Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

Nr 83

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
tryggande av pensionsutfästelse m. m.; given Stockholms
slott den 31 mars 1967.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag
till

1) lag om tryggande av pensionsutfästelse m. in.,

2) lag om ändring i 17 kap. handelsbalken,

3) lag om ändring i konkurslagen,

4) lag om ändring i utsökningslagen,

5) lag om ändrad lydelse av 7 § bokföringslagen den 31 maj 1929 (nr
117),

6) lag angående ändring i lagen den 24 maj 1929 (nr 116) om tillsyn
över stiftelser,

7) lag angående ändring i lagen den 14 september 1944 (nr 705) om
aktiebolag,

8) lag angående ändring i lagen den 17 juni 1948 (nr 433) om försäkringsrörelse,

9) lag angående ändring i lagen den 31 mars 1955 (nr 183) om bankrörelse,

10) lag angående ändring i lagen den 3 juni 1955 (nr 416) om sparbanker,

11) lag angående ändring i lagen den 1 juni 1951 (nr 308) om ekonomiska
föreningar,

12) lag angående ändring i lagen den 25 maj 1956 (nr 216) om jordbrukskasserörelsen.

GUSTAF ADOLF

Herman Kling

1 Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr 83

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås en omläggning av de former, under vilka en arbetsgivare
kan trygga sina pensionsutfästelser. I stället för att avsätta medel
till en pensionsstiftelse genom att till stiftelsen överlämna en revers på beloppet
(reversstiftelse) skall arbetsgivaren kunna redovisa motsvarande avsättning
enbart i bokföringen som en särskild skuldpost, benämnd Avsatt till
pensioner. Det är avsett att sådan avsättning skall berättiga till avdrag vid
inkomsttaxeringen. Befintliga reversstiftelser — med en uppskattad förmögenhet
om sammanlagt minst 6 miljarder kr. — avskaffas i samband härmed.
Möjlighet att på angivet sätt bokföra pensionsskuld skall tillkomma
alla arbetsgivare i fråga om sådana pensioner som ingår i allmän pensionsplan
(t. ex. ITP-planen). Arbetsgivare, som är aktiebolag, ömsesidigt försäkringsbolag,
ekonomisk förening eller sparbank, skall kunna redovisa skuld
på samma sätt även för andra pensionsutfästelser. Särregler ges för pensionsutfästelse
till s. k. huvuddelägare i aktiebolag eller ekonomisk förening.

Sådana pensionsstiftelser som har andra medel än fordringar mot arbetsgivaren,
s. k. realstiftelser, skall finnas kvar. För dem föreslås regler, som
innebär att de får en betydligt självständigare ställning mot arbetsgivaren
än f. n. Värdet av deras tillgångar skall i huvudsak vara oberoende av arbetsgivarens
ekonomiska läge. I stiftelsens styrelse skall finnas lika många
representanter för arbetstagarna som för arbetsgivaren.

Särskilda bestämmelser meddelas till skydd för pensionsborgenärerna för
det fall att arbetsgivaren överlåter sin näringsverksamhet på annan eller i
annat fall upphör med den.

För sådana arbetstagare som på grund av sin ålder inte alls eller endast
i begränsad omfattning får del av den allmänna tilläggspensionen (ATP)
innebär förslaget, att deras pensionsfordringar i arbetsgivarens konkurs intill
visst belopp utgår med förmånsrätt närmast efter fastighetsinteckningar.

Om en arbetsgivare vill bereda sina arbetstagare annan välfärd än pension,
kan detta enligt förslaget ske genom särskild s. k. personalstiftelse.

Det är avsett att de civilrättsliga reglerna i detta lagförslag skall kompletteras
med skatterättsliga bestämmelser.

Den nya lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 mars 1968.

Knngl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

Förslag

till

Lag

om tryggande av pensionsutfästelse m. in.

Allmänna bestämmelser

1 §•

Arbetsgivares utfästelse om pension till arbetstagare eller arbetstagares
efterlevande kan tryggas enligt denna lag genom särskild redovisning av
pensionsskuld eller avsättning av medel till pensionsstiftelse.

Förbehåll vid pensionsutfästelse att pension skall utgå endast i den mån
stiftelses medel förslår därtill är utan verkan och arbetsgivaren svarar för
utfästelsen utan avseende på förbehållet.

Lagen äger icke tillämpning på pensionsutfästelse som lämnats efter den
31 december 1966, om rätten till pension gjorts beroende av att arbetstagaren
kvarstår i arbetsgivarens tjänst vid inträdet i pensionsåldern. Även i
sådant fall äger dock lagen tillämpning på utfäst pension som börjat utgå.

2 §.

Har ej andra regler om intjänande knutits till pensionsutfästelse, anses
arbetstagaren vid varje tillfälle ha intjänat så stor del av utfäst pension som
motsvarar förhållandet mellan det antal år arbetstagaren varit i arbetsgivarens
tjänst och antalet år från tjänstens början till pensionsåldern. Vid denna
beräkning bortses dock från tid som ligger längre tillbaka än fyrtio år
före pensionsåldern.

Med upplupen del av utfäst pension förstås kapitalvärdet av den pension
som arbetstagaren intjänat vid beräkningstillfället.

3 §•

Beräkning av kapitalvärde sker med ledning av försäkringstekniska grunder
som fastställes av Konungen eller av den myndighet Konungen bestämmer.

4 §•

Med allmän pensionsplan avses sådana allmänna grunder för pensionering
av arbetstagare eller arbetstagares efterlevande som innehåller regler
om tryggande av arbetsgivarens utfästelse genom kreditförsäkring, avsättning
till pensionsstiftelse enligt denna lag eller annan likvärdig anordning
och som på arbetstagarsidan är godkända av organisation vilken enligt
lagen den 11 september 1936 (nr 506) om förenings- och förhandlingsrätt
är att anse såsom huvudorganisation.

Särskild redovisning av pensionsskuld

5 §.

Arbetsgivare äger i balansräkningen som skuld under rubriken Avsatt till
pensioner upptaga vad han enligt allmän pensionsplan åtagit sig att redovisa
under denna rubrik.

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

Aktiebolag, ömsesidigt försäkringsbolag, ekonomisk förening och sparbank
äger under rubriken Avsatt till pensioner redovisa även upplupen del
av pensionsutfästelse som ej omfattas av allmän pensionsplan. I fråga om
arbetstagare, som har bestämmande inflytande över bolaget eller föreningen,
eller sådan arbetstagares efterlevande får, under den tid inflytandet består,
vid redovisningen avseende dock icke fästas vid annan pensionsutfästelse
än sådan som ingår i allmän pensionsplan. Till grund för bedömandet
huruvida en person har bestämmande inflytande lägges hans eget samt hans
föräldrars, far- och morföräldrars, makes, avkomlings och avkomlings makes
samlade innehav av aktier eller andelar.

Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer kan förordna att
vad som sägs i andra stycket första punkten skall äga tillämpning även på
annan arbetsgivare än som avses där.

6 §■

Med arbetsgivares pensionsreserv avses hans skuld för åtagande enligt
allmän pensionsplan och för upplupen del av sådan utfäst pension som han
i övrigt äger redovisa enligt 5 §.

7 §•

Posten Avsatt till pensioner får icke minskas under arbetsgivarens pensionsreserv
i vidare mån än denna har täckning i pensionsstiftelses förmögenhet.

Till den del arbetsgivarens pensionsreserv avser pensionsutfästelse, som
tryggas även av pensionsstiftelse, anses pensionsreserven täckt av stiftelsen,
så långt dess förmögenhet förslår. Tryggar stiftelsen samtidigt utfästelse
som icke får medräknas i pensionsreserven, anses stiftelsen i första hand
täcka upplupen del av sådan utfästelse. Finns flera pensionsstiftelser som
är knutna till samma arbetsgivare och tjänar stiftelserna helt eller delvis
till tryggande av samma pensionsutfästelser, anses upplupen del av utfästelserna
i första hand täckt av stiftelse, som omfattar en trängre krets av
personer, eller, om stiftelserna omfattar samma krets av personer, av den
äldre stiftelsen.

Att pensionsstiftelse endast i vissa fall anses trygga arbetsgivares utfästelse
enligt allmän pensionsplan, framgår av 10 §.

8 §•

Arbetsgivare, som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet minskar posten
Avsatt till pensioner i strid med 7 §, dömes till böter.

Pensionsstiftelse

9 §•

Med pensionsstiftelse avses en av arbetsgivare grundad stiftelse vars uteslutande
ändamål är att trygga utfästelse om pension till arbetstagare eller
arbetstagares efterlevande.

10 §.

Arbetsgivaren äger i stiftelseurkunden förordna, att pensionsstiftelse skall
omfatta endast viss grupp av arbetstagare eller efterlevande.

Stiftelse anses icke trygga utfästelse enligt allmän pensionsplan utan att

Kungl. Maj.ts proposition nr 83 år 1967

detta framgår av stiftelsens stadgar, avtal mellan arbetsgivaren och dem
som omfattas av stiftelsens ändamål eller andra omständigheter.

Stiftelse äger icke trygga utfästelse åt arbetstagare eller efterlevande, som
avses i 5 § andra stycket andra punkten, utöver vad som kan anses sedvanligt
för arbetstagare med motsvarande uppgifter eller hans efterlevande.

För stiftelse, som är gemensam för flera arbetsgivare, skall särskilda
grunder upprättas beträffande gemenskapen i tillgångar och skulder.

11 §•

Pensionsstiftelse får icke mottaga fordran mot arbetsgivaren. Avtal i strid
härmed är ogiltigt. Stiftelsen äger dock utlåna medel till arbetsgivaren, om
betryggande säkerhet ställes för lånet eller tillsynsmyndigheten medger det.

Stiftelse får icke från arbetsgivaren mottaga egendom på villkor, som
väsentligt begränsar stiftelsens rätt att förfoga över egendomen. Ej heller
får stiftelse, som grundats av aktiebolag, utan att tillsynsmyndigheten godkänner
det äga aktier i bolaget eller i bolag, vilket står i sådant förhållande
till detta, som avses i 221 § lagen den 14 september 1944 (nr 705) om aktiebolag.

12 §.

Pensionsstiftelse äger ej utfästa pension. Sådan utfästelse är ogiltig.

13 §.

Pensionsstiftelse äger för arbetsgivarens räkning betala pensionspost eller
annat som avses i 14 § endast om det kan antagas, att den berättigade annars
ej erhåller betalning av arbetsgivaren utan avsevärt dröjsmål, eller om
tillsynsmyndigheten för särskilt fall medger det.

14 §.

Arbetsgivaren äger ur pensionsstiftelse gottgöra sig för vad han utgivit
såsom

a) pensionspost, avgift för pensionsförsäkring eller annan utgift i samband
med pensionering,

b) engångsunderstöd till arbetstagare vid långvarig oförmåga till arbete
på grund av sjukdom, lyte eller annat men eller vid avgång ur tjänsten på
grund av uppnådd ålder samt engångsunderstöd till efterlevande vid arbetstagarens
frånfälle eller utgift för försäkring av sådant understöd.

Dessutom äger arbetsgivaren gottgöra sig för vad som särskilt redovisats
under rubriken Avsatt till pensioner till fullgörande av bestämmelse i allmän
pensionsplan.

Gottgörelse enligt denna paragraf får ej avse utgift eller redovisning för
annan arbetstagare än sådan, som omfattas av stiftelsens ändamål, eller
sådan arbetstagares efterlevande.

15 §.

Gottgörelse sker ur överskott på kapitalet. Sådant överskott föreligger
när pensionsstiftelses tillgångar överstiger den skuld stiftelsen ådragit sig
samt upplupen del av den utfästa pension, som tryggas av stiftelsen, eller,
om stiftelsen tryggar utfästelser enligt allmän pensionsplan, pensionsreserven
enligt denna.

För utgift, som avses i 14 § första stycket a) och som omfattas av stiftel -

Kungl. Maj ds proposition nr 83 år 1967

sens ändamål, äger arbetsgivaren gottgöra sig ur årets avkastning, även om
stiftelsen saknar överskott på kapitalet.

Gottgörelse får avse löpande utgifter eller utgifter som arbetsgivaren haft
under närmast föregående räkenskapsår.

Beräknar arbetsgivare vid taxering till beskattning sin inkomst enligt
bokföringsmässiga grunder, skall gottgörelse avse kostnad i stället för utgift.

Gottgörelse för avgift till försäkring för allmän tilläggspension får avse
den del av avgiften som kan anses hänföra sig till lön eller annan ersättning
åt person vilken omfattas av stiftelsens ändamål.

16 §.

Ledamöter och suppleanter i stiftelses styrelse väljes till lika antal av
arbetsgivaren och de arbetstagare som omfattas av stiftelsens ändamål. Val
sker för en tid av tre år, om stadgarna icke föreskriver annat.

Tryggar pensionsstiftelse utfästelse om pension till sådan arbetstagare
eller efterlevande som avses i 5 § andra stycket andra punkten, utser tillsynsmyndigheten
ordförande i styrelsen. I annan stiftelse äger styrelseledamöterna
utse ordförande. Valet får falla på ledamot eller utomstående. Kan
ledamöterna ej enas om vem som skall vara ordförande, utses denne av tillsynsmyndigheten.

Styrelsen är beslutför, när de vid sammanträde närvarandes antal utgör
minst hälften av hela antalet styrelseledamöter. Av ledamöterna skall lika
många närvara från vardera sidan. Som styrelsens beslut gäller den mening
om vilken de flesta röstande enar sig. Vid lika röstetal förordnar tillsynsmyndigheten
på styrelsens begäran utomstående att deltaga i ärendets avgörande.

17 §.

Företrädare för arbetstagarna i pensionsstiftelses styrelse väljes vid sammanträde
med arbetstagarna. Tillhör mer än tre fjärdedelar av arbetstagarna
samma fackförening eller liknande förening, äger denna dock välja
företrädarna. Tillhör samma flertal av arbetstagarna två eller flera sådana
föreningar, äger dessa välja företrädarna. Vid val skall tillses att olika yrkesgrupper
bland arbetstagarna blir företrädda inom styrelsen i lämplig utsträckning.

Styrelsen skall i god tid före utgången av valperioden erinra arbetsgivaren
och arbetstagarna om deras rätt att utse ledamöter samt i förekommande
fall utlysa sammanträde.

Om stadgarna ej innehåller annat, skall arbetsgivaren utse revisor. Tillsynsmyndigheten
äger utse särskild revisor, när anledning därtill finnes.
Revisors berättelse skall åtfölja styrelsens årsredovisning, som skall inges
till tillsynsmyndigheten inom sex månader efter räkenskapsårets utgång.

18 §.

Ledamot av pensionsstiftelses styrelse och revisor i sådan stiftelse äger
uppbära skäligt arvode av stiftelsen för sina uppdrag ävensom ersättning
för kostnader och utlägg.

19 §.

Pensionsstiftelse skall träda i likvidation, om

a) stiftelsens medel under avsevärd tid varit helt otillräckliga för sitt
ändamål,

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

b) stiftelsens medel icke längre kan anses behövliga för sitt ändamål,

c) arbetsgivaren blivit försatt i konkurs,

d) arbetsgivaren upphör med sin näringsverksamhet utan att stiftelsen i
samband därmed överföres till annan enligt bestämmelserna i 24 §.

Pensionsstiftelses fordran mot arbetsgivaren är vid likvidation omedelbart
förfallen till betalning, om icke tillsynsmyndigheten medger att fordringen
får betalas under loppet av viss tid, högst tre år.

20 §.

Likvidation ombesörj es av pensionsstiftelsens styrelse, som därvid framlägger
förslag till fördelning av stiftelsens medel. Förslaget skall hållas
tillgängligt på arbetsplatsen och omedelbart tillställas förening som avses
i 17 § första stycket.

Den som har fordran på pension eller annan rätt till ersättning ur stiftelsen
äger hos tillsynsmyndigheten anmäla klander mot förslaget till
fördelning inom en månad från den dag då förslaget blev tillgängligt på
arbetsplatsen. För skada, som tillfogas fordringsägare, ansvarar styrelsens
ledamöter efter de grunder som anges i 209, 211 och 212 §§ lagen om aktiebolag.

21 §•

Sedan medel vid likvidation avsatts för den skuld pensionsstiftelsen själv
ådragit sig, betalar stiftelsen förfallna pensionsbelopp.

Återstående medel användes i första hand till inköp av försäkring för
arbetstagares och efterlevandes pensionsfordringar eller, om tillsynsmyndigheten
medger det, betalning av sådana fordringar. I andra hand användes
medlen till understöd åt arbetstagare och efterlevande. Sådant understöd
får ej överstiga skälig pension för arbetstagare med motsvarande anställningstid
och anställningsförmåner. Skulle även därefter medel finnas
kvar i stiftelsen, användes dessa till välgörande eller annat allmännyttigt
ändamål som tillsynsmyndigheten bestämmer.

Förslår stiftelsens medel icke till att infria skuld på grund av pensionsutfästelse
som tryggas av stiftelsen, tillämpas vid fördelningen de grunder
som gäller om utdelning i konkurs.

22 §.

Finns icke längre någon, som omfattas av pensionsstiftelses ändamål
eller överstiger stiftelses kapital väsentligen vad som kan komma att fordras
för att tillgodose ändamålet eller förekommer i övrigt särskilda skäl att ändra
innehållet i stiftelsens stadgar, äger tillsynsmyndigheten på ansökan av
stiftelsen förordna om ändring. Förordnandet får avse sammanslagning av
två eller flera stiftelser.

Anser tillsynsmyndigheten att ärendet är av sådan beskaffenhet att det
bör ankomma på Konungen att fatta beslut, äger myndigheten underställa
Konungen ärendet.

Upphörande av näringsverksamhet m. m.

23 §.

Övergår näringsverksamhet från en arbetsgivare till annan och avtalas
därvid att ansvaret för pensionsutfästelse skall överflyttas på efterträdaren,
skall samtycke till överflyttningen inhämtas från innehavaren av pensions -

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

fordringen. Tillsynsmyndigheten äger medge att samtycke icke behöver inhämtas,
om efterträdaren kan anses god för pensionsutfästelsen.

Har i författning meddelats särskilda bestämmelser om tillvaratagande
av fordringsägares rätt vid fusion, gäller dessa i stället för reglerna i första
stycket.

Har ansvaret för pensionsutfästelse sålunda överflyttats, anses utfästelsen
ha samma rättsverkningar som om arbetstagaren varit anställd hos efterträdaren
från dagen för anställningen hos företrädaren. Efter överflyttningen
är företrädaren fri från ansvar för utfästelsen.

24 §.

Hör pensionsstiftelse till företrädarens näringsverksamhet, avgör tillsynsmyndigheten
med beaktande av stiftelsens ändamålsbestämning, om
och på vilka villkor stiftelsen skall överföras till efterträdaren.

Har stiftelse överskott på kapitalet, beslutar tillsynsmyndigheten för vilket
ändamål detta får användas.

Om särskilda skäl föreligger, äger tillsynsmyndighet förordna att stiftelsen
efter överförandet skall avse endast den som innehaft fordran på pension
mot företrädaren.

25 §.

Upphör arbetsgivare med näringsverksamhet utan att ansvaret för pensionsutfästelse
överflyttas på annan, skall han trygga upplupen del av
pensionsutfästelsen genom att köpa pensionsförsäkring i den mån den berättigade
icke tillgodoses enligt bestämmelsen i 21 § andra stycket. Detta
gäller dock ej, om utfästelsen är kreditförsäkrad eller tillsynsmyndigheten
medger undantag.

Pensionsförsäkring, som avses i första stycket, skall tecknas vid ett tillfälle
eller, om tillsynsmyndigheten medger det, vid flera tillfällen under viss
tidrymd, högst tre år.

Om innehavare av pensionsfordran icke själv för talan om fullgörelse
enligt första stycket, får sådan talan föras av fackförening eller annan
liknande sammanslutning som kan anses företräda den grupp arbetstagaren
tillhör.

26 §.

Har innehavare av pensionsfordran, såsom anställd hos arbetsgivare
med del i gemensam pensionsstiftelse, tagit tjänst hos annan arbetsgivare
med del i samma stiftelse, och har den senare övertagit ansvaret för pensionsfordringen,
äger stiftelsen efter medgivande av tillsynsmyndigheten
minska företrädarens andel i stiftelsen med upplupen del av fordringen
och öka efterträdarens andel med motsvarande belopp. Beträffande pensionsutfästelsens
rättsverkningar äger bestämmelsen i 23 § motsvarande
tillämpning.

Åtgärd enligt första stycket får medges endast om deras intressen ej eftersättas,
vilkas pensionsfordringar den gemensamma stiftelsen har till uppgift
att trygga.

Personalstiftelse
27 §.

Med personalstiftelse avses en av arbetsgivare grundad stiftelse med
ändamål att främja sådan välfärd åt arbetstagare eller arbetstagares efter -

Kungl. Maj.ts proposition nr 83 år 1967

levande som ej avser pension, avlöning eller annan förmån vilken arbetsgivaren
är skyldig att utge till enskild arbetstagare.

Arbetsgivaren äger i stiftelseurkunden förordna, att stiftelse skall omfatta
endast viss grupp av arbetstagare eller efterlevande.

28 §.

Personalstiftelse får ej inneha fordran mot arbetsgivaren. Avtal i strid
härmed är ogiltigt. I fråga om stiftelses rätt att inneha annan tillgång äger
bestämmelserna i 11 § motsvarande tillämpning.

29 §.

Arbetsgivare äger för varje räkenskapsår ur personalstiftelse gottgöra
sig för utgifter som han haft inom ramen för stiftelsens ändamål.

Finns ytterligare medel tillgängliga, förfogar stiftelsen över dessa i den
mån stiftelsens styrelse efter samråd med arbetsgivaren prövar medlen icke
vara erforderliga för utgivande av gottgörelse under de närmaste tre åren.

Stiftelse äger vägra gottgörelse, om stiftelsen skulle nödgas avstå fast
egendom som nyttjas till personalens välfärd. Stiftelsen är icke heller skyldig
att för gottgörelse avstå från medel som fordras för underhåll och skötsel
av sådan egendom.

30 §.

Beträffande personalstiftelse äger bestämmelserna i 15 § tredje och fjärde
styckena, 16—20 samt 22 och 24 §§ motsvarande tillämpning.

Sedan medel vid stiftelses likvidation avsatts för den skuld stiftelsen själv
kan ha ådragit sig, användes återstående medel till att främja välfärd för
dem som omfattas av stiftelsens ändamål.

Tillsyn

31 §.

Tillsynsmyndighet är länsstyrelsen i det län där arbetsgivaren har sitt
hemvist.

32 §.

Om tillsynsmyndighetens befogenheter och åligganden enligt denna lag
beträffande pensions- och personalstiftelse gäller i tillämpliga delar bestämmelserna
i lagen den 24 maj 1929 (nr 116) om tillsyn över stiftelser.

33 §.

Talan mot tillsynsmyndighetens beslut föres genom besvär.

Övergångsbestämmelser

1. Denna lag träder i kraft den 1 mars 1968. Genom lagen upphäves med
de undantag som följer av nedanstående bestämmelser

lagen den 18 juni 1937 (nr 521) om aktiebolags pensions- och andra personalstiftelser,

lagen den 8 december 1961 (nr 583) med vissa bestämmelser om pensionsstiftelse.

2. Tillgodoser en av arbetsgivare grundad stiftelse utom pensionering av
arbetstagare eller efterlevande annat personaländamål, utgör stiftelsen vid

lf Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt Nr 83

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

lagens ikraftträdande en pensionsstiftelse eller — om dess medel förslår —
en pensionsstiftelse och en personalstiftelse. Fordringar mot arbetsgivare
påföres pensionsstiftelsen jämte medel till ett belopp motsvarande den ursprungliga
stiftelsens skuld samt upplupen del av de utfästelser om pension
som stiftelsen tryggar. Återstående medel utgör eu personalstiftelse, om de
är tillräckliga att under särskild förvaltning tjäna eget ändamål.

3. Pensionsstiftelses fordran mot arbetsgivare upphör vid lagens ikraftträdande,
i den mån fordringen får anses avse åtagande enligt allmän pensionsplan,
och detsamma gäller sådan stiftelses fordran mot arbetsgivare,
som är aktiebolag, ömsesidigt försäkringsbolag, ekonomisk förening eller
sparbank, till den del säkerhet för fordringen ej är ställd. Intill motsvarande
belopp övertager arbetsgivaren ansvaret för stiftelsens gäld. I denna
ingår skuld för pensioner, som stiftelsen själv kan ha utfäst sig att betala.
Överstiger vid lagens ikraftträdande upplupen del av sådana utfästa pensioner
jämte stiftelsens övriga skuld fordringsbeloppet och återstår hos stiftelsen
inga medel, får arbetsgivaren ändra utfästelserna så att de avser pensioner
med sammanlagt kapitalvärde motsvarande skillnaden mellan fordringsbeloppet
och stiftelsens övriga skuld. Om sådan ändring av pensionsutfästelse
skall arbetsgivaren underrätta innehavaren av pensionsfordringen
senast den 28 februari 1969, vid äventyr att arbetsgivaren blir ansvarig för
upplupen del av utfästelsen. Kan arbetsgivaren ej underrätta borgenären i
rätt tid, skall han för att undgå ansvar införa underrättelsen i tidning inom
orten.

4. Upphör arbetsgivares skuld till pensionsstiftelse enligt 3, skall han per
den 1 mars 1968 under rubriken Avsatt till pensioner som skuld i sin bokföring
upptaga ett belopp motsvarande skillnaden mellan den skuld till
stiftelsen som sålunda upphör och sådan från denna övertagen skuld som
ej avser stiftelsens egna pensionsutfästelser.

5. Pensionsstiftelse, som vid lagens ikraftträdande icke förfogar över annat
än sådan fordran mot arbetsgivaren som avses under 3 första punkten,
anses upplöst genom de åtgärder, som angivits under 3 och 4.
Sådan upplösning skall arbetsgivaren senast den 31 december 1968 anmäla
till länsstyrelsen i det län där arbetsgivaren har sitt hemvist. Anmälan skall
vara åtföljd av utdrag ur stiftelsens och arbetsgivarens senaste räkenskaper,
utvisande den redovisning som föranledes av 4.

6. Bestämmelserna under 3—5 skall ej tillämpas på pensionsstiftelse, som
är knuten till bankaktiebolag, sparbank eller kreditkassa inom jordbrukskasserörelsen,
eller på gemensam stiftelse med gemensam förmögenhet. Utan
hinder av bestämmelserna i nya lagen får pensionsstiftelse och personalstiftelse
inneha fordran mot arbetsgivaren, som tillkommit före lagens ikraftträdande
och som ej upphör enligt 3.

7. Stiftelse som vid lagens ikraftträdande tillhandahåller bostad eller annan
liknande förmån äger, ntan hinder av att utgivandet av förmånen
icke är att hänföra till ändamål som avses i 27 §, fortsätta att bereda sådan
förmån. Sådan stiftelse anses såsom personalstiftelse enligt den nya lagen.

8. År arbetsgivare i likvidation eller försatt i konkurs vid lagens ikraftträdande,
skall äldre lag tillämpas, så länge likvidationen eller konkursen
pågår.

9. Grunder för gemensam pensionsstiftelse, som finns vid lagens ikraftträdande
och som skall bestå, skall inges till tillsynsmyndigheten senast
den 31 december 1968.

10. Strider pensionsstiftelses eller personalstiftelses innehav av aktier mot

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967 11

bestämmelse i nya lagen, skall aktierna avyttras så snart detta lämpligen
kan ske.

11. Bestämmelserna i 1 § andra stycket och 12 § avser ej pensionsutfästelse
given med stöd av äldre rätt.

12. Pensionsstiftelse, som med stöd av äldre rätt givit pensionsutfästelse,
äger utan hinder av 13 § betala pensionspost eller avgift till pensionsförsäkring
eller bestrida annan utgift i samband med pensionering.

13. För stiftelse, som bildats före lagens ikraftträdande och som skall
bestå såsom pensionsstiftelse eller personalstiftelse, skall styrelse enligt
lagen vara utsedd senast den 31 december 1968.

14. Är en av arbetsgivare bildad pensions- eller personalstiftelse den 1
mars 1968 icke längre knuten till viss arbetsgivare, skall tillsynsmyndigheten
besluta, om stiftelsen skall likvidera eller bestå, samt i sistnämnda
fall meddela grunder för stiftelsens fortsatta verksamhet.

15. Om särskilda skäl föreligger, äger Konungen förordna, att viss stiftelse,
som finns vid lagens ikraftträdande och som enligt lagen skulle
utgöra pensions- eller personalstiftelse, skall undantagas från lagens tilllämpning.

16. Arbetsgivare, som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet åsidosätter
övergångsbestämmelse till lagen, dömes till böter.

Förslag

till

Lag

om ändring i 17 kap. handelsbalken

Härigenom förordnas, dels att 17 kap. 4 och 11 §§ handelsbalken1 skall
erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges, dels att i kapitlet skall införas
en ny paragraf, betecknad 6 a §, av nedan angiven lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

4 §•

1 Senaste lydelse av 4 och 11 §§ se 1953: 74.

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

(Nuvarande lydelse)

till förvaltning av boutredningsman,
betjänters och tjänstehjons lön för
sista året, annan arbetares dagspenning
eller avlöning, den där ej stått
inne längre än sex månader efter
förfallodagen, samt sådan begravningshjälp
eller för de tre sista månaderna
upplupen sjukhjälp eller
livränta, som det enligt lag angående
ersättning för skada till följd av
olycksfall i arbete åligger gäldenären
att utgiva. Vad nu är stadgat om förmånsrätt
för arbetares avlöning äge
ock tillämpning i avseende å skadestånd,
som i händelse av obehörigt
avskedande eller arbetsavtals hävande
må tillkomma arbetaren i stället
för avlöning, som skulle med förmånsrätt
utgått. Innestår hos arbetsgivare
viss del av arbetares lön till
säkerhet för arbetarens fullgörande
av sina skyldigheter, äge arbetaren
för sålunda innestående lön enahanda
förmånsrätt som nu angående
arbetares avlöning är sagd, evad
fordringen stått inne längre eller
kortare tid.

Förmånsrätt i den ordning, som i
första stycket stadgas för betjänters
och tjänstehjons lön, gälle ock för
fordran å pension, som tillkommer
pensionstagare på grund av tjänst eller
annan arbetsanställning, vilken
innehafts av honom själv eller av
anhörig till honom, dock ej för längre
tid än sammanlagt ett år och ej
heller för längre tid tillbaka än ett
år innan konkursansökningen gjordes.
Samma förmånsrätt äge ock
pensionsstiftelse, som bildats enligt
lagen om aktiebolags pensions- och
andra personalstiftelser, för fordran
varom i 2 § nämnda lag sägs, i den
mån fordringen motsvarar pensionsfordringar
som utgå med förmånsrätt
efter vad nu är sagt, dock allenast
såvitt fordringarna avse pen -

(Föreslagen lydelse)

till förvaltning av boutredningsman,
betjänters och tjänstehjons lön för
sista året, annan arbetares dagspenning
eller avlöning, den där ej stått
inne längre än sex månader efter
förfallodagen, samt sådan begravningshjälp
eller för de tre sista månaderna
upplupen sjukhjälp eller
livränta, som det enligt lag angående
ersättning för skada till följd av
olycksfall i arbete åligger gäldenären
att utgiva. Vad nu är stadgat om förmånsrätt
för arbetares avlöning äge
ock tillämpning i avseende å dels
utestående försäkringsavgift för privat
pension åt gäldenärens arbetare
avseende det sista året dels skadestånd,
som i händelse av obehörigt
avskedande eller arbetsavtals hävande
må tillkomma arbetaren i stället
för avlöning, som skulle med förmånsrätt
utgått. Innestår hos arbetsgivare
viss del av arbetares lön
till säkerhet för arbetarens fullgörande
av sina skyldigheter, äge arbetaren
för sålunda innestående lön
enahanda förmånsrätt som nu angående
arbetares avlöning är sagd,
evad fordringen stått inne längre elkortare
tid.

Förmånsrätt i den ordning, som i
första stycket stadgas för betjänters
och tjänstehjons lön, gälle ock för
fordran å pension, som tillkommer
pensionstagare på grund av tjänst eller
annan arbetsanställning, vilken
innehafts av honom själv eller
av anhörig till honom och som är
förfallen till betalning före den dag,
från vilken tiden för klander mot
utdelnings förslag år att räkna, dock
ej för längre tid än sammanlagt ett
år och ej heller för längre tid tillbaka
än ett år innan konlcursansökningen
gjordes. Förmånsrätten avser
även pension, som intjänats hos föregående
arbetsgivare, när gäldenären
övertagit ansvaret för pensionen
under de betingelser som angivas i
23 och 26 §§ lagen den

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

sion intill belopp varom stadgas i 9 § 1967 (nr ) om tryggande av pen sista

stycket nämnda lag. sionsutfästelse m. m.

Har på—---—--— ----innehållna beloppet.

Därefter skall-----------lag sägs.

6 a §.

Därefter åtnjuter arbetstagare, som
är född år 1907 eller tidigare, eller
dennes efterlevande förmånsrätt i
arbetsgivarens konkurs för fordran
på framtida pension, varvid intjänad
del av utfäst pension dock icke må
antagas avse högre årlig pension än
som motsvarar basbeloppet enligt lagen
den 25 maj 1962 (nr 381) om
allmän försäkring. Från det sålunda
beräknade fordringsbeloppet skall i
förekommande fall avdragas upplupen
del av pension enligt allmän pensionsplan
eller enligt privat pensionsförsäkring.

Förmånsrätt enligt första stycket
gäller även fordran på framtida pension,
som intjänats hos föregående
arbetsgivare, när gäldenären övertagit
ansvaret för pensionsfordringen
under de betingelser som angivas
i 23 och 26 §§ lagen den
1967 (nr ) om tryggande av pensionsutfästelse
m. in.

Beträffande fast egendom gäller
förmånsrätten enligt denna paragraf
först närmast efter de i 9 § angivna
fordringarna.

11 §•

Därefter skola ---------.— är sagd.

Sedan uttages — -—- — ------innehållna beloppet.

Förmånsrätt efter vad i andra
stycket sägs tillkomme pensionsstiftelse,
som bildats enligt lagen om
aktiebolags pensions- och andra personalstiftelser,
för fordran varom i
2 § nämnda lag sägs, i den mån fordringen
icke utgår med förmånsrätt
enligt 4 §.

Denna lag träder i kraft den 1 mars 1968. Äldre lag äger tillämpning i
konkurs vari beslut om egendomsavträde meddelats dessförinnan.

Kungl. Maj ds proposition nr 83 år 1967

Förslag

till

Lag

om ändring i konkurslagen

Härigenom förordnas, att 28 a, 29, 100 och 139 §§ konkurslagen1 skall
erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

28 a

Har, på sätt i lagen om aktiebolags
pensions- och andra personalstiftelser
stadgas, beslut fattats om
överföring av medel från aktiebolag,
bankaktiebolag eller försäkringsaktiebolag
till pensionsstiftelse eller
annan personalstiftelse, som hör till
bolaget, och finnas bolagets borgenärer
därav hava lidit märklig skada,
skall, om den balansräkning enligt
vilken medlens överföring skett
icke till registreringsmyndigheten
eller, såvitt angår .bankaktiebolag,
till tillsynsmyndigheten inkommit
tidigare ån etthundraåttio dagar innan
konkursansökningen gjordes,
eller, där registrering av stiftelsen
skett först efter det balansräkningen
inkommit, registreringen icke
ägt rum tidigare än nyss år sagt,
överföringen av medlen på talan av
konkursboet återgå.

§•

Har gäldenären inom etthundraåttio
dagar innan konkursansökningen
gjordes eller under tiden
därefter till dess beslutet om egendomsavträde
meddelades överlämnat
medel till pensionsstiftelse och
har stiftelsen därigenom erhållit
överskott på kapitalet, skall överskottet
på talan av konkursboet
återgå. Har gäldenären inom samma
tid överlämnat medel till personalstiftelse,
skola även dessa medel
återgå till konkursboet.

29 §.

Har gäldenären---konkursboet åter.

Har borgenär---inteckningens dödande.

Vad sålunda---om konkursansökningen.

Vad i första stycket stadgas äger
motsvarande tillämpning i fråga om
överlämnande av medel till pensionsstiftelse.

100 §.

I konkurs-----egendomsavträde meddelades.

Fordran må-------till betalning.

1 Senaste lydelse av 28 a § se 1955: 185 och av 29 § se 1955: 236.

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

Pensionsfordran må icke göras
gällande till den del den gäldas av
pensionsstiftelse.

139 §.

Vid upprättande------ortens pris.

I den mån fordran på ränta eller
annan dylik förmån, som skall utgå
under någons livstid, icke är förfallen
å den dag, från vilken tiden
för klander mot utdelningsförslag,
vari fordringen upptagits, är att
räkna, varde fordringen efter en
räntefot av fem för hundra om året
uppskattad till sitt kapitalvärde å
nämnda dag. Uppskattningen skall
ske med användande av den dödlighets-
och liv släng dstab ell för riket,
som av vederbörande myndighet
sist blivit utgiven.

Fordran på pension, som icke är
förfallen till betalning den dag, från
vilken tiden för klander mot utdelningsförslag
är att räkna, uppskattas
till det belopp, som motsvarar
upplupen del av pensionsutfästelsen
nämnda dag. Uppskattningen sker
med ledning av 2 och 3 §§ lagen den
1967 (nr )
om tryggande av pensionsutfästelse
m. m. Fordran på ränta eller annan
förmån, som skall utgå under någons
livstid och som icke är förfallen
till betalning förstnämnda
dag, uppskattas med ledning av 3 §
angivna lag.

Denna lag träder i kraft den 1 mars 1968. Äldre lag äger tillämpning i
konkurs vari beslut om egendomsavträde meddelats dessförinnan.

Förslag

till

Lag

om ändring i utsökningslagen

Härigenom förordnas, att 110 och 149 §§ utsökningslagen1 skall erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

no §.

Fordran, som--— -—----

--- äga rum.

Ränta eller annan dylik fordran,
som ej är till kapitalet bestämd,
uppskattas efter samma räntefot till
sitt kapitalvärde å fördelningsdagen.
Är fråga om livränta, skall uppskattningen
ske med ledning av 3 § lagen

1 Senaste lydelse av 110 och 149 §§ se 1912: 211.

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

användande av den dödlighets- och
livslängdstabell för riket, som av
vederbörande myndighet sist blivit
utgiven.

den 1967 (nr

) om tryggande av pensionsutfästelse
m. m.

149 8.

Skall ersättning — —----

Kapitalvärdets beräkning skall
ske efter en räntefot av fem för
hundra om året och, där rättigheten
är någon för livstiden tillförsäkrad,
med användande av den dödlighetsoch
livslängdstabell för riket, som
av vederbörande myndighet sist blivit
utgiven.

ortens pris.

Kapitalvärdets beräkning skall
ske efter en räntefot av fem för
hundra om året. Rättighet, som är
tillförsäkrad någon för livstiden,
skall uppskattas med ledning av 3 §
lagen den 1967 (nr

) om tryggande av pensionsutfästelse
in. m.

Denna lag träder i kraft den 1 mars 1968. Äldre lag äger tillämpning i
fall då utmätning skett dessförinnan.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 7 § bokföringslagen den 31 maj 1929 (nr 117)

Härigenom förordnas, att 7 § bokföringslagen den 31 maj 1929 skall erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

§•

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

(Nuvarande lydelse)

tillgångar eller skulder, så framt de
äro med åsatta värden överskådligt
införda i handelsbok eller bilaga och
hänvisning göres till boken eller bilagan.
Tillgångar och skulder skola
var för sig sammanräknas och skillnaden
mellan slutsummorna utsättas.

Inom linjen skola angivas dels
samtliga borgens- och övriga ansvarsförbindelser
för annan, vilka
den bokför in gsskyldige iklätt sig, i
den mån de icke upptagits bland
skulderna, dels ock samtliga av den
bokföringsskyldige ställda panter,
evad förbindelserna eller panterna
äga samband med rörelsen eller icke.

Bolag, som--—--— hos

(Föreslagen lydelse)

Inom linjen skola angivas dels de
pensionsåtaganden, som ej upptagits
bland skulderna, dels samtliga
borgens- och övriga ansvarsförbindelser
för annan, vilka den bokföringsskyldige
iklätt sig, i den mån
de icke upptagits bland skulderna,
dels ock samtliga av den bokföringsskyldige
ställda panter, evad förbindelserna
eller panterna äga samband
med rörelsen eller icke.

Denna lag träder i kraft den 1 mars 1968.

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 24 maj 1929 (nr 116)
om tillsyn över stiftelser

Härigenom förordnas, att 1—3 och 8 §§ lagen den 24 maj 1929 om tillsyn
över stiftelser1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

1 §•

Har någon anslagit egendom att
såsom självständig förmögenhet
fortvarande tjäna ett bestämt ändamål,
skall den sålunda grundade
stiftelsen anmälas hos Konungens

1 Senaste lydelse av 2, 3 och 8 §§ se 1961: 585.

1 §■

Har någon anslagit egendom att
såsom självständig förmögenhet
fortvarande tjäna ett bestämt ändamål,
skall den sålunda grundade
stiftelsen anmälas hos Konungens

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

(Nuvarande lydelse)

befallningshavande i det län, där
stiftelsens förvaltning huvudsakligen
skall utövas.

(Föreslagen lydelse)

befallningshavande i det län, där
stiftelsens förvaltning huvudsakligen
skall utövas. Beträffande pensionsstiftelse
och personalstiftelse skall
dock anmälan ske hos Konungens
befallningshavande i det län, där arbetsgivaren
har sitt hemvist.

2 §•

Anmälningsplikt föreligger ej beträffande:

1) stiftelse, vars------i riksräkenskapsverket;

2) stiftelse, som-----—fastställt stadgar;

3) stiftelse, som----— anordnad tillsyn;

4) stiftelse, anförtrodd------annat samfund;

5) stipendiestiftelse vid enskild undervisningsanstalt;

6) stiftelse till —----- — vissa släkter;

7) stiftelse, vars---tiotusen

kronor;

8) stiftelse, varom i lagen om aktiebolags
pensions- och andra personalstiftelser
stadgas; samt

9) stiftelse, som genom Konungens
förordnande eller stiftarens föreskrift
är undantagen från tillsyn enligt
denna lag.

Anmälningsplikt föreligger dock
städse beträffande stiftelse, som avses
i lagen med vissa bestämmelser
om pensionsstiftelse och icke är sådan
stiftelse varom ovan under 8)
förmäles.

Anmälningsplikt skall av stiftelsens
styrelse fullgöras inom sex månader
efter det styrelsen mottagit
sitt uppdrag eller, där uppdraget
mottagits under stiftarens livstid,
inom sex månader efter hans död.
Pensionsstiftelse, som avses i 2 §
andra stycket, skall av styrelsen alltid
anmälas inom sex månader efter
det styrelsen mottagit sitt uppdrag.

Finnes vid---------

Har vid-----------

7) stiftelse, vars —--tiotusen

kronor; samt

8) stiftelse, som genom Konungens
förordnande eller stiftarens föreskrift
är undantagen från tillsyn
enligt denna lag.

Anmälningsplikt föreligger dock
städse beträffande pensionsstiftelse
och personalstiftelse.

§•

Anmälningsplikt skall av stiftelsens
styrelse fullgöras inom sex månader
efter det styrelsen mottagit
sitt uppdrag eller, där uppdraget
mottagits under stiftarens livstid,
inom sex månader efter hans död.
Pensionsstiftelse och personalstiftelse
skola av styrelsen alltid anmälas
inom sex månader efter det styrelsen
mottagit sitt uppdrag.

■ med styrelse,
årets utgång.

8 §■

Anmäld stiftelse skall stå under Anmäld stiftelse skall stå under
Konungens befallningshavandes till- Konungens befallningshavandes tillsyn,
där Konungens befallningsha- syn, där Konungens befallningsha -

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

(Nuvarande lydelse)

vande finner stiftelsen främja ett
allmännyttigt ändamål. Konungens
befallningshavande äge dock från
tillsyn undantaga stiftelse, som redan
är underkastad nöjaktig tillsyn
eller för vilken tillsyn enligt denna
lag eljest på grund av särskilda omständigheter
finnes icke vara behövlig.
Har stiftelses förmögenhet nedgått
under tiotusen kronor, må Konungens
befallningshavande jämväl
undantaga stiftelsen från tillsyn, där
ej fråga är om pensionsstiftelse som
avses i 2 § andra stycket.

För stiftelse, som står under tillsyn
enligt denna lag, gälle vad här
nedan i 9—18 §§ stadgas.

(Föreslagen lydelse)

vande finner stiftelsen främja ett
allmännyttigt ändamål. Konungens
befallningshavande äge dock från
tillsyn undantaga stiftelse, som redan
är underkastad nöjaktig tillsyn
eller för vilken tillsyn enligt denna
lag eljest på grund av särskilda omständigheter
finnes icke vara behövlig.
Har stiftelses förmögenhet nedgått
under tiotusen kronor, må
Konungens befallningshavande jämväl
undantaga stiftelsen från tillsyn,
där ej fråga är om pensionsstiftelse
eller personalstiftelse.

För stiftelse, som står under tillsyn
enligt denna lag, gälle vad här
nedan i 9—18 §§ stadgas. I fråga om
pensionsstiftelse och personalstiftelse
gäller dock vad i 10 och li §§
stadgas med de ändringar och tilllägg
som följa av 16 och 17 §§ lagen
den 1967 (nr ) om tryggande
av pensionsutfästelse m. m.

Denna lag träder i kraft den 1 mars 1968.

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 14 september 1944 (nr 705)
om aktiebolag

Härigenom förordnas, dels att 101 § 5 mom. lagen den 14 september 1944
om aktiebolag skall upphöra att gälla, dels att 9 § 2 inom., 67 § 1 mom.,
68 §, 72 § 2 mom., 101 § 1 och 7 mom., 111 § 1 mom., 112 §, 113 § 1 mom.,
156, 161 och 165 §§, 174 § 1 mom. samt 213 och 216 §§ samma lag1 skall
erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

9 §•

2 mom. Ej må----------- 177 §§ sägs.

Ej heller må i bolagsordningen
intagas bestämmelse, som inskränker
bolagsstämmas rätt att besluta

1 Senaste lydelse av 67 § 1 mom., 68 § och 174 § 1 mom. se 1946: 850 samt av 72 § 2 mom. se
1959: 253.

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

om bildande av stiftelse enligt lagen
om aktiebolags pensions- och andra
personalstiftelser eller om överföring
av vinstmedel till sådan stiftelse.

67 §.

1 mom. Beslut om-----rättens tillstånd.

Rättens tillstånd--— — — ansökningen bifallen.

Om ansökan, — — — — — till registreringsmyndigheten.

Rättens beslut,-----av lagakraftbevis.

Aktiekapitalet skall —- -—---blivit registrerat.

68 §.

Innefattar beslut-----svarande belopp.

Ansökan om — — —----— äga rum.

Har stiftelse, som bildats enligt
lagen om aktiebolags pensions- och
andra personalstiftelser, hos bolaget
fordran, som avses i 2 § nämnda
lag, utgöre fordringen ej hinder mot
bifall till ansökningen om tillstånd
till vinstutdelning; men skall, där
vinstutdelning äger rum innan aktiekapitalet
enligt verkställd registrering
ökats med ett mot nedsättningen
svarande belopp, skyldighet åvila
bolaget att erlägga betalning för så
stor del av stiftelsens fordran vid tiden
för nedsättningsbeslutet som
vinstutdelningen motsvarar av aktiekapitalet
efter nedsättningen. Sådan
skyldighet upphöre, när å fordringen
avbetalats så stor del som svarar
mot nedsättningen av aktiekapitalet.

Rättens beslut,----— av lagakraftbevis.

72 §.

2 mom. Vid tillämpning-----mot totalförlust.

Har för--------bland skulderna.

Belopp, som upptagits under rubriken
Avsatt till pensioner, räknas
icke heller som skuld i den mån

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

det överstiger det belopp, under vilket
posten jämlikt 7 § första stycket
lagen den 1967 (nr

) om tryggande av pensionsutfästelse
m. m. icke får nedbringas.

Där förskott---------är tillverkat.

101 §.

Vid uppställande — -----nedan iakttagas.

1 mom. Följande poster------god köpmannased:

A. Bland tillgångarna.

—---—-----— —- — för räkenskapsåret.

B. Bland skulderna.

I. Aktiekapitalet, reservfonden-----för sig.

II. Värdeminskningskonton med---särskilda tillgångsposterna.

III. Långfristiga skulder. III. Långfristiga skulder.

1. obligationslån; 1. pensionsskuld som redovi 2.

andra långfristiga skulder. sas under rubriken Avsatt

till pensioner;

2. obligationslån;

3. andra långfristiga skulder.

IV. Kortfristiga skulder.

—• — -— -----— kortfristiga skulder.

V. Oguldna, på---——--före balansdagen.

VI. Vinst å

--—-------— för räkenskapsåret.

Har bolag---------— god köpmannased.

7 mom. Inom linjen-----—• — dess slag.

Inom linjen skall ock angivas Inom linjen skola ock angivas de
sammanlagda beloppet för år av pensionsåtaganden, som ej upptagits
pensioner, utgående på grund av bland skulderna,
förpliktelser, vilka ej upptagits såsom
skuld i balansräkningen eller
motsvaras av där upptagen skuld
till pensionsstiftelse. Pensionsförpliktelser,
som i närmast föregående
balansräkning upptagits såsom
skuld, må ej redovisas inom linjen.

in §•

1 mom. Det åligger —-------vara erforderliga.

Revisorerna hava ■—--------mot bolagsordningen.

Om det-------— — sådant förbehåll.

Styrelsen och —-•—------• -— direktör vägras.

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

vad i fjärde stycket är stadgat beträffande
bolagets styrelse och verkställande
direktör äga motsvarande
tillämpning å styrelse eller god man
för stiftelsen.

112 §.

Revisorerna skola-------till revisionsberättelsen.

Där stiftelse, som i 111 § 1 mom.
sägs, står under särskild förvaltning,
skola revisorerna, samtidigt
med överlämnande till bolagets styrelse
av revisionsberättelsen, till styrelsen
eller gode mannen för stiftelsen
överlämna särskilt yttrande rörande
granskningen av stiftelsens
förvaltning och räkenskaper.

113 §.

1 mom. Revisionsberättelsen skall -— --- aktieägarnas kännedom.

Revisionsberättelsen skall---— eller skuldregleringsfond.

Har uppskrivning-------i revisionsberättelsen.

Hör till bolaget stiftelse, varom
i lagen om aktiebolags pensions- och
andra personalstiftelser sägs, skola
revisorerna i sin berättelse jämväl
yttra sig om granskningen av stiftelsens
förvaltning och dess räkenskaper.

Revisor, som---— särskild revisionsberättelse.

156

Det åligger------------

I inventarium och balansräkning
för aktiebolag i likvidation skola
upptagas bolagets tillgångar och
skulder, tillgångarna till värde som
skall beräknas enligt vad i 100 §

4 mom. andra stycket är stadgat.
Om vid värdets bestämmande hänsyn
tagits därtill att vissa tillgångar
eller slag av tillgångar skäligen må
antagas kunna försäljas i ett sammanhang,
skall det anmärkas i balansräkningen.
Aktiekapitalet skall
i balansräkningen upptagas inom
linjen. Finnes skuld till stiftelse,
som bildats enligt lagen om aktiebolags
pensions- och andra perso -

- — och balansräkning.

I inventarium och belansräkning
för aktiebolag i likvidation skola
upptagas bolagets tillgångar och
skulder, tillgångarna till värde som
skall beräknas enligt vad i 100 §
4 mom. andra stycket är stadgat.
Om vid värdets bestämmande hänsyn
tagits därtill att vissa tillgångar
eller slag av tillgångar skäligen må
antagas kunna försäljas i ett sammanhang,
skall det anmärkas i balansräkningen.
Aktiekapitalet skall
i balansräkningen upptagas inom
linjen. I övrigt skall beträffande inventarium
och balansräkning för
aktiebolag i likvidation gälla vad i

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

(Nuvarande lydelse)

nalstiftelscr, skall skulden i balansräkningen
redovisas i särskild post.

I övrigt skall beträffande inventarium
och balansräkning för aktiebolag
i likvidation gälla vad i 7 och
8 §§ bokföringslagen är stadgat.

Likvidatorerna skola-----

161

Inom en månad efter det redovisningshandlingarna
överlämnats till
likvidationsrevisorerna skola de till
likvidatorerna avlämna berättelse
över granskningen av deras förvaltning
och bolagets räkenskaper för
räkenskapsåret. Revisionsberättelsen,
som skall vara underskriven av
likvidationsrevisorerna, skall innehålla
uttalande, huruvida enligt deras
mening likvidationen onödigt
fördröjes eller icke. Om revisionsberättelsens
innehåll i övrigt och om
redovisningshandlingarnas återställande
och förseende med påskrift
skall i tillämpliga delar gälla vad
i 112 § första stycket och 113 §

1 mom. är stadgat. Hör till bolaget
stiftelse som i 111 § 1 mom. sägs,
skall 112 § andra stycket äga motsvarande
tillämpning.

165

(Föreslagen lydelse)

7 och 8 §§ bokföringslagen är stadgat.

till likvidationsrevisorerna.

§•

Inom en månad efter det redovisningshandlingarna
överlämnats till
likvidationsrevisorerna skola de till
likvidatorerna avlämna berättelse
över granskningen av deras förvaltning
och bolagets räkenskaper för
räkenskapsåret. Revisionsberättelsen,
som skall vara underskriven av
likvidationsrevisorerna, skall innehålla
uttalande, huruvida enligt deras
mening likvidationen onödigt
fördröj es eller icke. Om revisionsberättelsens
innehåll i övrigt och om
redovisningshandlingarnas återställande
och förseende med påskrift
skall i tillämpliga delar gälla vad
i 112 § första stycket och 113 §
1 mom. är stadgat.

§•

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

(Nuvarande lydelse)

berättelse över förvaltningen under
likvidationen och återställa handlingarna.
Om revisionsberättelsens
innehåll och om redovisningshandlingarnas
återställande och deras
förseende med påskrift skall i tilllämpliga
delar gälla vad i 112 §
första stycket och 113 § 1 mom. är
stadgat. Hör till bolaget stiftelse som
i 111 § 1 mom. sägs, skall 112 §
andra stycket äga motsvarande tilllämpning.

Efter det

(Föreslagen lydelse)

nämnda handlingar.

174 §.

1 mom. Äger moderbolag----rättens tillstånd.

Inom fyra--- ------- — fusion förfallen.

Senast fyra--- ----till registreringsmyndigheten.

Rättens beslut--------av lagakraftbevis.

När rättens —- ---------

Hör till dotterbolaget stiftelse,
som bildats enligt lagen om aktiebolags
pensions- och andra personalstiftelser,
skall vad i nämnda lag
är stadgat rörande överförande av
aktiebolags personalstiftelse till annat
aktiebolag äga tillämpning vid
fusionen. Rättens tillstånd till futionsavtalets
verkställande må ej
meddelas, med mindre det styrkes,
att tillsynsmyndigheten givit sitt tillstånd
till stiftelsens överförande till
moderbolaget. Anmälan för registrering
rörande stiftelsens överförande
skall göras samtidigt med anmälan
varom i fjärde stycket stadgas.

av moderbolaget.

Hör till dotterbolaget pensionsstiftelse
eller personalstiftelse, gäller
om stiftelsens överförande till moderbolaget
vad i lagen den

1967 (nr ) om tryggande
av pensionsutfästelse m. m. är stadgat.

213 §.

Med dagsböter----—--

5. styrelseledamot eller verkställande
direktör, där han vid upprättande
av balansräkning, vinst- och
förlusträkning eller förvaltningsberättelse,
som avses i 98, 146 eller
154 §, uppsåtligen förfar i strid mot
bestämmelserna i 100 §, 101 § 2—7
mom., 102 § första stycket, 103 §
eller 146 §;

6. likvidator som vid upprättande
av balansräkning, likvidationsräk -

till aktieägare;

5. styrelseledamot eller verkställande
direktör, där han vid upprättande
av balansräkning, vinst- och
förlusträkning eller förvaltningsberättelse,
som avses i 98, 146 eller
154 §, uppsåtligen förfar i strid mot
bestämmelserna i 100 §, 101 § 2—4,
6 och 7 mom., 102 § första stycket,
103 § eller 146 §;

6. likvidator som vid upprättande
av balansräkning, likvidationsräk -

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

(Nuvarande lydelse)

ning eller förvaltningsberättelse,
som avses i 156, 160 eller 165 §,
uppsåtligen förfar i strid mot bestämmelserna
i nämnda lagrum; så
ock likvidator som vid upprättande
av balansräkning, som avses i 172 §,
uppsåtligen förfar i strid mot vad
som stadgas i 146 § samt 100 § eller
101 § 2—7 mom.;

7. revisor, likvidationsrevisor--

8. revisor eller likvidationsrevisor,
där han uppsåtligen eller av grov
vårdslöshet meddelar oriktig eller
vilseledande uppgift i yttrande, vilket
enligt 112 § andra stycket, 161 §
eller 165 § överlämnats till styrelse
eller god man för stiftelse som avses
i lagen om aktiebolags pensions- och
andra personalstiftelser.

(Föreslagen lydelse)

— därtill föreligger.

216

Med dagsböter-------

7. revisor, vilken underlåter att
iakttaga föreskrift som meddelats i
112 §, 113 § 1 mom. fjärde stycket,
127 § fjärde stycket, 154 § andra
stycket eller i 154 § tredje stycket,
jämfört med 112 § eller 113 § 1 mom.
fjärde stycket, så ock likvidationsrevisor,
som försummar att fullgöra
vad i 161 § första punkten, tredje
punkten, jämförd med 112 § första
stycket eller 113 § 1 mom. fjärde
stycket, eller fjärde punkten eller
165 § första stycket femte punkten,
sjätte punkten, jämförd med 112 §
första stycket eller 113 § 1 mom.
fjärde stycket, eller sjunde punkten
eller 172 § tredje stycket finnes stadgat; 8.

god man----tredje stycket;

9. ledamot i styrelse eller god man
för aktiebolags personalstiftelse, där
han underlåter att iakttaga vad honom
enligt 111 § 1 mom. femte stycket
åligger; samt

10. förvaltare i aktiebolags konkurs,
som bryter mot vad i 169 §
tredje stycket är stadgat.

fjärde stycket;

7. revisor, vilken underlåter att
iakttaga föreskrift som meddelats i
112 §, 127 § fjärde stycket, 154 §
andra stycket eller i iö4 § tredje
stycket, jämfört med 112 §, så ock
likvidationsrevisor, som försummar
att fullgöra vad i 161 § första punkten,
tredje punkten, jämförd med
112 § första stycket, eller fjärde
punkten eller 165 § första stycket
femte punkten, sjätte punkten, jämförd
med 112 § första stycket, eller
sjunde punkten eller 172 § tredje
stycket finnes stadgat;

8. god man---tredje stycket;

samt

9. förvaltare i aktiebolags konkurs,
som bryter mot vad "i 169 §
tredje stycket är stadgat.

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Där föreskrift —--—-----— —- --allenast denne.

Förseelse mot--- —■ —- ------varje aktieägare.

Denna lag träder i kraft den 1 mars 1968. Äldre lag äger tillämpning på
aktiebolag som är i likvidation vid lagens ikraftträdande.

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 17 jnni 1948 (nr 433) om försäkringsrörelse

Härigenom förordnas, dels att 94 § 2 mom. och 105 § lagen den 17 juni
1948 om försäkringsrörelse skall upphöra att gälla, dels att 10 § 2 mom.,
62 § 1 inom., 83 §, 94 § 4 mom. samt 145, 146, 148, 153, 157, 326 och 329 §§
samma lag1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

10 §.

2 mom. Ej må------—---65 § sägs.

Ej heller må i bolagsordningen intagas
bestämmelse, som inskränker
bolagsstämmas rätt att besluta om
bildande av stiftelse enligt lagen om
aktiebolags pensions- och andra personalstiftelser
eller om överföring av
vinstmedel till sådan stiftelse.

62 §.

1 mom. Beslut om--------- — rättens tillstånd.

Rättens tillstånd---------- ansökningen bifallen.

Om ansökan-------till försäkringsinspektionen.

Rättens beslut--------av lagakraftbevis.

Aktiekapitalet skall----------blivit registrerat.

1 Senaste lydelse av 329 § se 1961: 610.

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

63 §.

Innefattar beslut---------svarande belopp.

Ansökan om----------äga rum.

Har stiftelse, som bildats enligt lagen
om aktiebolags pensions- och
andra personalstiftelser, hos bolaget
fordran, som avses i 2 § nämnda lag,
ut g öre fordringen ej hinder mot bifall
till ansökningen om tillstånd till
vinstutdelning till aktieägarna; men
skall, där sådan vinstutdelning äger
rum innan aktiekapitalet enligt verkställd
registrering ökats med ett mot
nedsättningen svarande belopp, skyldighet
åvila bolaget att erlägga betalning
för så stor del av stiftelsens
fordran vid tiden för nedsättningsbeslntet
som vinstutdelningen motsvarar
av aktiekapitalet efter nedsättningen.
Sådan skyldighet upphöre
när å fordringen avbetalats så
stor del som svarar mot nedsättningen
av aktiekapitalet.

Rättens beslut--------av lagakraftbevis.

4 mom. Inom linjen--------

Inom linjen skall ock angivas sammanlagda
beloppet för år av pensioner,
utgående på grund av förpliktelser,
vilka ej upptagits såsom
skuld i balansräkningen eller motsvaras
av där upptagen skuld till
pensionsstiftelse. Pensions förpliktelser,
som i närmast föregående balansräkning
upptagits såsom skuld,
må ej redovisas inom linjen.

— bland skulderna.

Inom linjen skola ock angivas de
pensionsåtaganden, som ej upptagits
bland skulderna.

145 §.

Å den bolagsstämma------

Vad i 29 §, 99 § tredje, fjärde och
femte styckena, 100 §, 101 ''§, 102 § 1
mom., 105 § första stycket och 114 §
är stadgat om revisor och suppleant
för revisor, om revisors rättigheter
och skyldigheter samt om anmälan
eller meddelande för registrering beträffande
revisor skall i tillämpliga
delar gälla rörande likvidationsrevi -

--hans ställe.

Vad i 29 §, 99 § tredje, fjärde och
femte styckena, 100 §, 101 §, 102 §
1 mom. och 114 § är stadgat om revisor
och suppleant för revisor, om
revisors rättigheter och skyldigheter
samt om anmälan eller meddelande
för registrering beträffande revisor
skall i tillämpliga delar gälla rörande
likvidationsrevisor och suppleant,

Kungl. Maj.ts proposition nr 83 år 1967

(Nuvarande lydelse)

sor och suppleant, där ej annat följer
av vad här nedan är stadgat.
Angående likvidationsrevisor---

(Föreslagen lydelse)

där ej annat följer av vad här nedan
är stadgat.

-----i 290 §.

Då bolaget

Redovisningshandlingarna skola
I fråga om styrelsens och verkställande
direktörens redovisning, om

146 §.
å bolagsstämma.

revisorernas granskning och revisionsberättelsen,
om handlingars
framläggande å bolagsstämma, tillhandahållande
under viss tid före
denna och insändande till försäkringsinspektionen,
om behandlingen
av frågan om ansvarsfrihet samt om
anställande av talan mot styrelseledamot
eller verkställande direktören
skall i tillämpliga delar gälla
vad i 91—96, 102—105, 113, 118,
120—124 och 284 §§ är stadgat. Omfattar
den tid, för vilken redovisning
skall avgivas enligt första stycket,
även föregående räkenskapsår, skall
särskild redovisning avgivas för
nämnda år och skall därvid jämväl
97 § äga tillämpning. I

--redovisningen omfattar.

I fråga om styrelsens och verkställande
direktörens redovisning,
om revisorernas granskning och revisionsberättelsen,
om handlingars
framläggande å bolagsstämma, tillhandahållande
under viss tid före
denna och insändande till försäkringsinspektionen,
om behandlingen
av frågan om ansvarsfrihet samt om
anställande av talan mot styrelseledamot
eller verkställande direktören
skall i tillämpliga delar gälla
vad i 91—96, 102—704, 113, 118,
120—124 och 284 §§ är stadgat. Omfattar
den tid, för vilken redovisning
skall avgivas enligt första stycket,
även föregående räkenskapsår, skall
särskild redovisning avgivas för
nämnda år och skall därvid jämväl
97 § äga tillämpning.

148 §.

Det åligger--------och balansräkning.

I inventarium och balansräkning
för försäkringsaktiebolag i likvidation
skola beträffande tillgångar och
skulder som avses i 296 § där omnämnda
värdering och beräkning
följas. Andra tillgångar skola upptagas
till värde som skall beräknas enligt
vad i 93 § 1 mom. andra stycket
är stadgat. Aktiekapitalet skall i balansräkningen
upptagas inom linjen.
Finnes skuld till stiftelse, som bildats
enligt lagen om aktiebolags pensions-
och andra personalstiftelser,
skall skulden i balansräkningen redovisas
i särskild post. I övrigt skall
beträffande inventarium och balansräkning
för försäkringsaktiebolag i
likvidation gälla vad i 7 och 8 §§
bokföringslagen är stadgat.

Likvidatorerna skola —-----

I inventarium och balansräkning
för försäkringsaktiebolag i likvidation
skola beträffande tillgångar och
skulder som avses i 296 § där omnämnda
värdering och beräkning
följas. Andra tillgångar skola upptagas
till värde som skall beräknas enligt
vad i 93 § 1 mom. andra stycket
är stadgat. Aktiekapitalet skall i balansräkningen
upptagas inom linjen.
I övrigt skall beträffande inventarium
och balansräkning för försäkringsaktiebolag
i likvidation gälla
vad i 7 och 8 §§ bokföringslagen är
stadgat.

till likvidationsrevisorerna.

Kungl. Maj.ts proposition nr 83 år 1967

(Nuvarande lydelse)

153

103 §, 104 § 1 mom. och 105 § andra
stycket andra punkten är stadgat.
Hör till bolaget stiftelse som i 105 §
sägs, skall vad i andra stycket första
punkten av samma paragraf är stadgat
äga motsvarande tillämpning.

157

Sedan likvidatorerna fullgjort sitt
uppdrag, skola de så snart ske kan
avgiva slutredovisning för sin förvaltning
genom avlämnande av förvaltningsberättelse
rörande likvidationens
gång från likvidationens början
till dess avslutande. Berättelsen
skall ock innehålla redogörelse för
utskiftning. Vid berättelsen skola fogas
redovisningshandlingar för hela
likvidationstiden. Berättelsen och
redovisningshandlingarna skola i
huvudskrift eller avskrift avlämnas
till likvidationsrevisorerna, vilka
hava att inom en månad därefter avgiva
en av dem underskriven revisionsberättelse
över förvaltningen
under likvidationen och återställa
handlingarna. Om revisionsberättelsens
innehåll och om redovisningshandlingarnas
återställande och deras
förseende med påskrift skall i
tillämpliga delar gälla vad i 103 §,

104 § 1 mom. och 105 § andra stycket
andra punkten är stadgat. Hör
till bolaget stiftelse som i 105 § sägs,

(Föreslagen lydelse)

§•

Sedan likvidatorerna fullgjort sitt
uppdrag, skola de så snart ske kan
avgiva slutredovisning för sin förvaltning
genom avlämnande av förvaltningsberättelse
rörande likvidationens
gång från likvidationens början
till dess avslutande. Berättelsen
skall ock innehålla redogörelse för
utskiftning. Vid berättelsen skola fogas
redovisningshandlingar för hela
likvidationstiden. Berättelsen och
redovisningshandlingarna skola i
huvudskrift eller avskrift avlämnas
till likvidationsrevisorerna, vilka
hava att inom eu månad därefter avgiva
en av dem underskriven revisionsberättelse
över förvaltningen
under likvidationen och återställa
handlingarna. Om revisionsberättelsens
innehåll och om redovisningshandlingarnas
återställande och deras
förseende med påskrift skall i
tillämpliga delar gälla vad i 103 §,
och 104 § 1 mom. är stadgat.

Kungi. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

skall vad i andra stycket första
punkten av samma paragraf är stadgat
äga motsvarande tillämpning.

Efter det--------nämnda handlingar.

Angående insändande-------284 § stadgas.

326 §.

Med dagsböter-------

4. styrelseledamot eller verkställande
direktör, där han vid upprättande
av balansräkning, vinst- och
förlusträkning, förvaltningsberättelse
eller redogörelse, som avses i 91
eller 97 § eller 205 §, jämförd med
Öl och 97 §§, eller 139, 146 eller
241 §, uppsåtligen förfar i strid mot
bestämmelserna i 93 §, 94 § 2—5
mom., 95 §, 96 §, 97 § första stycket
första punkten eller 139 § eller 205 §
jämförd med 93 § 1—5, 7 och 8
mom., 94 § 3—5 mom., 95 §, 96 §
samt 97 § första stycket första punkten; 5.

likvidator som vid upprättande
av balansräkning, likvidationsräkning,
vinst- och förlusträkning eller
förvaltningsberättelse, som avses i
148, 152, "l 57, 243, 247 eller 252 §,
uppsåtligen förfar i strid mot bestämmelserna
i nämnda lagrum, så
ock likvidator som vid upprättande
av balansräkning enligt 163 eller
259 § uppsåtligen förfar i strid mot
bestämmelserna i 139 § samt 93 §
eller 94 § 2—5 inom.;

6. revisor eller — — -----

7. revisor eller likvidationsrevisor,
där han uppsåtligen eller av grov
vårdslöshet meddelar oriktig eller
vilseledande uppgift i yttrande, vilket
enligt 105 § andra stycket första
punkten, 153 § eller 157 § överlämnas
till styrelse eller god man för
stiftelse som avses i lagen om aktiebolags
pensions- och andra personalstiftelser.

är delägare;

4. styrelseledamot eller verkställande
direktör, där han vid upprättande
av balansräkning, vinst- och
förlusträkning, förvaltningsberättelse
eller redogörelse, som avses i 91
eller 97 § eller 205 §, jämförd med
91 och 97 §§, eller 139, 146 eller
241 §, uppsåtligen förfar i strid mot
bestämmelserna i 93 §, 94 § 3—5
inom., 95 §, 96 §, 97 § första stycket
första punkten eller 139 § eller 205 §
jämförd med 93 § 1—5, 7 och 8
inom., 94 § 3—5 inom., 95 §, 96 §
samt 97 § första stycket första punkten; 5.

likvidator som vid upprättande
av balansräkning, likvidationsräkning,
vinst- och förlusträkning eller
förvaltningsberättelse, som avses i
148, 152, 157, 243, 247 eller 252 §,
uppsåtligen förfar i strid mot bestämmelserna
i nämnda lagrum, så
ock likvidator som vid upprättande
av balansräkning enligt 163 eller
259 § uppsåtligen förfar i strid mot
bestämmelserna i 139 § samt 93 §
eller 94 § 3—5 inom.;

--därtill föreligger.

