bidragsgivningen till inre rationaliseringsåtgärder skall upphöra utom i
fråga om de särskilt kapitalkrävande fallen vid samlade större rationaliseringsinsatser.

Erfarenheterna från den hittillsvarande bidragsgivningen till inre rationaliseringsåtgärder
visar enligt min mening att bidrag till smärre, fristående

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

123

åtgärder efter hand fått minskad betydelse som stimulans för jordbrukets
rationalisering. Som utredningen framhållit bär arbetet med sådana bidragsärenden
visat sig tidskrävande. Mot förslaget att begränsa bidragsgivningen
bär i princip inte kommit fram någon invändning i samband med remissbehandlingen.
Lantbruksstyrelsen har dock förordat vissa jämkningar.

Med hänsyn till det anförda anser jag att en begränsning av bidragsgivningen
till åtgärder för inre rationalisering bör ske. Enligt min mening
bör i fortsättningen utgå bidrag till investeringar vid brukningsenheter, som
till följd av genomgripande och kapitalkrävande yttre rationalisering eller
fastighetsreglering har ett speciellt stort och i tiden koncentrerat investeringsbehov,
som kan antas innebära påfrestningar på sökandens likviditet.
Vidare bör statsbidrag kunna utgå till större torrläggningsföretag av allmänt
intresse för vilka stimulansbehovet bedöms vara stort. Förslaget innebär
att bidrag i fortsättningen endast utgår till de åtgärder som redan
nu är möjliga att stödja utan särskild prövning av sökandens ekonomiska
ställning. Enligt min mening bör det med hänsyn härtill ej heller nu ställas
upp särskilda regler beträffande prövning av behovet av bidrag i nyss angivna
fall. Det bör vara till fyllest med den allmänna prövningen av sökandens
ekonomiska ställning som jag förordat i fråga om samtliga stödformer.

Enligt gällande bestämmelser kan, om projekterad torrläggning eller väg
på grund av omständigheter över vilka sakägarna ej rått inte blir utförd,
statsbidrag om särskilda skäl föreligger beviljas för att helt eller delvis
täcka förrättnings- eller utredningskostnader, som föranletts av projekteringen.
Enligt min uppfattning är det ej motiverat att bidrag lämnas för sådana
kostnader i annat fall än då lantbruksnämnd utfört eller låtit utföra
projekteringen.

Utredningen har beträffande bidragens storlek uttalat att de bidrag
som skall vara kvar bör utgå med i huvudsak oförändrade belopp. Lantbruksstyrelsen
har i sitt remissyttrande framhållit att reglerna om bidragens
storlek bör kunna förenklas. Enligt styrelsens mening bör bidrag kunna utgå
med högst 25 % av godkänd kostnad. Med hänsyn till att lånegaranti i
fortsättningen bör vara den huvudsakliga formen för det statliga ekonomiska
stödet delar jag lantbruksstyrelsens uppfattning. Den högsta bidragsprocenten
bör alltså vara 25. Jag vill framhålla att bidrag med 25 % av kostnaderna
inte bör utgå regelmässigt utan bidragsprocenten bör avgöras med
hänsyn till bl. a. behovet av stimulans i varje särskilt fall och sökandens
ekonomiska ställning.

Lantbruksstyrelsen'' har i sitt remissyttrande ifrågasatt om inte ett högsta
bidragsbelopp bör fastställas i fråga om bidrag till investeringar i ekonomibyggnader.
Även jag anser att skäl finns för en viss begränsning av bidragets
storlek. Jag föreslår därför att till grund för beräkning av statsbidrag
till investering i ekonomibyggnad får läggas en investeringskostnad av högst

124

Kungl. Maj. ts proposition nr 95 år 1967

400 000 kr. Det högsta förekommande bidraget för ekonomibyggnad kan således
i det enskilda fallet uppgå till 100 000 kr. Någon begränsning av bidragsbeloppet
till andra åtgärder för inre rationalisering anser jag ej behövas.

Med hänsyn till att bidragen avses utgå i anslutning till betydande och
kapitalkrävande investeringar som även förutsätts innebära påfrestningar på
sökandens likviditet bör rimligen ej heller alltför låga bidragsbelopp utgå.
Enligt min mening bör en väsentlig höjning ske av det nuvarande minimibeloppet
på 300 kr. Jag föreslår därför att bidrag ej bör lämnas till investeringskostnader
när bidraget skulle bli lägre än 5 000 kr.

I fråga om den särskilda rationaliseringen i Norrland in. in. har utredningen
inte föreslagit någon egentlig ändring med hänsyn till att formerna
för denna verksamhet prövades så sent som vid 1965 års riksdag. I det föregående
har redogjorts för den hittillsvarande verksamheten, av vilken erfarenheterna
enligt min mening är goda. Jag hyser samma uppfattning som
utredningen och föreslår därför att den särskilda rationaliseringen även i
fortsättningen skall bedrivas på i princip oförändrade villkor.

Vissa jämkningar i villkoren för den särskilda rationaliseringen bör ske
till följd av de föreslagna ändringarna i bestämmelserna för det allmänna
rationaliseringsstödet samt på grund av i prop. 1967: 74 föreslagna organisationsändringar.
Dessa ändringar bör Kungl. Maj :t äga vidta.

Jordförvärvslån skall enligt utredningens förslag avse förvärv av anpassningsbara
jordbruksföretag, som har förutsättningar att effektivt utnyttja
den bästa, kända tekniken och ge sin innehavare full sysselsättning.
Detta överensstämmer med vad jag föreslagit i det föregående i fråga om
de allmänna förutsättningarna för att ekonomiskt stöd skall kunna utgå.
Likaså innebär mina uttalanden i detta sammanhang att jag biträder utredningens
förslag att slopa nuvarande begränsning av jordförvärvslånen
till att avse brukningsenheter av högst tvåfamilj sjordbruks storlek. Däremot
är jag inte beredd tillstyrka det av styrelsen för lantbrukshögskolan
framförda förslaget att jordförvärvslån skall kunna lämnas även till förvärv
av fastighet med uteslutande skogsmark. Frågan om stöd till förvärv
av skogsfastighet prövas av skogspolitiska utredningen.

Kostnaderna för förvärvet av jordbruksföretaget bör liksom f. n. vara
skäliga med hänsyn till avkastning och nytta i övrigt. Lånegaranti bör få
lämnas för hela det belopp som behövs utöver det belopp som motsvarar
låntagarens egna tillgångar eller som han kan erhålla som bottenlån eller
eljest på skäliga villkor utan sådan garanti. Jordförvärvslån bör dock ej
utan Kungl. Maj :ts eller, efter Kungl. Maj :ts bemyndigande, lantbruksstyrelsens
medgivande få utgå för förvärv där köpeskillingen överstiger 1 milj.
kr. Jag anser nämligen att fråga om statligt stöd till förvärv av så stora företag
bör prövas i särskild ordning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 95 år 1967

125

Enligt reglerna för driftslån kan garanti lämnas för lån till erforderliga
utgifter för igångsättande, omläggning eller utvidgning av jordbruksdrift
vid brukningsenheter av högst tvåfamilj sjordbruks storlek. En och samma
låntagare får ej samtidigt åtnjuta kredifstöd beträffande högre lånebelopp
än sammanlagt 40 000 kr. eller, om särskilda skäl föreligger, 50 000 kr.

Även i fråga om driftslån anser jag som framgår av det föregående att
någon begränsning i fråga om jordbruksföretagets storlek ej bör finnas.
Utredningen har föreslagit att driftslånen skall kunna utgå med hela det
erforderliga beloppet eller med det belopp för vilket ur det allmännas synpunkt
tillfredsställande säkerhet kan lämnas. Även jag anser en betydande
höjning av nu gällande högsta lånebelopp vara angelägen. Enligt min mening
bör dock kreditgaranti för driftslån ej utan medgivande av Kungl.
Maj :t eller, efter Kungl. Maj :ts bemyndigande, av lantbruksstyrelsen få
lämnas med högre belopp än 200 000 kr. till en och samma låntagare. Övriga
villkor för driftslån bör i huvudsak gälla oförändrade.

För lån till medlemsinsats i sambruksförening eller sammanslutning för
gemensam animalieproduktion kan lämnas lånegaranti med högst 10 000
kr. Beträffande medlemsinsats i sambruksförening gäller dock att garanti
får lämnas högst för ett lånebelopp som motsvarar två tredjedelar av insatsen.
Enligt min uppfattning bör samma bestämmelser tillämpas beträffande
kreditgaranti för medlemsinsats i sambruksförening som nu gäller
för sammanslutning för gemensam animalieproduktion. Även för sambruksförening
och nyss nämnd sammanslutning bör tillämpas samma bestämmelser
om statsbidragets storlek i fråga om bidrag till inre rationalisering som
jag förordat i det föregående. I

I och med att jordbrukets maskinlånefond avvecklas bör långivningen
från fonden som tidigare nämnts ersättas med statliga kreditgarantier för
maskinlån. Med hänsyn till den ringa efterfrågan på lån ur maskinlånefön
(Ten To ra n s k a f f ni n g av flishuggningsmaskin torde behov av kreditgaranti
härför dock ej föreligga.

För kreditgaranti för maskinlån bör i huvudsak kunna tillämpas motsvarande
bestämmelser som för lån ur maskinlånefonden. Kreditgaranti
bör kunna lämnas för lån för att anskaffa jordbruksmaskin, som skall användas
av flera jordbrukare, samt för lån för att köpa, uppföra eller bygga
om byggnad, som erfordras för jordbruksmaskinhållning som sökanden
bedriver yrkesmässigt. Garanti avseende jordbruksmaskin bör endast lämnas
för nyuppsättning eller utvidgning av maskinbestånd. Kreditgaranti
bör vidare i samtliga fall få lämnas för ett lånebelopp som motsvarar högst
80 % av köpeskillingen för maskin eller av byggnadskostnaden. Lägre investeringsbelopp
än 5 000 kr. bör dock ej komma i fråga för garanti.

I likhet med utredningen anser jag vidare att bidrag till investeringskostnader
för nyss nämnda maskiner och byggnader ej längre behövs. Vad gäl -

126

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

ler redan utfästa bidrag till återbetalning av lån från jordbrukets maskinlånefond
återkommer jag i det följande.

Enligt gällande bestämmelser för lån från jordbrukets maskinlånefond
kan lån även lämnas för att skaffa maskin som skall användas för yrkesmässig
produktion av trädgårdsprodukter. Genom att maskinlånefonden
enligt mitt förslag avvecklas kommer också denna lånemöjlighet att upphöra.
En allmän översyn av bestämmelserna för det statliga ekonomiska stödet
till trädgårdsnäringens rationalisering är enligt min mening påkallad
med hänsyn till de föreslagna ändringarna i stödet till jordbrukets rationalisering.
Jag återkommer till Kungl. Maj :t härom. I avvaktan på resultatet
av en sådan översyn föreslår jag att kreditgaranti skall få lämnas för lån
för att skaffa maskin som är avsedd att gemensamt användas för yrkesmässig
trädgårdsproduktion. För denna kreditgarantigivning, som får betraktas
som en provisorisk lösning, bör Kungl. Maj :t äga meddela bestämmelser.

Jordbruksutredningen har föreslagit förlängning av de längsta amorteringstider,
som nu gäller för jordförvärvslån och driftslån, från 30 till 40
år resp. från högst 15 till högst 20 år. Fullmäktige i riksbanken har avstyrkt
detta förslag under hänvisning bl. a. till behovet av snabbast möjliga amortering
i en näringsgren med snabb strukturomvandling. Mot bakgrund härav
bör någon ändring i gällande bestämmelser om amortering av ifrågavarande
lån ej ske. Såsom villkor för de i det föregående förordade maskinlånen
bör krävas amortering på högst åtta år när det gäller investering i
maskiner och på högst tio år i fråga om investering i byggnad. I varje enskilt
fall bör amorteringstiden inom dessa gränser bestämmas med hänsyn
till objektets varaktighet.

F. n. äger Kungl. Maj :t i särskilda fall bevilja statsbidrag till åtgärder till
inre rationalisering utan hinder av vissa av de för bidragsgivningen gällande
bestämmelserna. Jag anser att Kungl. Maj :t generellt bör äga att om särskilda
omständigheter föreligger och efter prövning i varje enskilt fall bevilja
rationaliseringslån och bidrag, jordförvärvslån, driftslån och maskinlån
även om detta innebär att jämkning sker av de villkor för stödgivningen
som jag förordat i det föregående. Härigenom öppnas möjlighet att bevilja
ekonomiskt stöd t. ex. då fråga är om att använda ny och ej helt utprovad
teknik i samband med investeringar för rationaliseringsändamål.
Jag vill erinra om att lantbruksstyrelsen i sitt remissyttrande uttalat sig för
att stöd skall kunna lämnas i sådana fall.

Övriga bestämmelser för den kreditgaranti- och statsbidragsgivning som
jag nu behandlat bör Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj :ts bemyndigande,
lantbruksstyrelsen äga meddela. I huvudsak bör dessa bestämmelser enligt
min mening överensstämma med de som f. n. gäller.

De nya bestämmelserna bör gälla fr. o. m. den 1 juli 1967. Lantbruksstyrelsen
bär i sitt remissyttrande pekat på behovet av övergångsbestämmel -

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

127

ser för att göra det möjligt att infria före denna tidpunkt genom formella
beslut gjorda utfästelser om statsbidrag. För min del anser jag att sådana
bidrag till yttre och inre rationalisering bör utbetalas även efter den
1 juli 1987 om det företag eller den åtgärd som bidraget avser slutförs senast
den 31 december 1971. De utfästelser om bidrag till återbetalning
av lån från jordbrukets maskinlånefod som gjorts före den 1 juli 1967 bör
infrias. Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj :ts bemyndigande, lantbruksstyrelsen
bör äga meddela erforderliga övergångsbestämmelser.

Forskning, rådgivning och utbildning. Jordbruksutredningen har ägnat
stor uppmärksamhet åt forskningens, rådgivningens och utbildningens betydelse
för rationaliseringen av jordbruket. Jag anser att de insatser som
görs på dessa områden är av stor vikt för en rationell utveckling av såväl
jordbruksnäringen i dess helhet som de enskilda jordbruksföretagen.

Den vetenskapliga forskningen och försöksverksamheten skapar förutsättningar
för högre avkastning av jordbruksproduktionen och leder därigenom
till ökad produktivitet i näringen. Jag vill erinra om att under den
senaste femårsperioden har resurserna för forskning och försöksverksamhet
på jordbrukets område förstärkts kraftigt.

I likhet med utredningen vill jag understryka angelägenheten av att den
målinriktade forskningen och försöksverksamheten ges ökat utrymme. Jordbruksutredningen
har föreslagit att särskilda medel anvisas för forskning
vid lantbrukshögskolan rörande jordbrukets produktionsresurser och att
medel ställs till lantbruksorganisationens förfogande för att bekosta för rationaliseringsverksamheten
angelägen forskning vid olika vetenskapliga institutioner.
För min del anser jag att frågan om att ytterligare förstärka resurserna
för jordbruksforskningen bör efter förslag av berörda forskningsinstitutioner
prövas i ett sammanhang vid den årliga budgetbehandlingen.

Forskningen och försöksverksamheten ligger till grund för rådgivningen
till jordbrukarna. Staten ställer sedan lång tid tillbaka betydande resurser
till förfogande för denna rådgivning. Förslag till en viss förstärkning härav
har lagts fram i prop. 1967: 74 angående de nya lantbruksnämndernas organisation,
m. m. Jag har vid anmälan av denna proposition även redogjort
för min uppfattning om uppgifterna och metoderna för den statliga rådgivningen.
Jag är inte beredd att, såsom satts i fråga i särskilt yttrande av
vissa ledamöter i jordbruksutredningen, förorda att staten bekostar rådgivning
i jordbrukarnas egen regi.

Jordbruksutredningen föreslår att fortbildningsprogrammen för lantbrukare
i radio och TV utvidgas. Jag vill erinra om att i prop. 1967: 74 förordats
att för central informationsverksamhet på jordbrukets område inrättas
ett samarbetsorgan, som bl. a. skall ha till uppgift att sprida upplysning
genom massmedia.

Beträffande behovet av yrkesutbildning för näringsutövarna inom lant -

128

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

bruket hyser jag samma uppfattning som utredningen. Goda yrkeskunskaper
är således ett grundläggande villkor för en framgångsrik rationalisering.
Utvecklingen mot större brukningsenheter och ändrade, ofta specialiserade
driftsformer ställer efter hand ännu högre krav på kunskaper. Jag
vill vidare erinra om att den teoretiska yrkesutbildningen enligt mitt förslag
kommer att tillmätas ökad betydelse för möjligheterna att få statligt ekonomiskt
rationaliseringsstöd.

I likhet med vad som gäller för yrkesutbildningen i övrigt svarar samhället
för denna även på lantbrukets område. Undervisningen vid lantbrukets
yrkesskolor har också anpassats såväl tids- som läroplansmässigt till
undervisningen i grundskolan. Enligt min uppfattning föreligger utmärkta
möjligheter för dem som är eller avser bli verksamma inom jordbruket att
skaffa sig erforderliga yrkeskunskaper. Detta gäller såväl grundläggande
yrkesutbildning som olika former av allmän eller specialinriktad vidareutbildning.
Lantbrukets yrkesskolor är nämligen väl rustade för sina uppgifter
och har i dag resurser för att ge utbildning åt ett ökat antal elever. Jag
vill i sammanhanget erinra om att yrkesutbildningsberedningen lagt fram
vissa förslag som berör yrkesutbildningen på lantbrukets område.

Jordbruksutredningen föreslår att för ungdomens yrkesutbildning på lantbrukets
område skall utgå ekonomiskt stöd efter samma grunder som vid
annan yrkesutbildning. Jag vill erinra om att så redan sker. Vidare förordas
att för de redan yrkesverksammas del och de som följer special- och vidareutbildningskurser
skall gälla samma grunder som 1960 års arbetsmarknadsutredning
föreslog beträffande omskolningskurser i samband med byte
av yrke. Jag vill nämna att dessa grunder redan tillämpas vid vissa speciella
kurser för jordbrukare som bedrivs i samarbete med arbetsmarknadsmyndigheterna.
En tillämpning av dessa grunder även vid kursverksamhet
i allmänhet på jordbrukets område kräver emellertid ytterligare överväganden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

129

Oinställningsfrågor och småbmksstöd
Nuvarande förhållanden

Småbruksstödet. Till innehavarna av mindre jordbruk utgår f. n, statliga
bidrag i form av arealtillägg och leveranstillägg för mjölk. Till småbruksstödet
kan vidare hänföras det extra mjölkpristillägget, som utgår i norra
och vissa delar av mellersta Sverige. Detta bidrag avser dock närmast att
ge ett extra stöd åt mjölkproduktionen inom norra Sverige. De mindre
jordbruken dominerar emellertid inom landsdelen.

Formerna för nu gällande småbruksstöd fastställdes år 1959. År 1962
genomfördes vissa höjningar av bidragen. F. n. utgår arealtillägg enligt
kungörelsen den 28 maj 1959 (nr 256) om arealtillägg, m. m. (omtryckt
1964: 124) med följande belopp per år.

Ha åker Kr.

2.0— 3,1 250

3.1— 4,1 375

4.1— 7,1 500

7.1— 8,1 375

8.1— 10,0 ................................ 250

Som villkor för att bidrag skall utgå gäller i huvudsak att brukaren skall
ha tillträtt brukningsenheten före den 1 juli 1964 och att han under året
varit mantalsskriven på denna. Tillägg kan dock utgå till person som tillträtt
brukningsenheten efter 30 juni 1964 om denne genom släktskap eller
annat särskilt förhållande stått företrädaren nära och om han före tillträdet
varit stadigvarande bosatt i bygden. Vidare får sökandens beskattningsbara
förmögenhet inte vara större än 50 000 kr. och den till statlig
inkomstskatt sammanräknade nettoinkomsten inte överstiga den genomsnittliga
sammanräknade nettoinkomsten för brukare av fastigheter i storleksgruppen
10—20 ha under de senaste tre åren. För norra Sverige höjs
inkomstgränsen med ett belopp som uppgår till skillnaden mellan den genomsnittliga
sammanräknade nettoinkomsten för brukare av fastigheter i
storleksgruppen 2—10 ha i norra Sverige och motsvarande genomsnittsinkomst
i övriga delar av landet under den sista treårsperioden. Dessa högsta
inkomstbelopp har för år 1965 fastställts till 15 340 kr. för norra Sverige och
14 650 kr. för övriga delar av landet. Till jordbrukare i Västerbottens och
Norrbottens läns inland och Jämtlands läns fjällbygder, vars åkerareal är
mindre än 2,0 ha, utgår övergångsbidrag om brukaren erhållit producentbi5
Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr 95

130

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

drag för år 1958 enligt kungörelsen den 12 december 1952 (nr 787) om producentbidrag.
Övergångsbidraget uppgår till samma belopp som producentbidraget
för år 1958, dock högst 200 kr. I fråga om förmögenhet, inkomst
och mantalsskrivning gäller samma bestämmelser som för arealtillägg.

Beträffande leveranstillägget för mjölk gäller ingen begränsning med
hänsyn till areal, inkomst eller förmögenhet. Tillägget utgår med 5 öre per
kg mjölk vid leverans av 1 001—9 000 kg per år dock högst 400 kr., 400 kr.
för år vid leverans av 9 001—15 000 kg och vid leverans av mer än 15 000
kg per år med 400 kr. minskat med 4 öre per kg mjölk utöver 15 000 kg.
Det lägsta tillägget är 50 kr. Ca 65 % av leveranstilläggets totalbelopp beräknas
utgå till jordbruk under 10 ha åker.

Det extra mjölkpristillägget i norra Sverige utgår per kg mjölkfett med
belopp som är differentierade på sju olika områden. Spännvidden på tilläggen
som lämnas på den vid mejeri invägda mjölken, är omräknad i öre per
kg 4 % mjölk ca 10,3—1,4. Bidraget är ej begränsat till någon viss kategori
mjölkproducenter utan utgår till alla oavsett leveransens storlek.

Omfattningen och utvecklingen av småbruksstödet under de senaste åren
framgår av följande sammanställning.

Stödform	År	Antal bidrags-tagare	Total kost-nad milj. kr.	Genomsnitt-ligt bidrag kr
Arealtillägg	1964	66 132	25,1	379
	1965	57 525	21,9	380
	1966	46 958	17,8	379
Leveranstillägg	1963/64	110 580	31,0	281
	1964/65	97 700	27,4	281
	1965/66	87 093	24,4	280
Extra mjölkpristillägg	1963/64	56 315	41,4	735
	1964/65	48 500	41,5	856
	1965/66	46 960	41,6	886

Arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Bland de statliga insatserna på det arbetsmarknadspolitiska
området i syfte att förebygga arbetslöshet märks
arbetsförmedling och planläggning av investeringsreserv. För att främja
arbetskraftens geografiska rörlighet kan vissa ekonomiska bidrag lämnas.
För att underlätta den yrkesmässiga rörligheten bedrivs omskolning och
fortbildning. Arbetslösa, som av olika skäl inte kan placeras på den öppna
marknaden eller i utbildning, bereds sysselsättning i beredskapsarbete eller
i s. k. skyddad sysselsättning. Berättigad till ekonomiskt stöd liksom till
omskolning och fortbildning är den som är eller löper risk att bli arbetslös.

För att underlätta arbetskraftens geografiska rörlighet kan f. n. lämnas
flyttningsbidrag i form av respenning, familjebidrag, starthjälp och uirustningsbidrag.
Förutsättningar för att få bidrag är att arbetstagaren är eller
löper risk att bli arbetslös samt att han inte kan beredas arbete på eller

131

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

i närheten av vistelseorten. Vidare gäller alt det på inflyttningsorten skall
föreligga behov av arbetskraft i det yrke anställningen avser. Flyttningsbidrag
kan utgå också till person som har stadigvarande anställning om han
bor inom område med särskilt hög och långvarig arbetslöshet samt tillhör
yrke med vikande sysselsättning och har fått stadigvarande anställning i
annan ort. Detta gör det möjligt att lämna flyttningsbidrag till småbrukare,
som för sin utkomst är beroende av kompletterande sysselsättning.

Respenningen avser i främsta rummet att täcka arbetssökandes kostnader
för att söka och tillträda anställning i annan ort. Även flyttningskostnader
kan ersättas.

Familjebidraget kan utgå med högst 220 kr. per månad för hustru samt
med i regel 60 kr. per månad för varje barn under 16 år. I familjebidraget
ingår också bidrag med den faktiska kostnaden för familjebostaden på
hemorten. Familjebidraget utgår tills familjebostad kunnat anskaffas på
den nya arbetsorten, dock högst under tolv månader. Bidraget minskas för
varje tremånadersperiod med en fjärdedel.

F. n. pågår försöksverksamhet med särskilt familjebidrag vid säsongarbetslöshet.
Bidrag utgår till familjeförsörjare i orter med särskilt hög
och långvarig arbetslöshet. Villkor är bl. a. att han får arbete på annan ort
i yrke med rekryteringssvårigheter samt att han beräknas kunna återgå
till arbete i hemorten senast inom ett halvt år, räknat från den tidpunkt då
han blev arbetslös.

Starthjälp kan lämnas när anställning på annan ort tillträds och utgår
med belopp mellan 150 och 500 kr. Beloppets storlek i det enskilda fallet
beror på hur länge den nya anställningen beräknas vara.

Ett särskilt utrustningsbidrag med 2 000 kr. plus 150 kr. för varje barn
under 16 år kan utgå till familjeförsörjare då familjen flyttar från område
med särskilt hög och långvarig arbetslöshet.

För att underlätta flyttning i fall där den arbetslöse inte anser sig kunna
lämna hemorten på grund av att han bor i egen fastighet som inte kan
säljas eller som inte kan säljas utan ekonomisk förlust bedriver arbetsmarknadsstyrelsen
i samråd med bostadsstyrelsen sedan år 1964 en försöksverksamhet
med inlösen av egnahem i de fyra nordligaste länen. Förutsättning
för inlösen är, att fastighetsägaren är arbetslös eller undersysselsatt
och att arbetslösheten eller undersysselsättningen inte bedöms kunna
hävas på annat sätt än genom utflyttning från hemorten. I fråga om
äldre arbetstagare sker inlösen endast om särskilda omständigheter föreligger.
Inlösenvärdet skall i princip motsvara taxeringsvärdet, om detta
inte är uppenbart lågt.

För att underlätta rörlighet mellan olika yrken kan arbetsmarknadsorganen
under vissa villkor bekosta utbildning och uppehälle därunder. Detta
kan ske när utbildning bedöms underlätta en stadigvarande arbetsplacering,
som inte kan komma till stånd utan utbildningen. Ytterligare villkor

132

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

för bidrag är att den arbetssökande är arbetslös eller undersysselsatt eller
att det finns risk för arbetslöshet eller undersysselsättning eller att det över
huvud föreligger placeringssvårigheter för honom på arbetsmarknaden.

Utbildningsbidragen utgörs av grundbidrag, hyresbidrag, familj etillägg
och särskilt bidrag. Grundbidraget är f. n. högst 450 kr. per månad och
hyresbidraget kan i stort sett sägas motsvara den faktiska bostadskostnaden.
Familjetillägget kan utgå med högst 220 kr. per månad för hustru
samt i regel 60 kr. per månad för barn under 16 år. Särskilt bidrag kan
lämnas till resekostnader, kursavgifter m. m. Utbildningsbidragen är behovsprövade.

Utbildningsverksamheten har efter hand fått allt större omfattning. Under
budgetåret 1965/66 deltog ca 46 000 personer i den utbildning det här
gäller, dvs. omkring 1,5 % av arbetskraften.

I princip föregås hänvisning till beredskapsarbete av behovsprövning,
dvs. i första hand placeras i sådant arbete de, som är i största behovet därav.
Som villkor i övrigt gäller bl. a. att den arbetslöse skall ha fyllt 16 år men
ej 67 samt att han är arbetsför och i övrigt oförhindrad att åta sig arbete
för annans räkning. Personer i beredskapsarbete betraktas alltjämt som
arbetslösa och arbetsförmedlingsorganen söker placera dem i öppna marknaden
så snart som möjligt.

Jordbruksutredningen

Omställningsstöd. Utredningen framhåller inledningsvis att rationaliseringsprocessen
i lantbruket även i fortsättningen kommer att medföra, att
en avsevärd del av den arbetskraft, som nu sysselsätts inom jordbruk och
skogsbruk, inte kan få sin utkomst i dessa näringar. Det är av både humanitära,
sociala och ekonomiska skäl nödvändigt, att denna arbetskraft så
långt det är möjligt bereds arbete på öppna marknaden.

Prognoser beträffande tillgång och efterfrågan på arbetskraft under
återstoden av 1960-talet och under 1970-talet talar enligt utredningen för
att de s. k. stadsnäringarna kan suga upp den från jord- och skogsbruk
friställda arbetskraften. Problemet är emellertid att i tillfredsställande takt
frigöra den arbetskraft, som med hänsyn till den tekniska utvecklingen inte
längre behövs i lantbruket. Svårigheter ligger främst i att stadsnäringarnas
efterfrågan på arbetskraft i betydande utsträckning kommer att vara så
inriktad och lokaliserad, att den friställda arbetskraften inte kan absorberas
utan omfattande arbetsmarknadspolitiska insatser i form av omskolning
och av åtgärder för att underlätta den geografiska rörligheten, särskilt
att anskaffa bostäder.

Utredningen pekar vidare på att en lantbrukarfamiljs »arbetslöshet» i
regel inträffar stegvis och växer fram under en följd av år. Förhållandena
är mycket ofta sådana att det är svårt att entydigt avgöra, när lantbruka -

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967 133

ren blivit ur arbetsmarknadspolitisk synvinkel arbetslös. Det är emellertid
av stor betydelse för såväl näringslivet i sin helhet som de berörda människorna
i jordbruket, att de rörlighetsstimulerande medlen sätts in så tidigt
som möjligt. Begreppet arbetslöshet bör därför enligt utredningens
mening ges en innebörd som tar sikte även på jordbrukarna. De arbetsmarknadspolitiska
medlen bör därför anpassas så att de också effektivt
når företagarna-jordbrukarna och att en jordbrukare jämställs med arbetslös,
då han själv anser att den ekonomiska situationen gör en övergång till
en annan sysselsättning önskvärd.

Utredningen anser det önskvärt, att lantbruksnämnderna vid sin rådgivning
lämnar förslag till lösningar på lantbrukarnas problem, vare sig lösningen
innebär att man satsar på företagets effektivisering eller den bästa
lösningen är att avveckla företaget. Lantbruksnämndernas personal bör
därför vara så förtrogen med de arbetsmarknadspolitiska medlen att den
kan biträda med råd och anvisningar i samband med avvecklingen av lantbruksföretag
och förbereda avvecklings- och omställningsfrågor, innan dessa
slutligt övertas av arbetsmarknadsmyndigheten.

När det gäller avveckling av fasta tillgångar pekar utredningen på att
det statliga ekonomiska stödet till jordbrukets rationalisering har utomordentlig
vikt även för arbetskraftens omställning genom att det, i likhet med
den aktiva inköps- och försäljningsverksamheten för rationaliseringsändamål,
bidrar till att minska vissa jordbrukares bundenhet vid inte utvecklingsbara
företag.

För att åstadkomma ökad takt i avvecklingen av ofullständiga jordbruk
förordar utredningen att i jordfonden särskilda medel ställs till förfogande
för inköp av jordbruksfastigheter som annars inte kan säljas utan betydande
förluster. Ofullständiga jordbruk i inlandet och utanför de större
städernas influensområden, särskilt i norra och vissa delar av mellersta
Sverige, kan i många fall inte säljas utan betydande ekonomisk förlust, då
de inte efterfrågas varken med hänsyn till bostaden eller jord- och skogsbruket.
Det aktuella värdet står vanligtvis inte i rimlig proportion till de
investeringar, som gjorts eller till det värde fastigheten ändå haft som försörjningsunderlag
och bostad. Sådana ofullständiga jordbruk i vissa glesbygder
binder också arbetskraft på ett orationellt sätt och ger sociala
problem.

Det är utredningens uppfattning att en utbyggnad av lantbruksnämndernas
aktiva inköps- och försäljningsverksamhet till att även omfatta inköp
för avveckling av ofullständiga jordbruk i bygder med ogynnsamma
förutsättningar för fortsatt jordbruksproduktion skulle kunna verksamt
bidra till önskvärd omflyttning av arbetskraft från delar av landet med
överskott på arbetskraft och också medverka till att lösa svårbemästrade
glesbygdsproblem. Samtidigt löses de ekonomiska svårigheterna för berörda
jordbrukarkategorier. Nämnderna bör vid sina överväganden om inköp
av fastigheter och av inköpspris beakta såväl den nytta ur allmän synpunkt

134

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

som följer av att arbetskraft kan omställas till mer effektiv sysselsättning
som den nytta ur rationaliseringssynpunkt som på sikt skulle kunna nås
genom ändrad disposition av fastigheten. Köpeskillingen bör bestämmas
med beaktande av det värde som fastigheten har som försörj ningsunderlag
och som bostad åt sin nuvarande brukare. Vid en kommande försäljning
från lantbruksnämnden måste däremot priset fastställas med beaktande av
det tilltänkta nya användningssättet för fastigheten.

Utredningen föreslår att jordfonden ökas med i en första omgång 30 milj.
kr. för denna speciella verksamhet.

Enligt utredningens uppfattning är emellertid den nu föreslagna möjligheten
att köpa in avvecklingsfastigheter inte tillräcklig för att få till stånd
en önskad omställning. Åtskilliga förhållanden hindrar en övergång från
jordbruk till annan verksamhet. Den egna gården ger sin innehavare både
bostad och åtminstone partiell sysselsättning. En omställning från jordbruk
till annan verksamhet bedöms därför av många som ett betydande
risktagande. Detta jämte andra flyttningshinder av såväl ekonomisk som
psykologisk art verkar återhållande på flyttningsbenägenheten. Den inkomstökning
som förutsätts kunna nås vid en övergång till annan verksamhet
är i många fall inte tillräckligt attraktiv. Ett sätt att stimulera en
övergång från jordbruket till andra näringar är att bereda jordbrukare
•— såväl ägare av jordbruksfastighet som arrendatorer — som upphör med
jordbruksdrift möjlighet att i samband därmed erhålla ett kontant stöd
av tillräcklig storlek. Utredningen anför fyra skäl för en sådan stimulans,
nämligen att underlätta överföring av arbetskraft från jordbruket till andra
näringar, att friställa mark för rationaliseringsändamål, att påskynda
produktionsnedgången samt att bereda mottagaren ekonomisk lättnad under
en bevärlig övergångsperiod.

Utredningen föreslår att lantbruksnämnderna får möjlighet att till lantbrukare
lämna ett kontant omställningsbidrag avvägt såväl med hänsyn till
jordbrukets som arbetsmarknadens förhållanden och efter prövning från
fall till fall. Stödet föreslås utgå med mellan 5 000 och 20 000 kr. Bidraget
bedöms liksom starthjälp, familjebidrag och utrustningsbidrag bli skattepliktigt.

Som förutsättningar för kontant omställningsbidrag anser utredningen
bör gälla att jordbruksföretaget inte kan drivas rationellt och ej heller är
utvecklingsbart på ekonomiskt rimliga villkor och med hänsyn till känd
teknik samt att svårigheter föreligger att avveckla företaget på grund av att
det ligger i område med ringa efterfrågan eller på grund av att innehavaren
är mycket skuldsatt. Vidare bör gälla att företaget vid behov — med
undantag för bostadshus och tomt — får disponeras av lantbruksnämnden
eller i övrigt disponeras på sätt nämnden kan godta med hänsyn till bidragets
syfte, att sökanden har drivit jordbruk på egendomen och haft sin huvudsakliga
inkomst härav under de senaste fem åren och är mantalsskri -

Kungl. Maj.ts proposition nr 95 år 1967 135

ven där samt att sökanden kan anses ha behov av stödet för sin försörjning.

Det kontanta omställningsbidraget bör enligt utredningens mening lämnas
under eu begränsad övergångsperiod, förslagsvis åtta år räknat från
den 1 september 1967. Utredningen anser vidare att kostnaderna för stödet,
beräknat till 290 milj. kr. eller ca 35 milj. kr. per år under en åttaårsperiod,
bör finansieras med medel över statsbudgeten.

Slutligen framhåller utredningen att det är uppenbart, att de föreslagna
rörlighetsstimulerande medlen inte löser alla i samband med lantbrukets
anpassningsprocess uppkommande arbetsmarknadsproblem. I stor utsträckning
måste den berörda arbetskraften beredas fortsatt utkomst på den ort
eller i det område, där den är bosatt. Beredskapsarbeten kommer därför att
erfordras i fall då lokal bundenhet lägger hinder i vägen för omställning till
annat arbete och flyttning till annan ort. Med hänsyn till åldersfördelningen
bland jord- och skogsbruksbefolkningen finns det anledning räkna med ett
visst behov av övergångsvisa insatser av detta slag. Utredningen föreslår att
åtgärder snarast möjligt vidtas för att inventera tillgången på lämpliga kompletteringsarbeten
i områden med vikande sysselsättning inom jord- och
skogsbruk.

Småbruksstöd. Jordbruksutredningen anser att småbruksstödet i form
av arealtillägg och leveranstillägg för mjölk i många fall har en försenande
och hindrande effekt på rationaliseringsarbetet inom jordbruket. Stödet bör
därför enligt utredningens mening avvecklas vid utgången av 1966/67. Avvecklingen
av arealtilläggen bör dock ske först sedan tilläggen för år 1967
betalats ut. Denna utbetalning sker under år 1968. Arealtilläggen för år 1966
och år 1967 föreslår utredningen skall betalas ut utan prövning till dem som
fick sådant tillägg för år 1965. Utredningen förutsätter att det av utredningen
föreslagna omställningsstödet skall ge brukare på små enheter ett väsentligt
bättre alternativ jämfört med att stanna kvar i näringen. Det extra
mjölkpristillägget bör enligt utredningens mening behållas tills vidare med
hänsyn till att jordbruket i berörda områden annars skulle få en betydande
lönsamhetsförsämring. Dessa jordbruk är till övervägande del inriktade
på produktion av mjölk och saknar ofta alternativa produktionsgrenar. Stödet
bör emellertid enligt utredningen omprövas efter tre år.

Reservationer och särskilda yttranden. I fråga om omställning av arbetskraft
anför ledamöterna Eriksson, Anton Johansson, Lindbeck, Lindskog,
Odhner och Yngve Persson i särskilt yttrande att det finns en beklaglig tendens
att underskatta den äldre arbetskraftens anpassningsmöjligheter och
värde i alternativ produktion. Det finns således ingen anledning att utgå
från att arbetskraften över 55 år eller annan liknande åldersgräns i regel
inte kan anpassas till arbetslivet inom andra områden. Anpassningsförmå -

136

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

gan är mycket individuell. Det är för denna arbetskraft också rent personligt
av mycket stort värde att de största ansträngningar görs för att nå en
sådan anpassning.

Herrar Bengtsson, Hansson, Holmström, Håkansson, Oscarsson och
Åstrand finner i särskilt yttrande och reservation det av utredningsmajoriteten
föreslagna omställningsstödet otillfredsställande. Omställningsstödet
anses böra omfatta dels ett avgångsvederlag, dels ett årligt stöd som utgår
till lantbrukare som inte kan erhålla en rimlig försörjning i annan verksamhet.
Avgångsvederlaget bör utgå utan behovsprövning och med mellan
5 000—20 000 kr. om det ej beskattas, i annat fall med 10 000—40 000 kr.
Det årliga omställningsstödet bör motsvara folkpensionsbeloppen, varvid
bostads-, hustru- och barntillägg bör utgå enligt samma grunder som vid
folkpensionering. I detta sammanhang förordar reservanterna också att leverans-
och arealtilläggen omformas till ett produktneutralt bidrag och att
detta i princip utgår till dem som f. n. är i behov av och berättigade till dessa
bidrag.

Herrar Folke Johansson, Wetterhall, Zachrison och Öjborn uttalar i särskilt
yttrande att ett kontant omställningsstöd av föreslagen utformning
bör handhas av arbetsmarknadsmyndigheterna i samverkan med lantbrulcsstyrelsen
och lantbruksnämnderna.

1 särskilt yttrande och reservation framför ledamoten Svensson mot utredningen
avvikande uppfattning beträffande omställningsfrågorna. Den
centrala uppgiften anser reservanten inte vara att övertyga människor om
att de bör lämna jordbruket utan snarare att se till att tillräckligt stort antal
yngre människor vill ägna sig åt jordbrukaryrket. Reservanten avstyrker
det föreslagna omställningsstödet, som bl. a. bedöms medföra risk för
ett administrativt tyckande utan stöd av några fasta regler. Förslaget har
enligt reservantens mening inte heller den angelägenhet som utredningen
förutsätter med hänsyn till att omflyttningen sker ändå. Reservanten pekar
på svårigheten att skapa rättvisa såväl mellan jordbrukarna inbördes som
i förhållande till en arbetare, som behöver sälja sin bostad och söka arbete
på annan ort, samt till en handlare eller hantverkare, som på grund av
folkomflyttningen förlorat sitt kundunderlag och därför måste flytta.

Reservanten biträder förslaget att småbruksstödet avvecklas men förordar
att avvecklingen sker under en övergångsperiod av åtta år. Om en jordbrukare,
till vilken arealbidrag och/eller leveransbidrag på mjölk utgår,
säljer sin fastighet, skall han erhålla ett engångsbelopp som motsvarar vad
han annars successivt skulle fått som småbruksstöd fram till slutet av en
åttaårsperiod, räknad fr. o. m. regleringsåret 1967/68. Tiden efter fyllda
70 år skall dock inte räknas som kvalifikationsgrund för detta bidrag.

Även ledamoten Haeggblom avstyrker i reservation det föreslagna omställningsstödet.
Reservanten anser att det föreslagna stödet skulle bli svårhanterligt.
I fråga om jordbruk, som är lämpliga att användas för storleks -

137

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

rationalisering av andra brukningsenheter förordar reservanten att i stället
lantbruksnämnderna ges möjlighet att tillämpa generösare inköpspriser.
Vidare bör lantbruksnämndernas rationaliseringsinsatser förstärkas. När
det gäller omställningsstöd vid sådana brukningsenheter, som inte kan användas
i rationaliseringssyfte anser reservanten det svårt att finna en samhällsekonomisk
motivering för ett särskilt sådant stöd. Dessa fastigheter
bedöms bli bäst omhändertagna om de förvaltas av sina ägare under deras
livstid. Är ägaren i den ålder att en omskolning till annat yrke är önskvärd
bör han dock ha möjlighet att få omskolningsbidrag. Förutsätter yrkesbytet
flyttning bör han vid försäljning av sitt jordbruk få medel för att skaffa
bostad på annan ort. Reservanten förordar vidare att arealtillägg samt ej
produktbundet bidrag även i fortsättningen skall kunna utgå till de nuvarande
ägarna av småbruk.

Ledamöterna Söderberg och Wahlfisk anför i reservation att de ej funnit
det vare sig behövligt eller lämpligt att för omställning av den inom jordbruket
sysselsatta arbetskraften införa särskilda medel utöver dem som
förekommer på arbetsmarknaden i övrigt.

Remissyttrandena

Med anledning av utredningens förslag om rörlighetsstimulerande
åtgärder till jordbrukare framhåller arbetsmarknadsstyrelsen
att flyttningsbidrag nu kan utgå till bl. a. den som bor inom ett område
med särskilt hög och långvarig arbetslöshet, tillhör ett yrke med vikande
sysselsättning och fått stadigvarande sysselsättning på annan ort. Styrelsen
understryker också att de rörlighetsstimulerande medlen redan nu kan
utgå oberoende av om vederbörande är anställd eller egen företagare.

Beträffande rådgivningen i avvecklings- och omställningsfrågor
uttalar arbetsmarknadsstyrelsen, att styrelsen år 1965
i samråd med lantbruksstyrelsen och jordbrukets organisationer utarbetade
ett arbetsmarknadspolitiskt jordbruksprogram. Detta innehåller riktlinjer
för arbetsmarknadsverkets åtgärder för att underlätta anpassning och sysselsättning
av jordbrukets övertaliga arbetskraft. Till arbetsmarknadsstyrelsen
finns vidare knutna två delegationer för jordbruks- resp. skogsbruksfrågor
i vilka organisationer och myndigheter inom dessa områden
är representerade. Vid varje länsarbetsnämnd finns dessutom en samarbetsgrupp
med representanter för jordbrukets organisationer och myndigheter.
Lantbruksstyrelsen pekar på att hushållningssällskap och lantbruksnämnder
redan nu har kursverksamhet för sådana brukare av mindre jordbruk
som kan ha för avsikt att gå över till andra näringsgrenar. Styrelsen
förordar att denna kursverksamhet utvidgas.

I detta sammanhang erinrar styrelsen för lantbrukshögskolan om att genom
medel från Kellogg Foundation ett särskilt anpassningscenter inrättats

5f Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 saml. Nr 95

138

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

vid högskolan med syfte att följa jordbrukets anpassningsfrågor och informera
därom. Nära kontakt bör etableras mellan denna verksamhet och
lantbruksnämnderna.

Utredningens förslag om särskilda medel under jordfonden för inköp
för avveckling av ofullständiga jordbruk tillstyrks av
bl. a. arbetsmarknadsstyrelsen och lantbruksstyrelsen. Lantbruksstyrelsen
understryker starkt vikten av att lantbruksnämnderna vid sina överväganden
om inköp även får beakta allmännyttan av att arbetskraft kan flyttas
över till andra näringar. Länsstyrelsen i Gotlands län avstyrker förslaget
med hänvisning bl. a. till att vinsten med åtgärderna får anses vara oklar.
På sikt bedömer länsstyrelsen att ifrågavarande fastigheter ändå försvinner
som självständiga brukningsenheter.

I fråga om utredningens förslag om kontant omställningss
t ö d har remissinstanserna starkt delade uppfattningar. Förslaget tillstyrks
av Svenska skogsarbetareförbundet och TCO. Arbetsmarknadsstyrelsen
framhåller att det föreslagna omställningsstödet i första hand motiverats
med jordbrukspolitiska skäl. Enligt styrelsens uppfattning måste det
emellertid bedömas även på grundval av mera allmänna arbetsmarknadspolitiska
förhållanden.

LO anser att det föreslagna stödet kan komma i fråga då speciella svårigheter
föreligger. Bestämmelserna är dock alltför allmänt formulerade och
nya regler bör utarbetas. Härvid bör man sträva efter en likvärdig behandling
av omställningsstödet till jordbrukare och industriarbetare vid strukturförändringar
i näringslivet. Även RLF och SL förordar att frågan utreds
ytterligare. Förbunden anser det vara möjligt att vid detaljutformningen
av reglerna för omställningsstödet åstadkomma en syntes mellan
majoritetsförslaget samt de förslag som var för sig framförts av ledamoten
Bengtsson in. fl. samt av ledamöterna Haeggblom och Svensson. Önskemål
om ytterligare utredning av frågan framförs även av länsstyrelsen i Norrbottens
län, som anser att ett stöd enligt utredningsförslaget inte skulle få
någon egentlig funktion som rationaliseringsfrämjande faktor. Länsstyrelsen
i Kalmar län ansluter sig till den av ledamoten Bengtsson m. fl. avgivna
reservationen. Lantbruksstyrelsen konstaterar inledningsvis att det finns
behov av ett omställningsstöd, eftersom i åtskilliga fall arbetsmarknadspolitiska
samt övriga åtgärder inte torde vara tillräckliga. Behov av sådant
stöd bedöms av styrelsen finnas i såväl bygder, där jordbruket viker, som
i bestående jordbruksbygder. Bidraget bör avvägas med hänsyn till den
effekt som väntas bli uppnådd. Mot den av utredningen föreslagna utformningen
i övrigt har lantbruksstyrelsen åtskilliga erinringar. Villkoret om
att svårighet skall föreligga att avveckla jordbruksföretaget på grund av
ringa efterfrågan eller hög skuldsättning föreslås således utgå och ersättas
av bestämmelser som medger tillämpning av stödet i såväl jordbruksbygd
som vikande bygd. Kriteriet att sökanden skall ha behov av stödet för sin

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

139

försörjning anser lantbruksstyrelsen böra formuleras om, så att sökandens
behov av särskilt stöd för att genomföra omställningen blir avgörande. Beträffande
handläggningen av stödet förordar styrelsen att denna ombesörjs
av arbetsmarknadsorganen i samråd med lantbruksorganisationen. Denna
uppfattning delas av bl. a. lantmäteristyrelsen och skogsstyrelsen. Styrelsen
för lantbrukshögskolan anser det vara ur samhällsekonomisk synpunkt riktigare
att lösa omställningsfrågorna genom rådgivning, arbetsmarknadspolitik
och inköpspolitik. Styrelsen anser det tveksamt om det föreslagna
stödet nämnvärt kan påskynda den redan nu snabba nedläggningen av
jordbruksföretag i vikande bygder. I de expanderande bygderna anser högskolestyrelsen
stödet däremot vara alltför litet för att det skall få någon
större betydelse. Kommerskollegium, skogsstyrelsen, länsstyrelsen i Västmanlands
län samt jordbruksnämndens konsumentdelegation och KF ställer
sig av skilda skäl tveksamma till förslaget. De båda sistnämnda framhåller
att förslaget om kontant omställningsbidrag inte överensstämmer
med praxis inom andra näringsgrenar. Bidraget anses i viss mån kunna
betraktas som förtidspension och få prejudicerande betydelse för andra
grupper i samhället. KF ifrågasätter även om inte omställningsstödet kan
ersättas med ökat anslag för inköp av ofullständiga jordbruk.

Sveriges industriförbund, SAF, Sveriges grossistförbund och Samarbetsorganet
i jordbruksfrågor för enskild handel och industri avstyrker förslaget.
De två sistnämnda remissinstanserna förordar i stället ett kombinerat
omställnings- och småbruksstöd som i stort sett utformas efter riktlinjerna
i ledamoten Svenssons reservation. Industriförbundet och arbetsgivareföreningen
anser att kontantstöd av flera skäl ter sig tveksamt. Övriga föreslagna
åtgärder bedöms vara tillräckliga för att — så länge konjunkturerna
inom övriga näringar blir tillfredsställande — medföra önskad avgång av
arbetskraft från jordbruket och bereda avgående jordbrukare nöjaktig kompensation.
Den eventuella ytterligare stimulansen anses inte stå i proportion
till med systemet förknippade kostnader och administrativa problem.

Om takten i avvecklingen av småbruk sstödet råder delade
meningar. KF, Sveriges grossistförbund, Samarbetsorganet i jordbruksfrågor
för enskild handel och industri samt LO tillstyrker utredningens
förslag om avveckling vid utgången av 1966/67. RLF och SL instämmer
i de synpunkter i frågan som framförts av ledamoten Bengtsson
nr. fl. Förbunden finner det inte rimligt att som utredningen föreslår omedelbart
slopa detta stöd för den stora grupp människor, som har behov
härav. Enligt förbundens mening är det angeläget att en utredning verkställs
om hur stödet i fortsättningen bör utformas och att nuvarande stödformer
inte avvecklas förrän denna fråga lösts.

Förbunden föreslår därefter att areal- och leveranstilläggen avvecklas
och ersätts med ett övergångsstöd eller anpassningsstöd. Detta anses böra
utgå som ett behovsprövat produktneutralt bidrag till sådana kategorier

140

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

mindre jordbrukare, som tidigare erhållit areal- och/eller leveranstillägg
och som fortfarande har ett behov av sådant särskilt stöd.

Förbunden framhåller att en betydande del av leveranstilläggen faller
på enheter mellan 10 och 20 ha. En ny bidragsskala bör därför innefatta
denna grupp, men beloppen kan där vara lägre. För gruppen 2—10 ha
anses beloppen böra motsvara summan av leverans- och arealtilläggen om
inte en försämring skall uppkomma. Nuvarande detaljerade uppdelning
i arealgrupper skulle kunna slopas och ersättas med två grupper 2—10
resp. 10—20 ha. Om bidragsbeloppen sätts till 800 resp. 400 kr. i de båda
grupperna och om man vid behovsprövningen följde de regler, som nu gäller
för arealtillägg, skulle det totala medelsbehovet för år 1967/68 bli av
storleksordningen 30 milj. kr. Det skisserade alternativet till övergångsstöd
bör övervägas vid den omprövning av frågan om småbruksstödet som
förbunden i likhet med ledamoten Bengtsson in. fl. anser böra ske före den
1 september 1967.

Småbrukarnas Riksförbund är villigt att efter en övergångstid slopa
småbruksstödet under förutsättning att de statliga garantilånen inte längre
blir arealbundna. För dem som avträder sina jordbruk tidigare är det
lämpligt att koppla samman småbruksstödet och omställningsstöd så att
småbruksstödet, som redan är behovsprövat, utgår vid avträdet av egendom
under t. ex. åtta år eller ägarens återstående tid till pensionsåldern.
Något annat omställningsstöd anser förbundet knappast böra utgå utom
möjligen för omskolning av yngre jordbrukare som lämnar jordbruket.
Länsstyrelserna i Hallands och Stockholms län anser det vara motiverat
att under en övergångstid lämna fortsatt småbruksstöd till vissa jordbrukar
grupper.

Lantbruksstyrelsen framhåller att det speciella småbruksstödet i enskilda
fall, trots de relativt sett begränsade beloppen, kan vara av ej oväsentlig
ekonomisk betydelse för mottagaren. Sociala hänsyn bör därför enligt
styrelsens mening motivera en mjukare avveckling än vad utredningen
föreslagit. Vid denna avveckling bör dock hänsyn tas till dels utgående
folkpensionsförmåner, dels eventuellt utvidgat omställningsstöd från samhällets
sida. Styrelsen föreslår att areal- och leveranstillägg i sin nuvarande
form utbetalas under år 1967, varvid arealtilläggen avser år 1966.
Efter denna utbetalning bör de båda stödformerna föras samman till ett
produktneutralt småbruksstöd som i regel uppgår till ungefär samma belopp
som de båda tidigare stödformerna tillsammans. Detta nya småbruksstöd
föreslås utgå endast till brukare, som ej uppnått 67 års ålder och som
före omläggningen varit berättigade till arealtillägg eller leveranstillägg.
Stödet anses vidare böra begränsas till en tidsperiod om förslagsvis fem år
för att sedan helt avvecklas.

Bestämmelserna för stödet bör göras så enkla som möjligt för att underlätta
det administrativa arbetet. Styrelsen anser att det till varje enskild

141

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

brukare årligen utgående beloppet bör kunna hållas konstant under femårsperioden.
Bidragsrätten och beloppets storlek får bestämmas med ledning
av dels ansökan med i huvudsak samma innehåll som nuvarande ansökan
om arealtillägg, dels uppgifter om medelsutbetalningen till brukaren
i fråga om leveranstillägg på mjölk under förslagsvis de närmast föregående
tre åren.

Styrelsen framhåller att bidragsbeloppet dock bör utbetalas först efter
årligen återkommande behovsprövning vad gäller såväl inkomst som förmögenhet
enligt i huvudsak samma bestämmelser som nu gäller för arealtillägg.
Därför erfordras ansökan varje år, lämpligen i samband med avlämnandet
av självdeklaration. För att stödet ej skall motverka strukturrationaliseringen
anser styrelsen att möjligheter bör finnas för ägare eller
brukare av jordbruksfastighet, som är berättigad att erhålla småbruksstödet
i dess nya form, att vid sådan avveckling av fastighetens hela åker- och
skogsinnehav, som lantbruksnämnden kan godkänna, kunna erhålla det
sammanlagda småbrulcsstödet för återstoden av femårsperioden, dock längst
intill det år vederbörande fyller 67 år.

I fråga om utredningens bedömning av behovet av beredskapsarbeten
framhåller arbetsmarknadsstyrelsen att det övergångsvis kommer
att finnas ett stort behov av beredskapsarbeten och andra former av skyddad
sysselsättning. LO bedömer det inte vara en lämplig åtgärd att vidga
omfattningen av beredskapsarbeten. Arbetsmarknadspolitikens mål måste
vara att föra över arbetskraften till mer produktiva arbetsuppgifter. Länsstyrelsen
i Gotlands län anser det vara ett primärt samhällsintresse att
befolkningsuttunningen på grund av nedläggning av jordbruk inte går lika
långt som resursutflyttningen från näringen inom vederbörande område.
Länsstyrelsen anser beredskapsarbeten helt otillräckliga i detta sammanhang.
I stället måste reguljära arbetstillfällen inom området beredas den
från jordbruket utflyttade arbetskraften genom lokaliseringspolitik eller,
om resultat inte kan nås på denna väg, genom dylika insatser i statlig regi.

Arbetar småbrukslån

Historik och nuvarande förhållanden. Arbetarsmåbrukslånefonden tillkom
år 1933 och avvecklades år 1948. Vid inrättandet av fonden uttalade departementschefen
i prop. 1933: 181 att lån skulle beviljas skogsarbetare och därmed
likställda arbetare för att ge dem tillfälle att förvärva mindre lägenheter
som deltids jordbruk. Ifrågavarande arbetarkategorier hade nämligen
med sina begränsade inkomster i de flesta fall ingen möjlighet att lösa sin
jordfråga med hjälp av egnahems- och premielån. Vidare var såväl skogssom
lantarbetet av säsongnatur. Det ansågs också betydelsefullt att låntagarnas
bostadsfråga genom fonden ordnades på ett tillfredsställande sätt
samt att under då rådande arbetslöshet verksamheten medförde ökad ar -

142

Kungl. Mcij:ts proposition nr 95 år 1967

betstillgång. Departementschefen underströk att arbetarsmåbrukslånen var
avsedda för personer i svag ekonomisk ställning och att det därför var nödvändigt
att frita låntagaren från återbetalningsskyldighet beträffande viss
del av lånet. På grund därav ansågs lånet böra uppdelas i en stående del och
en amorteringsdel. Den stående delen borde kvarstå såsom amorteringsfritt
bottenlån, som ej fick sägas upp under annan förutsättning än att sådana
omständigheter inträffat att lånerätten över huvud skulle anses förverkad.
Lägenhetens värde kunde t. ex. ha avsevärt minskats genom vanvård eller
skogsavverkning eller lägenheten kunde ha avyttrats och överlåtelsen inte
skett till make eller bröstarvinge eller till person som var behörig att erhålla
arbetarsmåbrukslån. Dessutom blev staten i stånd att utöva viss kontroll
över lägenhetens skötsel även efter amorteringstidens utgång genom att
säkerheten för lånet i dess helhet skulle utgöras av inteckning med bästa
förmånsrätt i lägenheten. Praktiskt taget skulle lägenheten därigenom förbli
i statens hand intill dess hela lånet, även den stående delen, inbetalats av
låntagaren. Förhållandet att sistnämnda del skulle tillhandahållas utan vare
sig ränte- eller amorteringsskyldighet innebar slutligen enligt departementschefen
i grunden ej annat än att staten kostnadsfritt ställde jord till låntagarens
förfogande.

Bestämmelserna angående arbetarsmåbrukslånen återfinns i kungörelsen
den 14 juni 1933 (nr 331) angående statsunderstödd arbetarsmåbruksverksamhet.

Utlämnandet av arbetarsmåbrukslånen ombesörjdes av kommunerna som
för detta kunde tilldelas statslån från arbetarsmåbrukslånefonden (arbetarsmåbruksstatslån).
Till en början ägde kommunerna bevilja arbetarsmåbrukslån
med högst 6 000 kr. Detta belopp höjdes emellertid för vissa fall
år 1938 till högst 7 000 kr. samt åren 1945 och 1946 till högst 10 000 kr. Lånet
beviljades med en stående del och en amorteringsdel, varvid den stående
delen motsvarade kostnaden för jordförvärvet samt, i förekommande fall,
60 % av beräknad kostnad för vissa förbättringsarbeten. Amorteringsdelen
återbetalas med en trettiondedel årligen fr. o. m. sjätte kalenderåret efter
det lånet beviljats. På amorteringsdelen erläggs ej ränta. Däremot skall ränta
erläggas på stående delen sedan amorteringstiden utgått, vilket inträffar
första gången år 1968.

Den 15 december 1964 kvarstod 5 175 arbetarsmåbrukslån med en sammanlagd
lånesumma av 17,4 milj. kr. Härav utgjorde 7,2 milj. kr. amorteringsdel
och 10,2 milj. kr. stående del. Det genomsnittliga stående lånebeloppet
var alltså ca 2 000 kr.

Lantbruksstyrelsen. Lantbruksstyrelsen fick den 30 juni 1965 Kungl.
Maj :ts uppdrag att undersöka lokaliseringen och den nuvarande användningen
av de fastigheter, vars innehavare alltjämt åtnjuter arbetarsmåbrukslån,
samt att lämna förslag till de ändrade bestämmelser som utredningens
resultat kunde föranleda.

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

143

Lantbruksstyrelsen har gjort vissa undersökningar rörande de fastigheter
vartill arbetarsmåbrukslån erhållits.

Huvuddelen av långivningen eller sammanlagt 96 % har skett inom de
sju nordligaste länen. Bland dessa har Västernorrlands län de flesta lånen,
1 203, och Kopparbergs län lägsta antalet, 145. I Södermanlands län har inga
lån beviljats.

En stickprovsundersökning har visat att 88 % av låntagarna alltjämt bor
stadigvarande på fastigheten, att 6 % använder den endast för fritidsändamål
och att 6 % använder den för annat ändamål. Bostadshusen är i 92 %
av fallen i tillfredsställande skick. Ungefär en fjärdedel av brukarna är
över 65 år och mer än 80 % över 50 år.

65 % av låntagarna har arbete vid sidan av småbruket, därav 47 % på
heltid. Andelen skogs- och flottningsarbetare bland låntagarna har från år
1942 till år 1965 sjunkit från 72 % till 22 %. I övrigt framgår av undersökningen
att 8 % av låntagarna numera är industriarbetare medan 35 %
har andra yrken. 35 % av låntagarna har ej någon huvudsaklig sysselsättning
vid sidan av småbruket eller utgörs av dödsbon.

Styrelsen har även undersökt låntagarnas taxerade årsinkomster för åren
1963—1964. Av undersökningen framgår att 93 % av samtliga låntagare
hade mindre än 15 000 kr i inkomst och 55 % hade mindre än 10 000 kr.

De enskilda småbrukens totalareal är i 88 % av fallen över 2 ha och ca
en fjärdedel har mer än 7 ha mark. Odlad jord förekommer vid 92 % av
småbruken, men på 38 % av de fastigheter som ingår i undersökningen
brukas den inte av låntagarna. Endast 3 % av småbruken saknar ladugårdar.
Befintliga ladugårdar är till 68 % i tillfredsställande skick. Kor saknas
dock vid 76 % av småbruken.

Slutligen visar undersökningen att 1965 års taxeringsvärden för berörda
fastigheter i 52 % av fallen överstiger 15 000 kr., i 33 % ligger mellan
10 000—15 000 kr. och i 15 % ligger under 10 000 kr.

Lantbruksstyrelsen framhåller att undersökningen visar att låntagarna
numera i stor utsträckning har sådan sysselsättning att de skulle varit utestängda
från arbetarsmåbrukslån. Vidare har låntagarna i allt större omfattning
upphört att bruka sin åker. Dessa omständigheter samt minskningen
av djurhållningen och därmed sammanhängande relativt begränsade
underhåll av ladugårdarna kan formellt utgöra uppsägningsanledningar.
Styrelsen framhåller att dessa ändringar emellertid delvis påverkats
av den fortlöpande rationaliseringsverksamheten och en strikt tillämpning
av bestämmelserna skulle i en jämförelsevis stor del gränsfall föra
med sig orimliga konsekvenser. Enligt styrelsens uppfattning är det i dessa
gränsfall mycket svårt att åstadkomma ett ur rättvisesynpunkt godtagbart
system för uppsägningar. Vidare skulle ytterligare, ur administrativ synpunkt
svårgenomförbara, arbctskrävande och kostsamma undersökningar
erfordras beträffande samtliga låneärenden.

Styrelsen hänvisar till att huvuddelen av låntagarna är äldre människor

144

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

med förhållandevis svag ekonomisk ställning. Vidare erinrar styrelsen om
departementschefens uttalande i prop. 1933:181 om att det förhållandet
att lånens stående del skulle tillhandahållas utan vare sig ränte- eller amorteringsskyldighet
i grunden ej innebar annat än att staten kostnadsfritt
ställde jord till låntagarnas förfogande. Dessa uttalanden, anför styrelsen,
kan av låntagare och myndigheter ha uppfattats som eu antydan om att
arbetarsmåbrukslånens stående del framdeles skulle efterges. Ett ytterligare
skäl för att efterge lånens stående del anses vara att berörda brukningsenheter
på grund av den ändrade jordbrukspolitiken utan låntagarnas
förvållande kommit att tillhöra en kategori som i allmänhet inte omfattas
av det nuvarande statliga finansieringsstödet.

Mot bakgrunden av det anförda förordar lantbruksstyrelsen att den stående
delen av lånen generellt efterges. Styrelsen föreslår vidare att bestämmelser
utfärdas om, att den stående delen skall efterges om och i den mån
den är ogulden vid den tidpunkt som fastställts för sista amorteringen av
lånets amorteringsdel eller vid tidigare tidpunkt om amorteringsdelen då
slutbetalats genom extra inbetalning.

I andra hand föreslår styrelsen att den stående delen av lånen efter den
tidpunkt som fastställts för sista amorteringen av lånets amorteringsdel
dels skall slutamorteras på 20 år och dels skall löpa med ränta, som beräknas
efter samma räntefot som gäller för stående delen av lån från egnahemslånefonden
som beviljats efter år 1919 men före den 1 juli 1940.

Remissyttrandena. Lantbruksstyrelsens förslag om att efterge den stående
delen av arbetarsmåbrukslånen tillstyrks av remissinstanserna. Svenska
kommunförbundet framhåller att kommunernas administration av lånen är
betungande och kostsam. Förbundet hälsar med hänsyn härtill med tillfredsställelse
en lösning som innebär att kommunerna befrias från arbetet
med dessa lån.

Fullmäktige i riksbanken anför att eftergift av en statens fordran i princip
endast bör ske om det finns starka skäl för det. Fullmäktige motsätter
sig dock inte bifall till förslaget. Hänsyn har därvid tagits till att andra,
i vissa fall bättre situerade egnahemsägare enligt beslut av Kungl. Maj :t
och riksdagen fritagits från betalningsskyldighet till staten. Fullmäktige
ifrågasätter dock om eftergiften bör göras generell. Särskilt tveksamt anser
fullmäktige det vara att medge befrielse i sådana fall då den fastighet lånet
avser numera är obebodd eller helt utnyttjas för fritidsändamål. Det kan
te sig stötande att staten i sådana fall skall avstå från sin fordran. Detsamma
kan sägas även beträffande vissa andra fall, då lånet i dess helhet
enligt gällande bestämmelser skulle kunna uppsägas till betalning. Om det
vore möjligt att utan att allt för mycket komplicera det administrativa förfarandet
meddela bestämmelser, som undantar här avsedda fall, vill fullmäktige
tillstyrka en sådan åtgärd.

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

145

Riksrevisionsverket framhåller, att vid bifall till förslaget att generellt
efterge den stående delen bör den oguldna stående delen skrivas bort ur
statsräkenskaperna med anlitande av medel som avsatts till arbetarsmåbrukslånefondens
avskrivningskonto.

Departementschefen

En nödvändig förutsättning för jordbrukets fortsatta rationalisering och
den produktionsanpassning, som är samhällsekonomiskt motiverad, är att
den arbetskraft, som med hänsyn till den tekniska och ekonomiska utvecklingen
inte längre behövs i jordbruket, kan frigöras i tillfredsställande takt.
Avgång av arbetskraft från jordbruket medverkar i viss mån till en önskvärd
begränsning av den totala produktionsvolymen och skapar även utrymme
för fortsatt produktivitetsökning inom jordbruket. För att framstegstakten
i samhällsekonomin inte skall avta är det med hänsyn till den väntade
framtida bristen på arbetskraft i landet av stor vikt att den arbetskraft
som ej längre behövs i jordbruket får hjälp att omställa sig för att göra en
insats i andra näringar. Härför talar givetvis också humanitära och sociala
skäl.

Jordbruksutredningen har i första hand föreslagit att de i jordbruket
sysselsatta får samma stöd för sin omställning som övriga samhällsgrupper.
Genom de ändrade riktlinjer för det arbetsmarknadspolitiska stödet, som
antogs av 1966 års riksdag (prop. 1966: 52, SU 107, rskr 251), har syftet med
jordbruksutredningens förslag redan tillgodosetts. Sålunda kan enligt vad
som uttalats i nämnda proposition, flyttningsbidrag utgå till innehavare av
småjordbruk som för sin utkomst är beroende av kompletterande sysselsättning.
Även de som tillhör ett yrke med vikande sysselsättning och fått stadigvarande
arbete på annan ort kan få sådant bidrag. Arbetsmarknadsstyrelsen
har i sitt remissyttrande framhållit att de rörlighetsstimulerande medlen
får användas oberoende av om vederbörande är anställd eller egen företagare.
Såsom framgår av redogörelsen i det föregående kan i ifrågakommande
fall utgå betydande bidrag. Jag vill även erinra om de utbildningsbidrag
som kan erhållas som hjälp till omskolning till annat yrke.

Jordbruksutredningen har förordat att lantbruksnämndernas rådgivning
till jordbrukarna i förekommande fall även skall kunna avse omställningsfrågor.
Även jag anser att nämndernas personal bör vara så förtrogen med
de arbetsmarknadspolitiska medlen att den kan biträda jordbrukarna med
råd och upplysningar i dessa frågor. Jag vill i detta sammanhang understryka
vikten av goda kontakter mellan lantbruksorganisationen och arbetsmarknadsmyndigheterna.

I bygder där jordbruket viker kan det ibland vara svårt för en jordbrukare
som vill övergå till annan sysselsättning att finna köpare som vill betala ett
ur säljarens synpunkt skäligt pris för jordbruksfastigheten. Jag biträder

146

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

därför jordbruksutredningens förslag att möjligheter bör öppnas för lantbruksnämnderna
att i bygder med ogynnsamma förutsättningar för jordbruksproduktion
lösa in ej bärkraftiga jordbruksfastigheter, även om de inte
behövs för rationaliseringsändamål. Jag vill erinra om att arbetsmarknadsmyndigheterna
äger lösa in egna hem för att underlätta ägarens omställning.

Som förutsättning för inlösen av jordbruksfastighet, som ej behövs för
rationaliseringsändamål, bör gälla att annan köpare, som vill betala ett
skäligt pris, inte har uppträtt. Jordbruksutredningen har förordat att köpeskillingen
skall bestämmas med hänsyn till det värde fastigheten har som
bostad och försörjningskälla för sin ägare samt allmännyttan av att arbetskraft
kan omställas. Enligt min mening är det ej lämpligt att låta köpeskillingen
vara beroende av ägarens möjligheter till omställning. Det torde även
vara svårt att på ett tillfredsställande sätt beräkna fastighetens värde som
bostad och försörjningskälla. Jag anser därför att taxeringsvärdet bör kunna
vara den nivå för köpeskillingen som ej utan särskilda skäl bör överskridas.
De inlösta fastigheterna bör lantbruksnämnden kunna överlåta till domänverket
eller sälja till kommun eller i allmänna marknaden under beaktande
av en ur allmän synpunkt lämplig markdisposition. I likhet med
lantbruksnämndernas övriga inköp och försäljningar av fastigheter bör den
nu förordade verksamheten ske med anlitande av jordfonden. I avvaktan
på erfarenheter av behovet av medel för denna verksamhet bör för budgetåret
1967/68 få disponeras 10 milj. kr. av jordfonden. Kungl. Maj :t bör äga
meddela närmare bestämmelser i ämnet.

Jordbruksutredningen har för att stimulera en övergång från jordbruket
till andra näringar föreslagit att jordbrukare som upphör med jordbruksdriften
under vissa villkor skall av statsmedel kunna få ett kontant omställningsstöd
av 5 000 till 20 000 kr. Flera ledamöter av utredningen har i reservationer
avstyrkt förslaget. Bland remissinstanserna råder starkt delade
uppfattningar.

Enligt min mening är de skäl som jordbruksutredningen anfört för det
föreslagna särskilda omställningsstödet tungt vägande. Frågan om hur omställningen
av arbetskraft skall underlättas anser jag emellertid i princip ej
böra lösas på annat sätt när det gäller jordbruket än för näringslivet i övrigt.
Vid remissbehandlingen har bl. a. framhållits att det särskilda omställningsstödet
ej överensstämmer med praxis inom andra näringar. Jag vill
erinra om att för stora delar av näringslivet i övrigt frågan om avgångsbidrag
lösts genom särskild försäkring om vars finansiering överenskommelse träffats
mellan arbetsgivare och arbetstagare. Jordbrukspriskommittén har vid
sina överläggningar med företrädare för jordbruket diskuterat om någon
liknande form för avgångsbidrag på jordbrukets område skulle kunna skapas
genom samverkan mellan staten och jordbrukets organisationer men
funnit att förutsättningar härför ej föreligger. Med hänsyn härtill och vad i
övrigt framkommit i frågan är jag inte beredd föreslå att ett särskilt om -

147

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

ställningsstöd av statsmedel i allmänhet utgår till jordbrukare som övergår
till andra näringar.

Det nuvarande småbruksstödet i form av arealtillägg och leveranstilllägg
på mjölk har enligt jordbruksutredningens uppfattning en i många
fall försenande och hindrande effekt på rationaliseringsarbetet inom jordbruket.
Utredningen har därför förordat att dessa stödformer avvecklas
vad gäller arealtillägget vid utgången av år 1967 och vad gäller leveranstillägget
för mjölk den 1 september 1967. Inom utredningen och bland remissinstanserna
synes enighet råda om att ifrågavarande småbruksstöd i
den nuvarande formen bör avvecklas, medan delade uppfattningar föreligger
dels om tidpunkten och sättet för avvecklingen, dels om behovet av
fortsatt småbruksstöd i annan form.

I 1947 års riksdagsbeslut om riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken
ingår att statsmakterna under en övergångstid bör lämna ett
särskilt stöd till innehavarna av mindre jordbruk. Med hänsyn till den
starka omvandling som skett inom jordbruket under den långa tid som
förflutit sedan riksdagens nyss nämnda beslut anser jag att den övergångstid
som då förutsattes för stödet till innehavare av mindre jordbruk
nu i princip får anses vara tilländalupen. Jag vill också erinra om den
mycket kraftiga utbyggnad som under den gångna tjugoårsperioden skett
av samhällets sociala stödåtgärder i allmänhet. Härigenom har enligt min
mening även behovet av att genom småbruksstöd skapa social trygghet
för innehavare av mindre jordbruk minskat. Mot denna bakgrund anser
jag liksom jordbruksutredningen och de flesta remissinstanserna att det
särskilda småbruksstödet bör avvecklas.

En stor del av småbrukarna kan förutsättas tillhöra de äldre åldersgrupperna
och på grund därav ha svårt att omställa sig till annan sysselsättning.
Det bör vidare erinras om att för arealtillägget finns såväl en
högsta arealgräns som en högsta inkomst- och förmögenhetsgräns. Jag anser
därför i viss överensstämmelse med vad som reservationsvis anförts
inom jordbruksutredningen och med vad vissa remissinstanser uttalat att
avvecklingen av småbruksstödet när det gäller äldre småbrukare bör ske
under en övergångsperiod. Vidare bör enligt min mening avvecklingen ske
på sådant sätt att omställning och jordbrukets rationalisering främjas.

Arealtillägget för år 1966, som utbetalas under senare delen av år 1967,
och leveranstillägget för mjölk för regleringsåret 1966/67 bör inte påverkas
av avvecklingen. Detsamma bör gälla för det övergångsbidrag, som avser
kalenderåret 1966 och som utgår till vissa småbrukare som tidigare erhöll
det år 1959 avvecklade producentbidraget för mjölk. Avvecklingen bör
således inverka först på det arealtillägg och det övergångsbidrag för kalenderåret
1967 som skulle ha betalats ut under år 1968 och på det leveranstillägg
som skulle ha avsett regleringsåret 1967/68.

