Kungl. Maj:ts proposition nr 88 år 1967

Nr 88

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till folkbokföringsförordning,
m. m.; given Stockholms
slott den 24 februari 1967.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen

dels antaga härvid fogade förslag till

1) folkbokföringsförordning,

2) förordning om ändring i taxeringsförordningen den 23 november 1956
(nr 623),

dels bifalla de förslag i övrigt, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.

GUSTAF ADOLF

G. E. Sträng

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att 1946 års folkbokföringsförordning ersätts med
en ny folkbokföringsförordning.

Den nya förordningen betingas bl. a. av statsmakternas principbeslut år
1963 om övergång till datamaskinsystem för registrerings-, beräknings- och
redovisningsarbeten inom folkbokföring, taxering och uppbörd senast vid
årsskiftet 1967/68. I den nya folkbokföringsförordningen medtas endast
sådana grundläggande bestämmelser av huvudsakligen materiell innebörd
som kräver ställningstagande från riksdagens sida.

Förslaget innefattar en avsevärd förenkling av mantalsskrivningsförfarandet
genom slopande av de särskilda mantalsuppgifterna. Även hyresvärds
skyldighet att lämna huvudförteckning föreslås bli avskaffad. Mantalsskrivningen
skall i princip bygga på den faktiska bosättningen den
1 november. S. k. kvarskrivning av person som saknar känt hemvist i inflyttningsförsamling
föreslås avskaffad. I övrigt har bestämmelserna om
rätt folkbokföringsort lämnats oförändrade i avvaktan på särskild utredning.

Den nuvarande mantalsskrivningen av fastigheter föreslås avskaffad. Om1
Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr 88

Kungl. Maj:ts proposition nr 88 år 1967

läggningen av mantalsskrivningssystemet har föranlett alt systemet med
roteombud ansetts böra slopas.

I fråga om allmänhetens skyldighet att göra anmälan till pastorsämbete
föreslås i propositionen vissa förenklingar. Sålunda skall telefonanmälan
i regel godtas. Skyldigheten att vid flyttning inom landet anmäla denna
i utflyttningsförsamlingen slopas och flyttningsbetygen avskaffas. Utlänningar
som lämnat landet skall lättare kunna avregistreras.

Besvärstiden i mantalsskrivningsmål och en del andra tidsfrister föreslås
ändrade.

Den nya folkbokföringsförordningen avses börja tillämpas den 1 januari
1968. Mantalsskrivningen hösten 1967 föreslås dock följa de nya bestämmelserna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 88 år 1967

Förslag

till

F olkbokför ingsf ör ordning

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser

1 §•

Folkbokföring sker

dels fortlöpande hos pastorsämbetet i kyrkoböcker och andra register för 1
varje församling av svenska kyrkan (kyrkobokföring),

dels årligen hos lokal skattemyndighet i mantalslängder församlingsvis
för varje kommun (mantalsskrivning).

Konungen kan förordna, att kyrkobokföringen i Stockholm och Göteborg
skall ske hos den lokala skattemyndigheten.

2§.

Centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden handlägger centrala uppgifter
inom och har tillsyn över folkbokföringsväsendet.

Domkapitel har inom stiftet tillsyn över pastorsämbetenas befattning
med kyrkobokföringen.

3 §•

Med folkbokföringsmyndighet avses länsstyrelse och myndighet som
nämnes i 1 eller 2 §.

4§.

Bestämmelser om kyrkobokföring i icke territoriell församling av svenska
kyrkan och i svensk församling i utlandet meddelas av Konungen.

5§.

Har Konungen förordnat att församling skall vara indelad i kyrkobokföringsdistrikt,
gäller förordningens bestämmelser om församling i stället
sådant distrikt.

6§.

Konungen förordnar i varje stift minst en kyrkobokföringsinspektör att
biträda domkapitlet vid tillsyn över kyrkobokföringen.

När flera kyrkobokföringsinspektörer förordnas i ett stift, indelas stiftet
i inspektionsområden, ett för varje inspektör.

7§.

För varje person fastställes personnummer som identitetsbeteckning. Personnummer
anger födelsetid samt innehåller vidare födelsenummer och
kontrollsiffra.

Kungl. Maj:ts proposition nr 88 år 1967

Födelsetiden anges med sex siffror, två för året, två för månaden och två
för dagen i nu nämnd ordning.

Födelsenumret består av tre siffror och är udda för man och jämnt för
kvinna.

Kyrkobokföring

Definitioner m. m.

8 §•

I denna förordning förstås med en persons

kyrkobokföringsort den församling i vilken han är kyrkobokförd,

kyrkobokföringsfastighet den fastighet på vilken han är kyrkobokförd.

9 §•

Har beslut om kyrkobokföring på grund av inflyttning meddelats efter
anmälan enligt 33 §, gäller kyrkobokföringen från och med den dag'' anmälan
inkom. Har beslutet meddelats utan föregående anmälan, gäller kyrkobokföringen
från och med beslutets dag.

Vid flyttning inom landet upphör den flyttande att vara kyrkobokförd på
utflyttningsorten från och med den dag han är kyrkobokförd på inflyttningsorten.
Vid flyttning till utlandet upphör kyrkobokföringen att gälla
från och med utresedagen. Anmäles flyttning till utlandet efter utresedagen,
upphör dock kyrkobokföringen att gälla från och med den dag anmälan
inkom.

10 §.

Om kyrkoböcker, register över obefintliga (obefintligregister) och andra
register för kyrkobokföringen bestämmer Konungen.

Rätt kijrkobokföringsort m. m.

11 §•

Var och en kyrkobokföres i den församling och på den fastighet där han
är bosatt, om annat ej följer av bestämmelse i 19—24 och 27 §§.

12 §.

En person anses bosatt på den fastighet där han regelmässigt vistas eller,
när byte av bostad skett, kan antagas komma att regelmässigt vistas under
nattvilan eller motsvarande vila (dygnsvilan). Den som enligt denna regel
kan anses bosatt på flera fastigheter anses bosatt på den fastighet där han
med hänsyn till sin tjänst eller verksamhet och övriga omständigheter får
anses ha sitt egentliga hemvist.

Undantag från första stycket anges i 13—17 §§.

13 §.

Den som på grund av sina arbetsförhållanden tillbringar dygnsvilan på
annan fastighet än den där hans familj är bosatt anses bosatt hos familjen,
om han regelbundet besöker den när tillfälligt hinder ej möter.

14 §.

Dygnsvila som en person på grund av tillfälligt arbete eller uppdrag tillbringar
på annan fastighet än den där han har sitt egentliga hemvist anses
icke leda till ändring i hans bosättning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 88 år 1967

15 §.

Kan elev vid allmän eller enskild läroanstalt anses ha sitt egentliga hemvist
hos föräldrar, andra anhöriga eller, om han är gift, hos sin familj eller
på annan plats, anses han bosatt där, även om han till följd av studierna
tillbringar dygnsvilan på annan fastighet.

16 §.

Den som på grund av yrke eller tjänst icke kan tillbringa sin dygnsvila
regelmässigt på viss fastighet anses bosatt på den fastighet där han kan
anses ha sitt egentliga hemvist. Därvid beaktas hans yrke eller tjänst, familjens
eller annan nära anhörigs bosättning, förvaringen av hans bohag
och annan omständighet.

17 §.

Den som tillhör den nomadiserande samebefolkningen och icke är bosatt
på viss fastighet anses bosatt på sitt huvudviste i samebyn. Om sådant
huvudviste gäller i tillämpliga delar vad som enligt denna förordning gäller
om fastighet.

18 §.

Även om en person icke är bosatt på viss fastighet, anses han dock bosatt
i viss församling, om det med tillämpning på församlingens område av bestämmelserna
i 12—17 §■§ om fastighet kan anses att han är bosatt inom
området.

19 §.

På ansökan av den som äger eller innehar fast egendom men endast under
någon del av året vistas på egendomen eller i övrigt inom den församling
där egendomen är belägen kan Konungen förordna, att sökanden skall
vara kyrkobokförd på viss fastighet i församlingen, om det är skäligt med
hänsyn till egendomens betydenhet och övriga omständigheter.

20 §.

Den som är anställd på utländsk ort i svenska statens tjänst kyrkobokföres
i Storkyrkoförsamlingen i Stockholm med sin familj och svenska betjäning.
Konungen kan dock medge den, som äger eller innehar fast egendom
utom Stockholm, att med familj och betjäning kyrkobokföras på viss
fastighet i den församling där egendomen är belägen.

21 §.

Ledamot av statsrådet som för att utöva statsrådsämbetet flyttar från församling,
där han var bosatt vid utnämningen, får fortfarande vara kyrkobokförd
där.

22 §.

Den som förordnats av Konungen till ledamot i kommitté eller kommission
eller fått uppdrag att biträda i statsdepartement som sakkunnig eller
fått särskilt uppdrag av riksdagen och för att fullgöra uppdraget flyttar
från den församling, där han var bosatt när han fick uppdraget, får fortfarande
vara kyrkobokförd i denna församling, om han där innehar anställning,
äger eller brukar fastighet eller idkar rörelse.

Kungl. Maj. ts proposition nr 88 år 1967

23 §.

Den som för vård eller tillsyn vistas på ålderdomshem i annan församling
än den, där han rätteligen var eller bort vara kyrkobokförd när han flyttade
till ålderdomshemmet, får kyrkobokföras i sistnämnda församling. Han
kyrkobokföres då på den fastighet, där han förut var bokförd, eller under
rubrik på församlingen skrivna eller, om särskilda skäl föreligger, på annan
fastighet.

Den som för vård eller tillsyn vistas på ålderdomshem och är kyrkobokförd
i den församling där hemmet ligger får kyrkobokföras på annan fastighet
i församlingen, om särskilda skäl föreligger.

24 §.

Intagning på sjukvårdsinrättning ändrar icke den intagnes kyrkobokföring.
Förhållanden som inträffar efter intagningen beaktas vid kyrkobokföringen,
som om han ej varit intagen på sjukvårdsinrättningen.

Första stycket äger motsvarande tillämpning i fråga om den som intages
eller intagits i förbättrings-, uppfostrings-, fångvårds- eller arbetsanstalt.
Den som frigivits eller utskrivits villkorligt från fångvårds- eller arbetsanstalt
eller som efter att ha dömts till ungdomsfängelse eller internering
överförts till vård utom anstalt anses vid kyrkobokföring vara intagen i anstalten
även under prövotiden eller vården utom anstalt.

25 §.

Levande fött barn kyrkobokföres i sin födelsehemort, om det är fött inom
landet eller fött utom landet av kvinna som är kyrkobokförd här eller är
bosatt här och upptagen i obefintligregister.

Födelsehemort är den församling där modern vid barnets födelse var
kyrkobokförd eller upptagen i obefintligregister. Kan moderns kyrkobokföring
icke utredas, är den församling, där barnet föddes, födelsehemort. För
hittebarn är den församling, där barnet anträffas, födelsehemort.

Sedan barnet kyrkobokförts i födelsehemorten, tillämpas övriga bestämmelser
om kyrkobokföringsort.

26 §.

Den som tillhör främmande makts beskickning eller lönade konsulat eller
dess betjäning kyrkobokföres endast om han är svensk medborgare. Detta
gäller även sådan persons familjemedlem eller tjänare.

27 §.

Den som icke är bosatt på någon fastighet i den församling där han skall
kyrkobokföras bokföres under rubrik på församlingen skrivna, om annat
ej följer av 19, 20, 23 eller 24 §. Den som saknar känt hemvist eller, i fråga
om nomadiserande same, känt huvudviste bokföres under rubrik utan känt
hemvist.

Pastorsämbete får dock pröva om person som saknar bestämt hemvist i
församlingen i stället för att bokföras enligt första stycket kan behålla sin
tidigare kyrkobokföring. Beslutas vid mantalsskrivning att han icke skall
uppföras på viss fastighet i mautalslängden, bokföres han enligt första
stycket.

Kungl. Maj:ts proposition nr 88 år 1967

28 §.

Från kyrkobokföringen avregistreras den som avlidit eller kyrkobokförts
i annan församling eller enligt 26 § ej längre skall kyrkobokföras. Vidare
avregistreras den som vid prövning av anmälan enligt 34 g anses ha flyttat
till utlandet.

Som utflyttad avregistreras, även om anmälan enligt 34 § icke gjorts,
utlänning som kan antagas ej längre vara bosatt i Sverige och svensk medborgare
som enligt säkra upplysningar vid två mantalsskrivningar i följd är
stadigvarande bosatt i utlandet.

Till obefintligregistret överföres den som vid två mantalsskrivningar i
följd befunnits sakna känt hemvist. Den som är inskriven på svenskt sjömanshus
får dock ej överföras till obefintligregistret.

Andra och tredje styckena gäller icke sådan svensk missionär eller präst,
som är anställd i utlandet, och ej heller make eller barn under 15 år som
åtföljer honom.

Anmälningar m. in.

29 §.

Anmälan enligt denna förordning får göras muntligen, om annat icke
anges särskilt. Folkbolcföringsmyndigheten kan dock begära att muntlig
anmälan, som lämnas i telefon, för att gälla skall bekräftas skriftligen eller,
om särskilda skäl föreligger, vid personlig inställelse.

30 §.

Barns födelse anmäles till pastorsämbetet i födelsehemorten, om det är
fött inom riket eller fött utom riket av kvinna som är kyrkobokförd här eller
är bosatt här och upptagen i obefintligregister.

Födes barnet på sjukhus eller enskilt sjukhem gör inrättningen anmälan.
Biträder barnmorska vid födelsen i annat fall, gör hon lödelseanmälan. Anmälan
skall ske ofördröj ligen och vara skriftlig.

I andra fall skall barnets vårdnadshavare göra anmälan enligt första
stycket inom en månad från födelsen. Sker det icke kan pastorsämbetet förelägga
vårdnadshavaren att inom viss tid fullgöra sin skyldighet.

Med barn avses nyfödd, som efter födelsen andats eller visat annat livstecken,
samt dödfödd som avlidit efter utgången av tjugoåttonde havandeskap
sveckan.

31 §.

Dödsfall anmäles skyndsamt till pastorsämbete. Anmälan göres av efterlevande
make eller annan anhörig, som sammanbott med den döde eller av
annan anledning finns på platsen. Om sådan anmälningsslcyldig ej finnes,
bör husfolk, husvärd eller annan som är närmast till det anmäla dödsfallet.

Den som anmäler dödsfall skall, om dödsbevis ej lämnas enligt 32 §, vid
anmälan uppge sannolik dödsorsak och namn på läkare som under sista
året före dödsfallet rådfrågats av eller för den döde.

32 §.

Intyg om dödsorsak (dödsbevis) lämnas vid dödsfall till pastorsämbete
av polismyndighet, om särskild undersökning för att utröna dödsorsaken
gjorts genom myndighetens försorg, och av sjukvårdsinrättning om den
avlidne vårdades på inrättningen vid dödsfallet.

Den som anmäler dödsfall till pastorsämbete skall avlämna dödsbevis

Kungl. Maj:ts proposition nr 88 år 1967

om läkare i annat fall vårdade den avlidne under hans sista sjukdom, biträdde
vid förlossning, där moder eller barn dog, eller besiktigade den dödes
kropp efter dödsfallet.

Medicinalstyrelsen kan förordna att dödsbevis skall lämnas till pastorsämbete
vid andra dödsfall än som avses i första och andra styckena såvitt
avser kommun eller ort där tjänsteläkare är stationerad. Sådant dödsbevis
avlämnas av den som anmäler dödsfallet.

33 §.

Flyttning som bör föranleda ändring i kyrkobokföringen anmäles av den
flyttande inom två veckor till pastorsämbetet i den efter flyttningen rätta
kyrkobokföringsorten. Det sagda gäller även den som flyttat in från utlandet.

Sker icke anmälan enligt första stycket eller är anmälan ofullständig och
saknar pastorsämbetet erforderliga uppgifter för kyrkobokföringen, kan
pastorsämbetet förelägga den flyttande att lämna dessa uppgifter.

34 §.

Den som har för avsikt att bosätta sig stadigvarande i utlandet skall anmäla
detta till pastorsämbetet i kyrkobokföringsorten. Anmälan göres före
utresan och skall innehålla uppgift om utresedagen. Om utresan inställes
eller uppskjutes skall detta anmälas till pastorsämbetet senast den tidigare
uppgivna utresedagen.

35 §.

Fastighetsägare eller innehavare av bostadslägenhet, som upplåter bostad
åt annan, skall anmäla detta till pastorsämbetet i den församling där fastigheten
är belägen. Anmälan göres inom två veckor efter inflyttningen.

Fastighetsägare eller innehavare av bostadslägenhet är skyldig att på förfrågan
av folkbokföringsmyndighet uppge om viss person bor i fastigheten
respektive lägenheten.

Pastorsämbetes beslut m. m.

36 §.

Pastorsämbete beslutar efter anmälan eller när annat skäl föreligger om
viss persons kyrkobokföring i församlingen. Pastorsämbetet skickar underrättelse
till honom, om åtgärd vidtages utan att anmälan skett eller om
anmälan ej följts vid kyrkobokföringen.

37 §.

Är pastorsämbeten av olika mening i fråga om kyrkobokföring, inhämtas
kyrkobokföringsinspektörens råd i ärendet. Kvarstår oenigheten, hänskjuter
den myndighet som först handlagt ärendet detta till den länsstyrelse
eller det domkapitel som prövar besvär över myndighetens beslut i samma
ämne. Vid sådan underställning skall den ifrågasatta kyrkobokföringsåtgärden
anstå till dess länsstyrelsens eller domkapitlets beslut föreligger.
Länsstyrelsen eller domkapitlet kan förordna att åtgärden skall anstå till
dess lagakraftägande beslut i ärendet föreligger.

Kungl. Maj:ts proposition nr 88 år 1967

Mantalsskrivning

38 §.

I denna förordning förstås med

mantalsåret det kalenderår för vilket mantalsskrivning sker,
förrättningsåret kalenderåret närmast före mantalsåret,
mantalsdagen den 1 november förrättningsåret,

mantalsskrivningsort för varje person den kommun och församling i
vilken han mantalsskrives.

39 §.

Var och en mantalsskrives på den fastighet och i den församling, där han
rätteligen skall vara kyrkobokförd mantalsdagen, samt i den kommun där
fastigheten och församlingen är belägen. Den som skall vara kyrkobokförd
i icke territoriell församling mantalsskrives på kyrkobokföringsfastigheten
och i den kommun och församling där fastigheten är belägen.

Den som mantalsdagen skall vara kyrkobokförd under rubrik på församlingen
skrivna eller utan känt hemvist mantalsskrives under samma rubrik.

Vid ändring i den kommunala indelningen sker mantalsskrivning efter
den nya indelningen första gången för det kalenderår indelningen träder i
kraft.

40 §.

Till ledning för mantalsskrivning upprättar länsstyrelsen stomme till
mantalslängd för varje territoriell församling. I stommen upptages de personer
som kan antagas bli mantalsskrivna i församlingen. Närmare föreskrifter
härom meddelas av Konungen.

Ett exemplar av stommen överlämnas före den 15 januari mantalsåret
till kommunen för att under tiden till och med den 5 februari samma år
genom kommunens styrelses försorg hållas tillgängligt för den som önskar
taga del av det.

41 §.

Ansökan om mantalsskrivning med avvikelse från vad som upptagits i
stomme till mantalslängd får göras av enskild person i fråga om hans mantalsskrivning
och av kommun i fråga som rör kommunen.

Ansökan göres senast den 5 februari mantalsåret hos den lokala skattemyndighet
som skall vidtaga den yrkade åtgärden. Ansökan bör vara skriftlig
men får göras muntligen vid inställelse hos den lokala skattemyndigheten.

42 §.

Lokal skattemyndighet prövar efter ansökan enligt 41 § eller när anledning
i övrigt föreligger huruvida viss person skall upptagas eller utelämnas
i mantalslängd. Myndigheten inför i stommen ändring, strykning eller tilllägg
som föranledes av prövningen.

43 §.

Den lokala skattemyndigheten underskriver stommen till mantalslängd
den 1 mars mantalsåret. Längden anses därmed upprättad och justerad.
Har ansökan enligt 41 § gjorts beträffande viss persons mantalsskriv -

Kungl. Maj. ts proposition nr 88 år 1967

ning skickar den lokala skattemyndigheten senast den 15 mars mantalsåret
underrättelse om vad som beslutats vid mantalsskrivningen till den som
beslutet gäller och till kommunen. Sådan underrättelse skickas också när
den lokala skattemyndigheten utan ansökan beslutat i fråga om mantalsskrivning
med avvikelse från vad som upptagits i stommen till mantalslängd.

44 §.

Är lokala skattemyndigheter av olika mening om persons rätta mantalsskrivningsort,
skall frågan därom underställas länsstyrelsen i det län där
den ifrågasatta nya mantalsskrivningsorten är belägen. Personen mantalsskrives
i den församling, där han var upptagen i stomme till mantalslängd,
och kvarstår där till dess länsstyrelsens beslut eller, om länsstyrelsen förordnar,
lagakraftägande beslut i ärendet föreligger.

Besvär m. m.

45 §.

Mot beslut i kyrkobokföringsärende som underställes länsstyrelse eller
domkapitel eller avser föreläggande enligt 30, 33 eller 57 § får talan icke
föras.

Talan mot beslut i annat kyrkobokföringsärende föres genom besvär

a) hos länsstyrelsen om beslutet meddelats av pastorsämbete och avser
fråga om kyrkobokföringsort, kyrkobokföringsfastighet, kyrkobokföring
under viss rubrik eller registrering i obefintligregister,

b) hos domkapitlet om beslutet meddelats av pastorsämbete och avser
annan fråga,

c) hos länsstyrelsen om beslutet meddelats av den lokala skattemyndigheten
i Stockholm eller Göteborg.

Talan i fråga om kyrkobokföringsort, kyrkobokföringsfastighet, kyrkobokföring
under viss rubrik eller registrering i obefintligregister får föras av
den vars kyrkobokföring beröres av beslutet och av kommunen. Besvären
skall inges till länsstyrelsen. Har besvären ingivits till annan länsstyrelse än
den som skall pröva besvären, utgör detta ej hinder mot att de prövas.

I annan fråga än som avses i tredje stycket får talan föras av den som
beröres av beslutet. Talan i sådan fråga får föras utan inskränkning i tiden.
Besvären skall inges till besvärsmyndigheten.

46 §.

Mot lokal skattemyndighets beslut i ärende om mantalsskrivning som
underställes länsstyrelse får talan icke föras.

Talan mot beslut av lokal skattemyndighet i annat mantalsskrivningsärende
föres genom besvär hos länsstyrelsen. Talan får föras av den vars mantalsskrivning
beröres av beslutet och av kommunen.

Besvären skall ha inkommit till länsstyrelsen senast den 15 april mantalsåret.
Har besvären ingivits till annan länsstyrelse än den som skall pröva
besvären, utgör detta ej hinder mot att de prövas.

47 §.

Innan underställt ärende avgöres, skall person och kommun som får föra
talan i ärendet beredas tillfälle att yttra sig.

Innan länsstyrelse eller domkapitel avgör besvärsärende inhämtas yttran -

Kungl. Maj:ts proposition nr 88 år 1967

de från beslutsmyndigheten och beredes den som, förutom klaganden, får
föra talan i ärendet tillfälle att avge yttrande.

Vid avgörande av kyrkobokföringsärende kan länsstyrelsen förordna om
sådan kyrkobokföringsåtgärd som ej yrkats i ärendet. I mantalsskrivningsärende
gäller motsvarande i fråga om såväl kyrkobokförings- som mantalsskrivningsåtgärd.

48 §.

Finner länsstyrelse vid prövning av fråga om rätt kyrkobokförings- eller
mantalsskrivningsort att församling i annat län kan komma i fråga, skall
yttrande inhämtas från länsstyrelsen i det andra länet. Denna länsstyrelse
kan i sitt yttrande förbehålla sig rätt till fortsatt prövning av ärendet.

År länsstyrelserna ense och har förbehåll enligt första stycket icke gjorts,
avgöres hela ärendet av den länsstyrelse som begärt yttrandet. I annat fall
skall denna länsstyrelse med eget slutligt yttrande i saken överlämna ärendet
till den andra länsstyrelsen för fortsatt prövning.

År den länsstyrelse som sist handlägger ärende icke ense med länsstyrelse
som förut slutligt yttrat sig i saken, skall länsstyrelsen med eget slutligt
yttrande underställa ärendet kammarrätten. I annat fall avgör den förra
länsstyrelsen ärendet i dess helhet.

49 §.

Mot länsstyrelses beslut i ärende som underställes kammarrätten får talan
icke föras.

Talan mot annat beslut av länsstyrelse föres genom besvär

a) hos kammarrätten i fråga om mantalsskrivning, kyrkobokföringsort,
kyrkobokföringsfastighet, kyrkobokföring under viss rubrik eller registrering
i obefintligregister eller om föreläggande eller utdömande av vite,

b) hos Konungen i annan fråga.

Talan mot domkapitels beslut föres genom besvär hos Konungen.

Besvär enligt andra eller tredje stycket skall inges till den myndighet som
meddelat beslutet. Har besvären ingivits till besvärsmyndigheten, utgör detta
ej hinder mot att besvären prövas, om de inkommit före besvärstidens utgång.

Beslut som avses i andra eller tredje stycket skall verkställas omedelbart,
om beslutsmyndigheten ej förordnat annat.

50 §.

Länsstyrelses beslut, varigenom mål underställes kammarrättens prövning,
och länsstyrelses eller domkapitels beslut, varigenom ärendet avgjorts,
skall delges person och kommun som beröres av beslutet.

I underställningsbeslut skall anges att yttrande, som part vill inge till
kammarrätten, skall ha inkommit till domstolen inom tre veckor efter det
parten fick del av underställningsbeslutet.

Länsstyrelses beslut, mot vilket talan får föras, och domkapitels beslut
skall innehålla besvärshänvisning.

51 §.

När talan förts mot länsstyrelses eller domkapitels beslut, skall beslutsmyndigheten
inhämta yttrande från folkbokföringsmyndighet, som tidigare
yttrat sig i ärendet, och bereda den som, förutom klaganden, får föra talan
tillfälle att yttra sig. Därefter skall beslutsmyndigheten skyndsamt sända

Kungl. Maj:ts proposition nr 88 år 1967

handlingarna i ärendet med eget yttrande till Konungen eller, om kammarrätten
skall pröva besvären, till denna domstol.

52 §.

Vad som enligt 47 § tredje stycket gäller för länsstyrelse äger motsvarande
tillämpning på kammarrätten vid dess prövning av mål om kyrkobokföring
eller mantalsskrivning.

Mot kammarrättens avgörande i mål enligt denna förordning får talan
icke föras.

53 §.

I ärende om rätt mantalsskrivningsort kan frågan om rätt kyrkobokföringsort
på mantalsdagen prövas även om beslutet om kyrkobokföring vunnit
laga kraft.

Har någon genom beslut som vunnit laga kraft mantalsskrivits på mer
än en ort, kan frågan om hans rätta mantalsskrivningsort prövas, om prövningen
är av betydelse i annat ärende.

54 §.

Bestämmelserna om ersättning av allmänna medel till vittne vid allmän
domstol gäller även för ersättning åt den som av länsstyrelse eller kammarrätten
kallats till vittnesförhör i mål enligt denna förordning. Ersättningen
stannar dock alltid på staten.

55 §.

Konungen förordnar om förfarandet vid delgivning av länsstyrelses, domkapitels
eller kammarrättens beslut eller utslag enligt denna förordning.

Särskilda bestämmelser

56 §.

Den som underlåter att göra anmälan enligt 33—35 §§ dömes, om förseelsen
ej är ringa, till böter, högst femhundra kronor.

57 §.

Om föreläggande enligt 30 eller 33 § icke efterkommes, kan pastorsämbetet
anlita biträde av länsstyrelsen. Denna kan bestämma lämpligt vite för
fortsatt försummelse och utdöma försuttet vite.

Vid underlåtenhet att enligt 23 § namnlagen den 11 oktober 1963 (nr
521) anmäla förnamn för nyfött barn som ej blivit döpt inom svenska kyrkan
äger 30 § tredje stycket och första stycket av denna paragraf motsvarande
tillämpning.

58 §.

Pastoratet skall tillhandahålla pastorsämbetet erforderlig biträdespersonal,
kontorslokaler, inventarier, materiel, tjänstetelefon och det som i övrigt
fordras för kyrkobokföringen.

59 §.

Konungen kan föreskriva att föreståndare för inrättning som avses i 23
och 24 §§ är skyldig att lämna uppgifter som fordras för kyrkobokföring
enligt nämnda paragrafer.

Kungl. Maj:ts proposition nr 88 år 1967

60 §.

Det år då allmän folkräkning sker förrättas mantalsskrivning enligt bestämmelser
som meddelas av Konungen.

61 §.

Under förutsättning av ömsesidighet kan Konungen överenskomma med
främmande stat om folkbokföring av enskilda personer i Sverige och i den
andra staten.

Konungen kan utfärda sådana föreskrifter utöver eller i stället för denna
förordning som fordras för tillämpningen av överenskommelse enligt första
stycket.

62 §.

Om synnerliga skäl föreligger, kan Konungen eller myndighet, som
Konungen bestämmer, efter ansökan förordna att viss person skall kyrkobokföras
eller mantalsskrivas med avvikelse från denna förordning.

63 §.

Närmare föreskrifter för tillämpning av denna förordning meddelas av
Konungen eller av myndighet som Konungen bestämmer.

Denna förordning träder i kraft den 1 oktober 1967. I samband med
ikraftträdandet iakttages följ ande.

1. Förordningen tillämpas i fråga om mantalsskrivning första gången
vid mantalsskrivning för år 1968 samt i övrigt från och med den 1 januari
1968.

2. Genom förordningen upphäves folkbokföringsförordningen den 28
juni 1946 (nr 469) med verkan, såvitt avser mantalsskrivning, från och
med den 1 oktober 1967 samt i övrigt från och med den 1 januari 1968 om
annat icke följer av punkt 7.

3. Genom förordningen upphäves från och med den 1 januari 1968 vidare

förordningen den 11 februari 1887 (nr 10) angående anmälningar om

födda barn och förordningen den 3 december 1915 (nr 476) angående
kyrkoböckers förande i den mån förordningarna icke upphävts genom 1 §
förordningen den 28 juni 1946 (nr 470) om ikraftträdande av folkbokföringsförordningen,
samt

förordningen den 29 maj 1964 (nr 355) om överflyttande på centrala
folkbokförings- och uppbördsnämnden av uppgifter, som tillkomma statistiska
centralbyrån i egenskap av riksbyrå för folkbokföringen och centrala
uppbördsnämnden, m. m.

4. Uppdrag att vara roteombud eller ersättare för roteombud upphör vid
utgången av september 1967.

5. Stadgande, som finns i lag eller annan författning, om mantalslängdens
fastighetsliggare avser från och med mantalsskrivningen för år 1968
fastighetslängd.

6. Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till bestämmelse
som ersatts genom bestämmelse i denna förordning, skall den nya bestämmelsen
tillämpas.

Kangl. Maj:ts proposition nr 88 år 1967

7. Äldre bestämmelser gäller alltjämt i fråga om talan mot beslut som
meddelats före den 1 januari 1968.

8. Ytterligare föreskrifter som fordras för denna förordnings ikraftträdande
meddelas av Konungen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 88 år 1967

Förslag

till

Förordning

om ändring i taxeringsförordningen den 23 november 1956 (nr 623)

Härigenom förordnas, att 4 och 5 §§, 6 § 1 mom., 16 § 1 mom., 25 §, 37 §
2 mom. och 68 § taxeringsförordningen den 23 november 19561 skall erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

4 §•

I län-------särskilda taxeringsdistrikt.

Lokalt taxeringsdistrikt---lokalt taxeringsdistrikt.

För varje---------paragraf sägs.

I fögderi----------invecklad beskaffenhet.

I län--------och familjestiftelser.

Fn taxeringsnämnd i Stockholm En taxeringsnämnd i Stockholm
förordnas årligen av överståthållar- förordnas årligen av överståthållarämbetet
att, utöver nämnden eljest ämbetet att, utöver nämnden eljest
tillkommande göromål, såsom en för tillkommande göromål, såsom en för
riket gemensam taxeringsnämnd riket gemensam taxeringsnämnd
(den gemensamma t axe- (den gemensamma taxeringsnämnden)
verkställa dels ringsnämnden) verkställa dels
taxering till statlig inkomstskatt och taxering till statlig inkomstskatt och
statlig förmögenhetsskatt av skatt- statlig förmögenhetsskatt av skattskyldiga,
som sakna hemortskom- skyldiga, som sakna hemortskommun
i riket, ävensom av sådana i mun i riket, ävensom av sådana i
17 § förordningen om statlig in- 17 § förordningen om statlig inkomstskatt
och 17 § förordningen komstskatt och 17 § förordningen
om statlig förmögenhetsskatt omför- om statlig förmögenhetsskatt omförmälda
skattskyldiga, som jämlikt mälda skattskyldiga, som jämlikt
U § 2 mom. och 36 § folkbokfö- 20 och 39 §§ folkbokföringsförordringsförordningen
skola mantalsskri- ningen skola mantalsskrivas i Storvas
i Storkyrkoförsamlingen i Stock- kyrkoförsamlingen i Stockholm, dels
holm, dels ock taxering till kommu- ock taxering till kommunal inkomstnal
inkomstskatt, som skall ske för skatt, som skall ske för gemensamt
gemensamt kommunalt ändamål. kommunalt ändamål.

Taxering, som — -— ■— --särskilt taxeringsdistrikt.

5§.

Länsstyrelsen skall---taxeringsnämndernas verksamhetsområden.

Beslutet skall avse visst taxerings- Beslutet skall avse visst taxeringsår
samt meddelas senast den 30 no- år samt meddelas såvitt avser lokala

1 Senaste lydelse av 4 och 5 §§ se 1966: 242, av 16 § 1 mom. se 1965: 753, av 25 § se 1963: 266,
av 37 § 2 mom. se 1964: 53 och av 68 § se 1967: 42. Förslag till ändrad lydelse av 37 § 2 mom.
se prop. 1967: 31.

Kungl. Majrts proposition nr 88 år 1967

(Nuvarande lydelse)
vember året näst före taxeringsåret.

1 mom. Ordförande i taxeringsnämnd
förordnas av länsstyrelsen i
samband med indelningen i taxerings
distrikt. Därvid utses tillika,
om ej förordnande meddelats enligt
2 mom., en person att i egenskap av
kronoombud vara ledamot i nämnden.

Övriga ledamöter

(Föreslagen lydelse)

taxeringsdistrikt senast den 30 september
året näst före det år som föregår
taxeringsåret och såvitt avser
särskilda taxeringsdistrikt senast
den 30 november året näst före taxeringsåret.

6§.

1 mom. Ordförande i taxeringsnämnd
förordnas av länsstyrelsen
senast den 30 november året näst före
taxeringsåret. Därvid utses tilllika,
om ej förordnande meddelats
enligt 2 inom., en person att i egenskap
av kronoombud vara ledamot i
nämnden.

--nästföljande år.

16 §.

1 m o m. Det åligger lokal skattemyndighet att

1) ombesörja sortering ----särskild taxeringsnämnd,

2) verkställa längdföring för taxe- 2) om det icke sker genom läns ringsnämnd,

i den mån detta icke styrelsens försorg, ombesörja längdombesörjes
av länsstyrelsen, föring av taxeringsnämnds beslut,

3) i den--—---------åligganden, samt

4) i den-------—---—- — vid taxeringsarbetet.

Vad ovan---------- — — gälla Stockholm.

25 §.

Allmän självdeklaration
skall upptaga:

1) den skattskyldiges namn och
postadress, hemortskommun, där sådan
finnes, och hemvist därstädes
samt nummer å för honom utfärdad
debetsedel å preliminär skatt för
året näst före taxeringsåret ävensom
beträffande utlänning nationalitet,
beträffande utländsk juridisk person
det land, där styrelsen haft sitt säte,
samt beträffande skattskyldig, som
allenast under någon del av beskattningsåret
varit i riket bosatt, uppgift
om den tid, han sålunda haft
bostad härstädes,

2) alla förvärvskällor, —

Allmän självdeklaration -

Har skattskyldig —--

Belopp, som —----

Allmän självdeklaration
skall upptaga:

1) den skattskyldiges namn och
postadress, hemortskommun, där sådan
finnes, och hemvist därstädes,
personnummer samt nummer å för
honom utfärdad debetsedel å preliminär
skatt för året näst före taxeringsåret
ävensom beträffande utlänning
nationalitet, beträffande
utländsk juridisk person det land,
där styrelsen haft sitt säte, samt beträffande
skattskyldig, som allenast
under någon del av beskattningsåret
varit i riket bosatt, uppgift om den
tid, han sålunda haft bostad härstädes,

dennes hemortskommun.

---allmän försäkring.

— sådan förmögenhet.

- öretal bortfalla.

Kungl. Maj:ts proposition nr 88 år 1967

(Nuvarande lydelse)

2 m o m. Vid avlämnande •

Avser sådan-----förmånen utgått.

(Föreslagen lydelse)

■iakttagas följande.

under förrättningen.

I kontrolluppgift, som — -—

Därest vid------ — som avdragits

I kontrolluppgift enligt---allmän försäkring.

I kontrolluppgift skall---preliminär A-skatt.

Särskild uppgiftshandling skall
avlämnas för varje person, varom
fråga är. Därvid skall fullständigt
angivas personens namn, hemvist
och bostadsadress. Där så kan ske,
bör uppgift lämnas jämväl om hans
födelseår ävensom om numret å utfärdad
debetsedel å preliminär skatt
för året näst före taxeringsåret.

Särskild uppgiftshandling skall
avlämnas för varje person, varom
fråga är. Därvid skall fullständigt
angivas personens namn, personnummer,
hemvist och bostadsadress.
Där så kan ske, bör uppgift lämnas
även om numret på för honom utfärdad
debetsedel å preliminär skatt för

året näst före taxeringsåret.

Kontrolluppgift, som---åtnjuta pensionsförmånen.

Uppgift skall--—• ---lämpad blankett.

68 §.

För taxeringsnämnd skola föras
följande taxeringslängder, nämligen
inkomstlängd och förmögenhetslängd,
vari av nämnden
beslutade taxeringar skola införas
med angivande av taxeringens
belopp och den skattskyldiges namn.

I inkomstlängden — — ■— skall beräknas.
Uppgår den------icke uppkommer.

Följande taxeringslängder skola
föras, nämligen inkomst längd
och förmögenhetslängd,
vari av taxeringsnämnd beslutade
taxeringar skola införas med angivande
av taxeringens belopp och den
skattskyldiges namn.

I förmögenhetslängden antecknas
yrkesbeteckning för den skattskyldige
samt den till statlig förmögenhetsskatt
skattepliktiga och beskattningsbara
förmögenheten.

Närmare föreskrifter om taxeringslängds
förande meddelas av
Kungl. Maj :t.

Taxeringslängd underskrives av
taxeringsnämndens ordförande och
de ledamöter, som utsetts att justera
nämndens protokoll. Såvitt angår
taxeringsnämnd, som åtnjuter biträde
av taxeringsassistent, skall taxeringslängd
jämväl underskrivas av
denne.

I förmögenhetslängden antecknas
den till statlig förmögenhetsskatt
skattepliktiga och beskattningsbara
förmögenheten.

Närmare föreskrifter om taxeringslängds
upprättande meddelas
av Kungl, Maj :t.

Taxeringslängd underskrives av lokal
skattemyndighet eller annan
längdförare. Taxeringslängd skall
därefter anses innefatta taxeringsnämndens
beslut.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1968. Förordningens bestämmelser
gäller dock dessförinnan i fråga om åtgärder som behöves för
förordningens tillämpning efter ikraftträdandet. Äldre bestämmelser i 37 §
2 mom. äger fortfarande tillämpning i fråga om kontrolluppgifter som avser
år 1967. 2

2 Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr 88

Kungi. Maj:ts proposition nr 88 år 1967

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott
den 24 februari 1967.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden
Sträng, Lange, Kling, Edenman, Holmqvist, Aspling, Palme, Sven-Eric
Nilsson, Lundkvist, Gustafsson, Geijer, Odhnoff.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om ny folkbokf öringsförordning,
in. m., och anför.