329 §.

Med dagsböter-------156 § andra stycket.

3. ledamot i styrelse eller god man
för försäkringsaktiebolags personalstiftelse,
där han underlåter att iakt -

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

taga vad honom enligt 105 § första
stycket åligger.

Denna lag träder i kraft den 1 mars 1968. Äldre lag äger tillämpning på
försäkringsaktiebolag som är i likvidation vid lagens ikraftträdande.

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 31 mars 1955 (nr 183) om bankrörelse

Härigenom förordnas, dels att 92 § 2 mom. och 103 § lagen den 31 mars
1955 om bankrörelse skall upphöra att gälla, dels att 8 § 2 inom., 47 § 1
inom., 48 §, 92 § 3 mom. samt 128, 131, 137, 141, 183, 186 och 191 §§ samma
lag skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

8 §•

2 mom. Ej må-----------av 18 §.

Ej heller må i bolagsordningen
intagas bestämmelse, som inskränker
bolagsstämmas rätt ait besluta
om bildande av stiftelse enligt lagen
om aktiebolags pensions- och andra
personalstiftelser eller om överföring
av vinstmedel till sådan stiftelse.

47 §.

1 mom. Beslut om------rättens tillstånd.

Rättens tillstånd----------ansökningen bifallas.

Har stiftelse, som bildats enligt
lagen om aktiebolags pensions- och
andra personalstiftelser, hos bolaget
fordran, som avses i 2 § nämnda lag,
skall fordringen ej utgöra hinder
mot bifall till ansökningen, där inför
rätten visas att å fordringen avbetalats
så stor del som svarar mot
nedsättningen av aktiekapitalet.

Om ansökan,-------till registreringsmyndigheten.

Rättens beslut,------av lagakraftbevis.

Aktiekapitalet skall-------blivit registrerat.

48 §.

Innefattar beslut —-----svarande belopp.

Ansökan om--------äga rum.

Kungl. Maj.ts proposition nr 83 år 1967

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Har stiftelse, som bildats enligt
lagen om aktiebolags pensions- och
andra personalstiftelser, hos bolaget
fordran, som avses i 2 § nämnda lag,
utgör fordringen ej hinder mot bifall
till ansökningen om tillstånd till
vinstutdelning till aktieägarna, men
skall, där vinstutdelning äger rum
innan aktiekapitalet enligt verkställd
registrering ökats med ett mot nedsättningen
svarande belopp, skyldighet
åvila bolaget att erlägga betalning
för så stor del av stiftelsens
fordran vid tiden för nedsättningsbeslutet
som vinstutdelningen motsvarar
av aktiekapitalet efter nedsättningen.
Sådan skyldighet upphör
när å fordringen avbetalats så stor
del som svarar mot nedsättningen
av aktiekapitalet.

Rättens beslut,--------av lagakraftbevis.

92 §.

3 mom. Inom linjen------bokförda värde.

Inom linjen skall ock angivas Inom linjen skola ock angivas de
sammanlagda beloppet för år av pensionsåtaganden, som ej upptagits
pensioner, utgående på grund av för- bland skulderna,
pliktelser, vilka ej upptagits såsom
skuld i balansräkningen eller motsvaras
av där upptagen skuld till
pensionsstiftelse. Pensions för pliktelser,
som i närmast föregående balansräkning
upptagits såsom skuld,
må ej redovisas inom linjen.

128 §.

Å den---------hans ställe.

Vad som är stadgat i 96 § andra
stycket, 97 §, 98 §, 99 § första och
tredje styckena, 100 §, 103 § första
stycket och 107 § 2 mom. om revisor
och suppleant för revisor samt om
revisors rättigheter och skyldigheter
skall i tillämpliga delar gälla beträffande
likvidationsrevisor och
suppleant, där ej annat följer av vad
nedan föreskrives.

Angående likvidationsrevisor--

Vad som är stadgat i 96 § andra
stycket, 97 §, 98 §, 99 § första och
tredje styckena, 100 § och 107 § 2
mom. om revisor och suppleant för
revisor samt om revisors rättigheter
och skyldigheter skall i tillämpliga
delar gälla beträffande likvidationsrevisor
och suppleant, där ej annat
följer av vad nedan föreskrives.

----i 158 §.

131 §.

Det åligger-------och balansräkning.

I inventarium och balansräkning I inventarium och balansräkning

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

(Nuvarande lydelse)

för bankaktiebolag i likvidation skola
upptagas bolagets tillgångar och
skulder, tillgångarna till verkliga
värdet. Aktiekapitalet skall i balansräkningen
upptagas inom linjen.
Finnes skuld till stiftelse, som bildats
enligt lagen om aktiebolags pensions-
och andra personalstiftelser,
skall skulden i balansräkningen redovisas
i särskild post. I övrigt skall
beträffande inventarium och balansräkning
för bankaktiebolag i likvidation
gälla vad i 7 och 8 §§ bokföringslagen
är stadgat.

Likvidatorerna skola-----

(Föreslagen lydelse)

för bankaktiebolag i likvidation skola
upptagas bolagets tillgångar och
skulder, tillgångarna till verkliga
värdet. Aktiekapitalet skall i balansräkningen
upptagas inom linjen. I
övrigt skall beträffande inventarium
och balansräkning för bankaktiebolag
i likvidation gälla vad i 7
och 8 §§ bokföringslagen är stadgat.

till likvidationsrevisorerna.

137

Inom en månad efter det redovisningshandlingarna
överlämnats till
likvidationsrevisorerna skola dessa
till likvidatorerna avlämna berättelse
över granskningen av deras förvaltning
och bolagets räkenskaper
för räkenskapsåret ävensom återställa
handlingarna. Revisionsberättelsen,
som skall vara underskriven
av likvidationsrevisorerna, skall innehålla
uttalande, huruvida enligt
deras mening likvidationen onödigt
fördröjes eller icke. Om revisionsberättelsens
innehåll i övrigt och om
redovisningshandlingarnas förseende
med påskrift skall i tillämpliga
delar gälla vad som är stadgat i 101
och 102 §§. Hör till bolaget stiftelse
som i 103 § sägs, skall vad som är
stadgat i andra stycket av samma
paragraf äga motsvarande tillämpning.

Inom en månad efter det redovisningshandlingarna
överlämnats till
likvidationsrevisorerna skola dessa
till likvidatorerna avlämna berättelse
över granskningen av deras förvaltning
och bolagets räkenskaper
för räkenskapsåret ävensom återställa
handlingarna. Revisionsberättelsen,
som skall vara underskriven
av likvidationsrevisorerna, skall innehålla
uttalande, huruvida enligt
deras mening likvidationen onödigt
fördröj es eller icke. Om revisionsberättelsens
innehåll i övrigt och om
redovisningshandlingarnas förseende
med påskrift skall i tillämpliga
delar gälla vad som är stadgat i 101
och 102 §§.

141 S.

Sedan likvidatorerna-----

Vid berättelsen skola fogas redovisningshandlingar
för hela likvidationstiden.
Berättelsen och redovisningshandlingarna
skola i huvudskrift
eller avskrift avlämnas till likvidationsrevisorerna,
vilka hava att
inom en månad därefter avgiva en
av dem underskriven revisionsberättelse
över förvaltningen under likvi 2

Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1

— för utskiftning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 83 år 1967

(Nuvarande lydelse)

dationen och återställa handlingarna.
Om revisionsberättelsens innehåll
och om redovisningshandlingarnas
förseende med påskrift skall i
tillämpliga delar gälla vad som är
stadgat i 101 och 102 §§. Hör till
bankaktiebolaget stiftelse som i
103 § sägs, skall vad som är stadgat
i andra stycket av samma paragraf
äga motsvarande tillämpning.

Efter det------

Angående insändande--

(Föreslagen lydelse)

— nämnda handlingar.
-----i 152 §.

183 §.

Med dagsböter------- — till aktieägare;

4. styrelseledamot, där han vid 4. styrelseledamot, där han vid

upprättande av balansräkning, vinst- upprättande av balansräkning, vinstoch
förlusträkning eller förvaltnings- och förlusträkning eller förvaltningsberättelse,
som avses i 89, 120 eller berättelse, som avses i 89, 120 eller
129 § uppsåtligen förfar i strid med 129 § uppsåtligen förfar i strid med
bestämmelserna i 91 §, 92 § 2 och 3 bestämmelserna i 91 §, 92 § 3 inom.,
inom., 93 § eller 94 §; 93 § eller 94 §;

5. likvidator som-------därtill föreligger.

7. revisor eller likvidationsrevisor,

där han uppsåtligen eller av grov
vårdslöshet meddelar oriktig eller
vilseledande uppgift i yttrande, vilket
enligt 103 § andra stycket första
punkten, 137 § eller 141 § överlämnas
till styrelse eller god man
för stiftelse, som avses i lagen om
aktiebolags pensions- och andra personalstiftelser.

186 §.

Med dagsböter-----— andra stycket;

3. ledamot i styrelse eller god man
för stiftelse, som avses i 103 §, där
han underlåter att iakttaga vad som
åligger honom enligt första stycket
i nämnda paragraf;

4. den som bryter mot vad som 3. den som bryter mot vad som

stadgas i 69 §. stadgas i 69 §.

191

Finnes särskild stiftelse till tryggande
av pensioner åt pensionstagare
eller anställda hos bankaktiebolag
samt efterlevande till pensionstagare
och anställda eller ock för
anställdas eller deras efterlevandes

§•

Hör till bankaktiebolag pensionsstiftelse
eller personalstiftelse och
härrör stiftelsens förmögenhet huvudsakligen
från överföring av medel
från bolaget, har tillsynsmyndigheten
att tillse att stiftelsens till -

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

(Nuvarande lydelse)

välfärd annorledes än genom beredande
av pension, och härrör stiftelsens
förmögenhet huvudsakligen
från överföring av medel från bolaget,
har tillsynsmyndigheten, om
stiftelsen icke är underkastad bestämmelserna
i lagen om aktiebolags
pensions- och andra personalstiftelser,
att tillse att stiftelsens tillgångar
äro placerade på sätt som med
beaktande av stiftelsens ändamål
och med hänsyn jämväl till vad i
denna lag är föreskrivet beträffande
placering av bankbolags medel bereder
skälig säkerhet. Har så ej
skett, må tillsynsmyndigheten förelägga
stiftelsen att vidtaga rättelse.

Det åligger —--------

(Föreslagen lydelse)

gångar äro placerade på sätt som
med beaktande av stiftelsens ändamål
och med hänsyn jämväl till vad
i denna lag är föreskrivet beträffande
placering av bankbolags medel
bereder skälig säkerhet. Har så ej
skett, må tillsynsmyndigheten förelägga
stiftelsen att vidtaga rättelse.

myndigheten äskas.

Denna lag träder i kraft den 1 mars 1968. Äldre lag äger tillämpning på
bankaktiebolag som är i likvidation vid lagens ikraftträdande.

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 3 juni 1955 (nr 416) om sparbanker

Härigenom förordnas, att 48 §, 78 § 3 mom. och 97 § lagen den 3 juni
1955 om sparbanker1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Jämte vad-------såsom

11. Inom linjen skall anmärkas
sammanlagda beloppet av sparbankens
ansvarsförbindelser, i den mån
de icke upptagits bland skulderna.
Tillika skall inom linjen upptagas av
sparbanken ställda panters sammanlagda
bokförda värde. Inom linjen
skall ock angivas sammanlagda beloppet
för år av pensioner utgående
på grund av förpliktelser, vilka ej
upptagits såsom skuld i balansräkningen.
Pensionsförpliktelser, som
i närmast föregående balansräkning

1 Senaste lydelse se 1962: 234.

tillgång.

11. Inom linjen skall anmärkas
sammanlagda beloppet av sparbankens
ansvarsförbindelser, i den mån
de icke upptagits bland skulderna.
Tillika skall inom linjen upptagas av
sparbanken ställda panters sammanlagda
bokförda värde. Inom linjen
skola ock anmärkas de pensionsåtaganden,
som ej upptagits bland skulderna.
Ytterligare skall inom linjen
uppföras ränta å garantifond eller
grundfond, som till följd av reglerna
i 19 § icke kunnat utbetalas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 83 år 1967

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

upptagits såsom skuld, må ej redovisas
inom linjen. Ytterligare skall
inom linjen uppföras ränta å garantifond
eller grundfond, som till följd
av reglerna i 19 § icke kunnat utbetalas.

Vad i---— --------eller bilaga.

78 §.

3 mom. Senast fyra------till verkställighet.

Tillsynsmyndighetens tillståndsprövning — — — allmän synpunkt.

När lagakraftvunnet---övertagande sparbanken.

Hör till den överlåtande sparban -

Sparbank må icke överföra medel
till annan pensionsstiftelse än sådan,
som bildats uteslutande för pensionering
av personal, som är eller varit
anställd i sparbankens tjänst,
eller efterlevande till sådan personal.
överföringen må icke ske med
mindre dels överföring erfordras för
att uppbringa stiftelsens förmögenhet
till belopp, som motsvarar kapitalvärdet
vid överföringstillfället
av intjänade pensioner jämte dyrtidstillägg
eller andra därmed jämförliga
tillägg, vilka enligt gjorda utfästelser
eller inom sparbanken tilllämpad
sedvänja högst skola utgå,
dels ock överskott vid upplösning av
stiftelsen skall i enlighet med stiftelsens
stadgar användas främst till
betalning av pensionspremier för
anställda hos sparbanken och i övrigt
för allmännyttigt eller välgörande
ändamål, som icke på grund av
gällande författning skall tillgodoses
genom skattebidrag.

Beträffande stiftelse,-----

ken pensionsstiftelse eller personalstiftelse,
gälla om stiftelsens överförande
till den övertagande sparbanken
bestämmelserna i lagen den
1967 (nr )
om tryggande av pensionsutfästelse
in. m.

§•

Sparbank må icke överföra medel
till pensionsstiftelse i vidare mån än
som erfordras för att uppbringa stiftelsens
förmögenhet till belopp, som
motsvarar den skuld stiftelsen ådragit
sig samt upplupen del av den utfösta
pension, som tryggas av stiftelsen,
eller, om stiftelsen tryggar
utfästelser enligt allmän pensionsplan,
pensionsreserven enligt denna.

andra stycket.

Denna lag träder i kraft den 1 mars 1968.

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 1 juni 1951 (nr 308)
om ekonomiska föreningar

Härigenom förordnas, dels att i 17 § lagen den 1 juni 1951 om ekonomiska
föreningar skall införas ett nytt moment, betecknat 2 mom., av nedan
angiven lydelse dels att 2 mom. samma paragraf skall erhålla beteckningen
3 inom., dels att 41 § 1 och 4 mom. samt 97 § samma lag skall erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

17 §.

2 mom. Vid tillämpning av bestämmelserna
i 1 mom. skall belopp,
som upptagits under rubriken Avsatt
till pensioner, ej räknas som
skuld i den mån det överstiger det
belopp, under vilket posten jämlikt
7 § första stucket laqen den

1967 (nr ) om
tryggande av pensionsutfästelse
m. m. icke får nedbringas.

41 §.

Vid uppställande — -— —----nedan iakttagas.

1 mom. Följande poster — —----anses påkallat:

A. Bland tillgångarna.

—---------för räkenskapsåret.

B. Bland skulderna.

I. Långfristiga skulder. I. Långfristiga skulder.

1. pensionsskuld som redovisas
under rubriken Avsatt till pensioner; 2.

andra långfristiga skulder.

II. Kortfristiga skulder.

III. Oguldna skatter------räkenskapsårets utgång.

IV. Eget kapital.

----------för räkenskapsåret.

4 mom. I balansräkningen-------- egendomens slag.

I balansräkningen skall ock an- I balansräkningen skola ock anmärkas
sammanlagda beloppet för märkas de pensionsåtaganden, som
år av pensioner, utgående på grund ej upptagits bland skulderna.
av förpliktelser vilka ej upptagits
såsom skuld i balansräkningen. Pen -

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

sionsförpliktelse, som i närmast föregående
balansräkning upptagits
såsom skuld, skall fortfaranae redovisas
som sådan.

97 §.

Senast fyra — —------till länsstyrelsen.

Rättens beslut------ — av lagakraftbevis.

När rättens----—----fusionen genomförd.

Hör till den överlåtande föreningen
pensionsstiftelse eller personalstiftelse,
gäller om stiftelsens överförande
till den övertagande föreningen
vad i lagen den
1967 (nr ) om tryggande av pensionsutfästelse
m. m. är stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 mars 1968.

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 25 maj 1956 (nr 216)
om jordbrukskasser öreisen

Härigenom förordnas, att 45 och 84 §§ samt 87 § 2 mom. lagen den 25 maj
1956 om jordbrukskasserörelsen1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

45 §.

I balansräkningen----- —- — allmänna bokföringsgrunder.

Fordran på-----— ■—- särskild skuldpost.

Ej må medelsredovisning ske under
benämningen pensionsfond eller
understödsfond eller under annan
benämning, som utmärker att fonden
bildats för tryggande av pension
eller eljest för anställdas eller
deras anhörigas välfärd.

Inom linjen ---------bokförda värde.

Inom linjen skall ock angivas sam- Inom linjen skola ock angivas de
manlagda beloppet för år av pensio- pensionsåtaganden, som ej upptagits
bland skulderna.

1 Senaste lydelse av 87 § 2 mom. se 1962: 88.

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

ner, utgående på grund av förpliktelser,
vilka ej upptagits såsom skuld
i balansräkningen. Pensionsförpliktelse,
som i närmast föregående balansräkning
upptagits såsom skuld,
må ej redovisas inom linjen.

84 §.

Med dagsböter eller fängelse straffes

1. styrelseledamot, vilken vid upprättande
av förvaltningsberättelse,
balansräkning eller vinst- och förlusträkning
som avses i 38 § lagen
om ekonomiska föreningar eller i
81 § samma lag, jämförd med 56 §
denna lag, eller i 74 § andra stycket
denna lag uppsåtligen förfar i
strid med bestämmelserna i 43 §,
44 §, 45 § andra, tredje, fjärde och
femte styckena, 46 § eller 47 § denna
lag;

2. lilcvidator, vilken-----

Har gärning--------

1. styrelseledamot, vilken vid upprättande
av förvaltningsberättelse,
balansräkning eller vinst- och förlusträkning
som avses i 38 § lagen
om ekonomiska föreningar eller i
81 § samma lag, jämförd med 56 §
denna lag, eller i 74 § andra stycket
denna lag uppsåtligen förfar i strid
med bestämmelserna i 43 §, 44 §,
45 § andra, tredje och fjärde styckena,
46 § eller 47 § denna lag;

— därtill föreligger.

--straffet dagsböter.

87 §.

2 mom. Senast fyra---1—---registrering skett.

Tillsynsmyndighetens tillståndsprövning —---- till länsstyrelsen.

Tillsynsmyndigheten skall —------- sist angivits.

Beslut, varigenom------av lagakraftbevis.

När beslut--------— fusionen genomförd.

Hör till den överlåtande kreditkassan
pensionsstiftelse eller personalstiftelse,
gäller om stiftelsens
överförande till den övertagande kreditkassan
vad i lagen den

1967 (nr ) om tryggande
av pensionsutfästelse m. m. är stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 mars 1968.

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den
16 december 1966.

N ärvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden
Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Kling, Edenman, Johansson,
Hermansson, Holmqvist, Aspling, Pai.me, Sven-Eric Nilsson, Lundkvist,
Gustafsson, Geijer.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om lag om tryggande
av privata pensioner m. m. och anför.

Inledning

Enligt lagen den 18 juni 1937 (nr 521) om aktiebolags pensions- och andra
personalstiftelser (1937 års lag) äger aktiebolag att till särskild pensionsstiftelse
avsätta vinstmedel i den formen att de avsatta medlen redovisas
som en stiftelsens fordran hos bolaget och en motsvarande skuld i
bolagets balansräkning. Genom att avsättningen sker på detta sätt kan bolaget
i sin rörelse behålla de belopp som motsvarar avsättningarna. Stiftelse,
som bildats med stöd av 1937 års lag och är underkastad den i lagen givna
regleringen, brukar kallas bunden stiftelse.

Vid sidan av de bundna stiftelserna har bildats pensionsstiftelser med
stöd av allmänna stiftelserättsliga grundsatser. Dessa stiftelser brukar kallas
fria stiftelser och utmärks bl. a. av att avsättningen betraktas som en
bokföringsmässig kostnad och inte som en vinstdisposition. Avsättningen
tar sig vanligen uttryck i en revers på skuldbeloppet, som överlämnas till
stiftelsen.

Pensionsstiftelse, som inte har annan tillgång än en sådan fordran hos
arbetsgivaren, kallas i fortsättningen reversstiftelse, oavsett om stiftelsen är
bunden eller fri. Stiftelse med andra tillgångar kallas realstiftelse.

Den nuvarande ordningen med bundna resp. fria revers- och realstiftelser
har utsatts för allvarlig kritik. För att söka finna en lösning på de problem
som uppstått bl. a. på grund av den bristande enhetligheten tillsattes år
1954 en utredning, som antog namnet pensionsstiftelseutredningen. Utredningsarbetet
fick vila under tiden november 1956—den 30 september 1959

Kungl. Maj.ts proposition nr 83 år 1967

i väntan på de allmänna pensionsfrågornas lösning. När arbetet inom utredningen
återupptogs, inriktades det på anpassningen till den då beslutade allmänna
tilläggspensioneringen samt på vissa andra frågor, som ansågs
brådskande. Utredningen avgav i april 1961 betänkandet »Pensionsstiftelser
I» (SOU 1961:14), som efter vederbörlig behandling (prop.
1961:177, L4U 50, rskr 387; prop. 1961:178, BevU 78, rskr 389) ledde
till lagen den 8 december 1961 (nr 583) med vissa bestämmelser om pensionsstiftelse
samt vissa ändringar (SFS 1961:586) i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370).

Med hänsyn bl. a. till att 1961 års lag var av provisorisk karaktär inriktades
utredningsarbetet i fortsättningen på en förutsättningslös prövning
av rättsområdet i hela dess vidd. Det slutliga resultatet av utredningen föreligger
i ett i juni 1965 avgivet betänkande »Pensionsstiftelser II. Lagförslag
om tryggande av privata pensioner m. m.» (SOU 1965: 41).1 I betänkandet,
som är enhälligt, föreslås att reversstiftelserna avskaffas. I stället skall arbetsgivaren
kunna redovisa sin pensionsskuld på en särskild post i balansräkningen,
benämnd Avsatt till pensioner. Realstiftelser föreslås däremot
skola bestå och få en självständigare ställning gentemot arbetsgivaren.
Fordran på pension föreslås få förmånsrätt i arbetsgivarens konkurs. Betänkandet
innehåller också förslag till en särskild lag om personalstiftelse.
Utredningens förslag till lag om tryggande av pensionslöften, om personalstiftelser
och om införande av dessa lagar torde få fogas till statsrådsprotokollet
i detta ärende som bilaga 1.

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgivits av Svea hovrätt,
hovrätten för Västra Sverige, lagberedningen, kammarrätten, riksförsäkringsverket,
bankinspektionen, försäkringsinspektionen, patent- och registreringsverket,
kommerskollegium, riksskattenämnden, bokföringsutredningen,
aktiebolags utredningen, ordföranden i företagsskatteutredningen,
överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Östergötlands, Malmöhus,
Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Värmlands, Västmanlands, Västernorrlands
och Norrbottens län, allmänna ombudet hos mellankommunala prövningsnämnden,
Sveriges grossistförbund, Sveriges industriförbund, Sveriges
köpmannaförbund, Sveriges hantverks- och industriorganisation (SHIO),
Sveriges lantbruksförbund, Riksförbundet Landsbygdens folk, Sveriges redareförening,
Kooperativa förbundet, Svenska arbetsgivareföreningen
(SAF), Svenska bankföreningen, Familjeföretagens förening, Svenska sparbanksföreningen,
Svenska livförsäkringsbolags förening, Svensk industriförening,
Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens centralorganisation
(TCO), Sveriges akademikers centralorganisation (SACO), Taxe 1

Betänkandet är undertecknat av professor Folke Schmidt, ordförande, ombudsmannen i
Landsorganisationen i Sverige Bertil Bolin, direktören i Sveriges juristförbund Styrbjörn von
Feilitzen. Industriens skattesakkunnige docenten Dag Helmers, direktören i Försäkringsbolaget
Pensionsgaranti, ömsesidigt, Sven Hydén, departementsrådet i finansdepartementet Sture Lundell,
landskamreraren Gösta Löfstedt samt advokaten Axel Wahlberg.

2f Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr 83

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

ringsnämndsordförandenas riksförbund, Sveriges advokatsamfund, Föreningen
auktoriserade revisorer samt Enskilda företags tjänstepensionärsförbund.

Av kommerskollegium har överlämnats yttranden från vissa av rikets
handelskamrar. Sveriges arbetsledareförbund (SALF) har inkommit med

särskilt yttrande.

Sveriges industriförbund, Svenska bankföreningen, Svenska försäkringsbolags
riksförbund, Svenska livförsäkringsbolags förening, Svenska arbetsgivareföreningen
samt Stockholms handelskammare har gemensamt åberopat
yttrande av delegerade för vissa näringsorganisationer, kallade Näringslivets
skattedelegation. I detta yttrande har SHIO förklarat sig instämma
i huvudsak. Sveriges lantbruksförbund och Riksförbundet Landsbygdens
folk har som gemensamt yttrande åberopat utlåtande av Lantbrukets skattedelegation.

Jag anhåller nu att till närmare behandling få ta upp frågan om en reform
av den civilrättsliga regleringen av pensionsstiftelseväsendet. Frågan
om vilka skatterättsliga regler, som behöver utfärdas till följd av den civilrättsliga
regleringen, kommer att anmälas av chefen för finansdepartementet.

Gällande rätt m. in.

Historik. Före tillkomsten av 1937 års lag förekom tämligen allmänt att
aktiebolag gjorde avsättningar av vinstmedel till fonder för särskilt angivna
ändamål vid sidan av de i lag föreskrivna avsättningarna till reservfond.
Många bolag inrättade särskilda pensionsfonder. Om ett aktiebolags rörelse
gick med förlust, skulle enligt föreskrift i den tidigare gällande
lagen den 12 augusti 1910 (nr 88) om aktiebolag de särskilda fonderna först
tas i anspråk för att täcka förlusten. Reservfonden fick inte tillgripas
förrän i andra hand. Under 1930-talets depressionsperiod utnyttjade åtskilliga
bolag pensions- och välfärdsfonder till täckning av förlust. Med
anledning därav riktades uppmärksamheten på att dessa fondbildningar inte
skänkte den trygghet som pensionsborgenärerna och aktieägarna liksom
bolagets ledning föreställt sig. Det ansågs därför föreligga behov av ett ökat
skydd för bolagens pensionsfonder. Lagberedningen fick i uppgift att utarbeta
förslag till lagstiftning härom. Enligt beredningens mening kunde
syftet att trygga fonderna genom en lagstiftning inom aktiebolagsrättens
ram lättast vinnas genom stiftelsebildning. Mot denna bakgrund tillkom
1937 års lag. Denna bygger på uppfattningen, att avsättning till bunden
stiftelse är en vinstdisposition. En följd av detta betraktelsesätt är, att den
föreskrivna avsättningen till reservfond enligt den nu gällande lagen den 14
september 1944 (nr 705) om aktiebolag beräknas på årsvinsten före överföringen
till bunden stiftelse.

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

Det finns f. n. omkring 930 bundna stiftelser i landet med en sammanlagd
förmögenhet av ungefär 500 milj. kr., varav 25 milj. kr. i realtillgångar.

De fria stiftelserna har enligt vad jag förut nämnt tillkommit utan stöd av
1937 års lag. De har i stället bildats enligt allmänna stiftelserättsliga grundsatser
och har utvecklats efter olika mönster. I många fall har stiftelsen
haft att på egen hand ombesörja arbetsgivarens pensioneringsverksamhet,
antingen så att den direkt till pensionstagare utbetalat de pensioner arbetsgivaren
utlovat eller så att den själv både utfäst pensionen och svarat
för utbetalningen (s. k. beredandestiftelse). I skattelagstiftningen har
emellertid efter hand vissa villkor uppställts för att avsättning av medel till
fri pensionsstiftelse skall vara avdragsgill, vilket medfört viss likformighet
inom de fria stiftelsernas krets.

Genom 1961 års lag med vissa bestämmelser om pensionsstiftelse har
även de fria pensionsstiftelserna blivit föremål för viss reglering, så att de
bättre skall kunna tjäna sitt ändamål. En viss sammansmältning av de
bundna och fria stiftelserna har därmed ägt rum.. Detta har skett genom
att lagen upptar några av de väsentligaste principerna i 1937 års lag, främst
att stiftelsens uppgift skall vara att trygga arbetsgivarens pensionslöften
(pantstiftelse). Genom den nya lagen spärras stiftelsens medel intill måttet
för stiftelsens pensionsreserv, dvs. arbetsgivarens skuld för pensioner
åt dem som omfattas av stiftelsens ändamål (destinatärerna). Vidare föreskrivs,
att överskjutande medel inte får användas till annat än att bereda
arbetsgivaren gottgörelse för dennes utgifter i samband med pensionering.
Till sådana utgifter räknas bl. a. avgifter till den allmänna tilläggspensioneringen.
Fri stiftelse skall slutligen stå under tillsyn av länsstyrelse. ;

Utvecklingen inom den privata pensioneringen under senare år har framför
allt bestämts av den anpassning till den allmänna pensioneringen (folkpension
och allmän tilläggspension) som ägt rum genom omfattande överenskommelser
om privat pensionering mellan arbetsmarknadens organisationer.
Den 30 juni 1960 träffades sålunda uppgörelse mellan Svensk^
arbetsgivareföreningen (SAF), å ena sidan, samt Svenska industri^änstemannaförbundet
(SIF) och SALF, å andra sidan, om plan för kompletterande
pensionsförmåner samt plan för tjänstegrupplivförsäkring.: Uppgörelsen
brukar kallas ITP-planen (industriens tilläggspension för tjänstemän).

ITP-planen omfattar enligt sitt ursprungliga innehåll ålderspension, intjänad
fr. o. m. den 1 januari 1960, invalidpension och änkepension. Pensionsåldern
är 65 år för man och 60 år för kvinna, om annat ej bestämis.
Pensionsgrundande är lön intill 15 gånger det vid årets ingång gällande
basbeloppet enligt lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om allmän försäkring.
För full pension krävs en tjänstetid av 30 år.

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

Genom överenskommelse den 13 och 14 juli 1966 mellan SAF, å ena
sidan, och SIF, SALF och Handelstjänstemannaförbundet (HTF), å andra
sidan, har vissa ändringar gjorts i 1960 års ITP-plan. Ändringarna avser
bl. a. en förbättrad ålders- och familjepension samt en höjning av pensionsåldern
för kvinnor till 62 år. Ändringarna avses skola träda i kraft den 1
januari 1967.

I ITP-planen ingår föreskrift om att pensionsförmånerna skall tryggas
enligt det enskilda företagets bestämmande antingen genom pensionsförsäkring
i Svenska personal-pensionskassan (SPP) eller i följande ordning.
Pensioneringen administreras av företaget med hjälp av en av avtalsparterna
stiftad ideell förening, benämnd Pensionsregistreringsinstitutet
(.PRI). Arbetsgivaren tecknar kreditförsäkring i ett likaså tillskapat kreditförsäkringsbolag,
benämnt Försäkringsbolaget Pensionsgaranti, ömsesidigt
(FPG). Arbetsgivaren avsätter mot pensionsskulden svarande medel
till en pensionsstiftelse, som inrättats särskilt för ändamålet, s. k. PRIstiftelse.

ITP-planen har formen av en rekommendation från SAF till de anslutna
arbetsgivareförbunden. Rekommendationen har antagits av samtliga förbund
med SIF, SALF och HTF som motparter. Liknande pensionsuppgörelser
har träffats mellan ett stort antal andra organisationer, varvid den yttre
formen varit antingen rekommendation eller kollektivavtal.

Även inom den konsumentkooperativa rörelsen ingicks under hösten 1960
vissa pensionsöverenskommelser (pensionsplaner). Planerna innehåller bestämmelser
om att pensionerna skall säkerställas genom försäkring eller
på annat sätt som kan anses betryggande. Enligt en år 1963 fastställd
»konstitution» för den konsumentkooperativa pensioneringen administreras
all pensionering av ett nyinrättat förvaltningsorgan, benämnt Kooperationens
pensionsanstalt (KP), som är en ideell förening. Medlemmar i denna
förening är Konsumentkooperationens pensionskassa, understödsförening,
och konsumentkooperationens pensionsstiftelse. Ålderspension, intjänad
före den 1 januari 1960, är försäkrad i pensionskassan. Övrig ålderspensionering
tryggas genom avsättning till den gemensamma pensionsstiftelsen.
All familje- och invalidpension är försäkrad i pensionskassan.
En redogörelse för pensionsstiftelsen och dess konstruktion finns i betänkandet
s. 88—90.

Bundna pensionsstiftelser. Bundna pensionsstiftelser kan enligt 1937 års
lag bildas endast av aktiebolag och har till uteslutande syfte att trygga pensioner
från bolaget. Stiftelsen kan inte själv ikläda sig pensionsförpliktelser
eller utbetala pensioner. 1937 års lag avser att bereda skydd för bolagets
fondering av vinstmedel för pensionering.

I fråga om pensionsstiftelses ändamål äger bolaget enligt 1 § bestämma
att stiftelsen skall avse tryggandet av pensioner endast åt pensionstagare och

Kungl. Maj. ts proposition nr 83 år 1967

anställda, som innehar vissa befattningar eller vissa slag av befattningar
hos bolaget, samt efter sådan pensionstagares och anställds död åt efterlevande
till denne. Sådan stiftelse kallas särskild pensionsstiftelse, t. ex. för
tjänstemän eller för arbetare eller för en på annat sätt angiven grupp av
anställda. Har någon inskränkning av stiftelsens ändamål inte gjorts, avser
stiftelsen tryggandet av pension till alla pensionstagare och anställda hos
bolaget samt deras efterlevande utan begränsning till vissa kategorier, s. k.
allmän pensionsstiftelse.

Beslut om bildande av pensionsstiftelse och om överföring av vinstmedel
till sådan stiftelse fattas enligt 2 § av ordinarie bolagsstämma. Vid bildandet
skall bolagsstämma besluta om namn på stiftelsen. Namnet skall innehållaordet
pensionsstiftelse och i fråga om särskild pensionsstiftelse även ange
ändamålet. I beslut om bildande av särskild stiftelse skall tydligt anges de
befattningar eller slag av befattningar hos bolaget som avses med stiftelsen,
överföring av vinstmedel till pensionsstiftelse beslutas av bolagsstämma vid
fastställande av balansräkning för föregående räkenskapsår. Pensionsstiftelse
får inte bildas, om inte minst 500 kr. överförs till densamma. Det överförda
beloppet kan överstiga stiftelsens pensionsreserv, varmed menas kapitalvärdet
av de pensioner stiftelsen skall trygga till den del pensionerna
bar intjänats.

Beslutar bolagsstämma att bilda pensionsstiftelse, skall anmälan därom
göras för registrering av stiftelsen i aktiebolagsregistret. Sedan registrering
skett, äger pensionsstiftelsen på grund av överföring av medel från bolaget
till stiftelsen fordran hos bolaget till motsvarande belopp. Denna fordran
äger dock bolaget ha innestående hos sig.

1937 års lag föreskriver inte att skuldebrev på beloppet skall utfärdas. Bolaget
kan frivilligt göra avbetalningar på stiftelsens fordran. Stiftelsen kan
däremot inte genom förtidsuppsägning kräva betalning av bolaget före likvidation
och inte heller på grund av sin fordran begära bolaget i konkurs.

I aktiebolags balansräkning får, efter vad som föreskrivs i aktiebolagslagen
(101 § 5 mom.), fond inte redovisas under benämningen pensionsfond
eller understödsfond eller under annan benämning, som utmärker att fonden
bildats för tryggande av pension eller eljest för anställdas eller deras
anhörigas välfärd. Skuld på grund av överföring av medel till pensionsstiftelse
skall redovisas i särskild post med upptagande av stiftelsens namn.

Stiftelsens hela förmögenhet kan enligt 1937 års lag bestå av fordringar
mot bolaget, men förmögenheten kan också utgöras av annan egendom. Sådan
annan egendom skall, i den mån penningmedel inte bör hållas tillgängliga
för utbetalningar från stiftelsen, placeras enligt föreskrifter som
fastställts av Kungl. Maj :t i brev den 24 november 1939.

Pensionsstiftelses förvaltning handhas av bolagets styrelse, om inte särskild
styrelse har utsetts. Närmare föreskrifter ges om utseende av styrelsen.
I vissa fall räcker det att en god man förordnas av rätten.

Kutigl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

-■ Bolaget skall i princip erlägga ränta på sin skuld till stiftelsen efter vissa
i 8 § första stycket angivna normer, dock inte på det belopp med vilket stiftelsens
förmögenhet överstiger stiftelsens pensionsreserv. Till skydd för bolagets
borgenärer föreskrivs, att högre ränta än 6 % för år inte får gottgöras
stiftelsen. Emellertid kan bolaget helt frita sig från eller begränsa ränteplikten
genom att göra förbehåll därom vid stiftelsens bildande.

För de utgifter bolaget haft för pensionering äger bolaget enligt 8 § första
stycket göra avräkning på stiftelsens räntefordran mot bolaget. Däremot har
bolaget ej rätt att fritt nedsätta sin skuld till stiftelsen för att bestrida löpande
pensionsutgifter. En sådan rätt skulle äventyra stiftelsens uppgift
att i händelse av bolagets obestånd eller upphörande utgöra säkerhet för utgående
pensioner och gjorda pensionsåtaganden. Därför stadgar 8 § andra
Stycket, att stiftelseförmögenheten inte får nedbringas under det belopp som
svarar mot stiftelsens pensionsreserv, den s. k. spärregeln, överskott, dvs.
medel över pensionsreserven, får däremot användas till att gottgöra bolaget
för de pensionsutgifter under räkenskapsåret som inte kunnat avräknas mot
stiftelsens räntefordran.

Upphör bolagets verksamhet på grund av likvidation i eller utan samband
med konkurs, skall stiftelsens förmögenhet användas för att trygga bolagets
personal mot de ogynnsamma verkningar som upphörandet av verksamheten
kan medföra. Därvid skall förmögenheten i första hand användas till
täckande av fordringar på grund av pensionsrätt mot bolaget och i andra
hand — i den mån tillgångar återstår — till gottgörelse åt övriga intressenter
i stiftelsen, t. ex. pensionstagare som utan att äga fordran på grund av
pensionsrätt mot bolaget faktiskt åtnjutit pension.

Vid likvidation utan samband med konkurs skall bolaget erlägga betalning
till de med stiftelsen avsedda personer, som äger fordran på grund av
pensionsrätt mot bolaget. För vad sålunda utgivits som betalning för förfallna
pensionsposter eller gottgörelse för kapitalvärdet av pensionsrätt skall
enligt 9 § ersättning beredas bolaget genom avräkning på stiftelsefordringen
med UppluDen ränta; även utbetalning av stiftelsemedel till bolaget kan förekomma.
Av stiftelsens behållning skall tilldelning efter billighet ske till övrigaintressenter
i stiftelsen.

Försätts bolaget i konkurs, har de som äger fordran mot bolaget på grund
av pensionsrätt att bevaka sina fordringar. Värderingen av pensionsfordringärna
sker därvid enligt 139 § konkurslagen, som bygger på vissa äldre
antaganden om dödlighet m. m. samt en räntefot av 5 %. På grund av att
stiftelsen är subsidiärt betalningsskyldig mot dem, vilkas pensionsfordringar
godkänns i konkursen, har stiftelsen enligt 10 § tillerkänts ställning av
medgäldenär i konkursen. Vad som i konkursen utdelas på pensionsfordringarna
skall dras av från utdelningen till stiftelsen för dess fordran
hös bolaget.

Pensionstagare äger för pensionsfordran på grund av tjänst eller annan

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

arbetsanställning, som han själv eller anhörig till honom innehaft, förmånsrätt
i konkursen enligt 17 kap. 4 § handelsbalken. Förmånsrätten gäller
dock inte för längre tid än sammanlagt ett år och inte heller för längre tid
tillbaka än ett år innan konkursansökningen gjordes. Även stiftelsen äger,
med viss maximering, förmånsrätt för sin fordran mot bolaget såvitt den
motsvarar de pensionsfordringar som utgått med förmånsrätt. Till den del
stiftelsefordringen inte utgår med förmånsrätt enligt 17 kap. 4 § handelsbalken,
är den förenad med förmånsrätt enligt 17 kap. 11 § samma balk.
Förmånsrätten gäller hela stiftelsefordringen, även för det fall att beloppet
av pensionsborgenärernas sammanlagda fordringar är mindre. T. o. m. om
pensionsborgenärer saknas, får stiftelsens fordran bevakas med förmånsrätt.

Sedan konkursen avslutats, skall fördelning av pensionsstiftelsens behållning
äga rum. De som åtnjutit betalningsrätt i konkursen för fordringar på
grund av pensionsrätt mot bolaget men ej fått full utdelning skall först ha
tilldelning. Skulle medel därefter återstå, fördelas de efter billighet mellan
övriga intressenter i stiftelsen.

En stiftelse kan överföras från ett bolag till ett annat i samband med
överlåtelse av det förra bolagets rörelse. Vissa villkor måste dock vara uppfyllda.

De bundna pensionsstiftelserna står under tillsyn av försäkringsinspektionen.
Beträffande de regler som gäller för tillsynens utövande får jag hänvisa
till betänkandet »Pensionsstiftelser I» (SOU 1961: 14) s. 119.

Fria pensionsstiftelser. Fria pensionsstiftelser kan bildas inom alla slags
företag, såväl av juridiska som av fysiska personer.

Som villkor för bildande av stiftelse i allmänhet brukar krävas att en
viljeförklaring avgivits, som går ut på att en stiftelse skall bildas med visst
ändamål, samt att en förvaltare utsetts som åtagit sig att handha stiftelsen
och verka för ändamålet på föreskrivet sätt. Viljeförklaringen brukar komma
till uttryck i stiftelseurkund eller i stiftelsestadgar. Stiftaren äger i
princip full frihet att bestämma om stiftelsens ändamål, organisation och
förvaltning m. m. Han brukar i dessa hänseenden lämna mer eller mindre
utförliga föreskrifter i urkunden eller i stadgarna.

En stiftelses ändamålsbestämning kan principiellt inte ändras vare sig
av stiftaren, stiftelsens styrelse eller av destinatärerna, om inte särskilt ändringsförbehåll
gjorts i stiftelseförordnandet. Stiftelseändamålet kan ändras
av Kungl. Maj :t genom s. k. permutation.

En fri stiftelse kan vara knuten till mer än en arbetsgivare (gemensam
stiftelse). Ett exempel utgör konsumentkooperationens pensionsstiftelse.

Det finns inga allmänna regler om hur styrelsen för en fri stiftelse skall
vara sammansatt eller hur ledamot av styrelsen skall utses. Stiftelsens styrelse
kan utgöras av styrelse för en annan juridisk person. I fråga om pen -

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

sionsstiftelser innebär detta att stiftarföretagets styrelse kan vara identisk
med stiftelsens. Ofta innehåller emellertid en pensionsstiftelses stadgar
föreskrift om representation för de anställda i stiftelsens styrelse.

Lagregler finns inte heller om överförande av fri stiftelse till annan
arbetsgivare i samband med fusion eller om likvidation av stiftelsen.

Liksom i fråga om de bundna stiftelserna möter inte hinder mot att en
fri stiftelses hela förmögenhet består av fordringar mot stiftarföretaget.
Detta är i själva verket det vanligaste. I förmögenheten kan även andra
tillgångar än fordran på företaget ingå.

Lagregler saknas beträffande de fria pensionsstiftelsernas ställning i förmånsrättshänseende
vid stiftarföretagets konkurs. Lagregler saknas också
för den situationen att destinatärerna och stiftelsen, var för sig, bevakar
sin fordran i arbetsgivarens konkurs. I praxis har emellertid stiftelsen ansetts
berättigad att bevaka det belopp, med vilket dess fordran överstiger
de direkt bevakade pensionsfordringarna (NJA 1956 s. 748).

I fråga om tillsyn över fria pensionsstiftelser gäller liksom för stiftelser
i allmänhet bestämmelserna i lagen den 24 maj 1929 (nr 116) om tillsyn
över stiftelser (1929 års lag). Enligt 1 § i lagen anmäls stiftelse till länsstyrelsen
i det län där stiftelsens förvaltning huvudsakligen skall utövas.
Anmäld stiftelse skall enligt 8 § i princip stå under länsstyrelsens tillsyn,
om länsstyrelsen finner stiftelsen främja ett allmännyttigt ändamål.
Att bereda pensionsförmåner åt anställda har i praxis ansetts vara ett
sådant ändamål.

Efter lagändring i samband med genomförandet av 1961 års lag med
vissa bestämmelser om pensionsstiftelse föreligger anmälningsplikt beträffande
alla fria pensionsstiftelser, på vilka 1961 års lag är tillämplig.

Fria pensionsstiftelser, som är knutna till bankaktiebolag eller sparbank,
står under viss tillsyn av bankinspektionen enligt 191 § lagen den 31 mars
1955 (nr 183) om bankrörelse och 97 § lagen den 3 juni 1955 (nr 416) om
sparbanker.

För de närmare bestämmelserna om tillsynen över fria pensionsstiftelser
redogörs i betänkandet »Pensionsstiftelser I» (SOU 1961:14) s. 116.

1961 års lag med vissa bestämmelser om pensionsstiftelse. Lagen innehåller
vissa regler för såväl bundna som fria pensionsstiftelser men har sin
största praktiska betydelse för de fria stiftelserna. Syftet med lagen är
framför allt att åstadkomma anpassning till det ändrade läge som uppstått
i och med lagstiftningen om allmän tilläggspension. Här kan nämnas omvandlingen
av (fria) beredandestiftelser till pantstiftelser och den i anslutning
därtill givna föreskriften att stiftelses medel är spärrade intill måttet
för pensionsreserven. Ytterligare kan pekas på bestämmelsen om arbetsgivares
rätt att ur stiftelsen erhålla gottgörelse för pensionsutgifter oavsett
innehållet i stiftelsens stadgar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

Med pensionsstiftelse i lagens mening avses enligt 1 § en av arbetsgivare
grundad stiftelse, vars huvudsakliga ändamål är pensionering av arbetstagare
eller arbetstagares efterlevande. Som framgår av ordalydelsen behöver
ändamålet inte vara enbart pensionering. Ett obetydligt biändamål —
t. ex. annat personaländamål — betager ej stiftelsen dess karaktär av pensionsstiftelse.
Likaså kan stiftelsen trygga pensionering av andra än arbetstagare
eller arbetstagares efterlevande, om pensionering av arbetstagare utgör
det huvudsakliga ändamålet. En av en rörelseidkare bildad stiftelse kan
således trygga pension även åt honom själv, trots att han inte är arbetstagare
i rättslig mening. Att märka är däremot att kommunalskattelagen
såsom villkor för avsättning med rätt till avdrag vid taxering uppställer,
att stiftelsens ändamål skall vara enbart pensionering på grund av tjänst
(ren pensionsstiftelse).

I 2 § fastslås att pensionsstiftelses uppgift skall vara att trygga pensioner
eller utfästelser om pension från arbetsgivaren. Genom denna bestämmelse
får stiftelsen karaktär av s. k. pantstiftelse. De med stöd av 1937 års lag
bildade stiftelserna är enligt tvingande föreskrifter sådana pantstiftelser.
De fria stiftelserna kunde däremot före tillkomsten av 1961 års lag ha till
uppgift att på egen hand ombesörja arbetsgivarens pensioneringsverksamhet,
s. k. beredandestiftelser. Genom 2 § omvandlas dessa alltså till pantstiftelser.

Som ett komplement till 2 § föreskrivs i 3 §, att pensionsstiftelse inte får
utfästa pension. Sker det ändå, är utfästelsen ogiltig. Den grundläggande
tanken i 1961 års lag, att stiftelsens ändamål är att trygga arbetsgivarens
utfästelser om pensionering, kommer också till uttryck i 4 §, som principiellt
förbjuder stiftelse att verkställa betalning av pension direkt till pensionstagaren.
Arbetsgivaren har däremot rätt till gottgörelse ur stiftelsen
för sina pensionsutgifter, förutsatt alt stiftelsen efter gottgörelsen har kvar
medel till täckning av pensionsreserven (7 §).

Gottgörelsen får enligt 5 § avse alla slags utgifter i samband med pensionering
liksom vissa ändamål som står nära pensionering. För att nå en
anpassning till den allmänna tilläggspensioneringen är rätten till gottgörelse
utsträckt till att avse även avgift för pensionsförsäkring. Gottgörelse
får emellertid inte ske för utgifter som avser andra arbetstagare än destinalärer.

Eu och samma arbetsgivare kan ha flera pensionsstiftelser. Det är vanligt
att arbetsgivaren har flera stiftelser, om han antagit den s. k. ITP-planen och
fullgör tryggandet av ITP-pensionerna genom anslutning till det s. k. FPG/
PRI-systemet. Som ett led i detta system ingår att arbetsgivaren bildar eu
särskild PRI-stiftelse, till vilken han årligen med revers avsätter så mycket
att stiftelsen har täckning för »PRI-skulden». Det finns därför behov att
kunna överföra medel till en PRI-stiftelse från överskott i en annan stiftelse
hos arbetsgivaren. Även i andra fall kan det vara av betydelse för arbets -

Kungl. Mcij.ts proposition nr 83 år 1967

givaren att föra över medel mellan olika stiftelser. I 8 § föreskrivs att överföring
av medel från en stiftelse till en annan hos samma arbetsgivare är
tillåten, om den avstående stiftelsen omfattar samtliga personer, som avses
med den mottagande stiftelsen, samt överföringen påkallas för att helt
eller delvis täcka den mottagande stiftelsens pensionsreserv. Den avstående
stiftelsen måste dock efter överföringen ha kvar medel som täcker dess
pensionsreserv.

Det förhållandet, att en arbetsgivare har flera pensionsstiftelser, kan skapa
ytterligare problem. Stiftelserna har nämligen ofta till ändamål att helt
eller delvis trygga samma pensioner. En allmän stiftelse kan t. ex. också
trygga sådan pension som tryggas av en PRI-stiftelse. I fråga om PRI-skulden
(ålderspension fr. o. in. år 1960) sägs då stiftelserna ha gemensam
pensionsreserv. Vill arbetsgivaren i sådant fall överföra medel från en stiftelse
till en annan, måste han utreda dels huruvida det finns överskott, om
stiftelserna ses som en helhet, dels i vilken av stiftelserna överskottet är
tillgängligt. I 9 § lämnas föreskrifter om rangordningen mellan olika stiftelser
i fråga om gemensam pensionsreserv, en rangordning som alltså kan
gälla ett stort antal stiftelser med delvis skilda destinatärskretsar. Bästa
rang har tillerkänts PRI-stiftelse. Rörande de tekniskt invecklade frågor
som kan uppstå vid beräkningar av nu förevarande slag lämnas en redogörelse
i »Pensionsstiftelser I» (SOU 1961: 14) s. 97.

I 10 § anges närmare vad som förstås med stiftelses pensionsreserv och
hur denna skall uttryckas i siffror. Med pensionsstiftelses pensionsreserv
avses kapitalvärdet av utgående pensioner samt, i fråga om pensioner som
ännu ej börjat utgå, kapitalvärdet av utfästa pensioner till den del de enligt
utfästelsen intjänats vid tillfället för beräkningen. Sådan pensionsreserv
brukar kallas den civilrättsliga pensionsreserven. Särskilda regler för beräkning
av pensionsreserven gäller för det fall att arbetsgivare förbundit sig att
lämna dyrtidstillägg på utgående pension och åtagit sig att trygga även dessa
tillägg genom avsättning till stiftelse. I detta fall inräknas i pensionsreserven
även en s. k. överräntefond (»PRI-puckel»), bestämd på visst sätt.

I detta sammanhang är att märka, att avdrag vid taxering inte alltid medges
för den avsättning till stiftelse som är påkallad för att täcka den civilrättsliga
pensionsreserven. Som ett praktiskt viktigt exempel framstår pensionslöften
åt huvuddelägare i familj ebolag. Pensionsskuld grundad på sådana
löften ingår i den civilrättsliga pensionsreserven men medför inte
rätt till avdrag vid taxering enligt kommunalskattelagen. I de fall överensstämmelse
inte råder är den skatterättsliga pensionsreserven snävare.

Vissa skatterättsliga regler. Enligt 1961 års lag beräknas som framgått
pensionsreserven på grundval bl. a. av de utgående pensionerna. Det är
inte nödvändigt att dessa utgår på grund av utfästelse från arbetsgivaren
utan det avgörande är om pensionen rent faktiskt utgår. Enligt anvisning -

Kungl. Maj.ts proposition nr 83 år 1967

arna till 29 § kommunalskattelagen godtas däremot såsom avdragsgill inte
annan aktuell pension än sådan som utgår på grund av utfästelse från arbetsgivaren.
Den skatterättsliga pensionsreserven blir därigenom snävare än
den civilrättsliga.

Vad angår den ännu inte aktuella pensionen beaktas alla pensionslöften
vid beräkning av den civilrättsliga pensionsreserven. Enligt nyssnämnda anvisningar
i kommunalskattelagen får däremot inte alla pensionslöften läggas
till grund vid uträknande av arbetsgivarens avdragsgilla pensionskostnad.
Sålunda underkänns pensionslöften, som lämnats efter utgången av
år 1962 och inte är förenade med fribrev. Pensionslöfte till huvuddelägare i
familjebolag medför som nämnt inte heller rätt till avdrag för avsättning
till pensionsstiftelse. Som huvuddelägare betraktas person, vilken genom
eget eller anhörigas innehav av aktier har ett avgörande inflytande i bolaget.

Avrättning till stiftelse skall för att medföra avdragsrätt göras med kontanter
eller jämförliga tillgångar. Aktiebolag, ekonomiska föreningar och
likställda rättssubjekt får emellertid fullgöra avsättning även i den formen
att ett räntebärande skuldebrev utfärdas på avsättningsbeloppet och överlämnas
till stiftelsen.

Innestår i pensionsstiftelse mera än som motsvarar 120 % av den civilrättsliga
pensionsreserven, är arbetsgivare, som önskar erhålla avdrag för
avgift till den allmänna tilläggspensioneringen, skyldig att intill denna gräns
såsom intäkt redovisa ett motsvarande belopp. Denna s. k. avtappningsregel
uttrycks i 29 § 4 mom. kommunalskattelagen så, att avdrag inte får göras
för »avgifter från arbetsgivare enligt lagen om allmän försäkring för allmän
tilläggspension till den del kostnaden härför motsvaras av under räkenskapsåret
erlagda dylika avgifter, för vilka den skattskyldige ägt gottgöra
sig enligt 5 § lagen med vissa bestämmelser om pensionsstiftelse men för
vilka han icke uttagit gottgörelse, dock att vad nu sagts skall gälla endast i
den mån gottgörelsen kunnat uttagas utan att stiftelsens förmögenhet
bringats att underskrida ett belopp motsvarande etthundratjugu procent av
stiftelsens pensionsreserv».

Pensionsstiftelsernas förmögenhet m. m. Den sammanlagda förmögenheten
i samtliga pensionsstiftelser uppgick vid utgången av år 1964 till omkring
7,5 miljarder kr. Fördelad efter tillgångarnas beskaffenhet består förmögenheten
till 6 miljarder kr. av reversfordringar och till återstående del av
realtillgångar. Reversfordringar uppgår med andra ord till omkring 80 %
av den samlade stiftelseförmögenheten.

Fördelas förmögenheten på stiftelserna efter dessas rättsliga karaktär
(bundna och fria), hänför sig omkring 7 miljarder kr. till fria stiftelser och
omkring 500 milj. kr. till bundna stiftelser.

Enligt den senast gjorda uppskattningen, som avser läget den 31 december
1958, uppgick antalet stiftelser till omkring 7 200 (SOU 1961: 14 s. 163).

Kungl. Maj. ts proposition nr 83 år 1967

Till denna siffra skall läggas omkring 1 850 s. k. PRI-stiftelser. Det är inte
känt, hur inånga stiftelser som upphört efter den 31 december 1958. Av det
angivna antalet — omkring 9 000 — är omkring 950 stiftelser bundna.

Man kan anta, att den samlade pensionsskulden — dvs. arbetsgivarens
skuld för lämnade pensionslöften — uppgår till samma belopp som stiftelsernas
sammanlagda förmögenhet, dvs. omkring 7,5 miljarder kr. Av denna
skuld utgjorde vid 1964 års utgång PRI-skulden, dvs. skuld för sådan ITPpension
som tryggas i PRI-stiftelse, omkring 1,5 miljarder kr. PRI-skulden
kan antas växa med omkring 400 milj. kr. om året under den närmaste
tioårsperioden. Pensionsskulden i övrigt hänför sig i huvudsak till följande
kategorier av pensionslöften, nämligen a) äldre arbetarepensioner, b) fribrev
åt tjänstemän intjänade före den 1 januari 1960 samt c) pensioner till
tjänstemän inom företagsledarskiktet vid sidan av ITP-pensioner. Löftena
enligt a) kommer att minska i värde i de fall arbetsgivarna reducerar pensioner
med utgående avgifter till den allmänna tilläggspensioneringen. Skulden
enligt b), som utgör huvuddelen, beräknas öka något under den närmaste
10-årsperioden, för att därefter minska, till en början långsamt, sedan
allt hastigare och nedgå till 0 i början av 2000-talet. Skulden för löften enligt
c) kan väntas undergå en liknande utveckling.

Till jämförelse kan nämnas fonderingen av medel för pensioner utanför
pensionsstiftelsernas ram. I SPP finns fonderat omkring 7,2 miljarder kr., i
övriga livbolag omkring 200 milj. kr. och i understödsföreningar omkring
2,8 miljarder kr. eller tillsammans sålunda omkring 10,2 miljarder kr. Summan
av fonderade medel för privat pensionering blir därigenom omkring
17,7 miljarder kr. Som ytterligare jämförelse kan nämnas att allmänna pensionsfonden,
avseende allmänna tilläggspensioner, vid utgången av år 1965
uppgick till omkring 10 miljarder kr.

Utredningen

Utredningens förslag innebär, att reversstiftelserna avskaffas och ersätts
med en särskild skuldpost i arbetsgivarens balansräkning, kallad Avsatt till
pensioner. Rätt att redovisa skuld för pension under denna rubrik tillkommer
aktiebolag och liknande rättssubjekt, dock i huvudsak endast beträffande
sådan pension som ingår i centrala överenskommelser på arbetsmarknaden
(allmän pensionsplan). Skuldposten tillerkänns rättsverkan även från
skatterättslig synpunkt genom att avdragsrätten föreslås knuten till den.

Realstiftelser består men erhåller en självständigare ställning till arbetsgivaren.
Pensionsstiftelse får tjäna endast pensionering. Annat välfärdsändamål
tillgodoses genom eu särskild stiftelseform, personalstiftelse.

Pensionsrätten föreslås bli tryggad — förutom genom möjligheterna att
skuldföra och att avsätta till pensionsstiftelse (realstiftelse) — genom för -

Kurtgl. Maj. ts proposition nr 83 år 1967 53

månsrätt och särskilda regler för det fall att arbetsgivaren upphör med sin
rörelse.

Pensionsutfästelsens natur. Av praktiska skäl skiljer utredningen mellan
pension som redan utgår (aktuell pension) och pension som ännu inte börjat
utgå (ännu ej aktuell pension). Det största intresset knyter sig enligt
utredningen till sistnämnda slag av pension, dvs. den pensionsrätt som tillkommer
arbetstagare under yrkesaktiv ålder. Utredningen framhåller, att
pension enligt modernt synsätt jämställs med lön. Tidigare uppfattades däremot
pension närmast som ett understöd av gåvokaraktär.

Från arbetstagarens synpunkt innebär den moderna uppfattningen av
pensionens natur enligt utredningen, att arbetstagaren för sin insats i arbetsgivarens
tjänst får en fordran såväl på kontant lön som på framtida
pension. Arbetstagaren sägs successivt för varje år intjäna rätt till pension.
Den del av utlovad pension som vid en viss tidpunkt intjänats brukar kallas
fribrev.

Utredningen föreslår att vissa regler om intjänande av pension, som nu
finns intagna i 1961 års lag, överflyttas till en av utredningen föreslagen lag
om tryggande av pensionslöften (tryggandelagen). Dessa regler riktar sig
närmast till arbetsgivaren. Reglerna anger bl. a. storleken av den skuld arbetsgivaren
har på grund av den pensionsrätt som arbetstagarna intjänat.
Reglerna har däremot inte tillämpning på beräkning av den sammanlagda
pensionsfordringens storlek, en beräkning som är nödvändig för bevakning
i arbetsgivarens konkurs. Utredningen föreslår nya regler för bestämmande
av pensionsfordran att tas in i konkurslagen. Nuvarande regler för bestämmande
av sådan fordran i en konkurssituation anses nämligen av utredningen
föråldrade med hänsyn till att de bygger på den svenska befolkningsstatistiken
för tiden 1901—1910. Likaså föreslår utredningen regler om förmånsrätt
för pensionsfordran och om tryggande av pensionsfordran för det
fall att arbetsgivaren upphör med sin rörelse.

Utredningen framhåller, att det tidigare ofta förekom att arbetsgivaren
till sitt löfte om pension knöt villkoret att arbetstagaren skulle stå kvar i
tjänst till pensionsfallet. På senare tid har enligt utredningen den uppfattningen
alltmer vunnit insteg bland parterna på arbetsmarknaden, att ett
pensionslöfte skall vara ovillkorligt eller oantastbart. Utredningen har ansett
det angeläget att kodifiera denna uppfattning och föreslår ett tillägg till avtalslagen,
enligt vilket ett villkor av nyssnämnda slag kan jämkas eller lämnas
utan avseende, om dess tillämpning skulle uppenbarligen anses otillbörlig.
Med hänsyn därtill finns det enligt utredningens mening inte längre
anledning att lika strängt som tidigare göra skillnad mellan löften av olika
slag. Utredningen kallar därför den som fått ett pensionslöfte för pensionsborgenär,
oavsett om löftet är oantastbart eller inte.

Vad arbetstagaren successivt intjänar i pension motsvaras från arbets -

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

givarens synpunkt av en växande kostnadspost. Arbetsgivarens kostnad för
pensioner under ett visst år består i dels kapitalvärdet av de ytterligare fribrev
som intjänats under året dels ökningen under året av kapitalvärdena
av tidigare intjänade fribrev. I den mån beloppet inte utbetalats som premie
till en försäkringsinrättning eller pensionskassa, utgör beloppet en skuldökning.
I verkligheten bestämmer man dock inte skuldökningen för varje
enskilt löfte. Man beräknar i stället pensionsskulden vid årets början och
vid årets slut med hänsyn till hela beståndet av pensionslöften. År skulden
större vid årets slut än vid årets början, utgör skillnaden arbetsgivarens
pensionskostnad för året. Har arbetsgivaren pensionärer, tillkommer som
ytterligare kostnad löpande pensionsutbetalningar. Till årets kostnad hör
också eventuell avgift för pensionsförsäkring. Den gjorda beskrivningen
bygger på den företagsekonomiska uppfattningen att arbetsgivarens driftkostnad
är lika med den del av pensionens uppbyggnad som belastar produktionen
för varje år (periodisering.). Arbetsgivaren har sålunda ett berättigat
intresse av att för varje år reservera så mycket medel som motsvarar
hans skuld för lämnade pensionslöften (pensionsskulden). Samtidigt
har han enligt utredningen intresse av att kunna få avdrag för de reserverade
medlen vid taxering till beskattning. Utredningen påpekar, att det för
rätt till sådant avdrag enligt gällande skattepraxis fordras att arbetsgivaren
avsätter medlen till en pensionsstiftelse. Enbart reservering i bokföringen
anses således inte vara tillräcklig. Däremot kan arbetsgivaren använda försäkringsformen,
varvid premier för pensionskostnaden erläggs till försäkringsinrättningen.
I sådant fall saknas behov av reservering i bokföringen.

Utredningen erinrar i det följande om att pensionering, som grundas på
ett tjänsteavtal, kan ske antingen genom att arbetsgivaren lämnar ett pensionslöfte
och själv svarar för pensionsutbetalningarna (direktpensionering)
eller genom att han anförtror pensioneringen åt en försäkringsinrättning
(pensionsförsäkring). Väljs det förra alternativet kan pensionslöftet,
om arbetstagaren lever länge, ge upphov till en större ekonomisk belastning
på arbetsgivaren än vad försäkringspremierna skulle ha utgjort. Å andra
sidan kan belastningen motverkas av att en annan arbetstagare dör tidigt.
Dödsfallen kan emellertid naturligtvis inträffa i en ordning som ekonomiskt
blir ogynnsam för arbetsgivaren. Det anförda är enligt utredningen av särskild
betydelse, när gruppen arbetstagare är så liten att någon tillfredsställande
riskutjämning inte äger rum. Utredningen väljer exemplet att en arbetsgivare
har fem pensionsborgenärer anställda, som är lika gamla och
har samma pensionsålder (65 år), och att arbetsgivaren fortlöpande till pensionsstiftelse
avsatt vad som motsvarar upplupen kostnad för deras pensionering.
De medel, som pensionsstiftelsen äger vid tidpunkten för borgenärernas
inträde i pensionsåldern, skall visserligen enligt utredningen förslå
till att då inköpa pensionsförsäkringar på motsvarande belopp mot engångspremier
i en försäkringsinrättning. Men det är inte säkert, att medlen räc -

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

ker till att betala pension till var och en av pensionärerna. Under inga förhållanden
räcker medlen, om alla lever till exempelvis 85 år. Enligt de
normer, som ligger till grund för beräkning av pensionsreserv, är nämligen
den återstående medellivslängden för en 65-årig man 16,53 år. För att medlen
skall förslå måste dödsfallen ha en viss »spridning» kring den antagna
medellivslängden. För att uppnå en utjämning krävs därför att beståndet av
pensionsborgenärer är tillräckligt stort. Utredningen erinrar om att en understödsförening,
som avser att bereda ålderspension, måste bestå av minst
50 medlemmar.

Bortsett från konsekvenserna av bristande riskutjämning frågar sig utredningen,
om arbetsgivaren lämpligen bör bära det ekonomiska ansvaret
själv för pensioner till arbetstagarna. Alternativet är att pensioneringen sker
genom en försäkringsinrättning. Utredningen finner frågan så mycket mer
befogad som avsättning till pensionsstiftelse enligt gällande rätt är frivillig
och därtill får ske i form av överlämnande av revers utan säkerhet. I sådant
fall blir stiftelsens fordran till sitt värde beroende av arbetsgivarens ekonomiska
ställning. Fribrevens kapitalvärde representerar ofta mycket stora belopp.
Vill man trygga arbetstagarnas anspråk på pension på ett så effektivt
sätt som möjligt, bör försäkringsformen därför enligt utredningen ha företräde.

Utredningen framhåller att svaret på den ställda frågan påverkas av åtskilliga
faktorer. Enligt vedertagen uppfattning är en arbetsgivare inte skyldig
att lämna sina arbetstagare pension, om man bortser från den allmänna
tilläggspensionen. Förmånen av pension har nämligen inte ansetts utgöra
del av anställningsvillkoren på samma sätt som lön och semester. Ett krav
på pensionsförsäkring, som ekonomiskt sett är hårdare för arbetsgivaren
än avsättning till pensionsstiftelse, skulle därför enligt utredningen kunna
motverka arbetsgivarens benägenhet att lämna pensionslöften. Försäkringsformen
anses av utredningen hårdare för arbetsgivaren därför att
denne måste till försäkringsinrättningen avstå likvida medel motsvarande
premierna. Premieinbetalningarna ger honom ingen möjlighet till återlån.
Utredningen erinrar om att försäkringsbolag enligt lagen den 17 juni
1948 (nr 433) om försäkringsrörelse inte äger placera medel motsvarande
försäkringsfonden för livförsäkringar fritt. Med försäkringsfonden avses
bolagets skuld på grund av dels inträffade försäkringsfall, dels löpande försäkringar
och dels, när rörelsen avser livförsäkring, tilldelad återbäring
(274 och 262 §§).

Den privata pensioneringen måste enligt utredningen också ses mot bakgrund
av den allmänna pensioneringen. Till följd av utbyggnaden av denna
pensionering har den privata pensioneringens betydelse minskat avsevärt.

Utredningen påpekar vidare, att den privata pensioneringen numera ändrat
karaktär genom att den pension som utlovas mestadels lämnas enligt bestämmelser
i kollektivavtal eller i rekommendationer som antagits av ar -

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

betsmarknadens parter. Sådan pension kallar utredningen pension enligt
allmän pensionsplan eller planpension. Planerna innehåller regelmässigt bestämmelser,
som är avsedda att garantera pensionens utgående.

Utredningens slutsats blir, att pensionsförsäkring generellt sett är att föredra
för arbetstagarna. Men systemet med reversstiftelser har vunnit hävd
med hänsyn till arbetsgivarens intresse av att kunna behålla pensionsmedlen
i sin rörelse. Utredningen har inte ansett, att det finns tillräckliga skäl
att ändra grundvalen för detta bestående system, utan har i stället väsentligen
inriktat sitt arbete på att göra nuvarande form för finansiering av privata
pensioner mer arbetsduglig. Uppgiften har enligt utredningen underlättats
av att arbetsmarknadsparterna i pensionsplanerna på olika sätt tillgodosett
tryggandesynpunkten. Planpensionerna har därigenom för de enskilda
blivit mer likvärdiga med pensioner genom pensionsförsäkring.

Obligatorisk eller frivillig bokföring av pensionsskuld. Utredningen har
ifrågasatt, om inte arbetsgivaren bör vara skyldig att vid privat pensionering,
när pensionsmedlen behålls i arbetsgivarens rörelse, göra årliga avsättningar
till pensionsstiftelse eller vidta någon motsvarande åtgärd för den kostnad
som pensioneringen utgör. Utredningen frågar sig vidare om det finns
anledning att inom pensionsområdet göra avsteg från vedertagna bokföringsprinciper
om att alla skulder skall redovisas i balansräkningen. Enligt
utredningens mening föreligger en skuld hos arbetsgivaren till det belopp
som motsvarar den pension arbetstagarna intjänat genom sitt arbete
hos arbetsgivaren. I gällande rätt föreligger emellertid ingen plikt att bokföra
pensionsskulden. Utredningen framhåller att arbetsgivaren enligt bokföringslagen
den 31 maj 1929 (nr 117) och aktiebolagslagen visserligen är
berättigad att i sin balansräkning ta upp kapitalvärdet av pensionsförpliktelserna
såsom skuld men att han inte är skyldig att göra detta.