148

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

Enligt min mening bör äldre småbrukare ges möjlighet att välja mellan
att antingen fortsätta med jordbruksdriften och därvid åtnjuta ett fortsatt
årligt stöd (särskilt övergångsbidrag) eller att frånträda fastigheten och då
under vissa förutsättningar få ett engångsbelopp som avgångsvederlag. I
fråga om yngre småbrukare, som inte har samma svårigheter att omställa
sig som de äldre, anser jag att tillräckliga skäl inte föreligger att de även i
fortsättningen bör få särskilt övergångsbidrag. För att främja omställningen
och jordbrukets rationalisering bör dock även yngre smårbrukare, om de
inom viss tid frånträder fastigheten, på vissa villkor kunna få ett avgångsvederlag
som hjälp till omställningen. Jag ansluter mig till den i särskilt yttrande
uttalade uppfattningen att den äldre arbetskraftens anpassningsmöjligheter
inte får underskattas men finner de individuella förutsättningarna
vara så skiftande att en viss försiktighet bör iakttas vid valet av åldersgräns.
Jag anser med hänsyn härtill att 55 år bör vara en lämplig åldersgräns
mellan dem som skall kunna få antingen särskilt övergångsbidrag eller avgångsvederlag
och dem som endast skall kunna erhålla avgångsvederlag.
Som villkor för att få särskilt övergångsbidrag bör således gälla att brukaren
under år 1967 fyllt 55 år eller mer. Enligt min mening talar sociala
skäl för avsteg i vissa fält från denna åldersgräns. Sålunda bör efter prövning
i varje särskilt fall exempelvis partiellt arbetsföra, som enligt arbetsmarknadsmyndigheternas
bedömning svårligen kan placeras i annat arbete
och som önskar fortsätta med sin jordbruksdrift kunna få särskilt övergångsbidrag
även om de under år 1967 ännu ej fyllt 55 år. Med hänsyn till
det generella stöd som folkpensionen utgör och till de kraftiga förbättringar
som under senare år gjorts av denna pension för att ge ålderstrygghet anser
jag att särskilt övergångsbidrag ej bör utgå längre än t. o. m. det år då
småbrukaren fyller 67 år eller dessförinnan blivit berättigad till hel förtidspension.
Härav följer att småbrukare som under år 1966 eller tidigare
fyllt 67 år ej kan komma i fråga för särskilt övergångsbidrag eller avgångsvederlag.

För att kunna få särskilt övergångsbidrag bör vidare gälla att småbrukaren
är mantalsskriven på brukningsenheten och att han brukar den. Härjämte
bör krävas att han tillträtt brukningsenheten före den 1 januari 1967.
Detta villkor är enligt min mening nödvändigt bl. a. med hänsyn till att
något motsvarande krav f. n. ej gäller för leveranstillägget. Någon åtskillnad
i fråga om möjligheterna att få särskilt övergångsbidrag mellan jordägare
som själv brukar sin jord och arrendator anser jag inte motiverad.

En grundläggande förutsättning för att överhuvud taget fortsatt stöd skall
kunna utgå är givetvis att småbrukaren erhåller arealtillägg eller övergångsbidrag
för kalenderåret 1966 eller leveranstillägg för mjölk för regleringsåret
1966/67. Som tidigare nämnts finns för arealtillägget och övergångsbidraget
areal-, inkomst- och förmögenhetsgränser. För leveranstillägget gäller
ej några sådana begränsningar. Enligt min mening är det emellertid skäligt

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

149

att begränsa det fortsatta stödet till dem som bär det största behovet därav.
Med hänsyn härtill bör för fortsatt stöd åt den som fått leveranstillägg för
regleringsåret 1966/67 krävas att han inte har högre inkomst eller större förmögenhet
än att han kunnat få arealtillägg för år 1966. Vidare får han inte
ha större åkerareal än 20,0 ha. Han bör ej heller få fortsatt stöd om åkerarealen
är mindre än 2,0 ha åker eftersom sådana brukningsenheter ej är
att betrakta som jordbruk. För att förenkla administrationen av den fortsatta
stödgivningen bör härefter någon fortsatt prövning av areal-, inkomstoch
förmögenhetsförhållanden ej ske för dem som får särskilt övergångsbidrag.
Givetvis bör det ej heller ställas något krav på att den som får särskilt
övergångsbidrag i stället för leveranstillägg för mjölk fortsätter med mjölkproduktion.

Den som enligt i det föregående angivna regler skall få särskilt övergångsbidrag
bör få samma belopp som han erhållit i arealtillägg eller övergångsbidrag
för år 1966 och/eller i leveranstillägg i medeltal för regleringsåren
1964/65—1966/67. Om han ej erhållit leveranstillägg under hela perioden
bör medeltalet beräknas för de år inom perioden tillägget utgått. Det särskilda
övergångsbidrag, som avser kalenderåret 1967 och som jag räknar
med skall kunna utbetalas i mitten av år 1968, bör till den del det skall
motsvara leveranstillägget utgå med endast en tredjedel av det fastställda
beloppet eftersom leveranstillägg enligt nu gällande regler utgår intill den
1 september 1967.

Som jag förut nämnt bör den som får särskilt övergångsbidrag kunna få
ett engångsbelopp som avgångsvederlag om han frånträder fastigheten efter
den 1 juli 1967. För att stimulera strukturomvandlingen och få ett ökat utbud
av fastigheter för rationaliseringsändamål anser jag att en förutsättning
för att få detta avgångsvederlag bör, om småbrukaren äger fastigheten, vara
att denna disponeras på sätt som lantbruksnämnden godkänner. För att dispositionen
skall kunna godkännas bör i allmänhet krävas att j ordbruksj orden
och eventuell skogsmark avyttras för sådan användning som är förenlig
med nämndens planläggning för jordbrukets och skogsbrukets rationalisering
i orten. Hinder bör givetvis ej möta mot att småbrukaren behåller exempelvis
bostadshus och ekonomibyggnader med lämplig tomt eller tomtplats
för fritidsbyggnad. Avyttras fastigheten för exploateringsändamål eller
fritidsändamål bör lantbruksnämnden under beaktande av omständigheterna
i det enskilda fallet kunna pröva om behov finns av avgångsvederlag.

I viss likhet med vad som gäller vid avgångsbidragsförsäkring anser jag
att avgångsvederlagets storlek bör bero på den frånträdandes ålder. Med
hänsyn bl. a. till angelägenheten av att en snabb strukturrationalisering
inom jordbruket främjas bör enligt min mening avgångsvederlagets storlek
minskas om småbrukaren först efter en tid frånträder sitt jordbruk. Jag
anser det skäligt att avgångsvederlaget då minskas med de belopp han redan
uppburit i särskilt övergångsbidrag. Mot bakgrunden av det anförda bör

150

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

den, som frånträder sitt jordbruk under de år han fyller 55—59 år, få ett
avgångsvederlag av 6 000 kr. minskat med de belopp han före avgången uppburit
i särskilt övergångsbidrag. Vid avgång under de år han fyller 60—64
år resp. 65—67 år bör han få 4 500 kr. resp. 3 000 kr. minskat på nyss nämnt
sätt.

Småbrukare, som under 1967 ännu ej fyllt 55 år, bör som jag tidigare
förordat normalt ej få fortsatt årligt stöd. På de skäl som redovisats i det
föregående bör dock sådan småbrukare, som i övrigt uppfyller tidigare
nämnda villkor för fortsatt årligt stöd, om han frånträder sitt jordbruk under
tiden den 1 juli 1967—den 31 december 1971 kunna få ett avgångsvederlag
av 6 000 kr. Jag anser att angivna period ger småbrukaren skäligt
rådrum för att avgöra om han önskar övergå till annan sysselsättning. I
fråga om disposition av fastighet, som småbrukaren äger, bör tillämpas samma
villkor som j ag i det föregående föreslagit gälla för att småbrukare som
fyllt 55 år skall kunna få avgångsvederlag. Till arrendator, som upphör
med arrendet, bör avgångsvederlag i regel kunna lämnas utan särskilda
villkor beträffande den fortsatta dispositionen av arrendefastigheten. Avgångsvederlag
bör dock ej utgå i fall där det är uppenbart att syftet med
avgångsvederlaget ej uppfylls.

Kungl. Maj :t eller den myndighet Kungl. Maj :t bestämmer bör äga meddela
närmare bestämmelser beträffande den föreslagna avvecklingen av småbruksstödet.
Beslut om särskilt övergångsbidrag och avgångsvederlag bör
i regel få ankomma på vederbörande lantbruksnämnd.

Det nu föreslagna avgångsvederlaget utgör i likhet med de avgångsvederlag
som kan förekomma inom andra delar av näringslivet i princip skattepliktig
intäkt för mottagaren. I det här aktuella fallet är det fråga om intäkt
av jordbruksfastighet.

Till kollektivavtalsanställd arbetare kan under vissa förutsättningar
fr. o. m. år 1967 utgå ersättning på grund av s. k. avgångsbidragsförsäkring,
om den anställde avskedas till följd av strukturrationalisering. Under år
1966 utgick ett liknande avgångsvederlag i form av bidrag från vissa fonder
för avgångsbidrag. I prop. 1967:39 föreslås att dessa avgångsvederlag
i vissa fall inte skall utgöra skattepliktig intäkt för mottagarna. Chefen
för finansdepartementet redogör i propositionen närmare för de tankegångar
som ligger bakom förslaget. Jag hänvisar till denna redogörelse. Här skall
endast nämnas att förslaget bygger på att äldre friställd arbetskraft i regel
måste anses ha större svårigheter än andra avskedade att få nytt likvärdigt
arbete. Till sådan äldre arbetskraft hänföres i förslaget med vissa undantag
personer som fyllt 62 år men ej 67. Särskilt ömmande omständigheter får
anses regelmässigt vara för handen i sådana fall och motivera skattefrihet
för mottagna avgångsvederlag.

Jag anser en i görlig mån likartad begränsning av skatteplikten angelägen
även beträffande det avgångsvederlag som kan komma att utgå till små -

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

151

brukare till följd av jordbrukets strukturrationalisering. Det kan därvid
ifrågasättas om inte hänsyn till likformighetskravet vid taxering bör medföra
att man knyter skattefriheten för mottaget sådant avgångsvederlag till
en åldersgräns omkring 60 år. Detta betyder att endast sådana småbrukare
som fyllt 60 år eller mera skulle kunna befrias från skattskyldighet för mottagna
avgångsvederlag. Med hänsyn till att åldersgränsen för särskilt övergångsbidrag
till småbrukare i enlighet med vad jag förut sagt i princip bör
sättas vid 55 år, synes det dock av praktiska skäl lämpligt att även i beskattningshänseende
knyta an till denna åldersgräns. Skattefrihet för mottaget
avgångsvederlag bör dock i visst fall gälla även när småbrukaren är yngre.
Här avses det förut nämnda undantagsfallet att småbrukare efter särskild
prövning av sociala skäl anses böra likställas med den som fyllt 55 år.

I samråd med chefen för finansdepartementet föreslår jag således att avgångsvederlag
inte skall räknas som skattepliktig intäkt när det utgår till
småbrukare som är födda år 1912 eller tidigare eller till småbrukare som
av sociala skäl undantagsvis bör anses likställd med sådan småbrukare,
dvs. jordbrukare som enligt mitt förslag skall bli berättigade att få särskilt
övergångsbidrag av statsmedel till sitt jordbruk. I enlighet med det anförda
har upprättats förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen den
28 september 1928 (nr 370).

De totala kostnaderna för den av mig föreslagna avvecklingen av småbruksstödet
kan uppskattas till storleksordningen 150 milj. kr. Detta motsvarar
ungefär kostnaderna under fyra år för nuvarande arealtillägg och
leveranstillägg för mjölk. Fördelningen av nyss nämnda totalkostnad på
olika budgetår kan ej med säkerhet beräknas. För budgetåret 1967/68 uppskattar
jag medelsbehovet till 29 milj. kr. På detta budgetår faller också
kostnaderna för arealtillägg för år 1966 och för leveranstillägg för regleringsåret
1966/67 vilka beräknas till 40 milj. kr.

Till småbruksstödet har i vissa sammanhang även hänförts det extra
mjölkpristillägget i Norrland. Jag anser att denna stödform närmast har
käräklär avTégu)halt stöd åt det norrländska jordbruket. Såsom jag anfört
vid behandlingen av de allmänna riktlinjerna för jordbrukspolitiken bör
även i framtiden jordbruket i Norrland få ett särskilt stöd. Erfarenheterna
av den särskilda rationaliseringsverksamheten visar att behov av sådant
stöd f. n. föreligger även vid rationella jordbruksföretag. Jag förordar därför
att det extra mjölkpristillägget behålls oförändrat.

Arbetarsmåbrukslånefonden tillkom under början av 1930-talet i syfte att
ge skogsarbetare och därmed likställda arbetare möjlighet att genom förmånliga
lån förvärva deltidsj ordbruk. Långivningen upphörde år 1948. Som
framgår av redogörelsen i det föregående har lånen delats upp i en amorteringsdel
och en stående del. Den senare skall när amorteringsdelen är återbetald
stå kvar som amorteringsfritt bottenlån och endast få sägas upp då

152

Kungl. Maj. ts proposition nr 95 år 1967

sådana omständigheter inträffat att lånerätten över huvud taget anses förverkad.
Den stående delen av arbetarsmåbrulcslånen uppgår f. n. till sammanlagt
ca 10 milj. kr. och i genomsnitt till ca 2 000 kr. per låntagare.

Den undersökning, som lantbruksstyrelsen utfört och som redovisats i det
föregående, visar att låntagarna oftast är äldre personer med förhållandevis
svag ekonomisk ställning. I vissa fall har förhållandena ändrats så att lånen
i och för sig skulle kunna sägas upp. Lantbruksstyrelsen har framhållit att
vissa uttalanden av statmakterna vid fondens tillkomst kan av låntagare
och myndigheter ha uppfattats som en antydan om att lånens stående del
framdeles skulle efterges.

Lantbruksstyrelsen har föreslagit att den stående delen av lånen generellt
skall efterges. Detta förslag har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av
remissinstanserna. Fullmäktige i riksbanken har dock ifrågasatt om eftergiften
bör vara generell. Jag vill för min del tillstyrka lantbruksstyrelsens
förslag att efterge den stående delen av arbetarsmåbrukslånen. Eftergiften
bör vidare enligt min mening vara generell för att undvika de arbetskrävande
och kostsamma undersökningar, som annars skulle bli nödvändiga.
Såsom riksrevsionsverket föreslagit bör den oguldna stående delen skrivas
bort ur statsräkenskaperna med anlitande av medel som avsetts till arbetarsmåbrukslånefondens
avskrivningskonto. Kungl1. Maj :t bör äga meddela
de närmare föreskrifter som erfordras i anledning av vad jag nu förordat.

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

153

Prisreglering för jordbrukets produkter

Prisregleringens allmänna utformning
Nuvarande förhållanden

Såsom redovisats i det föregående ingår i den av 1947 års riksdag beslutade
allmänna målsättningen för jordbrukspolitiken att jordbruket skall erhålla
ett prisstöd för att upprätthålla den i riksdagsbeslutet förutsatta inkomstmålsättningen
för jordbruket. Prisstödet utgår i huvudsak genom ett
gränsskydd för jordbruksprodukter, varigenom de inhemska priserna hålls
på en högre nivå än världsmarknadspriserna (s. k. högprislinje). Gränsskyddet
kompletteras av vissa marknadsreglerande åtgärder. Slutligen erhåller
jordbruket vissa direkta subventioner.

Gränsskyddets utformning. Gränsskyddet för jordbruksprodukterna upprätthålls
genom att avgifter tas ut vid import av sådana produkter och — i
undantagsfall — genom kvantitativ importreglering. Gränsskyddets storlek
bestäms i princip av skillnaden mellan den inhemska prisnivå för jordbruksprodukter,
som anses böra upprätthållas för att uppfylla den förut nämnda
inkomstmålsättningen för jordbruket, och världsmarknadsprisnivån. Angivna
system för gränsskyddets utformning har i huvudsak tillämpats för
prissättningsperioderna 1956/57—1958/59 och 1959/60—1964/65 samt för
den provisoriska prisregleringen för regleringsåren 1965/66 och 1966/67. Vid
ingången av prissättningsperioden 1959/60—1964/65 (det s. k. sexårsavtaiet)
reviderades gränsskyddets utformning. I det följande redogörs för detta
system med de jämkningar som skett under den provisoriska prisregleringen.
I fråga om gränsskyddets utformning före år 1959 hänvisas till jordbruksutredningens
betänkande, del A s. 271.

Såsom utgångspunkt för gränsskyddet fastställdes vid ingången av sexårsavtalet
för i stort sett varje viktigare jordbruksreglerad vara ett mittpris
som i princip motsvarade ett med hänsyn till de jordbrukspolitiska målsättningarna
eftersträvat pris. För konsumtionsmjölk fastställdes dock endast
en övre prisgräns. Mittpriset togs i sin tur till utgångspunkt för att fastställa
en nedre och en övre prisgräns som låg 10—15 %, i enstaka fall 20 %
under resp. över mittpriset. Detta pris användes också i princip som utgångspunkt
för att fastställa införselavgift på de varor som omfattas av
jordbruksregleringen. Införselavgiften bestämdes sålunda till skillnaden

154 Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

mellan mittpriset och världsmarknadspriset enligt särskilda noteringar för
varje vara.

Så länge det inhemska priset ligger mellan prisgränserna är införselavgiften
fast. Det inhemska priset får variera fritt mellan prisgränserna. Det
inhemska prisets läge mellan prisgränserna kan således bero på ändrat
världsmarknadspris och ändrad produktions- eller efterfrågesituation inom
landet. ____

Om det s. k.•''prisbevakningspriset*'' som enligt särskilda regler beräknas på
grundval av vissa svenska prisnoteringar, underskrider den nedre prisgränsen
eller överskrider den övre prisgränsen skall alla till buds stående medel
användas för att söka återföra priset inom prisgränserna. Om priset sålunda
faller under den nedre prisgränsen skall i första hand införselavgif
* I

ten höjas. I andra hand kan det komma i fråga att införa kvantitativ importreglering
för ifrågavarande vara. I analogi härmed skall om priset överstiger
den övre prisgränsen i första hand införselavgiften minskas eller helt
tas bort. Om priset likväl stiger kan kvantitativ exportreglering införas eller
exportavgift tas ut. För vissa varor får dock kvantitativ exportreglering ej
införas förrän priset överstiger den övre prisgränsen med visst belopp.

I detta sammanhang bör också nämnas att inom jordbruksregleringens
ram kan vidtas åtgärder mot dumping, som föranleder väsentlig skada för
prisbildningen, eller mot hot om sådan dumping.

Såsom nämnts i det föregående fastställdes storleken av införselavgifterna
och prisgränsernas läge vid ingången av det s. k. sexårsavtalet. I syfte att
under prissättningsperioden fortlöpande tillgodose inkomstmålsättningen för
jordbruket samt för att få en viss följsamhet till utvecklingen av världsmarknadspriserna
fastställdes samtidigt vissa automatiskt verkande regler.
För ändring av införselavgifternas storlek tillämpades två regler, nämligen
den s. k. treprocentregeln och inkomstregeln.

Genom treprocentregeln erhöll jordbruket ett särskilt skydd om priserna
på världsmarknaden visade en påtagligt sjunkande tendens eller kostnaderna
för produktionen väsentligt ökade. Samtidigt erhöll konsumenterna ett
liknande skydd om världsmarknadspriserna steg väsentligt eller kostnaderna
i jordbruket sjönk påtagligt. I regelkonstruktionen ingick två index,
nämligen kostnadsindex och världsmarknadsprisindex. Beräkningarna av
kostnadsindex, som avser att mäta prisutvecklingen på jordbrukets produktionsmedel,
baserades under sexårsavtalet på kostnadsstrukturen i basjordbruk
(10—20 ha) och normjordbruk (20—30 ha). Härvid ingick i beräkningarna
ej arbetskostnader och ränta på eget kapital. Världsmarknadsprisindex
omfattade de för den svenska jordbruksproduktionen viktigaste varor, som
är föremål för internationell handel, och baserades på tongivande utländska
prisnoteringar. Treprocentregeln utlöstes om skillnaden mellan kostnadsindex
och världsmarknadsprisindex under tre månader i följd översteg 3 %,

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

155

då införselavgifterna och övre prisgränsen för konsumtionsmjölk ändrades
på så sätt att det ovägda medeltalet för jordbrukets producentprisindex för
ifrågavarande tre månader beräknades komma att ändras med hälften av
nämnda skillnad, dvs. minst 1,5 %. Anledningen till att endast hälften av
indexskillnaden fick påverka prisnivån är att kostnadsindex blott omfattade
hälften av kostnaderna i jordbruksdriften och att ändringar i världsmarknadspriserna
endast beräknades medföra i genomsnitt hälften så stora
variationer i den svenska producentprisnivån.

Inkomstregeln innebar att inkomstutvecklingen i jordbruket knöts an till
den allmänna löneutvecklingen i syfte att ge innehavare av bas- och
normjordbruk samma procentuella ökning i arbetsinkomsterna som industriarbetare
i de båda lägsta dyrortsgrupperna. Enligt denna regel skulle
införselavgifterna justeras när avtalsmässiga ändringar inträffat i industriarbetarnas
löner. Hänsyn togs därvid även till s. k. löneglidning.

Vissa gemensamma bestämmelser tillämpades för treprocentregeln och inkomstregeln.
Vid en regelutlösning skulle i princip införselavgifterna ändras
procentuellt lika mycket för alla varor. Möjlighet fanns dock att med hänsyn
till administrativa eller marknadsmässiga förhållanden frångå denna
princip. Vidare skulle mittpriser och prisgränser justeras när vissa ändringar
av införselavgifterna överstigit 3 % av den rådande mittprisnivån.

Under sexårsavtalet utlöstes treprocentregeln tolv gånger och inkomstregeln
sex gånger. Det bör nämnas att enligt beslut av 1963 års riksdag
(prop. 134, JoU 14, rskr 180) en utlösning av treprocentregeln delvis ej
medförde ändringar i gränsskyddet.

Vid övergången till de provisoriska prisregleringarna för regleringsåren
1965/66 och 1966/67 har vissa ändringar skett i gränsskyddets utformning
(prop. 1965: 95, JoU 15, rskr 254; prop. 1966: 47, JoU 10, rskr 145). Sålunda
ändrades prisgränser och införselavgifter för vissa varor. Treprocentregeln
har tillämpats även under nämnda båda regleringsår. Den 1 mars 1966
skedde emellertid övergång till en på kostnadsstrukturen vid normjordbruk
grundad kostnadsindex. Denna index påverkar prisnivån med 60 %
av indexskillnaden. Inkomstregeln har avskaffats. I stället har jordbruket
för regleringsåret 1965/66 genom höjda införselavgifter fr. o. m. den 1 mars
1966 tillförts 60 milj. kr. för år räknat samt av odisponerade införselavgiftsmedel
ett engångsbelopp av 6 milj. kr. För regleringsåret 1966/67 har en
viss anknytning skett mellan jordbrukets inkomster och den allmänna
prisnivån genom att jordbruket fr. o. m. den 1 september 1966 och fr. o. m.
den 1 mars 1967 genom höjda införselavgifter och höjd övre prisgräns på
konsumtionsmjölk tillförs belopp som beräknas på grundval av 40 % av
uppgången av på visst sätt rensad konsumentprisindex under närmast föregående
sexmånadersperiod. I fråga om övriga ändringar hänvisas till
prop. 1965:95 och 1966:47.

156

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

Gränsskyddet för sockernäringen har särskilt reglerats. För regleringsåret
1966/67 gäller ett system med rörliga införselavgifter.

För vissa jordbruksprodukter utgår utöver införselavgifter s. k. kompensationsavgifter.
Dessa avgifter motsvarar de interna regleringsavgifter
som vid sexårsavtalets ingång togs ut på vissa jordbruksprodukter. Kompensationsavgifterna,
som tidigare varierade med ändringarna i de interna
regleringsavgifterna, har sedan sexårsavtalets ingång ej fått ändras.

Gränsskyddets utveckling för viktigare jordbruksprodukter och totalt
framgår av följande tabell, där gränsskyddets storlek, dvs. summorna av införselavgift
och eventuell kompensationsavgift i genomsnitt för månaderna
september—december, anges i procent av importvärdet.

	1959	1960	1961	1962	1963	1964	1965	1966
Vete........	58	68	73	93	82	107	129	130
Matpotatis ...	30	54	47	37	66	82	161	72
Socker ......	62	66	80	75	3	72	209	306
Höstraps ....	30	27	28	57	58	42	44	60
Smör........	21	29	41	38	23	23	32	39
Ost..........	54	66	74	79	68	72	78	82
Ägg ........	26	30	41	59	53	72	43	66
Nötkött......	38	44	67	86	61	50	65	86
Fläsk........	40	30	42	42	31	41	51	47
Totalt	38	41	53	59	42	53	63	71

Införselavgifternas storlek för viktigare varuslag den 1 september åren
1960—1966 framgår av följande tabell, där införselavgiften den 1 september
1959 satts lika med 100.

	1960	1961	1962	1963	1964	1965	1966
Vete och råg ....	132	126	174	187	194	223	248
Socker..........	107	105	126	130	129	203	232
Konsumtionsmj ölk (övre prisgräns).	102	104	116	119	119	127	131
Smör ..........	106	101	141	109	94	134	168
Ost............	126	119	163	175	162	213	249
Ägg............	132	126	185	198	170	195	228
Nötkött ........	137	137	206	213	199	252	293
Kalvkött........	139	139	212	230	205	261	305
Fläsk ..........	91	83	105	115	108	139	150

Marknadsreglerande åtgärder. För att göra det möjligt att upprätthålla
den avsedda prisnivån på jordbruksprodukter inom landet bär som komplement
till gränsskyddet tillgripits olika marknadsreglerande åtgärder. Sådana
åtgärder har främst vidtagits genom de s. k. regleringsföreningarna.

Till formen är regleringsföreningarna ekonomiska föreningar, vars medlemmar
är intressenter från jordbrukskooperationen, konsumentkooperatio -

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

157

nen samt den enskilda handeln och industrin. I föreningarnas styrelser ingår,
förutom företrädare för dessa intressenter, statliga representanter som
utses av Kungl. Maj :t eller statens jordbruksnämnd. Sammansättningen av
föreningarnas styrelser varierar men omfattar i regel två av staten utsedda
representanter, varav den ene är ordförande, tre företrädare för jordbrukskooperationen
och två till tre företrädare för privat och konsumentkooperativ
industri och handel. Föreningarnas verksamhet står under jordbruksnämndens
överinseende och skall följa av nämnden givna direktiv, vilka
grundar sig på beslut av Kungl. Maj :t och riksdagen.

___ Regleringsföreningar av angiven typ finns för varuområdena brödsäd
(Svensk Spannmålshandel), oljeväxter (Sveriges Oljeväxtintressenter''). kött
och fläsk (Svensk Kötthandel) samt ägg och fjäderfäkött (Sveriges exportoch
importförening för ägg). För socker finns en regleringsförening (Svensk
Sockerhandel) som dock är verksam endast i extrema marknadslägen. Sockerregleringen
sköts normalt helt av statens jordbruksnämnd.

Regleringsföreningarnas verksamhet syftar främst till att motverka att
utbudet av jordbruksprodukter överstiger efterfrågan inom landet vid den
prisnivå som möjliggörs av gränsskyddet för resp. produkt. Verksamheten
består främst av finansiering av lagring och export av produktionsöverskott
inom olika varuområden, men omfattar i vissa fall även inlösen av
en del (Svensk Spannmålshandel) eller hela (Sveriges Oljeväxtintressenter)
produktionen inom resp. varuområde samt finansieringsstöd till handeln
(Svensk Spannmålshandel).

Föreningarnas utgifter täcks av medel som härrör från s. k. interna avgifter,
t. ex. förmalningsavgift och slaktdi ursavgift, samt genom tilldelning
av införselavgiftsmedel och kompensationsavgiftsmedel. Sveriges Oljeväxtintressenter
förfogar därjämte såsom rörelsekapital över statsmedel som anvisats
över kapitalbudgeten. Svensk Spannmålshandel har till sitt förfogande
rörlig kredit i riksgäldskontoret. överskott i föreningarnas verksamhet
avsätts skattefritt till konjunkturutjämningsfonder som kan tas i anspråk
för att täcka uppkommande underskott.

För mjölk och mejeriprodukter samt potatis finns inga särskilda regleringsföreningar.
Uppgifter, som motsvarar dem som på andra områden handhas
av sådana föreningar, är för nämnda produkter anförtrodda Svenska
Mejeriernas Riksförening (SMR) resp. Sveriges stärkelseproducenters förening,
vilka är producentkooperativa sammanslutningar. Verksamheten
står under överinseende av statens jordbruksnämnd. Till SMR:s förfogande
för regleringsverksamheten står inkomster av interna avgifter (mjölkavgift,
utjämningsavgift på mjölk, grädde och ost) samt införsel- och kompensationsavgiftsmedel.
Sveriges stärkelseproducenters förening disponerar
tillverkningsavgifter för vissa potatisprodukter samt införsel- och kompensationsavgifter
för stärkelse.

158

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

Svensk Spannmåls-handel (1/8-31/7)	1959/60	1960/61	1961/62	1962/63	1963/64	1964/65	1965/66
Inkomster......	63,7	81,3	108,4	105,0	113,1	141,5	126,8
Utgifter........ Över- eller under-	32,0	127,8	68,8	126,1	91,4	162,9	179,9
skott........ Svensk Kötthandel (1/9-31/8)	+ 31,7	- 46,5	+ 39,6	- 21,1	+ 21,7	- 21,4	- 53,1
Inkomster......	95,3	79,0	115,6	148,7	161,9	150,3	203,3
Utgifter........ Över- eller under-	95,3	77,7	107,3	163,7	155,2	134,0	226,0
skott........ Svenska Mejerier-nas Riksförening (1/1-31/12)	i 0,0	+ 1)3	+ 8,3	- 15,0	+ 6,7	+ 16,3	- 22,7
Inkomster......	381,0	393,6	326,3	445,1	512,0	564,3	598,5
Utgifter........ Över- eller under-	240,9	310,6	274,4	381,2	389,1	453,5	559,5
skott1 ......• Sveriges export-och importför-ening för ägg (1/7—30/6)	f 140,1	+ 83,0	+ 51,9	+ 63,9	+ 122,9	+ 110,8	+ 39,0
Inkomster......	15,6	8,9	14,6	13,4	18,8	23,0	22, b
Utgifter........ Över- eller under-	13,5	8,2	9,2	12,4	25,2	22,8	13,7
skott........ Sveriges Oljeväxt-intressenter (1/6-31/5)	+ 2,1	+ 0,7	+ 5,4	+ 1,0	-6,4	+ 0,2	+ 8,9
Inkomster......	153,8	96,8	140,0	186,6	159,6	209,7	222,6
Utgifter........ Över- eller under-	149,1	74,8	146,2	200,0	167,7	221,8	218.9
skott........ Sveriges stärkelse-producenters förening (1/4-31/3)	+ 4,7	+ 22,0	- 6,2	- 13,4	-8,1	- 12,1	+ 3,7
Inkomster......	35,2	33,2	35,2	35,5	46,7	45,5	48,7
Utgifter........ Över- eller under-	32,2	36,6	37,1	35,8	50,3	45,5	48,6
skott........	+ 3,0	-3,4	- 1,9	- 0,3	- 3,6	±0,0	+ 0,1

1 Häri ingår behållningen från föregående verksamhetsår.

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

159

Den ekonomiska omfattningen av regleringsföreningarnas verksamhet och
den av SMR och Sveriges stärkelseproducenters förening bedrivna verksamheten
framgår av särskild sammanställning. I denna anges inkomster och
utgifter för regleringsåren 1959/60—1965/66 eller närmast motsvarande
bokföringsår.

Som ett led i marknadsregleringen för jordbruksprodukter upptas förut
nämnda interna avgifter. Sådana interna avgifter är tillverkningsavgift för
vissa produkter av potatis, mjölkavgift, förmalningsavgift, slaktdjursavgift
samt utjämningsavgift på mjölk, grädde och ost. Avgifterna tas ut med belopp
som är maximerade genom beslut av Kungl. Maj :t eller riksdagen. De
används enligt särskilda bestämmelser för att täcka exportförluster och utgifter
för intern prisutjämning samt till en mindre del för att täcka jordbrukets
andel av kostnaderna för skördeskadeskyddet. Intäkterna i milj. kr.
av de interna avgifter som tagits upp på olika varuområden under regleringsåren
1959/60—1965/66 efter avdrag av restitutioner framgår av följande
tabell. För ytterligare uppgifter rörande de interna avgifternas användning
hänvisas till redogörelserna för regleringen av de olika varuområdena.

Mjölk- och mejeri-	1959/60	1960/61	1961/62	1962/63	1963/64	1964/65	1965/66
produkter ....	236,1	240,7	321,2	381,0	385,8	441,6	473,4
Spannmål.......	33,2	31,9	39,5	39,8	38,7	38,1	37,2
Slaktdj ur........	78,5	60,4	79,5	81,7	91,7	119,0	149,6
Potatisprodukter .	1,8	2,3	2,9	2,7	3,3	2,6	2,9
Summa	349,6	335,3	443,1	505,2	519,5	601,3	663,1

Subventioner. De subventioner som utgår till jordbruket som ett led i nu
gällande stödsystem är av två slag, nämligen sådana som finansieras med införselavgiftsmedel
och sådana som finansieras med medel som anvisas över
statsbudgeten.

Införselavgiftsmedel får användas för olika prisregleringsändamål med
belopp som riksdagen beslutar för varje år. För vart och ett av regleringsåren
1956/57—1958/59 fastställdes en s. k. normalram på 73 milj. kr. för
införselavgifter som fick disponeras för sådana andamäL För regleringsåret
1959/60 fastställdes normalramen till 93 milj. kr. Beloppet har därefter
höjts flera gånger och uppgår sedan regleringsåret 1963/64 till högst 160
milj. kr. Sedan regleringsåret 1965/66 har dock införselavgifter för varor
inom sockerregleringens område lagts utanför den nämnda ramen. Vidare
har utöver normalramen för prisregleringsändamål fått disponeras stora
belopp av införselavgifter för fodermedel och för brödsäd, vilka främst inf
1»tit genom sådan import som ersätter exporterad eller för foderändamål
använd svensk brödsäd. För regleringsåret 1966/67 utgår dessutom 25 milj.

160

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

kr. av införselavgiftsmedel utanför normalramen för att subventionera priset
på konsumtionsmjölk.

Medlen har fördelats av statens jordbruksnämnd på de tidigare nämnda
organ, som fullgör marknads- och prisreglerande uppgifter, och har fått användas
för ändamål som angetts genom beslut av riksdagen. Huvudregeln
vid fördelningen har varit att införselavgifter för en viss produkt använts
för att täcka medelsbehovet i samband med regleringsuppgifterna för samma
eller likartad produkt. Införselavgifterna för fodermedel har efter samråd
med jordbrukets förhandlingsdelegation fördelats mellan de olika produktionsgrenarna.

Genom särskilda beslut av riksdagen har vidare införselavgiftsmedel som
influtit utöver normalramen tagits i anspråk för ändamål som ej ingått i
stödet till jordbruket.

Intäkterna i milj. kr. av införsel- och kompensationsavgifter samt normalramens
belopp och utgifter för regleringsändamål härutöver under regleringsåren
1959/60—1965/66 framgår av följande sammanställning.

Influtna införselav-	1959/60	1960/61	1961/62	1962/63	1963/64	1964/65	1965/66
gifter ........ För jordbruksän-damål disp. in-förselavgiftsme-	127,3	167,6	190,4	227,8	212,0	249,3	298,2
del .......... därav inom nor-	127,3	146,3	148,6	238,1	241,1	222,5	281,7
malramen ... därav utanför	93,0	93,0	93,0	150,0	160,0	160,0	160,0
normalramen. Influtna kompen-	34,3	53,3	55,6	88,1	81,1	62,5	121,7
sationsavgifter. .	8,2	11,9	13,9	9,7	10,0	11,7	8,1

Subventionerna över statsbudgeten utgörs främst av det allmänna mjölkpristillägget
som för innevarande budgetår beräknas uppgå till 97 milj. kr.

Jordbruksutredningen

Relationen mellan priserna på olika produkter. Utredningen framhåller att
de prisrelationer som f. n. gäller mellan olika jordbruksprodukter har uppkommit
inom ramen för det prissättningssystem, som föreslogs av jordbruksprisutredningen
i dess år 1954 avgivna betänkande. Denna utredning
fann det i princip vara lämpligt att söka anpassa de svenska jordbrukspriserna
efter den mer långsiktiga prisstrukturen på världsmarknaden för
jordbruksvaror. Detta skulle ske genom tillämpning av ett likformigt gränsskydd
för de svenska jordbruksprodukterna, dvs. gränsskyddet räknat i
procent av importvärdet skulle vara samma för olika produkter. Anpass -

161

Kungl. Maj. ts proposition nr 95 år 1967

ningen till världsmarknadens prisrelationer beräknades på lång sikt bl. a.
medföra att en överskottsproduktion fördelade sig på sådana produkter för
vilka avsättningsmöjligheterna var gynnsammast.

Det gränsskydd som tillämpats sedan år 1955 har inneburit en modifiering
av jordbruksprisutredningens förslag. Det genomsnittliga gränsskyddet
uppgick våren 1966 till drygt 60 %. Smör, kött, fläsk och höstraps
har haft ett gränsskydd som i regel legat under genomsnittet för samtliga
produkter. För vete, socker, matpotatis, ost och ägg har gränsskyddet betydligt
överstigit genomsnittet.

De prisrelationer och det gränsskydd som gäller för de olika produkterna
är enligt jordbruksutrcdningen ett resultat av — förutom impulser från
världsmarknaden — en råd faktorer såsom marknadsläget, beredskapssynpunkter,
inkomstläget för vissa producentgrupper, effekter på levnadskostnaderna
av prisändringar m. m. Prisrelationerna har i praktiken starkt
påverkats av de överläggningar mellan företrädare för jordbruksorganisationerna
och staten som skett samt genom utlösning av olika spärregler
under pågående prissättningsperioder. Jordbruksutredningen sätter i fråga
om den avvägning av gränsskyddet och av prisrelationerna som framkommit
på detta sätt utgör den bästa grunden för produktionsinriktningen inom
jordbruket. Mot denna bakgrund har utredningen undersökt fyra metoder
eller normer för att fastställa prisrelationerna i syfte att finna ett underlag
för en mer långsiktig avvägning av prisrelationerna, nämligen

a) anpassning till världsmarknadspriserna,

b) marknadsbalanserande prissättning för enskilda varor,

c) följsamhet till EEC:s prisrelationer, samt

d) anpassning till produktionskostnaderna.

En fullständig anpassning till världsmarknadens prisrelationer sker om
ett likformigt gränsskydd tillämpas. En sådan anpassning utgör teoretiskt
den metod som ger de lägsta kostnaderna för att täcka behovet av jordbruksprodukter
inom landet. Om gränsskyddet gjordes mer likformigt skulle
priserna på och produktionen av animalier stiga, medan för vegetabilier
skulle ske en prissänkning och produktionsminskning. En prissättning
enligt angivna princip skulle främst innebära en ökning av importen av vissa
vegetabilier. Någon effekt på världsmarknadspriserna skulle denna import
inte komma att föra med sig. Inte heller föreligger enligt utredningen någon
risk för monopolistisk utpressning från exportländernas sida.

Utredningen finner att världsmarknadens prisrelationer på kort sikt visat
sig vara långt ifrån stabila, medan de långsiktiga prisrelationerna kan beräknas
ge en ur ekonomisk synpunkt relativt riktig prisstruktur. För vissa
varor kan världsmarknadspriserna dock endast ge ledning för den inhemska
produktionsplaneringen så länge produktionen är inriktad enbart på av 6

Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr 95

162

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

sättningen inom landet. Prisrelationen mellan fodersäd och animalier är
vidare betydligt fördelaktigare på världsmarknaden än inom landet, varför
en överföring av denna relation skulle komma att medföra ett ökat exportbehov
för produkter som hittills visat sig svåra att avsätta på världsmarknaden.

Ett utnyttjande av de komparativa fördelarna i viss jordbruksproduktion
kan innebära att vissa produkter framställs i överskott, medan produktionen
av andra varor understiger det inhemska behovet. Det är därför enligt j ordbruksutredningen
inte möjligt att utforma ett gränsskydd som tillgodoser
såväl intresset av att utnyttja de komparativa fördelarna som de krav på
en viss produktionsvolym av enskilda produkter som kan uppställas t. ex.
av beredskapsskäl.

På samma sätt som när det gäller den totala produktionsvolymen kan
också prisbildningen på enskilda varor anpassas så att en önskvärd produktion
av dessa varuslag uppnås, s. k. marlcnadsbalanserande prissättning.
Utredningen finner det realistiskt att räkna med att vid en stor inhemsk
produktion och tidvis dåliga exportmöjligheter kommer prissättningen
av enskilda produkter ofta att inriktas på att åstadkomma balans
mellan utbud och efterfrågan. Flera invändningar kan emellertid enligt utredningen
göras mot att helt övergå till marlcnadsbalanserande prissättning,
som bl. a. skulle kunna leda till en oekonomisk styrning av produktionen.

Utredningen har också diskuterat möjligheten av en anknytning till EEC.s
prisrelationer, eventuellt direkt till dess priser, som en norm för prissättningen.
Prisrelationerna för jordbruksprodukter inom EEC skiljer sig i väsentliga
avseenden från vad som tillämpas i Sverige. En anpassning till
EEC:s prisrelationer skulle därför föra med sig avsevärda ändringar av den
svenska produktionsinriktningen. Utredningen finner därför att ett accepterande
av EEC:s prisrelationer inte står i överensstämmelse med beredskapsmålsättningen.

Även samarbetet inom EFTA kan enligt utredningen komma att påverka
Sveriges jordbrukspolitik och därmed prisrelationerna mellan olika jordbruksprodukter.
Utredningen finner emellertid att en diskussion om vilka
prisrelationer som skulle utbildas vid en gemensam jordbrukspolitik inom
EFTA skulle bli alltför hypotetisk för att ligga till grund för prisavvägningen
i Sverige på nuvarande stadium.

De ofta framförda förslagen att avväga priserna med hänsyn till relationen
mellan produktionskostnaderna för olika produkter finner utredningen
ha åtskilliga nackdelar. För det första kan man med en sådan norm inte
reglera hur mycket som skall produceras av varje vara, vilket i stället måste
bestämmas på annat sätt. För det andra är produktionskostnaderna för

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

163

flertalet produkter mycket svåra att tillfredsställande beräkna och för det
tredje kan jordbrukarna endast i begränsad utsträckning väntas basera sin
produktionsplanering på sådana kostnadsberäkningar.

Utredningen finner vid sitt ställningstagande till frågan om prisrelationerna
att ingen av de förut nämnda grunderna kan användas i renodlad
form. En anpassning till världsmarknadspriserna tar inte hänsyn till kravet
på viss försörjning med olika produkter av beredskapsskäl och inte heller
till kravet på en sådan marknadsanspassning att överskott, som är svåra att
avsätta, undviks. Även en anpassning till EEC:s prisrelationer kan medföra
en försämrad produktionsberedskap. Produktionskostnadsberäkningar och
marknadsbalanserande prissättning anses också mindre lämpliga som enda
instrument för prisavvägningen. Utredningen finner emellertid att prisrelationerna
på längre sikt kan baseras på en kombination av de angivna principerna.
Avvägningen av prisrelationerna bör i fortsättningen enligt utredningens
mening ske planmässigt. En sådan plan, som föreslås få en varaktighet
av 5—10 år, bör inte i förväg utformas i detalj utan måste anpassas
till den ekonomiska utvecklingen. Detaljutformningen av planen bör kunna
ske vid överläggningar mellan statsmakterna och berörda organisationer.
Som grund för dessa överläggningar bör ligga av statsmakterna fastställda
riktlinjer för prisavvägningen. Planens målsättning bör revideras fortlöpande
med relativt små förändringar varje gång. Övergången till en långsiktig
plan för prisrelationerna med endast mindre, successiva ändringar
kräver emellertid att produktionen begränsas på de punkter där den överstiger
avsättningsutrymmet i landet.

Som en första utgångspunkt för planen anser utredningen att det bör
eftersträvas en successiv övergång till ett gränsskydd, som inte alltför starkt
avviker från principen om likformighet. Detta skulle innebära att gränsskyddet
för de vegetabilier som har det högsta skyddet (t. ex. vete, socker)
successivt begränsas. Ett mera likformigt gränsskydd skulle sålunda leda till
att utrymme för import främst lämnas på vegetabiliesidan. För animalier
skulle däremot hållas en relativt hög grad av självförsörjning. En sådan inriktning
av produktionen finner utredningen i princip väl motsvara beredskapskravet.

Om principen om likformigt gränsskydd genomförs innebär detta emellertid
också en ändrad relation mellan priserna på fodersäd och vissa animalier,
främst fläsk, ägg och fjäderfä. Produktionen av dessa varor är mycket
känslig för prisändringar på fodersäd. En anpassning av fodersädspriserna
och priserna på fläsk, ägg och broiler till världsmarknadens prisrelationer
skulle medföra överskott, som skulle vara mycket svåra att avsätta till
gängse världsmarknadsnoteringar. Avvägningen mellan fodersädspriset och
priserna på dessa produkter måste därför alltid komma att inrymma ett stort
moment av marknadsanpassning. Vinsterna av en sådan produktionsomlägg -

164

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

ning skulle inte heller enligt utredningens mening motväga de svårigheter
som den uppenbarligen måste komma att orsaka i både EFTA- och EECsammanhang.
Däremot synes det enligt utredningen samhällsekonomiskt
riktigt att för dessa animalieprodukter ligga på en relativt hög självförsörjningsgrad.

Ledamöterna Bengtsson, Hansson, Holmström, Håkansson, Oscarsson och
Åstrand anför i reservation att de inte kan ansluta sig till utredningens förslag
att prisrelationerna inom landet skall anpassas till världsmarknadens.
Mångårig erfarenhet har visat att en dylik målsättning ej kan realiseras.

Även ledamoten Haeggblom anser i reservation utredningens nyss nämnda
förslag vara orealistiskt. Reservanten anser att staten inte med avsikt
att styra produktionsinriktningen bör lägga sig i prisrelationerna mellan
olika jordbruksprodukter utan överlämna denna åt jordbrukarna själva.

Valet av prislinje. Prisstödet till jordbruket kan utformas som högpris-,
lågpris- eller mellanprislinjesystem, beroende på i vilken utsträckning stödet
tillåts slå igenom i konsumentpriserna på livsmedel.

Vid en högprislinje avskärmas hemmamarknaden från världsmarknadspriserna
genom kvantitativa importrestriktioner, tullar, importavgifter e. d.
varigenom producentprisnivån inom landet blir högre än den skulle vara
vid fri import. Kostnaden för jordbruksstödet bärs i första hand av konsumenterna
i förhållande till deras konsumtion av jordbruksprodukter. Lågprislinjen
innebär att priserna i internationell handel får slå igenom på den
inhemska marknaden. Producenterna får i regel pristillägg i någon form,
motsvarande skillnaden mellan de priser de anses böra erhålla och den
prisnivå som bildas inom landet på grundval av världsmarknadspriserna.
Kostnaden för jordbruksstödet brukar i detta fall bestridas via statsbudgeten.
Mellanprislinje innebär en blandning av nu nämnda system. Priserna
inom landet är högre än vid fri import men kompletteras av staten genom
tilläggsbetalningar. Förutom den generella lågprislinjen finns en industriell
lågprislinje, vilken innebär att den industri som framställer produkter som
ej omfattas av jordbruksregleringen, får tillgång till jordbruksråvaror till
världsmarknadspriser.

Utredningen understryker att valet av prislinje i första hand är en regleringsteknisk
fråga, som inte har med jordbruksstödets omfattning att göra.
Skillnaden i konsumentprisnivån för egentliga jordbruksprodukter vid en
högprislinje och en lågprislinje vid ett jordbruksstöd av ungefär nuvarande
omfattning uppskattas av utredningen till ca 20 % om kostnaderna för pristillägg
vid lågprislinje helt finansieras med direkta skatter. Högprislinje tilllämpas
med enstaka undantag (främst Storbritannien) i alla de industriländer
där jordbruksreglering upprätthålls.

Enligt utredningens bedömning kan valet av prislinje knappast i någon

Kungl. Maj. ts proposition nr 95 år 1967

165

högre grad påverka produktions- och rationaiiseringsutvecklingen. Däremot
kan hög- resp. lågprislinjesystem få skilda konsekvenser när det gäller handelsutbytet
med andra länder, det internationella ekonomiska samarbetet,
konsumtionsinriktningen, konkurrensförhållandena inom viss livsmedelsindustri,
åtgången av administrativa resurser och redovisningen av kostnaden
för jordbruksstödet.

Ett jordbruksstöd enligt lågprislinjen kan genom frånvaron av avgifter i
princip tänkas underlätta handelsutbytet över gränserna med jordbruksprodukter
och livsmedel. Det förhållandet att högprissystem dominerar i
Europa kan emellertid medföra att en övergång till ett lågpris system i Sverige
motverkar ett ökat handelsutbyte, om ett utvidgat europeiskt samarbete
som innesluter jordbrukssektorn skulle komma till stånd med Sverige som
deltagare.

Låg- resp. högprissystem kan beräknas inverka olika på konsumtionen av
livsmedel och andra varor. En lågprislinje ger konsumenterna en lägre prisnivå
för livsmedel i butiken, om kostnaderna för jordbruksstödet finansieras
skattevägen. En lägre konsumentprisnivå på livsmedel jämfört med andra
varor innebär att framför allt lägre inkomsttagare får möjlighet att ändra
sin livsmedelskonsumtion i riktning mot en kvalitativt högre näringsstandard.

Lågprislinjen innebär normalt att stödet ges direkt till producenterna.
Vid högprissystem måste stödet ha som utgångspunkt de produkter som är
föremål för handel, dvs. i regel bearbetade jordbruksprodukter. Detta innebär
att även den industri, som utför bearbetningen, kan komma att bli delaktig
av jordbruksstödet om konkurrensen är bristfällig. Vidare åtnjuter
annan industri, som använder jordbruksprodukter som råvara, lägre råvarupriser
vid en lågprislinje än konkurrerande industri i länder där högprissystem
tillämpas.

Kraven på administrativa insatser hänför sig vid högprislinje främst till
att ta ut avgifter vid införsel av livsmedel från utlandet. Vidare krävs administrativa
åtgärder i samband med gränsdragningen mellan industri- och
jordbruksvaror samt för råvarukostnadsutjämning till industrier, som använder
jordbruksprodukter som råvara vid produktion av varor som faller
utanför jordbruksregleringen. Vid lågprissystem avser de administrativa insatserna
främst fördelningen av tilläggsbetalningarna till producenterna
samt till kontrollen av att rätten till tilläggsbetalningar inte missbrukas.
De erfarenheter som gjorts utomlands synes närmast peka på att en lågprislinje
är mer administrativt betungande än en högprislinje. En mellanprislinje
kan i likhet med lågprissystemet beräknas vara relativt betungande
ur administrativ synpunkt.

Vid lågprissystem sker en synlig redovisning på statsbudgeten av kostnaden
för jordbruksstödet. En sådan redovisning medför att utgiften för
jordbruksstödet får konkurrera med andra utgifter på den statliga budge -

166

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

ten och bedömas med hänsyn till de samlade ekonomiska resurserna. Någon
bedömning av denna typ sker i regel ej vid tillämpningen av högprislinje.

Belastningen på statsbudgetens utgiftssida kan beräknas bli förhållandevis
stor, om en lågprislinje skulle genomföras i Sverige, eftersom en mycket
stor del av konsumtionen täcks genom produktion inom landet. I de länder
där lågprislinje prövats har denna andel varit betydligt mindre.

I sin sammanfattande bedömning av en lågprislinje resp. en högprislinje
finner utredningen väsentliga fördelar och nackdelar hos båda. Ett ställningstagande
i prislinjefrågan hör emellertid enligt utredningen i mycket
hög grad göras beroende av utvecklingen av det europeiska ekonomiska
samarbetet. Mot denna bakgrund anser utredningen att prisstödet till jordbruket
tills vidare i allt väsentligt bör ha formen av en högprislinje och
sålunda utgå som ett gränsskydd. För detta talar också att den huvudsakliga
delen av konsumtionen av jordbruksvaror f. n. täcks genom produktion
inom landet. Även om utredningen inte kan förorda en lågprislinje i dagens
läge, hindrar detta inte att lågprissystemet prövas i fråga om sådana
varor, där självförsörjningsgraden är låg och där substitutionsförhållandet
till andra varor inte hindrar att ett sådant stödsystem används. Värdefulla
erfarenheter av lågprissystemet skulle kunna vinnas på detta sätt. Frågan
om övergång till en mer generell lågprislinje bör enligt utredningens mening
prövas på nytt, om utvecklingen av det internationella ekonomiska
samarbetet och graden av självförsörjning med jordbruksvaror inom landet
skulle ge anledning härtill.

Ledamöterna Eriksson, Anton Johansson, Lindbeck, Lindskog, Odhner
och Yngve Persson framhåller i särskilt yttrande att de ansluter sig till
förslaget att tills vidare behålla en högprislinje men anser att de administrativa
svårigheter, som utbetalning av pristillägg erbjuder vid en lågprislinje,
har överdrivits av utredningen. Inte minst skulle enligt dem en mellanprislinje,
som kan möjliggöra stabilare priser till producenterna samtidigt som
gränsskyddet kan hållas fast och som också möjliggör en utjämning mellan
priserna på hemmaproducerade livsmedel och billigare importerade varor,
kunna erbjuda fördelar. Dessa kan vida överstiga nackdelarna med att man
i sådant fall både måste upprätthålla ett gränsskydd och betala ut pristillägg.
Inte heller en allmän lågprislinje borde enligt dessa ledamöter ha avvisats
så enkelt som utredningen gjort. De anser att lågprislinjen har betydande
fördelar, inte minst genom att kostnaden för jordbruksskyddet då blir klart
synlig. Vidare framhåller de att lågprislinjen är den förmånligare för de
lägre inkomsttagarna som använder en betydande del av sin inkomst till
livsmedel. En annan viktig fördel med en lågprislinje anses vara att prisregleringarna
då kan begränsas till själva jordbrukssektorn.

Gränsskyddets utformning. Utredningen behandlar frågan om en övergång
från fasta till rörliga införselavgifier. Härmed erinrar ulrednTngén“öTTT

167

Kungl. Maj.ts proposition nr 95 år 1967

att ett system med rörliga avgifter tillämpas inom EEG. Ett rörligt införselavgiftssystem
medför en stabilare producentprisnivå inom landet, vilket
möjliggör säkrare planering och mindre risker. Därmed främjas en önskvärd
specialisering av produktionen. Även ur konsumentsynpunkt synes en
stabil prisnivå vara en fördel. Utredningen finner emellertid att ett system
med helt rörliga avgifter också är förenat med avsevärda nackdelar, som
främst hänför sig till tillämpningen. Denna förutsätter bättre tillgång till
entydiga, tillförlitliga importprisnoteringar som kan användas som underlag
för avgiftsändringarna. Eftersom importen av flertalet produkter, om man
bortser från socker, är relativt liten eller oregelbunden, finns inte sådana
importprisnoteringar.

Utredningen föreslår mot angivna bakgrund att så länge importen av livsmedel
är av begränsad omfattning och relativt oregelbunden bör i princip
ett system med inom vissa prisgränser fasta införselavgifter behållas. Undantag
bör dock liksom nu göras för fodermedel och socker.

Enligt utredningens mening bör systemet med prisgränser behållas för att
inte svängningar i utlandspriserna skall få alltför starka återverkningar på
prisnivån inom landet. Den invändning som riktats mot prisgränserna av
innebörd, att de utestänger de långsiktiga prisrörelserna anser utredningen
sakna betydelse om, som utredningen föreslagit i det föregående, man övergår
till att fastställa mittpriserna på grundval av en mer långsiktig planering
för prisrelationerna. I fråga om prisgränsernas spännvidd talar angelägenheten
av att upprätthålla en så stabil prisnivå som möjligt för att den nu i
regel tillämpade spännvidden mellan mittpris och prisgränser av 10—15 %
minskas. Det torde emellertid vara svårt att praktiskt genomföra en kraftig
minskning av spännvidden på grund av att tillförlitligt noteringsunderlag
ofta saknas för importpriserna. Utredningen förordar att nu gällande prisgränser
för de enskilda varorna ses över i samband med prisöverläggningar
inför den nya prissättningsperiod som börjar den 1 september 1967. Syftet
med översynen bör vara att klarlägga om en krympning av prisgränserna
är ändamålsenlig och praktiskt genomförbar utan att överskridanden av
prisgränserna nödvändiggör alltför täta ingripanden.

Enligt nu gällande prisregleringssystem skall då prisgränserna överskrids
alla till buds stående medel användas för att återföra priset inom prisgränserna.
Detta har t. ex. inneburit att även då det inhemska priset endast
helt obetydligt understigit nedre prisgränsen har importbegränsande åtgärder
vidtagits. Enligt utredningens mening är det underlag, som står
till buds för beslut om prisreglerande ingrepp, som regel inte så tillförlitligt
att det alltid kan anses motiverat att då prisgränserna överskrids omedelbart
tillgripa åtgärder för att återföra priset inom dessa gränser. Utredningen
förordar att prisregleringsmyndigheten ges vidare möjligheter än
f. n. att avvakta den fortsatta prisutvecklingen inom och utom landet innan
åtgärder behöver vidtas med anledning av att prisgränserna överskrids.

168

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

Vad gäller regler för ändring av gränsskyddets storlek konstaterar utredningen
att den nu gällande treprocentregeln låter utvecklingen av kostnaderna
inom jordbruket inverka på gränsskydd, mittpriser och prisgränser.
Utredningen har i det föregående förordat att prissättningen på jordbruksprodukterna
under en övergångsperiod med början den 1 september 1967
skall baseras på principen att jordbrukspriserna inte skall få stiga fullt så
snabbt som den allmänna prisutvecklingen. Med hänsyn härtill bör någon
anknytning av priserna till kostnadsutvecklingen inom jordbruket framdeles
inte ske. Kostnadsutvecklingen inom jordbruket bör dock följas även i fortsättningen
för att utgöra en del av bakgrundsmaterialet vid prisövervägandena.

Genom treprocentregeln finns en viss automatisk anknytning av införselavgifterna
och därmed av priserna inom landet till världsmarknadsprisernas
utveckling. Utredningen erinrar om att kritik riktats mot att automatiskt
verkande regler får påverka livsmedelspriserna inom landet. Automatiken
har ansetts verka inflationsdrivande genom dess pris-löne-priseffekt och
samtidigt innebära ett skydd för jordbrukarna mot inflationens verkningar
som inte eljest förekommer i samhället, om man bortser från folkpensionerna
och från olika socialt betingade stödåtgärder. System av denna typ
har vidare ansetts vara komplicerade och svåröverskådliga. Å andra sidan
har en i systemet inbyggd automatik den fördelen att en successiv anpassning
kan ske till nya lägen utan tidsödande förhandlingsomgångar.

Vid utformningen av det prissättningssystem, som skall tillämpas från den
1 september 1967, har utredningen räknat med att hänsyn på längre sikt
måste tas till de internationella samarbetssträvandena. Mot denna bakgrund
och med hänsyn till det förhållandevis höga gränsskydd — ca 60 % — som
f. n. gäller, anser utredningen att automatiskt verkande regler för gränsskyddets
ändring bör på längre sikt undvikas. För att genomföra målsättningen
för jordbrukspriserna under övergångsperioden från den 1 september
1967 finner utredningen emellertid det lämpligt och ändamålsenligt med
ett visst system för att följa utvecklingen av dessa priser. Systemet bör också
ange när avvikelserna från den överenskomna målsättningen är så stora
att det bör ankomma på prisregleringsmyndigheterna att överväga åtgärder.

Som utgångspunkt för prissättningen bör tas de mittpriser och införselavgifter
som råder den 31 augusti 1967. Mittpriser och införselavgifter förutsätts
dock vara justerade med hänsyn till utvecklingen av konsumentprisindex
under perioden mars—augusti 1967. Prisgränserna förutsätts komma
att beslutas på grundval av den i det föregående förordade översynen av
spännvidden för dessa gränser.

Utredningen förordar att jordbruksprisernas ändringar skall mätas med
statens jordbruksnämnds producentprisindex och jämföras med utveck -

169

Kungl. Maj. ts proposition nr 95 år 1967

lingen av konsumentprisindex. Sistnämnda index bör vara rensad från inverkan
av indirekta skatter, priserna för sprit och tobak, bostadskostnad
(exkl. bränsle och lyse) samt sådana livsmedelskostnader som är att hänföra
till eller är baserade på svenska jordbruksprodukter. Vid jämförelsen
mellan producentprisindex och den rensade konsumentprisindex skall hänsyn
tas till att jordbrukspriserna enligt målsättningen ej bör tillåtas stiga
fullt så snabbt som den allmänna prisnivån ökar. Det är först sedan denna
realprissänkning dragits bort som de eventuella avvikelserna från målsättningen
kan följas. Införselavgifterna bör hållas oförändrade intill dess kvoten
mellan producentprisindex samt den rensade konsumentprisindex efter
förutnämnd justering under två månader i följd ändrats med mer än 2 %
jämfört med den kvot som gällde i utgångsläget eller vid föregående justeringstillfälle.
Att döma av hittillsvarande erfarenheter kan vid denna metod
införselavgiftsändringar behöva ske en å två gånger per år. Ändringarna
bör enligt utredningens mening ske enligt den målsättning för prisrelationerna
som utredningen förordat i det föregående.

Vidare förordar utredningen att prisgränser och mittpriser skall kunna
ändras av prisregleringsmyndigheten, när den rensade konsumentprisindex
ändrats med mer än 3 %. Som motiv för att detta procenttal föreslagits
anför utredningen att konsumentprisindex rensad från indirekta skatter,
sprit och tobak samt bostadskostnad under åren 1960—1965 stigit med i
genomsnitt 3 % per år.

Enligt utredningens mening bör angivna prissättningsmetodik kunna användas
också efter utgången av den förut nämnda övergångsperioden. Realprisutvecklingen
mätt på förut nämnt sätt kan då utgöra ett underlag bland
andra — t. ex. produktions-, rationaliserings- och investeringsutvecklingen
inom jordbruket, utvecklingen av det europeiska handelssamarbetet m. m.
-— för prövning av erforderliga modifieringar under prissättningsperioden.

Prisregleringsåret omfattar f. n. tiden från den 1 september det ena året
t. o. m. den 31 augusti påföljande år. Utredningen finner en övergång till
budgetårsperioder lämplig ur administrativ synpunkt och förordar därför
en sådan övergång.

Ledamoten Wahlfisk framhåller i reservation att införselavgifterna liksom
prisgränser och mittpriser bör hållas oförändrade under ett år i taget.
De bör i enlighet med målsättningen för jordbruksprisernas utveckling efter
prövning anpassas till utvecklingen av den allmänna prisnivån omkring den
1 juli varje år. Genom en sådan anordning bör man enligt reservanten i möjligaste
mån kunna undvika automatiskt verkande regler för gränsskyddets
utveckling.

Ledamöterna Eriksson, Anton Johansson, Lindbeck, Lindskog, Odhner och
Yngve Persson anför i särskilt yttrande att anknytningen av jordbrukspriserna
till konsumentpriserna under de närmaste åren inte bör vara fullt så
Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 saml. Nr 95

170

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

rigorös som enligt utredningens skrivning. Fasta indexklausuler kan vara
olämpliga ur kostnadsinflationssynpunkt. Man kan även tänka sig att knyta
jordbrukspriserna till partiprisindex för industrivaror i stället för till konsumentprisindex.

Ledamöterna Bengtsson, Hansson, Holmström, Håkansson, Oscarsson och
Åstrand anför i särskilt yttrande och reservation att utredningens förslag
till regler för gränsskyddets ändring medför — under förutsättning att prisutvecklingen
för jordbrukets produktionsmedel även i fortsättningen kommer
att stiga kraftigare än den rensade och reducerade konsumentprisindex
•— betydande svårigheter för flertalet jordbrukare att öka sin levnadsstandard
och hindra en ständigt växande eftersläpning i förhållande till andra
grupper i samhället. Eftersläpningen kommer att ytterligare accentueras av
den snabbare produktivitetsökningen inom industrin.

Reservanterna föreslår att det •— som en del av det av dem förordade
långsiktiga ramavtalet för den framtida jordbrukspolitiken — skall finnas
ett inflationsskydd. Detta bör konstrueras med utgångspunkt från den mittprisnivå
som råder den 1 september 1967 under förutsättning att denna
prisnivå kan anses vara tillräcklig för att ge rationella lantbruksföretag full
företagsekonomisk lönsamhet. Reservanterna förutsätter härvid att mittprisnivån
uppjusteras med hänsyn till utvecklingen av såväl konsumentprisindex
uppgång som kostnadsprisindex ökning fram till den 1 september
1967. Vidare bör då mittpriserna fastställs hänsyn tas till eventuella
bortfall av nu utgående kontanta pristillägg, ändringar i utgående lagringsstöd
m. m. Inflationsskyddet bör även i fortsättningen grundas på dels
kostnadsprisindex, dels konsumentprisindex utan den av utredningen föreslagna
reduceringen.

En prisnivåmålsättning av angivet slag kan enligt reservanterna inte i
och för sig anses vara inflationsdrivande. Den ger endast en kompensation i
efterhand för redan inträffade prisstegringar. Om konsumentpriserna förblir
oförändrade stiger ej heller jordbrukspriserna.

Ledamoten Haeggblom förklarar sig i reservation biträda de nyss nämnda
reservanternas framställning i fråga om utformningen av prismålsättningens
detaljer.

Marknadsreglerande åtgärder. Utredningen erinrar om att hittillsvarande
marknadsreglerande åtgärder syftat till att ta hand om eller förmedla avsättningen
av överskottsproduktionen så att denna inte kunnat påverka prisbildningen
inom landet. Med hänvisning till att den av utredningen föreslagna
minskningen av självförsörjningsgraden skall ske successivt fram till
slutet av 1970-talet anser utredningen att det är nödvändigt att tills vidare
behålla systemet med marknadsreglerande åtgärder.

Utredningen behandlar till en början frågan om marknadsregleringarnas

171

Kungl. Maj.ts proposition nr 95 år 1967

samband med näringsfriheten. Näringsfrihetsombudsmannen har till utredningen
överlämnat visst material rörande konkurrensbegränsande åtgärder
inom jordbrukets område. Utredningen anser det mot denna bakgrund angeläget
att de marknadsreglerande åtgärderna utformas så, att varje tvivel
är uteslutet, huruvida en viss privat reglering är en omedelbar följd av en
statlig reglering och därmed i princip undantagen från bestämmelserna i
konkurrensbegränsningslagen. För att åstadkomma detta bör alla statliga
marknadsregleringar göras så fullständiga, ges en sådan utformning och tilllämpas
så, att målsättningen på prispolitikens område för varje enskild
vara kan genomföras utan att detta behöver förutsätta särskild medverkan i
regleringsverksamheten eller kompletterande regleringar från jordbrukets
ekonomiska föreningsrörelses sida. I den mån de statliga regleringarna bygger
på föreningsrörelsens prispolitik och prisnoteringar bör inte heller detta
kunna åberopas som ett samband av berört slag. Detta innebär att utredningen
anser att den statliga marknadsregleringen bör bli helt fristående
från föreningsrörelsen, så att föreningsrörelsen i konkurrenshänseende kan
bedömas enligt samma normer och från samma utgångspunkter som näringslivet
i övrigt.

Vid sin behandling av de olika regleringsföreningarnas verksamhet i fråga
om marknadsreglerande åtgärder har utredningen övervägt om åtgärderna
bör fullgöras av samma organ som nu. Eftersom den statliga marknadsregleringen
bör vara helt fristående från jordbrukets föreningsrörelse och andra
producentorgan förordar utredningen att marknadsregleringar inte längre
fullgörs av jordbrukskooperativa organ såsom är fallet f. n. beträffande
mjölk och mejeriprodukter samt potatis. Utredningen har vidare övervägt
om de erforderliga marknadsregleringarna bör handhas av särskilda regleringsföreningar
eller om de bör fullgöras av helt statliga organ, t. ex.
av den statliga prisregleringsmyndigheten. Regleringsföreningarnas inflytande
på prisutvecklingen på jordbruksprodukter inom landet kan väntas
bli stort, även om en del prisreglerande uppgifter skulle överföras till prisregleringsmyndigheten.
Betydande statlig kontroll och insyn i föreningarnas
verksamhet kan beräknas vara nödvändig även efter en sådan omläggning.
Mot denna bakgrund finner utredningen det mest ändamålsenligt och
lämpligt att marknads- och prisreglerande åtgärder liksom f. n. får fullgöras
av särskilda regleringsföreningar enligt direktiv som lämnas av statsmakterna
och under överinseende av prisregleringsmyndigheten. Utredningen
förordar att regleringsföreningar inrättas även för mejeriprodukter samt
potatis och potatisprodukter.

Sammansättningen av regleringsföreningarnas styrelser bör enligt utredningens
mening ändras. Då föreningarnas verksamhet utgör en väsentlig
del i den prisreglerande verksamheten, som också påverkar konsumenternas
livsmedelskostnader, förordar utredningen att föreningarnas styrel -

172

Kungl. Maj.ts proposition nr 95 år 1967

relser kompletteras med en företrädare för det direkta konsumentintresset.
Denne bör, liksom statens två representanter, utses av Kungl. Maj:t.
Utöver dessa ledamöter bör föreningarnas styrelse, såsom redan är fallet i
flera föreningar bestå av tre företrädare för jordbrukskooperationen och tre
representanter för handel och industri.

Utredningen finner att behov av interna avgifter för att utjämna priserna
vid avsättning på hemmamarknad resp. export kan väntas föreligga
även i fortsättningen. Möjlighet att ta ut sådana avgifter måste därför
finnas kvar tills vidare. Det är emellertid angeläget bl. a. med hänsyn till
formerna för uttaget av avgifterna att de avvecklas när exportbehoven
minskar eller försvinner.

Uttag av interna avgifter för att utjämna skillnader i lönsamheten mellan
produktion i olika delar av landet anser utredningen i princip inte
bör förekomma. Sådana anordningar motverkar produktionens anpassning
till de gällande ekonomiska förutsättningarna. Om sådan utjämning ändock
anses önskvärd bör den enligt utredningen ske med andra medel.

Det gränsskydd som kan erfordras i anledning av de interna avgifterna
bör enligt utredningens mening nu inarbetas i de egentliga införselavgifterna.
Sedan år 1959, då kompensationsavgifterna låstes vid den nu gällande
nivån, har ändringar skett i produktionsstrukturen och beredskapsmålsättningen,
som motiverar en översyn av exportstödets utformning.
Denna bör enligt utredningen ske med sikte på att de tidigare kompensationsavgifterna
skall ligga inom ramen för målsättningen för prisrelationerna.
Denna fråga synes böra tas upp i samband med de kommande
prisövervägandena.

Inkomsterna av de interna avgifterna har hittills av jordbruksnämnden
direkt förts över till de berörda regleringsföreningarna. Med hänsyn till formerna
för uttag av interna avgifter bör överföringen av dylika medel prövas
av prisregleringsmyndigheten med hänsyn till behovet av medel. Härvid
bör särskilt beaktas att inte avgiftsnivån görs högre än nödvändigt.

Subventioner. Utredningen framhåller, att införselavgifterna — som är
att betrakta som statliga medel i likhet med t. ex. tullinkomster — hittills
har fått användas för prisreglerande åtgärder inom en av statsmakterna
fastställd normalram. Ramen har successivt ökat alltefter som inkomsterna
av införselavgifter stigit och motsvarar f. n. ca 3 % av jordbrukets
inkomster. Utredningen anser det angeläget att liksom hittills
fördelningen av införselavgiftsmedel för prisreglering på olika produktområden
föregås av en prövning av behovet av medel. Införselavgifter bör
givetvis inte få användas på sådant sätt att de motverkar genomförandet
av den plan för prisrelationerna mellan olika jordbruksprodukter på läng -

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

173

re sikt som utredningen förordat. Det förhållandet att ett visst belopp influtit
i införselavgifter för en vara bör således inte i sig självt utgöra ett
mått på hur mycket avgiftsmedel som skall få disponeras. Användningen av
sådana medel bör i stället baseras på en behovsprövning. Det maximibelopp
av 160 milj. kr. som f. n. gäller anser utredningen utgöra ett så betydande
belopp vid tillämpningen av ett högprissystem att det inte utan starka skäl
bör överskridas.

Utredningens förslag rörande vissa subventioner som utgår med medel
som anvisas över statsbudgeten redovisas under de olika varuområdena.

Ledamöterna Bengtsson, Hansson, Holmström, Håkansson, Oscarsson
och Åstrand framhåller i reservation att det belopp av 160 milj. kr. av införselavgiftsmedel
som ingår i normalramen och därutöver vissa införselav''gifter
för fodermedel utgör en del av jordbrukets totala intäkter. Dessa
medel bör i princip användas enligt nu gällande regler. Reservanterna förutsätter
att detta belopp kommer att ändras i takt med ändringar i prisnivån
på jordbrukets produkter eftersom i annat fall inflationsskyddet kan
komma att urholkas.

Former för handläggningen av prisregleringen m. m. Prisregleringen kommer
i fortsättningen att liksom hittills kräva förhållandevis täta kontakter
mellan statens jordbruksnämnd samt jordbrukets förhandlingsdelegation
och jordbruksnämndens konsumentdelegation. Utredningen framhåller att
jordbruksnämnden f. n. fyller en förhandlingsfunktion samtidigt som
nämnden utgör ett centralt ämbetsverk. Efter att ha övervägt lämpligheten
av detta arrangemang förordar utredningen, att förhandlingsfunktionen på
den statliga sidan anordnas skild från jordbruksnämnden genom att staten
företräds av särskilda delegerade eller på annat sätt. I samband därmed bör
nämndens ledning ombildas till en verksstyrelse med lekmannainslag.

Utredningen har funnit det vara en brist att viktiga beslut rörande prisstödet
och jordbrukets rationalisering inte föregås av samråd mellan statens
jordbruksnämnd och lantbruksstyrelsen. Kontaktbehovet är dock enligt
utredningens mening inte av det slaget att en sammanslagning av de
båda verken bör ske utan kan tillgodoses genom samråd.

I reservation understryker ledamöterna Bengtsson, Hansson, Holmström,
Håkansson, Oscarsson och Åstrand att prispolitiken bör baseras på årliga
förhandlingar mellan företrädarna för jordbruket och statsmakterna och
inte på s. k. överläggningar. När det gäller frågan om förhandlingsordning
och om statens jordbruksnämnds organisation och uppgifter anser reservanterna
att skäl ej föreligger för ändringar.

Ledamöterna Lindskog och Odhner framhåller i reservation angelägenheten
av att de som för förhandlingarna på den statliga sidan på samma
sätt som på jordbrukarsidan har en fortlöpande nära kontakt med jord -

174

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

bruksregleringen och med den jordbrukspolitiska och prispolitiska utvecklingen.
Reservanterna finner det därför olämpligt att jordbruksförhandlingarna
förs av andra än de som inom jordbruksnämnden sköter den löpande
handläggningen av prispolitiken. Den svårighet, som stundom förelegat
genom att jordbruket också är representerat i nämnden, kan undvikas
genom föreskrift att förhandlingarna skall föras av en delegation av
nämndens konsumentrepresentanter jämte några andra delegerade och att
nämndens generaldirektör skall fungera som ordförande för dessa förhandlingar.