Inledning

Folkbokföringen sker genom en fortlöpande registrering av befolkningen
(kyrkobokföring) och genom årliga förrättningar (mantalsskrivning). Huvudbestämmelserna
härom finns i folkbokföringsförordningen den 28 juni
1946 (nr 469) (FBF). I fråga om Stockholm och Göteborg gäller särskilda
bestämmelser genom kungörelserna den 19 december 1947 (nr 944) angående
folkbokföringen i Stockholm och den 30 juni 1948 (nr 621) angående
folkbokföringen i Göteborg. Detaljbestämmelser om folkbokföringen är meddelade
i kyrkobokföringskungörelsen den 30 december 1946 (nr 801) (KBK)
och mantalsskrivningskungörelsen den 25 augusti 1947 (nr 654) (MSK).

När 1946 års folkbokföringsreform beslutades (prop. 1946: 255, SÄ2U 1,
rskr 447) framstod det klart att det nya systemet borde bli föremål för
översyn sedan det varit i tillämpning under några år. Denna uppdrogs åt
1949 års folkbokföringssakkunniga, som bl. a. skulle undersöka, vilka
förbättringar av systemet som kunde vidtas, och eftersträva att åstadkomma
förenklingar av förfarande och organisation. De sakkunnigas verksamhet
upphörde vid utgången av juni 1951. Reformarbetet fortsatte genom
särskild sakkunnig i finansdepartementet och genom dåvarande statens
organisationsnämnd. Förslag har sedermera framlagts av bl. a. organisationsnämnden
i oktober 1957 och i juni 1958, av uppbördsorganisationskommittén
i olika betänkanden och promemorior samt av centrala folkbokförings-
och uppbördsnämnden (CFU) i betänkanden den 20 augusti
1965 om uppbördsverkens förstatligande och den 27 oktober 1965 om lokal
skattemyndighets arbetsuppgifter och organisation.

Kungl. Maj. ts proposition nr 88 år 1967

På grundval av Kungl. Maj :ts förslag i prop. 1963 :32 angående riktlinjer
för organisationen av folkbokförings- och uppbördsväsendet, m. m.,
har 1963 års riksdag (SU 41, rskr 101) fattat principbeslut om övergång
till automatisk databehandling (ADB) för registrerings-, beräknings- och
redovisningsarbeten inom folkbokföring, taxering och uppbörd. ADB-systemet
avses bli genomfört vid årsskiftet 1967/68. Vid varje länsstyrelse
har påbörjats uppbyggnaden av ett datakontor. Flertalet län skall erhålla
såväl datamaskiner som maskiner för hålkortsstansning in. m. Tre län
får ADB-behandlingen utförd vid något angränsande läns maskinanläggning.

När CFU den 1 juli 1964 trädde i verksamhet och uppbördsorganisationskommittén
samtidigt upphörde, övertog nämnden bl. a. återstående
utrednings- och författningsarbete rörande folkbokföringen. Som ett led i
detta arbete bär CFU den 24 januari 1966 avgett betänkandet »Ny folkbokföringsförordning
in. in.» (SOU 1966: 16).

I sitt betänkande framhåller CFU att revisionen av folkbokföringsbestämmelserna
i första hand varit författningsteknisk. I den nya folkbokföringsförordningen
har medtagits endast sådana grundläggande bestämmelser
av huvudsakligen materiell art som kräver ställningstagande från
riksdagens sida. Ett flertal av de utmönstrade bestämmelserna avses få
motsvarighet i föreskrifter som meddelas av Kungl. Maj :t eller efter
Kungl. Maj :ts bemyndigande av CFU. Vid omarbetningen har hänsyn tagits
till ADB-systemet men detta påverkar författningstexten i ringa grad, beroende
på att de tekniska föreskrifterna huvudsakligen bör ges av Kungl.
Maj :t eller CFU. Vidare har CFU utgått från att den fortlöpande redovisningen
av befolkningen tills vidare alltjämt skall handhas av pastorsämbetena
genom kyrkobokföringen.

Betänkandet innehåller även vissa reformförslag av saklig natur som
syftar till en förenkling av folkbokföringsförfarandet. Främst kan nämnas
minskad anmälningsskyldighet och slopande av allmänhetens mantalsuppgifter.
Gällande bestämmelser om rätt folkbokföringsort har sakligt
sett oförändrade överförts till den nya förordningen under erinran om att
samhällsutvecklingen gör det nödvändigt att grundligt överse dessa bestämmelser
i det fortsatta utredningsarbetet inom CFU. De av CFU framlagda
författningsförslag som nu är aktuella torde få fogas till statsrådsprotokollet
i detta ärende såsom bilaga.

Över betänkandet har, efter remiss, yttranden avgetts av rikspolisstyrelsen,
överbefälhavaren, socialstyrelsen, riksförsäkringsverket, medicinalstyrelsen,
poststyrelsen, statskontoret, kammarrätten, statistiska centralbyrån,
riksrevisionsverket, riksskattenämnden, riksarkivet, lantmäteristyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen,
statens utlänningskommission, exekutionsväsendets
organisationsnämnd, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i tolv län, nämligen
Stockholms, Östergötlands, Jönköpings, Kalmar, Malmöhus, Hallands,

Kungl. Maj:ts proposition nr 88 år 1967

Göteborgs och Bohus, Skaraborgs, Örebro, Västmanlands, Gävleborgs och
Norrbottens län, domkapitlen i samtliga stift utom Visby efter hörande av
vederbörande kyrkobokföringsinspektörer, katolska biskopsämbetet, 1958
års utredning kyrka—stat, fastighetsregisterutredningen, Svenska stadsförbundet,
Svenska kommunförbundet, Svenska landstingsförbundet, Sveriges
industriförbund, Svenska försäkringsbolags riksförbund, Landsorganisationen
i Sverige (LO), Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), Riksförbundet
Landsbygdens folk (RLF), Tjänstemännens centralorganisation (TCO),
Statstjänstemännens riksförbund (SR), Sveriges akademikers centralorganisation
(SACO), Föreningen Sveriges kronokamrerare, Sveriges häradsskrivarförening,
Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund, Svenska pastoratens
riksförbund och Svenska prästförbundet.

Riksarkivet har bifogat yttranden från samtliga landsarkiv samt från
stadsarkiven i Stockholm och Göteborg.

Lantmäteristyrelsen har till sitt yttrande fogat yttranden från överlantmätarna
i Östergötlands, Malmöhus, Jämtlands och Västerbottens län.

Överståthållarämbetet har överlämnat yttranden från stadskollegiet och
uppbördsdirektören i Stockholm. Till stadskollegiets yttrande har fogats
yttranden från statistiska kontoret och fastighetskontoret i Stockholm.
Länsstyrelsen i Stockholms län har närslutit yttranden från de lokala
skattemyndigheterna i länet samt från Solna stad och österhaninge kommun.
Länsstyrelsen i Malmöhus län har bifogat yttranden från tre lokala
skattemyndigheter i länet. Länsstyrelsen i Hallands län har överlämnat
yttranden från två lokala skattemyndigheter och en kyrkobokföringsinspektör.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har till sitt yttrande fogat
yttranden från stadskollegiet och uppbördsverket i Göteborg samt från
en häradsskrivare. Till stadskollegiets yttrande har varit fogat yttrande
från statistiska kontoret i Göteborg. Länsstyrelsen i Gävleborgs län har
överlämnat yttranden från två häradsskrivare och länsstyrelsen i Norrbottens
län yttranden från samtliga häradsskrivare i länet.

Sju domkapitel har bifogat yttranden från vederbörande kyrkobokföringsinspektörer.

I remissyttrandena har CFU:s förslag i stort sett tillstyrkts eller lämnats
utan erinran.

Såsom jag framhållit i förenämnda prop. 1963:32 bör frågan om en
eventuell överflyttning från pastorsämbetena till andra myndigheter av
bestyret med folkbokföringen prövas av CFU i samråd med 1958 års utredning
kyrka—stat. Denna utredning har ännu inte tagit ställning i frågan
utan ämnar ta upp den i ett kommande betänkande i ämnet. Återhållsamhet
med mera ingripande reformer i fråga om kyrkobokföringssystemet bör
därför iakttas i avvaktan på att statsmakterna kan ta ställning till frågan
om förhållandet mellan kyrka och stat och som följd därav ståndpunkt

Kungl. Maj. ts proposition nr 88 år 1967

kan tas i valet mellan kyrkobokföring och löpande civil folkbokföring hos
borgerlig myndighet.

CFU:s betänkande tar inte upp bosättningsbegreppet till diskussion. Bestämmelserna
om rätt folkbokföringsort är visserligen i behov av översyn
men av tidsnöd har det inte varit möjligt för CFU att ännu behandla denna
fråga. Så kommer att ske så snart omständigheterna medger.

Även om det kan bli aktuellt med en omarbetning eller möjligen en helt
ny folkbokföringsförordning sedan slutlig ställning tagits beträffande folkbokföringens
framtida administrering och bestämmelserna om rätt folkbokföringsort,
bör man ändå enligt min mening redan nu i samband med
ADB-systemets införande förenkla folkbokföringen och tillskapa en modern
författning i ämnet.

Med hänsyn till vad nyss sagts är den föreslagna folkbokföringsförordningen
i stort sett att se som en teknisk omarbetning av nuvarande bestämmelser.
I den mån några avvikelser från nuvarande principer för folkbokföringen
fordras för övergången till ADB-systemet regleras de i administrativ
ordning.

CFU:s förslag innebär dock på en punkt en principiell omläggning av
mera allmän betydelse. Det föreslås nämligen att mantalsskrivningen fortsättningsvis
inte skall ske på grundval av de hittills brukliga mantalsuppgifterna
från allmänheten. I stället skall mantalsskrivningen grundas på
vad som redan finns tillgängligt inom kyrkobokföringen eller på annat sätt.
Mantalsskrivningen föreslås alltså komma att ske utan direkt medverkan
av allmänheten. En förutsättning för att denna förenklade form av mantalsskrivning
kan genomföras är dock, enligt CFU, att lämnandet av uppgifter
till kyrkobokföringen effektiviseras. Den av CFU föreslagna folkbokföringsförordningen
innehåller därför delvis nya bestämmelser om anmälningar
av olika slag till kyrkobokföringsmyndigheterna.

I det följande kommer jag att uppehålla mig främst vid frågan om slopandet
av de särskilda uppgifterna till mantalsskrivningen och vad därmed
sammanhänger i fråga om uppgifter till ledning för kyrkobokföringen. I
övrigt kommer jag att särskilt beröra huvudsakligen blott de delar av folkbokföringsförfarandet
där en ny folkbokföringsförordning kan sägas antingen
innebära materiell ändring av vad som f. n. gäller eller där sådan
ändring ifrågasatts av CFU eller vid remissbehandlingen av CFU:s betänkande.

I övrigt får jag beträffande förslaget hänvisa till CFU:s betänkande i
frågan. Detta betänkande innehåller bl. a. utförliga redogörelser för gällande
bestämmelser på området.

22 Kungl. Maj.ts proposition nr 88 år 1967

Gällande ordning

Mantalsskrivning

De grundläggande bestämmelserna om mantalsskrivningen finns i 4 kap.
FBF. Härtill ansluter sig tillämpningsföreskrifter i mantalsskrivningskungörelsen
(MSK). Beträffande mantalsskrivningen i Stockholm och i Göteborg
finns särskilda bestämmelser i de förenämnda kungörelserna den 19
december 1947 (nr 944) och den 30 juni 1948 (nr 621).

Mantalsskrivning förrättas varje år (förrättningsåret) för det nästföljande
året (mantalsåret). Den därvid upprättade mantalslängden består av
personell liggare och fastighetsliggare. Mantalsskrivning av personer sker
genom uppteckning i den personella liggaren. Numera mantalsskrivs endast
fysiska personer.

Mantalsskrivningen omfattar alla fysiska personer som skall vara kyrkobokförda
här den 1 november förrättningsåret. I regel är varje kommun
ett inantalsskrivningsdistrikt med en mantalslängd.

Varje person skall mantalsskrivas i det mantalsskrivningsdistrikt och på
den fastighet där han rätteligen skall vara kyrkobokförd den 1 november
förrättningsåret. De som inte kan mantalsskrivas på fastighet, mantalsskrivs
under någon av rubrikerma å kommunen skrivna och utan känt hemvist.
Dessa skall vara kyrkobokförda under rubriken å församlingen
skrivna.

Till mantalsskrivningens förberedande hör att pastor håller för-skrivning.
Därvid skall även för kyrkobokföringens egen del undersökas om denna
överensstämmer med de verkliga förhållandena.

Skriftlig mantalsuppgift skall lämnas av var och en utom av den som tillhör
annans hushåll och är bosatt hos denne. Den sistnämnde skall tas upp
på hushållsföreståndarens mantalsuppgift.

Mantalsuppgifterna insamlas på bostadsfastigheterna av fastighetsägarna
eller dessas ställföreträdare. Fastighetsägare i stad eller köping skall jämte
egen mantalsuppgift lämna huvudförteckning för fastigheten, upptagande
de uthyrda och outhyrda lägenheterna inom fastigheten, lägenhetsinnehavarna
och hyresbeloppen. Mantalsuppgifterna utnyttjas först som material
vid för-skrivningen för jämförelse med kyrkoböcker, i främsta rummet församlingsliggaren.
Därvid upptäckta anmälningsförsummelser föranleder åtgärder.

Roteombuden är på olika sätt verksamma under mantalsskrivningen. De
hjälper de uppgiftsskyldiga, insamlar uppgifter, påminner försumliga, ordnar
uppgiftsmaterialet och skall närvara vid för-skrivnings- och mantalsskrivningsförrättningarna
för att meddela upplysningar in. m.

Mantalslängden skall vara tryckt senast den 15 februari och justerad av
mantalsskrivningsförrättaren senast den 1 mars mantalsåret (annan justeringsdag,
den 31 mars, gäller i Stockholm beträffande fastighetsliggaren).

Kungl. Maj. ts proposition nr 88 år 1967

Före utgången av februari skall mantalsskrivningsförrättaren lämna pastor
en förteckning över dem som skall överföras till bok över obefintliga.

Till kyrkobokföringen och mantalsskrivningen hänförs rättsverkningar
på flera områden (se betänkandet s. 100—-104).

Det årliga antalet mantalsuppgifter kan uppskattas till 3 milj. Antalet inoch
utvandrare samt flyttande inom riket över församlingsgräns under år
1963 var 525 000. Det årliga antalet flyttande inom församlingarna brukar
uppskattas till 500 000. Allmän erfarenhet, föreliggande uppgifter om flyttning
av telefon och inhämtade upplysningar från vissa elektricitetsverk ger
anledning till antagande att flyttningarna fördelar sig förhållandevis jämnt
på årets månader.

Huvudregeln i 43 § FBF är att mantalsuppgift skall lämnas den 5 oktober
i städer och köpingar och den 5 november på landsbygden men länsstyrelse
får föreskriva annan dag.

Invånarantalet vid 1963 års utgång och antalet under samma år utflyttade
från församlingarna var i de kommuner eller delar av kommuner, i vilka
år 1964 mantalsuppgifter avlämnades under oktober, 5 972 000 resp. 458 000.
Med ledning härav och under antagande, att 10 % av år santalet flyttande
belöper på oktober, kan uppskattas, att antalet personer, för vilka mantalsuppgift
lämnas i oktober och vilka därefter men före mantalsårets ingång
flyttar till annan församling, är omkring 50 000.

Antalet överklagade mantalsskrivningar är ringa. I Nordisk Utredningsserie
1961: 4 (angående internordiska flyttningsbetyg) uppskattas på grund
av inhämtade uppgifter antalet mantalsskrivnings- och kyrkobokföringsmål
hos länsstyrelserna under år 1957 till 4 000.

Anmälningsskyldighet m. m.

I FBF finns bestämmelser om skyldighet att anmäla födelse (16 §), dödsfall
(18 §), flyttning inom riket (21 och 22 §■§), invandring (23 §) och utvandring
(24 §) samt om s. 1c. bostadsanmälan (25 §). För dessa fall gäller
enligt 15 § FBF att enskild person skall fullgöra sin anmälningsskyldighet
muntligen vid personlig inställelse för pastor. Man får dock låta sig företrädas
vid inställelsen av »behörigt och i saken kunnigt» ombud. Roteombud
får anlitas som ombud endast om han enligt sin instruktion är skyldig att
fullgöra sådant uppdrag. Skriftlig anmälan godtas dock, om den är fullständig
och i övrigt tillförlitlig.

Anmälan till pastorsexpedition sker även enligt andra författningar än
folkbokföringsförordningen, t. ex. enligt namnlagen den 11 oktober 1963
(nr 521).

Anmälan görs enligt 27 § namnlagen muntligen vid personlig inställelse
eller skriftligen. Rätt anmälningsort är kyrkobokföringsorten eller,
i fråga om den som varken är eller skall vara kyrkobokförd i svensk för -

Kungl. Maj ds proposition nr 88 år 1967

samling, vistelseorten. För den som står under annans vårdnad och ej
fyllt 18 år görs enligt 42 § namnlagen anmälan av vårdnadshavaren. Finner
pastor att anmälan ej kan upptas skall han, med angivande av grunden därför,
meddela beslut att anmälningen inte föranleder anteckning i kyrlcobok.
Skriftlig underrättelse om beslutet med besvärshänvisning skall tillställas
den som gjort anmälningen, om beslutet inte meddelas genast i anledning av
muntlig anmälan.

Förnamn som getts annorledes än vid dop inom svenska kyrkan skall
enligt namnlagen anmälas hos pastor inom sex månader efter barnets födelse.
Underrättelse om dop inom svenska kyrkan skall enligt 37 § 3 mom.
KBK av dopförrättaren ofördröjligen meddelas pastor i rätt inskrivningsort,
som regel födelseorten.

Flyttning anmäls enligt 21 § FBF av var och en som bosätter sig på
annan fastighet eller inom annan församling än den där han förut varit
bosatt. Anmälningsskyldighet föreligger också om postadressen ändras vid
flyttning inom samma fastighet och när någon på grund av bestämmelserna
om behörighet att kyrkobokföras i icke territoriell församling skall kyrkobokföras
i annan församling än den där han är kyrkobokförd — i detta fall
även om ändrad bosättning inte föreligger. Om flyttning inte föranleder ändring
i den flyttandes kyrkobokföring enligt 14 § FBF föreligger inte anmälningsskyldighet.
Invandring skall enligt 23 § FBF anmälas av den som från
utrikes ort inkommit i riket och bosatt sig här.

Anmälningstiden är i båda fallen 14 dagar, räknat från bosättningen. Anmälningsort
är den församling i vilken bosättningen skett eller som den
flyttande skall tillhöra på grund av behörighet att kyrkobokföras i icke
territoriell församling. Anmälan skall göras hos pastor. I Stockholm och
Göteborg görs dock anmälan hos den lokala skattemyndigheten enligt de särskilda
kungörelserna om folkbokföringen i dessa städer.

Vid anmälan om flyttning inom riket till annan församling skall man
förete flyttningsbetyg från den dittillsvarande kyrkobokföringsorten. Flyttningsbetyg
skall enligt 22 § FBF tas ut eller skriftligen rekvireras hos pastor
i utflyttningsorten. I Stockholm och Göteborg begärs flyttningsbetyg hos den
lokala skattemyndigheten.

Den som anmäler invandring skall enligt 23 § FBF förete flyttningsbetyg,
om sådant utfärdas på den utrikes orten, och annars de motsvarande handlingar
han kan anskaffa. F. n. finns särskild blankett för anmälan om invandring.
Texten på denna är tvåspråkig, dels svenska och dels något utländskt
språk. Blanketten finns för flertalet europeiska språk. Regelmässigt
ifylls sådan blankett vid invandrarens besök på pastorsexpeditionen.

Utvandrare är enligt 14 § 8 mom. och 24 § FBF den som reser ut ur
riket för att stadigvarande bosätta sig på utrikes ort. Utvandringscertifikat
skall enligt 24 § utfärdas för den som anmäler sådan avsikt. Därjämte ut -

Kungl. Maj:ts proposition nr 88 år 1967

färdas på begäran utvandringsbetyg, som är avsett att tillgodose utvandrarens
behov av bevis för sin folkbokföring på den utrikes orten. Utvandringscertifikatet
skall vid avresan från riket lämnas till polismyndigheten i utreseorten.
Det förses därvid med utvandringsbevis och återsändes av denna
myndighet till den pastor som utfärdat certifikatet.

Utvandringsbeviset föranleder att utvandraren omedelbart avförs ur församlingsboken.
Såsom utvandrare skall enligt samma stadgande vidare avföras
den som enligt skriftlig anmälan eller säker upplysning vid två mantalsskrivningar
i följd är stadigvarande bosatt på utrikes ort.

Passkontrollen vid de inomnordiska gränserna har upphävts genom kungörelsen
den 21 mars 1958 (nr 122) angående tillämpning av en mellan
Sverige, Danmark, Finland och Norge träffad överenskommelse om upphävande
av passkontrollen vid de internordiska gränserna. Sverige, som saknar
landgräns mot icke nordisk stat, har därför numera passkontroll endast på
flygplatser och i hamnar med flyg- eller sjötrafik på icke nordiska stater.

Fastighetsägare är enligt 25 § 1 mom. FBF skyldig att på förfrågan av
folkbokföringsorgan eller polismyndighet i folkbokföringsärende lämna upplysning
huruvida viss person bor på fastigheten. Enligt 2 mom. är fastighetsägare
eller innehavare av bostadslägenhet skyldig att, sedan person åt
vilken han upplåtit bostad inflyttat i denna, inom 14 dagar hos pastor
göra anmälan därom (bostadsanmälan), om inte den inflyttade
själv redan anmält flyttningen. När arbetstagare bosatt sig hos arbetsgivare
skall denne enligt 3 mom. tillse att flyttningsanmälan avges i rätt tid och,
om så inte sker, genast underrätta pastor om flyttningen.

Om anmälningsskyldighet inte fullgörs gäller följande.
När barns födelse inte anmälts och påminnelse från pastor inte gett resultat,
kan pastor skriftligen anmana vederbörande att inom viss tid fullgöra
sin skyldighet. Motsvarande gäller beträffande anmälan av förnamn för barn
som inte döpts inom svenska kyrkan.

Får pastor veta att någon flyttat till eller inom församlingen utan att anmäla
detta inom föreskriven tid, kan pastor anmana honom att fullgöra sin
skyldighet. Men pastor kan också välja att genom rekommenderat brev förelägga
honom att inom viss tid lämna de upplysningar som saknas för hans
kyrkobokföring. Om föreläggandet inte efterkommes skall pastor anmana
vederbörande att inställa sig för att fullgöra anmälningsskyldigheten.

Alternativt tillgriper pastor s. k. tredskoskrivning. Detta innebär att personen
kyrkobokförs utan sitt hörande på den fastighet där han kan antas ha
flyttat in. Förutsättning för tredskoskrivning är dock att sannolika skäl
talar för antagandet att vederbörande flyttat till eller inom församlingen och
att erforderliga upplysningar för hans kyrkobokföring kunnat inhämtas.

Under vissa förutsättningar kan anmälan om flyttning inom församling
anses fullgjord genom att föreskriven mantalsuppgift lämnats varav flyttningen
framgår.

Kungl. Maj.ts proposition nr 88 år 1967

Om flera medlemmar i en familj bör kyrkobokföras på ett ställe, får
anmaning eller föreläggande utfärdas för dem gemensamt och tillställas
huvudpersonen. I övrigt gäller för skilda slag av anmaningar, att de bör
tillställas vederbörande i rekommenderat brev. Polismyndighet får anlitas
för delgivningen, när så är påkallat. Länsstyrelsen kan förelägga lämpligt
vite och förordna om uttagande av förfallet vite.

Böter högst 300 kr. stadgas i 62 § 1 mom. FBF för försummelse att
anmäla flyttning inom riket eller invandring och för underlåtenhet att göra
bostadsanmälan. Straff för sistnämnda underlåtenhet får dock ådömas endast
om den försumlige haft vetskap om eller skälig anledning att anta att
den flyttande inte själv gjort anmälan. I intet av de nämnda fallen får enligt
3 mom. straff ådömas den som innan åtal skett frivilligt eller efter anmaning
eller föreläggande fullgör vad som åligger honom.

Fn särskild fråga, som aktualiseras i samband med övergång till en ny
folkbokföringsförordning, är romers k -katolsk a församlingars
rätt till egen kyrkobokföring.

I 1 § förordningen den 28 juni 1946 (nr 470) om ikraftträdande av folkbokföringsförordningen
sägs att förordningen den 3 december 1915 (nr
476) angående kyrkoböckers förande och förordningen den 11 februari 1887
(nr 10 s. 1) angående anmälningar om födda barn, vilka förordningar i
huvudsak upphävts, alltjämt äger tillämpning såvitt angår församling av
främmande trosbekännare med rätt till egen kyrkobokföring och barn tillhörande
sådan församling. Rätt till särskild kyrkobokföring, omfattande
födelsebok samt död- och begravningsbok, tillkommer fem av rikets sju
romersk-katolska församlingar enligt tillstånd av Kungl. Maj :t.

Anmälan om födelse eller dödsfall inom församlingen görs hos församlingsföreståndaren
och vidarebefordras skyndsamt av denne till pastor i vederbörande
församling av svenska kyrkan för inskrivning i denna församlings
kyrkoböcker.

CFU: s förslag

Mantalsskrivning

Flyttningsstatistiken ger enligt CFU anledning anta att den alldeles övervägande
delen av befolkningen bor kvar på samma ort från det ena året
till det andra. Mantalsskrivningens betydelse i dessa fall och i de flyttningsfall
som anmälts till kyrkobokföringen oberoende av mantalsskrivningen
ligger i att kyrkobokföringens överensstämmelse med den verkliga bosättningen
konstateras. Sakförhållandet skulle vara detsamma men inte lika
säkert känt om kyrkoböckerna inte reviderades genom mantalsskrivningen.
Betydelsen av detta stöd för tilliten till registreringen bör givetvis inte under -

Kungl. Maj:ts proposition nr 88 år 1967

skattas, framhåller CFU. Men sin väsentligaste betydelse för att åstadkomma
överensstämmelse mellan kyrkobokföringen och bosättningen har mantalsskrivningen
i de fall där anmälningsskyldigheten försummats. Enligt CFU:s
erfarenhet förekommer sådana försummelser i alltför stor utsträckning.

CFU påpekar att relativt få personer skulle bli mantalsskrivna annorstädes
än på sin kyrkobokföringsort och kyrkobokföringsfastighet per den 1
november, om anmälningsförsummelserna kunde nedbringas till ett minimum.
Att söka åstadkomma en sådan ändring till det bättre finner CFU vara
en angelägenhet av vikt redan inom det nuvarande systemets ram. En
förbättrad flyttningsregistrering skulle framträda i mantalsskrivningsarbetet
genom att detta förenklades och underlättades samt i form av fullständigare
överensstämmelse mellan mantalsuppgifterna och kyrkobokföringen.
Mantalsskrivningens uppgift som kontrollinstrument skulle i större utsträckning
bli att konstatera och endast i mindre utsträckning att åstadkomma
sådan överensstämmelse. CFU frågar sig om den därigenom vunna
kännedomen om registreringens tillförlitlighet och möjlighet att åstadkomma
rättelser i ett begränsat antal fall i värde motsvarar det arbete och de
kostnader som ett på mantalsuppgifter byggt förfarande representerar. Det
årliga antalet flyttande till, från och inom riket uppskattar CFU till omkring
1 milj. Av landets 7,6 milj. invånare år 1963 bodde således enligt CFU 6,6
milj. kvar på samma fastighet från den ena mantalsskrivningen till den
andra. Det nuvarande systemet innebär att dessa och de flyttande, vilkas
flyttning registreras före mantalsskrivningen, måste upptas på mantalsuppgifter
utan att ha låtit någon anmälningsförsummelse komma sig till
last. Systemet innebär vidare att 3 milj. mantalsuppgifter varje år måste
jämföras med mer än 7 milj. personakter. Detta besvär läggs på allmänheten
och myndigheterna huvudsakligen för att ett förhållandevis litet antal
flyttande, i fråga om vilka anmälningsskyldigheten försummats, skall bli
åtkomliga med vederbörliga åtgärder. Disproportionen finner CFU uppenbar.
Den ökar om och ju mer man lyckas förbättra den av mantalsuppgifter
oberoende flyttningsregistreringen.

Genom propaganda, förenklat anmälningsförfarande och vederbörlig uppföljning
av vunna anledningar till antagande att oanmäld flyttning föreligger
bör det enligt CFU:s mening bli möjligt att i kyrkoböckerna få dem registrerade,
som endast mer eller mindre oavsiktligt under nuvarande förhållanden
försummar att göra flyttningsanmälningar. Beträffande dessa och
den ännu större kategorin icke flyttande anser CFU en mantalsskrivning
utan mantalsuppgifter icke bli mindre tillförlitlig än den nuvarande. I fråga
om vissa kategorier flyttande — ungdomar som av olika anledningar håller
sig kvarskrivna i föräldrahemmet, andra personer med ofta växlande vistelseort,
lösdrivare och andra med motsvarande ostadighet i levnadssättet samt
personer som bl. a. med hjälp av mantalsuppgift försöker bli skrivna där de
inte är bosatta — finner CFU det tvivelaktigt om ett system med mantals -

Kungi. Maj. ts proposition nr 88 år 1967

uppgifter i stort sett är mera effektivt än ett system utan sådana uppgifter.
Om mantalsuppgifterna slopas, kan det i något ökad utsträckning inträffa
att personer som bort uppföras under rubriken utan känt hemvist eller överföras
till obefintligregister kvarstår kyrkobokförda i vanlig ordning. En
intensifierad intressebevakning från kommunernas sida kan dock enligt
CFU förväntas i viss mån motverka en sådan utveckling. En jämförelse av
årssiffrorna för överföring till och från bok över obefintliga ger CFU anledning
anta, att det i sådana fall ofta rör sig om endast tämligen kortvariga
avbrott i de enskildas kontakter med folkbokföringen. En eventuell försämring
av utvandringsregistreringen, särskilt beträffande utlänningar, anser
CFU komma att motverkas av de föreslagna nya bestämmelserna om registrering
av flyttning till utlandet och, såvitt angår flyttning till annat nordiskt
land, av att internordiska flyttningsbetyg införs.

Mantalsuppgiften kan betraktas inte endast som en sakuppgift utan även
som den enskildes yrkande i fråga om de däri upptagna personernas mantalsskrivning.
I ett system med mantalsskrivning utan mantalsuppgifter
bör enligt CFU enskilda och kommuner ha möjlighet att bevaka sina intressen
av rätt mantalsskrivning både i första och högre instans. I den mån
dessa möjligheter ej utnyttjas anser CFU att ingens rätt träds för när, om
den bestående kyrkobokföringen presumeras vara riktig. CFU erinrar om
att myndigheter och allmänna organ har möjlighet att tjänstevägen kräva
prövning av folkbokföringsfråga. Även i ett mantalsskrivningsförfarande
utan mantalsuppgifter kommer således kyrkobokföringen att bli föremål
för årlig överprövning, i den mån ett ådagalagt partsintresse eller annat intresse
påkallar det. Ett visst drag av perfektionism och omständlighet i det
nuvarande mantalsskrivningssystemet har påtalats, framhåller CFU vidare.
CFU finner det vara skäl att mera än hittills söka ansluta folkbokföringen
till den i övrigt inom förvaltningen tillämpade principen, att arbete inte
läggs ned på en prövning som inte gagnar ett reellt intresse. Det allmänna
intresset av kontroll att kyrkobokföringen inte med tiden avlägsnar sig från
verkligheten anser CFU lämpligen och tillräckligt kunna tillgodoses genom
att mantalsskrivningen under folkräkningsår sker med ledning av uppgifterna
på liknande sätt som vid de senaste folkräkningarna. Enligt CFU:s
mening behövs inte mantalsuppgifterna för att överensstämmelse mellan
faktisk och registrerad bosättning skall nås.

Efter att ha undersökt om mantalsuppgifterna kan anses fylla någon
oumbärlig funktion i övrigt konstaterar CFU att mantalsuppgifterna inte
är oumbärliga som hjälpmedel för insamling av vissa upplysningar, vare
sig potentiellt för särskilda ändamål vid förefallande behov eller med hänsyn
till däri nu förekommande uppgifter om anställning och arbetsgivare
eller för yrkesredovisningen. Avgörande betydelse för frågan om skyldigheten
att lämna mantalsuppgifter skall behållas eller upphävas har enligt

Kungl. Maj:ts proposition nr 88 år 1967

CFU därför endast deras värde, jämfört med andra möjligheter, för bosättningsredovisningen
i kyrkoböcker och mantalslängder.

Dessa skäl har lett CFU till att föreslå att mantalsskrivningen skall ske
ntan användande av mantalsuppgifter.

Anmälningsskyldighet m. m.

Att skriftliga anmälningar vunnit endast ett erkännande av andra rang
i FBF sammanhänger enligt CFU med det tämligen allmänna motstånd mot
denna anmälningsform som tidigare fanns hos folkbokföringsmyndigheterna.
Även vid senare undersökningar har det visat sig att skriftliga anmälningar
ofta är ofullständiga eller oriktiga. I fråga om invandringsanmälningar
har kravet på personlig inställelse ansetts helt oeftergivligt även om invandringsströmmen
numera har en sådan sammansättning, att förekommande
språksvårigheter i stor utsträckning gör sig gällande även vid personlig
inställelse.

Förekommande försök till s. k. skenskrivningar — i syfte att bereda
sig tillgång till särskilda förmåner som den eftertraktade nya skrivningsorten
kan erbjuda — vållar myndigheterna på vissa orter svårigheter.

Enligt CFU är det uppenbart att sympatierna för skriftliga anmälningar
vunnit terräng. Denna tendens har även kommit till uttryck i lagstiftningen.
Som exempel anges namnlagen och religionsfrihetslagen som godtar
skriftliga anmälningar i viss form om utträde ur svenska kyrkan.

CFU anser övervägande skäl tala för att det nuvarande principiella kravet
på personlig inställelse vid anmälningar till den löpande folkbokföringen
bör upphävas och har därvid inte ansett sig böra undanta anmälningar
om invandring. Den hjälp med blanketter och handlingar som utlänningar
kan få på arbetsplatsen eller av särskilda organ anser CFU vara
av större värde. Någon skyldighet att styrka att bosättning ägt rum föreslås
inte. Anmälningsfallen är i allmänhet enkla och bör kunna bemästras
med ett okomplicerat och lättillgängligt blankettmaterial. Att det
förekommer mindre enkla fall och mindre kunniga, noggranna eller nogräknade
personer bör enligt CFU inte föranleda att anmälningsskyldigheten
görs mer än nödvändigt betungande för det stora flertalet. Däremot
bör möjlighet beredas myndigheterna att vid behov erhålla kompletterande
upplysningar.

CFU föreslår därför (5 § FöFBF1) att skriftlig anmälan likställs med
muntlig anmälan vid inställelse. Föreläggande att lämna upplysningar skall
kunna meddelas inte endast den som underlåtit att göra flyttningsanmälan
utan även den som anmält flyttning, om så erfordras. Enligt CFU :s förslag
kan föreläggandet fullföljas med vitesbeslut av länsstyrelse. CFU har
vidare (11 § FöFBF) upptagit en motsvarighet till nuvarande bestämmelse

1 CFU: s förslag till ny folkbokföringsförordning betecknas här och i det följande FöFBF. .

Kungl. Maj:ts proposition nr 88 år 1967

i 25 § FBF om skyldighet för fastighetsägare eller bostadsupplåtare att på
förfrågan av myndighet i folkbokföringsärende lämna myndigheten upplysning,
huruvida viss person bor på fastigheten.

Telefonanmälningar är inte omnämnda i FBF, påpekar CFU.
Av förarbetena till FBF finner CFU framgå, att det inte är olagligt om
pastor frivilligt godtar en telefonanmälan. Att pastor äger påfordra annat
anmälningssätt anser CFU å andra sidan inte innebära att pastor är helt
befriad från att ta notis om förekommen telefonanmälan. I de flesta fall
är en telefonanmälan om flyttning, åtminstone om den kan antas vara
autentisk, en sådan anledning till antagande att flyttning ägt rum, som
enligt 27 § 2 inom. FBF hör föranleda föreläggande att meddela upplysningar.
Pastoratsindelningssakkunnigas undersökning visar att telefonanmälningar
godtas av pastorsämbetena i viss utsträckning.

Enligt CFU:s förslag (5 § FöFBF) skall anmälningar regelmässigt göras
muntligen vid inställelse eller skriftligen, men myndigheten skall
vara oförhindrad att godta anmälan per telefon. Stadgandet ger myndigheten
prövningsfrihet. En genom telefonanmälan vunnen kontakt med den
anmälande bör enligt CFU:s åsikt tillvaratas och i allmänhet föranleda
åtminstone åläggande att inkomma med bekräftelse, skriftligen eller vid
inställelse, om inte anmälningen godtas genast eller efter kontrollringning
eller är alltför bristfällig eller otillförlitlig för att kunna tas upp.
Skyldighet att meddela bekräftelse föreslår CFU ingå som ett led i anmälningsskyldigheten.
Telefonsamtalets dag blir inflyttningsdag även om pastor
först senare får tillgång till bekräftelsen eller annan utredning som
stöder telefonanmälningen. Men om telefonanmälan av någon anledning
inte kan godtas eller anses förfallen sedan bekräftelse förgäves inväntats,
bortfaller anteckningen om inflyttningsdag. Ingen införing i församlingsboken
ifrågakommer, och CFU:s förslag innebär i detta fall att den anmälde
inte alls betraktas som kyrkobokförd i församlingen.

CFU anser att ombud i princip bör få göra alla slags anmälningar
enligt FBF, således även telefonanmälan. CFU påpekar att FBF inte innehåller
någon bestämmelse om hur anmälan skall göras för omyndig. Enligt
religionsfrihetslagen den 26 oktober 1951 (nr 680) och namnlagen görs anmälan
av vårdnadshavare!! för den som är under 18 år. En sådan fast åldersgräns
anser CFU inte lämplig i fråga om anmälningar enligt FBF. Av allmänna
rättsgrundsatser bör enligt CFU:s mening följa att omyndig själv
får föra sin talan i ärende om personligt förhållande, i den mån hans omdömesförmåga,
sakens beskaffenhet och omständigheterna i övrigt medger
det. Efter lämplighetsprövning bör t. ex. kunna godtas, att en 17-årig moder
anmäler sitt barns födelse och att en 16-åring, som enligt 6 kap. 4 § föräldrabalken
ägt själv ta arbete och flyttat för att tillträda anställningen, anmäler
flyttningen. Vidare bör godtas att dödsfall anmäls av en omyndig
efterlevande osv.

Kungl. Maj:ts proposition nr 88 år 1967

I fråga om flyttningsan målningar påpekar CFU att den som
företer flyttningsbetyg måste ha vetat vilken pastorsexpedition han skulle
vända sig till för att få betyget och där kunnat lämna vissa upplysningar.
Samma upplysningar är enligt CFU:s mening tillräckliga för att pastorsämbetet
i inflyttningsförsamlingen skall kunna rekvirera personakt från
utflyttningsförsamlingen utan att flyttningsbetyg avlämnats. Om det skulle
inträffa att en rekvisition tillställs orätt pastorsämbete, torde den lätt kunna
vidarebefordras till rätt pastorsämbete efter en underhandsförfrågan hos
vederbörande datakontor. I allmänhet innebär förfarandet med flyttningsbetyg
onödig omgång för både de flyttande och myndigheterna. CFU föreslår
därför att flyttningsbetyg slopas vid anmälan av flyttning inom riket
och att flyttning anmäls endast i inflyttningsförsamlingen.

I fråga om anmälan om invandring anser CFU lämpligt att åtminstone
större företags personalkontor tillhandahåller tvåspråkiga blanketter och
att invandrarna där får hjälp med att fylla i blanketten.

Genom 1958 års lagstiftning om indragning av passkontroller har enligt
CFU:s mening FBF:s system för utvandringsredovisning brutits
men förhållandet har inte fått så menliga följder för registreringen som
från början möjligen kunde befaras. Det årliga antalet utvandrade höll sig
under åren 1956—1963 omkring 15 000. CFU finner det numera inte tillräckligt
motiverat att påkalla utländska myndigheters hjälp med uppsamlingen
av utvandringscertifikat.