Enligt utredningen talar inte endast borgenärsintressen för en ändring,
som innebär att pensionsskulden måste redovisas som en skuldpost i balansräkningen.
Man kan också vinna den finanspolitiska fördelen, att pensionsskulden
inte längre kan användas i syfte alt utjämna vinst från ett år
till ett annat. Vinstutjämning skulle då i stället ske efter regler, som strikt tar
sikte på detta ändamål. En obligatorisk redovisning av pensionsskulden
framstår också enligt utredningen för flertalet näringsidkare som något
naturligt och riktigt. De flesta större företag har enligt utredningens mening
en sådan ställning att de under en övergångsperiod på fyra eller fem år
kan bygga upp nödiga reserver. Utredningen anser dock att vissa förhållanden
manar till försiktighet. Inom en del branscher — t. ex. husbyggnad och
väg- och vattenbyggnad — finns det företag som arbetar med ett ganska
litet eget kapital i förhållande till omsättningen. Det har sagts, att en föreskrift
om att pensionsskulden måste tas upp i balansräkningen skulle kunna
få till följd att flera företag inom dessa branscher, som i och för sig är

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

fullt bärkraftiga, kunde komma att tvingas likvidera därför att aktiekapitalet
skulle anses ha gått förlorat till mer än två tredjedelar (jfr 142 § aktiebolagslagen).

Utredningen bär därför ansett sig böra tills vidare avstå från att kräva
obligatorisk skuldföring. Samtidigt hänvisar utredningen till förekomsten
av allmänna pensionsplaner och framhåller, att arbetsgivaren i fråga om
dessa — vilka för framtiden förmodas bli de dominerande — avtalsenligt är
skyldig att göra årliga avsättningar för sin pensionsskuld. Ett led i utredningens
förslag är en föreskrift, att arbetsgivaren skall räkna ut sin faktiska
skuld med vissa mellanrum, vare sig skulden upptagits i själva balansräkningen
eller inte. Härtill kommer förslag, att varje arbetsgivare skall
vara skyldig att anmärka sina pensionsåtaganden inom linjen i balansräkningen.

Omvandling av reversstiftelse till skuldpost. I ett följande avsnitt går utredningen
närmare in på frågan om reversstiftelse som instrument för tryggande
av pension. Utredningen framhåller att den trygghet en sådan stiftelse
bjuder pensionsborgenärerna normalt inte är större än värdet av
stiftelsens fordran. Är arbetsgivarens företag bärkraftigt, svarar det för sina
pensionsåtaganden utan att stiftelsen behöver anlitas. Är arbetsgivaren däremot
insolvent och försätts i konkurs, är stiftelsens fordran normalt vård
detsamma som en lika stor fordran i en pensionsborgenärs hand. Detta är
åtminstone fallet i fråga om de fria stiftelserna, som saknar förmånsrätt
för sina fordringar.

Mot bakgrunden av att huvuddelen av existerande pensionsstiftelser är
s. k. reversstiftelser ställer utredningen frågan om stiftelsekonstruktionen
behövs för att i balansräkningen åstadkomma en spärrad skuldpost, som
har upphov i lämnade pensionslöften. Anledningen till att gällande rätt
erkänner reversstiftelser bör enligt utredningen sökas i de förhållanden
som förelåg när 1910 års aktiebolagslag gällde. De på den tiden i balansräkning
uppförda pensionsfonderna, som tillkom genom avsättning av vinst,
betraktades som en del av det egna kapitalet eller som likställda med aktiekapital,
reservfond och dispositionsfond. Enligt denna bedömning av fondernas
karaktär hade bolagsstämma rätt och även skyldighet att använda
dessa till täckande av bokföringsmässig förlust. Fonderna för pensionering
var således inte skyddade mot upplösning. Självfallet saknade de »egna medel».
I likhet med andra poster på passivsidan skulle fonderna endast upplysa
om hur företagets tillgångar finansierades. För att hindra att de till
pensionering anslagna medlen skulle kunna »upplösas» ansåg lagstiftaren
det nödvändigt att som bärare av »pensionsfonden» uppställa en särskild
juridisk person, nämligen pensionsstiftelsen, till vilken medlen kunde föras
över. Ingenting hindrade dock att vad som fördes över utgjorde en fordran
mot företaget självt. Tvärtom förutsattes detta bli det normala. Eftersom

Kungl. Maj. ts proposition nr 83 år 1967

samma skattelättnader kunde uppnås utan att arbetsgivaren behövde underkasta
sig lagens omfattande reglering av stiftelseinstitutet tillkom sedermera
de fria stiftelserna.

Enligt utredningen är stiftelseinstitutet inte som sådant nödvändigt för
att skydda en för pensionering tillskapad post i balansräkningen från att
upplösas i bokföringsteknisk mening. Ett i lag inskrivet förbud mot att
upplösa posten fyller enligt utredningen samma funktion som en reversstiftelse.
Att lagstiftaren inte år 1937 övervägde en sådan lösning tillskriver
utredningen det förhållandet, att fondering för pensionering då ansågs
skola ske av vinstmedel. Först genom åtgärden att avsätta till pensionsstiftelse
fick avsättningsbeloppet karaktär av en arbetsgivarens skuld. Utredningen
menar att man bör nå samma verkan genom en föreskrift, att
reservering för pensioner skall redovisas bland skulderna jämte ett förbud
mot upplösning av skuldposten. Enligt utredningen utgör sålunda en pensionsstiftelse,
som fungerar endast som bärare av den mot posten i balansräkningen
svarande fonderingen, en överflödig juridisk konstruktion. Utredningen
föreslår därför, att reversstiftelserna (såväl bundna som fria)
avskaffas och ersätts med en särskild skuldpost i arbetsgivarens balansräkning,
benämnd Avsatt till pensioner. Vad som redovisats under denna
skuldpost föreslås vara bundet intill måttet för arbetsgivarens pensionsreserv.

Utredningen anser att skuldredovisning i balansräkningen innebär ett
tryggande av pensioner genom att skuldposten får ett motvärde i tillgångarna
såsom kollektiv. Upptagandet av en skuldpost kan dock sakna praktisk
betydelse, om inte arbetsgivaren samtidigt är underkastad andra bestämmelser,
som »låser» tillgångar till motsvarande värde i rörelsen. Av
det skälet anser utredningen, att kretsen av redovisningsberättigade
inte bör utsträckas till andra rättssubjekt än sådana som följer
särskilda bokföringsregler av innehåll att tillgångar motsvarande skulderna
binds i rörelsen. Det blir sålunda fråga om aktiebolag, ekonomiska föreningar
och liknande subjekt. Uteslutna blir däremot enskilda rörelseidkare
och handelsbolag. De sistnämnda medges dock rätt att skuldföra pension
om den ingår i allmän pensionsplan. Utredningen anmärker att den sålunda
bestämda kretsen — bortsett från handelsbolag — överensstämmer med
den som enligt gällande skatterätt tillåts göra reversavsättning till pensionsstiftelse.
Utredningen anser att Kungl. Maj :t bör kunna genom dispens tilllåta
även andra rättssubjekt, såsom ideella föreningar och stiftelser, att under
vissa betingelser skuldföra pension under rubriken Avsatt till pensioner.

Med det föreslagna systemet kommer tryggheten för pensionsborgenärerna
att ligga däri, att arbetsgivaren binder tillgångar i rörelsen som motsvarar
minst pensionsskulden jämte övriga skulder. Utredningen utvecklar
närmare sin uppfattning om bindning av tillgångar genom att hänvisa till

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

72 § aktiebolagslagen. Till grund för denna paragraf ligger uppfattningen
att ett bolag bör arbeta med lika mycket eget som främmande kapital (skulder).
Genom att finansieringen sålunda bör ske till hälften med det egna
kapitalet är å andra sidan sagt, att tillgångarna bör vara dubbelt så stora
som skulderna (T=S+E; S=E; T=2S=2E). En nytillkommen skuldpost
kan följaktligen lätt rubba de uppställda förhållandetalen. I så fall inträder
skyldighet för bolaget att företa ytterligare fondering. Syftet därmed är, att
bolagets konsolidering och utveckling skall främjas. Så snart de lagfästa förhållandetalen
återställs, förfaller kraven på särskild fondbildning. Bestämmelserna
i 72 § kompletteras av andra regler, som anger hur tillgångarna
skall värderas.

Syftet med 72 § är enligt utredningen att åstadkomma konsolidering, något
som skall ske medelst vinstmedel. Bestämmelsen hindrar inte något
bolag från att fortsätta en verksamhet, som går med förlust. Först om förskjutningen
mellan eget kapital och skulder lett ända dithän, att den bokföringsmässiga
förlusten måste täckas med aktiekapitalet, inträder sanktioner.
Utredningen hänvisar här till 142 §. Enligt denna bestämmelse föreligger
anledning till tvångslikvidation, om aktiekapitalet »gått förlorat» till
två tredjedelar. Läget är då det att tillgångssidan i balansräkningen inte
förslår att täcka såväl skulderna som minst en tredjedel av aktiekapitalet.
Utredningen anser sig böra påpeka att aktiekapitalets storlek inte behöver
uppgå till någon bestämd andel av skulderna. Regeln om skyldighet att träda
i likvidation verkar därför mycket ojämnt. Aktiebolagslagens regler om
fondering och om likvidationstvång har inte gått fria från kritik. Det pågående
arbetet med revision av de nordiska aktiebolagslagarna kan komma
alt leda till ändringsförslag. Inte desto mindre utgör reglerna enligt utredningens
mening ett betydelsefullt skydd till förmån för borgenärerna, bland
dem pensionsborgenärerna.

Utredningen behandlar därefter frågan vilka pensionslöften
som bör få ligga till grund för skuldföring. Utredningen erinrar om att de
på arbetsmarknaden föreliggande allmänna pensionsplanerna i regel innehåller
föreskrift om särskilt garantiåtagande (borgen), såsom från kreditförsäkringsbolaget
FPG, förutsatt att arbetsgivaren inte tecknar pensionsförsäkring,
Genom denna anordning har pensionsrätten ansetts i det väsentliga
lika tryggad som genom pensionsförsäkring. I sammanhanget säger
sig utredningen ha tillmätt förekomsten av pensionsplaner betydelse vid
bedömandet av frågan om arbetsgivarens skyldighet att teckna pensionsförsäkring
eller att företa skuldredovisning. Utredningen anser det emellertid
också från social synpunkt önskvärt att verka för tillkomsten av
ytterligare pensionsplaner. Utgångspunkt har då varit det förut omvittnade
förhållandet, att man på arbetsmarknaden ansett skuldredovisning
såsom ett i och för sig otillräckligt medel för tryggande av pensioner. Man
kan enligt utredningen också hävda att det allmänna inte bör tillåta

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

skatteavdrag för skuldredovisning av andra pensionslöften än sådana,
där pensionsborgenärernas trygghet verkligen är tillgodosedd. Utredningen
föreslår mot bakgrund av denna bedömning, att skuldredovisning under
rubriken Avsatt till pensioner i arbetsgivarens balansräkning inte får
ske för andra pensionslöften än sådana som ingår i allmän pensionsplan.
Med sådan plan avser utredningen grunder för pensionering, vilka på
arbetstagarsidan är godkända av huvudorganisation. Berättigade att göra
den föreslagna redovisningen bör enligt utredningen vara aktiebolag och
därmed likställda subjekt. Övergångsvis får dock enligt förslaget även andra
löften inom vissa gränser tas i betraktande. Sålunda får löften som lämnats
senast den 31 december 1966 beaktas intill pensionens nominella belopp
nämnda dag. Därigenom uppnås bl. a. att redan gjorda avsättningar till
reversstiftelse kan överföras till posten Avsatt till pensioner, oavsett pensionens
beskaffenhet. Beträffande dyrtidstillägg, som utfästs före den 1
januari 1960, får dock redovisning ske även för framtiden. Vidare får pensionslöfte
till arbetstagare född år 1907 eller tidigare beaktas intill tre basbelopp,
oavsett när löftet kommit till stånd. Genom att skatteavdrag avses
skola tillkomma avsättning för sistnämnda slag av löften har utredningen
velat uppmuntra arbetsgivare att lämna pensionslöften till sådana arbetstagare
vilka åtnjuter endast begränsad ATP-pension.

Skuldredovisning i bokföringen är avsedd att ersätta även befintliga reversstiftelser.
De lagtekniska och praktiska fördelar som står att vinna med
förslaget skulle annars, menar utredningen, till stor del utebli. Utredningen
berör närmare frågan, om en avveckling av befintliga reversstiftelser kan
anses innebära förfång för dem som avses med stiftelserna (destinatärerna).
Efter att ha företagit en jämförelse mellan läget nu och i framtiden blir utredningens
slutsats, att destinatärerna normalt sett inte kommer att få sin
ställning försämrad genom den åsyftade reformen. I ett fall kan dock enligt
utredningen viss försämring inträda, nämligen om en bunden stiftelses förmånsberättigade
fordran överstiger kapitalvärdet av de pensionslöften som
stiftelsen tryggar. Enligt gällande regler får då hela stiftelsefordringen bevakas
i konkurs. Utredningen anser emellertid att innehållet i gällande rätt på
denna punkt är diskutabelt. Vill man av sociala skäl tillgodose en borgenär
framfor en annan, bör detta enligt utredningen ske genom att hans fordran
utrustas med förmånsrätt och inte genom att fordringen görs större än vad
den i verkligheten är.

Realstiftelse som instrument för tryggande av pension. Utredningen behandlar
vidare olika frågor rörande realstiftelse som instrument för tryggande
av pension. För sådana stiftelser, alltså stiftelser som förfogar över
andra tillgångar än fordringar mot arbetsgivaren, blir enligt utredningens
mening bedömningen en annan än i fråga om reversstiftelser. En realstiftelse
erbjuder för pensionsborgenärerna en pant, som har självständigt vär -

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

de. Dessa stiftelser bör därför enligt utredningen få bestå, men lagstiftaren
bör ge närmare regler om förvaltning och tillsyn i syfte att göra stiftelserna
ekonomiskt fristående från arbetsgivaren. Utredningen föreslår sålunda särskilda
regler för realstiftelses likvidation och vidare en förenkling av permutationsförfarandet.
I detta sammanhang påpekar utredningen, att pensionsstiftelse
utgör en ganska säregen typ av stiftelse. Ett kännetecken på
stiftelser i allmänhet är att stiftelsen är inriktad på varaktighet. I lagen om
tillsyn över stiftelser avses sålunda fall då »någon anslagit egendom att såsom
självständig förmögenhet fortvarande tjäna ett bestämt ändamål». Med
pensionsstiftelse förhåller det sig delvis annorlunda. Sådan stiftelse bildas
av en arbetsgivare för att tjäna till tryggande av pensioner, som han utfäst.
Stiftelsen är därför knuten till arbetsgivaren och beroende av honom. Upphör
arbetsgivaren med sin rörelse eller har han inte längre någon pensionsreserv,
har stiftelsen spelat ut sin roll. Som en följd härav skall enligt utredningens
förslag stiftelsen då likvidera, om den inte överflyttas till någon
som övertagit arbetsgivarens rörelse. Det skulle därför enligt utredningens
mening från rättslig synpunkt kunna göras gällande, att medel som anslagits
för pensionering bör klädas i en annan juridisk form. Emellertid är pensionsstiftelse
en inarbetad konstruktion. Den rättsliga beteckningen är f. ö.
av underordnad betydelse. Avgörande bör enligt utredningen vara att den
reglering av stiftelseinstitutet som lagen om tillsyn över stiftelser innehåller
är användbar för den bindning av medel som det här är fråga om.

Utredningen räknar i likhet med 1961 års lag med vissa bestämmelser om
pensionsstiftelse inte med s. k. beredandestiftelser, dvs. stiftelser som själva
utfäster och utbetalar pensioner, utan endast med s. k. pantstiftelser.
Utredningsförslaget innebär att stiftelse hädanefter i princip inte skall få
ta emot fordran mot arbetsgivaren. Detta avses emellertid inte hindra, att
arbetsgivaren lånar tillbaka avsatta medel från stiftelsen under förutsättning
att stiftelsen för återlånet får en »affärsmässigt försvarlig» säkerhet.

Med pensionsstiftelse vill utredningen till skillnad från 1961 års lag förstå
endast sådan stiftelse som uteslutande har pensionering till ändamål. Utredningen
har nämligen från olika synpunkter funnit det ändamålsenligt att
skapa en särskild stiftelseform för det fall att arbetsgivaren vill främja annan
välfärd för sina arbetstagare än pensionering. Sådan stiftelse kallar utredningen
personalstiftelse. Bestående stiftelse med skilda ändamål skall
enligt utredningens förslag i enlighet härmed delas upp i en pensionsstiftelse
och en personalstiftelse.

Förmånsrätt för pensionsfordran. Utredningen framhåller att en enskild
pensionsborgenär f. n. inte åtnjuter förmånsrätt för sin pensionsfordran
utom såvitt avser viss aktuell pension. Förmånsrätt för ej aktuell pension
tillkommer däremot enligt 17 kap. 11 § handelsbalken bunden pensionsstiftelse
för dess fordran. Fri pensionsstiftelse har inte förmånsrätt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

De nuvarande förhållandena har enligt utredningen föranlett kritik. 1
motioner vid 1953 års riksdag (1:40 samt 11:51 och 11:88) hemställdes
dels att den förmånsrätt som tillkom bunden pensionsstiftelse skulle förbättras,
dels att fri pensionsstiftelse skulle likställas med bunden stiftelse
i detta avseende. I sitt utlåtande (LHJ 36) anförde första lagutskottet bl. a.
att — i ett tidigare sammanhang — endast LO tillstyrkt yrkandet om förbättring
av bunden stiftelses förmånsrätt, medan statskontoret och SAF
avstyrkt yrkandet och övriga remissinstanser ställt sig tveksamma. Avstyrkandet
motiverades med att man i kreditväsendets intresse borde iaktta
synnerlig försiktighet vid utökning av de fordringar som har förmånsrätt
före olika slag av inteckningar. Denna synpunkt fann utskottet så
tungt vägande att en förbättring av förmånsrätten knappast syntes kunna
genomföras. Utskottet ansåg dock, att frågorna borde göras till föremål
för särskild utredning.

Enligt utredningens mening talar främst den sociala synpunkten för att
pensionsfordran utrustas med förmånsrätt. Särskild tyngd får denna synpunkt
beträffande pension till sådan arbetstagare som inte alls eller endast i
begränsad omfattning får del av den allmänna tilläggspensioneringen. Härtill
kommer, att en pensionsborgenär enligt gällande rätt saknar möjlighet
att säga upp sin fordran i förtid, om arbetsgivaren får sin ekonomiska
ställning försämrad. Sådan uppsägningsrätt kan däremot tillkomma andra
grupper av borgenärer. Utredningen hänvisar bl. a. till 15 § i den numera
antagna lagen den 29 juli 1966 (nr 454) om företagsinteckning. Mot bakgrund
härav föreslår utredningen, att fordran på framtida pension förlänas
förmånsrätt enligt 17 kap. 11 § handelsbalken, dvs. förmånsrätt efter bl. a.
fastighets- och företagsinteckning. En starkare förmånsrätt, nämligen före
företagsinteckning, föreslås för pensionsfordran, som tillkommer personer
i sådana åldersgrupper som inte blivit delaktiga av den allmänna tilläggspensionen
i större omfattning. Sådan förmånsrätt skall tillkomma fordran
på pension till personer födda år 1907 och tidigare samt deras efterlevande
men får inte avse pension till högre belopp än ett basbelopp enligt lagen om
allmän försäkring. I gengäld föreslås att bunden stiftelses förmånsrätt avskaffas.

I anslutning till sitt förslag om förmånsrätt påpekar utredningen att,
om eu pensionsborgenär bevakar sin fordran i arbetsgivarens konkurs,
värderingsreglerna i 10 § i 1961 års lag inte äger tillämpning. I stället
gäller 139 § konkurslagen. Men konkurslagens regler om värdering av livsvariga
förmåner är till sin innebörd oklara. Vidare utnyttjas tabeller, som
enligt utredningen bygger på en föråldrad befolkningsstatistik (avseende
årtiondet 1901—1910), och tillämpas en räntefot om 5 %. Utredningen
föreslår, att konkurslagens värderingsregler ändras och anpassas efter de
normer som förordas för värdering av pensionsskulden.

Kungl. Maj ris proposition nr 83 år 1967

Upphörande av näringsverksamhet. Det förhållandet, alt pensionsfordringar
kan sägas ha långfristig karaktär, får enligt utredningen till följd
att pensionshorgenären blir i hög grad beroende av arbetsgivarens ekonomiska
ställning. En jämförelse med läget utanför pensionsområdet ger visserligen
vid handen att en vanlig borgenär i princip inte äger rätt till förtidsuppsägning,
om man bortser från reglerna i köplagen om anteciperat
dröjsmål. Men inom andra livsområden kan en borgenär skydda sig genom
att betinga sig säkerhet, såsom i inteckning, eller genom att göra förbehåll
om rätt till förtidsuppsägning. Och sådant skydd torde borgenär enligt
utredningen regelmässigt skaffa sig vid beviljande av kredit för en längre
tid (t. ex. åt kunder med »långa» leveranskontrakt). Därtill kommer att
borgenären, trots att han erhållit säkerhet, ändå kan ha rätt till förtidsuppsägning.
Utgörs säkerheten t. ex. av företagsinteckning, har han sålunda
rätt till sådan uppsägning i det fall att säkerhetens värde minskats i
märklig mån.

Enligt utredningen utfaller den gjorda jämförelsen till nackdel för
pensionshorgenären. Det finns därför anledning att uppmärksamma behovet
av en skyddsregel om förtidsuppsägning, låt vara att behovet i viss mån
minskat genom tillkomsten av allmänna pensionsplaner. Utredningen
framkastar tanken att som allmän uppsägningsgrund införa den omständigheten
att arbetsgivaren i sin balansräkning inte har en nöjaktig relation
mellan tillgångar och skulder. Mot denna tanke kan emellertid enligt utredningen
invändas att en sådan jämförelse inte beaktar sådana faktorer
som framtida lönsamhet och utvecklingsmöjligheter. Därtill kommer att
arbetsgivaren enligt nuvarande rätt ej är skyldig att skuldföra sina pensionsåtaganden.
Från flera synpunkter kunde det enligt utredningen synas
önskvärt att genom ny lagstiftning uppställa kravet att arbetsgivare
skall redovisa sin pensionsskuld i balansräkningen. Utredningen anser dock,
att man alltjämt bör låta det bero på frivillighet vid redovisning av pensionsskulden.
Det synes då inte riktigt att uppställa en uppsägningsgrund
av antydd art.

Utredningen har i stället inriktat sig på vissa särskilda förfoganden från
arbetsgivarens sida, som är ägnade att inverka på pensionsborgenärernas
rätt. Gemensamt för dessa förfoganden är att arbetsgivaren upphör med
sin verksamhet och att tjänsteförhållandet därför också bringas att upphöra.
Utredningen har särskilt i sikte det fallet att rörelsen överlåts på
annan. Utredningen belyser sitt påstående att överlåtelse av rörelse kan
lända pensionsborgenär till förfång, om efterträdaren ej övertar ansvaret
för överlåtarens pensionsåtaganden. Före överlåtelsen hade pensionsborgenär
erna — jämte övriga borgenärer — den säkerhet för sina fordringar
som bestod i den samlade tillgångssidan. Skulderna förutsätts ju enligt
utredningen ha motvärde i tillgångarna såsom kollektiv. Efter den angivna
överlåtelsen kommer säkerheten att avse vederlaget i pengar. Är ve -

Kungl. Maj.ts proposition nr 83 år 1967

derlaget affärsmässigt, behåller företrädaren samma ekonomiska ställning
såsom förut. Enligt utredningens bedömande var pensionsborgenärerna
likväl tryggare före överlåtelsen. Om två företag visar samma resultat i
kronor räknat, men det ena har stora skulder och därmed också stora tillgångar
medan det andra endast har sin pensionsskuld, är det förra företaget
ur pensionsborgenärernas synvinkel bättre än det senare. Utredningen förklarar
detta med att pensionsfordran enligt utredningens förslag har utrustats
med förmånsrätt samt att företrädaren har större möjligheter att
undandra borgenärerna ett vederlag i pengar än rörelsetillgångarna, vilkas
förhandenvaro faktiskt kan ha spelat stor roll för kreditgivare.

Ytterligare framhåller utredningen att det generellt sett kan vara till
fördel för pensionsborgenärerna att som gäldenär ha en arbetsgivare, som
fortsätter med sin rörelse. Rörelsen kan nämligen komma att lämna bättre
avkastning än ett »dött» kapital.

Utredningen granskar därefter de civilrättsliga grundsatser som avser
överlåtelse av rörelse och framhåller, att den som övertar en rörelse inte
därigenom blir skyldig att svara för företrädarens skulder i rörelsen. Lagen
den 17 maj 1963 (nr 114) om semester innehåller däremot enligt utredningen
en regel i motsatt riktning. Utredningen åsyftar föreskriften i 6 §
att överlåtelse av företag eller fartyg inte får inverka på arbetstagarens rätt
till semester. Regeln är så att förstå, att ny ägare skall låta en arbetstagare,
som övergår i hans tjänst, tillgodoräkna sig en vid överlåtelsen redan upplupen
kvalifikationstid. Semesterrätten knyts enligt utredningen så att säga
till arbetsplatsen som sådan. Efter en överlåtelse har arbetstagaren därför
två gäldenärer, nämligen företrädaren och efterträdaren.

Utredningen anser det dock inte lämpligt att föra över semesterlagens
regler på pensionsåtaganden. Det är här enligt utredningen fråga om gäld
av helt annan storlek och om åtaganden för mycket lång tid framåt.
I stället bygger utredningens förslag på tanken, att man bör främja en
överenskommelse om att pensionsskulden vid överlåtelse flyttas över på
efterträdaren samtidigt med att företrädaren friskrivs från sitt ansvar.

Kommer inte sådan överflyttning till stånd, bör arbetsgivaren enligt utredningen
vara skyldig att teckna pensionsförsäkring och betala engångspremie
för sitt pensionslöfte. Detsamma föreslås gälla om rörelsen läggs
ned. Som utredningen ser det kan anspråket på tecknande av pensionsförsäkring
sägas vara en förtidsuppsägning av pensionsfordran. Pensionsborgenärerna
har dock inte rätt att begära mer än att deras fordran säkerställs
på angivet sätt. Utredningen anmärker till sist att motsvarande gäller
för PRI-pensioner enligt kreditförsäkringsbolaget FPG:s bolagsordning.
Överlåter en till FPG ansluten arbetsgivare sin rörelse på annan, skall nämligen
ettdera av följande fall inträffa. Antingen träffas överenskommelse
om att efterträdaren skall inträda i kreditförsäkringsavtalet med företrädarens
rättigheter och skyldigheter eller också är företrädaren skyldig att i

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

fråga om pensionsrätt som tjänats in hos honom inköpa pensionsförsäkring
i svensk försäkringsinrättning. Förmår inte företrädaren att köpa in
en pensionsförsäkring, är FPG skyldigt att skjuta till vad som brister.

Enligt utredningen bör det förda resonemanget i princip vara tillämpligt
även om överlåtelsen inskränker sig till en viss rörelsegren. Rörelsegrenen
får likväl ej utgöra en alltför liten del av rörelsen som helhet. Som kriterium
har utredningen därför uppställt, att överlåtelsen får till följd att
en väsentlig del av arbetstagarna friställs.

Personalstiftelse. Utredningen erinrar om att den enligt direktiven haft
att undersöka, om de bestämmelser som kunde komma att föreslås beträffande
pensionsstiftelserna, t. ex. i fråga om publicitet och tillsyn och de
anställdas representation i styrelsen, bör gälla även andra stiftelser än
pensionsstiftelser med arbetstagarnas välfärd som syfte. Utredningen påpekar,
att personalstiftelserna tilldragit sig störst intresse från skattesynpunkt,
och konstaterar här, att det inte kan anses nöjaktigt att medel kan
»lagras» i stiftelser av detta slag för obegränsad tid utan att beskattas.
Som regel bör medel som anslagits till personalstiftelse användas inom rimlig
tid.

Utredningen framhåller att för personalstiftelses ändamål bör uppställas
en ganska snäv ram. Stiftelsen bör bli föremål för ökad kontroll från
det allmännas sida och arbetstagarna bör få inflytande på verksamheten.
Utredningen föreslår därför att en särskild lag om personalstiftelse införs
efter mönster av utredningens förslag till regler om realstiftelse.

Personalstiftelse skall enligt förslaget främja arbetstagares eller deras
efterlevandes välfärd men får inte sörja för pensionering eller avlöning
eller liknande. Vidare skall sådan stiftelse alltid stå under tillsyn enligt
lagen om tillsyn över stiftelser och inte få inneha fordran mot arbetsgivaren.
Även återlån förbjuds enligt förslaget. I fråga om stiftelses styrelse
överensstämmer förslaget rätt väl med motsvarande förslag till regler om
realstiftelse.

Tillsyn. Utredningen fäster uppmärksamheten på att det allmännas tillsyn
över pensionsstiftelser f. n. utövas av olika myndigheter. Tillsynen över
bunden stiftelse handhas sålunda av försäkringsinspektionen, medan fri
stiftelse står under tillsyn av länsstyrelse. Härtill kommer att de skatterättsliga
frågorna, avseende främst avsättning till och avtappning från
pensionsstiftelse, ligger i taxeringsmyndigheternas hand. Utredningen föreslår
att tillsynen över alla i framtiden bestående stiftelser skall utövas
av länsstyrelse. Samtidigt erinrar utredningen om att enligt dess förslag
reversstiftelserna kommer att upphöra. Erforderlig kontroll över tillämpad
skuldföring torde komma att utövas av taxeringsmyndigheterna.

3 Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr 83

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

Vad angår sambandet mellan civilrätten och skatterätten framhåller utredningen,
att den ansett det ändamålsenligt att undvika att regler av likartat
materiellt innehåll lämnas såväl i civillag som i skattelag. Lagförslagen har
därför av utredningen utformats så, att skattereglerna i allt väsentligt kan
referera till tryggandelagen och till lagen om personalstiftelse. Särskilt tryggandelagen
har därigenom samtidigt, påpekar utredningen, fått karaktär
av bokföringslag.

I utredningens förslag behandlas även frågor av renodlad skattenatur.
Dessa frågor upptas i det förslag till ändringar i skattelagstiftningen som
chefen för finansdepartementet har för avsikt att anmäla.

I anslutning till förslagen till lagar om tryggande av pensionslöfte, om
personalstiftelse och om införande av dessa lagar lägger utredningen fram
förslag till följdändringar i ett flertal lagar, såsom handelsbalken, lagen
den 11 juni 1915 (nr 218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens
område, aktiebolagslagen, lagen den 1 juni 1951 (nr 308) om
ekonomiska föreningar, bokföringslagen den 31 maj 1929 (nr 117) och
lagen den 3 juni 1955 (nr 416) om sparbanker.

Remissyttrandena

Grundlinjerna i förslaget har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av det
övervägande antalet remissinstanser. Bland dem återfinns t. ex. Svea hovrätt,
hovrätten för Västra Sverige, kommer skollegium, länsstyrelser, riksskattenämnden,
Näringslivets skattedelegation, LO, TCO och SACO. I åtskilliga
betydelsefulla frågor — framför allt de som rör skatterättsliga avgränsningar
och som här inte behandlas ingående — har dock avvikande meningar kommit
till uttryck. Endast lagberedningen avstyrker förslaget i dess helhet.
Några remissinstanser anser viss överarbetning erforderlig främst i fråga
om skuldföring av pensionsförpliktelser och om förmånsrätt. Till denna
grupp av remissinstanser hör Sveriges grossistförbund, Lantbrukets skattedelegation,
Föreningen auktoriserade revisorer och Sveriges advokatsamfund.
Av dessa uttalar sig de båda sistnämnda positivt om huvuddelen av
förslaget.

Behovet av ny lagstiftning. Angående behovet av ny lagstiftning på området
framhåller Svea hovrätt, att rättsläget i fråga om den privata tjänstepensioneringen
otvivelaktigt är så invecklat och svåröverskådligt att det
framstår som välmotiverat att pröva rättsområdet i hela dess vidd i syfte
att finna en samlad lösning av hithörande frågor. Utredningens förslag är
enligt hovrättens uppfattning i stort väl ägnat att läggas till grund för ny
lagstiftning. I sammanhanget betonar hovrätten att förslaget till tryggandelag
tillgodoser både civilrätt och skatterätt, varför en viss spänning kan upp -

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

komma mellan civilrättsliga hänsyn och skattesynpunkter. Ett stort antal
remissinstanser — bland dem länsstyrelserna i Stockholms, Göteborgs och
Bohus, Älvsborgs, Västmanlands och Västernorrlands län samt ombudet hos
mellankommunala prövningsnämnden och Svensk industriförening — anser
likaledes, att lagförslaget medför stora lagtekniska och administrativa
fördelar och att det bör kunna bringa ordning och reda i åtskilliga frågor,
som hittills varit oklara eller bristfälligt reglerade. Försäkringsinspektionen
uttalar, att betänkandet på ett grundligt och systematiskt sätt presenterar
lösningar av en mångfald juridiska, ekonomiska och tekniska problem. Förslaget
innebär, att brister i nuvarande lagstiftning undanröjs och att mera
rationella former för finansiering av privata tjänstepensioner skapas. Enligt
inspektionens mening hade det dock varit att föredra att pensionsstiftelseinstitutet
avskaffats helt. Inspektionen tillägger, att det nu kan vara svårt
att överblicka följderna av förslaget med tanke på behovet av teknisk konsultservice.
Samma bedömning gör TCO, som tillstyrker förslaget men beklagar
att utredningen inte förordat obligatorisk skuldföring. Sveriges advokatsamfund
hälsar med tillfredsställelse, att utredningen från grunden angripit
de civilrättsliga och skatterättsliga frågor som har samband med
tryggande av privata pensioner. Den av utredningen begagnade systematiken
tillgodoser enligt samfundets mening ett länge känt behov av större överensstämmelse
mellan civillag och skattelag.

Viss tvekan om behovet av lagstiftning i enlighet med förslaget anmäler
kammarrätten. Denna anför att lagstiftning i ämnet skulle ha fyllt en vida
större uppgift om den kommit till stånd i ett tidigare skede, innan de stora
pensionsfrågorna vunnit sin lösning. Kammarrätten vill likväl inte avstyrka
förslaget, som synes väl ägnat att tillgodose kravet på tryggande av privata
pensioner och att även i övrigt ge en tillfredsställande reglering av en påtagligt
svårbemästrad materia. Kammarrätten tillägger, att lösandet av civilrättsliga
och skatterättsliga frågor i ett sammanhang synes rationellt. Kammarrätten
hyser dock vissa farhågor för att förslaget under ett övergångsskede
kan medföra ökat arbete för myndigheterna. Sedan systemet genomförts
torde det däremot komma att kräva inte oväsentligt mindre arbete än
tidigare och även möjliggöra bättre tillsyn över kvarvarande stiftelser. Länsstyrelsen
i Norrbottens län finner förslaget väl ägnat att läggas till grund
för lagstiftning men frågar sig, om det numera — efter tillkomsten av de
allmänna pensionerna — föreligger behov av att lagfästa ett system med privat
tjänstepensionering i den omfattning och med den räckvidd som föreslagits.
Länsstyrelsen ställer också frågan, om den tillämnade lagstiftningen
måste vara så detaljrik som föreslagits.

Även lagberedningen, som avstyrker lagförslaget i dess helhet, framhåller
i sammanhanget betydelsen av den allmänna pensioneringen och av den
självsanering som ägt rum beträffande privata pensioner främst genom de
allmänna pensionsplanerna. Enligt lagberedningen hade man bort under -

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

söka om det varit möjligt att bygga på nuvarande ordning och avlägsna påtalade
brister genom adekvata jämkningar i lagstiftningen. Utredningens
omfattande och komplicerade förslag sträcker sig längre än vad som är
påkallat från tryggandesynpunkt och går vida utanför stiftelseområdet. Särskilt
gäller detta enligt beredningen förslaget angående förmånsrätt för pensionsfordringar.

Överståthållarämbetet godtar förslaget, sådant det utformats från de valda
utgångspunkterna, men frågar sig om det inte varit ändamålsenligare
att ta FPG/PRI-systemet till utgångspunkt för en reform. Man borde ha
övervägt att skapa ett särskilt pensionsinstitut, till vilket inbetalningar skulle
få ske med full avdragsrätt vid taxering och med full rätt till återlån mot
godtagbar säkerhet.

Obligatorisk eller frivillig bokföring av pensionsskuld. Frågan om arbetsgivaren
skall vara skyldig att bokföra sin pensionsskuld som en särskild
skuldpost i balansräkningen eller inte har behandlats av åtskilliga remissinstanser.
Uppfattningen att redovisningen även i fortsättningen bör vara
frivillig delas av bl. a. Näringslivets skattedelegation. Denna understryker
att införandet av ett pensionskonto inte innebär någon ändring i fråga
om pensionslöftets rättsliga karaktär och att avsättning på sådant konto
är att uppfatta som en bokföringsmässig reservering för en kostnad. Denna
reservering är vidare i det fall kreditförsäkring förekommer snarare en åtgärd
till uppfyllande av ett försäkringsavtal än ett moment i rättsförhållandet
mellan arbetsgivare och arbetstagare. Med hänsyn till de förutsättningar
under vilka äldre pensionslöften kommit till stånd kan delegationen inte
ansluta sig till tanken på en obligatorisk kontoföring resp. obligatorisk
avsättning. Ett sådant tvång skulle kunna medföra påfrestningar för vissa
företag till men för pensionsborgenärerna.

Även Skånes handelskammare delar utredningens bedömning och framhåller,
att betydelsen av obligatoidsk skuldföring minskas genom utredningens
förslag om förmånsrätt och om anteckning inom linjen av pensionsskulden.

Till förmån för tanken på obligatorisk skuldföring uttalar sig däremot
bokföringsutredningen, aktiebolagsntredningen, TCO, Föreningen auktoriserade
revisorer, Enskilda företags tjänstepensionärsförbund och Sveriges
advokatsamfund.

Bokföringsutredningen finner sålunda, att de skäl som åberopats mot
obligatorisk redovisning inte är tillräckligt bärande, speciellt med hänsyn
till den stora roll som pensionsförpliktelser spelar i fråga om företagens resultatberäkningar.
För att mildra övergången är dock särskilda övergångsbestämmelser
påkallade. Enligt aktiebolagsutredningen kan förslaget om
frivillig skuldföring leda till att de regler som aktiebolagslagen uppställer
i syfte att skydda ett företags soliditet blir ganska illusoriska; bolaget kan

Kungl. Maj.ts proposition nr 83 år 1967

t. ex. tänkas dela ut vinst trots att pensionsskulden inte är täckt. Denna
fråga synes inte ha gjorts till föremål för mera ingående överväganden. Enligt
aktiebolagsutredningen borde man ha infört skyldighet för företagen
att inom viss inte för kort tid övergå till den riktiga redovisningsprincipen.
Föreningen auktoriserade revisorer, som också anser att utelämnandet av
en skuld strider mot god bokföringssed, instämmer i uppfattningen att
övergångsbestämmelser är nödvändiga om man inför obligatorisk skuldtöring.
Enligt föreningens mening kan det dock vara tveksamt om obligatorisk
skuldföring bör avse några andra rättssubjekt än aktiebolag och liknande
juridiska personer. Ett skäl till tvekan är, att balansräkningarna i
dessa fall inte är offentliga. Därtill kommer att man synes kunna ställa
något lägre krav på redovisning i företagsformer, där personligt ansvar
föreligger. Även Sveriges advokatsamfund förordar obligatorisk skuldredovisning
särskilt med hänsyn till förslaget om förmånsrätt för pensionsfordran,
som nödvändiggör publicitet i förhållande till arbetsgivarens övriga
borgenärer. Vad angår det av utredningen anförda skälet, att ett förslag om
obligatorisk skuldredovisning måste avse redan befintlig pensionsskuld för
att få avsedd verkan, anmärker samfundet, att denna pensionsskuld ändå
belastar arbetsgivaren rent faktiskt. I sammanhanget observerar samfundet
även förslaget, att arbetsgivaren under viss förutsättning har att inköpa
pensionsförsäkring för hela sin pensionsskuld. Förslaget förutsätter enligt
samfundet, att arbetsgivaren garderar sig för att kunna möta en sådan
kostnad.

Omvandling av reversstiftelse till skuldpost. Förslaget att ersätta reversstiftelse
med en skuldpost i balansräkningen har med något undantag tillstyrkts
av alla remissinstanser, som yttrat sig i denna del. Länsstyrelsen i
Västernorrlands län anser förslaget på denna punkt i sin enkelhet närmast
»genialt». Pensionsborgenärernas intressen anses bli tillvaratagna i tillbörlig
utsträckning. Hovrätten för Västra Sverige framhåller, att förslaget att
förvandla reversstiftelserna till en särskild skuldpost i balansräkningen
och att utrusta pensionsfordran med förmånsrätt utgör en lagtekniskt god
lösning av problemet att skapa säkerhet för de anställdas pensionsfordringar.
Stiftelsekaraktären framstår enligt hovrättens mening som en oformlighet
i sådana fall, där den enda tillgången består av fordran mot arbetsgivaren.
Hovrätten tillägger, att det synes ändamålsenligt att utforma bl. a.
tryggandelagen så att den rymmer både civilrätt och skatterätt. Därigenom
undviks att det uppstår en »skatterättens civilrätt» som avviker från »den
äkta civilrätten».

I uppfattningen att omvandlingen av reversstiftelserna medför avsevärda
fördelar instämmer bl. a. kommerskollegium, riksskattenämnden, länsstyrelsen
i Stockholms län och länsstyrelsen i Värmlands län, som också hälsar
upphävandet av dualismen mellan civilrätt och skatterätt med tillfreds -

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

ställelse. I samma riktning uttalar sig ombudet hos mellankommunala prövningsnämnden,
som livligt tillstyrker renodlingen av pensionsstiftelserna
och samordningen av civilrätt och skatterätt. Detsamma gäller LO, TCO,
SACO, Sveriges redareförening och Sveriges köpmannaförbund, som framhåller
att en del av den nu ganska omfattande och tyngande pappersexercisen
kommer att minska. Familjeföretagens förening, Smålands och Blekinge
handelskammare, Skånes handelskammare samt handelskammaren i
Gefle intar i huvudsak samma ståndpunkt, varvid den sistnämnda dock
med hänsyn till ämnets art anser att uppdrag bör lämnas åt någon myndighet
att lämna information och råd samt anmoda felande arbetsgivare att
vidta rättelse, innan straff utdöms. Förslaget bedöms ungefär på samma
sätt av Sveriges advokatsamfund, Föreningen auktoriserade revisorer och
Näringslivets skattedelegation. Den senare anser att omvandlingen av reversstiftelserna
kommer att leda till eu väsentlig förenkling. Enligt delegationens
mening har kontosystemet (skuldföring) företräde framför varje
annat tänkbart alternativ, t. ex. någon form av enhetsstiftelse. Inte minst
med beaktande av pågående strukturförändringar inom näringslivet är
kontosystemet fördelaktigt. Stiftelsesystemet har ofta försvårat fusioner
och andra former av samgående, framhåller delegationen. Enligt delegationen
följer en annan betydande administrativ fördel med förslaget om kontoföring.
De två väsentligaste förutsättningarna därför, nämligen att spärrade
medel inte minskas och att avdragsrättens omfattning iakttas, kommer
under kontroll av företagets ledning och revisorer resp. av taxeringsmyndigheterna.
Den införda publicitetsprincipen är ägnad att underlätta
denna interna och externa kontroll. Även Kooperativa förbundet instämmer
i omdömet att omvandlingen av reversstiftelserna torde komma att innebära
påtagliga fördelar. Förbundet ser med utomordentlig tillfredsställelse att
utredningen vinnlagt sig om att i sitt förslag till nya lagar ge dessa en sådan
utformning att den konsumentkooperativa pensioneringen, som inom
svensk privat tjänstepensioner ing intar en särställning, kan fortsätta i
oförändrade former.

Tveksam till förslaget att avskaffa reversstiftelserna ställer sig aktiebolagsutredningen.
Denna finner visserligen, att förslaget kan innebära en
förenkling i vissa hänseenden, men anser å andra sidan att användningen
av stiftelseformen inte i och för sig behöver medföra några särskilt vidlyftiga
regler. Så länge ingen konfliktsituation föreligger, kan en reversstiftelse
fungera nästan lika stillsamt och okomplicerat som en bokföringspost. Å
andra sidan innebär stiftelseformen att man vid behov i olika situationer
kan återfalla på en känd och praktisk juridisk teknik. Stiftelsen företräder
destinatärerna och har att genom sin styrelse bevaka och vid behov göra
gällande destinatärernas rätt. En sådan enhetlig representation kan vara
värdefull och kan även i olika situationer (konkurs m. nr.) betyda en väsentlig
förenkling. Det kan därför enligt utredningens mening ifrågasättas,

Kungl. Maj.ts proposition nr 83 år 1967 71

om man inte genom att bibehålla såväl reversstiftelser som realstiftelser
inom en enda pensionsstiftelseform skulle kunna få ett tillfredsställande
system för tryggande av pensioner. Därigenom skulle man enligt utredningen
kunna undgå det i och för sig ganska konstlade förslaget, att stiftelse
inte får mottaga fordran från arbetsgivaren, ett förbud som dock inte
hindrar återlån mot affärsmässigt försvarlig säkerhet.

Förslaget avstyrks av lagberedningen, som inte finner motiven för att
avskaffa reversstiftelserna grundade. Tvärtom talar enligt beredningen
många omständigheter av teknisk och praktisk art till förmån för att bevara
stiftelsekonstruktionen — alternativt i form av en enhetsstiftelse —
såsom att stiftelsen är ett instrument för att tillvarata destinatärernas rätt
gentemot arbetsgivaren, att destinatärerna bättre kan bevaka sina intressen
genom stiftelsen än var och en för sig, att systemet blir klarare och redigare
med avsättning till stiftelse än med sltuldföring, bl. a. från kontrollsynpunkt,
att återvinning enligt konkurslagen kan ske av vinstmedel som under publicitet
avsätts till en stiftelse men däremot inte av medel som skuldförs internt
samt att enklare försäkringstekniska beräkningar kan tillåtas vid användande
av stiftelseinstitutet än vid motsvarande beräkning av pensionsfordringarnas
kapitaliserade värde. Med stiftelsen som hjälpmedel kan statsmakterna
lättare tillåta avsättning och gottgörelse med summariskt beräknade
belopp med tillfälle till noggrannare kontroll vid konkurs, varjämte
det är möjligt att ge stiftelsen viss marginal för att motverka inflation.

Beträffande de närmare förutsättningarna för att få trygga pensioner genom
skuldföring enligt förslaget behandlar åtskilliga remissinstanser den
föreslagna begränsningen av kretsen av de redovis ningsberättigade
till att omfatta endast aktiebolag, ekonomiska föreningar,
ömsesidiga försäkringsbolag,''sparbanker och vissa handelsbolag. Sveriges
advokatsamfund, som utgår från att begränsningen av de rättssubjekt vilka
får redovisa pensionsskuld är motiverad av civilrättsliga och skatterättsliga
hänsyn, anser sig kunna godta den föreslagna gränsdragningen med hänsyn
till den av utredningen föreslagna allmänna dispensbestämmelsen och till
möjligheten för varje arbetsgivare att göra avsättning till realstiftelse med
rätt till skatteavdrag och med möjlighet för stiftelsen att mot säkerhet återlåna
medlen. Som ett särskilt skäl för tillstyrkan av förslaget i sin helhet
åberopar handelskammaren för Örebro och Västmanlands län, att utredningen
varit sammansatt av representanter för arbetsgivare och arbetstagare,
att förslaget är enhälligt och att det därför kan sägas vara i vissa hänseenden
jämförbart med en uppgörelse på arbetsmarknaden.

Begränsningen av kretsen redovisningsberättigade har däremot föranlett
erinringar från övriga remissinstanser, som yttrat sig i denna del. Det gäller
länsstyrelsen i Västernorrlands län, Sveriges köpmannaförbund, Föreningen
auktoriserade revisorer, Skånes handelskammare, Familjeföretagens
förening samt Svensk industriförening.

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

Enligt länsstyrelsen i Västernorrlands län kan förslaget sägas innebära
viss favorisering av aktiebolagen, vilket kan tänkas medföra ökad övergång
till sådan företagsform. Den starka anknytningen till de allmänna pensionsplanerna
har motiverats av de förändringar i den privata pensioneringens
karaktär som utvecklingen inom näringslivet medfört och är måhända erforderlig.
Från allmänna synpunkter kan emellertid betänkligheter resas
mot det krav på organisationstillhörighet som blir en indirekt följd av en
sådan ordning. Köpmannaförbundet gör också erinran mot att förslaget
utesluter enskilda företagare från skuldföring. I själva verket är det dock
så, menar förbundet, att många enskilda företagare har en väsentligt starkare
ekonomisk ställning än många aktiebolag och handelsbolag. Förbundet
kan förstå, att man är tveksam i fråga om möjligheten för en enskild företagare
att under rubriken Avsatt till pensioner redovisa skuld för pension
till honom själv. Däremot bör det vara möjligt att redovisa skuld för pension
till anställda. Om man vill uppställa visst krav på företagarens ekonomiska
ställning, kunde som mätare användas ett visst medelantal arbetstagare och,
om detta icke skulle vara tillräckligt, att det i rörelsen redovisade egna kapitalet
uppgick till visst lägsta belopp t. ex. 25 000 kr. Föreningen auktoriserade
revisorer menar, att de motiv som utredningen anfört för att låta
handelsbolag få skuldföra åtaganden enligt allmän pensionsplan är lika tilllämpliga
på varje annan arbetsgivare som befinner sig i samma situation,
däribland enskilda rörelseidkare. Den föreslagna begränsningen bör därför
slopas.

Även Skånes handelskammare — som i likhet med utredningen anser det
nödvändigt att göra skillnad mellan sådana företagsformer vilkas tillgångar
»låses» i rörelsen på grund av särskilda lagregler och andra företagsformer
— hävdar, att enskilda företagare samt handelsbolag i fråga om andra pensionslöften
än planlöften bör kunna genom dispens erhålla rätt till skuldföring.
I samma riktning uttalar sig Familjeföretagens förening och Svensk
industriförening. Den senare finner dock att redovisning under rubriken
Avsatt till pensioner inte bör få avse mer än pension enligt allmän pensionsplan,
om företaget inte är aktiebolag, ekonomisk förening, försäkringsbolag
eller sparbank.

Förslaget att knyta rätten till skuldföringen till viss k rets av p e ns
i o n s 1 ö f t e n, nämligen dem som ingår i allmän pensionsplan, har tilldragit
sig stort intresse. Praktiskt taget alla remissinstanser som yttrat sig
i denna del har funnit denna anknytning alltför snäv för att kunna tillgodose
föreliggande eller uppkommande behov. Åtskilliga remissinstanser har
visserligen inte riktat någon erinran mot principen om anknytning till allmän
pensionsplan som sådan men har hävdat att denna anknytning inte bör
hindra skuldföring inom vissa gränser utanför sådan plan. Här förekommer
uppfattningen, att alla kostnader som hänför sig till löften tillkomna före
den 1 januari 1967 (indextillägg och annan höjning av pensionsnivån) bör

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

få beaktas vid skuldföring. Vidare förekommer uppfattningen att skuld för
utgående (aktuell) pension alltid bör få skuldföras. Slutligen har i vissa
yttranden förordats att även andra av borgensman garanterade löften än
sådana som innefattas i allmän pensionsplan bör tillerkännas beaktande.

Ett stort antal remissinstanser bär avstyrkt anknytningen till allmän
pensionsplan. De har därvid åberopat att en arbetsgivare kommer att rent
faktiskt känna sig hindrad att utlova pension utanför pensionsplanens ram,
eftersom han skulle gå miste om avdragsrätten vid taxering för det fall att
pensionsutfästelsen inte inordnas i sådan plan.

Kommerskollegium betonar, att anknytningen till allmän pensionsplan
kan antas leda till ett ökat intresse för kompletterande pensioner, något som
måste hälsas med tillfredsställelse. Mot anknytningen har emellertid enligt
kollegiet invänts, att arbetsgivaren kommer att ställas inför valet att antingen
lämna ett pensionslöfte av viss kvalitet eller att avstå från att ge något
löfte alls. En sådan ordning innebär en inskränkning i avtalsfriheten och
gör arbetsgivare mindre benägna att lämna pensionslöften. För egen del finner
kollegiet dock nämnda farhågor något överdrivna, även om kollegiet
principiellt anser att all reservering för infriande av pensionslöften bör vara
förenad med avdragsrätt vid taxering. Som ett från allmän synpunkt godtagbart
alternativ till allmän pensionsplan kan man enligt kollegiet tänka
sig sådan kreditförsäkring eller likvärdig trygghetsanordning som av arbetstagarsidan
inom ett företag godkänns som garanti, trots att huvudorganisationen
inte lämnat sin medverkan. Slutligen förordar kollegiet att
kapitalvärdet av utgående pension alltid skall få skuldföras liksom de tilllägg
till tidigare utlovad pensionsförmån vilka efter lagens ikraftträdande betingas
av penningvärdeförsämringen.

Sistnämnda yrkande återkommer — helt eller delvis — hos ett stort antal
remissinstanser, bland dem kammarrätten, Näringslivets skattedelegation,
Lantbrukets skattedelegation, Föreningen auktoriserade revisorer samt vissa
handelskamrar.

Näringslivets skattedelegation påpekar att ett företagsekonomiskt resonemang
onekligen leder till att all reservering för pensionslöften bör vara förenad
med avdragsrätt vid taxering. Lagen bör enligt delegationen skapa möjlighet
till skuldföring av kreditförsäkrade pensionslöften utanför allmän
pensionsplan.

I kritiken mot anknytningen till allmän pensionsplan som villkor för
skuldföring instämmer bl. a. Kooperativa förbundet, Sveriges advokatsamfund,
Föreningen auktoriserade revisorer och vissa handelskamrar.

Föreningen auktoriserade revisorer anser t. ex. att utredningen fäst för
stor vikt vid allmän pensionsplan. Ett mycket stort antal företag kan
f. n. inte ansluta sig till någon sådan. Många pensionslöften är inte heller
av den art att de kan ingå i en allmän plan. Konsekvenserna av förslaget
blir därför enligt föreningen, att vissa företag inte kommer att lämna

3f Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr 83

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

pensionslöften som annars är motiverade, att många företag, som vid lagens
ikraftträdande kunnat avveckla sina pensionsstiftelser, ånyo måste
bilda pensionsstiftelser för »specialpensionernas» skull samt att genomförandet
av obligatorisk skuldredovisning försvåras. Av dessa skäl bör enligt
föreningen tidsbegränsningen till den 31 december 1966 tas bort, med påföljd
att punkten om pensionslöfte till arbetstagare födda år 1907 eller tidigare
blir överflödig. I allt fall bör sådan ändring vidtas att begränsningen
till sådana dyrtidstillägg till pension som utlovats före den 1 januari 1960
slopas. Skånes handelskammare understryker, att anknytningen till allmän
pensionsplan motverkar annars möjliga förbättringar av pensioner genom
att arbetsgivaren hindras från att lämna löften utanför planens ram. Handelskammaren
gör vidare gällande, att det från skatterättslig synpunkt inte
kan vara riktigt med anknytning till pensionsplan. Utgångspunkten bör vara,
att alla kostnader är avdragsgilla. Undantag från principen kan enligt handelskammaren
vara tillåtet endast om kostnaden kan anses otillbörligt hög
eller avdragsrätten kan befaras bli utnyttjad för skatteflykt. Det skulle innebära
en helt ny princip, om avdrag vägrades för vissa pensionslöften. Utredningens
ståndpunkt, att garanti måste föreligga för att pensionen obetingat
kan förväntas utgå, kan därför inte godtas av handelskammaren.
Handelskammaren framhåller att avdrag åtnjuts för upplupen men inte
förfallen ränta, oavsett om företagets (gäldenärens) ekonomiska ställning
är sådan att det är sannolikt att räntan aldrig kommer att erläggas. Varken
civilrättsliga eller skatterättsliga skäl kan därför enligt handelskammaren
åberopas till förmån för den inskränkning i rätten till skuldföring som
utredningen uppställt. — I allt fall vill handelskammaren bestämt motsätta
sig att avsättnings- och avdragsrätten begränsas i fråga om redan
gjorda pensionsåtaganden till pensionsnivån den 31 december 1966. Hänsyn
bör få tas även till den stegring av pensionskostnaden som inträffar därefter
med anledning av att lönen stiger eller indexklausulen utlöses. Att
förbjuda detta är enligt handelskammaren en direkt obillighet, då arbetsgivaren
inte har möjlighet att återta sitt pensionslöfte.

I uppfattningen att anknytningen till allmän pensionsplan hindrar eller
försvårar pensionering — t. ex. av personal i förtroendeställning — instämmer
handelskammaren i Gefle samt Västernorrlands och Jämtlands läns
handelskammare. En liknande bedömning gör Kooperativa förbundet, som
hänvisar till att den privata tjänstepensioneringen blivit en intressefråga
mellan arbetsmarknadens parter och som därav drar slutsatsen att alla
pensionslöften, om vilka parterna träffat överenskommelse, bör få göras
till föremål för skuldföring. I allt fall bör pensionstillägg — avseende kompensation
för penningvärdeförsämring — utan undantag få göras till föremål
för skuldföring. Även Sveriges advokatsamfund anser att begränsningen
kan ge intryck av att utredningen inte hyst fullt förtroende för arbetsmarknadsparternas
förmåga att förhandlingsvägen uppnå överenskommel -

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

se om kvalitativt tillfredsställande pensionslöften. I allt fall bör förslaget
avseende arbetstagare födda år 1907 eller tidigare omfatta dels alla arbetstagare,
som inte åtnjuter full allmän tilläggspension, dels också det fulla
beloppet av givna pensionslöften. Enligt samfundets mening är utredningens
skäl för den uppställda begränsningen inte godtagbar.

Realstiftelse som instrument för tryggande av pension. Förslaget att bibehålla
realstiftelse som instrument för tryggande av pension vid sidan om
förfarandet med skuldredovisning i arbetsgivarens balansräkning bär inte
föranlett yttranden från andra än f ör säkring sinspektionen, Näringslivets
skattedelegation och TCO.

Enligt försäkringsinspektionen och TCO framstår det som mest rationellt
att avskaffa hela pensionsstiftelseinstitutet och ersätta denna form av
tryggande med pensionsförsäkring. Att märka är att inte ens en realstiftelse
alltid erbjuder full trygghet. TCO tillstyrker dock förslaget på denna
punkt, ehuru med tvekan.

Det av försäkringsinspektionen och TCO anlagda betraktelsesättet delas
inte av Näringslivets skattedelegation, som tillstyrker bibehållandet av stiftelseinstitutet
och även i huvudsak den föreslagna lagregleringen. Enligt
delegationens mening skulle det tvärtom vara felaktigt att begränsa valmöjligheterna
i en civilrättslig lagstiftning oavsett vilket antagande man gör
om den framtida utvecklingen. Därtill kommer nödvändigheten av att tillgodose
andra företagsformer än aktiebolag och ekonomiska föreningar. Inte
heller bör enligt delegationens uppfattning bestående realstiftelser tillåtas
bli avvecklade mot stiftarens vilja.

Pensionsstiftelses rätt att bevilja arbetsgivare åter lån av avsatta medel
har tillstyrkts av Näringslivets skattedelegation, LO och Kooperativa förbundet.
Vissa betänkligheter har uttalats av kammarrätten, överståthållarämbetet
och vissa länsstyrelser, som anser att säkerhetskravet är alltför
vagt utformat.

Förmånsrätt för pensionsfordran. Förslaget att införa förmånsrätt för
pensionsfordran tillstyrks av kommerskollegium, länsstyrelsen i Östergötlands
län, Sveriges köpmannaförbund, LO och SACO. Även Näringslivets
skattedelegation godtar förslaget.

Sveriges advokatsamfund finner starka skäl tala för att i princip utrusta
pensionsfordran med förmånsrätt men anser sig likväl inte f. n. — med
hänsyn till annan pågående lagstiftning med verkningar inom förmånsrättens
område — kunna ta slutlig ställning till förslaget.

Förslaget avstyrks av lagberedningen och Sveriges grossistförbund.

Näringslivets skattedelegation framhåller, att förslaget att utan särskilda
övergångsbestämmelser införa en särskild förmånsrätt för personer födda
år 1907 eller tidigare motiverats av sociala skäl, nämligen att den kategori

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

anställda som uppbär en starkt reducerad allmän tilläggspension bör erhålla
särskilda garantier för sina privata pensionsförmåner. I princip innebär
införandet av en dylik förmånsrätt enligt delegationen ett väsentligt avsteg
från vad som eljest kan godkännas i fråga om civillagstiftning. Effekten
av en sådan förmånsrätt varierar också företagen emellan till följd av
olika ålderssammansättning och skillnader i pensionsförmåner och är
därför svår att överblicka. Ett sådant avsteg från annars tillämpad lagstiftningsteknik
kan enligt delegationen accepteras endast om den ökade belastningen
görs temporär. Detta krav har utredningen sökt tillgodose genom
anknytningen till en speciell kategori äldre anställda. Delegationen
godtar förslaget i denna del under framhållande att utredningens förslag
utgör ett absolut maximum i fråga om förmånsrätt. Även förslaget om förmånsrätt
i övrigt biträds av skattedelegationen, trots den retroaktivitet som
enligt delegationen kännetecknar detta.

Sveriges advokatsamfund finner det vanskligt att bedöma såväl var i förmånsrättsordningen
fordran på pension skall inplaceras som huruvida
förmånsrätten bör begränsas till att avse pension intill visst belopp. Förslaget
om förmånsrätt bör vid departementsbehandlingen göras till föremål för
en grundlig omprövning. Därvid bör enligt samfundet olika borgenärsintressen
allsidigt belysas och vägas mot varandra. Samfundet understryker
vikten av att förmånsrätten inte får inverka störande på näringslivets kreditmöjligheter
eller på kreditmarknaden över huvud. Såsom villkor för förmånsrätt
enligt förslaget uppställer samfundet krav på att redovisningen av
pensionsskulden blir obligatorisk.

Lagberedningen framhåller inledningsvis i denna del, att utredningsförslaget
inte presenterats för de nordiska grannländerna. Med hänsyn till det
nordiska samarbete som äger rum i fråga om bl. a. de förmånsrättsliga reglerna
förutsätter beredningen, att samråd med grannländerna äger rum innan
en för borgenärerna så betydelsefull reform som den av utredningen föreslagna
genomförs. Förslagets verkningar bör bedömas även med hänsyn
till de europeiska samarbetssträvandena.

Vidare framhåller beredningen, att betänkandet inte innehåller något som
kan belysa hur den föreslagna förmånsrätten skulle drabba i de individuella
fallen. Man hade kunnat tänka sig en undersökning av ett antal konkursfall
av någon betydenhet med tänkt införande av förmånsrätt för kapitaliserade
pensionsfordringar. Inte heller vet man genom betänkandet, hur stort
det kapitaliserade beloppet av förmånsberättigade pensionsfordringar skulle
bli för hela landet. Förslaget berör arbetsgivare av alla slag och någon
samlad statistik över deras förpliktelser torde inte finnas. I den mån förpliktelserna
motsvaras av pensionsstiftelser — vilket ingalunda alltid är förhållandet
— har sammanlagda beloppet uppskattats till 7,5 miljarder kr.
per utgången av år 1964, varav emellertid 1,5 miljarder täcktes av realtill -

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

gångar hos stiftelser. Hur stort belopp som skulle tillkomma på grund av
pensionsutfästelser vilka inte täcks av pensionsstiftelser kan man inte gissa
sig till. I vad mån nya pensionsförpliktelser tillkommer framdeles eller
i vad mån utfästa belopp kommer att stiga kan man inte heller yttra sig
om. Att fordringsägare, som inte haft någon säkerhet, skulle i föreslagen
omfattning utan vidare utrustas med förmånsrätt på andra redan befintliga
— eller blivande — borgenärers bekostnad torde enligt beredningen vara
något unikt för våra förhållanden.

Förutsättningarna för den kredit som andra borgenärer lämnat kan enligt
beredningen helt förändras om gamla och nya pensionsutfästelser får kapitaliseras
och njuta förmånsrätt utan begränsning, också i den mån de belöper
på intjänande före utfästelsens tillkomst. Särskilt de oprioriterade
borgenärerna kan genom förslaget bli helt lottlösa.

Beredningen anser, att förslaget inte rimligen kan godtas i föreliggande
skick. Enligt beredningens mening måste det sålunda för att förmånsrätt
skall kunna medges åtminstone fordras, att avsättning, lämpligen till stiftelse,
skett av vinstmedel och redovisas som verklig skuld i balansräkningen,
att pensionernas belopp begränsas och att verkställd avsättning kan bli
föremål för återvinning, om den skett inom viss inte alltför kort tid före
konkursansökningen.

Om systemet med reversstiftelser bibehålls, kan enligt beredningen återvinning
av medelsöverföring till stiftelsen ske enligt konkurslagen. Det kan
däremot bli svårigheter att i sak åstadkomma motsvarande återvinning,
om man som utredningen föreslagit nöjer sig med avsättning genom en bokföringsåtgärd
i företagarens egen bokföring.

Beredningen framhåller vidare, att förmånsrätt enligt förslaget skall inträda
alldeles oavsett om pensionsutfästelsen skett före lagens ikraftträdande
eller om pensionen intjänats dessförinnan. Detta kan innebära stora
överraskningar för andra borgenärer. Med en ordning som betjänar sig av
pensionsstiftelser och medelsöverföring till dem under betryggande villkor
kan sådana överraskningar lättare förebyggas. Beredningen anser det inte
kunna godtas att, utan någon övergångsreglering, förmånsrätt ges med
återverkande kraft för vissa pensionsfordringar före bl. a. redan befintliga
företagsinteckningar och före oprioriterade borgenärer.

Frågan om tillåtligheten av tillbakaverkande kraft inställer sig enligt beredningen
inte endast i samband med lagens ikraftträdande. Det kan också
inträffa, att en företagare med ett slag åtar sig oantastbara pensionsförpliktelser
mot sina arbetstagare även i den mån pensionen skall anses intjänad
under tid före den dag då förpliktelserna blev oantastbara. En motsvarande
fråga om återverkande kraft uppkommer även när en företagare ikläder sig
en oantastbar pensionsförpliktelse mot viss enskild anställd, t. ex. verkställande
direktör, och pensionen har intjänats före åtagandet. Hithörande fall

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

skulle enligt beredningen kunna få en rimligare lösning, om avsättning av
vinstmedel krävs för att förmånsrätt skall åtnjutas och återvinning kan
äga rum under lämpliga förutsättningar.

I sammanhanget påpekar beredningen, att vanliga skulder skall samvetsgrant
upptagas i bokföringen och balanseras mot företagets tillgångar för
att man skall få en uppfattning om bolagets ställning. De i balansräkningen
upptagna skulderna skall bl. a. ligga till grund för beräkning av erforderlig
avsättning till skuldregleringsfond. Även avsättningen till reservfond är i
viss mån beroende av skuldredovisningen. Ett företag är emellertid enligt
gällande lag inte pliktigt att i balansräkningen utföra kapitaliserade beloppet
av pensionsskulder som gäld, och utredningen föreslår ej någon ändring
i denna del. Godtas utredningens förslag kan man, framhåller beredningen,
räkna med att mycket stora kapitaliserade pensionsbelopp dyker upp i konkurs
med förmånsrätt utan att de ens i balansräkningen utförts bland företagets
skulder eller föranlett skyldighet att göra avsättning till skuldregleringsfond.
Den här påtalade inkonsekvensen vidlåder inte ett system som
förutsätter överföring av vinstmedel till stiftelse.

Lagberedningen anser sålunda att man måste behandla hela frågan om
förmånsrätt på annat sätt än utredningen gjort och lägger fram ett eget förslag
till tryggande av pensionsfordringar, som inte skulle stå i strid med
nuvarande ordning. Beredningens förslag innebär följande.

1. Pensionsförpliktelser får fortfarande upptagas inom linjen. Till stöd
för en sådan ståndpunkt kan anföras, att företaget, så länge det kan visa
hygglig vinst, i realiteten inte belastas av pensionsfordringarnas hela kapitaliserade
värde på samma sätt som av vanliga skulder. Vanliga kapitalskulder
måste ju amorteras med den behållna vinst som återstår sedan bl. a.
avdrag skett för skatt, medan de årliga pensionskostnader som ingått i det
kapitaliserade beloppet får avdragas från den skattepliktiga inkomsten. Det
är först i konkurs eller vid därmed jämförliga förfaranden som hela det
kapitaliserade beloppet fullt kommer fram som en verklig belastning av
boet. För företagen bör det vara en lättnad att inte behöva i balansräkningen
redovisa kapitalskuld av pensionsförpliktelser vare sig de har förmånsrätt
före eller efter företagsinteckningarna. Företagets möjligheter att erhålla
kredit ökas, förutsatt att den som ger kredit ej behöver räkna med senare
överraskningar.

2. För tillgodoseende av önskemålet, att pensionsborgenärernas rätt tryggas
inom rimliga gränser, har man på arbetsmarknaden redan beträtt försäkringsvägen.
Beredningen förordar en undersökning, huruvida inte kreditförsäkringen
kan och bör utvidgas så att den i princip får gälla alla oantastbara
pensionsförpliktelser, oavsett under vilken tid de intjänats. Vissa begränsningar
i fråga om belopp och liknande bör dock naturligen kunna uppställas.
Systemet innebär, att arbetsgivaren svarar för pensionsförpliktelserna,
vilkas fullgörande emellertid skulle garanteras av kreditförsäkringsinrättningen.
Intet hindrar, att denna ordning i likhet med det nuvarande
FPG/PRI-systemet kombineras med pensionsstiftelser, om man så vill. Den
antydda utvidgningen skulle givetvis medföra ökade försäkringspremier
men mot denna ökning svarar större möjligheter för företagaren att erhålla

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

kredit och dessutom ökad trygghet för pensionsborgenärerna. Till undvikande
av missförstånd må särskilt framhållas, att här ej avses att försäkringsinrättningen
skulle i första hand svara för pensionerna. Den skulle
endast vara garant.