Ledamöterna Söderberg och Zachrison anför i särskilt yttrande att de
organisatoriska frågorna rörande statens jordbruksnämnds uppgifter i
fråga om prisregleringen bör ytterligare övervägas och belysas innan några
ändringar härav vidtas.

Remissyttrandena

Relationen mellan priserna på olika produkter. Styrelsen för lantbruksliögskolan,
jordbruksnämndens konsumentdelegation, statens pris- och kartellnämnd,
LO, Sveriges industriförbund, RF, SAF och Sveriges grossistförbund
delar i huvudsak utredningens uppfattning rörande riktlinjerna för
den långsiktiga prisavvägningen för olika produkter. RF sätter emellertid
i fråga om man under de närmaste 10—15 åren bör minska brödsädesproduktionen
så radikalt som utredningen synes önska. Vidare anför förbundet
att prisavvägningen mellan fodersäd och brödsäd, resp. mellan fodersäd
och vissa animalier under förutsebar framtid till betydande del kommer att
behöva anpassas till den inhemska marknaden. Ronsumentdelegationen,
som anför liknande synpunkter, ifrågasätter om de av utredningen föreslagna
riktlinjerna kommer att kunna förverkligas i praktiken. Styrelsen
för lantbrukshögskolan understryker att starkt ändrade prisrelationer mellan
vegetabilier och animalier sannolikt kommer att medföra stora anpassningsproblem
i norra Götalands och Svealands slättbygder samt för vissa
typer av animalieproduktion. Styrelsen konstaterar att dessa konsekvenser
inte närmare undersökts av utredningen och förordar därför att sådana
undersökningar kommer till stånd innan starka ändringar i prisrelationerna
genomförs.

Sveriges industriförbund och SAF framhåller att en viss följsamhet till
EEC-priserna kan te sig angelägen. LO finner det angeläget att man för eu
sådan jordbrukspolitik att det svenska jordbruket inte i sista hand skulle
visa sig vara den stötesten, som hindrar en svensk anslutning i någon form
till EEC eller en vidgning av samarbetet inom EFTA. Jordbrukspolitiken
måste inriktas på att allmänt underlätta en anpassning bl. a. genom att
prisrelationerna är sådana att en anslutning inte föranleder alltför stora
omställningar. Statens pris- och kartellnämnd anför däremot att starkare

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967 175

skäl talar för att vid den framtida avvägningen av prisrelationerna utgå
från priserna på jordbruksprodukter på världsmarknaden än från priserna
inom EEC. Sverige har enligt nämnden ingen anledning att hålla en högre
anslutningsberedskap än exempelvis Storbritannien och Danmark, vars
omställingsproblem torde bli betydligt större än Sveriges. Detta innebär
dock enligt nämnden inte att världsmarknadens prisstruktur utan vidare
kan godtas som normerande. Nämnden erinrar därvid om det starka inslag
av dumping som enligt utredningsmaterialet kännetecknar världsmarknaden.
Det är därför enligt nämnden nödvändigt att vid jämförelser utgå
från en prisstruktur, som skiljer sig något från den som återspeglas i dagens
världsmarknadspriser, och som innebär att man utgår från normalpriser
där dumpingeffekter eliminerats. Statens jordbruksnämnd berör
en liknande frågeställning och anför att relationerna mellan världsmarknadspriserna
på kort sikt kan fluktuera oregelmässigt och snabbt.

Lantbruksstyr elsen samt RLF och SL anmäler från utredningen avvikande
meningar. Lantbruksstijrelsen anser att kalkyler över produktionskostnaderna
för olika produkter kan och bör användas som underlag för
prissättningen. Detta gäller enligt styrelsen i första hand mjölk och spannmål,
men sådana kalkyler kan också användas som hjälpmedel för prissättningen
på övriga jordbruksprodukter. Enligt RLF och SL —- som i och
för sig delar utredningens uppfattning att en mer långsiktig och mer stabil
avvägning av prisrelationerna bör eftersträvas — är det däremot över huvud
taget inte möjligt att låta prisrelationerna bestämmas av generella regler.
Relationerna måste bedömas med hänsyn såväl till marknadssituationen
inom landet och på den internationella marknaden som till försörjningsläget
ur beredskapssynpunkt. Förbunden finner det vidare angeläget —
med hänsyn till att en svensk anslutning till en gemensam västeuropeisk
marknad synes bli alltmer aktuell •— att man vid prissättningen tar större
hänsyn till EEC:s prisrelationer än vad utredningen ansett. Om man i Sverige
i ökad utsträckning söker närma sig världsmarknadens prisrelationer
skulle produktionsresurserna i jordbruket enligt förbundens mening komma
att bindas i en struktur, som skulle ge jordbruket ett dåligt utgångsläge
vid en eventuell svensk anknytning till en gemensam västeuropeisk marknad.

Utredningens förslag om upprättande av en långsiktig plan för prisrelationerna
tillstyrks av styrelsen för lantbrukshögskolan, LO, KF och Sveriges
industriförbund.

Valet av prislinje. Utredningens förslag att högprislinjen tills vidare skall
bibehållas tillstyrks av lantbruksstyrelsen samt RLF och SL. Lantbruksstyrelsen
motiverar sitt ställningstagande med att valet av prislinje måste
bestämmas med hänsyn till det europeiska samarbetet. RLF och SL anför
liknande synpunkter.

176

Kiingl. Maj. ts proposition nr 95 år 1967

NO, jordbruksnämndens konsumentdelegation, LO, Sveriges industriförbund,
SAF, Sveriges grossistförbund, Samarbetsorganet i jordbruksfrågor
för enskild handel och industri och KF finner starka skäl tala för en övergång
till lågprislinje men anser sig i nuvarande läge kunna tillstyrka att
högprislinjen behålls.

NO anför att från konkurrenssynpunkt starka betänkligheter måste anföras
mot högprislinjen. Genom att gränsskyddet vid en högprislinje i stor
utsträckning avser förädlade produkter blir det ofta den av jordbrukets
föreningsrörelse ägda förädlingsindustrin som tar emot jordbruksstödet.
Därigenom kan industrin använda detta stöd till att finansiera sin expansion,
medan producentledet ej uppnår den intäktsökning som avses med
stödet. Härigenom kan krav resas på högre gränsskydd. Den konkurrens
inom förädlingsledet, som skulle skapa en viss säkerhet för att investeringarna
fick en effektiv placering, saknas inom många produktområden. Det
är därför angeläget att åtgärder vidtas som för framtiden i möjlig mån medverkar
till att stödet omfattar endast produktionssidan. Då det är konsumenterna
som ytterst får betala jordbruksstödet, måste de kunna kräva
att detta blir det lägsta möjliga. En övergång till lågprislinje skulle skapa
sådana förutsättningar. Sveriges grossistförbund och Samarbetsorganet i
jordbruksfrågor för enskild handel och industri anför liknande synpunkter.

LO framhåller att valet av prislinje är av fundamental betydelse för jordbruksstödets
praktiska utformning även om det inte behöver innebära någon
skillnad för det totala skyddets omfattning. Det möter emellertid principiella
betänkligheter att upprätthålla en subvention till jordbruket, som
belastar individerna olika beroende på omfattningen av livsmedelskonsumtionen.
Med hänsyn till att frågan om jordbruksstödet huvudsakligen är
en beredskapsfråga borde kostnaderna för stödet falla lika på individerna.
Med en högprislinje blir belastningen större på de lägre inkomsttagarna och
barnfamiljerna som använder en större andel av sin inkomst för livsmedelskonsumtion.
Med hänsyn till att denna belastning kan kompenseras via skatter
eller direkta bidrag anser dock LO att den av utredningen framförda
motiveringen för en högprislinje tills vidare kan accepteras. KF anför att
en lågprislinje för jordbruksprodukter skulle vara fördelaktig, särskilt för
låginkomst- och barnfamiljerna. Främst med hänsyn till en framtida trolig
EEC-anslutning finner sig styrelsen dock böra godta en högprislinje.
Jordbruksnämndens konsumentdelegation anser att konsekvenserna av en
lågpris- eller mellanprislinje för olika varor borde ha belysts klarare av
utredningen.

Sveriges industriförbund och SAF framhåller att en allmän lågprislinje
har så många och påtagliga fördelar att man i princip velat förorda en
övergång till denna regleringsform. Med hänsyn till att EEG valt högprislinje
finner dock organisationerna det riktigast att tills vidare i allt väsentligt
behålla denna prislinje. Organisationerna tillstyrker att frågan om
lågprislinje på vissa varor prövas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

177

Statens pris- och kartellnämnd och länsstyrelsen i Västernorrlands län
avstyrker utredningens förslag och förordar övergång till lågprislinje.
Pris- och kartellnämnden anser att frågan om en anslutning till EEC inte
bör vara avgörande för ett beslut om framtida prislinje. För en övergång till
lågprislinje talar bl. a., att det i första hand är beredskaps- och socialpolitiska
skäl som åberopas för att bevara de kostsammare delarna av det
svenska jordbruket. Vidare talar för lågprislinjen det faktum att utvecklingen
av konsumentprisindex spelar en central roll vid lönebildningen.
Ivostnadsstegringen inom jordbruksproduktionen, som med det nuvarande
systemets utformning slår igenom på livsmedelspriserna, får en multiplikatoreffekt
via höjningar av löner, pensioner m. m. Nämnden finner emellertid
att en övergång till lågprislinje torde få ses som en långsiktig målsättning.
Redan jordbruksstödets omfattning — ca 2 miljarder kr. — är sådan,
att det av skattetekniska skäl torde vara omöjligt att snabbt gå över
till en lågprislinje.

Gränsskyddets utformning. Utredningens förslag att behålla ett system
med inom vissa prisgränser fasta införselavgifter möter inga
invändningar från remissinstanserna. RLF och SL anser visserligen, med
hänsyn till jordbruksnäringens intresse av en så stabil prisnivå som möjligt,
att ett system med rörliga införselavgifter hade varit att föredra, men
finner med beaktande av vad utredningen anför att det är nödvändigt att
tills vidare i huvudsak tillämpa nuvarande system.

Förslagen rörande prisgränserna tillstyrks i vad de avser översyn
av prisgränsernas nivå genomgående i de yttranden som berör frågan.

Beträffande den krympning av avståndet mellan .prisgränserna, som utredningen
anser böra undersökas, anför statens jordbruksnämnd, att
nämnden undersökt hur ofta prisgränserna skulle ha passerats eller tangerats.
Med en krympning på 3—4 % på vardera sidan under regleringsåren
1959/60—1965/66 skulle prisgränserna ha passerats eller tangerats
i väsentligt större utsträckning än vad som skett. Styrelsen för lantbrukshögskolan
förordar en så stark krympning av prisgränserna som ur praktiska
synpunkter är genomförbar, i syfte att kunna upprätthålla en så
stabil prisnivå som möjligt inom landet. Jordbruksnämndens konsumentdelegation
förordar däremot att en vidgning av prisgränserna bör prövas
för att nå en viss anpassning till de internationella priserna och utrymme
för ökad rörlighet på den inhemska marknaden.

Sveriges grossistförbund finner utredningens förslag beträffande åtgärder
för att återföra det inhemska priset inom prisgränserna vara en avgjord
förbättring i jämförelse med nuvarande ordning. Förbundet framhåller att
denna ordning inneburit att jordbrukets ekonomiska föreningsrörelse, genom
att i regel ensam kunnat fastställa prisnivån, har haft möjligheter
att hindra eller försvåra import. RLF och SL anför däremot att det är

178

Iiungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

angeläget att man omedelbart anpassar gränsskyddet när någon av prisgränserna
passeras. Man bör sålunda liksom hittills utnyttja alla till buds
stående medel för att hindra att prisgränserna över- eller underskrids.

Statens jordbruksnämnd anför, att utredningen inte tagit upp frågan om
dumpingimport och annan starkt prispressande import av jordbruksprodukter
till närmare behandling. Nämnden anser, att de åtgärder, som hittills
fått vidtas mot sådan import, även i fortsättningen skall kunna användas.

Rörande utredningens förslag till regler för ändring av gränsskyddets
storlek anför lantbruksstyrelsen att frågan om vilka index
och indexkombinationer som skall ligga till grund för ändringar av införselavgifter
bör vidare övervägas i samband med de överläggningar mellan
staten och jordbruket som torde böra komma till stånd.

Åtskilliga remissorgan ställer sig helt avvisande eller framhåller sin tveksamhet
mot att låta prissättningen påverkas av automatiskt verkande regler.
Jordbruksnämndens konsumentdelegation framhåller att den idag rådande
prisnivån till stor del torde vara ett resultat av den automatik i prisförändringarna
som den hittillsvarande jordbrukspolitiken medfört. Delegationen
erinrar om att den, i samband med att överenskommelsen om det
första provisoriet träffades, med tillfredsställelse konstaterat att en del
av denna automatik kunnat brytas genom att den s. k. inkomstregeln avskaffats.
Delegationen ifrågasätter om man inte i nuvarande läge kan nöja
sig med ett system av den typ som föreslagits av ledamoten Wahlfisk i en
reservation, vilket innebär att införselavgifter, mittpriser och prisgränser
fastställs för ett år i taget. I samband med den årliga översynen av införselavgifter
och prisgränser bör hänsyn tas till bl. a. produktions- och kostnadsutvecklingen
i jordbruket. Även styrelsen för lantbrukshögskolan finner
det vara möjligt att starkt förenkla proceduren vid justering av införselavgifterna
om man genomför det av ledamoten Wahlfisk i reservation
framförda förslaget om årlig omprövning av avgifter, mittpriser och prisgränser.
Denna omprövning bör enligt styrelsen ske i enlighet med den
allmänna målsättningen för jordbrukspolitiken, varvid hänsyn kan tas
både till rationaliseringstakt och produktionsvolym och ej enbart till utvecklingen
av konsument- och producentprisindex. Sveriges industriförbund,
SAF och Sveriges grossistförbund ansluter sig också till ledamoten
Wahlfisks förut nämnda reservation.

RF ställer sig i princip tveksamt till ett automatiskt verkande prissystem.
Flera fördelar finns dock med automatiskt verkande regler, särskilt om
olikformiga prisändringar för skilda varor medges. Förbundet föreslår
emellertid eu ytterligare översyn av spörsmålet varvid även friare, ej automatiskt
verkande system för prisregleringen bör undersökas.

RLF och SL anser i och för sig att gränsskyddet bör ändras enligt fasta
regler men avstyrker utredningens förslag till sådana regler. Förbunden häv -

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

179

dar bestämt att den tekniska utformning som utredningen gett prispolitiken
leder till en betydligt ogynnsammare pris- och lönsamhetsutveckling än under
de senaste tio åren vilket bl. a. beror på att priserna på jordbrukets produktionsmedel
kan antas komma att stiga snabbare än den rensade konsumentprisindex
som ingår i utredningens förslag. Förslaget kan därför inte
uppfylla utredningens syfte att åstadkomma en prisutveckling på jordbrukets
produkter som möjliggör i stort sett samma lönsamhetsutveckling som
under senare år.

Förbunden förordar en omedelbar utredning för att belysa lönsamhetsförhållandena
för sådana jordbruk som enligt deras uppfattning bör ligga
till grund för prissättningen och som närmare anges i av ledamoten Bengtsson
m. fl. avgivna reservationer. Om denna utredning ej kan bli klar
före utgången av innevarande regleringsår bör mittprisnivån den 1 september
1987 tills vidare vara utgångspunkt för prissättningen. Utredningens
förslag innebär enligt förbunden i praktiken att kostnadsindex sätts
ur kraft den 1 mars 1967 eftersom de framtida mittpriserna enligt förslaget
inte skall få påverkas av kostnadsindex ändringar under tiden från
detta datum till utgången av regleringsåret 1966/67. Förbunden beräknar
att detta kommer att medföra en minskning av jordbrukarnas inkomster
med sammanlagt 75 milj. kr. för år räknat, vilket motsvarar en årlig realprissänkning
med 1,2 %. Förbunden kan inte finna något rimligt skäl att
suspendera kostnadsindex effekt för perioden mars—september 1967.

I syfte att åstadkomma ett löpande inflationsskydd för jordbruket anser
förbunden det nödvändigt att även i fortsättningen behålla ett direkt samband
mellan de faktiska priserna på jordbrukets produktionsmedel (exkl.
arbete) och priserna på jordbrukets produkter. Prisutvecklingen på produktionsmedlen
bestäms helt av förhållanden som jordbruket inte kan påverka.
Jordbrukets kostnadsindex har under de senaste tio åren stigit med nära
4 % per år, vilket i stort sett motsvarar uppgången av den orensade konsumentprisindexen
men är mer än 1 % kraftigare än den rensade indexens
ökning per år. Enligt utredningens förslag skall den rensade indexen tillämpas
även för den del av jordbrukets intäkter som utnyttjas för inköp av produktionsmedel.
Förbunden föreslår att denna del av jordbrukets intäkter
skall följa eu kostnadsindex enligt i stort sett nuvarande konstruktion. Vidare
förordar förbunden att den del av intäkterna, som disponeras för arbetsersättning
och som huvudsakligen används till inköp av konsumtionsvaror
och tjänster, får följa konsumentprisindex. Härigenom uppnås att
produktpriserna behåller sin köpkraft.

Förbunden understryker att angivna system, som i stort sammanfaller
med prissättningssystemet under de två senaste åren, endast syftar till sådana
prisökningar på jordbrukets produkter att jordbrukarnas realinkomster
kan hållas oförändrade. Det blir först genom rationaliseringsåtgärder
jordbrukarna får möjligheter att höja sin levnadsstandard och därmed i

180

Iiungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

inkomsthanseende följa med utvecklingen för övriga befolkningsgrupper.
Förbunden tillägger att det föreslagna inflationsskyddet ger jordbruket
kompensation endast i efterhand för redan inträffade prisstegringar. Om
konsumentprisindex och kostnadsindex blir oförändrade höjs vid ett sådant
system inte heller priserna på jordbrukets produkter.

I syfte att förenkla det förordade prissystemet föreslår förbunden att
kostnadsindex och konsumentprisindex sammanvägs till en index. Denna
nya index bör varje månad avstämmas med producentprisindex för jordbruksprodukter.
Om skillnaden mellan dessa två indexserier överstiger 2 %
under två månader bör gränsskyddet ändras så att producentprisindex åter
sammanfaller med den på nyss angivet sätt sammanvägda indexen. Sålunda
delar förbunden utredningens tanke på övergång från världsmarknadsprisindex
till producentprisindex som mätare av världsmarknadsprisernas effekt
på prisbildningen inom landet, övergången till producentprisindex
kommer dock att medföra vissa svårigheter av teknisk natur som det är angeläget
att klarlägga innan det nya prissättningssystemet träder i kraft. Förbunden
föreslår därför, att indexkommittén inom jordbruksnämnden får till
uppgift att närmare klarlägga detaljerna kring den föreslagna ändringen.

Statens jordbruksnämnd har undersökt skillnaden i effekter på jordbruksprissättningen
vid tillämpning av den s. k. tvåprocentregeln med rensad
resp. orensad konsumentprisindex som grund. Nämnden konstaterar därvid
att den rensade indexserien har under åren 1959—1966 stigit betydligt långsammare
än den inte rensade serien. Fn anknytning av jordbrukets priser
under denna period till den rensade serien skulle ha gett en nära 10 % lägre
prisnivå än den som i verkligheten uppnåddes. Skillnaden mellan indexserierna
beror till stor del på omsättningsskattens inverkan. Följderna av utredningens
förslag beträffande val av indexserie kommer därför att vara
beroende på den framtida utvecklingen av den indirekta beskattningen.

Marknadsreglerande åtgärder. I utredningens överväganden rörande
marknadsregleringarnas samband med näringsfriheten
instämmer de remissinstanser som berör frågan.

NO framhåller att det skydd för förädlingsindustrin som marknadsregleringarna
hittills medfört får anses ha verksamt bidragit till att skapa den
monopolställning som föreligger inom flera produktområden. Härigenom har
regleringarna också underlättat den monopolistiska prissättning som förekommer
på vissa produkter och som motverkar en ekonomiskt lämplig anpassning
av produktionen. NO redovisar härefter konkurrensbegränsningar
som förekommer på olika jordbruksprodukter.

Jordbruksnämndens konsumentdelegation tar i sammanhanget upp frågan
om de av jordbrukets ekonomiska föreningsrörelse tillämpade principerna
rörande betalning och leveransvillkor i fråga om medlemmarnas
produkter. Delegationen framhåller därvid att sådana principer, som tilläm -

181

Kungl. Maj. ts proposition nr 95 år 1967

pas oberoende av levererade kvantiteter eller andra prestationer, innebär ett
socialt inslag i avräkningspriserna som inte stimulerar uppkomsten av effektiva
jordbruksföretag. Delegationen anser det också synnerligen angeläget
att en ändamålsenlig prisavvägning för jordbruksprodukter sker vid leverans
till livsmedelsindustri och handel. KF anför liknande synpunkter. Kommerskollegium
finner det vara av vikt att jordbruksstödet begränsas till
produktionen och inte utsträcks till förädling och distribution. För de båda
senare verksamhetsområdena bör eljest gällande princip om fri konkurrens
inom näringslivet vara tillämplig i alla avseenden. Enligt kollegii bedömning
bör gällande konkurrenslagstiftning, enligt vilken prövning rörande konkurrensbegränsningars
skadlighet skall ske, gälla även föreningsrörelsen
även om utredningens förslag att producentkooperativa organ befrias från
aila statliga regleringsuppgifter inte skulle genomföras.

Sveriges industriförbund och SAF finner att det är utomordentligt viktigt
att marknadsregleringarna på jordbruksområdet utformas enligt de av utredningen
föreslagna principerna. Om en sådan ordning genomförs finner
förbunden det självklart att föreningsrörelsen i konkurrenshänseende skall
bedömas enligt samma normer och från samma utgångspunkter som näringslivet
i övrigt. I stort sett samma synpunkter anförs av Sveriges grossistförbund
och KF.

Några remissinstanser tar i detta sammanhang upp frågan om notering
av jordbrukspriser. Jordbruksnämndens konsumentdelegation
framhåller att noteringsverksamheten, som f. n. till viss del handhas av jordbrukets
ekonomiska föreningsrörelse, inom vissa områden med ofullständig
konkurrens kunnat utnyttjas mot enskilda och konsumentkooperativa företag.
Delegationen, som erinrar om att jordbruksnämnden överenskommit
med statens pris- och kartellnämnd om att följa Sveriges lantbruksförbunds
noteringsverksamhet, understryker betydelsen av att en sådan undersökning
kommer till stånd. Sveriges grossistförbund anser att partiprisnoteringarna
pa jordbruksprodukter inte uteslutande bör fastställas av de jordbrukskooperativa
affärsföretagen. Med nuvarande marknads- och konkurrensförhållanden
kan detta enligt förbundet komma att leda till att de reella möjligheterna
att importera jordbruksprodukter i varje situation avgörs av dessa
företag. Liknande synpunkter anförs av Sveriges industriförbund och SAF.

I fråga om regleringsföreningarna tillstyrker lantbruksstgrelsen,
statens jordbruksnämnd, jordbruksnämndens konsumentdelegation,
Sveriges industriförbund, SAF, Sveriges grossistförbund och KF utredningens
förslag att inrätta nya regleringsföreningar för mjölk- och mejeriprodukter
samt för potatis och potatisprodukter. Vidare biträder jordbruksnämndens
konsumentdelegation, Sveriges industriförbund, SAF och KF utredningens
förslag beträffande konsumentrepresentation i regleringsföreningarnas
styrelser.

182

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

Lantbruksstijrelsen, RLF och SL tillstyrker utredningens förslag om att
nuvarande möjligheter att ta ut interna regleringsavgifter
skall behållas. Jordbruksnämndens konsumentdelegation, Sveriges grossistförbund
och KF ansluter sig till utredningens förslag om en översyn av exportstödets
omfattning och anser i likhet med utredningen att prisregleringsmyndigheten
bör pröva överföring av inkomster från interna avgifter
till regleringsföreningarna med hänsyn till behovet av medel.

Konsumentdelegationen och KF anser att konsumentintresset bör vara
företrätt vid fördelningen av införselavgiftsmedel för regleringsändamål,
med hänsyn bl. a. till att dessa medel i likhet med tullinkomster måste betraktas
som statliga. Konsumentdelegationen förutsätter att det av utredningen
angivna maximibeloppet av normalramen på 160 milj. kr. inte
skall få överskridas. RLF och SL anför att effekten av att rambeloppet inte
ökas åtminstone på kort sikt visserligen blir liten men att det inte är förenligt
med den allmänna målsättningen i övrigt att låta rambeloppet vara oförändrat.
Det bör därför tillåtas följa utvecklingen av den genomsnittliga
prisnivån på jordbrukets produkter.

Former för handläggningen av prisregleringen m. m. Utredningens förslag
att förhandlingar rörande prisregleringen skall skiljas från statens jordbruksnämnd
och att nämnden bör ombildas till ver k sstyrelse med
lekmannainslag tillstyrks av statens pris- och kartellnämnd och
jordbruksnämndens konsumentdelegation. Delegationen föreslår därvid att
prisförhandlingar förs mellan två parter, jordbrukets resp. konsumenternas
förhandlingsdelegationer. Chefen för jordbruksnämnden bör fungera som
opartisk ordförande.

Statens jordbruksnämnd, TCO, RLF och SL avstyrker utredningens förslag.
Jordbruksnämnden framhåller att motivering saknas för förslaget. TCO
biträder ledamöterna Lindskogs och Odhners reservation i ämnet. RLF och
SL anför att syftet med det av förbunden föreslagna ramavtalet gör årliga
förhandlingar nödvändiga. Förbunden understryker, att det därvid måste
vara fråga om reella förhandlingar mellan statsmakterna och jordbrukets
företrädare och inte som nu endast överläggningar utan formell förhandlingsrätt
för jordbruket. Förbunden kan inte finna några sakliga motiv för
de ändringar av nuvarande organisationsform för jordbruksnämnden och
dess nuvarande ställning som förhandlingsorgan som utredningen föreslagit.

Sveriges industriförbund och SAF finner frågan vara otillräckligt belyst
och förordar att densamma tas upp till förnyad prövning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

183

Jordbrukspriskommittén

Jordbrukspriskommittén redovisar till en början de allmänna grunder
som enligt kommittén bör gälla för prisregleringen under perioden den 1
september 1967—den 30 juni 1968.

Till grund för sitt arbete har jordbrukspriskommittén lagt de principer
som lagts fram av jordbruksutredningen och de synpunkter därpå som redovisats
i remissyttranden över utredningens betänkande. Enligt kommitténs
uppfattning innebär dessa principer, att i den framtida jordbrukspolitiken
ingår som huvudmålsättning att främja en fortsatt snabb rationalisering
med uppbyggnad av lönsamma företag och en sådan anpassning av produktionens
storlek och inriktning som är samhällsekonomiskt motiverad.
Kraftiga insatser från såväl jordbrukets som statens sida för att främja
jordbrukets yttre och inre rationalisering ävensom stöd i olika former till
dem som lämnar jordbruksnäringen utgör även viktiga delar av de nyss
nämnda principerna. Jordbrukets organisationer har också mot denna bakgrund
under överläggningarna på samma sätt som i 1963 års överenskommelse
om ändring av jordbrukspriserna förklarat sig beredda att genom
upplysning och rådgivning kraftigt stödja rationaliseringssträvandena.

Även om kommitténs uppdrag endast avsett prisregleringen under ett ä
två år, bär strävan varit att så långt möjligt utforma prisregleringen under
perioden efter den långsiktiga jordbrukspolitiska målsättningen och sålunda
främja en fortlöpande anpassning av jordbruksnäringen till den tekniska
och ekonomiska utvecklingen, så att den kan få en likvärdig ställning med
andra näringar i samhällsekonomin.

En utgångspunkt har varit att det svenska jordbrukets utveckling i hög
grad kommer att påverkas av resultaten av de pågående strävandena att avveckla
handelshindren och utvidga det ekonomiska samarbetet mellan länderna.
Under överläggningarna har enighet rått om att en sådan prissättning
på och prisreglering för jordbrukets produkter bör eftersträvas, att ett
eventuellt inträde i en större marknad ej försvåras. Med hänsyn härtill har i
all den utsträckning som varit möjlig EEC:s jordbrukspolitik analyserats.
Eftersom denna ännu inte är i alla delar slutligt utformad, är det emellertid
utomordentligt svårt att f. n. göra några exakta jämförelser mellan jordbrukets
villkor i Sverige och i EEC-länderna. En sådan jämförelse kan nämligen
inte begränsas till att avse prisnivå och prisrelationer mellan olika
produkter utan måste även innefatta till jordbruket utgående subventioner.
Inom EEC är man ännu inte helt färdig med kartläggningen av subventionssystemen
i de olika medlemsländerna. Man har ej heller tagit ställning till
vilka slag av subventioner som kommer att vara tillåtna i framtiden. I förevarande
sammanhang bör anmärkas, att det svenska jordbruket och livs -

184

Kungl. Maj.ts proposition nr 95 år 1967

medelsinduslrin så länge Sverige inte är anslutet till EEC har en begränsad
marknad, vilket i viss utsträckning försvårar utnyttjandet av befintlig rationell
produktionskapacitet.

Den osäkra omräkning av EEC:s prisnivå till svenska förhållanden, som
nu kan göras, pekar enligt kommitténs uppfattning på att de förslag till
prisändringar, som framläggs i det följande, ej kommer att leda till sådana
skillnader i jordbrukets ekonomiska villkor att en framtida anpassning alltför
mycket försvåras.

I och med att den gemensamma jorbruksmarknaden inom EEC förverkligats,
kommer i avseende på vissa centrala jorbruksprodukter gemensamma
priser att fastställas av ministerrådet för ett regleringsår i taget. Sådana priser
har redan fastställts för spannmål och oljeväxtfröer för regleringsåret
den 1 juli 1967—den 30 juni 1968, för nötkött, mjölk och mejeriprodukter
för regleringsåret den 1 april 1968—den 31 mars 1969 samt för sockerbetor
och socker för regleringsåret den 1 juli 1968—den 30 juni 1969. I EEC förekommer
inga automatiskt verkande regler för att justera prisnivån med
hänsyn till pris- och kostnadsutvecklingen. Enligt vad kommittén erfarit
kommer emellertid ministerrådet att, när det tar ställning till de gemensamma
priserna, i viss utsträckning beakta utvecklingen av priser och kostnader
under de närmast föregående regleringsåren. Marknadsregleringen har
utformats så att den leder till snabba och effektiva ingripanden för att med
hänsyn till både producenter och konsumenter bevara den avsedda prisnivån.

Kommittén har i sitt arbete strävat efter att, så långt detta varit möjligt
på den relativt korta tid som stått till buds, åstadkomma förenklingar i regleringssystemet.
Vissa sådana föreslås i det följande. Därutöver förordar
kommittén fortsatta undersökningar i samma syfte. Kommittén har utgått
från att prisregleringsåret, som nu omfattar tiden den 1 september—den 31
augusti, i enlighet med jordbruksutredningens förslag kommer att omläggas
till budgetår. Nästa regleringsår har därför förutsatts utlöpa den 30 juni
1968 och kommer således att omfatta endast tio månader.

Nuvarande principer med mittpriser och prisgränser samt inom prisgränserna
fasta införselavgifter för viktigare varuslag föreslår kommittén skall
behållas om ej annat anges i kommitténs förslag. De avgifter, som nu tas ut
vid import (kompensationsavgifter) och som svarar mot vissa avgifter på
den inhemska produktionen, skall i flertalet fall kvarstå oförändrade. Om
priset på en vara sjunker under nedre prisgränsen till följd av fallande
världsmarknadspriser, skall det svenska priset liksom hittills stödjas genom
tillfällig höjning av införselavgiften och i undantagsfall genom kvantitativ
importreglering. Har undre prisgränsen passerats till följd av onormal produktionsutveckling
inom landet och import av betydelse inte förekommer,
bör viss återhållsamhet dock kunna iakttas med dessa åtgärder. Då den övre
prisgränsen passeras skall liksom nu införselavgiften minskas, exportavgift

185

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

kunna påläggas och i undantagsfall kvantitativ exportreglering införas. Man
bör nu även formellt upphäva de inskränkningar i möjligheterna att tillgripa
kvantitativa exportregleringar, som infördes år 1956 och vilkas konstruktion
gjort att de nu ej längre kan tillämpas.

Kommittén förutsätter vidare att, såsom jordbruksutredningen förordat,
marknadsregleringarna för samtliga produkter skall ske genom särskilda
regleringsföreningar. Dessa bör bedriva sin verksamhet i samarbete med,
men fristående från, jordbrukets ekonomiska föreningsrörelse och andra
branschorganisationer. Den närmare avgränsningen och utformningen av
regleringsföreningarnas uppgifter bör fastställas av Kungl. Maj :t eller, efter
Kungl. Maj :ts bemyndigande, av jordbruksnämnden. Huvuduppgiften bör
även i forsättningen vara att genom olika åtgärder söka upprätthålla den
enligt föreslagna regler avsedda prisnivån på resp. produkter. Förluster
som uppkommer vid export av jordbruksprodukter bör liksom hittills i
princip återverka på jordbrukets totala intäkter. I detta sammanhang vill
kommittén erinra om jordbruksutredningens uttalande om angelägenheten
av att söka utforma de marknadsreglerande åtgärderna så att varje tvivel,
om en viss privat reglering är en omedelbar följd av en statlig reglering
och därmed i princip undantagen från bestämmelserna i konkurrensbegränsningslagstiftningen,
är uteslutet. Sedan de ändringar i regleringssystemet
vidtagits, som kommittén föreslår i det följande, torde i allmänhet
ej erfordras andra marknadsreglerande åtgärder än de som åvilar jordbruksnämnden
eller regleringsföreningarna. För mjölkregleringen bör dock
under regleringsperioden gälla vissa undantag, vilka redovisas i kommitténs
förslag.

Den nu gällande provisoriska jordbruksprisregleringen skall självfallet
fullföljas t. o. m. den 31 augusti 1967. Den prisnivå och de prisrelationer,
som då gäller, skall emellertid inte automatiskt överföras till den nya prisregleringsperioden.

Prisnivån och prisregleringssystemet fr. o. m. den 1 september 1967 har
så långt möjligt utformats med beaktande av EEC:s prisnivå, marknadsförhållandena
samt produktions- och rationaliseringsutvecklingen. Endast vid
den förutsatta produktionsutvecklingen ger de från angivna utgångspunkter
föreslagna prishöjningarna avsett ekonomiskt resultat för jordbruket.
Jordbruksorganisationernas och de enskilda jordbrukarnas planering
och egna rationaliseringsinsatser får därvid en avgörande betydelse.

Såsom utgångspunkt för övervägandena rörande prisnivån under nästa
regleringsår har kommittén tagit prisgränserna och införselavgifterna den 1
mars 1967, vilka då hade påverkats av utlösning av det nu gällande inflationsskyddet.
Fram till den 31 augusti 1967 kan denna prisnivå komma att
ändras genom utlösning av treprocentregeln. Sista tänkbara basperiod för
en sådan ändring är således maj—juli. Om denna regel kommer att utlösas,
kan nu ej med säkerhet förutses. Skulle så bli fallet, skall de i kommitténs

186

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

förslag per den 1 september 1967 angivna införselavgifterna, med undantag
för avgifterna på socker, spannmål, stärkelse samt fetter och fettråvaror
ändras med de öretal, som motsvarar världsmarknadsprisindex’ andel i regelutlösningen.
Detta kan dock ej påverka övre prisgränsen för konsumtionsmjölken.
Har ej någon sådan regelutlösning skett, skall de för regleringsåret
1967/68 angivna normalinförselavgifterna inte ändras.

Enligt förslaget bör priserna för mjölk och mjölkprodukter nu fastläggas
för tiden fram till den 1 juli 1969. För övriga varor (exkl. socker) föreslår
kommittén att en j ustering av de föreslagna mittpriserna, prisgränserna
och införselavgifterna sker per den 1 juli 1968. Till grund för justeringen
skall i princip läggas utvecklingen av den allmänna prisnivån under det
gångna regleringsåret mätt med statistiska centralbyråns konsumentprisindex.
Konsumentprisindex bör därvid vara rensad från inverkan av indirekta
skatter, av bostadskostnader (exklusive bränsle och lyse), av priserna för
alkoholhaltiga drycker och tobak samt av sådana prisändringar i livsmedelsposten
som registreras i jordbruksnämndens producentprisindex.

Det belopp, som skall tillföras jordbruket genom höjda införselavgifter,
beräknas på basis av utvecklingen av sålunda rensad konsumentprisindex
under tiomånadersperioden mitten juli 1967 — mitten maj 1968. Mittpriser
och prisgränser justeras på samma sätt som hittills med ledning av införselavgiftsändringarna.

Indexutfallet appliceras på jordbrukets totala intäkter (exklusive sockerbetor
samt mjölk och mjölkprodukter) räknade med utgångspunkt från den
mittprisnivå som råder under första regleringsåret.

Förutom till utvecklingen av konsumentprisindex skall, då införselavgifter
och prisgränser ses över, hänsyn tas till den allmänna utvecklingen av
världsmarknadspriserna, om denna visar mera betydande förändringar, som
bedöms bestå under längre tid.

Det totalbelopp, som skall tillföras jordbruket för regleringsåret 1968/69,
bör fördelas mellan de olika varuslagen (exklusive sockerbetor, mjölk och
mjölkprodukter) bl. a. med hänsyn till önskemål om produktionens utveckling
och inriktning, rationaliseringsutvecklingen i jordbruket samt prisutvecklingen
inom EEC. Fördelningen på olika varuslag skall så långt möjligt
ske på sådant sätt att jordbruket bedöms erhålla avsedd inkomstförbättring.

Förslag till fördelning av det totalbelopp, som skall tillföras jordbruket,
bör framläggas senast den 15 februari 1968 av jordbruksnämnden efter överläggningar
med jordbrukets förhandlingsdelegation och jordbruksnämndens
konsumentdelegation.

Då fördelningsförslaget i februari 1968 delvis måste bygga på eu prognos
för indexutvecklingen, bör jordbruksnämnden bemyndigas att efter överläggningar
med delegationerna i juni 1968 göra de korrigeringar av mittpriser,
prisgränser och införselavgifter, som kan erfordras till följd av avvikelser
mellan prognostiserat och faktiskt indexutfall.

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

187

Prisregleringar för olika produkter

Spannmål m.m.

Produktions- och marknadsförhållanden. Sedan början av 1950-talet har
i fråga om brödsäden den med höstvete årligen besådda arealen ändrats relativt
obetydligt. Vårvete- och rågodlingen har däremot under nämnda period
minskat avsevärt. Omfattningen av brödsädesodlingen (1 000 ha) framgår
av följande tabell.

	1950/54	1955/59	1963	1964	1965	1966
Höstvete.. ..	.......... 172	179	153	181	220	127
Vårvete .. ..	.......... 175	142	78	78	57	61
Höstråg .. ..	..........J 119	96	36	40	59	37
Vårråg ....	3	2	2	1	2
	Summa 466	420	269	301	337	227

Hektarskördarna av brödsädesgrödorna liksom av flertalet andra grödor
har under senare hälften av 1950-talet och därefter varit högre än under
början av 1950-talet, detta trots många svaga skördeutfall under senare
år. Skörden uttryckt i kg per ha framgår av följande tabell.

1950/54 1955/59 1963 1964 1965 1966

Höstvete...... 2 950 3 000 3 260 4 350 3 910 3 210

Vårvete ...... 2 300 2 380 2 520 3 510 3 170 2 710

Höstråg ...... 2 400 2 370 2 090 2 990 2 880 2 260

Vårråg........ 1 220 1 180 1 600 1 410 1 550 1 360

Som framgår av följande tabell, där skörden av brödsäd anges i milj kg,
har avkastningsökningarna uppvägt arealminskningarna så att den totala

skörden av	brödsäd genomsnittligt för	en följd av	år varit	i stort sett oför-
ändrad.
	1950/54	1955/59	1963	1964	1965	1966
Höstvete .	....... 507	540	499	789	856	408
Vårvete .. .	....... 402	334	196	275	182	165
Råg .....	....... 281	233	79	122	171	85
	Summa 1 190	1 107	774	1 186	1 209	658

Utrikeshandeln med vete varierar kraftigt mellan olika år. Detta beror på
årliga variationer i kvalitet och volym av skörden. För råg har under senare
år förelegat ett importöverskott av 15—100 milj. kg. Importen och exporten
i milj. kg framgår av följande tabell.

188

Kungl. Maj.ts proposition nr 95 år 1967

	1962/63		1963/64		1964/65	1965/66
	Imp. Exp.		Imp.	Exp.	Imp.	Exp.	Imp.	Exp.
Vete....	203 240		214	182	58	280	88	265
Råg----	118 37		101	1	65	1	42	28
Summa	321 277		315	183	123	281	130	293
Inlösenpriset den 1 april	1967 för	■ vete	och råg	av 1966	års skörd har
fastställts	till 57:50 kr./dt	. Utvecklingen	av inlösenpriset	sedan	år 1960
framgår av följande tabell (kr./dt).
	1960	1961	1962	1963	1964	1965	1966	1967
Vete ....	____ 44	47	45	51	53	55	56	57: 50
Råg -----	____ 40	43	41	47	50	53	56	57: 50

Som bottenpris vid Svensk Spannmålshandels inlösen den 1 april 1967
av brödsäd av fodersädskvalitet skall för vete gälla ett pris av 49 kr./dt och
för råg 47 kr./dt.

Gränsskyddets storlek, uttryckt i procent av importvärdet, var för vete år
1959 58 % och år 1966 128 % samt för råg år 1959 61 % och år 1966
116 %.

Från den 1 mars 1967 gäller följande prisgränser samt införsel- och
kompensationsavgifter för vete, råg och produkter därav.

Vete och råg, kr./dt.....

Nedre pris-gräns

...... 56

Övre pris-gräns

Införsel-

avgift

34: 65

Gryn av vete, kr./dt ....
Gryn av råg, kr./dt .....

47: 50
59:40

Kompensa tionsavgift -

6: 85
9

För mjöl av vete varierar införselavgiften beroende på askhalt mellan
47: 50 och 37: 80 kr./dt och kompensationsavgiften mellan 6: 85 och 5:10
kr./dt. För mjöl av blandningar av vete och råg eller av råg är motsvarande
avgifter 59: 40—37: 80 kr./dt resp. 9—5: 10 kr./dt.

Beträffande fodersäden har arealen korn under en lång följd av år som
framgår av följande tabell (1 000 ha) ökat medan blandsädsarealerna
minskat.

1950/54 1955/59 1963 1964 1965 1966

Korn ............ 133 246 450 439 465 568

Havre............ 452 480 482 475 445 461

Blandsäd ........ 287 250 177 165 145 116

Summa 872 976 1 109 1 079 1 055 1 145

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

189

Avkastningen har under senare år överstigit hektarskörden under början
av 1950-talet med ca 15—30 %. Skörden i kg per ha redovisas i följande
tabell.

1950/54 1955/59 1963 1964 1965 1966

Korn.......... 2 440 2 430 2 570 3 120 3 080 2 490

Havre ........ 2 120 1 990 2 410 3 050 3 020 2 520

Blandsäd...... 2 390 2 270 2 400 2 770 2 820 2 310

Variationerna i fodersädsarealen och avkastningen har gett följande utveckling
av den totala fodersädsskörden i milj. kg.

1950/54 1955/59 . 1963 1964 1965 1966

Korn.......... 325 600 1 155 1 375 1 437 1 414

Havre ........ 958 957 1 156 1 448 1 340 1 162

Blandsäd...... 686 567 428 456 410 268

Summa 1 969 2 124 2 739 3 279 3 187 2 844

Utrikeshandeln med korn och havre har under senare år resulterat i ett
årligt exportöverskott av ca 50—250 milj. kg. Import och export i milj. kg
framgår av följande tabell.

1962/63 1963/64 1964/65 1965/66

	Imp.	Exp.	Imp.	Exp.	Imp.	Exp.	Imp.	Exp.
Korn .	....... 22	50	14	108	11	129	4	93
Havre .	....... 22	41	2	53	1	131	0	162
	Summa 44	91	16	161	12	260	4	255

Stödpriset den 1 april 1967 skall vid leverans i kusthamnar norr om
Stockholm, i hamnar vid Mälaren och i hamnar vid Vänern inom Värmlands
län för korn vara 48 kr./dt och för havre 45: 50 kr./dt. Stödpriset i
nämnda orter har under den tid systemet tillämpats dvs. från och med år
1961 utvecklats på följande sätt (kr./dt).

	1961	1962	1963	1964	1965	1966
Korn . . ..	.. 35: 70	41: 70	41:90	44: 50	46: 50	48
Havre....	.. 34:70	40: 70	40: 90	43:50	44: 50	45: 50

Den 1 mars 1967 gäller följande införselavgifter (rörliga) för korn och
havre samt mjöl och gryn därav.

Införselavgift

Korn och havre, kr./dt...................... 19

Mjöl och gryn av korn, kr./dt................ 32: 40

Mjöl och gryn av havre, kr./dt .............. 38: 25

190

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

Arealen matärter har sedan 1950-talet sjunkit med ca två tredjedelar dvs.
från ca 13 000 ha till ca 5 000 ha. Skörden per ha har i genomsnitt uppgått
till ca 1 500 kg under 1960-talet. Den totala skörden av matärter som under
perioden 1955—1959 uppgick till i medeltal 16 milj. kg har under senare år
varierat mellan 8 och 13 milj. kg/år.

Odlingen av bruna bönor som är koncentrerad till Öland har under senare
år omfattat ca 1 000 ha/år. Avkastningen har varierat mellan 800 kg och
2 000 kg per ha med en normalskörd av 1 600—1 800 kg/ha. Totalskörden
har uppgått till ca 1,8 milj. kg/år. Under åren 1965 och 1966 har odlarna i
genomsnitt erhållit något mer än 2 kr./kg för torkade och rensade bönor.

Hampfrö odlas numera inte inom landet. Inte heller linser odlas i nämnvärd
omfattning.

Importen av matärter och matbönor har under senare år totalt uppgått
till 5 å 6 milj. kg per år medan exporten varit obetydlig. Den 1 mars 1967
gäller följande införselavgifter för ärter, bönor och hampfrö.

Införselavgitt

Ärter, kr./dt .................... 18: 20

Bönor, kr./dt.................... 56: 65

Linser, kr./dt.................... fri

Hampfrö, kr./dt.................. 56: 65

Gällande reglering. För råg och vete av normalkvalitet gäller f. n. gemensamma
prisgränser och införselavgifter. För den inhemska prisutvecklingen
är emellertid de inlösenpriser normerande som årligen fastställs av
regleringsföreningen Svensk Spannmålshandel vid början av skörden. Prisgräns
anses vara över- eller underskriden om inlösenpriserna inte ligger inom
prisgränserna.

Inlösenpriserna gäller per den 1 april vid leverans till vissa s. k. prisorter
och avser all svenskodlad fullgod spannmål av vete och råg som dessförinnan
hembjudits regleringsföreningen för inlösen. Föreningen skall, med beaktande
bl. a. av det väntade skördeutfallet och det internationella marknadsläget,
avväga inlösenpriserna så att kostnaderna för avsättningen av brödsädsöverskottet
täcks av de medel som av föreningen får disponeras för
marknadsreglerande åtgärder. För att stödja inlösenpriserna kan jordbruksnämnden
med stöd av förordningen den 5 juni 1953 (nr 375) med
vissa bestämmelser angående prisregleringen för råg och vete (ändrad senast
1959: 240) införa inmalningstvång för svensk brödsäd. Inmalningsskyldigheten
bör inte omfatta mer än för råg 95 % och för vete 90 % av den
spannmål av samma slag som under viss period yrkesmässigt förmals vid
kvarnen. Vid import av råg- och vetemjöl under tid då inmalningstvång gäller
skall svenskt mjöl inblandas i samma proportioner som gäller i fråga om
inmalningen.

Vid införsel av mjöl och gryn av vete och råg utgår dels kompensations -

Kungl. Maj.ts proposition nr 95 år 1967

191

avgift som motsvarar en förmalningsavgift av 5 kr./dt, dels införselavgift
uträknad på grundval av avgifter för råvaran och inkluderande normalt
manufaktureringsskydd. Dessa avgifter är differentierade med hänsyn till
utmalningsgraden.

I samband med att priset på råg eller vete höjs skall för lager av sådan
spannmål hos kvarnar och spannmålshandlare tas ut prishöjningsavgift
med samma belopp som priset höjs.

Kompensations- och prishöj ningsavgif ter samt införselavgifter på brödsäd
och mjöl och gryn därav till den del de ligger inom normalramen tillförs
regleringsföreningen.

För att underlätta avlastningen av brödsädsöverskott har regleringsföreningen
rätt att betala exportbidrag samt bidrag för förlust på grund av
försäljning av fullgod brödsäd som fodervara. Huvuddelen av de medel, som
föreningen tillförs för täckning av exportkostnaderna, tas ut i form av förmalningsavgift
för vete och råg som inom landet används för tillverkning
av mjöl, gryn, flingor och liknande produkter. Avgiften utgår f. n. med 7: 25
kr./dt, varav dock 0: 75 kr./dt utgör en del av jordbrukets bidrag till skördeskadeskyddet.

Om export av brödsäd kan ske utan bidrag kan exportavgifter på såväl
brödsäd som mjöl tas ut. Kvantitativ exportreglering skall vidtas först när
det inhemska priset överstiger övre prisgränsen med 3 kr./dt.

Till förfogande för regleringsföreningen kan f. n. ställas statliga eller
statsgaranterade rörelsemedel inom en ram av 225 milj. kr., varav 190 milj.
kr. i form av rörlig kredit hos riksgäldskontoret och 35 milj. kr. som checkräkningskredit
hos riksbanken eller affärsbank mot säkerhet av riksgäldskontoret.
Dessa medel får användas såväl till beredskapslagring av råg, vete
och oljekraftfoder som till inlösen och marknadsreglering av brödsäd.

För fodersäd finns inte mittpriser eller prisgränser. Fodersädspriserna
skyddas i stället med hjälp av rörliga införselavgifter. Dessa fastställs av
jordbruksnämnden, varvid beaktas prisläget på importvara samt fodersädsodlingens
och fläskproduktionens omfattning inom landet.

För fodersäden fastställs vidare av Kungl. Maj :t stödpris. Systemet med
stödpris innebär en avsättningsgaranti för de spannmålshandlare som förbinder
sig att vid sina inköp från odlare inte underskrida stödpriserna. Garantin
infrias i första hand genom att regleringsföreningen utbetalar exportbidrag.
Kungl. Maj :t kan efter förslag av jordbruksnämnden även besluta
om stödlcöp av fodersäd. För att täcka kostnaderna för exportbidrag
och stödköp får användas medel, som influtit genom upptagande av införselavgifter
på fodermedel eller av interna avgifter. För brödsäd som är att
hänföra till fodervara fastställer jordbruksnämnden ett s. 1c. bottenpris
Även detta pris skyddas genom marknadsreglerande åtgärder som has om
hand av regleringsföreningen.

192

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

På förädlingsprodukter av fodersäd utgår införselavgift som fastställs
med utgångspunkt från avgiften för den kvantitet råvara, som åtgår för tillverkningen
av produkten. I fråga om mjöl och gryn av havre och korn tas
dessutom hänsyn till avgiftsbelastningen på det kli som framvinns vid import
av obearbetad säd och till normalt manufaktureringsskydd.

För ärter, bönor och linser som är tjänliga till människoföda samt för
liampfrö finns inte några prisgränser. Priserna på ärter, bönor och hampfrö
skyddas dock av införselavgifter medan importen av linser f. n. är fri.

Jordbruksutredningen. Utredningen anför att gränsskyddet för brödsäd
har stigit kraftigare än för andra varor. För vete beräknas t. ex. gränsskyddet
år 1956 ha uppgått till närmare 30 % av importvärdet eller samma
andel som genomsnittligt gällde för samtliga jordbruksprodukter. I
maj 1966 beräknas avgifternas andel av importvärdet ha utgjort ca 130 %
för vete och 60—65 % för samtliga produkter.

Utredningen konstaterar även att en spannmålsodling av nuvarande omfattning
inte krävs av beredskapssltäl.

För att göra det möjligt att anpassa gränsskyddet för spannmål till det
för övriga jordbruksprodukter gällande skyddet finner utredningen det angeläget
att marknadsregleringen för spannmål utformas så att den inte
hindrar en krympning av produktionen. Det nuvarande regleringssystemet
anser utredningen har fungerat tillfredsställande varför det kan behållas
tills vidare. Minskningen av produktionen, som bör komma till stånd på sikt,
kan delvis ske genom annan avvägning av nivån för de olika slag av inlösen-
och stödpriser som tillämpas. Vissa modifikationer av nu tillämpade
system bör dock införas. Förmalningsavgiften bör således kunna minskas
i samband med minskande brödsädsproduktion. Den kompensationsavgift,
som tas ut vid import, bör föras samman med införselavgiften och tas med
i bedömningen av gränsskyddets storlek och framtida utformning.

I fråga om fodersädsregleringen anser utredningen att det nuvarande systemet
med stödpriser som fastställs av Kungl. Maj :t samt bottenpriser för
brödsäd av fodersädskvalitet, som fastställs av jordbruksnämnden, bör ändras
så att båda dessa stödanordningar has om hand av samma beslutande
instans.

Systemet med rörliga införselavgifter för fodersäd och andra fodermedel
bör behållas främst av den anledningen att dessa avgifter vid behov kan användas
för att styra produktionen av vissa animalieprodukter såsom fläsk,
ägg och broiler.

De rörelsemedel, som ställs till förfogande för regleringsföreningen, används
till såväl beredskapslagring som inlösen och marknadsreglering för
brödsäd. Utredningen förordar att medel till kapitalkostnaderna för beredskapslagringen
anvisas på kapitalbudgeten och att formen med rörlig
kredit hos riksgäldskontoret resp. checkräkningskredit reserveras för inlösenverksamheten
i fråga om spannmål.

193

Kungl. Maj.ts proposition nr 95 år 1967

Det prisortsystem som nu tillämpas vid inlösen av brödsäd bör vidare
enligt utredningen överses med utgångspunkt från rent ekonomiska grunder
och med beaktande av strukturförändringarna inom odlingen och handeln
med brödsäd.

Ledamöterna Bengtsson, Hansson, Holmström, Håkansson, Oscarsson och
Åstrand framhåller i särskilt yttrande och reservation att fodersädsregleringen
utgör det centrala medlet för att påverka animalieproduktionen. Det
anses därför väsentligt att denna reglering erhåller ekonomiska resurser
och administrativa möjligheter att fungera på ett effektivt sätt. Eftersom
fodersåds- och brödsädsodlingen utgör integrerade delar av spannmålsproduktionen
anser reservanterna det vara mest praktiskt att regleringen för
fodersäd liksom för brödsäd helt has om hand av Svensk Spannmålshandel.

Remissyttrandena. Lantbruksstyrelsen, jordbruksnämndens konsumentdelegation
och RF delar i princip utredningens uppfattning om den nuvarande
spannmålsregleringen. RF ifrågasätter dock, av främst internationella
hänsyn, lämpligheten av att räkna in kompensationsavgiften i införselavgifterna.
NO tillstyrker däremot att kompensationsavgifterna räknas in
i införselavgiften och anser vidare att brödsädsproduktionen bör minskas
genom en sänkning av gränsskyddet. Så snart produktionsminskningen
åstadkommits bör nu tillämpade regleringsåtgärder avvecklas eller minskas.

Sveriges industriförbund och SAF anser att de förhållanden som på sin
tid motiverade att införsel- resp. förmalningsavgifterna för vete och råg
fastställdes till lika belopp i fortsättningen knappast torde vara för handen.
Vidare pekas på att exportbidrag för vissa förädlingsprodukter av spannmål
(flingor, mixer etc.) f. n. fastställs efter särskild prövning i varje enskilt
fall. För planeringen av sådan export är det angeläget att mera automatiska
regler tillämpas i fortsättningen. Liknande synpunkter framförs av
Sveriges grossistförbund och Samarbetsorganet i jordbruksfrågor för enskild
handel och industri.

Jordbrukspriskommittén. Priserna på spannmål utgör en betydelsefull
faktor i jordbrukets ekonomi. Med hänsyn härtill anser kommittén att såväl
inlösenpriserna för vete och råg som stödpriserna för korn och havre
bör fastställas samtidigt med att gränsskyddet för andra varor bestäms. På
grund härav bör viss omläggning av den nuvarande spannmålsregleringen
ske.

Svårigheterna att beräkna skördeutfallet och överblicka världsmarknadsutvecklingen
under det kommande regleringsåret så tidigt på året som prisöverläggningarna
måste äga rum, gör det nödvändigt att beslutet beträffande
inlösenpriserna för brödsäd blir preliminärt. Det bör därför ankomma på
regleringsföreningen Svensk Spannmålshandel att på eftersommaren fastställa
de definitiva inlösenpriserna liksom bottenpriserna på brödsäd på sätt
7 Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr 95

194

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

framgår av det följande. Vid prisöverläggningarna fastställda stödpriser för
korn och havre bör däremot — med hänsyn till dessa prisers inverkan på
animalieproduktionen — vara definitiva.

Till grund för 1968 års prisöverläggningar beträffande brödsäd bör, förutom
indexutfallet, läggas en kalkyl över regleringsekonomin för spannmål,
där utgångspunkterna bör vara fjolårets preliminära inlösenpris, en beräkning
av den totala brödsädsskörden grundad på uppgifter om höstsådd
m. in., en förmalningsavgift av 6 kr. samt den beräknade exportkostnaden.

När stödpriserna för fodersäd fastställs bör i första hand ske en avvägning
gentemot de preliminära inlösenpriserna för brödsäd. Vidare beaktas
den sannolika världsmarknadsprisutvecklingen för fodersäd samt den inhemska
animalieproduktionens omfattning.

Regleringsföreningen skall vid fastställandet av de definitiva mlösenpriserna
för brödsäd iaktta att det preliminära priset icke får överskridas.
Skulle skörden bli större än som beräknats och regleringsekonomin därigenom
försämras i väsentlig omfattning, skall det definitiva inlösenpriset sättas
lägre än det preliminära och förmalningsavgiften höjas i motsvarande
mån. Det bör ankomma på statens jordbruksnämnd att meddela beslut om
här avsedd ändring av förmalningsavgiften. Blir skörden lägre än som beräknats
skall beaktas att på grund härav uppkommande överskott i regleringsekonomin
skall tillföras föreningens konjunkturutjämningsfond. Likaledes
skall beaktas att eventuellt överskott i regleringsekonomin till följd
av högre världsmarknadspriser än som förutsatts vid fastställandet av det
preliminära inlösenpriset skall tillföras konjunktur utjämningsfonden samt
att underskott i regleringsekonomin på grund av lägre världsmarknadspriser
än som förutsatts i första hand skall täckas ur fonden. Bottenpriserna
för brödsäd skall sättas i skälig relation till de för fodersäd gällande stödpriserna.

Med instämmande i ett av Svensk Spannmålshandel framlagt och av statens
jordbruksnämnd tillstyrkt förslag förordar kommittén att viss stimulans
lämnas för att åstadkomma en ökad inhemsk odling av vårvete med
hög proteinhalt av god kvalitet, s. k. kvalitetsvete. Kommittén anser dock
att stimulansen bör lämnas i form av ett särskilt kvalitetstillägg och inte
genom ett högre, för kvalitetsvete särskilt gällande inlösenpris. Med hänsyn
till att införselavgiften i dylikt fall kommer att avpassas för att skydda inlösenpriset
för normalvete, kan avgiften i vissa lägen bli otillräcklig som
prisskydd åt kvalitetsvetet. Regleringsföreningen bör därför äga rätt att
i förekommande fall i förtid inlösa kvalitetsvete samt att, med anlitande av
tillgängliga regleringsmedel, i erforderlig utsträckning rabattera kvalitetsvetepriset.

Kommittén föreslår vidare vissa tekniska förenklingar av spannmålsregleringen.
Sålunda bör det hittillsvarande systemet med mittpris och prisgränser
för brödsäd slopas. Införselavgifterna för brödsäd bör vara rörliga,

195

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

så att de fortlöpande kan utjämna världsmarknadsprisernas växlingar. Eftersom
det inte kan förutsättas att världsmarknadspriserna på vete och råg
rör sig parallellt, kräver systemet skilda avgifter för dessa varor. Det inlösenpris,
som införselavgiften skall skydda, inkluderar ränte- och lagringskostnader
för spannmålen från skördetillfället till hembudsdagen den 1 april
påföljande år. Detta innebär att det inhemska marknadspriset vid regleringsårets
början som regel understiger inlösenpriset med drygt 5 kr. per dt och
att priserna efter den 1 april fortsätter att stiga med omkring 70 öre per dt
och månad. En rörlig införselavgift, som anpassas efter denna prisutveckling,
blir sålunda väsentligt lägre vid regleringsårets början än vid dess slut.
Med hänsyn till att ny skörd vanligen inte lämpar sig för förmalning tidigare
än i oktober månad och då handeln inom landet med brödspannmål i allt
väsentligt torde vara avslutad i juli månad, synes den gradvisa förändringen
av införselavgiften på grund av rörelserna i den inhemska prisnivån utan
olägenhet kunna begränsas till tiden den 15 oktober — den 15 juli.

För beräkning av världsmarknadsprisets växlingar bör förändringarna i
de av EEC publicerade importnoteringarna läggas till grund. Om dessa förändringar
icke påkallar tätare ändringar av införselavgifterna bör avgifterna
justeras en gång i månaden. Ändringsbeslut bör meddelas av jordbruksnämnden.

Regleringsföreningen bör liksom hittills tillföras införselavgifter för brödsäd
för att genomföra s. k. utbytesexport av brödsäd i erforderlig omfattning.
Om omständigheterna ej annat påkallar bör föreningen avräkna denna exportverksamhet
med jordbruksnämnden i efterskott vid varje regleringsårsskifte.
Anledning föreligger enligt kommitténs mening ej längre att, såsom
nu tillämpas, fondera viss del av införselavgiften för brödsäd.

Det bör vidare ankomma på föreningen att i erforderlig utsträckning,
inom ramen för tillgängliga regleringsmedel, genom export avlyfta de överskott
som uppkommer av fodersäd och kli. Föreningen bör för ändamålet
i mån av behov årligen tillföras införsel- och tillverkningsavgifter för fodermedel
intill ett belopp av högst 30 milj. kr. Sådant behov skall anses föreligga
då behållningen i konjunkturutjämningsfonden ej överstiger 100 milj.
kr.

För att regleringsföreningen skall kunna fullgöra sina marknadsreglerande
åligganden på ett tillfredsställande sätt bör eftersträvas att konjunkturutjämningsfonden
normalt uppgår till mellan 80 och 100 milj. kr. I de förutnämnda
kalkylerna angående regleringsekonomin får inte förutsättas att
fonden vid regleringsårets slut kommer att underskrida 50 milj. kr. För
spannmålsregleringen avsedda medel bör, oavsett deras ursprung, stå till
förfogande för att täcka Svensk Spannmålshandels samtliga kostnader. Sålunda
må exempelvis medel, som influtit genom brödsädsregleringen, få användas
även för att avsätta fodersäd.

Det bör ankomma på jordbruksnämnden att vidta de ändringar av och

196

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

tillägg till gällande kvalitetsbestämmelser och prisregleringsskalor, som
kan föranledas av här framlagda förslag eller som eljest kan visa sig ändamålsenliga
för att fullgöra prisregleringen. Sådana ändringar och tillägg bör
dock ej utan Kungl. Maj :ts godkännande få påverka jordbrukets inkomster
av spannmålsodlingen.

Åt jordbruksnämnden bör vidare uppdras att, såsom föreslagits av 1960
års jordbruksutredning, se över nu gällande prisortssystem.

Beträffande prissättningen för regleringsåret 1967/68 föreslår kommittén
följ ande.

Enligt kalkyler, som jordbruksnämnden tillhandahållit kommittén, kan
betydande exportöverskott såväl av brödsäd som fodersäd väntas uppstå under
regleringsåret. Detta innebär risk för stora påfrestningar på regleringsekonomin.
Kommittén anser därför att de prisförbättringar, som kan genomföras
för brödsäden detta regleringsår, bör ta sig uttryck i — förutom den
nämnda stimulansen till odling av kvalitetsvete — en förstärkning av regleringsekonomin
genom höjning av förmalningsavgiften för vete. Vad däremot
angår råg kommer ej något exportöverskott att uppstå. Tvärtom beräknas
ett inte oväsentligt importbehov föreligga. Följaktligen kommer denna vara
ej att belasta regleringsekonomin med exportbidrag. Med hänsyn härtill
föreslås att förmalningsavgiften för råg sänks.

Vad angår stimulansen till odling av kvalitetsvete har kommittén inget
att erinra mot att denna — i enlighet med jordbruksnämndens och Svensk
Spannmålshandels förslag — fastställs till 5 kr. per dt. Inlösenpriserna för
vete och råg föreslås bli oförändrade 57:50 kr. per dt. Förmalningsavgiften
för vete höjs med 2 kr. per dt till 9:25 kr., medan förmalningsavgiften för
råg föreslås sänkt med 2:25 kr. per dt till 5 kr.

Med utgångspunkt från det sålunda föreslagna inlösenpriset och EEC:s
importnoteringar den 24 februari 1967, som för normalvete utgjorde 31:64
kr. per dt och för råg 31:69 kr. per dt, skulle införselavgiften den 1 april
1968 bli 33 kr. per dt för såväl vete som råg.

Som föreslagits i det föregående bör det ankomma på jordbruksnämnden
att fastställa införselavgifterna för vete och råg. Vid fastställandet av införselavgifterna
för tiden fr. o. m. den 15 oktober 1967 bör nämnden utgå
från nyssnämnda avgift om 33 kr., dels minskad med ränte- och lagringskostnader
under 6 månader, dels minskad eller ökad med de belopp, varmed
EEC:s importnoteringar för vete resp. råg vid den tidpunkt då avgifterna
fastställs stigit eller sjunkit i förhållande till de nyss angivna noteringarna
den 24 februari 1987. I samband med övergången till den nya ordningen för
spannmålsregleringen bör vidare vidtas de ändringar av införselavgifterna
för mjöl och gryn av vete och råg, som kan föranledas av ändringarna i
spannmålsregleringen. Härvid skall dock iakttas, att kompensationsavgiften
skall ligga fast. Allteftersom införselavgifterna för brödsäd i enlighet med
det nya systemet justeras under året, skall motsvarande justeringar vidtas
av införselavgifterna för mjöl och gryn.

197

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

På grund av att svensk export av fodersäd under senare år visat sig
ekonomiskt gynnsammare än export av brödsäd samt med tanke på den
ökande fläskproduktionen är en viss höjning av fodersädspriserna motiverad.
Med hänsyn till kornets högre marknadsvärde bör emellertid prisspänningen
mellan korn och havre något ökas. I enlighet härmed föreslås att
stödpriset för korn höjs med 3 kr. per dt och stödpriset för havre med 2 kr.
per dt. Detta innebär ett stödpris för korn av 1967 års skörd av 51 kr. per dt
och för havre av 47:50 kr. per dt att gälla den 1 april 1968.

Prisregleringen för till människoföda tjänliga ärter, bönor och linser föreslår
kommittén skall behållas vid sin nuvarande utformning, vilket innebär
att prissättningen på ärter och bönor även i fortsättningen skall styras av
införselavgifter men ej av prisgränser. För ärter föreslås införselavgiften
höjd från nuvarande 18:20 kr. per dt till 20 kr. och för bönor från 56:65 kr.
per dt till 60 kr. Linser föreslås även i fortsättningen få importeras fritt.
Vidare föreslås att jordbruksnämnden, efter att ha hört förhandlings- och
konsumentdelegationerna, får disponera medel inom införselavgiftsmedlens
normalram för kvalitetsbefrämjande åtgärder för bruna bönor.

För fortsatt utveckling av odlingen av s. k. konservärter skall högst
250 000 kr. för vartdera regleringsåret få disponeras av de regleringsmedel,
som liksom hittills avdelats för upplysningsverksamhet.

Då stödet åt hampodlingen numera borttagits saknas enligt kommitténs
uppfattning skäl för att behålla hampa och hampfrö i jordbruksregleringen.
De bör sålunda avföras från regleringen.

Kommittén anser vidare, att jordbruksnämnden och lantbruksstyrelsen
bör få i uppdrag att utreda frågan om och på vilket sätt ökat skydd för den
inhemska odlingen av vallväxtfrö bör ordnas.

Oljeväxter m.m.

Produktions- och marknadsförhållanden. Odlingen av oljeväxter har som
framgår av följande tabell visat stora variationer i areal under senare år
som följd bl. a. av ogynnsamma betingelser vid sådden.

	1950/54	1955/59	1963	1964	1965	1966
Skördade arealer, ha
Höstraps och höstrybs	73 800	61 460	45 670	60 160	69 200	31 300
Vårraps och vårrybs..	28 540	7 150	8 560	18 240	16 200	16 800
Övriga oljeväxter ....	30 450	7 no	20 960	22 210	8 800	6 100
Summa	132 790	75 720	75 190	100 610	94 200	54 200
Totalskörd, milj. kg 18 % vattenhalt
Höstraps och höstrybs	139,1	125,7	90,1	151,2	192,1	67,2
Vårraps och vårrybs..	31,5	6,2	12,8	30,0	24,4	24,1
Övriga oljeväxter....	35,1	8,0	28,3	39,9	12,5	8,2
Summa	205,7	139,9	131,2	221,1	229,0	99,5

198

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

1950/54 1955/59 1963 1964 1965 1966

Innehåll av olja,

milj. kg.......... 72,7 47,5 40,2 72,0 77,1 32,1

Innehåll av foder,

milj. kg.......... 107,6 66,2 64,1 103,7 104,6 47,2

Innehållet av olja i 1966 års skörd motsvarar omräknat till margarin ca
39 milj. kg dvs. 31 % av den beräknade inhemska konsumtionen av margarin
år 1966/67.

Foderinnehållet i 1966 års skörd av oljeväxter motsvarar i foderenheter
räknat 9 % av den beräknade totala förbrukningen inom landet av oljekraftfoder
år 1966/67.

Konsumtionen av hushållsmargarin har under senare år ökat med ca 3 %
per år. Bageriernas margarinförbrukning har däremot årligen minskat med
ca 3 %. Uppgången i förbrukningen per capita av smör och hushållsmargarin
synes sedan början av 1950-talet ha stagnerat. Utvecklingen av matfetts -

konsumtionen i milj. k	:g framgår närmare	av följande tabell.
Margarin	1959/ 60	1960/ 61	1961/ 62	1962/ 63	1963/ 64	1964/ 65	1965/ 66
Hushållsmargarin, inhemsk vara......	90,3	91,0	91,5	88,7	93,3	98,7	98,8
importerad vara....	2,8	3,3	3,8	3,4	4,6	5,0	5,0
Summa hushållsmargarin	93,1	94,3	95,3	92,1	97,9	103,7	103,8
Bagerimargarin......	26,1	26,4	24,8	23,9	22,6	22,1	20,8
Summa margarin	119,2	120,7	120,1	116,0	120,5	125,8	124,6
Övrigt matfett (utom smör) ......	7,1	11,9	12,8	12,7	14,0	15,3	15,6
Matfett, totalt (inkl. smör)........	198,3	203,7	205,5	202,4	208,4	209,2	206,0

Importen av vegetabiliska fettråvaror har uttryckt i mängd olja uppgått
till ca 40 milj. kg under senare år. Motsvarande export har växlat mellan olika
år i takt med oljeväxtslcördens storlek. Totala mängden fett och fettråvaror
som omsatts i utrikeshandeln under åren 1963/64—1965/66 framgår
av följande tabell (milj. kg).

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967 199

	Vegetabilis-ka fettråva-ror uttryck-ta i olja	Övrigt fett1 exkl. smör	S:a fett exkl. smör	Smör räknat i fettinnehåll (83,3 %)	S:a fett
1963164
Import..............	42,9	110,5	153,4	0,0	153,4
Export..............	7,1	60,3	67,4	9,0	76,4
Nettoimport	35,8	50,2	86,0	— 9,0	77,0
1964165
Import..............	42,8	105,4	148,2	0,6	148,8
Export..............	27,1	59,6	86,7	4,8	91,5
Nettoimport	15,7	45,8	61,5	— 4,2	57,3
1965166
Import..............	54,5	98,4	152,9	0,2	153,1
Export..............	22,4	55,2	77,6	8,3	85,9
Nettoimport	32,1	43,2	75,3	— 8,1	67,2

1 Vegetabiliskt och animaliskt fett.

Gällande reglering. Fettvaruregleringens primära syfte är dels att ge inhemska
matoljeväxter samma skydd som övriga jordbruksprodukter, dels att
ge stöd åt smörproduktionen genom minskning av prisspänningen mellan
smör och margarin. Regleringen ger även ett avsättningsskydd åt inhemskt
slakterifett.

Stödet åt oljeväxtodlingen utgår enligt samma grunder som stödet åt annan
jordbruksproduktion. Som mätare på den inhemska prisnivån används
priset på höstraps med 47 % fetthalt och 18 % vattenhalt. Med stöd av förordningen
den 7 juni 1956 (nr 403) angående reglering av införseln av fettråvaror
och fettvaror, m. in. (ändrad senast 1964: 816) tas införselavgift ut
på vegetabilisk olja och annat fett. Avgiften är fast så länge det på visst sätt
beräknade priset på rapsfrö ligger mellan prisgränserna. Med stöd av nämnda
förordning tas dessutom ut en rörlig regleringsavgift på såväl importerade
fettvaror som olja som utvunnits ur svenskt oljeväxtfrö. Införselavgiften
och regleringsavgiften fördyrar margarinråvarorna så att avsedd prisspänning
mellan smör och margarin nås. Kungl. Maj :t kan vidare med stöd
av nyss nämnda förordning föreskriva tvångsinblandning av svensk vegetabilisk
olj a i margarin och liknande produkter. Tvångsinblandning har hittills
inte behövt tillgripas eftersom överenskommelse har träffats mellan Sveriges
Oljeväxtintressenter och Svenska Extraktionsföreningen, som är en
sammanslutning av margarintillverkarna, om att denna årligen skall överta
en kvantitet svenskt oljeväxtfrö som står i visst förhållande till margarinproduktionens
volym. Åtagandet har under perioden 1959/60—1965/66
omfattat ca 100 milj. kg torkat frö per år.

Extraktionsföreningen köper upp fröet till ett kalkylerat världsmarknads -

200

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

pris, med tillägg av ett belopp som motsvarar införselavgiften för den olja
som utvinns ur fröet. Världsmarknadspriset beräknas med ledning av internationella
noteringar på jordnöts- och sojaolja. Det aritmetiska medeltalet
av nämnda noteringar, som anses motsvara världsmarknadspriset på
rapsolja, utgör även underlaget för att bestämma införselavgifterna för fettråvaror.

Utöver nämnda avgifter utgår en särskild införselavgift på margarin,
konstister, bakhjälpmedel m. m. för att dels lämna egentligt manufaktureringsskydd,
dels kompensera margarinindustrin för tidigare nämnda köpåtagande.

Fr. o. m. den 1 mars 1967 utgår den generella införselavgiften för fettvaror
med 95 öre/kg och regleringsavgiften med 20 öre/kg för fett och oljor
och med 115 öre/kg för vissa fettsyror. Införselavgiften motsvarar ca 78
öre och regleringsavgiften ca 16 öre per kg vanligt hushållsmargarin. Den
totala avgiftsbelastningen på margarinet är således ca 94 öre/kg. Vid import
av margarin utgör införsel- och regleringsavgifterna sammanlagt 121 öre/kg.