CFU erinrar om att registreringen av de inomnordiska flyttningarna
snart kommer att regleras av effektivare bestämmelser om internordiska
flyttningsbetyg. Att döma av hittillsvarande erfarenheter stannar emellertid
endast omkring halva antalet utvandrare inom Norden. Vad angår de
övriga bör man vid utformningen av nya bestämmelser tills vidare utgå
från den nuvarande definitionen av utvandringsbegreppet vilken förutsätter
avsikt att stadigvarande bosätta sig på utrikes ort. Frågan om en
i och för sig önskvärd omformning av utvandringsbegreppet kräver sådan
utredning om de växlande och svårbedömda förhållandena och har sådant
sammanhang med den allmänna frågan om bosättningsbegreppet, att
den enligt CFU bör upptas i den avsedda blivande översynen av sistnämnda
begrepp. Beträffande svenska medborgare kan CFU:s förslag i princip
och bortsett från vad som följer av ändrade förutsättningar i fråga om
förfarandet sägas överensstämma med FBF.

Beträffande utlänningar har dock CFU funnit större avvikelser vara en
nödvändighet inte beroende på nationaliteten i och för sig utan därför att
avregistreringsbestämmelserna måste bygga på en presumtion i fråga om
bosättningsavsikten. Det kan inte förbises att denna avsikt utfaller olika för
svenskar och utlänningar. I allmänhet återvänder de utresande utlänningarna
till hemlandet, den utresande svensken lämnar hemlandet. Enligt
CFU :s förslag görs dock skillnad endast beträffande icke anmäld utflyttning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 88 år 1967

Vad till en början angår den anmälda utflyttningen föranleder anmälan
avregistrering. Utvandringsbevis krävs inte. Om utlänning inte anmält utflyttning
bör han ändå, enligt CFU, avregistreras när efter samråd med den
lokala skattemyndigheten sannolika skäl prövats tala för att utlänningen
inte längre är bosatt här. Bestämmelsen syftar bl. a. till ett bättre utnyttjande
av de lokala skattemyndigheternas erfarenheter beträffande utlänningars
skatteförhållanden. Den öppnar även möjlighet att tillgodogöra folkbokföringen
kunskap om utflyttning som yppar sig i andra myndigheters
eller i försäkringskassors verksamhet, i den mån pastor eller lokal skattemyndighet
kan få del därav. I stället för uttrycket utvandring, som knappast
ger en riktig bild av den nuvarande befolkningsrörelsen, föreslår CFU uttrycket
»flyttning till utlandet».

I fråga om bostadsanmälan föreslår CFU att bestämmelserna om
fastighetsägares upplysnings- och anmälningsplikt bör behållas i princip
oförändrade men däremot inte bestämmelsen i 25 § 3 mom. FBF om husbondeansvar
för arbetstagares flyttningsanmälan som anses sakna självständig
betydelse.

Anmälningstiden för bostadsanmälan föreslås förlängd till 30 dagar, för
att bostadsupplåtaren skall kunna avvakta att den flyttande själv gör anmälan.

Om anmälningsskyldighet inte fullgörs tillgrips enligt
CFU:s förslag föreläggande och tredskoskrivning. I enlighet med numera
vedertagen terminologi använder CFU ordet föreläggande som gemensam
beteckning för anmaning och föreläggande. Som form för delgivning föreslår
CFU genomgående rekommenderat brev med mottagningsbevis. Bestämmelse
om polisdelgivning anses kunna utgå. Såvitt angår anmälan om barns
födelse och förnamn föreslår CFU bestämmelser som motsvarar de nuvarande.

CFU påpekar att anmaningsförfarandet enligt 27 § 1 mom. FBF i fall,
då pastor har vetskap om flyttning, har fått obetydlig användning och bör
slopas. Föreläggande och tredskoskrivning ger enligt CFU:s mening snabbare
resultat och i denna del föreslås bestämmelser som med visst undantag
motsvarar tredskoskrivningsfallen efter föreläggande enligt 27 § 2 mom.
FBF.

Genom förslagen om tredskoskrivning och föreläggande att lämna erforderliga
upplysningar blir det enligt CFU :s mening inte erforderligt att behålla
någon straffbestämmelse då det gäller underlåten flyttningsanmälan.
Beträffande bostadsanmälningarna finner CFU det visserligen vara
av mindre betydelse i det enskilda fallet att en underlåten bostadsanmälan
framtvingas men det är viktigt att respekt skapas för anmälningsinstitutet
som sådant, vilket motiverar ett visst straffhot, som kan realiseras. Stad -

Kungl. Maj:ts proposition nr 88 år 1967

gandet i 62 § FBF att straff inte får ådömas i andra fall än där den försumlige
haft vetskap eller skälig anledning till antagande, att den flyttande
inte själv gjort anmälan, anser CFU vara en bidragande orsak till att nuvarande
bestämmelser inte vunnit sådan respekt. CFU föreslår därför att
stadgandet ersätts med en bestämmelse om bötesstraff efter mönster av
120 § sista stycket taxeringsförordningen den 23 november 1956 (nr 623).
Den nuvarande straffsatsen har CFU behållit, högst 300 kr. Om försummelsen
är ursäktlig eller eljest ringa bör dock straff inte komma i fråga.

Hur allmänheten skall förmås att fullgöra anmälningsskyldighet är enligt
CFU ett problem som inte löses enbart genom lagstiftning utan även
ställer krav på tillämpningen. Med lämplig avvägning, så att verkan inte
avtrubbas, bör enligt CFU genom massmedia bedrivas upplysningsverksamhet
rörande skyldigheten att göra anmälningar till den löpande folkbokföringen,
framför allt angående flyttning. Viktigt är att anmälningsblanketter
finns lätt tillgängliga för allmänheten och att hjälp kan erhållas
med dessas ifyllande och avlämnande.

På folkbokföringsmyndigheternas expeditioner och på postanstalter bör
allmänheten genom anslag erinras om sin anmälningsskyldighet, framhåller
CFU. Även genom förmedling av andra statliga och kommunala förvaltningsorgans
expeditioner, vilka har beröring med flyttande, t. ex. telecentraler,
arbets- och bostadsförmedlingar, elektricitets- och gasverk, försäkringskassor
och socialvårdsbyråer bör allmänheten enligt CFU :s mening
erinras om sin anmälningsskyldighet. CFU finner det också önskvärt att
man hos privata företag, t. ex. i anslutning till nyanställning av personal,
påpekar vikten av att anmälan om flyttning görs och tillhandahåller blankett
för sådan anmälan. I vissa fall kan det vara lämpligt att myndighet
eller annat förvaltningsorgan bringar till folkbokföringsinyndighetens kännedom,
när myndigheten har anledning utgå från att någon blivit oriktigt
folkbokförd. Dessa frågor anser CFU dock inte böra regleras i författning.

Någon möjlighet till kontroll av att anmälan om flyttning görs inom föreskriven
tid finns inte inom folkbokföringssystemets ram utöver de nuvarande
bostadsanmälningarna, påpekar CFU. Om en motsvarighet till denna
anmälningsskyldighet behålls och man söker tillse att bestämmelserna om
anmälan blir iakttagna anser CFU dock åtskilligt vara vunnet.

Möjligheterna att i kontrollsyfte utnyttja till postverket inkommande
uppgifter om adressändring har CFU undersökt. Redan nu medverkar posten
i viss utsträckning genom att i samband med eftersändning av post på
grund av definitiv avflyttning påminna att flyttningen bör anmälas till pastorsämbete
m. fl. myndigheter.

CFU uppger att man från postverkets sida ställt sig välvillig till tanken
att i lämplig form underrätta folkbokföringsmyndigheten om fall, där begäran
gjorts om eftersändning på grund av definitiv avflyttning. Dessa un -

3 Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr 88

Kungl. Maj:ts proposition nr 88 år 1967

derrättelser skulle kunna distribueras till berörda myndigheter. Om ett sådant
rapportsystem kan genomföras räknar CFU med att folkbokföringsmyndigheterna
får uppgift om ett betydande antal flyttningar. Att döma av
statistik rörande uppsägning av elektricitets- och telefonabonnemang torde
dessa uppgifter komma att erhållas successivt, vilket tyder på att antalet
kyrkobokförda flyttningar blir jämnare fördelat under året än nu är fallet.

I frågan om romersk -katolska församlingars rätt till egen
kyrkobokföring anför CFU följande synpunkter.

CFU erinrar om att de icke territoriella församlingarna av svenska kyrkan,
vilkas kyrkobokföring sedan gammalt skapat problem i folkbokföringssystemet,
är på väg att avskaffas. I en framtid kan kyrkobokföringen i sin
helhet eventuellt komma att avlösas av en civil folkbokföring. I varje fall
måste enligt CFU en fastare organisation och kontroll av arbetet eftersträvas
inför den påbörjade folkbokföringsreformen. CFU anser det olämpligt att
i detta läge bibehålla icke territoriella församlingar utanför svenska kyrkan
vid en kyrkobokföring, vars utövare dessutom står vid sidan av subordinationen
inom statsförvaltningen. Än mindre kan det enligt CFU bli
frågan om att släppa efter på återhållsamheten mot en icke önskvärd utveckling
genom att tillmötesgå redan framkomna önskemål om utvidgning
av den kyrkobokföring vid sidan av den allmänna, som redan finns, med
ytterligare befogenheter eller till ytterligare samfund.

Av förarbetena till religionsfrihetslagen (prop. 1951: 100) framgår enligt
CFU att ståndpunkt har tagits till religionsfrihetsfrågan i ämnet om de romersk-katolska
församlingarnas kyrkobokföring. Till folkbokföringssakkunniga
har endast överlämnats att slutföra återstående praktiska överväganden
och på denna grund ange ett ställningstagande. Det uppdrag som
CFU fått överta innebär inte att det på grund därav tillkommer CFU vare
sig att själv anföra eller att ta upp och pröva religionsfrihetssynpunkter.
De praktiska övervägandena anser CFU inte kunna leda till annat än att
1895 års Kungl. resolutioner, som ger kyrkobokföringsrätt åt de romerskkatolska
församlingarna i vissa städer, bör upphävas. CFU påpekar dock
att detta inte innebär att församlingarna därmed måste sluta att föra kyrkoböcker,
men det innebär att dessa kyrkoböcker och därpå grundande bevis
inte längre har officiellt vitsord. Det behöver inte medföra att medlemmarna
tvingas att för anmälningar till kyrkobokföringen väsentligt öka sina personliga
kontakter med svenska kyrkans prästerskap, framhåller CFU. I
Stockholm och Göteborg har de möjlighet att få intyg på upphördsverket i
stället för de vanligaste prästbevisen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 88 år 1967

Remissyttrandena

Mantalsskrivning

Förslaget att slopa man talsuppgifter na tillstyrks uttryckligen
av flertalet remissinstanser, nämligen kammarrätten, riksrevisionsverket,
arbetsmarknadsstyrelsen, riksarkivet, exekutionsväsendets organisationsnämnd,
tio länsstyrelser, elva domkapitel, uppbördsdirektören och
stadskollegiet i Stockholm, uppbördsverken i Malmö, Hälsingborg och Halmstad,
ett antal häradsskrivare, Svenska kommunförbundet, Svenska landstingsförbundet,
Svenska pastoi''atens riksförbund, Sveriges industriförbund,
SAF, SACO, Svenska försäkringsbolags riksförbund, Föreningen Sveriges
kronokamrerare och Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund. En del
andra remissinstanser har lämnat förslaget utan erinran.

Avstyrkande yttranden föreligger från statistiska centralbyrån samt de
statistiska kontoren i Stockholm och Göteborg, två länsstyrelser, ett domkapitel,
uppbördsverket och stadskollegiet i Göteborg, ett antal häradsskrivare,
fastighetsregisterutredningen, Svenska stadsförbundet och Sveriges
härads skrivarförening.

Ur de tillstyrkande yttrandena må följande anföras.

Kammarrätten uttalar att det naturligtvis är önskvärt att det opraktiska
systemet med mantalsuppgifter slopas. Ett oeftergivligt villkor är dock att
anmälningsfrekvensen i fråga om flyttningar kan bringas att öka. Den intensifierade
intressebevakningen från enskilda och kommuner anser kammarrätten
vara ett viktigt substitut för de slopade mantalsuppgifterna. Givetvis
kommer detta att medföra en ökad arbetsbelastning på kommunerna,
och en konsekvens av det nya systemet blir troligen att antalet mantalsskrivningsprocesser
kommer att öka.

Riksrevisionsverket anser att man med det föreslagna mantalskrivningsförfarandet
kan nå en lika hög grad av tillförlitlighet som nu. En förutsättning
härför finner verket vara att flyttningsregistreringen förbättras
och att effektiviteten i anmälningssystemet ökas. Enligt verkets mening
krävs ytterligare åtgärder för att underlätta bostadsanmälans kontrollfunktion
och göra den mer effektiv.

Enligt länsstyrelsen i Stockholms län bör inte bortses från att mantalsuppgifterna
kan ha en negativ effekt i fråga om flyttningsanmälningarna
och att slopandet kan medföra att större omsorg kommer att ägnas åt de
löpande anmälningarna.

En förutsättning för tillstyrkande anser uppbördsverket i Halmstad vara
att man stadgar ovillkorlig skyldighet för fastighetsägare och lägenhetsinnehavare
att anmäla även utflyttning.

Slopandet av mantalsuppgifterna leder enligt länsstyrelsen i Skaraborgs

Kungi. Maj:ts proposition nr 88 år 1967

län till att antalet framställningar från kommuner med erinringar mot
stommarna blir stort. Denna nackdel anser länsstyrelsen dock kunna motverkas
genom tillsättande av kommunala ombud.

Föreningen Sveriges kronokamrerare vill inte motsätta sig att mantalsuppgifterna
bortfaller, som ett led i en på alla områden eftersträvad rationalisering.
Helst skulle föreningen dock se att ADB-systemet fick »sätta
sig». Något års erfarenheter av det nya systemet kunde nämligen ge säkrare
underlag för bedömandet av frågan, om man kan avvara mantalsuppgifterna.

När det gäller mantalsuppgifternas betydelse ur statistisk synpunkt anser
Svenska landstingsförbundet att man före beslutet om slopandet bör
ytterligare utreda och överväga deras användning för andra ändamål såsom
underlag för planering och statistik hos kommuner. Stadskollegiet i Stockholm
anser därvid att man bör beakta stadens statistiska kontors synpunkter
om möjligheterna att ersätta uppkommande brister vid mantalsskrivningen
med uppgifter från andra källor. Riksarkivet anser det troligt att i
framtiden specialundersökningar kommer att göras, t. ex. i samband med
folk- och bostadsräkningar, som kan lämna ersättning för uppgifterna vid
mantalsskrivningen och som kan ge ett mera tillförlitligt primärmaterial
än dessa uppgifter.

Arbetsmarknadsstyrelsen förutsätter att statistikfrågorna rörande arbetsplats
kommer att beaktas i samband med CFU :s uppdrag att i samråd med
statistiska centralbyrån utreda frågan om kontinuerlig redovisning av yrke
och utbildning samt vilken näringsgren de förvärvsarbetande tillhör och vilka
verksamhetsställen de har.

Exekutionsväsendets organisationsnämnd finner visserligen att mantalsuppgifterna
från kronofogdemyndigheternas synpunkt utgjort ett värdefullt
hjälpmedel för att inhämta upplysningar om gäldenärens huvudyrke
eller befattning och, i fråga om den som bär anställning, arbetsgivarens
namn och adress. Emellertid anser nämnden att dessa upplysningar utan
större olägenhet kan erhållas på andra håll.

Ett system med förenklade mantalsuppgifter anser Svenska försäkringsbolags
riksförbund vara avgjort att föredra framför CFU:s förslag i fråga
om hyresvärds anmälningsskyldighet och straffansvar. I första hand uttalar
sig dock förbundet för att mantalsuppgifterna slopas.

Såsom representativt för de remissinstanser som avstyrkt förslaget
att slopa mantalsuppgifterna kan nämnas yttrandet av Sveriges häradsskrivarförening.
Föreningen befarar att det förenklade förfarandet kommer
att medföra en betydligt försämrad folkregistrering med alla de olägenheter
detta för med sig, t. ex. genom inaktuella röstlängder, ökning av
antalet poströster, felaktiga adresser på röstkort etc. Förenklingen av arbetet
för de lokala skattemyndigheterna innebär enligt föreningen ökade

Kungl. Maj.ts proposition nr 88 år 1967

arbetsuppgifter för andra myndigheter, särskilt för försäkringskassor och
andra bidragsutbetalande myndigheter samt inte minst för taxeringsnämnderna.
Dessutom räknar föreningen med en betydligt försämrad service
åt allmänheten. Detta uppvägs inte av att allmänheten befrias från
det relativt enkla arbetet att fylla i mantalsblanketten.

Häradsskrivarföreningen anser vidare att slopandet av mantalsuppgifterna
kommer att försvåra debiteringen av preliminär skatt och erinrar om
att lokal skattemyndighet i det nya ADB-systemet skall avisera datakontoret
om eventuella ändringar i de preliminärskattekoder, som finns registrerade
i preliminärskattebandet. Om mantalsuppgifterna bibehålls, kan myndigheten
från dessa hämta uppgift om flertalet fall, då övergång mellan
preliminär A- och B-skatt bör ske. Detta framgår av uppgifterna i blanketten
om yrke och anställning. Eftersom de skattskyldiga själva endast
undantagsvis gör anmälan i denna sak blir följden om mantalsuppgifterna
slopas att preliminärskatteuppbörden försämras.

Stadskollegiet i Göteborg finner det verklighetsfrämmande att tro att tillräcklig
effekt skulle nås genom föreslagna propagandaåtgärder m. in. och
uttalar att betänkandet inte bör läggas till grund för lagstiftning.

Domkapitlet i Göteborg anser förslaget innebära ett så betydande osäkerhetsmoment
i befolkningsregistreringen att dennas tillförlitlighet sätts i
fara. Även ur rättssäkerhetssynpunkt finner domkapitlet det svårt att motivera
förslaget. Domkapitlet föreslår att avskaffandet av mantalsuppgifterna
får anstå till en eventuell framtida centraliserad folkbokföring.

Ett förenklat förfarande med bibehållande av mantalsuppgifter förordas
i ett par yttranden. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser att kostnaderna
för mantalsskrivningen kan nedbringas avsevärt om förrättningen
förenklas men med bibehållande av mantalsuppgifterna. Länsstyrelsen
föreslår att mantalsuppgifterna insänds på en för hela riket gemensam dag
direkt till lokal skattemyndighet, som jämför dessa med stommen till mantalslängden,
varvid avvikelser aviseras till pastorsämbetet. Därigenom
erhålls enligt länsstyrelsens mening en mantalsskrivning som är betydligt
säkrare än den CFU föreslagit och som grundar sig på ett verklighetsunderlag.
Fastighetsregisterutredningen anför liknande synpunkter.

Från statistisk synpunkt anförs starka betänkligheter mot att slopa
mantalsuppgifterna. Sålunda anser statistiska centralbyrån att sambandet
mellan mantalsuppgiften och befolkningsstatistiken samt folk- och bostadsräkningarna
penetrerats otillräckligt. Mantalsskrivningsorganisationens roll
i dessa räkningar är betydligt större än vad som framgår av betänkandet.
Nyligen har dessutom, påpekar centralbyrån, vissa behov framkommit som
eventuellt skulle häst tillgodoses genom årliga mantalsuppgifter. Centralbyrån
syftar på uppdraget åt CFU att i samråd med centralbyrån utreda
komplettering av folkbokföringsregistren med uppgift om utbildning, yrken,
arbetsgivare och arbetsplatser. Centralbyrån föreslår att man dröjer med att

Kungl. Maj:ts proposition nr 88 år 1967

fatta beslut om avskaffande av mantalsuppgifterna i avvaktan på resultatet
av denna utredning.

Göteborgs stads statistiska kontor påpekar att mantalsuppgifterna utgör
ett viktigt underlag för den kommunala förvaltningen, särskilt inom stads-,
general- och regionplaneringsverksamheten, där uppgifter om hushållen och
deras behovsutveckling är av grundläggande betydelse. Något annat officiellt
underlag än mantalsuppgifterna är enligt kontoret f. n. inte tillgängligt.
Om mantalsuppgifterna slopas, måste motsvarande material anskaffas
i annan ordning eventuellt via den nya folkbokföringen. Svenska stadsförbundet
anför liknande synpunkter. När det gäller yrke och befattning
befarar Stockholms stads statistiska kontor att kvaliteten på uppgifterna
blir sämre. Kontoret vill därför starkt ifrågasätta om det blir möjligt att
göra bearbetningar i t. ex. valstatistiken efter yrke och socialgrupp. Enligt
kontorets mening bör det utredas om man kan få dessa uppgifter från
sj älvdeklarationerna.

I fråga om remissyttrandena över andra frågor rörande mantalsskrivningsförfarandet
får jag hänvisa till specialmotiveringen.

Anmälningsskyldighet m. m.

Slopandet av kravet på personlig inställelse tillstyrks i princip
i samtliga remissyttranden.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anser att anmälningsskyldigheten kan
fullgöras skriftligen med hjälp av lättillgängligt och okomplicerat blankettmaterial.
Folkbokföringsmyndighet bör dock hä möjlighet att vid behov
införskaffa upplysningar från hyresvärd. Härigenom kan enligt länsstyrelsens
mening problemet med skenskrivningar bemästras. Uppbördsverket
i Halmstad anför att förslaget säkerligen kommer att underlätta att
anmälan kommer myndighet till handa.

Särskilda krav för anmälan om invandring föreslås av några remissinstanser
när det gäller invandring. Länsstyrelsen i Östergötlands län anser personlig
inställelse alltjämt böra krävas vid invandring för vinnande av så
korrekta uppgifter som möjligt för senare avisering till registreringsorganen.
Svenska pastoratens riksförbund finner det önskvärt med personlig
kontakt med hänsyn till utlänningarnas språksvårigheter. Länsstyrelsen i
Hallands län finner personlig inställelse i sådant fall vara ett praktiskt taget
oeftergivligt krav, eftersom utlänningarna för avgörande av frågan om kyrkoskrivning
samt för rekvisition av personakt är nödsakade att lämna upplysningar
och förete vissa handlingar. Liknande synpunkter anför ett par
kyrkobokf öring sinspektörer.

Om skriftlig uppgift är ofullständig anser länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län att uppgiftslämnaren bör anmanas att fullständiga uppgifterna
vid äventyr att ärendet kan avskrivas utan åtgärd.

Kungl. Maj:ts proposition nr 88 år 1967 39

Frågan om blanketter har flera remissinstanser funnit viktig.
Kammarrätten anser att åtgärder bör vidtas för att fastighetsägare i anslutning
till sin egen anmälningsskyldighet skall kunna tillhandahålla inflyttande
person blankett för anmälan av inflyttning. Fastighetsägaren
bör också vara skyldig att förvissa sig om att den inflyttande fullgjort
sin anmälningsskyldighet. Föreningen Sveriges kronokamrerare och uppbördsverket
i Malmö förutsätter att skriftlig anmälan om flyttning mellan
olika kommuner skall ske med blankett av sådan utförlighet, att relevanta
fakta tydligt redovisas. Till dessa fakta vill stadskollegiet i Stockholm
förutom adekvata adresser räkna även ett särskilt lägenhetsnummer.

Förslaget att i viss utsträckning godta telefon anmälan tillstyrks
eller lämnas utan erinran av det stora flertalet remissinstanser.

Kammarrätten anser telefonanmälan vara en i och för sig godtagbar
form för flyttningsanmälan. Denna kan visserligen medföra ökad risk för
skenskrivningar. Emellertid ger det nya systemet myndigheterna möjlighet
att införskaffa upplysningar varigenom risken i viss mån kan elimineras.
Kammarrätten väntar sig att allmänheten skall bättre än hittills
fullgöra sin skyldighet att anmäla flyttningar. I lagtexten föreslår kammarrätten
en hänvisning till föreskriften att pastorsämbete äger förelägga
den som anmält flyttning ptt lämna erforderliga upplysningar. Även länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län finner det sannolikt att skenskrivningar
kan väntas öka något och förordar att lämpliga åtgärder däremot
övervägs.

Med hänsyn till riskerna för missförstånd och okynnesanmälningar anser
länsstyrelsen i Malmöhus län att telefonanmälan regelmässigt bör bekräftas
på annat sätt, t. ex. skriftligen eller genom kontrollringning.

Längre än GFU går länsstyrelsen i Jönköpings län som ifrågasätter om
inte telefonanmälan borde ha upptagits som normalt anmälningssätt.
Länsstyrelsen anser att man vid telefonkontakt genomgående kan erhålla
mera fullständiga upplysningar och att möjligheten att komplettera anmälan
med felande uppgifter vanligen är större vid telefonanmälan än
vid annat anmälningssätt. CFU:s förslag lämnar enligt länsstyrelsens mening
alltför stor valrätt för myndighet att avvisa telefonanmälan.

Avstyrkande yttranden i fråga om telefonanmälan föreligger från fyra
remissinstanser. Statistiska centralbyrån uttalar att telefonanmälan knappast
kan betraktas som en tillfredsställande metod. Länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län anser att en sådan alltför formlös anmälan inte bör
godtas. En telefonuppgift bör i stället resultera i att pastorsämbetet anmanar
den inflyttade att inkomma med skriftlig anmälan — eller i undantagsfall
— inställa sig personligen. Uppbördsverket i Göteborg avstyrker
främst av detta skäl, eftersom behandlingen från myndigheternas sida bör
vara likartad. Vidare pekar verket på riskerna för missuppfattningar, svårig -

Kungl. Maj.ts proposition nr 88 år 1967

heten att kontrollera anmälarens identitet och risken för obehöriga anmälningar.
Försök till sådana förekommer enligt uppbördsverket redan nu,
främst vid osämja mellan makar, fästfolk och grannar. Liknande synpunkter
anför domkapitlet i Göteborg.

Förslaget att flyttningsanmälan skall göras endast i inflyttningsförsamlingen
har vunnit allmän anslutning. Avstyrkande yttrande föreligger
från Västerås domkapitel som finner det lämpligast att nuvarande
ordning behålls med anmälan även till utflyttningsförsamlingen. Eu förenkling
av nuvarande system skulle nämligen enligt domkapitlets mening medföra
onödiga felrisker och en allmän osäkerhet.

CFU:s förslag att avskaffa flyttningsbetygen har tillstyrkts så
gott som enhälligt. Några remissinstanser anser dock att slopandet av flyttningsbetyget
ökar behovet av legitimation. Uppbördsverket i Göteborg
anser sålunda att den som anmäler flyttning bör kunna legitimera sig. Vid
personlig inställelse kan detta lämpligast ske genom företeende av hyreskontrakt
eller åtkomsthandling för fastighet. I nuvarande system med uttagande
av flyttningsbetyg i utflyttningsförsamlingen föreligger inte samma
behov av legitimationshandling, eftersom myndigheten med ledning av hos
denna förvarade uppgifter kan konstatera att den flyttande är den han
uppger. I inflyttningsförsamlingen utgör sedan flyttningsbetyget tillräcklig
legitimation. Domkapitlet i Strängnäs befarar att förenklingen beträffande
allmänhetens anmälningsskyldighet angående flyttning kan medföra åtskillig
osäkerhet och merarbete, vilket utredningen också uppmärksammat. Stor
okunnighet visas inte sällan vid ifyllandet av de enklaste blanketter. Liknande
synpunkter anför domkapitlet i Lund och Svenska prästförbundet.

Betydelsen av pastorsämbetenas anteckningar i hithörande frågor understryks
av Svenska försäkringsbolags riksförbund. Folkbokföringssystemet är
så utformat att det hos pastorsämbetena finns anteckningar som tydligt utvisar
från vilken församling en person inflyttat och till vilken församling
någon utflyttat. Det är inte tillräckligt att sådana uppgifter vid varje tidpunkt
finns beträffande den kyrkobokförda befolkningen. Uppgifter behövs
också beträffande personer som avlidil, emigrerat eller överförts till obefintligregister.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län ifrågasätter om vad som föreslås är tillräckligt
betryggande. Om mantalsuppgifterna slopas måste större vikt i
framtiden läggas på att flyttningsanmälningarna till pastorsämbetena fullgörs
på rätt sätt och i rätt tid. Länsstyrelsen tillägger.

Vid härvarande länsbyrå för folkbokföring har uppmärksammats att
flyttningsanmälningarna starkt släpar efter. Flyttningsaviseringarna till
länsbyrån är sålunda till övervägande del koncentrerade till hösten, vilket
förhållande inte kan förklaras med att befolkningen vid denna tidpunkt
flyttar i större utsträckning än under andra delar av året. Av samtliga
under år 1965 av länsbyrån upprättade avtryckskort över ändringar
i folkbokföringen har inte mindre än ca 37 % upprättats under oktober

Kungl. Maj:ts proposition nr 88 år 1967

och november månader. I stort sett samma förhållande bär rått tidigare
år. Det under dessa månader väsentligt ökade antalet avtryckskort torde
till övervägande del bero på då pågående mantalsskrivning och därmed
sammanhängande anmälningsskyldighet.

Mot slopandet av flyttningsbetygen uttalar sig fyra remissinstanser.
Domkapitlet i Västerås finner det lämpligast att nuvarande ordning behålls.
En förenkling av detta system skulle med stor sannolikhet medföra
onödiga felrisker och en allmän osäkerhet på ett flertal håll. Eftersom det
nuvarande systemet med flyttningsbetyg fungerar tillfredsställande och då
allmänheten är van därmed, finner kyrkobokföringsinspektören i Västerås
stift ingen anledning att frångå detta system, allra minst just nu vid övergången
till datasystemet som kommer att kräva ytterligare noggrannhet i
arbetet från pastorsämbetenas sida. Utan tvivel kommer det nya systemet
att skapa en viss osäkerhet i arbetet och ge pastorsämbetena mer arbete.
Kyrkobokföringsinspektören i Linköpings stifts västra inspektionsområde
anför liknande synpunkter men framhåller att flyttningsbetyg skulle vara
helt obehövligt, om alla nyinflyttade kunde erhålla en skriftlig underrättelse
om att de blivit kyrkobokförda i inflyttningsförsamlingen, med angivande
av namn, församling, kyrkobokföringsfastighet och personnummer.

Kyrkobokföringsinspektören i Göteborgs stifts södra inspektionsområde
vill starkt ifrågasätta om det är ändamålsenligt att avskaffa flyttningsbetygen
och anför.

Enligt min åsikt har flyttningsbetygen dock en icke oviktig funktion.
Det händer icke så sällan att en person, som uttagit flyttningsbetyg, försummar
att inlämna detsamma i inflyttningsförsamlingen. Om det (såsom
CFU föreslår) hade varit tillfyllest att göra flyttningsanmälan enbart i
den nya församlingen, hade han sannolikt försummat även den åtgärden.
Men därigenom att flyttningsbetyg utfärdats bär pastorsämbetet i utflyttningsförsamlinge-n
kännedom om flyttningen, resp. om vederbörandes avsikt
att flytta. Detta pastorsämbete kan då föranstalta om åtgärder att
få flyttningen registrerad. I det nu tillämpade systemet införas på flyttningsbetyget
utflyttningsförsamlingens ''namn, pastorsämbetets adress och
de flyttandes fullständiga namn, födelsetid och födelsenummer. Deras
identitet och närmast föregående kyrkobokföringsort är därigenom fullt
tydligt klarlagda. CFU förutsätter, att pastorsämbetet i inflyttningsförsamlingen
skall med ledning av upplysningar, som de flyttande lämnar,
rekvirera deras personakter från utflyttningsförsamlingen. Detta medför
risk för felaktigt ifyllda och felaktigt adresserade rekvisitioner. Det är
icke så ovanligt, att människor är osäkra om i vilken församling de står
skrivna. De förväxlar församlingsnamn och kommunnamn, om det sistnämnda
är likalydande med namnet på en av de församlingar som ingå
i kommunen etc.

Frågan om anmälan vid inflyttning från utlandet anser
Sveriges häradsskrivarförening böra övervägas ytterligare. En relativt enkel
lösning anser föreningen vara att anteckning görs i pass eller internordiskt
flyttningsbetyg vid kyrkobokföringen. De lokala skattemyndig -

42 Kungl. Maj:ts proposition nr 88 år 1967

heterna har redan god erfarenhet av liknande ordning vid utfärdandet av
debetsedlar för icke mantalsskrivna utlänningar.

Tidsfristen för anmälan om flyttning inom riket och om invandring
berörs av länsstyrelsen i Västmanlands län som ifrågasätter om inte
en utsträckning från 14 dagar till exempelvis tre veckor skulle leda till
ett bättre iakttagande av anmälningsskyldigheten. Härigenom vinner den
flyttande större möjlighet att i rätt tid fullgöra sin anmälningsskyldighet,
invandrare skulle i ökad omfattning hinna få kännedom om ifrågavarande
skyldighet och bättre möjlighet skulle finnas att bedöma huruvida stadigvarande
bosättning föreligger.

Förslaget till snabbare avregistrering av utlänning som
lämnat riket har varmt tillstyrkts av samtliga remissinstanser.

Statistiska centralbyrån förmodar att det genom förslaget blir möjligt att
väsentligt reducera överföringarna till (och från) boken över obefintliga
som nu döljer en icke obetydlig faktisk emigration. Länsstyrelsen i Östergötlands
län biträder livligt eftersom erfarenheten visar —- och då särskilt
i tätorterna — att vid mantalsskrivningsförrättningar endast i undantagsfall
upplysning kan fås om utlännings eventuella bosättning på utrikes ort.

Frågan om samråd har berörts i några yttranden. Länsstyrelsen i Östergötlands
län anser att samråd med lokala skattemyndigheter och försäkringskassor
i många fall bör kunna leda till ett omedelbart avförande från
församlingsboken. Statens utlänningskommission framhåller att samråd ofta
torde bli nödvändigt även med andra myndigheter än den lokala skattemyndigheten.
Sålunda kan exempelvis kommissionen i dess egenskap av
central utlänningsmyndighet ha tillgång till uppgifter som kan vara av värde.
Kommissionen besvarar sedan många år tillbaka ett stort antal förfrågningar
från folkbokförings- och skattemyndigheter om utlänningars vistelse
i riket. Samarbetet med kommissionen anser kommissionen böra uttryckligen
regleras i författning. Bestämmelserna om samråd har enligt kommissionens
mening karaktär av tillämpningsföreskrift och bör därför inte intas
i själva förordningen. Svenska försäkringsbolags riksförbund anser att bestämmelsen
om samråd bör utgå, eftersom sådant inte stadgas beträffande
svenska medborgare. Självklart bör det enligt förbundet ankomma på
lokal skattemyndighet att till pastorsämbete anmäla förhållande som kan
föranleda att utlänning bör avföras som utflyttad ur riket. På samma sätt
bör det ankomma på försäkringskassa att göra anmälan. Sådana anmälningar
torde också kunna ifrågakomma beträffande svenska medborgare.
Förfaringssättet och de praktiska reglerna för när anmälan bör göras anser
förbundet emellertid inte böra bindas genom bestämmelser i FBF utan avpassas
efter omständigheterna och de lokala förhållandena.

Att avregistreringen inte knyts till mantalsskrivningsförrättningen utan
avses tillämpad fortlöpande under året finner en kyrkobokföringsinspektör
särskilt välbetänkt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 88 år 1967

Frågan om snabb avregistrering av de utlänningar som redan nu är upptagna
i obefintlighetsboken anser en kyrkobokföring sinspektör böra lösas
genom särskilda övergångsbestämmelser i förordningen eller genom administrativa
anvisningar. Enligt inspektören är antalet sådana utlänningar
stort i vissa församlingar.

Inrättande av ett centralt register över utlänningar föreslår domkapitlet
i Västerås, särskilt med hänsyn till att personakterna över dessa enligt nuvarande
bestämmelser skickas till CFU. Förslaget innebär att utlänningar
aldrig skall överföras till boken över obefintliga utan direkt till registret
hos CFU.

Förslaget om avregistrering av svenska medborgare
som flyttat ur riket har mött erinran endast från domkapitlet i Västerås
som framhåller att den utflyttande kan underlåta att göra anmälan såväl
före avresan som sedan han bosatt sig i utlandet. Först efter två mantalsskrivningar
kan eu sådan person avföras ur församlingsboken. Här föreligger
enligt domkapitlet en lucka i lagen som inte så sällan utnyttjas av
vissa personer så att de under två år behåller de sociala förmåner eu kyrkobokföring
i Sverige medför. Domkapitlet finner därför förslaget inte tillfredsställande.

Frågan om vem som skall äga anmäla utvandring berörs av domkapitlen
i Lund och Strängnäs. Med hänsyn till att här boende föräldrar eller andra
nära anhöriga till utvandrare ofta noggrant och säkert kan meddela, att
dessa stadigvarande bor i annat land, föreslår domkapitlen att även dessa
skall äga anmäla utvandring. Genom en sådan ändring torde vinnas såväl
att en tidigare registrering av utvandring kan ske som att bestämmelsen om
avförande efter två mantalsskrivningar sällan behöver tillämpas.

Skyldigheten för fastighetsägare och innehavare av bostadslägenhet att
göra bostadsanmälan har i princip tillstyrkts av samtliga remissinstanser
utom Svenska försäkringsbolags riksförbund.

De föreslagna undantagen från denna anmälningsskyldighet har emellertid
kritiserats i flera yttranden. En anmälningsplikt utan undantag föreslås
av statskontoret, länsstyrelserna i Jönköpings, Malmöhus, Göteborgs
och Bohus, Skaraborgs, Örebro och Norrbottens län, uppbördsverken i Malmö
och Halmstad, Föreningen Sveriges kronokamrerare, Sveriges häradsskrivarförening
och Svenska pastoratens riksförbund. Representativt för inställningen
hos dessa remissinstanser är yttrandet från länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län som erinrar om att fastighetsägare många gånger saknar
möjlighet att kontrollera huruvida den inflyttande gjort anmälan eller ej.
Inte heller torde han kunna avgöra om den inflyttade skall vara kyrkobokförd
på annan fastighet och anmälan därför kan underlåtas. Om inga undantag
stadgas kommer myndigheten visserligen att i ett flertal fall få dubbla
anmälningar om inflyttning. Bostadsupplåtarens anmälan kommer då att
utgöra en bekräftelse på att inflyttning verkligen kommit till stånd.

Kungl. Maj.ts proposition nr 88 år 1967

Tidsfristen för bostadsanmälan föreslår länsstyrelserna i Malmöhus
och Göteborgs och Bohus län, uppbördsverket i Malmö samt Föreningen Sveriges
kronokamrerare fastställd till oförändrat 14 dagar, om bostadsanmälan
görs obligatorisk. Även från synpunkten av att pastor snabbt bör erhålla
kännedom om flyttning framstår det för föreningen som mindre önskvärt
att anmälningstiden förlängs. Statistiska centralbyrån anser att förslaget
inte täcker det fall att hyresgästen blivit anmälningsskyldig vid en senare
tidpunkt än den då inflyttningen skedde, t. ex. om rum hyrts ut till
studerande som avbryter studierna och övergår till förvärvsarbete.

Ytterligare åtgärder anser riksrevisionsverket erfordras för att underlätta
bostadsupplåtarens kontrollfunktion och samtidigt göra den effektiv. Uppbördsdirektören
i Stockholm framhåller att det nu torde vara föga känt att
skyldighet till sådan anmälan föreligger och en första åtgärd vid övergång
till det nya systemet synes böra bli att bringa denna skyldighet till fastighetsägares
och rumsupplåtares kännedom och likaså att underlåtenhet att
fullgöra anmälningsplikten kan medföra påföljd i form av böter.

En utvidgning av anmälningsskyldigheten till att avse även utflyttning
föreslår Sveriges häradsskrivarförening och Föreningen Sveriges kronokamrerare.
En sådan dubbel kontroll finner föreningarna nödvändig, om
mantalsuppgifterna slopas.

Aviseringsplikt även för försäkringskassa föreslår länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län i de fall kassan inskriver en på orten icke mantalsskriven
person.

Ersättande av bostadsanmälan med en uthyrningsa n mäla n föreslår
uppbördsverket i Göteborg som anför.

CFU har dock gett bestämmelsen en sådan utformning att inte lika klart
som av nuvarande FBF framgår, att det åligger fastighetsägare att lämna
upplysning inte endast beträffande dem som hyr direkt av honom utan
även beträffande inneboende personer. Det är emellertid betydelsefullt att
fastighetsägarens skyldighet även omfattar den sistnämnda kategorin boende,
eftersom försök till skenskrivning i allmänhet sker under medverkan
av bostadsinnehavare, vars upplysningar i sådant fall därför inte är tillförlitliga.
— Om mantalsskrivning skulle komma att äga rum på sätt CFU
föreslagit, torde böra utredas om icke bostadsanmälan bör slopas och ersättas
med en anmälan då lägenhet uthyrts. Därigenom skulle folkbokföringsmyndigheterna
bli i tillfälle att bl. a. pröva den rätta kyrkobokföringsorten
i fall av s. k. dubbel bosättning.