3. Kreditförsäkringsinrättningen bör ha vissa möjligheter att vägra företagare
att erhålla försäkring och att uppsäga försäkring. I de ekonomiskt
svagaste företagen skulle sålunda pensionsborgenärerna ej få önskat skydd.
Det synes emellertid naturligt, att man just i de svaga företagen undviker
att belasta dem med stora kapitaliserade pensionsförpliktelser på andra borgenärers
bekostnad. I den mån sådana företag ej försvinner får man trygga
pensionerna genom vanlig pensionsförsäkring i inrättningar av typen SPP.

4. För att det antydda systemet skall fungera krävs, att kreditförsäkringsinrättningen
ej får regressrätt med förmånsrätt i vidare mån än pensionstagaren
själv har förmånsrätt enligt 17 kap. 4 § HB. Regressrätt med förmånsrätt
skulle alltså ej föreligga för det kapitaliserade värdet av framtida pensioner,
även om kreditförsäkringsinrättningen inköpt pensioner åt vederbörande.
Ännu radikalare vore att kreditförsäkringsinrättningen avstod från
all regressrätt för det kapitaliserade beloppet av pensionsutfästelserna. Det
kan ju för oprioriterade borgenärer bli en obehaglig överraskning att de kapitaliserade
beloppen dyker upp i konkurs, även om de ej är utrustade med
förmånsrätt.

Enligt Sveriges grossistförbund kan förslaget, om det genomförs, medföra
mycket otillfredsställande konsekvenser. Förmånsrätten kan avse betydande
belopp, som inte kommer till synligt uttryck i bokslutet (»tyst»
förmånsrätt). En sådan konsekvens är enligt förbundet allvarlig från alla
synpunkter. Svårigheten att få en rättvisande bild av ett företags ekonomiska
ställning ökar genom att förmånsrätten avses gälla oberoende av när pensionslöftet
givits och när pensionen intjänats. Rent allmänt framhåller förbundet
att frågan om utformningen av en förmånsrätt bör ses i ett större,
även internationellt sammanhang och förbundet uttalar sig härvid i samma
riktning som lagberedningen.

Upphörande av näringsverksamhet. Förslaget om tryggande av pensionsfordran
i det fall då arbetsgivaren upphör med sin rörelse hälsas med till»
fredsställelse av länsstyrelsen i Östergötlands län och LO. Enligt Sveriges
köpmannaförbund får förslaget utomordentligt stor betydelse för företag
inom detaljhandeln, inom vilken det normalt sker en viss omsättning av
företag genom att företagare på grund av ålder eller sjukdom överlåter sin
x-örelse. Näringslivets skattedelegation framhåller, att flertalet av de frågor
som i denna del omfattas av förslaget hittills varit oreglerade. Den viktigaste
av dessa frågor är pensionslöftets behandling vid fusion enligt aktiebolagslagen.
Hittills har i fråga om fria stiftelser permutation i en eller annan
form varit den enda vägen för att bringa reda i stiftelseförhållandena efter
sammanslagning av företag. Nuvarande ordning har med rätta kritiserats.
Delegationen, som anmärker att ett starkare betonande av tryggandesynpunkten
inte bör ändra pensionsfordrans rättsliga karaktär, uppfattar de
föreslagna reglerna som endast en sammanfattning av regler för vissa

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

speciella situationer. Ett väsentligt och berättigat krav på dessa reglers utformning
är, att de inte motverkar eller försvårar företagsekonomiskt motiverade
och från allmän synpunkt nödvändiga och önskvärda strukturförändringar.
Eftersom företagens kontoavsättningar framdeles till allt större
del kommer att avse kreditförsäkrade pensionslöften, vilka bör följa särskilda
regler, får de allmänna regler som föreslås ett med tiden alltmer begränsat
tillämpningsområde.

Lantbrukets skattedelegation anser att förslaget avser endast rörelse och
inte jordbruksfastighet och annan fastighet.

Förslagets anknytning till rörelsebegreppet uppmärksammas av hovrätten
för Västra Sverige, som anser att detta utan tvivel innebär en betydande
svårighet. Detta påpekande får dock ej uppfattas som kritik, framhåller
hovrätten. Därtill kommer att man enligt förslaget bör främja en
överenskommelse om att överflytta pensionsskulden på efterträdaren. Med
hänsyn därtill biträder hovrätten förslaget på denna punkt.

Personalstiftelse. Förslaget om uppdelning i rena pensions- och personalstiftelser
anses ändamålsenligt av remissinstanserna. Ingen erinran riktas
mot förslaget att personalstiftelse skall utgöra en realstiftelse. Det förordade
förbudet mot återlån kritiseras dock av vissa remissinstanser, såsom
Sveriges advokatsamfund, Lantbrukets skattedelegation och SHIO.

I de delar, där de föreslagna reglerna överensstämmer med vad som föreslagits
om pensionsstiftelse, föreligger ingen kritik.

Tillsyn. Förslaget att länsstyrelse skall vara tillsynsmyndighet tillstyrks
av bl. a. kammarrätten, Familjeföretagens förening och Näringslivets skattedelegation.
Delegationen hänvisar till att tillsynsarbetet successivt kommer
att minska genom nedgången i antalet stiftelser. Även beträffande de
kvarstående stiftelserna kommer tillsynen att förenklas genom den nu
förordade regleringen. Enligt delegationens mening är det nödvändigt att
tillsynen utövas lokalt genom länsstyrelserna, särskilt med hänsyn till att
de frågor som uppstår vid upphörande och överlåtelse av rörelse ofta har
en stark lokal anknytning. Vidare konstaterar delegationen, att tillsynsmyndigheten
genom förslaget kommer att befrias från att syssla med den
vanligaste formen för överlåtelse, nämligen fusioner.

Flera instanser uttrycker farhågor för att länsstyrelserna kommer att få
nya och svåra arbetsuppgifter i alltför stor omfattning. I sådan riktning
uttalar sig länsstyrelserna i Västmanlands och Norrbottens län och TCO, som
tillägger att länsstyrelserna bör få generella anvisningar om vilka krav som
behöver ställas vid behandlingen av ifrågakomna ärenden. Länsstyrelserna
måste enligt dessa remissinstansers mening utrustas med sådana resurser
att arbetsgivare, pensionsborgenärer och styrelser för pensionsstiftelserna
kan få vägledning, information och förhandsbesked i svåra frågor.

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

Häri instämmer handelskammaren i Gefle, som påpekar att erfarenheterna
från försäkringsinspektionens befattning med bundna stiftelser i dessa hänseenden
varit mycket goda. Länsstyrelsen i Västernorrlands län befarar, att
förslaget under en övergångstid kommer att medföra avsevärd belastning
för länsstyrelserna.

Föreningen auktoriserade revisorer och Lantbrukets skattedelegation för
fram tanken på en central nämnd — en »pensionsstiftelsenämnd» -—- såsom
tillsynsmyndighet i länsstyrelses ställe. Föreningen anser, att hittillsvarande
erfarenheter av tillsynen visar betydande skillnader mellan olika länsstyrelser
vid tillämpningen av gällande bestämmelser. Tillsynsmyndigheten
kommer att få nya och svåra uppgifter, vilket enligt föreningen gör att man
kan befara en ännu större ojämnhet i tillämpningen. Det finns därför enligt
föreningen skäl att överväga, om inte en central tillsynsmyndighet är lämpligare.
Eftersom många avgöranden kommer att vara av rent affärsmässig
art, borde denna centrala myndighet innehålla företrädare för näringslivet
och för arbetstagarorganisationerna. En central »pensionsstiftelsenämnd»
synes föreningen vara den lämpligaste tillsynsmyndigheten. Lantbrukets
skattedelegation hänvisar till att företagen i viktiga frågor behöver ha möjlighet
att få bindande förhandsbesked och detta även inom pensionsstiftelsernas
område. Erfarenheterna från en central instans som riksskattenämnden
anser delegationen vara enbart positiva. Att riksskattenämnden
inte utan svårighet kan lämna förhandsbesked inom pensioneringens område
beror enligt delegationen på att även civilrättsliga frågor berörs. En
central instans för detta område borde lämpligen knytas till försäkringsinspektionen
och kunde eventuellt överta samtliga tillsynsuppgifter. Delegationen
anser, att det därigenom skulle skapas garanti för att granskningen
blir sakkunnig och bedömningen enhetlig.

Även Sveriges advokatsamfund och Kooperativa förbundet anser att önskvärdheten
av en enhetlig bedömning talar för inrättandet av en central tillsynsmyndighet.
Båda remissinstanserna anser försäkringsinspektionen bäst
lämpad för uppgiften.

Departementschefen

Inledning. I vårt land förekommer vid sidan av den allmänna pensioneringen
en omfattande privat pensionering som har sin grund i arbetsgivares
pensionsutfästelser till sina anställda. En arbetsgivare kan säkerställa
sina pensionsutfästelser genom att teckna pensionsförsäkring. Han kan
också svara för sina utfästelser med den egna förmögenheten.

En arbetsgivares utfästelse om ålderspension ger redan under arbetstagarens
yrkesaktiva ålder upphov till vissa rättsverkningar. En sådan verkan
är att den del av pensionen som arbetstagaren tjänar in under ett år utgör

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

en kostnad för arbetsgivaren och bildar en successivt växande skuldpost.
Denna kan redovisas i balansräkningen. Enligt gällande skatteregler åtnjuter
arbetsgivaren emellertid rätt till avdrag för denna skuldökning vid
taxering till inkomstskatt endast under förutsättning att han avsätter motsvarande
medel till en särskild pensionsstiftelse. Avsättningen kan fullgöras
antingen genom överföring av kontanter eller andra medel eller också
genom överlämnande av en av arbetsgivaren utställd revers. I det sistnämnda
fallet föreligger dock avdragsrätt endast om arbetsgivaren är aktiebolag,
ekonomisk förening, ömsesidigt försäkringsbolag eller sparbank.
Består stiftelsens tillgångar av enbart fordringar mot arbetsgivaren, kallas
stiftelsen reversstiftelse. Har stiftelsen även andra tillgångar kallas den
realstiftelse.

Flertalet pensionsstiftelser är av typen reversstiftelse. Av de belopp som
sammanlagt avsatts till pensionsstiftelser — omkring 7,5 miljarder kr. -—-beräknas omkring 6 miljarder kr. utgöra reversfordringar och återstoden
andra tillgångar.

Det avgörande skälet till att en arbetsgivare ofta föredrar att avsätta
årets pensionskostnad till en reversstiftelse framför att betala premier till
en försäkringsinrättning eller inrätta en s. k. realstiftelse är önskemålet
att kunna förfoga över det kapital som motsvarar premierna. Tecknar han
försäkring, måste kapitalet föras över till försäkringsinrättningen och förvaltas
hos denna enligt de regler som gäller för placeringen av försäkringsfonden
för livförsäkringar. Arbetsgivaren kan inte räkna med att säkert
få återlåna överlämnade medel. En avsättning till realstiftelse innebär likaså
att arbetsgivaren avstår från de avsatta medlen, låt vara att dessa ofta
kan lånas tillbaka. Fullgör arbetsgivaren däremot avsättningen till en pensionsstiftelse
med revers, kan kapitalet ligga kvar och användas i arbetsgivarens
rörelse.

Pensionsstiftelsen har emellertid inte till enda uppgift att vara ett instrument
för arbetsgivaren när det gäller att reservera medel för privata
pensioner med rätt till skatteavdrag för avsättningen. Stiftelsen skall också
tjäna syftet att trygga arbetstagarnas pensionsrätt. Har stiftelsen bildats
enligt 1937 års lag om aktiebolags pensions- och andra personalstiftelser
(bunden stiftelse), åtnjuter fordringen förmånsrätt enligt 17 kap. 11 §
handelsbalken, i den mån den inte utgår med förmånsrätt enligt samma
kap. 4 §. Av det totala antalet pensionsstiftelser, omkring 9 000, är det
emellertid endast en tiondel som är bundna. Övriga, s. k. fria stiftelser, åtnjuter
ingen förmånsrätt. Har stiftelsen realtillgångar, utgör dessa trygghet
för pensionsfordringarna.

Behovet av ny lagstiftning. Den nuvarande ordningen med både bundna
och fria stiftelser samt revers- och realstiftelser har utsatts för allvarlig
kritik. Denna har framför allt riktat sig mot reversstiftelserna och gått ut

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

på att dessa utgör ett bräckligt skydd för arbetstagarnas pensionsfordringar.
Är arbetsgivarens företag bärkraftigt, anses arbetstagarna inte behöva
utnyttja stiftelsen, eftersom arbetsgivaren ändå kan infria sina pensionsutfästelser.
Är arbetsgivaren insolvent och går i konkurs, är stiftelsens
fordran normalt inte mera värd än vilken fordran som helst. Detta är åtminstone
fallet i fråga om de fria stiftelserna, som saknar förmånsrätt för
sina fordringar. De fria stiftelserna anses därför inte fylla någon reell uppgift
från tryggandesynpunkt. Vidare har erinran riktats mot att det finns
två stiftelsetyper som följer skilda regler. Detta gäller som redan nämnts
bl. a. förmånsrätten. För de fria stiftelsernas del saknas också regler om
t. ex. styrelse och likvidation och om stiftelsens överförande till annan
arbetsgivare i samband med fusion m. m. Särskilt bristen på regler för
överförande av stiftelse från en arbetsgivare till en annan har känts besvärande
för näringslivet. Även bevakningsproceduren i arbetsgivarens
konkurs är en annan för de fria stiftelserna än för de bundna stiftelserna.
Det har likaså väckt kritik, att lagen om aktiebolags pensions- och andra
personalstiftelser betraktar avsättning till bunden stiftelse som en vinstdisposition
och inte som en kostnad. Detta synsätt har kommit till uttryck
även i konkurslagen, där avsättning till bunden stiftelse kan återvinnas
under samma tidsperiod som gåva.

De bundna stiftelserna har stått under tillsyn alltsedan deras tillkomst.
De fria stiftelserna har däremot tidigare inte varit underkastade obligatorisk
tillsyn. Först efter utredningens tidigare förslag infördes genom 1961
års lagstiftning bestämmelser om sådan tillsyn även för dem. Men tillsynen
utövas av olika myndigheter. Bunden stiftelse står under tillsyn av
försäkringsinspektionen, medan fri stiftelse står under länsstyrelsens tillsyn.

Slutligen inverkar olika skatterättsliga regler på bedömandet av de båda
stiftelsetyperna. I kommunalskattelagen regleras de förutsättningar under
vilka avsättning får göras med revers för att rätt till avdrag för avsättningen
skall föreligga vid taxeringen. Reglerna innehåller bl. a. vissa begränsningar
i avsättningsbeloppens storlek. Vidare föreskrivs skyldighet att återföra
överskottsmedel i stiftelse till beskattning. Dessa skatterättsliga regler
sätter i flera avseenden en prägel på stiftelserna, som skiljer sig från vad
som följer av den civilrättsliga lagstiftningen.

De nu anförda omständigheterna har gjort en översyn av formerna för
den privata pensioneringen behövlig. Denna översyn har verkställts av pensionsstiftelseutredningen.
På grundval av ett första betänkande av utredningen
antogs år 1961 lagen med vissa bestämmelser om pensionsstiftelse
och i anslutning därtill vissa ändringar i annan lagstiftning. Med 1961 års
lagstiftning avsågs att lösa vissa problem rörande anpassningen av pensionsstiftelsernas
verksamhet till det ändrade läge som uppstått på tjänstepensioneringens
område i och med den allmänna tilläggspensioneringens

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

tillkomst. Lagstiftningen tog sikte även på vissa andra civilrättsliga och
skatterättsliga frågor som ansågs särskilt brådskande. Lagen innebär bl. a.
att det i pensionsstiftelserna skall kvarhållas så mycket av befintliga medel
som fordras för att säkerställa utgående pensioner och utfästelser om pension
(stiftelsens pensionsreserv). Vidare ges regler om användning av pensionsstiftelses
överskottsmedel. Dessa kan anlitas dels till gottgörelse åt
arbetsgivaren för dennes utgifter för pensionering och för ändamål som
står nära pensionering och dels till överföring från en pensionsstiftelse till
en annan hos samma arbetsgivare. Därmed ges möjligheter för arbetsgivare
att gottgöra sig för avgifter till allmän tilläggspension och att föra över
medel till stiftelse som bildats för att trygga ITP-pension.

Den år 1961 tillkomna lagstiftningen har delvis provisorisk karaktär. I
sitt andra betänkande, som avgavs år 1965, har utredningen gjort en förutsättningslös
och samlad prövning av rättsområdet i hela dess vidd. I huvudsak
går utredningens förslag ut på att reversstiftelseformen utmönstras
och ersätts med möjlighet för arbetsgivare att under vissa förutsättningar
föra upp en spärrad och avdragsgill skuldpost för pensioner i balansräkningen,
benämnd »Avsatt till pensioner». Stiftelseformen kräver enligt förslaget
avsättning med kontanta medel eller liknande för pension eller andra
ändamål än pensionering. Vidare föreslås arbetstagarnas pensionsfordringar
bli utrustade med viss förmånsrätt genom bestämmelser i 17 kap. handelsbalken.
Förslaget bygger på tanken att särskilda regler om likvidation,
fusion, tillsyn in. m. blir onödiga i fråga om sådan avsättning för pensionering,
vilken redovisas som en skuldpost i bokföringen, och att motsvarande
regler i fråga om realstiftelserna kan förenhetligas och förenklas. Genom
att skuldposten under straffansvar spärras intill måttet för pensionsreserven
avses pensionsfordringarna bli effektivt tryggade.

Utredningens förslag är enhälligt och har tillkommit efter överläggningar
med bl. a. företrädare för arbetsmarknadens olika huvudorganisationer.
Förslaget har i stort fått ett gynnsamt mottagande av remissinstanserna.
Alldeles särskilt gäller detta förslaget att avskaffa reversstiftelserna. Under
remissbehandlingen har också uttalats bl. a., att lagförslaget medför
avsevärda lagtekniska och administrativa fördelar och att det särskilt genom
samordningen mellan civilrätt och skatterätt bör kunna bringa ordning
och reda på åtskilliga punkter som hittills varit bristfälligt reglerade
eller i övrigt oklara.

Viss tvekan om behovet av ny lagstiftning i enlighet med utredningens
uppläggning har anmälts av kammarrätten och en länsstyrelse. De menar
att en lagstiftning i ämnet skulle ha fyllt en vida större uppgift, om
den kommit till stånd tidigare, innan de stora pensionsfrågorna vunnit
sin lösning. Lagberedningen har avstyrkt förslaget. Beredningen anser, att
utredningen gått väsentligt längre än som i nuvarande läge är påkallat

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

från tryggandesynpunkt. Särskilt anses detta gälla utredningens förslag
om förmånsrätt. Enligt beredningen hade det bort undersökas, om det inte
varit möjligt att bygga vidare på nuvarande ordning med pensionsstiftelser
och avlägsna påtalade brister genom adekvata jämkningar i lagstiftningen.
Beredningen menar, att många omständigheter av både teknisk och
praktisk art talar för att bevara stiftelsekonstruktionen, alternativt i form
av en enhetsstiftelse.

Det är uppenbart att utbyggnaden av den allmänna pensioneringen och
de i anslutning därtill träffade centrala överenskommelserna på arbetsmarknaden
om kompletterande privat tilläggspensionering, särskilt ITPplanen,
minskat betydelsen av en lagreform inom pensionsstiftelseväsendet.
Av särskilt intresse är att de omkring 1 800 pensionsstiftelser, som bildats
med anledning av ITP-planen för att trygga ålderspension enligt nämnda
plan, fått sin faktiska tryggandefunktion stärkt genom garantiåtagande
från det särskilt inrättade Försäkringsbolaget Pensionsgaranti ömsesidigt
(FPG/PRI-systemet). ITP-planen och dess efterföljare synes därmed för
näringslivets anställda innebära en tillfredsställande garanti för den pensionsrätt
som avses med planerna.

Att märka är emellertid, att bestående fria och bundna stiftelser av äldre
typ, dvs. de som bildats före nyssnämnda överenskommelser, är omkring
7 000 till antalet och avser pensionsfordringar till ett sammanlagt belopp
om ca 6 miljarder kr., medan PRI-stiftelserna inte är flera än omkring
1 800 och ännu inte avser fordringar till högre belopp än omkring 1,8 miljarder
kr. Man måste därför anta, att de problem som nu vidlåder pensionsstiftelseväsendet
kommer att utgöra kännbara olägenheter under en ganska
lång övergångstid, sannolikt minst omkring 40 år. Härtill kommer att den
nuvarande ordningen är behäftad med brister, som är kännbara även för
PRI-stiftelserna. Att utvecklingen medfört, att nuvarande brister till viss
del fått karaktär av övergångsproblem, utgör därför enligt min mening
inte skäl nog för att avstå från en mer omfattande reform av stiftelseväsendet.

Syftet med den föreslagna lagreformen är alt såvitt möjligt skapa trygghet
för privata pensionsfordringar i former som inte innebär onödiga ekonomiska
eller praktiska påfrestningar för näringslivet. En sådan reform
torde väl, som lagberedningen framhållit, kunna nås efter andra och delvis
mindre genomgripande linjer än dem utredningen följt. En ny analys
av problematiken med sikte på andra lösningar förutsätter emellertid
ytterligare utredningsarbete under medverkan av företrädare för arbetsmarknadens
organisationer. Det föreliggande utredningsförslaget, som tillkommit
under sådan medverkan, är enhälligt och har i huvudsak vunnit
remissinstansernas stöd. Förslaget innebär en avsevärd rationalisering av
formerna för den privata tjänstepensioneringen. Jag anser därför att frågan
om tryggande av privata pensioner bör lösas på grundval av utred -

Kungl. Maj.ts proposition nr 83 år 1967

ningsförslaget. I vissa avseenden bör dock modifikationer ske. Enligt min
mening bör avvägningen mellan arbetsgivar- och arbetstagarintressena ske
mot bakgrund av följande synpunkter.

Systemet med bundna och fria revers- och realstiftelser som instrument
för pensionering har visat sig svåröverskådligt och invecklat. Särskilt har
kritik riktats mot reversstiftelserna. En förenkling av formerna för den
privata arbetstagarpensioneringen är därför av behovet påkallad, inte minst
för att underlätta rationaliseringssträvandena inom näringslivet. Här har
den föreslagna omvandlingen av reversstiftelse till särskild, spärrad skuldpost
i bokföringen sin största betydelse. Jag ämnar föreslå att utredningsförslaget
i huvudsak följs i denna del.

De nuvarande stiftelserna erbjuder inte i och för sig något fullt tillfredsställande
mått av trygghet för pensionsfordringarnas infriande. För reversstiftelsernas
del synes den viktigaste trygghetsfaktorn ligga däri att
kretsen av stiftare i praktiken -— med hänsyn till rätten att göra avdrag
vid taxering — är begränsad till aktiebolag, ekonomiska föreningar och
andra, som genom lagstiftning omfattas av vissa konsolideringskrav till
borgenärernas skydd. De stiftelser, övervägande reversstiftelser, som tryggar
åtaganden enligt ITP-planen, bereder emellertid med hänsyn till den inbyggda
FPG-kreditförsäkringen en i det närmaste fullständig trygghet för
fordringarnas infriande i fall av arbetsgivarens obestånd. Anslutningen till
allmänna pensionsplaner ökar och det finns skäl anta, att man om några
decennier inte behöver räkna med andra pensionsfordringar än sådana som
är lcreditförsäkrade. Möjligheterna att effektivt trygga sådana äldre pensionsfordringar
som inte är garanterade på detta sätt synes vara mer begränsade.
En så vidsträckt förmånsrätt som utredningen föreslagit synes
inte böra införas av skäl som närmare skall utvecklas i det följande. Den
särskilda skuldföringsmetoden bereder som sådan inte större trygghet än
en reversstiftelse. Viktigt är därför att kretsen av arbetsgivare, som får
använda den nya metoden, begränsas till de rättssubjekt för vilka de
förut nämnda konsolideringskraven till borgenärernas skydd gäller. Vad angår
de pensionsstiftelser som avses få bestå för framtiden, s. k. realstiftelser,
finns vissa möjligheter att genom reformen förbättra deras tryggandefunktion.
Detta bör enligt min mening ske genom att stiftelserna ges en
väsentligt självständigare ställning i förhållande till arbetsgivaren än f. n.

Av betydelse från tryggandesynpunkt är slutligen de särskilda regler jag
vill föreslå för det fall att arbetsgivaren upphör med sin rörelse.

De nu i korthet redovisade reformerna avses skola inrymmas i en särskild
lag om tryggande av pensionsutfästelse m. m., som ersätter 1937 och 1961
års lagar på området. I den nya lagen bör också upptagas vissa regler om
arbetsgivares stiftelse med annat ändamål än pensionering, s. k. personalstiftelse,
och om tillsyn över pensions- och personalstiftelse. Som en följt
av reformen bör ändringar vidtas i en rad civilrättsliga lagar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

Pensionsutfästelsens natur. Som utredningen framhållit är pension enligt
modernt synsätt att jämställa med lön och inte som det förr vanligen
ansågs att betrakta som ett understöd av gåvokaraktär. Avsättning till

pensionsstiftelse utgör med andra ord en kostnadsdisposition och inte _

som man sag saken vid tillkomsten av 1937 års lag — en vinstdisposition.

Från arbetstagarens synpunkt innebär denna grundsyn, att arbetstagaren
för varje år intjänar en viss andel av sin framtida pension, av utredningen
benämnd fribrev. Pensionsfordringen är lika med kapitalvärdet av
detta fribrev. För att stärka arbetstagarens pensionsfordran har utredningen
föreslagit regler om förmånsrätt för fordringen och om särskilda åtgärder
från arbetsgivarens sida i det fall att arbetsgivaren upphör med sin rörelse.
Utredningen har också föreslagit särskild lagreglering för att hindra
för arbetstagarna ogynnsamma verkningar av s. k. antastbart pensionslöfte,
dvs. löfte till vilket arbetsgivaren knutit villkoret, att arbetstagaren står kvar
i tjänst när pensionsfallet inträffar.

Från arbetsgivarens synpunkt innebär den nämnda uppfattningen om
pensionsutfästelsens — eller med utredningens beteckning pensionslöftets
— natur, att utfästelsen för varje år ger upphov till en kostnad. Denna
motsvarar den del av pensionens uppbyggnad som belastar rörelsen för
varje år i sänder (periodisering). Detta synsätt överensstämmer med den
kostnadsfördelning som är den vanliga när arbetsgivaren betalar premier
för en pensionsförsäkring (premiereservsystemet).

Riktigheten av den uppfattning som jag nu berört och som kommit till
uttryck i utredningens förslag har ifrågasatts endast av lagberedningen.
Denna menar att avsättning eller reservering av medel för pension bör ske
av vinstmedel och inte betraktas som en kostnad som belastar rörelsen. Jag
ansluter mig emellertid till utredningens principiella ståndpunkt i denna
del. Jag vill därmed ge eftertryck åt den numera vanliga uppfattningen, att
en arbetstagares pensionsfordran till den del pensionen är intjänad utgör
ett med lönefordran likställt anspråk.

Som ett ytterligare uttryck för denna uppfattning är att betrakta utredningens
förslag till tillägg till avtalslagen, enligt vilket domstol kan jämka
eller lämna utan avseende ett antastbart villkor, om dess tillämpning från
arbetstagarens sida uppenbarligen skulle vara otillbörlig. Enligt min mening
torde denna utredningens bedömning av ett antastbart löfte inte behöva
uttryckligen lagfästas. Redan jämlikt grunderna för bestämmelsen i
8 § skuldebrevslagen, som utgjort förebild för utredningens förslag, synes
det vara möjligt att i tillräcklig utsträckning ingripa mot sådana förfaranden.

Den omständigheten, att ett pensionslöfte är antastbart, har hittills inte
från civilrättslig synpunkt ansetts böra medföra att pensionsstiftelse skall
vara hindrad att trygga löftet. Vid bestämmandet av stiftelses civilrättsliga
pensionsreserv skall sålunda även antastbara löften medräknas. Om ett

Kungl. Maj.ts proposition nr 83 år 1967

sådant löfte lämnats efter utgången av år 1962 får arbetsgivaren däremot
inte njuta avdrag vid taxering för avsättning på grund av löftet. Det får förutsättas
att skatterätten kommer att stå fast vid denna ståndpunkt. Överensstämmelse
mellan civil- och skatterätten på förevarande område är av stor
praktisk betydelse. Från civilrättslig synpunkt torde man kunna hävda,
att lagstiftningsåtgärder för att trygga en pensionsborgenärs rätt blir av
tämligen tvivelaktigt värde, om själva löftet är antastbart. Jag förordar
därför att tryggandelagen i princip skall ta sikte endast på oantastbara
pensionslöften. Antastbara löften, som lämnats före den 1 januari 1967,
bör emellertid få beaktas.

Obligatorisk eller frivillig bokföring av pensionsskuld. Utredningen har
mot bakgrund av sin uppfattning om pensionsutfästelsens natur ställt frågan,
om inte arbetsgivaren bör vara skyldig att under alla förhållanden
upptaga sin pensionskuld på passivsidan i balansräkningen. Utredningen
framhåller, att arbetsgivaren enligt såväl bokföringslagen som aktiebolagslagen
är berättigad att i sin balansräkning ta upp pensionsskulden men
att någon skyldighet att göra detta inte anses föreligga. Fn annan sak är
att skattepraxis som villkor för avdragsrätt vid taxering ställer, att avsättning
för pensionskostnad sker till en pensionsstiftelse.

Enligt utredningen är det i och för sig principiellt riktigt att kräva bokföringsskyldighet
i fråga om all pensionsskuld. Utredningen anser dock
vissa skäl mana till försiktighet. Inom vissa branscher -— t. ex. bland byggnadsföretagen
-— finns det sålunda många företag som arbetar med ett
ganska litet eget kapital i förhållande till pensionsskulden. En föreskrift
om obligatorisk bokföring skulle kunna få till följd att flera sådana företag,
som i och för sig är fullt bärkraftiga, tvingades likvidera därför att aktiekapitalet
skulle anses ha gått förlorat till mer än två tredjedelar. Med
hänsyn härtill har utredningen avstått från att föreslå obligatorisk bokföring.
I stället föreslår utredningen, att alla pensionsåtaganden skall anmärkas
»inom linjen» i balansräkningen. Den påpekar vidare, att sådana arbetsgivare
som omfattas av ITP-planen åtagit sig att i balansräkningen
bokföra sådan pensionsskuld som beror av planen.

Remissinstansernas uppfattning är ganska splittrad i denna fråga. Företrädare
för åsikten, att pensionsskulden ovillkorligen måste redovisas i balansräkningen,
har främst gjort gällande att utelämnandet av en skuld
står i strid med god bokföringssed. Som ytterligare skäl för obligatorisk
bokföring har anförts att de regler som aktiebolagslagen uppställer i syfte
att skydda ett företags soliditet i annat fall kan bli ganska illusoriska. Bolaget
kan då t. ex. dela ut vinst trots att pensionsskulden inte är täckt. Även
utredningens förslag att pensionsfordringen skall åtnjuta förmånsrätt anses
kräva ett så vidsträckt offentliggörande av pensionsskulden som möjligt.

Mot tanken på obligatorisk bokföring har framför allt Näringslivets

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

skattedelegation vänt sig. Delegationen har framhållit att en sådan ordning
inte är en nödvändig följd av den föreslagna omvandlingen av reversstiftelse
till särskild skuldpost och att den ändrar de förutsättningar
under vilka äldre pensionslöften tillkommit. Dessutom skulle bokföringsplikt
kunna medföra påfrestningar för vissa företag till skada för pensionsborgenärerna.

Principiella skäl talar enligt min mening onekligen för att pensionsskulden
skall bokföras som vilken annan skuld som helst. Det är också att
märka att den som är bokföringsskyldig enligt bokföringslagen skall redovisa
samtliga sina skulder. Trots detta anses god bolcföringssed i dag inte
kräva redovisning av pensionsskuld. Inte heller aktiebolagslagen föreskriver
sådan skyldighet.

Verkningarna av en övergång till obligatorisk bokföring av pensionsskuld
kan inte helt överblickas. Enligt vad utredningen har framhållit och Näringslivets
skattedelegation har bekräftat torde emellertid risk föreligga att
åtskilliga företag inte skulle kunna redovisa sin pensionsskuld i balansräkningen
utan att tvingas likvidera. Som utredningen också har framhållit
innebär detta dock inte, att dessa företag skulle sakna förutsättningar att
successivt infria sina pensionsåtaganden allteftersom skyldighet därtill inträder.
Det sammanhänger givetvis med att pensionsfordringarna normalt
inte förfaller till betalning i sin helhet på en gång utan successivt. Man
torde inte kunna begära att alla företag som belastas av pensionsskuld
med en gång eller efter en kortare övergångstid skall behöva bokföra hela
det kapitaliserade värdet av arbetstagarnas pensionsfordringar som skuld.
Det synes tillräckligt att dessa ges publicitet, så att var och en kan bilda sig
en uppfattning om de pensionsförpliktelser, som vilar på företaget. Detta
kan ske genom att pensionsskulden i enlighet med utredningens förslag tas
upp i balansräkningen inom linjen.

Jag medger att detta kan anses utgöra en inte helt tillfredsställande ordning.
Det är emellertid att märka att denna ordning kommer att gälla väsentligen
endast för sådana pensioner som tjänats in före år 1960. De centrala
pensionsöverenskommelser som träffats på arbetsmarknaden, såsom
t. ex. ITP-planen, kräver att pensionsskuld som föranleds av dessa redovisas
i balansräkningen som vanlig skuld. Det innebär, att praktiskt taget
all pension som intjänas fr. o. m. år 1960 kommer att redovisas i balansräkningen
som arbetsgivarens skuld, i den mån den inte tryggas genom försäkring
eller genom avsättning till realstiftelse. Det förslag som i det följande
läggs fram torde också, om det antages, leda till att den pensionsskuld
som grundar sig på äldre utfästelse och för vilken aktiebolag eller
liknande rättssubjekt vill göra avdrag vid beskattningen kommer att redovisas
som skuld i balansräkningen.

En ytterligare anledning till att jag anser mig böra biträda utredningsförslaget
i denna del är att den av mig år 1962 tillsatta utredningen för

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

översyn av bokföringslagen (1963 års riksdagsberättelse s. 83) väntas framlägga
förslag till nya bokföringsregler i en nära framtid. Det synes inte
vara lämpligt att nu föregripa det slutliga reformarbetet på bokföringsområdet
genom att föreslå någon väsentlig ändring av bokföringssystemet.

Omvandling av reversstiftelse till skuldpost. Som jag tidigare har nämnt
uppskattar utredningen att av den nuvarande behållningen i pensionsstiftelser,
omkring 7,5 miljarder kr., ungefär 6 miljarder kr. utgörs av reverstillgångar.
Behålls den nuvarande ordningen på pensionsstiftelseområdet,
kommer sannolikt framtida avsättningar till pensionsstiftelser att ske huvudsakligen
med reverser. Arbetsgivare, som antagit ITP-planen, har nämligen
förbundit sig att trygga ITP-pensionen antingen genom försäkring i
SPP eller genom anslutning till det s. k. FPG/PRI-systemet. Det sistnämnda
innebär skyldighet att teckna kreditförsäkring i försäkringsbolaget
FPG och att hålla pensionsskulden täckt genom årliga reversavsättningar
till en PRI-stiftelse. Efter vad utredningen anfört kan man räkna med att
den s. k. PRI-skulden (total skuld för alla arbetsgivare som anslutit sig till
FPG/PRI-systemet) ökar med omkring 400 milj. kr. under vart och ett av
de närmaste tio åren.

Utredningen har emellertid föreslagit att reversstiftelseinstitutet skall avskaffas.
Detta förslag, som utgör en av de centrala punkterna i utredningens
betänkande, innebär både att en arbetsgivare i fortsättningen inte skall
kunna bilda pensionsstiftelse, till vilken avsättning sker med egen revers,
och att nu bestående pensionsstiftelser, som har arbetsgivarens reverser
som enda tillgång, skall upplösas. Förslaget baseras främst på följande omständigheter.
En reversavsättning innebär att arbetsgivaren i sin balansräkning
redovisar ett belopp motsvarande avsättningen. Skuldposten i balansräkningen
överensstämmer därför i princip med behållningen i reversstiftelsen.
Den omständigheten, att det reverserade beloppet överlämnas till
en pensionsstiftelse som särskild juridisk person, skänker visserligen pensionsborgenärerna
trygghet såtillvida att arbetsgivaren inte kan frigöra sig
från sitt ansvar för skuldsättningen utan att stiftelsen upplöses. Samma
resultat från trygghetssynpunkt kan emellertid enligt utredningen uppnås
genom att arbetsgivaren under straffsanktion förbjuds att minska skuldposten
i sin balansräkning. Skuldposten binder då tillgångar, som motsvarar
pensionsskulden i balansräkningen. Utredningen anser därför att en
pensionsstiftelse, som inte fungerar annat än som bärare av den mot posten
i balansräkningen svarande fordringen, är en överflödig juridisk konstruktion.
I stället för reversstiftelseinstitutet har utredningen föreslagit,
att avsättningarna för pensioneringen skall ske under en särskild skuldpost
i balansräkningen, benämnd Avsatt till pensioner.

Praktiskt taget alla remissinstanser — däribland ax-betsmarknadens huvudorganisationer
och näringslivets övriga organisationer — har god -

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

tagit detta förslag. Man anser i allmänhet att avsevärda fördelar av lagteknisk
och administrativ art kan vinnas med förslaget. Aktiebolagsutredningen
har däremot sagt sig hysa viss tvekan med hänsyn till att stiftelseformen
innebär möjligheter att vid behov falla tillbaka på en känd och
praktisk juridisk teknik. Den ifrågasätter därför om man inte kan skapa
ett slags enhetsstiftelse, omfattande både revers- och realstiftelse. Lagberedningen
har avstyrkt förslaget bestämt. Den har framhållit bl. a., att
stiftelsen som instrument för destinatärerna bättre kan bevaka deras intressen
än destinatärerna var för sig. Vidare har beredningen ansett stiftelsesystemet
vara bl. a. från kontrollsynpunkt klarare och redigare än ett
skuldföringssystem. Återvinning enligt konkurslagen kan också ske av
vinstmedel som under publicitet avsätts till en stiftelse men däremot inte
av medel som skuldförs internt.

Utredningen har enligt min mening anfört starka skäl till stöd för att
avskaffa reversstiftelseinstitutet inom pensioneringen. Genom att man överger
stiftelsekonstruktionen undanröjs vissa betydande svårigheter som nu
uppkommer vid fusioner och andra rationaliseringsåtgärder inom näringslivet.
Det av utredningen förordade skuldföringssystemet förenklar den privata
pensioneringen utan att något väsentligt från vare sig tryggande- eller
kontrollsynpunkt kan anses gå förlorat. Med den uppfattning jag har om
pensionsutfästelsens natur kan jag inte dela lagberedningens åsikt att stiftelsekonstruktionen
innebär några mera betydande fördelar. En viss fördel
ligger väl i att stiftelsen utgör ett gemensamt instrument för pensionsborgenärerna
och därför har möjligheter att i vissa situationer tillvarata
deras rätt, men detta kan inte anses utgöra tillräcklig grund för att behålla
den i många avseenden otympliga stiftelsekonstruktionen. Jag föreslår
därför att utredningsförslaget i denna del läggs till grund för lagstiftning.

Den föreslagna metoden med skuldföring skall enligt utredningens förslag
inte kunna tillämpas generellt, utan vissa begränsningar föreslås. En
begränsning gäller kretsen av redovisnings berättigade, en
annan kretsen av pensionsutfästelser, som får ligga till
grund för skuldföring. Dessa begränsningar sammanhänger med den med
skuldföringen följande rätten till avdrag vid inkomsttaxeringen och har viss
motsvarighet i gällande rätt.

Möjligheten att med rätt till skatteavdrag bokföra pensionsskuld skall
enligt utredningsförslaget inte stå öppen för andra rättssubjekt än sådana,
för vilka skuldföringen enligt andra regler medför att tillgångar av motsvarande
värde binds i företaget. Passivsidan i balansräkningen skall med
andra ord vara täckt av tillgångar på aktivsidan för att systemet med skuldföring
skall innebära någon trygghet. Endast för aktiebolag, ekonomiska
föreningar, ömsesidiga försäkringsbolag och sparbanker gäller att skulderna
inte får tära på det egna kapitalet i alltför stor omfattning utan att

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

ett likvidationsförfarande måste inledas. Utredningen anser, att i princip
endast de nu nämnda rättssubjekten skall få möjlighet att ersätta
reversstiftelse med en skuldpost. Metoden anses dock kunna få tillämpas
även av handelsbolag i fråga om pensioner i enlighet med allmän pensionsplan.
Motivet härför är att sådan pension tryggas i annan ordning,
nämligen genom garantiåtagande från FPG. Slutligen föreslås också, att
Kungl. Maj :t skall kunna medge andra typer av rättssubjekt, såsom ideella
föreningar och stiftelser, att under vissa betingelser skuldföra pension enligt
förslaget. I stort sett är förutsättningarna för att få tillämpa den föreslagna
metoden med skuldföring desamma som enligt nuvarande skatteförfattningar
gäller för rätten att njuta avdrag vid inkomsttaxering för avsättningar
till pensionsstiftelse medelst reverser.

Enligt utredningens förslag får vidare skuldföring i princip tillämpas endast
i fråga om pensionslöften, som ingår i centrala pensionsöverenskommelser
mellan arbetsmarknadens parter (allmänna pensionsplaner). Motiveringen
härför är att det beträffande sådana pensioner föreligger en garanti för att
pensionen kommer att utgå. Enligt utredningen bör arbetsgivarens kostnader
för andra pensionsutfästelser inte medföra rätt till avdrag vid inkomsttaxeringen.

Övergångsvis avses skuldföring dock få ske utanför pensionsplanens ram
i ett par fall. Utfästelser om pension till arbetstagare födda år 1907 eller tidigare
skall sålunda få beaktas intill visst belopp. Vidare skall alla pensionsutfästelser
som givits senast den 31 december 1966 få medräknas intill
pensionens nominella belopp sistnämnda dag.

I fråga om kretsen av redovisningsberättigade har vissa remissinstanser
gjort invändning mot att enskilda rörelseidkare och handelsbolag ställs utanför,
de sistnämnda såvitt avser annan pensionsskuld än sådan som grundar
sig på allmän pensionsplan. Föreningen auktoriserade revisorer har påpekat
t. ex., att utredningens motiv för att ge handelsbolagen rätt att skuldföra
kostnader för planpension, nämligen att sådan pension omfattas av särskild
garanti, är detsamma för varje annan arbetsgivare i samma situation, dvs.
även för enskild rörelseidkare. Enligt föreningens mening saknas fog för
begränsningen till handelsbolag.

Beträffande utredningens förslag att i princip anknyta skuldföringsmetoden
till utfästelser enligt allmän pensionsplan har remissinstanserna varit
ännu mer kritiska. Praktiskt taget alla som yttrat sig i denna del har
funnit anknytningen allför snäv. Många har också förordat att de av utredningen
föreslagna tidsgränserna för skuldföring av avsättningar på grund
av äldre pensionslöften skall slopas.

De enskilda pensionsborgenärernas fordringar får enligt min mening anses
vara tryggade på ett tillfredsställande sätt, när arbetsgivarens pensionsutfästelse
grundar sig på en mellan parterna på arbetsmarknaden
överenskommen allmän pensionsplan. Sådan pensionsplan innefattar näm -

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

ligen som nämnts särskild garanti (FPG/PRI-systemet) för att pensionslöftet
infrias, även om arbetsgivaren skulle komma på obestånd. Det förefaller
därför från tryggandesynpunkt rimligt att låta varje arbetsgivare i
sin balansräkning särskilt redovisa all pensionsskuld, som avser planpension.

När det gäller annan pensionsskuld synes förbudet mot otillbörlig minskning
av pensionsskuldposten som utredningen framhållit i och för sig inte
innebära ett tillräckligt tryggande av givna pensionsutfästelser. Någon garanti
för att skulden balanseras av tillgångar finns i allmänhet inte. I fråga
om aktiebolag och ekonomiska föreningar gäller dock särskilda regler om
konsolidering som måste anses erbjuda ett visst mått av trygghet för pensionsborgenärerna.
Enligt dessa regler får nämligen förhållandet mellan
skulderna och det egna kapitalet inte utvecklas ogynnsamt, utan att särskild
fonderingsskyldigliet inträder. Ett aktiebolag skall vidare tvångslikvidera,
om förhållandet mellan tillgångs- och skuldsidan i balansräkningen utvecklas
på sådant sätt, att tillgångssidan inte förslår till att täcka såväl skulderna
som minst en tredjedel av aktiekapitalet. Även i fråga om banker samt
försäkringsbolag gäller soliditetskrav, som innebär viss trygghet för pensionsborgenärerna.
De står dessutom under offentlig tillsyn.

Det system för konsolidering av aktiebolag, ekonomiska föreningar och
likartade rättssubjekt som lagstiftningen erbjuder får enligt min mening
anses innebära ett så pass gott skydd för pensionsborgenärerna, att nämnda
rättssubjekt i princip bör ha möjlighet att bokföra sin pensionsskuld
enligt det av utredningen föreslagna och av mig i huvudsak godtagna systemet,
oavsett om skulden avser pensionering enligt allmän pensionsplan
eller annan pension. Jag vill erinra om att denna krets av rättssubjekt motsvarar
den som enligt gällande skatteregler äger göra avdrag vid taxering
för sina avsättningar till reversstiftelse. Jag ansluter mig till den mening
som kommit till starkt uttryck under remissbehandlingen och som
innebär att någon begränsning inte bör ske till pensionsskuld enligt allmän
pensionsplan när det gäller aktiebolag, bankaktiebolag, försäkringsaktiebolag,
ömsesidiga försäkringsbolag, sparbanker och ekonomiska föreningar.
Därmed kan tillgodoses det angelägna behovet att kunna göra avsättningar
även i fortsättningen för äldre pensionsutfästelser, som inte ingår i planpensioneringen.

Den begränsning till vissa rättssubjekt, som jag föreslagit, kan måhända
föranleda invändningen, att det från tryggandesynpunkt skulle vara lämpligt
att tillåta bokföring av pensionsskuld under särskild spärrad post i
så stor utsträckning som möjligt. Just i fråga om sådana pensionslöften
som i övrigt inte är tillfredsställande tryggade skulle den straffsanktionerade
spärrbestämmelsen kunna anses få sin största betydelse. Som jag
redan påpekat är det dock från tryggandesynpunkt angeläget med en begränsning
av kretsen av skuldföringsberättigade, som i huvudsak motsvarar

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

den som f. n. i praktiken existerar med avseende på rätten att använda
reversstiftelse för pensionering. Det är viktigt att den föreslagna metoden
med skuldföring omfattas med förtroende av arbetstagarna. Detta skulle
inte kunna påräknas, om tryggandesynpunkten beaktades mindre. För
pensionsutfästelser, som inte får omfattas av skuldföringssystemet, bör den
från allmän synpunkt mest tillfredsställande tryggandeformen alltjämt vara
pensionsförsäkring eller den särskilda pensionsstiftelsen. Till detta återkommer
jag i det följande.

Med den något mera vidsträckta ram för tillämpningen av metoden med
skuldföring som jag sålunda förordar behöver jag inte gå in på de olika
speciella undantag som utredningsförslaget innehåller. I fråga om viss
begränsning beträffande s. k. huvuddelägares rätt till skuldföring återkommer
j ag i specialmotiveringen.

Som utredningen föreslagit bör Kungl. Maj :t äga utsträcka tillämpningen
till även andra subjekt än dem som nämns i förslaget.

Realstiftelse som instrument för tryggande av pension. Enligt utredningens
förslag reserveras för framtiden beteckningen pensionsstiftelse i princip för
sådana stiftelser, som har andra tillgångar än fordringar mot arbetsgivaren,
dvs. realstiftelser. Deras tillgångar förutsätts bestå av kontanter, värdepapper,
fastigheter e. d. Utredningen menar att en sådan stiftelse kan
komma att ge ett betydande mått av trygghet åt pensionsborgenärerna, om
stiftelsen får en självständig ställning gentemot arbetsgivaren. Detta anser
sig utredningen kunna nå genom att ställa upp en rad bestämmelser som
skall hindra att arbetsgivaren får ett alltför dominerande inflytande över
stiftelsen. Som exempel kan nämnas bestämmelser om lika representation
för arbetsgivare och arbetstagare i stiftelsens styrelse.

Remissinstanserna har i allmänhet inte riktat någon kritik mot förslaget
i fråga om realstiftelserna. Ett par remissinstanser har emellertid ansett,
att pensionsstiftelseinstitutet bör utmönstras helt. Några remissinstanser
har också kritiserat utredningen för att realstiftelseidén såtillvida inte helt
fullföljts, som arbetsgivaren förutsätts kunna återlåna avsatta medel från
pensionsstiftelse.

Den i det föregående föreslagna begränsningen av kretsen av skuldföringsberättigade
innebär att åtskilliga rättssubjekt inte äger trygga pensionsåtaganden
genom skuldföringssystemet. För dessa öppnas däremot en
möjlighet att i tillförlitliga former trygga givna pensionslöften, om pensionsstiftelseinstitutet
bibehålls och stiftelsen ges en självständigare ställning
gentemot arbetsgivaren än som hittills varit fallet. Med utgångspunkt i uppfattningen,
att pensioneringen bör äga rum i former, som bereder ett tillfredsställande
mått av trygghet, har sålunda uppdelningen skett mellan
å ena sidan de redovisningsberättigade och å andra sidan de rättssubjekt
som bör anlita pensionsstiftelseformen eller teckna försäkring för utlo -

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

vade pensioner. Pensionsstiftelse kan av arbetsgivaren användas som en
likviditetsreserv. Behovet av stiftelseinstitutet kvarstår alltså på förevarande
område. Jag vill därför tillstyrka utredningens förslag i denna del.

Vad beträffar de olika regler som utredningen föreslår för att hindra att
arbetsgivaren får ett dominerande inflytande över stiftelsen vill jag i detta
sammanhang ta upp endast den centrala frågan om stiftelses rätt att ta
emot fordran mot arbetsgivaren. Realstiftelsetanken är en naturlig följd
av utredningens grundläggande uppfattning i fråga om pensionsstiftelserna.
Det kan därför synas något förvånande att utredningens förslag innebär att
stiftelse kan inneha fordran mot arbetsgivaren, även om detta är möjligt endast
i sådana fall då fordringen uppkommit genom ett återlån från stiftelsen
till arbetsgivaren. Utredningen försvarar detta avsteg från huvudprincipen
med att ett återlån i själva verket är en av stiftelsens styrelse beslutad
placering av stiftelsens egna medel och att det till säkerhet för den uppkomna
fordringen skall finnas en affärsmässigt försvarlig säkerhet. Inte
så få remissinstanser har framhållit den stora betydelse som inom näringslivet
tillmäts återlånemöjligheten. Realstiftelseinstitutets framtid anses av
dessa i stor utsträckning beroende av om denna möjlighet kommer att stå
öppen eller inte.

Det torde vara riktigt som utredningen antagit, att regler som i alltför
hög grad slår vakt om tryggandesynpunkten motverkar uppkomsten av
tryggade pensionslöften och därigenom försätter arbetstagarna i stort i ett
sämre läge än som annars skulle vara fallet. Å andra sidan gäller det självfallet
att se till att säkerställandet av arbetstagarnas pensionsrätt inte blir
illusorisk. Med hänsyn till det mycket starka intresse som anses föreligga
inom näringslivet av att få behålla återlånemöjligheten och riskerna för
hela pensionsstiftelseinstitutet, ifall den slopas, anser jag mig böra i huvudsak
biträda utredningsförslaget i denna del. Därvid förutsätts emellertid,
att arbetsgivaren för återlån ställer nöjaktig säkerhet.

Till innehållet överensstämmer de av utredningen föreslagna reglerna om
pensionsstiftelse i stort med motsvarande regler i 1961 års lag. Vissa frågor,
som inte tagits upp i denna lag, behandlas dessutom. Det senare gäller
t. ex. medelsförvaltning, tillsyn, representation i stiftelsestyrelse och likvidation.
Utredningens förslag bygger på den från 1961 års lag hämtade
grundläggande tankegången, att pensionsstiftelse inte själv får vare sig utlova
eller betala pension direkt till pensionsborgenärerna. Stiftelsens uppgift
skall vara att trygga pension, som utlovats av arbetsgivaren (pantstiftelse
till skillnad från beredandestiftelse). Vid 1961 års lagstiftning i ämnet
anslöt jag mig till denna uppfattning. Något skäl som nu motiverar en annan
inställning i frågan har inte framkommit. Jag förordar därför en reglering
av pensionsstiftelseinstitutet i huvudsak efter de riktlinjer utredningen
dragit upp.

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

Förmånsrätt för pensionsfordran. F. n. äger pensionstagare förmånsrätt i
konkurs enligt 17 kap. 4 § handelsbalken för fordran på pension som förfallit
till betalning, dock inte för längre tid än sammanlagt ett år och inte
heller för längre tid tillbaka än ett år innan konkursansökningen gjordes.
Samma förmånsrätt åtnjuter bunden pensionsstiftelse för fordran mot stiftarbolaget,
i den mån fordringen motsvarar pensionsfordringar som åtnjuter
förmånsrätt enligt vad jag nyss nämnde. För den del av pensionsfordringen
som inte omfattas av 4 § åtnjuter den enskilde pensionsborgenären ingen
förmånsrätt. Däremot äger bunden pensionsstiftelse förmånsrätt enligt 17
kap. 11 § tredje stycket handelsbalken för återstoden av sin fordran.

Frågan om förmånsrätt för sådana pensionsfordringar, som inte åtnjuter
förmånsrätt enligt 17 kap. 4 § handelsbalken, uppmärksammades av 1953
års riksdag. Med anledning av motioner i båda kamrarna (I: 40 samt II: 51
och 88) om utvidgad förmånsrätt anförde första lagutskottet i sitt av riksdagen
godkända utlåtande bl. a., att man i kreditväsendets intresse borde
iaktta stor försiktighet vid utökning av de fordringar som har förmånsrätt
före olika slag av inteckningar. Frågan borde emellertid utredas.

Vid de överväganden som pensionsstiftelseutredningen nu gjort beträffande
en vidgad förmånsrätt för pensionsfordringar har utredningen ansett,
att sådan förmånsrätt inte skall få inverka på fastighetskrediten i högre
grad än som redan är fallet enligt gällande rätt. Bestämmelserna i 17 kap.
4 § handelsbalken bör därför enligt utredningen behålla sin nuvarande ram.

Enligt utredningens uppfattning bör varje pensionsborgenär vara tillförsäkrad
ett rimligt grundskydd, varvid även folkpension och den allmänna
tilläggspensionen måste beaktas. Till personer som är födda före år 1896
utgår ingen allmän tilläggspension. För personer, som är födda mellan åren
1896 och 1914, reduceras den allmänna tilläggspensionen på sådant sätt att
den som är född år 1896 erhåller 10 %, den som är född år 1897 15 % osv. av
full tilläggspension. För den som är född år 1907 uppgår pensionen till 65 %
av full pension. Som förutsättning för att tilläggspension skall utgå enligt
dessa grunder gäller att pensionsgrundande inkomst föreligger för varje år
fr. o. m. år 1960 till och med det år, då arbetstagaren fyller 65 år.

I fråga om dessa äldre åldersgrupper talar enligt utredningen sociala
skäl med särskild styrka för att privata pensioner utrustas med god förmånsrätt.
Utredningen har föreslagit att personer födda år 1907 eller tidigare
för sin privata pensionsfordran skall åtnjuta förmånsrätt framför företagsinteckning
men efter fastighetsinteckning. Den begränsningen föreslås emellertid
att fribrevet vid tidpunkten för utdelning i konkursen inte får antas
gälla för högre belopp än ett basbelopp enligt lagen om allmän försäkring.
Även i övrigt har vissa begränsningsregler föreslagits.

För den del av den sammanlagda pensionsfordringen som inte omfattas
av denna förmånsrätt har utredningen föreslagit förmånsrätt enligt 17 kap.
11 § handelsbalken, dvs. efter företagsinteckning men före skatter och
böter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

Remissinstansernas inställning till utredningens förslag är tämligen oenhetlig.
Förslaget har tillstyrkts av bl. a. kommerskollegium, Sveriges köpmannaförbund,
LO och SACO. Det har också godtagits av Näringslivets
skattedelegation. Lagberedningen och Sveriges grossistförbund har däremot
avstyrkt förslaget.

Lagberedningen, som riktar sin kritik främst mot förslaget om den generellt
verkande förmånsrätten enligt 17 kap. 11 § handelsbalken, anser
till en början att utredningen inte tillräckligt beaktat de internationella
aspekterna. Beredningen har också anmärkt att samråd inte synes ha förekommit
med de nordiska grannländerna. Verkningarna av förmånsrätten
mot övriga borgenärsgrupper är inte heller kartlagda, vilket förefaller beredningen
särskilt betänkligt med hänsyn till att förmånsrätten avses gälla
såväl äldre som nya pensionslöften och att pensionsfordringar får grundas
på intjänande även före den nya lagens tillkomst. Förmånsrätten kan sålunda
få retroaktiv verkan. En oprioriterad borgenär lcan enligt beredningens
uppfattning befaras bli lottlös med hänsyn till omfattningen av
den föreslagna förmånsrätten enligt 17 kap. 11 § handelsbalken. Utredningsförslaget
innefattar ingen rätt till återvinning i fråga om pensionsfordringar,
som uppstått inom eu kritisk tidrymd före en konkurs.

Grossistförbundets bedömning överensstämmer i stort med lagberedningens.
Särskilt betonas, att en förmånsrätt för pensionsfordringar kan
få ogynnsamma följder för kreditlivet därför att fordringarna är »dolda».
Det föreligger nämligen enligt utredningsförslaget inte skyldighet att
bokföra pensionsskulden.

Det är alltid en grannlaga och ömtålig uppgift att rubba bestående förhållanden
på förmånsrättens område, särskilt om den grupp av fordringar
som prioriteras i förhållande till andra har stor omfattning eller är svår
att överblicka. Det system för tryggande av pensioner som det av mig förordade
förslaget i övrigt innehåller förutsätter i och för sig inte en förmånsrätt
för det kapitaliserade värdet av intjänad men ännu inte förfallen
pension. Systemet vilar ju på tanken, att en tämligen tillförlitlig pensionstrygghet
skall kunna nås antingen genom bildande av realstiftelser eller
genom det särskilda skuldföringssystemet. I sammanhanget vill jag åter
peka på den avsevärda betydelse från tryggandesynpunkt som ligger i de
av parterna på arbetsmarknaden ingångna pensionsplanerna. Dessa planer,
som tillkommit efter år 1960, innehåller som nämnts särskilda garantier
— såsom FPG-försäkring — för att pensionen skall utgå. Man
kan förutsätta att praktiskt taget all pension, som utlovats efter år 1960
eller kommer att utlovas i framtiden, ingår i allmänna pensionsplaner och
att denna utveckling blir bestående i framtiden. I anslutning härtill vill
jag inte heller underlåta att erinra om den förmån för arbetstagare som
tjänstegrupplivförsäkringen utgör. Sådant försäkringsskydd tillkommer i
dag nära nog samtliga arbetstagare.

4 Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. År 83

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

I likhet med utredningen anser jag att alla pensionsborgenärer bör ha ett
garanterat rimligt grundskydd och att det därför är särskilt angeläget att
sådana arbetstagare som f. n. inte äger ett sådant skydd får sina pensionsfordringar
utrustade med förmånsrätt. En sådan inställning talar starkt till
förmån för utredningens förslag, att personer födda år 1907 eller tidigare
får åtnjuta förmånsrätt för sin privata pensionsfordran. Dessa åldersgrupper
saknar det tillfredsställande grundskydd som den allmänna tilläggspensionen
innebär.

Nackdelarna med den av utredningen härvidlag föreslagna förmånsrätten
med placering framför företagsinteckning synes inte vara särskilt besvärande.
Med de begränsningar, som förslaget innefattar, torde det totala
förmånsberättigade fordringsbeloppet inte bli så stort. Det kommer dessutom
att krympa successivt för att vara helt borta om 20—30 år. Någon risk
för nya pensionslöften med tillbakaverkande kraft för de här avsedda
åldersgrupperna, som delvis redan upphört att vara yrkesaktiva, torde
knappast föreligga. Den gränsdragning mellan fast och lös egendom, som
lagen den 29 juli 1966 (nr 453) om vad som är fast egendom innefattar,
gör vidare att industrikrediterna knappast kan röna någon mer betydande
inverkan av den ifrågavarande förmånsrätten.

Jag ansluter mig av nu angivna skäl till utredningsförslaget i denna del.

Vad härefter beträffar den föreslagna förmånsrätten enligt 17 kap. 11 §
handelsbalken för alla övriga pensionsfordringar, föreligger inte samma
starka sociala skäl som i fråga om de nyss berörda åldersgrupperna. Den
kompletterande trygghet, som en förmånsrätt enligt 17 kap. 11 § handelsbalken
skulle innebära, kunde visserligen komma att få visst värde för
borgenärer med pensionslöften, som inte är knutna till allmän pensionsplan.
Med den utveckling som f. n. pågår och som får antas fortsätta mot
en alltmer omfattande planpensionering synes emellertid sannolikt att förmånsrättens
väsentliga uppgift skulle bli att trygga FPG:s och liknande instituts
regresskrav mot arbetsgivare för utgivna garantibelopp. FPG och liknande
institut torde emellertid också kunna skydda sig mot förluster genom
en reglering av avgifterna.

Det förhållandet att skälen för att införa en förmånsrätt enligt 17 kap.
11 § inte är lika starka som i fråga om de tidigare berörda fallen motiverar
måhända inte i och för sig ett avstyrkande av utredningsförslaget i denna
del. De uppenbara nackdelar och risker för kreditmarknaden som är förknippade
med den föreslagna förmånsrätten inger däremot stora betänkligheter.
Den föreslagna förmånsrätten skulle komma att avse ett mycket stort
fordringsbelopp, ca 7,5 miljarder kr., som genom lagstiftningens ikraftträdande
fick bättre placering än alla oprioriterade fordringar. Som lagberedningen
och grossistförbundet framhållit kunde detta i själva verket innebära
lottlöshet för oprioriterade borgenärer i åtskilliga konkurser. Förslaget innebär
vidare att en förmånsberättigad pensionsfordran av stor omfattning kan

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

uppstå genom att en arbetsgivare ger sina anställda utfästelser om pension,
som intjänats under förfluten tid. Som lagberedningen framhållit är denna
»retroaktiva verkan» av ett pensionslöfte särskilt riskfylld. Pensionsskulden
kan också vara dold för andra borgenärer, eftersom skyldighet att bokföra
pensionsskuld inte är förutsatt. En så beskaffad förmånsrätt måste antas kunna
leda till kreditsvårigheter för ett företag med pensionsskulder. I det läge
som f. n. råder på kreditmarknaden måste risken för en ytterligare försämring
av kreditmöjligheterna tillmätas stor betydelse. ■

Med hänsyn till vad jag sålunda anfört har jag ansett mig inte böra förorda
att någon annan förmånsrätt för ännu ej förfallna pensionsfordringar
införs än den som avser fordringar, tillkommande personer födda år 1907
eller tidigare, och som begränsar sig till visst belopp.

Upphörande av näringsverksamhet. Slutar en arbetstagare sin anställning
hos en arbetsgivare, som lovat honom pension, innebär detta inte att det
kapitaliserade värdet av hans pensionsfordran förfaller till betalning. Arbetsgivarens
löfte avser endast pension vid pensionsfallets inträde. Vad arbetstagaren
erhåller, när han lämnar sin anställning, är därför endast ett
tillgodohavande som motsvarar dittills upplupen del av det givna pensionslöftet,
av utredningen benämnd fribrev. Den utfallande pensionen till en
arbetstagare, vilken under sin yrkesaktiva ålder arbetat åt olika arbetsgivare,
som utfäst pension, kommer sålunda att bestå av belopp, som stammar
från flera håll. För ITP-pensionens del betalas pensionen genom PRIinstitutet
med rätt till återkrav mot de olika arbetsgivarna.

Den omständigheten att en pensionsfordran sålunda innestår hos arbetsgivaren
under mycket lång:tid innebär självfallet att pensionsborgenären
blir i hög grad beroende av arbetsgivarens ekonomiska ställning, även
under tid då han själv kanske inte är i arbetsgivarens tjänst. Utredningen
har velat undersöka hur pensionshorgenären skall kunna skydda sig mot
att hans långvariga fordran far ett lägre värde på grund av en försämring
av arbetsgivarens ekonomiska ställning. Ett sådant skydd har för utredningen
framstått som särskilt angeläget, eftersom pensionshorgenären inte
kan säkerställa sin fordran genom att skaffa sig inteckningar eller genom
att göra förbehåll om förtidsuppsägning, åtgärder som står andra kreditgivare
till buds.

I enlighet härmed har utredningen diskuterat att införa en generell regel
om rätt till förtidsuppsägning av pensionsfordran. En sådan lösning avvisas
dock av olika skäl. Ett skäl anses vara svårigheten att finna ett användbart
kriterium för antagandet, att arbetsgivarens ekonomiska ställning nedgått
i sådan grad att pensionsfordringarna kan bli nödlidande. En hänvisning
till relationen mellan tillgångar och skulder i balansräkningen vill utredningen
inte godta, eftersom en sådan utesluter att hänsyn tas till sådana
faktorer som framtida lönsamhet och utvecklingsmöjligheter. Ett annat skäl

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

är enligt utredningen, att redovisning av pensionsskulden föreslås vara frivillig
även i framtiden. Utredningen avstår därför från att framlägga förslag
om generell förtidsuppsägning av pensionsfordran och inriktar sig i stället
på att söka skydda pensionsborgenären i en speciell situation, som är särskilt
ägnad att inverka på hans rätt, nämligen när arbetsgivaren upphör
med sin rörelse.

Upphör arbetsgivaren med sin rörelse, bringas också de bestående tjänsteavtalen
att upphöra. Överlåts rörelsen, kan efterträdaren tänkas med pensionsborgenärens
goda minne överta ansvaret för givna pensionslöften från
företrädaren. Om efterträdaren är god för företrädarens löften, påverkas
måhända pensionsborgenärernas ställning relativt litet. Upphör däremot rörelsen
utan att ansvaret för löftena övertas av annan, t. ex. om rörelsen läggs
ned, kan detta lända pensionsborgenärerna till påtagligt förfång. Utredningen
gör en jämförelse mellan pensionsborgenärens ställning före upphörandet
och läget därefter. En anledning till att pensionsborgenärens ställning
kan försämras är enligt utredningen, att en rörelse med dess tillgångar i
form av inventarier, varulager m. in. som kollektiv utgör ett väsentligt säkrare
motvärde för pensionsskulden än motsvarande belopp i pengar eller
fordringar. Mot bakgrunden härav föreslår utredningen, att arbetsgivaren
när han upphör med sin rörelse skall teckna pensionsförsäkring i lörsäkringsinrättning
för sina pensionsutfästelser, om ansvaret för pensionsskulden
inte övertas av annan i samband med att rörelsen upphör. Utredningen
anmärker att samma förfarande som det föreslagna gäller i fråga om PRTskuld
och förordar, att pensionsförsäkringskravet skall uppställas även för
det fall överlåtelsen inskränker sig till rörelsegren.

Remissinstanserna har överlag godtagit utredningens förslag från principiell
synpunkt, låt vara att Näringslivets skattedelegation har understrukit
att förslaget inte bör få motverka eller försvåra strukturförändringar
som är önskvärda även från samhällets synpunkt.

Har arbetsgivaren tillräckliga medel att betala alla sina skulder, bör han
utan vidare också kunna uppfylla kravet att inköpa en pensionsförsäkring.
Är arbetsgivaren en juridisk person, t. ex. ett aktiebolag, skall nedläggandet
av bolaget ske i form av likvidation. Utskiftning på andelsägarna får inte äga
rum förrän all skuld blivit reglerad. Det åligger därför likvidatorn att tillse,
att pensionsborgenärernas intressen blir tillvaratagna innan utskiftning
kan äga rum. Även om särskild föreskrift därom saknas, torde likvidatorn
böra inköpa pensionsförsäkring för de medel som förbehålls pensionsborgenärerna,
eftersom kontant utbetalning strider mot pensioneringens idé. Är
arbetsgivaren å andra sidan enskild rörelseidkare, gäller f. n. inte några
särskilda bestämmelser rörande formerna för rörelsens avveckling. I sådant
fall innebär kravet på pensionsförsäkring, att arbetsgivaren förbjuds
att i fortsättningen ha pensionsskulden innestående hos sig. Den av utredningen
föreslagna regeln träffar härutöver främst företag som lägger ned

Kungl. Maj.ts proposition nr 83 år 1967

101

viss rörelsegren eller aktiebolag, som reellt nedlägger sin verksamhet utan
att formellt träda i likvidation.

För den händelse arbetsgivaren inte förmår betala sina skulder när rörelsen
läggs ned, torde det normala vara att arbetsgivaren försätts i konkurs,
Huruvida arbetsgivarens konkursbo kan uppfylla kravet på pensionsförsäkring,
beror av den företrädesrätt till betalning som tillkommer pensionsfordringen.
I ett underskottsfall utgör den föreslagna regleringen närmast
en anvisning till konkursförvaltaren att inte dela ut det belopp som
faller på pensionsborgenären utan i stället inköpa en pensionsförsäkring
för beloppet.

Det får på de av utredningen anförda skälen anses vara angeläget att
pensionsskulden inte tillåts innestå hos arbetsgivaren utan att ha motvärde
i rörelsetillgångarna som kollektiv. Även om risken för att så skulle bli
fallet vid avveckling av rörelse Synes vara rätt liten, förordar jag att en
regel införs huvudsakligen i enlighet med utredningsförslaget.

För den händelse en pensionsstiftelse hör till en arbetsgivare, som överlåter
sin rörelse, bör såsom utredningen föreslagit tillsynsmyndigheten
med beaktande av stiftelsens ändamålsbestämning avgöra om och på vilka
villkor stiftelsen skall överföras till efterträdaren.

Personalstiftelse. Sådan stiftelse, som liar till ändamål att i en arbetsgivares
intresse främja arbetstagares eller deras efterlevandes välfärd, kallar
utredningen personalstiftelse och föreslår särskild lagreglering — såväl civilrättslig
som skatterättslig — för denna typ av stiftelse. Personalstiftelse
föreslås inte få ha till ändamål att sörja för pensionering eller avlöning eller
annan förmån, som arbetsgivaren är skyldig utge till enskild arbetstagare.