För fettemulsion som innehåller mindre än 82 % fett utgår med stöd av
förordningen den 5 juni 1953 (nr 396) om accis å fettemulsion in. m. accis
med högst två kr. per kg. Med fettemulsion avses varje grädd- eller mjölkliknande
vara i vilken ingår annat fett än mjölkfett och som är avsedd
för konsumtion. För fettvaror i vilka ingår annat fett än mjölkfett och som
används för framställning av produkt som kan användas som ersättningsmedel
för grädde eller för beredning av sådant ersättningsmedel utgår
med stöd av förordningen den 5 juni 1953 (nr 397) angående avgift för fettvaror
som användas för framställning av fettemulsion in. in. (ändrad 1954:
307) avgift med högst fem kr. per kg använd fettvara. Denna avgift och accisen
på fettemulsion betalas till kontrollstyrelsen.

För att priset på svenskt slakterifett skall kunna hållas på eu nivå som
motsvarar världsmarknadspriset med tillägg av införsel- och regleringsavgift
får Svensk Kötthandel av slaktdjursavgiftsmedel täcka kostnaderna för
export av slakterifett.

För importerat fett som förbrukas inom den tekniska industrin lämnas
restitution av erlagd införsel- och regleringsavgift. Till teknisk industri
som använder svensk vegetabilisk olja resp. svenskt slakterifett lämnas
regleringsavgift med belopp som motsvarar den sammanlagda avgift som
skulle utgått om varan importerats. Regleringsbidrag och återbäring av införsel-
och regleringsbidrag utgår i fråga om importerad vara och svensk
vegetabilisk olja ur regleringsavgiftsmedlen med belopp som motsvarar
regleringsavgifterna och ur införselavgiftsmedlen med belopp som motsvarar
införselavgifterna. Regleringsbidrag för slakterifett utgår ur regleringsavgiftsmedlen.
Av dessa disponeras viss del för att bestrida det belopp som
i enlighet med det svensk-danska jordbruksavtalet inom ramen för EFTA
årligen skall föras över till Danmark. Återstoden av regleringsavgiftsmedlen
inlevereras till statsverket.

Kungl. Maj. ts proposition nr 95 år 1967

201

Inkomsten av regleringsavgifter och användningen därav framgår av följande
tabell (milj. kr.).

År Influtet Användning av influtna medel

belopp Regleringsbi- Inleverans Utbetalning

drag för s. k. till statslcas- till Danmark
tekniskt fett san

1959/60 ................ 65,4 22,0 43,4 —

1960/61 ................ 85,5 27,0 58,5 —

1961/62 ................ 96,4 29,8 56,6 10

1962/63 ................ 81,6 32,7 28,9 20

1963/64 ................ 57,5 29,5 7,0 21

1964/65 ................ 49,5 29,3 0,2 20

Av medel som inflyter i form av införselavgifter tillförs Sveriges Oljeväxtintressenter
inom normalramen visst belopp för att täcka föreningens kostnader
för att ta hand om, bearbeta och sälja skörden av oljeväxter. Härvid
har för innevarande regleringsår föreskrivits att ett belopp som svarar
mot tidigare lämnat stöd åt spånadslinodlingen inte får tas i anspråk. Vidare
gäller att för stödet åt oljelinodlingen får under innevarande regleringsär
användas högst 150 000 kr. I sin verksamhet skall föreningen, som
står under jordbruksnämndens överinseende, följa av jordbruksnämnden
utfärdade direktiv. Föreningen fastställer årligen inlösenpris för oljeväxtfrö.
Härvid skall föreningen beakta det internationella prisläget och utvecklingstendenserna
på världsmarknaden för animaliska och vegetabiliska
fettämnen, dock främst för jordnöts- och sojaolja. Den beräknade storleken
av skörden av matoljeväxtfrö samt de inhemska avsättningsmöjligheterna
för denna skall även beaktas. Hänsyn skall också tas till det
nettobelopp, som regleringsföreningen under året beräknas bli tillförd i
form av införselavgifter för fettvaror. Med ledning av nämnda faktorer
skall inlösenpriset avvägas så att föreningens kostnader för att ta hand
om och avsätta fröskörden kan antas bli täckta av disponibla medel. Inlösenpriset
för olj eväxtfrö med 18 % fetthalt har under åren 1959—1966
varit följande.

1959 1960 1961 1962 1963 1964 1965 1966

Inlösenpris, kr./dt .... 70 80 82 88 100 89 75 85

Jordbruksutredningen. De nuvarande regleringarna på mejeri- och fettområdet
tenderar enligt utredningen att konservera en från samhällsekonomisk
synpunkt olönsam överproduktion av mjölk. Genom avgiftsbelastningen
på margarinråvarorna får även margarinkonsumenterna bidra
till att skydda den inhemska smör för sälj ningen och därmed mjölkproduktionen.

Den svenska olj eväxtodlingen anser utredningen bör erhålla ett skydd
i likhet med övrig svensk jordbruksproduktion. Gränsskyddet för oljeväxt 7-j-

Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr 95

202

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

odlingen har hittills varit betydligt lägre än för andra grödor. Ur samhällsekonomisk
synpunkt anser därför utredningen en ökad oljeväxtodling vara
lämplig som ersättning vid minskad odling av grödor med högt gränsskydd.

Utredningen anser att den nuvarande fettregleringen bör i stort sett behållas.
Den speciella belastningen i form av regleringsavgift bör emellertid
slopas. Rcstitutionsförfarandet för tekniskt fett bör vidare ses över med
hänsyn till att det i sin nuvarande form torde ge vissa möjligheter till användning
av tekniskt fett till ändamål, där restitution inte bör utgå.

Det pris som margarinindustrin betalar för oljeväxtfrö beräknas med
ledning av världsmarknadspriserna på jordnöts- och sojaolja. Utredningen
framhåller att världsmarknadspriset på rapsolja utgör ett riktigare underlag.
Under år 1965 var genomsnittspriset för rapsolja 25 öre lägre än medeltalet
av världsmarknadspriserna för jordnöts- och sojaolja. För att vidmakthålla
odlarpriset på oljeväxter vid byte av noteringsunderlag skulle
krävas antingen en införselavgiftshöjning med 25 öre eller att Sveriges oljeväxtintressenter
fick disponera ett ökat belopp av införselavgiftsmedel. Utredningen
förordar att statens jordbruksnämnd får uppdrag att undersöka
vilken mätare på rapsoljepriset som bör användas i fortsättningen.

Ledamöterna Bengtsson, Hansson, Holmström, Håkansson, Oscarsson
och Åstrand anför i särskilt yttrande och reservation att ett borttagande av
regleringsavgiften på fett innebär en sänkning av priset på slakterifett motsvarande
nämnda avgift. Reservanterna förutsätter att åtgärder vidtas så
att ett eventuellt slopande av regleringsavgiften inte påverkar inkomstförhållandena
inom kött- och fläskproduktionen. Vidare pekar reservanterna
på att regleringsavgifterna f. n. används bl. a. till att täcka kostnaderna för
slakterifett till tekniskt ändamål. Om regleringsavgiften slopas förutsätts
att kostnaderna för regleringsbidragen liksom hittills täcks av medel inom
budgeten.

Reservanterna framhåller att om införselavgiften inte höjs i samband
med en övergång till rapspriset på världsmarknaden som underlag för beräkning
av prisnivån för fett inom landet kommer detta att medföra ett
lägre odlarpris på oljeväxter såvida Sveriges oljeväxtintressenter inte tillförs
ett ökat belopp av införselavgiftsmedel utöver normalramen. Reservanterna
förutsätter dock att införselavgiften automatiskt anpassas till det ändrade
noteringsunderlaget så att jordbrukets inkomster från såväl oljeväxtodlingen
som slakterifettet inte påverkas.

Remissyttrandena. Jordbruksnämndens konsumentdelegation, statens prisoch
kartellnämnd, NO, LO, Svenska skogsarbetareförbundet, Sveriges industriförbund,
SAF samt KF tillstyrker utredningens förslag att avskaffa
regleringsavgiften på fettvaror.

RLF och SL har inte någon invändning mot att nu utgående fettregle -

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

203

ringsavgift om ca 20 öre slopas från den 1 september 1967, men erinrar
om att den sänkning av margarinpriset som därigenom blir möjlig försämrar
avsättningsmöjligheterna för smör. Förbunden hänvisar vidare till vad
som anförs i särskilt yttrande och reservation av ledamoten Bengtsson m. fl.
beträffande regleringen av priserna på olj eväxtfröer.

Statens jordbruksnämnd anför att om regleringsavgiften för fettvaror tas
bort och en ny lägre mätare införs på rapsoljepriset inverkar detta på möjligheterna
att med inflytande medel bestrida kostnaderna för stödet av oljeväxtodlingen
och för de regleringsbidrag, som behövs för att upprätthålla
en lågprislinje för tekniskt fett. Även en ökning av odlingen av oljeväxter
kan inverka på regleringsföreningens ekonomi och på behovet av anslagsoch
regleringsmedel. Tillräckliga förutsättningar föreligger emellertid inte
nu för en beräkning av storleken av sådan inverkan.

Nämnden delar utredningens uppfattning om att en direkt avläsning av
rapsoljevärdet på världsmarknaden i och för sig är önskvärd. Numera förekommer
i London regelbundet en notering som avser olja utan ursprungsbeteckning
vilken torde vara användbar för ändamålet. En jämförelse mellan
rapsoljevärdet beräknat med hittills tillämpad metodik och nämnda
rapsoljenotering visar enligt nämnden att den senare kan väntas ligga ca
15 öre per kg lägre än det på jordnöts- och sojaoljenoteringarna grundade
värdet. Nuvarande noteringsunderlag anser nämnden bör kunna användas
som reservnotering om londonnoteringen inte skulle visa sig tillförlitlig som
prismätare.

Jordbruksnämnden konstaterar att utredningens förslag att ta bort regleringsavgifterna
endast omfattar den avgift som avser förbättring av
smörets konkurrensläge gentemot margarinet. Ett genomförande av förslaget
skulle således inte innebära att de regleringsavgifter som nu tas ut för
speciella behov slopas.

Sveriges grossistförbund och Samarbetsorganet i jordbruksfrågor för enskild
handel och industri anser att frågan om den framtida svenska oljeväxtodlingen
är så viktig att den bör ytterligare utredas innan regleringssystemet
slutgiltigt utformas. Nuvarande regleringsavgifter bör dock kunna
avskaffas vid ingången av regleringsåret 1967/68.

KF konstaterar att olj eväxtodlingen i Sverige synes främst vara motiverad
av beredskapsskäl. Styrelsen ställer sig därför tveksam till utredningens
tanke att en ökad oljeväxtodling skulle vara lämplig som ersättning för
minskad odling av andra vegetabilier.

Jordbrukspriskommittén. Kommittén tillstyrker det av jordbruksutredningen
framlagda förslaget att man skall slopa den regleringsavgift, som
i syfte att förbättra smörets avsättningsmöjligheter nu tas ut på margarinråvaror.
Denna avgift bestäms för kalendermånad och utgår i mars 1967
med 20 öre per kg. Avgiftens storlek är beroende av världsmarknadspri -

204

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

serna på fettråvarorna i fråga och av införselavgiftens höjd. Det är därför
ej möjligt att i förväg beräkna regleringsavgiftens storlek för augusti
1967. I den mån en regleringsavgift utgår under augusti kommer dock
givetvis dess borttagande den 1 september att medföra ett motsvarande
förbilligande av margarinråvarorna.

Den regleringsavgift som utgår för fettsyror bör tills vidare kvarstå.

Införselavgiften för fettvarorna och priset på det oljeväxtfrö margarinindustrin
åtar sig att köpa beräknas nu med ledning av medeltalet av
världsmarknadspriserna på jordnöts- och sojaolja. Orsaken till denna konstruktion
är att det saknades säkra noteringar på rapsolja när regleringen
infördes. Jordbruksutredningen har framhållit att världsmarknadspriset
för rapsolja givetvis utgör ett riktigare underlag för denna beräkning. Samtidigt
har jordbruksutredningen konstaterat att världsmarknadspriset för
rapsolja regelmässigt ligger lägre än det medeltal som hittills använts för
beräkningarna och att man därför vid övergång till rapsoljenoteringen måste
— om man vill hålla odlarpriset för oljeväxterna oförändrat — antingen
höja införselavgiften eller tillföra oljeväxtodlingens regleringsförening ett
ökat belopp av avgiftsmedel.

Jordbruksnämnden har i sitt yttrande över utredningen på denna punkt
anfört bl. a., att i London numera regelbundet förekommer en notering
för rapsolja »utan ursprungsbeteckning», avseende leverans ex tank Rotterdam.
Vid användning av denna notering för svenska förhållanden får
man sålunda göra ett tillägg för frakt- och försäkringskostnader. Om den
svenska oljan har ett högre kvalitetsmässigt värde får vidare, enligt vad
nämnden framhåller, ett tillägg göras för denna faktor. Emellertid har
nämnden även framhållit, att uppehåll har förekommit i rapsnoteringen,
varför man om priset baseras på denna notering måste ha tillgång även
till en »reservnotering». Förslagsvis anser nämnden att man i sådant fall
liksom nu skulle kunna tillämpa medeltalet av jordnöts- och sojaoljenoteringarna
med erforderliga korrigeringar.

Kommittén tillstyrker att man den 1 september 1967 går över till rapsoljenoteringen
som beräkningsbas på sätt som föreslagits av jordbruksutredningen
och som närmare utvecklats av jordbruksnämnden. För det
fall noteringen skulle visa sig ej kunna tillämpas, bör Kungl. Maj :t eller,
efter Kungl. Maj :ts bemyndigande, jordbruksnämnden äga besluta om
noteringsunderlaget.

Rapsoljenoteringen har under senare år legat i genomsnitt omkring 15
öre lägre än den notering som registrerats enligt hittills tillämpade beräkningsmetoder.
Differensen har dock vid olika tidpunkter växlat i storlek
och man kan därför nu ej närmare beräkna hur stor denna kommer
att vara vid utgången av löpande regleringsår. Emellertid anser kommittén
att omläggningen ej bör få inverka på odlarpriset för oljeväxtfrö. Kom -

Kungl. Maj. ts proposition nr 95 år 1967 205

mitten anser vidare att förutsättningar bör föreligga för en viss höjning
av odlarpriset för 1967 års skörd. Inlösenpriset för höstraps av 1966 års
skörd utgör 85 öre per kg vilket motsvarar ca 90 % av det inom EEC
gällande »gemensamma riktpriset till producent» under regleringsåret 1967/
68. Kommittén har beräknat att utrymme för höjning av inlösenpriset för
1967 års skörd till ca 90 öre kan föreligga vid skörd av normal omfattning,
under förutsättning att införselavgiften för rapsolja bestäms till 1 kr.
den 1 september 1967 och föreningen Sveriges Öljeväxtintressenter tillförs
införselavgifter av högst 57 milj. kr. För detta ändamål hör föreningen i
män av tillgång tillföras dels högst 55 milj. kr. av inflytande införselavgifter
och dels det belopp om ca 1,8 milj. kr., som enligt beslut av 1966
års riksdag reserverats inom normalramen för 1966/67 och som hållits
inne av föreningens andel inom denna ram.

Av nyss nämnda 55 milj. kr. kan ca 6 milj. kr. beräknas motsvara den
ökning av medelsbehovet, som följer av sänkningen av försäljningspriset
på den svenska oljan genom omläggning av noteringsbas. Det sistnämnda
beloppet bör inte belasta det rambelopp för införselavgiftsmedel, som ställts
till jordbrukets förfogande för prisregleringsändamål.

Gränsskyddet för oljeväxtodlingen är nu så konstruerat, att införselavgift
tas ut på oljor och fetter men ej på oljehaltiga fröer och frukter.
Däremot fastställs mittpris och prisgränser för svenskt rapsfrö. Mittpriset
är från den 1 mars 1967 106,5 öre och prisgränserna resp. 91 och 122
öre. Den nuvarande höga mittprisnivån för oljeväxtfrö sammanhänger inte
med förändringar av den internationella prisnivån utan med de upprepade
höjningar av prisgränserna, som föranletts av regelutlösningar. De höjda
prisgränserna kan, på grund av risken för en för stor odling, ej utnyttjas
vid prissättningen till odlarna. En sänkning av mittprisnivån och
därmed av prisgränserna är sålunda befogad. Kommittén föreslår att mittpriset
per den 1 september 1967 bestäms till 90 öre, således till en nivå
som motsvarar det tidigare beräknade inlösenpriset för 1967 års skörd.
Prisgränsernas avstånd från mittpriset är nu + 15 %. En viss krympning,
förslagsvis till + 10 %, synes befogad. Härvid blir prisgränserna 81 resp.
99 öre, vilket vid en införselavgift av 1 kr. motsvarar eu rapsoljenotering
på världsmarknaden av ca 1: 06 resp. 1: 55 kr. Londonnoteringen för rapsolja
utan ursprungsbeteckning ex tank Rotterdam har under de sex år
den förekommit endast vid ett fåtal tillfällen legat utanför dessa värden.

I samband med att den kvantitativa regleringen av importen av margarin
slopades och som kompensation för tvånget för den svenska industrin att
blanda in svensk olja, infördes genom riksdagsbeslut år 1956 (prop. 165,
JoU 30, rskr 316) en särskild införselavgift. Denna bestämdes till 25
öre per kg för margarin och för bakhjälpmedel med en fetthalt av mer än
60 %. För bakhjälpmedel med fetthalt överstigande 24 men ej 60 % be -

206

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

stämdes avgiften till 20 öre. Av beloppen 25 resp. 20 öre utgjorde 7 öre
manufaktureringsskydd. Till följd av en enstaka tillämpning av 5 %-regeln
för införselavgifterna utgör avgiftsbeloppen numera 26,25 öre resp.
21 öre.

Genom att man nu övergår till att värdera den svenska oljan efter världsmarknadsnoteringen
för raps, vilken notering som förut nämnts regelmässigt
ligger lägre än den hittills begagnade noteringsbasen, bortfaller
den »överbetalning» av den svenska oljan, som magarinindustrin hittills
erlagt. Det inköpsåtagande i fråga om svensk olja, som industrin gjort i
syfte att undgå att inblandningstvånget tillämpas, kommer därefter att
innebära en belastning för industrin i huvudsak endast vad avser risken
för förluster genom att man ej kan uppnå det för rapsoljan noterade
världsmarknadspriset för de partier olja som industrin eventuellt kan
vilja exportera. Behovet av kompensation för det potentiella inblandningstvånget
genom en särskild införselavgift för färdigvarorna bortfaller
sålunda till stor del.

Kommittén föreslår med anledning av det anförda att den särskilda införselavgiften
nedsätts till 14 öre för margarin och för bakhjälpmedel
med en fetthalt av mer än 60 %. För bakhjälpmedel med fetthalt som
överstiger 24 men ej 60 % föreslås avgiften bli nedsatt till 10 öre. Från
margarinindustrins sida har man efter överläggningar med kommittén
förklarat sig kunna godkänna den här föreslagna avgiftssänkningen för
margarin. Kommittén förordar för sin del att den särskilda införselavgiftens
storlek omprövas efter tvåårsperiodens utgång. Vid överläggningarna
har man dessutom från margarinindustrins sida förklarat sig beredd
att för regleringsåren 1967/68 och 1968/69 förlänga nuvarande inköpsåtagande
beträffande inhemskt rapsfrö.

Prisnivån för svenskt slakterifett inom landet hålls nu i princip uppe
vid en nivå som motsvarar summan av världsmarknadspris, införselavgift
och regleringsavgift. Överskott av slakterifett exporteras varvid exportkostnaden
täcks av föreningen Svensk Kötthandel med anlitande av slaktdjursavgiftsmedel.
Exportkostnaden har för de senaste tre verksamhetsåren
utgjort i genomsnitt ca 18 milj. kr.

För att den tekniska industri, som använder slakterifett som råvara,
skall vara konkurrenskraftig mot industrin i andra länder, erhåller denna
industri restitution av införsel- och regleringsavgift för förbrukat importerat
slakterifett och regleringsbidrag motsvarande den totala avgiftsbelastningen
vid förbrukning av svenskt slakterifett. Regleringsbidraget utgår
av regleringsavgiftsmedel. Kostnaden utgjorde i genomsnitt för de
tre senaste budgetåren ca 12 milj. kr. per år.

Produktion, förbrukning och export av svenskt slakterifett kan i ungefärliga
tal anges till följande (milj. kg/år).

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

207

	Produktion	Förbrukning	Export
Matnyttigt.....	....... 15	7	8
Tekniskt.......	....... 23	12	11
	38	19	19

Om regleringsavgiften såsom föreslagits slopas från den 1 september
1967, kommer regleringsbidraget från samma tidpunkt att avse utjämning
av den genom införselavgiften åstadkomna fördyringen av svenskt
slakterifett.

Den hittillsvarande ordningen har varit administrativt besvärlig och
lett till vissa icke önskvärda konsekvenser för föreningen Svensk Kötthandels
regleringsekonomi. Som framgår av nyss angivna siffror har sålunda
ej mindre än 11 000 ton s. k. tekniskt slakterifett årligen exporterats.
Med hänsyn till den inhemska, förhållandevis höga prisnivån på
dylikt fett har exportkostnaderna blivit betydande.

Kommittén föreslår därför att regleringsbidraget för svenskt slakterifett
för tekniskt ändamål slopas från den 1 september 1967. Detta medför
att allt svenskt tekniskt slakterifett måste säljas till världsmarknadspris.
Minskningen av jordbrukets intäkt av slakterifett kan enligt kommitténs
mening lämpligen kompenseras genom att föreningen Svensk
Kötthandel årligen tillförs ett belopp av 10 milj. kr. av införselavgifter
utanför den hittillsvarande normalramen. Samtidigt minskar statsverkets
kostnader för regleringsbidrag med ca 12 milj. kr./år. En fördel av denna
omläggning blir även att den verksamhet kommer att upphöra, som innebär
att man tillvaratar avfall för att utvinna sådant fett, vars faktiska
värde ofta torde understiga framvinningskostnaderna.

Kommittén bär förutsatt att vid import av slakterifett skall utgå införselavgift
med samma belopp som för övrigt fett samt att restitution
av erlagd införselavgift skall lämnas för importerat slakterifett, som används
till tekniskt ändamål. Däremot skall för fettsyror av svenskt slakterifett
varken regleringsbidrag eller exportbidrag utgå. Vid export av matnyttigt
slakterifett medges exportbidrag liksom hittills.

Förda överläggningar med representanter för AB Karlshamns Oljefabriker
och margarinindustrin har enligt kommitténs mening visat att
förutsättningar finns för en överenskommelse mellan berörda parter om
att industriell bearbetning ej skall ske av svenskt tekniskt slakterifett i
syfte att göra det användbart för matnyttigt ändamål.

Föreningen Sveriges Oljeväxtintressenter har i skrivelse till statens
jordbruksnämnd den 21 november 1966 anmält att odlingen av oljelin
under senare år har arealmässigt gått mycket tillbaka — från 985 ha år
1961 till endast 80 ha år 1966. Föreningen har därvid dragit slutsatsen
att det visat sig ej vara möjligt att upprätthålla en oljelinodling vid en
fröprisnivå som står i rimlig relation till priserna för matoljeväxtfrö, samt

208 Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

föreslagit att det statliga stödet åt oljelinodlingen skall upphöra fr. o. m.
1967 års skörd.

Från jordbruksnämndens sida har föreningens förslag lämnats utan
erinran.

Kommittén föreslår att stödet åt oljelinodlingen slopas på det sätt föreningen
föreslagit.

Jordbruksnämnden bör erhålla i uppdrag att undersöka möjligheterna
till ytterligare förenklingar i fettvaru regi eringen utöver de nu föreslagna.

I samband med att vissa av jordbruksnämnden förvaltade, under krisåren
tillkomna clearingkassor avvecklades, beslöt 1957 års riksdag (prop.
1957:1 bil. 11 s. 307) bl. a. att av nämndens clearingkassa för fettvaror
ett belopp av 4 milj. kr. skulle ställas till nämndens förfogande för att
användas till stöd för en av beredskapsskäl motiverad fortsatt odling av
oljelin samt till stöd för spånadslinodlingen genom omhändertagande och
avyttring av oljefrö från dessa odlingar. Det sålunda till nämndens förfogande
ställda beloppet redovisas under benämningen linoljekassan. Sedan
stödåtgärderna för oljelin och spånadslin genom beslut åren 1959 och
1961 omlagts, har från linoljekassan inte några medel tagits i anspråk.
Behållningen var vid utgången av januari 1967 2 593 238: 25 kr., inberäknat
upplupen ränta per den 31 december 1966. Kassan i fråga bör enligt kommitténs
mening avvecklas och dess behållning föras till den på driftbudgetens
inkomstsida upptagna inkomsttiteln regleringsavgift och accis på
fettvaror in. in.

Sockerbetor

Produktions- och marknadsförhållanden. Den svenska sockerbetsodlingen
nådde sin största omfattning år 1954 då den uppgick till 59 420 ha. Under
1960-talet har odlingen minskat och samtidigt har arealen per odling ökat
enligt följande sammanställning.

År Areal, ha

1959 .............. 51 096

1960 .............. 50 652

1961 .............. 49 828

1962 .............. 46 762

1963 .............. 40 380

1964 .............. 44 072

1965 .............. 41 727

1966 .............. 41 285

Antal odlare	Areal per odling, ha
24 440	2,09
24 196	2,09
23 838	2,09
21 679	2,16
19 200	2,10
19 483	2,26
18 435	2,26
16 659	2,48

Arealavkastningen hav som framgår av följande tabell varierat starkt
under de senaste åren men har i genomsnitt uppgått till drygt 37 ton/ha
mot 34,4 ton under perioden 1948—1956.

209

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

År	Arealavkast-ning, ton/ha	Sockerhalt, 0/ /o
1959 ......	...... 33,9	18,1
1960 ......	...... 47,7	16,4
1961 ......	...... 40,2	16,5
1962 ......	...... 30,8	16,7
1963 ......	...... 39,0	16,7
1964 ......	...... 39,3	17,0
1965 ......	...... 32,1	16,3
1966 ......	...... 34,7	16,6

Ur svenska och importerade danska betor och av importerat råsocker har
Svenska sockerfabriks aktiebolaget tillverkat följande mängder socker, uttryckt
i milj. kg.

År	Tillverkning ur	Total till-
	betor	importerat råsocker	verkning
1959 ........	...... 264	11	275
1960 ........	...... 332	4	336
1961 ........	...... 278		278
1962 ........	....... 203	14	217
1963 ........	....... 228	27	255
1964 ........	....... 276		276
1965 ........	....... 188	56	244
1966 ........	....... 208	83	291

Antalet råsockerbruk har under den senaste tioårsperioden minskat med
fyra till två stycken medan antalet strösockerbruk är oförändrat sex. Raffineringen
har koncentrerats till en anläggning mot tidigare två.

Antalet anställda vid sockerbruken och raffinaderiet uppgår till ca 1 800.
Utöver den årsanställda personalen har sockerbruken under senare år för ett
par månader under kampanjen anställt drygt 700 arbetare och ca 50 extra
tj änstemän.

Självförsörjningsgraden för socker under en följd av år sjunkit.	har, som framgår	av följande tabell,
År	Ur svenska betor framvunnet socker (raffinadvärde) milj. kg	Konsumtion av socker och sirap (raffinadvärde) milj. kg	Sj älvf örsör j nings-grad %
1959 ........	..... 264	323	82
1960 ........	..... 332	327	102
1961 ........	..... 278	318	87
1962 ........	..... 203	327	62
1963 ........	..... 221	329	67
1964 ........	..... 249	312	80
1965 .......	..... 183	323	57
1966 .......	..... 201	320	63

210 Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

Världsmarknadspriset på socker har under senare år varierat mycket
kraftigt, vilket framgår av följande tabell (öre/kg). I denna återges även
sockerbolagets partipris vilket är resultatet av en sammanvägning av bolagets
tillverkningskostnad för svenskt socker och importpriset.

År Pris på impor- Sockerbolagets

terat socker partipris, netto

1959/60................ 58,5 89,2

1960/61................ 58,9 89,8

1961/62................ 47,3 85,4

1962/63................ 67,3 95,5

1963/64................ 137,8 131,5

1964/65................ 66,3 113,7

1965/66................ 38,0 104,6

Gränsskyddet för raffinerat socker uppgick den 1 september 1959 till 62 %
av importvärdet. Under regleringsåret 1963/64 var införselavgiften tidvis
borttagen. Därefter har införselavgiften stigit till f. n. 83:07 kr./dt vilket
motsvarar 297 % av importvärdet som uppgår till ca 28 kr./dt. Det nuvarande
gränsskyddet gör det möjligt att tillverka socker ur svenska betor till
en kostnad av ca 140 kr./dt tillverkat socker. Den 1 mars 1967 gällande
införselavgifter för sockerbetor, socker, sirap m. m. framgår av följande
tabell.

Införselavgift

Sockerbetor, färska, kr./dt .................. 4: —

Socker, raffinerat, kr./dt.................... 83: 07

Råsocker, kr./dt .......................... 76:42

Sirap, kr./dt.............................. 79: 07

Gällande reglering. Det gällande regleringssystemet för sockernäringen
grundar sig på beslut av 1966 års riksdag (prop. 47, JoU 10, rskr 145) och
avser perioden den 1 maj 1966—den 31 augusti 1967. Systemet bygger i huvudsak
på samma principer som gäller för övriga jordbruksreglerade produkter.
Vissa särbestämmelser gäller dock för sockerregleringen. Dessa beror
bl. a. på att Svenska sockerfabriks aktiebolaget är ensam avnämare av
de svenska sockerbetorna.

Någon regleringsförening eller konjunktur utjämningsfond i egentlig mening
finns inte på sockerområdet. I stället förs regleringsmedlen, införselavgifterna,
till en av jordbruksnämnden förvaltad regleringsfond, från vilken
bidrag lämnas till betodlingen.

Utöver de spärregler som gäller för justering av införselavgifter och prisgränser
beträffande jordbrukets produkter i övrigt gäller för socker en särskild
s. k. inflationsregel. Denna innebär att införselavgiften och prisgränserna
för färdigt socker höjs eller sänks med 1,75 öre/kg om statistiska

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967 211

centralbyråns konsumentprisindex, rensad på visst sätt, med utgångspunkt
från medeltalet för april och maj månader 1966 stiger eller sjunker med
mer än 5 %. Om index därefter ändras med mer än 5 % räknat från föregående
justeringstillfälle, sker ny ändring av införselavgiften m. m. med
1,75 öre/kg. Dessa ändringar påverkar inte betpriset.

Storleken av införselavgiften bestäms dels av världsmarknadspriset på
färdigt socker, dels av den inhemska odlingens omfattning. Till grund för
beräknandet av införselavgiften vid ingången av avtalsperioden har lagts
den vid teckningstidens utgång faktiskt kontrakterade arealen.

Införselavgiften för socker är vidare rörlig även då det inhemska priset
på socker ligger mellan prisgränserna. Detta innebär i princip att införselavgiften
fortlöpande anpassas efter världsmarknadsprisets ändringar enligt
Paris-börsens s. k. spot-notering. Av praktiska skäl justeras dock inte
avgiften vid varje ändring av noteringen utan först då ändringen blivit så
stor att en addering av varje dags skillnad, uttryckt i öre/kg, mellan aktuell
notering och den vid senaste justering insatta noteringen ger en summa
som uppgår till minst 75 öre. Införselavgiften för råsocker och sirap understiger
avgiften för färdigt socker med 8 % resp. 4 öre/kg.

För sockerbolaget innebär systemet att bolaget vid ett stigande världsmarknadspris
får betala en större och vid fallande världsmarknadspris en
mindre andel av betpriset. För betodlarna medför systemet ett praktiskt taget
fast betpris så länge den inhemska prisnivån på socker ligger mellan
prisgränserna. För konsumenterna innebär systemet vid nuvarande betareal
av ca 40 000 ha att höjningar eller sänkningar av världsmarknadspriset endast
till ungefär en tredjedel återspeglas i det inhemska priset på färdigt
socker.

Av betgrundpriset som vid ingången av innevarande regleringsår fastställts
till 11 kr./dt sockerbetor med 16 % sockerhalt betalas 0:20 kr./dt av
sockerregleringsfondens behållning vid regleringsperiodens början. Återstoden,
10:80 kr./dt, betalas delvis av sockerbolaget, delvis av regleringsfonden.
Förhållandet mellan dessa två delar varierar med dels storleken
av införselavgiften mellan prisgränserna dels betarealens storlek. Bolagsandelen
justeras även med hänsyn till det inhemska sockerpriset.

Mittpriset för socker, som avser fabrikspriset netto per kg socker av
kvalitet K 5 i säck, var vid avtalsperiodens början 109,24 öre. Övre resp.
nedre prisgränsen var vid samma tidpunkt 125,63 öre resp. 92,85 öre.
Fr. o. m. den 1 mars 1967 är prisgränserna 129,64 öre resp. 95,82 öre.

Odlare på Öland och Gotland samt inom vissa områden på fastlandet
erhåller arealbidrag från regleringsfonden med 50 kr. för varje påbörjat
0,5 ha odlad betareal. För odling som inte överstiger 0,25 ha utgör dock
arealtillägget 25 kr. Från fonden utgår vidare ersättning till sockerbolaget
för merkostnader, jämfört med kostnaden i landet i övrigt, för tillverkning -

212

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

en vid bruken i Roma och Mörbylånga. Ersättningen uppgår vid normal omfattning
på odlingen till 2 020 000 kr./år.

Enligt beslut av 1949 års riksdag (prop. 195, BevU 34, rskr 213) och ett
på detta beslut grundat avtal mellan dåvarande sockernämnden och sockerbolaget
betalar sockerbolaget bidrag till distributionskostnaderna för socker
till ett antal orter i Norrbottens, Västerbottens, Västernorrlands, Jämtlands
och Kopparbergs län. Kostnaderna för bidraget utgör f. n. totalt ca 1,2 milj.
kr. per år som täcks genom ett motsvarande högre pris på allt socker.

För sockerbetor som från odlare levereras till sockerbolaget tas skördeskadeavgift
ut med 0:075 kr./dt betor.

Import av sockervaror får — med undantag av import från de s. k. öststaterna
samt från Kina och Japan — normalt ske utan kvantitativa begränsningar
och som regel utan licenstvång. För att underlätta för jordbruksnämnden
att följa förhållandena på sockermarknaden gäller emellertid
f. n. ett formellt licenstvång utan kvantitativ reglering vid införsel av
bet- och rörsocker i fast form.

Svensk Sockerhandel, ekonomisk förening, kan med stöd av förordningen
den 7 juni 1956 (401) angående reglering av införseln av vissa levande djur
och jordbruksprodukter in. m. (ändrad senast 1986:161) medges ensamrätt
att under de villkor jordbruksnämnden fastställer importera bet- och
rörsocker. Föreningen, som har till ändamål att med beaktande av det allmännas
intressen direkt eller genom sina medlemmar i marknadsreglerande
syfte importera socker, skall arbeta i nära samförstånd med jordbruksnämnden
och följa nämndens direktiv.

Jordbruksutredningen. Enligt utredningens uppfattning är det inte möjligt
att lägga rådande mycket låga priser på socker på den fria världsmarknaden,
ca 35—40 öre/kg, till grund för en bedömning av frågan om
det fortsatta stödet till sockernäringen. Om över huvud världsmarknadspriserna
skall få utgöra grundval för bedömningen, bör i varje fall genomsnittspriset
för en längre följd av år eller 65—70 öre/kg användas. Vid denna
nivå torde också minimipriset i ett kommande internationellt sockeravtal
komma att ligga. Med utgångspunkt från nämnda priser ligger stödet
för den svenska sockernäringen fortfarande visserligen högt men knappast
högre än det skydd, som lämnas andra i samma odlingsområden producerade
grödor, närmast brödsäd. Som utgångspunkt för denna bedömning måste
även tas de totala produktionskostnaderna, som f. n. utgör 139 öre/kg raffinerat
socker. Jämfört med ett importpris av 65 å 70 öre uppgår stödet
till ca 100 %.

Utredningen anser att det tills vidare är ovisst, om svensk storimport av
socker behöver baseras på långtidskontrakt för att trygga det ökade behovet
av utländskt socker eller om den helt eller delvis kommer att kunna ske

213

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år i967

på den s. k. fria världsmarknaden. För Sverige torde det vara naturligt att
vid köp av socker från u-land av principiella skäl betala detta med sockrets
produktionskostnader. I så fall skulle importpriserna komma att ligga högre
än 65 ä 70 öre. Detsamma gäller också om Sverige skulle anslutas till EEC.

Frågan om den svenska sockernäringens framtid måste enligt utredningen
också ses mot bakgrunden av den väntade inhemska kostnadsutvecklingen.
Rationaliseringsmöjligheter föreligger såväl inom sockerbetsodlingen som
vid framställningen av socker vid sockerbruken. Av särskilt intresse är de
rationaliseringsmöjligheter, som uppkommer vid användning av genetiskt
enkornsfrö.

Uppmärksamhet bör enligt utredningen vidare ägnas det förhållandet, att
den svenska sockernäringen byggts upp på grundval av statsmakternas uttalanden
och beslut om betodlingens omfattning. Med hänsyn till att sockerindustrin
är beroende av en inhemsk betodling skulle en nedskärning komma
att medföra kapitalförluster bl. a. för industrin genom att nedläggning
av betbruk då måste ske. I den mån sockerindustrin skall gottgöras för dylika
kapitalförluster kommer konsumenternas vinster av ett lägre sockerpris
i vart fall under en övergångstid att reduceras.

Utredningen finner att ett minskat behov av gränsskydd och annat stöd
torde vara att vänta. Ett mer definitivt ställningstagande till frågan om den
svenska sockerproduktionens storlek bör av nämnda skäl inte ske i nuvarande
läge. Stödåtgärderna bör enligt utredningen tills vidare avvägas så, att
en betareal av ca 40 000 ha kan upprätthållas inom landet. Vid denna odling
erhålls vid normal avkastning en kvantitet socker som motsvarar 65 %
självförsörjningsgrad. Priset på sockerbetor bör enligt utredningen fastställas
vid förhandlingar i hittills gängse ordning med sikte på att upprätthålla
en odling av den angivna storleken. Efter ett antal år bör frågan om produktionens
storlek prövas på nytt.

Ledamöterna Folke Johansson, Juréen, Netzén, Wahlfisk, Wetterhall och
Öjborn anför i reservation att skäl inte finns för att sockernäringen skall
åtnjuta ett stöd som är exceptionellt högt i förhållande till andra jordbruksvaror.
Gränsskyddet bör revideras i syfte att åstadkomma en koncentration
av betodlingen och sockertillverkningen till sådana regioner, som är
bäst lämpade härför. Det torde enligt reservanterna vara uppenbart att en
dylik koncentration i första hand kommer att beröra odlingen och industrin
på Gotland och Öland. Även i Skåne — likaväl som på öarna — kan problem
uppstå bl. a. beträffande årssysselsättningen av lantarbetare och måhända i
fråga om den alternativa användningen av friställda marker. Reservanterna
förordar att sådana följdverkningar samt möjligheterna till kostnadsbesparingar
inom sockerindustrin närmare klarläggs genom en särskild utredning.
Först därefter kan definitiv ställning tas till frågan om gränsskyddets
fortsatta omfattning.

214

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

Ledamöterna Eriksson, Anton Johansson, Lindbeck, Lindskog, Odhner,
Sven Persson och Yngve Persson framhåller i reservation att gränsskyddet
för socker i princip inte bör avvika från vad som gäller för andra jordbruksreglerade
varor. I praktiken innebär detta enligt reservanternas bedömning
att inhemsk sockerbetsodling knappast kan fortsätta, såvida inte världsmarknadspriserna
på lång sikt kommer att ligga betydligt högre än under
de senaste femton åren. Enligt reservanternas mening kan priserna på socker
på världsmarknaden även i fortsättningen väntas väsentligt understiga
produktionskostnaderna i Sverige. De senare måste beräknas fortlöpande
komma att stiga. Hur storleken av skillnaden kommer att utveckla sig är
emellertid i dagens läge — särskilt med hänsyn till att arbetet med ett internationellt
sockeravtal ännu pågår — svårt att bedöma.

Mot denna bakgrund anser reservanterna att en gradvis minskning av
gränsskyddet och därmed sockertillverkningen inom landet bör ske.

1966 års sockerutredning. Utredningen behandlar i sitt betänkande Konsekvenserna
av en begränsning eller en avveckling av den svenska sockernäringen
(Stencil Jo 1966: 14) återverkningarna på betodlarna, sockerbolaget,
de anställda och konsumenterna vid olika alternativ i fråga om världsmarknadspris
på socker och omfattning av betodlingen. Betänkandet har
remissbehandlats.

Härefter har Kungl. Maj :t uppdragit åt utredningen att efter överläggningar
med Sveriges betodlares centralförening och sockerbolaget avge förslag
om det fortsatta stödet åt sockernäringen och därmed sammanhängande
frågor. I en till Kungl. Maj :ts beslut fogad promemoria, som skulle iakttas
av utredningen, har bl. a. anförts att utredningen vid sina överläggningar
med företrädare för sockerbetsodlarna och sockerbolaget i första hand borde
eftersträva att stödet till sockerbetsodlingen och sockertillverkningen utan
tidsutdräkt avvägs så att odlingen och tillverkningen kan konkurrera med
den prissättning som sockernäringen erhåller inom EEC. Om detta ej kunde
bli fallet utan en genomgripande strukturrationalisering av odlingen och
tillverkningen, borde utredningen i andra hand vid avvägningen av det fortsatta
stödet utgå från att sådan rationalisering borde genomföras inom en
kort övergångstid och utan att såvitt möjligt självförsörjningsgraden av
socker nedgår under en tredjedel av konsumtionen.

I anledning härav har utredningen framlagt ett av företrädare för sockerbetsodlarna
och sockerbolaget biträtt förslag till reglering av villkoren för
sockerbetsodlingen och sockertillverkningen. Förslaget avser eu konkurrensmässig
anpassning till EEC:s prisnivå på sockerbetor och tillverkning av
socker.

Utredningen belyser först närmare innebörden av EEC:s sockerreglering,
sedd utifrån svenska förhållanden.

EEC:s ministerråd fastställde den 24 juli 1966 vissa huvudprinciper och

215

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 är 1967

grunddata för den gemensamma marknadens sockerreglering efter den 1
juli 1968. Prissystemet skall omfatta fyra slag av priser, nämligen

1. Ett riktpris för socker fritt fabrik, vilket hänför sig till det största överskottsområdet
inom EEC (dvs. norra och nordvästra Frankrike). Detta riktpris,
vilket skall tillämpas fr. o. m. den 1 juli 1968, har fastställts till 22,35
kontoenheter (115: 66 kr.) per 100 kg. Priset avser vitsocker (oförpackad
vara) av viss standardkvalitet, fastställd enligt de kriterier som tillämpas
för Paris-börsens noteringar och med bortseende från skatter och andra avgifter.

2. Ett basinterventionspris för socker, som hänför sig till det största överskottsområdet.
Detta pris skall tillämpas fr. o. m. den 1 juli 1968 och har
fastställts till 21,23 kontoenheter (109:87 kr.) per 100 kg.

3. Ett tröskelpris, som skall vara gemensamt för hela EEC-området och
ligga till grund för beräkningen av införselavgiften. Tröskelprisets höjd
torde bli normerande för prisnivån på socker inom EEC.

4. Ett basminimipris för sockerbetor, vilket skall stå i viss relation till
basinterventionspriset för socker. Minimipriset för sockerbetor, som skall
tillämpas fr. o. m. den 1 juli 1968 i största överskottsområdet, har fastställts
till 17,00 kontoenheter (ca 88 kr.) per ton.

Ministerrådet kommer senare att fastställa det under punkt 3 nämnda
tröskelpriset samt ta ställning till huruvida priserna under punkterna 1, 2
och 4 skall revideras innan EEC:s sockerreglering träder i kraft.

Enligt utredningen torde det gemensamma tröskelpriset komma att bestå
av riktpriset ökat med transportkostnaderna från norra Frankrike till
södra Italien. Enligt en undersökning, som gjordes för några år sedan,
uppgick dessa transportkostnader då till 1,60 kontoenheter (8: 28 kr.) per
100 kg. Detta frakttillägg skulle ge ett tröskelpris för osäckat strösocker
enligt Paris-börsens kvalitetsnormer av (22,35 -f- 1,60 =) 23,95 kontoenheter
(123:94 kr.) per 100 kg. Innan tröskelpriset definitivt fastställs
torde en ny undersökning av fraktkostnaderna komma att göras.

Enligt utredningen torde skilda prisnivåer fastställas för olika sockerkvaliteter.
Vid import av råsocker kommer sannolikt importerande raffinaderier
att erhålla jämkning av införselavgiften i sådan grad att en skälig
raffineringsmarginal erhålls. Denna återbäring antas bli fastställd till en
kontoenhet (ca 5 kr.) per 100 kg raffinerat socker.

Skillnaden mellan riktpriset och sockerfabrikens faktiska utförsäljningspris
torde komma att helt påverka priset till betleverantörerna. Det är däremot
inte helt klarlagt hur man skall fördela den del av sockerpriset, som
ligger mellan basinterventionspriset och riktpriset.

Utredningen har beräknat mot EEC:s prissättning på sockerbetor och socker
svarande svenska priser. Därvid har förutsatts att den del av sockerpriset,
som ligger mellan basinterventionspriset och riktpriset, skall fördelas
på betodlare och fabrikanter så att deras resp. andelar av basinterventions -

216

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

priset undergår samma procentuella förändring. Hela den merintäkt, som
framkommer av prisskillnaden mellan fabrikens faktiska utförsäljningspris
och riktpriset, skall tillföras betodlarna. Betleverantörerna till en fabrik,
som lyckats utvinna ett genomsnittligt fabrikspris lika med tröskelpriset,
vilket kan beräknas ligga 8,28 öre högre än riktpriset dvs. vid 123,94 öre,
skall sålunda erhålla ett pristillägg för betorna som motsvarar nämnda
8,28 öre per kg socker. Dessa betodlare skulle sålunda erhålla en betalning
för betorna som motsvarar (71,55 + 8,28 =) 79,83 öre per kg socker eller
10: 38 kr. per dt betor med en sockerhalt av 16 %.

Enligt utredningens bedömningar torde fabrikspriset med hänsyn till
kostnaderna för utfrakter m. m. komma att understiga tröskelpriset med
omkring 3,5 öre per kg. Detta skulle medföra en reduktion av betpriset
med 45 öre per dt.

På grund av kortare kampanjtid på Öland och Gotland än i Skåne och
därav följande lägre utnyttjandegrad av sockerbruken i Mörbylånga och
Roma samt högre kostnader för betfrakter in. in. utgår f. n. bidrag till merkostnader
för sockerfabrikationen vid ö-bruken om sammanlagt 2 020 000
kr. Enligt utredningens mening bör denna merkostnad utjämnas genom en
motsvarande generell prissänkning på betorna. Denna sänkning uppgår vid
en odling av 40 000 ha till nära 13 öre per dt betor. Odlarnas representanter
har — under hänvisning till att det inhemska betpriset, såsom närmare
framgår av det följande, inte kan anpassas till EEC:s prisnivå förrän regleringsåret
1968/69 — uttalat, att det ifrågavarande merlcostnadsproblemet
bör lösas i samband med prissättningen för nämnda regleringsår.

Utredningen finner att en anpassning av det svenska betpriset till en med
EEC konkurrensmässig nivå så långt denna fråga f. n. kan bedömas skulle
göra det nödvändigt att sänka det svenska priset på betor med 16 % sockerhalt
(betgrundpriset) till 9: 80 kr. per dt. Enligt odlarrepresentanternas
uppfattning utgör denna beräkning en pessimistisk bedömning av innebörden
av EEC:s marknadsordning. De hävdar att ett antagande att betpriset
kommer att ligga något över 10 kr. per dt är mera realistiskt.

För innevarande regleringsperiod har priset fastställts till 11 kr. per dt
sockerbetor med 16 % sockerhalt. Genom utlösningar av den s. k. tre-procentregeln
och inflationsregeln har betgrundpriset under regieringsperioden
successivt stigit. Till betodlarna på Öland och Gotland utgår därjämte
ett särskilt arealtillägg om i princip 50 kr. per halvt ha, vilket vid en odling
på öarna av nuvarande omfattning, ca 6 000 ha, motsvarar en totalkostnad
av något under 0,7 milj. kr. De berörda odlarnas representanter har förklarat
att odlarna är beredda avstå från detta särskilda arealtillägg.

Vid utredningens överläggningar har det framstått som klart att en anpassning
av det svenska betpriset till den prisnivå, som kan antas komma
att gälla inom EEC, inte kan genomföras redan under regleringsåret 1967/
68. Detta hänger samman med att övergången till s. k. monogermt utsäde,

217

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

som är den mest betydelsefulla rationaliseringsfaktorn för den svenska betodlingen,
inte kan ske i full utsträckning förrän tidigast vid sådden våren
1968. För 1968 års odling anser utredningen det vara möjligt att tillämpa
en med EEG konkurrenskraftig prisnivå för sockerbetor.

Utredningen föreslår, att grundpriset för betor för 1967 års odling fastställs
till 10: 50 kr. per dt betor med 16 % sockerhalt samt att arealtillägget
på Öland och Gotland slopas fr. o. m. regleringsåret 1967/68. För att priset
på socker av inhemskt ursprung redan den 1 september 1967 skall kunna
anpassas till den nivå, som utredningen bedömt som trolig inom EEC,
föreslår utredningen dock att 70 öre per dt av det för 1967 års odling föreslagna
betpriset skall täckas genom tillskott från behållningen i sockerregleringsfonden
den 31 augusti 1967, medan återstoden, 9: 80 kr. per dt, skall
direkt betalas av sockerbolaget.

De övriga villkor, som varit förknippade med försäljning av sockerbetor
under år 1966, föreslås kvarstå oförändrade även för år 1967 med det undantaget,
att betpriset skall ligga fast utan påverkan av eventuella regelutlösningar
e. d. Detta innebär att betodlarna skall erhålla behövliga kvantiteter
betfrö på samma villkor som hittills. Vidare skall priset för 1967 års
betskörd inkludera sockerhaltstillägg enligt samma grunder som tillämpats
under år 1966. Det merpris, som utgår under kampanjens sista del i form av
s. k. täckningsbidrag och tilläggsbetalning efter den s. k. 63-dygnsregeln,
skall utbetalas efter samma grunder som för 1966 års skörd. Vidare skall
betleverantörerna erhålla melass och betmassa enligt samma villkor som
nu gäller. Odlingen förutsätts maximerad till avrundat 40 000 ha.

Nuvarande fraktbidragssystem för betleveranserna skall behållas även
under år 1967. Vid överläggningarna har utredningen visserligen framfört
tanken att betpriset bör omformas att avse leverans fritt fabrik. De nu
utgående fraktbidragen vid betleverans skulle sålunda överföras till betgrundpriset,
där de skulle motsvara ett generellt tillägg på 30—35 öre per
dt. Både betodlarna och sockerbolaget har förklarat sig intresserade men
anser att omläggningen kräver ytterligare överväganden och att man därför
inte nu är beredd att genomföra den. I

I fråga om tillverkningskostnaderna för socker har sockerbolaget för att
motsvara de krav, som ställs på fabrikationsledet inom EEC:s sockernäring,
åtagit sig att fr. o. m. regleringsåret 1967/68 minska sin förädlingsersättning
med sammanlagt 8,5 milj. kr., räknat från kostnadsnivån vid
1965 års slut. Vidare har bolaget förklarat sig införstått med att den särskilda,
till konsumentprisindex anknutna s. k. inflationsregeln för bolaget
skall slopas fr. o. m. regleringsåret 1967/68. Samtidigt kommer bolaget att
utöka sitt sortiment med strösocker av den kvalitet, som motsvarar de
grundläggande priserna inom EEC:s sockerreglering och som redan nu
prissätts genom Paris-börsens notering. Vid den kostnad av 9: SO kr. per dt

218

Kungl. Maj.ts proposition nr 95 år 1967

betor med 16 % sockerhalt, som skall åvila bolaget, och efter det att nämnda
kostnadsminskningar i sockerindustrin genomförts, skulle fabrikspriset på
oförpackat strösocker av denna billigare kvalitet komma att uppgå till
120,32 öre per kg. Nämnda pris grundas på förutsättningen att bolaget även
i fortsättningen, i enlighet med ett beslut av statsmakterna år 1949, endast
i viss utsträckning skall ta ut fraktkostnaden vid leveranser till köpare i de
fyra nordligaste länen och Kopparbergs län. Kostnaden för detta fraktbidrag
uppgår f. n. till ca 1,2 milj. kr. per år eller 0,59 öre per kg socker avinhemskt
ursprung.

Enligt utredningens uppfattning bör inte denna fraktsubvention, som
inom de berörda områdena medfört en prissänkning på mellan 1,5 och 4 öre
per kg socker, belasta sockerpriset. Om subventionen alltjämt kan anses
motiverad föreslår utredningen, att kostnaderna härför bestrids i särskild
ordning, förslagsvis med medel ur sockerregleringsfonden. Bolaget har förklarat
sig berett att under denna förutsättning administrera fraktsubventioneringen.

Om kostnaderna för denna fraktsubventionering avlyfts från sockerpriset,
kommer detta att för socker av inhemskt ursprung uppgå till 119,73
öre per kg strösocker av billigaste kvalitet. Med denna tillverkningskostnad
kan enligt utredningens mening den svenska sockernäringen anses vara
konkurrenskraftig gentemot den för EEC beräknade prisnivån. Till jämförelse
kan nämnas att tillverkningskostnaden för strösocker av K5-typ
vid utgången av innevarande regleringsår kalkylmässigt torde komma att
uppgå till ca 143 öre per kg.

Beträffande den närmare utformningen av sockerregleringen anför utredningen
att såsom tidigare berörts torde enligt de allmänna principerna
i EEC:s marknadsreglering olika införselavgifter komma att införas för de
olika sockerkvaliteterna. Utredningen anser emellertid att det nuvarande
svenska systemet med två införselavgifter, en för råsocker och en för färdigt
socker, skall tillämpas under regleringsåret 1967/68. I stället bör föreningen
Svensk Sockerhandel kunna erhålla bemyndigande att verka för att
prisskillnaderna upprätthålls.

Det nuvarande systemet med rörliga införselavgifter, som avpassas med
hänsyn till betareal och världsmarknadspris, föreslås gälla även under regleringsåret
1967/68. Med hänsyn till svårigheterna att bedöma effekten på
betodlingens omfattning av den föreslagna prissänkningen för sockerbetor
bör införselavgiften för socker liksom nu inkludera ersättning för brist i
täckningen av sockerbolagets fasta kostnader vid en odlingsareal som understiger
40 000 ha. För regleringsåret 1968/69 förutsätts däremot ej någon
sådan ersättning till bolaget för bristande kapacitetsutnyttjande.

Införselavgiftens storlek vid olika världsmarknadspris och olika omfattning
av den inhemska betodlingen framgår av följande tabell (öre/kg).

Kiingl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

219

Paris-notering,

Betodling, lia

öre/kg	33 000	34 000	35 000	36 000	37 000	38 000	39 000	40 000	41 000
20................	59,96	61,17	62,37	63,57	64,80	66,02	67,24	68,46	69,68
21................	59,42	60,61	61,79	62,98	64,20	65,39	66,60	67,80	69,00
22................	58,88	60,05	61,22	62,39	63,59	64,77	65,96	67,15	68,33
23................	58.34	59,49	60,64	61,80	62,98	64,14	65,32	66,49	67,66
24................	57,80	58,93	60,07	61,21	62,37	63,52	64,68	65,83	66,99
25................	57,25	58,38	59,49	60,62	61,77	62,89	64,04	65,18	66,31
26................	56,71	57,82	58,92	60,03	61,16	62,27	63,40	64,52	65,64
27................	56,17	57,26	58,34	59,44	60,55	61,65	62,76	63,86	64,97
28................	55,63	56,70	57,77	58,85	59,94	61,03	62,12	63,21	64,30
Införselavgiftens ändring i procent av importprisets änd-ring ..............	-54,12	— 55,88	-57,50	-59,00	-60,75	-62,38	-64,00	-65,62	— 67,25

Det förutsätts att rätlinjig interpolering skall ske mellan de i tabellen angivna
avgiftsbeloppen. Vid världsmarknadspriser som är högre eller lägre
än de i tabellen angivna skall storleken av avgiftsändringen framräknas
med ledning av det samband med ändringen av världsmarknadspriset som
finns angivet i tabellens nedersta rad. Införselavgiften den 1 september 1907
skall bestämmas av — förutom den för 1967 års inhemska betodling faktiskt
tecknade arealens storlek — den genomsnittliga världsmarknadsprisnivån
enligt de den 21 augusti 1967 senast kända fem sockernoteringarna
på Paris-börsen. Allteftersom Paris-börsens noteringar ändras efter sistnämnda
dag skall införselavgiften fortlöpande justeras då en addering av
varje dags skillnad (uttryckt i öre per kg socker) mellan aktuell Parisnotering
och den vid regleringsperiodens början resp. senaste justeringstillfälle
insatta noteringen ger en summa som uppgår till minst 75 öre. Den
därvid framräknade avgiften skall baseras på den genomsnittliga noteringen
under de fem senaste kvalifikationsdagarna.

Det nuvarande systemet med mittpris och prisgränser för socker föreslås
bli slopat.

Införselavgiften för färdigt socker skall enligt utredningens förslag skydda
priset på säckat strösocker av den kvalitet som Paris-noteringen avser. Den
högre strösockerkvalitet, som utgör grunden i den nuvarande svenska sockerregleringen
och som benämns K5, får ha ett pris som med 2,5 öre per kg
överstiger grundkvalitetens. Prisspänningen mellan strösocker K5 och bitsocker
får ökas med 3,5 öre per kg. De emballagetillägg, som f. n. tas ut,
skall kvarstå oförändrade.

Införselavgifterna för råsocker och sirap skall liksom f. n. understiga införselavgiften
för färdigt socker med 8 % resp. 4 öre per kg. Införselavgiften
för betor skall vara oförändrad, 4 kr. per dt. I likhet med vad som
väntas komma att gälla inom EEC, skall importör av råsocker för raffinering
erhålla återbäring av införselavgiften med 5 öre per kg raffinad.

220

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

Som grund för beräkning av importpriset på färdigt socker skall användas
den s. k. Paris-noteringen med ett tillägg av 3,6 öre per kg för frakter
m. m. Detta innebär en sänkning av det nuvarande tillägget med 0,7 öre
per kg socker, vilket belopp ansetts utgöra kompensation för kvalitetsskillnaden
mellan det svenska sockret och det som bjuds ut på Paris-börsen.
Då sortimentet nu ökas med socker av den kvalitet, som Paris-noteringen
avser, faller motiveringen till denna kompensation bort.

I likhet med vad som gällt under nu löpande regleringsperiod, torde man
även för den nya regleringsperioden få räkna med att de utländska noteringar,
som lagts till grund för regleringen, kan få ändrad tyngd och innebörd
och att detta kan få till följd att ett utbyte av noteringar eller annan
åtgärd måste vidtas för att en riktig mätare av importpriserna skall erhållas.

Med anlitande av sockerregleringsfonden skall priserna på inhemskt och
importerat socker clearas så att det genomsnittliga fabrikspriset för billigaste
strösocker blir — med de förutsättningar, som angetts i det föregående
och vid ett världsmarknadspris av 24 öre per kg — något under 90 öre
per kg. Om det angivna världsmarknadspriset råder även omkring den
1 september 1967, torde införselavgiften och därmed det nya fabrikspriset
för färdigt socker komma att sänkas med ca 18 öre per kg jämfört med den
nivå som gäller vid utgången av augusti 1967. I

I fråga om befintliga lager av socker vid den nya regleringsperiodens början
framhåller utredningen, att handeln och den socker förbrukande industrin
normalt har små lager. Dessa lager torde inför ett prisfall på ca 15 %
komma att vara mycket små. Detta måste enligt utredningens mening medföra
så väsentliga störningar i distributionen att dessa inte kan lämnas
obeaktade. Ansvaret för en tillfredsställande försörjning med socker i handelns
olika led och i livsmedelsindustrin bör i detta läge ligga hos sockerbolaget.
För att möta de mycket stora anspråken på snabb påfyllning av
lagren ämnar sockerbolaget vidta speciella arrangemang. Sålunda tänker
sig bolaget att under augusti 1967 hos sina grossistkunder lägga upp konsignationslager
av socker. Dessutom avser man att före den 1 september ställa
upp vagnar med socker på en del järnvägsstationer för att underlätta en
snabb distribution till kunderna. Genomförandet av dessa och andra liknande
åtgärder förutsätter emellertid att sockerbolaget kan hålla ett tillfredsställande
lager av socker vid övergången till det nya prissättningssystemet
utan att drabbas av stora prisfallsförluster.

Sockerbolaget har på utredningens begäran uppskattat behovet av övergångslager
av socker den 1 september 1967 för att bolaget i tillfredsställande
ordning och omfattning skall kunna tillgodose handel och livsmedelsindustri
med lagerpåfyllning. Enligt denna beräkning skulle lagerbehovet
uppgå till ca 53 000 ton. Prisfallet på ett lager av denna storlek har av bolaget
uppskattats till ca 8 milj. kr.

221

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

Efter överläggning med bolaget har enighet rått om en maximering av
återbäringsbeloppet till 6 milj. kr. Utredningen föreslår att bolaget skall äga
erhålla återbäring från sockerregleringsfonden för prisfallet på bolagets
lager av socker den 1 september 1967 i stort sett motsvarande sänkningen av
införselavgiften. Den närmare utformningen av reglerna för återbäringen,
som skall ske inom ramen av nämnda 6 milj. kr., torde få ankomma på
statens jordbruksnämnd.

Med hänsyn till vad nyss anförts bör handelns och livsmedelsindustriernas
lager utan större olägenhet kunna nedbringas till ett minimum vid övergången
till den nya regleringsperioden. På grund härav anser utredningen
att tillräckliga skäl inte föreligger för en prisfallsreglering på socker inom
handel och livsmedelsindustri.

Utredningen har, som tidigare nämnts, föreslagit att sockerregleringsfonden
skall tas i anspråk för att betala 70 öre per dt av det för nästa regleringsår
föreslagna betpriset. Den totala kostnaden för fonden för detta ändamål
kommer vid normalskörd från 40 000 ha att uppgå till 11,2 milj. kr. Vidare
har ifrågasatts att fonden skall bära det s. k. norrlandsfraktbidraget med
en kostnad per år av 1,2 milj. kr. Med den nyss nämnda prisfallsersättningen
på högst 6 milj. kr. skulle sockerregleringsfonden sålunda komma
att belastas med totalt 18,4 milj. kr.

Det är inte möjligt att exakt beräkna fondens behållning den 31 augusti
1967. Detta hänger samman med ovissheten om storleken av importen under
återstående delen av regleringsperioden. En försiktig kalkyl leder dock
till att behållningen med all sannolikhet inte kommer att understiga 32
milj. kr.

Sammanfattningsvis föreslår utredningen att för sockerregleringen under
regleringsperioden 1967/68, vilken med hänsyn till att EEC:s sockerreglering
skall träda i kraft den 1 juli 1968 bör omfatta tiden den 1 september
1967—den 30 juni 1968, skall gälla följande villkor

1. Den inhemska betodlingen skall maximeras till en areal om avrundat
40 000 ha.

2. Betgrundpriset skall vara 10:50 kr. per dt betor med 16 % sockerhalt.
Priset skall justeras med hänsyn till varierande sockerhalt m. m. enligt för
1966 års odling gällande regler. Av grundpriset betalas 70 öre per dt av sockerregleringsfonden
och återstoden av sockerbolaget. Betpriset skall icke
påverkas av eventuella regelutlösningar på jordbrukets område.

3. Sockerbolaget skall utöka sitt sortiment med den strösockerkvalitet,
som de grundläggande priserna inom EEC:s sockerreglering avser och som
redan prissätts genom Paris-börsens notering. Strösocker av K5-typ får betinga
ett pris, som överstiger priset på den nya kvaliteten med 2,5 öre per kg
och prisspänningen mellan K5 och bitsocker får öka med 3,5 öre per kg.
Nedclearing av priset på socker av inhemsk odling skall ske med anlitande
av under regleringsåret inflytande införselavgifter på socker. Sockerbolaget
nedbringar priset på det svenskproducerade sockret med ett öretal, som

222

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

motsvarar från regleringsfonden sålunda till bolaget överfört belopp. De
emballagetillägg, som f. n. tas ut, skall kvarstå oförändrade.

4. Till importör av råsocker för raffinering skall, i enlighet med EECvillkoren,
utgå en återbäring av införselavgiftsmedel med 5 öre per kg framvunnet
raffinerat socker.

5. Som grund för beräkning av importpriset för socker skall under regleringsperioden
gälla Paris-börsens s. k. spot-notering, omräknad eif Malmö
genom tillägg av 2,3 öre ävensom med tillägg av 1,3 öre för övriga importkostnader
in. in., allt räknat per kg.

Sockerbolaget skall vid sin nettoprissättning inom landet följa Parisbörsens
notering ökad med införselavgiften och nyss angivna tillägg.

6. Det nuvarande systemet med rörliga införselavgifter, som avpassas
med hänsyn till betareal och världsmarknadspris, behålls. Detta innebär,
att införselavgiften vid regleringsårets början bestäms — förutom med hänsyn
till den för 1967 års inhemska betodling faktiskt tecknade arealens storlek
— av den genomsnittliga världsmarknadsprisnivån enligt de den 21
augusti 1967 senast kända fem sockernoteringarna på Paris-börsen. Allteftersom
Paris-börsens noteringar ändras efter den 21 augusti 1967 justeras
införselavgiften enligt nuvarande regler fortlöpande på sätt framgår av särskild
tabell. Införselavgifterna för råsocker och sirap förutsätts understiga
avgiften för färdigt socker med 8 % resp. 4 öre per kg. För sockerbetor
förutsätts nuvarande införselavgift, 4 kr. per dt, kvarstå oförändrad.

7. De medel, som inflyter genom införselavgifter för färdigt socker, råsocker,
sirap och andra sockerprodukter samt sockerbetor skall tillföras den
under jordbruksnämndens förvaltning stående regleringsfonden för socker.
Av fonderade införselavgiftsmedel skall till sockerbolaget inom ramen av
6 milj. kr. återbäring ske av prisskillnaden den 1 september 1967 på bolagets
övergångslager vid nämnda tidpunkt.

8. De föreslagna ersättningsbeloppen ur sockerregleringsfonden skall utgå
endast i den mån fondens tillgångar så medger.

Vad gäller regleringsåret 1968/69, dvs. tiden den 1 juli 1968—den 30
juni 1969, föreslår utredningen att anpassningen av den svenska sockernäringens
villkor till EEC:s prisnivå helt genomförs. Som förut framhållits
föreligger ännu inte EEC-beslut beträffande fraktkostnadselementets inverkan
på tröskelpriset och därmed också via fabrikspriset på betpriset,
fördelningen mellan betodlare och sockerindustrin av skillnaden mellan
basinterventionspriset och riktpriset, prisrelationerna mellan de olika sockerkvaliteterna,
emballagekostnaderna för det färdiga sockret samt förädlingsmarginalen
för raffinering av socker. Som inledningsvis anförts
skall redan faställda priser därjämte bli föremål för översyn av EEC:s
ministerråd.

Med hänsyn till det anförda kan inte nu i alla enskildheter fastläggas den
prisreglering för sockerbetor och socker som skall gälla för regleringsåret
1968/69. Det blir därför nödvändigt att följa utvecklingen inom EEC beträffande
nyss angivna utgångspunkter för beräkningarna. Utredningen
föreslår att statens jordbruksnämnd får i uppdrag att efter överläggningar
med betodlarna och sockerbolaget framlägga förslag till de eventuella justeringar
i den för regleringsåret 1967/68 föreslagna prisregleringen, som

223

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

kan föranledas av ändringar i de grunder som nyss nämnts. Såsom tidigare
berörts skall vidare under regleringsåret 1968/69 ej utgå det tillskott till
betpriset av 70 öre per dt, som föreslås gälla för 1967 års odling. Ej heller
skall i prisregleringssystemet för regleringsåret 1968/69 ingå ersättning
till sockerbolaget för bristande kapacitetsutnyttjande på grund av eventuellt
mindre betodlingsareal än 40 000 ha.

Matpotatis

Produktions- och marknadsförhållanden. Matpotatisarealen, som i slutet
av 1950-talet uppgick till 80 000—90 000 ha, omfattar nu ca 50 000 ha.
Hektarskördarna beräknas under senaste tioårsperioden i genomsnitt ha
ökat med närmare 30 %. Den totala produktionen av matpotatis har under
senare år uppgått till i genomsnitt 620 milj. kg. Konsumtionen av matpotatis,
som under en följd av år beräknas ha minskat med 1 % per år,
torde nu uppgå till ca 620 milj. kg per år. Den beräknade produktionen
och konsumtionen samt importen av matpotatis under perioden 1959—1966
framgår av följande tabell (milj. kg). Exporten av matpotatis har varit helt
obetydlig.

	1959	1960	1961	1962	1963	1964	1965	1966
Produktion......	.. .. 559	612	640	572	599	652	638	625
Import ........	.... 134	73	38	99	66	5	14	20
Konsumtion .....	.... 666	659	652	645	639	632	626	620

Det genomsnittliga partipriset i Stockholm på matpotatis av god kvalitet
har under senare år varierat på det sätt som framgår av följande sammanställning.

1959 1900 1961 1962 1963 1964 1965 1966

Partipris,

kr./dt---- 42:48 32:91 29:45 46:28 40:32 26:35 35:23 39:99

För matpotatis med undantag för nyskördad sådan som importeras under
tiden den 6 juni—den 5 juli utgår f. n. vid import införselavgift med 20: 70
kr. per dt. För nyskördad potatis utgår under perioden den 6 juni—den
5 juli tull med 20 kr. per dt. Den 1 september 1959 uppgick införselavgiften
för matpotatis till 8 kr. per dt. För mjöl, gryn och flingor som framställts
direkt av potatis är införselavgiften f. n. 147: 15 kr. per dt.

Gällande reglering. För ej nyskördad potatis finns prisgränser och införselavgift.
Till grund för prisgränsbevakningen används Sveriges lantbruksförbunds
stockholmsnotering för årets skörd av ordinär matpotatis av
sorterna Bintje, King Edward och Magnum Bonum. Under perioden från
den 5 juli intill utgången av september eller den tidigare tidpunkt då nyssnämnda
notering tas upp används som prisbevakningspris i stället lant -

224

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

bruksförbundets notering för färsk sydsvensk potatis eller ett vägt medeltal
mellan denna notering och stockholmsnoteringen för mälarpotatis.

Nyskördad potatis är under tiden 6 juni—5 juli som nämnts belagd med
tull.

Av influtna införselavgifter för potatis tillförs Sveriges stärkelseproducenters
förening i mån av behov medel för att täcka kostnaderna för att ta hand
om och industriellt bearbeta eventuella överskott av matpotatis.

Jordbruksutredningen. Ledamoten Lindskog anför i särskilt yttrande
att genom flera regelutlösningar har såväl mittpris och prisgränser som
införselavgiften för matpotatis höjts till en sådan nivå, att det kan ifrågasättas
om inte i jämförelse med andra produkter priset kommit att bli
något för högt. En särskild jämförande odlingsteknisk undersökning härav
är av behovet påkallad.

Jordbrukspriskommittén. Regleringen på matpotatisområdet för 1967/68
föreslås utformad efter samma principer som nu tillämpas. Som närmare
utvecklas i det följande fungerar emellertid denna reglering inte helt tillfredsställande.

Sålunda har potatisnoteringen under de senaste fem åren trots vidtagna
regleringsåtgärder legat mellan prisgränserna endast under ca en tredjedel
av tiden. Under återstående delar av resp. år har noteringen oftast understigit
den nedre prisgränsen. Under perioden har sålunda potatisnoteringen
legat under denna gräns i genomsnitt ca fem månader per år. Dessa
förhållanden har inte betingats av utländsk priskonkurrens. Den svenska
prisnivån har nämligen nästan undantagslöst understigit summan av utlandspris,
frakt och införselavgift. Det är sålunda främst de inhemska marknadsförhållandena
som betingar priset på matpotatis. Det har inte varit
möjligt för kommittén att på den tid som stått till förfogande utföra de utredningar,
som skulle erfordras för att utforma ett nytt regleringssystem.
Kommittén föreslår därför att jordbruksnämnden får i uppdrag att se
över systemet för att såvitt möjligt en ur såväl producent- som konsumentsynpunkt
lämplig reglering skall kunna tillämpas för regleringsåret 1968/
69. Vad angår regleringsåret 1967/68 inskränker sig kommittén därför till
att föreslå, att den nuvarande normalinförselavgiften, 20: 50 kr./dt, sänks
till 15 kr./dt. Detta torde kunna genomföras utan att det inhemska potatispriset
påverkas. En anpassning av mittpris och prisgränser till den faktiska
prisnivån måste vidare med hänsyn till erfarenheterna anses naturlig.
En sänkning av det nuvarande mittpriset från 48 till 40 kr./dt föreslås därför.
Med nuvarande procentuella spännvidd mellan prisgränserna skulle dessa
då bli 32 resp. 48 kr./dt. Som mått på den inhemska prisnivån bör på
samma sätt som hittills användas Sveriges lantbruksförbunds stockholmsnotering
för ordinär matpotatis.

225

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

För nyskördad potatis bör liksom hittills vid import under tiden den
6 juni—den 5 juli i stället för införselavgift erläggas tull om 20 kr ./dt.

Införselavgiften för potatisflingor o. d., framställda direkt av potatis (tulltaxenr
11.05), har anknytning till avgiften för potatis. Detsamma gäller
vissa varuslag, hänförliga till tulltaxenr 19.02 och 20.02, vars införselavgifter
beräknas utifrån de införselavgifter som tas ut på de använda råvarorna.
För potatisdelen, som i de aktuella varorna är den helt dominerande,
räknas härvid med normalinförselavgiften för potatis. Den sänkning av införselavgiften
för potatis, som här föreslagits, beräknas inte komma att återverka
på potatispriset och bör därför inte heller påverka avgifterna för de
nämnda varuslagen.

Fabrikspotatis

Produktions- och marknadsförhållanden. Fabikspotatisodlingen, som har
sin tyngdpunkt i Blekinge, Kristianstads och Malmöhus län, har under den
senaste sexårsperioden beräknats omfatta följande arealer vid odlingar om
minst 0,15 ha.

Län	1961	1962	1963	1964	1965	1966
	ha	ha	ha	ha	ha	ha
Jönköpings........	360	390	200	170	220	160
Kronobergs ......	470	460	390	220	230	180
Kalmar..........	380	560	250	250	420	390
Blekinge..........	4 850	5 080	4 560	3 920	4 250	3 515
Kristianstads......	11 130	10 670	9 740	9 330	8 790	7 630
Malmöhus ........	2 100	1 450	1 360	1 450	1 440	1 250
Hallands..........	340	280	210	40	130	160
Älvsborgs södra....	90	120	no	80	70	40
Skaraborgs........	250	170	280	190	170	no
Övriga län........	30	90	90	20	50	55
Summa	20 000	19 270	17 190	15 670	15 770	13 490

Samtidigt som potatisarealerna minskat betydligt har skördarna i kg per
ha som framgår av följande tabell visat en stigande tendens.

Län	1961	1962
Jönköpings ....	28 160	24	130
Kronobergs....	25,080	20	700
Kalmar ......	25''610	25	770
Blekinge......	24 500	23	400
Kristianstads ..	24 730	21	460
Malmöhus ....	24)840	25	650
Hallands......	24;280	19	120
Älvsborgs södra	29 920	28	no
Skaraborgs ....	20 230	24	480
Medeltal	24 710	22	530

1963	1964	1965	1966
30 310	30 520	32 280
28 650	31 000	34 750	30 060
27,680	16 570	29 no
27 030	22 220	26 400	27 360
26''420	24 170	29 270	24 860
30 370	27 710	31 260	24 340
26!210	. »		. .
24 090	27 200	33 690	. .
25*530 b	25 980		• •
26 980	24 130	28 870	25 730

8 Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr 95

226

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

Arealminskningen har uppvägts av avkastningsstegringen så att den
totala skörden, som framgår av följande sammanställning, i genomsnitt
varit relativt oförändrad.