Helt slopande av bostadsanmälan föreslår Svenska försäkringsbolags
riksförbund. Ansträngningarna bör i stället inriktas på att få till stånd ett
riktigt fullgörande av den flyttandes egen anmälningsskyldighet. Om detta
bedöms inte vara genomförbart, anser förbundet att skyldigheten att lämna
mantalsuppgift bör behållas i starkt begränsad omfattning. Förbundet ställer
frågan hur hyresvärden med säkerhet skall kunna få reda på om den
flyttande gjort anmälan. För att skydda sig mot risken av bötesstraff bör

Kungl. Maj:ts proposition nr 88 år 1967

hyresvärden enligt förbundet praktiskt taget alltid göra anmälan till pastorsämbetet
när en hyresgäst inflyttar.

Förslaget till treds k oskri v ning utan föreläggande har vunnit
allmän anslutning hos remissinstanserna.

Länsstyrelserna i Jönköpings och Malmöhus län noterar sålunda med
tillfredsställelse att förfarandet med tredskoskrivning får utvidgad användning.
Förfarandet som hittills använts i alltför ringa utsträckning i
praktiken anser de båda länsstyrelserna utgöra ett nödvändigt komplement
till anmaningsförfarandet. Om tredskoskrivningen tillämpas rätt och konsekvent,
utgör den en viss garanti mot eftersläpningen inom kyrkobokföringen
till följd av utebliven flyttningsanmälan.

För det fall att vederbörande motsätter sig tredskoskrivning anser
Svenska försäkringsbolags riksförbund det i rättssäkerhetens intresse böra
införas ett uttryckligt stadgande att pastorsämbetet skall ha skyldighet att
skriftligen motivera sitt avsedda beslut och ge vederbörande tillfälle att
yttra sig.

Utvidgad skyldighet att lämna dels underrättelse om beslut och dels besvärshänvisning
föreslår kammarrätten som påpekar att föreskrifter f. n.
saknas om att pastor skall lämna underi‘ättelse om vidtagen eller underlåten
kyrkobokföringsåtgärd. Minnesanteckningar skall dock föras om personer
beträffande vilka pastor beslutat att de inte skall kyrkobokföras i
församlingen. Med hänsyn till att mantalsuppgifter enligt förslaget ej skall
lämnas är det av största vikt för den enskilde, att han får underrättelse
om tredskoskrivning. Han riskerar annars mantalsskrivning som inte överensstämmer
med hans uppfattning angående bosättningen. Kammarrätten
biträder därför nämndens förslag att den enskilde skall underrättas om beslutad
kyrkobokföring. Däremot anser kammarrätten anledning saknas att
delge kommunen beslut om tredskoskrivning. Vidare bör besvärshänvisning
meddelas. Kammarrätten anser vidare, att den nya FBF bör innehålla
föreskrift att vederbörande myndighet skall underrätta om vägrad kyrkobokföring.
Detta synes i det nya systemet nödvändigt enär den som anmält
inflyttning och inte får reda på att kyrkoskrivning vägrats saknar
anledning att bevaka sitt intresse vid mantalsskrivningen; han har ju anledning
tro att han skall bli mantalsskriven där han anmält inflyttning.
En sådan underrättelse jämte besvärshänvisning bör tillställas ej endast
den beslutet avser utan jämväl kommunen, enär densamma genom vetskap
om den vägrade kyrkobokföringen får tillfälle att bevaka sina intressen.
Slutligen vill kammarrätten framhålla att underrättelse om beslut angående
kyrkobokföring från processuell synpunkt medför den fördelen, att
utgångspunkten för besvärstiden blir bättre fixerad än nu är fallet.

Vad CFU föreslagit i fråga om föreläggande har mött erinran endast
från uppbördsverket i Malmö som föreslår att föreläggande att avge

46 Kungl. Maj.ts proposition nr 88 år 1967

flyttningsanmälan alltid utsänds innan möjligheterna till tredskoskrivning
prövas.

I anslutning till förslaget att länsstyrelse får förelägga vite ifrågasätter
länsstyrelsen i Skaraborgs län om inte med hänsyn till kraven på effektivitet
och skyndsamhet — i likhet med vad som råder inom taxeringsförfarandet
— pastorsämbetena i detta hänseende bör utrustas med befogenheter
att förelägga vite, givetvis inom vissa uppdragna ramar och med ledning
av anvisningar som CFU utfärdar. Befogenheten att utdöma vite bör
emellertid förbehållas länsstyrelsen.

Slopandet av polisdelgivning tillstyrks allmänt.

Förslaget att delgivning skall ske genom rekommenderat brev
ställer sig Föreningen Sveriges kronokamrerare tveksam till. Erfarenheterna
från särskilt taxeringsområdet ger vid handen, att den som är medveten om
försummelse av något slag underlåter att utlösa rekommenderade försändelser.
En förstahandsdelgivning med lösbrev är tillräcklig för att först om
omständigheterna så påkallar följas av rekommenderat brev med mottagningsbevis.
Liknande synpunkter anför länsstyrelsen i Hallands län och
uppbördsverket i Malmö.

Straffsanktionen för fastighetsägare har vid remissbehandlingen
föranlett erinran endast från Svenska försäkringsbolags riksförbund, som
avstyrker av skäl som redovisats i det föregående. Bland de tillstyrkande remissinstanserna
finner länsstyrelsen i Östergötlands län att fastighetsägares
och bostadsupplåtares bostadsanmälan är av sådan vikt för undvikande
av eftersläpning med kyrkobokföring att respekt för denna bestämmelse
bör upprätthållas, lämpligen med föreskrift om påföljd vid underlåtenhet.

Slopandet av straffsanktion för den flyttande har mött gensaga från
vissa håll. Förslaget avstyrks av statskontoret, statistiska centralbyrån,
länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, uppbördsverken i Malmö och Göteborg,
en kyrkobokföringsinspektör och Svenska kommunförbundet. Enligt
centralbyråns mening bör ansträngningarna inriktas främst på att söka få
den flyttande att fullgöra sin anmälningsskyldighet. Straffskärpning för
den försumlige är ett instrument som inte bör lämnas oprövat, om mantalsuppgiften
skulle avskaffas. Anmälan från den flyttande själv ger enligt centralbyråns
åsikt bättre kvalitet på statistiken än en anmälan från hyresvärden,
vilken — i avsikt att undgå bötesstraff — kan finna det säkrast att som
boende anmäla även sådan person som rätteligen är kyrkobolcförd på annan
ort.

Vad CFU anfört om upplysningsverksamhet rörande allmänhetens
anmälningsskyldighet har tillstyrkts i samtliga remissyttranden. Vikten
av anmälningsblanketter understryks i flera yttranden. Svenska kommunförbundet
anför sålunda att det givetvis är av stor vikt att uppgifterna
till folkbokföringsmyndighet är korrekta och att anmälningsskyldighet full -

Kungl. Maj.ts proposition nr 88 år 1967 47

görs. Därför bör anmälningsblanketter hållas tillgängliga såväl på offentliga
expeditioner som hos arbetsgivare och allmänheten bör även erhålla
hjälp med att fylla i blanketterna. De bör även kunna befordras portofritt,
anser förbundet.

Förslaget att de lokala skattemyndigheterna skall åläggas att meddela
varandra registrerade personers vistelse på annan ort har lämnats utan erinran.
Stockholms stads statistiska kontor framhåller att enskilda personer
skall anmäla flyttning även till bl. a. försäkringskassa och i förekommande
fall centrala värnpliktsbyrån. Enligt kontorets uppfattning borde ett
integrerat system för flyttningsanmälan till samtliga myndigheter utarbetas.
Man hade då möjlighet att ur folkbokföringssynpunkt dra fördel av
det positiva incitament till att avge flyttningsanmälan som från den enskildes
synpunkt i regel gäller beträffande bl. a. försäkringskassa och post.
Kontoret förordar att denna fråga utreds. Svenska pastoratens riksförbund
ifrågasätter om inte i vart fall för tätortsregionerna bör företas särskilda
kontrollåtgärder för att motverka alltför många felsändningar och irritationer
i samband med expedieringen av röstkorten. Datakontoren skulle exempelvis
kunna utsända kontrollkort till allmänheten mellan valåren och även
bestämmelser om uppgiftsskyldighet.

Förslaget att postverket skall underrätta lokal skattemyndighet om definitiv
adressändring har flera remissinstanser, bl. a. statskontoret, funnit
värdefullt. Poststyrelsen framhåller att underhandlingar om hur denna fråga
praktiskt skall lösas pågår med CFU sedan en tid tillbaka. Domkapitlen
i Uppsala och Härnösand anför att en författningsreglerad skyldighet för
postverket måste anses utgöra en förutsättning för att man skall kunna slopa
mantalsuppgifterna. Därigenom kommer också pastorsämbetenas bestyr
med flyttningar att fördelas någorlunda jämnt under hela året. En kyrkobolcföringsinspektör
förutser att pastorsämbetena genom ett sådant rapportsystem
kommer att få uppgift om ett betydande antal flyttningar.

Statistiska centralbyrån och vissa länsstyrelser ifrågasätter om det inte
är möjligt att kombinera anmälan till pastor och anmälan till posten om
varaktig adressändring så att de sker på samma blankett som lämnas in på
posten. I det stora flertalet fall är det mycket lättare för allmänheten att
uppsöka ett postkontor än att besöka en pastorsexpedition.

Även televerket anser länsstyrelserna i Skaraborgs och Västmanlands län
böra åläggas motsvarande underrättelseskyldighet som posten. Betydligt
bättre utbyggda kontrollinstrument än de av CFU föreslagna anser dock
sistnämnda länsstyrelse under alla förhållanden erforderliga.

Uppbördsverket i Malmö är något tveksamt om det skulle vara rationellt
att generellt genomföra ett aviseringsförfarande från t. ex. postverket. Det
klientel som i folkbokföringssammanhang erbjuder de största problemen
torde knappast anmäla flyttning till posten eller industriverken. Uppbördsverket
framhåller att man dessutom såvitt möjligt bör försöka undvika

Kungl. Maj:ts proposition nr 88 år 1967

dubbelavisering. Detta utesluter givetvis inte att i förekommande fall viktiga
uppgifter om aktuella bostadsadresser m. m. på begäran av folkbokföringsmyndigheterna
borde kunna erhållas av postverket resp. industriverken.

Frågan om slopandet av roimersk-katolska församlingars
rätt till egen kyrkobokföring har närmare berörts av endast tre remissinstanser.

Katolska biskopsämbetet kan inte biträda CFU:s mening. Enligt ämbetets
uppfattning framstår det allt tydligare att folkbokföringsförordningen borde
skilja mellan civil folkbokföring i egentlig bemärkelse (flyttning, födelser,
borgerlig vigsel, dödsfall o. d.) och kyrkobokföring i egentlig bemärkelse
(dop, konfirmation, kyrklig vigsel, begravning o. d.). Genom det föreslagna
slopandet av rätten till kyrkobokföring för de romersk-katolska församlingarna
skulle de katolska pastorsämbetena fråntas sin befogenhet att utfärda
bevis med officiellt vitsord. Biskopsämbetet vill med bestämdhet framhålla
att ett sådant slopande bör avse enbart den civila bokföringen i egentlig
bemärkelse och finner det orimligt att begära av katolska trosbekännare att
de skall hänvända sig till protestantiskt pastorsämbete eller civil myndighet
för att erhålla giltigt intyg om dop, konfirmation eller vigsel inom katolska
kyrkan.

1958 års utredning kyrka-stat är medveten om att på folkbokföringen har
lagts också religionsfrihetsaspekter. Enligt utredningens mening kan dock
knappast från religionsfrihetssynpunkt hävdas, att varje trossamfund skall
äga ombesörja folkbokföringen för sina medlemmar. De fria evangeliska
samfunden, för vilkas medlemmar svenska kyrkan handhar folkbokföringen,
torde inte heller kräva att själva få överta denna. Däremot finns bland
samfundens medlemmar den uppfattningen företrädd, att folkbokföringen
av principiella skäl bör överföras på civil myndighet. Om svenska kyrkan
övertar den folkbokföring som de romersk-katolska församlingarna nu ombesörjer
bör enligt utredningen givetvis — med de ökade anspråk på service
i skilda sammanhang som numera med rätta ställs på de organ som
fullgör samhälleliga uppgifter -— en sådan ordning eftersträvas, att de romersk-katolska
församlingarnas behov kan tillgodoses. Pastorsexpeditionerna
står redan i skilda sammanhang till tjänst med upplysningar ur folkbokföringen.
Sådan service bör således komma även de romersk-katolska församlingarna
till del. Utredningen förutsätter att såväl vid folkbokföringsåtgärd
beträffande medlem av romersk-katolsk församling som vid service till
församling sådan objektivitet iakttas som ankommer på den som fullgör
statlig uppgift och att till följd härav vederbörande inte skall behöva uppleva
kontakten med folkbokföringsorganen som kränkande.

Statistiska centralbyrån finner det ur statistisk synpunkt angeläget att de
romersk-katolska församlingarnas rätt till kyrkobokföring upphör.

Kungl. Maj:ts proposition nr 88 år 1967

Departementschefen

Folkbokföringen består av två led, kyrkobokföringen som är en löpande
registrering och mantalsskrivningen som är en årlig förrättning. Kyrkobokföringen
sköts av församlingens pastor. Som jag tidigare framhållit bör inte
frågan om att överflytta kyrkobokföringen på civil myndighet tas upp i
detta sammanhang. En utgångspunkt vid utformningen av den nya folkbokföringsförordningen
är därför att pastorsämbetena tills vidare behålls som
lokala folkbokföringsmyndigheter och har hand om kyrkobokföringen som
en löpande folkbokföring. Folkbokföringsmyndigheter i övrigt skall vara de
lokala skattemyndigheterna, länsstyrelserna, domkapitlen och CFU.

Kyrkobokföringen utgör underlag för mantalsskrivningen. Kyrkobokföringen
är alltså den primära folkbokföringen. Mantalsskrivningen har ingen
självständig betydelse utan endast en kontrollfunktion, nämligen beträffande
flyttningsanmälan. För att möjliggöra denna kontroll är allmänheten
skyldig att avge särskild skriftlig mantalsuppgift. Dessa uppgifter
har haft sitt berättigande i det hittillsvarande systemet med dess mindre
effektiva anmälningsförfarande, främst som kontroll av kyrkobokföringen.
Huvudsyftet med mantalsskrivningen bör dock vara att konstatera var en
person bort vara kyrkobokförd en viss dag, mantalsdagen, för att sedan till
bosättningen denna dag kunna knyta rättsverkningar av olika slag.

CFU:s förslag innebär att mantalsuppgifterna slopas. Ytterst grundar
sig detta förslag på att de av CFU föreslagna förbättringarna av systemet
med flyttningsanmälan i stort gör mantalsuppgifterna obehövliga.

En stor majoritet bland remissinstanserna har uttryckligen tillstyrkt
att mantalsuppgifterna slopas. Ett icke ringa antal remissinstanser har dock
på olika grunder avstyrkt en sådan åtgärd.

För avskaffandet av mantalsuppgifterna har anförts tungt vägande skäl.
Jag vill i första hand erinra om att ca 3 milj. personer årligen måste anskaffa,
fylla i och lämna in mantalsblanketter som upptar mer än 6 milj.
personer. Av sistnämnda antal är det endast ca 1/2 milj. som flyttar. Av
dessa flyttande är det endast ett relativt litet antal som underlåtit att anmäla
flyttning till kyrkobokföringen. Att på grund av denna minoritet försumliga
ålägga närmare 3 milj. lojala medborgare en uppgiftsplikt som
för deras del är helt onödig kan enligt min mening inte anses rimligt. Den
som bor kvar i sin bostad bör inte besväras med att årligen skriva till myndigheterna
och omtala att han alltjämt bor kvar. Inte heller bör den som
ordentligt lämnat skriftlig flyttningsanmälan åläggas att senare dubblera
denna anmälan genom en mantalsuppgift.

Mantalsuppgifterna utgör även ett psykologiskt hinder för flyttningsanmälan
i rätt tid. Det torde vara allmänt känt att åtskilliga personer helt
underlåter flyttningsanmälan i visshet om att deras ändrade bosättning

4 Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr SS

Kungl. Maj:ts proposition nr 88 år 1967

ändå kommer till synes genom mantalsuppgiften som de måste lämna
senare under året.

Ett annat väsentligt skäl för att slopa mantalsuppgifterna är enligt min
mening den arbetsbörda som dessa uppgifter orsakar myndigheterna. Jag
avser här tryckning och distribution av 3 milj. blanketter, insamling och
sortering av dessa samt jämförelse av uppgifterna med nära 8 milj. personakter.
Kostnaderna för dessa arbetsmoment är avsevärda. Arbetet och kostnaderna
står inte i rimlig proportion till det resultat som vinns. Enligt min
mening bör det krävas mycket starka skäl om man trots dessa omständigheter
ändå vill ha kvar mantalsuppgifterna.

Flertalet av de remissinstanser som vill behålla mantalsuppgifterna synes
utgå från att flyttningsregistreringen inte blir tillräckligt effektiv.
Onekligen blir det i det nya systemet viktigare än hittills att flyttningsanmälan
görs i rätt tid. Det bör därför göras kraftiga ansträngningar att
förbättra allmänhetens insats härvidlag. Vidare bör aviseringen myndigheterna
emellan ägnas ökad uppmärksamhet. Redan nu förekommer visst
samarbete med posten från folkbokföringsmyndigheterna för att utnyttja
de anmälningar om ändrad adress som inkommer till postverket. Till frågan
om aviseringsplikt för postverket och andra myndigheter får jag återkomma
i ett senare sammanhang. Beträffande allmänhetens medverkan kommer
jag i det följande att förorda möjlighet till telefonanmälan samt upplysningsverksamhet
och obligatorisk bostadsanmälan. Med dessa åtgärder
är jag övertygad om att anmälningsfrekvensen kommer att öka och att
myndigheterna får erforderlig kännedom om flyttningar. Därmed torde
något behov av särskilda mantalsuppgifter inte kvarstå. Det bör tilläggas att
man knappast genom att behålla skyldigheten att lämna mantalsuppgift
kan komma till rätta med personer som avsiktligt vill hålla sig undan. I
detta hänseende utgör en ovillkorlig bostadsanmälan från fastighetsägarnas
sida en bättre kontroll.

Som en allvarlig invändning mot slopandet av mantalsuppgifterna har
från ett par håll betecknats det förhållandet, att en sämre folkbokföring
leder till att röstlängderna blir mer inaktuella. Med anledning härav vill
jag framhålla att den flyttande med hänsyn till sin rösträtt alltid har ett
starkt intresse av att anmäla flyttning — något som tydligt bör framhållas
i upplysningsbroscliyrer och liknande.

Ett annat personligt intresse som är knutet till flyttningsanmälan är den
kommunala utdebiteringen. Detta intresse är dock inte entydigt. Visserligen
förekommer fall då en flyttande underlåter att anmäla inflyttning
därför att inflyttningskommunen har en högre kommunal utdebitering. Den
typ av befolkningsomflyttning vi haft under senare år torde emellertid innebära
att flyttningar i stor utsträckning sker från landsbygdskommuner
med hög utdebitering till större städer med lägre utdebitering. I dessa fall
föreligger alltså ett klart intresse för den flyttande att snarast anmäla flyttningen.

Kungl, Maj:ts proposition nr 88 år 1967

Från häradsskrivarhåll har gjorts gällande att debiteringen av preliminär
skatt skulle försvåras genom att lokal skattemyndighet inte får reda på när
övergång skall ske från A- till B-skatt eller vice versa. Det gäller här ett
mycket litet antal personer. Den olägenhet som påpekats här och vars betydelse
inte skall överdrivas får ses mot bakgrunden av de vinster i andra
hänseenden som uppkommer för mantalsskrivningsförrättarna genom att
de slipper hanteringen av mantalsuppgifterna.

Vidare har mot CFU :s förslag invänts att det medför ökat arbete för kommunerna
genom intensifierad intressebevakning från deras sida. En sådan
ökning av intressebevakningen anser jag emellertid önskvärd även om man
skulle behålla mantalsuppgifterna. Att detta i sin tur kan leda till en ökning
av antalet mantalsskrivningsprocesser är följdriktigt och kan knappast
betecknas som en nackdel som motiverar behållandet av mantalsuppgifterna.
Från processuell synpunkt har visserligen gjorts gällande att
mantalsuppgiften innefattar ett yrkande om mantalsskrivning. Ett slopande
av ett sådant »yrkande», som inte f. n. besvaras av myndigheterna, leder
dock inte till någon rättsförlust. Liksom hittills skall allmänheten kunna
ta del av stommarna till mantalslängd, när de framläggs för granskning.
Tillfälle bereds härigenom för yrkanden i fråga om mantalsskrivningen.

Statistiska synpunkter har också anförts mot slopandet av mantalsuppgifterna.
Det har därvid gjorts gällande att mantalsuppgifterna utgör ett
viktigt underlag för den kommunala förvaltningen och planeringen. Det
bör dock enligt min mening inte komma i fråga att av den anledningen behålla
mantalsuppgifterna, när det är alldeles klart att de inte längre behövs
för sitt egentliga ändamål, nämligen en riktig folkbokföring. De statistiska
synpunkterna får dock inte förbises men de bör tillgodoses på annat
sätt än genom årliga mantalsuppgifter. Jag finner det rimligt att kommunerna
får möjlighet att av fastighetsägarna inhämta de uppgifter som behövs
för den kommunala planeringen och som de hittills erhållit ur mantalsuppgifterna.
Riksdagens bemyndigande torde därför i detta sammanhang
böra utverkas för Kungl. Maj :t att medge kommun att från fastighetsägare
inhämta de uppgifter om fastigheterna som behövs för sådan
planering.

En annan invändning av statistisk natur är att man förlorar en årlig uppgift
om yrke. Med anledning härav vill jag framhålla att sådana årliga uppgifter
med bättre tillförlitlighet redan nu inhämtas ur självdeklarationerna
som utgör grund för fördelningen efter yrkestillhörighet i den nuvarande
statistiken över inkomsttaxeringen. Av deklarationsmaterialet framgår även
arbetsgivare och arbetsplatser på ett bättre sätt än vad som nu kommer
till uttryck i mantalsblanketterna.

Med en viss periodicitet skall dock en motsvarighet till mantalsuppgiften
återkomma. Jag förutsätter nämligen att folk- och bostadsräkning, som
f. n. i regel hålls vart femte år, med hänsyn till den snabba samhällsutveck -

Kungl. Maj:ts proposition nr 88 år 1967

lingen skall ske i ungefär samina utsträckning som hittills. Det utförliga
material som då inkommer bör givetvis användas för att kontrollera folkbokföringens
riktighet. Även detta minskar behovet av mantalsuppgifter
under de år som ligger mellan folkräkningsåren.

Vid avvägningen av skälen för och emot avskaffandet av mantalsuppgifterna
finner jag — i likhet med CFU och flertalet remissinstanser — att
övervägande skäl talar för att mantalsuppgifterna slopas. Jag föreslår därför
att bestämmelserna om mantalsuppgifter utmönstras ur folkbokföringslagstiftningen.
Detta får givetvis vissa följdverkningar i fråga om mantalsskrivningsförfarandet
till vilka jag återkommer i specialmotiveringen.

En på detta sätt förenklad mantalsskrivning förutsätter att allmänheten
fullgör den anmälningsskyldighet som föreligger beträffande
kyrkobokföringen. För att uppnå en effektivisering på detta område föreslår
CFU flera åtgärder. De bygger på den enligt min mening riktiga grundsatsen
att allmänhetens frivilliga medverkan lättast vinns genom att man
söker göra skyldigheten så lite betungande som möjligt.

Anmälningsskyldigheten är f. n. mycket formbunden. I regel föreskrivs
personlig inställelse hos pastor. Skriftlig anmälan är pastor inte skyldig att
godta, inte ens om den är fullständig. Författningen innehåller endast eu
rekommendation att pastor »bör» godta sådan anmälan om den är tillförlitlig.
CFU:s förslag innebär att man skall slopa kravet på personlig inställelse
och att telefonanmälan får godtas. Pastor skall dock ha rätt att kräva
skriftlig bekräftelse. Vid remissbehandlingen har slopandet av kravet på
personlig inställelse tillstyrkts i princip men några remissinstanser har förordat
undantag för anmälan om invandring. När det gäller godtagande av
telefonanmälan har flertalet remissinstanser tillstyrkt men några uttalat
farhågor för missuppfattningar och risk för obehöriga anmälningar.

Enligt min mening är tiden nu inne att på folkbokföringens område slopa
kravet på personlig inställelse, i likhet med vad som skett på andra förvaltningsområden.
För allmänheten innebär det ofta en stor tidsbesparing att
inte behöva inställa sig personligen på pastorsexpedition. Från psykologisk
synpunkt måste det anses vara en vinning att anmälan kan ske på telefon,
eftersom man då kan räkna med att få in anmälan mycket snabbare än nu.
Vidare bör man uppnå att mindre företagsamma personer gör anmälan som
de annars inte skulle ha kommit sig för att göra. Som huvudregel bör därför
stadgas att anmälan skall göras muntligen eller skriftligen. Även skriftlig
anmälan bör underlättas genom att man tillhandahåller enkelt och lämpligt
utformade blanketter både hos myndigheter och på arbetsplatser.

Med hänsyn till de påtalade riskerna för missuppfattningar, skenskrivningar
och rena okynnesanmälningar vid telefonpåringningar bör dock pastorsämbetet
äga rätt att begära skriftlig bekräftelse. I regel torde det räcka
med en enkel kontrollringning från pastorsämbetets sida. Undantagsvis bör

Kungl. Maj. ts proposition nr 88 år 1967

dock pastorsämbetet i stället få kräva personlig inställelse om alldeles särskilda
omständigheter föreligger och det anses nödvändigt för att få uppgifter
för en riktig kyrkobokföring. Därmed har man även tillgodosett de
önskemål som från; några håll framförts beträffande utlänningar med större
språksvårigheter. Någon allmän inställelseplikt för utlänningar får dock
denna undantagsbestämmelse inte leda till. Har bekräftelse inte erhållits
inom den tid pastorsämbetet angett, bör ämbetet fritt få pröva om anmälan
skall anses förfallen eller inte.

Det ligger i sakens natur att inställelse liksom hittills får ske genom ombud.
Detta är en så allmängiltig förvaltningsrättslig grundsats att den inte
behöver komma till särskilt uttryck i en folkbokföringsförfattning.

Anmälan om flyttning inom landet skall enligt nuvarande ordning
göras i både utflyttnings- och inflyttningsförsamlingen. Därvid skall
pastor i utflyttningsförsamlingen utfärda ett särskilt flyttningsbetyg som
skall företes i inflyttningsförsamlingen. CFU har föreslagit att anmälan skall
göras endast i inflyttningsförsamlingen och att flyttningsbetygen avskaffas.
Detta förslag har vid remissbehandlingen tillstyrkts så gott som enhälligt.
Från några håll har dock invänts att ett sådant system skulle medföra
onödiga felrisker, en allmän osäkerhet och ökat arbete för pastorsämbetena.

I fråga om dessa invändningar vill jag framhålla att möjligheten till telefonanmälan
från den flyttande i regel torde leda till en betydligt snabbare
registrering av en flyttning och att flyttningar anmäls som annars
inte skulle ha anmälts. Sedan sådan anmälan gjorts kan pastorsämbetet i
inflyttningsförsamlingen rekvirera personakten från den utflyttningsförsamling
som uppgetts av den flyttande. Skulle därvid fel utflyttningsförsamling
kontaktas kan dock mottagaren med datakontorets hjälp vidarebefordra
personaktsbeställningen till den rätta utflyttningsförsamlingen.
Någon ökad felrisk eller osäkerhet anser jag därför inte behöva befaras.
Inte heller kan det hli en ökad arbetsbörda för pastorsämbetena eftersom
de slipper att utfärda flyttningsbetyg. Genom CFU:s förslag slipper man
den nuvarande dubbelanmälningen vilket måste innebära en lättnad för såväl
allmänheten som pastorsämbetena. Jag ansluter mig därför till CFU:s
förslag att avskaffa flyttningsbetyget och anmälan i utflyttningsförsamlingen.

I fråga om inflyttning från utlandet innebär CFU:s förslag
inte någon ändring i vad som nu gäller. Anmälningstiden har en remissinstans
föreslagit förlängd från två till tre veckor. Fn sådan förlängning kan
enligt min mening inte anses motiverad med det förenklade anmälningssätt
jag föreslagit. Jag tillstyrker därför att de nuvarande invandringsbestämmelserna
lämnas i princip oförändrade. Kravet på företeende av utländskt
flyttningsbetyg eller motsvarande utländska handlingar innebär som tidigare
antytts inte något absolut krav på personlig inställelse. Om handlingarna

Kungl. Maj:ts proposition nr 88 år 1967

sänds per post till inflyttningsförsamlingen, kan pastorsämbetet på grundval
av handlingarna ta ställning till frågan om personlig inställelse påkallas.
För underlättande av anmälningsplikten bör tvåspråkiga anmälningsblanketter
finnas även på större arbetsplatser. Dessa frågor är emellertid av
sådan natur att de kan regleras utan bestämmelse i folkbokföringsförordningen.

Beträffande anmälan om flyttning till utlandet har CFU
i syfte att vinna större stabilitet i registreringssystemet föreslagit vissa
ändringar som jag också vill tillstyrka. Har den flyttande för avsikt
att stadigvarande bosätta sig i utlandet, skall han anmäla detta
före ulresan. Om resan inställs eller uppskjuts anmäls detta senast den
uppgivna dagen för utresan med verkan att han kvarstår som kyrkobokförd.
Som utflyttningsdag skall gälla dagen efter den uppgivna utresedagen.
Sker anmälningen först sedan bosättningen i utlandet ägt rum, gäller som
utflyttningsdag i stället den dag då anmälan inkom till pastorsämbetet.
Förslaget innebär att bestämmelserna om utfärdande av utvandringscertifikat
och utvandringsbevis in. in. slopas. Nuvarande bestämmelser om utvandringsbevis
som utfärdas i passkontroll kan i praktiken inte tillämpas
bl. a. på grund av att Sverige numera inte har för ändamålet lämpad övervakning
vid gränserna mot de nordiska länderna. Termerna »utvandrare»
och »utvandring» bör i enlighet med CFU:s förslag slopas såsom mindre
adekvata. Jag vill i detta sammanhang erinra om att enighet numera föreligger
om texten till ett avtal om internordiska flyttningsbetyg och att det
system som avses gälla vid flyttning inom Norden bör kunna tillämpas
fr. o. m. nästa år.

Frågan vem som skall få anmäla utvandring har upptagits av ett par remissinstanser.
Här boende föräldrar och andra nära anhöriga kan i regel
meddela att den utflyttade är stadigvarande bosatt i utlandet. I enlighet
med vad jag tidigare anfört om rätten att anlita ombud bör givetvis anhöriga
få göra sådan anmälan utan att något uttryckligt stadgande härom
behövs.

Enligt nuvarande ordning skall inkommet utvandringsbevis leda till att
utvandraren omedelbart avregistreras från församlingsboken. Har utvandraren
inte anmält utvandringen avregistreras han först efter två mantalsskrivningar.
Denna regel har lett till att en mängd utlänningar belastat
boken över obefintliga trots att de definitivt lämnat riket och strängt taget
inte längre borde förekomma i den svenska folkbokföringen. CFU föreslår
att utländska medborgare skall kunna avregistreras omgående, om pastorsämbetet
efter samråd med den lokala skattemyndigheten finner sannolika
skäl tala för att utlänningen inte längre är bosatt inom riket.

Även enligt min mening är det angeläget att man från folkbokföringssynpunkt
kommer till rätta med denna dolda emigration av utlänningar. I likhet
med remissinstanserna vill jag därför i princip tillstyrka den föreslagna

Kungl. Maj:ts proposition nr 88 år 1967

snabbare avregistreringen av dessa utlänningar. Jag vill framhålla att avregistreringen
inte är knuten till tiden för mantalsskrivningen utan kan ske
när som helst under året så snart kriterierna för avregistrering föreligger.
Därvid bör i enlighet med CFU :s förslag föreskrivas samråd med den lokala
skattemyndigheten. Såsom påpekats vid remissbehandlingen kan det vara
av stort värde med samråd även med försäkringskassor och framför allt
statens utlänningskommission. Dessa frågor bör regleras i de särskilda föreskrifter
som behövs för tillämpningen av den föreslagna folkbokföringsförordningen.

När det gäller svensk medborgare delar jag CFU:s uppfattning att det saknas
anledning att ändra nuvarande regler. Han skall således inte kunna
avregistreras ur församlingsboken förrän pastorsämbetet vid två mantalsskrivningar
i följd vunnit säker upplysning att han är stadigvarande bosatt
på utrikes ort. Saknas sådan upplysning skall han i stället överföras till obefintligregister.

Frågan om en person är bosatt i Sverige eller inte får rättsverkningar
i olika hänseenden. Riksdagens justitieombudsman har i en framställning
påtalat att bosättningsreglerna inte är desamma inom skatterätten och sociallagstiftningen.
Denna fråga är så omfattande att dess lösning torde
fordra en särskild utredning och den torde få anmälas i annat sammanhang.
Också det av domkapitlet i Västerås påpekade missbruket av svenska
socialförmåner bör därvid beaktas.

I syfte att få effektiv kontroll över att flyttningsanmälningarna verkligen
görs infördes redan år 1946 s. k. bostadsanmälan, dvs. skyldighet
för fastighetsägare och innehavare av bostadslägenhet som upplåtit bostad
till annan att anmäla inflyttning i bostaden. I likhet med CFU och remissinstanserna
anser jag det viktigt att man behåller den kontroll som bostadsanmälan
utgör.

Från skyldigheten att göra bostadsanmälan har CFU föreslagit undantag
för de fall att den flyttande själv anmält flyttning eller fortfarande skall vara
kyrkobokförd på annan fastighet. Mot dessa undantag har det vid remissbehandlingen
framkommit kritik som synes värd beaktande. Det kan enligt
min mening inte rimligen åläggas en fastighetsägare att pröva om den inflyttade
rätteligen skall vara bokförd på annan fastighet. Inte heller kan
det vara lämpligt att tvinga fastighetsägaren att fråga hyresgästen om denne
själv gjort flyttningsanmälan och att dessutom sedan hos pastorsämbetet
behöva kontrollera att hyresgästens jakande svar varit riktigt. Om hyresgästen
svarar nekande, skulle fastighetsägaren bli tvungen att senare återkomma
med nya förfrågningar. På grund härav och med hänsyn till det straffansvar
som jag föreslår för underlåten bostadsanmälan bör denna anmälningsskyldighet
göras ovillkorlig. Tillräckliga skäl att utvidga anmälningsskyldigheten
till att avse även utflyttning, vilket föreslagits från härads -

Kungl. Maj:ts proposition nr 88 år 1967

skrivarhåll, anser jag inte föreligga, särskilt som jag föreslagit slopande av
den flyttandes egen skyldighet att göra anmälan i avflyttningsförsamlingen.

Anmälningstiden har CFU föreslagit förlängd från 14 till 30 dagar. I och
med att hostadsupplåtaren enligt mitt förslag inte skall avvakta att den flyttande
själv gör anmälan har skälen till en sådan förlängning bortfallit. Jag
föreslår därför att anmälningsfristen anges till två veckor. Liksom nu bör
tidsfristen inte räknas redan från dagen för uthyrningen utan först från dagen
för inflyttningen, eftersom uthyrningen i och för sig inte kan konstituera
någon ny kyrkobokföring. Av detta skäl kan det inte heller komma i
fråga att omvandla bostadsanmälan till en uthyrningsanmälan.

För bostadsanmälan bör finnas ändamålsenligt utformade blanketter.
Det ankommer på CFU att närmare utforma dessa blanketter.

Den nuvarande skyldigheten för fastighetsägare att lämna uppgifter på
särskild förfrågan hör i enlighet med CFU :s förslag behållas. Däremot är
det onödigt att som en ytterligare kontroll behålla arbetsgivares anmälningsskyldighet.

Den som försummat att anmäla flyttning skall enligt nuvarande bestämmelser
i första hand an in anas av pastor att fullgöra sin skyldighet
eller föreläggas att meddela erforderliga upplysningar. Efterkommes inte
anmaning eller föreläggande kan pastor i stället tillgripa s. k. tredskoskrivning,
dvs. utan hans vidare hörande kyrkobokföra honom, om sannolika
skäl talar för att flyttning ägt rum och erforderliga uppgifter inhämtats.

Tredskoskrivning är ett enkelt och praktiskt förfarande som leder till
snabbare och aktuellare kyrkobokföring. Emellertid har förfarandet använts
i ringa utsträckning. En ökad användning av tredskoskrivningen är
önskvärd för att motverka den eftersläpning inom kyrkobokföringen som
uppkommer genom underlåtenheten att avge flyttningsanmälan. Jag tillstyrker
därför CFU:s allmänt accepterade förslag att pastors anmaningsförfarande
slopas såsom onödigt och att tredskoskrivning skall tillgripas redan
i första hand, så snart förutsättningarna därför föreligger.

På sätt CFU föreslagit bör pastorsämbetet vara skyldigt att bereda den
nyinflyttade tillfälle att yttra sig utom när flyttningen sker inom samma
församling eller kommun. En remissinstans har ifrågasatt om inte pastorsämbetet
bör åläggas att motivera ett beslut som strider mot vederbörandes
önskningar och att han därefter skulle höras ånyo. Ett sådant förfarande
skulle enligt min mening vara alltför tyngande. I stället bör den skriftliga
underrättelsen om tredskoskrivningsbeslutet i enlighet med kammarrättens
förslag kompletteras med en besvärshänvisning oavsett om den kyrkobokförde
yttrat sig eller inte och oavsett om han bestritt eller godtagit
den ifrågasatta kyrkobokföringen. Jag delar även kammarrättens uppfattning
att det saknas anledning att delge beslutet med kommun.

För det fall att tredskoskrivning i brist på uppgifter inte kan vidtas mås -

Kurigl. Maj.ts proposition nr 88 år 1967

te man behålla den nuvarande skyldigheten för pastorsämbete att förelägga
den flyttande att lämna behövliga uppgifter. En skärpning av förutsättningarna
för sådant föreläggande i enlighet med CFU:s förslag kan inte anses
behövlig eller lämplig när mantalsuppgifterna samtidigt slopas. Det kan
således räcka med ett blott antagande att flyttning skett. Föreläggande bör
få meddelas även när flyttningsanmälan visserligen gjorts men är bristfällig
och behöver komplettering.

En länsstyrelse har föreslagit att även pastorsämbete skall få förelägga
vite vid underlåtenhet att efterkomma föreläggande. En sådan befogenhet
kan enligt min mening inte anses vare sig lämplig eller önskvärd med hänsyn
till att pastorsämbetet ju även är en kyrklig myndighet. Befogenheten
att förelägga vite bör därför tillkomma endast länsstyrelse.

I första hand bör pastor givetvis underrätta den flyttande om hans anmälningsskyldighet
genom en formlös erinran i vanligt brev. Föreläggande
bör emellertid delges mera formellt, dvs. i regel i rekommenderat brev med
mottagningsbevis. Delgivningsbestämmelserna bör kunna tas in i tillämpningsföreskrifter
till förordningen.

För underlåtenhet att göra flyttningsanmälan och bostadsanmälan stadgas
nu bötesstraff. Vad först angår bostadsanmälan råder i stort sett
enighet om att straffsanktion bör behållas. Detta är desto angelägnare som
mitt förslag innebär att skyldigheten att lämna bostadsanmälan görs ovillkorlig.
Vad härefter angår flyttningsanmälan har från eu del remissinstanser
framförts kritik mot CFU:s förslag att slopa straffsanktionen.

De skäl CFU här anfört finner jag inte övertygande. När en stor del av
reformens syfte är att åstadkomma en effektivisering av anmälningsplikten
bör man inte samtidigt efterge den påtryckningsmöjlighet som ligger i ett
straffansvar. Även om påföljd sällan behövt utdömas verkar bestämmelsen
positivt genom sin blotta existens. Från rättsvårdssynpunkt får det anses
betänkligt att ansvar inte skulle ådömas den primärt anmälningsskyldige
utan endast den sekundärt uppgiftsskyldige. Jag föreslår därför att böter
skall kunna ådömas också den som underlåtit göra flyttningsanmälan.