Behovet av särskild lagreglering för personalstiftelse motiveras framför
allt av skatterättsliga hänsyn. Självfallet är det emellertid också ett betydande
arbetstagarintresse att dessa stiftelser regleras på ett sådant sätt att
de kommer att tjäna sitt syfte på ett tillfredsställande sätt. I likhet med utredningen
anser jag det därför lämpligt att personalstiftelser underkastas
eu närmare civilrättslig reglering än f. n. Det förefaller då naturligt att
till huvudsaklig utgångspunkt ta samma regler som i fråga om pensionsstiftelser
enligt förslaget. Mot en sådan ordning har remissinstanserna i allmänhet
inte haft något att erinra. Personalstiftelse bör alltså liksom pensionsstiftelse
vara en pantstiftelse, varur arbetsgivaren kan gottgöra sig för utgifter,
som ligger inom ramen för det uppställda ändamålet. Inte heller personalstiftelse
bör ha rätt att ta emot fordringar mot arbetsgivaren. Personalstiftelse
bör alltså vara en realstiftelse. För personalstiftelse bör också
finnas en styrelse med lika representation för arbetsgivarna och arbetstagarna.
Beträffande tillsyn bör detsamma gälla som i fråga om pensionsstiftelse.

Tillsyn. Enligt gällande ordning utövas tillsynen över bunden pensionsstiftelse
av försäkringsinspektionen och över fri stiftelse av länsstyrelse.

102

Kungl. Mäj.ts proposition nr 83 år 1967

Denna splittring av tillsynsfunktionen har föranlett kritik. 1952 års företagsbeskattningskommitté
ägnade sålunda frågan uppmärksamhet. Vidare
berördes frågan av pelisionsstiftelseutredningen i dess första betänkande
och av vissa remissinstanser i yttranden över nämnda betänkande. I dessa
sammanhang framhölls att det borde vara samma tillsynsmyndighet för
alla pensionsstiftelser, antingen försäkringsinspektionen eller länsstyrelse.

Utredningen påpekar* att frågan om tillsynen kommer i ett nytt läge
om revers stiftelserna'' avskaffas. Vad som kommer att motsvara reversstiftelserna,
bokföringsposten Avsatt till pensioner, anses inte behöva stå under
särskild offentlig tillsyn. Posten är ändå såsom en del av bokföringen
underkastad lagreglering och insyn, framhåller utredningen, som hänvisar
till att posten från pensionsborgenärernas synpunkt kan jämföras med posterna
aktiekapital och reservfond. Dessa poster får inte upplösas utan vidare.
Därtill kommer att regleringen av posten Avsatt till pensioner avser att
tjäna även skatteintressen. På grund härav förutsätter utredningen, att efterlevnaden
av de föreslagna reglerna kommer att övervakas av skattemyndigheterna.

Tillsynsuppgifterna beträffande kvarstående pensionsstiftelse kommer
enligt utredningen framför allt att ta sikte på frågan hur stiftelsen förvaltar
sin förmögenhet och på förfarandet vid gottgörelse. På dessa punkter
innebär förslaget inga väsentliga nyheter. Utredningen pekar på lättnader
för tillsynsmyndigheten i andra avseenden. F. n. anslås enligt utredningen
betydande tid åt prövning av ärenden angående överföring av medel från en
stiftelse till en annan inom samma företag. Många av dessa ärenden är föranledda
av FPG/PRI-systemet med dess krav på årlig avsättning till PRIstiftelse.
Det kommer eriligt förslaget inte att föreligga samma behov i framtiden
att överföra medel från en stiftelse till annan hoS samma arbetsgivare.
Samtidigt kommer ehligt utredningen förutsättningarna för en effektiv tillsyn
att bli gynnsammare än förut. Det förhållandet, att pensionsstiftelses
styrelse föreslås skola äga lika många företrädare för arbetstagarna som för
arbetsgivaren och i viSsa fall dessutom ha en av tillsynsmyndigheten utsedd
ordförande, är enligt utredningen ägnat att befordra en allsidig belysning
av föreliggande frågor och en ingående avvägning mellan olika intressen.
Trycket på tillsynsmyndigheten kominer enligt utredningens bedömande
att bli mindre även äv den anledningen att antalet stiftelser kommer att
minska betydligt. '' ■'' -;;i

Mot denna bakgrund bär utredningen, som anser det självklart att den
civilrättsliga tillsynen ''inte längre bör vara splittrad på olika myndigheter,
föreslagit att länsstyrelse bör anförtros uppgiften att vara tillsynsmyndighet.

I frågan om lämplig tillsynsmyndighet är meningarna delade bland remissinstanserna.
Förslaget tillstyrks av bl. a. kammarrätten och Näringslivets
skattedelegatiön* som hänvisar till att förslaget kan underlätta ett
fruktbärande samarbete mellan tillsyns- och beskattningsmyndigheterna. De -

Kungl. Maj.ts proposition nr 83 år 1967

103

legationen understryker även den lokala anknytningens företräde t. ex. vid
prövning av fråga om upphörande och överlåtelse av rörelse. Farhågor för
att länsstyrelsen kommer att påläggas nya och besvärliga arbetsuppgifter i
en omfattning som är svår att överblicka uttalas bl. a. från några länsstyrelsers
sida. Med instämmande häri föreslår TCO, att länsstyrelserna bör få
generella anvisningar om de krav på specialisering, som måste ställas på
behandlingen av ifrågakomna ärenden.

Som alternativ till länsstyrelse som tillsynsmyndighet framförs från
några håll tanken på en central nämnd — en pensionsstiftelsenämnd, som
av hänsyn till avgörandenas art bör vara sammansatt av representanter
för näringslivet och arbetstagarnas organisationer. Lantbrukets skattedelegation
hänvisar i denna fråga till de positiva erfarenheterna av riksskattenämnden,
som är en likartad central instans. Önskvärdheten av en enhetlig
bedömning talar enligt Sveriges advokatsamfund och Kooperativa förbundet
till förmån för en central myndighet som tillsynsmyndighet, närmast försäkringsinspektionen.

Goda skäl kan enligt min mening anföras till förmån såväl för att länsstyrelse
skall vara tillsynsmyndighet som för att tillsynen skall anförtros
ett centralt organ. Det är f. n. inte möjligt att förutse om den samlade
tillsynen på grund av vad som föreslagits blir mer eller mindre arbetskrävande
än hittills. Det torde dock vara säkert, att vissa tillsynsuppgifter kommer
att ställa stora krav på de enskilda tjänstemännen. Sålunda innebär
den föreslagna reformen att en del nya komplicerade och intrikata uppgifter
läggs på tillsynsmyndigheten, exempelvis att ta ställning till kravet
på säkerhet vid återlån eller under vilka förhållanden stiftelse äger förfoga
över aktier i arbetsgivarens bolag. Detta talar till förmån för att välja en
central myndighet.

Ett mycket starkt skäl för att anförtro tillsynsuppgiften åt länsstyrelse
utgör å andra sidan det samband som i fråga om pensionsstiftelserna kontinuerligt
måste hållas med skattemyndigheterna. Den omständigheten att
reversstiftelserna avvecklas och tillsynsfunktionen sålunda kan koncentreras
på de omkring 1 500 bestående realstiftelserna och nytillkommande sådana
stiftelser ger skäl för antagandet, att tillsynsuppgiften kvantitativt blir
mindre betungande än tidigare. I stort torde sålunda den föreslagna reformen
innebära att tillsynen begränsas. Även detta talar till förmån för att välja
länsstyrelsen som tillsynsmyndighet. Slutligen är den lokala kännedomen
av stor betydelse för de uppgifter som avses ankomma på tillsynsmyndigheten
i vissa fall då näringsverksamheten upphör.

Vid en slutlig avvägning av de anförda skälen har jag funnit mig böra
föreslå att tillsynsuppgiften anförtros åt länsstyrelse. Det synes inte f. n.
möjligt att bedöma verkningarna av denna tillsynsuppgift. Länsstyrelse är
oförhindrad att inhämta behövliga upplysningar av försäkringsteknisk natur
från försäkringsinspektionen.

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

På grund av vad jag sålunda anfört om grunderna för en reform av
pensionsstiftelseväsendet har inom departementet upprättats förslag till
lag om tryggande av pensionsutfästelse in. m. Detta lagförslag föranleder
vissa ändringar i annan lagstiftning. Samtidigt har därför inom departementet
upprättats förslag till lag om ändring i 17 kap. handelsbalken, lag
om ändring i konkurslagen, lag om ändring i utsökningslagen, lag om ändrad
lydelse av 7 § bokföringslagen den 31 maj 1929 (nr 117), lag angående
ändring i lagen den 24 maj 1929 (nr 116) om tillsyn över stiftelser,
lag angående ändring i lagen den 14 september 1944 (nr 705) om aktiebolag,
lag angående ändring i lagen den 17 juni 1948 (nr 433) om försäkringsrörelse,
lag angående ändring i lagen den 31 mars 1955 (nr 183) om

bankrörelse, lag angående ändring i lagen den 3 juni 1955 (nr 416) om

sparbanker, lag angående ändring i lagen den 1 juni 1951 (nr 308) om

ekonomiska föreningar och lag angående ändring i lagen den 25 maj 1956

(nr 216) om jordbrukskasserörelsen.

Jag anhåller nu att få till närmare behandling uppta dessa lagförslag
som torde få fogas som bilaga 2 vid statsrådsprotokollet i detta ärende.

Specialmotivering

Förslaget till lag om tryggande av pensionsutfästelse m. m.

Allmänna bestämmelser

1 §.

Departementschefen. Den föreslagna lagens inledande paragraf har i departementsförslaget
ett något annat innehåll än i utredningens förslag.
Den presenterar i ett första stycke de två metoder enligt vilka en arbetsgivares
utfästelser om privat pension kan tryggas enligt lagen. I ett andra
stycke upptas den viktiga regeln, att lagen i princip tar sikte på sådana
utfästelser som är oantastbara, dvs. sådana som inte påverkas av att arbetstagaren
slutar sin anställning hos arbetsgivaren före pensionsfallet.

Som jag har anfört i den allmänna motiveringen föreslås vissa rättssubjekt,
nämligen aktiebolag, ekonomiska föreningar, ömsesidiga försäkringsbolag
och sparbanker, få möjlighet att — med visst undantag •— redovisa
sin pensionsskuld i balansräkningen under en särskild skuldpost,
oavsett om pensionen utgår enligt allmän pensionsplan eller inte. Är det
fråga om pensionslöften enligt allmän pensionsplan, får sådan redovisning
ske av varje juridisk eller fysisk person. I andra fall skall enligt förslaget
pension tryggas genom avsättning till pensionsstiftelse. Sådan stiftelse
måste enligt förslaget ha karaktär av realstiftelse, vilket innebär att av -

105

Kungi. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

sättningen inte får bestå av fordringar mot arbetsgivaren eller annan egendom,
vars värde är omedelbart beroende av arbetsgivarens ekonomiska läge.

Som jag vidare framhållit i den allmänna motiveringen bör den nu föreslagna
lagstiftningen principiellt inte avse andra pensionslöften än sådana
som är oantastbara. Därmed förstås att löftesmottagaren vid avgång ur
tjänsten innan pensionsfall inträffat har eu ovillkorlig rätt att tillgodoräkna
sig den del av pensionen som han tjänat in vid avgången. Denna
princip har sin motsvarighet inom skatterätten (jfr 2 a anvisningarna
till 29 § kommunalskattelagen). För sådan avsättning som avser antastbara
pensionslöften, vilka tillkommit efter den Öl december 1962, får sålunda
avdrag inte göras vid taxeringen.

För avsättning på grund av äldre löften får däremot alltjämt avdrag ske,
även om löftena är antastbara. Fn regel, som civilrättsligt helt skulle avskära
möjligheterna att göra avsättning för löften, som givits före lagens ikraftträdande,
kunde innebära att lagen fick en omotiverad tillbakaverkande
kraft. Skulle inte redan givna antastbara pensionslöften undantas från förbudet,
skulle följden bli, att de belopp i reversstiftelserna, som tryggar sådana
löften, inte får medräknas vid bestämmande av arbetsgivares pensionsreserv
enligt 5 §. Därigenom skulle ifrågavarande belopp frigöras till nackdel
för destinatärerna. Vidare uppstår skattekonsekvenser, som inte är avsedda.
I enlighet med utredningens förslag på denna punkt bör därför hänsyn
tas endast till sådana antastbara löften, som givits före utgången av år
1966.

För ett senast den Öl december 1966 givet antastbart löfte måste emellertid
fastställas en översta gräns, som därefter inte får överskridas. Avgörande
blir den nominella pension, som var utlovad nämnda dag. Skuldredovisning
får ske för fortsatt intjänande av pensionen under denna gräns.
Till pensionens belopp bör dock —- i överensstämmelse med vad som gäller
inom skatterätten — få läggas de pensionstillägg, som föranletts av levnadskostnadernas
ökning fram till tidpunkten för redovisningen.

Slutligen vill jag påpeka, att tryggande genom redovisning under Avsatt
till pensioner eller genom avsättning till pensionsstiftelse självfallet inte får
äga rum för pensionslöften som är pensionsförsäkrade (jfr prop. 1961: 177
s. 97).

2 och Ö §§.

Dessa paragrafer motsvarar 2 kap. 2 och ö §§ i utredningens förslag.

Utredningen. Inledningsvis framhåller utredningen att dess förslag i stort
syftar till att skapa möjlighet för arbetsgivaren att trygga pensionslöften.
Med anledning därav är det enligt utredningen nödvändigt med regler, som
översätter ett pensionslöfte till ett kapitalvärde.

Översättande av ett pensionslöfte till ett kapitalvärde förutsätter enligt
utredningen tillgång till uppgifter i följande tre hänseenden, nämligen
4f Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr 83

106

Kungl. Maj. ts proposition nr 83 år 1967

a) storleken av den utlovade pensionen,

b) vad av den utlovade pensionen, som är att anse såsom intjänad av
den anställde vid bokslutsdagen eller det beräkningstillfälle som eljest är
i fråga samt

c) kapitaliseringsfaktorn.

Har pensionen redan börjat utgå (aktuell pension), är enligt utredningen
hela pensionen intjänad, varför beräkning i det av punkten b) avsedda
hänseendet bortfaller.

Beträffande utredningens närmare överväganden i ämnet se betänkandet
s. 124—129. Utredningen anmärker att den år 1964 utgivit »Tabellsamling
för beräkning av pensionsreserv i pensionsstiftelse» (SOU 1964: 28), vilken
tabellsamling bibehåller sin giltighet även enligt det nya förslaget.

Departementschefen. Departementsförslaget beskriver i 2 § hur storleken
av pensionsfordran skall beräknas. Metoden för beräkningen är densamma
som enligt 10 § i 1961 års lag; jfr prop. 1961: 177 s. 92 och hänvisningen
där till SOU 1961: 14 s. 38 ff. Vid framräknande av ett pensionslöftes
kapitalvärde måste det klargöras, om pensionslöftet bestämts enligt
den s. k. netto- eller hruttometoden, dvs. om allmän tilläggspension inräknats
eller inte. Härutöver måste man ha uppgift om fribrevets storlek. Detta
räknas ut med ledning av den från 10 § i 1961 års lag överflyttade s. k.
40-årsregeln, såvida inte särskilda regler om intjänande knutits till pensionslöftet.
Kapitalisering sker med ledning av försäkringstekniska antaganden
om ränta och dödlighet in. m.

Definitionen i 2 § andra stycket på upplupen del av utlovad pension
motsvarar i sak vad som enligt 10 § första stycket i 1961 ars lag utgöi
stiftelses pensionsreserv. Begreppet pensionsreserv har stor praktisk användbarhet
inom lagstiftningen. Beträffande den närmare innebörden av
begreppet hänvisas till utredningens första betänkande (SOU 1961:14 s.
46). Bestämmande av pensionsreserv sker enligt departementsförslagets 6 §
såvitt avser arbetsgivares pensionsreserv vid utnyttjande av skuldföringssystemet.
För pensionsstiftelses del finns en motsvarighet i 15 §, som alltså
avser stiftelsens pensionsreserv.

I 3 § i departementsförslaget anges att de försäkringstekniska grunderna
fastställs av Kungl. Maj :t eller den myndighet Kungl. Maj :t bestämmer.
.Tåg vill anmärka att Kungl. Maj :t den 8 december 1961 med stöd av 10 §
sista stycket i 1961 års lag bemyndigat försäkringsinspektionen att fastställa
försäkringstekniska grunder samt att de av inspektionen senast fastställda
grunderna är från den 29 januari 1964 (jfr SOU 1964: 28).

4 §•

Paragrafen motsvarar 2 kap. 4 § i utredningens förslag.

Kungl. Mnj.ts proposition nr 83 år 1967

107

Utredningen. Utredningen har tillagt begreppet allmän pensionsplan
rättsverkan i olika hänseenden. I 4 § i sitt förslag beskriver utredningen vad
som skall förstås med sådan pensionsplan.

Till skillnad från bestämmelser om arbetstid eller lön gäller överenskommelser
om pension förhållanden för en mycket lång tidsperiod. Mellan
den tidpunkt, då den enskilde erhåller löftet om pension, och den tid, då
pension börjar utgå, antages normalt kunna förflyta 40 år (så enligt 2 §).
Åtskilliga personer kan tänkas uppbära pension i 20—30 år. Bl. a. av det
skälet har utredningen ansett att det till pensionsborgenärernas skydd bör
ställas vissa villkor på beskaffenheten av en allmän pensionsplan.

Till en början bör det sålunda enligt utredningen vara sörjt för att de
av planen omfattade pensionerna blir tryggade på ett från allmän synpunkt
godtagbart sätt. På denna punkt uppställer utredningen därför — som
alternativ till pensionsförsäkring — kravet på kreditförsäkring, avsättning
till pensionsstiftelse (varmed menas stiftelse i förslagets mening) eller
annan likvärdig anordning.

Enligt utredningens mening bör det vidare inte vara tillräckligt att planen
godkänns av7 de enskilda arbetstagarna. I olika författningar har medgivits
att avvikelse från en annars tvingande ordning får ske genom bestämmelse
i kollektivavtal. Vänligen fordras då att avtalet på arbetstagarsidan
sluts eller godkänns av organisation, som enligt lagen om föreningsoch
förhandlingsrätt är att anse såsom huvudorganisation. Som exempel
därpå nämner utredningen 4 a § lagen den 16 maj 1930 (nr 138) om arbetstidens
begränsning och 6 § andra stycket i 1901 års lag. Utredningen
föreslår, att godkännande av pensionsplan skall lämnas av huvudorganisation
enligt lagen den 11 september 1936 (nr 506) om. förenings- och förhandlingsrätt.

Med hänsyn till den betydelse som en pensionsplan bär för den enskilde
hade det enligt utredningen varit önskvärt att därutöver kräva att organisationen
är av viss störlek och har erforderlig representativitet. Därigenom
skulle också uppnås ett Visst enhetligt'' pensionssystem^ I detta hänseende
framhåller utredningen, alt det i prop. 1959: 100 med förslag till lagen om
allmän försäkring som villkor för undantagande från försäkringen föreslogs
att avtal därom skulle slutas i kollektivavtal mellan arbetsgivare och
sådan organisation vilken är att anse såsom huvudorganisation och som
ensam eller tillsammans med annan sådan organisation »uppenbarligen
omfattar flertalet arbetstagare som hos arbetsgivare* vilka skulle bliva
bundna av ifrågavarande avtal, sysselsättas i därmed avsett arbete». Utredningen
säger sig ha övervägt att föreskriva, att huvudorganisationen skulle
ingå i någon av arbetsmarknadens toppörganisationer. Denna lösning har
utredningen likväl avvisat av andra skäl. Vidare skulle enligt utredningen
kunna tänkas det kravet att pensionsplanen skulle underställas försäkringsinspektiohen
för godkännande. Därigenom kunde det allmänna erhålla

108

KtUigl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

det inflytande på utformningen av en pensionsplan som fordras för att förebygga
planer vilka innehåller olämpliga villkor för de anställda och för
det allmänna med hänsyn till dess skatteanspråk. Eftersom utredningen
förutsatt att den föreslagna ordningen skall vara tillräckligt betryggande
för uppgörande av vederhäftiga pensionsplaner, har utredningen emellertid
avvisat tanken på sådan medverkan från inspektionens sida.

En pensionsplan, som-tillkommit enligt vad som nu sagts, kan enligt utredningen
tillämpas av arbetsgivaren gentemot samtliga arbetstagare utan
hinder av att vissa arbetstagare inte är organiserade i den huvudorganisation
som godkänt planen.

Remissyttrandena. Enligt SACO är det riktigt, att ansvaret för tryggandet
av pension i överensstämmelse med förslaget läggs på arbetsmarknadens
parter. Sveriges redareförening anser, att föreskriften om att allmän
pensionsplan skall innehålla regler om tryggande kan vara obehövlig
ibland, när det är fråga om ekonomiskt utomordentligt starka företag.
Föreskriften synes därför inte behöva vara obligatorisk. SALF önskar en
spärregel, som gör det omöjligt att med uteslutande av andra tjänstemän
i företaget skapa en allmän pensionsplan endast för huvuddelägare och
denne närstående personer, låt vara att en viss garanti däremot föreligger
enligt FPG:s bolagsordning.

Den av utredningen berörda men avvisade tanken, att pensionsplan skall
fordra medverkan av myndighet eller topporganisation, har berörts av
länsstyrelsen i Värmlands län och Enskilda företags tjänstepensionärsförbund.
Länsstyrelsen ifrågasätter om inte pensionsplan bör godkännas av
myndighet, såsom försäkringsinspektionen. Ett sådant godkännande synes
enligt länsstyrelsen erforderligt för att planerna skall bli tillräckligt noggrant
utarbetade dels för att planerna skall kunna »omfatta även oorganiserad
arbetstagare eller arbetstagare som är medlem i annan än den avtalsslutande
organisationen». Pensionärsförbundet anser, att utsikterna att
få till stånd ett enhetligt pensionssystem — något som utredningen i och
för sig bedömt vara eftersträvansvärt — skulle öka om topporganisation
företräder arbetstagarna.

Med hänsyn till de rättsverkningar som enligt utredningens förslag anses
skola tillkomma begreppet allmän pensionsplan förordar Familjeföretagens
förening det tillägget, att »med allmän pensionsplan skall likställas plan
eller annat arrangemang, som är förenat med kreditförsäkring eller liknande
garanti». -

Departementschefen. Som jag anfört i den allmänna motiveringen avses
begreppet allmän pensionsplan få betydelse bl. a. för arbetsgivares rätt att
redovisa pension under rubriken Avsatt till pensioner. I denna fråga har
jag intagit den ståndpunkten att all pension, som ingår i sådan plan, får

Kungl. Maj.ts proposition nr 83 år 1967

109

redovisas på angivet sätt, oberoende av den företagsform under vilken rörelsen
bedrivs. Til] skillnad från utredningen har jag däremot inte ansett
mig kunna förorda, att begränsningen av vad som får skuldföras upprätthålls
för aktiebolag och liknande rättssubjekt. Detta mitt ställningstagande
har delvis ändrat betydelsen från skuldföringssynpunkt av att pension ingår
i en pensionsplan. Remissyttrandena måste självfallet ses mot denna
bakgrund. ;> •

Definitionen av allmän pensionsplan i depärtémentsförslaget överensstämmer
med utredningens förslag. Planen bör alltså innehålla allmänna
grunder för pensionering av en kategori arbetstagare, t. ex. alla arbetstagare,
som är anslutna till viss fackorganisatiön eller är anställda inom
visst företag, eller alla tjänstemän vid företaget. Grunderna bör vidare
innehålla regler om tryggande genom kreditförsäkring, avsättning till
pensionsstiftelse eller annan likvärdig anordning. Detta krav på trygghet
kommer uppenbarligen i allmänhet att vara uppfyllt genom att arbetsgivaren
ansluter sig till FPG/PRI-systemet : med den garanti FPG
ger. Uteslutet är det dock inte att en allmän pensionsplan grundas på eu
realstiftelse. Den viktigaste förutsättningen för att grunder för arbetstagarpensionering
skall kunna anses utgöra en allmän pensionsplan är att
grunderna på arbetstagarsidan godkänts av sådan organisation som enligt
lagen om förenings- och förhandlingsrätt är att anse som huvudorganisation.
Därigenom vinns en viss garanti för ätt grunderna blir av kollektiv
natur och att systemet med allmänna pensionsplaner får en tillfredsställande
organisation och även i övrigt blir av god kvalitet. Jag vill erinra om
motsvarande reglering i 4 a § lagen om arbetstidens begränsning och 12 §
femte stycket lagen om semester: v, -

Med hänsyn till att arbetsmarknadens huvudorganisationer avses medverka
vid tillkomsten av allmän pensionsplan anser jag det inte behövligt
att någon central myndighet kopplas in för att godkänna planen. Inte heller
torde det vara nödvändigt att kräva att sådan plan skall godkännas av den
topporganisation, under vilken den ävtalsslutandé huvudorganisationen
lyder. De erfarenheter som vunnits av organisationernas medverkan på
semesterlagens och arbetstidslägstiftningens område ger nämligen ingen
anledning till antagande, att organisationerna skulle komma att medverka
till överenskommelser, som inte uppfyller alla de krav som bör ställas på
dem. Den av en remissinstans framkastade tanken, ätt med allmän pensionsplan
skall jämställas annan anordning som är förenad med liknande
garanti för pensionsrätten, kan jag inte biträda med hänsyn till vikten av
att anordningen — i de fall då sådan utgör villkor för rätt att redovisa
pensionsskuld under rubriken Avsatt till pensioner ‘ verkligen innefattar
ett från allmän synpunkt godtagbart tryggande. : fi

Kungl. Maj.ts proposition nr 83 år 1967

Särskild redovisning av pensionsskuld
5 §•

Paragrafen motsvarar 1 kap. 1 § och 2 kap. 1 § i utredningens förslag.

Utredningen. Inledningsvis erinrar utredningen om att redovisning av
pensionsskuld under rubriken Avsatt till pensioner i balansräkningen utgör
en form av tryggande av pensioner. Utredningens förslag innebär att
aktiebolag och liknande rättssubjekt får möjlighet att företa sådan skuldredovisning
under förutsättning att pensionen hänför sig till allmän pensionsplan
eller till pensionslöften, som givits senast den 31 december 1966,
eller också gäller arbetstagare födda år 1907 eller tidigare. Samma möjlighet
att redovisa skuld i balansräkningen föreslås också för handelsbolag,
såvitt pensionen grundar sig på allmän pensionsplan.

Utredningen har föreslagit en särskild begränsning av skuldföringssystemets
användning när det gäller s. k. huvuddelägare. Med sådan förstår utredningen
en person, som ensam eller tillsammans med anhöriga genom
innehav av aktier eller andelar utövar ett bestämmande inflytande över ett
aktiebolag eller en ekonomisk förening. Även efterlevande till sådan person
avses. Pensionslöfte till huvuddelägare får enligt utredningens förslag redovisas
under rubriken Avsatt till pensioner endast om löftet omfattas av allmän
pensionsplan. .

Utredningen erinrar i detta sammanhang om att avdrag för avsättning
till pensionsstiftelse för att trygga löfte om pension till huvuddelägare sedan
år 1955 inte medges enligt 2 a i anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen.

Grunden till den anförda begränsningen för huvuddelägare är enligt utredningen
att söka i, en önskan att skydda det allmänna mot missbruk av
avdragsrätten. Framför allt hade man uppmärksamheten riktad på det förhållandet,
att huvuddelägares pension kan avse större belopp än som är befogat
med hänsyn till huvuddelägarens arbete i bolaget och därigenom innefatta
förtäckt utdelning. Risken härför anses särskilt stor i det fall då huvuddelägaren
är den ende anställde.

Enligt utredningen saknas anledning att i och för sig bedöma ett pensionslöfte
till en huvuddelägare på annat sätt än ett löfte till en annan arbetstagare.
Det har därför framstått som angeläget för utredningen att
slopa den nuvarande särregleringen för huvuddelägare, så långt detta låter
sig göra utan att det leder till missbruk. Sådant missbruk är enligt utredningen
inte att befara, om pensionslöftet ingår i en allmän pensionsplan.
En pensionsplan innehåller nämligen regler bl. a. om pensionens nivå och
om pensionsålder. Därigenom hindras en huvuddelägare från att tillförsäkra
sig oskälig pension och att efter behag uppskjuta mottagande av pen -

Kungl. Maj.ts proposition nr 83 år 1967

sionen. Andra pensionslöften än sådana som ingår i pensionsplan bör
däremot enligt utredningen inte få läggas till grund för skuldföring.

Utredningen har föreslagit en närmare bestämning av begreppet huvuddelägare,
så att nuvarande tvekan kan undanröjas om vilka släktskapsrelationer
som ger egenskapen av huvuddelägare. Samtidigt föreslås att
verkan av huvuddelägarskap begränsas till den tidsperiod under vilken själva
inflytandet består, en regel som får betydelse i det fall att en person
varit omväxlande vanlig arbetstagare och huvuddelägare. Utredningen väljer
det exemplet, att person under viss tid varit vanlig arbetstagare (period
1), därefter huvuddelägare under viss tid (period 2) och slutligen
vanlig arbetstagare igen (period 3). Vid skuldredovisning under period 2
får beaktas vad som intjänats under period 1, något som ej är tillåtet
enligt gällande skatterätt. Vid skuldredovisning under period 3 gäller inga
begränsningar alls.

Enligt utredningen bör Kungl. Maj :t kunna ge annan arbetsgivare än
förut nämnts dispens att redovisa pensionsskuld under rubriken Avsatt till
pensioner. Enligt utredningen kan dispensregeln bli av betydelse i två hänseenden.
Sålunda säger sig utredningen förutsätta att Kungl. Maj :t kommer
att lämna dispens åt följande institutioner, nämligen Sveriges allmänna
bypoteksbank, Konungariket Sveriges stadshypotekskassa, hypotelrsföreningarna,
Svenska bostadskreditkassan och bostadskreditföreningarna.
Dessa subjekt har enligt gällande skatteregler rätt att erhålla avdrag för
avsättning till stiftelse medelst revers. Möjligheten att göra avdrag för pensionsmedel
som behålls i rörelsen bör enligt utredningen inte rubbas av den
tekniska omvandlingen av reversstiftelser till en särskild skuldpost. De
grundläggande bestämmelserna om dessa institutioner återfinns i förordningen
den 29 november 1963 (nr 573) om Konungariket Sveriges stadshypotekskassa
och om stadshypoteksföreningar, förordningen samma dag
(nr 575) om Svenska bostadskreditkassan och om bostadskreditföreningar
samt förordningen den 4 mars 1955 (nr 110) om Sveriges allmänna hypoteksbank
och om landshypoteksföreningar. I nämnda förordningar samt i
reglementen, som utfärdats av Kungl. Maj :t, har meddelats utförliga föreskrifter
om förvaltning, revision in. in. Därjämte har det allmänna tillförsäkrats
direkt inflytande över institutionerna genom att vissa styrelseledamöter
och vissa revisorer utses av offentlig myndighet. Vidare säger
sig utredningen ha haft i sikte bl. a. ideella föreningar, som driver rörelse.

Remissyttrandena. I fråga om remissinstansernas inställning till bestämmandet
av tillämpningsområdet i stort för systemet med redovisning i balansräkningen
av pensionsskuld får jag hänvisa till den allmänna motiveringen.

Förslaget att tillåta skuldföring för pensionslöfte åt huvuddelägare har
vunnit allmänt gillande. Begränsningen i skuldföringsrätten med avseende

112

Kungl. Maj.ts proposition nr 83 år 1967

på löften enligt allmän pensionsplan har emellertid föranlett vissa erinringar
med hänsyn till utredningsförslagets avsedda skatterättsliga konsekvenser.

Departementschefen. När det gäller formerna för att trygga pensionsutfästelser
har jag — i likhet med utredningen — intagit den ståndpunkten,
att skillnad bör göras mellan sådana företagsformer, där insyn och konsolideringskrav
kan anses innebära ett betydande mått av trygghet för pensionsborgenärerna,
och andra företagsformer. Till den förra gruppen hör vanliga
aktiebolag, bankaktiebolag, försäkringsaktiebolag, ömsesidiga försäkringsbolag,
sparbanker och ekonomiska föreningar. Till de sistnämnda hör
bl. a. kassor för jordbrukskredit.

På skäl som jag har anfört i den allmänna motiveringen har jag frångått
den av utredningen föreslagna och av remissinstanserna hårt kritiserade
begränsning i aktiebolags och liknande rättssubjekts rätt att redovisa pensionsskuld
som består i att redovisningen huvudsakligen måste vara knuten
till allmän pensionsplan. Aktiebolag och liknande rättssubjekt föreslås få
trygga sina pensionslöften genom skuldföringssystemet, förutsatt att pensionsutfästelserna
är oantastbara eller givna senast den 31 december 1966
(jfr 1 § andra stycket).

Anknytningen till pensionsplan har däremot tillagts rättsverkan för andra
arbetsgivare. Den i planen inbyggda kreditförsäkringen bereder nämligen
pensionsborgenärerna tillfredsställande trygghet. All pensionskuld, som
beror av åtagande enligt allmän pensionsplan, bör därför kunna tryggas
genom skuldföringssystemet. Departementsförslaget följer här utredningens
förslag utom såtillvida att utredningens begränsning till handelsbolag slopats.
Som påpekats av några remissinstanser saknas anledning att från
civilrättslig synpunkt göra skillnad mellan handelsbolag och enskild rörelseidkare.

Från civilrättslig synpunkt finns som jag påpekat i den allmänna motiveringen
knappast någon anledning att göra andra begränsningar i rätten
att tillämpa skuldföringssystemet än dem som jag nu har redogjort för i
kombination med regeln i 1 § andra stycket, att lagen principiellt avser endast
oantastbara pensionslöften. Det föreslagna tillämpningsområdet för
skuldföringssystemet överensstämmer i huvudsak med det nu gällande tilllämpningsområdet
för rätten att göra avsättning till reversstiftelse med rätt
till avdrag vid taxeringen. Vissa undantag finns dock och kommer med
visshet att föreslås gälla även i fortsättningen. Ett sådant undantag förtjänar
i detta sammanhang särskilt intresse. Det gäller s. k. huvuddelägare.
Med sådan menas som tidigare nämnts en person som genom eget eller anhörigs
innehav av aktier eller andelar har ett avgörande inflytande i aktiebolag
eller ekonomisk förening. Även efterlevande till sådan person avses
(2 a i anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen). Avdragsrätt vid taxe -

113

Kungl. Maj.ts proposition nr 83 år 1967

ring föreligger f. n. inte för pensionsåtaganden till huvuddelägare. Utredningen
föreslår den ändringen, att under tid då huvuddelägarskap består
hänsyn skall få tas till åtaganden enligt allmän pensionsplan men inte till
andra pensionslöften. Bestämmelsen avses beakta även det fallet, att en arbetstagare
varit omväxlande vanlig arbetstagare och huvuddelägare. Den
pensionsskuld, som belöper sig på tid innan han blev huvuddelägare, berörs
inte av den föreslagna särregleringen, trots att utfästelsen inte ingår
i allmän pensionsplan.

Det är av stort intresse att den i förevarande paragraf uppställda regeln
om rätt till avsättning och den i följande paragraf uppställda regeln om arbetsgivares
pensionsreserv, varmed avses hans skuld för upplupen del av
sådan utlovad pension, som får redovisas enligt paragrafen, blir tillämpliga
även för skatterättens vidkommande. Detta sammanhänger med den inom
skatterätten uppställda principen, att belopp som överskjuter den skatterättsligt
beräknade pensionsreserven måste återföras till beskattning i viss
ordning, s. k. avtappning. Räknade man med en snävare pensionsreserv
för skatterättens vidkommande än den som föreslås här, skulle arbetsgivaren
enligt skattereglerna vara skyldig att skriva ned skuldposten Avsatt
till pensioner under belopp, som enligt förevarande paragraf utgör pensionsreserv.
Med hänsyn till det straffsanktionerade förbudet i 7 § mot
att minska ifrågavarande post under måttet av sistnämnda reserv är en,
sådan konstruktion otänkbar. På grund av sambandet med skatterätten
och eftersom jag inhämtat att chefen för finansdepartementet ämnar föreslå
en sådan begränsning i fråga om rätten att ta hänsyn till avsättning till
huvuddelägare som tidigare nämnts, föreslår jag att begränsningsregeln
tas in i lagen i förevarande paragraf.

Enligt förslaget erhåller Kungl. Maj :t befogenhet att lämna dispens till
annan arbetsgivare än sådan som omfattas av reglerna i första stycket
törsta punkten, när det gäller rätten att tillämpa skuldföringssystemet.
Frågan om sådan dispens torde bli beroende även av skatterättsliga avvägningar.

6 §■

Paragrafen motsvarar 2 kap. 5 § första stycket i utredningens förslag.

Gällande rätt. Enligt 7 § i 1961 års lag och 8 § i 1937 års lag är arbetsgivarens
möjligheter att förfoga över en pensionsstiftelses medel inskränkta
till att avse medel, som finns tillgängliga utöver vad som krävs för att täcka
stiftelsens pensionsreserv. Bestämmelserna vilar på den uppfattningen, att
stiftelsen inte skall frånhändas medel som är behövliga för att täcka upplupen
del av givna pensionsåtaganden. Begreppet pensionsreserv är bestämt
i 10 § i 1961 års lag (jfr i departementsförslaget 2 §).

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

Departementschefen. Som utredningen framhållit utgör begreppet arbetsgivares
pensionsreserv ett mått på arbetsgivarens skuld för pensioner, bestämd
på visst sätt. Detta begrepp tilläggs rättsverkan i olika avseenden.
En sådan rättsverkan avser posten Avsatt till pensioner. Som jag kommer
att beröra under 7 § får arbetsgivaren normalt inte nedbringa beloppet på
denna post under måttet för pensionsreserven. Storleken av det på posten
redovisade beloppet är alltså beroende av pensionsreserven.

Lagförslaget bygger på utredningens uppfattning att pensionsreserven
är lika med det belopp som arbetsgivaren äger redovisa under rubriken Avsatt
till pensioner, om han inte grundat en pensionsstiftelse, som får bestå
enligt nya lagen. Denna bestämning av begreppet arbetsgivarens pensionsreserv
följer av hänvisningen till 5 §. Pensionsreserven utgör också måttet
för vad som skall vara spärrat under nämnda rubrik, om pensionsstiftelse
inte finns. Har arbetsgivaren en stiftelse knuten till sig, påverkas visserligen
inte storleken av arbetsgivarens pensionsreserv därav, men det belopp
som är spärrat enligt 7 § kan då bli mindre än pensionsreserven. Till denna
fråga, som har samband med begreppet »gemensam pensionsreserv»,
återkommer jag i anslutning till 7 §.

Beräkningen av pensionsreserven, grundad på sådana pensionslöften som
får skuldföras enligt förslaget, sker med tillämpning av reglerna i 2 och
3 §§•

Hänvisningen i lagtexten till »tillägg till utgående pension» är föranledd
av vissa regler, som parterna på arbetsmarknaden intagit i allmän pensionsplan.
Utredningen har utförligt redogjort för dessa på s. 115 i betänkandet.
Syftet med nämnda — delvis invecklade —- regler är att skapa trygghet
för sådana dyrtidstillägg som kan utgå på aktuell pension. Reglerna kan
sägas innebära en viss form av periodisering av framtida väntade dyrtids -

7 §•

Paragrafen motsvarar 2 kap. 5 § andra—fjärde styckena i utredningens
förslag.

Gällande rätt. Enligt 7 § i 1961 års lag är så mycket av stiftelsens medel
som fordras för att täcka stiftelses pensionsreserv spärrat. I 9 § i 1961
års lag behandlas det fallet att en arbetsgivare har flera stiftelser knutna
till sig. Om stiftelserna då tjänar till tryggande helt eller delvis av samma
pensionsutfästelse, skall stiftelserna ha »gemensam pensionsreserv». Innebörden
är att stiftelserna i förhållande till pensionslöftena inte skall betraktas
var för sig utan som en helhet. Den gemensamma pensionsreserven
skall därför placeras i viss ordningsföljd i de olika stiftelserna. Även
denna ordningsföljd (rangordningen) regleras i paragrafen. Bästa rang
har s. k. PRI-stiftelse.

115

Kungi. Maj:is proposition nr 83 år 1967

Utredningen. Det under rubriken Avsatt till pensioner reserverade skuldbelopp
som överskjuter pensionsreserven kallar utredningen »disponibla
pensionsmedel». Dessa medel är disponibla för arbetsgivaren i den meningen
att han fritt kan minska beloppet. Efter vad utredningen framhållit innebär
den omständigheten, att arbetsgivaren har rätt att minska sina disponibla
pensionsmedel med valfritt belopp, dock inte att samma belopp
blir tillgängligt för utdelning till aktieägarna. Beloppet måste nämligen först
tas upp som intäkt i företagets vinst- och förlusträkning, vilket kommer
att påverka rörelseresultatet. Skulle företaget uppvisa vinst, blir intäkten
föremål för beskattning. Vad som i sådant fall återstår efter beskattning är
det belopp som kan bli föremål för utdelning till aktieägarna. Utredningen
påpekar att den då bortsett från reglerna om avsättning till reservfond och
skuldregleringsfond.

För att veta vad som är disponibelt måste arbetsgivaren beräkna vad som
är spärrat på posten Avsatt till pensioner. Enligt huvudregeln är vad som
finns redovisat där spärrat intill måttet för pensionsreserven. Så är dock
inte alltid fallet, om pensionsstiftelse finns. Hela pensionsreserven behöver
då inte vara spärrad, framhåller utredningen under hänvisning till de föreslagna
reglerna för sambandet mellan posten Avsatt till pensioner och pensionsstiftelse.
Enligt dessa regler skall det spärrade beloppet under rubriken
Avsatt till pensioner minskas så mycket som motsvarar stiftelsens förmögenhet,
under förutsättning att stiftelsen tx-yggar ifrågavarande pensionslöften.
Utredningen understryker, att den därvid förutsatt att täckning
av pensionslöften i första hand skall ske med stiftelsens medel. Utredningen
anmärker, att det i och för sig varit möjligt att i stället täcka
pensionslöftena med de hos arbetsgivaren befintliga tillgångar som binds
genom posten Avsatt till pensioner. Enligt utredningen är frågan hur täckningen
skall ske av stor betydelse, vilket utredningen åskådliggör med ett
sifferexempel (s. 134). Utredningens förslag, att täckning avses ske i första
hand med stiftelsens tillgångar, överensstämmer med den princip som
ligger till grund för 9 § i 1961 års lag (SOU 1961: 14 s. 97 ff).

Utredningen behandlar därefter det fallet, att stiftelsen samtidigt tryggar
även andra löften än dem, som ingår i arbetsgivarens pensionsreserv.
Detta är — framhåller utredningen — möjligt därigenom att reglerna om
pensionsstiftelse inte innehåller några begränsningar för avsättning till
stiftelse motsvarande dem som föreslagits för skuldföring. Utredningen föreslår
att stiftelse i första hand, vid konkurrens med andra pensionslöften,
skall anses täcka upplupen del av sådant löfte som inte ingår i arbetsgivarens
pensionsreserv (s. 135).

Slutligen behandlar utredningen den situationen att arbetsgivaren har
flera stiftelser knutna till sig. Utredningens förslag på denna punkt överensstämmer
med 9 § i 1961 års lag.

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

Departementschefen. Departementsförslaget överensstämmer i sak med
utredningens förslag. I första stycket uppställs den s. k. spärregeln, som
förbjuder arbetsgivaren att minska posten Avsatt till pensioner, så att den
understiger pensionsreserven. Regeln är av central betydelse för själva
skuldföringssystemet. Har arbetsgivaren en pensionsstiftelse knuten till
sig, kan dock det spärrade beloppet tillåtas bli lägre än måttet för pensionsreserven.
Till denna fråga återkommer jag strax. Som framgår av utredningens
förslag är den grundläggande tankegången, att arbetsgivarens pensionsreserv
till den del den avser pensionslöften som tryggas även av pensionsstiftelse
i första hand skall täckas av stiftelsens medel så långt dessa
förslår (gemensam pensionsreserv). Om t. ex. arbetsgivarens pensionsreserv
beträffande löften, som tryggas även av stiftelse, vid bokföringsårets
utgång uppgår till 400 000 kr., behållningen i stiftelsen vid samma
tidpunkt till 200 000 kr. och posten Avsatt till pensioner vid bokföringsårets
ingång till 300 000 kr., uppkommer frågan vilket belopp som är bundet
på posten Avsatt till pensioner. Av det anförda följer att det spärrade
beloppet med hänsyn till stiftelsens behållning är 200 000 kr. Posten kan
alltså minskas med 100 000 kr.

Andra punkten i andra stycket i departementsförslaget erhåller ett
väsentligt mindre tillämpningsområde än motsvarande regel enligt utredningens
förslag. Detta beror på departementsförslagets definition av begreppet
»arbetsgivarens pensionsreserv». För aktiebolag och liknande rättssubjekt
gäller i princip inga begränsningar i fråga om möjligheten att
trygga pensionsskuld genom redovisning under rubriken Avsatt till pensioner,
bortsett från kravet på oantastbarhet. Sådan begränsning föreslås
däremot gälla för övriga rättssubjekt, t. ex. handelsbolag. Beträffande sådana
är föremålet för vad som kan tryggas på detta sätt (arbetsgivarens
pensionsreserv) inskränkt till att avse skuld för pensionslöften enligt allmän
pensionsplan. Har ett sådant rättssubjekt en pensionsstiftelse knuten
till sig, kan denna stiftelse ha till ändamål att trygga en vidare krets av
pensionslöften än sådana som får särskilt redovisas under rubriken Avsatt
till pensioner. Detta är möjligt, om stiftelsen tryggar såväl pensionslöften
enligt pensionsplan som löften utanför sådan plan. För detta fall blir lagregeln
att tillämpa. Fn annan sak är att en stiftelse normalt inte kommer
att trygga löften enligt allmän pensionsplan beroende på föreskriften i 10 §
andra stycket. En erinran härom har dessutom gjorts i tredje stycket.
I övrigt får jag hänvisa till betänkandet s. 135.

Sista punkten av andra stycket i departementsförslaget behandlar en
annan situation av »gemensam pensionsreserv», nämligen att arbetsgivaren
har mer än en pensionsstiftelse. Departementsförslaget -— som är lika med
utredningens — motsvarar 9 § punkterna b) och c) i 1961 års lag. Även på
denna punkt vill jag hänvisa till exempel i betänkandet s. 135.

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

117

8 §.

Paragrafen motsvarar delvis 2 kap. 8 § i utredningens förslag.

Gällande rätt. De grundläggande reglerna om bokföring finns i bokföringslagen.
Enligt 4 § skall genom bokföringen lämnas redovisning för
rörelsens gång och för den bokföringsskyldiges ekonomiska ställning vid
rörelsens början och vid utgången av varje räkenskapsår. För att fullgöra
denna redovisning skall den bokföringsskyldige, förutom att han skall
föra dagbok och övriga handelsböcker, upprätta balansräkning. Balansräkningen,
som utgör ett sammandrag av inventariet, skall enligt 7 § upptaga
samtliga tillgångar och skulder. Skulderna skall redovisas antingen
såsom skuldpost i balansräkningen eller inom linjen. Den som bryter
mot bokföringslagens föreskrifter ådrager sig inte omedelbart straffansvar.
Lagen innehåller nämligen inte några egna straffbestämmelser utan
hänvisar till brottsbalken. Enligt It kap. 5 § brottsbalken skall gäldenär,
som uppsåtligen eller av oaktsamhet åsidosatt honom åliggande bokföringsskyldighet
på sådant sätt att ställningen och rörelsens gång inte kan
i huvudsak bedömas med ledning av bokföringen, straffas för bokföringsbrott,
under förutsättning bl. a. att han försatts i konkurs inom fem år
från brottet.

Aktiebolagslagen uppställer krav på upprättande av balansräkning och
innehåller närmare bestämmelser därom i 101 §. Såvitt angår den belastning
av rörelsen, som föranleds av pensionering, innehåller 101 § 7 mom.
andra stycket den föreskriften att bolaget skall antingen upptaga kapitalvärdet
av pensionsförpliktelserna bland skulderna eller också inom linjen
anmärka det sammanlagda beloppet för år av de pensioner som på grund
av bolagets förpliktelser utgår vid tiden för räkenskapsårets slut. Motsättningsvis
följer att pension, som ännu inte är aktuell, inte behöver redovisas.
Enligt 213 § punkt 5 aktiebolagslagen kan straff ådömas styrelseledamot
eller verkställande direktör, som vid upprättande av balansräkning
uppsåtligen förfar i strid mot de uppställda reglerna för balansräkningens
innehåll. Motsvarande bestämmelser finns i lagen om ekonomiska föreningar
(41 § 4 mom. och 110 §).

Utredningen. Utredningen föreslår straff för överträdelse av samtliga
regler i 2 kap. i dess förslag. Arbetsgivare avses sålunda kunna straffas, om
han underlåter att redovisa pensionsskulden inom linjen i balansräkningen,
om han under rubriken Avsatt till pensioner bokför skuld för andra pensionslöften
än vissa särskilt angivna, om han beräknar pensionsreserven
till felaktigt belopp eller om han minskar posten Avsatt till pensioner under
bundet belopp. För straffbarhet krävs uppsåt eller grov oaktsamhet.

Remissyttrandena. Svea hovrätt ifrågasätter om inte bestämmelsens till1
ämpningsområde bör begränsas till att avse endast otillåten minskning av
posten Avsatt till pensioner.

118

Kungl. Maj.ts proposition nr 83 år 1967

Departementschefen. Den av utredningen föreslagna straffbestämmelsen
vilar delvis på en annan grund än departementsförslaget. Jag kan här hänvisa
till 5 § med dess regler för de civilrättsliga förutsättningarna för skuldföringen
av pensioner. Departementsförslaget upptar inte annat förfarande
som straffbart än överträdelse av den centrala spärregeln i 7 §. Syftet är
att markera att arbetsgivare inte får minska posten Avsatt till pensioner
under spärrat belopp.

Pensionsstiftelse
9 §•

Paragrafen motsvarar 3 kap. 1 § första stycket i utredningens förslag.

Gällande rätt. Enligt 1937 års lag får bunden pensionsstiftelse inte ha
annat ändamål än pensionering. Enligt 1961 års lag krävs däremot endast
att stiftelsens »huvudsakliga» ändamål är pensionering. En pensionsstiftelse
kan alltså enligt sistnämnda lag tjäna även annat ändamål än pensionering,
såsom sjukvård, stöd vid arbetslöshet och rekreation. 1961 års lag
gör det också möjligt för pensionsstiftelse att trygga pensionering av andra
än arbetstagare, förutsatt att pensionering av sådana utgör det huvudsakliga
ändamålet. Inom skatterätten gäller emellertid som villkor för avdrag
vid taxering, att avsättning sker till pensionsstiftelse, som enbart har till
ändamål att trygga pensionering av anställda. För stiftelse bildad före den
5 juni 1955 godtas dock eif biändamål.

Utredningen. Utredningen framhåller att definitionen i 1961 års lag tillkom
främst av hänsyn till äldre skattelagstiftning och anser, att »blandade»
stiftelser inte längre bör få förekomma. Bestående stiftelse med blandat
ändamål bör enligt utredningen delas i en pensionsstiftelse och en s. k
personalstiftelse. I vissa fall kan det emellertid inträffa, att avsatta medel
inte förslår att tillgodose personalstiftelseändamålet. En stiftelse, där pensionsändarnålet
är huvudändamål, bör i sådant fall förvandlas till en ren
pensionsstiftelse. I lagförslaget definierar utredningen pensionsstiftelse som
en stiftelse med ändamål att i arbetsgivarens intresse främja pensionering
av arbetstagare eller dess efterlevande.

Att en stiftelse utgör realstiftelse bör enligt utredningen inte innebära att
medlen under alla förhållanden måste användas enbart för pensionering.
I detta avseende hänvisar utredningen till vad som föreslås om gottgörelse
ur stiftelse.

Remissyttrandena. Den av utredningen föreslagna definitionen av begreppet
pensionsstiftelse har föranlett vissa erinringar från Svea hovrätt,
överståthållarämbetet och Skånes handelskammare.

Kungl. Maj.ts proposition nr 83 år 1967

119

Hovrätten anser att definitionen inte är entydig, medan överståthållarämbetet
riktar uppmärksamheten på att definitionen inte utesluter, att
stiftelsen kan ha till ändamål att främja annat än pensionering av arbetstagare,
s. k. biändamål. Detta förhållande kan leda till oklarhet. Det framgår
inte om tillsynsmyndigheten skall äga förbjuda stiftelsen att tillgodose
biändamålet. Inte heller är det klarlagt om stiftelsen får trygga pensionering
av person, som inte är arbetstagare enligt rättssedvänja (enskild fysisk
arbetsgivare eller bolagsman i ett handelsbolag). Skånes handelskammare
anser att uttrycket »i arbetsgivarens intresse» är mindre väl valt.

Departementschefen. Förevarande avsnitt av lagen innehåller de regler
som avses gälla om pensionsstiftelse, sedan reversstiftelseinstitutet avvecklats.
Det kommer som framhållits i den allmänna motiveringen att omfatta
både redan existerande och nytillkommande realstiftelser.

Liksom i 1961 års lag innehåller den första paragrafen i detta avsnitt
en definition av begreppet pensionsstiftelse. Enligt utredningens uppfattning
skall pensionsstiftelse inte få tjäna annat ändamål än pensionering
av arbetstagare eller deras efterlevande. Denna ståndpunkt bör ses mot
bakgrund av förslaget till särskild reglering av sådana stiftelser, som skall
främja annat personaländamål än pensionering, i utredningens förslag kallade
personalstiftelser. Den föreslagna renodlingen av pensionsstiftelsebegreppet
har lämnats utan erinran av remissinstanserna. Jag anser mig kunna
biträda förslaget, inte minst med hänsyn till den av skatteskäl betingade
samordningen av pensionsstiftelse och posten Avsatt till pensioner som
förslaget bygger på. Frågan huruvida arbetsgivarens pensionsreserv behöver
vara spärrad intill måttet av vad som upptagits under posten Avsatt
till pensioner är som nämnts under 7 § beroende av om arbetsgivarens
pensionslöften också tryggas av en pensionsstiftelse. Vid en bedömning
härav bör förutsättas att hela stiftelsens kapital är avsett för pensionering.

Jag vill erinra om att jag vid tillkomsten av 1961 års lagstiftning på pensionsstiftelseområdet
(prop. 1961: 177 s. 42) uttalade, att det skulle ha
inneburit en i och för sig eftersträvansvärd förenkling, om man i 1961 års
lag kunnat inskränka pensionsstiftelsebegreppet till att avse stiftelse med
enbart pensionsändamål. De skäl som då ansågs hindra en sådan inskränkning
kan inte längre anses vara för handen, om det nu förevarande utredningsförslaget
godtas i sina huvuddrag. Att jag nu förordar nyssnämnda
inskränkning innebär sålunda endast att jag fullföljer min tidigare uttalade
uppfattning. Jag vill också biträda förslaget om att pensionering —
i likhet med vad skatterätten i dag fordrar för avdragsgill avsättning till
pensionsstiftelse — skall ha endast arbetstagare och deras efterlevande till
föremål. Jag ansluter mig därför till den ståndpunkt utredningen intagit.

Vad beträffar paragrafens avfattning är jag ense med de remissinstanser
som anser att utredningsförslaget inte klart ger uttryck åt tanken att stif -

120

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

telse inte får bildas av annan än arbetsgivaren och att stiftelsen inte heller
får tjäna något biändamål. Bestämmelsen har därför jämkats i huvudsaklig
överensstämmelse med vad remissinstanserna föreslagit. Med anledning
av överståthållarämbetets uttalande, att skäl kan finnas för att tillåta annan
än arbetsgivare att bilda pensionsstiftelse, vill jag framhålla, att jag
under förarbetena till 1961 års lag stannade för att sådan stiftelse inte borde
falla under lagen, och att skäl saknas att nu frångå denna ståndpunkt.

10 §.

Paragrafen motsvarar 3 kap. 1 § andra—fjärde styckena i utredningsförslaget.

Utredningen. Utredningen har i förslaget uppställt presumtionen, att
pensionsstiftelse inte har till uppgift att trygga åtaganden enligt
allmän pensionsplan, om inte stiftelsen särskilt avser att trygga
sådana åtaganden. Presumtionsregeln har avseende främst på FPG/PPJsystemet.
En arbetsgivare, som anslutit sig till detta system, har åstadkommit
tryggande av sin ITP-pension genom kreditförsäkringen i FPG.
Denna anordning måste enligt utredningen anses innebära tillräcklig trygghet
för pensionsborgenärerna. Med tanke på det fallet, att arbetsgivaren
också har en realstif telse, har från arbetsgivarhåll föreslagits, att de löften
som kreditförsäkrats generellt undantas från realstiftelsens tryggandeuppgift.
Löftena behöver då inte beaktas vid beräkning av stiftelsens pensionsreserv.
Detta föranleder i sin tur, att det belopp som enligt andra regler
skall vara bundet hos stiftelsen blir lägre än som annars skolat följa. Ett
annat resultat av detta undantagande blir enligt utredningen att avsättning,
som avses bli avdragsgill vid taxering, kan ske till skuldkontot Avsatt till
pensioner utan hänsyn till att en pensionsstiftelse knutits till arbetsgivaren.
Beräkning av gemensam pensionsreserv hos arbetsgivaren och hos stiftelsen
blir således inte behövlig. Sett från arbetstagarens synpunkt innebär
regeln enligt utredningen, att sådana pensionslöften som inte säkerställts
i annan ordning får företräde till stiftelsen.

Utredningen tar härefter upp ett problem, som avser stiftelseändamålets
omfattning, såvitt gäller huvuddelägare. Med huvuddelägare förstår
utredningen såsom anförts under 5 § arbetstagare eller efterlevande,
som på grund av arbetstagarens eget eller nära anhörigs innehav av aktier
eller andelar i ekonomisk förening har ett bestämmande inflytande över
bolaget eller föreningen. I fråga om sådan person föreslår utredningen,
att stiftelse inte får trygga förmåner utöver den gräns som följer av vad
som inom branschen är sedvanligt för arbetstagare med motsvarande uppgifter.
Begränsningen innebär att överskjutande förmåner inte får läggas
till grund för gottgörelse ur stiftelse och inte heller vid fördelning av stiftelsens
medel i det fall stiftelsen likvideras. Samtidigt skapas enligt utred -

Kungl. Maj.ts proposition nr 83 år 1967 121

ningen möjlighet att medge skatteavdrag för avsättning till stiftelse till den
del förmånerna ligger under denna gräns.

En stiftelse kan tänkas vara knuten till flera arbetsgivare, s. k. gemensam
pensionsstiftelse. Orsaken till att två eller flera företag bildar
en gemensam stiftelse kan vara en strävan att centralisera administrationen
för de olika arbetsgivarnas pensioneringsverksamhet. Det kan vara
särskilt naturligt, om flera företag ingår i en koncern. Även möjligheten
att underlätta en eventuell fusion kan spela in. Utredningen påpekar att
1961 års lag inte lägger hinder i vägen för sådan stiftelsebildning. Å andra
sidan innehåller lagen inga uttryckliga föreskrifter i ämnet. Ett behov av
lagreglering har framträtt särskilt i frågor rörande gottgörelse ur stiftelse
och möjlighet till avsättning med skatteavdrag såväl till gemensam stiftelse
som till annan stiftelse, vilken grundats av samma arbetsgivare.

Enligt utredningens mening kan man tänka sig två huvudfall av gemensam
pensionsstiftelse. I det ena fallet bildar de olika arbetsgivarna förvaltningsgemenskap,
medan i det andra fallet fråga dessutom är om förmögenhetsgemenskap.
Utredningen anför följande exempel.

1) Arbetsgivarna A och B bildar förvaltningsgemenskap. A:s och B:s
medel i den gemensamma stiftelsen redovisas då var för sig. B får sålunda
icke någon del i den förmögenhetsökning, som må hänföra sig till A:s
avsättningar. Man kan jämföra med den ordning, som gäller för förmögenhetsförvaltning
hos en banks notariatavdelning, där de olika kunderna
givit »förvaltaren» i uppdrag att omhänderha egendom, som alltjämt tillhör
envar av dem. Stadgarna för den gemensamma stiftelsen måste i detta fall
— förutom regler om styrelsens sammansättning — noggrant angiva grunden
för fördelning av förvaltningskostnaderna.

b) A och B bildar en förmögenhetsgemenskap. Tillskotten från A och B
sammanslås till en gemensam förmögenhetsmassa. A och B får del i denna
förmögenhet i förhållande till sina förmögenhetstillskott efter avdrag för
uttag från stiftelsen. Förlust i värde på viss egendom kan då utjämnas
mot värdestegring på annan.

Gemensamt för de båda typfallen (förvaltningsgemenskap och förmögenhetsgemenskap)
är enligt utredningen, att vad som tillkommer varje
arbetsgivare betraktas som en egen (intern) stiftelse beträffande rätten
till gottgörelse ur och avdragsgill avsättning till pensionsstiftelsen samt —
med hänsyn till det av utredningen föreslagna sambandet mellan stiftelse
och posten Avsatt till pensioner — rätten till skatteavdrag för skuldredovisning
under rubriken Avsatt till pensioner och därmed sammanhängande
frågor. För en gemensam stiftelse måste det därför, konstaterar utredningen,
finnas grunder, med vilkas hjälp man kan bestämma »vad som
tillkommer ettvart av delägareföretagen». Utredningen föreslår en regel av
denna innebörd.

Utredningen har fått sin uppmärksamhet riktad på de angivna spörsmålen
bl. a. genom konsumentkooperationens pensionsstiftelse. I denna
stiftelses stadgar föreskrivs bl. a., att stiftelsen för varje företag lägger upp

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

ett konto, som utvisar företagets innestående pensionsfond i stiftelsen. För
fullgörande av pensionsutfästelser, som företaget iklätt sig, får av stiftelsens
medel tas i anspråk endast så mycket som svarar mot företagets
innestående pensionsfond i stiftelsen. Denna föreskrift motsvarar enligt
utredningen de krav som kan ställas på grunder för en gemensam stiftelse
av typ »förmögenhetsgemenskap».

Remissyttrandena. Med anledning av den föreslagna regeln, att pensionsstiftelse
skall presumeras inte ha till ändamål att trygga åtaganden
enligt allmän pensionsplan, påpekar överståthållarämbetet att
en stiftelse inte bör vara förhindrad att trygga såväl åtaganden enligt allmän
pensionsplan som övriga pensionslöften.

Ett spörsmål om pensionsstiftelses (realstiftelses) ersättande med skuldföring
har väckts av Kooperativa förbundet, som framhåller att det i framtiden
kan uppkomma sådana förhållanden att det från såväl pensionsborgenärernas
som gäldenärernas synpunkt blir önskvärt att pensionslöftena kan
tryggas genom redovisning på konto »Avsatt till pensioner» i stället för
genom avsättning till pensionsstiftelse. Något hinder bör enligt förbundets
mening inte föreligga för eu stiftelse med ändamål att trygga allmän pensionsplan
att, om särskilda skäl föreligger och efter ansökan hos tillsynsmyndigheten,
få tillstånd att ändra ändamålsbestämningen till att avse
tryggande enbart av löften som inte ingår i allmän pensionsplan. Ur det
överskott som därvid uppkommer i stiftelsen skulle arbetsgivaren kunna
gottgöra sig för vad som i bokföringen avsatts till tryggande av löften
enligt allmän pensionsplan. Detta förutsätter enligt förbundet, att en mellan
berörda arbetsmarknadsorganisationer träffad överenskommelse om att
allmän pensionsplan skall tryggas genom redovisning på konto Avsatt till
pensioner utgör ett för tillsynsmyndigheten godtagbart skäl att ändra stiftelses
ändamålsbestämning. Skulle förbundets tolkning inte anses riktig,
bör bestämmelserna ändras så att dessas innebörd blir den angivna.

Förslaget att stiftelse äger trygga förmåner åt huvuddelägare
inom ramen för vad som inom branschen är vanligt för arbetstagare med
motsvarande uppgifter har mött kritik i fråga om den gjorda bestämningen
av pensionens storlek. Kammarrätten, som finner en begränsning av pensionslöftets
storlek i och för sig nödvändig, anser sålunda, att regeln i
dess föreslagna utformning är ägnad att orsaka tvist eller hindra befogad
avsättning. Som exempel nämner kammarrätten en huvuddelägare, vilken
i konsolideringssyfte begränsat sin lön i avsikt att framdeles ta ut högre
pension. Vidare kan det enligt kammarrätten tänkas, att en person, som
är huvuddelägare i flera företag, av olika skäl vill fördela kostnaderna så,
att han tar ut lön i ett företag och pension i ett annat. Försäkringsinspektionen
menar, att hänvisningen till »vad som inom branschen är sedvanligt»
bör fortlöpande uttydas av riksskattenämnden. I uppfattningen att den

123

Kungl. Maj.ts proposition nr 83 år 1967

i lagtexten föreslagna begränsningen av pensionens storlek kan föranleda
tillämpningssvårigheter instämmer länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län,
som anmärker att det inte alltid är möjligt att spåra någon sedvana, länsstyrelsen
i Västernorrlands län, handelskammaren i Gefle och Taxeringsnämnds
ordförandenas riksförbund.

I några yttranden har framförts förslag om att pensionens storlek skall
bestämmas efter andra grunder än dem utredningen valt. För länsstyrelsen
i Östergötlands län framstår sålunda rekvisitet »sedvänja inom branschen»
inte som någon adekvat mätare av pensionens storlek. Enligt länsstyrelsens
mening bör företagsskickligheten premieras med ersättning, som grundas
på helt andra omständigheter. Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare
förordar, att jämförelsen mellan huvuddelägare och arbetstagare
i annat företag grundas på vad som är brukligt inom företag av motsvarande
storlek oavsett bransch. Näringslivets skattedelegation delar den av
handelskammaren framförda uppfattningen och anför, att en hänvisning
till branschens förhållanden inte alltid ger en nöjaktig ledning för bedömningen.
Inom vissa branscher är nämligen spridningen i fråga om företagsstorlek
sådan att något för branschen sedvanligt inte låter sig fixera. De
huvuddelägare som det är fråga om är oftast företagsledare, och lönesättningen
för denna grupp av tjänstemän är inte branschbunden. Helt
avgörande är däremot ax-betsuppgiftens art och det därmed förenade ansvaret,
vilket för den erforderliga bedömningen bättre kan värderas genom
eix jämförelse med företag av motsvarande storlek oavsett bransch. Delegationen
yrkar därför att orden »inom branschen» utgår.

I yrkandet att begränsningen till viss bransch bör utgå instämmer Familjeföretagens
förening, som hävdar att avgörande bör vara endast den pension
som tillkommer andra arbetstagare med motsvarande uppgifter och
att anledning normalt saknas att betrakta ett pensionslöfte åt huvuddelägare
på annat sätt än ett löfte till vilken annan arbetstagare som helst.

Kooperativa förbundet har med sikte på den ordning som tillämpas för
konsumentkooperationens pensionsstiftelse framfört vissa synpunkter på
den av utredningen berörda frågan om sättet för fördelningen av en g emensam
pensionsstiftelses avkastning på de olika företagen.
Förbundet anför, att utredningen valt att vid beräkningen av mätetal för
fördelning av ett visst års avkastning ställa respektive delägarföretags nettokapitalinsats
vid utgången av föregående år mot den gemensamma nettokapitalinsatsen
vid samma tidpunkt. Denna metod kräver enligt förbundet
att man för varje delägarföretag fortlöpande redovisar nettokapitalinsatsen
skild från den avkastning på förmögenhet som under årets lopp gottskrivits
företaget. En sådan uppdelning innebär kanske inte några större
problem i en relativt nystartad gemensam stiftelse med ett fåtal anslutna
företag. I en gemensam stiftelse med mångårig verksamhet och hundratals
anslutna företag, t. ex. konsumentkooperationens pensionsstiftelse, skulle
däremot en dylik ordning erbjuda stora praktiska svårigheter.

124

Kungl. Maj.ts proposition nr 83 år 1967

Förbundet anser att en ur redovisningssynpunkt smidigare behandling
skulle erhållas om till grund för beräkningen av mätetalen i stället lades
delägarföretagens förmögenhet i stiftelsen, dvs. nettokapitalinsats plus den
år för år fördelade avkastningen, och ställde denna mot den gemensamma
förmögenheten. Förbundet utgår från att även en sådan fördelningsgrund
är tillåten. Företagets förmögenhet måste under alla förhållanden redovisas
i stiftelsens bokföring för bedömning av avsättningsbehovet och är alltså
en lätt åtkomlig post. Dessutom blir med denna metod företagets andel i
årets avkastning av den gemensamma förmögenheten direkt proportionell
mot förhållandet mellan egen och gemensam förmögenhet.

Departementschefen. Den av utredningen föreslagna regeln om att pensionsstiftelse
inte har till ändamål att trygga åtaganden enligt
allmän pensionsplan, om inte stiftelsen särskilt avser ett sådant
tryggande, kan sägas utgöra en form av legal permutation. En stiftelse tryggar
nämligen enligt stiftelserättsliga grundsatser pension åt alla arbetstagare
(allmän stiftelse), såvida inte inskränkning gjorts i stadgarna (särskild
stiftelse). Utredningens av mig godtagna förslag innebär en inskränkning
i stiftelseändamålet såtillvida att därur utesluts pensionslöften av viss
beskaffenhet (löften enligt allmän pensionsplan). På denna punkt sker
en avvikelse från gällande rätt, men avvikelsen är närmast av teknisk natur,
vilket framgår av gottgörelsereglerna i 14 § i departementsförslaget.
Skälen till förslaget i denna del är följande.

Om en arbetsgivare för sina arbetstagares pensionering ansluter sig till
en allmän pensionsplan, t. ex. ITP-planen, skall han som nämnt trygga ITPpension
antingen genom pensionsförsäkring eller genom FPG/PRI-systemet,
som innebär FPG-garanti för att pensionslöftet infrias. Den sistnämnda
tryggandeformen får anses i det närmaste likvärdig med pensionsförsäkring.
Det saknas därför anledning att låta denna pensionsskuld — PR1-skulden — tryggas av en realstiftelse, som arbetsgivaren har knutit till
sig. Stiftelse bör i överensstämmelse med utredningsförslaget, som inte föranlett
någon principiell erinran från remissinstanserna, inte ha till ändamål
att trygga pension enligt allmän pensionsplan, om inte motsatsen framgår
av stadgarna eller särskilt avtal mellan arbetsgivaren och destinatärerna
eller övriga omständigheter. Lydelsen av den föreslagna bestämmelsen är
betingad av att huvuddelen av nu befintliga pensionsstiftelser bildats innan
allmänna pensionsplaner skapats. I stiftelsernas stadgar saknas därför
föreskrift om huruvida stiftelsen har till ändamål att trygga planlöften eller
inte. Är avsikten ändå att realstiftelse skall trygga planlöften, bör detta
framgå på ett tydligt sätt, t. ex. genom avtal. Som exempel härpå kan
nämnas konsumentkooperationens gemensamma pensionsstiftelse.

