Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1967

Nr 87

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändrad lydelse av 34 § arbetarskyddslagen den 3 januari
1949 (nr 1); given Stockholms slott den 17 mars 1967.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till
lag om ändrad lydelse av 34 § arbetarskyddslagen den 3 januari 1949 (nr 1).

Enligt Vårt nådiga beslut:

GUSTAF ADOLF

Sven Aspling

Propositionens innehåll

I propositionen föreslås att arbetarskyddsstyrelsen skall få generell möjlighet
att ge dispens för kvinnor att utföra arbete under jord i gruvor och
stenbrott som är lämpligt för dem. Förslaget förutsätter att Sverige säger
upp ILO-konventionen nr 45.

1—Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 saml. Nr 87

Kungl. Maj.ts proposition nr 87 år 1967

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 34 § arbetarskyddslagen den 3 januari 1949 (nr 1)

Härigenom förordnas, att 34 § arbetarskyddslagen den 3 januari 19491
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

34 §.

Kvinna må-------- —- —- -— eller stenbrott.

Vad i-—■ ■— -------utför kroppsarbete.

Arbetarskyddsstyrelsen äger medgiva,
att kvinna utan hinder av bestämmelsen
i första stycket må användas
till sjukvårdsarbete eller annat
socialt arbete så ock tillfälligt
arbete, som antingen står i samband
med kvinnans yrkesutbildning eller
icke är kroppsarbete.

Arbetarskyddsstyrelsen äger medgiva,
att kvinna utan hinder av bestämmelsen
i första stycket må användas
till arbete under jord.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1968.

1 Senaste lydelse av 34 § se 1962:248.

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1967

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 24 februari
1967.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden
Sträng, Lange, Kling, Edenman, Holmqvist, Aspling, Palme, SvenEric
Nilsson, Lundkvist, Gustafsson, Geijer, Odhnoff.

Chefen för socialdepartementet, statsrådet Aspling, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om ändring i arbetarskyddslagen
och anför.

Genom lag den 6 juni 1962 (nr 248) upphävdes de särskilda bestämmelserna
om nattvila för kvinnor i arbetarskyddslagen den 3 januari 1949 (nr 1).
Samtidigt uppmjukades det tidigare totala förbudet i 34 § mot att använda
kvinnor till arbete under jord i gruva eller stenbrott. Genom lagändringen
gjordes det undantaget att förbudet inte avser arbetstagare i överordnad
ställning, som ej utför kroppsarbete. Vidare infördes möjlighet för arbetarskyddsstyrelsen
att medge dispens för sjukvårdsarbete eller annat socialt
arbete eller tillfälligt arbete, som antingen står i samband med kvinnans
yrkesutbildning eller inte är kroppsarbete.

De undantagsregler, som infördes genom lagändringen år 1962, överensstämmer
med dem som är tillåtna enligt Internationella arbetskonferensens
konvention (nr 45) angående användande av kvinnor till arbete under jord
i gruvor av alla slag. Konventionen, som ratificerats av Sverige (se prop.
1936: 15), trädde i kraft den 30 maj 1937. Den gällde för tio år och förlängs
med tio år, om den inte sägs upp inom ett år efter tioårsperiodens utgång.
Uppsägning träder i kraft ett år efter det att den deponerats hos Internationella
arbetsorganisationens generaldirektör.

Lagändringen år 1962 hade föreslagits av arbetarskyddsstyrelsen, som
därvid framhöll, att utvecklingen inom gruvhanteringen kunde gå därhän
att användande av kvinnlig arbetskraft i den egentliga gruvdriften i viss utsträckning
skulle visa sig önskvärt. Vidare framhöll styrelsen, att en lagändring
som möjliggjorde sådana arbetsuppgifter för kvinnor skulle kräva en
uppsägning av konvention nr 45.