Bötesstraffets maximibelopp bör höjas till 500 kr.

För att få effektivitet i anmälningssystemet krävs även andra åtgärder
än dem jag föreslagit i lagstiftningshänseende. Det är angeläget
att CFU låter bedriva upplysningsverksamhet genom massmedia och genom
spridning av anslag i offentliga lokaler. Som jag tidigare påpekat är
det också viktigt att lämpligt utformade anmälningsblanketter finns tillgängliga
för allmänheten hos myndigheter och på en del arbetsplatser.

För intern kontroll bör i enlighet med CFU:s förslag införas skyldighet
för de lokala skattemyndigheterna att meddela pastorsämbetena upplysning
om iakttagna adressändringar, i likhet med vad som gäller pastorsämbetena
inbördes. Även postverket synes kunna medverka i samband med penna -

Kungl. Maj:ts proposition nr 88 år 1967

nenta adressanmälningar till posten. Frågan om postverkets medverkan är
dock alltjämt under utredning och ställning härtill kan tas tidigast i samband
med att de övriga nu berörda frågorna om aviseringplikt regleras.

Vad slutligen angår romersk-katolska församlingars rätt
till egen kyrkobokföring, så föreligger f. n. sådan rätt för fem av de sju
församlingarna. Rätten är dock inskränkt till födelsebok samt död- och
begravningsbok.

Innebörden av CFU:s förslag är att de katolska församlingarnas kyrkoböcker
och de bevis som utfärdas enligt dessa böcker förlorar officiellt
vitsord. Vidare måste födelse och dödsfall anmälas till pastorsämbete i svenska
kyrkan. Ett sådant slopande har katolska biskopsämbetet ansett böra
begränsas till den civila bokföringen i egentlig bemärkelse, dvs. flyttning,
födelse, borgerlig vigsel o. d. som icke sker under kyrklig ritual. Biskopsämbetet
har därvid hävdat att de katolska pastorsämbetena bör tillerkännas
befogenhet att utfärda bevis med officiellt vitsord, grundade på gällande
katolska kyrkoböcker. Vidare har biskopsämbetet funnit det orimligt att
katolska trosbekännare skall behöva vända sig till protestantiskt pastorsämbete
för att erhålla intyg.

Hänsyn till religionsfriheten har chefen för justitiedepartementet redan
vid religionsfrihetslagens tillkomst år 1951 ansett inte böra utgöra hinder
för slopandet av rätten till kyrkobokföring, om sådant slopande betingas
av praktiska synpunkter. I likhet med utredningen kyrka-stat anser jag
att det knappast från religionsfrihetssynpunkt kan hävdas att varje trossamfund
skall äga ombesörja folkbokföringen för sina medlemmar. Följaktligen
har inte heller t. ex. de fria evangeliska samfunden egen kyrkobokföring.
Man bör självfallet sträva efter att åstadkomma ytterligare
enhetlighet inom folkbokföringen.

När det gäller invändningen att den personliga kontakten med protestantiskt
pastorsämbete skulle kännas kränkande för en katolik, vill jag
erinra om att jag i det föregående tillstyrkt CFU:s förslag att slopa kravet
på personlig inställelse. En anmälan kan den anmälningsskyldige f. ö. låta
ske genom det katolska pastorsämbetets försorg och slipper då direktkontakten
med en svenska kyrkans pastorsexpedition. Han kan även beställa
intyg och sköta alla andra kontakter genom det katolska pastorsämbetet.
Den anmälningsskyldige bör ha i minnet att pastorsexpeditionen i
detta fall agerar som folkbokföringsmyndighet och icke som kyrklig myndighet.
Jag förutsätter att den som handlägger en folkbokföringsfråga på
en pastorsexpedition är medveten om detta och noga skiljer mellan sin
uppgift i folkbokföringen och i den kyrkliga tjänsten. Några betänkligheter
från religionsfrihetssynpunkt anser jag därför inte kvarstå mot förslaget.

I likhet med CFU och statistiska centralbyrån anser jag att starka praktiska
synpunkter, främst kravet på en fastare organisation och kontroll,
talar för att all folkbokföring sker hos samma folkbokföringsmyndigheter,

Kungl. Maj:ts proposition nr 88 år 1967

dvs. ännu så länge hos svenska kyrkans pastorsexpeditioner. Jag föreslår
därför att de romersk-katolska församlingarnas rätt till egen kyrkobokföring
skall upphöra. Jag är dock angelägen om att framhålla att dessa och
andra församlingar av främmande trosbekännare alltjämt är oförhindrade
att fortsätta att för eget bruk föra vilka kyrkoböcker de vill och även att
utfärda bevis, låt vara att dessa bevis kommer att sakna officiellt vitsord.

När det gäller tidpunkten för ikraftträdandet av de nya bestämmelserna
i denna del saknas anledning att avvakta folkbokföringens eventuella överflyttande
på civil myndighet. Som statistiska centralbyrån framhållit är det
angeläget att ikraftträdandet sker utan dröjsmål. Jag föreslår därför att
bestämmelserna träder i kraft samtidigt med den nya folkbokföringsförordningen.

På grundval av CFU:s författningsförslag i ämnet och vad jag förordat i
det föregående har inom finansdepartementet utarbetats förslag till ny folkbokföringsförordning
och vissa följdändringar i taxeringsförordningen. Departementsförslaget
skiljer sig från CFU:s författningsförslag i materiellt
hänseende på några punkter. Dessa kommer jag att beröra i den följande
specialmotiveringen.

Specialmotivering till förslaget till folkbokföringsförordnimg
Inledande bestämmelser

1-5 §§.

Dessa paragrafer ersätter i viss utsträckning 1, 2, 10, 31—33 samt 55—
61 §§ FBF.

Gällande ordning. Enligt 1 § FBF sker folkbokföring »genom kyrkobokföring
och mantalsskrivning samt, i anslutning till kyrkobokföringen och
mantalsskrivningen, genom registrering hos länsbyråer för folkbokföringen
och riksbyrån för folkbokföringen». I 2 § bestäms begreppen pastor, kyrkobokföringsdistrikt,
tryckande register och avtryckskort. Vilka kyrkoböcker
som skall föras sägs i 10 §, begreppet personakt införs genom 11 § och
enligt 12 § skall anteckningar i personakten vara primära i förhållande till
motsvarande anteckningar i församlingsboken. I 56, 57, 59 och 60 §§ ges
allmänna bestämmelser om länsbyråernas och riksbyråns arbetsuppgifter
och register. Länsbyrå är i allmänhet länsstyrelsen, men länsbyråuppgifter
kan tillkomma den lokala skattemyndigheten i stad med eget tryckande
register. Det sistnämnda har vunnit tillämpning med avseende på Stockholm,
Göteborg och Malmö. Genom förordningen den 29 maj 1964 (nr 355)
om överflyttande på centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden av
uppgifter, som tillkomma statistiska centralbyrån i egenskap av riksbyrå
för folkbokföringen och centrala uppbördsnämnden, m. m., har CFU från

Kungl. Maj:ts proposition nr 88 år 1967

statistiska centralbyrån övertagit uppgiften att vara riksbyrå för folkbokföringen.
Detta har inte kommit till uttryck i FBF. Begreppen mantalsskrivning,
mantalslängd och mantalsskrivningsdistrikt bestäms i 32 § FBF.
Lokal skattemyndighet skall enligt 33 § vara mantalsslcrivningsförrättare
och enligt 34 § föra vissa register. Enligt 31, 55, 58 och 61 §§ äger Kungl.
Maj :t meddela närmare bestämmelser om folkbokföringen, i viss utsträckning
— särskilt beträffande Stockholm, Göteborg och Malmö — med avvikelse
från FBF.

Kungörelserna om folkbokföringen i Stockholm och Göteborg innehåller
i sin 1 § att ett antal angivna bestämmelser i FBF inte skall äga tillämpning
i dessa städer men upptar i viss utsträckning motsvarande bestämmelser
med samma eller obetydligt förändrad lydelse. Vissa kyrkoböcker
förs hos pastorsämbetena i städernas församlingar. I övrigt sker kyrkobokföringen
genom registrering på f. d. uppbördsverken (s. k. centralbokföring)
i folkregister och vissa andra »urkunder», motsvarande kyrkoböcker, samt
register av mera sekundär natur. Till centralbokföringen hör tillämpningen
av bestämmelserna om rätt kyrkobokföringsort samt avgörandet i anteekningsfrågor
rörande nationalitet.

Kyrkobokföringen i utlandsförsamlingar av svenska kyrkan (jfr 3 kap.
1 § giftermålsbalken) regleras inte genom FBF och KBK, vilkas tillämpningsområde
är »riket», utan genom de av Kungl. Maj :t fastställda kyrkoordningarna
för dessa församlingar. Enligt dessa skall församlingarnas
pastorsämbeten bl. a. och inte endast i fråga om kyrkobokföringen ställa
sig svensk lag och författning till efterrättelse i tillämpliga delar. Tillsynsmyndighet
är Uppsala domkapitel.

Beträffande de romersk-katolska församlingarnas kyrkobokföring hänvisas
till den allmänna motiveringen.

CFU. Den av CFU föreslagna 1 § innehåller allmänna bestämmelser om
folkbokföringens arbetsgrenar, register, distrikt och myndigheter och avgränsar
härigenom begreppet från annan personregistrering, som kan förekomma
hos olika myndigheter. Med en från förordningen den 18 december
1925 (nr 481) om civil folkbokföring och mantalsskrivning i Stockholm
återupptagen benämning, förkortad till civilbokföring, inbegriper CFU härunder
centralbokföringen i Stockholm och Göteborg. Ordet centralbokföring
kan enligt CFU :s mening inte lämpligen i sin nuvarande betydelse överföras
till en förordning om folkbokföringen i riket. Frågan om införande av
civilbokföring i Malmö anser CFU inte ha sådan aktualitet att den förtjänar
beaktande i den nya förordningen. Denna innehåller inte sådana detaljerade
bestämmelser rörande folkbokföringen i övrigt som i FBF motiverat bemyndigande
för Kungl. Maj :t att meddela avvikande föreskrifter beträffande de
tre städerna. Utlandsförsamlingarnas kyrkobokföring anser CFU böra såsom
hittills vara undantagen från tillämpningsområdet och därmed från

Kungl. Maj.ts proposition nr 88 år 1967

CFU:s tillsyn. Med hänsyn till sin betydelse enligt giftermålsbalken bör den
dock erkännas som folkbokföring vilket motiverar undantagsbestämmelsen
i 1 § sista stycket. Endast kyrkobokföringen i församlingar av svenska kyrkan
skall enligt CFU räknas till folkbokföringen.

Vedertagna termer har CFU behållit som beteckningar för verksamhetsgrenar,
myndigheter och register. Dock föreslår CFU att man avskaffar
beteckningarna »länsbyrå för folkbokföringen» och »riksbyrån för folkbokföringen».
Mantalsskrivningen definierar CFU som ett årligt förfarande,
genom vilket mantalslängder upprättas »församlingsvis för varje kommun».
Kommunen bör enligt CFU vara indelningsgrund med hänsyn till sitt partsintresse
och registreringens borgerliga natur. Definitionen anknyter i övrigt
till den redan nu tillämpade tekniken att sammansätta längden av församlingsavsnitt,
i enlighet med 14 § MSK där även rubrikerna »å kommunen
skrivna» och »utan känt hemvist» delas upp. Hur detta skall ske bör enligt
CFU närmare regleras i administrativ ordning. CFU finner det erbjuda terminologiska
fördelar att kunna tala om någon såsom mantalsskriven inte
bara i en kommun utan även i en församling, varvid detta ord används i
sin territoriella betydelse. Så länge det finns icke territoriella församlingar
uppkommer även här vissa terminologiska svårigheter som dock har begränsad
betydelse. Ordet »mantalsskrivningsdistrikt» har CFU ansett kunna
slopas såsom obehövligt. Beträffande den använda terminologin i övrigt
anmärker CFU att ordet »register» används i en betydelse som omfattar
även böcker och att den lokala kyrkobokföringsmyndigheten genomgående
benämns »pastorsämbetet». Tvekan har förekommit, om nuvarande författningar
med ordet »pastor» avser personen eller myndigheten, och ordet
saknar i sin förevarande betydelse bestämd form och svensk pluralform,
påpekar CFU.

Remissyttrandena. Uppbör ds dir ektören i Stockholm finner det av flera skäl
tveksamt att nu införa termen civilbokföring som en beteckning för den registrering
som sker hos lokala skattemyndigheterna i Stockholm och Göteborg.
Genom huvudregistreringen hos dessa myndigheter — den som sker i folkregistret
— regleras fortfarande kyrkobokföringen och här uppkommer
alltså en terminologisk svårighet. Vidare måste författningstexten på åtskilliga
punkter bli omständligare än om endast en beteckning tillämpas.
Uppbördsdirektören förordar därför att »kyrkobokföring» tills vidare får
utgöra enhetlig beteckning för såväl registreringen hos pastorsämbete som
registreringen hos lokal skattemyndighet.

Församlingsboken utgör enligt kammarrätten en för kyrkobokföringen
väsentlig urkund och bör därför redan i första stycket omnämnas såsom
utgörande kyrkobok. Vidare bör anges att med länsstyrelse förstås även
överståthållar ämbetet.

Begreppet pastorsämbete har berörts i ett par remissyttranden. Svenska

Kungl. Maj:ts proposition nr 88 år 1967

pastoratens riksförbund utgår från att tillämpningsföreskrifterna kommer
att innehålla en precisering av vad begreppet »pastorsämbete» innebär
inom folkbokföringen. Detta synes erforderligt med hänsyn till ansvarsfrågan,
särskilt som CFU utgår från att i fortsättningen kvalificerad biträdespersonal
på eget ansvar skall kunna utfärda flertalet förekommande
prästbevis. En kyrkobokföring sinspektör anser det erfordras en instruktion
för pastorsämbetets organisation och verksamhet. En sådan instruktion
torde — som CFU synes förutsätta — kunna utfärdas i administrativ
ordning. Vid utarbetandet av denna instruktion bör beaktas att kyrkobokföringen
utgör endast en del av den verksamhet som lämpligen knyts till
pastorsämbetet.

Departementschefen. I likhet med CFU anser jag att de inledande paragraferna
i förordningen bör innehålla de centrala begreppsdefinitionerna.
De övriga begrepp som mer speciellt hänför sig till kyrkobokföringsort resp.
mantalsskrivningsort bör däremot intas i de senare paragrafer som inleder
dessa båda huvudavsnitt.

Som jag tidigare framhållit bör den lokala, fortlöpande folkbokföringen
tills vidare kvarstå hos pastorsämbetena samt i Stockholm och Göteborg hos
den lokala skattemyndigheten. Beträffande folkregistreringen i sistnämnda
båda städer har CFU föreslagit att beteckningen ändras från kyrkobokföring
till civilbokföring. I likhet med uppbördsdirektören i Stockholm anser jag
att man för dessa städer tills vidare bör behålla termen kyrkobokföring så
att man får en enhetlig beteckning på all primär folkbokföring.

De myndigheter som sysslar med folkbokföringen — pastorsämbete, lokal
skattemyndighet, länsstyrelse, domkapitel och CFU — bör erhålla
samlingsbeteckningen »folkbokföringsmyndighet». Förslaget innebär till
en början att begreppet »pastor» ersatts med uttrycket »pastorsämbete».
En sådan förskjutning från person till myndighet är motiverad bl. a. med
hänsyn till den möjlighet till delegering av pastors ansvar för bokföringen
till kvalificerat biträde som bör föreligga. I fråga om länsstyrelse slopas
beteckningen »länsbyrå för folkbokföringen» såsom onödig. Vad slutligen
gäller CFU saknas anledning att behålla den nuvarande omskrivningen
»riksbyrån för folkbokföringen». I stället bör uttryckligen anges att det är
CFU som agerar som centralmyndighet på detta område. Frågan om eventuella
register hos länsstyrelse (länsregistrering) och möjligen hos CFU
(centralregistrering) torde få lösas genom tillämpningsföreskrifter.

Vilka böcker som skall föras vid kyrkobokföringen torde likaså få regleras
genom tillämpningsföreskrifter till förordningen (10 §).

7 §•

Gällande ordning. Enligt 3 § FBF skall för envar i riket kyrkobokförd
person finnas ett födelsenummer, fastställt av länsbyrå eller riksbyrån i den
ordning Kungl. Maj :t bestämmer. Födelsenumret skall vara udda för man

Kungl. Maj:ts proposition nr 88 år 1967

och jämnt för kvinna och är avsett att i förening med uppgift om födelsetiden
användas som identitetsbeteckning. Födelsenummer skall även tilldelas
här i landet icke kyrkobokförd person, om så föreskrivs i särskild författning.
Enligt kungörelsen den 20 december 1946 (nr 783) med vissa bestämmelser
om födelsenummer står partialserier ur talserien 1—999 till
länsbyråernas och riksbyråns förfogande för nummersättningen. Ett tillfälligt
födelsenummer med annan konstruktion definieras i kungörelsen
den 18 juni 1958 (nr 388) med vissa bestämmelser rörande taxering, uppbörd
och folkbokföring under krigsförhållanden. Detta har betydelse endast
under krigsförhållanden och berörs inte av det här behandlade förslaget.

Genom kungörelse den 18 oktober 1963 (nr 560) om ändring i kungörelsen
den 19 december 1947 (nr 944) angående folkbokföringen i Stockholm
infördes i 2 § definitionen: »identitetsbeteckning: folkbokföringsnummer».
Därmed avses kombinationen av födelsetid och födelsenummer enligt gällande
begreppsbestämning. Språkbruket är emellertid inte enhetligt. Enligt
erfarenheter inom statistiska centralbyråns folkbokföringsbyrå och CFU:s
folkbokföringssektion fördelar det sig mellan myndigheter inom och utom
folkbokföringsväsendet huvudsakligen så att de förra tycks föredra ordet
födelsenummer och de senare ordet folkbokföringsnummer som beteckning
för kombinationen. Ordet födelsenummer används för kombinationen födelsetid
och födelsenummer i en av de bland folkbokföringsmyndigheterna
mest anlitade kommentarerna till kyrkobokföringskungörelsen. Rubriken
till rum 4 enligt formuläret till personakt lyder »Födelsetid och nummer»
(utan bindestreck framför ordet nummer).

CFIJ. Det terminologiska spörsmålet anser CFU böra lösas i en för riket
gemensam författning, lämpligen folkbokföringsförordningen med hänsyn
till numrets allmänna användning.

Orden födelsenummer och folkbokföringsnummer har enligt CFU båda
vunnit viss hävd som benämningar på den sifferkombination som utgör
identitetsbeteckning men intetdera har slagit helt igenom. Det förra ordet
finner CFU lätt att uttala, distinkt och upplysande men är i författningstext
och formulär inarbetat i en speciell betydelse. Ordet folkbokföringsnummer
är längre, tyngre, något missvisande — eftersom folkbokföringen
ej är numrets enda eller väsentligaste användningsområde — samt mer
obestämt, eftersom det inom folkbokföringen kan förekomma åtskilliga sifferbeteckningar.
CFU finner det tänkbart att språkbruket skall ha lättare
att enas om något annat ord än de två som nu står mot varandra. Vid övervägande
av olika alternativ har CFU i valet mellan de nybildade orden personnummer
(jfr personnamn) och egennummer (jfr egennamn) stannat
för ordet personnummer.

CFU påpekar att FBF inte föreskriver att födelsedata i personnumret
skall skrivas med sex siffror eller ens genomgående med siffror. Detta skriv -

Kungl. Maj:ts proposition nr 88 år 1967

sätt har emellertid vunnit burskap genom att det används i de tryckande
registren, varvid nollor används som utfyllnadssiffror. Eftersom detta
skrivsätt är det lämpliga i ADB-systemet och enhetlighet är av allmänt
intresse föreslår CFU att detta påbjuds. Vidare föreslår CFU att en s. k.
kontrollsiffra införs i samband med ADB-systemet, som har till uppgift
att förebygga att fel passerar som beror på felaktigt eller otydligt angivet
personnummer. Fel avslöjas genom viss sammanräkning av siffrorna som
kan utföras automatiskt i maskinerna. Kontrollsiffran kommer att framträda
i ADB-tryckta handlingar som en del av personnumret och bör enligt
CFU omnämnas i definitionen till ledning för allmänheten.

Remissyttrandena. Förslaget rörande personnummer har tillstyrkts
av flertalet remissinstanser. Exekutionsväsendets organisationsnämnd finner
förslaget ge ökad säkerhet i registreringen genom möjligheten till nummerkontroll
genom viss sammanräkning av siffrorna som kan utföras automatiskt
i maskinerna. Sveriges industriförbund och Svenska arbetsgivareföreningen
hälsar förslaget med tillfredsställelse med hänsyn till den datamässiga
löneredovisningens utbredning.

Överståthållarämbetet anser att skyldigheten att lämna uppgift om personnummer
bör göras obligatorisk beträffande självdeklaration och handlingar
som skall insorteras i deklarationen.

Några remissinstanser är inte nöjda med benämningen personnummer
utan föreslår antingen födelsetal eller födelsenummer. Länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län anser att begreppet för allmänheten är lättare att
fatta och mera levande, om »födelse-» ingår i benämningen. Födelsedata
skall också bli den dominerande delen av personbeteckningen.

Svenska försäkringsbolags riksförbund anser mycket tala för att identitetsbeteckningen
benämns folkbokföringsnummer, vilket klart anger vad
det är fråga om och som i dagligt tal kan förkortas FB-nummer. Det är ju
endast personer, som är eller har varit folkhokförda, som kan ha sådan
identitetsbeteckning. Även om uttrycket personnummer har den obestridliga
fördelen att det är kortare än uttrycket folkbokföringsnummer, finner
förbundet det alltför intetsägande. Förbundet framhåller att försäkringsbolagen
är starkt intresserade av att systemet med identitetsbeteckning kommer
att fungera väl och kan utnyttjas på effektivast möjliga sätt. Exempelvis
borde det kunna bli överflödigt att belasta skattskyldiga medborgare,
arbetsgivare och försäkringsbolag med krav att de i olika sammanhang
skall lämna uppgifter om debetsedelsnummer, adress (så länge den inte
ändras) etc. Det torde regelmässigt räcka med en geografisk kod (kommuneller
församlingskod för aktuell kyrkobokföringsort) och identitetsbeteckning.
Endast vid flyttningsanmälan behövs också uppgift om ny fastighetsbeteckning
och adress (eventuellt telefonnummer).

I fråga om kontrollsiffran har tre remissinstanser anfört kritik. Domka -

Kungl. Maj:ts proposition nr 88 år 1967

pitlet i Stockholm finner förslaget innebära ett betydande merarbete för
pastorsexpeditionerna genom komplettering av personakterna, utskrift vid
varje tillfälle av ett personnummer om tio siffror. Detta gäller all notering
i de olika kyrkoböckerna samt vid utfärdande av olika utdrag ur dessa och
alla bevis pastorsexpeditionerna utfärdar. Pastorsexpeditionernas utskrifter
sker manuellt, varför utökningen av siffergruppens storlek medför ökad
risk för felskrivning, anser domkapitlet. Anses införande av kontrollsiffra
absolut nödvändig, bör den enligt domkapitlets mening följa samma princip
som födelsenumret, nämligen udda för man och jämn för kvinna.

Svenska landstingsförbundet anför att om kontrollsiffran i likhet med
födelsenumret blir oförändrad under livstiden, kunde det förtjäna att övervägas
om det inte ur allmänna och pedagogiska synpunkter vore bättre att
öka födelsenumret till fyra siffror och vidtaga därav betingad ändring av
dess definition. För allmänheten torde det framstå som enklare att utöver
födelsetiden hålla reda på en sak — ett fyrsiffrigt födelsenummer — än
två saker — ett tresiffrigt födelsenummer och en kontrollsiffra.

Departementschefen. Genom den tekniska utvecklingen och den ökade
användningen av ADB-maskiner har behovet av en identitetsbeteckning i
nummerform kraftigt ökat. Den av CFU föreslagna benämningen personnummer
anser jag välfunnen. Hittillsvarande personnummer har i praktiken
fått en omfattning om nio siffror. CFU :s förslag innebär att personnumret
genom tillägg av en särskild kontrollsiffra utökas till tio siffror. Denna utökning
kan inte anses utgöra sådant merarbete för pastorsexpeditionerna
att man därför bör avstå därifrån. Att slopa kontrollsiffran kan enligt min
mening inte komma i fråga, eftersom det är tack vare den man vid databehandlingen
kan avslöja ett eventuellt fel. Å andra sidan saknas anledning
att, som en remissinstans föreslår, ange hela födelseåret med fyra
siffror — man skulle därigenom få ett tolvsiffrigt personnummer, vilket är
mer än som i praktiken behövs för fullständig identifiering. Därför bör uttryckligen
stadgas att födelseåret anges med endast två siffror, givetvis de
två sista.

Födelsenumret skall liksom hittills bestå av tre siffror, udda tal för man
och jämnt för kvinna. När man har en sådan könsbestämning saknas anledning
att, som en remissinstans föreslagit, införa ytterligare en genom motsvarande
uppdelning även av kontrollsiffran. En sådan metodik skulle dessutom
bli tekniskt komplicerad.

Kyrkobokföring

Såsom jag tidigare anmärkt är avsikten att bestämmelserna om rätt kyrkobokföringsort
skall underkastas materiell översyn, så snart detta låter sig
göra. Översynen kommer att kräva viss tid. Därvid torde prövas även ter 5

Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 saml. Nr SS

Kungl. Maj:ts proposition nr 88 år 1967

minologiska frågor av det slag som berördes av L3U i utlåtande 1965: 24
i anledning av prop. 1965:93. Folkbokföringsmyndigheterna bör vidare
inte betungas med att utforma en praxis enligt nya bestämmelser om rätt
kyrkobokföringsort under den första tiden efter den nya förordningens
ikraftträdande, då den beslutade reformeringen av folkbokföringsystemets
tekniska del kommer att ställa stora anspråk på deras uppmärksamhet och
arbetskraft. I avbidan härpå har 13 och 14 §§ FBF överförts till 8—28 §§
utan andra sakliga ändringar än de nedan påpekade.

25 §.

Paragrafen motsvarar 4 § 7 mom. FöFBF.

Gällande ordning. Enligt 14 § 7 mom. FBF skall varje levande fött barn
till en början kyrkobokföras i sin födelsehemort och först sedan så skett
i enlighet med övriga regler om rätt kyrkobokföringsort.

I 7 mom. andra stycket FBF bestäms begreppet födelsehemort så att endast
församling inom riket torde kunna vara födelsehemort. Om modern
vid nedkomsten var upptagen i församlingsbok eller bok över obefintliga
är den församlingen barnets födelsehemort. Eljest är nedkomstorten födelsehemort.
Nedkomstorten anses som födelsehemort även i det fall, att
utredning ej kan vinnas om moderns identitet eller bokföring. Hittebarn
anses dock ha sin födelsehemort i den församling där barnet anträffats.

Begreppet födelsehemort är oberoende av barnets nationalitet. Födelsehemort
saknas endast om barnet är fött utom riket och inrikes bokföringsort
för modern saknas eller inte kan utrönas.

Enligt 22 § socialhjälpslagen har en särskild rättsverkan anknutits till
födelsehemorten. Motsvarande kommun är ansvarig för socialhjälp åt barn
som till följd av sin ålder inte blivit mantalsskrivet.

CFU. Enligt CFU:s mening har stadgandet om födelsehemort fått en
större räckvidd än som avsetts vid dess tillkomst. CFU ansluter sig till ett
tidigare uttalande av statistiska centralbyrån, att den nuvarande vida definitionen
av begreppet födelsehemort i vissa fall leder till svårlösta praktiska
problem. Särskilt besvärande för pastorsämbetena i vissa orter är att
även utländsk kvinnas barn, som fötts under moderns tillfälliga vistelse
i riket och medföljer vid hennes hemresa, ändå skall kyrkobokföras i nedkomstorten
som är födelsehemort. Där måste det vanligen på grund av anmälningsförsummelse
kvarstå i församlingsboken över två mantalsskrivningar.
Klagomål har även förekommit mot att barnet skall införas i födelseboken.
Att ett mycket stort antal utlänningar överförts och överförs till
obefintligböckerna har emellertid, framhåller CFU vidare, fått till följd att
många barn med utländsk födelseort och utländska föräldrar har svensk
födelsehemort. Om föräldrarna återinvandrar till annan församling och
åtföljs av sådant barn uppkommer frågan, huruvida den första kyrkobok -

Kmigl. Maj:ts proposition nr 88 år 1967

föringsorten för barnet som ju är invandrare skall vara inflyttningsorten
liksom för föräldrarna eller barnets födelsehemort.

CFU föreslår därför att första stycket genom en omformulering inskränks
till att gälla barn, som är fött inom riket eller fött utom riket av här kyrlcobokförd
eller här bosatt och i obefintligregister upptagen kvinna. I andra
stycket har CFU behållit gällande lydelse. Men då andra stycket avser
samma barn som första stycket återverkar den där gjorda inskränkningen
så, att födelsehemort är definierad endast för barn, som är fött inom riket
eller som är fött utom riket och vars moder vid nedlcomsten var antingen
här kyrkobokförd eller här bosatt och upptagen i obefintligregister.

Remissyttrandena. Statistiska centralbyrån och Svenska försäkringsbolags
riksförbund påpekar att moder, som vid nedlcomsten var överförd till
obefintligregister, i regel i samband med nedkomsten återförs från detta
register och blir kyrkobokförd. De båda remissinstanserna föreslår därför
att barnets födelsehemort i sådana fall skall vara den församling där modern
vid nedkomsten bort vara kyrkobokförd.

Uppbördsdirektören i Stockholm anser att bestämmelserna om födelsehemort
bör inrymmas i en särskild paragraf före kyrlcobokföringsreglerna.

Departementschefen. Onekligen har gällande stadgande om födelsehemort
fått en alltför vid avfattning och tillämpning. Det kan således inte vara
lämpligt att utländska barn som föds utom riket ändå i stor utsträckning får
svensk födelsehemort, alltså dubbla registreringsorter. Jag tillstyrker därför
CFU:s förslag att begränsa kyrkobokföring i födelsehemorten till dels barn
som är fött inom riket och dels barn som är fött utom riket av här kyrkobokförd
eller här bosatt och i obefintligregister upptagen moder. Var modern
kyrkobokförd, bör födelsehemorten givetvis vara den församling där modern
var bokförd vid barnets födelse. Om modern var överförd till obefintligregistret,
bör födelsehemorten vara där registret förs. Man slipper då att
i enlighet med centralbyråns förslag ingå i prövning av frågan var modern
bort vara kyrkobokförd.

Om en kvinna, som är kyrkobokförd t. ex. i närheten av rilcsgränsen,
reser över till grannlandet före sin nedkomst, blir barnet enligt den nya
bestämmelsen automatiskt lcyrkobokfört hos henne, när födelsen skrivs in
i födelseboken. Resultatet blir detsamma, om man tänker sig samma fall
med den skillnaden att modern står i obefintligregister. Barnets födelse röjer
som regel moderns vistelseort och medför att även hon lcyrkobokförs.
Om modern visserligen står i obefintligregister men inte är bosatt i Sverige
vid sin nedkomst utom riket, förvärvar barnet inte födelsehemort. Detsamma
blir fallet — och är det redan enligt FBF — om modern vid nedkomst
utom rilcet varken är bosatt eller registrerad här i landet. I de två sistnämnda
fallen måste både modern och barnet invandra för att båda skall
bli kyrlcobokförda här. Barnets födelse är då i allmänhet redan registrerad

Kungl. Maj:ts proposition nr 88 år 1967

i utlandet och behöver inte inskrivas i svensk födelsebok. Fråga om annan
första kyrkobokföringsort för barnet än inflyttningsorten uppkommer inte,
eftersom detta saknar födelsehemort. I detta sammanhang vill jag emellertid
erinra om att frågan om i vilka fall barns födelse skall inskrivas i svensk
födelsebok inte regleras genom bestämmelserna i FBF. I samband med att
föreskrifter härom ges genom tillämpningsbestämmelser till folkbokföringsförordningen
bör prövas, om det finns skäl att i något fall bevilja sådan
inskrivning fastän barnet saknar födelsehemort. Ingen eftergift bör göras
i nuvarande skyldighet att i födelsebok inskriva barn som utländsk kvinna
föder under tillfällig vistelse här i riket.

27 §.

Förevarande författningsrum motsvarar 3 § 1 mom. tredje stycket FöFBF.

Gällande ordning. Den gällande lydelsen av 13 § 1 mom. FBF föreskriver
bl. a. att var och en skall kyrkobokföras på den fastighet där han är bosatt.
Den som inte är bosatt på någon fastighet inom den församling där han
kyrkobokföres skall, utom i vissa särskilt angivna undantagsfall, bokföras
under rubrik å församlingen skrivna. »Beträffande dem som uppehålla
sig utom församlingen äger pastor dock i varje särskilt fall pröva huruvida
de, därest de icke kunna anses hava bestämt hemvist inom församlingen»,
får kvarstå skrivna på fastighet eller skall överföras till avdelningen för å
församlingen skrivna. Den som fått kvarstå på fastighet skall dock omedelbart
överföras till nyssnämnda avdelning, om han inte mantalsskrivs på fastighet.

Enligt 36 § FBF motsvaras den nyssnämnda rubriken av mantalslängdens
båda rubriker å kommunen skrivna och utan känt hemvist. Under sistnämnda
rubrik »mantalsskrivas de personer vilka befunnits sakna sådant
hemvist eller, såvitt angår den nomadiserande lappbefolkningen, huvud -viste».

Departementschefen. Avdelningen »å församlingen skrivna» i församlingsboken
har uppdelats på rubrikerna på församlingen skrivna och utan
känt hemvist. Därigenom vinns överensstämmelse med mantalslängden och
länsregistreringen, vilket underlättar eu årlig avstämning mellan denna
registrering och kyrkoböckerna.

De praktiska förutsättningarna för överföring från fastighet till rubrik
ändras något genom att förslaget utgår från att mantalsuppgifter inte skall
lämnas, överföringen kommer att bero på upptäckt av bortovaron i annan
ordning. Även FBF förutsätter emellertid att frånvaro skall föranleda omedelbar
överföring, oavsett hur den uppdagas, utom i vissa fall.

28 §.

Förevarande paragraf motsvarar 4 § 8 mom. FöFBF.

Kungl. Maj:ts proposition nr 88 år 1967

Gällande ordning. Enligt 14 § 8 mom. törsta stycket FBF skall den som
saknar känt hemvist kyrkobokföras i den församling, där han senast mantalsskrivits.
I övrigt innehåller 14 § 8 mom. FBF att ingen annan får avföras
från församlingsboken än den som avlidit, kyrkobokförts i annan församling,
enligt viss utredning utvandrat eller överförts till boken över obefintliga.

Såsom utvandrare avförs den som enligt inkommet utvandringsbevis lämnat
landet och den som enligt skriftlig anmälan är stadigvarande bosatt på
utrikes ort. Vidare avförs som utvandrare den om vilken vid två mantalsskrivningar
i följd vunnits säker upplysning, att han är stadigvarande bosatt
på utrikes ort. Med stöd av 13 § 1 mom. första stycket FBF avförs enligt
praxis även kyrkobokförda utlänningar som genom anställning eller familjeband
kommit att tillhöra främmande makts härvarande beskickning eller
konsulat.

Till boken över obefintliga skall överföras de personer vilkas vistelseort
— sedan de mantalsskrivits såsom saknande känt hemvist — ännu vid nästa
mantalsskrivning är okänd.

Förbud är stadgat att överföra sjöman till bok över obefintliga så länge
sjömannen kvarstår inskriven på sjömanshus, men inte att under sådan tid
avföra sjömannen på grund av presumerad utvandring. I anslutning till
reglerna om avregistrering av utvandrare stadgas, att på utrikes ort anställd
svensk missionär eller präst samt honom åtföljande hustru och barn under
15 år får kvarstå i församlingsboken, så länge utvandringscertifikat inte uttagits.
Ordalydelsen torde även hindra överföring till bok över obefintliga.

CFU. Den nuvarande bestämmelsen i 14 § 8 mom. första stycket FBF,
att den som saknar känt hemvist tills vidare skall kyrkobokföras i den församling
där han senast mantalsskrivits, anser CFU från folkbokföringssynpunkt
medföra uppenbara nackdelar. »Den okände» skall ju nämligen återflyttas
till församlingsboken i mantalsskrivningsorten och där skrivas under
rubriken »utan känt hemvist». Inte heller finner CFU det med hänsyn
till kostnadsfördelningen mellan kommunerna i socialhjälpsfall nödvändigt
att behålla denna bestämmelse. Enligt CFU:s mening bör han i stället tills
vidare stå kvar kyrkobokförd i inflyttningsorten och där bli mantalsskriven
utan känt hemvist. På grund härav föreslår CFU att första stycket av 14 §
8 mom. FBF inte medtas i den nya författningen.

I avbidan på översyn av bestämmelserna om rätt kyrkobokföringsort
föreslår CFU att man behåller en särskild redovisning av de obefintliga i
obefintligregister, överföringsreglerna vill CFU lämna i huvudsak oförändrade.
Bestämmelsen om avförande av svensk medborgare som vid två mantalsskrivningar
varit bosatt på utrikes ort skall enligt CFU:s författningsförslag
inte gälla sjöman så länge han kvarstår inskriven på sjömanshus.

Kungl. Maj:ts proposition nr 88 år 1967

Remissyttrandena. Slopandet av första stycket av 14 § 8 mom. FBF hälsar
kammarrätten, uppbördsdirektören i Stockholm och domkapitlet i Karlstad
med särskild tillfredsställelse. Denna bestämmelse har vållat svårigheter
och olägenheter vid tillämpningen. Uttalandet av CFU att inflyttningsorten
enligt CFU:s förslag också blir mantalsskrivningsort finner kammarrätten
dock inte helt allmängiltigt. Visserligen blir väl i allmänhet — i brist på
närmare utredning — inflyttningsorten även mantalsskrivningsort. Visar
däremot utredning att kyrkobokföringen på mantalsdagen är en skenskrivning,
blir annan ort aktuell som mantalsskrivningsort, framhåller kammarrätten.

Svenska landstingsförbundet påpekar att förslaget i detta hänseende kan
komma att medföra en engångseffekt i fråga om antalet mantalsskrivna
personer i olika kommuner vid genomförandet. Med hänsyn till de rättsverkningar
mantalsskrivningen har bl. a. i fråga om skatter, val, statsbidrag,
socialbidrag, vårdavgifter etc. kan ändringen få någon betydelse för vissa
kommuner, främst sådana med markerad in- eller utflyttning. På grund av
att den nuvarande regeln i tillämpningen visat sig opraktisk anser dock
förbundet att ändringen bör tillstyrkas.

Uppbördsverket i Göteborg anser däremot att nuvarande bestämmelse i
första stycket av 14 § 8 mom. FBF i stort sett ger ett materiellt riktigare
resultat än vad CFU föreslår. Framför allt skulle i storstäderna komma att
stå skrivna en hel del personer som sökt arbete där men inte fått sådant
eller som inte trivts där och därför efter kort tid lämnat staden.

I fråga om sjöman som är inskriven på sjömanshus framhåller kammarrätten
att sådan sjöman enligt CFU:s förslag inte kan avföras från församlingsboken.
Sjöman som visas vara stadigvarande bosatt på utrikes ort,
t. ex. därför att han har familj där, bör emellertid enligt kammarrättens mening
inte kvarstå skriven här. Regeringsrätten har ansett att person med
tjänst ombord på svenskt fartyg i utrikes sjöfart var bosatt i Tyskland.
Trots att sjömannen var inskriven vid svenskt sjömanshus har, påpekar
kammarrätten, skattskyldighet här i riket för inkomst av tjänsten inte ansetts
föreligga. Kammarrätten finner därför anledning inte föreligga att
frångå gällande lagstiftning om rätt att avföra sjömannen på grund av presumerad
utvandring.

Departementschefen. Den som saknar känt hemvist skall enligt gällande
regler kyrkobokföras där han senast mantalsskrivits. Enligt CFU:s förslag
skall han i stället kyrkobokföras i den nya inflyttningsförsamlingen. Därmed
vinner man enligt min mening något mycket väsentligt, nämligen en aktuellare
kyrkobokföring. Denna vinst ur folkbokföringssynpunkt anser jag
väga tyngre än de betänkligheter som hänför sig till att det kan medföra en
temporär ökning av mantalsskrivningarna av socialvårdsfall i storstäderna.