Med anledning av vad överståthållarämbetet anfört vill jag framhålla, att
ingenting bör hindra en och samma stiftelse från att trygga samtliga förekommande
pensionslöften, t. ex. också löften enligt allmän pensionsplan.

125

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

Kooperativa förbundet har väckt frågan, om eu stiftelse som i dag anses
trygga planpension sedermera kan ändra sin ändamålsbestämning så att
planpension undantas. Frågan har intresse för kooperationens pensionsstiftelse,
som är av typen realstiftelse, eftersom denna stiftelse delvis tryggar
pension enligt allmän pensionsplan. Enligt min mening bör en sådan
ändring i princip kunna äga rum.

Utredningen har ägnat betydande uppmärksamhet åt att söka åstadkomma
en rimlig lösning av frågan om pensionering av s. k. huvuddelägar
e. Denna fråga har vid åtskilliga tillfällen under senare år varit föremål
lör diskussion i riksdagen (Bet. s. 91—104). Ett led i utredningens förslag
till lösning utgör bestämmelsen att huvuddelägare jämställs med vanlig arbetstagare
intill ett pensionsbelopp, som maximeras på visst sätt. I civilrättsligt
sammanhang saknas anledning att göra en bedömning av alla de
omständigheter som ansetts inverka på ett ställningstagande till frågan.
Jag delar emellertid utredningens åsikt att pensionsstiftelse principiellt —-i likhet med vad som nu är fallet i civilrättsligt hänseende — skall kunna
trygga även pension åt huvuddelägare.

Utredningsförslaget innebär från civilrättslig synpunkt, att stiftelse inte
får trygga förmåner, som kan sägas gå utöver vanlig pension. Med en sådan
regel förtas verkan av att ett företag utlovar en som pension betecknad
förmån på ett osedvanligt högt belopp. En stiftelse kan då inte tjäna
som pant för förmånen till dennas hela belopp. Härigenom skyddas övriga
destinatärer från att stiftelsens tillgångar »konsumeras» av ifrågavarande
förmån. Den föreslagna regeln är också av betydelse för att åstadkomma en
lämplig överensstämmelse mellan civil- och skatterätt.

Invändningarna mot förslaget under remissbehandlingen avser endast
själva bestämmandet av gränsen mellan den pension till huvuddelägare, som
får tryggas enligt lagen, och överskjutande utlovade förmåner. Självfallet
kan olika meningar råda om hur denna gräns bör dras. Utredningen har
menat att stiftelse inte bör få trygga förmåner, vilka betecknas som pension
men som egentligen utgör något annat. För detta ändamål har utredningen
föreslagit, att förmånerna inte får överstiga vad som är sedvanligt
inom branschen för arbetstagare med motsvarande uppgifter.

Jag kan i huvudsak ansluta mig till utredningsförslaget. De av bl. a. Näringslivets
skattedelegation åberopade skälen talar emellertid för att begränsningen
till viss bransch bör slopas. Härigenom torde utrymmet för
tvist om beloppets storlek minska. Jämförelse bör alltså göras med arbetstagare
med motsvarande uppgifter men utan begränsning till bransch.

Lagregler om gemensam pensionsstiftelse, dvs. stiftelse som
är gemensam för två eller flera arbetsgivare, saknas f. n. Utredningen har visat
att behov föreligger av regler, som ger svar på vissa praktiska frågor rörande
sådana stiftelser. Detta gäller inte minst frågan om förhållandet mellan olika
delägarföretag och stiftelsen. Enligt vad som framgått är frågorna del -

126

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

vis av invecklad beskaffenhet. I förevarande sammanhang föreslår utredningen
en regel om att grunder beträffande gemenskapen i stiftelsens tillgångar
och skulder bör bestämmas i samband med stiftandet. Mot en sådan
bestämmelse finns ingenting att erinra. Tvärtom synes skäl föreligga
att slopa begränsningen till stiftandetillfället. Departementsförslaget har
utformats i överensstämmelse härmed.

Kooperativa förbundet har i anslutning till vissa av utredningen förda
resonemang tagit upp en fråga som rör innehållet i de grunder som bör fastställas.
Det av förbundet uppmärksammade problemet avser fördelningen
av en gemensam stiftelses avkastning på olika delägarföretag. Jag är emellertid
inte beredd att uttala mig till förmån för någon speciell fördelningsmetod.
Den lämpligaste utformningen av sådana bör anförtros åt den praktiska
tillämpningen.

11 §•

Paragrafen motsvarar 3 kap. 6 § i utredningsförslaget.

Utredningen. Mot bakgrund av sina allmänna överväganden om realstiftelsebegreppet
föreslår utredningen en uttrycklig regel, enligt vilken stiftelse
inte äger att från arbetsgivaren ta emot fordran mot denne. Skulle en
sådan fordran likväl ha överlämnats, är den att anse som ogiltig. Skulle
fordringen vara åtföljd av säkerhet, bör arbetsgivaren enligt allmänna rättsgrundsatser
återfå denna. Bevakningsrätt för fordringen i arbetsgivarens
konkurs föreligger följaktligen inte. Den fordran, som stiftelse på grund av
arbetsgivarens åt er lån av avsatta medel kan få mot arbetsgivaren, berörs
emellertid inte av det uppställda förbudet. Till följd därav bör enligt
utredningen hinder inte möta för stiftelse att bevaka denna fordran i arbetsgivarens
konkurs. Vid återlån förutsätts att arbetsgivaren ställer »affärsmässigt
försvarlig säkerhet».

Utredningen erinrar om att pensionsstiftelse enligt nuvarande ordning
kan äga tillgång av annat slag än fordran mot arbetsgivaren. För fri stiftelse
finns inte någon begränsning i detta hänseende. Bunden stiftelse får
däremot på grund av ett kungl. brev den 24 november 1939 inte anbringa
förmögenhet i annat än vissa slag av tillgångar.

Utredningen föreslår vidare förbud för stiftelse att från arbetsgivaren ta
emot tillgång, till vilken knutits inskränkande villkor. Förbudet
bör enligt utredningen ses mot bakgrund av att stiftelsens styrelse föreslås
få full handlingsfrihet i fråga om placering av stiftelsens tillgångar. Utredningen
har funnit att en sådan ordning är att föredra framför utfärdande
av detaljerade föreskrifter rörande medelsplaceringen. Av det skälet bör arbetsgivaren
enligt utredningen inte tillåtas att vid avsättningar fästa villkor
som binder styrelsen i denna fråga.

Slutligen föreslår utredningen förbud för stiftelse, som är knuten till

127

Kungl. Maj.ts proposition nr 83 år 1967

aktiebolag, att äga aktier i bolaget. I likhet med vad som gäller beträffande
det förbud mot innehav av egna aktier som finns i 69 § aktiebolagslagen
bör förbudet enligt utredningen avse förvärv även av aktie i moderbolag
samt av aktie i dotterbolag till stiftarbolaget. Har stiftelse aktier av
nämnda slag vid lagens ikraftträdande, skall innehavet enligt en särskild
övergångsbestämmelse avyttras så snart det lämpligen kan ske.

Remissyttrandena. Förslaget om förbud mot reversavsättning har tilldragit
sig uppmärksamhet fr. a. såvitt avser stiftelsens möjligheter att såsom
en form av medelsplacering utlåna medel till arbetsgivaren (återlån).

Utredningens uttalande att stiftelse inte bör vara hindrad att å t e r1
å n a medel till arbetsgivaren tillstyrks av Näringslivets skattedelegation,
LO och Kooperativa förbundet. Enligt delegationen är tillsynslagens allmänna
placeringsregler med beaktande även av stiftelsestyrelsens sammansättning
fullt betryggande. Kooperativa förbundet understryker den särskilda
betydelse som frågan om återlån har för den konsumentkooperativa pensionsstiftelsen
och anför. Formuleringen »affärsmässigt försvarlig» har förbundet
uppfattat som ett uttryck för att utredningen menat att placering
utan formell säkerhet under vissa omständigheter bör kunna accepteras av
tillsynsmyndigheten. En närmare precisering av de omständigheter som i
så fall bör vara för handen låter sig svårligen göra. En sådan tolkning synes
förbundet stå i samklang med de normer som vanligen gäller vid kreditbedömning,
där formella säkerheter inte alltid spelar den största eller avgörande
rollen utan där det låntagande företagets utvecklingsmöjligheter
och företagsledningens kvalitet ofta tillmäts större betydelse. En sådan tolkning
skulle också göra det möjligt att placera stiftelsens medel även hos
den växande kategori av företag som arbetar med relativt små fasta belåningsbara
tillgångar men vilkas kreditvärdighet av andra, nyss antydda
skäl, kan anses vara helt tillfredsställande. De speciella förhållanden som
råder inom Konsumentkooperationens pensionsstiftelse har givit förbundet
särskild anledning att uppmärksamma frågan om principerna för utlåningen
av stiftelses medel. Nämnda pensionsstiftelse är enligt förbundet med
utredningens terminologi en gemensam stiftelse av typ förmögenhetsgemenskap
och med central förmögenhetsförvaltning. Alltsedan stiftelsens tillkomst
har betydande medel placerats i delägarföretag som lån utan särskild
säkerhet. Detta har skett i enlighet med stiftelsens stadgar och i överensstämmelse
med reglerna i 1929 års lag om tillsyn av stiftelser. Detta system
med en tämligen fri utlåning till delägarföretagen har varit en grundläggande
förutsättning för uppbyggandet av det konsumentkooperativa pensionssystemet.
De anställdas representation i stiftelsestyrelsen har medverkat
till att destinatärernas krav på trygghet beaktas vid medelsplaceringen.
Det är därför enligt förbundet av stor vikt att vederbörande tillsynsmyndighet
vid tillämpningen av den nya lagstiftningen strikt följer de av utred -

128

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

ningen framförda och de nu påtalade riktlinjerna angående pensionsstiftelsens
medelsplacering. Skulle däremot tillsynsmyndigheten genomgående
ställa krav på särskild säkerhet i konventionell mening vid utlåning av medel
från stiftelsen till anslutna företag, skulle detta ovillkorligen medföra
synnerligen A''ittgående konsekvenser för Konsumentkooperationens pensionsstiftelse.

Betänkligheter mot motivuttalandet om återlån har uttalats a\T kammarrätten,
överståthållarämbetet och länsstyrelsen i Värmlands län. Kammarrätten
menar, att vissa skäl talar för att återlån skall kräva bankmässig säkerhet,
även om yrkande inte framställs därom, och enligt överståthallarämbetets
mening fordrar trygghetskravet att medlen skall vara placerade på
ekonomiskt betryggande sätt. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län finner
uttrycket »affärsmässigt försvarlig» alltför vagt, särskilt i jämförelse
med föreskriften om nöjaktig placering i 15 § i 1929 års tillsynslag. Äventyrliga
placeringar skulle kunna godtas, om de kunde anses försvarliga
rent affärsmässigt. Länsstyrelsen anser det önskvärt med en bestämmelse,
enligt vilken återlån får ske endast mot fullgod säkerhet och att därmed
avses samma krav som för placering aAr omyndigs medel (såsom obligationer
och inteckning i fast egendom), dock att kapitalets realvärde inte bör
förminskas.

Som ett särskilt skäl för att förbjuda stiftelse att placera sina medel i
annat än statsobligationer och fast egendom åberopar länsstyrelsen i Malmöhus
län det förhållandet, att en konflikt kan uppstå vid återlån, om stadgarna
innehåller föreskrift om att arbetsgiAaren inte behöver ställa säkerhet.
Detta gäller även nu med hänsyn till 15 § tillsynslagen, som föreskriver att
stiftelsens förmögenhet skall vara nöjaktigt placerad. Länsstyrelsen hänvisar
härvid till några av regeringsrätten avgjorda mål.

Föreningen auktoriserade revisorer, handelskammaren i Gefle och SHIO
framför önskemål om att redan arbetsgivarens avsättning till stiftelsen skall
kunna ske i form av revers mot »affärsmässigt försvarlig säkerhet». Som
ett särskilt skäl därför åberopas av SHIO, att det därigenom underlättas för
mindre eller medelstora företag, som inte anslutit sig eller inte önskar ansluta
sig till allmän pensionsplan, att företa aArdragsgilla avsättningar till
stiftelse.

Enligt lagberedningen inträder svårighet, om pant lämnats för en fordran
som är ogiltig. Det är inte säkert att pantsättningen också blir ogiltig,
något som utredningen antagit följa av allmänna grundsatser. I detta fall
måste arbetsgivaren, framhåller beredningen, förutsättas veta vad han gör.
Vore antagandet åter riktigt, kan därav föranledas afl en konkursförvaltare
i en sedermera inträffad konkurs nödgas undersöka förutsättningarna för
stiftelsens åtkomst av panten. Beredningen finner den föreslagna skillnaden
mellan pensions- och personalstiftelse med avseende på återlån otillräckligt
motiverad och möjligen ägnad att skapa förvirring.

Kungl. Maj.ts proposition nr 83 år 1967

129

Mot förbudet för pensionsstiftelse att från arbetsgivaren ta emot egendom
på villkor, som begränsar dess befogenhet att förfoga över
egendomen, riktar lagberedningen och hovrätten för Västra Sverige den anmärkningen
att sanktion inte är utsagd i lagtexten. Enligt lagberedningen
framgår inte heller klart av motiven, huruvida sanktionen skall vara ogiltighet
över huvud eller endast ogiltighet av villkoret. Hovrätten framhåller,
att påföljden måste vara ogiltighet av avtalet.

Förslaget om förbud mot innehav av aktier i arbetsgivarbolaget har
mött kritik av länsstyrelsen i Malmöhus län, aktiebolagsutredningen, Föreningen
auktoriserade revisorer, Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare,
Skånes handelskammare samt Sveriges advokatsamfund.

Länsstyrelsen anser att förbudet mot aktieinnehav är onödigt med hänsyn
till de vittgående möjligheter till kontroll av och insyn i företagets förvaltning
som stiftelsens styrelse fått. Bestämmelsen gör det omöjligt för stiftelse
att förvärva aktier i stiftarbolaget, om detta vid nyemission erbjuder de
anställda att teckna sig för aktier till förmånlig »förstadagskurs». Aktiebolagsutredningen
frågar sig varför en stiftelse inte skall kunna ta emot en gåva
av aktier i stiftarbolaget. Ett förbud bör, om sådant skall gälla, avse förvärv
endast mot vederlag. Även ett sådant generellt förbud kan dock enligt aktiebolagsutredningen
anses tvivelaktigt, t. ex. om det gäller aktier i ett stort
börsnoterat bolag. Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare
finner det överraskande att stiftelse inte skall få äga aktier i stiftarbolaget,
ens om aktierna från banksynpunkt kan bedömas som fullgoda. Föreningen
auktoriserade revisorer hävdar, att förbudet mot aktieinnehav inte kan motiveras
med en hänvisning till 69 § aktiebolagslagen. Avgörande måste vara,
huruvida stiftelses placering av medel i aktier i moder- eller dotterbolag kan
anses vara mera riskabel än annan aktieplacering med hänsyn till stiftelsens
ändamål. Det torde visserligen enligt föreningens uppfattning inte kunna
förnekas, att risk finns för att t. ex. en konkurs i det bolag, vartill stiftelsen
är knuten, även medför att dotterbolag till detta bolag indrages i fallissemanget.
Risken torde däremot för moderbolags del vara mindre. I många
fall, t. ex. när moderbolaget är ett stort och välkonsoliderat företag, kanske
med aktierna noterade på fondbörs, borde det enligt föreningen inte vålla
nämnvärda betänkligheter att medge pensionsstiftelsen rätt att placera kapital
i moderbolagets aktier. Dessa överväganden synes leda till att innehav
av aktier i moderbolag och dotterbolag bör tillåtas under förutsättning av
tillsynsmyndighetens medgivande. Även Skånes handelskammare, som i
princip delar utredningens uppfattning, anser att stiftelse bör få äga aktier i
stiftarbolaget, om aktierna är börsnoterade. För att inte säkerhetsintresset
skall eftersättas bör dock endast viss del av kapitalet tillåtas bli placerad
på detta sätt.

Sveriges advokatsamfund hänvisar till den föreslagna möjligheten för stiftelsen
att återlåna medel till arbetsgivaren och att i samband därmed av5
Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr 83

130

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

göra vilket slag av säkerhet som gör placeringen affärsmässigt försvarlig.
Lika väl som stiftelsens styrelse får ett sådant förtroende bör den kunna få
bedöma, huruvida placering i aktier i arbetsgivarbolaget är affärsmässigt
försvarlig eller inte. Befogenheten att placera stiftelsens kapital i sådana
aktier kan ha stor praktisk betydelse, framhåller samfundet. Stiftarens intresse
av att bilda en pensionsstiftelse med realtillgångar kan väl tänkas bli
stimulerat, om stiftelsens kapital får placeras i arbetsgivarbolagets aktier
och det därigenom till fromma för arbetstagarna skapas trygghet mot splittring
av aktierna. För arbetstagarna torde det också enligt samfundets åsikt
kunna vara av visst intresse att genom representanter i stiftelsens styrelse
på grund av stiftelsens aktieinnehav kunna få medinflytande i bolaget.

Departementschefen. Förevarande paragraf innehåller de begränsningar
som ansetts böra uppställas beträffande vilka olika slag av egendom pensionsstiftelse
skall äga förfoga över, dvs. placeringsreglerna för realstiftelse.
Den principiella utgångspunkten är liksom enligt gällande rätt, att stiftelse
skall få fritt placera de medel som arbetsgivaren anförtror den. Med hänsyn
till grundtanken, att realstiftelse är den enda form av pensionsstiftelse som
hädanefter erkänns, måste emellertid som framhållits i den allmänna motiveringen
stiftelses rätt att förfoga över skilda slag av tillgångar begränsas
när det gäller fordran mot arbetsgivaren. En bestämmelse om att pensionsstiftelse
inte äger ta emot sådan fordran inleder paragrafen. Skulle arbetsgivaren
likväl överlämna en egen revers, äger stiftelsen inte grunda någon
fordringsrätt på denna. Skulle fordringen vara förenad med säkerhet, t. ex.
inteckning i fast egendom, bör säkerheten återgå till arbetsgivaren-pantsättaren.

Lagberedningen har ifrågasatt riktigheten av utredningens uttalande, att
arbetsgivaren är berättigad att återfå säkerhet som ställts för en sålunda
ogiltig fordran. Visserligen leder inte ogiltigheten hos en huvudfordran automatiskt
till att pantsättningen återgår, låt vara att återgång får anses vara
det normala. I förevarande fall finns emellertid fog för antagandet att arbetsgivaren
inte skulle ha ställt säkerhet, om han insett att huvudfordringen
(reversavsättningen) var ogiltig. Även för stiftelsen bör detta framstå
som naturligt.

Jag har redan i den allmänna motiveringen påpekat den principiella skillnad
som föreligger mellan det fallet att stiftelsen tar emot fordran från arbetsgivaren
i form av avsättning och det fallet att en fordran uppkommer
genom återlån — försträckning från stiftelsen till arbetsgivaren. I enlighet
med utredningsförslaget bör sistnämnda fordringsförhållande inte omfattas
av det föreslagna förbudet utan anses som ett led i stiftelsens medelplacering.

I detta sammanhang vill jag emellertid något utförligare uppehålla mig vid
det av utredningen föreslagna kravet på säkerhet vid återlån. Detta krav
innebär, att arbetsgivaren är skyldig att ställa säkerhet som stiftelsen finner

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

131

»affärsmässigt försvarlig». Förslaget har tillstyrkts av Näringslivets skattedelegation,
LO och Kooperativa förbundet. Från förbundets sida har därvid
understrukits den speciella betydelse som frågan har för den konsumentkooperativa
stiftelsen med hänsyn till att formell säkerhet för avsättningarna
inte brukat krävas.

Från andra håll, t. ex. länsstyrelserna i Malmöhus, Göteborgs och Bohus
samt Värmlands län, har emellertid uttalats önskemål om strängare krav
på säkerhet.

Ett krav på »affärsmässigt försvarlig» säkerhet, som utredningen föreslagit,
är enligt min mening alltför vagt och obestämt. Införandet av ett
säkerhetskrav som kan ge utrymme för vitt skilda tolkningar kan innebära
att realstiftelsereformen i praktiken förfuskas. Jag anser därför att bankmässig
säkerhet bör krävas för rätt att få återlåna medel ur stiftelse. Säkerhetskravet
innebär då normalt att stiftelsen för sin fordran mot arbetsgivaren
får förmånsrätt enligt handelsbalken framför oprioriterade fordringar
eller att fordringsrätten utsträcks att gälla även mot annan än ar
betsgivaren (borgen). Undantagsvis bör även annan säkerhet kunna godkännas
eller säkerhetskravet efterges. Frågan härom bör i så fall underkastas
tillsynsmyndighetens prövning.

De normer som bör gälla i fråga om återlån till arbetsgivaren har ansetts
böra komma till tydligt uttryck i lagförslaget. En bestämmelse i ämnet
avslutar därför första stycket. Innebörden i säkerhetskravet har ansetts bäst
kunna anges genom uttrycket betryggande (jfr 56 § lagen om bankrörelse).
Tillsynsmyndigheten bör som nämnt äga medge befrielse från skyldigheten
att ställa sådan säkerhet om den kan anses obehövlig. Ett exempel härpå
utgör det fallet, att en till bank knuten pensionsstiftelse gör en insättning
hos banken och får en motboksfordran mot denna.

Från några håll har under remissbehandlingen förordats att ett skuldoch
fordringsförhållande mellan arbetsgivare och stiftelse borde kunna tilllåtas
uppstå direkt genom en reversavsättning under samma betingelser som
föreslagits för återlån. Mot bakgrund av det principiella resonemang som
förts i frågan anser jag emellertid detta uteslutet.

För att ytterligare markera en realstiftelses självständighet gentemot
arbetsgivaren har i paragrafen också upptagits ett par bestämmelser, som
syftar till att såvitt möjligt avskära stiftelsens beroende av arbetsgivarens
ekonomiska ställning. Det bör undvikas att värdet av stiftelsens tillgångar
i någon högre grad påverkas ogynnsamt, om arbetsgivaren kommer på obestånd
och försätts i konkurs.

Utredningen har föreslagit en regel, enligt vilken arbetsgivaren inte får
knyta inskränkande villkor till stiftelsens rätt att förfoga över
tillgång, som överlämnats av arbetsgivaren. Remissinstanserna har inte funnit
anledning till saklig anmärkning mot förslaget på denna punkt. Vissa
skäl till tvekan kan emellertid uppstå med hänsyn till att destinatärerna
genom ett sådant förbud kan gå helt miste om en förmögenhetstillgång. Det

132

Kungl. Maj.ts proposition nr 83 år 1967

kan sålunda tänkas vara fördelaktigare för destinatärerna att få del i vissa
tillgångar än att helt behöva avstå från dem, bara därför att arbetsgivaren
förbehållit sig t. ex. rätt till avkastning av tillgången under en begränsad
tid. Ett sådant villkor torde nämligen, såsom hovrätten för Västra
Sverige framhållit, föranleda ogiltighet av hela avsättningen. Bestämmelsen
synes därför böra jämkas så, att förbudet kommer att avse villkor
som väsentligt begränsar rätten att förfoga över egendomen. Med väsentlig
begränsning bör avses t. ex. ett avyttringsförbud eller ett förbehåll om
rätt till avkastning, som inte är tidsbegränsat.

Som en ytterligare inskränkning i stiftelses medelsförvaltning föreslår
utredningen ett ovillkorligt förbud för stiftelse att äga aktier i stiftar -bolaget och detta närstående bolag. Förslaget i denna del har avstyrkts
av åtskilliga remissinstanser. Aktiebolagsutredningen har frågat sig varför
en stiftelse inte skall få ta emot en gåva av aktier i bolaget. I andra remissyttranden
har hänvisats till utredningens uttalande, att stiftelsen i
princip har fria händer vid medelsförvaltningen — såsom t. ex. vid återlån.
Särskilt svårförståeligt har man funnit förbudet vara beträffande börsnoterade
aktier. Advokatsamfundet har framhållit, att det i vissa fall kan
vara till fördel för en stiftelse att äga aktier i stiftarbolaget: dels kan bolaget
stimuleras att överlämna aktier, dels motverkas splittring av aktierna.
Enligt Föreningen auktoriserade revisorer kan förbudet mot aktieinnehav
inte, som utredningen menat, grundas på en hänvisning till aktiebolagslagens
regler om förbud för bolag att förvärva egna aktier. Det avgörande
måste i stället vara, om stiftelsens placering av medel i aktier i
moder- eller dotterbolag skall anses vara mera riskabel än annan aktieplacering.
Föreningen drar slutsatsen, att förbudet bör ersättas med en regel,
som gör det möjligt för tillsynsmyndigheten att lämna dispens för sådant
aktieinnehav.

Även enligt min mening saknas tillräckligt skäl att göra ett så bestämt
avsteg från den uttalade principen om att stiftelse skall ha fria händer vid
sin medelsförvaltning. Stiftelse bör få inneha aktier i stiftarbolag eller närstående
bolag, om tillsynsmyndigheten godkänner det. Jag förordar därför
den regeln att stiftelse som grundats av aktiebolag inte skall få äga aktier i
bolaget utan att tillsynsmyndigheten godkänner det. Detsamma bör gälla
aktier i annat bolag, som står i sådant förhållande till nyssnämnda bolag
som avses i 221 § aktiebolagslagen.

12 §.

Paragrafen motsvarar 3 kap. 7 § i utredningsförslaget.

Departementschefen. Paragrafen, som slår fast att pensionsstiftelse är
en pantstiftelse, motsvarar i sak 3 § i 1961 års lag. Angående bestämmelsernas
närmare innebörd får jag hänvisa till prop. 1961: 177 s. 43 och SOU
1965: 41 s. 178.

133

Kungl. Maj.ts proposition nr 83 år 1967
13 §.

Paragrafen motsvarar 3 kap. 4 § i utredningens förslag.

Gällande rätt. Förbudet i 3 § i 1961 års lag för stiftelse att själv ikläda
sig pensionsåtaganden kompletteras av en bestämmelse i 4 § i samma lag
om att stiftelse, som är knuten till arbetsgivare, inte får betala pensionspost
eller avgift till pensionsförsäkring eller bestrida annan utgift i samband
med pensionering eller utgift för vissa pensionering närstående ändamål
annat än om det sker i anslutning till arbetsgivarens död, likvidation
av dennes företag eller dennes konkurs eller ackord utan konkurs
eller också tillsynsmyndigheten av annan särskild anledning finner att
sådan betalning får äga rum.

Utredningen. Utredningen knyter an till den ståndpunkt som intogs vid
tillkomsten av 1961 års lag, nämligen att pensionsstiftelses ändamål är att
trygga löften om pension (pantstiftelse). Ett konsekvent genomförande av
pantstiftelsesystemet förutsätter enligt utredningen — förutom förbud för
stiftelse att själv ikläda sig pensionsåtaganden — förbud mot att verkställa
betalning direkt till pensionsborgenärerna. Stiftelsens betalningar
bör i stället göras till arbetsgivaren i form av gottgörelse för dennes utgifter
för pensioneringen. Utredningen vill emellertid skapa möjlighet för utbetalning
direkt till pensionsborgenärerna under vissa speciella förhållanden.
Enligt utredningens förslag skall sålunda stiftelse äga betala pensionspost
direkt till pensionsborgenären när denne inte kan antagas erhålla
betalning av arbetsgivaren utan avsevärt dröjsmål. Med pensionspost
jämställs annan utgift som arbetsgivaren äger göra med rätt till gottgörelse
ur stiftelsen. Betalningen fullgörs för arbetsgivarens räkning. Enligt utredningen
är stiftelsen vid sådan betalning inte hänvisad till att utnyttja överskott
på kapitalet eller årets avkastning. Har stiftelsen inte medel att
täcka sin pensionsreserv, skall styrelsen emellertid beakta kravet, att stiftelsens
samtliga pensionsborgenärer behandlas efter samma grunder. Förslagets
största betydelse ligger enligt utredningen i att pensionsborgenärerna
inte behöver avvakta arbetsgivarens försättande i konkurs eller stiftelsens
trädande i likvidation för att erhålla betalning för förfallna pensionsposter.

Utredningen föreslår att pensionsstiftelse även i andra fall får göra direktutbetalning
till pensionsborgenärer om tillsynsmyndigheten medger det.
Bestämmelsen är avsedd för sådana fall, då avsevärda organisatoriska och
administrativa fördelar kan vinnas genom en sådan direktutbetalning, t. ex.
i fråga om en gemensam stiftelse (jfr prop. 1961:177 s. 56). En sådan
stiftelse kan nämligen ha utrustats med ett särskilt organ, som fått i uppgift
att registrera olika arbetstagares pensionsförmåner, att räkna ut och
från varje arbetsgivare infordra dennes utlovade tillskott till stiftelsen

134

Kungl. Maj.ts proposition nr 83 år 1967

samt att utbetala förfallna pensionsposter; jfr PRI:s uppgift. Vidare bör
enligt utredningens mening gemensam stiftelse under ett löpande år kunna
få verkställa betalning oavsett om medlen vid betalningstillfället har
egenskap av överskott på kapitalet eller inte, under förutsättning att de
olika arbetsgivarna förbundit sig att årligen tillskjuta det belopp som
fordras för att täcka bristen och att betryggande garantier föreligger därför.

Departementschefen. Den föreslagna paragrafen vilar på den uppfattningen
att stiftelse principiellt sett inte har rätt att betala pensionsbelopp
direkt till pensionsborgenärerna. Som jag framhöll vid tillkomsten av 1961
års lag (prop. 1961: 177 s. 57) är en föreskrift om att stiftelse inte får
utlova pension verkningslös från synpunkten att de anförtrodda medlen
binds hos stiftelsen, om denna likväl på egen hand får betala ut pension
till pensionsborgenärerna (beredandestiftelse). I 1961 års lag har gjorts
vissa undantag från förbudet för stiftelse att utlova och utbetala pension.
Stiftelsen äger t. ex. själv utbetala pensioner vid arbetsgivarens död eller
vid hans konkurs. Som utredningen föreslagit bör betalningsförbudet uppmjukas
ytterligare.

Departementsförslaget upptar i 19 § regler för den situation som föreligger
vid stiftelses likvidation. Vid sidan därav har i förevarande paragraf
upptagits en allmän föreskrift om att stiftelse för arbetsgivarens räkning får
betala direkt till pensionsborgenär, om denne inte kan antas erhålla betalning
av arbetsgivaren utan avsevärt dröjsmål eller om tillsynsmyndigheten
tillåter det. Avsikten med bestämmelsen, som i sak motsvarar utredningsförslaget,
är i första hand att göra det möjligt för pensionsborgenärer
att uppbära förfallna pensionsposter utan att behöva avvakta att arbetsgivaren
försätts i konkurs eller dylikt. Även i andra fall kan det, såsom
utredningen visat, tänkas vara av intresse att stiftelsen får verkställa utbetalningar.
I sådana fall bör tillsynsmyndighetens medgivande inhämtas.

14 §.

Paragrafen motsvarar 3 kap. 3 § första och andra styckena i utredningens
förslag.

Gällande rätt. Ett aktiebolag med bunden pensionsstiftelse har möjlighet
att ur stiftelsen bereda sig gottgörelse för sina pensionsutgifter. Motsvarande
gäller för fri stiftelse enligt 5—7 §■§ i 1961 års lag. Gottgörelse får
hämtas endast ur stiftelsens överskottsmedel, dvs. vad som överstiger stiftelsens
pensionsreserv. Enligt 1961 års lag får överskottsmedlen användas
till gottgörelse för alla slag av utgifter i samband med pensionering, liksom
till vissa närstående ändamål. Gottgörelse kan sålunda avse utgift för familjepension,
trots att stiftelsens ändamål är att trygga enbart ålderspension.
För att uppnå anpassning till den allmänna tilläggspensioneringen

Kungi. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

135

omfattar rätten till gottgörelse även avgift till försäkring för allmän tilläggspension.
En beräkningsmetod för gottgörelse för sådan avgift ges i 5 §. Gottgörelsen
får avse den del av avgiften som kan anses hänföra sig till lön
eller annan ersättning åt destinatärerna.

Enligt 6 § i 1961 års lag får arbetsgivaren ytterligare gottgöra sig för vissa
engångsunderstöd. Det är här fråga om antingen engångsunderstöd åt arbetstagare
vid långvarig arbetsoförmåga på grund av sjukdom, lyte eller annat
men eller vid arbetstagarens avgång ur tjänsten på grund av uppnådd
ålder eller engångsunderstöd åt efterlevande vid arbetstagares frånfälle eller
också försäkring av sådana understöd. Här inräknas bl. a. premier för
grupplivförsäkring. Rätten till gottgörelse för dessa ändamål är dock inte
ovillkorlig utan förutsätter samtycke av de destinatärer som är i tjänst eller
av deras fackorganisation, om utgiften inte gjorts enligt bestämmelse i kollektivavtal.

Utredningen. Utredningen framhåller att, om en stiftelse enligt sina
stadgar avser t. ex. endast tjänstemän, stiftelsens medel enligt 5 § i 1961
års lag inte får användas till gottgörelse för pensionering av arbetare. Lagen
bortser däremot från föreskrift i stadgarna att stiftelsen skall avse endast
visst slag av pensionering, exempelvis ålderspension. Överskott får alltså
användas för all slags pensionering. Utredningens förslag överensstämmer
i den förra punkten helt med 1961 års lag. Avser stiftelsen viss personkrets,
måste gottgörelsen följaktligen hänföra sig till denna personkrets. Vad angår
pensionens art hänvisar utredningen till en annan bestämmelse som den
föreslår och som förutsätter att en stiftelse inte omfattar löften enligt allmän
pensionsplan (10 § i departementsförslaget). Med denna utgångspunkt finner
utredningen det knappast möjligt att behålla regeln i 1961 års lag om
att stiftelse äger tillhandahålla gottgörelse för all slags pensionering oavsett
stiftelseurkundens innehåll. Avser gottgörelse förfallna pensionsposter,
avgifter för pensionsförsäkring och övriga utgifter i samband med pensionering
bör enligt utredningen stiftelseurkundens samtliga föreskrifter om
stiftelseändamålet efterlevas.

I fråga om rätt till gottgörelse för vissa engångsunderstöd har utredningen
däremot anslutit sig till samma ståndpunkt som kommit till uttryck
i 1961 års lag. Utredningen uppställer sålunda här endast det kravet att utgiften
skall avse arbetstagare, som omfattas av stiftelsens ändamål. Det
nuvarande kravet på samtycke av destinatärerna har utredningen emellertid
låtit utgå.

Samma begränsning som för engångsunderstöd föreslår utredningen
beträffande gottgörelse för vad arbetsgivaren i bokföringen avsatt till fullgörande
av bestämmelse i allmän pensionsplan. Sistnämnda punkt är ett
uttryck för den anpassning som förslaget innehåller till allmänna pensionsplaner.
I sammanhanget erinrar utredningen om den möjlighet som enligt

136

Kungl. Maj.ts proposition nr 83 år 1967

gällande rätt föreligger för överföring av överskott till en PRI-stiftelse från
annan stiftelse med tjänstemän såsom destinatärer.

Remissyttrandena. De ändamål för vilka gottgörelse får ske enligt förslaget
har inte föranlett annat yttrande än att Näringslivets skattedelegation
förutsatt, att dessa omfattar även vad som framdeles kan komma att tas ut
i form av arbetsgivaravgift för finansiering av folkpension.

Förslaget att stiftelseurkundens föreskrifter skall lända till efterrättelse
inte endast beträffande personkretsen utan även i fråga om pensionens art
(ålders- eller familjepension o. dyl.) vid tillämpning i fråga om förfallna
pensionsposter m. m. har avstyrkts av Skånes handelskammare och av Näringslivets
skattedelegation.

Departementschefen. Paragrafen innehåller bestämmelser om under vilka
förutsättningar och i vilken utsträckning arbetsgivaren äger bereda sig
gottgörelse ur en till företaget knuten pensionsstiftelse för vad han utgett
till pensionsborgenärer.

I första stycket i utredningens förslag tas de utgifter upp för vilka gottgörelse
enligt lagen får ske. De under a) nämnda utgifterna — förfallna
pensionsposter, avgifter för pensionsförsäkring och övriga utgifter i samband
med pensionering — är naturligtvis de ojämförligt vanligaste, medan
de under b) upptagna engångsunderstöden mer har karaktär av undantagsföreteelser.
Dessa båda grupper står kvar i första stycket i departementsförslaget.
Den tredje gruppen i utredningens förslag, nämligen vad
som i bokföringen avsatts till fullgörande av bestämmelse i allmän pensionsplan,
har i departementsförslaget tagits upp för sig i ett andra stycke.

I fråga om utgifter under a) innebär utredningsförslaget en betydelsefull
skillnad jämfört med gällande rätt. För rätt till gottgörelse för sådan utgift
föreligger f. n. endast ett krav på att utgiften gjorts till person som omfattas
av den med stiftelsen avsedda personkretsen, däremot inte att utgiften
avsett samma slag av pension, som stiftelsen avser att trygga. Om en
stiftelse enligt stadgarna skall trygga enbart ålderspension, föreligger alltså
enligt 1961 års lag inte hinder för arbetsgivaren att gottgöra sig för utbetald
familjepension. Utredningsförslaget innebär däremot att gottgörelse för utgift
som avses under a) inte får ske, om inte utgiften stått i full överensstämmelse
med stiftelsens ändamål, såsom detta anges i stadgarna. Samtliga
de begränsningar som stadgarna innehåller skall sålunda beaktas även
i fråga om pensionens art. Förslaget motiveras med en hänvisning till den
i 10 § i departementsförslaget upptagna presumtionsregeln, att pensionsstiftelse
inte skall anses trygga planpension, om det inte uttryckligen anges.

I fråga om engångsunderstöd intar utredningen samma ståndpunkt som
gällande lag, vilket innebär, att gottgörelse får ske, blott understödstagaren
ingår i stiftelsens destinatärskrets. Samma vidsträckta möjlighet till gott -

Kungl. Maj.ts proposition nr 83 år 1967

137

görelse ur stiftelse — utan avseende vid andra ändamålsbegränsningar som
stiftelsens stadgar kan innehålla — föreligger i fråga om avsättningar till
planpensionering. Till stöd härför åberopar utredningen bl. a. bestående ordning.
Enligt vissa regler om överföring av medel från en stiftelse till en
annan i 8 § i 1961 års lag kan arbetsgivaren under vissa betingelser överföra
överskottsmedel från en realstiftelse till en PRI-stiftelse för att täcka
dennas pensionsreserv.

Utredningens förslag om vidgad bundenhet i fråga om utgifter under a)
har kritiserats av några remissinstanser under hänvisning till att sådan
bundenhet inte avsetts skola gälla i fråga om övriga utgifter. För egen del
fäster jag särskilt avseende vid att arbetsgivaren inte avses vara bunden
till stadgeändamålen när det gäller gottgörelse för avsättning till planpension.
En arbetsgivare skall sålunda ur stiftelse kunna gottgöra sig för vad
han avsatt till ITP-pension, fastän stiftelsen inte tjänar syftet att trygga sådan
pension. Vad utredningen åberopat till stöd härför bör godtas. Vid
sådant förhållande föreligger emellertid enligt min mening inte tillräckliga
skäl att med avseende på förfallna pensionsposter el. dyl. frångå den mer
liberala inställning i fråga om arbetsgivares rätt till gottgörelse, som 1961
års lag intagit. Även för utgifter för förfallen pension — bl. a. ITP-pension
—- bör arbetsgivaren alltså kunna gottgöra sig ur stiftelse, så snart detta
är möjligt med hänsyn till destinatärskretsen. Departementsförslaget har
utformats i enlighet härmed. Till frågan om ett strängare iakttagande av
ändamålsbestämningarna återkommer jag i följande paragraf.

Näringslivets skattedelegation har förutsatt, att under a) ingår även sådan
arbetsgivaravgift för finansiering av folkpension som kan komma att utgå
vid en framtida omläggning av skattesystemet. Eu sådan avgift torde inrymmas
under ordalagen »annan utgift i samband med pensionering», och
gottgörelse bör därför kunna ske för sådan avgift.

Som utredningen föreslagit bör det i 1961 års lag uppställda kravet på
samtycke från destinatärerna när det gäller gottgörelse för engångsunderstöd
utgå som obehövligt.

15 §.

Paragrafen motsvarar 3 kap. 2 § och 3 § tredje—sjätte styckena i utredningens
förslag.

Gällande rätt. I 10 § i 1961 års lag lämnas föreskrifter om hur pensionsstiftelses
pensionsreserv beräknas. Med pensionsreserven avses kapitalvärdet
av utgående pensioner samt, i fråga om pensioner som ännu inte börjat
utgå, kapitalvärdet av utfästa pensioner till den del de enligt utfästelsen
intjänats vid tillfället för beräkningen. Kapitalvärdet bestäms enligt försäkringstekniska
grunder, som med stöd av paragrafen fastställs av försäkringsinspektionen.
Stiftelse, som bildas med anledning av ITP-överenskom 5f

Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt Nr 83

138

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

melsen av år 1960, äger beräkna sin pensionsreserv efter en särskild regel.

Enligt 7 § i 1961 års lag är arbetsgivarens rätt till gottgörelse begränsad
till tiden så, att den är bunden till det räkenskapsår under vilket utgiften
gjorts. Tillsynsmyndigheten äger dock medge gottgörelse för utgift under
tidigare räkenskapsår, om särskilda skäl föreligger.

Utredningen. Utredningen kallar det belopp som finns i stiftelsen utöver
dess pensionsreserv för överskott på kapitalet. Vid beräkningen av om
stiftelsen har överskott eller inte är det avgörande enligt utredningen vilka
slag av pensionslöften som skall beaktas. Utredningen påpekar att stiftelsens
pensionsreserv och arbetsgivarens pensionsreserv inte behöver sammanfalla.

I det fall, att stiftelsen tryggar pensionslöften enligt pensionsplan, skall
enligt utredningen i stiftelsens pensionsreserv inräknas vad arbetsgivaren
åtagit sig att avsätta utöver upplupen del av pension. Bestämmelsen syftar
till en anpassning till innehållet i förefintliga allmänna pensionsplaner.

Beräkningen av ev. överskott bör enligt utredningen ske vid utgången
av varje räkenskapsår. Därmed förstås stiftelsens räkenskapsår, vilket inte
nödvändigt behöver sammanfalla med arbetsgivarens. Utredningen har inte
ansett det nödvändigt att föreslå särskilda bestämmelser för värderingen
av stiftelsens tillgångar. Dessa bör åsättas ett med försiktighet
uppskattat saluvärde. Fast egendom bör upptagas till anskaffningsvärdet
eller taxeringsvärdet, beroende på vilketdera som är högst, men inte högre
än saluvärdet. Tveksamma värderingsfrågor torde enligt utredningen få
överlåtas åt praxis. I fråga om aktier bör som alternativ till börsvärdet få
användas det lägsta värde som förekommit under de senaste två åren.

Arbetsgivaren bör enligt utredningen — liksom hittills — ha rätt till
avdrag vid taxeringen för sådan avsättning som är nödvändig för att stiftelsens
förmögenhet skall motsvara stiftelsens pensionsreserv.

Skyldigheten för stiftelse att lämna gottgörelse efter arbetsgivarens framställning
är, anmärker utredningen, som regel begränsad till att avse överskott
å kapitalet. Utredningen har emellertid ansett att arbetsgivare bör ha
möjlighet att efter eget bedömande ta i anspråk stiftelses medel i något större
omfattning. Utredningen föreslår sålunda, att gottgörelse för förfallna
pensionsposter, avgifter för pensionsförsäkring och övriga utgifter
i samband med pensioneringen alltid skall få ske ur årets avkastning.
Genom detta förslag säger sig utredningen delvis beakta ett av
Skånes handelskammare anmält önskemål. Handelskammaren har nämligen
i en till Kungl. Maj :t ställd, till utredningen överlämnad skrift år 1962 anfört,
att enligt bestämmelserna i 1961 års lag stiftelses reala medel inte kan
användas till gottgörelse förrän arbetsgivaren reglerat sin skuld till stiftelsen.
Från en annan synpunkt innebär detta enligt handelskammaren, att
företagen inte kan sörja för att likvida medel finns tillgängliga för framtida

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

139

pensionsutgifter genom att avsätta reala medel till sina pensionsstiftelser.
Även om avsättningarna skett före tillkomsten av 1961 års lag, blir medlen
bundna med påföljd att den likviditetsreserv som kan ha byggts upp inte
längre kan användas. Med anledning av handelskammarens påpekande konstaterar
utredningen, att hinder liksom hittills bör möta mot att ta i anspråk
stiftelsens kapital, om detta inte förslår till att täcka stiftelsens
pensionsreserv. Däremot bör avkastningen på de av handelskammaren anförda
skälen få utnyttjas, och detta trots att kapitalet inte räcker till att
täcka pensionsreserven. Har för stiftelsen föreskrivits, att avkastning skall
läggas till kapitalet, skall denna föreskrift dock enligt utredningen följas
intill dess att kapitalet blir tillräckligt för att täcka pensionsreserven.

Gottgörelse skall enligt en av utredningen föreslagen bestämmelse avse
arbetsgivarens löpande utgifter eller utgifter som uppkommit under året
dessförinnan. Bestämmelsen har till syfte att förmå arbetsgivaren att ta i
anspråk överskottsmedel i fortlöpande takt. Gör han inte detta — t. ex.
därför att han med hänsyn till sitt rörelseresultat vill uppskjuta mottagandet
av gottgörelse — förlorar han rätten att framdeles åberopa samma utgift
såsom gottgörelsegrund. Bestämmelsen utgör således enligt utredningens
mening en preklusionsregel. Utredningen jämför denna regel med motsvarande
bestämmelse i 1961 års lag. Enligt denna får arbetsgivaren inte utan
särskilt tillstånd gottgöra sig för utgift under senare år än det då han haft
utgiften. Enligt förslaget likställs utgifter under det närmast föregående räkenskapsåret
med löpande utgifter.

Utredningen framhåller att uttrycken kostnad, utgift och utbetalning
inom företagsekonomin har skilda betydelser. Variationerna belyses med ett
exempel: Antag att ett företag i slutet av år 1965 inköper en maskin och att
denna skall betalas år 1966. Maskinen beräknas kunna användas i 10 år. Utgiften
har då uppkommit år 1965. Utbetalningen redovisas år 1966. Kostnaden
slutligen fördelas med 1/10 på ettvart av åren 1966—1975 (avskrivning
för slitning). Kostnadsposten redovisas i vinst- och förlusträkningen.

När rätten till gottgörelse som i gällande rätt är knuten till utgiftsbegreppet,
uppstår enligt utredningen en skillnad mellan vad arbetsgivaren
redovisat såsom kostnad för räkenskapsåret och det belopp med vilket gottgöreise
för samma år får krävas från en stiftelse. Gottgörelse kan vissa år
inte sökas för hela kostnaden, medan gottgörelsen andra år avser ett större
belopp än kostnaden. Enligt utredningens mening är denna fråga av praktisk
betydelse bl. a. i fråga om avgift till den allmänna pensioneringen. Utgiften
är här lika stor som de för året preliminära avgifterna, ökat eller
minskat med den samtidigt skeende slutregleringen för föregående år. Kostnaden
å sin sida motsvarar de beräknade avgifterna för året (jfr prop.
1961: 177 s. 73).

Utredningen har ansett sig böra förorda, att arbetsgivare, som har kostnadsbokföring
och som lägger denna till grund vid taxering till beskattning,

140

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

skall vara skyldig att lägga uppkomna kostnader till grund för gottgörelse.

Utredningen hänvisar till gällande rätt vid tolkningen av vad som skall
förstås med utgifter i samband med pensionering, med pension, pensionsförsäkring
samt med engångsunderstöd och försäkring av sådana understöd.

Remissyttrandena. Frågan om värdering av stiftelsens tillgångar
har berörts i vissa yttranden.

Önskemål om uttryckliga värderingsregler har framförts av kammarrätten,
riksskattenämnden, länsstyrelsen i Värmlands län, Taxeringsnämndsordförandenas
riksförbund, Näringslivets skattedelegation och Kooperativa
förbundet. Rikskattenämnden framhåller, att värderingen också är en civilrättslig
angelägenhet med hänsyn till frågan om gottgörelse och att nämnden
därför inte kan lämna närmare föreskrifter i ämnet. Några av remissinstanserna
framhåller särskilt den intressemotsättning, som i fråga om
värderingen föreligger mellan tillsynsmyndighet, arbetsgivare, pensionsborgenärer
och skattemyndighet.

Vad angår utredningens synpunkter på riktlinjerna för värderingen har
dessa föranlett yttranden från Sveriges advokatsamfund, handelskammaren
i Gefle, Näringslivets skattedelegation och Kooperativa förbundet. Advokatsamfundet
tillstyrker den föreslagna värderingsprincipen för aktier. Handelskammaren
anser, att uttalanden i motiven angående värderingen är klarläggande,
men menar att värderingen av börsnoterade aktier bör få ske i huvudsaklig
överensstämmelse med principerna för värdering av vissa värdepapper
hos sparbanker m. m. Näringslivets skattedelegation biträder uttalandet
om värdering av fast egendom men föreslår en annan regel för värdering
av aktier, nämligen att börsnoterade aktier tas upp till högst 80 % av hörsvärdet
vid räkenskapsårets utgång. Dessa båda regler skulle enligt delegationens
mening kunna tjäna som vägledning vid tolkningen av huvudnormen
för värdering efter ett med försiktighet uppskattat saluvärde. Kooperativa
förbundet ansluter sig till utredningens bedömning med understrykande av
att uppskattningen av tillgångarnas saluvärde måste ske med tillbörlig försiktighet.

Den av utredningen också berörda frågan om stiftelses räkenskapsår och
bokföringsskyldighet har föranlett överståthållarämbetet och handelskammaren
i Gefle att uttala, att stiftelsens räkenskapsår av praktiska skäl bör
sammanfalla med arbetsgivarens. Handelskammaren ifrågasätter vidare om
inte en särskild föreskrift om bokföringsskyldighet för stiftelse bör införas.

Föreningen auktoriserade revisorer framhåller, att uträkningen av stiftelsens
förmögenhet och pensionsreserv normalt sett inte är färdig vid själva
balansdagen. Frågan om avsättning kan därför inte bedömas förrän någon
tid därefter. Det vore enligt föreningen värdefullt med ett uttalande att hinder
inte möter mot avsättning för det gångna räkenskapsåret före deklarationens
avlämnande.

141

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

Den föreslagna föreskriften att gottgörelse i visst fall får tas u r
stiftelsens avkastning, fastän stiftelsen inte kan redovisa överskott
på kapitalet, har tillstyrkts av Skånes handelskammare men avstyrkts
av Lantbrukets skattedelegation och Enskilda företags tjänstepensionärsförbund.

Skånes handelskammare, som uttalar sin tillfredsställelse över att förslaget
på denna punkt delvis utformats med beaktande av handelskammarens
framställning till Kungl. Maj :t år 1962, anser att även stiftelsens kapital
bör få utnyttjas i de fall då stiftelsen tecknat en försäkring »å den pensionsberättigades
inträde i pensionsåldern». Syftet är då att stiftelsen skall tillföras
likvida medel till pensionsutbetalningen efter hand som behov av medel
uppstår.

Lantbrukets skattedelegation anser, att förslaget på denna punkt länder
övriga borgenärer med förmånsrätt efter pensionsborgenärer till skada, eftersom
pensionsfordringen inte är avsedd att få bevakas till den del den
betalas av pensionsstiftelse. Ju större underskott en stiftelse har, desto sämre
bevakningsrätt tillkommer således övriga borgenärer. Delegationen förordar
därför, att förslaget om rätt att utnyttja årets avkastning i ett underskottsfall
utgår. Enskilda företags tjänstepensionärsförbund har liknande
synpunkter.

Departementschefen. I förevarande paragraf har i överensstämmelse med
utredningens förslag till en början tagits upp regler om vad som skall anses
utgöra överskott på pensionsstiftelses tillgångar. Den naturliga principen
är, att vad som överstiger den vid varje tillfälle bestående pensionsreserven
utgör sådant överskott. Mot de bestämmelser som utredningen i detta sammanhang
föreslagit, har remissinstanserna inte haft något att invända. Jag
har inte heller någon erinran mot dessa regler i sak. Jag vill särskilt understryka
utredningens påpekande, att stiftelses pensionsreserv och arbetsgivares
pensionsreserv inte behöver sammanfalla. Den dualism som kan finnas
är en ofrånkomlig följd av att stiftelsen kan ha en destinatärskrets, som
inte omfattar alla arbetstagare till vilka arbetsgivaren utfäst pension eller
av att stiftelsen — trots att den är allmän — kan trygga endast vissa slag av
löften (t. ex. andra löften än planlöften eller löften till huvuddelägare utanför
plan).

Frågan om värdering av stiftelses tillgångar behandlades
vid tillkomsten av 1961 års lagstiftning (prop. 1961:177 s. 78). Jag
framhöll då — med tanke framför allt på reversstiftelserna — att särskilda
värderingsregler inte var behövliga. Som huvudnorm för värdering av annan
egendom än fordran mot arbetsgivaren angav jag saluvärdet och tilläde,
att tveksamma värderingsfrågor fick överlåtas åt praxis.

Utredningen har som norm för värdering av pensionsstiftelses tillgångar i
allmänhet anknutit till ett med försiktighet uppskattat saluvärde samt läm -

142

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

nät vissa speciella synpunkter på värderingen av fast egendom och aktier.
Fast egendom skall enligt utredningen tas upp till det högsta av anskaffnings-
och taxeringsvärdena, dock inte högre än saluvärdet. Aktier skall enligt
utredningen tas upp till börsvärdet eller till det lägsta saluvärde som
förekommit under de två senaste åren. Utredningens uttalande i fråga om
värdering av fast egendom har fått stöd av de remissinstanser som yttrat sig
i saken. I fråga om värdering av aktier har däremot ett par remissinstanser
förordat annan värderingsgrund.

Jag finner i och för sig utredningens uttalanden i dessa frågor välövervägda.
Några generellt verkande regler i värderingsfrågorna torde inte böra
uppställas. Mot lagfästande talar att det kan vara oklokt att inte hålla dörren
öppen för rättstillämpningen att göra de avvikelser från normerna,
som kan föranledas av ändrade förhållanden eller annan orsak. I likhet med
vad jag framhöll i samband med 1961 års lagstiftning synes alltså tveksamma
värderingsfrågor böra lämnas åt lösning genom praxis.

Jag har ingenting att invända mot vad Föreningen auktoriserade revisorer
framhållit rörande den senaste tidpunkten för avsättning, som skali
hänföras till ett visst räkenskapsår.

Till grund för bestämmelsen i andra stycket i departementsförslaget ligger
den ganska naturliga uppfattningen att en stiftelse för att kunna tjäna
syftet att vara pant för arbetsgivarens pensionslöften inte skall få lämna
från sig medel i sådan utsträckning att pensionsreserven kommer att sakna
täckning. Denna grundsats är fastslagen i 1961 års lag. Förevarande förslag
innebär endast den avvikelsen därifrån att en arbetsgivare anses böra
få ta ut gottgörelse ur stiftelses avkastning för utgift som
avses under 14 § a), även om resultatet därav blir att pensionsreserven inte
är täckt. Denna möjlighet att utnyttja avkastningen i ett under skottsfall bör
enligt min mening dock inte gälla beträffande andra utgifter än sådana som
ligger inom ramen för stiftelsens ändamål. Arbetsgivare bör sålunda inte få
göra anspråk på avkastning i ett underskottsfall för att täcka t. ex. aktuell
PRI-pension, om stiftelsen inte har till ändamål att trygga sådan pension.
Härigenom uppnås på denna punkt överensstämmelse med utredningens
förslag att gottgörelse enligt 14 § första stycket a) inte skulle få avse annat
slag av pension än sådan som omfattades av stiftelsens ändamål. Departementsförslaget
utgör enligt min mening en rimlig avvägning mellan destinatärernas
krav på tryggande och önskemål från arbetsgivare att kunna
skapa en likviditetsreserv för löpande pensionsutgifter genom att göra avsättning
till stiftelsen. Skånes handelskammares yrkande att även stiftelses
kapital skall få utnyttjas i ett underskottsfall för vissa angivna ändamål
kan jag däremot inte tillstyrka.

I fjärde stycket har upptagits bestämmelse att arbetsgivare, som vid
taxering beräknar sin inkomst enligt bokföringsmässiga grunder, skall
övergå till kostnads- i stället för utgiftsberäkning. Förslaget beaktar här den

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

143

kritik som framfördes under förarbetena till 1961 års lag, bl. a. från Föreningen
auktoriserade revisorer (prop. 1961: 177 s. 72), mot att 1961 års lagförslag
byggde på utgiftsbegreppet. Jag ansåg då, att kostnadsbegreppet
skulle innebära vissa fördelar från rent bokföringsmässiga synpunkter men
att denna princip stod i strid med allmänna stiftelserättsliga grundsatser,
sådana dessa tog sig uttryck i 1937 års lag. När nu utredningen i sina slutliga
överväganden funnit kostnadsbegreppet vara att föredra — samtidigt
som 1937 års lag föreslås upphävd — vill jag emellertid inte motsätta mig
att beräkning av gottgörelse i berörda fall får ske med ledning av kostnadsbegreppet.
Som riksförsäkringsverket påpekat innebär detta fördelar inte
minst med tanke på arbetsgivaravgiften till den allmänna tilläggspensioneringen.

16 §.

Paragrafen motsvarar 3 kap. 8 § andra och tredje styckena i utredningens
förslag.

Gällande rätt m. m. Stiftelse, som avses stå under tillsyn enligt 1929 års
tillsynslag, skall enligt 1 § i lagen anmälas hos länsstyrelse i det län, där
stiftelsens förvaltning huvudsakligen skall utövas.

Enligt 2 § i 1929 års lag är bunden pensionsstiftelse inte anmälningsskyldig,
däremot alla övriga pensionsstiftelser. Även sådan fri stiftelse som avses
i 191 § lagen den 31 mars 1955 (nr 183) om bankrörelse och 97 § lagen
den 3 juni 1955 (nr 416) om sparbanker ryms under tillsynslagen.

Av 3 § 1929 års lag framgår hur anmälningsplikten skall fullgöras. Fri
pensionsstiftelse skall anmälas av styrelsen inom sex månader efter det styrelsen
mottagit sitt uppdrag.

Om det är möjligt skall enligt 4 § vid anmälningen fogas stiftarens förordnanden,
stadgar och andra föreskrifter för stiftelsen samt uppgift om
stiftelsens förmögenhet. Finns särskild styrelse för stiftelsen, skall styrelseledamöternas
namn, nationalitet och hemvist anges.

Begär stiftelse att länsstyrelse skall fastställa dess stadgar, skall stadgarna
innehålla uppgifter i vissa hänseenden, som anges i 5 §.

Övriga bestämmelser i 1929 års lag innehåller anvisningar till stiftelsens
styrelse och till tillsynsmyndigheten om hur deras uppdrag skall fullgöras.
Vidare innehåller bestämmelserna regler om ansvar för styrelsen, varjämte
tillsynsmyndigheten har utrustats med vissa maktmedel. Slutligen har domstol
fått befogenhet att förordna om annan förvaltning av stiftelsen.

För fria pensionsstiftelser saknas särskilda regler om styrelse. Frågan om
representation för destinatärerna har varit föremål för uppmärksamhet, särskilt
av företagsbeskattningskommittén. (Se härom SOU 1954: 19 s. 335 och
SOU 1965: 41 s. 182).

För bundna stiftelser gäller däremot vissa bestämmelser enligt 1937 års

144

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

lag. Så länge annat inte förekommer än överföring av vinstmedel i balansräkningen
från bolaget, behöver särskilt förvaltningsorgan inte inrättas. Tillförs
stiftelsen däremot realtillgångar, skall i princip särskild styrelse inrättas.
Så skall i princip också ske, om bolaget önskar tillgodogöra sig ersättning
för pensionsutgifter genom nedsättning av dess skuld till stiftelsen, liksom
när bolaget träder i likvidation eller konkurs. Även annars skall styrelse
i princip tillsättas, om intressekollision kan uppkomma mellan bolaget
och stiftelsen. Destinatärerna har dock inte någon möjlighet att framtvinga
att styrelse tillsätts. I lagen anvisas ett annat förfarande, nämligen utseende
av god man. Inrättas styrelse, skall denna äga ett lika starkt inslag från
pensionstagare och anställda som från bolaget. De valda ledamöterna skall
utse ytterligare en ledamot, som skall vara styrelsens ordförande. I händelse
av oenighet ankommer det på domstol att förordna ordförande.

Det förhållandet, att laglig skyldighet f. n. inte föreligger för fri pensionsstiftelse
att inrätta styrelse med representation för de anställda och pensionstagarna,
innebär inte att samtliga fria stiftelser saknar representanter
för destinatärerna. Sådan representation förekommer i betydande omfattning
(jfr SOU 1961: 14 s. 164).

Frågan om representation har uppmärksammats också i de pensionsuppgörelser
som träffats mellan arbetsmarknadens parter. Uppgörelsen den 26
oktober 1960 mellan SAF, SIF och SALF innebär som tidigare nämnts bl. a.
att särskilda pensionsstiftelser, PRI-stiftelser, bildas. För dessa stiftelser
skall finnas stadgar med föreskrifter bl. a. om representation för pensionsborgenärerna.
Styrelsen består av fem personer, vilka utses av företagets
styrelse. Av dessa fem ledamöter skall två hämtas från de grupper som företräds
av SIF och SALF. Styrelsen utser inom sig ordförande.

Utredningen. Inledningsvis framhåller utredningen, att pensionsstiftelse
bör vara underkastad bestämmelserna i 1929 års lag om tillsyn över stiftelser.
De där upptagna särreglerna för bunden stiftelse bör emellertid upphävas
som en följd av utredningens förslag att slopa 1937 års lag.

Om utseende av styrelse och dess sammansättning föreslår utredningen
detaljerade föreskrifter. Ledamöter och suppleanter i styrelsen skall till lika
antal väljas av arbetsgivaren och arbetstagarna. Antalet ledamöter kan bestämmas
av stiftaren. Enligt utredningen bör antalet bestämmas så, att föreliggande
intressen på arbetstagarsidan kan bli tillgodosedda. Skulle stiftelsen
avse olika kategorier arbetstagare, bör möjlighet skapas för var och
en av dessa att låta sig företrädas i styrelsen. Utredningen har inte ansett
det nödvändigt att anmärka, att arbetstagarna måste ha ställning av destinatärer
för att betraktas som väljare.

Styrelsen kan utse ordförande inom sig. Det finns enligt utredningen anledning
anta, att ledamöterna i många fall skall anse det onödigt att tillkalla

145

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

en utomstående, när handhavandet av stiftelsen inte föranleder meningsskiljaktigheter.
I händelse av oenighet mellan ledamöterna om valet av ordförande
bör däremot enligt utredningens förslag tillsynsmyndigheten utse
ordförande. Tryggar stiftelsen utfästelse om pension till huvuddelägare, bör
ordförande alltid finnas. Han bör utses av tillsynsmyndigheten.

Består styrelse av enbart arbetsgivar- och arbetstagarrepresentanter ocl
uppnås inte majoritet vid omröstning i ett ärende, föreslås styrelsen skola
hemställa hos tillsynsmyndigheten om förordnande av ordförande att delta
i ärendets avgörande.

Styrelsen bör enligt utredningen ha befogenhet att på eget ansvar handha
stiftelsens medel utan att vara bunden av andra föreskrifter än dem som
lämnas i It §. Även annars bör styrelsen äga företräda stiftelsen, såsom i
frågor om arbetsgivares rätt till gottgörelse och om fördelning av stiftelsens
medel vid likvidation. Denna ordning finner utredningen mest smidig med
hänsyn till de mångskiftande frågor, som kan uppstå. Den omständigheten,
att olika intressen finns företrädda i styrelsen, utgör enligt utredningen ett
skydd mot missbruk. Tillsynsmyndighetens arbete bör därför bli mindre betungande
än som annars skulle ha blivit fallet.

Remissyttrandena. Utredningens förslag att ledamöterna i stiftelsens styrelse
skall väljas till lika antal av arbetsgivaren och arbetstagarna har föranlett
erinran från några håll. Enligt Skånes handelskammare bör styrelsen
— i överensstämmelse med vad som gäller för PRI-stiftelse — ha sådan
sammansättning att arbetsgivaren äger tillsätta en ledamot mer än arbetstagarna.
Därigenom får arbetstagarna full insyn med möjlighet att påkalla
ingripande från tillsynsmyndigheten samtidigt som arbetsgivaren kan hindra
att medlen placeras i strid med företagets intressen. Handelskammaren
i Karlstad anser, att det är tillfyllest om arbetstagarna och pensionärerna
företräds av en ledamot jämte suppleant. I annat fall föreligger risk för att
stiftelseförvaltningen blir alltför tungrodd.

Förslaget om att ordförande alltid skall utses av tillsynsmyndigheten,
om stiftelsen tryggar pension åt huvuddelägare, godtas av Näringslivets
skattedelegation, som påpekar, att det klart bör utsägas att förordnandet
av ordförande upphör om tryggandet av huvuddelägares pension upphör.
Föreningen auktoriserade revisorer framhåller, att den föreslagna regeln
enligt sin ordalydelse omfattar även det fall att stiftelsen tryggar pension
enbart åt huvuddelägare samt hävdar att motiv för regeln saknas i detta
fall. Kritiska mot förslaget är också SHIO, Svensk industriförening och
Familjeföretagens förening. Svensk industriförening befarar att förslaget
kan få negativa verkningar på samarbetet inom styrelsen genom att övriga
ledamöter känner sig övervakade av ordföranden. Regeln innebär en överdriven
misstänksamhet mot familjeföretagen och kan därför inte tillstyr -

146

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

kas av föreningen. Enligt dess mening är det allmännas skatteintresse tillräckligt
väl tillgodosett genom möjligheten för tillsynsmyndigheten att utse
revisor, när särskild anledning därtill finns.

Vissa andra frågor som rör styrelsens sammansättning tas upp av överståthållarämbetet,
som påpekar, att det enligt tillsynslagen åligger styrelsen
att till tillsynsmyndigheten anmäla såväl sin sammansättning som ändringar
däri. Emellertid saknas skyldighet att upplysa om vem som är ordförande.
Denna brist skulle, framhåller ämbetet, kunna undanröjas genom ett
tillägg till tillsynslagen. Dessutom anser ämbetet att det skulle vara värdefullt
med ett stadgande av innebörd att det förhållandet, att arbetsgivaren
försätts i konkurs, inte rubbar giltigheten av ett givet uppdrag som ledamot
eller hindrar arbetsgivaren att utse ny ledamot, då så annars skulle ha
skett.

Svea hovrätt fäster uppmärksamheten vid att uppgift saknas om det
minsta antal ledamöter, som måste närvara för beslutförhet.

Departementschefen. Som anförts i den allmänna motiveringen bör pensionsstiftelse
liksom hittills vara underkastad 1929 års tillsynslag. Denna
saknar emellertid särskilda regler om styrelse och dess sammansättning.

Utredningen har efter ingående överväganden enhälligt föreslagit vissa
kompletterande bestämmelser i denna del. Dessa har tillstyrkts eller lämnats
utan erinran av remissinstanserna med några enstaka undantag. Med
hänsyn härtill och då de föreslagna reglerna ger uttryck åt en långt driven
önskan att stiftelsen skall intaga en så opartisk ställning som möjligt till
arbetsgivare resp. pensionsborgenärer har departementsförslaget utformats
i huvudsaklig överensstämmelse med utredningsförslaget.

Bestämmelsen i första stycket om styrelses paritetiska sammansättning
har föranlett erinran från två handelskammare, som menat att arbetsgivaren
bör ha starkare representation än arbetstagarna. Enligt min mening
förefaller utredningens förslag om full balans mellan arbetsgivaren och
arbetstagarna naturlig bl. a. med hänsyn till att stiftelsen i annat fall inte
kan anses inta en tillräckligt självständig ställning i förhållande till arbetsgivaren
och pensionsborgenärerna. Denna självständighet utgör ett av kriterierna
på pensionsstiftelse enligt utredningens förslag. Att märka är att i
17 § förutsätts, att antalet arbetstagarledamöter på lämpligt sätt bestäms
med hänsyn till de olika yrkesgrupper som är företrädda inom företaget.

Röstberättigade vid val av arbetstagares företrädare bör självfallet endast
de vara, som omfattas av stiftelsens ändamål. Detta har kommit till
uttryck i departementsförslaget.

Om stiftelse tryggar pension åt huvuddelägare, skall enligt utredningens
förslag tillsynsmyndigheten alltid utse ordförande. I denna del har förslaget
föranlett kritik från ett antal remissinstanser, som ansett att förslaget
är oberättigat negativt i förhållande till huvuddelägarna. Bestäm''''

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

147

melsen får emellertid anses behövlig för att förebygga viss risk för afl pensionsutfästelse
till huvuddelägare brukas på ett sätt som står i strid med
vissa andra beaktansvärda och skyddsvärda intressen. En sådan pensionsutfästelse
kan, om den avser ett oskäligt belopp, åsidosätta övriga pensionsborgenärers
anspråk på säkerhet i stiftelsens tillgångar. Den föreslagna
bestämmelsen har därför utformats i enlighet med utredningens förslag.
Jag vill dock med anledning av vad Näringslivets skattedelegation anfört
framhålla, att särregleringen betingas av att stiftelsen faktiskt tryggar eu
eller flera pensionsutfästelser åt huvuddelägare.

Den omständigheten att arbetsgivare försätts i konkurs bör inte rubba
givet uppdrag att vara ledamot eller hindra arbetsgivaren att utse ny sådan.

Med anledning av Svea hovrätts anmärkning, att utredningsförslaget saknar
särskild föreskrift om styrelses beslutförhet, förordar jag en regel om
att lika många representanter för arbetsgivaren resp. arbetstagarna skall
vara närvarande för att beslut skall kunna fattas. Någon föreskrift om hur
många närvarande som skall krävas på vardera sidan torde däremot inte
behövas.