Eftersom tiden är inne för att ta ställning till om Sverige skall säga upp
konventionen, har arbetarskyddsstyrelsen tagit upp frågan på nytt. Styrelsen
erinrar om att huvudregeln i 34 § arbetarskyddslagen att en kvinna inte
1* — Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 sand. Nr 87

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1967

får användas till arbete under jord i gruva eller stenbrott fanns både i lagen
den 17 oktober 1900 (nr 75) angående minderårigas och kvinnors användande
till arbete i industriellt yrke och i lagen den 29 juni 1912 (nr 206) om
arbetarskydd. 1938 års arbetarskyddskommitté ansåg att den borde vara med
också i den nya arbetarskyddslagen, även om bestämmelsen då inte kunde
anses ha någon större praktisk betydelse för svenska förhållanden.

Arbetarskyddsstyrelsen anför vidare, att ett tiotal dispensansökningar behandlats
av styrelsen sedan 1962 års lagändring trädde i kraft och fortsätter:

Tillstånd har beviljats för arbete som portioneringsbiträden i gruvstugor
(matsalar), för tillfälligt arbete som städerskor i bl. a. förmanskontor och
gruvstugor, svagströmselektriker, personbilschaufförer, protokollskrivare
vid gruvmätning samt för yrkesutbildning till spelstyrare för gruvhissar
och till gruvmätare.

Tillstånd har lagligen inte kunnat lämnas på ansökan att få använda utbildade
spelstyrare till arbete som spelstyrare under jord eller att få använda
kvinnor som provtagare från malmvagnståg på kommunikationsortsnivå.

Utvecklingen inom den svenska gruvindustrien har lett till ökad mekanisering,
förbättrade ventilationsförhållanden och allmän högre hygienisk
standard än för ett par decennier tillbaka. Gruvarbetet har, åtminstone vid
de större gruvföretagen, blivit mindre fysiskt påfrestande och mindre hälsofarligt.
Behovet av arbetskraft och de svenska gruvornas allmänna beskaffenhet
samt deras i stort sett goda yrkeshygieniska och tekniska standard
har främst motiverat att arbetarskyddsstyrelsen beviljat dispenserna. Ett
annat väsentligt skäl är att de tillfälliga arbeten, som ifrågakommit, varit
av sådan art att de kunnat likställas med arbeten, som anses lämpliga att utföras
av kvinnor ovan jord.

Av arbetsvärderingar, som utförts vid vissa svenska gruvföretag, framgår
att arbetsuppgifter finns inom gruvdriften under jord, vilka skulle vara
lämpliga att utföras av kvinnlig arbetskraft, om laglig möjlighet härtill funnes.
Här kan — utöver tidigare berörda arbetsuppgifter — nämnas sådana
arbeten som pumpövervakning, verktygsreparationer, borrslipning, förrådsarbete,
vakthållning, vilka slag av arbeten i allmänhet får anses vara lätta.

En lagändring, innebärande en utvidgning av undantagsbestämmelserna
till att omfatta även sådana arbetsuppgifter, som — ehuru kroppsarbete och
icke tillfälliga -— kan hänföras till lätt arbete och som utföres under yrkeshygieniskt
godtagbara förhållanden, skulle enligt arbetarskyddsstyrelsens
uppfattning vara till fördel såväl för den kvinnliga arbetskraften som för
gruvföretagen och samhället. De ifrågavarande arbetsuppgifterna skulle
icke vara direkt förknippade med det egentliga brytningsarbetet.

Arbetarskyddsstyrelsen säger sig vara väl medveten om den vikt som
Internationella arbetsorganisationen tillmäter ratificeringen av en konvention.
Styrelsen vill därför understryka att en uppsägning av konventionen
inte får tolkas som en nedvärdering av dess betydelse som internationellt
instrument. För de länder, där gruvarbetet bedrivs under andra och sämre
yrkeshygieniska förhållanden än vid de svenska malmgruvorna, är konventionen
enligt styrelsens mening av ovedersäglig betydelse för att förhindra,
att kvinnor används till arbete under ogynnsamma betingelser, för vilket de

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1967

saknar fysiska förutsättningar. För svensk del kan den däremot anses vara
mindre aktuell. En förlängd bundenhet till konventionen i dess nuvarande
utformning skulle, anför styrelsen, kunna verka hämmande på en önskvärd
utveckling inom den svenska gruvindustrin. Styrelsen framhåller att avsikten
inte är att lämna möjlighet för gruvföretag att utan vidare använda
kvinnor till vilket gruvarbete som helst.