Kungl. Maj ris proposition nr 88 år 1967

Någon motsvarighet till stadgandet i första stycket av 14 § 8 inom. FBF
har därför inte upptagits i departementsförslaget.

För att täcka förekommande avregistreringsfall har tillagts en hänvisning
till bestämmelsen i 26 § om utländsk beskickningspersonal. Förslaget innebär
endast ett stadfästande av praxis. Beträffande registrering av flyttning
till utlandet får jag hänvisa till vad jag'' anfört i den allmänna motiveringen.

När det gäller svensk sjöman innebär gällande regler att han visserligen
inte får överföras till obefintligboken så länge han är inskriven på
svenskt sjömanshus. Däremot medger dessa bestämmelser att han avförs
från församlingsboken om det vid två mantalsskrivningar i följd upplysts
att han stadigvarande är bosatt på utrikes ort, s. k. presumerad utvandring.
Enligt CFU:s förslag bör sådan sjöman inte avregistreras. Med
hänsyn till den praxis i beskattningsmål som utbildat sig i överensstämmelse
med den nu gällande folkbokföringsbestämmelsen och som beaktats
i ny lagstiftning om det skatterätt sliga bosättningsbegreppet finner
jag dock i likhet med kammarrätten att svensk sjöman alltjämt bör kunna
avregistreras på grund av presumerad utvandring.

30 §.

Gällande ordning. Barns födelse skall enligt 16 § FBF anmälas inom sex
veckor »hos pastor» — ingen särskild anmälningsort stadgas. Anmälan skall
göras av barnets föräldrar eller av annan person som har vård om barnet,
om föräldrarna är döda eller om de inte kan vare sig själva eller genom
ombud fullgöra anmälningsskyldigheten.

Enligt 37 § 1 mom. KBK skall sjukhusintendent eller annan vid sjukhus
eller enskilt sjukhem anställd person ofördröj ligen sända anmälan
om barns födelse på sjukhuset eller sjukhemmet till pastor i barnets födelsehemort.
Motsvarande anmälan skall göras av barnmorska enligt 11 §
barnmorskereglementet den 11 november 1955 (nr 592), om hon biträder
vid barns födelse annorstädes än på förlossningsanstalt.

I fråga om födelse av barn, tillhörande romersk-katolsk församling med
rätt till egen kyrkobokföring, gäller alltjämt förordningen den 11 februari
1887 (nr 10) angående anmälningar om födda barn.

CFU föreslår att den nuvarande allmänna skyldigheten för föräldrar att
anmäla barns födelse slopas. I stället föreslår CFU att i FBF införs ett
stadgande av innebörd att närmare bestämmelser om skyldighet för sjukhus,
sjukhem och barnmorska att underrätta pastorsämbete om barns födelse
skall meddelas i administrativ ordning. För barn som inte föds på
sjukhus eller sjukhem eller med biträde av barnmorska bör enligt CFU be -

Kungl. Maj:ts proposition nr 88 år 1967

hållas en anmälningsskyldighet motsvarande den nuvarande. Skyldigheten
att anmäla födelse av barn utom riket anser CFU böra inskränkas till fall,
då barnet enligt 4 § 7 mom. FöFBF har födelsehemort. Problemet huruvida
invandringsanmälan kan anses som födelseanmälan är därmed begränsat,
påpekar CFU. I förekommande fall bör enligt CFU pastor i födelsehemorten
pröva, om en föreliggande invandringsanmälan är tillräckligt fullständig
och tillförlitlig för att kunna godtas som födelseanmälan.

Anmälningsskyldig är enligt CFU:s förslag (6 § FöFBF) »vårdnadshavare».
Den obestämda formen antyder enligt CFU att det räcker med anmälan
av en av föräldrarna, när båda är vårdnadshavare. Anmälningsort
föreslår CFU vara födelsehemorten. Denna är barnets första kyrkobokföringsort
och sålunda anmälningsort även enligt namnlagen, om namn anmäls
samtidigt med födelsen. Anmälningstiden föreslår CFU begränsad till
en månad och erinrar om att namnlagen ger föräldrarna sex månaders rådrum
för namngivningen.

Remissyttrandena. Slopandet av skyldigheten för föräldrar att anmäla
barns födelse har tillstyrkts av samtliga remissinstanser. Härvid påpekas
från vissa håll att förslaget innebär att praxis kodifieras.

Departementschefen. Jag tillstyrker att den nuvarande generella anmälningsplikten
för föräldrar slopas beträffande barn som föds på sjukhus
eller med biträde av barnmorska. Därmed kodifieras rådande praxis. Eftersom
det i övriga fall räcker att endast en av föräldrarna gör anmälan,
bör skyldigheten anges vila på vårdnadshavare. Vidare får jag tillstyrka
att anmälan om födelse utom riket begränsas till fall då barnet har födelsehemort.
Denna ort bör alltid vara anmälningsort även vid födsel inom
riket. Anmälningstiden synes utan olägenhet kunna begränsas från nuvarande
sex veckor till en månad.

Mantalsskrivning
39 §.

Paragrafen överensstämmer med 17 § andra stycket och 19 § första stycket
FöFBF samt motsvarar 35 § 1 mom. 1. och 36 § FBF. Däremot saknar
departementsförslaget motsvarighet till 35 § 1 mom. 2. och 2 mom. FBF.

CFU. Enligt CFU :s förslag till författningstext skall envar mantalsskrivas
»i den församling och å den fastighet där han å mantalsdagen rätteligen
skall vara kyrkobokförd».

Remissyttrandena. Uppbördsdirektören i Stockholm framhåller att mantalsskrivningen
i främsta rummet utgör en registrering på viss kommun

Kungl. Maj:ts proposition nr 88 år 1967

för det kommande året. Att därvid också en registrering på församling sker
är en följd av att kyrkobokföringen sker per församling. Uppbördsdirektören
finner det därför under inga förhållanden lämpligt att helt utesluta
kommun ur grundstadgandet rörande mantalsskrivning. Uppbördsdirektören
finner innebörden av CFU :s förslag tveksam men anser att det måste
avse ort där personen enligt materiell grund rätteligen skall vara kyrkobokförd.

Departementschefen. Den bibehållna principen att var och en skall mantalsskrivas
där han rätteligen skall vara kyrkobokförd på mantalsdagen
har tillämpning i alla instanser. I enlighet med definitionen av begreppet
mantalsskrivningsort i 38 § har ordet kommun tillagts. Därmed förstås givetvis
den ort där personen enligt materiell grund rätteligen skall vara kyrkobokförd.
Någon vidgning av tillämpningen är inte avsedd. Bestämmelserna
i 40 § och följande innebär för lokal skattemyndighets vidkommande en
eftergift i utredningskravet, som inte saknar motsvarighet i förfarandet
enligt FBF och som är nödvändig, därför att förfarandet är tidsbegränsat.
Stommen till mantalslängd skall efter komplettering med eventuella rättelser
övergå till att bli mantalslängd. Den faktiska kyrkobokföringen presumeras
vara riktig, om inte särskild anledning till omprövning föreligger.
Officialprincipen i överinstansernas prövning har behållits (47 och 53 §§).

Från 17 § andra stycket FöFBF har överförts bestämmelser om verkan
av ändrad kommunindelning.

40 §.

Förevarande paragraf överensstämmer med 20 § FöFBF.

Gällande ordning. Fastighetsägare är enligt 40 § FBF skyldig att tillsammans
med mantalsuppgifterna överlämna en huvudförteckning som
upptar dels personer till vilka han upplåtit lägenhet och dels icke upplåtna
lägenheter.

Enligt 45 § åligger det pastor att årligen vid en särskild förrättning (förskrivning)
undersöka om kyrkobokföringen överensstämmer med verkliga
förhållandet.

Till ledning för mantalsskrivningen skall länsbyrån enligt 46 § FBF tillhandahålla
mantalsskrivningsförrättaren stomme till mantalslängd. Mantalsskrivning
skall enligt 47 § FBF årligen förrättas mellan den 15 oktober
och den 20 december. Enligt 11 § MSK beaktas flyttningsfall ända till förrättningsårets
slut.

CFU. Som konsekvenser av att mantalsskrivningen skall ske utan användande
av mantalsuppgifter föreslår CFU att huvudförteckningarna och
för-skrivningsförfarandet slopas.

74 Kungl. Maj:ts proposition nr 88 år 1967

Vidare föreslår CFU att det för vederbörande kommun upprättade exemplaret
av stomme till mantalslängd genom kommunens försorg skall hållas
tillgängligt under tiden den 15 januari—den 5 februari mantalsåret för
den som önskar ta del därav.

Remissyttrandena. Förslaget att slopa huvudförteckningarna
har mött invändningar från tätortshåll, där man understryker förteckningarnas
betydelse som underlag för statistik rörande bostadsbestånd, hyror
och boendeförhållanden. Huvudförteckningarna anses vara en synnerligen
viktig uppgiftskälla för den kommunala verksamheten. Förslaget avstyrks
bestämt så länge dessa data inte kan erhållas på annat sätt. En särskild
lagstiftning i syfte att tillgodose kommunernas uppgiftsbehov i denna
del föreslås av uppbördsdirektören i Stockholm som anser att det inte
kan ifrågakomma att behålla huvudförteckningarna, när de inte längre
erfordras för sitt egentliga ändamål.

Förslaget att avskaffa för- skrivning sförfarandet har mött
erinran endast från domkapitlet i Linköping som anser det behövligt med
någon form av för-skrivning, då pastorsämbetet genomgår församlingsliggaren
och sedan vidare undersöker sådana fall där kyrkoskrivningen kan
misstänkas inte motsvara det faktiska förhållandet.

Förslaget att stommen till mantalslängd skall hållas tillgänglig
för granskning den 15 januari—den 5 februari har fått blandat
mottagande.

Fem remissinstanser finner tiden för kort med hänsyn till att antalet
framställningar med erinringar mot stommarna kan väntas bli stort. Det
kan bli svårt för kommuner och enskilda att åstadkomma en intensifierad
intressebevakning under den begränsade tid som enligt förslaget står till
buds för ändringsframställningar och forskningsarbete i anslutning därtill.
En rätt för kommun att låta sig representeras vid mantalsskrivning genom
ombud bör övervägas enligt länsstyrelsen i Skaraborgs län.

Några remissinstanser finner å andra sidan tiden för lång och åberopar
det ringa intresse allmänheten regelmässigt visar för granskning av röstoch
fastighetslängder o. d. som nu på liknande sätt framläggs. Vidare framhålls
att kort tid står till buds såväl för framtagande av stommarna som
för lokal skattemyndighets prövning av framställda yrkanden.

Två remissinstanser föreslår att man slopar framläggandet av stommarna
mot bakgrunden av erfarenheter från röstlängden om allmänhetens
ringa intresse för saken. Det påpekas också att kommunernas möjligheter
att i kyrko- och mantalsskrivningshänseende göra någon egentlig kontrollinsats
är mycket små.

Departementschefen. Huvudförteckningarna kan betraktas som
en sammanfattning av mantalsuppgifterna. När dessa uppgifter slopas synes
det därför logiskt att slopa även huvudförteckningarna. Därigenom mis -

Kungl. Maj:ts proposition nr 88 år 1967

ter de större samhällena en möjlighet att erhålla för samhälls- och byggnadsplaneringen
nödvändiga uppgifter om fastigheterna och deras användande.
Det bör dock enligt min mening inte komma i fråga att av den anledningen
behålla huvudförteckningarna, när det är alldeles klart att de
inte längre behövs för sitt egentliga ändamål, nämligen en riktig folkbokföring.
Som jag framhållit i fråga om slopandet av mantalsuppgifterna bör
man i annan ordning ge kommunerna rätt att i alla de avseenden som kan
vara av värde för planeringen erhålla uppgifter rörande fastigheterna.

F ör-skriv ning sförfarandet anser jag i likhet med CFU böra
upphöra som en logisk konsekvens av avskaffandet av mantalsuppgifterna.

I CFU:s förslag till FBF har intagits detaljerade regler om vilka som
skall tas upp i stomme till mantalslängd. Bestämmelser härom synes mig
dock vara av rent administrativ karaktär. De bör därför tas in i tillämpningsföreskrifter
i stället för i förordningen.

Att stomme till mantalslängd skall vara tillgänglig för granskning
anser jag vara nödvändigt från rättssäkerhetssynpunkt även om allmänheten
hittills visat mycket ringa intresse för saken. Desto viktigare torde
institutet bli för kommunerna som måste antagas komma att öka sin
bevakning. Någon bestämmelse om kommunala ombud för effektiviseringen
av kommunernas intressebevakning torde inte behövas i den nya folkbokföringsförordningen,
eftersom redan kommunallagen bereder möjlighet härtill.

Stommen bör hållas tillgänglig så snart den anlänt från länsstyrelsens
datakontor. Någon första dag för rätt att ta del av stomme bör således
inte anges. I stället är det angelägnare att ange t. o. m. vilken dag stommen
skall hållas tillgänglig. Tiden för framställningar om ändringar av
stommen måste nämligen av arbetstekniska skäl begränsas.

41 och 42 §§.

Dessa paragrafer motsvarar 21, 22 och 25 §§ FöFBF.

Gällande ordning. Sista dagen för framställning om ändring av mantalslängden
är enligt 25 § MSK den 19 januari mantalsåret. Någon skyldighet
för lokal skattemyndighet att inhämta yttrande från den person som berörs
finns inte föreskriven.

I 52 § FBF regleras den s. k. skriftväxlingen mellan mantalsskrivningsförrättarna.
Därvid får mantalsskrivningsförrättare även förelägga person
att anmäla flyttning.

CFU föreslår att framställning om ändring av mantalslängden skall göras
senast den 5 februari mantalsåret. Vidare föreslås i 23 § FöFBF att
vederbörande person och kommun skall beredas tillfälle att yttra sig innan
lokal skattemyndighet fattar beslut.

Enligt CFU:s förslag skall lokal skattemyndighet på framställning av

Kungl. Maj:ts proposition nr 88 år 1967

person, vars mantalsskrivning det är fråga om, eller av kommun pröva
om personen skall tas upp i mantalslängden. CFU föreslår att lokal skattemyndighet
även eljest skall ta upp sådan fråga till prövning, när särskild
anledning därtill föreligger.

I 24 § FöFBF föreslår CFU en bestämmelse av innebörd att de lokala skattemyndigheterna
skall meddela varandra erforderliga underrättelser till förebyggande
av att någon blir mantalsskriven på mer än ett ställe eller att
någon obehörigen utesluts från mantalsskrivning. Mantalsskrivningsförrättares
rätt att förelägga person att anmäla flyttning anser CFU böra slopas.

Remissyttrandena. De yttranden som redovisats vid 40 § i fråga om tiden
för framläggandet av mantalslängden torde i lika mån avse frågan om senaste
dag för framställning. Utöver dessa torde här få anges några som mer
direkt hänför sig till sistnämnda fråga.

Svenska stadsförbundet anser att den intensifierade intressebevakningen
från kommunernas sida med ökade insatser borde motivera att besvärstiden
bestäms att utlöpa vid en senare och inte tidigare tidpunkt än nu.

Sveriges häradsskrivarförening anser tidsgränserna orealistiska, om ett
förenklat mantalsskrivningsförfarande trots allt genomförs. Man måste
nämligen räkna med att kommunerna, som otvivelaktigt kommer att stå för
huvudparten av framställningarna, i regel inte kan inkomma med dessa till
lokal skattemyndighet förrän i februari månad. Det kommer då att bli omöjligt
för myndigheten att avsluta all skriftväxling och delgivning i dessa ärenden
innan den 1 mars, dvs. den tidunkt då enligt förslaget den slutgiltiga
mantalslängden skall vara upprättad och justerad. Man måste alltså vidtaga
åtgärder för att nedbringa antalet framställningsfall.

Uppbördsverket i Malmö som också finner prövningstiden för lokal skattemyndighet
knapp ifrågasätter i stället om inte lokal skattemyndighet bör ges
möjlighet att i första hand erhålla informationer om flyttningsfall som
kyrkobokförts mellan den 17 november och den 5 februari och där kommunen
vid sin bevakning konstaterat att personen bosatt sig före den 2 november.
Lämpliga åtgärder kan då vidtas på ett tidigare stadium av förrättningen.

Några remissinstanser har berört den föreslagna skyldigheten att inhämta
yttrande.

Riksdagens justitieombudsman har i ett av honom avgjort ärende uttalat
att nuvarande regler rörande mantalsskrivningsförfarandet är otillfredsställande
ur rättssäkerhetssynpunkt. Genom CFU:s förslag kan dessa brister
väntas försvinna.

Överståthållarämbetet finner förslaget ge anledning till tveksamhet. Omprövningarna
torde svårligen hinnas med om alla formaliteter skall iakttas.
Om förslaget genomförs anser ämbetet att åtminstone skyldigheten att infordra
yttrande bör slopas. Möjlighet att överklaga mantalsskrivningen hos

Kungl. Maj:ts proposition nr 88 år 1967

länsstyrelse finns ju under alla förhållanden kvar. Ämbetet framhåller att
antalet folkbokföringsmål f. n. är mycket stort, ca 1 400 per år i Stockholm,
och att handläggningen på ämbetet och länsstyrelser är omständlig och tidsödande.
Vid det fortsatta utredningsarbetet på folkbokföringens område
bör enligt ämbetet åtgärder i syfte att nedbringa antalet tvister särskilt beaktas.

En kyrkobokföringsinspektör föreslår att även pastorsämbete som ju har
ansvar för kyrkobokföringen skall beredas tillfälle att yttra sig.

Mantalsskrivningsförrättares rätt att förelägga person att anmäla flyttning
föreslår kammarrätten skola behållas. Kammarrätten anser det nämligen
vara en onödig omgång att det efter anmodan av den lokala skattemyndigheten
skall ankomma på pastor att utfärda förelägganden.

Att lokal skattemyndighet självmant skall pröva fråga om upptagande
i manfalslängd endast när särskild anledning föreligger finner kammarrätten
ägnat att minska mantalsskrivningens kontrollfunktion. Bestämmelsen bör
bättre anknytas till principen att kyrkobokföringen skall rättas efter mantalsskrivningen.
Detta kan enligt kammarrättens mening vinnas genom att
ordet »särskild» utgår. I annat fall befarar kammarrätten att enbart legala
anledningar föranleder åtgärd.

Departementschefen. Förordningen har ansetts böra innehålla bestämmelser
om tid och sätt för enskildas och kommuners framställningar i mantalsskrivningsfrågor.
Vad som anförts vid remissbehandlingen rörande tiden
föranleder mig inte att frångå den av CFU föreslagna sista dagen 5
februari. Med hänsyn till kommunernas intressebevakning kan tidigare
dag inte förordas och med hänsyn till skälig prövningstid för den lokala
skattemyndigheten är en senare dag olämplig. Givetvis bör kommunerna
inte samla sina yrkanden på hög till den 5 februari utan framställa dem
så snart som anledning visats, vilket kan bli möjligt redan efter mitten av
november.

När det gäller sättet för framställning torde skrift bli den mest anlitade
formen. Det finns inte samma skäl som beträffande anmälningar till
kyrkobokföringen att tillåta att yrkanden framställs per telefon.

Lämpligen bör bestämmelserna få den innebörden att framställning av
enskild person skall göras antingen hos den lokala skattemyndighet inom
vars verksamhetsområde personen yrkar att bli mantalsskriven eller hos
den myndighet inom vars verksamhetsområde personen anser att han felaktigt
blivit mantalsskriven. Vad nu sagts om enskild person bör även
gälla kommun. Eftersom en kommun inte kan framställa ett rent negativt
yrkande att en person inte skall mantalsskrivas i viss annan kommun,
kan kommunen i regel vända sig endast till den egna lokala skattemyndigheten.

På grund av den förhållandevis korta tid som står till förfogande för

78 Kungl. Maj.ts proposition nr 88 år 1967

handläggningen bör den som gör framställning samtidigt förebringa erforderlig
utredning.

Med hänsyn till den principiella betydelse för mantalsskrivningen, som
enskildas och kommuners intressebevakning har enligt förslaget, bör även
en parts intresse av att någon blir mantalsskriven i enlighet med stommen
kunna bevakas, när ändring ifrågasatts av motpart eller av den lokala skattemyndigheten.
Det bör därför åligga myndigheten att bereda intressenten
eller intressenterna tillfälle att yttra sig. Åliggandet kan inte vara ovillkorligt.
Den som saknar känt hemvist kan inte nås med delgivning. Kommunikation
bör kunna underlåtas, om det är uppenbart att ett begärt yttrande
inte skulle kunna inverka på utgången. En fråga kan, särskilt om den
upptagits ex officio, ha uppkommit så sent före det mantalslängden skall
justeras, att rimlig tid till övervägande inte kan beredas den som skulle
yttra sig. Härvid kommer bl. a. i betraktande tidsutdräkten för handläggning
i kommunala instanser där kommunen inte utsett särskild representant
för sin intressebevakning. Kommunikationsplikt kan därför inte åläggas
den lokala skattemyndigheten strängare än med ordet »bör». Bestämmelse
härom synes kunna upptas i tillämpningsföreskrifterna. Någon motsvarande
kommunicering med pastorsämbete bör med hänsyn till skattemyndighetens
tidsnöd och arbetsbörda inte föreskrivas. Givetvis är skattemyndigheten
ändå oförhindrad att inhämta yttrande från pastorsämbete
om den finner det lämpligt.

Yttrande bör inhämtas på det sätt som den lokala skattemyndigheten finner
vara det enklaste och snabbaste. Anlitar myndigheten telefon, vilket
bör kunna ske, bör en tjänsteanteckning om telefonsamtalet göras, bl. a.
till bevis om att detta ägt rum.

Även om någon framställning inte gjorts är den lokala skattemyndigheten
skyldig att ex officio ta upp fråga om mantalsskrivning till prövning
om anledning föreligger. Beträffande legala sådana anledningar får jag
hänvisa till 28 §. Emellertid bör som kammarrätten påpekat inte endast
legala anledningar beaktas. En officialprövning bör ske även eljest när det
föreligger behov av att tillämpa principen att kyrkobokföringen skall rättas
efter mantalsskrivningen.

De av CFU föreslagna bestämmelserna i 24 § FöFBF om den s. k. skriftväxlingen
reglerar endast förhållandet mellan myndigheter och bör därför
införas i tillämpningsföreskrifterna.

Departementsförslaget innehåller inte någon motsvarighet till den nuvarande
bestämmelsen om rätt för mantalsskrivningsförrättare att utfärda anmaningar
och förelägganden till personer som inte ordnat sin kyrkobokföring.
Efter anmodan av den lokala skattemyndigheten bör det ankomma
på pastor att vidtaga sådan åtgärd där kyrkobokföringen bör — och kan —
rättas efter mantalsskrivningen. I motsats till kammarrätten vill jag inte
betrakta ett sådant förfarande som en onödig omgång. Det synes mig i stäl -

Kungl. Maj:ts proposition nr 88 år 1967 79

let naturligt att den primära folkbokföringsmyndigheten agerar i en sådan
situation.

44 §.

Stadgandet motsvarar 30 § FöFBF.

Gällande ordning. Enligt 66 § 1 mom. 2. FBF skall i underställningsmål
den omtvistade kvarstå i det distrikts mantalslängd där han senast varit
uppförd tills målet avgjorts.

CFU. Som lämpligare och mera i enlighet med de föreslagna nya grunderna
för mantalsskrivning föreslår CFU att han under tiden i stället skall
mantalsskrivas i sin kyrkobokföringsort på mantalsdagen. I författningstexten
anger CFU att han skall mantalsskrivas i den församling där han
upptagits i stomme till mantalslängd.

Remissyttrandena. Sveriges häradsskrivarförening anser att de av CFU
föreslagna nya bestämmelserna från flera synpunkter är att föredraga framför
de nuvarande och finner det vara av stor vikt att förslaget inte ändras i
denna del.

Kammarrätten finner det inte lämpligt att anknyta mantalsskrivningen
till stomme utan föreslår att i författningstexten anges att mantalsskrivningen
skall ske i den församling där han på mantalsdagen var kyrkobokförd.

Departementschefen. Med hänsyn till intresset av en aktuellare folkbokföring
finner jag det angeläget att den omtvistade inte kvarstår i den gamla
mantalslängden. Jag tillstyrker därför CFU:s förslag att han i stället skall
vara mantalsskriven i den församling där han var upptagen i stomme till
mantalslängd. Därmed vinner man att man får en aktuellare mantalsskrivning
än om en återföring till gamla mantalsskrivningsorten skulle ske.

Till tillämpningsföreskrifterna bör överföras bestämmelse om att behövlig
utredning skall bifogas när underställning sker.

Besvär m. m.

45 §.

Paragrafen motsvarar bestämmelser i 27 och 28 §§ FöFBF.

Gällande ordning. Enligt 65 § FBF får besvär över pastors beslut eller åtgärd
i fråga om rätt kyrkobokföringsort eller kyrkobokföringsfastighet föras
hos länsstyrelsen i det län till vilket den församling hör vars pastor
meddelat det överklagade beslutet. Besvärsrätt tillkommer »envar vars rätt
därav beröres» och »vederbörande kommun». Besvärstiden är 30 dagar från

Kungl. Maj:ts proposition nr 88 år 1967

det klaganden erhöll kännedom om beslutet. Klaganden kan dock även därefter
i besvär rörande mantalsskrivningen yrka ändring i pastors beslut, om
det äger samband med mantalsskrivningsfrågan.

För besvär över pastors beslut i annan fråga om kyrkobokföring är i 65 §
FBF någon besvärstid inte stadgad. Beträffande vissa sådana frågor —
»kyrkobokföringsärenden, som avse rättelse eller ändring av tidsuppgifter
och dylika i kyrkobok enligt anmälan eller avisering gjorda anteckningar»
— förekommer vid sidan av instansordningen enligt 74 § KBK ett ansökningsförfarande
hos CFU.

Remissyttrandena. Uppbördsdirektören i Stockholm föreslår att två något
olika processordningar föreskrivs, en för mantalsskrivningsmål och en för
kyrkobokföringsmål.

Riksförsäkringsverket ifrågasätter om inte besvärsrätt bör tilläggas även
allmän försäkringskassa. Verket framhåller att försäkringskassorna i princip
får samma intresse som kommunerna av beslut om kyrkobokföring, om
kyrkobokföring regelmässigt kommer att utgöra en absolut förutsättning
för inskrivning hos försäkringskassa. I folkpensionshänseende föreligger
redan nu ett intresse av att bevaka bl. a. att personer som flyttat utomlands
inte blir mantalsskrivna i riket längre än bestämmelserna medger, anför
riksförsäkringsverket vidare.

Svenska pastoratens riksförbund finner det erforderligt att författningstexten
kompletteras så att det framgår att även den om vars civilbokföring
är fråga kan föra talan.

Departementschefen. För att tydligare särskilja processordningen i kyrkobokföringsmål
och mantalsskrivningsmål har de senare målen behandlats
i en särskild paragraf, 46 §. Kyrkobokföringsmål bör avgöras av den
länsstyrelse inom vars område det pastorsämbete ligger som meddelat det
överklagade beslutet.

FBF:s partsbeteckning »envar vars rätt därav berörs» har ersatts med
det adekvatare uttrycket »den vars kyrkobokföring berörs». Den av en remissinstans
föreslagna utvidgningen av besvärsrätten till att omfatta även
försäkringskassa kan jag inte tillstyrka.

Besvären skall i första hand sändas till länsstyrelsen i det län till vilket
pastorsämbetet hör som meddelat det överklagade beslutet. Den omständigheten
att besvären anförts hos fel länsstyrelse skall enligt nyare förvaltningsrättsliga
principer inte vara hinder för prövning av besvären. Dessa
skall i sådant fall omedelbart vidarebefordras till rätt länsstyrelse. Uttrycklig
bestämmelse härom har införts.

I stället för den nuvarande besvärstiden om 30 dagar bör i egentliga
kyrkobokföringsmål gälla de allmänna bestämmelserna i lagen den 4 juni
1954 om besvärstid vid talan mot förvaltande myndighets beslut. Någon

Kungl. Maj:ts proposition nr 88 år 1967

uttrycklig bestämmelse härom är inte erforderlig. Trots nämnda lag har
i praxis en obegränsad besvärstid tillämpats vid besvär till domkapitel över
pastors beslut i annan fråga om kyrkobokföring. Besvärstiden i dessa ärenden
bör enligt min mening alltjämt vara oinskränkt, eftersom någon delgivning
av beslutet eller underrättelse om åtgärden inte sker. Tillämpningen
av 1954 års lag har därför i fråga om besvär till domkapitel uteslutits
genom en uttrycklig bestämmelse.

Behov av det särskilda ansökningsförfarandet hos CFU torde inte föreligga
längre. Den som vill söka rättelse av anteckning i kyrkobok får göra
det genom besvär i vanlig ordning.

46 §.

Förevarande paragraf motsvarar bestämmelser i 27 och 28 §§ FöFBF.

Gällande ordning. Enligt 65 § FBF utgår besvärstiden i fråga om vidtagen
eller underlåten mantalsskrivningsåtgärd den 14 maj mantalsåret.

CFU. Besvärstiden föreslås förkortad så att den utgår den 15 april.

Remissyttrandena. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län framhåller
att även nuvarande besvärstid ger mycket knappt utrymme för sådana utredningar
som måste verkställas innan vederbörande kommunala organ
kan ta ställning till om besvär skall anföras eller ej. Länsstyrelsen föreslår
att nuvarande besvärstid behålls.

Uppbördsverket i Göteborg finner det av den föreslagna lagtexten inte
klart framgå om besvärsrätten endast avser av lokal skattemyndighet fattade
beslut med anledning av gjorda framställningar eller om besvärsrätten
avser varje vidtagen eller underlåten mantalsskrivningsåtgärd. Den senare
tolkningen måste enligt uppbördsverket av praktiska skäl anses vara den
som åsyftats. Om man önskar en intensifierad intressebevakning från kommunernas
sida bör besvärstiden utsträckas i stället för att förkortas, anför
uppbördsverket.

Departementschefen. Jag delar CFU:s uppfattning att besvärstiden i mantalsskrivningsmål
bör förkortas så att den utgår den 15 april i stället för
den 14 maj enligt gällande bestämmelser. Därigenom möjliggörs att processen
hos länsstyrelse kan påbörjas och målen föras fram till beslut tidigare
än f. n. är möjligt. Det är från skilda synpunkter önskvärt att mantalslängden
kan vinna laga kraft tidigare än nu. Även den förkortade tiden är
längre än om besvärstiden skolat räknas enligt lagen om besvärstid vid
talan mot förvaltande myndighets beslut med justeringsdagen den 1 mars
som utgångspunkt för tidräkningen.

47 §.

Paragrafen motsvarar 31 och 32 §§ FöFBF.

6 Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr 88

Kungl. Maj:ts proposition nr 88 år 1967

Gällande ordning. I underställningsmål skall enligt 66 § 3 mom. FBF den
om vars kyrkobokföring eller mantalsskrivning det är fråga samt, om
målet är anhängigt hos länsstyrelse, vederbörande kommun beredas tillfälle
att inkomma med påminnelser. Sedan besvär inkommit till länsstyrelse
skall denna enligt 68 § 1 mom. FBF infordra »vederbörandes» förklaring.

Enligt 67 § första stycket FBF äger länsstyrelse i besvärs- eller underställningsmål
förordna om vidtagande av åtgärd beträffande kyrkobokföring
eller mantalsskrivning inom länet även om yrkande därom inte framställts.

CFU. Begränsningen till åtgärd »inom länet» föreslår CFU skola uteslutas
med hänsyn till vad CFU föreslår om det s. k. hänvisningsförfarandet.

Remissyttrandena. Kammarrätten anmärker att det i fråga om besvärsmålen
saknas föreskrifter om förklaring över besvären. Kammarrätten
erinrar om att kammarrätten återförvisat besvärsmål till länsstyrelse, som
inte infordrat yttranden från parter och mantalsskrivningsförrättare. Med
hänsyn till den kontradiktoriska principen finner kammarrätten att i den
nya folkbokföringsförordningen bör intas bestämmelser om förklaring vid
besvär hos länsstyrelse och domkapitel.

Uppbördsdirektören i Stockholm finner det ytterst diskutabelt om beslut
om kyrkobokföring bör kunna meddelas i mål om mantalsskrivning. Om
så skall vara fallet bör noggrant anges under vilka betingelser så får ske.
Behovet av möjlighet att i mantalsskrivningsmål besluta om kyrkobokföring
anser uppbördsdirektören inte vara särskilt framträdande, eftersom
veterligen en sådan åtgärd aldrig vidtagits. Inte heller i ett kyrkobokföringsmål
bör råda något »fritt fram» i fråga om kyrkobokföringsbeslut utan
sådant bör kunna meddelas endast om beslut av pastor föreligger varöver
besvär hade kunnat anföras. Uppbördsdirektören förutsätter att ordalagen
»utan hinder av att yrkande därom ej framställts» innefattar en sådan begränsning.

Svenska försäkringsbolags riksförbund anser att det i rättssäkerhetens
intresse bör uttryckligen föreskrivas att sådant förordnande inte får meddelas
utan att länsstyrelsen skriftligen motiverat det ifrågasatta förordnandet
och berett vederbörande tillfälle att yttra sig.

Departementschefen. Särskilt med avseende på mål där partslegitimation
förekommer föreslås en viss precisering av vem som skall beredas tillfälle
att inkomma med påminnelser. Det bör inte åligga myndigheten att gå utöver
utredningen i målet för att efterforska sakägare. Är sådana kända men
namnet okänt bör givetvis identiteten efterforskas. I likhet med kammarrätten
anser jag att motparten och beslutsmyndigheten i besvärsmål skall
få tillfälle att avge förklaring över besvären. En uttrycklig bestämmelse

Kungl. Maj:ts proposition nr 88 år 1967

härom har införts. I enlighet med samma förvaltningsrättsliga princip om
ett kontradiktoriskt förfarande skall länsstyrelse höra vederbörande person,
om länsstyrelsen finner anledning att utan yrkande i målet förordna om
personens kyrkobokföring eller mantalsskrivning.

Även om sådant förordnande av länsstyrelse sällan blir aktuellt anser jag
det dock värdefullt att möjligheten finns. Att som en remissinstans föreslår
ange under vilka betingelser ett sådant förordnande får meddelas anser jag
inte lämpligt. Prövningsrätten för länsstyrelsen bör vara lika obunden som
hittills. Några betänkligheter häremot från rättssäkerhetssynpunkt anser
jag inte föreligga, eftersom den berörda personen först skall höras över
länsstyrelsens förslag till åtgärd och sedan kan anföra besvär över dess
slutliga beslut. Begränsningen till åtgärd inom länet har uteslutits med
hänsyn till det hänvisningsförfarande jag föreslår i nästa paragraf.

48 §.

Förevarande paragraf överensstämmer med 33 § FöFBF.

Gällande ordning. I 67 § andra stycket FBF finns ett s. k. hänvisningsförfarande
som bygger på uppfattningen att länsstyrelsens beslutanderätt
inte sträcker sig utanför det egna länet. Förfarandet avser mål vari kan
antas att någon rätteligen bort kyrkobokföras eller mantalsskrivas inom
annat län eller att där verkställd kyrkobokföring eller mantalsskrivning
bort underlåtas.

Departementschefen. Förslaget utgår från att det inte skall anses som
oeftergivlig princip, att länsstyrelse som avgör folkbokföringsmål endast
kan besluta åtgärder inom det egna länet. Den länsstyrelse hos vilken ett
mål blivit anhängigt, den första länsstyrelsen, kan i uppenbara fall få ett
tveklöst uttalande från den andra länsstyrelsen såsom begärt yttrande, men
detta yttrande torde ofta endast kunna vara preliminärt i avbidan på ytterligare
utredning och prövning inom det första länet. I sistnämnda fäll bör
hänvisning ske. I det förstnämnda fallet bör den första länsstyrelsen kunna
avgöra målet om den blir ense med den andra länsstyrelsen. I annat fall bör
den uppkomna oenigheten leda till att den andra länsstyrelsen genom hänvisning
bereds tillfälle att ånyo överväga sin redan tillkännagivna uppfattning
samt, om denna inte vidhålls, meddela slutligt beslut i enlighet med
länsstyrelsernas numera samstämmiga åsikt och i annat fall besluta underställning.

I förevarande paragraf betecknas hänvisningsbeslutet inte som ett beslut,
varigenom den hänvisande länsstyrelsen för sin del avgör målet, utan som
slutligt yttrande. Detsamma gäller det uttalande i själva saken som görs av
länsstyrelse vilken underställer målet kammarrättens prövning. I händelse
av samstämmighet sägs den sista länsstyrelsen avgöra målet i dess helhet

6f Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr SS

Kungl. Maj. ts proposition nr 88 år 1967

— ett i realiteten obetydligt avsteg från principen att länsstyrelse inte beslutar
utanför länet. I huvudsak skiljer sig detta hänvisningsförfarande inte
mycket från det nuvarande. En förenkling av fullföljdssituationen har dock
vunnits genom att målen formellt blir avgjorda genom beslut av endast en
länsstyrelse.

49-51 §§.

Dessa paragrafer motsvarar 34, 35 och 39 §§ FöFBF.

Gällande ordning. Enligt 68 § FBF skall besvären inges till länsstyrelsen
inom 30 dagar från det klaganden fått del av det överklagade beslutet. I
hänvisningsmål som underställs kammarrätten får besvär inte anföras.
I annat hänvisningsmål får besvär inte anföras förrän samtliga länsstyrelser
meddelat beslut. Besvärstiden räknas från deigivningen av den sista
länsstyrelsens beslut. Överklagas i sådant mål mer än en länsstyrelses beslut
får besvären inges till vilken som helst av länsstyrelserna. Kammarrätten
skall till vederbörande länsstyrelse överlämna besvär som inkommit
omedelbart till kammarrätten. Länsstyrelses beslut skall omedelbart bringas
till verkställighet om det inte samtidigt är hänvisningsbeslut. Länsstyrelsen
kan dock förordna om anstånd med verkställigheten tills beslutet vunnit
laga kraft.

Departementschefen. Eftersom hänvisningsmål i sin helhet enligt den
föreslagna 48 § avgörs genom beslut av endast en länsstyrelse och besvär
får insändas med posten torde det inte vara behövligt att för hänvisningsmålen
behålla den nuvarande bestämmelsen om rätt att inge besvären till
vilken som helst av länsstyrelserna. Vidare kan den särskilda bestämmelsen
om utgångspunkt för besvärstiden i hänvisningsmål utgå. Inte heller
är det nödvändigt att till den nya förordningen överföra bestämmelsen om
skyldighet för kammarrätten att till länsstyrelse översända besvär som
inkommit omedelbart till kammarrätten. Det är vedertagen praxis i förvaltningsförfarandet
att besvär anses vara anförda i rätt tid även om de
inkommit till besvärsmyndigheten i stället för beslutsmyndigheten.

Lagen den 4 juni 1954 om besvär stid vid talan mot förvaltande myndighets
beslut föreslås gälla beträffande besvärstiden. Denna blir alltså tre
veckor för enskild part och fem veckor för kommun, räknat från delgivning
av det överklagade beslutet. Någon särskild bestämmelse om besvärstiden
i förordningen behövs alltså inte.

Jag föreslår vidare att inte endast länsstyrelses utan även domkapitels
beslut skall bringas till omedelbar verkställighet, om inte myndigheten för
visst fall förordnar om anstånd med verkställigheten. Om besvär i namnärenden
stadgas numera i namnlagen. De kyrkobokföringsärenden som
fullföljs genom besvär över domkapitels beslut torde vara få. Den som i

Kungl. Maj:ts proposition nr 88 år 1967

domkapitlet vunnit att en felaktig kyrkoboksanteckning skall undanröjas
eller rättas, att ett bevis som vägrats honom skall utfärdas e. d. har ett
praktiskt intresse av att beslutet vinner tillämpning snarast möjligt. Besvär
av någon motpart torde oftast inte vara att vänta. Det synes otillfredsställande
att den vinnande ändå skall behöva avvakta besvärstidens utgång.

Tiden för påminnelser i underställningsmål har ansetts utan olägenhet
kunna förkortas från 30 dagar till tre veckor.

54 §.

Paragrafen motsvarar 38 § FöFBF.

Gällande ordning. Den som är missnöjd med länsstyrelses beslut i fråga
om vittnesersättning kan enligt 72 § FBF föra särskild talan i den ordning
som stadgas i 68 § 1 mom., dvs. hos kammarrätten.