17 g.

Paragrafen motsvarar 3 kap. 8 § fjärde—åttonde styckena i utredningens
förslag.

Utredningen. Utredningen föreslår att arbetstagarnas ledamöter och
suppleanter i styrelsen skall väljas av den organisation som företräder
»det stora flertalet» av arbetstagarna eller vid sammanträde med arbetstagarna.
Om flera organisationer tillsammans företräder det stora flertalet
arbetstagare, bör ledamöterna utses av dessa tillsammans. Beträffande uttrycket
»det stora flertalet» arbetstagare hänvisar utredningen till 20 § arbetarskyddslagen,
där samma uttryck förekommer.

Utredningen påpekar att 1929 års tillsynslag inte innehåller några föreskrifter
om revisor för stiftelse. För att fylla denna lucka för pensionsstiftelserna
föreslår utredningen en särskild bestämmelse om att arbetsgivaren
skall utse revisor. Revisionsberättelsen bör åtfölja styrelsens årsredovisning,
som skall inges till tillsynsmyndigheten. Tiden, inom vilken detta
skall ske, har av utredningen satts till sex månader efter räkenskapsårets
slut och inte till tre månader, som gäller enligt 1929 års lag. Anledningen
härtill är enligt utredningen, att aktiebolag ofta håller sina bolagsstämmor
senare än tre månader efter räkenskapsårets slut. Enligt 121 § aktiebolagslagen
skall ordinarie bolagsstämma hållas inom sex månader från räkenskapsårets
utgång. Genom att utsträcka tiden för avgivande av stiftelses redovisning
till sex månader blir reglerna enligt utredningen bättre anpassade
till vad som gäller för aktiebolagen. Utredningen föreslår vidare, att de
i aktiebolagslagen givna reglerna för revision av bunden pensionsstiftelse
upphävs.

148

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

Utredningen anser, att uppdrag som styrelseledamot inte behöver vara
oavlönat och att styrelsen inte behöver vara jävig att bestämma sitt eget
arvode. Stiftelsen bör också kunna göra utbetalningar för bestridande av
förvaltningsutgifter, oavsett om överskottsmedel finns (prop. 1961: 177 s.
63 och 65).

Remissyttrandena. TCO framhåller att, om arbetstagarna tillhör olika
organisationer, styrelseledamöter bör utses av dessa gemensamt. Avsikten
bör vara att olika yrkesgrupper blir företrädda i styrelsen, så långt detta
kan ske. Detta bör framgå av bestämmelserna i lagen. SALF yrkar för sin
del att SALF alltid skall vara representerat, när stiftelsen berör arbetsledare.
Enskilda företags pensionärsförbund gör gällande, att de yrkesaktivas
organisationer inte kan sägas representera pensionstagarna. Enligt
1937 års lag har pensionärerna medbestämmanderätt vid utseende av styrelseledamöter.
Vidare hänvisar förbundet till att försäkringsinspektionen
i yttrande till Kungl. Maj :t den 8 november 1962 med anledning av föreslagen
ändring i sammansättningen av SPP:s överstyrelse framhöll att
pensionärernas intressen och önskemål i tjänstepensionssammanhang inte
alltid torde vara identiska med de i arbetslivet kvarvarande gruppernas.
Enligt förbundets mening är det därför av utomordentlig vikt att pensionstagarna
bereds tillfälle att själva eller genom tillsynsmyndigheten tillsätta
en representant i pensionsstiftelsens styrelse.

Förslaget att revisor skall utses av arbetsgivaren bör enligt Kooperativa
förbundet få en dispositiv utformning. Fall kan nämligen föreligga, då arbetsgivarens
styrelseledamöter utses inte av arbetsgivaren själv utan av ett
från arbetsgivaren fristående organ och det är i sådant fall lämpligt att
detta organ får utse även revisor. Innehåller stadgarna bestämmelser i denna
fråga, bör dessa därför få gälla, framhåller förbundet.

TCO förordar, med instämmande av SALF, att revisorn skall vara auktoriserad,
såvida det inte kan visas att särskilda skäl kan anföras däremot,
t. ex. svårighet att anskaffa sådan revisor.

Departementschefen. I huvudsaklig överensstämmelse med utredningens
förslag bör val av arbetstagarnas företrädare i styrelsen ske vid sammanträde
med sådana arbetstagare som omfattas av stiftelsens ändamål, eller
genom den eller de organisationer som arbetstagarna tillhör. I departementsförslaget
har förutsatts att sådan organisation har karaktär av fackförening
eller liknande förening av arbetstagare (jfr 1 § lagen om kollektivavtal).

Tillhör en mycket stor del av arbetstagarna samma fackförening eller liknande
förening bör val med alla arbetstagare inte företas. Valet bör i så fall,
som utredningen förordat, ankomma på föreningen. Om valet kommer att
företas av föreningens styrelse eller vid föreningssammanträde beror på in -

149

Kungl. Maj. ts proposition nr 83 år 1967

nehållet i föreningens stadgar. Representerar flera föreningar en mycket
stor del av arbetstagarna, bör också som utredningen föreslagit ett val
kunna ske genom att de olika föreningarna utser företrädare. Annars bör
valet förrättas vid sammanträde med stiftelsens destinatärer bland arbetstagarna.

Det är viktigt att val av arbetstagarnas styrelserepresentanter sker på sådant
sätt att olika yrkesgrupper bland destinatärerna blir företrädda inom
styrelsen. Detta bör som TCO framhållit komma till tydligt uttryck i lagen.
Departementsförslaget upptar därför en särskild regel att det vid val skall
tillses att olika yrkesgrupper inom företaget blir företrädda inom styrelsen i
lämplig utsträckning. Därigenom torde särskilda bestämmelser kunna undvaras
angående tillvägagångssättet vid sådant val som destinatärerna själva
förrättar eller som sker genom att två eller flera föreningar utser var sina
företrädare.

För att val genom förening skall äga rum förutsätter utredningen att »det
stora flei talet» arbetstagare tillhör föreningen. Enligt min mening är en sådan
gräns i detta sammanhang alltför obestämd och jag föreslår därför som
villkor att mer än tre fjärdedelar av destinatärerna biand arbetstagarna tillhör
föreningen.

Att i lagen ta in en särskild regel med avseende på SALF kan jag inte förorda.

Med anledning av yrkandet från Enskilda företags pensionärsförbund att
pensionärer skall vara representerade i stiftelsestyrelse vill jag erinra om
att Kungl. Maj :t genom beslut den 31 maj 1963 avslog försäkringsinspektionens
förslag om att representanter för SPP-pensionärer borde ingå som särskilda
ledamöter i SPP:s överstyrelse. Enligt min mening saknas anledning
anta att ledamöter tillhörande arbetsmarknadens huvudorganisationer
skulle underlåta att tillräckligt tillvarata pensionärernas speciella intressen
i stiftelsen. Jag är därför inte beredd att frångå utredningens förslag på
denna punkt.

I paragrafen har i huvudsaklig överensstämmelse med utredningsförslaget
upptagits en regel om att styrelsen skall underrätta arbetsgivare och arbetstagare
om när nyval stundar och i förekommande fall utlysa sammanträde.
Däremot har i departementsförslaget inte upptagits vissa andra detalj föreskrifter,
som utredningen förordat. (Se 3 kap. 8 § fjärde och femte styckena;
bet. s. 185).

Den av utredningen föreslagna bestämmelsen, att arbetsgivaren skall utse
revisor, finner jag ändamålsenlig. Skäl saknas för en generell föreskrift
om att revisorn skall vara auktoriserad. Skulle anledning uppkomma, har
tillsynsmyndigheten möjlighet att utse sådan revisor för att granska stiftelsens
verksamhet. Mot Kooperativa förbundets uppfattning, att bestämmelsen
bör ha dispositiv utformning, har jag ingen erinran. Departementsförslaget
har utformats i överensstämmelse därmed.

150

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967
18 §.

Departementschefen. Som nämnts innebär förslaget att pensionsstiftelse
även i fortsättningen skall stå under tillsyn enligt 1929 års tillsynslag. Bestämmelserna
i denna lag kompletteras enligt departementsförslaget av de
regler, som upptagits i de båda föregående paragraferna, 16 och 17 §§. I vissa
hänseenden innehåller dessa paragrafer också regler som avviker från bestämmelserna
i 1929 års lag. För att klarlägga att tryggandelagens föreskrifter
såvitt nu är i fråga gäller med ändring av och tillägg till 1929 års lag föreslås
i förevarande paragraf en särskild bestämmelse därom.

19 §.

Paragrafen motsvarar 3 kap. 9 § första och tredje styckena i utredningens
förslag.

Gällande rätt m. m. Bunden pensionsstiftelse upphör vid stiftarbolagets
upplösning, om stiftelsen inte överförs till annat bolag. De händelser som
kan föranleda bolagets upplösning är framför allt konkurs och likvidation
utan konkurs. Stiftelsens tillgångar skall då främst användas till gottgörelse
åt bolaget eller konkursboet för vad som utgivits till pensionsborgenärer.

Fri pensionsstiftelse får enligt 4 § i 1961 års lag i princip — liksom bunden
stiftelse — inte göra direktbetalning till destinatärerna. Vissa undantag
gäller dock. Sålunda gäller förbudet endast så länge stiftelsen är knuten till
arbetsgivaren. Hinder möter inte för en fri stiftelse att fortsätta sin pensioneringsverksamhet
även sedan arbetsgivaren upphört med sin rörelse. För
att då kunna göra tjänst måste den ha möjlighet att göra egna pensionsutbetalningar.
Men även medan stiftelsen är knuten till arbetsgivaren får direktbetalning
från stiftelsen ske, om arbetsgivaren avlidit, gått i konkurs eller
erhållit ackord utan konkurs eller trätt i likvidation, eller om tillsynsmyndigheten
lämnar tillstånd därtill.

Att märka är vidare att äldre stiftelse, som själv utlovat pension, äger infria
sina löften genom direktbetalning. Bestämmelsen i 4 § i 1961 års lag är
nämligen inte tillämplig på pensionsutfästelse som givits av stiftelsen före
lagens ikraftträdande, dvs. före den 13 december 1961.

Efter vilka principer stiftelse får verkställa betalning framgår inte av 1961
års lag.

Vid sådan betalning som nu berörts är stiftelse inte underkastad föreskriften
i 7 § i 1961 års lag, att gottgörelse inte får ske med större belopp än
att stiftelsen har kvar medel tillräckliga att täcka pensionsreserven.

Utredningen. Utredningen föreslår, att pensionsstiftelse skall träda i likvidation
under vissa förhållanden. Förslaget grundar sig bl. a. på den principiella
uppfattningen, att stiftelse inte bör bestå sedan arbetsgivaren upphört
med sin rörelse. Utredningen behandlar till en början frågan, på vilket

151

Iiungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

sätt och under vilka former stiftelse skall fullgöra sin betalningsskyldighet
när den bör bringas att upphöra. Eu fråga är hur omfattande likvidationsförfarandet
bör göras. Med hänsyn till pensionsstiftelsernas natur och det
förhållandet, att de skall stå under tillsyn, synes man enligt utredningen
inte behöva räkna med alt pensionsstiftelser kommer att ikläda sig egen
skuld eller andra förbindelser i nämnvärd omfattning. Inte heller torde
pensionsstiftelse komma att driva rörelse. I allt fall synes det enligt utredningen
kunna hållas för visst att stiftelsens styrelse äger kännedom om
vilka borgenärer stiftelsen har. Utredningen säger sig därför sakna anledning
att närmare gå in på frågan, om stiftelse äger rätt att föranstalta om
kallelse på okända borgenärer. Innan stiftelse verkställer betalning till sina
pensionsborgenärer, bör tillses, att stiftelsens egen skuld blir reglerad. Skulle
den egna skulden inte regleras innan stiftelsens medel används till förnöjande
av pensionsborgenärerna eller tillgodoseende av de övriga ändamål
paragrafen uppställer, uppstår enligt utredningen frågan hur stiftelsens
egna borgenärer skall kunna få rättelse. Enligt 163 § aktiebolagslagen,
som innehåller regler om skifte av bolags behållna tillgångar, är
aktieägare återbetalningsskyldig för vad han uppburit, om bolaget inte
kan fullgöra sina förbindelser. För brist som kan uppkomma vid återbäringen
är likvidatorerna ansvariga. Utredningen har avvisat tanken på en
föreskrift att pensionsborgenärerna eller andra som tillgodosetts vid likvidationen
skall vara skyldiga att återbära vad som fordras för att borgenärerna
skall bli förnöjda. Däremot bör enligt utredningen likvidatorerna ansvara
därför. Utredningen föreslår i denna del en hänvisning till aktiebolagslagens
bestämmelser om likvidators ansvar.

Bland olika likvidationsaniedningar har utredningen först upptagit den
omständigheten att pensionsstiftelsens medel under avsevärd
tid varit helt otillräckliga för att tjäna ändamålet. Utredningen
har därvid framför allt haft den situationen i sikte, att stiftelsen
saknar egentlig betydelse för pensionsborgenärerna, därför att behållningen
är obetydlig i förhållande till stiftelsens pensionsreserv. Det bör
emellertid enligt utredningen stå arbetsgivaren fritt att låta en sådan stiftelse
bestå, om han avser att inom rimlig framtid tillföra stiftelsen nya medel.
På grund därav föreslås likvidationstvång inträda först sedan tillståndet
bestått under avsevärd tid.

Som anledning till likvidation föreslår utredningen vidare att stiftelsens
medel får anses inte längre behövliga för sitt
ändamål. Utredningen åsyftar det fallet, att stiftelsens förmögenhet inte
i rimlig omfattning kan utnyttjas som pantsäkerhet, t. ex. därför att stiftelsen
inte har destinatärer eller dessa inte är bärare av pensionslöften. Bedömandet
skall enligt utredningen göras från deras synpunkt, som stiftelsen
skall tillgodose. Beror den föreliggande överskottssituationen på att
destinatärskretsen är för snäv, kan stiftelsen, om den vill undvika likvida -

152

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

tion, hos tillsynsmyndigheten begära ändring av stiftelseurkunden. Utredningen
anmärker att regeln uppbärs även av skatteskäl. Avdragsgilla medel
bör nämligen inte få innestå i stiftelsen under obegränsad tid.

Att arbetsgivaren blir försatt i konkurs innebär att
hans egendom övertas av borgenärerna för att användas till betalning av
deras fordringar. Visserligen anses konkurs inte i och för sig rubba tjänsteavtalets
bestånd. I detta fall tillkommer emellertid, framhåller utredningen,
den omständigheten att stiftelsens pensionsborgenärer i likhet med andra
arbetsgivarens borgenärer har bevakningsrätt i arbetsgivarens konkurs. Det
gäller därför att avgöra vilket belopp pensionsborgenärerna skall äga rätt
att göra gällande i konkursen med hänsyn till stiftelsens uppgift att trygga
deras pensionsanspråk. För utredningen har den ordningen synts mest ändamålsenlig
att stiftelsens pensionsborgenärer i första hand skall vända
sig mot stiftelsen, som kan betraktas såsom pant. Vad som brister får de
bevaka i arbetsgivarens konkurs. Utredningen åberopar i detta sammanhang
behandlingen av bl. a. lönefordran enligt 17 kap. 4 § handelsbalken.
Denna förmånsrätt får enligt 17 kap. 13 § samma balk nämligen inte göras
gällande i fast egendom, så länge lös egendom finns att tillgå. För att
avgöra, om den lösa egendomen förslår, är det nödvändigt att gäldenären
försätts i konkurs.

Att stiftelsens pensionsborgenärer sålunda i första hand bör hålla sig till
stiftelsen förutsätter enligt utredningen i sin tur, att stiftelsen träder i likvidation.
Av hänsyn till samordningen med bevakningsförfarandet i arbetsgivarens
konkurs är det enligt utredningen angeläget, att borgenärerna
snabbt kan få besked hur långt stiftelsens tillgångar förslår i avräkning
på deras pensionsfordringar. Kan besked inte vinnas före utgången av bevakningstiden,
bör pensionsborgenärerna enligt utredningen äga rätt att
bevaka hela fordringen.

Med det fall, att arbetsgivaren råkar i konkurs, likställer utredningen det
fallet att en arbetsgivare, som är juridisk person, träder i likvidation. Även
en sådan händelse innebär, att rörelsen skall upphöra. Utredningen anser
det ändamålsenligt att stiftelsen då fullgör arbetsgivarens åtaganden intill
måttet för sina tillgångar.

Arbetsgivarens död skulle enligt utredningen också kunna sägas utgöra
ett fall, då rörelsen upphör. Utredningen har emellertid i annat sammanhang
intagit den ståndpunkten, att rörelse inte skall anses ha upphört, så
länge den fortsätts av dödsboet.

Upphör arbetsgivarens rörelse genom att han lägger ned den,
skall stiftelsen också enligt utredningens förslag träda i likvidation. Utredningen
har nämligen velat undvika, att en stiftelse fortbestår sedan arbetsgivarens
rörelse upphört. Är avsikten att rörelsen skall drivas vidare
av annan, kan dock stiftelsen under vissa villkor överföras till den nye
arbetsgivaren (23—26 §§ i departementsförslaget). Enligt utredningen bör

153

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

motsvarande gälla när arbetsgivaren av annan anledning upphör med sin
rörelse i vissa med överlåtelse likställda situationer. Här avses övergångav
äganderätt genom t. ex. ackord utan samband med konkurs, fusion, tillskott
vid bolagsbildning och upplösning av handelsbolag med en delägare.

Som ett led i likvidationsförfarandet skall stiftelsens egendom förvandlas
till pengar (jfr 157 § aktiebolagslagen). Äger stiftelsen fordran mot arbetsgivaren
skall denna enligt utredningens förslag omedelbart vara förfallen
till betalning. Sådan fordran kan enligt utredningen ha uppkommit
genom att arbetsgivaren lånat tillbaka medel från stiftelsen mot skuldebrev
(återlån). Däremot avses inte »fordran», som arbetsgivaren kan ha
upplåtit till stiftelsen för att trygga pensioner. Sådan fordran är nämligen
enligt en annan av utredningen föreslagen bestämmelse ogiltig och följaktligen
inte utkrävbar. Under bestämmelsen faller dock enligt utredningen
fordran som tillkommer kvarstående reversstiftelse. Den föreslagna bestämmelsen
är enligt utredningen också erforderlig för att stiftelsen skall
äga tillgodogöra sig den pant, som kan ha ställts för fordringen.

Remissyttrandena. Mot den föreslagna likvidationsanledningen, att s t i ftelsens
medel under avsevärd tid varit helt otillräckliga,
riktas invändning av Föreningen auktoriserade revisorer och Sveriges
köpmannaförbund. Enligt föreningen saknas skäl att låta stiftelse
likvidera, om den har otillräckliga medel. Den bör få fortleva för att kunna
ta emot ytterligare avsättningar. Däremot bör styrelsen äga rätt att besluta
om likvidation, då detta i vissa fall kan vara ändamålsenligt.

Skånes handelskammare tar upp likvidationsanledningen arbetsgivarens
konkurs. Enligt handelskammaren är utredningens motivering,
att stiftelsen måste träda i likvidation för att få fastställt, vilket belopp
som får bevakas i arbetsgivarens konkurs, inte riktig. Man bör kunna
låta sig nöja med en beräkning av hur stor del av pensionsfordringarna som
stiftelsen kan antas täcka. Arbetsgivarens konkurs bör därför inte undantagslöst
leda till stiftelsens likvidation. Tillsynsmyndigheten bör här få rätt
att medge att stiftelsen består i angivna fall.

Likvidationsanledningen, att arbetsgivaren upphör med sin
rörelse, är enligt Skånes handelskammare och Sveriges köpmannaförbund
alltför generellt avfattad. Enligt handelskammaren bör den omständigheten,
att arbetsgivaren upphör med sin rörelse, inte obetingat leda till
stiftelsens likvidation. I vissa hänseenden kan nämligen stiftelsens ändamål
antas bli bättre tillgodosett om stiftelsen får bestå. Att mot destinatärernas
vilja — och kanske i strid med stadgarna — framtvinga en likvidation
av en stiftelse med verkliga realtillgångar för att köpa pensionsförsäkringar,
som inte är värdebeständiga, kan sålunda inte anses riktigt.
Enligt köpmannaförbundet bör likvidationstvång inte föreligga, om ett företag
nedlägger sin verksamhet för kortare tid, t. ex. i samband med pågå -

154

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

ende saneringsarbeten i stad, för att därefter ånyo upptaga verksamheten.

Förhållandet mellan stiftelsen och tillsynsmyndigheten i samband med
likvidation uppmärksammas av överståthållarämbetet. Ämbetet frågar sig
vad som händer, om stiftelsen och tillsynsmyndigheten har olika mening
huruvida en likvidationsgrund är för handen. Ett alternativ är att myndigheten
med stöd av 16 och 17 §§ tillsynslagen förelägger styrelsen att vid
vite föranstalta om likvidation. En annan möjlighet är att frågan om likvidation
hänskjuts till domstol. I så fall fordras en lagbestämmelse härom.
Det är enligt ämbetet av värde för tillsynsmyndigheten att snabbt få veta
när arbetsgivaren försätts i konkurs eller upphör med sin rörelse utan att
den övergår till annan. I sådana fall skall stiftelsen träda i likvidation. Skyldighet
att underrätta tillsynsmyndigheten finns dock inte. Stiftelsen bör
därför enligt ämbetet åläggas att underrätta myndigheten, så snart en situation
inträffar, som utgör likvidationsanledning.

Förslaget, att stiftelses likvidation skall innebära att stiftelsens fordran
mot arbetsgivaren omedelbart förfaller till betalning, avstyrks av Sveriges
advokatsamfund. Samfundet kan inte finna att utredningen anfört godtagbara
motiv för att sådan fordran i motsats till andra långfristiga fordringar
och i strid med annars gällande civilrättsliga principer skall förfalla till
omedelbar betalning. Överståthållarämbetet påpekar, att förslaget får retroaktiv
verkan, om bestämmelsen anses tillämplig även på fordran, som
uppkommit före lagens ikraftträdande. Att märka är att säkerhet inte behöver
finnas för fordringen. Stiftelse med revers utan säkerhet betraktas
sålunda som realstiftelse, om den är knuten till fysisk rörelseidkare eller
handelsbolag. Är stiftelsens likvidation föranledd av att arbetsgivaren går
i konkurs, sker visserligen ingen orätt mot reversutfärdaren. I stiftelsens
tryggandeuppgift ingår ju att stiftelsens fordran skall kunna förvandlas till
penningar. Läget kan emellertid vara annorlunda, om likvidationsanledningen
inte är arbetsgivarens konkurs. Sveriges köpmannaförbund invänder,
att förslaget kan verka alltför hårt i likviditetshänseende beträffande sådana
aktiebolag som gjort avsättning till pensionsstiftelse med revers. Arbetsgivaren
kan behöva skäligt rådrum eller möjlighet att ställa säkerhet.

Departementschefen. Bestämmelser om pensionsstiftelses likvidation tas
i departementsförslaget upp i 19—21 §§. Förevarande paragraf innehåller
främst'' de olika likvidationsanledningarna.

Utredningen har menat, att en pensionsstiftelse i princip inte bör äga bestånd
längre än arbetsgivaren driver sin rörelse. För pensionsborgenärerna
måste det enligt utredningen genomsnittligt sett vara fördelaktigare, att ansvaret
för att pensionsutfästelserna blir infriade överlämnas till en försäkringsinrättning,
så långt stiftelsens medel förslår, än att stiftelsen lever vidare
sedan rörelsen upphört. Mot denna utredningens uppfattning har remissinstanserna
inte haft något att erinra.

155

Kungl. Maj.ts proposition nr 83 år 1967

Frågan om riskutjämning i en stiftelse kommer också enligt min mening
i en helt ny belysning, om destinatärskretsen stagnerar och nyavsättningar
inte sker. Detta blir fallet, när rörelsen upphör och nya arbetstagare
inte knyts till stiftelsen som pensionsborgenärer. Dödsfallen i ett
mindre bestånd kan utvecklas så att de inte motsvarar de försäkringstelcniska
antagandena. Även om destinatärerna i ett enskilt fall kan gynnas
av att stiftelsen består, torde det därför normalt sett vara till gagn för pensionsborgenärerna
att stiftelsens medel används för köp av pensionsförsäkring,
när arbetsgivaren upphör med sin rörelse. Det kan också som
utredningen framhållit uppstå administrativa besvär om en stiftelse tillåts
föra en självständig tillvaro efter det att arbetsgivaren lagt ned rörelsen.
Jag vill därför ansluta mig till utredningens principresonemang på denna
punkt.

Vad därefter angår de olika likvidationsanledningarna upptas i departementsförslaget
i överensstämmelse med utredningens förslag som första
punkt den omständigheten att stiftelsens medel under avsevärd
tid varit helt otillräckliga för att tjäna stiftelsens ändamål.
Utredningen har här haft i sikte den situationen att stiftelsen saknar
egentlig betydelse för destinatärerna därför att behållningen är obetydlig
i förhållande till pensionsreserven. Avgörande är alltså relationen mellan
behållning och pensionsreserv. Denna relation skall dessutom ha bestått
under avsevärd tid. I det sistnämnda vill utredningen se ett bevis för att
arbetsgivaren inte är benägen att tillföra stiftelsen ytterligare medel. Jag
ansluter mig till utredningens ståndpunkt i denna del. Har den bristande
relationen mellan behållning och pensionsreserv bestått under avsevärd tid
finns det inte anledning att som förordats i ett par remissyttranden låta
stiftelsen fortleva för att kunna mottaga ytterligare avsättningar eller som
villkor för likvidation uppställa att stiftelsens medel inte kan antas komma
att öka i framtiden i tillräcklig grad.

Därefter upptas liksom i utredningens förslag som likvidationsanledning,
att ,stiftelsens medel inte vidare anses behövliga för
sitt ändamål. Därmed åsyftas i förhållande till det föregående det omvända
fallet, nämligen att stiftelsens medel inte i rimlig omfattning behöver utnyttjas
som pantsäkerhet.

Som tredje likvidationsanledning upptas liksom i utredningens förslag
arbetsgivarens konkurs. Det främsta skälet är här sambandet
med bevakningsförfarandet i konkursen. Pensionsborgenärerna skall sålunda
först vända sig till stiftelsen med begäran om tilldelning för sin fordran.
Det som brister skall därefter bevakas i konkursen. Enligt utredningen kan
eventuell brist typiskt sett inte fastställas, förrän stiftelsen likviderat och
dess tillgångar omvandlats i reda pengar. Häremot har Skånes handelskammare
invänt att likvidation inte behövs för att bestämma bristbeloppet.
, Enligt handelskammarens mening räcker det med en uppskattning

156

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

av hur stor andel stiftelsen täcker. Arbetsgivarens konkurs bör därför enligt
handelskammaren inte undantagslöst medföra likvidation av stiftelsen.

Att utredningen valt att anvisa stiftelsen för täckande av pensionsfordran
i första hand torde emellertid bero på att denna ordning helt likställer en
pensionsfordran som inte tryggas genom pensionsstiftelse med övriga fordringar,
såvitt angår fordringsbeloppets storlek i bevakningsproceduren. Täcker
stiftelsen t. ex. en pensionsfordran om 100 000 kr. till ett värde av
60 000 kr., får utdelning beräknas på 40 000 kr. Övriga borgenärer har
därför ett intresse av att stiftelsen verkligen utnyttjas till sitt fulla värde.
En uppskattning, som skulle ge till resultat att stiftelsen täckte inte 60 000
utan 50 000 kr., skulle därför försämra övriga borgenärers rätt. Jag biträder
därför utredningens förslag.

Den omständigheten att arbetsgivarens rörelse upphör hör
enligt utredningen i princip leda till att stiftelsen likviderar. Detta avses
dock inte ske, om rörelsen överförs till annan, som övertar ansvaret för
pensionsskulden och samtidigt också själva stiftelsen. Denna fortsätter då
att trygga pension åt arbetstagare i rörelsen.

Tanken att stiftelse i princip skall likvidera i samband med att arbetsgivare
upphör med sin rörelse sammanhänger med utredningens förslag till
reglering i övrigt av denna situation. Den förevarande likvidationsanledningen
kan därför inte ses isolerad. Som jag närmare utvecklat i den allmänna
motiveringen ansluter jag mig i huvudsak till utredningsförslaget i
fråga om rörelses upphörande. Jag är därför också beredd att godta den
föreslagna likvidationsanledningen. Som Sveriges köpmannaförbund framhållit
bör den omständigheten att en rörelse tillfälligt — i avvaktan på
vissa saneringsarbeten — är s. a. s. förpuppad, inte innebära att rörelsen
skall anses ha upphört.

Under remissbehandlingen har överståthållarämbetet riktat uppmärksamheten
på förhållandet mellan stiftelsen och tillsynsmyndigheten i visst fall.
Ämbetet har väckt frågan, vad som händer om stiftelsen och tillsynsmyndigheten
har olika mening när det gäller att bedöma om en likvidationsanledning
är för handen. Den naturligaste lösningen förefaller mig vara att tillsynsmyndigheten
använder de medel som 1929 års tillsynslag anvisar. Det
kan förutsättas — inte minst med hänsyn till styrelsens sammansättning —
att tillsynsmyndigheten utan vidare får besked om sådana osedvanliga händelser
som kan leda till likvidation.

Utredningen har vidare föreslagit att stiftelses fordran mot arbetsgivaren
genast skall förfalla till betalning, när stiftelsen träder i likvidation. Förslaget
gäller sådan fordran som uppstått genom återlån. Däremot kommer inte
sådan »fordran» i fråga, som arbetsgivaren upplåtit i syfte att trygga pensioner,
annat än i det fall en med stöd av äldre rätt bildad reversstiftelse är
knuten till exempelvis enskild rörelseidkare. Utredningen motiverar förslaget
bl. a. med att fordringen måste förfalla till betalning för att stiftelsen

157

Kungl. Mcij.ts proposition nr 83 år 1967

skall äga tillgodogöra sig den pant som kan finnas ställd. Mot förslaget i
denna del har Sveriges advokatsamfund anfört att utredningen inte åberopat
godtagbara motiv för att fordran som avses här skall behöva förfalla till
omedelbar betalning till skillnad från andra långfristiga fordringar.

Enligt min mening är det nödvändigt att härvidlag skilja mellan sådana
fordringar som uppkommer genom tillämpning av förevarande lagstiftning
och sådana som föreligger redan då lagen träder i kraft. Vad angår de förstnämnda
fordringarna är till en början av intresse den reglering, som på denna
punkt finns i 1937 års lag. Upphör ett bolag, vartill bunden stiftelse hör,
med sin verksamhet på grund av konkurs eller likvidation, skall stiftelsens
förmögenhet användas till betalning av bolagets pensionsskuld. Stiftelsens
fordran hos bolaget förfaller till betalning senast då skifte sker av bolagets
tillgångar (SOU 1937: 13 s. 83). Utredningens förslag är enligt min mening
väl förenligt med denna ordning. Härtill kommer det av utredningen anförda
skälet att föreskriften är erforderlig för att stiftelsen skall kunna tillgodogöra
sig den pant som arbetsgivaren kan ha ställt när återlån ägde rum.
Det är svårt att se hur stiftelsen, sedan den trätt i likvidation, skall kunna
lullgöra sina legala åtaganden att betala förfallna pensionsposter och att
inköpa pensionsförsäkringar (jfr 25 §), om dess tillgångar ej omvandlas
i reda pengar. Utredningens förslag får därför anses välgrundat.

I fråga om stiftelsefordringar, som uppkommit före den nya lagens ikraftträdande,
är läget inte detsamma. På denna punkt innebär förslaget att det i
efterhand skapas andra förfalloanledningar än dem gäldenären — arbetsgivaren
kände till då rättshandlingen företogs. Överståthållarämbetet har här
haft i åtanke stiftelser av reverstyp, vilka ej avvecklas genom den nya
lagstiftningen, dvs. stiftelser knutna till enskild rörelseidkare och handelsbolag.
Antalet sådana stiftelser uppgick år 1958 till omkring 300 (SOU
1961: 14 s. 164). Härutöver kommer emellertid fordringar i realstiftelser,
för vilka särskild säkerhet är ställd. År förfallogrunden ytterst föranledd
av arbetsgivarens konkurs, sker visserligen ingen orätt mot reversutfärdaren.
I stiftelsens tryggandeuppgift ingår ju att stiftelsens fordran i ett
konkursfall skall förvandlas till likvida medel. Men likvidation av stiftelse
avses skola utlösas även av andra händelser. Ett sådant fall är att stiftelsens
tillgångar inte längre behövs för sitt ändamål. Detta kan vara fallet
om pensionsreserven är mycket obetydlig. Tillgångarna behöver då inte tas
i anspråk fullt ut för inköp av pensionsförsäkringar åt dem som har pensionsutfästelser.
Jag förordar därför att enbart den omständigheten, att en
stiftelse träder i likvidation enligt förevarande paragraf, inte undantagslöst
skall medföra att äldre fordringar förfaller till betalning. Tillsynsmyndigheten
bör äga rätt att medge dispens i tre år. Därvid skall beaktas huruvida
pant är ställd för arbetsgivarens skuld samt, om så skett, lämplig tidpunkt
för realisation av panten (t. ex. en börspost aktier) och arbetsgivarens likviditet
i stort.

158 Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

20 §.

Paragrafen motsvarar delvis 3 kap. 9 § andra stycket och 11 § i utredningens
förslag.

Gällande rätt. Vid likvidation av bunden pensionsstiftelse skall dess tillgångar
fördelas efter en i 1937 års lag särskilt angiven ordning. Enligt 14 §
andra stycket skall stiftelsens förvaltningsorgan för detta ändamål upprätta
förslag till fördelning av stiftelsens medel. Förslaget skall underställas
tillsynsmyndigheten för prövning och fastställelse. För det fall att arbetsgivaren
nedskrivit sin skuld till stiftelsen (gottgörelse) gäller enligt 1937 års
lag, att stiftelsens styrelse i händelse av missnöje kan hänskjuta frågan till
tillsynsmyndigheten. För de fria stiftelserna saknas föreskrifter.

Utredningen. Enligt utredningens mening bör själva likvidationsförfarandet
handhas av pensionsstiftelsens styrelse. Utredningen behandlar särskilt
frågan, hur den situationen skall bedömas att styrelsen fördelar stiftelsens
alla medel innan stiftelsens egna skulder blivit betalda. Enligt aktiebolagslagen
gäller för motsvarande fall att aktieägare är återbetalningsslcyidig
för vad han uppburit, om inte bolaget ändå kan fullgöra sina förbindelser,
samt att likvidatorerna svarar för den brist som kan kvarstå. Utredningen
avvisar tanken att pensionsborgenärerna skall vara skyldiga att återbära
vad som erfordras för att reglera stiftelsens egen gäld. Däremot bör likvidatorerna
i enlighet med vad som gäller på grund av 163 § aktiebolagslagen
bli ersättningsskyldiga. Sedan stiftelsen betalat sina skulder, skall dess
medel enligt angivna grunder fördelas på pensionsborgenärer och andra
intressenter. Om denna fördelning görs så, att någon person anser sig missgynnad,
bör styrelsebeslutet enligt utredningen kunna överklagas.

Utredningen pekar också på den situationen att arbetsgivaren och stiftelsestyrelsen
har olika uppfattning i fråga om gottgörelse. Anledning till skilda
uppfattningar kan exempelvis föreligga i frågan, huruvida överskott finns
på kapitalet — vilket i sin tur kan bero på tvist om värderingen av tillgångarna
— eller huruvida den av arbetsgivaren åberopade utgiften berättigar till
gottgörelse. Även sådant beslut bör kunna överklagas.

Departementschefen. I departementsförslaget har regler om själva likvidationsförfarandet
tagits upp i en särskild paragraf, 20 §. I likhet med utredningen
finner jag det lämpligt att likvidationen ombesörjes av stiftelsens
styrelse. I egenskap av lilcvidator skall styrelsen först förvandla stiftelsens
egendom i pengar och betala stiftelsens egna skulder. Med återstående
tillgångar skall styrelsen förfara så som framgår av 21 §.

För att uppfylla sina åligganden bör styrelsen upprätta ett förslag till fördelning
av stiftelsens medel. Detta överensstämmer med motsvarande för -

159

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

farande i konkurs och med innehållet i 1937 års lag. Departementsförslaget
upptar en särskild regel i ämnet. Styrelsens förslag till fördelning bör hållas
tillgängligt för stiftelsens pensionsborgenärer och övriga intressenter
och skall kunna klandras inom en månad från offentliggörandet. Därigenom
uppnås — till skillnad från vad som skulle vara fallet om utredningsförslaget
följdes på denna punkt — att fördelningen i förekommande fall
kan klandras, innan stiftelsens medel tas i anspråk för inköp av pensionsförsäkring
och andra ändamål som anges i 21 §.

Utredningens förslag innebär en särskild reglering för den situationen
att arbetsgivaren begär gottgörelse för sina pensionsutgifter och stiftelsen
motsätter sig att lämna sådan. Enligt min mening kan en sådan situation
endast tänkas uppkomma undantagsvis. I så fall torde parterna under
hand ta kontakt med tillsynsmyndigheten för att inhämta dess synpunkter
på frågan, t. ex. om utgiften ryms under gottgörelseparagraferna. Särskild
lagreglering av denna fråga finner jag onödig. Likaså torde utan särskild
föreskrift följa att pensionsborgenär kan utverka domstols fastställelse
av att han intar ställning av destinatär och att hans pensionsrätt därigenom
tryggas av stiftelsen. Skulle en sådan talan inte vara avgjord då stiftelsen
träder i likvidation, bör styrelsen självfallet reservera motsvarande
medel.

21 §.

Paragrafen motsvarar 3 kap. 9 § fjärde—åttonde styckena i utredningens
förslag.

Gällande rätt. Enligt 1937 års lag skall stiftelses tillgångar vid stiftarbolagets
upplösning användas till gottgörelse åt bolaget eller dess konkursbo
för vad som utgivits till pensionstagare och anställda som haft fordran på
grund av pensionsrätt mot bolaget. Återstående medel tilldelas övriga intressenter
i stiftelsen efter vissa närmare grunder (delning).

Enligt 14 § andra stycket i 1937 års lag skall av stiftelsens förvaltningsorgan
upprättat förslag till delning av stiftelsens medel prövas och fastställas
av tillsynsmyndigheten. Vid fastställandet bör föreskrift att belopp som tillkommer
pensionstagare skall användas till inköp av livränta eller överlevelseränta
eller till pensionsförsäkring meddelas av tillsynsmyndigheten, där
denna inte finner särskilda skäl tala emot det.

Utredningen. Sedan stiftelsens egendom förvandlats i pengar, skall enligt
utredningens förslag stiftelsens egna skulder betalas först. År förfallotiden
inte inne och vill borgenär inte ta emot betalning i förtid, bör medel
avsättas för ändamålet (jfr 163 § aktiebolagslagen).

Därefter skall enligt utredningen stiftelsens pensionsborgenärer erhålla

160

Kungi. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

tilldelning. En första grupp utgör de, vilkas fordringar är förfallna. Den tidpunkt
som avgör om fordringen är förfallen eller inte, bör enligt utredningen
vara den dag då stiftelsen är utredd så att fördelning kan verkställas.

Utredningen behandlar också fördelningen av återstående egendom. Utredningen
erinrar först om att fordran på pension innefattar rätt att i händelse
av arbetsgivarens konkurs erhålla dels belopp som förfallit till betalning
före konkursen, dels belopp som förfaller under konkursen intill den
dag, från vilken tiden för klander mot utdelningsförslaget skall räknas, och
dels kapitalvärdet av den del av pensionen som är intjänad sistnämnda dag.
Medlen bör av sociala skäl inte utbetalas till pensionsborgenärerna. Utredningen
erinrar om ett uttalande i motiven till 14 § i 1937 års lag, att »det i
regel framstår såsom för vederbörande intressent i stiftelsen mest betryggande
och från social synpunkt ändamålsenligast, att det honom tilldelade
beloppet av stiftelsen används efter omständigheterna till inköp av en genast
börjande eller uppskjuten livränta eller överlevelseränta eller till pensionsförsäkring».
Utredningen föreslår emellertid att tillsynsmyndigheten
skall kunna medge undantag, när särskilda skäl talar mot inköp av livränta
eller annan försäkring. Utredningen hänvisar här till motiven till 1937 års
lag, enligt vilka undantag kan ske när beloppet är ringa eller när användandet
av ett kapitalbelopp är särskilt fördelaktigt för en pensionsborgenär till
att starta en rörelse eller köpa en fastighet.

Utredningen föreslår vidare att återstående medel utdelas till andra arbetstagare
eller efterlevande till dem än sådana som har fordran på pension.
I första hand avses de, som har ställning av destinatärer, men hinder
möter enligt utredningen inte att — såvitt angår särskild stiftelse — tillgodose
även övriga anställda hos arbetsgivaren eller deras efterlevande. Vid
fördelningen, som skall äga rum efter billighet, skall enligt utredningen beaktas
vad som på arbetsmarknaden anses utgöra skälig pension för den som
haft motsvarande anställningstid och anställningsförmåner. De angivna
riktlinjerna för fördelningen överensstämmer i övrigt väsentligen med motsvarande
föreskrift i 1937 års lag.

Skulle det inträffa att medel ändå återstår, skall dessa enligt utredningen
anslås till allmännyttigt ändamål. Bestämmelsens betydelse ligger enligt utredningen
i att den markerar att avsatta medel definitivt frångått stiftaren
till välfärdsändamål. Utredningen jämför här med motsvarande föreskrift i
1937 års lag.

Den föreslagna ordningen för fördelning av stiftelses egendom grundar sig
på antagandet att stiftelsens medel förslår till full täckning av pensionsborgenärernas
fordringar. Skulle så inte vara fallet, uppkommer fråga efter vilken
norm tilldelning skall ske. Utredningen har funnit det ändamålsenligt
att här anknyta till den ordning, som gäller för bevakning och utdelning i
konkurs.

I och med att stiftelsens medel är fördelade, får stiftelsen enligt utred -

Kungl. Maj.ts proposition nr 83 år 1967 161

ningens mening anses upplöst (jfr 166 § aktiebolagslagen). Meddelande
därom bör inges till tillsynsmyndigheten.

Slutligen anmärker utredningen, att pensionsborgenär eller annan, som
kan komma i åtnjutande av tilldelning, har möjlighet att klandra stiftelsens
fördelning av medlen.

Remissyttrandena. Försäkringsinspelrtionen erinrar om att det vid fördelningen
av överskott enligt förslaget skall beaktas »vad som må anses utgöra
skälig pension för den som haft motsvarande anställningstid och anställningsförmåner».
De i motiven angivna riktlinjerna bör till förhindrande
av tvister kompletteras med ett uttalande att fördelning bör ske med ledning
av ett försäkringstekniskt betraktelsesätt. I tveksamma fall kan inspektionen
stå till förfogande för rådgivning.

Mot förslaget att stiftelses överskottsmedel i sista hand skall anslås till
välgörande ändamål, vänder sig Smålands och Blekinge handelskammare.
Den anser att arbetsgivarens övriga borgenärer ligger närmare till hands.
Nämnda ändamål bör vinna beaktande först sedan alla borgenärer blivit
förnöjda.

Departementschefen. Paragrafen innehåller bestämmelser om den ordning
i vilken en stiftelses tillgångar skall tas i anspråk när stiftelsen träder
i likvidation. I överensstämmelse med utredningens förslag innehåller första
stycket, att medel först skall avsättas för de skulder stiftelsen själv dragit på
sig. Därefter skall pensionsborgenärerna tillgodoses. Bestämmelse därom tas
upp i andra stycket. Utredningen har i denna del föreslagit att betalning i
första hand skall ske av förfallna pensionsposter. Återstående belopp skall
enligt utredningens förslag användas till inköp av pensionsförsäkring för
arbetstagares och efterlevandes pensionsfordringar. Finns ytterligare medel
i stiftelsen, skall dessa användas till pensioner och understöd åt arbetstagare
eller efterlevande och i sista hand till välgörande eller annat allmännyttigt
ändamål efter tillsynsmyndighetens medgivande.

Remissinstanserna har i allmänhet godtagit detta fördelningssystem. Försäkringsinspektionen
har emellertid anfört, att fördelning av de medel som
kan finnas kvar, sedan förfallna pensionsbelopp och värdet av pensionsborgenärernas
fordringar täckts, bör ske med ledning av ett försäkringstekniskt
betraktelsesätt. Utredningen har på denna punkt föreslagit, att fördelningen
bör ske med beaktande av vad som kan anses utgöra skälig pension för den
som haft motsvarande anställningstid och anställningsförmåner. Utredningens
förslag innebär att en utbetalning inte skall bli större än om ett pensionslöfte
givits. Det torde vara tillräckligt att ansluta till vanliga pensionsprinciper
på detta sätt. För det fall åter att behållningen inte räcker för att
tillgodose berörda arbetstagare, skulle ett försäkringstekniskt fördelningssystem
få till följd en proportionell nedsättning av varje belopp. Denna kon 6

Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 saml. Nr S3

162

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

sekvens kan som framhållits i motiven till 1937 års lag (SOU 1937: 14 s. 85)
ibland stå i strid med billighetens krav. För att inte binda stiftelsens handlingsfrihet
med tanke på alla de situationer som kan föreligga vill jag inte
förorda en bestämmelse i enlighet med vad försäkringsinspektionen föreslagit.

Mot regeln att medel i sista hand skall anslås till välgörande eller annat
allmännyttigt ändamål har Smålands och Blekinge handelskammare invänt,
att arbetsgivarens övriga borgenärer inte bör stå tillbaka för ett sådant ändamål.
Utredningens förslag har i denna del motsvarighet både i 1937 års
lag och i kommunalskattelagen. Jag vill också ansluta mig till denna lösning.
Den synes bäst förenlig med de verkningar i beskattningshänseende som de
tidigare gjorda avsättningarna till stiftelsen haft.

I paragrafens sista stycke behandlas det fallet att stiftelsens medel inte
förslår till att infria pensionsskulden. Fördelning av medlen skall då enligt
den av utredningen föreslagna regeln ske efter samma grunder som gäller
i konkurs. De av utredningen föreslagna principerna har inte föranlett någon
erinran under remissbehandlingen. Jag biträder också förslaget i denna
del. Huvudregeln om inköp av pensionsförsäkring bör som försäkringsinspektionen
framhållit gälla även i detta fall. Detta hindras inte av den
föreslagna bestämmelsen, som endast avser den inbördes företrädesrätten
mellan pensionsborgenärerna.

22 §.

Paragrafen motsvarar 3 kap. 10 § i utredningens förslag.

Gällande rätt. 1937 års lag innehåller i 15 § föreskrifter om vissa åtgärder,
som bolagsstämman får besluta med anledning av ändrade förhållanden.
Sålunda får bunden stiftelses tillgångar, helt eller delvis, överföras till
allmän eller särskild stiftelse, som hör till bolaget. Vidare får ändring göras
i fråga om de befattningar eller slag av befattningar som skall tillgodoses av
särskild stiftelse. Skulle stiftelsen sakna tillgångar, får den upphöra att äga
bestånd. För åtgärdernas genomförande fordras tillstånd av tillsynsmyndigheten.

Enligt 1961 års lag har arbetsgivaren möjlighet att utnyttja pensionsstiftelses
överskottsmedel för vissa i lagen angivna ändamål, även om de inte
omfattas av stiftelsens stadgar, såsom gottgörelse för avgift till allmän tillläggspensionering
(5 §) och engångsunderstöd till arbetstagare vid långvarig
oförmåga till arbete på grund av sjukdom, lyte eller annat men (6 §).

I de ämnen som inte omfattas av 1961 års lag torde Kungl. Maj :t såvitt avser
fri stiftelse enligt gällande rätt äga befogenhet att vidtaga ändring (permutation).
Som exempel på sådana fall då permutation är möjlig nämndes i
prop. 1961 nr 177 s. 35 fråga om överlåtelse av pensionsstiftelses tillgångar
på pensionskassa eller om överföring av ett företags stiftelse till annat företag.

163

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

Departementschefen. Kungl. Maj :t äger i princip besluta om ändring av
stiftelses ändamål utan stöd av föreskrift i lag. Förevarande paragraf är föranledd
av önskemålet att tillerkänna tillsynsmyndigheten viss befogenhet
att förordna om ändringar. En överföring på denna myndighet av vissa permutationsärenden
överensstämmer med uppfattningen att statsdepartementen
bör befrias från ärenden som med fördel kan avgöras av lokala eller
centrala myndigheter (jfr prop. 1965: 65 s. 8).

Anser tillsynsmyndigheten att ärendet är sådant att det bör ankomma på
Kungl. Maj :t att besluta i ärendet, äger myndigheten hänskjuta detta till
Kungl. Maj :t för avgörande. Så bör enligt utredningen ske, om justitiekanslerns
hörande av någon anledning anses påkallat.

Som en anledning till permutation upptager paragrafen i överensstämmelse
med utredningsförslaget det fall att ingen destinatär kvarstår längre.
Detta kan enligt utredningen tänkas inträffa, om en stiftelse enligt sina stadgar
skall tjäna en begränsad grupp av arbetstagare och denna grupp försvunnit
till följd av att yrkesuppgiften bortfallit eller överförts på andra.
Besläktat härmed är det fallet att stiftelsens kapital väsentligen överstiger
vad som fordras för att tillgodose ändamålet.

För de båda nu nämnda situationerna finns också möjlighet att låta stiftelsen
träda i likvidation enligt 19 § i departementsförslaget. Stiftelsen har
m. a. o. valrätt beträffande frågan, huruvida stiftelsen skall likvidera eller
begära en sådan utvidgning av sitt ändamål att stiftelsens förmögenhet kan
utnyttjas som pantsäkerhet i större omfattning.

Särskilda skäl till att ändra stadgarnas innehåll kan föreligga även i
andra fall, exempelvis när det är önskvärt att slå samman flera stiftelser.
Permutation för detta syfte kan vara påkallad, om destinatärskretsarna i två
stiftelser är praktiskt taget lika eller om den ena stiftelsen i det närmaste
saknar medel och därför inte kan fullgöra sitt ändamål.

Upphörande av näringsverksamhet m. m.

23 §.

Paragrafen motsvarar 4 kap. 2 § i utredningens förslag.

Utredningen. Utredningen föreslår särskilda regler för det fall att en
arbetsgivare, som lämnat pensionsutfästelse, upphör med sin rörelse eller
med rörelsegren och därvid en väsentlig del av arbetstagarna friställs. Utredningen
anför att det ibland kan vara besvärligt att bestämma om en rörelse
upphör. Avgörandet måste enligt utredningen grundas på alla omständigheter
i det enskilda fallet. Liknande svårigheter kan uppkomma vid tolkningen
av begreppet »rörelsegren». I tveksamma fall bör avseende fästas vid huruvida
den ifrågasatta rörelsegrenen utgör en väsentlig del av företaget.

164

Knngl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

Begreppet »upphörande» täcker enligt utredningen sådana händelser som
att rörelsen läggs ned eller överlåts till annan. Avlider arbetsgivaren, bör detta
enligt utredningen inte anses innebära, att rörelsen upphör, om dödsboet
fortsätter rörelsen.

Vid övergång av rörelse kan företrädaren och efterträdaren sinsemellan
avtala om att efterträdaren skall överta ansvaret för de till rörelsen hörande
pensionslöftena. Utredningen föreslår att detta kommer till uttryck i lagtexten.

Enligt utredningen berör ett avtal mellan företrädaren och efterträdaren
inte utan vidare pensionsborgenärs rätt. För att företrädaren skall bli fri
från sitt ansvar i förhållande till borgenären fordras enligt allmänna rättsgrundsatser
dennes samtycke. Utredningen erinrar om att avtalet mellan företrädare
och efterträdare måste godkännas av pensionsborgenären för att
företrädaren skall bli friskriven.

Kan pensionsborgenärs samtycke inte erhållas, bör tillstånd till överflyttning
enligt utredningen kunna lämnas av tillsynsmyndigheten. Utredningen
beaktar den situationen att borgenären inte alls låter höra av sig eller att
borgenären motsätter sig utbyte av gäldenär. Det är även möjligt att pensionsborgenären
inte kan anträffas. Tillsynsmyndighetens prövning skall
inrikta sig på efterträdarens ekonomiska ställning. Anser myndigheten att
efterträdaren är god för pensionslöftena, skall enligt utredningen tillstånd
till överflyttning lämnas. Blir de berörda pensionslöftena tryggade hos efterträdaren
genom att de, även i fråga om den del som hänför sig till företrädaren,
kommer att omfattas av ett garantiåtagande — från försäkringsbolag
eller annan borgensman — som ingår i allmän pensionsplan, bör myndigheten
kunna lämna tillstånd utan att pröva övriga omständigheter. Myndighetens
beslut har verkan endast för de pensionsborgenärer vilkas samtycke
inte utverkats.

Utredningen föreslår att pensionsborgenär beträffande pensionsutfästelse,
för vilken ansvaret överflyttats, skall anses som anställd hos efterträdaren
från dagen för anställningen hos företrädaren. Bestämmelsen har till syfte
att skapa ett tjänsteförhållande mellan efterträdaren och pensionsborgenären,
som omfattar även den tid borgenären varit anställd hos företrädaren.
Enligt utredningens mening blir bestämmelsen av betydelse bl. a. för bevakning
av pensionsfordran med ev. förmånsrätt i efterträdarens konkurs.
Borgenärens fordran i efterträdarens konkurs omfattar, sedan pensionsskulden
överflyttats, även vad som motsvarar den pensionsrätt han tjänat
in hos företrädaren. Den föreslagna bestämmelsen får också betydelse i
skatterättsligt hänseende. Enligt 29 § 1 mom. kommunalskattelagen får
som driftkostnad anses bl. a. pensioner för personal, som är eller varit anställd
i rörelsen. Bestämmelsen, att pensionsborgenären beträffande utfästelsens
rättsverkningar är att anse som anställd hos efterträdaren från den
dag då han tog tjänst hos företrädaren, gör det möjligt för efterträdaren

165

Kungl. Maj.ts proposition nr 83 år 1967

att med skatteavdrag företa skuldredovisning i bokföringen eller avsättning
till pensionsstiftelse för upplupen del av övertagna pensionslöften. De angivna
rättsverkningarna inträder enligt utredningen, även om pensionsborgenären
inte anställts av efterträdaren.

I fortsättningen behandlar utredningen verkan av fusion. Kännetecknande
för fusion enligt aktiebolagslagen (174—176 §§) är att det överlåtande
bolaget upplöses utan likvidation och att alla dess tillgångar och skulder
övertas av det övertagande bolaget. Fusionsfrågan handhas av domstol, som
bl. a. bär att tillvarata det överlåtande bolagets borgenärers intressen. Borgenärerna
underrättas om att de som även i fortsättningen önskar hålla sig till
det överlåtande bolaget skall anmäla detta inom viss tid. Underlåter borgenär
detta, får han i stället det övertagande bolaget som gäldenär. Ger han
sig åter till känna, får rätten inte lämna tillstånd till fusion utan att borgenären
fått betalning för sin fordran eller erhållit säkerhet som rätten godkänt.
Bunden stiftelse får inte överföras utan tillsynsmyndighetens godkännande,
ett godkännande som i sin tur utgör förutsättning för fusion.
Motsvarande regler gäller enligt utredningen för fusion enligt lagen om
ekonomiska föreningar. Enligt utredningens mening saknas anledning att
rubba den lagfästa ordning, som uppställts för verkställande av avtal om
fusion. Vad som föreslagits om pensionsborgenärs samtycke skall därför
inte gälla vid fusion.

Har företrädaren i ett fusionsfall en pensionsstiftelse knuten till sig, förutsätter
utredningen att beslut om överförande av stiftelsen lämnas av
tillsynsmyndigheten.

Remissyttrandena. Förslaget, att särskilda lagregler skall vinna tillämpning
för det fall att arbetsgivaren upphört med »rörelsegren» och en »väsentlig
del av arbetstagarna» friställts, har utsatts för ganska skarp kritik
från flera remissinstanser. Näringslivets skattedelegation anser att de föreslagna
uttrycken lider av bristande precision. Det bör enligt delegationen
absolut undvikas att en teknisk eller företagsekonomisk förändring inom
ett företag föranleder att de föreslagna reglerna vinner tillämpning. Delegationen
föreslår att de föreslagna begränsningarna utgår lielt. I samma riktning
uttalar sig Sveriges grossistförbund, Föreningen auktoriserade revisorer
och Familjeföretagens förening.

Föreskriften att pensionsborgenärens samtycke måste inhämtas till överflyttning
av pensionsskulden från företrädare till efterträdare har ansetts
opraktisk av Lantbrukets skattedelegation, eftersom flertalet borgenärer
svårligen kan förstå frågans innebörd. Inom FPG/PRI-systemet regleras
överflyttning av pensionsskulden för planlöften av FPG:s försältringsvillkor.
Godtas efterträdaren av FPG, synes pensionsborgenärernas rätt därigenom
vara tryggad. Det bör då vara tillräckligt med en anmälan därom
till tillsynsmyndigheten. Enligt Sveriges grossistförbund kommer föreskrif -

166

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

ten att leda till vanskliga tillämpningsproblem genom att företaget i fall
av överlåtelse måste inhämta tillstånd av varje pensionsborgenär till en
överflyttning av pensionsskulden. För att inte ytterligare försvåra ett fusionsförfarande
bör företaget ha möjlighet att vända sig direkt till tillsynsmyndigheten.

Förslaget om att tillstånd till överflyttningen får lämnas av tillsynsmyndigheten,
förutsatt att pensionsborgenärens samtycke inte utverkats, har
föranlett riksskattenämnden och Näringslivets skattedelegation att uttala,
att företrädaren bör äga välja mellan att antingen inhämta pensionsborgenärernas
samtycke eller utverka tillstånd av tillsynsmyndigheten direkt.
Eu sådan valrätt är av betydelse särskilt om pensionsborgenärernas antal
är mycket stort.

Mot det föreslagna villkoret för tillsynsmyndighetens tillstånd, nämligen
att efterträdaren får anses vara god för pensionslöftet, har Familjeföretagens
förening vänt sig under påstående att tillsynsmyndigheten inte bör
äga så långt gående befogenhet som att pröva detta. Myndigheten skall i
stället vara pliktig att lämna tillstånd, såvida det inte är uppenbart att
skäl talar däremot.

Förslaget, att pensionsborgenär under viss förutsättning beträffande löftets
rättsverkningar skall anses som anställd hos efterträdaren från dagen
för anställningen hos företrädaren, har berörts av Kooperativa förbundet.
Enligt förbundets mening förutsätts att efterträdaren får med stöd av den
föreslagna bestämmelsen göra skatteavdrag även för sådana dyrtidstillägg,
som kan anses utgå på pension vilken intjänats under anställningstid hos
företrädaren.

Departementschefen. Som jag framhållit i den allmänna motiveringen
finns det anledning att från tryggandesynpunkt särskilt beakta den situation
som uppkommer när en arbetsgivare, som lämnat pensionsutfästelse,
upphör med sin rörelse. Utredningen har föreslagit att samma regler som
föreslås gälla för denna situation skall gälla också när en rörelsegren upphör
och »en väsentlig del» av arbetstagarna friställs. Mot detta förslag har
under remissbehandlingen riktats ganska hård kritik.

Begreppet rörelse i utredningsförslaget synes motsvara begreppet näringsverksamhet
i lagen den 29 juli 1966 (nr 454) om företagsinteckning.
Med näringsverksamhet avses verksamhet som näringsidkare driver i denna
sin egenskap. Näringsidkare är enligt varumärkeslagen den 2 december
1960 (nr 644) var och en som yrkesmässigt driver verksamhet av ekonomisk
art (prop. 1960: 167, s. 39 och 48, jfr även prop. 1966: 23 s. 76).

Det synes ibland vara förenat med svårigheter att tillförlitligt bestämma
begreppet rörelse eller näringsverksamhet. Ännu svårare kan det vara att avgöra
vad som avses med rörelsegren — eller del av rörelse — eller bestämma
hur många arbetstagare som bör vara berörda för att man skall anse

167

Kungl. Maj.ts proposition nr 83 år 1967

att de utgör en väsentlig del av alla arbetstagarna hos en arbetsgivare. Med
hänsyn till dessa svårigheter anser jag i likhet med de inånga remissinstanser
som kritiserat förslaget i denna del, att de regler som föreslås gälla
för det fall att näringsverksamhet upphör inte uttryckligen bör avse andra
fall än dem då en hel verksamhet läggs ned eller överlåts. Om de båda
parterna i ett överlåtelseavtal beträffande en särskild gren av en näringsverksamhet
träffar överenskommelse om att förvärvaren skall överta ansvaret
för överlåtarens pensionsutfästelse torde ett sådant avtal få giltighet
enligt allmänna rättsgrundsatser med samma konsekvenser som lagen
uppställer. Lägger en arbetsgivare ned viss verksamhetsgren eller övertas
inte ansvaret för de pensionsutfästelser, som givits åt arbetstagare inom
denna gren, synes däremot någon skyldighet för arbetsgivaren att teckna
pensionsförsäkring för utfästelserna inte böra föreligga. Att märka är ju i
denna situation, att ett väsentligt motvärde i tillgångar kan finnas kvar
och att arbetsgivaren alltjämt förfogar över en verksamhetsorganisation.

För den händelse en näringsverksamhet inte skall läggas ned utan övergå
på annan bör som utredningen framhåller det bästa för pensionsborgenärerna
vara, att en överenskommelse träffas med efterträdaren om att
denne övertar ansvaret för givna pensionsutfästelser. Förevarande paragraf
tar sikte på en sådan ordning. För det fall att sådan överflyttning inte kommer
till stånd, blir 25 § i departementsförslaget tillämplig. Att de båda parterna
i överlåtelseavtalet kan träffa en sådan överenskommelse framgår som
antytts av allmänna rättsgrundsatser och behöver inte komma till särskilt
uttryck i lagen. Eftersom överenskommelsen i förhållande till pensionsborgenärer
innebär utbyte av gäldenär, krävs för dess giltighet mot borgenärerna
i princip att dessa samtycker till utbytet. Utredningen har emellertid
menat att kravet på samtycke inte behöver upprätthållas under alla
förhållanden. Det gäller sådana situationer där pensionsborgenärernas
ställning inte kan antas bli menligt påverkad av gäldenärsbytet. För dessa
fall har utredningen föreslagit ett särskilt undantag från huvudregeln om
samtycke. Om samtycke inte utverkas och om efterträdaren får anses vara
god för pensionslöftet, skall sålunda enligt denna undantagsregel tillsynsmyndigheten
kunna lämna tillstånd till överflyttningen i borgenärernas ställe.
Mot denna undantagsregel har i några remissyttranden gjorts invändningar.
Dessa riktar sig mot att företrädaren måste söka utverka pensionsborgenärs
samtycke innan undantagsregeln kan tillämpas, vilket i många fall
anses vara skäligen opraktiskt. För att undvika dessa olägenheter vill jag
gå ett steg längre än utredningen. Som framhållits av riksskattenämnden
och Näringslivets skattedelegation kan pensionsborgenärernas antal inom
ett företag vara mycket stort. Det synes därför lämpligt att överlåtaren kan
ha möjlighet att vända sig direkt till tillsynsmyndigheten för att få tillstånd
till överflyttningen. Jag förordar en regel av denna innebörd. Ett annat
fall då samma ordning kan vara ändamålsenlig är när en ITP-skuld

168

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

skall överföras. Inom FPG/PRI-systemet är pensionsskulden garanterad av
FPG. Överflyttas sådan pensionsskuld berör detta FPG:s intressen. Enligt
FPG:s bolagsordning skall FPG då antingen säga upp försäkringsavtalet
med företrädaren och kräva inlösen av skulden i SPP eller godkänna att
skulden överflyttas. I sistnämnda fall skall efterträdaren inträda i försäkringsavtalet
med företrädarens rättigheter och skyldigheter. FPG:s garanti
omfattar därefter den från företrädaren övertagna pensionsskulden.
Tillsynsmyndighetens befattning med ett sådant ärende torde kunna inskränka
sig till en prövning av övriga omständigheter.

Som utredningen framhållit bör tillsynsmyndighetens prövning i princip
avse, att efterträdaren får anses vara god för pensionslöftena. Ingenting bör
sålunda tyda på att efterträdaren skall sakna möjlighet att successivt infria
dessa. Jag kan inte finna att en sådan prövning kan anses gå utöver vad
som krävs i den förevarande situationen.

I överensstämmelse med vad jag nu har anfört inleds förevarande paragraf
med en föreskrift om att arbetsgivaren skall inhämta pensionsborgenärs
samtycke till att överföra ansvaret för en pensionsutfästelse i samband
med överlåtelse av näringsverksamhet. Därefter föreskrivs, att tillsynsmyndigheten
äger medge undantag från denna huvudregel, när efterträdaren
anses god för pensionsutfästelsen.

I likhet med utredningen anser jag att fusionsfallet bör lämnas utanför
den nu ifrågavarande regleringen. I aktiebolagslagen lämnas särskilda
skyddsregler för borgenärer i allmänhet hos det överlåtande bolaget. Dessa
regler som omfattar även pensionsborgenärer får anses tillräckliga. Detsamma
gäller vid fusion enligt lagen om ekonomiska föreningar och vissa
andra associationsrättsliga lagar. En erinran härom har tagits upp i andra
stycket av paragrafen.

I tredje stycket anges verkan av att pensionsskulden överflyttas. Som utredningen
påpekat är det viktigt att skapa ett tjänsteförhållande mellan
efterträdaren och pensionsborgenärerna även för den tid dessa varit anställda
hos företrädaren. Den viktigaste verkan torde vara att hänföra till
skatterättens område. Efterträdaren kan nämligen med stöd av bestämmelsen,
under förutsättning att dennas räckvidd inte inskränks genom särskilda
skatteregler, räkna pensionsborgenärerna som anställda redan från
dagen för anställningen hos företrädaren. Härigenom kan efterträdaren
göra avsättning i bokföringen eller till pensionsstiftelse för den pensionsskuld
som övertagits från företrädaren. Med anledning av vad Kooperativa
förbundet anfört vill jag uttala, att efterträdaren bör få beakta även sådana
pensionstillägg som hänför sig till anställningstiden hos företrädaren.

Någon särskild bestämmelse om att en arbetsgivares näringsverksamhet
inte skall anses ha upphört, när verksamheten efter arbetsgivarens död
fortsätts av hans dödsbo, behövs enligt min mening inte. Detta torde följa
av allmänna rättsgrundsatser.

169

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967
24 §.

Paragrafen motsvarar 4 kap. 3 § i utredningens förslag.

Utredningen. Har vid överlåtelse ansvaret för företrädarens pensionsutfästelser
överflyttats på efterträdaren, bör detta förhållande enligt utredningen
normalt leda till att en pensionsstiftelse, som är knuten till företrädaren,
överförs till efterträdaren. Stiftelsen behåller då sin uppgift att trygga
företrädarens pensionsutfästelser.

I vissa undantagsfall kan det enligt utredningen i stället vara ändamålsenligt
att låta stiftelsen träda i likvidation, trots att ansvaret för pensionsutfästelser
på behörigt sätt överflyttats på efterträdaren. Som exempel härpå
nämner utredningen, att pensionsborgenärerna består huvudsakligen av
pensionärer. Ett annat exempel utgör det fall, att pensionsstiftelsens tillgångar
består av en fordran mot arbetsgivaren, för vilken säkerhet inte är
ställd. Av hänsyn till innehållet i äldre rätt kan det nämligen även i framtiden
inträffa, att en så beskaffad stiftelse är knuten till enskild arbetsgivare
eller handelsbolag.

En särskild fråga är enligt utredningen, om det förhållandet att stiftelsen
överförs till efterträdaren skall föranleda ändrad sammansättning av styrelsen.
Att representanter för företrädaren — t. ex. den föregående arbetsgivarens
disponent eller verkställande direktör — inte bör sitta kvar i stiftelsestyrelsen,
efter det att stiftelsen knutits till ny arbetsgivare, synes självklart.
I annat fall skulle efterträdaren utestängas från medinflytande över
stiftelsens förvaltning. Vad arbetstagarnas representanter angår torde, framhåller
utredningen, avseende böra fästas vid huruvida dessa kan anses representativa
även efter överförandet samt hur stor del av mandattiden som
återstår. Av betydelse blir här vilken destinatärskrets stiftelsen skall tjäna
i fortsättningen. Att meddela särskilda bestämmelser i detta ämne har emellertid
utredningen funnit obehövligt. Det bör ankomma på tillsynsmyndigheten
att, efter samråd med berörda parter, meddela erforderliga föreskrifter.

Utredningen berör därefter det fall att stiftelsen har överskott på kapitalet
vid tidpunkten för överförandet. Skulle ett sådant överskott överflyttas
till efterträdaren, kunde företrädaren betinga sig vederlag för överskottet av
efterträdaren. Så bör enligt utredningen inte få ske, ty stiftelsens medel är
inte stiftarföretagets egendom. Allmänna stiftelserättsliga grundsatser synes
därför förutsätta att det i samband med överförande förordnas särskilt
om överskottets användning. Därvid kan komma i fråga att använda medlen
för inköp av pensionsförsäkring åt stiftelsens pensionsborgenärer avseende
tillägg till utlovad pension. Skäl kan också finnas att gynna sådana
destinatärer som inte har pensionsutfästelser. Viss del av medlen kan också
förbehållas stiftelsens pensionsborgenärer för att möta framtida tillväxt av
pensionsfordringen. En sådan anordning synes motiverad främst om bor 6|

Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr 83

170

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

genär hos företrädaren varit tillförsäkrad en högre pensionsnivå än den han
kan väntas få hos efterträdaren. Meddelas sådant förordnande, kan man tala
om en osjälvständig stiftelse inom stiftelsens ram. Att lämna närmare
riktlinjer låter sig enligt utredningen inte göra. Bedömandet får ske från fall
till fall.