År	Skörd, 1 000 ton	År	Skörd, 1 000 ton
1961 .........	......... 494	1964 .......	378
1962 .........	......... 434	1965 ____	455
1963 .........	......... 464	1966 ..........	........ 347

Ca 60 % av fabrikspotatisskörden används till stärkelsetillverkning, medan
resterande 40 % går till spritframställning.

De genomsnittliga priserna på fabrikspotatis har stigit praktiskt taget
oavbrutet sedan år 1954/55 vilket närmare framgår av följande tablå.

År	Kr./dt	År	Kr./dt
1950/51 ........	....... 9:08	1958/59 ........	....... 12:25
1951/52 ........	....... 10:83	1959/60 ........	....... 12:75
1952/53 ........	....... 12:83	1960/61 ........	....... 13; 50
1953/54 ........	....... 11:83	1961/62 ........	....... 13:50
1954/55 ........	....... 11:08	1962/63 ........	....... 14:50
1955/56 ........	....... 11:52	1963/64 ........	....... 15:15
1956/57 ........	....... 11:52	1964/65 ........	....... 15:65
1957/58 ........	....... 12: 25	1965/66 ........	....... 15:90

Den huvudsakliga produktionen av potatisstärkelse sker vid sju s. k.
centralfabriker. Vid en av dessa är stärkelseproduktionen kombinerad med
spritframställning. Sex av stärkelsefabrikerna är uppförda under åren
1958—1965. Utöver centralfabrikerna finns tre mindre, äldre stärkelsefabriker.
Beträffande dessa pågår förhandlingar om att överföra verksamheten
till närmaste centralfabrik. Samtliga stärkelsefabriker ligger inom
Blekinge och Kristianstads län.

Antalet anställda inom stärkelseindustrin uppgår till ca 100 vid centralfabrikerna
och ca 20 vid de äldre fabrikerna. Endast 13 personer är helårsanställda
medan övriga är anställda endast för kampanjtiden eller ca tre
månader.

Tillverkningen av potatisstärkelse uppgår f. n. till ca 35 milj. kg per år.
Centralfabrikernas totala kapacitet vid en kampanj som omfattar 14 veckor
beräknas dock till ca 43 milj. kg stärkelse.

Det genomsnittliga utbytet år 1965 utgjorde 100 kg stärkelse per 464 kg
potatis.

Av produktionen används ca 40 % till framställning av s. k. derivat av
typen dextrin och stärkelseklister. Omkring 30 % av stärkelsen tas om hand
av glykosindustrin, medan hushållen och livsmedelsindustrin vardera förbrukar
ca 15 %. Priserna på potatisstärkelse till olika förbrukare i december
1959 och september 1966 framgår av följande tabell (kr./dt).

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

227

December 1959 September 1966

Potatisstärkelse

till livsmedelsindustrin (sackad) .............. 95:75 129

till hushållsbruk (paketerad) ................ 117 154

till glykostillverkning ...................... 68 129

till derivattillverkning ...................... 88: 75 54:75

Utvecklingen av importen och importpriserna för majs- resp. potatisstärkelse
framgår av följande sammanställning. Denna visar att importpriset
för potatisstärkelse under senare år successivt sänkts. Att priset på den
importerade majsstärkelsen samtidigt stigit torde bero på att importen hänför
sig till vissa specialkvaliteter.

År		Majsstärkelse	Potatisstärkelse
		ton	kr./kg	ton kr./kg
1959 ...........		...... 4 117	0: 48	4154 0: 64
1960 ...........		...... 2 688	0: 56	2 727 0: 64
1961 ...........		...... 2 568	0: 58	42 0:90
1962 ...........		...... 2 343	0: 61	170 0: 70
1963 ...........		...... 2 371	0: 58	1 105 0: 64
1964 ...........		...... 2 619	0: 66	2 237 0: 60
1965 ...........		...... 3165	0: 68	4 291 0:56
1966 ...........		..... 2 680	0: 70	4 183 0: 51
Införselavgifterna för flertalet stärkelseprodukter har	i stort sett tre-
dubblats sedan år	1959. För	potatisstärkelse motsvarar	införselavgiften i
september 1966 ca	112 % av	importvärdet för holländsk	stärkelse. Gräns-
skyddets utveckling sedan hösten 1954 framgår närmare av följande ta-
bell där införsel- <	och kompensationsavgifter	i kr./dt anges för olika tid-
punkter.
	Hösten 1954	Hösten 1959	December 1959	Mars 1967
Potatisstärkelse......	35	24: 25 + 4	22 +4	76 +4
Majsstärkelse........	35	36: 75	33	111:85
Glykos ............	48	42 +4:10	37:50 + 4:10 130 + 4:10
Druvsocker, torrglykos	48	47: 25 + 9	42 +9	142: 15 + 9
Dextrin............	45	42+5	37: 50 + 5	240: 40 + 5

1 Utgångspunkt för EFTA-avtrappningen.

2 Vid import från EFTA-området utgår ingen införselavgift.

Produktionen av potatissprit sker vid 62 brännerier, varav 42 stycken
ligger i Kristianstads län, elva i Malmöhus län och fyra i Blekinge län. De
övriga fem brännerierna ligger i andra län i de södra delarna av landet.
Antalet anställda vid brännerierna är ca 275.

Hela råspritproduktionen inköps av Vin- och Spritcentralen som förädlar
den till förtäringssprit. Vin- och Spritcentralens inköp uttryckt i milj. s. k.
normalliter, dvs. vara med 50 % alkoholhalt, har under senare år utgjort
följande.

228

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

1959/60 1960/61 1961/62 1962/63 1963/64 1964/65 1965/66

Potatissprit, milj. 1 29,75 30,75 25,62 25,06 *34,72 25,92 34,12

1 Härav 4,14 milj. 1 av matpotatis av 1963 års skörd.

Priset på råsprit har under senare år varierat på följande sätt.

1959/60 1960/61 1961/62 1962/63 1963/64 1964/65 1965/66

Potatissprit, öre/l 80,59 80,30 88,90 93,79 94,78 99,27 100,40

Gällande reglering. Odlingen av fabriks potatis sker på grundval av kontrakt
mellan odlarna och stärkelsefabrikerna resp. brännerierna. Rätten att
leverera potatis till nämnda anläggningar är under normala förhållanden
förbehållen odlarna i de traditionellt fabrikspotatisodlande områdena. Hit
räknas hela Blekinge och Kristianstads län, ett stort antal kommuner i
Malmöhus län samt smärre områden i Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs
och Kalmar län. Vid teckning av för stor areal i förhållande till det
beräknade avsättningsutrymmet sker genom Stärkelse- och bränneriindustriernas
samarbetsorgan (SBS) reducering av de enskilda odlarnas preliminärt
tecknade kvantiteter. Härvid får viss prioritet ges åt permanenta
odlare framför tillfälliga sådana.

Priset på fabrikspotatis, som fastställs av SBS, baseras oavsett användning
i huvudsak på det stärkelsepris som kan tas ut i skydd av införselavgifterna.
De fastställda priserna gäller fritt fabrik. Genom att betala fraktbidrag
söker stärkelsefabrikerna kompensera odlarna bl. a. för de ökningar
av transportkostnaderna som följer i strukturrationaliseringens spår. Härutöver
betalar stärkelsefabrikerna normalt efterlikvider för levererad potatis
dels i form av ränta på andelsägarnas insatta kapital dels i form av
vinstutdelning.

Enligt förordningen den 7 juni 1956 (nr 411) angående tillverkningen av
potatismjöl får inte potatisstärkelse tillverkas för förbrukning utanför eget
hushåll utan tillstånd av statens jordbruksnämnd. Som villkor för tillverkningsrätt
gäller bl. a. att endast svensk potatis får användas.

Sveriges stärkelseproducenters förening, vars regleringsverksamhet skall
ske enligt av jordbruksnämnden utfärdade direktiv och som kontrolleras av
nämnden, har ensamrätt till inköp och försäljning av potatisstärkelse tillverkad
inom landet. Med denna ensamrätt följer skyldighet för föreningen
att till enhetligt men efter kvalitet graderat pris köpa all inom landet tillverkad
potatisstärkelse som bjuds ut av stärkelsefabrik. Till fabrik, som inte
är medlem av föreningen, har dock föreningen rätt att efter jordbruksnämndens
prövning erlägga ett pris som understiger eljest utgående pris med
belopp motsvarande värdet av medlems förpliktelser till föreningen. I det
inköpspris som föreningen fastställer för stärkelsen inkalkyleras enligt
jordbruksnämndens medgivande viss avsättning till en rationaliseringsfond.
Under senare år har denna avsättning utgjort 2 kr. per dt försålt potatis -

229

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

mjöl. Sammanlagt har hittills på detta sätt avsatts ca 5,4 milj. kr. Enligt
särskilda medgivanden har vidare ca 2,3 milj. kr. av införselavgifter för
stärkelse och stärkelseprodukter samt 0,5 milj. kr. av tidigare för ändamålet
avsatta medel tillförts rationaliseringsfonden. I denna fanns den
1 april 1966 ett oförbrukat belopp av 0,7 milj. kr.

För tillverkning av potatissprit behövs enligt förordningen den 26 februari
1954 (nr 73) angående tillverkning av brännvin tillstånd av Kungl. Maj :t.
Potatisbrännerierna är förbehållna rätt att leverera så stor kvantitet råsprit
som svarar mot den totala mängden i landet förbrukade förtäringsspriten.
Mellan de till Sveriges Bränneriidkareförening anslutna brännerierna gäller
en kvotering av tillverkningsrätten. Produktionen vid det bränneri, som tillhör
AB Vin- och Spritcentralen, är enligt beslut av 1956 års riksdag (prop.
165, JoU 30, rskr 316) maximerad till 6 % av landets hela årstillverkning
av potatisbrännvin, dock högst 2 milj. I.

Det av SBS fastställda priset på fabrikspotatisen ligger till grund för beräkning
av råvarukostnaden i samband med prissättningen på råsprit. Priset
på råsprit fastställs genom förhandlingar mellan AB Vin- och Spritcentralen
och Bränneriidkareföreningen. Enligt en överenskommelse mellan
nämnda parter angående riktlinjerna för prissättningen under kampanjerna
1964/65—1968/69 skall priset ge täckning för kostnaderna vid ett bränneri
med en tillverkningskapacitet av ca 1 milj. 1 per år och viss rationalitet.
I priset inkalkyleras en rationaliseringsavgift av f. n. 0,725 öre/l. Under
åren 1956—1966 har sådana avgifter hos Bränneriidkareföreningen uppsamlats
till ett belopp av ca 2,2 milj. kr., varav ca 1,5 milj. kr. disponerats
för inlösen av brännerier. Kalkylpriset omfattar vidare sedan år 1964 visst
belopp per liter för avsättning till en särskild centraliseringsfond att användas
för storleksrationalisering av brännerihanteringen.

Enligt förordningen den 7 juni 1956 (nr 405) angående tillverkningsavgift
för vissa produkter av potatis, m. in. (ändrad senast 1964: 817) skall
den som använder potatis för tillverkning av brännvin eller potatisstärkelse
erlägga tillverkningsavgift. Avgiften utgår f. n. med 5 öre/kg ren potatisstärkelse
och med 2,9 öre/l potatissprit med 50 % alkoholhalt. Härtill
kommer skördeskadeavgift med 1,1 öre/kg resp. 0,7 öre/l. För importerad
majs, maniokarot och andra stärkelserika varor, som används för stärkelsetillverkning,
skall enligt förordningen den 7 juni 1956 (nr 410) angående
avgift å majs m. m. tas ut tillverkningsavgift med 15 öre/kg använd vara.
För brännvin som tillverkats av majs, utländsk potatis, maniokarot eller
andra stärkelsehaltiga utländska råämnen skall tillverkare till kontrollstyrelsen
erlägga en särskild avgift av 8 öre/l av produktionen.

När tillverkningsavgift utgår på den inhemska stärkelseproduktionen
skall vidare med belopp som angetts i det föregående kompensationsavgift
tas ut vid import av vissa stärkelsehaltiga varor.

Tillverkningsavgifterna, som regleringsåret 1965/66 uppgick till 2,9 milj.

230

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

kr. samt de inom normalramen influtna införselavgifterna samt kompensationsavgifterna,
2,3 milj. kr., för stärkelse och stärkelseprodukter tillförs
Sveriges stärkelseproducenters förening för att täcka kostnaderna för föreningens
prisreglerande verksamhet. För avlastning av överskott av potatisstärkelse
genom export får dock endast tillverkningsavgifter tas i anspråk.
Utan jordbruksnämndens medgivande får härtill inte användas
större belopp än som motsvarar de under resp. år inflytande avgifterna.
De tillverkningsavgifter, som inte tas i anspråk för att täcka exportförluster,
får i likhet med införsel- och kompensationsavgifterna användas för rabattering
av potatisstärkelse till industriella förbrukare.

I mån av behov överförs även till stärkelseföreningen införselavgiftsmedel,
som influtit vid import av matpotatis. De överförda medlen får användas
för att täcka föreningens kostnader för avlastning av matpotatisöverskott.

Vinster och förluster i stärkelseföreningens prisreglerande verksamhet utjämnas
över stiftelsen Potatisodlingens Konjunkturutjämningsfond.

Jordbruksutredningen. Efter diskussion av den nuvarande regleringens
uppbyggnad och funktion föreslår utredningen att en närmare prövning
av stödet till fabrikspotatisodlingen bör ske i särskild ordning.

Potatisindustriutredningen. Utredningen behandlar i sitt betänkande Stödet
åt odlingen av fabrikspotatis (Stencil Jo 1966: 15) först konsekvenserna
av en begränsning av fabrikspotatisodlingen. Fabrikspotatisens betydelse
för jordbruket skiftar starkt mellan olika kommuner. Såväl fabrikspotatisodlingens
absoluta areal som dess andel av den totala åkerarealen
är särskilt hög i vissa kommuner i t. ex. västra delen av Blekinge län
samt i trakten av Kristianstad och Ähus i Kristiandstads län där odlingen
omfattar 15—25 % av åkerarealen. Samtliga centralfabriker för stärkelseproduktion
ligger inom områden, där fabrikspotatisodlingen är särskilt
omfattande. Till övervägande del odlas fabrikspotatisen på lättarbetade
sand-, grus- och mojordar i öppna bygder, där rationella brukningsmetoder
kan användas, samt i någon mån på något tyngre jordar av typen lerblandad
sandjord. Avkastningen på de förstnämnda jordarna är fullt jämförbar
med eller — om hänsyn tas till stärkelsehalten — ofta överlägsen avkastningen
på mellanbygdernas ofta något tyngre men även mera svårarbetade
jordar. En begränsning av fabrikspotatisodlingen torde i första hand komma
att beröra områden där det är svårt att införa en högmekaniserad produktion.

En särskild undersökning som utförts på utredningens uppdrag rörande
fabrikspotatisens utbytbarhet mot annan gröda visar att endast ett fåtal
alternativa grödor finns. Ingen av dessa kan utnyttja de naturliga förutsättningarna
lika effektivt som potatisen. Ett bortfall av fabrikspotatisen

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967 231

skulle medföra försämrat utbyte av andra i växtföljden förekommande
grödor.

Fabrikspotatisodlingen spelar i allmänhet en större roll vid de mindre
brukningsenheterna än vid de större. Vanligen synes 15—2b % av åkerarealen
användas för fabrikspotatisodling vid brukningsenheter på högst
20 ha åker men endast 11—12 % vid enheter över 50 ha. Av kalkyler som
utredningen låtit upprätta framgår emellertid att ekonomin i fabrikspotatisodlingen
genomgående är klart bättre vid de större än vid de mindre brukningsenheterna.

Utredningen presenterar även kalkyler avseende det ekonomiska resultatet
vid odling av höstråg, korn, vall samt matpotatis. Dessa beräkningar
tyder på att vid ett 10—15 % lägre potatispris än det erhållna skulle ungefär
samma genomsnittliga resultat ha uppnåtts i odlingen av fabrikspotatis
för stärkelseändamål som i jämförelsegrödorna.

Utredningen konstaterar att de sociala problem som kan uppkomma vid
en eventuell avveckling av stärkelse- och hränneriindustrin är obetydliga
för de inom industrin anställda. Från samtliga berörda personalorganisationers
sida har förklarats, att några större svårigheter inte torde uppstå
för personalen vid eventuella ändringar inom industrin. Vad nu nämnts
gäller i stort sett även lantarbetarna. Väsentligt större problem kan uppkomma
för de odlare, som i betydande utsträckning odlar fabrikspotatis
eller vilkas jordar anses vara särskilt lämpade för fabrikspotatisodling. De
sociala skäl, som tidigare motiverat speciella skyddsåtgärder för fabrikspotatisodlingen,
har emellertid enligt utredningen inte samma styrka i ett
läge, där ett rationellt och konkurrenskraftigt jordbruk satts som primärt
mål för jordbrukspolitiken.

De områden som särskilt berörts av fabrikspotatisodlingen har tidigare
under lång tid allmänt haft svårigheter ur sysselsättningssynpunkt. Det
allmänna arbetsmarknadsläget i dessa län har emellertid väsentligt förbättrats,
bl. a. genom näringslivets ökade differentiering och den minskade
lokala bundenhet som kommunikationernas utveckling fört med sig.

Ur beredskapssynpunkt finner utredningen inte skäl att lägga andra aspekter
på fabrikspotatisodlingen än som lagts på jordbruket generellt.
Fabrikspotatisodlingen skapar dock i ett avspärrningsläge viss flexibilitet
vad beträffar försörjningen med matpotatis.

I fråga om möjligheterna att rationalisera fabrikspotatisodlingen framhåller
utredningen den stora betydelse som arbetet på förbättrat utsäde,
effektivare växtskydd och högre gödslingsintensitet har och kan få för förbättrad
lönsamhet. Ett fortsatt och vidgat stöd åt växtförädlingen av fabrikspotatis
finner utredningen angeläget. Förbättrad maskinell utrustning kommer
även att få stor betydelse i driftsekonomiskt hänseende. Av väsentlig
vikt i detta sammanhang är den inom hela jordbruksnäringen pågående
rationalisering, som innebär att för rationell odling olämplig mark utnyttjas

232

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

för annat ändamål och att brukningsenheter sammanslås. Utredningen
ntgår från att denna utveckling kommer att fortsätta och intensifieras. Om
restriktionerna vad gäller fabrikspotatisodlingens lokalisering upphävs, blir
det enligt utredningen möjligt att flytta fabrikspotatisodlingen till områden
med gynnsammare förutsättningar.

Vad gäller det fortsatta stödet till fabrikspotatisodlingen anför utredningen
att ändringar i våra handelspolitiska förutsättningar kan väntas så starkt
påverka stärkelsenäringens villkor och utformningen av stödåtgärder att
endast en kortsiktig planering, förslagsvis för en femårsperiod, f. n. syns
möjlig. Oavsett vilken den handelspolitiska utvecklingen blir kan emellertid
konstateras att gränsskyddet för fabrikspotatisodlingen i Sverige ligger
högt i förhållande till flertalet andra jordbruksprodukter. De svenska priserna
på såväl råvara som färdig produkt ligger även betydligt högre än såväl
världsmarknadspriserna som producentpriserna i västeuropeiska länder.
En reduktion av gränsskyddet ligger därför i linje med jordbruksutredningens
principiella förslag om strävan till likformigt gränsskydd för olika
jordbruksprodukter och om en begränsning av vegetabilieproduktionen på
sådana områden, där våra konkurrenssvårigheter är störst.

Vid en anpassning av näringen till konkurrensen från utlandsmarknaden
bör man på kort sikt enligt utredningen utgå från producentpriserna i de
västeuropeiska länderna på potatisstärkelse och från de inom EEC provisoriskt
antagna riktlinjerna för stöd åt fabrikspotatisodlingen.

F. n. överstiger gränsskyddet skillnaden mellan importpriset och den
inhemska produktionskostnaden för stärkelse. Det f. n. erforderliga gränsskyddet
torde enligt utredningen motsvara 55—60 öre. Det gällande gränsskyddet
har alltså inte helt utnyttjats. Utredningen bedömer vidare skillnaden
mellan genomsnittliga produktionskostnaden i Västeuropa och i Sverige
till ca 30—55 öre per kg stärkelse. Härvid har någon korrigering inte
gjorts för i västeuropeiska länder utgående subventioner. I de svenska kostnaderna
har räknats in fraktbidrag och tilläggsbetalningar på potatis.

Utredningen förordar att ett successivt närmande till det västeuropeiska
prisläget på stärkelse sker under den närmaste femårsperioden. Redan vid
periodens början bör en anpassning ske av införselavgifterna till då föreliggande
faktiska skillnader mellan priset på importerad vara och den
svenska produktionskostnaden. Härutöver bör enligt utredningen under
perioden successivt skillnaden till prisnivån i Västeuropa reduceras till
ungefär hälften, dvs. i dagens läge med ca 17 öre per kg eller med 3—4 öre
per år. Vid dessa beräkningar utgår utredningen från nuläget beträffande
importpriser och gränsskydd och bortser från de justeringar, som med
hänsyn till ändringar av importpriserna eller prissättningen på jordbrukets
produkter kan komma att ske. Införselavgifterna på andra stärkelsevaror
än potatisstärkelse bör liksom hittills avvägas med utgångspunkt i potatisstärkelseavgiften.

233

Kungl. Maj. ts proposition nr 95 år 1967

Utredningen finner det troligt att ett minskat gränsskydd kommer att
främja produktionsomläggningar och sammanslagning av brukningsenheter.
Sannolikt kommer produktionen att minska totalt sett. En viss omfördelning
av fabrikspotatisodlingen torde komma att ske från områden med
mindre goda produktionsbetingelser till områden, där bättre förutsättningar
finns för en konkurrenskraftig produktion.

En reduktion av gränsskyddet kan komma att medföra en begränsning
av den inhemska produktionen av stärkelse samtidigt som förbrukningen
av tekniskt derivat och glvkos beräknas starkt öka. Utredningen finner det
i princip skäligt att stärkelseindustrin i ett sådant läge ges möjlighet att
inköpa utländsk råvara för tillverkning av stärkelse för vidarebearbetning
till tekniskt derivat till priser, som gör det möjligt att konkurrera med
importderivaten.

För att förbättra näringens konkurrensläge bör även sådana restriktioner,
som tidigare kunnat motiveras med hänsyn till odlingens sociala betydelse
tas bort. Odlingens lokala bundenhet bör således upphävas och rätten att
tillverka och inköpa stärkelse och att härför inköpa erforderlig råvara bör
göras fri. Odlingen av fabrikspotatis bör dock även i fortsättningen i varje
fält under en övergångstid ske på grundval av kontrakt mellan odlaren och
vederbörande industri.

Som en följd av EFTA-överenskommelsen måste svensk stärkelse säljas
till den tekniska derivatindustrin till priser, som ungefär motsvarar världsmarknadspriserna.
Om de normer, som gäller vid dessa försäljningar, allmänt
tillämpas, innebär detta att på stärkelseområdet i praktiken införs ett
lågprissystem. Utredningen finner att det är tekniskt möjligt att genomföra
en lågprislinje för stärkelse, varvid subventionering skulle ske över budgeten.
Avgörande i denna fråga bör i första hand bli de statsfinansiella
aspekterna. Vissa skäl talar emellertid enligt utredningen mot en lågprislinje.
Det kan sålunda inte anses tillfredsställande att en lågprislinje införs
generellt och för mera permanent bruk inom ett begränsat varuområde på
grund av vissa tillfälliga eller speciella förhållanden i stället för som resultat
av ett principiellt övervägande. Särskilt gäller detta, om förutsättningar
anses föreligga för deltagande i en större marknadsenhet, där prissättningen
på produkterna i fråga inte följer en lågprislinje. En generell lågprislinje
på fabrikspotatisområdet skulle vidare enligt utredningen innebära,
att sambandet mellan kostnader och priser inte kommer att framträda lika
klart som hittills.

Utredningen anser att priserna på svensk stärkelse till andra förbrukare
än den tekniska derivatindustrin bör baseras på produktionskostnaden.

Mot nuvarande prisutjämningsförfarande beträffande glykosen har utredningen
ingen erinran. I princip har utredningen inte heller något att invända
mot det restitutionssystem som f. n. tillämpas men förutsätter, att gällande
bestämmelser blir föremål för teknisk översyn.

8f Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 saml. Nr 95

234

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

Utredningen förordar att det nuvarande prisregleringssystemet behålls.
Tillverkningsavgiften på stärkelse bör av praktiska skäl göras generell. Vid
dispositionen av tillverkningsavgifterna bör dock beaktas önskvärdheten av
att potatismjöl för hushållsbruk inte belastas med annat än produktionskostnaden.

De kostnader för regleringsorganet som kan föranledas av EFTA-överenskommelsen
förutsätter utredningen tills vidare skall som hittills i särskild
ordning täckas av staten. Om ytterligare medel behövs för att subventionera
priset på stärkelse till derivatindustrin bör i första hand införselavgifter
inom normalramen tas i anspråk.

Om monopolställningen för Sveriges stärkelseproducenters förening upphör,
synes det inte möjligt att lägga regleringsuppgifterna på den nuvarande
branschorganisationen. För ändamålet bör i stället en särskild regleringsförening
bildas. Det administrativa arbetet inom denna bör kunna samordnas
med arbetet i någon annan regleringsförening. Det bör ankomma på
vederbörande styrelser att själva träffa uppgörelse om detta.

I styrelsen för regleringsföreningen bör ingå två representanter för det
allmänna och en representant för det direkta konsumentintresset, samtliga
utsedda av Kungl. Maj :t, vidare en representant för vardera Sveriges lantbruksförbund,
stärkelseindustrin, bränneriindustrin, Kemikontoret, Kooperativa
Förbundet och AB Vin- och Spritcentralen.

Regleringsföreningen bör överta, utöver de uppgifter i fråga om regleringen
som nu åligger producentföreningen, de arbetsuppgifter som has om
hand av stärkelse- och bränneriindustrins samarbetsorgan vad gäller prissättning
och eventuell arealbegränsning.

Utredningen förutsätter vidare att potatisodlingens konjunkturutjämningsfond
kommer att bestå och fylla samma uppgifter som hittills.

Vad gäller brännerihanteringen anser utredningen att möjligheterna till
ökad konkurrens bör utnyttjas. Den nuvarande statliga avsättningsgarantin
för potatissprit till konsumtionsändamål bör således avskaffas. Vidare torde
enligt utredningen de nuvarande restriktionerna beträffande AB Vin- och
Spritcentralens eget bränneri inte längre vara motiverade.

Utredningen ifrågasätter lämpligheten av den nuvarande produktionsuppdelningen
mellan brännerierna (brännvinstillverkning) och AB Vinoch
Spritcentralen (raffinering). Det synes angeläget att hela den industriella
produktionen samordnas så att den totala kostnaden blir den lägsta
möjliga. Utredningen finner det mot denna bakgrund önskvärt att en översiktlig
plan för det fortsatta rationaliseringsarbetet upprättas i samråd med
stärkelseindustrin.

Remissyttrandena. I fråga om de av utredningen angivna konsekvenserna
av en begränsning av fabrikspotatisodlingen

235

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

anför arbetsmarknadsstyrelsen att utredningens förslag inte föranleder
några erinringar ur arbetsmarknadssynpunkt. RLF och SL m. fl. anser att
utredningen inte tillräckligt beaktat de sociala och ekonomiska problem
som skulle uppkomma för jordbrukarna vid en nedskärning av fabrikspotatisodlingen.
En mer djupgående behandling av dessa problem krävs. Svenska
lantarbetareförbundet framhåller att stärkelse- och brännvinsfabrikationen
genom säsonginriktningen ger ett nödvändigt tillskott till försörjningen för
arbetare inom landsbygdsnäringar.

Om utredningens förslag genomförs anser överstyrelsen för ekonomisk
försvarsberedskap att beredskapsintresset blir tillgodosett utan att särskilda
beredskapsåtgärder behöver vidtas. Skulle framställningen av potatissprit
minska eller upphöra skulle detta medföra att sprit för konsumtionsändamål
i ett avspärrningsläge skulle kräva sulfitsprit som råvara och därför
konkurrera med behovet av sprit inom försörj ningsviktig organisk-kemisk
industri. Statens jordbruksnämnd anför att kalorireserven i bränneripotatisen
uppskattats till 1,5 % av det totala kaloribehovet. Fabrikspotatisodlingen
utgör dessutom en förutsättning för att derivatindustrin i ett avspärrningsläge
skall kunna försörja den inhemska pappers- och textilindustrin
med glätt- och appreturmedel. Liknande synpunkter framförs av RLF
och SL m. fl. Även lantbruksstyrelsen framhåller att fabrikspotatisodling
av nuvarande omfattning utgör en betydande livsmedelsreserv vid avspärrning.

Utredningens rekommendation att öka de statliga insatserna för växtförädling
på fabrikspotatisom rådet tillstyrks av alla remissinstanser
som yttrat sig i frågan.

I fråga om utredningens förslag rörande det fortsatta stödet till
fabrikspotatisodlingen framhåller lantbruksstyrelsen att ett successivt
närmande till EEC:s prisnivå bör ske. Enligt styrelsens mening torde
vinsterna av insättandet av känd teknik och förväntade framsteg i tekniken
i stort sett svara mot föreslagen reduktion av gränsskyddet. Även
överstyrelsen för ekonomisk försvarsberedskap och A70 tillstyrker utredningens
förslag. NO påpekar dock att kompensationsavgifterna för stärkelse,
glykos och dextrin bör räknas in i införselavgifterna.

KF tillstyrker utredningsförslaget men anser att sänkningen av införselavgiften
den 1 september 1967 inte kan bli så stor som antagits på grund av
att världsmarknadspriset på potatisstärkelse är ca 45 öre/kg och inte 56
öre/kg som utredningen antagit. Styrelsen för lantbrukshögskolan anser att
priset på stärkelse successivt bör anpassas till EECcs prisnivå men att verkan
härav på lönsamheten och erforderliga anpassningsåtgärder bör utredas.
En minskning av gränsskyddet med i dagens läge 17 öre beräknar AB
Vin- och Spritcentralen för potatisodlingen medföra ett inkomstbortfall av
ca 750 kr./ha. Detta torde innebära att odlingen minskar. Om därigenom

236

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

uppstår knapphet i potatistillgången anser spritcentralen att råvaran av
regleringsorganet bör delas upp på brännerihanteringen och stärkelseindustrin
på det för produktionen och det allmänna mest ekonomiska sättet.

Länsstyrelsen i Blekinge län finner det inte tillrådligt att binda avvecklingen
av stödet till en bestämd tidsperiod utan avvecklingen bör göras beroende
av de inhemska produktionsbetingelsernas och världsmarknadsprisernas
utveckling. Länsstyrelserna i Kristianstad och Malmöhus län samt
kommerskollegium delar i huvudsak denna uppfattning.

Sveriges industriförbund anför att vid årsskiftet 1966/67 sänks införselavgiften
på stärkelsederivat från EFTA-länder ytterligare. Därefter torde
knappast finnas någon prismässigt ej utnyttjad marginal i gränsskyddet
som omedelbart kan avskaffas. Den av utredningen föreslagna sänkningen
av gränsskyddet anser förbundet kommer att sänka priset på fabrikspotatisen
med minskning av odlingen som följd. Om den inhemska tillverkningen
av potatisstärkelse därigenom kommer att starkt reduceras, torde inte
stärkelse kunna erhållas till sådana priser att en konkurrenskraftig inhemsk
tillverkning av stärkelsederivat kan upprätthållas. Mot denna bakgrund
föreslås en något långsammare takt i avvecklingen av skyddet. Även Skogsoch
laniarbetsgivareföreningen motsätter sig en alltför snabb avveckling
av införselavgiften.

Sveriges grossisiförbund och Samarbetsorganet i jordbruksfrågor för enskild
handel och industri anser att utredningens kalkyler visar att avvecklingen
av gränsskyddet kan drivas längre än utredningen föreslagit. LO och
Svenska livsmedelsarbetareförbundet föreslår att nedtrappningen av införselavgifterna
sker i så snabb takt att den västeuropeiska kostnadsnivån nås
vid slutet av femårsperioden. Efter övergångstidens slut bör skyddets storlek
och tekniska utformning omprövas.

Jordbruksnämndens konsumentdelegation anser att på längre sikt måste
åtgärder vidtas för att nedbringa gränsskyddet till ungefär samma storleksordning
som för andra jordbruksprodukter. Om på grund härav utrymme
ej finns för en konkurrenskraftig odling, bör den läggas ned. Delegationen
accepterar dock utredningens förslag som en första anpassning till rimligare
konkurrensförhållanden. Även statens pris- och kartellnämnd betraktar
förslaget som ett första etappmål i sänkningen av gränsskyddet.

RLF och SL m. fl. anför att utredningen överskattat skillnaden mellan
genomsnittliga produktionskostnader för potatisstärkelse i Västeuropa och
Sverige. Hänsyn har inte tagits till kapitalstöd, förnödenhetssubventioner
o. d. som utgår i t. ex. Holland. En anpassning av införselavgifterna till
den faktiska skillnaden mellan importpriserna och svenska producentpriser
kommer att medföra sänkta odlarpriser på potatis på grund av att införselavgiftsmedel
och andra intäkter som används för att rabattera den tekniska
derivatframställningen kommer att minska samtidigt som de kvantiteter
som behöver rabatteras kommer att öka. För att hålla potatispriset fast

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

237

måste alltså regleringsföreningen tillföras medel exempelvis av sådana som
ligger utanför normalramen. Enligt organisationerna innebär utredningens
förslag på lång sikt en påtaglig risk för nedläggning av odlingen.

Svenska lantarbetareförbundet anser att det inte finns anledning vidta
några andra väsentliga ändringar i fråga om fabrikspotatisregleringen än
fortsatt rationalisering av odling och industri.

NO, statens pris- och kartellnämnd, kommerskollegium, jordbruksnämndens
konsumentdelegation samt LO och flertalet remissinstanser med anknytning
till industri och handel tillstyrker utredningens förslag att avskaffa
restriktionerna vad gäller fabrikspotatisodlingens lokalisering
och rätten att tillverka och inköpa stärkelse och stärkelseråvara. Statens
jordbruksnämnd anser att de skäl, främst av social karaktär, som
motiverat de nämnda inskränkningarna i näringsfriheten inte längre torde
kunna åberopas med samma styrka som tidigare.

Enligt lantbruksstgrelsens uppfattning bör fabrikspotatisodlingen bedrivas
på sådana jordar där odlingen ur växtföljdssynpunkt bäst behövs dvs.
i anslutning till de traditionella områdena. Nuvarande odlingsområdes
gränser bör dock omprövas.

RLF och SL m. fl. anser att ett upphävande av fabrikspotatisodlingens
lokala bundenhet skulle motverka rationaliseringen och planeringen av såväl
odlingen som industrin.

I fråga om utredningens förslag i övrigt anser jordbruksnämndens
konsumentdelegation att det knappast finns någon annan jordbruksvara,
som skulle vara bättre ägnad för en lågprislinje än stärkelse. Så
länge frågan om en eventuell svensk anslutning till EEC inte avgjorts, bör
dock enligt delegationens uppfattning frågan om införandet av en lågprislinje
för stärkelse vila. Liknande synpunkter framförs av LO och Svenska
livsmedelsarbetareförbundet.

NO anför att om det inte är möjligt att minska stärkelseproduktionen
inom landet så att derivatindustrins behov av stärkelse kan tillgodoses genom
import en lågprislinje är att föredra framför nuvarande prisreglering.
Flertalet remissinstanser med anknytning till industri och handel anser det
befogat att frågan om en lågprislinje för stärkelse övervägs ånyo.

Jordbruksnämndens konsumentdelegation, Sveriges industriförbund och
RF tillstyrker en teknisk översyn av det restitutionssystem, som nu tillämpas,
varvid bl. a. bör utredas i vilka tillverkningar majsstärkelse har sådana
tekniska fördelar framför potatisstärkelse, att en särskild nedclearing härför
framstår som skälig.

Jordbruksnämndens konsumentdelegation godtar i likhet med Skogs- och
lantarbetsgivareföreningen förslaget att göra tillverkningsavgiften generell
men understryker i likhet med utredningen att hushållsmjölet inte bör belastas
med mer än produktionskostnaden. RLF och SL m. fl., Sveriges in -

238

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

dustriförbund och KF anser att även stärkelse till hushållsbruk skall belastas
med tillverkningsavgift bl. a. av den anledningen att medel som därigenom
inflyter är nödvändiga för att finansiera regleringskostnaderna.

Statens jordbruksnämnd har funnit att det nettobidrag av tillverkningsavgiftsmedel,
som står till förfogande för rabatteringen av stärkelse för
derivatframställning, om utredningens förslag genomförs, endast kommer
att uppgå till de avgifter som härrör från stärkelse avsedd för glykosframstälining.
Till följd härav uppkommer underskott i regleringsverksamheten.
Om derivatindustrins andel av stärkelseproduktionen ökar, ökar
därmed även underskottet. Det kan därför bli nödvändigt att sätta en övre
gräns för de kvantiteter, som kan tillhandahållas derivatindustrin till rabatterat
pris.

AB Vin- och Spritcentralen ifrågasätter skäligheten av att lägga tillverkningsavgift
på råsprit för att finansiera rabatter på stärkelse till derivatindustrin.
Ökad rationaliseringsavgift eller användning av tillverkningsavgiften
till att utöver fastställt pris betala efterlikvid anses mera motiverat.

Jordbruksnämndens konsumentdelegation, NO, LO, Sveriges industriförbund,
KF m. fl. remissinstanser tillstyrker utredningens förslag att föra över
prisregleringsuppgifterna på fahrikspotatisområdet från stärkelseproducenternas
branschorganisation till en fristående regleringsförening. Även styrelsen
för lantbrukshö g skolan tillstyrker förslaget men anser att en representant
för jordbruksforskningen skall ingå i regleringsföreningens styrelse.
RLF och SL m. fl. har ingen annan erinran mot förslaget än att odlarna
skall vara representerade. Statens pris- och kartellnämnd anser att prisregleringsuppgifterna
i första hand bör föras över till statens jordbruksnämnd,
såvida inte speciella skäl av regleringsteknisk eller administrativ
natur talar för utredningens förslag. Kommer skollegium anför liknande
synpunkter.

NO och Sveriges industriförbund tillstyrker förslaget att avskaffa avsättningsgarantin
för potatissprit och tillverkningsrestriktionerna för AB Vinoch
Spritcentralens bränneri.

RLF och SL m. fl. anser att avsättningsgarantin för potatitssprit bör behållas
med hänsyn till de fasta regler som gäller för avsättning av råsprit
inom landet samt med hänsyn till de stora riskerna för dumpingimport
av råsprit. I fråga om AB Vin- och Spritcentralens bränneri förutsätter organisationerna
att detta behålls som kontrollbränneri med nuvarande kapacitet.

Jordbrukspriskommittén. Till den svenska fabrikspotatisodlingen och den
därpå grundade industrin har sedan gammalt knutits ett flertal bestämmelser,
som är att betrakta som inskränkningar i näringsfriheten. Sålunda får
odling av fabrikspotatis för industriell tillverkning av stärkelse eller sprit
icke ske annat än inom vissa angivna — s. k. traditionellt fabrikspotatisod -

239

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

lande — områden. Vidare krävs speciellt tillstånd för att stärkelsefabrikation
skall få igångsättas och Sveriges stärkelseproducenters förening har
ensamrätt till inköp av inom landet för avsalu framställd potatisstärkelse.
Potatisindustriutredningen framhöll i sitt betänkande, att dessa inskränkningar
i näringsfriheten bör slopas. Kommittén delar denna uppfattning
och föreslår att bestämmelserna i fråga avskaffas fr. o. m. regleringsåret
1967/68. Däremot torde avsättningsgarantin för råsprit, tillverkad av potatis,
och de kvantitativa restriktioner, som begränsar Vin- och Spritcentralens
egen tillverkning av potatissprit, böra behållas tills vidare.

Kommittén föreslår vidare, att regleringen på fabrikspotatisområdet, vilken
hittills hafts om hand av Sveriges stärkelseproducenters förening, överförs
till ett fristående regleringsorgan med en uppbyggnad i huvudsaklig
överensstämmelse med potatisindustriutredningens förslag. Föreningen bör
i stort sett överta de arbetsuppgifter i fråga om regleringen, som hittills
vilat på Sveriges stärkelseproducenters förening.

I anslutning härtill skall förvaltningen och dispositionen av potatisodlingens
konjunkturutjämningsfond föras över till den nya regleringsföreningen
och därav erforderliga ändringar av fondens status vidtas. Medlen
förutsätts liksom nu mot ränta få disponeras av stärkelse- och bränneriidkareföreningarna
för att lösa in produktionen. Fondens behållning uppgick
den 31 mars 1966 till 13,87 milj. kr. och kan väntas stiga något. Regleringsföreningen
skall vid sin planering av verksamheten eftersträva att fondens
behållning inte understiger 5 milj. kr. och inte heller överstiger 20
milj. kr.

Försäljningen av inhemsk potatisstärkelse uppgår till ca 39 milj. kg, varav
ca 21 milj. kg går åt för hushållsbruk samt i livsmedels- och glykosindustrierna
och resten används för industriell framställning av tekniskt derivat,
företrädesvis limäinnen. Tillverkarna av derivat, på vilken produkt
gränsskyddet fortlöpande minskats i enlighet med EFTA-konventionen, har
till följd härav åtnjutit reduktion av priset på stärkelse. Gränsskyddet gentemot
EFTA-länderna för tekniskt derivat utgörs fr. o. m. år 1967 endast
av en fast s. k. kompensationsavgift om 5 öre per kg. Behovet av prisrabattering
av stärkelse till derivatindustrin kommer sålunda att bestå. Det bör
ankomma på regleringsföreningen att reglera priset på stärkelse för derivattillverkning.
De närmare direktiven för prisrabatteringar och regleringsorganets
verksamhet i övrigt meddelas av jordbruksnämnden.

Den rabatterade kvantiteten stärkelse för framställning av sådant derivat,
som enligt EFTA-konventionen räknas som industrivara, föreslås främst
med hänsyn till kostnaderna för rabatteringen begränsad så att den motsvarar
avrundat 17,5 milj. kg per regleringsår. Då denna kvantitet inte torde
förslå för att täcka behoven, förutsätts kompletterande import bli erforderlig.
Sedan den rabatterade kvantiteten avsatts bör därför derivattillverkar o na

äga importera sitt återstående råvarubehov för produktionsåret utan att
erlägga införselavgift. Sådan avgiftsbefrielse skall kunna medges av jord -

240

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

bruksnämnden. Detta förfarande innebär att lågprislinje införs för stärkelse,
som är avsedd för derivattillverkning. Det bör ankomma på jordbruksnämnden
att meddela de till rabatten och avgiftsbefrielsen knutna
villkor, som kan vara betingade av regleringens målsättning. I denna ingår
bl. a. att avsättningen inom landet av stärkelse för andra än sistnämnda
ändamål inte äventyras genom lågprislinjen för tekniska derivat. Det förutsätts,
att någon ändring i gällande importreglering i fråga om importen av
stärkelse från länder med centraliserad (statlig eller statsdirigerad) export
inte skall vidtas utan föregående konsultationer.

För rabatteringen föreslås regleringsorganet äga disponera dels inflytande
tillverkningsavgifter från hela fabrikspotatissektorn, f. n. sammanlagt ca
2,2 milj. kr., dels införselavgifter till samma belopp som under nu löpande
regleringsår, 2,3 milj. kr., och dels ytterligare införselavgifter till ett belopp
av 7,2 milj. kr. Sistnämnda belopp ersätter den hittills utbetalade ersättningen
för s. k. EFTA-förluster i fråga om stärkelse, vilken således förutsätts
inte skola utgå i fortsättningen.

Prissättningen på fabrikspotatis och eventuellt erforderlig kvotering av
odlingen ombesörjs f. n. av Stärkelse- och bränneriindustriernas samarbetsorgan,
vari Kungl. Maj :t tillsätter ordförande. I samband med övergång
till det nya regleringssystemet torde detta organ ej längre behövas. För prissättningen
kommer de båda branschföreningarna att tillsätta en speciell arbetsgrupp.
Det har ansetts önskvärt att ordföranden i regleringsföreningens
styrelse ingår i gruppen såsom dess ordförande. Uppgiften att genomföra
eventuellt erforderlig kvotering av odlingen kommer att övertas av resp.
branschföreningar.

Potatisindustriutredningen föreslog i sitt betänkande, att införselavgiften
för stärkelse första året skulle minskas så att den endast skyddade ett pris
som motsvarade den inhemska produktionskostnaden. Under vart och ett
av de följande fem åren skulle avgiften sänkas med ytterligare 3—4 kr./dt.
Kommittén föreslår, att avgiften nu reduceras med 22 kr./dt, vilket kan
anses motsvara de två första årens avgiftsreduktion. Enligt kommitténs mening
bör ytterligare sänkning av gränsskyddet för stärkelse inte vidtas under
regleringsåren 1967/68 och 1968/69. Frågan om gränsskyddets höjd
efter 1968/69 bör övervägas senare. Prisgränserna för stärkelse bör justeras
i samma grad som sänkningen av gränsskyddet. De kommer då att uppgå
till 107 resp. 139 kr./dt. Gränsskyddet för vissa former av stärkelse bör
uppgå till de belopp som anges i följande tablå.

Införselavgift, Kompensations kr.

/dt avgift, kr./dt

Potatisstärkelse ......................	54	4
Vete- och risstärkelse..................	54	—
Majsstärkelse (i förpackning större än 1 kg), annan stärkelse ...... ;............	86
Glykos i fast form ....................	119	9
» , andra slag....................	107	4: 10

241

Kungl. Maj:ls proposition nr 95 år 1967

Varuslag som hänförs till tulltaxenr 07.06.100, 11.06 och 19.04 har samma
gränsskydd som majsstärkelse. Införselavgiften för dessa produkter bör
därför justeras så att likformigheten behålls.

Prisregleringen för fabrikspotatis föreslås i övrigt utformad efter samma
principer som nu gäller.

Mjölk och mjölkprodukter

Produktions- och marknadsförhållanden. Mjölkproduktionen har under
de senaste femton åren minskat i stort sett oavbrutet. Till följd av att producenternas
förbrukning av mjölk och försäljningen direkt från producent
till konsument minskat har dock invägningen av mjölk vid mejerier inte
sjunkit lika mycket som den totala mjölkproduktionen. Utvecklingen framgår
närmare av följande tabell, där mjölkproduktionen uttryckts i milj. kg
helmjölk.

	1959/60	1960/61	1961/62	1962/63	1963/64	1964/65	1965/66
Invägning vid mejeri..	3 348	3 325	3 533	3 401	3 309	3 296	3 268
Direktförsäljning av mjölk till konsument	65	59	54	51	48	45	42
Producenternas förbruk-ning av mjölk till konsumtion....	260	235	213	193	173	156	140
till lantsmör......	15	11	9	7	5	5	5
till foder ........	197	180	172	168	164	150	130
Total mjölkproduktion.	3 885	3 810	3 981	3 820	3 699	3 652	3 585
Procentuell förändring från närmast före-gående år........	+ 0,7	-1,9	+ 4,5	-4,0	-3,2	-1,3	-1,8

Nedgången i mjölkinvägningen vid mejerierna har varit störst i södra och
mellersta Sveriges slättbygder, mellersta Sveriges skogsbygder samt i vissa
delar av norra Sverige. I delar av västra Sverige har mjölkinvägningen däremot
ökat.

Antalet mjölkkor har sedan år 1950/51 sjunkit med 39 %. Samtidigt har
mjölkproduktionen per ko ökat med ca 25 % och medelfetthalten på mjölk
stigit från 3,72 % till 3,97 %. Antalet mejerileverantörer har minskat från
255 000 år 1950/51 till 133 000 år 1965/66. Mjölkinvägningen per leverantör
har ökat från ca 15 000 till ca 25 000 kg. Sistnämnda mjölkmängd motsvarar
genomsnittsproduktionen i en besättning om sju kor. Utvecklingen av
nyss nämnda förhållanden under perioden 1959/60—1965/66 framgår av
följande tabell.

242 Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

1959/60	1960/61	1961/62	1962/63	1963/64	1964/65	1965/66
Koantal, 1 000 st .. 1 276	1 223	1 244	1 188	1 111	1 029	985
Mjölkproduk-tion per ko, kg ...... 3 045	3 115	3 200	3 215	3 329	3 549	3 640
Antal leve-rantörer .. 195 816	187 381	179 328	169 239	156 547	144 256	132 752
Mjölkinväg-ning per le-verantör, kg ...... 17 097	17 746	19 702	20 097	21 136	/ 22 850	24 618

I fråga om användningen för olika ändamål av mjölk märks sedan början
av 1950-talet en i stort sett oavbruten nedgång av den mängd helmjölk
som utnyttjas till konsumtionsmjölk. För framställning av grädde och ost
har däremot under senare år använts större mjölkmängd än tidigare. Den
närmare utvecklingen av mjölkanvändningen under perioden 1959/60—
1965/66 framgår av följande tabell, där användningen uttryckts i milj. kg
helmjölk.

	1959/60	1960/61	1961/62	1962/63	1963/64	1964/65	1965/66
För direkt konsumtion.	1 426	1 436	1 403	1 379	1 368	1 379	1 377
därav till mjölk....	1 080	1 069	1 028	1 001	980	979	977
därav till grädde ..	338	358	366	369	377	388	388
Produktmjölk........	2 893	2 194	2 407	2 276	2 167	2 123	2 078
därav till smör ....	1 794	1 751	1 967	1 842	1 736	1 685	1 618
därav till ost......	408	413	411	403	408	415	425
därav till torr- och
kondensmjölk
m. m...........	35	30	29	31	23	23	35
Foder mjölk ........	197	180	172	168	164	150	130

Utvecklingen av produktion och konsumtion av ost i milj. kg belyses av
följande tabell.

	1959/60	1960/61	1961/62	1962/63	1963/64	1964/65	1965/66
Produktion av ost ..	55,0	55,4	55,7	54,9	56,8	57,4	58,9
Konsumtion av ost..	56,4	58,4	58,4	59,6	60,9	61,0	63,0
därav inhemsk..	49,8	50,3	50,0	51,4	52,3	52,3	53,9
därav importerad	6,6	7,8	8,4	8,2	8,6	8,7	9,1

För smörproduktion används i huvudsak den mjölk som ej går åt till
andra mjölkprodukter. Svängningar i mjölkproduktionen ger därför i första
hand utslag på smörproduktionen. Denna har såsom framgår av följande
tabell under senare år överstigit konsumtionen med 10—15 %.

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

243

	1959/60	1960/61	1961/62	1962/63	1963/64	1964/65	1965/66
Produktion, milj .kg ..	83,2	81,0	91,9	87,1	81,5	79,5	76,3
Konsumtion, milj. kg ..	72,0	71,1	72,6	76,7	73,7	67,9	65,8
Överskott, milj. kg ....	11,2	9,9	19,3	10,4	7,8	11,6	10,5
Överskott, % av produk-
tionen .............	13	12	21	12	10	15	14
Export, milj. kg ......	8,5	8,5	17,1	11,7	10,8	5,7	9,9
Import, milj. kg ......	0,0	0,8	0,2	0,3	0,0	0,7	0,2
Produktionen av torrmjölk har i det närmaste fördubblats sedan år 1959/
60. Ökningen har som	framgår	av följande tabell (milj. kg)	främst avsett
mager vara.
	1959/60	1960/61	1961/62	1962/63	1963/64	1964/65	1965/66
Produktion av torrmjölk	24,2	26,9	35,1	34,9	32,6	40,8	44,3
därav fet ..........	8,5	8,3	8,2	9,4	9,8	11,1	11,6
därav mager........	15,8	18,7	26,9	25,5	22,8	29,7	32,7
Avsättning inom landet	18,0	24,1	20,4	26,7	33,2	33,7	40,5
Import..............	0,8	0,1	0,1	0,1	0,1	0,1	0,1
Export..............	3,1	2,0	1,5	8,0	5,7	0,2	7,2

Avräkningspriset på mjölk med 3,5 % fett har sedan år 1959/60 stigit med
närmare 23 % medan samtidigt partipriset på konsumtionsmjölk stigit med
29 %. Prisstegringarna på ost och smör har som framgår av följande tabell
varit något mindre.

1959/60

Avräkningspris på mjölk,

öre/kg ............ 42,6

Partipris på konsumtionsmjölk,
öre/kg .. 59,3

Partipris på ost, öre/kg 495
Partipris på smör, öre/kg 560

Gällande reglering. För konsumtionsmjölk finns endast en övre prisgräns
som avser partipriset på oförpackad mjölk med 3 % fetthalt. För olika slag
av emballage får tillägg ske till partipriset med belopp som jordbruksnämnden
bestämmer. För tjock grädde är fastställd såväl övre och nedre prisgräns
som mittpris. Prisgräns anses vara nådd när partipriset tangerar gränsen i
någon av städerna Stockholm, Göteborg, Malmö eller Hälsingborg. Om prisgräns
för tjock grädde passeras får de åtgärder som vidtas i syfte att återföra
priset inom prisgränserna omfatta även övriga slag av grädde.

Införsel- och kompensationsavgifterna för mjölk och grädde är differentierade
efter fetthalt. Härvid hänförs vara med mindre än 12 % fetthalt till
mjölk och vara med högre fetthalt till grädde. Avgiften för grädde är olika
för fetthaltsintervallen 12—25, 25—35, 35—45, 45—55, 55—65 % samt
65 % och däröver.

1960/61	1961/62
42,5	42,9
59,9	66,3
495	493
571	533

1962/63	1963/64
43,6	47,8
70,0	68,8
519	538
561	648

1964/65	1965/66
52,5	52,3
73,5	76,5
566	598
694	608

244

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

I fråga om ost har fastställts prisgränser samt införsel- och kompensationsavgifter.
Såsom mätare på det inhemska ostpriset används ett vägt medeltal
av Riksosts partipriser på runmärkt, helfet herrgårds- och sveciaost
som lagrats minst fyra månader. För smältost utgår endast kompensationsavgift
medan för mesost endast införselavgift tas ut.

Prisgränserna för smör är olika för perioderna oktober—april resp. maj—-september. Såsom prisbevakningspris används Svenska Mej eriernas Riksförenings
(SMR) riksnotering för runmärkt smör. Vid import tas ut såväl införselavgift
som kompensationsavgift.

För kondenserad mjölk finns prisgränser och införselavgift för fet och
mager sockrad vara samt för fet osockrad vara. Även för torrmjölk är prisgränser
och införselavgifter fastställda för såväl fet som mager produkt.

Av följande tabell framgår de prisgränser, införsel- och kompensationsavgifter
som den 1 mars 1967 gäller för mjölk och mjölkprodukter.

	Nedre pris-	Övre prisgräns,	Införselavgift,	Kompensa-
	gräns, öre/kg	öre/kg	öre/kg	tionsavgift, öre/kg
Konsumtionsmjölk ......		79,14	27,40	12,60
Grädde, 40 % fetthalt ....	738	912	263	116
Ost....................	573	703	160	in
Smör
omkring oktober—april..	667	813	162	24
omkring maj—september.	607	750	162	24
Torrmjölk
mager................	335	449	239
fet ..................	474	646	239
Kondensmjölk
mager, sockrad........	191	265	121
fet, sockrad ..........	257	333	121
fet, osockrad..........	225	303	121

Med stöd av förordningen den 10 juli 1947 (nr 378) om vissa avgifter å
mjölk, grädde och ost (ändrad senast 1963: 131) tas ut utjämningsavgift
på nämnda produkter. Syftet med avgiften är att göra en utjämning möjlig
av intäkterna från olika mjölkprodukter. Avgiften utgår inte för vara som
exporteras eller som används för viss tillverkning m. m. De avgifter som
f. n. tas ut framgår av följande tabell (öre/kg).

Skum- och kärnmjölk

för direkt konsumtion.................... 20

i andra fall (ej foder m. m.)................ 9

Annan mjölk ............................ 28

Grädde

med lägre fetthalt än 35 %................ 140

med en fetthalt av lägst 35 % ............ 235

Ost utom mesost, margarinost och kvarg
tillverkningsavgift (fetthalt lägst 60 %)

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

245

tillverkningsavgift (fetthalt lägre än 60 %) .. 41

försälj ningsavgift (fetthalt lägst 45 %)...... 115

försäljningsavgift (fetthalt lägre än 45 %).... 109

Kvarg

tillverkningsavgift ...................... 10

försälj ningsavgift........................ 35

Med stöd av förordningen den 7 juni 1956 (nr 406) angående mjölkavgift
in. in. (ändrad senast 1959:239) tas mjölkavgift ut på mjölk och grädde
som saluförs inom landet. Även mjölk som av mjölkproducent används
för att framställa smör eller ost till avsalu kan beläggas med avgift. Mjölkavgiften
får inte överstiga 3 öre/kg mjölk. F. n. är avgiften 0,1 öre/kg för
vid mejeri invägd mjölk inom Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands, Västernorrlands,
Gävleborgs, Kopparbergs och Värmlands län samt delar av
Örebro, Västmanlands, Uppsala och Älvsborgs län. Vid leverans till mejeri
i annan del av landet utgår avgiften med 0,4 öre/kg invägd mjölk. Av avgiften
överförs 0,1 öre/kg mjölk till skördeskadefonden såsom en del av
jordbrukets bidrag till skördeskadeskyddet.

För mejeritillverkat ej runmärkt smör tas med stöd av kungörelsen den
26 augusti 1948 (nr 632) angående pristillägg för mjölk m. in. ut en avgift
av 30 öre/kg.

Enligt förordningen den 30 juni 1944 (nr 459) angående avgift för smör
som används för framställning av grädde m. m. (ändrad senast 1956: 412)
gäller att den som av smör framställer grädde eller ersättningsmedel för
grädde till kontrollstyrelsen skall erlägga avgift av högst 6 kr. per kg använt
mjölkfett.

Intäkterna av utjämnings-, mjölk-, kompensations- och införselavgifterna
— de sistnämnda dock endast till den del som faller inom normalramen
— tillförs SMR:s regleringskassa. Till kassan förs även under innevarande
regleringsår 25 milj. kr. av medel utanför normalramen. Detta belopp används
till att subventionera priset på konsumtionsmjölk med ca 2 öre/l.
Regleringskassan betalar kostnader för lagring av smör samt exportbidrag
för smör och andra mejeriprodukter. För sistnämnda ändamål får dock
inte användas medel som härrör från införselavgifter som influtit för mejeriprodukter.
Exportbidrag för smör får utgå endast till SMR. Denna förening
är dock skyldig att på lika villkor verkställa export även för mejerier
som inte är anslutna till SMR. Export av andra mejeriprodukter än smör
med bidrag från regleringskassan får ske av såväl SMR som andra företag.
SMR skall dock, efter jordbruksnämndens godkännande, fastställa de exportbidrag
som skall utgå.

Från regleringskassan erhåller vidare osttillverkande mejerier pristilllägg
för hårdost och dessertost som fyller vissa kvalitetsfordringar. Härutöver
får efter tillstånd av jordbruksnämnden disponeras medel ur kassan för
att betala prisrabatt för smör eller andra mejeriprodukter som säljs till all -

246

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

männa inrättningar samt för att täcka kostnader för s. k. smörrealisationer.
Medel får också disponeras för upplysningsverksamhet och till att främja
avsättningen på den inhemska marknaden av smör och andra mejeriprodukter
samt för bidrag till kostnader för mjölkavkastningskontroll. Återstoden
av regleringskassans medel används till större delen för att till mejerierna
betala utjämningsbidrag som utgår i förhållande till kvantiteten invägd
mjölk. Användningen av medlen i regleringskassan år 1966 framgår
av följande sammanställning (milj. kr.).

Ordinarie exportstöd............................ 17,47

Särskilt exportstöd åt ost........................ 3,16

Utjämningsbidrag.............................. 369,36

Smörpristillägg ................................ 106,58

Prisreducering på smör.......................... 16,44

Prisfallsförlust på smörlager...................... 10,25

Kvalitetsbetalning för ost ...................... 8,67

SMR: s kostnader för fryshuslagring av runmärkt smör 11,90

Ränta på rörelsemedel för smörlagring ............ 3,40

Marknadsfrämjande åtgärder.................... 3,70

Smörrabatt till allmänna inrättningar.............. 5,84

Mjölkavkastningskontroll........................ 4,00

SMR: s kostnader för fryshuslagring av omärkt smör.. 0,01

Prisförlust vid försäljning av omärkt smör.......... 0,11

Skördeskadeavgift.............................. 3,24

Jordbruksnämndens kontrollkostnader ............ 0,07

SMR: s kostnader.............................. 0,25

Upplysnings- och försöksverksamhet .............. 0,19

Summa 564,64

För att finansiera lagring av överskott av smör äger SMR erhålla medel
av statens jordbruksnämnd. För detta ändamål samt för lagring av kött
och fläsk står sammanlagt till förfogande 90 milj. kr. som anvisats på
kapitalbudgeten under fonden för förlag till statsverket. På de medel som
tas i anspråk skall erläggas ränta efter gällande diskonto plus 0,5 %.

Mjölkproduktionen stöds även generellt genom direkt statsbidrag i form
av allmänt mjölkpristillägg. Detta utgår sedan den 1 september 1963 med
74,4 öre per kg smörfett som den vid mejeri invägda mjölken och grädden
innehåller.

I kungörelsen den 26 augusti 1948 (nr 632) angående pristillägg för mjölk
m. m. (ändrad senast 1964: 48) föreskrivs såsom villkor för att mejeri skall
erhålla mjölkpristillägg och utjämningsbidrag

a) att mejeriet efter framställning levererar mjölk och grädde till envar
återförsäljare samt annan förbrukare än enskilt hushåll och att mejeriet
vid försäljning av mjölk, grädde eller mejeriprodukter icke bryter mot av
Kungl. Maj :t eller statens jordbruksnämnd eller av riksföreningen med

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

247

nämndens godkännande meddelade föreskrifter i fråga om priser och andra
leveransvillkor eller, därest sådana föreskrifter ej meddelats, icke tilllämpar
oskäligt högt pris eller eljest oskäliga leveransvillkor;

b) att mejeriet, därest återförsäljare bryter mot meddelade prisföreskrifter
i fråga om mjölk, grädde eller mejeriprodukter, icke, sedan mejeriet av
jordbruksnämnden underrättats om nämnda förhållande, utan särskilt
medgivande av nämnden levererar dylika varor till återförsäljaren;

c) att mejeriet, om jordbruksnämnden på grund av försörjningsläget beträffande
konsumtionsmjölk eller mejeriprodukter å viss ort eller inom
visst område så finner påkallat, i den omfattning och på de villkor nämnden
föreskriver levererar mjölk eller mejeriprodukter till sagda ort eller
område;

d) att mejeriet, i enlighet med föreskrifter som meddelas av jordbruksnämnden,
låter verkställa provtagning och bedömning beträffande mjölk
och grädde, som invägts från producenter, i avseende å kvaliteten och fetthalten
samt beträffande mjölk och grädde, som för tillverkning av mejeriprodukter
mottagits från annat mejeri, i avseende å kvaliteten;

e) att mejeriet på skäliga villkor mottager mjölk från envar mjölkproducent
som gör framställning därom, dock att sådan skyldighet ej skall
föreligga därest mjölken ur trafikbesparingssynpunkt lämpligen bör befordras
till annat mejeri;

f) att mejeriet för tillverknings- och lagenournaler för mejeriprodukter
samt i övrigt, enligt av jordbruksnämnden meddelade föreskrifter, så ordnat
sin bokföring, att därav tydligt framgå dels invägda, dels sålda och eljest
utlämnade, dels till beredning av olika produkter använda myckenheter
mjölk och grädde ävensom fetthalten hos sagda myckenheter mjölk
och grädde;

g) att mejeriet vid inköp av mjölk och grädde från producenter tillämpar
kvalitetsbetalning och fetthaltsbetalning enligt av jordbruksnämnden godkända
grunder;

h) att mejeriet till jordbruksnämnden avgiver statistiska uppgifter i den
ordning och den omfattning som nämnden bestämmer;

i) att mejeriet i den ordning och på de villkor, som jordbruksnämnden
bestämmer, mottager smör som tillverkats annorstädes än vid mejeri och
uppfyller av nämnden fastställda kvalitetsfordringar;

j) att mejeriet, där jordbruksnämnden så föreskriver, begränsar tillverkningen
av mejeriprodukter eller visst slag därav ävensom i övrigt ställer
sig till efterrättelse de föreskrifter som nämnden kan finna erforderliga för
att åstadkomma en med hänsyn till försörj ningsläget ändamålsenlig fördelning
av eller prissättning å mjölk eller mejeriprodukter;

k) att mejeriet, där jordbruksnämnden så föreskriver, inbetalar sådan avgift
som avses i 2 § andra stycket;

l) att mejeriet, i enlighet med föreskrifter som meddelas av jordbruksnämnden
i samråd med veterinärstyrelsen, verkställer kvalitetskontroll av
sina konsumtionsmjölksprodukter.

Härutöver innehåller nyssnämnda kungörelse vissa ytterligare föreskrifter
rörande bl. a. skyldigheter för SMR och mejerier i fråga om marknadsregleringen
för mjölk och mjölkprodukter.

248

Kungl. Maj:ts proposition nr 05 ur 1067

Jordbruksutredningen. Vid bedömningen av erforderliga fortsatta stödåtgärder
åt mjölkproduktionen anser utredningen främst två frågor vara
väsentliga, nämligen å ena sidan stödets nivå och å andra sidan formerna
för stödåtgärderna.

Utgångspunkten för stödnivån bör vara de allmänna riktlinjer som utredningen
angett för produktion och självförsörjningsgrad, för prisawägning
och rationalisering inom jordbruket. På sikt bör eftersträvas en anpassning
av mjölkproduktionen till den efterfrågan som gäller för mjölk
och mejeriprodukter vid en prissättning som baseras på kostnaderna för
förädlingen av den vid mejeri invägda mjölken.

Utredningen beräknar att den sammanlagda konsumtionen av smör och
hushållsmargarin skall stiga från 171 milj. kg år 1964 (ca 22 kg/person)
till 198 milj. kg år 1975 (ca 24 kg/person). Som exempel på konsumtionens
fördelning på smör och margarin vid olika i betänkandet närmare angivna
förutsättningar beträflande smörkonsumtionens trendmässiga utveckling
redovisar utredningen de uppgifter som framgår av följande sammanställning.

	Smörkonsumtion	Konsumtion av hus-	Summa
	Milj. kg	% av total-konsumtion	hållsmargarin Milj. kg	konsumtion Milj. kg
1964 ...........	.. .. 72,5	42,2	99,3	171,8
Prognos 1975 Alt. 1 ..........	.. .. 87	44	in	198
» 2 ..........	---- 69	35	129	198

Denna prognos har kompletterats med konsumtionsberäkningar vid fyra
olika prisrelationer mellan smör och margarin. Härvid har på basis av inhemskt
primärmaterial räknats med en priselasticitet av —0,8 för smör
samt 0,1 för varugruppen smör och hushållsmargarin.

Resultaten av nyssnämnda konsumtionsprognoser för mejeriprodukter
sammanställda med utredningens produktionsprognos för mjölk visar att i
följande tabell angivna kvantiteter smör måste exporteras resp. importeras
för att balans skall nås mellan inhemsk tillgång och efterfrågan på mejeriprodukter
år 1975.

Prognosalternativ 1 Prisalternativ	Priskvot mellan smör och mar-garin	Beräknad import (—•) och export ( + ) av smör 1975 Milj. kg
A ................		- 41
B ................		— 3
C ................		— 29
D ...............		— 47

249

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

Prognosalternativ 2 Prisalternativ	Priskvot mellan smör och mar-garin	Beräknad import (—) och export ( + ) av smör 1975 Milj. kg
A ................	.... 1,82	— 23
B ................	.... 3,10	- 7
C ................	.... 2,28	— 13
D ................	.... 1,80	— 23

Utredningen anser att mjölk- och köttproduktionen marknadsmässigt bör
betraktas som två fristående grenar. Sambandet kött/mjölk bör således bedömas
från rent ekonomiska synpunkter med hänsyn till om den lägsta
samhällsekonomiska kostnaden uppkommer vid en överskottsproduktion av
mjölk för att ge utrymme för produktion av tillräcklig mängd kött eller vid
en lägre kött/mjölkproduktion kombinerad med import av kött. Enligt utredningens
bedömning är vid normala förhållanden en marginell köttimport
ett fördelaktigare alternativ än en mjölkproduktion som överstiger konsumtionsbehovet
av mjölk och mjölkprodukter.

Utredningen understryker att syftet med utjämningssystemet och de statliga
bidragen i fråga om mjölkproduktionen har primärt varit att söka anpassa
konsumtionen till produktionen för att säkra en önskvärd inkomstnivå
inom jordbruket. En reglering av priserna på mjölk och mjölkprodukter
med detta syfte har i dagens läge inte längre samma berättigande
som tidigare. Förutsättningarna för en anpassning av produktionen är numera
helt andra vilket också framgår av att en successiv minskning av produktionen
skett och kan väntas fortsätta.

Stödet till mjölkproduktionen bör enligt utredningen baseras på avräkningspriset
för mjölk. På längre sikt bör omfattningen av stödet avvägas
med hänsyn till vad som krävs för att vid effektiva produktionsformer helt
täcka efterfrågan på konsumtionsmjölk och grädde. Avveckling av nuvarande
reglcringsanordningar förutsätts kunna ske samtidigt som ett i stort
sett oförändrat avrälmingspris kan upprätthållas. En viss elasticitet får dock
enligt utredningen förutsättas finnas i denna utgångspunkt. I sista hand
måste den faktiska produktionsutvecklingen tillmätas avgörande betydelse
vid bedömningen.

Mot denna bakgrund förordar utredningen att det allmänna mjölkpristillägget
och utjämningsförfarandet för mjölk successivt avvecklas. Utredningen
diskuterar ingående om avvecklingen bör ske enligt en på förhand
uppgjord plan eller vartefter en lägre mjölkproduktion medför ett mindre
stödbehov. Härvid stannar utredningen för att avvecklingen bör ske stegvis
efter en på förhand uppgjord plan, men framhåller att eftersom planen bör
avse en relativt lång tidsperiod kan det under alla omständigheter inträffa
förhållanden som gör att planen behöver modifieras eller revideras. Mot an -

250

Knngl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

givna bakgrund förordar utredningen att det allmänna mjölkpristillägget
avvecklas med ett öre per kg mjölk och år under en treårsperiod med början
år 1967/68. Utjämningsavgifterna bör minskas med 1/7 per år under
en period av fem år räknat fr. o in. nämnda regleringsår. När 5/7 av dessa
avgifter avvecklats bör återstående 2/7 omedelbart tas bort. I stället bör ett
belopp som svarar mot intäkterna av 2/7 av utjämningsavgifterna få tas ut
i form av allmän mjölkavgift. Denna bör kunna utgå med olika belopp under
året så att en önskvärd säsongutjämning i mjölkproduktionen uppnås.
Mjölkavgiften bör även kunna få användas till att motverka starkare svängningar
i avräkningspriset mellan olika år på grund av årsmånsvariationer.
Vidare beräknar utredningen att en marknadsreglering på grundval av angivna
mjölkavgift blir erforderlig efter avvecklingen av utjämningsavgifterna
med hänsyn till behovet av att i viss mån subventionera smörpriset. Detta
skulle eljest troligen gå upp till 14 kr./kg, vilket i sin tur kräver ett mycket
högt gränsskydd. En mjölkavgift av ungefär föreslagen storlek anser utredningen
därför utgöra en lämplig avvägning mellan principerna om likformigt
gränsskydd å ena sidan och en fri marknad för mejeriprodukter å den
andra sidan. Anordningen skulle kalkylerat på nu gällande förhållanden
efter fem år medföra ett smörpris i detaljhandelsledet av ca 12 kr./kg.

Den totala effekten av en avveckling av utjämningsavgifterna med 1/7
och mjölkpristillägget med 1/3 kan enligt utredningens kalkyler innebära
en reduktion av avräkningspriset på mjölk med ca 2 öre/kg under det
första året. Utredningen framhåller emellertid att i verkligheten blir avräkningsprisets
storlek beroende av en mängd faktorer vilkas numeriska
effekt inte kan fastläggas. En snabbare minskning av mjölkproduktionen
än hittills och de ökade försäljningsvolymer som kan väntas på grund av
lägre priser på konsumtionsmjölk, grädde och ost vartefter utjämningsavgifterna
avtrappas gör att effekten på avräkningspriset för mjölk vid en avveckling
av utjämningen i enlighet med utredningens förslag kan beräknas
bli obetydlig eller ingen alls.

Regleringen på mjölkområdet handhas f. n. i huvudsak av SMR även när
det gäller uppgifter av rent statlig natur. Utredningen framhåller att dylika
uppgifter i fortsättningen bör handhas av en fristående regleringsförening.
En sådan bör därför inrättas med samma uppbyggnad som utredningen rekommenderar
för övriga regleringsföreningar på jordbrukets område.

Reservationer och särskilda yttranden. Med hänsyn till prognoserna över
mjölkproduktionens utveckling anser ledamöterna Bengtsson, Hansson,
Holmström, Håkansson, Oscarsson och Åstrand i särskilt yttrande och
reservation att en successiv reducering av utjämningsavgifterna på mejeriprodukter
är möjlig. Den av utredningen framlagda planen för avveckling av
nämnda avgifter och det allmänna mjölkpristillägget anser reservanterna
emellertid kommer att leda till en sådan sänkning av avräkningspriset på

251

Kungl. Maj.ts proposition nr 95 år 1967

mjölk att en fortsatt rationalisering av produktionen inte blir möjlig. Den
målsättning som utredningen ställt upp för den genomsnittliga producentprisnivåns
utveckling torde inte heller kunna realiseras. Omläggningen av
mjölkregleringen bör i stället anpassas till fortlöpande förändringar i konsumtionen
av mejeriprodukter samt till den faktiska nedgången i produktionen
av mjölk.

Reservanterna anför vidare att priselasticiteten för smör snarare torde
ligga omkring —1,2 än vid —0,8 som utredningen antar. Den av utredningen
beräknade smörkonsumtionen vid olika prislägen kommer följaktligen
inte att uppnås i verkligheten.

Enligt reservanternas mening är det även obefogat att pa det sätt utredningen
gör beräkna produktionskostnaderna för smör utifrån det genomsnittliga
avräkningspriset på mjölk. Smörproduktionen baseras nämligen
på en säsongmässigt betingad marginell mjölkproduktion. Produktionskostnaderna
för smörmjölken torde därför vara lägre än för genomsnittsproduktionen
för mejeriprodukter.

Mjölkregleringen bör, framhåller reservanterna, utformas med beaktande
av att en förutsättning för att rationella enheter skall kunna byggas upp
är ett på längre sikt stabilt avräkningspris utan tvära kastningar till följd
av tillfälliga marknadsstörningar eller variationer i årsmånen.

Ledamoten Haeggblom framhåller i reservation att produktionskostnaderna
för helmjölk är annorlunda under sommarens betesgång än under vinterns
stallutfodring. Han finner det bl. a. därför orealistiskt att söka prissätta
mejeriprodukterna på basis av produktionskostnaderna.

Om de av utredningen föreslagna ändringarna av priserna på smör och
konsumtionsmjölk inte skall påverka avräkningspriset måste enligt reservanten
mjölkproduktionen minskas kraftigt. Detta förutsätter emellertid
en väsentlig minskning av antalet kor vilket i sin tur försämrar möjligheterna
att upprätthålla den inhemska försörjningen med kött. Mot denna
bakgrund finner reservanten det lämpligast att överlåta åt producenterna
att inrätta sin produktion efter sitt eget bedömande av marknadsbetingelserna.

Reservanten accepterar att det allmänna mjölkpristillägget tas bort, men
jordbrukarna bör därvid ges rätt att kompensera sig för intäktsminskningen
genom höjning av priset pa konsumtionsmjölk.