CFU. Enligt CFU:s förslag i 38 § FöFBF skall talan i sådan fråga få
föras »i den i 34 § stadgade ordningen». I sistnämnda paragraf har CFU
föreslagit två olika ordningar. Talan mot beslut i »annan fråga om kyrkobokföring»
förs hos Kungl. Maj :t men talan i fråga om mantalsskrivning och
vanlig kyrkobokföring förs hos kammarrätten.

Remissyttrandena. Kammarrätten ifrågasätter om det är påkallat att
överföra stadgandet till den nya förordningen och anför.

Såvitt ordalagen ger vid handen torde innebörden av stadgandet i 38 §
2 st. vara att länsstyrelsens beslut i fråga om vittnesersättning i mål enligt
34 § första stycket skall överklagas hos kammarrätten samt överståthållarämbetets
och länsstyrelsens i Göteborgs och Bohus län motsvarande beslut
i mål enligt 34 § andra stycket, dvs. mål angående annan civilbokföring
än enligt första stycket hos Kungl. Maj :t. Stadgandet i 38 § andra stycket
synes emellertid ha ringa räckvidd. Detsamma avser ersättning till den som
enligt förordnande av länsstyrelse inkallats till vittnesförhör inför domstol
(jfr 38 § 3 mom. länsstyrelseinstruktionen). Det är dock inte länsstyrelsen
utan den domstol där vittnesförhöret hålles som fastställer ersättningen av
allmänna medel till vittne (jfr 7 § kungörelsen den 10 juli 1947 med bestämmelser
angående vissa kostnader vid domstol). Mot beslut i detta hänseende
må enligt 49 kap. 4 § 5. RB talan föras hos hovrätt. I den mån länsstyrelse
i övrigt behandlar fråga om vittnesersättning, t. ex. fråga angående förskott
av allmänna medel, kan den ifrågavarande besvärsrätten bli aktuell. Eftersom
vittnesförhör i nu avsedda mål, såvitt är känt, förekommer mycket
sällan, lär dock ifrågavarande besvärsrätt knappast komma i fråga. I synnerhet
gäller detta mål enligt 27 § andra stycket.

Departementschefen. I likhet med kammarrätten anser jag det inte behövligt
att behålla en särskild besvärsrätt hos kammarrätten i fråga om
vittnesersättning. Bestämmelsen härom har därför utmönstrats ur lagstiftningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 88 år 1967
Särskilda bestämmelser

58 §.

Paragrafen överensstämmer med 16 § FöFBF.

Gällande ordning. Enligt 30 § FBF åligger det pastorat att tillhandahålla
pastor nödvändiga inventarier, materiel och vad i övrigt behövs för kyrkobokföringen
samt tjänstetelefon och, om förhållandena påkallar det, skrivbiträde.

Remissyttrandena. Svenska pastoratens riksförbund ifrågasätter om det
inte bör intas en bestämmelse om att pastoratet skall svara för erforderlig
lokalkostnad. Denna kostnad är enligt förbundet alltför väsentlig för att den
skall tolkas in i förslagets »vad i övrigt erfordras» och den bör finnas angiven
i huvudstadgandet. Samma förslag ställer domkapitlet i Västerås som
även föreslår uttrycklig bestämmelse om att pastoratet skall bekosta annonsering
beträffande kyrkobokföringen, efterutbildning av kontorspersonal
genom deltagande i kurser, m. m. Förslaget motiveras med att alla kyrkoråd
tydligen inte förstått sin skyldighet härvidlag.

Departementschefen. Jag delar den vid remissbehandlingen uttalade uppfattningen
att lokalkostnaden är så väsentlig att den bör anges särskilt.
Däremot ligger det i sakens natur att annonskostnader o. d. inryms i uttrycket
»det som i övrigt behövs».

59 §.

När mantalsuppgifter inte lämnas bortfaller en av nuvarande möjligheter
för folkbokföringsmyndigheterna att vinna kännedom om här avsedda personers
vistelseort. Den som beretts plats på ålderdomshem men inte vill bli
skriven där är inte skyldig att göra flyttningsanmälan. Någon flyttningsanmälan
ifrågakommer inte heller till följd av att någon tas in på sådan
inrättning eller anstalt som avses i 24 §. Det bör uppenbarligen inte få förekomma
att någon sådan person på grund av långvarig frånvaro från kyrkobokföringsorten
blir kyrkobokförd och mantalsskriven under rubriken utan
känt hemvist och sedermera blir avregistrerad som obefintlig. För den händelse
det inte skulle visa sig möjligt att förekomma detta på annat sätt bör
föreskrifter kunna meddelas om skyldighet att från ålderdomshemmen, inrättningarna
eller anstalterna lämna uppgifter om klientelet i den mån
sådan skyldighet inte föreligger på annan grund.

60( §.

Paragrafen motsvarar 41 § FöFBF.

Kungl. Maj. ts proposition nr 88 år 1967

CFU. Enligt CFU:s förslag skall om mantalsskrivnings förrättande under
år då allmän folkräkning äger rum gälla vad som särskilt förordnas. Dessutom
föreslår CFU i 18 § FöFBF att pastorsämbete årligen för mantalsskrivningen
skall kontrollera länsregistreringen mot kyrkobokföringen.

Remissyttrandena. Att mantalsskrivning skall ske i samband med allmän
folkräkning, grundad på uppgifter från allmänheten, tillstyrks i princip
av samtliga remissinstanser. Flertalet instanser understryker nödvändigheten
av att få en kontroll av att kyrkobokföringen inte med tiden avlägsnar
sig från verkligheten och skapa ett tillförlitligt underlag för follcoch
bostadsräkningarna.

Den föreslagna årliga kontrollen anser några remissinstanser onödig,
nämligen länsstyrelserna i Östergötlands och Gävleborgs län, uppbördsdirektören
i Stockholm, uppbördsverket i Göteborg, domkapitlen i Linköping
och Luleå samt en kyrkobokföringsinspektör.

Departementschefen. I likhet med CFU och remissinstanserna anser jag
att folkräkningsuppgifterna som allmänheten lämnar givetvis liksom hittills
skall användas för kontroll av att kyrkobokföringen stämmer med den
faktiska bosättningen. F. n. måste bestämmelserna om mantalsskrivning
under folkräkningsår efter särskild proposition i ämnet underställas riksdagens
prövning varje gång det är aktuellt med en ny folk- och bostadsräkning.
Som jag tidigare framhållit torde den snabba samhällsutvecklingen
kräva att sådan räkning hålls minst vart femte år. Bestämmelserna om mantalsskrivning
under folkräkningsår och kontrollen av kyrkobokföringen
därvid kan behöva ändras från en folkräkning till en annan, beroende på
vilka uppgifter man vill inhämta och de önskemål om ändrad insamlingsorganisation
som kan komma att framgå ur erfarenheterna från folkräkningsarbetet.
Av praktiska skäl bör därför Kungl. Maj :t bemyndigas att utfärda
ifrågavarande bestämmelser. Jag föreslår därför att ett sådant bemyndigande
intas i själva förordningen.

Den av CFU föreslagna skyldigheten för pastorsämbetena att kontrollera
länsregistreringen mot kyrkobokföringen bör prövas i administrativ ordning.

62 §.

I vissa situationer har det visat sig uppstå behov av en extraordinär besvärsrätt.
Att liksom i taxeringsförordningen uppställa vissa kriterier för
erhållande av extraordinär besvärsrätt i folkbokföringsmål låter sig dock
knappast göra. Det kan inte heller vara lämpligt att införa en ovillkorlig
rätt till ändring av mantalsskrivningen efter exempelvis en femårsperiod,
eftersom man därigenom skulle bli tvungen att göra om den påföring av
kommunal skatt som skett under fem år och dessutom ändra de sociala för -

Kungl. Maj:ts proposition nr 88 år 1967

måner som utgått under denna tid. I allmänhet torde rättsverkningarna av
en felaktig folkbokföring inte vara så genomgripande för den enskilde, att
rätt till ändring bör föreligga generellt. Jag förordar i stället efter mönster
av moderna skatteförfattningar en s. k. nådeparagraf som ger Kungl. Maj :t
eller den myndighet som Kungl. Maj:t förordnar möjlighet att efter särskild
ansökan av vederbörande person förordna om personens kyrkobokföring
eller mantalsskrivning. Beslutet bör självfallet också kunna avse en
persons framtida folkbokföring. En förutsättning för sådant förordnande
bör liksom i skatteförfattningarna vara att synnerliga skäl föreligger.

Övergångsbestämmelserna

Mantalsskrivningsarbete pågår på båda sidorna om årsskiftet. Hela arbetet
bör regleras av samma bestämmelser. Eftersom det bl. a. för det
tekniska systemets igångsättande är fördelaktigt att mantalsskrivningen
för år 1968 sker hösten 1967 enligt de föreslagna bestämmelserna, har föreslagits
att förordningen skall träda i kraft redan den 1 oktober 1967. Beträffande
andra frågor än mantalsskrivning bör dock förordningen tilllämpas
först fr. o. in. den dag då ADB-systemet formellt avsetts träda i
kraft, nämligen den 1 januari 1968.

Kungl. Maj :t torde redan enligt 31 och 55 §§ FBF jämförda med övergångsbestämmelserna
till kungörelsen den 21 oktober 1966 (nr 583) om
ändring i mantalsskrivningskungörelsen ha tillräckligt vidsträckt befogenhet
för att inte behöva stöd av en särskild övergångsbestämmelse, om det
redan före oktober 1967 med avseende på mantalsskrivningen för år 1968
skulle visa sig erforderligt att meddela sådan föreskrift som avses i den
föreslagna 59 §.

Den nu gällande förordningen om ikraftträdandet av FBF innehåller —
förutom bestämmelser som upphäver åtskilliga äldre författningar och bestämmelser
som hänför sig till numera förfluten tid — även bestämmelser
som bör upphöra att gälla i och med att den nya folkbokföringsförordningen
träder i kraft.

Det torde inte vara erforderligt att genom särskilt stadgande upphäva 9 §
promulgationsförordningen, enligt vilken Kungl. Maj :t äger meddela tilllämpningsföreskrifter
till samma förordning och medge undantag från bestämmelserna
i förordningen. Även kungörelsen den 30 maj 1952 (nr 342)
angående fortsatt uppskov med tillämpningen av vissa bestämmelser i
folkbokföringsförordningen torde automatiskt upphöra att gälla i och med
att FBF ersätts av en ny folkbokföringsförordning. I och med att ingen »församling
av främmande trosbekännare med rätt till egen kyrkobokföring»
skall finnas, bortfaller förutsättningen för den fortsatta partiella giltighet
som enligt 1 § promulgationsförordningen tillkommer förordningarna den
11 februari 1887 (nr 10) och den 3 december 1915 (nr 476). I denna del
torde de nu nämnda äldre förordningarna böra uttryckligen upphävas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 88 år 1967

Roteombudens arbetsuppgifter är f. n. i allt väsentligt knutna till mantalsuppgifter
som lämnas av allmänheten. Genom omläggningen av mantalsskrivningsförfarandet
bortfaller dessa arbetsuppgifter och CFU har föreslagit
att institutet roteombud därför skall upphöra. Förslaget har tillstyrkts
av flertalet remissinstanser och biträds också av mig.

Genom ADB-förfarandet försvinner mantalslängdens fastighetsliggare.
CFU har föreslagit därav betingad ändring i 10 § lagfartsförordningen. Hänsisningar
till fastighetsliggaren förekommer dock även i andra författningar.
Den av CFU föreslagna ändringen i lagfartsförordningen har därför
ersatts med en övergångsbestämmelse av mera allmän karaktär. Enligt denna
bestämmelse (punkt 5) skall stadgande om fastighetsliggare framdeles
avse fastighetslängd.

Direkt hänvisning Lill bestämmelser i FBF synes inte förekomma i författningar
som stiftats av Kungl. Maj :t och riksdagen. Lagstiftningen i övrigt
utanför folkbokföringsväsendet torde endast mycket sparsamt innehålla
sådana hänvisningar. I större utsträckning förekommer det att författningarna
rör sig med termer med vilka avses bestämmelser i FBF, t. ex. pastor,
kyrkobok, mantalsskrivning, mantalslängd, länsbyrå etc. Genom den föreslagna
punkt 6 inriktas dessa terminologiska hänvisningar på motsvarande
begrepp enligt de nya bestämmelserna i den blivande folkbokföringsförordningen
och administrativa författningar rörande folkbokföringen.

Den nya förordningen medför att vissa besvärstider blir kortare än enligt
FBF. Bestämmelsen i punkt 7 uttrycker samma princip som motsvarande
stadgande i lagen den 4 juni 1954 om besvärstid vid talan mot förvaltande
myndighets beslut.

I enlighet med CFU:s allmänt tillstyrkta förslag har i den nya förordningen
inte upptagits några bestämmelser om medborgarkort och främlingskort
eller om sökregister. Bestämmelser om sådana kort och register har funnits
i hittills gällande FBF men aldrig trätt i kraft.

Specialmotivering till ändring i taxeringsförordningen

De uppdragna riktlinjerna för ADB-systemets utformning innebär endast
att andra tekniska hjälpmedel än de nuvarande tas i anspråk. De
grundläggande bestämmelserna för taxering som skall meddelas av Kungl.
Maj :t och riksdagen gemensamt påverkas endast i ringa omfattning av det
nya systemet. Däremot medför ADB-systemet att tillämpningsföreskrifterna
till bl. a. taxeringsförordningen (TF) måste underkastas omfattande ändringar,
vilket sammanhänger med att i dessa föreskrifter meddelas bestämmelser
som reglerar frågor av mera teknisk natur. Vidare föreslås vissa
ändringar som inte kan sägas ha något omedelbart samband med omlägg -

Kungl. Maj:ts proposition nr 88 år 1967

ningen till detta system. Dessa ändringar avser främst vissa frågor av ren
terminologisk natur för att anpassa författningstexten till andra författningsområden.

5 §•

I datasystemet används termen distrikt som särskild, i princip för internt
bruk erforderlig beteckning för den minsta geografiska enhet, som måste
kunna särskiljas dels med hänsyn till menighets beskattningsrätt och dels
med hänsyn till indelningen i taxeringsdistrikt. Ett taxeringsdistrikt kan
följaktligen komma att bestå av ett eller flera sådana särskilda distrikt
men inte av del av sådant distrikt. Enligt CFU:s av remissinstanserna allmänt
tillstyrkta förslag skulle länsstyrelsens beslut om taxeringsdisfriktsindelning
i vad avser lokala taxeringsdistrikt meddelas ett år tidigare än nu
och således senast den 30 november året närmast före det år som föregår
taxeringsåret. Senare bedömningar av tidsplaneringen har visat att beslutet
måste ytterligare tidigareläggas, nämligen senast den 30 september
året före det år som föregår taxeringsåret.

Tidigareläggningen av beslutet betingas främst av att de uppgifter om
indelning i distrikt, vilka skall fastläggas i fastighetsbandet, utan ändring
skall överföras därifrån till personbandet och vidare utan ändring till skattebandet.
Länsstyrelses beslut om indelning i taxeringsdistrikt måste med
hänsyn härtill föreligga vid sådan tidpunkt att de kan iakttas redan vid
mantalsskrivningen för det år, mantalsår (tillika inkomstår), som föregår
taxeringsåret. I detta sammanhang må erinras om att man i praktiken
redan förfar så i större delen av landet, att man vid tidpunkten för indelningen
i uppbördsdistrikt, vilken äger rum i början av året före inkomståret,
beaktar den kommande indelningen i taxeringsdistrikt, ehuru länsstyrelsen
inte fastställer denna indelning förrän senast den 30 november
året näst före taxeringsåret. I realiteten innebär förslaget att stadgandet
i 5 § TF anpassas till den ordning som redan nu allmänt tillämpas vid
länsstyrelserna.

I fråga om de särskilda taxeringsdistrikten föreligger inte något behov av
att flytta tillbaka tidpunkten för distriktsindelning, eftersom de nyss anförda
tekniska skälen härvidlag inte gör sig gällande.

6 §.

Den föreslagna ändringen är endast av redaktionell art och innebär ingen
ändring i sak.

16 § 1 mom.

I datasystemet skall länsstyrelsens datakontor maskinellt framställa
stommar till inkomst- och förmögenhetslängder. Som närmare framgår av
specialmotiveringen till 68 § TF föreslås att taxeringsnämnds ansvar för att
innehållet i taxeringslängderna överensstämmer med de av nämnden verk -

Kungl. Maj:ts proposition nr 88 år 1967

ställda taxeringarna skall upphöra. Det är med hänsyn härtill oegentligt att
i fortsättningen säga att längdföringen skall verkställas för taxeringsnämnd.

25 §.

Det i 7 § nya FBF tillskapade personnumret bör, såsom överståthållarämbetet
föreslagit, för underlättande av beskattningsmyndigheternas arbete
alltid anges på självdeklarationer och de uppgifter som skall insorteras i
deklarationerna. Genom stadgandet i 28 § TF blir bestämmelsen om personnummer
tillämplig även på särskild självdeklaration.

37 § 2 mom.

Som anförts vid 25 § skall det i 7 § FBF tillskapade personnumret alltid
anges på ifrågavarande uppgiftshandling, Eftersom numret innehåller uppgift
om födelseåret, behöver särskild uppgift om födelseåret inte längre
lämnas.

68 §.

Gällande ordning. I förmögenhetslängden skall antecknas yrkesbeteckning.

Taxeringslängd skall underskrivas av taxeringsnämndens ordförande och
de ledamöter av nämnden som utsetts att justera nämndens protokoll. Om
taxeringsnämnden har biträde av taxeringsassistent, skall även denne underskriva
taxeringslängderna.

CFU. Med hänsyn till att statistiska centralbyrån kommer att erhålla
magnetband med bl. a. kod för yrkesbeteckning anser CFU det obehövligt
att ange yrkesbeteckning vid utskrift av förmögenhetslängden.

CFU anser att det nuvarande underskriftsförfarandet är en ren formalitet
och att det skulle bli det i ännu högre grad i datasystemet. Därför föreslår
CFU att taxeringsnämnd inte längre skall ansvara för att innehållet i taxeringslängd
står i överensstämmelse med nämndens beslut. I stället skall ansvaret
övertas av den längdförande myndigheten, dvs. den lokala skattemyndigheten
eller länsstyrelsen, som även skall underskriva längden. Bestämmelserna
härom anser CFU böra meddelas i administrativ ordning.
Förslaget innebär att, vid bristande överensstämmelse mellan längden och
taxeringsnämndens anteckning på deklarationen, längden skall äga vitsord
tills längdföringen i vederbörlig ordning rättats.

Remissyttrandena. Förslaget att taxeringsnämnden inte längre skall underskriva
taxeringslängd har mött erinran endast från länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län. Denna länsstyrelse anser att taxeringsnämndens ansvar
för taxeringsresultatet bör komma till uttryck i synlig form på så sätt
att nämndens ordförande undertecknar längden med kontrasignation av
tjänsteman hos lokal skattemyndighet eller länsstyrelsen.

Kungl. Maj. ts proposition nr 88 år 1967

Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund har i skilda sammanhang
framhållit det mindre lämpliga i att taxeringslängderna många gånger kunnat
in blanco få undertecknas av ordförande och justeringsmän vilka därmed
fått svara för det som i längderna sedermera införts av längdföraren.
Förbundet uttalar nu sin oreserverade anslutning till CFU:s förslag. En
konsekvens av förslaget kan måhända bli att tvekan uppstår i vilken ordning
besvär skall anföras vid felaktighet i taxeringslängd, som taxeringseller
som debiteringsmål.

Sveriges industriförbund och Svenska arbetsgivareföreningen godkänner
förslaget under förutsättning att de skattskyldigas processuella möjligheter
inte beskärs till någon del. Detta bör enligt organisationerna komma till
klart uttryck i taxeringsförordningen.

Uppbördsdirektören i Stockholm framhåller att undertecknandet måste
ges en rimlig innebörd. Han anser det inte vara riktigt att ansvaret för
längdens innehåll i och med undertecknandet överflyttas på längdföraren.
Om längdens avvikelse från taxeringsnämndens anteckningar på deklarationen
beror på ett fel av rent datateknisk natur eller eljest på ett fel som
inte rimligen kan upptäckas vid en stickprovskontroll, måste ansvaret för
felaktigheten — om nu ett sådant måste fastställas — enligt uppbördsdirektörens
mening kunna få ledas från längdföraren till den reellt ansvarige.

Frågan huruvida längden eller taxeringsnämndens anteckning på deklarationen
skall äga vitsord diskuteras i tre remissyttranden.

Kammarrätten finner förslaget leda till tvekan om vad som skall anses
utgöra taxeringsnämndens beslut. Vid skiljaktighet mellan anteckning på
deklaration och i längd torde f. n. längden äga vitsord. Om förslaget genomförs
skulle taxeringsnämndens befattning med taxeringen upphöra i och
med att de taxerade beloppen antecknas på deklarationen. Det skulle då
ligga närmast till hands att anse denna anteckning utgöra taxeringsnämndens
beslut. En sådan ordning skulle emellertid enligt kammarättens mening
medföra praktiska olägenheter i taxeringsprocessen, eftersom i så fall
besvär över taxeringsnämndens beslut som det antecknats på deklarationen
skulle föras i den för skattemål stadgade ordningen, under det att besvär
i anledning av skiljaktighet mellan taxeringsnämndens beslut och taxeringslängden
skulle föras i den för debiteringsmål stadgade ordningen. För att
undanröja tvekan om vad som skall anses utgöra taxeringsnämndens beslut
föreslår kammarrätten att i taxeringsförordningen fastslås, att taxeringslängderna
skall anses innefatta taxeringsnämndens beslut.

Riksskattenämnden får av CFU :s förslag närmast det intrycket att taxeringsnämndens
på deklarationen tecknade beslut hädanefter skall äga vitsord
framför taxeringslängden. Detta är emellertid inte avsett, anför riksskattenämnden,
som även finner invändningar kunna resas mot ett sådant
system. Riksskattenämnden föreslår att i 68 § TF tas in ett uttryckligt

Kungl. Mcij:ts proposition nr 88 år 1967

stadgande om att lokal skattemyndighet eller annan längdförare skall underskriva
taxeringslängden — i vederbörandes egenskap av längdförare åt taxeringsnämnden
— och att längden skall äga vitsord. Om felaktig anteckning
skett i längden kan rättelse ske enligt 72 a § TF, i den mån förutsättningar
därför föreligger, och eljest genom taxeringsbesvär.

Av motsatt uppfattning är länsstyrelsen i Stockholms län som anser alt
anteckning på deklarationen måste äga vitsord framför längden. Vid sådant
förhållande finner länsstyrelsen det nödvändigt att innebörden av underskrift
av taxeringslängd klart anges i författningstexten.

Departementschefen. Bestämmelsen att yrkesbeteckning skall antecknas
i förmögenhetslängden har på sin tid tillkommit för statistiska ändamål.
Eftersom magnetband kommer att innehålla kod för yrkesbeteckning tillstyrker
jag förslaget att slopa bestämmelsen.

Som CFU och remissinstanserna påpekat skulle taxeringsnämndens underskrivande
av taxeringslängderna bli en ren formalitet i ett datasystem. Jag
tillstyrker därför att taxeringsnämnden befrias från denna skyldighet och
att ansvaret för längdens innehåll överflyttas på längdföraren, dvs. den lokala
skattemyndigheten eller vederbörande tjänsteman hos länsstyrelsen.
Detta bör tillgå så att längdföraren i erforderlig utsträckning kontrollerar
riktigheten av uppgifterna i den av datakontoret maskinframställda stommen.
I regel torde det räcka med stickprovskontroll. Sedan stomme till inkomst-
och förmögenhetslängd blivit kontrollerad och rättad, skall den
underskrivas av längdföraren. Genom underskriften bestyrks att innehållet
i längden står i överensstämmelse med de taxeringar som beslutats av taxeringsnämnden.

Om det senare skulle upptäckas att en längdförd uppgift inte står i överensstämmelse
med det beslut som taxeringsnämnden antecknat på deklarationen,
uppstår frågan om det är sistnämnda anteckning som skall äga vitsord.
Såsom kammarrätten påpekat har frågan betydelse för processordningen.
Jag föreslår därför i likhet med kammarrätten och riksskattenämnden
att taxeringslängden skall äga vitsord och att längden således
skall anses innefatta taxeringsnämndens beslut. Med hänsyn till frågans
vikt för enskilda från processuell synpunkt och eftersom frågan varit föremål
för delade meningar bland remissinstanserna, bör det uttryckligen anges
i taxeringsförordningen att taxeringslängd skall anses innefatta taxeringsnämnds
beslut. Jag vill erinra om att rättelse av felaktig anteckning i
längden redan nu kan ske enligt 72 a § TF och genom taxeringsbesvär.
Extraordinär besvärsrätt torde därvid regelmässigt föreligga. Den felaktiga
längdföringen medför således inte någon rättsförlust.

Enligt 24 § förordningen om allmän varuskatt skall TF:s bestämmelser
om taxering i tillämpliga delar gälla i fråga om taxering till allmän varuskatt.
Genom den föreslagna ändringen av 68 § TF blir de nya bestämmel -

94 Kungl. Maj. ts proposition nr 88 år 1967

serna om underskrift och taxeringslängdens vitsord tillämpliga även på
varuskattelängd.

I fråga om fastighetslängd som upprättas vid allmän fastighetstaxering är
det däremot inte aktuellt att införa motsvarande ändringar. Där skötes nämligen
längdföringen enligt 147 § TF av taxeringsnämndens ordförande.

Förordningens bestämmelser i fråga om tidpunken för beslut om indelning
i lokala taxeringsdistrikt skall tillämpas redan före den 1 januari 1968.
Indelningen i sådana distrikt bör för 1968 års taxering beslutas snarast efter
det att förordningen utkommit från trycket och för 1969 års taxering senast
den 30 september 1967. Med hänsyn till att arbetsgivare kan sakna uppgift
om personnumret för sådana arbetstagare som hunnit sluta arbetsanställningen
innan de nya bestämmelserna blivit kända, bör bestämmelserna
i 37 § 2 mom. om personnummer på kontrolluppgift inte tillämpas förrän
i fråga om uppgifter som avser år 1968.

Departementschefens hemställan

CFU har samtidigt föreslagit ändringar i uppbördsförordningen. Ändringarna
betingas delvis av övergången till ADB-system även inom uppbördsväsendet
den 1 januari 1968. Förslag till sådana ändringar ämnar jag senare
i år framlägga i samband med förslag till de andra ändringar i uppbördsförordningen
som föranleds främst av uppbördsutredningens betänkande
»Uppbördsfrågor» (SOU 1965:23). För att oberoende av tidpunkten för
riksdagens beslut i nämnda ärende möjliggöra ett effektivt förberedelsearbete
för datareformen och slopandet av arbetsmoment som bortfaller genom
denna reform bör Kungl. Maj :t eller myndighet som Kungl. Maj :t förordnar
få medge de avvikelser från uppbördsförordningen som behövs år
1967 med hänsyn till övergången till ADB-system inom uppbördsväsendet.
Bemyndigande härtill torde inhämtas av riksdagen.

Under åberopande av vad jag sålunda anfört hemställer jag, att Kungl.
Maj :t i proposition föreslår riksdagen att

dels antaga inom finansdepartementet upprättade förslag till

1) folkbokföringsförordning;

2) förordning om ändring i taxering sförordningen den 23 november 1956
(nr 623),

dels bemyndiga Kungl. Maj :t eller den myndighet Kungl. Maj :t förordnar
att medge de avvikelser från uppbördsförordningen som behövs år 1967
med hänsyn till övergången till automatisk databehandling inom uppbördsväsendet,

Kungl. Maj. ts proposition nr 88 år 1967

dels bemyndiga Kungl. Maj :t att medge kommun rätt att från fastighetsägare
inhämta de uppgifter om fastigheterna som behövs för den kommunala
samhällsplaneringen.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt
förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall
avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll
utvisar.

Ur protokollet:
Britta Gyllensten

Knngl. Maj.ts proposition nr 88 år 1967

Bilaga

Centrala folkbokförings» och uppbördsnämndens förslag

till

F olkbokföringsf ör ordning

Härigenom förordnas som följer.

1 kap. Inledande stadganden
1 §•

Folkbokföringen i riket sker, i den ordning nedan stadgas och enligt de
närmare bestämmelser Kungl. Maj :t meddelar,

dels fortlöpande i kyrkoböcker och andra register för varje församling av
svenska kyrkan hos pastorsämbetet (kyrkobokföring)-,

dels fortlöpande i folkregister och andra register för Stockholm och för
Göteborg hos den lokala skattemyndigheten (civilbokföring);

dels periodiskt för kalenderår i mantalslängder, som församlingsvis för
varje kommun upprättas av den lokala skattemyndigheten (mantalsskrivning)
;

dels ock i register hos länsstyrelserna (länsregistrering) och hos centrala
folkbokförings- och uppbördsnämnden (centralregistrering).

Vad i denna förordning stadgas om församling skall äga motsvarande
tillämpning i fråga om kyrkobokföringsdistrikt, där Kungl. Maj :t förordnat
att viss församling skall vara indelad i sådana distrikt.

Såvitt angår församling i Stockholm eller Göteborg skall vad i denna
förordning sägs om församlingsbok tillämpas å vederbörlig avdelning av
folkregister.

Centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden skall handlägga centrala
uppgifter inom och utöva tillsyn över folkbokföringsväsendet i riket.

Med folkbokföring smyndighet förstås i denna förordning ovan omförmäld
myndighet i myndighetens befattning med folkbokföringen.

Angående kyrkobokföring i svenska församlingar i utlandet är särskilt
stadgat.

2 §•

Folkbokföringsmyndighet skall, i enlighet med vad därom särskilt föreskrives,
för varje person fastställa ett personnummer avsett att användas
såsom identitetsbeteckning.

Personnummer skall bestå av uppgift om födelsetiden samt ett födelsenummer
och en kontrollsiffra.

Födelsetiden skall anges med sex siffror, två för året, två för månaden
och två för dagen, skrivna i nu sagd ordning.

Födelsenumret skall bestå av tre siffror och vara udda för man och jämnt
för kvinna samt vara olika för alla som äro födda samma dag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 88 år 1967

2 kap. Rätt kyrkobokföringsort

3 §•

1 mom. Envar skall där ej annat följer av vad i 4 § stadgas bokföras i
församlingsboken för (kyrkobokföras i) den församling, där han är bosatt;
dock att den, som enligt vad därom är särskilt stadgat skall kyrkobokföras
i icke territoriell församling, icke skall därjämte bokföras i den territoriella
församling inom vilken han är bosatt. Utlänningar tillhörande främmande
makts härvarande beskickning eller lönade konsulat eller beskickningens
eller konsulatets betjäning så ock deras utländska familjemedlemmar och
utländska tjänare skola icke kyrkobokföras här i riket.

Vad i 3 och 4 §§ sägs om församling med avseende å dess område skall
beträffande icke territoriell församling i tillämpliga delar gälla med avseende
å den kommun inom vilken församlingen finnes bildad samt, där
Kungl. Maj :t förordnat att personer bosatta inom viss närliggande kommun
må kyrkobokföras inom församlingen, jämväl sistnämnda kommun.

Envar skall, evad församlingen är territoriell eller icke territoriell, kyrkobokföras
å den fastighet där han är bosatt. Den som icke är bosatt å någon
fastighet inom den församling, där han kyrkobokföres, skall bokföras, i fall
som i 4 § 1 mom. samt 2 mom. andra punkten sägs, å den fastighet Kungl.
Maj ;t bestämmer samt eljest under rubrik å församlingen skrivna eller, om
han befinnes sakna känt hemvist eller tillhöra den nomadiserande lappbefolkningen
och sakna känt huvudviste, under rubrik utan känt hemvist.
Beträffande dem som, såvitt känt, icke uppehålla sig inom församlingen
äger dock pastorsämbetet eller, såvitt angår församling i Stockholm eller
Göteborg, den lokala skattemyndigheten, i varje särskilt fall pröva huruvida
de, därest de icke kunna anses hava bestämt hemvist inom församlingen,
må med anteckning om frånvaron kvarstå i församlingsboken, där de
förut varit kyrkobokförda, eller skola överföras till avdelning för någon av
nyssnämnda rubriker. Beslutas vid mantalsskrivning att person, som sålunda
kvarstår, icke skall i mantalslängden uppföras under viss fastighet,
skall personen omedelbart i församlingsboken överföras till avdelning som
ovan sagts.

Den som inflyttat i församlingen och på grund därav införes i församlingsboken
anses såsom kyrkobokförd i församlingen redan från och med
den dag, då anmälan om inflyttningen gjordes, eller, om kyrkobokföringen
beslutats jämlikt 12 §, från och med beslutets dag. Samtidigt anses personens
kyrkobokföring i annan församling hava upphört.

Den församling, i vilken en person är kyrkobokförd, benämnes i denna
förordning personens kyrkobokf öringsort. Med en persons kyrkobokf öringsfastighet
avses den fastighet å vilken personen är kyrkobokförd. Inflyttningsdag
benämnes den dag, från och med vilken den som flyttat anses kyrkobokförd
i inflyttningsorten. Med utflyttningsdag förstås den dag, från och med
vilken en persons kyrkobokföring i viss församling på grund av personens
utflyttning upphört.

2 mom. En person skall, där ej annat föranledes av vad i 3—8 mom.
stadgas, anses bosatt å den fastighet där han regelmässigt vistas eller, då
ombyte av bostad skett, kan antagas komma att regelmässigt vistas under
nattvilan eller motsvarande vila (dygnsvilan).

3 mom. Den som av sina arbetsförhållanden föranledes att tillbringa sin
dygnsvila å annan fastighet än den där hans familj är bosatt skall likväl

Kungl. Maj:ts proposition nr 88 år 1967

anses bosatt å sistnämnda fastighet under förutsättning att han, därest ej
tillfälligtvis hinder möter, regelbundet besöker familjen.

4- mom. Den som i och för arbete eller uppdrag av tillfällig beskaffenhet
tillbringar sin dygnsvila å annan fastighet än den, där han är bosatt, må ej
av sådan anledning anses bosatt å den fastighet där han under nämnda förhållanden
vistas.

5 mom. Vad i 2 mom. stadgas skall icke föranleda att någon anses bosatt
å fastighet, där han under vistelse vid allmän eller enskild läroanstalt för
erhållande av undervisning tillbringar sin dygnsvila, så länge han kan anses
hava sitt egentliga hem annorstädes, såsom hos föräldrar eller andra anhöriga
eller, om han är gift, hos familjen.

6 mom. Tillbringar någon under olika dygn sin dygnsvila å särskilda
fastigheter under sådana omständigheter att han enligt 2 mom. skulle vara
att anse som bosatt å mer än en fastighet, skall han anses bosatt å den
fastighet där han vistas under sådana förhållanden, att han med avseende
å tjänst, verksamhet eller andra omständigheter bör anses därstädes hava
sitt egentliga hemvist.

7 mom. Den som på grund av yrke eller tjänst icke kan regelmässigt tillbringa
sin dygnsvila å någon viss fastighet skall anses bosatt å den fastighet,
där han med avseende å yrket eller tjänsten eller på grund av familjens eller
andra närmare anhörigas bosättning, förvaring av honom tillhörigt bohag
eller andra omständigheter kan anses hava sitt egentliga hemvist.

8 mom. Person tillhörande den nomadiserande lappbefolkningen skall,
där han ej är bosatt å viss fastighet, anses bosatt å sitt huvudviste inom den
lappby han tillhör; och skall där ej annat framgår av sammanhanget vad
enligt denna förordning gäller om fastighet i tillämpliga delar avse huvudviste.

9 mom. Ändå att en person icke är bosatt å viss fastighet inom en församling,
skall han likväl anses bosatt i församlingen där det med tillämpning å
församlingens område av vad ovan sagts om fastighet, kan anses att han är
bosatt inom nämnda område.

4 §•

1 mom. På ansökan av den som äger eller besitter fast egendom och under
någon del av varje år vistas å egendomen eller eljest inom den församling
där egendomen är belägen må Kungl. Maj :t förordna, att han, ändock att
han jämlikt 3 § skall anses bosatt inom annan församling, skall vara kyrkobokförd
i förstnämnda församling, därest med hänsyn till egendomens betydenhet
och övriga föreliggande omständigheter så finnes skäligt.

2 mom. Den som är i rikets tjänst å utländsk ort anställd skall med sin
familj och svenska betjäning kyrkobokföras i Storkyrkoförsamlingen i
Stockholm. Utan hinder av vad sålunda stadgas må dock den, som utom
Stockholm äger eller besitter fast egendom, med Kungl. Maj :ts medgivande
tillika med familj och betjäning kyrkobokföras inom den församling där
den fasta egendomen är belägen.

3 mom. Ledamot av statsrådet, som för utövning av statsrådsämbetet avflyttar
från församling varest han vid utnämningen var bosatt, äger utan
hinder härav fortfarande vara där kyrkobokförd.

4 mom. Är någon, som blivit av Kungl. Maj :t förordnad till ledamot i
kommitté eller kommission eller mottagit uppdrag att såsom sakkunnig
biträda inom statsdepartement eller av riksdagen erhållit särskilt uppdrag,
för uppdragets fullgörande bosatt i annan församling än den där han förut

Knngl. Maj.ts proposition nr 88 år 1967

haft sitt hemvist, äger han fortfarande vara kyrkobokförd i sistnämnda
församling, om han där innehar tjänst eller anställning, äger eller brukar
fastighet eller idkar rörelse.

5 mom. Den som beretts plats i ålderdomshem i annan församling än den,
där han rätteligen var eller bort vara kyrkobokförd när han kom i åtnjutande
av vård eller tillsyn i sådant hem, äger vara kyrkobokförd i sistnämnda
församling.

Om särskilda skäl föreligga, må den som beretts plats i ålderdomshem
och är kyrkobokförd i den församling där ålderdomshemmet är beläget,
utan hinder av bestämmelserna i 3 § 1 mom. tredje stycket bokföras på
annan fastighet i församlingen. Är den som beretts plats i ålderdomshem
kyrkobokförd i annan församling, må han bokföras på den fastighet där
han förut var bokförd eller under rubrik å församlingen skrivna eller, om
särskilda skäl föreligga, på annan fastighet.

6 mom. Intages någon å sjukvårdsinrättning eller å förbättrings-, uppfostrings-,
tvångsarbets- eller straffanstalt medför detta ej förändring i avseende
å hans kyrkobokföring, såvida icke under tiden sådana förhållanden
inträffa, att han på grund därav bort, därest han ej varit intagen å inrättningen
eller anstalten, annorstädes kyrkobokföras. I fråga om kyrkobokföring
av den som villkorligt eller på prov frigivits eller utskrivits från
fångvårdsanstalt skall under prövotiden så anses som vore han fortfarande
intagen å anstalten.

7 mom. Varje levande fött barn, som är fött inom riket eller fött utom
riket av här kyrkobokförd eller här bosatt och i obefintligregister upptagen
kvinna, skall kyrkobokföras i barnets födelsehemort. Vad ovan stadgats om
rätt kyrkobokföringsort skall beträffande barnet vinna tillämpning först
sedan så skett.

Barnets födelsehemort är den församling, i vilken modern vid nedkomsten
var kyrkobokförd eller överförd till obefintligregister eller, om hon vid nedkomsten
icke var någonstädes så bokförd, den församling där nedkomsten
skedde. Kan utredning ej vinnas om modern eller hennes bokföring, anses
nedkomstorten såsom födelsehemort, dock att i fråga om hittebarn den
församling i vilken barnet anträffats skall anses såsom födelsehemort.

8 mom. Från församlingsboken skall avföras

1. den som avlidit;

2. den som kyrkobokförts i annan församling; och

3. den som enligt 10 § ansetts hava utflyttat ur riket eller som jämlikt 3 §
1 mom. första stycket sista punkten ej vidare skall kyrkobokföras i riket.

Vidare skall

4. såsom utflyttad ur riket i annat fall än nyss sagts avföras dels utlänning,
beträffande vilken efter samråd med den lokala skattemyndigheten
sannolika skäl prövats tala för att utlänningen ej längre är bosatt i riket,
dels ock svensk medborgare, beträffande vilken vid två mantalsskrivningar
i följd vunnits säker upplysning, att han är stadigvarande bosatt å utrikes
ort; ävensom

5. till ett register över obefintliga (obefintligregister) överföras den som
fortfarande vid två mantalsskrivningar i följd är utan känt hemvist.