Styrelsen föreslår att den nuvarande dispensmöjligheten vidgas så att
eftergift från förbudet att använda kvinnor till arbete under jord i gruvor
och stenbrott kan meddelas från fall till fall för arbete som kan anses lätt.

För att en sådan lagändring skall kunna genomföras krävs att konvention
nr 45 sägs upp eller revideras och styrelsen förordar att någon av dessa
åtgärder vidtas.

över arbetarskyddsstyrelsens förslag har, efter remiss, yttranden avgetts
av ILO-kommittén, Svenska Arbetsgivareföreningen och Landsorganisationen
i Sverige, vilka samtliga tillstyrkt förslagen.

ILO-kommittén anför, att det såvitt kommittén känner till inte finns
några planer inom ILO på en revidering av konventionen. Eftersom den fortfarande
kan antas ha stor betydelse i länder där gruvarbetet bedrivs under
påfrestande hygieniska förhållanden, vill kommittén inte heller f. n. förorda
att Sverige tar initiativ till en sådan revidering. Därmed återstår frågan
om en uppsägning av konventionen från svensk sida. Det är visserligen
relativt ovanligt att ILO-konventioner sägs upp. För Sveriges del har
det hittills aldrig skett. Men det är ofrånkomligt att utvecklingen i samhället
och på arbetsplatserna ibland måste kunna leda till att bestämmelser,
som framstod som progressiva när de antogs, senare ter sig föråldrade och
hindrande. Konventionen nr 45 är —- sett från svenska förhållanden — ett
exempel på detta. Konventionens regler står i vägen för en för alla berörda
parter önskvärd utveckling i vårt land. Det kan då inte uppfattas som ett
avsteg från det internationella samarbetet att Sverige säger upp konventionen.
Alla ILO-konventioner innehåller regler om uppsägning. Om inte denna
möjlighet till senare omprövning fanns, skulle säkerligen antalet ratifikationer
vara avsevärt lägre än vad som nu är fallet. ILO-kommittén anser således
att konvention nr 45 bör sägas upp.

Svenska Arbetsgivareföreningen förordar, att dispensrätten görs mera
vidsträckt och följaktligen inte begränsas till lätta arbeten. En sådan begränsning
medför en del lagtolkningsproblem och torde därjämte medföra
att kvinnor kommer att utestängas från åtskilliga arbeten som i fråga om
fysisk arbetsbelastning inte är mer ansträngande än arbeten för vilka kvinnlig
arbetskraft normalt utnyttjas inom andra delar av näringslivet. Begränsningen
är enligt föreningens mening obehövlig i synnerhet som dispensfrågan
skall prövas av arbetarskyddsstyrelsen i vilken ingår representanter
från arbetsmarknadens parter.

Jag vill för egen del erinra om att principen om mäns och kvinnors lika

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1967

ställning vunnit full anslutning på den svenska arbetsmarknaden. De särskilda
kvinnolönernas avveckling är det främsta uttrycket härför. En konsekvens
av likabehandlingen i löneliänseende är att offentligrättsliga regler
inte onödigtvis bör medverka till skillnader i den manliga och den kvinnliga
arbetskraftens möjligheter att konkurrera om arbetstillfällena. I överensstämmelse
härmed avskaffades de tidigare särskilda bestämmelserna i arbetarskyddslagen
om kvinnliga arbetstagares nattvila i samband med att
arbetsmarknadsparterna träffat uppgörelse om kvinnolönernas avveckling.

Vid behandlingen av nattarbetsfrågan berördes också förbudet att använda
kvinnor till arbete under jord i gruvor och stenbrott (prop. 1962: 167).
Härvid erinrades om att Sverige var bundet av Internationella arbetsorganisationens
konvention nr 45.