Ledamoten Svensson anför i särskilt yttrande och reservation att det inte
kan råda några delade meningar om det önskvärda i att prisutjämningsbidragen
minskas och att vi får mer normala prisrelationer för mjölk som
används för olika slag av mejeriprodukter. Enligt reservantens mening finns
det, när problemet med prisspänningen mellan smör och margarin håller på
att lösa sig självt genom mjölkproduktionens nedgång, ingen anledning att
i själva övergången skapa nya problem genom att lägga fast ett schema för

252

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

prisutvecklingen under de närmaste åren. Mot denna bakgrund anser reservanten
att omläggningen av mjölkregleringen inte bör utformas efter en i
förväg fastställd tidsplan enligt utredningens förslag utan anpassas i takt
med aktuella förändringar i konsumtionen av mejeriprodukter samt nedgången
i produktionen av mjölk. Detta bör ske på ett sådant sätt, att avräkningspriset
på mjölk till producenterna, räknat i fast penningvärde, ej
minskas.

Remissyttrandena. Utredningens förslag att avveckla utjämningsförfarandet
och allmänna mjölkpristillägget efter en bestämd tidsplan tillstyrks
av statens pris- och kartellnämnd, NO, länsstyrelsen i Västmanlands län,
LO, SAF, Sveriges industriförbund, Sveriges grossistförbund och Samarbeisorganet
i jordbruksfrågor för enskild handel och industri.

RLF och SL anser det möjligt att på sikt avskaffa utjämningsavgifterna
och det allmänna mjölkpristillägget men att det inte kan ske i den takt
som utredningen föreslår utan en betydande sänkning av avräkningspriset.
Någon tidtabell för avvecklingen bör därför inte uppställas i förväg. Vid
den årliga översynen av jordbrukets situation bör i stället genomföras de
justeringar av mjölkprisregleringen som påkallas av utvecklingen av mjölkproduktion
och konsumtion. Om utredningens förslag genomförs beräknar
förbunden att avräkningspriset för mjölk under de tre första åren av avvecklingsperioden
kommer att ligga ca 2,4 öre/kg lägre än f. n. En av orsakerna
till att utredningens avvecklingsplan medför en sådan reducering
av avräkningspriset är enligt förbunden att utredningen felbedömt möjligheterna
att avsätta smöret till ett avsevärt högre pris. Lantbruksstyrelsen
hyser i stort sett samma uppfattning.

Svårigheten att upprätthålla ett oförändrat avräkningspris vid en avveckling
efter utredningens tidsplan framhålls även av statens jordbruksnämnd,
KF och länsstyrelsen i Skaraborgs län. Jordbruksnämnden beräknar att de
föreslagna ingreppen i mjölkregleringen kan medföra en sänkning av den
genomsnittliga producentprisnivån för samtliga jordbruksprodukter med
drygt 5 % under fem år. Sänkningen av avräkningspriset i förhållande till
nuläget beräknas första året uppgå till 2,18 öre/kg för att sedan successivt
avta till 1,12 öre/kg under det femte året. Jordbruksnämnden framhåller
även att utgångspunkterna för en avveckling av utjämningsavgifter och utjämningsbidrag
påverkas av hur utjämningen rent tekniskt konstrueras
inom ramen för gällande system. Balans mellan de olika mejerigrenarna
och mellan inkomster och utgifter i regleringskassan skulle t. ex. kunna nås
vid ett avräkningspris till mejeri för smör av 8: 50 kr./kg och med 20 %
lägre utjämningsavgifter än som nu utgår.

Jordbruksnämndens konsumentdelegation understryker att mjölk- och
fettregleringen snarast bör revideras. Om utredningens tidsplan för avvecklingen
av utjämningen inte kan förverkligas med hänsyn till förändringar

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967 253

i smöröverskott och avräkningspris, förutsätter delegationen att i varje fall
tidtabellen för prissänkningen på konsumtionsmjölk hålls.

Utan att närmare beröra avvecklingsproblematiken förordar länsstyrelsen
i Södermanlands lån och Svenska skogsarbetareförbundet en ändring av
regleringssystemet så att priserna på mjölk och mejeriprodukter anpassas
till produktionskostnaderna.

SL och RLF ansluter sig till utredningens förslag att föra över marknadsregleringen
på mejeriområdet till en särskild regleringsförening med representanter
för statsmakterna, mjölkproducenterna, handeln och konsumenterna.

NO erinrar om att prisdifferentieringen inom mejerisektorn går långt utöver
vad som påkallas av utjämningsavgifterna och att en sådan prispolitik
motverkar en kostnadsanpassad och effektiv produktionsinriktning. Statsmakterna
bör inte genom den kommande mjölkregleringen medverka till
en prissättningspolitik som från konkurrenssynpunkt inte kan accepteras
när det gäller företag med etablerad monopolställning inom andra delar
av näringslivet.

Jordbrukspriskommittén. Under år 1966 beräknas kostarnmen ha reducerats
med mer än 80 000 djur, varav drygt 50 000 under andra halvåret.
Nedgången i koantalet har i viss mån kommit till uttryck i lägre mjölkproduktion.
Under månaderna september—december 1966 har sålunda invägningen
vid mejeri, uttryckt i smörfett, legat drygt 3 % lägre än motsvarande
tid föregående år och för januari 1967 redovisas en nedgång med
ca 4,5 %.

Tillgängliga prognoser visar att 1966 års utslagning jämte de tendenser
till fortsatt utslaktning, som nu föreligger, kommer att medföra en ytterligare
nedgång av mjölkinvägningen under resten av regleringsåret, så att
denna skulle bli i genomsnitt ca 4,5 % lägre än under regleringsåret 1965/66.
Utvecklingen för tiden därefter är givetvis svårare att bedöma. Kommittén
har emellertid vid utformningen av prisregleringen för mjölk och mejeriprodukter
utgått ifrån en något lägre minskningstakt i mjölkinvägningen
och sålunda kalkylerat med att nedgången skall bli 4 % under vartdera
regleringsåret 1967/68 och 1968/69. Under dessa förutsättningar beräknas
smörproduktionen till ca 48,4 resp. 55 milj. kg. Avvikelser från den
förutsatta produktionsutvecklingen kommer att påverka avräkningspriset
för mjölk.

Kommittén föreslår att man i enlighet med jordbruksutredningens förslag
under regleringsperioden genomför en partiell avveckling av det allmänna
mjölkpristillägget och av utjämningsförfarandet för mjölk och mejeriprodukter.
Detta bör ske vid regleringsårens början den 1 september
1967 och den 1 juli 1968 varvid bl. a. priset på konsumtionsmjölk från
samma tidpunkter sänks med 4 resp. 2 öre per liter. Trots en sådan av -

254

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

veckling och prissänkning förutsätts producentpriset för mjölk kunna höjas
med ca 2,5 resp. 2 öre per kg. Detta beräknas bli möjligt främst geu
nom den förutsatta minskningen av mjölkproduktionen, varigenom produktionen
av smör, som ger ett lågt nettoutbyte för mjölken, minskas och smörpriset
inom landet kan successivt höjas med i medeltal omkring en krona
under regleringsåret 1967/68 och med ytterligare en krona under 1968/69.

För att underlätta denna utveckling föreslås vissa särskilda stödåtgärder
under regleringssperioden. Sålunda bör ett belopp om 16,5 milj. kr. av budgetmedel
ställas till jordbruksnämndens förfogande för att vid en smörproduktion
för hemmamarknaden av högst 47 milj. kg under regleringsåret
1967/68 resp. 49 milj. kg under regleringsåret 1968/69 garantera en intäkt
av smörproduktionen, som motsvarar ett beräknat smörpris av 630 öre
resp. 730 öre per kg. Vidare föreslås att regleringskassan för mjölk och
mejeriprodukter tillförs 10 milj. kr. av budgetmedel under första regleringsåret
och 30 milj. kr. under andra regleringsåret. Regleringskassan
föreslås vidare under första regleringsåret bli tillförd ett belopp av 13 milj.
kr. av införselavgifter för potatis och potatisprodukter, som influtit och
fonderats inom normalramen. Kommittén har även räknat med att behållningen
i regleringskassan, vilken den 31 augusti 1967 beräknas uppgå
till minst 30 milj. kr., bör få minskas till lägst 10 milj. kr. den 30 juni
1969. Dessutom har förutsatts att den nuvarande subventioneringen av konsumtionsmjölkpriset
med 25 milj. kr. för helt år av införselavgiftsmedel
utanför normalramen skall få fortgå under båda regleringsåren. Med hänsyn
till att regleringsåret 1967/68 kommer att omfatta endast 10 månader,
kommer dock subventionsbeloppet nämnda år att utgöra 20,8 milj. kr.

Kommittén föreslår, att det allmänna mjölkpristillägget, vilket nu utgår
med 74,4 öre per kg mjölkfett från den 1 september 1967 sänks med ca
en tredjedel eller till 50 öre för att den 1 juli 1968 ytterligare sänkas till
25 öre. Sänkningarna motsvarar var för sig omkring 1 öre per kg invägd
mjölk.

De höjningar av priset på smör, som beräknas ske under regleringsåren
1967/68 och 1968/69 i förhållande till nuläget, motiverar en uppräkning
av smörets regleringspris, som f. n. utgör 725 öre per kg till 850 öre första
regleringsåret och omkring 900 öre andra regleringsåret. I samband härmed
bör i enlighet med nu tillämpad beräkningsmetodik utjämningsavgifterna
för mjölk, grädde och ost sänkas. De justeringar, som kan bli aktuella
med anledning av nu nämnda faktorer ävensom till följd av de nya övre
prisgränserna för konsumtionsmjölk och skummjölk samt förutsatta prisändringar
för grädde och ost, bör jordbruksnämnden äga utföra. De sänkningar
av utjämningsavgifterna, som beräknas kunna företas, framgår närmare
av följande uppställning (öre/kg).

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

Nuvarande

utjämnings avgifter -

Konsumtionsmjölk...................... 28

Skummjölk............................ 20

Tunn grädde .......................... 140

Tjock grädde .......................... 235

Hårdost 45 % fetthalt (medeltal för år) .... 166

255

Beräknade sänkningar
1/9 1967 1/7 1968

ca ca

8,5 4

2 2

20 7

60 23

25 20

För ost av andra slag än ovanstående bör avgiftssänkningar företas med
belopp, som står i relation till avgiften för ost med 45 % fett. I övrigt
bör jordbruksnämnden liksom hittills ha möjlighet justera utjämningsavgifterna
under den kommande regleringsperioden med hänsyn till ändrat
kostnadsläge inom mejeriindustrin ävensom med hänsyn till mindre avvikelser
i förhållande till det förutsatta prisläget.

Den övre prisgränsen för konsumtionsmjölk, som utgör ett riksgenomsnitt
av de högsta priser som får tas ut vid försäljning från mejeri av mjölk
standardiserad till 3 % fetthalt i lös förpackning, utgör f. n. 79,1 öre per
kg. Denna prisgräns sänks med 4 öre den 1 september 1967 och 2 öre den
1 juli 1968.

Prisbildningen på skum- och kärnmjölk (i det följande benämnd skummjölk)
är f. n. fri. Under sexårsavtalet och det s. k. första provisorieåret
har mejerierna som regel låtit prisändringarna på vanlig konsumtionsmjölk
åtföljas av motsvarande prisändringar på skummjölk. Den 1 september
1966 höjdes emellertid priset på skummjölk för direktkonsumtion
med 5 öre utöver den prishöjning som samtidigt ägde rum på vanlig konsumtionsmjölk.
Detta förfarande påtalades hos Näringsfrihetsombudsmannaämbetet,
som i skrivelse till jordbruksnämnden den 17 februari 1967
uttalat, att nämnden bör överväga åtgärder för att införa en övre prisgräns
beträffande skummjölk för direktkonsumtion. Kommittén har stannat för
att föreslå att en övre prisgräns för sådan skummjölk införs, med innebörd
att priset den 1 september 1967 sänks med 7 öre och den 1 jidi 1968 med
ytterligare 2 öre per liter i förhållanden till den prisnivå som nu tillämpas.
Det genomsnittliga priset vid samtliga mejerier på skummjölk, som säljs
till direktkonsumtion, uppgår f. n. till 54 öre per liter. Den övre prisgränsen
skall alltså bestämmas till 47 resp. 45 öre per liter.

Kommittén har förutsatt att jordbruksnämnden skall äga medge sådana
mindre jämkningar av den övre prisgränsen för konsumtionsmjölk samt
för skum- och kärnmjölk, som erfordras för att genomföra rationaliseringar,
vilka leder till lägre totala distributionskostnader. Liksom hittills
skall jordbruksnämnden äga rätt att bestämma förpackningstilläggens
storlek.

Sänkningen den 1 september 1967 av den övre prisgränsen för konsumtionsmjölk
skall ske i förhållande till de priser som inom ramen för gäl -

256

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

lande prisbestämmelser nu tillämpas vid försäljning av konsumtionsmjölk
från mejeri. Härmed åsyftas de priser som gäller inom de ekonomiska mej
er ienheternas verksamhetsområden eller i förekommande fall inom de
prisområden dessa är indelade i. För skum- och lcärnmjölk skall gälla en
för samtliga mejerier inom landet bestämd enhetlig övre prisgräns. Mejeriföretag,
som överskrider fastställd prisgräns, skall vidkännas ett mot den
genom prisöverskridandet erhållna merintäkten svarande avdrag på det
belopp, som mejeriföretaget eljest skulle uppbära i allmänt mjölkpristilllägg
och utjämningsbidrag. Övriga villkor för att kunna erhålla statliga
pristillägg och utjämningsbidrag bör Kungl. Maj:t eller jordbruksnämnden
få bestämma.

Då behov av särskilda prisgränser för grädde icke kan anses föreligga,
föreslås dessa bli avskaffade från den 1 september 1967.

Införselavgiften och kompensationsavgiften för mjölk och grädde är nu
differentierade efter fetthalt. Kommittén föreslår att gruppindelningen
ändras så att skummjölken bildar en grupp och egentlig konsumtionsmjölk
en annan samt att för grädde och gräddliknande produkter grupperna
minskas i antal.

Införsel- och kompensationsavgifterna för mjölk och grädde föreslås till
följande belopp (öre/liter).

Fetthalt %	Införsel-	Kompensa-	Summa
	avgift	tionsavgift
Under 1 ..........	...... 24	—	24
1 men ej 6 ......	...... 20,4	12,6	33
6 » »20 ......	...... 60	63	123
20 » »30 ......	...... 131	69	200
30 » »45 ......	...... 230	115	345
mer än 45..........	...... 354	120	474

Den 1 juli 1968 skall införselavgifterna för konsumtionsmjölk och skummjölk
sänkas med 2 öre per liter i förhållande till nyss angivna belopp.

För såväl tunn grädde, vilken enligt gällande bestämmelser skall innehålla
minst 12 % fett, som tjock grädde, vilken skall innehålla minst 40 %
fett, innebär de föreslagna införselavgifterna en viss sänkning i förhållande
till de avgifter som nu utgår. Detta anses emellertid ej medföra någon sänkning
av gräddpriserna. Det har förutsatts att införselavgifterna för olika slag
av grädde skall hållas oförändrade den 1 juli 1968 och att det härigenom
skall bli möjligt att i viss mån höja gräddpriserna under regleringsåret
1968/69.

Genom en höjning av införselavgiften med 20 öre per kg den 1 september
1967 förutsätts priset på ost komma att stiga med motsvarande belopp.
I konsekvens härmed ändras mittpriset till 658 samt prisgränserna till 591
resp. 725 öre per kg.

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

257

För mesost föreslås en höjning av införselavgiften med 6 öre per kg.

I fråga om smältost har införselskyddet sedan den 1 september 1959 utgjorts
av en kompensationsavgift av 111 öre per kg. Från och med den 1
september 1967 införs härjämte en införselavgift av 20 öre per kg.

För smör indelas året f. n. i två prisgränsperioder. Tillräcklig anledning
saknas enligt kommitténs mening att behålla systemet med olika prisgränser
för olika delar av året. För regleringsåret 1967/68 bör därför nuvarande
mittpriser resp. prisgränser vägas samman. Härvid erhålls ett mittpris av
661 samt prisgränser av 642 resp. 787 öre per kg.

Den 1 juli 1968 bör den nedre prisgränsen fastställas till ett belopp som
motsvarar det för regleringsåret 1968/69 gällande garantipriset, nämligen
730 öre per kg. I konsekvens härmed bör mittpriset höjas till 752 öre och
övre prisgränsen till 895 öre. Härjämte bör införselavgiften höjas med 91
öre till 253 öre. Vidare bör jordbruksnämnden få befogenhet att, om det
aktuella priset ligger under den nedre prisgränsen, vid behov skydda denna
genom att höja införselavgiften till högst 350 öre.

F. n. tas ut ett smörpris som motsvarar en riksnotering av 525 öre per kg.
För regleringsåret 1967/68 innebär kommitténs förslag, att vid en försäljning
på hemmamarknaden av högst 47 milj. kg ett smörpris garanteras av
630 öre per kg. Härvid har kommittén utgått från att det skall vara möjligt
att ta ut ett faktiskt smörpris av minst 6 kr. Skillnaden mellan det faktiska
priset och garantipriset skall kunna täckas med hjälp av det garantibelopp
av 16,5 milj. kr., som ställs till regleringskassans förfogande.

För regleringsåret 1968/69 utgör garantipriset 730 öre per kg vid en försäljning
på hemmamarknaden av högst 49 milj. kg. På samma sätt som
under föregående regleringsår skall skillnaden mellan faktiskt utbetalat
pris och garantipriset kunna täckas av garantibeloppet.

För torrmjölk gäller olika prisgränser, beroende på om varan är mager
dvs. tillverkad av skummjölk eller fet dvs. tillverkad av helmjölk. Införselavgiften
är däremot enhetlig, 239 öre/kg.

För mager torrmjölk gäller sedan den 1 mars 1967 ett mittpris av 392 och
prisgränserna 335 resp. 449 öre per kg. Införselavgiftsskyddet har på senare
tid vid försäljning till större förbrukare endast kunnat utnyttjas till viss
del. Det inom EEC gällande tröskelpriset för skummjölkspulver utgör omkring
265 öre per kg. Detta pris kommer enligt uppgift att höjas till 280 öre
den 1 april 1968.

Kommittén föreslår att mittpris, prisgränser och införselavgift för mager
torrmjölk från den 1 september 1967 fastställs till följande belopp (öre/kg).

Övre prisgräns............ 320

Mittpris.................. 280

Nedre prisgräns .......... 240

Införselavgift ............ 180

9 Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 saml. Nr 95

258

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

För fet torrmjölk gäller sedan den 1 mars 1967 ett mittpris av 560 och
prisgränserna 474 resp. 646 öre per kg.

Enligt gällande internationell överenskommelse skall vid utrikeshandel
med vara som innehåller 26 % fett gälla ett pris av lägst 270 öre per kg.

Kommittén föreslår att mittpris, prisgränser och införselavgift för fet
torrmjölk från den 1 september 1967 fastställs till följande belopp (öre/kg).

Övre prisgräns............ 540

Mittpris.................. 480

Nedre prisgräns .......... 420

Införselavgift ............ 210

F. n. hänförs i införselavgiftshänseende all torrmjölk med en fetthalt
lägre än 35 % till samma varugrupp. Den nu föreslagna differentieringen
gör en uppdelning nödvändig. Den för mager torrmjölk föreslagna avgiften
bör gälla för vara med en fetthalt lägre än 1,5 %, medan den för fet torrmjölk
föreslagna avgiften bör gälla vara med en fetthalt av minst 1,5 % men
icke 35 %. S. k. överfet vara med en fetthalt av 35 % och mer indelas f. n. i
fyra varugrupper. Dessa föreslås i framtiden bli två enligt följande.

Fetthalt Införsel avgift

öre/kg

Minst 35 men icke 55 %.............. 435

Minst 55 % ........................ 600

Särskilda prisgränser för kondensmjölk behövs inte enligt kommittén.
De bör därför slopas från den 1 september 1967.

I överensstämmelse med vad jordbruksutredningen föreslagit anser kommittén
att en särskild regleringsförening för mjölk och andra mejeriprodukter
bör bildas. Härvid bör de uppgifter som Svenska Mejeriernas Riksförening
hittills haft om hand inom den statliga marknadsregleringen på
området flyttas över på den nya föreningen i den mån de ej lämpligen bör
ankomma på jordbruksnämnden. De praktiska problem som i detta sammanhang
kan uppkomma får successivt lösas av jordbruksnämnden på
grundval av vunna erfarenheter. Efter regleringsföreningens eller jordbruksnämndens
prövning bör mejeriorganisationen under det nuvarande
regleringssystemets avveckling få upprätthålla de regleringar — t. ex. områdesindelningen
•— som befinns ofrånkomliga för att den prispolitiska
målsättningen skall kunna uppnås och näringen kunna fungera tillfredsställande.
Kommittén förutsätter att föreningen skall konstrueras som en
ekonomisk förening med stadgar som godkänns av jordbruksnämnden och
som inte får ändras utan nämndens samtycke. Vidare förutsätts att föreningen
i sin verksamhet skall följa av nämnden utfärdade direktiv.

Föreningens styrelse synes lämpligen böra — så som jordbruksutredning -

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

259

en föreslagit — bestå av tre av Kungl. Maj :t utsedda ledamöter, varav två
statliga representanter och en företrädare för det direkta konsumentintresset,
samt därutöver tre företrädare för j ordbrukskooperationen och fre företrädare
för livsmedelsindustri och handel.

I samband med att den nya prisregleringsföreningen bildas, bör behållningen
i den av Svenska Mejeriernas Riksförening förvaltade regleringskassan
för mjölk och mejeriprodukter överföras till en stiftelse (konjunkturutjämningsfond)
för utjämning av regleringsföreningens årsresultat. För
regleringsföreningens avsättningar till konj unkturutj ämningsfonden bör
gälla samma regler om skattefrihet som nu gäller för jordbrukets regleringsföreningar
i övrigt enligt förordningen den 19 februari 1954 (nr 71)
om rätt att vid taxering för inkomst njuta avdrag för belopp, som tillförts
vissa för prisreglering bildade stiftelser, m. m. (ändrad senast 1966:233).
Med beslut om sådan skattefrihet torde dock böra anstå till dess att föreningen
konstituerats och stiftelseurkund blivit upprättad för konjunkturutjämningsfonden.

Kött och fläsk

Produktions- och marknadsförhållanden. Antalet kor har sedan år 1959
minskat med ca 320 000 medan antalet ungnöt sedan nämnda år varit i
stort sett oförändrat. Antalet större husdjur i juni månad varje år under de
senaste åtta åren framgår av följande tabell (1 000 st).

1959 1960 1961 1962 1963 1964 1965 1966

Kor.......... 1 353 1 299 / 1 303 1 226 1 141 1 063 994 954

Ungnöt ochtju- ;

rar........ 648 646 672 725 644 609 602 610

Kalvar ...... 579 557 601 626 650 652 665 659

Hästar ...... 229 209 194 165 151 135 110 95

Får och lamm . 146 156 171 169 190: 224 225 243

Svin ........ 2 167 1 885 2 019 2 022 1 800 1 874 1 893 1 908

Produktion, utrikeshandel och konsumtion av kött och fläsk under perioden
1959/60''—1965/66 framgår av följande tabell (milj. kg).

Produktion	. 1959/60	1960/61	1961/62	1962/63	1963/64	1964/65	1965/66
Kor och ungnöt	110,1	103,6	121,0	138,2	136,6	130,7	146,0
Kalv..........	26,8	24,7	23,9	24,0	; 3?,5	19,7	18,6
Häst..........	8,8	7,4	7,5	7,6 ,	9,1	9,2	7,8
Får och lamm ..	1,3	1,2	1,3	1,4	'' 1,6	1,8	2,2
Svin ..........	228,6	213,9	221,8	209,0	206,2	212,3	222,1
Import
Kor och ungnöt	4,5	10,0	8,1	3,8 ''	3,7	9,4	4,0
Kalv..........	1,5	4,1	6,3	4,2	1,0	3,0	2,4
Häst..........	6,4	6,1	6,5	3,0	- 2,0	2,1	2,6
Får och lamm ..	0,7	0,6	0,8	0,5	,0,6	0,5	0,3
Svin..........	1,2	1,5	5,5	6,2	4,5	11,3	8,6

260 Kungl, Maj:ts proposition nr 95 år 1967

Export	1959/60	1960/61	1961/62	1962/63	1963/64	1964/65	1965/66
Kor och ungnöt	0,5	0,4	2,7	22,9	17,0	16,8	23,2
Kalv..........	0	0	0	0,1	0,2	0,1	0,2
Häst..........	0	0	0	0	0,2	0,2	0
Får och lamm ..	0	0	0	0	0	—	0
Svin .......... Konsumtion	38,8	31,8	37,1	27,0	26,2	22,6	39,3
Kor och ungnöt	114,5	114,2	121,1	122,1	125,3	123,0	124,6
Kalv..........	29,2	28,8	29,9	28,1	24,1	22,8	20,7
Häst..........	15,0	13,8	13,3	11,1	11,0	11,3	10,5
Får och lamm ..	2,1	1,7	2,1	1,9	2,2	2,3	2,4
Svin ..........	184,5	184,8	188,5	186,8	189,6	198,3	193,7

Partipriset på nötkött har sedan år 1959/60 stigit med 48 % och på fläsk
med 36 %. Den närmare utvecklingen av partipriset på kött och fläsk sedan
nämnda år framgår av följande tabell (öre/kg).

1959/60 1960/61 1961/62 1962/63 1963/64 1964/65 1965/66

Nötkött ........ 434 469 452 506 594 656 641

Kalvkött........ 527 574 562 611 725 772 790

Hästkött........ 323 363 376 422 447 493 641

Fårkött ......... 494 553 552 593 644 697 739

Fläsk ........... 407 436 412 462 500 484 552

Gällande reglering. Den 1 september 1959 fastställdes införselavgift samt
övre och nedre prisgräns för nötkött, kalvkött, hästkött, fårkött och fläsk
i ostyckad form. Fr. o. m. regleringsåret 1965/66 sammanfördes nötkött och
hästkött till en varugrupp. Vid import utgår förutom införselavgift kompensationsavgift
för nämnda varor utom för fårkött. Fr. o. in. den 1 mars
1967 gällande prisgränser samt införsel- och lcompensationsavgifter framgår
av följande tabell (öre/kg).

Nedre

prisgräns

Nöt- och hästkött........ 608

Kalvkött................ 670

Fårkött ................ 747

Fläsk .................. 467

Övre	Införsel-	Kompensa-
prisgräns	avgilt	tionsavgift
789	318	8
906	312	14
1 007	418	—
615	177	21

Gränsskyddet uppgick den 1 september 1959 för nötkött till 38 % av
importvärdet och för fläsk till 40 %. Den 1 september 1966 var gränsskyddet
79 % för nötkött och 47 % för fläsk.

Såsom mätare på den inhemska prisnivån används Sveriges Slakteriförbunds
partipriser i Stockholm och Göteborg. Vid sammanvägningen av Stockholms-
och göteborgspriserna ges det förstnämnda priset dubbel vikt. Vid
sammanvägningen inom de olika varuslagen tas hänsyn till klassificeringsutfallet
under den senast kända tolvmånadersperioden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

261

Med stöd av förordningen den 3 juni 1955 (nr 284) angående slaktdjursavgift
upptas slaktdj ursavgift dels för kött av häst, nötkreatur och svin
som godkänts vid köttbesiktning dels för levande hästar, nötkreatur och svin
som exporteras för slakt. Avgiften är differentierad dels efter slaktvikt
dels efter område inom landet. I slaktdjursavgiften ingår skördeskadeavgift.

Fr. o. in. den 5 februari 1967 utgår slaktdj ursavgiften för hel slaktkropp
med belopp som framgår av följande sammanställning. Efter varje avgiftsbelopp
redovisas inom parentes den del av beloppet som utgör skördeskade -

avgift. Djurslag	Götaland,	Områden Hälsingland, Västerbottens	Norrbottens
	Svealand och	Medelpad och	län och det om-	län
	Gästrikland Kr.	Ångermanland, utom det om-råde, som om-fattas av Ånger-manlands norra domsaga samt Jämtlands län Kr.	råde, som om-fattas av Ånger-manlands norra domsaga Kr.	Kr.
Nötkreatur Hel kropp, vägande 200 kg eller mer ......	140 (3)	134 (3)	130 (3)	126 (3)
mindre än 200 kg men minst 150 kg ..	no (2)	105 (2)	100 (2)	96 (2)
mindre än 150 kg men minst 125 kg ..	75 (1)	72 (1)	70(1)	68 (1)
mindre än 125 kg men minst 100 kg ..	40	37	35	33
mindre än 100 kg men minst 30 kg . .	15	12	10	8
Häst Hel kropp, oavsett vikten ..........	30	30	30	30
Svin Hel kropp, vägande 50 kg eller mer ......	40 (0,50)	38 (0,50)	36 (0,50)	34 (0,50)
mindre än 50 kg men minst 30 kg ......	20 (0,50)	19 (0,50)	18 (0,50)	17 (0,50)

Marknadsregleringen i fråga om kött och fläsk sköts av föreningen Svensk
Kötthandel som står under överinseende av jordbruksnämnden. För föreningens
verksamhet gäller särskilda av nämnden givna direktiv. Föreningen,
som i viss utsträckning har ansvaret för att de inhemska priserna
på viktigare varor inom föreningens verksamhetömråde håller sig inom
prisgränserna, skall med beaktande av det allmännas intressen ha hand
om import och export av slaktdjur samt kött och fläsk. Genom att exportera
pristryckande överskott skall föreningen även medverka till att priset inom
landet på slakterifett hålls uppe.

262

Kungl, Maj:ts proposition nr 95 år 1967

Regleringsföreningen exporterar i egen regi endast de viktigaste varuslagen
nämligen ostyckat nötkött och fläsk, bacon samt levande ungnöt och
svin. Vid export av övriga slaktprodukter erhåller exportören av föreningen
i förväg fastställda exportbidrag som i allmänhet är lika med införselavgiften
på varuslaget i fråga. Exportbidraget för slakterifett motsvarar dock införselavgiften
och regleringsavgiften för fettvaror samt ytterligare 3 öre/kg.
Föreningens egen export ombesörjs av Sveriges Slakteriförbund. Exportkostnadernas
utveckling sedan år 1959/60 framgår av följande tabell (milj. kr.)

1959/60 1960/61 1961/62 1962/63 1963/64 1964/65 1965/66

Kött................. 1,0 1,1 7,5 70,3 56,1 50,0 79,5

Fläsk............... 70,4 60,5 75,6 62,1 56,6 60,7 116,2

Slakterifett, skeppsfourne ringm.

m.............13,8 15,8 23,6 29,6 25,4 22,9 29,7

Summa............. 85,2 77,4 106,7 162,0 138,1 133,6 225,4

Regleringsföreningen lämnar vidare bidrag till utjämningslagring av kött
och fläsk så länge det. inhemska priset inte överstiger övre prisgränsen
minskad med 40 öre resp. 20 öre. Före regleringsåret 1963/64 gällde att lagringsstödet
fick utgå endast då prisbevakningspriset för kött och fläsk låg
under mittpriset. Bidrag utgår till infrysnings- och hanteringskostnader,
lagerhyror, räntekostnader o. d. samt till att täcka kostnader för speciella
rabatter på frysta varor. Bidragen beräknas täcka 90 % av lagringskostnaderna
och 75 % av de frysrabatter som Sveriges Slakteriförbund tillämpar.
Lagrings- och frysrabattbidragen har under senare år uppgått till följande
belopp (milj. kr.).

Lagrings- och infrys-]	1959/60	1960/61	1961/62	1962/63	1963/64	1964/65	1965/66
ningsbidrag .. .. i	12,9	3,5	7,4	9,5	5,1	5,2	5,2
Frysrabattbidrag . .J .	2,1	2,2	8,8	5,2	6,5	4,7
Summa	12,9	5,6	9,6	18,3	10,3	11,7	9,9

Statliga kapitalmedel kan ställas till regleringsföreningens förfogande
dels för lagring av varor som importeras i föreningens egen regi, dels för
utjämningslagring av svenskt kött och fläsk. För finansiering av lagring
av kött, fläsk och smör står totalt 90 milj. kr. till förfogande. För medel
som tas i anspråk betalar föreningen ränta efter gällande diskonto med
tillägg av 0,5 %.

Då överproduktion på fläsk kan befaras äger jordbruksnämnden lämna
bidrag till slakt av smågrisar. Sådan åtgärd har inte vidtagits sedan i mars
1962.

För att täcka regleringsföreningens kostnader ställs till förfogande dels
slaktdjurs- och kompensationsavgiftsmedel, dels införselavgiftsmedel inom
normalramen samt införsel- och tillverkningsavgifter för fodermedel.

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

263

Till exportkostnader får dock i princip användas endast medel som influtit
genom upptagande av slaktdjurs- och fodermedelsavgifter.

Till ullproduktionen utgår statligt stöd genom att bidrag lämnas med
2 kr./kg ull. Bidraget motsvarar ca 35 öre/kg fårkött. Kostnaderna för stödet
uppgår till ca 600 000 kr. per år och bestrids från anslaget Prisreglerande
åtgärder på jordbrukets område.

Jordbruksutredningen. Utredningen anger att flertalet av de kalvar som
återstår sedan rekryteringsbehovet fyllts inte längre slaktas i späd ålder
utan som ungnöt med en slaktvikt som överstiger 200 kg. Denna utveckling
tillsammans med en ökad utslaktning av mjölkkor har medfört att
Sverige numera har överskott på nötkött. Den pågående reduceringen av
kostammen minskar basen för den framtida nötköttsproduktionen. Det
synes emellertid enligt utredningen finnas möjligheter att uppföda ytterligare
en del av kalvarna till ungnöt samt att förbättra uppfödningstekniken.
Det torde därför dröja till början av 1970-talet innan balans nås mellan
produktion och konsumtion av nötkött.

Utredningen konstaterar att fläskproduktionen vid ingången av sexårsavtalet
låg på en synnerligen hög nivå med mycket stora exportöverskott.
Produktionen har sedan reducerats men synes nu åter stiga. Fläsköverskotten,
som under senare år uppgått till drygt 20 milj. kg eller ca 10 % av
produktionen, produceras under nuvarande förhållanden med inhemsk
fodersäd.

Fårstammen och därmed slakten av får och lamm har ökat under de
senaste åren men konsumtionen ligger enligt utredningen fortfarande på en
mycket låg nivå i jämförelse med många andra länder.

Gränsskyddet för kött och fläsk är enligt utredningen inte särskilt högt
i jämförelse med gränsskyddet för övriga jordbruksprodukter. Den princip
för gränsskyddets avvägning för olika produkter, som utredningen förordar
— likformigt gränsskydd — innebär knappast några förändringar vad gäller
gränsskyddet för kött och fläsk.

Fläskproduktionens storlek beror förutom av gränsskyddet även i hög
grad av priset på fodersäd. Vid en minskning av gränsskyddet för fodersäd
och annan spannmål bör därför enligt utredningen en motsvarande anpassning
ske av gränsskyddet för fläsk.

Vid export av slakterifett lämnas bidrag såsom ett led i fettregleringen.
Bidraget har under senare år A''arit av ungefär samma storlek som exportpriset.
Av utredningens förslag att slopa regleringsavgiften för fett följer
att exportbidragen för slakterifett kommer att reduceras med ett belopp som
motsvarar nämnda avgift. Utredningen ifrågasätter även en ändring av
noteringsunderlaget för beräkning av införselavgiften för rapsolja. Denna
ändring kan om inte införselavgiften samtidigt höjs innebära en viss reduktion
av prisnivån för fett inom landet. Reduktionen kan beräknas medföra

264

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

en motsvarande minskning av priset på slakterifett. En sådan reduktion
kan enligt utredningen vara motiverad med hänsyn till marknadsläget för
slakterifett, som under senare år kännetecknats av att hälften av slakterifettsproduktionen
måst avsättas på export med betydande förlust, men
innebär samtidigt kalkylmässigt en minskning av jordbrukets inkomster
av kött och fläsk med ca 8 milj. kr.

I fråga om stödet till utj ämningslagring av kött och fläsk framhåller utredningen
att detta bidrar till att utjämna kraftiga säsongmässiga svängningar
i priser och produktion. Stödet gör det även i viss utsträckning
möjligt att exportera överskottsproduktion till bättre priser än eljest genom
att lämpliga avsättningstillfällen kan avvaktas. Samtidigt kan emellertid
lagringsstödet verka hindrande på en anpassning av produktionen till efterfrågan
inom landet. Med hänsyn härtill samt till den pris- och konsumtionsutveckling
som ägt rum under senare år förordar utredningen att lagringsbidrag
i princip utgår då priserna inom landet ligger under mittprisnivån.
Till grund för beslut om användning av lagringsstöd bör ligga en bedömning
av de samhällsekonomiska kostnaderna för lagring gentemot kostnaderna
för export och för anpassning av produktionen inom ramen för
den prispolitiska målsättningen.

Utredningen konstaterar att det inte funnits behov av en särskild smågrisreglering
under de senaste fyra åren. Stödformen anses därför böra avskaffas.

De beredskapspolitiska skäl som år 1948 motiverade ett särskilt stöd till
ullproduktionen anser utredningen knappast längre föreligga med hänsyn
till bl. a. de olika slag av syntetfiber som nu finns att tillgå. Ullstödet bör
därför avvecklas.

Reservationer och särskilda yttranden. Ledamöterna Bengtsson, Hansson,
Holmström, Håkansson, Oscarsson och Åstrand framhåller i särskilt yttrande
och reservation att det är oförenligt med den allmänna prispolitiska
målsättningen att låsa lagringsstödet till kött och fläsk vid en viss prisnivå
då man inte i förväg kan förutse de lagringsbehov som kan uppkomma.

Smågrisstödet anser man ge en möjlighet att i ett tidigt skede få till stånd
en stabilisering av fläskmarknaden. Reservanterna motsätter sig därför att
stödet avvecklas.

Reservanterna föreslår att såsom kompensation för det särskilda ullstödets
borttagande införselavgiften för får- och lammkött höjs med ca 40 öre/kg
kött i samband med att det speciella stödet tas bort.

Ledamoten Svensson förordar i reservation och särskilt yttrande att stödet
för marknadsreglerande lagring av kött och fläsk i minst samma utsträckning
som f. n. täcks av statliga regleringsmedel.

Remissyttrandena. NO, Sveriges industriförbund, SAF, Sveriges grossistförbund,
Samarbetsorganet i jordbruksfrågor för enskild handel och indust -

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

265

ri och KF ansluter sig till utredningens förslag i fråga om lagringsstödet,
smågrisstödet och ullstödet. Jordbruksnämndens konsumentdelegation delar
utredningens uppfattning att lagringsstödet för kött och fläsk i princip bör
utgå endast då priserna ligger under mittprisnivån.

KF och jordbruksnämndens konsumentdelegation föreslår eventuellt inrättande
av särskilt prisorgan inom köttvaruområdet med allsidig sammansättning
från berörda parter inom stat och näringsliv. Detta organ skulle
t. ex. delta vid fastställandet av prisnivå vid infrysning av kött och fläsk, ta
ställning till frysavdragens storlek m. m. och i efterhand bedöma den
svenska partiprisnivån jämfört med bl. a. den danska.

Statens jordbruksnämnd erinrar om att utslagning av smågrisar tillgripits
som ett led i ansträngningarna att skydda nedre prisgränsen för fläsk
inför befarade prisfall. En sådan prisstödjande åtgärd anser nämnden kan
visa sig erforderlig även i fortsättningen.

I fråga om ullstödet anför nämnden att uppköpare och beredare förorsakas
ett inte oväsentligt administrativt arbete genom fördelningen, redovisningen
och kontrollen av de relativt små ullpristilläggen.

Överstyrelsen för ekonomisk försvarsberedskap biträder utredningens förslag
om avveckling av ullstödet men framhåller att tillgång på ull alltjämt
är nödvändig från beredskapssynpunkt. Om ullproduktionen minskar på
grund av att stödet tas bort kan emellertid lagringen ökas till avsevärt
lägre årskostnad än den pristillägget f. n. drar.

RLF och SL ansluter sig i fråga om kött- och fläskregleringen till vad som
anförs i reservationen av ledamoten Bengtsson m. fl.

Jordbrukspriskommittén. Den omfattande utslaktningen av kor har i
kombination med utökad ungdj ursuppfödning för slakt medfört starkt ökade
anspråk på föreningen Svensk Kötthandels ekonomi. För att möta dessa
krav har efter hand slaktdjursavgifterna höjts. För nötkreatur har avgifterna
fr. o. m. den 1 januari 1965 successivt höjts från 50 till 140 kr. i fråga
om storboskap med en slaktvikt av 200 kg och mer. Avgifterna utgår sålunda
nu i södra och mellersta delarna av landet i princip med de högsta belopp
riksdagen medgett.

Kostnaderna för att avsätta överskottet av kött väntas under innevarande
regleringsår bli så höga, att den beräknade tillförseln av införselavgiftsmedel
och slaktdj ursavgifter ej kommer att bli tillräcklig för att undvika underskott
i föreningens bokslut. Att i nuvarande läge ytterligare höja slaktdj
ursavgifterna för nötkreatur har inte bedömts lämpligt.

Eftersom överskottssituationen bedöms som temporär och då redan under
år 1968 en viss lättnad beräknas inträda bl. a. genom att ungnötsuppfödningen
kommer att gå ned på grund av det minskade kalvunderlaget har
kommittén funnit en annan lösning på problemet. Den grundläggande tanken
har härvid varit att söka fördela kostnaderna för utslaktningen på en

9-f Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr 95

266 Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

längre period. För att möjliggöra detta föreslås att en rörlig kredit hos riksgäldskontoret
om högst 50 milj. kr. ställs till Svensk Kötthandels förfogande
fr. o. in. den 1 juli 1967 att disponeras i mån av behov och mot ränta. I
villkoren bör ingå att krediten skall vara helt återbetald senast den 1 juli
1972.

I stället för den höjning som annars hade blivit aktuell kommer det genom
krediten att bli möjligt att företa en sänkning av slaktdjursavgifterna
för nötkreatur. Med början redan under våren 1967 räknar kommittén sålunda
med att avgiften för storboskap i högsta viktgruppen successivt skall
bringas ned till en nivå av 50 kr. i slutet av år 1967 eller i början av år 1968.
För övriga viktgrupper förutsätts sänkningar i relation härtill. Slaktdjursavgiften
för kalv beräknas kunna minskas till en nivå motsvarande nu utgående
kompensationsavgift. Denna långsiktiga plan för avveckling av köttöverskottet
innebär att kravet på årlig balans av Svensk Kötthandels ekonomiska
verksamhet tills vidare faller bort.

Enligt nuvarande ordning har riksdagen fastställt de högsta belopp varmed
slaktdj ursavgifter får tas ut. Med hänsyn till att maximiavgifterna
fortlöpande behöver anpassas efter utvecklingen och i syfte att förenkla
handläggningen, föreslår kommittén att Kungl. Maj :t i fortsättningen skall
äga fastställa de högsta belopp som må tas ut samt att jordbruksnämnden
inom denna ram efter överläggningar med jordbrukets förhandlingsdelegation
och konsumentdelegationen skall äga bestämma de aktuella beloppen.

Intäkterna av slaktdj ursavgifter för nötkreatur och svin bör enligt kommitténs
mening i princip reserveras för regleringsutgifter för resp. djurslag.

I övrigt föreslår kommittén vissa höjningar av införselavgifterna för kött
och fläsk. För ostyckat kött bör införselavgiften höjas med 27 öre medan
den fortlöpande rationaliseringen inom fläskproduktionen gör det möjligt
att begränsa höjningen för fläsk till 10 öre. I samband härmed bör mittpriser
och prisgränser höjas enligt gängse regler. De avgifter, mittpriser och
prisgränser, som i enlighet härmed skall gälla fr. o. m. den 1 september
1967, framgår av följande tabell (öre/kg).

	Nedre	Mitt-	Övre	Införsel-	Komp.
	prisgräns	pris	prisgräns	avgift	avgift
Nöt- och hästkött ........	.. 632	726	820	345	8
Kalvkött ................	.. 693	815	937	339	14
Fårkött..................	.. 770	904	1 038	445	—
Fläsk (kropp med huvud)1..	.. 476	551	626	187	21

1 För svinkropp utan huvud skall införselavgiften liksom hittills utgå med 5 öre högre
belopp.

Införselavgifterna för levande djur, styckat och benfritt kött och fläsk,
charkuterivaror, ätbara djurdelar samt kött- och fläskkonserver skall fastställas
efter oförändrade grunder.

267

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

I syfte att dämpa de såväl ur konsument- som producentsynpunkt stora
prissvängningar, som kan förekomma vid nuvarande spännvidder mellan
prisgränserna, föreslår kommittén, att ett system med s. k. buffertzoner prövas
under regleringsåret 1967/68. Detta föreslås ske så att då det inhemska
priset passerar över en nivå som motsvarar den övre prisgränsen minus 5 %
av mittpriset sänks den normala importavgiften med 5 %. På samma sätt
skall, då priset passerar under eu nivå som motsvarar den nedre prisgränsen
plus 5 % av mittpriset, den normala importavgiften höjas med 5 %.

Reglerna för de ingrepp på smågrismarknaden som kunnat ske enligt nuvarande
regleringssystem föreslås gälla oförändrade tills vidare.

Pristillägget för ull slopas den 1 september 1967.

Ägg och äggprodukter m. m.

Produktions- och marknadsförhållanden. Tillgängliga uppgifter om produktionen
av ägg är relativt osäkra med hänsyn till att den registrerade invägningen
torde omfatta endast ca hälften av produktionen. Produktionen
beräknas under senare år ha överstigit den inhemska konsumtionen med
7—8 milj. kg, vilket framgår av följande tabell.

	Produk-tion milj. kg	Därav partihandelns inköp milj. kg i % av pro-duktionen	Import1 milj. kg	Export1 milj. kg	Konsumtion2 Total Per capi milj. kg ta kg
1959/60	.... 98	44,4	45,3	0,5	11,3	87,2	11,7
1960/61	____ 93	41,2	44,3	1,2	5,5	88,7	11,8
1961/62	____ 92	40,7	44,2	3,8	5,8	90,0	11,9
1962/63	.... 95	43,3	45,6	1,5	7,3	89,2	11,8
1963/64	.... 98	47,1	48,1	1,9	10,4	89,5	11,7
1964/65	. 97	48,5	50,0	2,1	9,4	89,7	11,7
1965/66	____ 94	47,6	50,6	2,2	6,4	89,8	11,6

1 Inkl. äggprodukter och polska ägg som löneintorkats och reexporterats i form av äggprodukter.

2 Beräknad inkl. utrikeshandel med äggprodukter.

Producentpriset på ägg har sedan år 1959/60 varierat på följande sätt.

1959/60 1960/61 1961/62 1962/63 1963/64 1964/65 1965/66

Svensk äggnotering, kr./kg 2: 98 3: 36 3: 27 3: 68 3: 31 3: 22 3: 48

Gränsskyddet uppgick år 1959 till ca 25 % av importvärdet. På grund av
fallande världsmarknadspriser för ägg och stigande foderpriser har gränsskyddet
stigit och utgjorde i oktober 1966 81 %.

Gällande reglering. Prisgränser och införselavgifter fastställdes ursprungligen
för ägg i skal, heläggmassa, heläggpulver, äggulepulver och äggvitepul -

268

Kungl. Maj. ts proposition nr 95 år 1967

ver. Sistnämnda vara, som enligt EFTA-konventionen är industrivara, har
dock fr. o. m. hösten 1962 avförts ur jordbruksregleringen.

I prisregleringen ingår även flytande äggalbumin. Prisgränser har inte
fastställts men införselavgift utgår med samma belopp som för äggmassa.

Sedan år 1962 finns prisgränser även för gödkyckling (broiler) och kalkon.
Prisbevakningspriset för broiler utgörs av ett medeltal av de priser vissa
större företag i branschen tillämpar. Svenska ägghandelsförbundets prisnoteringar
ligger till grund för beräkningar av den inhemska prisnivån på
kalkon.

Fr. o. m. den 1 mars 1967 gäller följande prisgränser och införselavgifter
för ägg, äggprodukter samt broiler och kalkon.

	Nedre pris-	Övre pris-	Införsel-
Ägg i skal, öre/kg .............	gräns	gräns	avgift
	543	205
Heläggmassa, öre/kg...........	......... 435	565	246
Heläggpulver, öre/kg...........		2 569	1 097
Äggulepulver, öre/kg...........	......... 1 978	2 482	951
Broiler, öre/kg ...............		800	289
Kalkon, öre/kg ...............		1 067	289

Som mätare på den inhemska prisnivån på ägg används ett vägt medeltal
av Svenska ägghandelsförbundets priser vid försäljning av runmärkta ägg
och kronägg till handlande i Stockholm.

Frågor som har samband med export av ägg, äggprodukter och fjäderfäkött
administreras av regleringsföreningen Sveriges export- och importförening
för ägg. Föreningen står under statens jordbruksnämnds överinseende
och skall i sin verksamhet följa av nämnden givna direktiv.

Föreningen bedriver inte någon egen exportverksamhet utan fastställer i
förväg bidrag vid export av ägg och äggprodukter. Föreningen får själv avgöra
om exportbidrag skall utgå till annan än medlem av föreningen. Exportbidraget
får så länge priset inte underskrider den nedre prisgränsen för
vederbörande vara inte överstiga införselavgiften för motsvarande produkt.
Om den nedre prisgränsen underskrids kan jordbruksnämnden ge exportoch
importföreningen ensamrätt till import av ägg och heläggmassa. Föreningens
rätt att med anlitande av regleringsmedel medverka till export av
ägg och äggprodukter upphör om övre prisgränsen för sådan vara överskrids.

Eftersom stor del av äggproduktionen omsätts vid sidan av den reguljära
partihandeln, har det inte ansetts möjligt att ta ut produktionsavgifter på
detta område. För att täcka kostnader i samband med export tilldelas föreningen
i stället medel som härrör från införsel- och tillverkningsavgifter
för fodermedel. För regleringsåret 1966/67 gäller att endast avgiftsmedel
som belöper på importfoder som används i äggproduktionen skall tillföras
föreningen. Vidare tillförs föreningen inom den fasta delen av normalramen

Kungl. Maj.ts proposition nr 95 år 1967 269

sin andel av införselavgifter vid import av ägg, äggprodukter och fjäderfäkött.

Införselavgiftsmedel får av föreningen användas till vissa bidrag för runmärkta
ägg efter den kvalitet som kan konstateras efter förpackningen.
Kostnaden härför uppgår till ca 5 milj. kr. för år. Regleringsföreningen får
även lämna bidrag för lagringskostnader för fjäderfäkött vid de tillfällen då
det inhemska priset inte överstiger den nedre prisgränsen.

Sedan regleringsåret 1959/60 har exportbidragen för ägg, äggprodukter
och fjäderfä uppgått till de belopp som anges i följande sammanställning
(milj. kr.).

	1959/60	1960/61	1961/62	1962/63	1963/64	1964/65	1965/66
Ägg............	"I			9,2	18,8	16,4	8,2
Äggprodukter ....	13,1	7,6	8,7	0,4	0,8	1,2	1,3
Fjäderfä ........	■J			0,1	0,0	0,1	0,1

Jordbruksutredningen. Utredningen framhåller att äggregleringen till
följd av produktionsutvecklingen inom landet samt krympande avsättningsmöjligheter
på utlandsmarknaden har måst revideras betydligt under de
senaste åren. Utredningen förutsätter att detta arbete fortsätts i den mån
så blir erforderligt men att regleringen för ägg behålls i stort sett oförändrad.

Remissyttrandena. Utredningens förslag att den framtida äggregleringen
skall behållas oförändrad tillstyrks av jordbruksnämndens konsumentdelegation,
RLF och SL, Sveriges Grossistförbund och Samarbetsorganet i jordbruksfrågor
för enskild handel och industri. RF föreslår att möjligheterna
utreds att sänka produktionskostnaderna genom ett restitutionsförfarande
för importerad majs och andra fodermedel. Om ett sådant system visar sig
ur kontrollsynpunkt ogenomförbart, godtar förbundet utredningens förslag.

Jordbrukspriskommittén. För ägg föreslår kommittén att införselavgiften
höjs med 15 öre per kg. I konsekvens härmed bör mittpriser och införselavgifter
räknas upp enligt gällande regler. Likaså bör införselavgiftshöjningen
slå igenom för de äggprodukter, som ingår i regleringssystemet. I enlighet
härmed skall avgifter, mittpris och prisgränser för ägg och äggprodukter
bli följande den 1 september 1967 (öre/kg).

Införsel avgift -

Ägg.................. 220

Äggmassa ............ 264

Äggula, flytande ...... 297

Äggula, torkad ........ 1 020

Heläggpulver.......... 1 165

Mitt-	Nedre	Övre
pris	prisgräns	prisgräns
501	442	560
518	451	585
2 299	2 039	2 559
2 373	2 101	2 645

270

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

För att täcka kostnader för export, lagring och kvalitetsarbete och andra
regleringsuppgifter för ägg och fjäderfäkött föreslås att införselavgiftsmedel
av högst 17 milj. kr. per år ställs till föreningens förfogande under regleringsåren
1967/68 och 1968/69. Liksom hittills bör exportbidrag för fjäderfäkött
endast utgå med belopp som motsvarar den av foderregleringen
orsakade fördyringen av produkten.

För kött av gödkyckling (broiler) och kalkon föreslås en viss sänkning av
mittpriser och prisgränser. Den tekniska utvecklingen har på detta område
gjort snabba framsteg, vilket underlättat en övergång till produktion i större
skala. Härigenom kan broileruppfödningen bedrivas vid ett prisläge, som
ligger lägre än som tidigare ansetts möjligt. I fråga om kalkonuppfödningen,
som under det senaste året visat en betydande ökning, har utvecklingen även
främjats av att nya mer ekonomiska kalkonraser införts. De föreslagna mittpriserna
och prisgränserna, vilka redovisas i följande tabell, innebär i stort
sett en anpassning till det prisläge som utvecklat sig under senare år
(öre/kg).

	Mitt-	Nedre	Övre
	pris	prisgräns	prisgräns
Gödkyckling (broiler).....	... 630	580	680
Kalkon.................	... 825	750	900

Lagringsstöd kan f. n. utgå under förutsättning att prisnivån ej överstiger
den nedre prisgränsen. I syfte att hindra att sänkningen av den nedre
prisgränsen leder till en försämring av lagringsstödet föreslår kommittén,
att lagringsbidrag med anlitande av regleringsmedel skall utgå under förutsättning
att priset inte överstiger den nedre prisgränsen med tillägg av
20 öre.

Användning av införsel- och regleringsavgiftsmedel, in. m.

Användningen av införselavgiftsmedel för regleringsåren 1965/66 och
1966/67. Statens jordbruksnämnd redovisar i skrivelse den 28 februari 1967
användningen av införselavgiftsmedlen regleringsåret 1965/66 samt en preliminär
plan för dispositionen av dessa medel under regleringsåret 1966/67.
Den huvudsakliga medelsdispositionen framgår av följande tabell.

1965/66 1966/67

prel.

1 000 kr. 1 000 kr.

Inkomster

Från föregående regleringsår kvarstående införselavgifter

och räntor .................................... 56 555 42 464

Under regleringsåret influtna införselavgifter .......... 235 912 289 549

Vissa ränteinkomster.............................. 2 416 3 000

Summa inkomster 294 883 335 013

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

271

1965/66 1966/67

prel.

1 000 kr. 1 000 kr.

Utgifter

a) Av medel inom resp. regleringsårs normalram

Svensk spannmålshandel ........................ 31 000 15 000

Sveriges stärkelseproducenters förening:

införselavgifter för stärkelse.................... 2 167 2 300

» » potatis...................... J1 500 1 500

Sveriges oljeväxtintressenter...................... 29 000 27 220

Svenska mejeriernas riksförening.................. 235 130 39 000

Svensk kötthandel.............................. 35 070 47 400

Sveriges export- och importförening för ägg ........ 3 900 1 900

Sveriges export- och importförening för ägg ........1

Svensk kötthandel..............................1 322 233 22 100

Svenska mejeriernas riksförening..................j

Reserv för stöd åt oljelinodlingen m. m............. 1 780

Reserv till jordbruksnämndens förfogande .......... — 1 800

Summa 160 000 160 000

b) Av under resp. regleringsår utanför normalramen infly -

tande medel

Sveriges potatisodlares riksförbund ................ 1 000 1 000

Svensk matpotatiskontroll........................ 150 150

Sveriges utsädesförening ........................ 50 65

Veterinärstyrelsen.............................. 108 150

Prisutjämning på torkat äggalbumin .............. 1 342 1 400

Prisutjämning på kärnbindemedel ................ 465 600

Bidrag för avsättning av brödsäd.................. 34 775 51 480

Avgifter för fodermedel.......................... 21 483 31 743

För sänkning av priset på mjölk .................. — 25 000

Summa 59 373 111 588

c) Av medelsöverskott från tidigare regleringsår

Engångstillskott den 1 mars 1966.................. 6 000 —

EFTA-förluster ................................ 11 175 5 189

Del av utbetalning till Danmark .................. 3 871 5 000

EEC-förluster under regleringsåren 1963/64 och 1964/65 12 000 —

_Summa 33 046 10 189

Summa utgifter 252 419 281 777

Saldo

På överskottskonto.............................. 38 521 46 436

På konto för särskild införselavgift för brödsäd...... 3 943 6 800

1 Fonderade hos jordbruksnämnden.

2 Härav för sänkt pris på konsumtionsmjölk 13,13 milj. kr.

3 Införselavgifter för ärter, bönor och fodermedel.

Ersättning till jordbruket på grund av inverkan av EFTA under regleringsåret
1965/66. Statens jordbruksnämnd behandlar i skrivelse den 28 februari

272

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

1967 frågan om ersättning till jordbruket för förluster på grund av inverkan
av EFTA under regleringsåret 1965/66.

Jordbruksnämnden utgår vid bedömningen av jordbrukets eventuella
EFTA-förluster från dels om och i vad mån en minskning av jordbrukets
avsättningsmöjligheter i realiteten har uppstått till följd av en av EFTA
föranledd minskning av gränsskyddet, dels om en befarad avsättningsminskning
har måst elimineras på jordbrukets egen bekostnad genom subventioner
ur sådana medel som eljest på annat sätt skulle ha tillförts jordbruket,
dels om de totalbelopp av införselavgiftsmedel, som skall stå till
jordbrukets förfogande, till följd av en anpassning av vissa avgiftsbelopp
efter EFTA-reglerna, inte har uppnåtts eller befaras inte kommer att uppnås.

I fråga om inverkan på avsättningen av jordbrukets produkter anför jordbruksnämnden
att prisutjämning med införselavgiftsmedel utanför normalramen
eller med budgetmedel har införts för en rad av livsmedelsindustrins
produkter så att den berörda industrin erhåller kompensation för att den
nödgats köpa erforderliga inhemska j ordbruksråvaror till oreducerade priser,
trots att gränsskyddet för den färdiga industriprodukten har sjunkit
eller slopats till följd av EFTA-avtalet. Prisutjämningen för stärkelseprodukter
bekostas dock av regleringsmedel som står till förfogande för prisregleringen
i övrigt på fabrikspotatisområdet. Beräkningar av Sveriges
stärkelseproducenters förening, som jordbruksnämnden godtar, visar att
under regleringsåret 1965/66 5 188 575 kr. gått åt för denna prisutjämning.
Jordbruksnämnden anser att såvitt gäller produkter som omfattas av prisutjämningen
kan Sveriges deltagande i EFTA i princip inte ha påverkat
det svenska jordbrukets avsättning av råvaror.

Beträffande vissa andra produkter, vari jordbruksråvaror ingår, har
gränsskyddet försvagats eller upphört till följd av EFTA-konventionen,
utan att de på grund härav ansetts behöva bli föremål för prisutjämning.
Jordbruksnämnden finner efter redogörelse för importutvecklingen under
regleringsåret 1965/66 för dessa produkter att det är tveksamt om denna
utveckling kan tas till intäkt för anspråk på gottgörelse för hämmad avsättning
av svenska industriprodukter eller jordbruksråvaror. Några anspråk
på gottgörelse för försvårad avsättning har inte heller framställts
från jordbrukets sida.

Jordbruksnämnden beräknar att de införselavgiftsmedel, som under regleringsåret
1965/66 influtit för de jordbruks- och fettregleringsvaror som inom
EFTA hänförts till industrisektorn, är 3 068 000 kr. lägre än det införselavgiftsbelopp
som skulle tagits ut om inte gränsskyddet sänkts till följd
av EFTA. Nämnden framhåller dock att jordbruket för regleringsåret 1965/
66 utan hinder av nämnda inkomstminskning kunnat till fullo tillföras det
belopp som utgjorde jordbrukets normalram för detta år eller 160 milj. kr.

I anledning av det anförda anser jordbruksnämnden att jordbruket up -

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

273

penbarligen skall erhålla gottgörelse för kostnader för prisutjämning som
bestritts av införselavgiftsmedel inom normalramen. Med sådana medel har
som förut nämnts under regleringsåret 1965/66 bekostats prisutjämning för
dextrin o. d. med 5 188 575 kr. Ersättningen bör enligt nämnden utgå på
så sätt att beloppet återförs till de för stärkelseregleringen avsedda regleringsmedlen
med anlitande av införselavgiftsmedel som den 31 augusti 1966
kvarstår utanför normalramen.

I fråga om uteblivna inkomster av införselavgifter till följd av åtgärder
inom EFTA framhåller jordbruksnämnden att såvitt framgår av nu föreliggande
kalkyler normalramen även för regleringsåret 1966/67 torde komma
att bli utfylld och överskriden. Om det framdeles visar sig att normalramen
för nämnda regleringsår på grund av oförutsedda inkomstbortfall
inte blir utfylld och bristen inte heller kan täckas av vissa från tidigare
regleringsår återstående införselavgifter utanför normalramen avser jordbruksnämnden
att återkomma med de framställningar som då kan befinnas
påkallade.

Jordbrukspriskommittén. De medel, som under regleringsåret 1967/68
(10 månader) beräknas inflyta i form av införselavgifter, uppgår till ca 250
milj. kr. Beräkningarna grundas på de avgifter som enligt kommitténs förslag
normalt skall gälla. Importkvantiteterna och storleken av de rörliga
avgifterna har beräknats under förutsättning av normala skörde- och marknadsförhållanden.

Normalramen för de införselavgifter, som får tas i anspråk för regleringsändamål
under regleringsåret 1966/67, utgör 160 milj. kr. I det föregående
har kommittén förordat att under regleringsperioden vissa ytterligare belopp
av införselavgiftsmedel skall få disponeras för regleringsändamål. Jordbruket
skall sålunda som ersättning för intäktsminskning till följd av omläggning
av prisregleringen för slakterifett tillföras 10 milj. kr., som ersättning
för sänkningen av priset på den ur svenska matolj eväxter framvunna
oljan 6 milj. kr. och som tillskott för att täcka rabatteringskostnader för
stärkelse till derivatframställning 7,2 milj. kr., allt för helt år räknat. Summan
av dessa belopp, (160 -j— 10 —f- 6 -j— 7,2 =) 183,2 milj. kr., motsvarar för
tiomånadersperioden den 1 september 1967—den 30 juni 1968 152,7 milj. kr.
Vidare skall liksom hittills inflytande fodermedelsavgifter få tas i anspråk
för regleringsändamål. Av det för helt år beräknade beloppet för sådana avgifter,
59 milj. kr., ingår 21,5 milj. kr. i det förutvarande rambeloppet 160
milj. kr., varför det överskjutande beloppet utgör 37,5 milj. kr. Omräknat för
en tiomånadersperiod utgör sistnämnt belopp ca 31 milj. kr. För regleringsändamål
på jordbrukets område under regleringsåret 1967/68 bör sålunda i
mån av tillgång på medel stå till förfogande ca (152,7 -j- 31 =) 183,7 milj.
kr. Beloppets exakta storlek blir beroende av de verkliga intäkterna av fodermedelsavgifterna.

274

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

F. n. tillämpas olika grunder för fördelningen av de avgiftsmedel som får
användas för regleringsändamål. Sålunda fördelas viss del av totalbeloppet
mellan regleringsföreningarna i förhållande till intäkterna av införselavgifter
på de skilda varorna, medan resten i princip fördelas av jordbruksnämnden
efter att ha hört jordbrukets förhandlingsdelegation. Kommittén anser
att en betydande administrativ förenkling nås genom att en preliminär fördelning
mellan de olika regleringsoinrådena redan nu bestäms. Kommittén
föreslår för regleringsåret 1967/68 (10 månader) följande fördelning (milj.
kr.).

Svensk Spannmålshandel....................

Sveriges Oljeväxtintressenter ................

Regleringsföreningen för stärkelse ............

Regleringsföreningen för mejeriprodukter......

Svensk Kötthandel ........................

Sveriges export- och importförening för ägg ..
Reserv till jordbruksnämndens förfogande ....

Summa

1/9 1967—
30/6 1968

25.0

46.0
8,0

35.0

42.0
14,2
13,5

183,7

(Tolvmåna dersperiod) (30.

(55.0)
(9,5)

(42.0)

(50.0)

(17.0)
(17,2)

(220,7)

Jordbruksnämnden bör under beaktande av vad som vid behandlingen av
de olika varuområdena anförts om behovet av införselavgiftsmedel för marknadsregleringarna
äga, efter att ha hört förhandlingsdelegationen och konsumentdelegationen,
jämka angivna delbelopp och besluta om fördelning
av det belopp som står till nämndens förfogande. Totalbeloppet bör dock ej
få ändras i annan mån än vad som följer av om intäkterna av fodermedelsavgifter
ändras i förhållande till vad som beräknats.

Utöver i det föregående angivet belopp av införselavgiftsmedel som får disponeras
för regleringsändamål räknar kommittén med att liksom hittills
föreningen Svensk Spannmålshandel skall tillföras införselavgifter för sådan
brödsäd som importeras i utbyte mot inhemsk brödsäd, vilken exporteras
till följd av kvalitativa brister eller måste användas till foder.

I fråga om användningen av de införselavgiftsmedel som enligt det föregående
ställs till förfogande för regleringsändamål bör, där ej annat följer
av kommitténs förslag, nuvarande bestämmelser gälla. Kungl. Maj :t eller,
efter Kungl. Maj :ts bemyndigande, jordbruksnämnden bör dock äga besluta
om de jämkningar som kan visa sig erforderliga.

Införselavgiftsmedel och andra regleringsmedel på jordbrukets område
får nu intill ett belopp av 1 milj. kr. per år efter jordbruksnämndens medgivande
disponeras av regleringsföreningarna på jordbrukets område för
upplysningsverksamhet inom föreningarnas verksamhetsområden. Kommittén
föreslår att detta skall gälla även under den nya regleringsperioden. Av
det föregående framgår, att kommittén anser att av detta belopp högst
250 000 kr. för vartdera regleringsåret bör få tas i anspråk för konsulentverksamhet
beträffande odlingen av konservärter.

275

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

Vad gäller införselavgiftsmedel i övrigt, som inflyter nnder regleringsåret
1967/68, bör gälla att under avsnittet om mjölkregleringen angivet
belopp skall disponeras för att liksom nu subventionera priset på konsumtionsmjölk.
Dessutom bör med sådana medel liksom nu bestridas kostnader
för prisutjämning på torkat äggalbumin och kärnbindemedel. Vidare
bör i mån av tillgång på medel 833 000 kr. (motsvarande för helt år
1 milj. kr.) ställas till Sveriges potatisodlares riksförbunds förfogande för
att effektivisera potatisodlingen m. m. I fråga om användning av vissa
mindre belopp för andra ändamål hänvisar kommittén till en av statens
jordbruksnämnd den 28 februari 1967 gjord framställning.

För regleringsåret 1988/69 bör enligt kommitténs mening för regleringsändamål
få användas ett belopp av (183,2 -j- 37,5 =) 220,7 milj. kr.
Beloppets exakta storlek blir även detta år beroende av de verkliga intäkterna
av införselavgifter på fodermedel. Fördelning av beloppet på regleringsföreningarna
och eventuellt uppkommande frågor rörande ändringar
i medlens användning bör enligt kommitténs mening behandlas vid de överläggningar
angående vissa prisregleringsfrågor, som förutsatts ske före
den 15 februari 1968.

Från tidigare regleringsår kvarstår vissa inom normalramen influtna införselavgiftsmedel
på potatis som ej disponerats. Vid utgången av innevarande
regleringsår beräknas dessa medel uppgå till ca 16 milj. kr. I
det föregående har förordats att härav 13 milj. kr. tas i anspråk för mjölkregleringen.
Vid överläggningarna har enighet rått om att av återstående
medel 2 milj. kr. bör ställas till Sveriges utsädesförenings förfogande
för att finansiera föreningens verksamhet med potatisförädling. Kungl.
Maj :t bör äga besluta rörande den närmare användningen av detta belopp.
Härefter kvarstående belopp bör alltjämt finnas reserverat för att
i mån av behov efter beslut av Kungl. Maj :t på förslag av jordbruksnämnden
kunna användas för regleringsändamål i fråga om matpotatis.

Vidare kvarstår från tidigare regleringsår införselavgiftsmedel, som influtit
utöver normalramen. Kommittén har ej tagit ställning till frågan
om dispositionen av dessa medel.

I fråga om användningen under regleringsåret 1967/68 av interna regleringsavgifter
och av motsvarande kompensationsavgifter bör gälla samma
föreskrifter som f. n., om inte annat framgår av vad kommittén föreslagit.

Frågor som eventuellt uppkommer om ändringar i medlens användning
under regleringsåret 1968/69 bör behandlas vid de överläggningar angående
prisregleringsfrågor, som förutsatts ske före den 15 februari 1968.

Bland de övriga frågor som kommittén behandlar ingår en utfästelse i
nu gällande jordbruksreglering om prövning av eventuell gottgörelse till
jordbruket till följd av inverkan av vårt medlemskap i EFTA. Sådan
gottgörelse utgår nu endast för viss rabattering av stärkelse, som använts

276 Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

för derivatframställning. I det föregående har kommittén förordat sådan
utformning av den fortsatta fabrikspotatisregleringen att någon särskild
ersättning av nyss nämnd anledning ej längre behövs. Ej heller föreligger
enligt kommitténs mening skäl för annan ersättning under regleringsåren
1967/68 och 1968/1969 på grund av redan ingångna överenskommelser. I
fråga om överenskommelser inom ramen för EFTA, som framöver kan träffas
med verkan för de båda regleringsåren, kan självfallet nu ej göras någon
bedömning av om de på väsentligt sätt kommer att påverka den avsedda
prissättningen på jordbrukets produkter. Detta är också fallet med
den överenskommelse rörande särskilda tullkontingenter för import av nötkött,
som nyligen undertecknats. Kommittén anser därför, att den nuvarande
utfästelsen om prövning av gottgörelse till följd av inverkan av EFTAöverenskommelser
bör kvarstå.

Beträffande frågan om en ytterligare frilistning av importen från Nord-,
Mellan- och Sydamerika har kommittén ansett, att något ställningstagande
härtill inte från dess sida är påkallat. Denna fråga torde ankomma
på jordbruksnämndens prövning inom ramen för givna bemyndiganden.

Kommittén har i det föregående förordat vissa undersökningar bl. a. i
syfte att söka ytterligare förenkla regleringssystemet eller att göra detta
ändamålsenligare. Förslag har sålunda lagts fram om översyn av prisortssystemet
för brödsäd, av fettvaruregleringen och av utformningen av
matpotatisregleringen. Vidare bär kommittén uttalat sig för en utredning
rörande eventuellt gränsskydd för vallväxtfröer. Härutöver vill kommittén
förorda, att jordbruksnämnden får i uppdrag att efter överläggningar med
konsument- och förhandlingsdelegationerna överse bestämmelserna för beräkning
av de priser, med vilka den svenska prisnivån mäts för olika varor
och som anger läget av denna nivå i förhållande till prisgränserna. Enligt
kommitténs mening kan denna översyn leda till att det visar sig angeläget
att redan före nästa regleringsår ändra nu gällande bestämmelser.
Sådana justeringar får inte förutsättas leda till någon ändring av den med
kommitténs förslag avsedda prisnivån. Kungl. Maj :t bör därför äga besluta
härom efter förslag av jordbruksnämnden.

Slutligen framhåller kommittén att det är angeläget att utvecklingen
inom jordbruksnäringen i olika hänseenden registreras, bl. a. som en grundval
för fastställandet av jordbrukspriserna efter utgången av den nu ifrågavarande
regleringsperioden. Enligt kommitténs mening behöver nu löpande
statistik följas upp och förekommande undersökningar om förhållandena
inom jordbruket ses över och kompletteras för att utvecklingen
skall kunna fortlöpande följas. Kommittén föreslår att uppdrag lämnas
om en skyndsam utredning av de angivna frågorna.

Kommittén förutsätter att gällande bestämmelser för prisregleringen, som
inte berörts i det föregående, skall äga fortsatt giltighet under tiden fram
till den 30 juni 1969.

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

277

Framställningar om bidrag av införselavgiftsmedel. För innevarande regleringsår
disponerar veterinärstyrelsen av införselavgiftsmedel utanför normalramen
dels högst 30 000 kr. för kostnader vid importkontroll av animala
livsmedel, dels högst 120 000 kr. för statens kostnader vid pastöriseringskontrollen.
Jordbruksnämnden meddelar i skrivelse den 28 februari
1967 att veterinärstyrelsen begär att även för budgetåret 1967/68 för samma
ändamål få disponera högst 30 000 kr. resp. högst 120 000 kr. av införselavgiftsmedel.
Vidare anhåller Svensk Matpotatiskontroll (SMAK) om att
få disponera oförändrat 150 000 kr. till den upplysningsverksamhet som
organisationen leder.

Jordbruksnämnden anser att kostnaderna för de i veterinärstyrelsens
framställning avsedda ändamålen bör bestridas av andra medel än införselavgiftsmedel.
Bidraget till SMAK tillstyrker jordbruksnämnden att
med det begärda beloppet utgå av införselavgiftsmedel utöver normalramen.

Departementschefen

Jordbruksutredningen har behandlat principerna för utformningen av
prisregleringen på jordbrukets produkter och lagt fram vissa förslag rörande
markandsregleringen för enskilda produkter. Den närmare utformningen
av pris- och marknadsregleringen bär såsom förutsatts av jordbruksutredningen
ytterligare utretts. Potatisindustriutredningen bar sålunda
behandlat frågan om det framtida stödet till odlingen av fabrikspotatis.
Förslagen i jordbruksutredningens betänkande och remissyttrandena
däröver samt potatisindustriutredningens överväganden har legat till
grund för det förslag jordbrukspriskommittén lagt fram rörande regleringen
av priserna på jordbrukets produkter utom socker för tiden den
1 september 1967—den 30 juni 1969. Förslaget, som tillkommit efter överläggningar
med jordbrukets förhandlingsdelegation och jordbruksnämndens
konsumentdelegation, har godtagits av de båda delegationerna. 1966
års sockerutredning har avlämnat ett av företrädare för sockerbetsodlingen
och sockertillverkningen biträtt förslag till reglering av sockernäringen
för tiden den 1 september 1967—den 30 juni 1969.

Prisregleringens utformning på längre sikt. Innan jag övergår till att
behandla prisregleringen för tiden intill den 1 juli 1969 tar jag upp vissa
principiella frågor rörande prisregleringens utformning.

Valet av metod, prislinje, för att finansiera kostnaderna för stödet till
jordbruksnäringen bar avgörande betydelse för prisregleringens utformning.
En högprislinje innebär att jordbrukspriserna genom gränsskydd hålls
på en högre nivå än världsmarknadens. En lågprislinje innebär att världsmarknadspriserna
på jordbrukets produkter får gälla även på den inhemska

278

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

marknaden och att pristillägg ges för att upprätthålla den avsedda producentprisnivån.
Dessa båda system kan också kombineras.