I andra än nu angivna fall må ej någon, som bokförts i församlingsboken,
därifrån avföras. Ej heller må vad under 4. eller 5. är stadgat föranleda, att
från församlingsboken avföres sjöman så länge han kvarstår inskriven å
sjömanshus, eller å utländsk ort anställd svensk missionär eller präst eller
denne åtföljande hustru eller barn under femton år, så länge ej för vederbörande
gjorts anmälan om flyttning till utlandet enligt 10 §.

100

Kungl. Maj. ts proposition nr 88 år 1967

3 kap. Anmälningar till kyrkobokföringen och civilbokföringen

5 §•

Anmälan enligt denna förordning skall göras muntligen vid inställelse
eller skriftligen av den anmälningsskyldige eller behörigt och i saken kunnigt
ombud för honom.

Vad i första stycket stadgas skall ej vara hinder för folkbokföringsmyndighet
att godtaga anmälan som göres medelst telefon. Sådan anmälan
skall, där myndigheten så finner påkallat, bekräftas skriftligen eller vid
inställelse. Har bekräftelse inte erhållits inom tid som angives av myndigheten,
må anmälan anses förfallen.

6 §•

Födes barn å sjukhus eller enskilt sjukhem eller biträder barnmorska
annorstädes vid barns födelse, skall i den ordning Kungl. Maj :t föreskriver
underrättelse för födelsens inskrivning i kyrkobok ofördröj ligen meddelas
vederbörande pastorsämbete.

Födes barn inom riket annorledes än i första stycket sägs eller utom riket
av kvinna, som är här kyrkobokförd eller här bosatt och upptagen i obefintligregister,
skall vårdnadshavare för barnet inom en månad därefter anmäla
födelsen hos pastorsämbetet i den församling som är barnets födelsehemort.

Angående anmälan om förnamn för nyfött barn stadgas i namnlagen.

Med barn avses varje nyfödd, som efter födelsen andats eller visat annat
livstecken, så ock dödfödd, som avlidit efter utgången av tjugoåttonde havandeskapsveckan.

Försummar vårdnadshavare att inom föreskriven tid göra anmälan om
barns födelse eller, på sätt i namnlagen föreskrives, om förnamn för nyfött
barn, som ej blivit döpt inom svenska kyrkan, och fullgöres ej heller anmälningsskyldigheten
genast efter påminnelse, skall pastorsämbetet förelägga
den anmälningsskyldige att inom viss tid efter delfåendet av föreläggandet
fullgöra sin skyldighet. Efterkommes icke föreläggandet, må för skyldighetens
utkrävande anlitas biträde av länsstyrelsen, som äger stadga lämpligt
vite för fortsatt försummelse och utdöma försuttet vite.

7 §•

Dödsfall skall skyndsamt hos pastorsämbete anmälas av efterlevande make
eller annan anhörig, som sammanbott med den döde eller eljest är tillstädes.
Finnes ej sådan anmälnings skyldig som nyss sagts, skall husfolk, husvärd
eller annan som är därtill närmast hos pastorsämbete anmäla dödsfallet.

Då någon på sjukhus intagen avlidit eller då genom polismyndighets försorg
gjorts undersökning för utrönande av dödsorsak, skall intyg angående
dödsorsaken (dödsbevis) översändas till vederbörande pastorsämbete enligt
de närmare bestämmelser därom som Kungl. Maj :t meddelar.

I annat fall åligger det den som anmäler dödsfall att, där ej särskilda omständigheter
göra det omöjligt, till pastorsämbetet avlämna dödsbevis,

1) om läkare vårdat den avlidne under hans sista sjukdom eller biträtt vid
förlossning, varunder modern eller barnet avlidit, eller efter dödsfallet besiktigat
den avlidnes kropp; eller

2) om dödsfallet inträffat inom stad, köping eller municipalsamhälle, där
för allmänna hälso- eller sjukvården anställd läkare är stationerad och
beträffande vilken ort medicinalstyrelsen förordnat om tillämpning av förevarande
stadgande.

101

Kungl. Maj:ts proposition nr 88 år 1967

Innan eldbegängelse må äga rum, skall dödsbevis alltid vara avlämnat.

Dödsbevis skall utfärdas av läkare å blankett enligt formulär, som fastställes
av Kungl. Maj :t eller myndighet som Kungl. Maj :t bestämmer.

Den som anmäler dödsfall och ej är skyldig att avlämna dödsbevis skall
i stället, utom i fall varom i andra stycket förmäles, uppgiva sannolik dödsorsak.
Har läkare under sista året före dödsfallet rådfrågats av eller för den
avlidne, skall tillika lämnas uppgift om läkarens namn.

8 §•

Envar som bosätter sig å annan fastighet eller inom annan församling än
den, där han förut varit "bosatt, åligger att — utom i fall då den ändrade bosättningen
enligt 4 § icke skall föranleda ändring i hans kyrkobokföring —-ofördröj ligen och senast inom fjorton dagar göra anmälan om flyttningen
hos pastorsämbetet i den församling, där han efter flyttningen är bosatt,
eller, om denna är en församling i Stockholm eller Göteborg, hos den lokala
skattemyndigheten därstädes. Sådan anmälan skall ock göras om vid flyttning
inom samma fastighet postadressen ändras.

Vad om flyttning stadgas skall, även om ändrad bosättning ej föreligger,
äga motsvarande tillämpning, då någon på grund av vad om behörighet att
kyrkobokföras i icke territoriell församling är stadgat skall kyrkobokföras
i annan församling än den där han är kyrkobokförd.

9 §•

Den som från utrikes ort inkommit i riket och blivit här bosatt skall
senast inom fjorton dagar efter bosättning göra anmälan om inflyttningen
hos pastorsämbetet i den församling, i vilken han är bosatt eller vilken han
enligt vad om behörighet att kyrkobokföras i icke territoriell församling är
stadgat skall tillhöra eller, om församlingen är i Stockholm eller Göteborg,
hos den lokala skattemyndigheten därstädes. Vid anmälan skall företes flyttningsbetyg,
om sådant utfärdas på den utrikes orten, men eljest de motsvarande
handlingar han kan anskaffa.

10 §.

Den som har för avsikt att stadigvarande bosätta sig å utrikes ort skall
göra anmälan om flyttning till utlandet hos pastorsämbetet i den församling,
i vilken han är kyrkobokförd, eller, om denna är en församling i Stockholm
eller Göteborg, till den lokala skattemyndigheten därstädes. Anmälan skall
göras före utresan, sedan dagen för denna blivit bestämd.

Såsom utflyttningsdag enligt 3 § 1 mom. sista stycket skall anses dagen
efter den angivna utresedagen.

Har någon, som gjort anmälan om flyttning till utlandet, inställt eller
uppskjutit utresan, skall han senast å den angivna utresedagen göra anmälan
därom hos samma myndighet som i första stycket sägs.

Inkommer från den som stadigvarande bosatt sig å utrikes ort anmälan
härom till myndighet som i första stycket avses, skall såsom utflyttningsdag
enligt 3 § 1 mom. sista stycket anses den dag, då anmälan inkom till myndigheten.

Finner myndighet vid prövning av anmälan om flyttning till utlandet att
denna anmälan inte kan godtagas, skall skriftlig underrättelse om beslutet,
jämte besvärshän visning, tillställas vederbörande.

7 Bihcing till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr 88

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 88 år 1967

Befinnes person, som efter anmälan om flyttning till utlandet blivit avförd
ur församlingsboken, vara bosatt här i riket, skall han åter kyrkobokföras.
Vad i 12—14 §§ stadgas skall därvid äga motsvarande tillämpning,

11 §•

Har fastighetsägare eller innehavare av bostadslägenhet åt annan upplåtit
bostad, skall han göra anmälan därom till pastorsämbetet i den församling,
där fastigheten är belägen, eller, om denna är en församling i Stockholm
eller Göteborg, till den lokala skattemyndigheten därstädes. Anmälan skall
göras inom trettio dagar efter det den, till vilken upplåtelse skett, inflyttat
i bostaden. Anmälningsskyldighet föreligger dock ej i de fall då den flyttande
själv gjort anmälan om flyttning eller denne fortfarande skall vara
kyrkobokförd å annan fastighet.

Den som försummar att fullgöra anmälningsskyldighet som här sägs
straffes med böter högst trehundra kronor. Finnes försummelse, som avses
i denna paragraf, ursäktlig eller eljest ringa, må från straff frias.

Det åligger anmälningsskyldig som i första stycket avses att, då folkbokföringsmyndighet
gör förfrågan därom, lämna upplysning, huruvida viss
person bor på fastigheten.

12 §.

Finner pastorsämbete på annan grund än anmälan enligt 8 eller 9 § sannolika
skäl tala för att någon flyttat till eller inom församlingen, och har
pastorsämbetet kunnat inhämta erforderliga uppgifter för hans kyrkobokföring,
äger pastorsämbetet kyrkobokföra honom å den fastighet där han
antages hava inflyttat.

Innan kyrkobokföring enligt första stycket beslutas, skall tillfälle beredas
vederbörande att yttra sig. Detta må dock underlåtas, där fråga är allenast
om flyttning inom samma församling och samma kommun och pastorsämbetet
finner det obehövligt.

Angående beslutad kyrkobokföring skall skriftlig underrättelse tillställas
vederbörande.

Såvitt angår församling i Stockholm eller Göteborg skall vad ovan sägs
om pastorsämbete tillämpas av den lokala skattemyndigheten.

13 §.

Finner pastorsämbete sannolika skäl tala för, att någon flyttat till eller
inom församlingen, men kan ej kyrkobokföring beslutas enligt 12 §, äger
pastorsämbetet förelägga honom att inom viss tid till pastorsämbetet lämna
erforderliga upplysningar. Sådant föreläggande må även meddelas den som
anmält flyttning, där så finnes erforderligt med hänsyn till att anmälningen
är ofullständig eller behöver förtydligas. Éfterkommes icke föreläggandet,
må för skyldighetens utkrävande anlitas biträde av länsstyrelsen, som äger
stadga lämpligt vite för fortsatt underlåtenhet och utdöma försuttet vite.

Såvitt angår församling i Stockholm eller Göteborg skall vad ovan sägs
om pastorsämbete tillämpas av den lokala skattemyndigheten.

14 §.

Föreläggande, varom förmäles i 6 och 13 §§, skall tillställas vederbörande
i rekommenderat brev. Mottagningsbevis skall begäras. Äro flera medlemmar
i en familj, må föreläggandet utfärdas för dem gemensamt och tillställas
huvudpersonen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 88 år 1967

103

4 kap. Kyrkobokföringsinspektörer. Kostnader

15 §.

Domkapitlen skola vid utövande av det dem åliggande inseendet över
kyrkobokföringen biträdas av kyrkobokföringsinspektörer.

I varje stift skall finnas en kyrkobokföringsinspektör. Finner Kungl. Maj :t
erforderligt, att inom visst stift flera inspektörer utses, äger Kungl. Maj :t
besluta härom. I dylikt fall förordnar Kungl. Maj:t jämväl om indelning av
stiftet i inspektionsområden, ett för varje inspektör.

Kyrkobokföringsinspektör förordnas av Kungl. Maj :t. Förordnande meddelas
för en tid av fem år. Till kyrkobokföringsinspektör skall förordnas
präst i stiftet, vilken gjort sig känd för nit och kunnighet i fråga om kyrkobokföring.

Förslag till inspektör sbefattnings besättande och, där så erfordras, till
stiftets indelning i inspektionsområden upprättas av domkapitlet. Vederbörande
länsstyrelse skall beredas tillfälle att yttra sig över domkapitlets
förslag till inspektörsbefattnings besättande.

Närmare bestämmelser angående kyrkobokföringsinspektörernas åligganden
meddelas av Kungl. Maj :t.

Kyrkobokföringsinspektör äger att av statsmedel undfå gottgörelse för
uppdragets utförande enligt grunder som Kungl. Maj :t fastställer.

16 §.

Det åligger pastorat att tillhandahålla pastorsämbete erforderlig biträdespersonal,
nödiga inventarier, materiel och vad övrigt erfordras för kyrkobokföringen
ävensom tjänstetelefon.

5 kap. Mantalsskrivningen

17 §.

I denna förordning förstås med

mantalsåret: det kalenderår för vilket mantalslängd upprättas;

förrättningsåret: kalenderåret närmast före mantalsåret; samt

mantalsdagen: den 1 november förrättningsåret.

Har Kungl. Maj :t förordnat om ändring i den kommunala indelningen,
skall mantalsskrivning för det kalenderår, under vilket den nya indelningen
träder i kraft, ske efter den nya indelningen.

18 §.

Pastorsämbete åligger att i enlighet med vad därom särskilt föreskrives
årligen för mantalsskrivningen kontrollera länsregistreringen mot kyrkobokföringen.

19 §.

Envar skall mantalsskrivas i den församling och å den fastighet, där han
å mantalsdagen rätteligen skall vara kyrkobokförd. Den som skall vara
kyrkobokförd i icke territoriell församling skall dock mantalsskrivas i den
territoriella församling, där kyrkobokföringsfastigheten är belägen. Den

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 88 år 1967

som mantalsdagen skall vara kyrkobokförd under rubrik å församlingen
skrivna eller utan känt hemvist mantalsskrives under samma rubrik.

Den kommun och församling, i vilken en person är mantalsskriven, benämnes
i denna förordning personens mantalsskrivningsort.

20 §.

I stomme till man talslängd upptagas för varje territoriell församling de
personer, vilka å mantalsdagen äro kyrkobokförda inom församlingens område,
envar under den fastighet eller rubrik, varunder han samma dag är
kyrkobokförd. Den, som under tiden från och med den 2 till och med den
17 november förrättningsåret blivit kyrkobokförd på grund av flyttning till
eller inom riket upptages dock i stomme till mantalslängd för den församling,
där han vid kyrkobokföringen befunnits bosatt å mantalsdagen.

Under tiden från och med den 15 januari till och med den 5 februari
mantalsåret skall för vederbörande kommun upprättat exemplar av stomme
till mantalslängd genom kommunens styrelses försorg hållas tillgängligt för
den som önskar taga del därav.

21 §•

På grundval av den i 20 § omförmälda stommen skall mantalslängd upprättas.
.

På framställning av person, om vars mantalsskrivning är fråga, eller av
vederbörande kommun beträffande viss person skall lokal skattemyndighet
pröva huruvida personen skall i mantalslängden upptagas eller utelämnas
eller upptagas i viss ordning, ehuru enligt 20 § annat gäller i fråga om hans
upptagande eller utelämnande i stommen.

Lokal skattemyndighet skall även eljest, när särskild anledning därtill
föreligger, till prövning jämlikt 19 § upptaga fråga som i andra stycket
avses.

22 §.

Framställning som i 21 § andra stycket sägs skall göras senast den 5
februari mantalsåret

av enskild person hos den lokala skattemyndighet, inom vars tjänstgöringsområde
personen yrkar att bliva mantalsskriven, eller, där personen
yrkar att icke bliva mantalsskriven bär i riket, hos den lokala skattemyndighet,
inom vars tjänstgöringsområde personen enligt 20 § skall vara upptagen
i stomme till mantalslängd; samt

av kommun hos den lokala skattemyndighet, vars tjänstgöringsområde
omfattar kommunen.

Framställning skall göras skriftligen eller ock muntligen vid inställelse
hos den lokala skattemyndigheten. Därvid skall erforderlig utredning förebringas.

23 §.

Innan lokal skattemyndighet i fall som avses i 21 § andra och tredje
stycket fattar beslut i fråga om någons mantalsskrivning bör denne, så ock
vederbörande kommun beredas tillfälle att yttra sig i ärendet, dock att vad
nu sagts ej skall gälla beträffande den som gjort framställning, vilken
prövas i ärendet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 88 år 1967

105

24 §.

De lokala skattemyndigheterna skola meddela varandra erforderliga
underrättelser till förebyggande av att någon blir mantalsskriven på mer
än ett ställe eller att någon obehörigen uteslutes från mantalsskrivning.

25 §.

Lokal skattemyndighet skall i stomme till mantalslängd införa de rättelser,
som föranledas av fattade beslut.

Stomme till mantalslängd skall den 1 mars mantalsåret underskrivas av
den lokala skattemyndigheten. Mantalslängden anses därmed upprättad och
justerad.

26 §.

Senast den 15 mars mantalsåret skall skriftlig underrättelse om vad
enligt mantalslängden beslutats i fall, som avses i 21 § andra och tredje
stycket, tillställas den beslutet gäller, om hans adress är känd, ävensom
vederbörande kommun.

6 kap. Klagan och underställning m. m.

27 §.

Talan mot lokal skattemyndighets beslut enligt den justerade mantalslängden
samt talan mot beslut av pastorsämbete eller beslut i civilbokföringen
i fråga om kyrkobokföringsort, kyrkobokföringsfastighet eller
kyrkobokföring under viss rubrik må föras av den om vars mantalsskrivning
eller kyrkobokföring är fråga samt av vederbörande kommun,. Talan
föres genom besvär hos länsstyrelsen i länet.

Talan i annan fråga om kyrkobokföring eller om civilbokföring än i
första stycket sägs må föras genom besvär av den som saken rörer. Talan
mot pastorsämbetes beslut föres hos domkapitlet i stiftet och mot lokal
skattemyndighets beslut hos länsstyrelsen i länet.

Där ej annat är medgivet enligt 28 § skola besvären ingivas eller insändas
till den myndighet, hos vilken enligt första eller andra stycket talan mot det
överklagade beslutet skall föras.

Besvär över lokal skattemyndighets beslut enligt den justerade mantalslängden
skola, vid äventyr av talans förlust, vara inkomna senast den
15 april mantalsåret.

Klagan över beslut, som avses i andra stycket, är ej inskränkt till viss
tid.

Beslut, varigenom pastorsämbete eller lokal skattemyndighet meddelat
föreläggande enligt denna förordning, må ej särskilt överklagas.

I ärende, som enligt 29 eller 30 § underställes högre myndighets prövning,
må besvär ej anföras.

Angående talan mot beslut eller åtgärd i namnärende stadgas i namnlagen.

28 §.

Föres enligt 27 § talan om i vilken församling någon skall vara mantalsskriven
eller kyrkobokförd, och är därvid fråga om församlingar inom olika
län, må besvären ingivas eller insändas till vilken som helst av länsstyrelserna
i dessa län.

106

Kungl. Maj. ts proposition nr 88 år 1967

Är annan fråga om kyrkobokföring eller om civilbokföring än fråga om
kyrkobokföringsort avgjord genom beslut av flera myndigheter, och skall
talan mot besluten enligt 27 § andra stycket föras hos olika myndigheter,
må besvären ingivas eller insändas till vilken som helst av dessa.

29 §.

Äro pastorsämbeten eller pastorsämbete och någon av de lokala skattemyndigheterna
i Stockholm och Göteborg av olika mening i fråga om kyrkobokföring
eller civilbokföring, skall pastorsämbetet inhämta vederbörande
kyrkobokföringsinspektörs råd i ärendet.

Fortbestår oenigheten eller uppkommer sådan oenighet mellan de nämnda
lokala skattemyndigheterna, skall den myndighet som först handlagt den
tvistiga frågan ställa denna under fortsatt prövning av den länsstyrelse
eller det domkapitel, som enligt 27 § har att pröva besvär över myndighetens
beslut i samma ämne.

Därvid skall med ifrågasatt folkbokföringsåtgärd anstå till dess länsstyrelsens
eller domkapitlets beslut eller, om länsstyrelsen eller domkapitlet
så förordnar, lagakraftägande beslut i ärendet föreligger.

30 §.

Stanna de lokala skattemyndigheterna i skiljaktiga meningar om någon
persons rätta mantalsskrivningsort skall frågan därom underställas länsstyrelsen
i det län, där den ifrågasatta nya mantalsskrivningsorten är belägen.

I fall som här avses skall personen mantalsskrivas i den församling, där
han upptagits i stomme till mantalslängd och där kvarstå till dess länsstyrelsens
beslut eller, om länsstyrelsen så förordnar, lagakraftägande beslut
i ärendet föreligger.

31 §•

Då underställning enligt 29 eller 30 § sker, skall vid handlingarna fogas
den utredning vartill omständigheterna föranleda.

Innan länsstyrelse eller domkapitel avgör underställt mål, skall genom
myndighetens försorg tillfälle att inkomma med påminnelser beredas envar
person och kommun som, såvitt utredningen ger vid handen, enligt 27 §
äger föra talan i målet.

Hos länsstyrelse och domkapitel skola underställningsmål enligt denna
förordning föredragas framför besvärsmål enligt samma förordning. De
skola, sedan de blivit därtill beredda, skyndsamt avgöras.

32 §.

I mål angående mantalsskrivning, som dragits under länsstyrelses prövning
genom besvär eller underställning, äger länsstyrelsen förordna om
vidtagande av åtgärd beträffande mantalsskrivning eller kyrkobokföring
utan hinder av att yrkande därom ej framställts. I besvärsmål eller underställt
mål angående kyrkobokföringsort, kyrkobokföringsfastighet eller
kyrkobokföring under viss rubrik skall detsamma gälla i fråga om åtgärd
beträffande kyrkobokföring. I fall som avses i 33 § skall iakttagas vad
där stadgas.

33 §.

Har länsstyrelse att på besvär eller underställning pröva, i vilken församling
någon skall vara mantalsskriven eller kyrkobokförd, och finner länsstyrelsen
anledning, att frågan prövas med avseende å församling inom

Kungl. Maj. ts proposition nr 88 år 1967 107

annat län, skall länsstyrelsen inhämta yttrande från länsstyrelsen i det
andra länet.

Har ej den länsstyrelse, som yttrat sig, förbehållit sig rätt till fortsatt
prövning och äro länsstyrelserna ense, skall den första länsstyrelsen meddela
beslut, varigenom målet i dess helhet avgöres.

I annat fall skall den första länsstyrelsen, med eget slutligt yttrande i
saken, hänvisa målet till den andra länsstyrelsen för fortsatt prövning.

Finner sig länsstyrelse, som sist handlägger hänvisningsmål, vara ense
med den länsstyrelse eller de länsstyrelser, som förut yttrat sig i saken,
skall länsstyrelsen meddela beslut, varigenom målet i dess helhet avgöres.

I annat fall skall länsstyrelsen med eget slutligt yttrande underställa
målet i dess helhet kammarrättens prövning.

34 §.

Talan mot länsstyrelses beslut i fråga om mantalsskrivning, i sådan fråga
om kyrkobokföring eller om civilbokföring som avser kyrkobokföringsort,
kyrkobokföringsfastighet eller kyrkobokföring under viss rubrik eller i
fråga om föreläggande eller utgivande av vite enligt denna förordning föres
hos kammarrätten genom besvär. Besvären skola ingivas eller insändas till
länsstyrelsen.

Talan mot domkapitels eller länsstyrelses beslut i annan fråga om kyrkobokföring
eller civilbokföring än i första stycket sägs föres hos Kungl. Maj :t
genom besvär.

I mål som underställts kammarrättens prövning må besvär ej anföras.

Utan hinder av att talan fullföljs skall länsstyrelses eller domkapitels
beslut som avses i första och andra stycket omedelbart bringas i verkställighet,
där ej länsstyrelsen eller domkapitlet för visst fall förordnat, att
med verkställigheten skall anstå till dess beslutet vunnit laga kraft.

35 §.

Sedan besvär enligt 34 § första stycket inkommit, skall länsstyrelsen infordra
vederbörandes förklaring över besvären och därefter skyndsamt till
kammarrätten insända samtliga till målet hörande handlingar jämte eget
yttrande. Har målet handlagts enligt 33 §, skall länsstyrelsen jämväl inhämta
och bifoga yttrande från envar av de övriga länsstyrelserna.

Då länsstyrelse enligt 33 § sista stycket beslutat underställning, skall
länsstyrelsen ofördröjligen översända handlingarna i målet till kammarrätten.
Vill part yttra sig i målet hos kammarrätten, må det ske genom
påminnelser, vilka skola vara till kammarrätten inkomna inom tre veckor
efter det underställningsbeslutet delgivits parten. Försittes denna tid må
det ej föranleda uppehåll med målets avgörande.

I länsstyrelses beslut varigenom mål avgöres eller underställning sker
skall ingå besked huruvida besvär må anföras över detsamma.

Besked att beslut må överklagas skall innehålla uppgift om vad som skall
iakttagas vid besvärs anförande. Besked att besvär ej må anföras i mål som
underställts kammarrättens prövning skall innehålla vad ovan är stadgat
om påminnelser.

36 §.

Vad i 31 § sista stycket och i 32 § stadgas om mål hos länsstyrelse skall
äga motsvarande tillämpning i mål hos kammarrätten.

Över kammarrättens beslut i mål som avses i denna förordning må klagan
ej föras.

108

Kungl. Maj. ts proposition nr 88 år 1967

37 §.

I mål angående var en person bör vara för visst år mantalsskriven må
fråga rörande personens rätta kyrkobokföringsort på mantalsdagen komma
under bedömande utan hinder därav att lagakraftägande beslut därom föreligger.

Utan hinder av vad ovan stadgats om viss besvärstid må, där nagon
mantalsskrivits å mer än en ort, frågan om å vilken ort han rätteligen bort
mantalsskrivas upptagas till prövning, när fråga om inverkan härav i annat
ärende föreligger till bedömande.

38 §.

Angående ersättning till den, som enligt beslut av länsstyrelse eller kammarrätten
inkallats till vittnesförhör i mål, som avses i denna förordning,
skall gälla vad angående ersättning av allmänna medel till vittnen i brottmål
finnes stadgat; dock skall ersättningen städse stanna å statsverket.

Den som är missnöjd med länsstyrelses beslut i fråga som här avses
äger däröver föra särskild talan i den i 34 § stadgade ordningen.

39 §.

Av länsstyrelserna, domkapitlen och kammarrätten meddelade beslut i de
i 34 § avsedda mål skola genom den myndighets försorg, som meddelat
beslutet, skyndsamt delgivas envar person eller kommun, som fört talan
eller, såvitt utredningen ger vid handen, enligt 27 § ägt föra talan i målet. Bevis
om delgivningen bör vid anfordran tillhandahållas vederbörande.

Delgivning skall, om ej myndigheten finner den böra verkställas på annat
sätt, ske genom beslutets översändande med posten i rekommenderat brev
med mottagningsbevis. Genom anteckning å försändelsen samt å mottagningsbeviset
skall finnas utmärkt att försändelsen må utkvitteras endast av
adressaten personligen.

Har den, med vilken delgivning skall ske, icke kunnat anträffas eller har
försändelsen av annan anledning icke blivit utlöst, skall beslutet anslås å
en för allmänheten tillgänglig plats inom myndighetens ämbetslokal. Meddelande
om att beslutet sålunda anslagits skall därjämte med posten i vanligt
brev sändas till den, med vilken delgivning skall ske, under hans senast
kända adress. Delgivning skall anses hava skett, då vad här föreskrivits
blivit fullgjort.

I övrigt skall i tillämpliga delar gälla vad i 33 kap. rättegångsbalken
stadgas om delgivning.

Länsstyrelses eller domkapitels beslut i här avsedda mål, som skall verkställas
först sedan beslutet vunnit laga kraft, må ej förrän detta skett översändas
till vederbörande pastor eller lokala skattemyndighet för verkställighet.

7 kap. Särskilda bestämmelser
40 §.

Där så finnes erforderligt i anseende till vad i 4 § 5 och 6 mom. är stadgat
äger Kungl. Maj :t stadga skyldighet för vederbörande å ålderdomshem eller
inrättning eller anstalt som där avses att lämna vissa uppgifter till pastorsämbete
eller lokal skattemyndighet rörande personer som beretts plats å
ålderdomshemmet eller intagits å inrättningen eller anstalten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 88 år 1967

109

41 §.

Angående mantalsskrivnings förrättande under år då allmän folkräkning
äger rum skall gälla vad därom särskilt förordnas.

42 §.

Kungl. Maj :t äger, under förutsättning av ömsesidighet, med främmande
stat träffa överenskommelse i fråga om enskilda personers folkbokföring
här i riket och i den andra staten.

Där för tillämpningen av överenskommelse som i första stycket sägs
erfordras föreskrifter utöver eller i stället för vad i denna förordning är
stadgat, gäller vad Kungl. Maj :t därom förordnar.

8 kap. Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

43 §.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1968. Bestämmelserna i
5 kap. skola dock gälla i avseende på mantalsskrivningen för år 1968 även
under tiden före nämnda dag.

Uppdrag att vara roteombud eller ersättare för roteombud skall upphöra
med utgången av år 1967.

44 §.

Genom förordningen upphävas med nedan stadgad begränsning

folkbokföringsförordningen den 28 juni 1946 (nr 469);

vad i 1 § förordningen samma dag (nr 470) om ikraftträdande av folkbokföringsförordningen
stadgas om fortfarande tillämpning av förordningarna
den 11 februari 1887 (nr 10) angående anmälningar om födda barn och den
3 december 1915 (nr 476) angående kyrkoböckers förande;

förordningen den 29 maj 1964 (nr 355) om överflyttande på centrala folkbokförings-
och uppbördsnämnden av uppgifter, som tillkomma statistiska
centralbyrån i egenskap av riksbyrå för folkbokföringen och centrala uppbördsnämnden
m. m.;

så ock vad i övrigt finnes i lag eller särskild författning stridande mot
bestämmelserna i denna förordning.

Förekommer i lag eller författning hänvisning till eller avses eljest däri
stadgande, som ersatts genom bestämmelse i förordningen eller genom
bestämmelse som utfärdats med stöd av förordningen, skall den bestämmelsen
i stället tillämpas.

Med omedelbar verkan förordnas, att vad i 3 § sista stycket nyssnämnda
förordning om ikraftträdande av folkbokföringsförordningen stadgas om
upprättande av visst kortregister icke skall gälla såsom föreskrift att registret
skall fortfarande föras.

Beträffande överklagande av beslut, som meddelats före denna förordnings
ikraftträdande, skola äldre bestämmelser tillämpas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 88 år 1967

Centrala folkbokförings- och uppbördsnämndens förslag

till

Lag om ändrad lydelse av 10 § förordningen den 16 juni 1875 (nr 42)
angående lagfart å fång till fast egendom

Härigenom förordnas, att 10 § förordningen den 16 juni 1875 (nr 42) angående
lagfart å fång till fast egendom1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt

nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

Kan till----------

Är lagfartsansökning förklarad vilande
till följd av hinder, varom i 7 §
förmäles, skall kungörelse därom av
rätten utfärdas, om sökanden det äskar.
Varder ej, efter det genom sökandens
försorg nämnda kungörelse
blivit såväl en gång införd i allmänna
tidningarna samt tidning inom orten,
som av rätten bestämts, som ock, när
fråga är om egendom å landet, tre
gånger, minst en månad mellan varje
gång, uppläst i kyrkan för den församling,
där egendomen är belägen,
klander å fånget instämt samt i rättens
lagfartsprotokoll antecknat inom
tre år efter sista kungörandet;
och förekommer ej heller eljest anledning
att annan äger bättre rätt till
egendomen; då må den omständighet
att förre ägarens åtkomst ej styrkes
icke vidare utgöra hinder för lagfartens
beviljande, där det visas, att
sökanden eller han och hans rättsinnehavare
oavbrutet under nämnda
tre år varit i mantalslängd upptagna
såsom ägare till fastigheten. Innan i
ty fall ansökningen bifallas må, skall
advokatfiskalen i kammarkollegiet
däröver höras.

(Föreslagen lydelse)

§•

■---------—— laga ordning.

Är lagfartsansökning förklarad vilande
till följd av hinder, varom i 7 §
förmäles, skall kungörelse därom av
rätten utfärdas, om sökanden det äskar.
Varder ej, efter det genom sökandens
försorg nämnda kungörelse
blivit såväl en gång införd i allmänna
tidningarna samt tidning inom orten,
som av rätten bestämts, som ock, när
fråga är om egendom å landet, tre
gånger, minst en månad mellan varje
gång, uppläst i kyrkan för den församling,
där egendomen är belägen,
klander å fånget instämt samt i rättens
lagfartsprotokoll antecknat inom
tre år efter sista kungörandet;
och förekommer ej heller eljest anledning
att annan äger bättre rätt till
egendomen; då må den omständighet
att förre ägarens åtkomst ej styrkes
icke vidare utgöra hinder för lagfartens
beviljande, där det visas, att
sökanden eller han och hans rättsinnehavare
oavbrutet under nämnda
tre år varit i fastighetslängd upptagna
såsom ägare till fastigheten.
Innan i ty fall ansökningen bifallas
må, skall advokatfiskalen i kammarkollegiet
däröver höras.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1968, dock att vad i lagen stadgas
icke skall utgöra hinder för lagfartens beviljande, därest sökanden eller han
och hans rättsinnehavare varit först i mantalslängd och därefter i fastighetslängd
oavbrutet under sammanlagt tre år efter sista kungörandet upptagna
såsom ägare till fastigheten.

1 Senaste lydelse se 1964:329.

Kungl. Maj.ts proposition nr 88 år 1967

111

Centrala folkbokförings- och uppbördsnämndens förslag

till

Förordning om ändring i taxeringsförordningen den 23 november 1956

(nr 623)

Härigenom förordnas, att 4 och 5 §§, 6 § 1 mom., 16 § 1 mom. och 68 §
taxeringsförordningen den 23 november 1956 (nr 623)1 skola erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

4 §.

(Föreslagen lydelse)

I län — —------

Lokalt taxeringsdistrikt--

För varje
I fögderi, — —

I län

En taxeringsnämnd i Stockholm
förordnas årligen av överståthållarämbetet
att, utöver nämnden eljest
tillkommande göromål, såsom en för
riket gemensam taxeringsnämnd
(den gemensamma taxeringsnämnden)
verkställa dels taxering till statlig
inkomstskatt och statlig förmögenhetsskatt
av skattskyldiga, som
sakna hemortskommun i riket, ävensom
av sådana i 17 § förordningen
om statlig inkomstskatt och 17 § förordningen
om statlig förmögenhetsskatt
omförmälda skattskyldiga, som
jämlikt 14 § 2 mom. och 36 § folkbokföringsförordningen
skola mantalsskrivas
i Storkyrkoförsamlingen
i Stockholm, dels ock taxering till
kommunal inkomstskatt, som skall
ske för gemensamt kommunalt ändamål.

Taxering, som----—- —

särskilda taxeringsdistrikt.
— lokalt taxeringsdistrikt.

paragraf sägs.
— särskilda taxeringsdistrikt.
— och familjestiftelser.

En taxeringsnämnd i Stockholm
förordnas årligen av överståthållarämbetet
att, utöver nämnden eljest
tillkommande göromål, såsom en för
riket gemensam taxeringsnämnd
(den gemensamma taxeringsnämnden)
verkställa dels taxering till statlig
inkomstskatt och statlig förmögenhetsskatt
av skattskyldiga, som
sakna hemortskommun i riket, ävensom
av sådana i 17 § förordningen
om statlig inkomstskatt och 17 § förordningen
om statlig förmögenhetsskatt
omförmälda skattskyldiga, som
jämlikt b § 2 mom. och 19 § folkbokföringsförordningen
skola mantalsskrivas
i Storkyrkoförsamlingen
i Stockholm, dels ock taxering till
kommunal inkomstskatt, som skall
ske för gemensamt kommunalt ändamål.

---- — särskilt taxeringsdistrikt.

— --• —■ —■----— —• —-säl

5 §-

Länsstyrelsen skall —- — — taxeringsnämndernas verksamhetsområden.
Beslutet skall avse visst taxerings- Beslutet skall avse visst taxeringsår
samt meddelas senast den 30 no- år samt meddelas i vad avser lokala
vember året näst före taxeringsåret. taxeringsdistrikt senast den 30 november
året näst före det år som
1 Senaste lydelse av 16 § 1 mom. se 1965:753 och av 68 § se 1961:628.

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 88 år 1967

(Nuvarande lydelse)

Innan länsstyrelsen •—------

1 mom. Ordförande i taxeringsnämnd
förordnas av länsstyrelsen i
samband med indelningen i taxeringsdistrikt.
Därvid utses tillika, om
ej förordnande meddelats enligt 2
mom., en person att i egenskap av
kronoombud vara ledamot i nämnden.

Övriga ledamöter-----

(Föreslagen lydelse)

föregår taxeringsåret och i vad avser
särskilda taxeringsdistrikt senast
den 30 november året näst före
taxeringsåret.

----- beträffande Stockholm.1

1 mom. Ordförande i taxeringsnämnd
förordnas av länsstyrelsen
senast den 30 november året näst
före taxeringsåret. Därvid utses tilllika,
om ej förordnande meddelats
enligt 2 mom., en person att i egenskap
av kronoombud vara ledamot i
nämnden.

--------nästfoljande år.

1 mom. Det åligger lokal skattemyndighet
att

1) ombesörja sortering av inkomna
deklarationer och andra uppgifter
samt därvid efter anvisningar av
förste taxeringsintendenten i länet
utvälja de deklarationer som skola
behandlas av särskild taxeringsnämnd,

2) verkställa längdföring för taxeringsnämnd,
i den mån detta icke
ombesörjes av länsstyrelsen,

3) i den mån länsstyrelsen därom
förordnar, vaka över att taxeringsassistent
och till hans förfogande
ställda biträden fullgöra sina åligganden,
samt

4) i den omfattning Kungl. Maj :t
eller länsstyrelsen föreskriver, i övrigt
medverka vid taxeringsarbetet.

Vad ovan-------- —

1 mom. Det åligger lokal skattemyndighet
att

2) där så icke sker genom länsstyrelsens
försorg, ombesörja längdföring
av taxeringsnämnds beslut,

3) i den mån länsstyrelsen därom
förordnar, vaka över att taxeringsassistent
och till hans förfogande
ställda biträden fullgöra sina åligganden,
samt

4) i den omfattning Kungl. Maj :t
eller länsstyrelsen föreskriver, i övrigt
medverka vid taxeringsarbetet.
---—- —- icke gälla Stockholm.

För taxeringsnämnd skola föras
följande taxeringslängder, nämligen
inkomstlängd och f ö r mögen
hetslängd, vari av nämnden
beslutade taxeringar skola införas
med angivande av taxeringens
belopp och den skattskyldiges namn.

Följande taxeringslängder skola
föras, nämligen inkomstlängd
och förmögenhetslängd,
vari av taxeringsnämnd beslutade
taxeringar skola införas med angivande
av taxeringens belopp och den
skattskyldiges namn.

1 Nämnden har i sitt betänkande den 20 augusti 1965 angående uppbördsverkens förstatligande
föreslagit, att paragrafens tredje stycke skall utgå.

113

Kungl. Maj:ts proposition nr 88 år 1967

(Nuvarande lydelse)

I inkomstlängden------ —

Uppgår den------ — —-----

I förmögenhetslängden antecknas
yrkesbeteckning för den skattskyldige
samt den till statlig förmögenhetsskatt
skattepliktiga och beskattningsbara
förmögenheten.

Närmare föreskrifter om taxeringslängds
förande meddelas av Kungl.
Maj :t.

(Föreslagen lydelse)

--—• ----— skall beräknas.

----—---icke uppkommer.

I förmögenhetslängden antecknas
för den skattskyldige den till statlig
förmögenhetsskatt skattepliktiga och
beskattningsbara förmögenheten.

Närmare föreskrifter om taxeringslängds
upprättande meddelas av
Kungl. Maj :t.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1968, dock att förordningens
bestämmelser skola gälla redan dessförinnan i avseende å åtgärder, som
erfordras för förordningens tillämpning efter ikraftträdandet.

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 88 år 1967

Innehållsförteckning

Propositionens huvudsakliga innehåll ................................ 1

Författn in gs för slag

Folkbokföringsförordning........................................ 3

Förordning om ändring i taxeringsförordningen den 23 november 1956
(nr 623).................................................... 15

Utdrag av statsrådsprotokollet

Inledning .................................... 18

Gällande ordning .............................................. 22

Mantalsskrivning.......................................... 22

Anmälningsskyldighet m. m................................. 23

CFU: s förslag ................................................ 26

Mantalsskrivning.......................................... 26

Anmälningsskyldighet m. m................................. 29

Remissyttrandena.............................................. 35

Mantalsskrivning.......................................... 35

Anmälningsskyldighet m. m................................. 38

Departementschefen............................................ 49

Specialmotivering till förslaget till folkbokföringsförordning............ 59

Specialmotivering till ändring i taxeringsförordningen ................ 89

Departementschefens hemställan.................................. 94

Bilaga. CFU:s författningsförslag.................................... 96

MARCUS BOKTR. STHLMI967 660547