Tiden då konventionen kan sägas upp har nu kommit och arbetarskyddsstyrelsen
har föreslagit att kvinnor skall få tillträde till arbete under jord
i gruvor i större omfattning än konventionen medger.

Internationella arbetsorganisationens konvention är tillkommen i arbetstagarnas
intresse. I den mån den sociala, tekniska och arbetshygieniska utvecklingen
i ett land kommit en viss reglering i en konvention att framstå
som ett hinder för arbetstagarna, bör arbetstagarnas intresse få fälla utslaget
när det landet skall ta ställning till om det fortfarande vill vara bundet
av konventionen.

I vårt land skulle otvivelaktigt den kvinnliga arbetskraften gagnas mest
av att få tillträde till sådant gruvarbete som nu är förbehållet männen. Jag
vill erinra om att inom gruvdistrikten näringslivet vanligen inte har sådan
differentiering att tillräckliga arbetstillfällen finns för kvinnor utanför
gruvindustrin.

Jag anser att kvinnorna bör få tillträde till det gruvarbete som är lämpligt
för dem. Arbetarskyddsstyrelsen har ansett att dispensmöjligheten bara bör
avse arbete som kan anses som lätt. Denna begränsning tror jag inte är behövlig.
Enligt min uppfattning kommer arbetarskyddsstyrelsen, som vid
handläggning av dispensärendena har representanter för arbetstagarna och
arbetsgivarna som ledamöter, att utan särskild bestämmelse se till att kvinnor
inte används i uppgifter som är för ansträngande för dem. Jag förordar
alltså att 34 § arbetarskyddslagen ändras så att arbetarskyddsstyrelsen får
en generell möjlighet att ge dispens från förbudet att använda kvinnor till
arbete under jord i gruvor och stenbrott.

Konventionen nr 45 torde kunna sägas upp i sådan tid att lagändringen
kan träda i kraft den 1 juli 1968.

I överensstämmelse med det anförda har inom socialdepartementet upprättats
förslag till lag om ändrad hjdelse av 34 § arbetarskgddslagen den
3 januari 1949 (nr 1), vilket torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta
ärende som bilaga.1

1 Bilagan har här uteslutits. Den är likalydande med den bilaga som är fogad vid propositionen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1967

Jag hemställer att lagrådets yttrande inhämtas över förslaget för det i
87 § regeringsformen omförmälda ändamålet,

Vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets
övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:
Britta Gyllensten

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1967

Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 13 mars 1967.

Närvarande:
f. d. justitierådet Lind,

justitierådet Söderlund,

regeringsrådet åbjörnsson,

justitierådet Brunnberg.

Enligt lagrådet den 10 mars 1967 tillhandakommet utdrag av protokoll
över social ärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 24
februari 1967, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle
för det i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas över upprättat
förslag till lag om ändrad lydelse av 34 § arbetarskyddslagen den 3 januari
1949 (nr 1).

Förslaget, som finns bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av
kanslirådet Ingrid Hilding.

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet:
Ingrid Hellström

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1967

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Kungl.

Höghet Regenten, Hertigen av Halland, i statsrådet på
Stockholms slott den 17 mars 1967.

Närvarande:

Statsråden Sträng, Andersson, Lange, Kling, Edenman, Johansson, Holmqvist,
Aspling, Palme, Sven-Eric Nilsson, Lundkvist, Gustafsson,
Geijer, Odhnoff, Wickman.

Chefen för socialdepartementet, statsrådet Aspling, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets den 13 mars
1967 avgivna utlåtande över det till lagrådet den 24 februari 1967 remitterade
förslaget till lag om ändrad lydelse av 34 § arbetarskyddslagen den 3
januari 1949 (nr 1).

Föredraganden upplyser, att lagrådet lämnat lagförslaget utan erinran,
och hemställer, att Kungl. Maj :t genom proposition föreslår riksdagen att
antaga förslaget.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar
Hans Kungl. Höghet Regenten att till riksdagen skall avlåtas
proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll
utvisar.

Ur protokollet:
Britta Gyllensten