Valet av prislinje påverkar inte i och för sig jordbruksstödets storlek
utan har främst betydelse för stödets inverkan på konsumentpriserna på
livsmedel. Jordbruksutredningen har uppskattat att skillnaden i konsumentprisnivå
mellan ett högprissystem och ett lågprissystem uppgår till
ca 20 % vid jordbruksstödets nuvarande omfattning. Utredningen har med
hänsyn härtill framhållit att en lågprislinje medför att lägre inkomsttagare
får möjligheter att förbättra sin livsmedelsstandard. En annan fördel
med en lågprislinje är enligt utredningen att förädlingsledet i livsmedelsproduktionen
kan hållas utanför jordbruksprisr egleringen och att således
livsmedelsindustrin kan erhålla jordbruksråvaror till världsmarknadspris.
Å andra sidan har jordbruksutredningen framhållit att de flesta länder,
däribland medlemmarna i EEC, tillämpar högprissystem. Vidare har jordbruksutredningen
konstaterat att belastningen på statsbudgeten blir stor
vid ett lågprissystem. Jordbruksutredningen har vid sin bedömning av de
båda systemens för- och nackdelar funnit att vissa skäl talar för en övergång
till lågprislinje. Mot bakgrunden bl. a. av att valet av prislinje i mycket
hög grad bör bero på utvecklingen av det europeiska ekonomiska samarbetet
har utredningen emellertid förordat att tills vidare i allt väsentligt
tillämpas en högprislinje. Frågan om övergång till lågprislinje bör dock
enligt utredningens mening prövas på nytt om utvecklingen av det internationella
ekonomiska samarbetet skulle ge anledning härtill. Vissa reservanter
inom utredningen och många remissinstanser har framhållit att utredningen
överdrivit nackdelarna med en lågprislinje. På samma skäl som
utredningen anfört har emellertid så gott som alla remissinstanser uttalat
sig för att i dagens läge högprislinjen behålls.

För min del kan jag i allt väsentligt ansluta mig till jordbruksutredningens
bedömning av vilka faktorer som i nuvarande läge bör vara avgörande
vid valet av prislinje. Jag vill emellertid betona att en lågprislinje rent
principiellt har avsevärda fördelar framför en högprislinje, inte minst med
hänsyn till att de lägre inkomsttagarna vid en lågprislinje får bära en mindre
del av kostnaderna för jordbruksstödet. Även om jag anser att högprissystemet
tills vidare bör behållas, vill jag understryka angelägenheten av
att frågan om möjligheterna att övergå till en lågprislinje efter en tid ånyo
prövas. Högprislinjen bör liksom hittills kunna modifieras genom att bl. a.
införselavgiftsmedel används i syfte att sänka prisnivån.

Jordbruksutredningen har undersökt möjligheterna att uppställa normer
för avvägningen på längre sikt av relationerna mellan priserna på olika
jordbruksprodukter. Härvid har utredningen funnit att fördelar skulle nås
vid en anpassning av den inhemska marknadens prisrelationer till dem
som på lång sikt råder på världsmarknaden. Emellertid måste beaktas andra
faktorer, främst betydelsen av att upprätthålla balans mellan utbud och

279

Kungl. May.ts proposition nr 95 år 1967

efterfrågan på jordbruksprodukter inom landet. Vidare har utredningen
ansett att viss hänsyn bör tas till de prisrelationer mellan jordbruksprodukterna
som råder inom EEG.

Enligt min mening bör eftersträvas sådant förhållande mellan priserna
på olika jordbruksprodukter att produktionen inom ramen för det inhemska
avsättningsutrymmet på lång sikt inriktas på de varor som Sverige
har de bästa förutsättningarna att framställa. Såsom jordbruksutredningen
uttalat bör härvid hänsyn, förutom till de långsiktiga prisrelationerna på
världsmarknaden, tas till andra faktorer. I dagens läge talar sålunda starka
skäl för att förhållandet mellan priserna på olika jordbruksprodukter inom
EEC bör tillmätas stor betydelse.

Vid sina överväganden om gränsskyddets utformning har jordbruksutredningen
ej förordat någon principiell ändring i nuvarande system. Det är
enligt min mening vanskligt att fastställa enhetliga principer för hur gränsskyddet
för de jordbruksreglerade varorna skall vara utformat på längre sikt.
När det hittillsvarande prisregleringssystemet byggdes upp synes ett system
med enhetliga regler för alla jordbruksvaror ha varit lämpligt mot bakgrund
av de faletiska förhållandena inom jordbruket. Den utveckling, som
nu pågår inom jordbruket och som bl. a. innebär en fortlöpande övergång
till mer specialiserad produktion, ger enligt min mening vid handen att en
sådan enhetlighet i utformningen av gränsskyddet för olika jordbruksprodukter
inte kommer att vara lika lämplig i framtiden. Om en fast eller
rörlig införselavgift skall väljas för en viss produkt, bör därför få bestämmas
bl. a. med hänsyn till de särskilda förhållanden som råder för olika
produkter. En rörlig införselavgift gör det möjligt att upprätthålla ett fast
produktpris, vilket kan vara till fördel för både producenter och konsumenter.
Uppmärksamhet bör dock ägnas åt att vissa system för gränsskyddet
genom sin tekniska utformning kan ha ej önskvärda konsekvenser för handelsutbytet
med jordbruksprodukter. Vidare bör givetvis så enkla system
som möjligt användas för gränsskyddet.

En central fråga för prisregleringens allmänna utformning är vilka metoder
som skall tillämpas för ändring av gränsskyddets storlek. Under en
lång följd av år har i dessa metoder ingått automatiskt verkande regler.
Jordbruksutredningen har funnit att detta har haft vissa olägenheter och
förordar att automatiskt verkande regler på längre sikt undviks. För en
övergångsperiod av minst tre år har dock utredningen föreslagit att gränsskyddet
skall ändras enligt en fast regel. Denna innebär att gränsskyddet
justeras generellt så snart kvoten mellan producentprisindex och en på
visst sätt rensad konsumentprisindex under två månader i följd ändrats
med mer än 2 % sedan föregående justeringstillfälle. Inom utredningen har
reservationsvis framförts erinringar såväl mot utformningen av regeln som
mot att över huvud taget använda denna metodik.

280

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

Enligt min mening föreligger starka betänkligheter mot att ha sådana
regler för ändring av gränsskyddets storlek som kan leda till ofta återkommande
justeringar. Sådana justeringar komplicerar nämligen prisregleringen
och leder till att prisbildningen på livsmedel blir svår att överblicka.
Ej heller bör prisutvecklingen på jordbrukets produkter för långa perioder
styras av automatiskt verkande regler. Det är nämligen, som jag berört vid
behandlingen av de allmänna riktlinjerna för jordbrukspolitiken, svårt att
lång tid i förväg fastställa vilka faktorer som bör påverka prissättningen
och vilken relativ betydelse som bör tillmätas dessa faktorer vid i tiden
avlägsna konkreta avgöranden. Som jag även berört i nämnda sammanhang
bör priserna för enskilda produkter tillmätas större betydelse vid prisavvägningen
i framtiden. Eftersom kostnads- och rationaliseringsutvecklingen är
olika för skilda produkter, utgör det nu anförda ytterligare ett skäl mot
automatiskt verkande regler för justering av gränsskyddet. Jag anser mot
denna bakgrund att gränsskyddets storlek och även dess utformning för
olika produkter så långt möjligt bör överses med ett eller ett par års mellanrum.
Ett sådant förfarande ger möjlighet att fortlöpande tillämpa de
principer för prissättningen som jag uttalat mig för i avsnittet om allmänna
riktlinjer för jordbrukspolitiken.

I syfte att söka upprätthålla den med gränsskyddet avsedda prisnivån
vidtas f. n. marknadsreglerande åtgärder. Dessa åtgärder går främst ut på
att ta hand om eller förmedla avsättningen av överskott på olika produkter.
Jordbruksutredningen har ansett att det, i avvaktan på att självförsörjningsgraden
sjunker till den av utredningen på längre sikt förutsatta nivån,
är nödvändigt att behålla systemet med marknadsreglerande åtgärder. Även
om jag i princip anser att jordbruket självt borde helt ansvara för avsättning
och tillfällig lagring av uppkommande överskott av jordbruksprodukter,
finner jag det i nuvarande över skottsläge ofrånkomligt att liksom hittills
åtgärder vidtas inom ramen för jordbrulcsregleringen för att åstadkomma
balans på den inhemska marknaden för jordbrukets produkter och
därigenom så långt möjligt söka upprätthålla den med gränsskyddet avsedda
prisnivån. Jag vill emellertid framhålla att de kostnader, som uppkommer
för avsättning av överskotten, liksom hittills bör återverka på
jo r JbTTikets intäkter och i princip belasta de produktionsgrenar där överskott
uppkommer. De nuvarande marknadsreglerande åtgärderna är ofta
komplicerade och till sina verkningar svåröverskådliga. Det är därför angeläget
att åtgärderna och därmed i princip regleringssystemet ej ges större
omfattning än som är oundgängligen nödvändigt. Enligt min mening bör på
sikt åtskilliga förenklingar i förhållande till det nu gällande regleringssystemet
kunna skeT

" Jordbruksutredningen har övervägt om de marknadsreglerande åtgärderna
bör handhas av statlig myndighet eller, såsom nu delvis är fallet, av
särskilda regleringsföreningar som står under statlig kontroll och insyn.

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

281

Utredningen har funnit det mest ändamålsenligt att åtgärderna fullgörs av
regleringsföreningar inom i princip samtliga varuområden. Sålunda bör
enligt utredningen producentkooperativa organ ej ombesörja marknadsreglerande
åtgärder utan regleringsföreningar bör inrättas även för mjölk
och mjölkprodukter samt för fabrikspotatis och produkter därav.

Jag delar j ordbruksutredningens uppfattning att de marknadsreglerande
åtgärderna i princip bör fullgöras av särskilda regleringsföreningar. Till
frågan att inrätta nya sådana föreningar återkommer jag i det följande.

I fråga om sammansättningen av föreningarnas styrelser ansluter jag mig
i huvudsak till utredningens förslag och förordar att i styrelserna förutom
representanter för staten, jordbruket samt handel och industri bör ingå företrädare
för konsumenterna. Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj :ts bemyndigande,
statens jordbruksnämnd bör äga meddela de föreskrifter som erfordras
för att i fråga om befintliga regleringsföreningar genomföra vad jag
nu förordat och de övriga omläggningar av föreningarnas verksamhet som
kan vara behövliga. Bl. a. bör prövas i vilken omfattning beslut bör underställas
jordbruksnämndens prövning. Vidare kan det visa sig lämpligt att
i vissa fall samordna kansliorganisationen.

Jordbruksutredningen har i fråga om sambandet mellan marknadsregleringarna
och näringsfriheten framhållit angelägenheten av gitt dessa regleringar
utformas så att varje tvivel är uteslutet om en viss privat reglering
är eu omedelbar följd av en statlig reglering och därmed i princip är undantagen
från bestämmelserna i lagen den 25 september 1953 (nr 603) om
motverkande i vissa fall av,konkurrensbegränsning inom näringslivet. För
att åstadkomma detta bör enligt utredningen alla ^statliga. marknadsregleringar
göras så fullständiga, ges eu sådan utformning och tillämpas så att
syftet med prissättningen för varje enskild vara kan genomföras utan att
detta förutsätter särskild medverkan i regleringsverksamheten eller kompletterande
regleringar från jordbrukets ekonomiska föreningsrörelses sida.

Jag anser att det såväl ur producent- som konsumentsynpunkt är angeläget
att inom jordbrukssektorn så långt möjligt tillämpas samma principer
i fråga om konkurrens som för näringslivet i övrigt. De marknadsreglerande
åtgärder som ingår i jordbruksregleringen medför ofrånkomligen
att konkurrensen inom jordbrukssektorn i viss mån begränsas. Detta
understryker angelägenheten av att, såsom jag nyss berört, marknadsregleringarna
ej görs mera omfattande än som är oundgängligen nödvändigt. De!''
är också enligt min mening av stor vikt att ifrågakommande marknadsregleringar.
helt__åvilar statlig myndighet eller .de nyss nämnda regleringsföreningarna.
Detta innebär i princip att jordbrukets ekonomiska föreningsrörelse
bör befrias från åligganden av detta slag och sålunda som jordbruksutredningen
framhållit i konkurrenshänseende bör kunna bedömas enligt
samma normer och från samma utgångspunkter som allmänt gäller.
Jordbrukspriskommittén har mot bakgrunden av vad jordbruksutredningen

282

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

anfört i ämnet uttalat att sedan de ändringar i regleringssystemet vidtagits,
som kommittén föreslår, det i allmänhet ej torde erfordras andra marknadsreglerande
åtgärder än dem som åvilar statens jordbruksnämnd eller
regleringsföreningar. Enligt kommittén bör dock under den närmaste regieringsperioden
för mjölkregleringen gälla vissa undantag som jag återkommer
till i det följande.

Jordbruksutredningen har ansett att möjlighet alltjämt måste finnas att
ta ut interna avgifter på den inhemska produktionen för att finansiera
kostnaderna för marknadsreglerande åtgärder. Enligt min mening är det
med nuvarande regleringssystem ofrånkomligt med sådana avgifter så
länge som betydande överskott på olika produkter finns. Eftersom avgifterna
direkt återverkar på lönsamheten i produktionen, anser jag att strävan
bör vara att de på sikt avvecklas.

De interna avgifterna motsvaras delvis av kompensationsavgifter som
tas ut vid import. Dessa kompensationsavgifter skall enligt fr. o. m. den
1 september 1959 gällande bestämmelser vara oförändrade så länge som
intern avgift tas ut på en viss produkt. Detta innebär att härefter vidtagna
höjningar av de interna avgifterna ej påverkat gränsskyddet och således ej
heller härigenom direkt återverkat på livsmedelspriserna. För min del anser
jag att tiden ännu inte är inne att såsom jordbruksutredningen föreslagit
inarbeta kompensationsavgifterna i de egentliga införselavgifterna. Kompensationsavgifterna
bör i princip inte överstiga motsvarande interna avgift.

Intäkterna av inför selav gifter na, som är statliga medel i likhet med t. ex.
tullinkomster, har fått tas i anspråk för regleringsändamål på jordbrukets
^mfådFT den utsträckning som för varje regleringsår beslutats av riksdagen.
Detta innebär i princip att härigenom täckts en viss mindre del av
de samlade kostnaderna för jordbruksstödet och att sålunda högprissyste!
met i någon mån modifierats. Jag anser att liksom hittills införselavgifts1
medel bör kunna få disponeras för regleringsändamål i den utsträckning
] som beslutas av riksdagen för varje regleringsperiod. Bestämmelserna för
medlens användning för olika ändamål bör också prövas för varje regleringsperiod.

Jordbruksutredningen har förordat att det s. 1c. prisregleringsåret som
nu omfattar tiden den 1 september—den 31 augusti läggs om till att sammanfalla
med budgetåret. Jag tillstyrker detta förslag som innebär viss administrativ
förenkling. Regleringsåret 1967/68 bör sålunda omfatta tiden
den 1 september 1967—den 30 juni 1968. Det är enligt min uppfattning angeläget
att prisregleringsverksamheten i dess helhet såvitt möjligt redovisas
per budgetår. I

I jordbruksutredningens betänkande och de däröver avgivna remissyttrandena
har uppmärksammats frågan om ordningen för handläggningen av

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

283

prissättningen på jordbrukets produkter. Jag vill erinra om vad jag vid
behandlingen av de allmänna riktlinjerna för jordbrukspolitiken anfört rörande
syftena med prissättningen. Härav framgår att denna har betydelse
inte endast för gränsskyddets storlek utan även för försörjningsberedskapen
i fråga om livsmedel, handelsutbytet med jordbruksprodukter, dispositionen
av införselavgifter m. m. Mot denna bakgrund måste de grundläggande
besluten om prissättningen fattas av riksdagen. Några för riksdagen
bindande avgöranden om prissättningen kan sålunda inte träffas av Kungl.
Maj :t eller underordnad myndighet. Med hänsyn till det anförda bör det
samråd som enligt min mening bör förekomma med företrädare för jordbruket
och konsumenterna vid utformningen av förslag till prissättning liksom
nu ha karaktär av överläggningar.

Frågan om företrädare för staten vid överläggningarna angående prissättningen
på jordbrukets produkter och om prisregleringsmyndighetens organisation
har behandlats i jordbruksutredningens betänkande och remissyttrandena.
Olika meningar har därvid uttalats om jordbruksnämndens sammansättning
och dess befattning med prisöverläggningarna. Det bör enligt
min mening ankomma på Kungl. Maj :t att vid varje särskilt tillfälle ta ställning
till frågan om företrädare för staten vid dessa överläggningar.

Frågan om jordbruksnämndens organisation bör prövas särskilt. Jag ämnar
därför begära Kungl. Maj :ts bemyndigande att låta verkställa en översyn
av nämndens organisation. I detta sammanhang bör bl. a. såsom jordbruksutredningen
framhållit beaktas behovet av samråd mellan jordbruksnämnden
och lantbrulcsstyrelsen rörande beslut som påverkar prissättningen
och rationaliseringen.

Prisregleringen för jordbruksprodukter för perioden den 1 september 1967
•—den 30 juni 1969. Som jag nämnt i det föregående har 1966 års sockerutredning
och jordbrukspriskommittén lagt fram förslag till prissättning
på socker och övriga jordbruksprodukter för regleringsåren 1967/68 och
1968/69. Förslagen ligger enligt min mening väl i linje med de principer
för prissättningen och prisregleringens allmänna utformning som jag angett
i det föregående. Jag har vid den prövning av förslagen, som jag närmare
redovisar i det följande, funnit att de bör ligga till grund för prisregleringen
under de båda regleringsåren.

Till utgångspunkt för sitt arbete har jordbrukspriskommittén tagit vissa
i den föregående redogörelsen närmare redovisade, av jordbruksutredningen
framlagda principer, vilka i allt väsentligt överensstämmer med vad
jag förordat i avsnittet om de allmänna riktlinjerna för jordbrukspolitiken.
Jordbrukets organisationer har enligt vad som framgår av kommitténs betänkande
på samma sätt som i 1963 års överenskommelse om jordbrukspriserna
förklarat sig beredda att genom upplysning och rådgivning kraftigt
stödja rationaliseringssträvandena inom jordbruket. Kommittén framhåller
vidare att dess strävan varit att så långt möjligt utforma prisregleringen un -

284

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

der regleringsperioden så att en fortlöpande anpassning av jordbruksnäringen
till den tekniska och ekonomiska utvecklingen främjas.

Kommittén har härutöver anfört att vid överläggningarna med företrädarna
för jordbruket och konsumenterna enighet rått om att en sådan prissättning
på och prisreglering för jordbrukets produkter bör eftersträvas att
ett eventuellt inträde i en större marknad ej försvåras. Därför har kommittén
i den utsträckning som varit möjlig analyserat EEC:s jordbrukspolitik.
Enligt kommitténs mening pekar den osäkra omräkning av EEC:s
prisnivå till svenska förhållanden, som nu kan göras, på att de förslag till
prisändringar som kommittén har lagt fram ej kommer att leda till sådana
skillnader i jordbrukets ekonomiska villkor att en framtida anpassning
alltför mycket försvåras. Prisnivån och prisregleringssystemet har enligt
kommittén så långt möjligt utformats med beaktande av EEC:s prisnivå
samt marknadsförhållandena och produktions- och rationaliseringsutvecklingen
inom landet. Kommittén understryker att de från angivna utgångspunkter
föreslagna prishöjningarna endast vid den förutsatta produktionsutvecklingen
ger avsett ekonomiskt resultat för jordbruket. Jordbruksorganisationernas
och de enskilda jordbrukarnas planering och egna rationaliseringsinsatser
får enligt kommittén därvid en avgörande betydelse.

För min del har jag ej något att erinra mot vad kommittén anfört. .lag
finner det värdefullt att jordbrukets organisationer förklarat sig beredda
att stödja rationaliseringssträvandena. I likhet med kommittén vilt jag understryka
att produktionsutvecklingen blir avgörande för det ekonomiska
resultatet för jordbruket under regleringsperioden. BI. a. erfordras en fortsatt
minskning av mjölkproduktionen.

Jag övergår härefter till att behandla jordbrukspriskommitténs och sockerutredningens
förslag till utformning av prisregleringen under de båda
regleringsåren. Härvid begränsar jag mig till att redogöra för förslagens
huvuddrag och hänvisar i övrigt till redogörelsen i det föregående.

Jordbrukspriskommitténs förslag till allmänna bestämmelser för prisregleringen
innebär i huvudsak att fr. o. m. den 1 september 1967 nya prisgränser
och införselavgifter skall gälla fram till den 1 juli 1968. Dessa har
beräknats med utgångspunkt från de fr. o. m. den 1 mars 1967 gällande
prisgränserna och införselavgifterna. En eventuell utlösning under innevarande
regleringsår av treprocentregeln skall endast med världsmarknadsprisindex’
andel i regelutlösningen påverka vissa införselavgifter den 1 september
1967. För regleringsåret 1968/69 har priserna på mjölk och mjölkprodukter
definitivt fastlagts. För övriga varor med undantag av socker
skall den 1 juli 1968 prisgränser och införselavgifter med giltighet för hela
regleringsåret justeras med hänsyn till utvecklingen under i princip regleringsåret
1967/68 av den allmänna prisnivån mätt genom en konsumentprisindex
som är rensad på visst sätt. Kommittén har förutsatt att förslag
till fördelning på produkter av det totalbelopp, som i anledning härav

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

285

fr. o. m. den 1 jnli 1968 skall tillföras jordbruket, skall framläggas av jordbruksnämnden
efter överläggningar med jordbrukets förhandlingsdelegation
och jordbruksnämndens konsumentdelegation. Till frågan om prisregleringen
för sockerbetor och socker under regleringsåret 1968/69 återkommer
jag i det följande.

För min de! vill jag framhålla att kommitténs förslag har den fördelen
att gränsskyddet ej kommer att ändras genom täta regelutlösningar utan i
stället blir oförändrat under vart och ett av de båda regleringsåren. Den
vid ingången till regleringsåret 1968/69 av kommittén förordade kompensationen
för den allmänna kostnadsutvecklingen under det första regleringsåret
möter med hänsyn till att det är fråga om en tvåårig reglering ingen invändning
från min sida. Även i övrigt tillstyrker jag kommitténs förslag till
allmänna bestämmelser för prisregleringen under de båda regleringsåren.
Det av kommittén nämnda förslaget rörande justering av prisnivån den 1
juli 1968 bör prövas av Kungl. Maj :t och riksdagen.

Vad gäller spannmål vill jag till en början framhålla att, såsom närmare
framgår av redogörelsen i det föregående, det normalt föreligger ett kvantitativt
överskott av vete. Betydande mängder kvalitetsvete måste dock importeras.
Produktionen av kvarnduglig råg understiger normalt landets behov.
I fråga om fodersäd råder visserligen normalt överskott men i sammanhanget
bör erinras om att exportkostnaderna för fodersäd är lägre än
för brödsäd.

Jordbrukspriskommitténs förslag till ändring av spannmålsregleringen
innebär i fråga om brödsäd i huvudsak att preliminära inlösenpriser och
förmalningsavgifter för vete och råg, grundade på en kalkyl över regleringsekonomin
för spannmål, skall bestämmas samtidigt med gränsskyddet för
övriga varor. De definitiva inlösenpriserna, som ej får överstiga de preliminära,
och de för regleringsåret fasta förmainingsavgifterna skall fastställas
enligt vissa regler när skördens storlek kan närmare överblickas.
Samtidigt har kommittén förordat att i samband med den angivna omläggningen
av regleringen prisgränserna för vete och råg slopas och att inlösenpriserna
skyddas med rörliga införselavgifter, vilka skall justeras bl. a. i
takt med ändringarna i världsmarknadspriserna. För regleringsåret 1967/68
har kommittén förordat att inlösenpriserna för vete och råg preliminärt
hålls oförändrade men att ett pristillägg av 5 kr. per dt införs för vårvete
med hög proteinhalt av god kvalitet, s. k. kvalitetsvete. Förmalningsavgiften
på vete avses öka med 2 kr. per dt, medan den för råg skall sänkas med
2: 25 kr. per dt. För fodersäd bör enligt kommitténs förslag stödpris definitivt
fastställas i samband med gränsskyddet för andra varor. För nästa regleringsår
har kommittén föreslagit att stödpriset höjs med 3 kr. per dt för
korn och med 2 kr. per dt för havre. Kommittén har också förordat vissa
ändringar i de marknadsreglerande åtgärder som skall vidtas av regleringsföreningen
och i finansieringen av dessa åtgärder.

286

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

Jag anser att de av kommittén föreslagna ändringarna i spannmålsregleringens
utformning är ändamålsenliga, framför allt med hänsyn till att
det härigenom blir möjligt att fastställa preliminära inlösenpriser för brödsäd
och stödpriser för fodersäd samtidigt som prissättningen för andra produkter
sker. Det är enligt min mening vidare befogat att särskilt stimulera
övergång till odling av kvalitetsvete. Kommitténs förslag torde medföra en
mindre prisökning på vetemjöl och en motsvarande prissänkning på rågmjöl.
Under hänvisning till det anförda tillstyrker jag kommitténs förslag till utformning
av spannmålsregleringen.

Kommittén har vidare förordat smärre höjningar av införselavgifterna för
ärter och bönor samt att vissa regleringsmedel bör få disponeras för utvecklingen
av odlingen av konservärter. Hampa och hampfrö bör enligt kommittén
avföras från jordbruksregleringen. Härjämte har kommittén föreslagit
att särskild utredning görs om och på vilket sätt ökat skydd för den inhemska
odlingen av vallväxtfrö bör ordnas. Jag har ingen erinran mot dessa
förslag.

Odlingen av oljeväxter varierar starkt från år till år i fråga om areal och
skörd. Fastän det normalt exporteras betydande mängder oljeväxtfrö och
vegetabilisk olja föreligger ett stort importbehov av vegetabiliska fettråvaror.

I fråga om fettvaruregleringen har jordbrukspriskommittén förordat att i
överensstämmelse med jordbruksutredningens förslag regleringsavgiften på
margarinråvaror avskaffas. Vidare innebär kommitténs förslag att den särskilda
införselavgiften på margarin sänks med drygt 12 öre. Härjämte har
kommittén liksom jordbruksutredningen föreslagit att övergång sker till ett
nytt underlag för att beräkna gränsskyddet för fettvaror. För oljeväxtodlingens
del innebär kommittéförslaget möjlighet att höja inlösenpriset på
oljeväxtfrö av 1967 års skörd med 5 öre per kg. Stödet till oljelinodlingen,
som under senare år gått starkt tillbaka, bör enligt kommittén upphöra. I
fråga om tekniskt slakterifett har förordats en väsentlig förenkling av regleringen.
Kommittén har även ansett att möjligheterna till ytterligare förenklingar
i fettvaruregleringen bör undersökas.

Jag vill framhålla angelägenheten av att avskaffa den regleringsavgift
som genom att den fördyrar margarinet skyddar avsättningen av smör.
Denna åtgärd jämte den föreslagna sänkningen av den särskilda införselavgiften
på margarin innebär, om världsmarknadspriserna på fettråvaror ej
ändras, att margarinpriset den 1 september 1967 bör sjunka med 20 å 25 öre
per kg. Samtidigt medför kommittéförslaget möjlighet att förbättra producentpriset
på oljeväxtfrö. Jag finner mig kunna tillstyrka förslagen rörande
fettvaruregleringen. Det är dock enligt min mening angeläget att ytterligare
förenklingar i regleringen eftersträvas.

I detta sammanhang har kommittén förordat att ett belopp av ungefär
2,6 milj. kr., som ursprungligen avsetts för stöd till odlingen av spånads -

Kungl. Maj.ts proposition nr 95 år 1967

287

och oljelin, tillförs statsverket. Jag biträder förslaget. Medlen bör tillföras
den på driftbudgetens inkomstsida upptagna titeln regleringsavgift och accis
på fettvaror m. m.

Odlingen av sockerbetor har minskat och omfattar f. n. drygt 40 000 ha.
Självförsörjningsgraden för socker är f. n. ca 63 %. Gränsskyddet är mycket
högt i förhållande till genomsnittet för jordbruksprodukterna.

Inom jordbruksutredningen har förelegat starkt delade meningar om den
lämpliga omfattningen av sockerbetsodlingen i framtiden. Mot bakgrunden
härav har 1986 års sockerutredning som en första del av sitt arbete undersökt
konsekvenserna i olika avseenden av en begränsning eller en avveckling
av sockernäringen. Utredningens överväganden i ämnet har remissbehandlats.
Det samlade utredningsmaterialet visade att det svenska priset
på sockerbetor och kostnaderna för sockertillverkningen ligger över EEC:s
motsvarande prisnivå. Vidare pekade verkställda undersökningar på att
sockerbetsodlingen i fråga om lönsamhet är överlägsen andra grödor samt
att goda möjligheter till ytterligare rationalisering finns.

Mot bl. a. denna bakgrund ansåg jag att i första hand borde undersökas
om förutsättningar förelåg att utan tidsutdräkt avväga stödet till sockerbetsodlingen
och sockertillverkningen så att denna kunde konkurrera med den
prissättning som sockernäringen erhåller inom EEC. Om detta ej kunde bli
fallet utan en genomgripande strukturrationalisering av odlingen och tillverkningen,
borde enligt min mening i andra hand vid avvägningen av det
fortsatta stödet utgångspunkten vara att sådan rationalisering borde genomföras
inom en kort övergångstid och utan att såvitt möjligt självförsörjningsgraden
för socker gick ned under en tredjedel av konsumtionen. På
min föredragning uppdrog Kungl. Maj :t åt sockerutredningen att med iakttagande
av vad som nyss redovisats avge förslag om det fortsatta stödet till
sockernäringen.

Sockerutredningen har funnit att en konkurrensmässig anpassning av
villkoren för den svenska sockerbetsodlingen och sockertillverkningen till
EEC:s prisnivå på sockerbetor och socker är möjlig och att den kan helt
genomföras för regleringsåret 1968/69. Utredningens förslag innebär för
regleringsåret 1967/68 att odlarpriset på sockerbetor sänks till 10: 50 kr. per
dt, varav 0: 70 kr. skall utgå av fonderade införselavgiftsmedel. Odlingsarealen
bör enligt utredningen maximeras till avrundat 40 000 ha. Med utgångspunkt
från det betpris av 9: 80 kr. per dt som skall erläggas av sockertillverkaren
och från förutsatta minskningar av tillverkningskostnaderna
har utredningen angett att de totala kostnaderna för att framställa strösocker
av viss kvalitet ur svenska sockerbetor blir ca 1: 20 kr. per kg eller
ungefär samma som utredningen beräknat föreligga inom EEC. Utredningsförslaget
förutsätter vidare att såsom hittills partipriset på socker skall subventioneras
genom att införselavgiftsmedel som härrör från det importerade
sockret las i anspråk härför. Enligt utredningen kommer, om världsmark -

288

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

nadspriset ej ändras, det svenska partipriset på strösocker den 1 september
1967 att sjunka med 18 öre per kg.

För regleringsåret 1968/69, då anpassningen av den svenska sockernäringens
villkor till EEC:s prisnivå helt skall genomföras, har utredningen
inte ansett det vara möjligt att nu fastlägga alla enskildheter i sockerregleringen
eftersom vissa element i EEC:s sockerreglering ej är helt kända.
Utredningen har därför förordat att statens jordbruksnämnd efter överläggningar
med företrädare för betodlarna och sockertillverkaren skall lägga
fram förslag till de eventuella justeringar av regleringen som kan föranledas
av ändringar i vissa av utredningen angivna grunder för EEC:s sockerreglering.
Därjämte skall enligt utredningsförslaget för regleringsåret 1968/69 ej
utgå i det föregående nämnt tillägg av fonderade införselavgiftsmedel till
odlarpriset på sockerbetor.

Jag anser att med den snabba anpassning till villkoren för sockernäringen
inom EEC, som utredningens förslag innebär, en fortsatt svensk sockerbetsodling
på en till avrundat 40 000 ha begränsad areal kan godtas. Jag vill
understryka att utredningens förslag leder till att sockerpriset kan sänkas
den 1 september 1967. Om världsmarknadspriset på socker ligger kvar på
i stort sett nuvarande nivå, sjunker det svenska partipriset med ca 15 %.
Mot utredningens förslag till sockerregleringens utformning för regleringsåret
1967/68 har jag ingen erinran. Det hör framhållas att några ändringar
i prisnivån för sockerbetor och socker med anledning av den inhemska
kostnadsutvecklingen ej skall ske för något av de båda regleringsåren. Statens
jordbruksnämnd bör få i uppdrag att med utgångspunkt från de av
utredningen angivna grunderna lägga fram förslag till de eventuella justeringar
i regleringen som behövs för regleringsåret 1968/69. Frågan om sådana
justeringar bör prövas av Kungl. Maj :t och riksdagen.

Sockerutredningen har framhållit att i överensstämmelse med beslut av
1948 års riksdag viss subvention sker av fraktkostnaderna vid leverans av
socker till köpare i de fyra nordligaste länen och Kopparbergs län. Enligt
min mening bör detta beslut ej nu ändras. Såsom utredningen förordat bör
kostnaden härför, ca 1,2 milj. kr. för år, bestridas av fonderade införselavgiftsmedel
för socker.

Utvecklingen i fråga om odlingen av matpotatis kännetecknas av att odlingsarealen
minskat samtidigt som skörden per ha kraftigt ökat. Jordbrukspriskommittén
har konstaterat att prisregleringssystemet för matpotatis
ej fungerat tillfredsställande. Med hänsyn härtill har kommittén
föreslagit att en översyn bör ske för att såvitt möjligt en ur såväl producent-
som konsumentsynpunkt lämplig reglering skall kunna tillämpas för
regleringsåret 1968/69. För regleringsåret 1967/68 innebär kommittéförslaget
bl. a. en sänkning av prisgränserna och införselavgiften för matpotatis
så att en anpassning sker till den faktiska prisnivån. Jag tillstyrker kommitténs
förslag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

289

Fabrikspotatis odlas främst i Blekinge, Kristianstads och Malmöhus län.
Odlingsarealen har sjunkit under senare år men totalskörden har på grund
av ökande avkastning varit praktiskt taget oförändrad. Fabrikspotatisen
utgör råvara för tillverkningen av råsprit och stärkelse.

Potatisindustriutredningen har undersökt fabrikspotatisodlingens betydelse
för jordbruket, rationaliseringsmöjligheterna inom odlingen samt omfattningen
och utformningen av det framtida stödet till odlingen. Utredningen
har förordat att vissa restriktioner för odlingens bedrivande samt
för rätten att tillverka och till avsalu inköpa potatisstärkelse upphävs.
Vidare har utredningen tagit upp frågan om att slopa den avsättningsgaranti
för potatissprit och de bestämmelser för utnyttjandet av AB Vin- och
Spritcentralens bränneri som nu gäller. Stödets storlek är enligt utredningen
högt i förhållande till andra produkter och högre än inom vissa medlemsländer
i EEC. Med hänsyn härtill har utredningen förordat en successiv
sänkning av stödet.

Med utgångspunkt från vad potatisindustriutredningen förordat har jordhrukspriskommittén
lagt fram förslag till utformning av fabrikspotatisregleringen
för regleringsåren 1967/68 och 1968/69. Kommittén har förklarat
sig dela potatisindustriutredningens uppfattning att de förut nämnda
restriktionerna i fråga om potatisstärkelsen bör avskaffas. Däremot innebär
kommittéförslaget att nyss angivna bestämmelser rörande brännerihanteringen
behålls tills vidare. I fråga om stödet till fabrikspotatisodlingen innebär
kommitténs förslag bl. a. att införselavgiften för potatisstärkelse bör
sänkas med 22 kr. per dt den 1 september 1967 och att prisgränserna bör
justeras i enlighet härmed. För att inhemsk potatisstärkelse skall kunna avsättas
för tillverkning av tekniskt derivat, företrädesvis limämnen, har kommittén
förordat att derivattillverkarna skall erhålla prisrabatt för en bestämd
högsta kvantitet stärkelse. Sedan denna kvantitet avsatts bör enligt
kommitténs förslag derivattillverkarna i princip få importera återstående
råvarubehov till världsmarknadspris. Rabatterna bör enligt kommittén finansieras
dels med intäkterna av tillverkningsavgift av nuvarande storlek på
samtliga fabrikspotatisprodukter, dels med vissa införselavgiftsmedel.

Jag anser att den av utredningen och kommittén förordade liberaliseringen
av villkoren för odlingen av fabrikspotatis och produktionen av
stärkelse är en angelägen åtgärd. På sikt bör enligt min mening eftersträvas
att slopa även de av potatisindustriutredningen berörda särskilda bestämmelserna
till skydd för brännerihanteringen. Den föreslagna sänkningen av
införselavgiften på potatisstärkelse med ca 30 % innebär i huvudsak en anpassning
av gränsskyddet till den faktiska produktionskostnadsnivån på
stärkelse. Mot angivna bakgrund tillstyrker jag vad jordbrukspriskommittén
föreslagit i fråga om utformningen av fabrikspotatisregleringen. Som jag
tidigare i detta avsnitt uttalat mig för bör en särskild regleringsförening inrättas
för fabrikspotatisområdet. Föreningen bör ombesörja den marknads 10

Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr 95

290

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

reglering som jordbrukspriskommittén förordat. I fråga om föreningens
organisation och närmare uppgifter bör Kungl. Maj:t eller, efter Kungl.
Maj :ts bemyndigande, statens jordbruksnämnd äga besluta.

Produktionen av mjölk och mjölkprodukter överstiger den inhemska
konsumtionen. Den totala mjölkproduktionen har under de senaste tio åren
sjunkit med i genomsnitt ca 1 % per år medan den vid mejeri in vägda
mjölkmängden sjunkit något långsammare eller med i genomsnitt 0,2 %
per år. Mjölkavkastningen per ko har stigit väsentligt samtidigt som det
totala antalet kor kraftigt minskat. Antalet kor per besättning uppgår f. n.
till i medeltal sju.

Jordbruksutredningen har uttalat att på sikt bör eftersträvas en anpassning
av mjölkproduktionen till den efterfrågan som gäller för mjölk och
mjölkprodukter vid en prissättning som baseras på kostnaderna för förädlingen
av den vid mejeri invägda mjölken. Enligt utredningens mening
bör vidare mjölk- och köttproduktionen betraktas som två fristående produktionsgrenar.
Utredningen har förordat att det system med avgifter på
konsumtionsmjölk och vissa andra mjölkprodukter, som syftar till att
främja avsättningen av smör och till att utjämna lönsamheten inom olika
grenar av mejerirörelse, bör på sikt avskaffas. Härigenom åstadkommes
enligt utredningen bl. a. eu sänkning av partipriset på konsumtionsmjölk
och en höjning av priset på smör. Enligt utredningsförslaget bör utjämningsavgifterna
trappas av med en sjundedel per år under fem år med
början den 1 september 1967. Detta innebär att utjämningsavgiften på konsumtionsmjölk
då skulle sänkas med ungefär 4 öre. Vidare har utredningen
föreslagit att det allmänna mjölkpristillägget, som utgår av statsmedel
med ungefär 3 öre per kg mjölk, avvecklas på tre år.

Enligt jordbrukspriskommitténs förslag skall partipriset på konsumtionsmjölk
sänkas med 4 öre per liter den 1 september 1967 och med ytterligare 2
öre per liter den 1 juli 1968. Vidare har kommittén föreslagit en övre prisgräns
på skummjölk vilken medför en prissänkning den 1 september 1967
med 7 öre per liter. Den 1 juli 1968 sänks priset med ytterligare 2 öre per liter.
A andra sidan innebär förslaget att genom ökning av införselavgifterna
priset på ost kan höjas med 20 öre per kg under regleringsåren 1967/68 och
1968/69 och priset på smör med 1 kr. per kg under det första regleringsåret
och med ytterligare 1 kr. per kg under det andra. Liksom hittills bör enligt
kommittén för helt år räknat 25 milj. kr. av införselavgiftsmedel få disponeras
för att den subvention av priset på konsumtionsmjölk, som infördes år
1965, skall kunna behållas. Kommittéförslaget innebär också ändringar i införsel-
och kompensationsavgifterna för mjölk och grädde på så sätt att nu
gällande gruppindelning efter fetthalt görs om och att samtidigt avgifterna
inom vissa grupper sänks. Likaså bör enligt kommittén prisgränser och införselavgifter
för torrmjölk sänkas.

Enligt kommittéförslaget sänks utjämningsavgifterna både den 1 septem -

291

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

ber 1967 och den 1 juli 1968. Allmänna mjölkpristillägget skall sänkas med
ungefär en tredjedel den 1 september 1967 och ytterligare en tredjedel den
1 juli 1968. Det senare törslaget medför en minskad medelsåtgång för ändamålet
under regleringsperioden med 85 milj. kr. Å andra sidan har kommittén
för regleringsperioden förordat att 40 milj. kr. av statsmedel får disponeras
för att på annat sätt förbättra avräkningspriset på mjölk och att ett
belopp av 16,5 milj. kr. ställs till statens jordbruksnämnds förfogande för
att under regleringsåren 1967/68 och 1968/69 så långt möjligt garantera ett
partipris på smör av 6:30 kr. resp. 7:30 kr. per kg för vissa av kommittén
angivna högsta kvantiteter. Härjämte innebär kommittéförslaget att 13 milj.
kr. av införselavgiftsmedel, som tidigare år influtit inom normalramen, samt
viss del av behållningen i regleringskassan för mjölk får användas för att
förbättra avräkningspriset på mjölk.

Vid utformningen av sitt förslag har kommittén utgått från att mjölkinvägningen
vid mejeri skall minska med 4 % under vartdera regleringsåret.
Med utgångspunkt härifrån och från de i det föregående redovisade medelsdispositionerna
för att förbättra avräkningspriset för mjölk har kommittén
beräknat att detta pris skall kunna höjas med 2,5 öre per kg den 1 september
1967 och med ytterligare 2 öre per kg den 1 juli 1968. Kommittén har
framhållit att avvikelser från den förutsatta produktionsutvecklingen kommer
att påverka avräkningspriset.

.lag anser i likhet med jordbruksutredningen att mjölkproduktionens
storlek i första hand bör anpassas till den inhemska efterfrågan på mjölk
och mjölkprodukter. Likaså delar jag utredningens uppfattning att prissättningen
på de olika mjölkprodukterna i princip bör baseras på frainställningskostnaderna
för varje enskild produkt. Av vad jordbrukspriskommittén
anfört framgår att vid överläggningarna förutsatts att mjölkproduktionen
skall kunna minskas med 4 % under vartdera regleringsåret. Detta innebär
en betydligt snabbare minskningstakt än vad som skett under den senaste
tioårsperioden. Kommittéförslaget innebär också en första etapp på
vägen mot den av mig nyss angivna principen för prisavvägningen mellan
de olika mjölkprodukterna. Omläggningen kommer främst att gynna barnfamiljer
och andra grupper som konsumerar relativt mycket mjölk. Barnfamiljerna
är också stora konsumenter av margarin. Jag konstaterar även
med tillfredsställelse att det visat sig möjligt att sänka priset på konsumtionsmjölk
och samtidigt kunna ej oväsentligt förbättra jordbrukarnas avräkningspris.
Jag vill dock understryka att om den avsedda förbättringen
för jordbrukarna skall kunna inträffa måste produktionsminskningen bli
den av kommittén förutsatta.

Det kan enligt min mening ifrågasättas om den av kommittén föreslagna
nya gruppindelningen efter fetthalt beträffande gränsskyddet för mjölk och
grädde är väl avvägd. Jag anser den föreslagna införselavgiften på skummjölk
vara för hög. Vidare är för gruppen närmast över konsumtionsmjölk
lOf Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 saml. Nr 95

292

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

spännvidden mellan den lägsta (6 %) och den högsta (20 %) fetthalten för
i gruppen ingående produkter mycket stor. Detta medför ogynnsamma återverkningar
på viss förekommande mindre import av en gräddlilcnande produkt.
Jag anser mig dock inte böra motsätta mig kommitténs berörda förslag
som godtagits av jordbruksnämndens konsumentdelegation. Kommitténs
övriga förslag rörande utformningen av mjölkregleringen föranleder ingen
erinran från min sida. Detta innebär bl. a. att jag förordar att det allmänna
mjölkpristillägget minskas och att statsmedel tillförs mjölkregleringen i
överensstämmelse med kommittéförslaget.

Jag tillstyrker även att en särskild regleringsförening inrättas för mjölk
och mjölkprodukter. Föreningens uppgifter bör vara att handha de regleringsuppgifter
som kommittén angett. Med hänsyn till de särskilda förhållandena
som under det nuvarande regleringssystemets avveckling alltjämt
kommer att föreligga i fråga om mjölkregleringen har kommittén förutsatt
att mejeriorganisationen under regleringsperioden efter prövning bör få
upprätthålla de regleringar, som befinns ofrånkomliga för att den avsedda
prisnivån skall kunna upprätthållas och näringen kunna fungera tillfredsställande.
Jag vill understryka att vid denna prövning, som bör ankomma på
Kungl. Maj :t, måste bl. a. beaktas näringsfrihetssynpunkter. Kungl. Maj :t
eller, efter Kungl. Maj :ts bemyndigande, statens jordbruksnämnd bör äga besluta
rörande marknadsregleringens närmare utformning i övrigt samt regleringsföreningens
organisation och uppgifter. Såsom kommittén förordat
bör för avsättning till regleringsföreningens konjunkturutjämningsfond gälla
samma regler om skattefrihet som nu gäller för övriga regleringsföreningars
konjunkturutjämningsfonder. Förslag härom bör underställas Kungl.
Maj :ts och riksdagens prövning då regleringsföreningen och konjunkturutjämningsfonden
bildats.

Produktionen av nötkött understeg fram till regleringsåret 1962/63 konsumtionen
i landet. Härefter har regelmässigt funnits ett exportöverskott.
Däremot föreligger underskott på kalvkött. Produktionen av fårkött har
ökat på senare år. Under hela 1960-talet har en betydande nettoexport av
fläsk ägt rum.

Den ökade uppfödningen av ungdjur för slakt och den omfattande utslaktningen
av kor medför enligt jordbrukspriskommittén stora överskott
av nötkött. Kommittén har dock bedömt överskott ssituationen vara temporär
och att redan under år 1968 en viss lättnad torde inträda. I syfte att fördela
kostnaderna för utslaktningen på en längre period har kommittén föreslagit
att regleringsföreningen Svensk Kötthandel fr. o. m. den 1 juli 1967 i
mån av behov och mot ränta får disponera rörlig kredit hos riksgäldskontoret
av högst 50 milj. kr. Krediten skall vara helt återbetald senast den 1
juli 1972. Kommittén har ansett att den rörliga krediten gör det möjligt dels
att undvika eljest erforderlig höjning av slaktdjur savgiften för nötkreatur,
dels att med början under våren 1967 successivt sänka avgiften från 140 kr.

293

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

till ca 50 kr. i början av år 1968. I syfte att göra det möjligt att fortlöpande
anpassa efter utvecklingen de slakt djursavgifter, som högst får tas ut på
hästar, nötkreatur och svin, har kommittén förordat att Kungl. Maj :t i fortsättningen
skall äga fastställa dessa avgifter.

För regleringsåret 1967/68 hör enligt kommittéförslaget införselavgifterna
höjas med 27 öre per kg för nötkött, hästkött, kalvkött och fårkött och med
10 öre per kg för fläsk. Den 1 september 1967 bör vidare det särskilda pristillägget
för ull slopas. I syfte att dämpa de stora prissvängningar, som kan
förekomma inom prisgränserna för kött och fläsk, har kommittén förordat
att ett i förslaget närmare angivet system med s. k. buffertzoner inom prisgränserna
prövas under regleringsåret 1967/68.

Enligt min mening är det, med hänsyn bl. a. till den omfattande utslaktning
av mjölkkor som den förutsatta minskningen av mjölkproduktionen
kräver, av värde att kostnaderna för avsättningen av nötköttsöverskottet
kan fördelas över en längre period på det sätt kommittén föreslagit. Det bör
framhållas att förslaget också möjliggör att lönsamheten för köttproduktionen
nu kan påtagligt ökas. Jag tillstyrker därför att rörlig kredit av högst
50 milj. kr. ställs till förfogande för regleringsföreningen. De prishöjningar
på kött och fläsk, som kommittén förordat, överstiger inte vad som följer
av kostnadsutvecklingen. Ej heller kommitténs förslag i övrigt beträffande
prisregleringen för kött och fläsk föranleder erinran från min sida.

För ägg och äggprodukter innebär jordbrukspriskommitténs förslag en
höjning av införselavgiften med 15 öre per kg. För kött av gödkijckling
(broiler) och kalkon har kommittén förordat att prisgränserna anpassas
nedåt. Kommitténs förslag beträffande här behandlade produkter anser jag
mig böra tillstyrka. Några sänkningar av konsumentpriset till följd av ändringarna
av prisgränserna för broiler och kalkon kan ej väntas eftersom
bl. a. priskonkurrensen medfört att skyddet ej helt kunnat utnyttjas. Den
nedåtgående prisutvecklingen för broiler är ett uttryck för de fördelar för
konsumenterna som kan följa av specialisering och produktion i stor skala.

Användningen av införselavgiftsmedlen för regleringsåret 1965/66 framgår
av den föregående redogörelsen i vilken även angetts jordbruksnämndens
preliminära beräkningar rörande dispositionen av införselavgiftsmedel
som inflyter under regleringsåret 1966/67. Mot vad som sålunda redovisats
har jag ingen erinran.

I enlighet med jordbruksnämndens förslag och liksom fallet varit för tidigare
regleringsår förordar jag att ersättning utgår till Sveriges stärkelseproducenters
förening för utgifter under regleringsåret 1965/66 för sådan
prisutjämning på vissa stärkelseprodukter som föranletts av tullavtrappningen
inom EFTA. För ändamålet bör 5 188 575 kr. tas i anspråk av införselavgiftsmedel
som influtit utanför normalramen och kvarstår odisponerade
vid utgången av regleringsåret 1965/66.

Härefter återstår av nyssnämnda införselavgiftsmedel i runt tal 33,3 milj.

294

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

kr. I syfte att främja jordbrukets strukturrationalisering och i anslutning
till vad jag anfört härom i ett föregående avsnitt förordar jag att av dessa
medel 20 milj. kr. tillförs jordfonden. Det belopp av 13,3 milj. kr. som återstår
bör tills vidare kvarstå hos jordbruksnämnden. Kungl. Maj :t bör liksom
hittills äga använda dessa medel för att täcka utbetalningar i anledning
av det inom ramen för EFTA träffade avtalet mellan Sverige och Danmark
om samhandeln med jordbruksprodukter.

Från tidigare regleringsår kvarstår vissa inom normalramen influtna införselavgiftsmedel
på potatis. I det föregående har jag förordat att 13 milj.
kr. av dessa medel tas i anspråk för mjölkregleringen. I fråga om återstående
medel har kommittén uttalat att vid överläggningarna enighet rått
om att 2 milj. kr. bör ställas till Sveriges utsädesförenings förfogande för
att finansiera föreningens verksamhet med potatisförädling. Samma förslag
har framförts i ett särskilt betänkande (Stencil Jo 1967: 1) som framlagts
av potatisförädlingsutredningen.

Jag vill erinra om att kostnaderna för utsädesföreningens ifrågavarande
verksamhet hittills, förutom genom bidrag från vissa enskilda företag och
organisationer, finansierats genom bidrag av införselavgiftsmedel utanför
normalramen. Enligt min mening talar starka skäl för att utsädesföreningens
verksamhet med den potatisförädling som pågått sedan år 1962 bör
kunna fortgå ännu några år. Mot denna bakgrund tillstyrker jag förslaget att
tillföra föreningen 2 milj. kr. av ifrågavarande medel. Kungl. Maj:t bör äga
besluta rörande den närmare användningen av medlen. — Återstående fonderade
införselavgifter för potatis, ca 1 milj. kr., vilka influtit inom normalramen,
bör såsom kommittén förordat efter beslut av Kungl. Maj:t få användas
för regleringsändamål i fråga om matpotatis.

Under regleringsåret 1967/68 beräknas inflyta ca 250 milj. kr. i införselavgiftsmedel
för andra jordbruksprodukter än socker. Jordbrukspriskommittén
har lagt fram förslag till disposition av del av dessa medel. Kommittéförslaget
innebär att för jordbruksregleringsändamål skall för helt år
räknat få disponeras 183,2 milj. kr. samt liksom hittills inflytande införselavgifter
för fodermedel och för viss utbytesimport av brödsäd. I förhållande
till den normalram på 160 milj. kr. som får disponeras under innevarande
regleringsår innebär kommittéförslaget för helt år räknat en ökning med
23,2 milj. kr. Ökningen är en följd av omläggningar i regleringssystemet och
innebär ej någon inkomsthöjning för jordbruket. Omräknat till den tid av tio
månader som regleringsåret 1967/68 omfattar får, utöver förut nämnda införselavgifter
för fodersäd och brödsäd, enligt kommittéförslaget i mån av
tillgång på medel disponeras 152,7 milj. ler. Kommittén har för användningen
av nyss angivna belopp och den beräknade intäkten av införselavgifter
för fodermedel redovisat en preliminär fördelningsplan.

I fråga om de införselavgiftsmedel i övrigt, som inflyter under regleringsåret
1967/68, har kommittén förordat att i överensstämmelse med vad som

295

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

hittills gällt 20,8 milj. kr. används för att hålla nere priset på konsumtionsrnjölk.
Vidare bör enligt kommittén i mån av tillgång på medel på motsvarande
sätt som hittills 833 000'' kr. ställas till förfogande för Sveriges potatisodlares
riksförbund för att effektivisera matpotatisodlingen m. m.

Jag tillstyrker kommitténs förslag rörande användningen av införselavgiftsmedel
för regleringsändamål och för övriga nyss angivna ändamål. Härjämte
förordar jag i anledning av framställningar, som jordbruksnämnden
överlämnat, att för helt år räknat oförändrat bidrag, eller för regleringsåret
1967/68 125 000 kr., utgår av införselavgiftsmedel till Svensk matpotatiskontrolls
upplysningsverksamhet. Vidare bör under budgetåret 1967/68 liksom
nu högst 30 000 kr. utgå för att täcka veterinärstyrelsens kostnader för importkontroll
av animala livsmedel och högst 120 000 kr. för de statliga kostnaderna
för pastöriseringskontrollen. Härjämte bör i avvaktan på resultatet
av livsmedelsstadgekommitténs arbete 50 OCH} kr. ställas till jordbruksnämndens
förfogande för den kontroll av konsumtionsmjölk som ankommer på
nämnden.

För regleringsåret 1968/69 har kommittén förordat att för regleringsändamål
bör få användas samma belopp som under regleringsåret 1967/68 dock
omräknat till helt år. Frågan om beloppets disposition har kommittén förutsatt
komma att behandlas i det förslag rörande vissa frågor om prisregleringen
för regleringsåret 1968/69 som jordbruksnämnden avses framlägga.
Jag biträder vad kommittén föreslagit.

I fråga om användningen under regleringsåren 1967/68 och 1968/69 av
intäkterna av interna regleringsavgifter och av kompensationsavgifter tillstyrker
jag kommitténs förslag.

Bland övriga frågor har kommittén behandlat spörsmålet om prövning
av eventuell gottgörelse till jordbruket till följd av inverkan av EFTA-överenskommelser.
Enligt kommitténs mening föreligger vid bifall till den föreslagna
utformningen av fabrikspotatisregleringen ej skäl för ersättning under
regleringsåren 1967/68 och 1968/69 för redan ingångna överenskommelser.
I fråga om EFTA-överenskommelser, som framöver kan komma att
träffas med verkan för dessa båda regleringsår, kan enligt kommittén självfallet
f. n. ej bedömas om de på väsentligt sätt kommer att påverka den avsedda
prissättningen på jordbrukets produkter. Detta har kommittén också
funnit vara fallet med den överenskommelse rörande särskilda tullkontingenter
för import av nötkött, som jag senare denna dag ämnar föreslå
Kungl. Maj:t att i särskild proposition framlägga för riksdagen. Kommittén
har därför ansett, att den nuvarande utfästelsen om prövning av gottgörelse
till jordbruket till följd av inverkan av EFTA-överenskommelser bör kvarstå.
Jag tillstyrker kommitténs förslag.

Vad kommittén förordat rörande eventuella justeringar av bestämmelserna
för beräkning av de priser, med vilka den svenska prisnivån mäts för
olika varor, biträder jag.

296

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

Nu gällande bestämmelser för prisregleringen, som inte berörts i kommitténs
förslag eller i mitt anförande, bör i princip äga fortsatt giltighet under
liden fram till den 30 juni 1969.

Liksom hittills kan det ej uteslutas att det uppkommer situationer, då det
till följd av resolutioner som Förenta Nationernas säkerhetsråd antar eller
av beredskapsskäl befinns motiverat att Kungl. Maj :t meddelar förbud mot
import eller export av livsmedel och jordbruksprodukter. Ett sådant beslut
bör inte anses möta hinder i de för jordbruksprisregleringen gällande bestämmelserna.

Författningsbestämmelser. För regleringen av priserna på jordbrukets
område gäller f. n. ett stort antal förordningar av vilka flertalet tillkom under
mitten av 1950-talet. Den i det föregående förordade omläggningen av
prisregleringen kräver åtskilliga ändringar av bestämmelserna i de nämnda
förordningarna. Samtidigt som detta krav tillgodoses kan större överskådlighet
vinnas om såvitt möjligt alla bestämmelser för prisregleringen på jordbruksområdet
sammanförs i en enda förordning. I nu gällande förordningar
finns många bestämmelser om bl. a. förfarande, kontroll och ansvar som
inte i och för sig behöver ändras med anledning av omläggningen. Sinsemellan
företer dessa bestämmelser väsentliga likheter men också i några
fall större eller mindre olikheter. Något sakligt behov att behålla sådana
avvikelser i en ny förordning kan inte anses föreligga. Enhetliga regler om
bl. a. förfarande, kontroll och ansvar bör därför eftersträvas så långt detta
från sakliga utgångspunkter är möjligt. Jag tar i detta sammanhang upp
vissa av de här berörda frågorna till närmare behandling.

Av författningstexten bör klart framgå att de åtgärder Kungl. Maj :t eller,
efter bemyndigande, jordbruksnämnden får vidta skall ske för att reglera
priserna på jordbruksprodukter.

Något behov att i fråga om införseltillstånd kunna förordna annan tillståndsmyndighet
än jordbruksnämnden torde numera inte finnas.

Avgiftsbeloppen eller gränserna för sådana belopp bör inte anges i förordningen.
Kungl. Maj :t eller jordbruksnämnden bör i stället få tillstånd att
bestämma beloppen och anpassa dem till den aktuella situationen inom de
gränser statsmakterna har gemensamt beslutat. Så sker f. n. beträffande
införsel- och utförselavgifter, förmalningsavgift och tillverkningsavgift för
oljekraftfoder. Detta blir också fallet i fråga om slaktdjursavgifterna vid
bifall till jordbrukspriskommitténs av mig i det föregående tillstyrkta förslag.

I fråga om tillverkningsavgifterna bör förordningen den 3 april 1959 (nr
92) om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning, i fortsättningen kallad
förfarandeförordningen, i väsentliga delar gälla.

Från tillämpningen av förfarandeförordningen bör undantas endast bestämmelserna
om register över skattskyldiga, förhandsbesked och besvärs -

297

Kungl. Maj.ts proposition nr 95 år 1967

förfarandet samt sådana bestämmelser som bör ersättas med särskilda bestämmelser
i den nya förordningen. I fråga om förhandsbesked anser jag
mig med hänsyn till konstruktionen av avgifterna inte kunna förorda en
sådan ordning som förfarandeförordningen innehåller. Därtill kommer att
de gångna årens erfarenheter gett vid handen att nuvarande praxis, enligt
vilken uppgift om avgiftsbelopp lämnas under hand, visat sig vara enkel
och väl fyllt sin uppgift. Även erfarenheterna i fråga om besvärsmålen visar
att något behov inte finns av ändring i gällande ordning, enligt vilken besvär
över jordbruksnämndens beslut anförs hos Kungl. Maj :t. Besvärsfrekvensen
är alltjämt mycket låg och det nu tillämpade förfarandet har
fungerat väl och leder till ett snabbt resultat.

De bestämmelser i förfarandeförordningen, vilka jag anser kunna bli tilllämpliga,
innehåller i huvudsak följande. Beskattningsmyndighet är den
myndighet som enligt vederbörande skatteförfattning eller andra bestämmelser
har att besluta om skattens fastställande. Skattskyldig är den som
enligt vederbörande skatteförfattning är ansvarig gentemot statsverket för
att skatten betalas. Kungl. Maj :t kan uppdra åt tjänsteman hos beskattningsmyndigheten
att föra det allmännas talan hos besvärsmyndighet. Sådan
tjänsteman kallas allmänt ombud (2 §). Skattskyldig skall, i den mån
skatteförfattningen föreskriver det, göra anmälan rörande sin verksamhet
(3 §). Han är vidare skyldig att avge deklaration (5 §) och att se till att
han genom räkenskaper, anteckningar eller på annat lämpligt sätt har underlag
för att fullgöra deklarationsskyldigheten och för att skatten skall
kunna fastställas (4 §). Han kan även åläggas att lämna sådana uppgifter
utöver deklarationen som fordras för kontroll av denna och för att skattens
rätta belopp skall kunna fastställas (7 §). Skattskyldig skall i vissa
fall tillhandahålla prov eller beskrivning på vara som är eller kan antas
vara skattepliktig (8 g). Han kan vidare vara skyldig tillhandahålla handelsböcker,
affärskorrespondens och övriga handlingar som hör till verksamheten
och att lämna tillträde till lokaler. Förordningen anger närmare
hur granskningen skall utföras och ger vidare rätt till granskning även av
handlingar som omfattas av skattskyldigs tystnadsplikt (9 §). Även den
som kan antas ej vara skattskyldig kan, efter föreläggande, bli skyldig att
avge deklaration och i övrigt göra eller tåla sådant som gäller för den som är
skattskyldig (10 §). Den som utan att vara skattskyldig yrkesmässigt tillverkar,
bearbetar, säljer eller distribuerar skattepliktig vara och den som
handlar med vara som används vid framställning eller distribution av skattepliktig
vara kan vara skyldig att lämna upplysningar om sin verksamhet
och att tillhandahålla prov eller handling som hör till verksamheten (11 §).
1 fall då beskattningsmyndigheten förelägger någon att vidta åtgärd kan
den även utsätta vite, som den också har rätt att utdöma (12 §). Förordningen
innehåller vidare bestämmelser om rätt att anlita sakkunnig (13 §),
anteckning av utredningsuppgifter (14 §), redogörelse för vad som fram -

298

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

kommer vid utredning i fall då anledning yppas att bestämma skatten utan
att deklarationen följs (15 §), rätt för skattskyldig att få del av sådan utredning
(16 §), särskilt beslutsförfarande (17—19 §§), efterbeskattning
(20—21 §§), rättelse av skattebeslut (22 §) samt fall då beslut skall motiveras,
besvärshänvisning meddelas eller beslut skall delges den skattskyldige
(23 §). Övriga bestämmelser i förfarandeförordningen, som jag förordar
böra bli tillämpliga, gäller bl. a. återbetalning av skatt (29 och 30 §■§),
besvärstid (40 §), straff (47—49 §§) och förbud mot anmärkning vid
granskning hos riksrevisionsverket av statsverkets räkenskaper (50 §).
Slutligen bör nämnas bestämmelserna om att beslut som beskattningsmyndigheten
meddelar och som ej innebär att vite döms ut länder till omedelbar
efterrättelse (24 och 31 §§). Kungl. Maj :t eller, efter bemyndigande av
Kungl. Maj :t, jordbruksnämnden bör få närmare bestämma vilka regler i
nämnda förordning som skall gälla i fråga om varje särskild avgift. Att
låta samtliga nämnda bestämmelser bli tillämpliga på alla slag av tillverknings-
eller omsättningsavgifter låter sig knappast göra. För utjämningsavgifterna
på mjölk tillämpas sålunda en särskild ordning för uppbörden.
Anledning saknas att f. n. göra ändring i detta hänseende. I fråga om slaktdjursavgift
som erläggs av kommun bör även ett enklare förfarande kunna
tillämpas.

Förfarandeförordningen torde f. n. inte vara tillämplig på avgifter vid inoch
utförsel. En kontroll anordnad i enlighet med förordningens 8—12 §§
skulle emellertid vara en lämplig ordning i fråga om avgifter som vid införsel
betalas in till jordbruksnämnden eller som erläggs vid utförsel samt i
fråga om skyldigheten att vid tillverkning använda viss råvara. Jag föreslår
därför att 8—12 §§ efter förordnande av Konungen eller jordbruksnämnden
får tillämpas även i de nu angivna fallen.

I stället för förfarandeförordningens bestämmelser om uppbörd bör den
nya förordningen innehålla särskilda regler. Den bör också innehålla sådana
regler om besvär över beslut varigenom avgift fastställts. Dessa regler
bör innebära begränsning i den besvärsrätt som annars gäller. Den nya förordningen
bör vidare innehålla särskilda regler om rätt till ränta och utmätning
för det fall att avgiften inte erläggs i föreskriven tid. Så långt möjligt
bär förfarandeförordningens motsvarande regler tjäna som förebild.

I överensstämmelse med vad som nu gäller beträffande flera avgifter bör
Kungl. Maj :t få bemyndiga jordbruksnämnden att medge återbetalning av
avgift. För sådan återbetalning bör i den mån annat ej framgår av mina förslag
i det föregående gälla samma principer som nu.

Införselavgiftsmedel skall enligt mitt förslag i det föregående användas
för regleringsändamål på jordbrukets område eller för andra ändamål i
den utsträckning Kungl. Maj :t och riksdagen beslutar. Detsamma bör gälla
i fråga om medel som influtit vid utförsel.

Övriga influtna avgift smedel bör i princip användas till prisreglering på

299

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

jordbrukets område och åtgärder i samband därmed, bl. a. liksom hittills för
att täcka jordbrukets andel av kostnaderna för skördeskadeskyddet.

De benämningar på olika avgifter som förekommer i nu gällande prisregleringsförordningar
är väl kända för myndigheter, företagare och jordbrukare,
som berörs av jordbruksprisregleringen, och har därför använts i den föregående
framställningen. I en ny förordning bör sådana benämningar behållas
endast i den mån de underlättar förståelsen av författningstexten. Vissa
av de benämningar som ej införs i förordningen torde emellertid kunna
överföras till tillämpningsföreskrifterna, där de kan få ett praktiskt värde.

I enlighet med det anförda har inom jordbruksdepartementet upprättats
förslag till förordning med vissa bestämmelser om prisreglering på jordbrukets
område.

300

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

Råvarukostnadsutj amning

Nuvarande förhållanden

Till följd av den högprislinje för jordbruksvaror som tillämpas i Sverige
får de industrier, främst livsmedelsindustrin, som använder jordbruksprodukter
som råvaror, vid sin tillverkning erlägga ett högre pris än världsmarknadspriset
för såväl importerade som inhemska råvaror. Denna merkostnad
har traditionellt utjämnats genom att de tullar som utgår på de
ifrågavarande industriernas färdigprodukter förutom manufaktureringsskydd
även innehåller kompensation för avgiftsbelastningen på råvarorna.
Genom Sveriges anslutning till EFTA-konventionen avvecklas emellertid
tullskyddet för sådana varor som räknas som industrivaror enligt konventionen,
bl. a. vissa av livsmedelsindustrins produkter. För att denna industris
konkurrensförmåga inte skulle minskas och jordbrukets avsättningsmöjligheter
därigenom försvåras infördes år 1960 ett särskilt prisutjämningsförfarande
enligt vilket tillverkare av vissa livsmedelsindustriprodukter
erhåller de viktigaste råvarorna till världsmarknadspris. För vissa produkter,
som räknas som jordbruksvaror i EFTA och således inte berörs av
EFTA-tullsänkningarna, har problem uppstått genom att tullskyddet, som
från början avsetts innefatta kompensation för råvarufördyringen, urholkats
till följd av det på längre sikt ökande gränsskyddet för jordbruksråvarorna.

Den år 1960 införda prisutjämningen omfattade ursprungligen cliokladoch
konfektyrvaror, biscuits och wafers samt färdiglagad senap, såser, soppor
och fiskkonserver. Genom beslut av 1966 års riksdag har även mellanöl
och starköl blivit föremål för prisutjämning. Prisutjämningen innebär att
tillverkarna av dessa varor erhåller särskilda bidrag motsvarande kostnadsfördyringen
för vissa av de använda råvarorna. Kostnaderna för prisutjämningen
täcks utom för senap, såser, soppor och fiskkonserver genom särskild
utjämningsskatt.

I fråga om choklad- och konfektyrvaror samt biscuits och wafers utgår
prisutjämning för mjölk, mjöl, glykos, socker, sockerkulör, sirap och fettvaror,

i fråga om mellanöl och starköl för malt, varvid förbrukningen beräknas
enligt schablonrecept och prisutjämning erhålls motsvarande SO % av maltförbrukningen,

i fråga om senap, soppor och såser för kött, ägg och äggprodukter, socker,
sockerkulör, sirap och fettvaror samt

i fråga om fiskkonserver för mjölk, socker, sockerkulör och sirap samt

301

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

fettvaror enligt samma grunder soin enligt fettvaruregleringen gäller vid
tillverkning av tekniska produkter.

Prisutjämningsbidrag för resp. råvaror beräknas, med vissa undantag,
så att de motsvarar de införselavgifter och andra avgifter vid import som
belastar råvaran. Bidragsbeloppen fastställs av statens jordbruksnämnd som
äger jämka beloppen för att undvika överkompensation. Bidragen utbetalas
ur anslaget Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område. För budgetåret
1966/67 har för detta ändamål beräknats en medelsåtgång av 69 milj. kr.

Utöver det nyss redovisade prisutjämningsförfarandet förekommer ett
antal specialarrangemang, varigenom kostnadsbelastningen till följd av
jordbruksregleringen helt eller delvis lyfts av för tillverkare av vissa varor.
Vissa av dessa arrangemang infördes före EFTA:s tillkomst. Dessa arrangemang
innefattar i vissa fall bidrag eller rabatter till tillverkare, i andra
återbäring av införsel- och andra avgifter för råvaror som används i viss
tillverkning.

Beträffande prisutjämning enligt fettvaruregleringen torde få hänvisas
till s. 200.

Sedan år 1956 sker prisutjämning på stärkelse till industriella ändamål
genom Sveriges stärkelseproducenters förening u. p. a. i form av rabattering
av priset på svensk potatisstärkelse vid försäljning till limämnesindustrin.
Denna rabattering motiveras med de låga importpriserna på majsstärkelse.
Sedan EFTA-konventionens ikraftträdande har dessutom speciell rabattering
beviljats limämnesindustrin till följd av avtrappningen av tullarna på
stärkelsederivat. Enligt stärkelseföreningens beräkningar har för nu berörda
prisutjämning under regleringsåret 1966/67 disponerats 5,3 milj. kr.

För sådana på basis av majsstärkelse framställda stärkelsepreparat som
''wellpapptillverkare använder i sin fabrikation av wellpapp och för majsstärkelse
som ingår i sådana inom landet tillverkade stärkelsepreparat som
säljs för användning vid fabrikation av wellpapp erhålls sedan år 1961 återbäring
av införselavgift. Kostnaderna uppgår till ca 1,7 milj. kr. per år.

Ett särskilt prisutj ämningsförfarande äger sedan år 1962 rum vid tillverkning
av kärnbindemedel. För sådana produkter av vete, råg, korn och
havre som använts vid tillverkning av kärnbindemedel kan erhållas bidrag
motsvarande införsel- och kompensationsavgifterna. Prisutjämningen verkställs
av Svensk Spannmålshandel, ekonomisk förening, enligt jordbruksnämndens
direktiv och bekostas av vissa införselavgiftsmedel utanför normalramen.
Kostnaderna beräknas till ca 500 000 kr. per år.

Särskilda anordningar finns även för prisutjämning på torkat äggalbumin,
rostade majsflingor, farmaceutiska specialiteter, makaroner och vermiceller
samt produkter av spannmål för industriella ändamål, andra än framställning
av livsmedel och fodermedel, t. ex. klister och färger. Kostnaderna
för dessa anordningar uppgår sammanlagt till 3,1 milj. kr. per år.

11 Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr 95

302

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

Jordbruksutredningen

Jordbruksutredningen förordar att kompensation ges den industri vars
gränsskydd är föremål för avveckling inom EFTA, i den mån den är beroende
av varor som fördyras genom jordbruksregleringen och har att räkna
med konkurrens i nämnvärd grad från producenter i andra länder. Utredningen
finner att de åtgärder som därigenom skulle bli nödvändiga kräver
en utredning av handelspolitisk och tullteknisk natur och förordar att en
sådan utredning snarast kommer till stånd.

Arbetsgruppen

Nu prisutjämnade varor. Arbetsgruppen finner att starka skäl talar fölen
samordning av de olika formerna för prisutjämning som nu tillämpas
men konstaterar att de tekniska och handelspolitiska förhållandena är sådana
att en sådan samordning kan väntas bli svår att genomföra. De system
som hittills tillämpats bär dessutom i stort sett fungerat tillfredsställande.

Arbetsgruppen finner inga betydande tekniska svårigheter att utöka antalet
utjämningsberättigade råvaror.

Även den jämkning av utjämningsbeloppen som skett i vissa fall berörs
av arbetsgruppen, som anser det angeläget att överkompensation förhindras.
Möjligheterna att anpassa bidragsbeloppen bör därför behållas utan att
berörda industrier missgynnas.

Arbetsgruppen förordar att prisutjämningen för kärnbindemedel överförs
från föreningen Svensk Spannmålshandel till statens jordbruksnämnd.

I fråga om stärkelsederivat konstaterar arbetsgruppen att en betydande
skillnad mellan det inhemska priset och världsmarknadspriset på stärkelse
kommer att föreligga även efter en av potatisindustriutredningen förordad
anpassning av det inhemska priset till prisnivån inom EEG. Arbetsgruppen
anför att potatisindustriutredningens förslag om fortsatt rabattering av
hittills tillämpat slag genom en för ändamålet bildad regleringsförening är
en förbättring jämfört med nuvarande ordning. Även en industriell lågprislinje
i jordbruksnämndens regi är tänkbar enligt arbetsgruppen.

Ej prisutjämnade varor. Arbetsgruppen anser att industriell lågprislinje
har vissa fördelar för utrikeshandeln. Ändrade prisförhållanden på jordbruksråvarorna
ger då inte upphov till ändringar i gränsskyddet. Vid exporten
behövs inga restitutioner och exportsubventioner för de råvaror som
erhålls till världsmarknadspris. Vid ett prisutjämningssystem kan å andra
sidan bokförings- och rapporteringsskyldigheten medföra vissa svårigheter
för producenterna. För myndigheterna kan administrativa och kontrolltekniska
svårigheter uppstå, bl. a. i fråga om finansiering och när det gäller
risken för överkompensation. Det nuvarande svenska prisutjämningssyste -

303

Kungl. Maj.ts proposition nr 95 år 1967

met anses som de facto godtaget av EFTA-länderna. Detta systems förenlighet
med GATT torde inte ha diskuterats.

Arbetsgruppen anför att ett avgiftssystem kan ha såväl fördelar som
nackdelar. När det gäller att införa ett sådant system är emellertid handlingsfriheten
för Sveriges del begränsad av EFTA:s regler om tullavveckling
och exportsubventioner, liksom av gjorda åtaganden inom GATT. Sålunda
är vissa tullar bundna i GATT, vilka inte utan s. k. omförhandlingar
kan överskridas. Arbetsgruppen erinrar om att åtskilliga försök har
gjorts för att genomföra ett system med kompensationsavgifter i samtliga
medlemsländer i EFTA. Detta kräver en ändring av EFTA-konventionen,
eftersom importavgifter inte anses förenliga med konventionen. Arbetsgruppen
finner att man mot bakgrund av de meningsmotsättningar som
råder i frågan om ett kompensationsavgiftssystem måste räkna med att en
lösning inom EFTA kommer att dröja.

Inom EEC kommer ett system med importavgifter på vissa livsmedelsprodukter
att genomföras. Avgifterna skall bestå av dels ett fast element
(manufaktureringsskydd), dels ett rörligt element (utjämningsavgift).
Inom EEC har beslut även fattats om gemensam finansiering av s. k. restitutioner
vid export till tredje länder av vissa angivna livsmedelsindustriprodukter.

För icke-EFTA-varor kan, i den mån dessa inte är bundna i GATT, en
tullhöjning eller en överföring till jordbruksregleringen komma i fråga. En
teoretisk möjlighet är slutligen att föra över EFTA-varor till bilaga D till
EFTA-konventionen. Denna bilaga omfattar jordbruksvaror som ej är föremål
för tullavveckling. Härför fordras dock ett enhälligt beslut inom EFTA.

Bland de bageriprodukter som är EFTA-varor är biscuits och wafers
(stat. nr 19.08.100) redan föremål för prisutjämning. För övriga varor
inom denna kategori — skorpor, skeppsskorpor och skorpmjöl (stat. nr
19.07.200), skorpor (stat. nr 19.08.201) samt s. k. cakes och Danish pastry
(stat. nr 19.08.203) — har däremot någon prisutjämning hittills ej medgetts.
Enligt arbetsgruppens beräkningar varierar kostnadsfördyringen för
dessa varor mellan 13 och 29 % och importandelen mellan 1 och 7 %.
Statens jordbruksnämnd lade år 1961 fram förslag till prisutj ämning, som
dock ej genomfördes då administrativa och kontrolltekniska hinder ansågs
föreligga. Enligt arbetsgruppens mening är det tekniskt möjligt att basera
en prisutjämning för ifrågavarande bagerivaror på jordbruksnämndens
förslag med vissa ändringar. Arbetsgruppen anser sålunda bl. a. att en prisutjämning
bör kombineras med utjämningsskatt.

Enligt arbetsgruppens uppskattningar skulle en prisutj ämning för samtliga
EFTA-varor på bageriområdet dra en kostnad av ca 30,5 milj. kr. per
år (varav för biscuits och wafers ca 17 milj. kr.). En utj ämningsskatt om
60 öre per kg skulle enligt gruppen i det närmaste täcka utjämningskostna -

304

Kungl. Maj. ts proposition nr 95 år 1967

derna. I samband med ett eventuellt införande av prisutjämning för dessa
varor bör tullarna för importen från tredje land reduceras.

Bageriprodukter som ej är EFTA-varor omfattar knäckebröd (stat. nr
19.07.100), flatbröd (stat. nr 19.07.901) och annat matbröd (stat. nr 19.07.
909) samt vissa bakverk, t. ex. vetebröd, tårtor, bakelser (stat. nr 19.08.901,
909).

Ett system med utjämningsavgifter skulle vara förenat med stora tekniska
svårigheter. Detsamma gäller ett prisutjämningssystem av den typ
som diskuterats för EFTA-varorna inom detta område, i varje fall för
andra varor än knäckebröd. Arbetsgruppen pekar även på möjligheterna
att höja tullarna, vilka inte är GATT-bundna.

De flesta varorna inom choklad- och konfektyrområdet omfattas av nuvarande
prisutjämning. Undantagna är vissa varor, främst vissa slag av
mandelmassa samt sötat kakaopulver, som ej utgör sötsaker i egentlig mening
och ej är belagda med särskild varuskatt. Mandelmassa i utformade
stänger eller stycken under 1 kg är emellertid belagd med särskild varuskatt.
Önskemål om prisutjämning har framställts även beträffande mandelmassa
i bulk. Kostnadsfördyringen till följd av sockerregleringen för denna vara
uppgår till 8,3 %. Importkonkurrensen, som hittills varit obetydlig, väntas
öka under år 1967 då varan är tullfri inom EFTA. Arbetsgruppen har funnit
att det tekniskt bör vara möjligt att införa nu berörda vara i nuvarande
prisutjämningssystem och att kostnaderna för detta torde täckas genom
en utjämningsskatt av samma storlek som för choklad- och konfektyrvaror.
Sötat kakaopulver är inte inbegripet i nuvarande prisutjämningssystem.
Importkonkurrensen är obetydlig. Arbetsgruppen finner det tekniskt möjligt
att föra in denna vara i utjämningssystemet för choklad- och konfektyrvaror.

Sylt och marmelad samt vissa andra varor som innehåller socker är inte
föremål för tullavveckling enligt EFTA-konventionen. Från branschens sida
har hemställts om s. k. prisnedclearing på socker samt om utjämning av
kostnaden för bär såvitt gäller tillverkning av vissa slag av sylt, marmelad
och sockrad saft. Arbetsgruppen har i sin utredning endast tagit hänsyn till
den kostnadsfördyring som betingas av sockerregleringen och konstaterar
att skillnaden mellan inhemskt pris och världsmarknadspris på socker är
mycket stor men förutsätter att denna skillnad i framtiden blir mindre.
Importkonkurrensen är mycket liten i fråga om safter. I fråga om sylter
och marmelader är importandelen större (4—9 %). Arbetsgruppen finner
att i första hand en justering av tullarna bör övervägas om skillnaden mellan
det inhemska sockerpriset och världsmarknadspriset även framdeles
skulle bli betydande och särskilda åtgärder därigenom skulle bli aktuella.
I fråga om söta läskedrycker erinrar arbetsgruppen om att man från branschens
sida i samband med införandet av prisutjämning på mellanöl och

305

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

starköl inte tagit upp sitt tidigare yrkande om prisutj amning på dessa varor.

Makaroner och spagetti räknas som jordbruksvaror i EFTA och den
svenska tullen är inte bunden i GATT. Arbetsgruppen erinrar om statens
jordbruksnämnds flera gånger framförda förslag att föra över dessa varor
till jordbruksregleringen. Varorna har, om man bortser från nu utgående
återbäring av avgifter på råvaran, ett negativt tullskydd om ca 11 kr. per
100 kg eller ungefär lika stort som vid den senast genomförda tullhöjningen,
och en viss importkonkurrens (ca 9 %) förekommer. Tidigare har
tullhöjningar vidtagits som en följd av ökade införselavgifter på råvarorna.
Om särskilda åtgärder anses erforderliga bör antingen varorna föras över till
jordbruksregleringen eller tullen höjas.

Någon nämnvärd importkonkurrens förekommer inte på produkter för
beredning av bakverk (stat. nr 19.02.002) och andra näringsmedel (stat. nr
19.02.009). Om åtgärder skulle bli aktuella, synes det naturligt att tillämpa
i stort sett samma metod som för makaroner.

Arbetsgruppen konstaterar att såväl kostnadsfördyringen (ca 25 %) som
importkonkurrensen från EFTA-länder (år 1964 52 %) för maltextrakt
(stat. nr 19.01.000, EFTA-vara) är betydande. En prisutjämning för maltextrakt
torde inte medföra några tekniska problem.

Arbetsgruppen visar slutligen på en kraftig ökning av importen av blandningar
av olika jordbruksråvaror under stat. nr 21.07.327, 21.07.352 och
21.07.390. Dessa varor är industrivaror enligt EFTA-konventionen och jordbruksregleringsvaror
i Sverige. För de båda sistnämnda positionerna gäller
avgiftsfrihet även vid import från icke EFTA-länder. Importökningen torde
åtminstone delvis kunna förklaras av den möjlighet till avgiftsfri import
av eljest avgiftsbelagda varor som öppnat sig genom att sådana blandningar
betraktas som industrivaror i EFTA. Detta förhållande uppges från industrihåll
ha medfört svårigheter, särskilt för svenska tillverkare av torrmjölk.
En av arbetsgruppen diskuterad möjlighet till lösning av problemet
är att införa ett prisutjämningsförfarande av den typ som tillämpas för
bl. a. choklad- och konfektyrvaror. En annan väg är enligt arbetsgruppen
att föra upp frågan för behandling i EFTA.

Remissyttrandena

Nu prisutjämnade varor. De flesta remissinstanser delar arbetsgruppens
synpunkter på möjligheterna att få till stånd en samordning av de
olika formerna för prisutjämning. Sveriges industriförbund
framhåller i sammanhanget att råvaror för vilka prisutjämning utgår bör
bli prisutjämningsberättigade för alla färdigvaror i systemet.

NO anser att möjligheten till jämkning av bidragsbeloppen
bör bibehållas då det synes otillfredsställande att överkompensation sker.
Choklad- och konfektyrfabrikantf öreningen anför att införselavgiften i för -

306

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

sta hand bör anpassas till det verkliga behovet av gränsskydd. Sveriges
industriförbund anser att en jämkning av prisutjämningsbeloppet bör göras
endast i undantagsfall och efter samråd med berörda industrier. Kommerskollegium
anför att en översyn av principerna för jämkning av prisutjämningsbidragen
synes motiverad.

Statens jordbruksnämnd har ingen erinran mot att överföra prisutjämningen
för kärnbindemedel till nämnden. Däremot finner SL inte
tillräckliga skäl för en sådan åtgärd utan anser att denna bör anförtros ett
fristående regleringsorgan.

I fråga om stärkelsederivat finner jordbruksnämnden att det
inte föreligger administrativa svårigheter att föra över prisutjämningen till
nämnden. Den stora och ökande förbrukningen av potatisstärkelse för derivatframställning
skulle emellertid nödvändiggöra bedömningar med stora
ekonomiska konsekvenser för odlingen av fabrikspotatis. Sådana bedömningar
torde enligt nämnden böra göras av en regleringsförening och inte av statlig
myndighet. SL avstyrker med liknande motivering att en industriell lågprislinje
förs in för stärkelsederivat med jordbruksnämnden som regleringsorgan.

Svenska pappersbruksföreningen förordar en av jordbruksnämnden administrerad
industriell lågprislinje utan utjämningsskatt.

I fråga om fiskkonserver, soppor, såser och senap föreslår
bl. a. Kemikontoret och Göteborgs handelskammare att torrmjölk, vetemjöl
och potatismjöl blir prisutjämningsberättigade.

Sveriges industriförbund, Brgggareföreningen och Svenska livsmedelsarbetareförbundet
anser att prisutjämning skall omfatta samtliga in altdrycker,
gälla korn, malt och socker och vara baserad på en individuell
råvaruredovisning.

Ej prisutjämnade varor. Den enligt flertalet remissinstanser lämpligaste
metoden att genom prisutjämnande åtgärder möjliggöra för livsmedelsindustrin
att konkurrera på lika villkor såväl på hemmamarknaden som på
olika exportmarknader är en utvidgning av nu tillämpade
system för bl. a. choklad- och konfektyrvaror till andra varor.

Vissa remissinstanser anför dock tveksamhet när det gäller att införa
prisutjämning för ytterligare varor eller i fråga om prisutjämning över
huvud taget. Generaltullstyrelsen ifrågasätter sålunda om en verklig lösning
av ifrågavarande problem åstadkoms genom ett alltmer utvecklat system av
stödåtgärder, som i sig själva innebär ett incitament till minskad rationalisering
inom jordbruket. Styrelsens erfarenheter av den tekniska utformningen
av hittillsvarande utjämningssystem inom tullverket är i stort sett
goda. En utökning av systemet torde emellertid medföra administrativa
svårigheter. Kommerskollegium framhåller att prisutjämning för EFTAvaror
inte torde vara invändningsfri från handelspolitiska synpunkter. En

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

307

sådan åtgärd kan innebära en minskning av de fördelar som exportländerna
väntat sig av tullfriheten inom EFTA och kritik från andra EFTAstater
kan ej uteslutas. Mistad EFTA-preferens till följd av en i samband
med prisutjämning genomförd tullsänkning och ökad belastning på importen
genom utjämningsskatt kan förorsaka protester. Liknande synpunkter
anförs av Sveriges grossistförbund.

Ett system med kompensations avgifter anser kommerskollegium
uteslutet för EFTA-varor så länge det inte godkänts inom EFTA.
Även Sveriges industriförbund och Kemikontoret avstyrker ett sådant system,
i varje fall för EFTA-varor.

Den för icke EFTA-varor möjliga metoden att höja tullarna eller
överföring till jordbruk sregler ingen kan även medföra
handelspolitiska komplikationer, framhåller kommerskollegium. Tullhöjningar
bör därför inte ifrågakomma om inte mycket starka skäl föreligger.

Vissa frågor rörande utformningen och finansieringen av prisutjämningen
berörs också i yttrandena. Industriförbundet och Kemikontoret anser att
den särskilda utj ämningss katten bör avskaffas så snart de statsfinansiella
förhållandena medger det och senast i samband med införandet
av en mervärdeskatt. Kontrollstyrelsen anser att utjämningsskatten bör bestämmas
till belopp som harmonierar med enligt normalrecept fastställda
prisutjämningsbelopp för olika varutyper. En enhetlig skattesats skulle i
många fall medföra en ur prisutjämningssynpunkt omotiverad relativt
stark nettobeskattning. Kommerskollegium framhåller att en begränsning avett
utjämningssystem till vissa tillverkare kan vara särskilt betänklig ur
EFTA-synpunkt. KF anser att utjämningsskatten ej bör överstiga prisnedclearingen.
SL förutsätter att jordbruket ej belastas med kostnaden för
prisutjämningen och Svenska livsmedelsarbetareförbundet anser att finansieringen
bör tas in i kostnaden för hela jordbrukar stödet.

Remissinstanserna kommer även in på frågan huruvida behovsprövning
eller generella regler skall tillämpas vid ifrågasatt prisutjämning.
Statens jordbruksnämnd anser att en enhetlig princip vore
önskvärd men att i praktiken en behovsprövning bör föregå ett beslut om
prisutjämning och att därvid konkurrenssituationen i förhållande till utlandet
bör vara en betydelsefull faktor. Kommerskollegium anser det ej
utan vadare klart att kompensation automatiskt skall utgå för en till följd
av jordbrukspolitiken ökad belastning, när det gäller avvägningen av gränsskvddet
för en vara. Behovet av ökat skydd bör bedömas ur allmänna näringspolitiska
synpunkter, varvid även en prövning av industrins konkurrensläge
bör ske. Samma betraktelsesätt bör läggas på en begäran om prisutjämning.
Liknande synpunkter framförs av Sveriges grossistförbund.

SL anser att arbetsgruppen betraktat råvarukostnadsproblemet ur alltför
statisk synpunkt och att man i större utsträckning än arbetsgruppen förutsett
bör utvidga prisutjämningsförfarandet, inte minst med hänsyn till

308

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

livsmedelsindustrins ökande betydelse som avnämare av råvaror från det
svenska jordbruket.

LO pekar på att generella regler är svåra att utforma och att konkurrensförmågan
gentemot utlandet hos vissa produktionsgrenar inte tjecks ha hämmats
av att de inte kompenserats för dyrare råvarukostnader. Andra konkurrensförhållanden
tycks i dessa fall ha större betydelse än råvarupriserna.

Sveriges industriförbund och Kemikontoret önskar automatiskt verkande
regler i stället för behovsprövning. Det förhållandet att en industri i nämnvärd
omfattning använder jordbruksreglerade råvaror och samtidigt är utan
tullskydd eller är utsatt för en avveckling eller urholkning av tullskyddet
bör vara tillräckligt skäl för att kompensationsåtgärder i en eller annan
form vidtas.

Prisutjämning på bageriprodukter (EFTA-varor) tillstyrks
av Sveriges bageriidkareförening och Sveriges konditorförening. Föreningarna
framhåller i ett gemensamt yttrande att importen ökat kraftigt sedan
EFTA bildades och att en väsentlig importökning kan förväntas som en
följd av EFTA-tullarnas avskaffande. Snabba förskjutningar i konkurrensförhållandena
kan väntas på grund av utvecklingen på den internationella
handelns område. Genom den pågående industrialiseringen av bagerinäringen,
har en allt större del av produktionen flyttats över på företag vilka
torde ha samma förutsättningar som choklad- och kexindustrin att prestera
erforderlig redovisning. Ur principiell synpunkt är det mest rättvisande
med en utjämning baserad på den faktiska råvaruförbrukningen. I andra
hand accepterar föreningarna ett system med standardrecept, varvid den enskilde
företagaren i möjligaste mån bör erhålla full kompensation. Utjämningsskatten
bör avpassas efter utjämningsbeloppen. Utjämningen för
biscuits och wafers bör omfatta även smör och för skorpor, cakes och Danish
pastry även torrmjölk, smör och ägg. En prisutjämning tillstyrks även
av Sveriges industriförbund, KF, SL samt Skånes handelskammare. Jordbruksnämndens
konsumentdelegation motsätter sig ej att prisutjämning
genomförs.

En prisutjämning för skorpor, cakes och Danish pastry som arbetsgruppen
föreslagit är enligt kontrollstyrelsen möjlig att administrera.

Statens jordbruksnämnd anser att import- och produktionsutvecklingen
inte i och för sig ger stöd för antagandet att ett reellt behov av prisutjämning
föreligger. Om den framtida utvecklingen emellertid skulle motivera
en prisutjämning, har nämnden ingen erinran mot att en sådan anordnas
enligt de grunder som arbetsgruppen skisserat. Kommerskollegium konstaterar
att ett utjämningssystem för dessa varor måste bli komplicerat, vilket
kan medföra ökade krav på kontroll. Risken för överkompensation och det
förhållandet att inte alla deltar i systemet skulle kunna påverka kon -

309

Kungl. Maj.ts proposition nr 95 år 1967

kurrensförhållanden inte enbart mellan svenska och utländska tillverkare
utan även mellan sådana inhemska producenter som omfattas av systemet
och sådana som står utanför. Importökningen har varit måttlig och kollegium
finner skäl att ytterligare avvakta utvecklingen innan åtgärder övervägs.

Sveriges industriförbund och Skånes handelskammare anser att prisutjämning
bör införas för knäckebröd och hemställer om eu justering av
tullen för övriga bageriprodukter (icke EFTA-varor). Bageriidkareföreningen
förordar justering av tullen så att bagerierna åtminstone
får täckning för den inträffade råvarukostnadsfördyringen. Statens jordbruksnämnd
finner inte att förhållandena, vare sig på hemmamarknaden
eller för exporten, f. n. ger anledning till införande av prisutjämning.
Kommerskollegium anser att utvecklingen bör avvaktas.

Kommerskollegium har ingen erinran mot att frågan om eventuell avgiftsbefrielse
för majsstärkelse, som används för tillverkning av
gipsplattor e. d., utreds, varom önskemål framförts i Skånes handelskammares
yttrande till kollegium.

Beträffande arbetsgruppens förslag rörande choklad- och konfektyrvaror
anför kontrollstyrelsen att en schabloniserad prisutjämning
i förening med utjämningsskatt skulle kunna genomföras för mandelmassa.
En prisutjämning för sötat kakaopulver torde utan svårighet kunna
inordnas i nu tillämpade system för choklad- och konfektyrvaror. Sveriges
industriförbund, Skånes handelskammare, jordbruksnämndens konsumentdelegation
och KF påyrkar att prisutjämning införs och att i stort sett hela
varugruppen choklad- och konfektyrvaror inordnas i prisutjämningsförfarandet.

Statens jordbruksnämnd, kommerskollegium, RLF, SL och Sveriges stärkelseproducenters
förening anser det inte motiverat att i dagens läge införa
prisutjämning för mandelmassa och sötat kakaopulver.

KF, jordbruksnämndens konsumentdelegation, Sveriges industriförbund,
Kemikontoret och SL tillstyrker prisutjämning för marmelad, sylt
och saft. Kemikontoret understryker att en prisnedclearing för socker
för tillverkning av saft, sylt och marmelad samt vissa andra varor utan
dröjsmål bör införas och framhåller att en kostnadsbelastning motsvarande
minst tullen föreligger för såväl inhemska som importerade jordgubbar och
hallon. Det är enligt Kemikontoret orimligt att endast beakta den kostnadsfördyring
som betingas av sockerregleringen. Kommerskollegium anser att
bedömningen av varor vari ingår en väsentlig mängd socker blir beroende
av prisutvecklingen på socker, både i Sverige och på världsmarknaden. Ett
avgörande bör anstå tills större klarhet vunnits i denna fråga. Liknande synpunkter
anförs av statens jordbruksnämnd.

H-f Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 saml. Nr 95

310

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

I fråga om söta läskedrycker förnyar Sveriges vattenfabrikanters
riksförbund med instämmande från Svenska livsmedelsarbetareförbundet
sin framställning om prisutjämning för socker. Däremot finner kommerskollegium
och SL att skäl till prisutjämning för söta läskedrycker inte
föreligger.

I fråga om makaroner, spagetti o. d. förordar statens jordbruksnämnd
och SL att varorna förs över till jordbruksregleringen och
beläggs med införselavgift. Även Sveriges industriförbund, RF och Skånes
handelskammare föredrar ett överförande till jordbruksregleringen men anser
att även en industriell lågprislinje bör utredas.

För maltextrakt tillstyrks prisutjämning av statens jordbruksnämnd,
Sveriges industriförbund, Kemikontoret och SL.

Det av arbetsgruppen skisserade utjämningsförfarandet för blandprodukter
hänförliga till tulltaxenr 21.07 tillstyrks av statens jordbruksnämnd,
konsumentdelegationen, Sveriges industriförbund och SL. Kömmerskollegium
framhåller att frågan om prisutjämning för dessa blandprodukter
måste bedömas ur delvis andra synvinklar än då det gäller andra
livsmedelsindustriprodukter.

Beträffande glasspulver vitsordar Sveriges glassindustriers riksförbund
att importen hittills inte vållat några större problem. SL och Skånes
handelskammare förordar däremot prisutjämning. Vissa remissinstanser
framställer önskemål om prisutjämning för puddingpulver (enligt
stat. nr 18.06.405 och 21.07.327).

Kemikontoret framhåller att råvarufördyringen för jäst ökat kraftigt
under 1966 och att anledning finns att noga följa utvecklingen. Eventuella
åtgärder bör i första hand avse prisnedclearing för melass men en tullhöjning
kan också övervägas.

SL föreslår att kemiskt ren glukos förs över till jordbruksregleringen
eller att glassindustrin erhåller prisutjämning för glukos.

Departementschefen

Det gränsskydd som tillämpas för jordbrukets produkter får bl. a. till
följd att framställningen av vissa industriprodukter fördyras genom ökade
kostnader för de jordbruksråvaror som ingår i den färdiga produkten. Detta
förhållande kan medföra konkurrenssvårigheter för svenska företag som
framställer samma produkter som företag i andra länder där motsvarande
råvarukostnadsfördyring inte föreligger. Dessa olikheter i konkurrenshänseende
har man traditionellt sökt motverka genom att vid fastställandet
av tullen på färdigvaran också ta hänsyn till skillnaden i råvarukostnadsfördyringen.
I samband med tullavvecklingen inom EFTA har detta skydd
bortfallit. I vissa fall har det ersatts med ett prisutjämningsförfarande. Detta
gäller emellertid inte samtliga produkter som berörts av tuilavvecklingen

311

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

och som till någon del baseras på jordbruksreglerade råvaror. Problem av
liknande slag kan uppstå även för varor som inte berörs av tullsänkningarna
inom EFTA.

Jordbruksutredningen har förordat att kompensation lämnas den industri
vars gränsskydd är föremål för avveckling inom EFTA i den mån den är
beroende av råvaror som fördyras på grund av jordbruksregleringen och
bär att räkna med konkurrens i nämnvärd grad från producenter i andra
länder.

Eu närmare undersökning av dessa frågor har genomförts av en arbetsgrupp
inom jordbruksdepartementet, vars betänkande har remissbehandlats.

Jag vill understryka att själva det faktum att en bransch behöver jordbruksråvaror
för framställning av sina produkter inte ensamt bör utgöra
grund för prisutjämning. Av väsentlig betydelse för en bedömning av frågan
är vilken importkonkurrens som råder för färdigvarorna i fråga samt
vilka praktiska möjligheter som föreligger för att genomföra och administrera
ett prisutjämningsförfarande. En stor del av de färdigvaror som
baseras på jordbruksreglerade råvaror åtnjuter prisutjämning i någon form
eller kompenseras på annat sätt. Vissa skäl talar enligt min mening för
en viss försiktighet när det gäller att införa nya kompensationsåtgärder. Jag
vill därvid erinra om de handelspolitiska synpunkter på en utvidgning av
prisutjämningen som framförts av bl. a. kommerskollegium.

Med hänsyn till att förhållandena på nu ifrågavarande område kan komma
att ändras snabbt anser jag det vara angeläget att hålla samtliga varor som
berörs av prisutjämningsfrågan under observation. Sålunda bör fortlöpande
följas bl. a. importutvecklingen för berörda varor. Även den kostnadsfördyring
som följer av jordbruksregleringen bör tid efter annan beräknas. Jag
avser därför föreslå Kungl. Maj :t att uppdra åt statens jordbruksnämnd att
i samråd med kommerskollegium och andra berörda myndigheter följa utvecklingen
och inkomma med de förslag till åtgärder som kan föranledas
därav.

Jag övergår härefter till att behandla frågan om prisutjämning för enskilda
produkter.

Frågan om prisutjämning för potatisstärkelse som används för att framställa
tekniskt derivat har jag behandlat i det föregående i samband med
förslagen om prisregleringen av fabrikspotatis. Vad jag där förordat löser
även frågan om avgiftsbefrielse för stärkelse, som används för tillverkning
av gipsplattor m. m. Arbetsgruppens förslag om att överföra prisutjämningen
på kärnbindemedel från föreningen Svensk Spannmålshandel till
statens jordbruksnämnd kan jag tillstyrka.

Bageriindustrin har framställt önskemål om prisutjämning för i första
hand sådana bageriprodukter som är EFTA-varor och för vilka prisutjämning
hittills ej medgetts. Flera remissinstanser tillstyrker att en sådan prisut -

312

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

jämning nu genomförs och arbetsgruppen har kommit till att detta torde vara
tekniskt möjligt. Från statens jordbruksnämnds och kommerskollegiums
sida har emellertid betänkligheter anförts emot en utjämning. Enligt min
mening synes det ej helt klarlagt om ett verkligt behov av prisutjämning på
här berörda varor föreligger. Då det dessutom får anses ofrånkomligt att
en utjämning av nämnt slag medför vissa tekniska och administrativa olägenheter
är jag inte beredd föreslå att ett prisutjämningssystem för här ifrågavarande
bageriprodukter nu genomförs. Inte heller kan jag tillstyrka
några åtgärder beträffande sådana bageriprodukter, som ej är EFTA-varor.

De flesta varorna inom choklad- och konfektyrområdet omfattas av prisutjämning.
Undantagna är bl. a. vissa slag av mandelmassa och sötat kakaopulver.
Arbetsgruppen har funnit att det torde vara tekniskt möjligt att låta
det nuvarande prisutjämningssystemet omfatta även mandelmassa i förpackningar
över 1 kg. Kostnaderna härför torde täckas genom en utjämningsskatt
av samma storlek som för choklad och konfektyrvaror. Med hänsyn
till att vissa typer av mandelmassa redan är föremål för prisutjämning
är jag i princip beredd förorda att prisutjämning får ske även för nu berört
slag av mandelmassa. Jag avser därför att föreslå Kungl. Maj :t att uppdra åt
statens jordbruksnämnd att i samråd med berörda myndigheter inkomma
med förslag till den närmare utformningen av sådan prisutjämning.

Beträffande sylt och marmelad samt vissa andra varor som innehåller
socker har från tillverkarnas sida hemställts om kompensation för avgiftsbelastningen
på bl. a. socker. Om särskilda åtgärder skulle bli aktuella i anledning
härav anser arbetsgruppen att en höjning av tullen för ifrågavarande
produkter i första hand bör övervägas. Jag vill erinra om att en ej obetydlig
sänkning av det inhemska sockerpriset kommer att ske den 1 september
i år. Något omedelbart behov av åtgärder synes därför enligt min mening
inte föreligga.

Arbetsgruppen har funnit att ett s. k. negativt tullskydd uppkommit beträffande
makaroner och spagetti. Den har anvisat två vägar att motverka
denna utveckling nämligen tullhöjning eller överföring av berörda varor
till jordbruksregleringen. Jag vill erinra om att chefen för finansdepartementet
föreslagit Kungl. Maj :t att framlägga proposition till riksdagen om
höjning av tullen på ifrågavarande produkter.

De problem som uppkommit i anledning av den ökade importen av blandningar
av olika jordbruksvaror synes främst böra övervägas inom EFTA:s
ram. Jordbruksnämnden bör få i uppdrag att företa de utredningar som
erfordras i detta sammanhang.

För övriga av arbetsgruppen eller remissinstanserna behandlade varor,
som här ej särskilt berörts, är jag ej beredd att förorda särskilda åtgärder.
Jag vill dock anmäla att frågan om att eventuellt låta jordbruksregleringen
omfatta även kemiskt ren glukos är under remissbehandling.

Kungl. Maj.ts proposition nr 95 år 1967

313

Anslagsfrågor

Anslagsframställningar för budgetåret 1967/68 m. m.

Bidrag till jordbrukets rationalisering, m. m. För innevarande budgetår
bär under denna anslagsrubrik anvisats ett förslagsanslag av 20 milj. kr.
I prop. 1967: 1 (bil. 11 s. 14) har anslaget förts upp med ett beräknat belopp
av 18 milj. kr. I samma proposition bar den ram inom vilken bidrag
till yttre och inre rationalisering får beviljas förts upp med ett beräknat
belopp av 16 milj. kr.

Lantbruksstyrelsen föreslår, att anslaget förs upp med oförändrat belopp.

1. För utbetalning av tidigare beviljade rationaliseringsbidrag och för
övriga utgiftsändamål erfordras 20 milj. kr. utöver de vinstmedel som inflyter
vid försäljning av jordbrukfastigheter.

2. Styrelsen föreslår att ramen för bidrag till förvärv av tillskottsmark beräknas
till 10 milj. kr. och ramen för bidrag till investeringar i ekonomibyggnader
och markanläggningar beräknas till 6 milj. kr. Styrelsen förutsätter
därvid att sistnämnda ram helt får disponeras för bidrag till inre rationaliseringsåtgärder
utanför den särskilda rationaliseringen.

3. Under innevarande budgetår har av anslaget disponerats 477 000 kr.
för att bestrida kostnader för intensifierad rådgivning till jordbrukare.
Angivna belopp används i huvudsak för att bestrida lönekostnader för en
arbetsgrupp för rådgivningsfrågor inom styrelsen, för avlöningar av fem
assistenter, för förstärkning av rådgivningsverksamheten inom får- och
fjäderskötsel samt för att framställa rådgivningsmaterial.

Dessa kostnader föreslås i fortsättningen bestridas från andra anslag enligt
följande

a) 220 000 kr. från lantbruksstyrelsens avlöningsanslag,

b) 116 000 kr. från lantbruksnämndernas avlöningsanslag,

c) 37 000 kr. från lantbruksstyrelsens omkostnadsanslag,

d) 40 000 kr. från lantbruksnämndernas omkostnadsanslag,

e) 8 000 kr. från avlöningsposten Bidrag till avelsföreningar och liknande
organisationer under anslaget Befrämjande av husdjursaveln m. m.,
samt

f) 56 000 kr. från anslaget Kursverksamhet för jordbrukets rationalisering
m. m.

4. Anslaget bör få tas i anspråk för sådana speciella ändamål som angetts
i Kungl. Maj :ts brev den 6 maj 1966 i samma utsträckning som för
innevarande budgetår.

314

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

Täckande av förluster på grund av statlig kreditgaranti. För innevarande
budgetår har under denna anslagsrubrik anvisats ett förslagsanslag av
500 000 kr. I prop. 1967: 1 (bil. 11 s. 14) har anslaget beräknats till oförändrat
belopp.

Lantbruksstyrelsen föreslår att anslaget förs upp med oförändrat belopp
och att statlig lånegaranti för lån beräknas till sammanlagt 231 milj. kr.
med fördelning på ändamål enligt följande sammanställning (milj. kr.)

Ändamål	1964/65	1965/66	1966/67	1967/68
fast- ställd ram	jämkad o. ut-vidgad ram	bevilj. garanti	fast- ställd ram	j ämkad o. ut-vidgad ram	bevilj. garanti	fast- ställd ram	förslag
a) Yttre rationalise-
ring...........	33	36	34.5	38	41	40.8	45	60
b) Inre rationalise-
ring...........	15	28	28	26	35	35	38	60
c) Jordförvärvslån .	24	30	28.4	30	26	25.3	30	60
d) Driftslån ......	11	16	16	16	16	16	20	40
e) Lagerhus m. m.. .	4	4	4	4	4	4	4	4
f) Trädgårdsnä-
ringens rationali-
sering in. m.....	6	6	3.2	6	6	5.8	6	7
Summa	93	120	114.1	120	128	126.9	143	231

a)—d) Lantbruksstyrelsen föreslår att under budgetåret 1967/68 kreditgarantier
till lån för förvärv av tillskottsmark får utgå med 60 milj. kr., till
lån för investeringar i ekonomibyggnader och markanläggningar med 60
milj. kr., till jordförvärvslån med 60 milj. kr. och till driftslån med 40 milj.
kr.

e) Hela ramen på 4 milj. kr. till kreditgaranti för lån till lagerhus m. m.
för budgetåret 1965/66 har utnyttjats. Behovet av statlig lånegaranti för
tiden fram till den 1 juli 1967 uppskattas till ca 16 milj. kr. Enligt preliminära
uppgifter planeras spannmålslagerhusbyggen under budgetåret 1967/
68 för en kostnad av 29,2 milj. kr. Härutöver kan uppstå behov av lånegaranti
för att uppföra lagerhus för potatis etc. Med hänsyn till det restriktiva
läget på kreditmarknaden och då en viss del av kreditbehovet torde kunna
tillgodoses av de två nyinrättade kreditinstituten för lantbruksnäringarna
begränsar styrelsen sitt förslag till oförändrad ram av 4 milj. kr.

f) Det maximibelopp, för vilket styrelsen får bevilja lånegaranti, har
från den 1 juli 1966 höjts från 100 000 kr. till 200 000 kr. Från ramen skall
förutom garanti för lån till rationalisering, förvärv och drift av trädgårdsföretag
samt auktionslokaler täckas lånegaranti till trädgårdsnäringens
försäljningsföreningar för att uppföra lagerhus m. m.

Lantbruksstyrelsen föreslår, att den årliga räntan på den stående delen

315

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

av lån från egnahemslånefonden, som beviljats efter den 31 december 1919
men före den 1 juli 1940 och för vilka amorteringsskyldighet inträtt, får
för år 1968 nedsättas till 3,6 % samt att i avseende på köpeskilling för
sådan jordbrukslägenhet eller byggnad på åbolägenhet som år 1920 eller
senare försålts från kronoegendom räntan får — i den mån köpeskillingen
förräntas enligt enahanda grunder, som gällt eller gäller för den stående
delen av före den 1 juli 1940 beviljat egnahemslån för jordbrukslägenheter
— under år 1968 utgå efter 3,6 %.

Med ledning av vissa uppgifter från lantbruksnämnderna om behovet
att ytterligare utrymme för statlig kreditgaranti föreslår lantbruksstyrelsen
slutligen att kreditgarantiramarna för innevarande budgetår utökas med 7
milj. kr. för lån till yttre rationalisering och med 12 milj. kr. för lån till inre
rationalisering.

Bidrag till återbetalning av lån från jordbrukets maskinlånefond. För innevarande
budgetår har under denna anslagsrubrik anvisats ett förslagsanslag
av 325 000 kr.

Lantbruksstyrelsen föreslår att för ändamålet anvisas 315 000 kr. Medelsbehovet
har beräknats med ledning av gjorda utfästelser.

Bidrag till produktionsbefrämjande åtgärder i Norrland m. m. För innevarande
budgetår har under denna anslagsrubrik anvisats ett reservationsanslag
av 9 100 000 kr. I prop. 1967:1 (bil. 11 s. 15) har under anslagsrubriken
Bidrag till särskilda rationaliseringsinsatser i Norrland, m. m.
beräknats ett reservationsanslag av 9 100 000 kr.

Lantbruksstyrelsen föreslår, att anslaget förs upp med ett belopp av
16 500 000 kr.

Föreslagen

ändring

1966/67 1967/68 1

1. Statsbidrag m. m. vid särskilda rationaliseringsinsatser.
................................. 8 000 000 + 8 000 000

2. Produktionsbefrämjande åtgärder i Norrland efter
beslut av Kungl. Maj:t i varje särskilt fall .. 250 000 — 100 000

3. Främjande av jordbruksnäringens framåtskridande
i de fyra nordligaste länen jämte Gävleborgs

län ..................................... 550 000 - 550 000

4. Fraktbidrag vid transport av fodermedel...... 300 000 + 50 000

1. Lantbruksstyrelsen beräknar medelsbehovet under tiden den 1 juli
1966—den 30 juni 1968 i redan godkända objekt till 11,2 milj. kr. och i
nytillkommande objekt till 7 milj. kr. eller tillhopa 18,2 milj. kr. För innevarande
budgetår disponibla medel beräknas till 6 milj. kr. varför ytterligare
12 milj. kr. erfordras under den nämnda tvåårsperioden. Därav

316

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

torde 2,5 milj. kr. behöva anvisas på tilläggsstat för innevarande budgetår
för att verksamheten skall kunna fortgå i planerad omfattning.

För budgetåret 1967/68 kvarstår härefter ett medelsbehov av 9,5 milj. kr.
Härtill kommer ett behov av ca 0,5 milj. kr. till utrednings-, planläggningsoch
upplysningsverksamhet. Ökningen av anslagsbehovet föranleds dels
av att verksamheten fr. o. m. den 1 juli 1965 avser större del av landet,
dels av att verksamheten i de fyra nordligaste länen ökar kraftigt. Härutöver
beräknar styrelsen 6 milj. kr. för att bidrag till inre rationaliseringsåtgärder
inom den särskilda rationaliseringen helt skall kunna bestridas från
förevarande anslag.

2. Från denna anslagspost har ca 100 000 kr. i medeltal per år disponerats
för förstärkning av hushållningssällskapens omkostnadsanslag. Lantbruksstyrelsen
föreslår, att anslagsposten under budgetåret 1967/68 tas
upp med 150 000 kr.

3. Medelsbehovet för angivna ändamål torde beaktas under resp. anslag
till den nya lantbruksorganisationen.

4. Styrelsen beräknar behovet av ytterligare medel för fraktbidrag till
350 000 kr.

Statens jordbruksnämnd: Avlöningar. För innevarande budgetår har under
denna anslagsrubrik anvisats ett förslagsanslag av 4 184 000 kr. I prop.
1967: 1 (bil. 11 s. 22) har anslaget förts upp med ett beräknat belopp av
4 836 000 kr.

Statens jordbruksnämnd föreslår att anslaget förs upp med 4 889 000
kr.

Föreslagen

ändring

1966/67 1967/68

Avlöningar till tjänstemän...................... 4 052 000 + 705 000

Arvoden och särskilda ersättningar .............. 82 000 —

Ersättning till experter och sakkunniga .......... 50 000 —

4 184 000 + 705 000

1. Jordbruksnämnden föreslår att en tjänst som avdelningsdirektör i
lönegrad Be 5 inrättas på utrikeshandelsbyrån samt att en tjänst som byrådirektör
i lönegrad Ae 27 och en tjänst som kanslist i utbyte mot en
tjänst som kontorsskrivare inrättas vid administrativa byråns beredskapssektion.

2. Löneomräkning 592 284 kr.

Statens jordbruksnämnd: Omkostnader. För innevarande budgetår bär
under denna anslagsrubrik anvisats 893 000 kr. I prop. 1967: 1 (bil. 11 s.
22) har anslaget förts upp med ett beräknat belopp av 966 000 kr.

Statens jordbruksnämnd föreslår att anslaget förs upp med 1 165 000 kr

OJ to

Kungl. Majds proposition nr 95 år 1967

317

1. Sjukvård m. m..........

Reseersättningar .......

Expenser

a) Bränsle, lyse och vatten

b) Övriga expenser .....

4. Publikationstryck.......

5. Särskilda undersökningar .

1966/67	Föreslagen ändring 1967/68
20 000	—
303 000	+ 47 000
34 500	—
361 500	+ 214 000
84 000	+ 11000
90 000	—

893 000 + 272 000

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område. För detta ändamål har
under angivna anslagsrubrik anvisats ett förslagsanslag av 167 milj. kr.
för budgetåret 1966/67. Anslaget har i prop. 1967: 1 (bil. 11 s. 22) förts
upp med ett beräknat belopp av 177 milj. kr.

Statens jordbruksnämnd föreslår att anslaget förs upp med 181 milj. kr.

Föreslagen
ändring

1966/67 1967/68

97 000 000 - 3 000 000

69 000 000 + 17 000 000

1 300 000_^

avrundat 167 000 000 14 000 000

1. Jordbruksnämnden förutsätter att anslagsmedlen för 1967/68 på samma
sätt som hittills skall täcka de med anslaget avsedda utgifterna under
ett budgetår, varvid de utgifter för allmänt mjölkpristillägg som görs under
juli—oktober 1967 kommer att avse pristillägg för maj—augusti 1967.
Medelsåtgången för denna period beräknas till 30 milj. kr. Medelsåtgången
för helt budgetår beräknas med hittills gällande normer till 94 milj. kr. på
grund av fortsatt minskning av mjölkinvägningen.

2. Prisutjämning på råvaror till livsmedelsindustrin utgår för chokladoch
konfektyrvaror, biscuits och wafers, senap, såser, soppor o. d. samt
fiskkonserver o. dyl. Kostnaderna för innevarande budgetår beräknas på
grund av ökning av varuvolymen med 9 milj. kr. överstiga det upptagna
beloppet av 69 milj. kr. Denna ökning väntas fortsätta. Vid sina beräkningar
har nämnden utgått från oförändrade införselavgiftsbelopp t. o. in.
februari 1967 och från en höjning med 3 % av dessa belopp för återstående
tid.

3. Nämnden förutsätter att medlen under anslagsposten skall disponeras
för samma ändamål som för innevarande budgetår. Utgifterna för stöd åt
ullproduktionen beräknas sålunda till oförändrat 600 000 kr. Ersättning till
Svenska mejeriernas riksförening u. p. a. för att handha vissa uppgifter

1. Allmänt mjölkpristillägg..................

2. Prisutjämning av vissa jordbruksreglerade råvaror
till livsmedelsindustrin..............

3. Diverse kostnader ......................

318

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

som sammanhänger med regleringen av mjölk och mejeriprodukter beräknas
till oförändrat högst 200 000 kr. För att bestrida oförutsedda utgifter
som kan föranledas direkt av den prisreglerande verksamheten föreslår
nämnden oförändrat högst 500 000 kr. Från delposten bör i likhet med
tör innevarande budgetår enligt Kungl. Maj :ts bestämmande få bestridas
vissa kostnader för skördeskadeskyddet. Om framlagt förslag rörande
obligatorisk anmälan till skördeskadeskyddet genomförs, beräknas dessa
kostnader stiga med ca 50 000 kr. för budgetåret 1967/68.

Kostnader för beredskapslagring av livsmedel och fodermedel m. m.
För innevarande budgetår har under denna anslagsrubrik anvisats ett förslagsanslag
av 24 milj. kr. Anslaget har i prop. 1967: 1 (bil. 11 s. 22) beräknats
till oförändrat belopp.

Statens jordbruksnämnd föreslår att anslaget förs upp med 25 300 000 kr.

Föreslagen

ändring

1966/67 1967/68

1. Lagring genom föreningen Svensk Spannmålshandels
försorg .............................. 18 200 000 + 500 000

2. Lagring i jordbruksnämndens regi............ 5 800 000 -f 800 000

Jordbruksnämndens beräkningar för budgetåret 1967/68 avser kostnaderna
för lagring inom ramen för redan givna bemyndiganden.

1. Omsättningsbehovet under verksamhetsåret 1967/68 beräknas av Svensk
Spannmålshandel till ca 35 000 ton brödsäd och ca 15 000 ton oljekraftfoder.
En oförändrad lagring av 300 000 ton brödsäd och 65 000 ton oljekraftfoder
beräknas för motsvarande budgetår kosta 18 675 000 kr. Jordbruksnämnden
har ingen erinran mot föreningens beräkningar.

2. Kostnaderna för lagring i jordbruksnämndens egen regi samt tillsyn,
arbete och transport i samband med omsättning av dessa lager beräknas
stiga med 800 000 kr.

Särskilt stöd åt det mindre jordbruket. För innevarande budgetår har
anvisats ett förslagsanslag av 86 milj. kr. under denna anslagsrubrik. I
prop. 1967: 1 (bil. 11 s. 22) har beräknats ett anslag av 96 milj. kr.

Lantbruks styr elsen föreslår att anslagsposten till arealtillägg förs upp
med 17 milj. kr.

Statens jordbruksnämnd föreslår att medel beräknas för leveranstillägg

O o

tör mjölk med 23 milj. kr. och för extra mjölkpristillägg till 40,8 milj. kr.

Under budgetåret 1967/68 utbetalas arealtillägg, som gäller kalenderåret
1966. Belastningen på anslagsposten minskar dels till följd av minskningen
av antalet brukningsenheter under 10 ha åker, dels till följd av de
höjningar av taxerad förmögenhet, som synes ha följt av 1965 års taxering.

2 och 3. Under budgetåret 1967/68 skall leveranstillägg för mjölk utbe -

319

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

talas för regleringsåret 1966/67. Utgifterna för extra mjölkpristillägg kommer
att till två tredjedelar avse tiden efter regleringsåret 1966/67. Minskningen
av medelsåtgången beror på en väntad minskning av mjölkinvägningen.

Bidrag till bokföringsverksamheten i jordbruket. För ifrågavarande ändamål
har för innevarande budgetår under denna anslagsrubrik anvisats
ett reservationsanslag av 937 000 kr. I prop. 1967: 1 (bil. 11 s. 23) har anslaget
beräknats till oförändrat belopp.

Lantbruksstyrelsen föreslår att anslaget förs upp med 937 000 kr.

Medelsbehovet beräknas efter samma grunder som för innevarande bud -

getår.

1. Bokföringskostnader ................................. 743 250

2. Resekostnader ...................................... 75 000

3. Ersättning åt deltagare .............................. 72 200

4. Bokföringsmaterial .................................. 32 500

5. Hålkortsbearbetning ................................. 75 000

6. Kurser för ledare.................................... 3 000

7. Publikationstryck ................................... 7 500

8. Ben till undersökningen knutna nämnden ............ 1 000

9. Byggnadsinventering och skogsuppskattning............ 7 500

10. Ordnad bokföring vid mindre jordbruk................ 50 000

1 066 950

Av medelsbehovet beräknas 130 000 kr. kunna täckas av vid utgången
av innevarande budgetår odisponerad reservation.

Kostnader i samband med permanent skördeskadeskydd. För ifrågavarande
ändamål har under denna anslagsrubrik anvisats ett reservationsanslag
av 20 178 000 kr. för innevarande budgetår. I prop. 1967: 1 (bil. 11, s.
23) har anslaget förts upp med ett beräknat belopp av 20 048 000'' kr.

Statens jordbruksnämnd och statistiska centralbyrån föreslår att anslaget
förs upp med 21,2 milj. kr. varav 15 milj. kr. avser avsättning till
skördeskadefonden och 6,2 milj. kr. kostnader för de objektiva skördeuppskattningarna
och skördeskadeskyddets administration.

Jordbrukets maskinlånefond. Lantbruksstyrelsen beräknar att den disponibla
kapitaltillgången i fonden kommer att uppgå till ca 1,7 milj. kr.
vid utgången av nuvarande budgetår. Ca 5,8 milj. kr. väntas inflyta i
amorteringar, varför ca 7,5 milj. kr. beräknas finnas tillgängliga för utlåning
under budgetåret 1967/68.

320

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

Kronotorparnas inventarielånefond. Till fonden anvisades senast för budgetåret
1962/63 ett investeringsanslag av 50 000 kr.

Domänshjrelsen föreslår att befintlig reservation i fonden på ca 290 000
kr. får disponeras för de med anslaget avsedda ändamålen även under
budgetåret 1967/68.

Fonden för förlag till statsverket. Kungl. Maj :t har av investeringsanslagen
lagring av jordbruksprodukter, ytterligare lagring av jordbruksprodukter
och särskild lagring av livsmedel ställt sammanlagt 206 175 000 kr. till förfogande
för beredskapslagring av vissa varor i jordbruksnämndens regi och
för utjämningslagring av smör och köttvaror, in. m. Vidare har 50 milj.
kr. ställts till förfogande som investeringsanslag för inlösen av svenskt
oljeväxtfrö genom föreningen Sveriges Oljeväxtintressenters försorg.

Statens jordbruksnämnd föreslår att redan anvisade medel får disponeras
för därmed avsedda ändamål, samt att för ökad utjämningslagring anvisas
ytterligare 25 milj. kr.

Jordfonden. Fonden uppgår sedan den för innevarande budgetår tillförts
5 milj. kr. till ca 177 milj. kr. Till förfogande för inköpsverksamheten står
enligt lantbruksstyrelsens beräkningar 6,1 milj. kr. utöver de under budgetåret
inflytande inkomsterna av fastighetsförsäljningar m. m.

Lantbruksstijrelsen föreslår att till fonden anvisas ett investeringsanslag
av 40 milj. kr.

Arrendeegnahemsfonden. Till fonden har senast för budgetåret 1959/60
anvisats ett investeringsanslag av 900 000 kr.

Lantbruksstyrelsen föreslår att nyss nämnda investeringsanslag, på vilket
den 30 juni 1966 fanns en outnyttjad behållning av 62 749 kr., får användas
även under budgetåret 1967/68. Endast fyra arrendeegnahem kvarstår
f. n. på fonden. Av dessa beräknas två kunna avvecklas under innevarande
budgetår.

Departementschefen

Under anslaget Bidrag till jordbrukets rationalisering, in. in. har för
innevarande budgetår fastställts ramar för bidrag till yttre och inre rationalisering
med 6 milj. kr. resp. 16 milj. kr. Med hänsyn till angelägenheten
av att intensifiera strukturrationaliseringen bör, såsom jag förordat i ett
föregående avsnitt, ramen för bidrag till yttre rationalisering ökas till 10
milj. kr. Ramen för bidrag till inre rationalisering bör av skäl som jag
redogjort för i det föregående kunna minskas till 8 milj. kr. Kungl. Maj:t
bör, om förhållandena skulle ge anledning därtill, äga jämka fördelningen
mellan de båda ramarna.

321

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

Behovet av medel för utbetalning av beviljade bidrag beräknar jag för
nästa budgetår minska till 18 milj. kr. Jag har därvid bl. a. beaktat att vissa
kostnader som nu belastar förevarande anslag enligt förslag i prop. 1967:74
fr. o. m. budgetåret 1967/68 skall bestridas från andra anslag. Vidare har
jag tagit hänsyn till medelsbehovet för redan utfästa bidrag till återbetalning
av lån från jordbrukets maskinlånefond vilka enligt min mening bör
tillgodoses genom anlitande av förevarande anslag. I övrigt bör anslaget få
tas i anspråk för särskilda ändamål i samma utsträckning som för innevarande
budgetår.

Under anslaget Täckande av förluster på grund av statlig kreditgaranti
bör liksom hittills redovisas ramarna för den statliga kreditgarantigivningen
för rationaliseringsändamål på jordbrukets och trädgårdsnäringens områden.
För att tillgodose anspråken på kreditgaranti på jordbrukets område
redan under innevarande budgetår föreslår jag i anledning av framställning
av lantbruksstyrelsen att ramarna för budgetåret 1966/67 för
garantilån till yttre och inre rationalisering vardera utvidgas med 7 milj.
kr. till 52 milj. kr. resp. 45 milj. kr.

För budgetåret 1967/68 bör garantiramen för yttre rationalisering fastställas
till 65 milj. kr. och för inre rationalisering till 50 milj. kr. Garantiramarna
för jordförvärvslån och driftslån är för innevarande budgetår
fastställda till 30 milj. kr. resp. 20 milj. kr. För att täcka väntade ökade
anspråk på ifrågavarande garantilån beräknar jag att ramen för jordförvärvslån
behöver ökas med 7 milj. kr. till 37 milj. kr. och ramen för driftslån
med 10 milj. kr. till 30 milj. kr. I det föregående har jag förordat att
statlig kreditgaranti införs för maskinlån. Anspråken på sådan kreditgaranti
beräknar jag uppgå till samma belopp som fått disponeras för lån
från jordbrukets maskinlånefond under innevarande budgetår. Garantiramen
för maskinlån bör därför fastställas till 7 milj. kr. Jag har därvid
även beaktat behovet av ramutrymme för lån för att skaffa maskin som
skall användas gemensamt för yrkesmässig produktion av trädgårdsprodukter.

Sammanlagt kommer alltså vid bifall till mina förslag nu berörda kreditgarantiramar
att uppgå till 189 milj. kr. för nästa budgetår, vilket är 56 milj.
kr. mer än det för innevarande budgetår ursprungligen fastställda beloppet.
Kungl. Maj :t bör äga jämka fördelningen mellan ramarna för lån till yttre
och inre rationalisering, jordförvärvslån, driftslån och maskinlån om förhållandena
ger anledning därtill.

Ramen för lån till uppförande av lagerhus m. m. bör enligt min mening
tas upp med oförändrat 4 milj. kr. Jag vill i detta sammanhang anmäla att
jag ämnar föreslå att lantbruksstyrelsen får i uppdrag att inkomma med
förslag till de ändringar i bestämmelserna för denna garantigivning som
kan föranledas av vad jag i det föregående förordat i fråga om det ekonomiska
stödet för jordbrukets rationalisering. Anspråken på kreditgaranti

322

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

för trädgårdsnäringens rationalisering har ökat kraftigt. Jag föreslår därför
att ramen för sådana garantilån utvidgas med 1 milj. kr. till 7 milj. kr.

Jag är inte beredd att nu ta ställning till frågan om nedsättning av räntan
för år 1968 på bl. a. vissa lån från egnahemslånefonden. Jag avser återkomma
till Kungl. Maj :t härom sedan viss undersökning av ifrågavarande
lån slutförts.

Anslaget bör föras upp med oförändrat 500 000 kr.

Medelsbehovet under anslaget Bidrag till särskilda rationaliseringsåtgärder
i Norrland, in. m. har ökat kraftigt. Jag föreslår därför att för innevarande
budgetår för ändamålet anvisas ytterligare 1,5 milj. kr. på tilläggsstat.
För nästa budgetår bör till statsbidrag vid den särskilda rationaliseringsverksamheten
beräknas 8,6 milj. kr. Jag har därvid beaktat att förslagen
i prop. 1967: 74 bl. a. innebär att vissa kostnader för personal m. in.,
som hittills belastat denna del av anslaget, i fortsättningen bör bestridas
från lantbruksnämndernas avlönings- och omkostnadsanslag. Mitt förslag
innebär därför en reell förstärkning av medlen för bidragsgivning med ca
2 milj. kr. Någon ändring av fördelningen av kostnaderna för bidragsgivningen
mellan förevarande anslag och anslaget Bidrag till jordbrukets rationalisering,
m. m. bör f. n. ej ske.

Beloppet till Kungl. Maj :ts disposition för produktionsbefrämjande åtgärder
i Norrland efter beslut i varje särskilt fall beräknar jag kunna minska
med 100 000 kr. till 150 000 kr. De förslag, som framlagts i prop. 1967:
74, medför att medel för främjande av jordbruksnäringens framåtskridande
i de fyra nordligaste länen och Gävleborgs län, vilka utgått till hushållningssällskapen,
ej längre erfordras. Behovet av medel för fraktbidrag vid
transport av fodermedel bör för nästa budgetår beräknas till 350 000 kr.

Det sammanlagda medelsbehovet för nästa budgetår beräknar jag alltså
till 9 100 000 kr.

Förslagsanslaget Statens jordbruksnämnd: Avlöningar har för innevarande
budgetår förts upp med 4 184 000 kr. Jag beräknar för nästa budgetår
ytterligare medel för en tjänst som avdelningsdirektör med tjänstgöring
på utrikeshandelsbyrån. Vidare bör medel för löneomräkning beräknas i
enlighet med jordbruksnämndens förslag. Till frågan om medel för det Ökade
arbete för nämnden, som kan föranledas av mina förslag rörande ändringar
i jordbruksprisregleringen m. m., återkommer jag vid behandlingen
av anslaget till prisreglerande åtgärder på jordbrukets område. Anslaget bör
i anledning av mina förslag ökas med 652 000 kr. till 4 836 000 kr.

Under anslagsrubriken Statens jordbruksnämnd: Omkostnader har för
budgetåret 1966/67 anvisats 893 000 kr. För nästa budgetår bör medlen till
reseersättningar räknas upp med 20 000 kr. Jag beräknar att av medlen
8 000 kr. bör få tas i anspråk för utrikes resor. Härjämte beräknar jag för

323

Kungl. Maj. ts proposition nr 95 år 1967

övriga expenser och publikationstryck ytterligare 45 000 kr. resp. 8 000 kr.
Anslaget bör sålunda räknas upp med 73 000 kr. till 966 000 kr.

Förslagsanslaget Prisregler ande åtgärder på jordbrukets område har
innevarande budgetår förts upp med 167 milj. kr.

Medelsbehovet under budgetåret 1967/68 för allmänt mjölkpristillägg
påverkas av mina förslag i det föregående. Med beaktande av att viss eftersläpning
föreligger i fråga om utbetalning av tillägget beräknar jag medelsåtgången
för nästa budgetår till 73 milj. kr. Vidare bör under anslaget beräknas
10 milj. kr., som enligt vad jag förordat i det föregående skall tillföras
regleringsföreningen för mjölk och mjölkprodukter för att förbättra
avräkningspriset för mjölk. Härjämte bör för den i det föregående angivna
garantien för partipriset på smör beräknas ett belopp av 16,5 milj. kr. som
bör ställas till jordbruksnämndens disposition.

Kostiraden för prisutjämning för råvaror för livsmedelsindustrin beräknar
jag för nästa budgetår till 84 milj. kr., vilket innebär en ökning med
15 milj. kr. i förhållande till anslagsberäkningen för innevarande budgetår.
Ökningen beror delvis på att enligt beslut av 1966 års riksdag (prop. 139,
JoU 26, rskr 258) kostnaderna för prisutjämning beträffande Öl skall bestridas
av förevarande anslag. Å andra sidan medför den i det föregående berörda
sänkningen av priset på socker en ej oväsentlig besparing.

För diverse kostnader har för innevarande budgetår beräknats 1,3 milj.
kr. Med hänsyn till att mina förslag i det föregående innebär att det särskilda
ullstödet bortfaller fr. o. m. den 1 september 1967 och att Svenska
Mejeriernas Riksförenings befattning med vissa uppgifter inom mjölkregleringen
bortfaller bör medelsbehovet för nästa budgetår kunna beräknas
minska till 700 000 kr. Liksom hittills bör av detta belopp högst 500 000 kr.
få användas till oförutsedda utgifter. Till sådana oförutsedda utgifter bör
liksom hittills få hänföras bl. a. kostnader för skördeuppskattning och
administration av det permanenta skördeskadeskyddet.

Jag har i det föregående anmält frågan om en skyndsam utredning angående
behovet av åtgärder för att såsom underlag för att kunna bedöma
verkningarna av olika jordbrukspolitiska åtgärder följa upp utvecklingen
inom jordbruket. Det är enligt min mening angeläget att undersökningar
som kan behövas för detta ändamål kan sättas i gång så snart som möjligt.
Vidare kan i anslutning härtill och till följd av omläggningen av jordbruksprisregleringen
samt för den i det föregående berörda planen för försörjningsberedskapen
behövas tillfällig förstärkning av bl. a. statens jordbruksnämnds
personal. För att täcka utgifter för här berörda ändamål bör
för nästa budgetår stå till Kungl. Maj :ts disposition ett belopp av högst
1 milj. kr. av förevarande anslag.

Härjämte bör anslaget liksom hittills, om andra för ändamålet avsedda
medel ej visar sig förslå, få tas i anspråk för att täcka de utbetalningar till

324

Kung}. Maj.ts proposition nr 95 år 1967

Danmark som skall ske enligt det mellan Sverige och Danmark gällande
avtalet rörande samhandeln med jordbruksprodukter.

Det sammanlagda medelsbehovet under anslaget beräknar jag till avrundat
185 milj. kr. Anslaget bör föras upp med detta belopp.

Under rubriken Kostnader för beredskapslagring av livsmedel och fodermedel
m. m. har för innevarande budgetår anvisats ett förslagsanslag av
24 milj. kr. Såsom jag berört i det föregående räknar jag för nästa budgetår
med beredskapslagring i samma utsträckning som hittills. Vid lagringen
av brödsäd bör, om lämplig lagringsduglig inhemsk vara ej finns att tillgå,
hinder ej möta att lagra importerad brödsäd. Behov av import för ändamålet
finns f. n. i fråga om råg. Medelsbehovet för nästa budgetår beräknar
jag till oförändrat 24 milj. kr.

Förslagsanslaget Särskilt stöd åt det mindre jordbruket är för innevarande
budgetår uppfört med 86 milj. kr. För arealtillägg för kalenderåret
1966 och för leveranstillägg för mjölk för regleringsåret 1966/67, vilka i sin
helhet utbetalas under nästa budgetår, beräknar jag ett medelsbehov av
17 milj. kr. resp. 23 milj. kr. Såsom jag berört i det föregående torde de på
budgetåret 1967/68 belöpande kostnaderna i anledning av mina förslag
i fråga om småbruksstödet kunna uppskattas till 29 milj. kr. För extra
mjölkpristillägg i norra Sverige bör med hänsyn till den nedgång i mjölkproduktionen
som förutsatts medelsbehovet för nästa budgetår tas upp
med 38 milj. kr. Anslaget bör alltså föras upp med 107 milj. kr., vilket
innebär en ökning i förhållande till innevarande budgetår med 21 milj. kr.

Reservationsanslaget Bidrag till bokföringsverksamheten i jordbruket,
som för innevarande budgetår är uppfört med 937 000 kr., används i huvudsak
för att täcka kostnaderna för den jordbrukseltonomiska undersökningen.
Frågan om denna undersöknings framtida utformning bör prövas av
den i det föregående nämnda utredningen om metoderna m. m. för att följa
utvecklingen inom jordbruket. I avvaktan på förslag från denna utredning
bör enligt min mening förevarande anslag för nästa budgetår tas upp med
oförändrat 937 000 kr. Ivungl. Maj :t bör med hänsyn till vad jag nyss anfört
rörande den jordbruksekonomiska undersökningen äga bestämma om
anslagets närmare användning.

Anslaget Kostnader i samband med permanent skördeskadeskgdd är för
innevarande budgetår uppfört med 20 178 000 kr. varav 15 milj. kr. avser
avsättning till skördeskadefonden och återstoden kostnader för skördeskadeskyddets
administration.

Såsom jordbruksnämnden föreslagit bör för budgetåret 1967/68 anvisas
oförändrat 15 milj. kr. för att föras över till skördeskadefonden under förutsättning
att jordbruket skjuter till minst samma belopp. För nästa budgetår
kan anslaget räknas ned med 550 000 kr. på grund av förslaget i prop.
1967: 74 att 25 ledare för provyteverksamhet förs upp på lantbruksnämn -

325

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

dernas stat. Omkostnaderna för denna personal bör dock alltjämt belasta
förevarande anslag. För kostnader för att förbereda och påbörja övergången
till obligatorisk skördeskadeanmälan och med denna kombinerad insamling
av uppgifter för jordbruksstatistik och företagsregister bör anslaget
ökas med 400 000 kr. Jag föreslår att anslaget för budgetåret 1967/68
förs upp med 20 448 000 kr.

I ett tidigare avsnitt har jag föreslagit att Jordbrukets maskinlånefond
avvecklas vid utgången av budgetåret 1966/67. Den 301 juni 1966 uppgick
fondkapitalet till 33 330 000 kr. Härav var ca 28 680 000 kr. utlånat. Vid avvecklingen
av fonden bör befintlig behållning i denna och återflytande belopp
levereras in till riksgäldskontoret med undantag av tidigare indirekt
avskrivet belopp av 3 886 000 kr. Hushållningssällskapen står nu s. k. delcredereansvar
för lån från jordbrukets maskinlånefond på samma sätt som för
lån från fiskerilånefonden. I prop. 1967: 74 har förordats att sällskapen skall
befrias från detta ansvar när det gäller lån ur fiskerilånefonden. Jag anser
att sådan befrielse bör medges även beträffande lån ur maskinlånefonden.

Till Kronotorparnas inventarielånefond anvisades senast för budgetåret
1962/63 ett investeringsanslag av 50 000 kr. Jag tillstyrker domänstyrelsens
förslag att nämnda investeringsanslag får användas även under budgetåret
1967/68.

För utjämningslagring av smör och köttvaror samt för beredskapslagring
av vissa varor i jordbruksnämndens regi förfogar nämnden över tillhopa
206 175 000 kr. Medlen har anvisats som investeringsanslag under fonden
för förlag till statsverket. Under anslagsrubrikerna Lagring av jordbruksprodukter,
Ytterligare lagring av jordbruksprodukter och Särskild lagring av
livsmedel har investeringsanslag för angivna ändamål anvisats senast för
budgetåret 1953/54 och 1963/64. Under samma fond har under rubriken Inlösen
av inhemskt oljeväxtfrö för budgetåret 1953/54 anvisats ett investeringsanslag
av 50 milj. kr.

Jag kan ej biträda jordbruksnämndens förslag att ställa ytterligare medel
till förfogande för utjämningslagring. Däremot tillstyrker jag att även
för nästa budgetår redan anvisade medel får disponeras för de med anslagen
avsedda ändamålen.

1 det föregående har jag föreslagit att Jordfonden förstärks med 40 milj.
kr. under nästa budgetår för att göra det möjligt att utvidga lantbruksnämndernas
aktiva inköps- och försäljningsverksamhet i fråga om mark.
Av beloppet är 10 milj. kr. avsedda för inlösen av ofullständiga jordbruk
som ej erfordras för rationaliseringsändamål. De inlösta fastigheterna bör
enligt min mening redovisas under en särskild delfond under jordfonden.
Vinster och förluster vid denna verksamhet bör i likhet med vad som gäller
för lantbruksnämndernas inköps- och försäljningsverksamhet i övrigt få

326 Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

balanseras med anlitande av anslaget Bidrag till jordbrukets rationalisering,
m. in.

Av det nyss nämnda beloppet på 40 milj. kr. har jag i det föregående förordat
att 20 milj. kr. tillförs jordfonden genom överföring till denna av
vid utgången av regleringsåret 1965/66 kvarstående införselavgiftsmedel.
Återstående 20 milj. kr. bör anvisas på riksstaten.

Såsom kapitaltillskott till Årrendeegnahemsfonden anvisades senast för
budgetåret 1959/60 ett investeringsanslag av 900 000 kr. Jag tillstyrker lantbruksstyrelsens
förslag att investeringsanslaget får användas för sitt ändamål
även under budgetåret 1967/68.

Hemställan

Under åberopande av vad jag anfört i det föregående hemställer jag att
Kungl. Maj :t föreslår riksdagen att

1) anta förslag till förordning med vissa bestämmelser
om prisreglering på jordbrukets område,

2) anta förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370),

3) godkänna de av mig angivna allmänna riktlinjerna för
j ordbrukspolitiken,

( 4) godkänna vad i det föregående föreslagits rörande sta tens

medverkan och ekonomiska stöd till jordbrukets rationalisering,

5) besluta att i överensstämmelse med vad i det föregående
förordats ett register över företagen inom jordbruket
och skogsbruket skall inrättas samt att obligatorisk anmälan
till skördeskadeskyddet skall införas,

6) godkänna de förslag som framlagts i det föregående
rörande vissa omställningsfrågor och om småbruksstödet,

7) godkänna vad i det föregående föreslagits rörande eftergift
av den stående delen av lån som utlämnats från arbetarsmåbrukslånefonden,

8) godkänna vad i det föregående föreslagits rörande utformningen
på längre sikt av prisregleringen på jordbruksprodukter
m. m.,

9) godkänna de av mig angivna grunderna för reglering
av priser nr. m. på vissa jordbruksprodukter för tiden den 1
september 1967—den 30 juni 1969,

10) bemyndiga Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj :ts
medgivande, statens jordbruksnämnd att vidta erforderliga
åtgärder för att genomföra prisregleringen under regleringsåret
1967/68,

327

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

11) godkänna vad i det föregående föreslagits om användningen
av införselavgiftsmedel, som inflyter under regleringsåret
1967/68, och av andra i samband med jordbruksregleringen
under regleringsåret inflytande avgiftsmedel.

12) godkänna de förslag som framlagts i det föregående
rörande dispositionen av införselavgiftsmedel, som inflyter
eller influtit under regleringsåret 1966/67 eller tidigare regleringsår,
och av andra i samband med jordbruksregleringen
under samma regleringsår influtna eller inflytande avgiftsmedel,

13) godkänna vad i det föregående föreslagits rörande
dispositionen av medel som tidigare avsetts för stöd till odlingen
av spånads- och oljelin,

14) bemyndiga fullmäktige i riksgäldskontoret att till
förfogande för Svensk Kötthandel, ekonomisk förening, ställa
en rörlig kredit av 50! milj. kr. för ändamål som angetts i
det föregående,

15) godkänna vad i det föregående föreslagits rörande råvarukostnadsutjämning
för vissa jordbruksprodukter,

16) medge att för budgetåret 1966/67 statlig kreditgaranti
får lämnas för lån till yttre rationalisering med ytterligare
7 000 000 kr. och för lån till inre rationalisering med
ytterligare 7 000 000 kr., med rätt för Kungl. Maj :t att jämka
fördelningen,

17) medge att för budgetåret 1967/68 statlig kreditgaranti
får lämnas för lån till yttre rationalisering med
65 000 000 kr., för lån till inre rationalisering med 50 000 000
kr., för jordförvärvslån med 37 000 000 kr., för driftslån
med 30 000 000 kr., för maskinlån med 7 000 000 kr., för
lån till uppförande av lagerhus för jordbruksändamål m. m.
med 4 000 000 kr. samt för lån till trädgårdsnäringens rationalisering
med 7 000 000 kr., med rätt för Kungl. Maj :t
att jämka fördelningen mellan de fem förstnämnda ändamålen,

18) medge att för budgetåret 1967/68 statsbidrag till yttre
rationalisering får beviljas med 10 000 000 kr. och till
inre rationalisering med 8 000 000 kr., med rätt för Kungl.
Maj :t att jämka fördelningen,

19) godkänna vad i det föregående föreslagits rörande
avveckling av Jordbrukets maskinlånefond,

20) på tilläggsstat till riksstaten för budgetåret 1966/67
under nionde huvudtiteln till Bidrag till produktionsbefrämjande
åtgärder i Norrland m. m. anvisa ett reservationsanslag
av 1 500 000 kr.,

328

Kungl. Maj.ts proposition nr 95 år 1967

21) på riksstaten för budgetåret 1967/68 under nionde
huvudtiteln anvisa

a) till Bidrag till jordbrukets rationalisering, nr. in. ett
förslagsanslag av 18 000 000 kr.,

b) till Täckande av förluster på grund av statlig kreditgaranti
ett förslagsanslag av 500 000 kr.,

c) till Bidrag till särskilda rationaliseringsåtgärder i
Norrland, m. m. ett reservationsanslag av 9 100 000 kr.,

d) till Statens jordbruksnämnd: Avlöningar ett förslagsanslag
av 4 836 000 kr.,

e) till Statens jordbruksnämnd: Omkostnader ett förslagsanslag
av 966 000 kr.,

f) till Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område
ett förslagsanslag av 185 000 000 kr.,

g) till Kostnader för beredskapslagring av livsmedel och
fodermedel m. m. ett förslagsanslag av 24 000 000 kr.,

h) till Särskilt stöd åt det mindre jordbruket ett förslagsanslag
av 107 000 000 kr.,

i) till Bidrag till bokföringsverksamheten inom jordbruket
ett reservationsanslag av 937 000 kr.,

j) till Kostnader i samband med permanent skördeslcadeskydd
ett reservationsanslag av 20 448 000 kr.

22) på riksstaten för budgetåret 1967/68 under diverse
kapitalfonder till Jordfonden anvisa ett investeringsanslag
av 20 000 000 kr.

23) medge att det under fonden till låneunderstöd för
budgetåret 1962/63 anvisade investeringsanslaget till Kronotorparnas
inventarielånefond, de under fonden för förlag
till statsverket för budgetåren 1953/54 resp. 1963/64 anvisade
investeringsanslagen Lagring av jordbruksprodukter,
Ytterligare lagring av jordbruksprodukter, Inlösen av
inhemskt oljeväxtfrö och Särskild lagring av livsmedel
samt det under diverse kapitalfonder för budgetåret 1959/60
anvisade investeringsanslaget till Arrendeegnahemsfonden
används under budgetåret 1967/68 för de med anslagen avsedda
ändamålen.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt
förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen
skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta
protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Margit Edström

Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

329

Innehållsförteckning

Propositionen .................................................. 1

Propositionens huvudsakliga innehåll.............................. 1

Förslag till förordning med vissa bestämmelser om prisreglering på jordbrukets
område................................................. 3

Förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928
(nr 370) ....................................................... 13

Utdrag av statsrådsprotokollet för den 31 mars 1967 .................. 14

Inledning .................................................... 14

Riktlinjer för jordbrukspolitiken .............................. 18

Översikt över gällande riktlinjer för jordbrukspolitiken ........ 18

Jordbruksutredningen ...................................... 21

Remissyttrandena .......................................... 43

Depaxdementschefen ........................................ <58

Rationalisering och rådgivning m.m........................... 75

Nuvarande förhållanden .................................... 75

Jordbruksutredningen ...................................... 84

Remissyttrandena .......................................... 97

Obligatorisk skördeskadeanmälan m. m........................ 108

Departementschefen ........................................ 115

O mställning sfr ågor och småbruksstöd .......................... 129

Nuvarande förhållanden .................................... 129

Jordbruksutredningen ..................... 132

Remissyttrandena .......................................... 137

Arbetarsmåbrukslån ........................................ 141

Departementschefen ........................................ 145

Prisreglering för jordbrukets produkter ........................ 153

Prisregleringens allmänna utformning ........................ 153

Nuvarande förhållanden................................... 153

Jordbruksutredningen..................................... 160

Remissyttrandena .......................................... 174

Jordbrukspriskommittén................................... 183

Prisregleringar för olika produkter............................ 187

Spannmål m. m....................................... 187

Oljeväxter m. m.......................................... 197

Sockerbetor .............................................. 208

Matpotatis ............................................... 223

Fabrikspotatis............................................ 225

Mjölk och mjölkprodukter ................................ 241

Kött och fläsk............................................ 259

Ägg och äggprodukter m. m............................... 267

Användning av införsel- och regleringsavgiftsmedel, m. m.......270

Departementschefen ........................................ 277

330 Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1967

Råvarukostnadsutjämning ..................................... 300

Nuvarande förhållanden .................................... 300

Jordbruksutredningen ...................................... 302

Arbetsgruppen ............................................. 302

Remissyttrandena .......................................... 305

Departementschefen ........................................ 310

Anslagsfrågor ................................................ 313

Anslagsframställningar för budgetåret 1967/68 m. m...........313

Departementschefen ........................................ 320

Hemställan .................................................. 326

MARCUS BOKTR. STHLM 1967 6701 14

1	3	481	519
4	6	71	98
8	12	54	87
13	19	49	69
18	25	40	57
23	30	45	58
27	37	39	56
35	42	41	52
45	54	44	52
83	91	114	128
17	22	69	91

1	3	481	519
4	6	71	98
8	12	54	87
13	19	49	69
18	25	40	57
23	30	45	58
27	37	39	56
35	42	41	52
45	54	44	52
83	91	114	128
17	22	69	91

1	3	481	519
4	6	71	98
8	12	54	87
13	19	49	69
18	25	40	57
23	30	45	58
27	37	39	56
35	42	41	52
45	54	44	52
83	91	114	128
17	22	69	91