En särskild fråga är enligt utredningen att bestämma vilka personer som
stiftelsen skall tjäna efter överförandet. Tänkbart är att låta stiftelsen tjäna
endast dem, som haft ställning av destinatärer hos företrädaren. I så fall kan
tryggandet alternativt begränsas till de fribrev som var intjänade vid överlåtelsen.
Utredningen har dock föredragit en av 1937 års lag anvisad lösning,
nämligen att stiftelsen i princip skall avse tryggande av pension både åt den
personal som övertagits och åt förutvarande samt nyanställd personal hos
efterträdaren (SOU 1937: 13 s. 97, 98). Utredningen anmärker att, om stiftelsen
från början tillhört efterträdaren, den utan vidare hade kommit att
omfatta alla från företrädaren övertagna arbetstagare, som rymts inom ändamålet.
Företrädesrätt för efterträdarens gamla personal hade därvidlag
inte kommit i fråga. Om särskilda skäl föreligger bör dock, framhåller utredningen,
tillsynsmyndigheten kunna föreskriva att företrädesrätt till stiftelsens
medel skall tillkomma dem som varit anställda hos företrädaren. Ett
sådant skäl finner utredningen vara, att företrädaren i enlighet med en inom
företaget utbildad praxis lämnat pension först då arbetstagaren inträtt i
pensionsåldern. Tidigare var det inte ovanligt, att en arbetsgivare reserverade
medel härför genom avsättning till stiftelse. Ett annat fall har samband
med fusion enligt aktiebolagslagen och lagen om ekonomiska föreningar.
Frågan huruvida det överlåtande bolagets stiftelse efter överförandet bör
vara »öppen» eller förbehållen det överlåtande bolagets förutvarande anställda,
synes enligt utredningen vara att bedöma olika för olika fall. Har
det övertagande bolaget en pensionsstiftelse och erbjuder denna täckning för
pensionsreserven åtminstone i samma utsträckning som fallet är med det
överlåtande bolagets stiftelse, bör det överlåtande bolagets stiftelse vid överförandet
kunna sammanslås med denna stiftelse. Men om det övertagande
bolaget saknar stiftelse eller har en stiftelse med otillräckliga medel, skulle
»öppnande» av det överlåtande bolagets stiftelse medföra, att ett större antal
personer än före fusionen kunde göra anspråk på stiftelsens tillgångar i
ett konkursfall. Är inte det övertagande bolagets ekonomiska ställning så
betryggande att tillsynsmyndigheten finner sig kunna bortse från kravet på
den säkerhet stiftelsen erbjuder, bör myndigheten därför kunna förordna om
företrädesrätt för det överlåtande bolagets pensionsborgenärer.

Bedömandet av stiftelsens krets av fordringshavare får vidare enligt utredningen
betydelse för den domstol som beslutar om fusion. Tillsynsmyndigheten
bör därför samråda med domstolen före sitt beslut. För att främja
handläggningen bör det överlåtande bolaget fördenskull samtidigt med ansökan
om rättens tillstånd till fusion hos tillsynsmyndigheten begära över -

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967 171

förande av stiftelsen. Särskilda lagregler i detta ämne har ansetts kunna
undvaras.

Remissyttrandena. I remissyttrandena berörs endast frågan om styrelsens
sammansättning, sedan stiftelsen överförts till efterträdaren. Öuerståthållarämbetet
anser att särskilda bestämmelser bör meddelas i frågan. Skulle saken
ställas på sin spets -— t. ex. genom att arbetstagarnas representanter
vägrar att avgå med sina organisationers goda minne — saknar tillsynsmyndigheten
befogenhet att åstadkomma rättelse, framhåller ämbetet.

Departementschefen. Tanken bakom de särskilda regler som föreslås
gälla när näringsverksamhet läggs ned eller överlåts på annan är att pensionsskulden
skall säkerställas. Skall rörelsen fortsätta anvisar 23 § hur
parterna kan avtala om att efterträdaren övertar ansvaret för pensionsskulden.

Särskilda problem uppstår, om arbetsgivaren har en pensionsstiftelse
knuten till sig. Lagförslaget bygger här på den uppfattningen, att stiftelsens
fortsatta tillvaro är beroende av pensionsskuldens. Överflyttas skulden till
efterträdaren bör stiftelsen normalt sett överföras till denne. I motsatt fall
skall stiftelsen träda i likvidation enligt 19 § i departementsförslaget. Sådan
likvidationsskyldighet bör, som utredningen framhåller, undantagsvis inträda
även om pensionsskulden överflyttats på behörigt sätt.

Lagförslaget tar vidare sikte på den situationen att pensionsstiftelsen har
överskottsmedel, dvs. överskott på kapitalet, och ger här en regel om befogenhet
för tillsynsmyndigheten att förordna om användande av detta överskott.
Regeln bör ses som ett medel att hindra företrädaren från att betinga
sig vederlag för överskottet hos efterträdaren. Utredningen anför som stöd
för denna ståndpunkt, att stiftelsens medel inte är stiftarföretagets egendom,
sedan de avsatts till stiftelsen för pensioneringsändamål. På detta förhållande
grundar sig också de regler som jag i det föregående föreslagit för
stiftelses likvidation och som innebär att överskottsmedel skall användas för
pensionering av andra än pensionsborgenärer eller anslås till allmännyttigt
ändamål. Medlen tillfaller däremot inte arbetsgivaren.

Paragrafen behandlar också frågan om stiftelsens destinatärslcrets efter
överförandet. Utredningens förslag utgår från att stiftelse efter överförandet
skall trygga pensionen såväl åt de förutvarande destinatärerna hos företrädaren
som åt den personal hos efterträdaren, som ryms under stiftelsens ändamålsbestämning.
Som utredningen påpekat överensstämmer denna ståndpunkt
med den i 1937 års lag. I vissa fall bör dock de förutvarande destinatärerna
ha företrädesrätt till de förmåner stiftelsen tryggar. Utredningen
nämner två sådana typfall. Företrädaren kan ha en sådan praxis att han
inte lämnar några pensionsutfästelser men däremot rent faktiskt utger pension
till pensionärerna, varvid han tar i anspråk medel i sin stiftelse. Jag de -

172

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

lar utredningens mening att det här kan vara rimligt att stiftelsens medel
förbehålls företrädarens destinatärer, så att möjlighet skapas för ett fullföljande
av denna praxis. Ett annat fall avser fusion, där det överlåtande bolaget
har en stiftelse. Om denna skall »öppnas» eller förbehållas det överlåtande
bolagets anställda, beror enligt utredningen på situationen på det övertagande
bolagets sida. Saknar detta bolag stiftelse eller har dess stiftelse inte täckning
för pensionsreserven, innebär ett öppnande av det överlåtande bolagets
stiftelse till förmån för efterträdarens personal att ett större antal personer
än före fusionen kommer att göra anspråk på stiftelsens tillgångar i ett konkursfall.
Som utredningen visar kan frågan om den hos det överlåtande bolaget
anställda personalens förhållande till stiftelsen vara av betydelse för
domstolens prövning av fnsionsärendet.

I likhet med utredningen anser jag det överflödigt med särskilda regler,
som endast tar sikte på att anpassa styrelsens sammansättning till situationen
efter det stiftelsen överförts till efterträdaren.

25 §.

Paragrafen motsvarar 4 kap. 4 § i utredningens förslag.

Utredningen. Paragrafen tar sikte på det fall att ansvaret för pensionslöfte
inte överflyttas på efterträdaren. Arbetsgivaren är då enligt utredningens
förslag skyldig att teckna pensionsförsäkring. Denna skyldighet kan enligt
utredningen sägas motsvara en förtidsuppsägning av pensionsfordringen.
Att skyldighet ålagts arbetsgivaren att teckna pensionsförsäkring i stället
för att kontant utbetala fordringsbeloppen till berörda pensionsborgenärer
är, påpekar utredningen, förestavat av samma skäl som ligger till grund
för motsvarande situation då stiftelse träder i likvidation.

Kravet på pensionsförsäkring behöver enligt utredningen inte upprätthållas,
om pensionslöftena även framdeles tryggas genom kreditförsäkring eller
annars särskilda skäl föranleder sådant avsteg. Med hänvisningen till kreditförsäkrade
pensionslöften åsyftar utredningen främst FPG/PRI-systemet.
Förslaget får enligt utredningens mening sin betydelse för pensioner, som
inte är planpensioner. För arbetstagare inom LO-fackförbund ger bestämmelsen
en möjlighet att skydda de pensioner som utgår till personer vilka
inte får del av allmän tilläggspension. Även för tjänstemännen är förslaget
viktigt, främst beträffande de äldre pensionerna.

Utredningen upptar därefter frågan vilken pension som skall försäkras.
Vad angår aktuell pension avser skyldigheten att teckna pensionsförsäkring
kapitalvärdet av hela pensionen. För ännu inte aktuell pension är det fråga
om kapitalvärdet av det fribrev, som är att anse såsom intjänat vid upphör
andetidpunkten.

Skulle arbetsgivaren underlåta att fullgöra vad som åligger honom, bör
pensionsborgenären enligt utredningen ha rätt att vid allmän domstol yrka

Kungl. Mctj:ts proposition nr 83 år 1967 173

förpliktande för arbetsgivaren att vid vite fullgöra sin skyldighet. Enskild
borgenär äger inte yrka annat än för egen del. Utredningen finner det praktiskt
att tillerkänna vederbörande fackorganisation behörighet att föra talan
för deras räkning, som tillhör den grupp av personer organisationen enligt
sina stadgar avser att företräda. Utredningen förutsätter, att fackföreningen
också representerar pensionärer. Organisationen har dock enligt förslaget
inte talerätt i förhållande till sådan person, som själv uppträder såsom kärande.
Utredningen finner särskilda regler inte påkallade för det — sällsynta
— fall att arbetsgivaren vill väcka s. k. negativ fastställelsetalan.

Enligt utredningens mening framstår det som angeläget att arbetsgivaren
fullgör sin skyldighet att teckna försäkring så snabbt som möjligt. Domstols
dom, varigenom skyldighet ålagts arbetsgivaren att teckna försäkring, bör
därföi normalt gå i verkställighet utan hinder av att domen inte äger laga
kraft. Utredningen föreslår en föreskrift av detta innehåll. Enligt 17 kap.
14 § rättegångsbalken har domstol befogenhet att — utan särskild föreskrift
i den lag, om vars tillämpning det är fråga --- med hänsyn till förhållandena
i varje särskilt fall förordna om omedelbar verkställighet av dom. Med den
föreslagna regeln vill utredningen ge uttryck åt sin mening i den processuella
frågan, att domstolen inte bör kräva att part åberopar särskilda skäl för
omedelbar verkställighet.

Utredningen tillägger att, om arbetsgivaren har en stiftelse knuten till sig,
han har möjlighet att dra nytta av stiftelsens medel när han skall fullgöra
sin försäkringsskyldighet.

Remissyttrandena. Sveriges köpmannaförbund och Lantbrukets skattedelegation
hyser båda farhågor för att föreskrifterna i paragrafen kan drabba
en företagare hårt, eftersom hans kapital ofta är bundet på sådant sätt
att han inte genast kan frigöra vad som motsvarar engångspremien. Det är
därför önskvärt med ett dispensförfarande, som gör det möjligt för arbetsgivaren
att fördela en inbetalning under längre tid eller att ställa säkerhet.
Som ett ytterligare exempel åberopar delegationen det fall att arbetsgivarens
kvarvarande egendom består av jordbruksfastighet eller annan fastighet,
som kanske inte utan olägenhet kan avyttras vid den aktuella tidpunkten.

Departementschefen. Lagförslaget i denna del anger — i överensstämmelse
med vad som anförts i den allmänna motiveringen — rättsföljderna av
att en rörelse läggs ned eller övergår på annan utan att denne övertar ansvaret
för pensionsskulden. För kravet på inköp av pensionsförsäkring, som
kan tecknas inte endast i försäkringsbolag, görs undantag i det fall pensionsrätten
likväl är tryggad såsom t. ex. genom borgen från FPG. Kravet
på inköp av försäkring får betydelse främst om arbetsgivaren är en fysisk
person eller om arbetsgivaren är en juridisk person och rörelsen nedläggs
medan organisationen består. Ett aktiebolag kan t. ex. omvandlas från ett

174

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

försäljningsbolag till ett fastighetsbolag. Är avsikten att även organisationen
skall upphöra, sker däremot avvecklingen i form av likvidation. Har bolaget
råd att betala sina skulder, har likvidatorn att reservera medel för
pensionsskulden och att inköpa pensionsförsäkring. Har bolaget inte råd
att betala sina skulder, torde likvidationen övergå i konkurs. Föreskriften
om inköp av pensionsförsäkring riktar sig då till konkursförvaltaren.

Med anledning av vad som framförts i ett par remissyttranden om arbetsgivares
ev. svårigheter att erlägga engångspremie föreslår jag, att tillsynsmyndigheten
skall kunna medge arbetsgivaren att fullgöra sitt försäkringsåtagande
under en viss kortare tidrymd. Denna synes böra bestämmas till
högst tre år.

Försummar arbetsgivaren att fullgöra vad som åligger honom, bör talan
mot honom kunna väckas vid domstol. Talan bör kunna väckas dels av enskild
vars rätt berörs och dels av förening av arbetstagare, vilken enligt 17 §
första stycket ägt välja arbetstagarnas företrädare i stiftelsens styrelse.

26 §.

Paragrafen motsvarar 4 kap. 5 § i utredningens förslag.

Utredningen. Enligt utredningen tar paragrafen närmast sikte på det
konsumentkooperativa pensionssystemet. Den avser det fallet att en pensionsberättigad
arbetstagare övergår från en arbetsgivare till en annan när de
båda arbetsgivarna har del i samma pensionsstiftelse. Utredningen åskådliggör
paragrafens innehåll med följande exempel. Arbetsgivarna A och B har
del i en gemensam pensionsstiftelse. Arbetstagaren X, som är anställd hos
A, vill övergå i B:s tjänst. X har erhållit ett pensionslöfte av A, och av pensionen
är ett fribrev på 5 000 kronor intjänat. I samband med att X övergår
i B:s tjänst, tar B i förhållande till A på sig ansvaret för pensionslöftet, vilket
är liktydigt med att B ansvarar för den del av pensionen som intjänats
hos A eller sålunda 5 000 kronor. Detta avtal mellan A och B har den rättsverkan
att X under åberopande därav kan kräva B på fullgörelse i enlighet
med avtalets innehåll (tredjemansavtal).

Utredningen önskar nå det resultatet att tillgångar flyttas över från A:s
del i stiftelsen till B:s del i samma stiftelse. För stiftelsens vidkommande betvder
överflyttningen, att B och inte längre A blir stiftelsens motpart i fråga
om X:s pensionsutfästelse. Sedan tillgångar sålunda överflyttats från A:s
till B :s del i stiftelsen, skall X enligt utredningen anses anställd hos B beträffande
pensionsutfästelsens rättsverkningar med verkan från dagen för anställningen
hos A. En följd därav är enligt utredningen, att A:s pensionsreserv
skall — oavsett att A fortfarande kan vara gäldenär i förhållande till X
— minskas med det belopp som motsvarar upplupen del av pensionsutfästelsen.
Beloppet skall i stället hänföras till B:s pensionsreserv.

För att förebygga missförstånd anmärker utredningen, att den omständig -

175

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

heten att B i förhållande till A övertar ansvaret för X:s pensionering, inte innebär
att A utträder ur rättsförhållandet till X. För att A skall bli friskriven
från sin pensionsskuld till X krävs enligt allmänna rättsgrundsatser, att X
som borgenär samtyckt till skuldövertagandet.

Utredningen ger vidare instruktioner för tillsynsmyndighet vid beviljande
av tillstånd till överflyttning av tillgångar. Åtgärden får inte leda till att de
pensionsborgenärers intressen eftersätts, som den gemensamma stiftelsen
avser att trygga. Utredningen säger sig ha förutsatt, att pensionsreserven
som regel måste vara täckt både hos företrädaren och hos efterträdaren.
Skulle nämligen någonderas andel i stiftelsens förmögenhet vara mindre än
hans pensionsreserv, skulle ett överflyttande kunna leda till förfång för
destinatärerna hos företrädaren eller för den pensionsborgenär som byter
tjänst. Utredningen väljer först det fallet att underskott föreligger hos företrädaren.
Skulle då hela kapitalvärdet av pensionsborgenärens fribrev överflyttas
till efterträdarens del i stiftelsen, blir följden att företrädarens övriga
pensionsborgenärer får sin ställning försämrad. Ligger bristen åter hos
efterträdaren, skulle ett överflyttande få till följd att efterträdarens pensionsborgenärer
blir delaktiga i de sålunda överflyttade tillgångarna, varigenom
pensionsborgenären i fråga skulle kunna lida förfång. Inom konsumentkooperationen
förutsätts också enligt utredningen, att ett enskilt företags
tillgodohavande i den gemensamma stiftelsen inte får utvisa underskott
i förhållande till sin pensionsreserv. Varje företag har nämligen årligen att
till stiftelsen tillskjuta vad som fattas för att företagets »fond» skall motsvara
pensionsreserven.

Utredningen anser det lämpligt att ge tillsynsmyndigheten befogenhet att
lämna generellt tillstånd till överflyttningsåtgärder för viss tid. Skulle anledning
därtill uppkomma, får tillståndet genast återkallas.

Departementschefen. För närvarande saknas regler om överflyttande av
tillgångar inom en gemensam pensionsstiftelse. Att en sådan stiftelse kan ge
upphov till besvärliga rättsliga problem i ett antal situationer har berörts under
10 §.

I förevarande paragraf har reglerats den situationen att en arbetstagare
flyttar från en arbetsgivare till en annan, när båda arbetsgivarna har del i
en gemensam pensionsstiftelse. Som utredningen framhållit tar paragrafen
närmast sikte på den konsumentkooperativa pensionsstiftelsen. Departementsförslaget
överensstämmer i huvudsak med utredningens förslag, som
tillstyrkts eller lämnats utan erinran av remissinstanserna.

176

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

Personalstiftelse
27 §.

Paragrafen motsvarar 1 § i utredningens förslag till lag om personalstiftelse.

Gällande rätt. I nuvarande lagstiftning används termen personalstiftelse
som en sammanfattande benämning på stiftelser, som inrättas av arbetsgivare
för anställdas och deras anhörigas välfärd. Personalstiftelse omfattar
således både pensionsstiftelser och andra stiftelser. Begreppet bestäms i
1937 års lag på det sättet att aktiebolag får bilda stiftelse för att dit avsätta
medel för anställdas och deras anhörigas välfärd annorledes än genom beredande
av pension. 1961 års lag avser endast pensionsstiftelser. I skatteförfattningarna
lämnas utförliga regler för personalstiftelses skattskyldighet
och för arbetsgivares rätt till avdrag för avsättning till sådan stiftelse.

Utredningen. Enligt utredningens mening har personalstiftelse en funktion
som förmedlare av välfärd till arbetstagare vid sidan om den välfärd,
som direkt erbjuds i arbetsgivarens näringsverksamhet. Nuvarande lagstiftning
om personalstiftelse, som huvudsakligen är av skatterättsligt slag, anser
utredningen dock inte tillfredsställande. Utredningen pekar på det förhållandet
att medel f. n. kan »lagras» i stiftelsen under obegränsad tid. Den
omständigheten, att arbetsgivaren åberopat visst ändamål som grund för avsättning,
hindrar honom nämligen inte från att själv bestrida samma utgift
med medel ur sin egen rörelse och få avdrag även därför. Som huvudregel
bör därför enligt utredningen gälla, att till personalstiftelse anslagna medel
skall komma till användning inom rimlig tid.

Enligt utredningens mening bör personalstiftelseinstitutet regleras i civillag.
För detta talar inte endast relationen till pensionsstiftelse utan även den
omständigheten att regleringen till stor del tar sikte på rent civilrättsliga ämnen.
Eu sak för sig är enligt utredningen, att institutet personalstiftelse ofta
utnyttjas för att bereda arbetsgivaren förmåner vid beskattning.

De viktigaste momenten i en civilrättslig reglering är enligt utredningen
följande.

Personalstiftelse skall ha till ändamål att i arbetsgivarens intresse främja
arbetstagares eller deras efterlevandes välfärd. Denna ändamålsbestämning
bör enligt utredningen ersätta nuvarande föreskrift i skatteförfattning om
att stiftelsens ändamål skall vara sådant, att den skattskyldige varit berättigad
till avdrag vid direkt omkostnad. Det föreslås att personalstiftelse inte
heller får ha till ändamål att sörja för pensionering eller avlöning eller annan
förmån, som arbetsgivaren är skyldig utge till enskild arbetstagare. Som
villkor för avdrag vid beskattning bör enligt utredningen därutöver gälla att

177

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

medlen beräknas komma till användning under de närmaste åren. Detta
villkor skall enligt utredningen framgå av skatteregler. Samtliga personalstiftelser
föreslås bli ställda under tillsyn enligt 1929 års tillsynslag. Ett annat
led i kontrollen utgör den föreslagna föreskriften, att ordföranden i stiftelsens
styrelse alltid skall utses av tillsynsmyndigheten. Det nuvarande skatterättsliga
kravet på kontant avsättning bibehålls. Förbud uppställs mot
innehav av fordran mot arbetsgivaren även i form av återlån till arbetsgivaren
av avsatta medel. Förbudet avses gälla även om fullgod säkerhet erbjuds
stiftelsen. De anställda avses få ökad insyn i stiftelsen och medbestämmanderätt
vid förvaltningen av stiftelsens förmögenhet. Detta skall ske genom
föreskriften, att styrelsens ledamöter — ordföranden inte inräknad — skall
till lika delar bestå av representaner för arbetsgivaren och arbetstagarna.

Genom nämnda bestämmelser anser utredningen sig ha förebyggt missbruk
av rätten till avdrag för avsättning till personalstiftelse. Samtidigt bör
det enligt utredningen tillses, att arbetsgivares benägenhet att avsätta medel
till personalens bästa inte motverkas i högre grad. Utredningen erinrar om
att personalstiftelse även enligt förslaget tillåts att i personalfrämjande syfte
äga fast egendom, såsom semesterhem, och att detta förhållande ger arbetsgivaren
avsevärda fördelar i skattehänseende i jämförelse med det fallet
att sådan fastighet inköpts i rörelsen. För inköp av fastighet i rörelsen är arbetsgivaren
nämligen inte berättigad till avdrag i annan form än som värdeminskningsavdrag
på byggnad. Avsättning till stiftelsen betraktas däremot
som kostnad och grundar därför avdragsrätt.

Personalstiftelse skall enligt utredningens förslag ha till ändamål att
främja välfärd för arbetsgivarens personal. Välfärden får dock inte avse
pensionering och inte heller avlöning eller annan förmån, som arbetsgivaren
på grund av tjänsteavtal eller i övrigt åtagit sig att utgiva till arbetstagaren.
Förslaget att utesluta sådana förmåner som arbetsgivaren är skyldig att tillhandahålla,
uppbärs enligt utredningen av skatterättsliga synpunkter. Som
exempel på vad som ryms under ändamålet nämner utredningen inrättande
av idrottsplats eller semesterhem och utgivande av resestipendier eller studiebidrag.
Den omständigheten, att välfärden skall ligga i arbetsgivarens intresse,
hindrar enligt utredningen dock inte att exempelvis en idrottsplats
får användas även av utomstående, förutsatt att idrottsplatsen till helt övervägande
del utnyttjas av destinatärerna.

Remissyttrandena. Den föreslagna ändamålsbestämningen godtas av Näringslivets
skattedelegation, som anser det riktigt att från ändamålet utesluta
vad arbetsgivaren enligt anställningsavtal åtagit sig att utge till arbetstagare.
Framtida förändringar i sådant avseende, vilka i dag inte kan
förutses, kan enligt delegationen komma att förskjuta gränserna för stiftelsens
ändamål. Vid sådana förskjutningar måste givetvis tillses att lagens
regler inte får retroaktiv verkan.

178

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

Departementschefen. Enligt vad utredningen framhåller är det inte ovanligt,
att arbetsgivare vill främja sina arbetstagares välfärd även i annat avseende
än genom tryggande av pensionering, och att detta i så fall sker genom
inrättande av särskild s. k. personalstiftelse. Av utredningens betänkande
kan inhämtas att antalet personalstiftelser (såväl bundna som fria) uppgår
till omkring 500 och att stiftelsernas förmögenhet år 1961 utgjorde omkring
95 miljoner kronor. Att personalstiftelse används som instrument för
främjande av anställdas välfärd beror främst på att avsättning till sådan stiftelse
berättigar till avdrag vid beskattning även i fall, då motsvarande utbetalning
direkt från arbetsgivarens rörelse inte föranleder sådant avdrag. För
avdragsrätt fordras inte heller att arbetsgivaren — såsom fallet är beträffande
pensionering —- lämnat utfästelser om förmåner, som skall tryggas
av stiftelseförmögenheten.

Institutet personalstiftelse är reglerat i civillag endast såvitt avser bunden
personalstiftelse. Sådan hänförs under 1937 års lag, som alltså avser både
pensions- och personalstiftelser. I skatteförfattningarna lämnas utförliga
regler om personalstiftelses skattskyldighet och om arbetsgivares rätt till
avdrag för avsättning till personalstiftelse.

Enligt utredningens mening är det från allmän synpunkt angeläget att
institutet personalstiftelse regleras i samband med den föreslagna lagstiftningen
om tryggande av pensionsutfästelser. En sådan reglering bör tillgodose
dels önskemålet om en klar gränsdragning mellan pensionsstiftelse
och stiftelse, som främjar annan välfärd än pensionering, dels arbetstagares
intresse av att vinna inflytande i stiftelsen och dels det allmännas intresse
av att avdragsrätten vid taxering inte utnyttjas på sätt som inte åsyftas.
Regleringen bör enligt utredningen ha som förebild förslaget till reglering
av pensionsstiftelse. Den omständigheten, att regleringen som nämnt
tillgodoser ett starkt skatteintresse, hindrar enligt utredningen inte att
reglerna meddelas i civillag. De ämnen som avses med regleringen är nämligen
i stort av civilrättslig natur.

Jag ansluter mig till utredningens ståndpunkt och förordar att en lagreglering
genomförs efter i huvudsak de riktlinjer utredningen uppdragit.
Utredningens syfte att utforma de till sin huvudsakliga natur civilrättsliga
reglerna så, att de samtidigt kan uppfylla de krav som från skatterättslig
synpunkt ställs för att personalstiftelsen skall vara skattefri och att arbetsgivarens
avsättning skall leda till skatteavdrag, finner jag ändamålsenligt.

I första stycket av förevarande paragraf definieras begreppet personalstiftelse.
Departementsförslaget avviker från utredningens förslag på denna
punkt endast i redaktionellt hänseende. Definitionen har nämligen i departementsförslaget
anpassats till motsvarande beskrivning i 9 § av pensionsstiftelse.

Andra stycket motsvarar bestämmelsen i 10 § första stycket om pensionsstiftelse.

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

179

28 §.

Paragrafen motsvarar 3 § i utredningens förslag till lag om personalstiftelse.

Utredningen. Enligt gällande skatterätt får avdrag ske för avsättning
till personalstiftelse endast under förutsättning, att avsättningen sker genom
att kontanter, aktier, obligationer eller därmed jämförliga tillgångar
överlämnas. Som ett uttryck för denna ståndpunkt föreslår utredningen,
att stiftelsens tillgångar skall vara helt oåtkomliga för arbetsgivaren. Återlån
bör därför inte få äga rum. Stiftelsen kan emellertid vid lagens ikraftträdande
äga fordran mot arbetsgivaren, vilken uppkommit genom återlån.
Denna situation behandlas i övergångsbestämmelserna. Rörande innehav
av annan tillgång än fordran hänvisar utredningen till motsvarande
paragraf i kapitlet om pensionsstiftelse.

Vid bedömande av vilka tillgångar personalstiftelse kan inneha blir enligt
utredningen vidare av betydelse en bestämmelse som föreslagits i punkt
2 a av anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen om att stiftelsens medel
måste beräknas komma till användning under de närmaste åren efter
avsättningen. Därav framgår, att till personalstiftelse i princip inte kan
överlämnas fast egendom avsedd att användas i arbetsgivarens rörelse.

Remissyttrandena. Det föreslagna förbudet mot återlån kritiseras av Sveriges
advokatsamfund, Lantbrukets skattedelegation och SHIO. Enligt advokatsamfundet
saknas klar motivering till att skillnad skall råda mellan
pensions- och personalstiftelse. I den mån anledningen är att söka i den
skatterättsliga föreskriften om att medlen måste beräknas komma till användning
inom de närmaste åren efter avsättningen (anvisningarna, punkt
2 a till 29 § kommunalskattelagen), kan paragrafen förses med tillägg att
stiftelsens kapital får placeras endast i lättrealiserbara tillgångar. Även enligt
skattedelegationen saknas anledning att hindra återlån från personalstiftelse.
Utlåningstiden begränsas ändå av att likvida medel inte kan ligga
kvar hos stiftelsen under längre tid med hänsyn till de regler som gäller
för arbetsgivares avdragsrätt för avsättning till stiftelsen. Inte heller har
stiftelsen enligt vad som följer av hänvisningen till motsvarande bestämmelse
för j>ensionsstiftelse rätt att ta emot egendom på villkor, som begränsar
stiftelsens befogenhet att förfoga över denna tillgång. Denna bestämmelse
är dock i och för sig tvivelaktig, anser delegationen, eftersom den
skulle kunna hindra en stiftelse från att ta emot en fastighet avsedd som
semesterhem, såvida arbetsgivaren ställer det villkoret att fastigheten verkligen
skall utnyttjas såsom semesterhem och inte utan vidare får avyttras.
Det måste föreligga möjlighet för arbetsgivare att förknippa ett sådant
överlämnande med villkor, som överensstämmer med definitionen på
personalstiftelse, understryker delegationen. Liknande synpunkter anförs
av SHIO.

180

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

Departementschefen. Paragrafen behandlar personalstiftelses rätt att inneha
fordran mot arbetsgivaren och dess möjligheter att placera sina tillgångar.
Enligt utredningen bör här gälla samma normer som för pensionsstiftelse
med ett undantag. Undantaget avser stiftelses utlåning av medel till
arbetsgivaren. Sådan utlåning vill utredningen förbjuda. Till grund för det
föreslagna förbudet anför utredningen, att det är angeläget att motverka
eventuell benägenhet från arbetsgivarens sida att göra en avsättning i huvudsakligt
syfte att »lagra» obeskattade medel i stiftelsen. Utredningen fäster
uppmärksamheten på att arbetsgivaren här — till skillnad från vad fallet
är beträffande pensionsstiftelse — inte behöver ha gjort utfästelser om
de förmåner som skall tryggas av stiftelsen. Förbudet mot återlån bör enligt
utredningen verka i den riktningen att de avsatta medlen verkligen kommer
till användning för åsyftat ändamål. Utredningens förslag på denna
punkt kritiseras av ett par remissinstanser. Med hänsyn till de nu angivna
speciella synpunkter, som onekligen gör sig gällande beträffande till personalstiftelse
avsatta medel, finner jag mig emellertid böra biträda utredningens
förslag.

Jag vill instämma i vad Lantbrukets skattedelegation anfört om att en arbetsgivare,
som t. ex. överlämnat en fastighet avsedd för semesterhem, bör
kunna vara säker på att fastigheten verkligen kommer att utnyttjas i enlighet
med syftet. Enligt min mening är det här inte fråga om att arbetsgivaren
ställer ett villkor i den meningen att han förbehåller sig vissa rättigheter eller
nyttigheter. Hans åtgärd bör hellre betraktas på det sättet att han inom
stiftelsens ram ger en ändamålsbestämmelse rörande stiftelsens disposition
av fastigheten.

29 §.

Paragrafen motsvarar i huvudsak 4 § i utredningens förslag till lag om
personalstiftelse.

Utredningen. Enligt utredningen bör stiftelse normalt fullgöra sitt ändamål
genom att gottgöra arbetsgivaren för utgifter, som denne haft inom ramen
för stiftelseändamålet. Denna uppfattning anser utredningen vara gällande
rätts. Utredningen påpekar att gottgörelse utgör skattepliktig inkomst
för arbetsgivaren, när den inte tas ur medel som redan förut beskattats hos
arbetsgivaren.

Har stiftelsen medel kvar, sedan arbetsgivaren utnyttjat sin rätt till gottgörelse
vid ett visst tillfälle, bör stiftelsen själv äga förfoga över dessa genom
utbetalning inom ramen för stiftelseändamålet.

Personalstiftelses hela förmögenhet bör enligt utredningen i princip stå
till förfogande för gottgörelse så långt den behövs. Likväl bör undantag göras
för det fall att stiftelsen äger fast egendom som används för arbetstagarnas
välfärd, t. ex. till ett semesterhem. Den del av stiftelseförmögenhe -

181

Kungl. Maj.ts proposition nr 83 år 1967

ten, som är »låst» i sådan egendom bör inte mot stiftelsens vilja få utnyttjas
för gottgörelse. Inte heller bör stiftelse genom gottgörelse frånhändas medel,
som fordras för underhåll och skötsel av sådan egendom eller anläggning
under de närmaste åren.

Liksom fallet är med gottgörelse ur pensionsstiftelse får gottgörelse ur
personalstiftelse avse arbetsgivarens utgifter under hans aktuella räkenskapsår.
För arbetsgivare, som i skattehänseende beräknar sin inkomst enligt
bokföringsmässiga grunder, skall gottgörelse enligt utredningen avse
kostnad och inte utgift.

Remissyttrandena. Förslaget att personalstiftelse i första hand skall gottgöra
arbetsgivaren för utgifter, som denne haft inom ramen för stiftelsens
ändamål, har tilldragit sig stort intresse. Några remissinstanser anser att
stiftelsens tryggandeuppgift bör komma i främsta rummet och detta t. o. m.
i högre grad än som föreslagits av utredningen, medan andra gjort gällande
att stiftelsens beredandefunktion förtjänar större beaktande än förslaget
anger.

Till den första gruppen kan räknas överståthållarämbetet, som framhåller
att den stiftelsen tillerkända förfoganderätten hindrar arbetsgivaren att sammanföra
medel genom successiva avsättningar för ett mera kostnadskrävande
företag till personalens välfärd. Även Lantbrukets skattedelegation uppmärksammar
relationen mellan arbetsgivaren och stiftelsen och anser det
nödvändigt, att arbetsgivaren inom ramen för stiftelsens ändamål har rätt
att disponera stiftelsens medel och bestämma tidpunkten för dessas användande,
eftersom hans rätt till avdrag vid taxering annars kan komma i fara
på grund av de föreslagna anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen (avdrag
förutsätter att medlen kan beräknas komma till användning under de
närmaste åren). Delegationen frågar sig vad som händer om den plan arbetsgivaren
framlagt inför taxeringsmyndigheten, med uppgift om i vilken
takt medlen avses skola förbrukas, inte följs på grund av att stiftelsens stylelse
underlåter att disponera medlen enligt planen. Även annars kan konfliktsituationer
uppkomma, nämligen om stiftelsen disponerat medlen för
annat ändamål än arbetsgivaren avsett.

Till stöd för uppfattningen att stiftelsen bör ha större rätt att bestämma
över sina medel (beredandefunktion) uttalar sig riksskattenämnden, TCO
och Taxeringsnämndsordf örandenas riksförbund. Riksskattenämnden finner
det naturligare att stiftelsen själv i första hand får göra direkta utbetalningar
inom ramen för ändamålet.

Kammarrätten påpekar, att personalstiftelse i allmänhet fungerar såsom
beredandestiftelse och att, då någon ändring däri inte torde ha avsetts, detta
förhållande bör komma till klarare uttryck i lagtexten.

Även Skånes handelskammare anser, att förslaget inte gör någon klar åtskillnad
mellan stiftelser, som har karaktär av pantstiftelser, och såda -

182 Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

na som är att betrakta som beredandestiftelser. Konsekvensen kan bli att
styrelsen, när den fattar beslut om användning av stiftelsens medel, måste
beakta arbetsgivarens rätt afl när som helst begära gottgörelse för utgifter
som han haft inom ramen för stiftelsens ändamål. Inte heller framgår det
enligt handelskammarens uppfattning hur bestående stiftelser av beredandekaraktär
skall behandlas efter den nya lagens ikraftträdande.

Departementschefen. Den fråga, som tilldragit sig det största intresset
beträffande personalstiftelser, är stiftelsens relation till arbetsgivaren. Enligt
utredningen bör stiftelsen normalt fungera så, att den i första hand lämnar
arbetsgivaren gottgörelse för dennes utgifter inom stiftelseändamålets
ram. Om medel finns tillgängliga, sedan gottgörelse vid visst tillfälle utgått,
bör stiftelsen själv enligt utredningen förfoga över dessa. Detta förslag biträds
av vissa remissinstanser, som anser att en sådan ordning är nödvändig
för att arbetsgivarens syfte med avsättningarna skall kunna förverkligas.
Det påpekas också att utredningens övriga förslag till lagstiftning bygger
på en sådan ståndpunkt. Andra remissinstanser åter hävdar, att stiftelsen
bör ha större bestämmanderätt över avsatta medel än utredningen föreslagit.

Utredningens framhävande av stiftelsens funktion att lämna gottgörelse
till arbetsgivaren för dennes utgifter inom ramen för stiftelsens ändamål synes
vara ett av uttrycken för utredningens grunduppfattning, att personalstiftelse
är ett instrument för arbetsgivaren att förmedla annan välfärd till
arbetstagarna än sådan som erbjuds dem direkt i rörelsen. Stiftelse bör
därför inte få handla så, att arbetsgivarens intentioner motverkas eller görs
om intet. Jag ansluter mig till denna principiella uppfattning och förordar,
att gottgörelseregeln utformas i huvudsaklig överensstämmelse med utredningsförslaget.
I departementsförslaget har dock —• bl. a. med hänsyn till
vad som anförts vid remissbehandlingen — gottgörelsesynpunkten ansetts
böra komma till ännu tydligare uttryck. Detta har ansetts kunna ske genom
att stiftelsen ges rätt att förfoga över avsatta medel, sedan arbetsgivaren
tagit ut gottgörelse för visst räkenskapsår, endast om det klart framgår,
att arbetsgivaren inte kommer att få anledning att ta ut ytterligare
gottgörelse ur stiftelsen under de närmaste åren. Som lämplig överblickbar
tidrymd föreslås tre år.

Det förhållandet, att stiftelsens medel skall användas till gottgörelse för
arbetsgivarens utgifter inom ramen för stiftelsens ändamål, får inte ovillkorligen
innebära, att arbetsgivaren äger göra anspråk på all stiftelsens egendom.
I likhet med utredningens förslag uppställer departementsförslaget
vissa inskränkningar. Krav på gottgörelse får sålunda inte utan vidare föranleda,
att stiftelsen mot sin vilja nödgas avstå från fast egendom, som anslagits
till främjande av ett visst ändamål, såsom ett semesterhem.

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967 183

30 §.

Paragrafen motsvarar 2 § och 5—7 §§ i utredningens förslag till lag om
personalstiftelse.

Utredningen. I sitt förslag rörande styrelses sammansättning hänvisar
utredningen till motsvarande föreskrifter för pensionsstiftelse. På en punkt
föreslås dock avvikelse. Ordförande i personalstiftelse skall alltid finnas
och skall förordnas av tillsynsmyndigheten. Förslaget är enligt utredningen
ett uttryck för de skatterättsliga önskemålen, att det allmänna skall få kontroll
över att stiftelsens medel används på rätt sätt och i rätt tid.

I övrigt föreslår utredningen, att i huvudsak samma ordning skall tilllämpas
på personalstiftelser som på pensionsstiftelser.

Remissyttrandena. Förslaget att ordförande alltid skall utses av tillsynsmyndigheten
godtas av Näringslivets skattedelegation och Familjeföretagens
förening under förutsättning att avsättning till stiftelse blir skattefri på
sätt föreslagits. Föreningen bär dock ifrågasatt om den föreslagna ordningen
bör vara obligatorisk.

Förslaget avstyrks av övriga remissinstanser, som yttrat sig i frågan. Enligt
Lantbrukets skattedelegation motiveras förslaget av de skatterättsliga
önskemålen att det allmänna skall få full kontroll över att stiftelsens medel
används på rätt sätt och i rätt tid. Delegationen frågar sig, om ordförandens
uppgift skall vara av fiskalt slag, och anför vidare. Delegationen
har den uppfattningen att, eftersom personalstiftelsen skall vara ställd
under tillsyn, det allmänna på den vägen rimligen bör kunna skaffa sig
tillräcklig insyn i att stiftelsens medel blir rätt använda. Det uttalade motivet
skulle innebära att den av tillsynsmyndigheten utsedde ordföranden
närmast hade att fullgöra en fiskal uppgift i sitt arbete i personalstiftelse.
Detta medför antingen att taxeringsmyndigheternas allmänna granskningsrätt
över de åtgärder stiftelsestyrelsen vidtar skjutes åt sidan eller också
att, om taxeringsmyndigheterna hyser annan uppfattning om vidtagna åtgärder,
styrelseordföranden rimligen måste lämna sitt uppdrag. Det lär också
kunna inträffa att varken arbetsgivaren eller arbetstagarna hyser förtroende
för den av tillsynsmyndigheten utsedde ordföranden, varvid arbetet i
personalstiftelsens styrelse kan försvåras. Delegationen kan därför icke
godta att tillsynsmyndigheten skall utse styrelseordförande i personalstiftelse,
i synnerhet mot bakgrunden av den motivering som lämnats för
förslaget. Det kan däremot enligt delegationens uppfattning vara rimligt, att
arbetsgivaren och arbetstagarna gemensamt skall utse ordföranden och
först om dessa icke kan enas tillsynsmyndigheten skall lämna förslag till
neutral ordförande.

Även Sveriges advokatsamfund finner det främmande att ordföranden
skall fungera som ett slags statens kontrollant och föreslår att styrelsen

184

Kiingl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

utses efter de regler, som avses skola gälla för pensionsstiftelse. Svensk industriförening
hävdar, att det allmännas skatteintresse tillgodoses genom
befogenheten för tillsynsmyndigheten att utse revisor, då anledning därtill
finns, samt att förslaget sannolikt kommer att inverka negativt på samarbetet
inom styrelsen därigenom att övriga styrelseledamöter kommer att
känna sig övervakade av ordföranden. Enligt Skånes handelskammare saknas
skäl att avvika från gängse normer i fråga om utövande av tillsyn. Att
märka är också att avsättning till personalstiftelse innebär att arbetsgivaren
definitivt avhänder sig medlen. Även Kooperativa förbundet finner övertygande
skäl tala för att styrelse utses i enlighet med vad som avses gälla för
pensionsstiftelse.

Departementschefen. Departementsförslaget bygger på den uppfattningen
att reglerna för personalstiftelse så långt möjligt bör överensstämma med
motsvarande regler för pensionsstiftelse. Paragrafen räknar upp de regler
om pensionsstiftelse, som skall tillämpas på personalstiftelse. Med anledning
av den kraftiga kritik som riktats mot utredningens tanke att ordförande
i personalstiftelses styrelse — oberoende av parternas uppfattning —
alltid skall utses av tillsynsmyndigheten, finner jag inte skäl att på bekostnad
av enhetlighet och likformighet göra avsteg från den i 16 § föreslagna
ordningen beträffande utseendet av ordförande i pensionsstiftelse. Utredningens
farhågor, att frånvaron av specialreglering i fråga om personalstiftelse
skulle kunna få menliga följder, synes mig överdrivna bl. a. med
hänsyn till övriga bestämmelser.

I fråga om fördelning av medel efter likvidation bör gälla, att sedan personalstiftelses
egna skulder betalats, återstående medel används till välfärd
för dem som omfattas av ändamålet med stiftelsen.

Tillsyn
31—33 §§.

Paragraferna motsvarar 5 kap. 1—3 §§ i utredningens förslag till lag om
tryggande av pensionslöften.

Departementschefen. Som jag framhållit i den allmänna motiveringen
bör pensions- och personalstiftelser stå under tillsyn av länsstyrelse. Behövliga
närmare föreskrifter ges i förevarande paragrafer.

I 31 § föreskrivs att tillsynsmyndighet skall vara länsstyrelsen i det län,
där arbetsgivaren har sitt hemvist. Utredningen har påpekat att frågan var
arbetsgivarens hemvist är beläget, skall avöras med ledning av rättegångsbalkens
regler om laga domstol. För arbetsgivare, som är fysisk person, är
hemvistet mantalsskrivningsorten. Är arbetsgivaren juridisk person, anses
den ort som hemvist, där styrelsen har sitt säte.

185

Kungl. Maj.ts proposition nr 83 år 1967

Är stiftelse gemensam för flera arbetsgivare, bör länsstyrelsen i det län
vara tillsynsmyndighet, där den arbetsgivare har sitt hemvist, som har den
största andelen i stiftelsen.

I sammanhanget bör påpekas, att tillsynsmyndigheten har vissa uppgifter
i samband med att näringsverksamhet upphör. Tillsynsmyndighet i det
fall, som avses i 23 §, är länsstyrelsen i det län, där den överlåtande arbetsgivaren
har sitt hemvist. I det fall som avses i 24 § är förhållandet naturligtvis
detsamma.

Följande paragraf, 32 §, upptar en bestämmelse, som klargör att reglerna
i 1929 års lag i tillämpliga delar skall gälla beträffande tillsynsmyndighetens
närmare åligganden och befogenheter i fråga om pensions- och personalstiftelser.
I de delar, där tryggandelagen innehåller regler, som kompletterar
och delvis ändrar tillsynslagens system, skall alltså myndigheten
förfoga över de maktmedel, som den sistnämnda lagen anger.

Den sista paragrafen, 33 §, slår endast fast att samma klagorätt som föreligger
i fråga om avgöranden enligt 1929 års lag i allmänhet bör föreligga
i fråga om tillsynsmyndighetens beslut i ämnen, som ligger utanför 1929
års lag.

Enligt min mening bör besvär i ämnen, som tryggandelagen omfattar,
upptas och avgöras av regeringsrätten. För en sådan lösning talar fr. a.
sambandet med 1929 års lag. Mål som angår denna lag prövas nämligen
också av regeringsrätten.

Övergångsbestämmelser

Departementschefen. 1. Som jag tidigare framhållit, bör den nya lagstiftningen
träda i kraft den 1 mars 1968. Valet av detta datum är framför allt
betingat av intresset att åstadkomma en lämplig samordning med de bestämmelser
som för skatterättens vidkommande avses komplettera de nu
föreslagna civilrättsliga reglerna.

Genom den nya lagen om tryggande av pensionsutfästelse m. in. upphävs
1937 års och 1961 års lagar i den mån särskilda övergångsbestämmelser inte
föreskriver att äldre lag skall fortsätta att gälla.

2. Enligt 9 § är endast sådan stiftelse pensionsstiftelse, som uteslutande
har till ändamål pensionering av arbetstagare. F. n. finns en del stiftelser,
vilka utom pensionering tillgodoser även sådana ändamål som enligt departementsförslaget
bör omfattas av särskild personalstiftelse. En sådan s. k.
blandad stiftelse avses i samband med lagstiftningens ikraftträdande bli
uppdelad på en pensionsstiftelse och en personalstiftelse. I första hand bör
då stiftelsens tillgångar tillföras pensionsstiftelsen, så att stiftelsens ursprungliga
skuld och den pensionsskuld, som stiftelsen tryggar, blir täckt.
Övriga medel utgör personalstiftelse, men endast om de kan anses vara tillräckliga
att tjäna eget ändamål under särskild förvaltning.

186

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

3. Bland övergångsbestämmelserna behandlar punkterna 3—6 det väsentligaste
övergångsproblemet vid den nya lagstiftningens ikraftträdande, nämligen
de frågor som uppkommer vid omvandlingen av reversstiftelse till spärrad
skuldpost i arbetsgivarens bokföring.

Punkten 3 innehåller huvudregeln att pensionsstiftelse, vilken är knuten
till aktiebolag eller annat rättssubjekt, som avses i 5 § första stycket första
punkten, genom lagstiftningens ikraftträdande förlorar varje fordran mot
arbetsgivaren, för vilken säkerhet inte är ställd. Detta innebär i praktiken
att alla vanliga reversfordringar mot arbetsgivaren upphör där denne är
sådant rättssubjekt som nyss sagts. Likaså utsläcks fordringar, som avser
arbetsgivarens åtaganden enligt allmän pensionsplan, dvs. främst fordringar
på grund av hans PRI-åtaganden (jfr 5 § första stycket andra punkten).

Den omständigheten att pensionsstiftelses fordran upphör påverkar inte
principiellt arbetsgivarens skuld till arbetstagarna på grund av givna pensionsutfästelser.
Denna skuld kvarstår utan att det särskilt behöver påpekas.
Har pensionsstiftelse egen skuld av något slag, t. ex. på grund av pensionsutfästelser,
som stiftelsen gett innan 1961 års lag trädde i kraft, dvs.
under tid då s. k. beredandestiftelser var tillåtna, bör ansvaret för denna
emellertid övertas av arbetsgivaren.

I det fall att upplupen del av pensioner, som stiftelsen själv utfäst, tillsammans
med stiftelsens övriga skulder överstiger beloppet av den fordran,
som upphört, bör arbetsgivaren äga skriva ned utfästelserna till att avse
pensioner med sammanlagt kapitalvärde motsvarande skillnaden mellan
fordringsbeloppet och stiftelsens övriga egna skulder. Detta bör dock endast
få ske i normalfallet, dvs. när ingen egendom finns kvar i pensionsstiftelsen
efter reversfordringarnas upphörande. Arbetsgivaren bör alltså inte behöva
infria beredandestiftelses pensionsutfästelser i större utsträckning än som
motsvarar den skuld han åtagit sig gentemot stiftelsen. I det mer ovanliga
fallet, att det finns kvar tillgångar i pensionsstiftelsen sedan de reversfordringar,
för vilka säkerhet inte ställts, upphört att gälla, svarar stiftelsen
självfallet för sådana utfästelser, som inte övertagits av arbetsgivaren.

Man bör kunna begära av arbetsgivaren, att han underrättar pensionsborgenären
om nedskrivning. Försummar han detta, bör ai''betsgivaren därför
bli ansvarig för den pension, som var intjänad den 1 mars 1968. Underrättelse
skall avsändas i så god tid att den kommer borgenären tillhanda före
den 1 mars 1969. Har arbetsgivaren inte tillgång till borgenärens adress, eller
kan han av annan anledning inte nå borgenären med underrättelse, bör
han, om han vill undgå ansvar, före sistnämnda dag införa underrättelsen i
tidning inom orten.

4. Följden av att arbetsgivarens skuld till pensionsstiftelse upphör enligt
3 bör i princip vara att motsvarande belopp upptas under ett särskilt skuldkonto.
Beloppet skall sedermera redovisas i balansräkningen såsom en skuldpost
under rubriken Avsatt till pensioner. Hade pensionsstiftelsen egna skul -

187

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

der, vilka arbetsgivaren övertagit och som inte avser pension, bör dock naturligtvis
belopp, som motsvarar dessa skulder, inte upptas under ifrågavarande
konto.

6. I princip skulle det självfallet ha varit tilltalande om den förordade reformen
kunnat innebära att alla reversfordringar mot arbetsgivare i pensionsstiftelser
bragtes att upphöra. Vissa stiftelser, som grundats av andra
arbetsgivare än aktiebolag och liknande rättssubjekt och som inte avser
planpensioner, förfogar emellertid över reversfordringar mot arbetsgivaren.
Det skulle från tryggandesynpunkt vara mindre lämpligt, om stiftelsens
fordran i detta fall upphörde utan att arbetsgivarens utfästelse samtidigt
tryggades på annat sätt. Med hänsyn härtill bör föreskrivas, att sådana reversfordringar
får bestå inom ramen för det nya pensionsstiftelsesystemet.
Några ytterligare reversavsättningar bör dock inte godtas.

I detta sammanhang bör påpekas, att pensionsstiftelse, som är knuten till
affärs- eller sparbank eller till jordbrukskreditkassa, ofta står som innehavare
av fordringar mot arbetsgivaren enligt motbok. Med hänsyn till de soliditetskrav
som lagstiftningen uppställer i fråga om bankrörelse finns knappast
anledning att från tryggandesynpunkt reagera mot att ifrågavarande
stiftelser behåller sina motboksfordringar inom ramen för ett realstiftelsesystem.
Fortsatt avsättning enligt den tidigare ordningen torde kunna ske
genom åter lån, varvid tillsynsmyndigheten synes oförhindrad medge att
särskild säkerhet inte behöver ställas.

11—12. Dessa föreskrifter motsvarar övergångsbestämmelser till 1961 års
lag.

14. I gällande rätt finns inga bestämmelser om fri stiftelses likvidation,
då arbetsgivaren upphör med sin rörelse. Man kan därför förutsätta, att det
finns ett antal pensionsstiftelser, som inte längre är knutna till någon arbetsgivare,
beroende på att arbetsgivarens rörelse likviderats utan att likvidationen
fått omfatta stiftelsen. För sådana stiftelser är rättsläget i hög
grad flytande. Syftet med förevarande bestämmelse är att åstadkomma en
lämplig anpassning till de föreslagna likvidationsreglerna. Som regel torde
stiftelsen böra likvidera men stundom kan förhållandena vara sådana, att
stiftelsen hellre bör knytas till någon arbetsgivare. Riktmärket vid prövningen
bör vara hänsynen till destinatärernas bästa.

15. Det torde finnas ett mindre antal pensionsstiftelser, som erhållit sina
tillgångar genom avsättning, för vilken vid taxering avdrag inte begärts
eller erhållits. Det kan exempelvis ha varit fråga om testamente eller donation
till stiftelsen från någon arbetsgivaren närstående person, såsom styrelseledamot
i ett aktiebolag. Även i annat fall kan förhållandena vara sådana,
att stiftelseurkundens regler beträffande stiftelsen inte bör frångås. För
sådana sällsynta fall skapas här möjlighet att undanta stiftelsen från den
föreslagna lagregleringen.

188

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

Förslaget till ändring i 17 kap. handelsbalken

4 §•

Departementschefen. Enligt denna paragraf gäller förmånsrätt för fordran
på lön eller pension, som tillkommer arbetstagare eller pensionstagare
på grund av tjänst eller annan arbetsanställning, dock inte för längre tid än
sammanlagt ett år och inte heller för längre tid tillbaka än ett år innan konkursansökningen
gjordes.

Som jag framhållit i den allmänna motiveringen bör bestämmelserna i
denna paragraf om förmånsrätt inte undergå någon mer betydande ändring.
Utredningen har föreslagit en mindre justering av paragrafens första stycke,
som innebär att förmånsrätten för arbetstagares lön utsträcks till att avse
utestående försäkringsavgift för sista året för privat pension åt gäldenärens
arbetstagare. Tillägget tar sikte på det fall, att arbetsgivaren tecknat pensionsförsäkring
för arbetstagaren och i förhållande till försäkringsinrättningen
åtagit sig att betala premierna. Härigenom skapas ett rättsförhållande
mellan försäkringsinrättningen och arbetsgivaren. I praxis har varit föremål
för bedömande, huruvida inrättningen för krav på oguldna avgifter
kan åtnjuta förmånsrätt enligt 4 §. Som grund för sådan talan har då åberopats,
att arbetsgivarens betalning av försäkringsavgifterna är att jämställa
med betalning av lön. Sådan talan har bifallits av enhälliga domstolar
(se NJA 1956 s. 719). Utredningens förslag avser att i anslutning till
denna praxis ge förmånsrätt för obetalda avgifter för pensionsförsäkring
för ett år. Den föreslagna bestämmelsen avser däremot inte avgifter för allmän
tilläggspension. Jag biträder utredningsförslaget.

I anslutning till förslaget att 1937 års lag skall upphävas föreslår jag vidare
att nuvarande bestämmelse i 17 kap. 4 § andra stycket handelsbalken om förmånsrätt
för fordran som tillkommer sådan pensionsstiftelse som bildats
enligt nämnda lag utgår. Dessutom föreslås beträffande bestämmelserna i
andra stycket en omformulering, som i materiellt hänseende nära anslute*
till utredningens uppfattning av gällande rätt. Förmånsrätt skall sålunda
gälla för pensionsposter, som förfallit till betalning före eller under konkursen
fram till den dag, från vilken tiden för klander mot utdelningsförslag
är att räkna. Mer än ett års pension får dock inte sammanlagt bevakas
med denna förmånsrätt.

Till andra stycket har fogats en föreskrift om att förmånsrätten i vissa
fall får avse fordran på pension, som intjänats hos en tidigare arbetsgivare.
Som utredningen påpekat torde enligt gällande rätt förmånsrätt vara
förenad med fordran endast så länge fordringen görs gällande mot den ursprungliga
gäldenären. Överlåter gäldenären sin skuld till annan, torde borgenären
inte äga rätt att hävda förmånsrätten mot den nya gäldenären.

189

Kungl. Maj.ts proposition nr 83 år 1967

Däremot består förmånsrätten vid byte av borgenär. Jag har föreslagit att,
om ansvaret för pensionsutfästelse överflyttats på någon som övertar näringsverksamhet,
pensionsborgenär beträffande utfästelsens rättsverkningar
är att anse som anställd hos efterträdaren från dagen för anställningen hos
företrädaren. Denna bestämmelse bör återverka på förmånsrätten, så att
fordran på pension, som intjänats hos föregående arbetsgivare, gäller med
förmånsrätt i efterträdarens konkurs.

6 a §.

Departementschefen. I överensstämmelse med vad jag har anfört i den
allmänna motiveringen upptar departementsförslaget i 17 kap. handelsbalken
en ny paragraf, som syftar till att ge vissa äldre pensionsborgenärer en
särskild förmånsrätt för sina pensionsfordringar. Denna särskilda förmånsrätt
föreslås ligga mellan fastighetsinteckning och företagsinteckning och
har tagits upp i en ny paragraf, betecknad 6 a §. Paragrafen avser till skillnad
från 4 § pension, som inte är förfallen till betalning den dag, från vilken
tiden för klander mot utdelningsförslag är att räkna i konkursen. I
lagtexten har detta förhållande uttryckts med orden »fordran på framtida
pension», varvid samtidigt är att uppmärksamma bestämmelsen i 139 § konkur
slagen, till vilken jag återkommer.

Den nya förmånsrätten är, som jag har anfört i den allmänna motiveringen,
avsedd för vissa äldre arbetstagare som inte äger uppbära full allmän
tilläggspension. Den omfattar sålunda arbetstagare som är födda år
1907 eller tidigare.

Den föreslagna förmånsrätten gäller vidare som jag anfört tidigare för
begränsade belopp. Denna begränsning har uttryckts sålunda att intjänad
del av utfäst pension (fribrev) inte får antas gälla högre årlig pension än
som motsvarar ett basbelopp enligt lagen om allmän försäkring. Kapitalvärdet
av detta fribrev framräknas med ledning av 139 § konkurslagen. Innefattar
pensionsutfästelse inte bara ålderspension utan även familjepension
och invalidpension, beräknas varje pensionsslag för sig.

Till grund för de föreslagna bestämmelserna i denna paragraf om en särskild
förmånsrätt ligger som framgått tidigare uppfattningen, att vissa grupper
av arbetstagare som saknar full allmän tilläggspension bör genom en
särskild förmånsrätt i arbetsgivarens konkurs bli tillförsäkrade en årlig
pension om högst ett basbelopp. Därav följer att avdrag bör göras för sådan
pension som arbetstagaren kan uppbära utan bevakning i konkursen. I enlighet
härmed föreskrivs att avdrag skall göras för upplupen del av pension,
som genom arbetsgivarens försorg tillkommer arbetstagaren genom privat
pensionsförsäkring eller p. gr. a. allmän pensionsplan. En följd härav blir,
att pension som grundas på allmän pensionsplan överhuvud inte kommer
att omfattas av förmånsrätt enligt paragrafen.

Beträffande bestämmelsen i andra stycket får jag hänvisa till vad jag anfört
under 4 §.

190

Kungl. May.ts proposition nr 83 år 1967

11 §•

Departementschefen. Som jag har anfört i den allmänna motiveringen
anser jag övervägande skäl tala emot att införa en generell förmånsrätt för
pensionsfordringar enligt 17 kap. 11 § bandelsbalken. Departementsförslaget
upptar sålunda till skillnad från utredningens förslag inte någon bestämmelse
härom.

Med hänsyn till att den föreslagna lagen om tryggande av pensionsutfästelse
m. m. skall träda i stället för 1937 års lag, bör den nuvarande bestämmelsen
i 17 kap. 11 § tredje stycket om förmånsrätt för bundna pensionsstiftelser
utgå.

Förslaget till lag om ändring i konkurslagen

28 a — 29 §§.

Gällande rätt. I samband med tillkomsten av 1937 års lag om bundna pensionsstiftelser
infördes i konkurslagen bestämmelser om återvinning av avsättning
till sådan stiftelse. Enligt 28 a § föreligger återvinningsrätt, om aktiebolags
borgenärer finnes ha lidit märklig skada genom att medel överförts
till stiftelsen och konkursansökningen gjorts inom 180 dagar efter det
överföringen vunnit publicitet.

Enligt 29 § föreligger i princip återvinningsrätt, om gäldenären inom 60
dagar före konkursansökningen betalt skuld, som inte var förfallen vid betalningstillfället
eller betalt skuld på annat sätt än med pengar eller andra
vanliga betalningsmedel eller lämnat pant för skuld, vid vars tillkomst sådan
säkerhet inte betingats.

Utredningen. Utredningen anför att avsättning till bunden pensionsstiftelse
enligt 28 a § likställs med gåva i återvinningshänseende med hänsyn till
att sådan avsättning ansetts ske med vinstmedel. Utredningen framhåller
att det vid 1953 års riksdag väcktes motioner (I: 40 och II: 51) om att i konkurslagen
borde införas en bestämmelse, att medel, som avsatts till pensionsstiftelse,
i återvinningshänseende skall behandlas som vederlagsdisposition
och alltså inte jämställas med gåva. Första lagutskottet (L*U 36) anförde i
sitt utlåtande över motionerna bl. a. att de skäl, som motiverade återvinningsregeln
i 28 a § konkurslagen alltjämt måste anses beaktansvärda. Att
för alla situationer upphäva denna regel syntes inte möjligt utan att åsidosätta
andra borgenärers berättigade intressen. Å andra sidan kunde enligt
utskottet skäl obestridligen anföras till stöd för att skilja på olika fall med
hänsyn till de skilda betingelser, under vilka överföringarna av medel till
stiftelsen ägt rum.

191

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

Även enligt utredningens mening bör vid återvinning beaktas själva anledningen
till att avsättning skett till pensionsstiftelse. Har avsättningen
skett i syfte att täcka pensionsreserven saknas enligt utredningen skäl att
jämställa avsättningen med gåva i atervinningshänseende. Tvärtom synes
det då naturligt att bedöma förhållandet på samma sätt som när en gäldenär
betalat gäld, som inte är förfallen, eller lämnat pant för gäld, vid vars
tillkomst sådan säkerhet inte betingats. Utredningen föreslår att i sådant
fall avsättningen bedöms med stöd av 29 § konkurslagen. Har däremot medel
överlämnats till stiftelsen i sådan utsträckning att stiftelsen erhållit överskott
på kapitalet eller sålunda medel utöver vad som enligt trvggandelagen
betingas av syftet att trygga arbetsgivarens pensioner, är jämförelsen med
gåva enligt utredningen alltjämt adekvat. Avsättningens karaktär bör enligt
utredningen bedömas med utgångspunkt från läget vid avsättningstidpunkten.

Efter de nu anförda riktlinjerna har utredningen utformat sitt förslag
till ändring i 28 a och 29 §§. Avsättning till personalstiftelse bör enligt utredningen
utan inskränkning behandlas efter samma norm, som gäller för
avsättning av överskottsmedel till pensionsstiftelse.

Enligt den gällande lydelsen av 28 a § förutsätts för tillämpning av återvinningsregeln
bl. a. att bolagets borgenärer genom avsättningen lidit märklig
skada. Detta rekvisit kan enligt utredningen slopas, om man följer utredningens
uppdelning av avsättningsåtgärder på två skilda paragrafer.
Avsättning, som ryms under 28 a §, förutsätts nämligen enligt utredningen
alltid medföra märklig skada för bolagets övriga borgenärer.

Utgångspunkt för tidsfristen enligt 28 a § bör enligt utredningen vara
den dag, då medlen överlämnats till stiftelsen, och inte den tidigare dag, då
arbetsgivaren kan ha bokfört avsättningen.

Om arbetsgivaren överför medel till pensionsstiftelse i syfte att trygga
sina pensionslöften, bör överförandet enligt utredningen med stöd av 29 §
bedömas som ett sätt att i förtid betala den skuld, vartill löftet givit upphov.
Utredningen utför sin tankegång genom att hänvisa till vad som händer
om stiftelsen sedermera träder i likvidation. I så fall skall stiftelsen betala
arbetsgivarens pensionsfordringar, låt vara att det skall ske genom inköp
av pensionsförsäkring. Även utan likvidation är emellertid enligt utredningen
stiftelsen betalningsskyldig, när arbetsgivaren äger rätt till gottgörelse
för vad han erlagt i form av förfallna pensionsposler. Enligt utredningen
nar man samma resultat, om man i stället jämställer överförandet av
medel till pensionsstiftelse med pantsättning för skuld i de fall, då borgenären
icke fordrat dylik säkerhet. Utredningen föreslår med hänsyn härtill
ett nytt stycke i paragrafen, enligt vilket överförande av medel till pensionsstiftelse
skall bedömas på samma sätt som gäldenär åtgärder enligt första
stycket.

192

Kangl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

Remissyttrandena. Lagberedningen anser att de särskilda tidsfristerna
i 28 a och 29 §§ är alltför snäva och att utgångspunkten för återvinningsfristen
borde vara knuten till någon publicitetsåtgärd.

Departementschefen. Den nu aktuella frågan gäller närmast hur avsättning
till pensionsstiftelse skall bedömas i återvinningshänseende. Utredningen
har den uppfattningen, att avsättning bör bedömas på olika sätt
allteftersom de avsatta medlen täcker stiftelsens pensionsreserv eller inte
och förordar att de båda typfallen för återvinning behandlas i två skilda
paragrafer. Under 29 § hänförs avsättning inom ramen för täckning av stiftelses
pensionsreserv. Återvinningsfristen är här 60 dagar. Avsättning, som
faller utanför nämnda ram, hänförs till 28 a §. För detta fall gäller en frist
av 180 dagar, dvs. samma frist som för gåva.

Utredningens förslag har lämnats utan invändning av alla remissinstanser
utom lagberedningen, som — såvitt nu är i fråga — funnit tidsfristerna
allt för snäva. Vid den avvägning av motsatta borgenärsintressen, som kommer
till uttryck bl. a. vid bestämmandet av tidsfrister för återvinning, har
utredningen fäst avseende vid om avsättningen avser att trygga pensionsborgenärernas
intjänade pensionsrätt eller inte. Departementsförslaget ansluter
helt till utredningens förslag, som får anses överensstämma med den
av mig biträdda uppfattningen rörande pensionsutfästelsens natur. Av praktiska
skäl synes det svårt att som utgångspunkt för återvinningsfristen
räkna med annan dag än den då avsättningen äger rum.

Som utredningen föreslagit bör avsättning till personalstiftelse behandlas
på samma sätt som sådan avsättning till pensionsstiftelse, vilken faller
utanför pensionsreserven.

100 §.

Utredningen. Den omständigheten, att en arbetstagares pensionsrätt tryggas
av en pensionsstiftelse, får enligt utredningen betydelse om arbetsgivaren
blir försatt i konkurs. Frågan blir då, om arbetstagaren äger rätt att bevaka
hela sin pensionsfordran i arbetsgivarens konkursbo eller om hans
fordran först skall minskas med det belopp, som stiftelsen kan erbjuda.

Utredningen finner det ändamålsenligt att stiftelsen, som har att träda
i likvidation vid beslutet om konkurs, skall tas i anspråk i första hand. Förslår
inte stiftelsens medel att täcka pensionsfordringarna, får bristen självfallet
göras gällande i arbetsgivarens konkurs. Att man på detta sätt anvisar
vilken egendom borgenären i första hand skall ta i anspråk överensstämmer
enligt utredningen med vad som gäller bl. a. för lönefordran enligt 17
kap. 4 § handelsbalken. Denna förmånsrätt får enligt 17 kap. 13 § samma
balk nämligen inte göras gällande i fast egendom, så länge lös egendom finns
att tillgå. I enlighet härmed har utredningen föreslagit ett tillägg till 100 §
konkurslagen.

193

Kungl. Mcij:ts proposition nr 83 år 1967

Även om stiftelsen likviderar utan dröjsmål i samband med arbetsgivares
konkurs, torde man likväl inte före bevakningstidens utgång veta hur
stor del av pensionsfordringen som stiftelsen kan betala. Utredningen diskuterar
frågan, hur bevakningsbeloppet i så fall skall bestämmas. Som jämförelse
granskas förfarandet vid bevakning för lönefordran. Säljs en i konkursboet
ingående fastighet innan den lösa egendomen fördelats, kan borgenären
inte slutligt bestämma hur stor bristen blir. I så fall får ändå hela
lönefordringen göras gällande vid den exekutiva auktionen av fastigheten.
Den slutliga fördelningen av köpeskillingen får anstå. Enligt utredningen
bör man knyta an till samma förfarande, när det gäller att avgöra hur stort
belopp pensionsborgenären äger bevaka i arbetsgivarens konkurs. Pensionsborgenären
bör således få bevaka hela sin fordran, om det vid bevakningstillfället
inte är känt vad som kan utgå ur stiftelsen. Avräkning på bevakningsbeloppet
får göras under konkursens vidare förlopp eller sålunda senast
i förslaget till slututdelning.

Utredningen behandlar därefter en speciell situation, som angår stiftelses
fordran mot arbetsgivaren. Enligt äldre rätt kan sådan fordran ha uppkommit
genom att arbetsgivaren överlämnat revers i syfte att säkerställa
pensioner. Visserligen kommer det stora flertalet av de stiftelser, som vid
tryggandelagens tillkomst innehar fordringar mot arbetsgivaren, att upplösas.
Ett mindre antal kommer dock att bestå. För dessa bestående stiftelser
föreslår utredningen den bestämmelsen att stiftelsen inte får bevaka större
del av sådana fordringar än det belopp, varmed stiftelsens fordran överstiger
summan av direktbevakning från destinatärernas sida.

Enligt utredningen skiljer sig sådan fordran, som enligt vad nyss nämnts
uppkommit genom avsättning, från fordran, som stiftelse förvärvar genom
att utlåna medel till arbetsgivaren (återlån). Sistnämnda slag av fordran
bör kunna bevakas utan inskränkning. Enligt utredningen kan emellertid
fordringens värde inte bestämmas förrän vid utdelningstillfället. Därav följer
att pensionsborgenären inte kan bestämma det belopp, som kan utgå ur
stiftelsen, vid den tidpunkt då återstoden av pensionsfordran skall bevakas
i arbetsgivarens konkurs. Stiftelsefordringens tillgångsvärde är nämligen då
inte känt. Vid beräkning av det avdrag, som föranleds av att del av pensionsfordran
kan bli betalad av pensionsstiftelse, bör man därför enligt utredningen
kunna bortse från sådan tillgång hos stiftelsen som består i fordran
mot arbetsgivaren, om fordringen inte är förenad med panträtt. Enligt utredningen
kan särskild lagbestämmelse därom avvaras.

Kemissyttrandena. Lagberedningen erinrar mot att utredningen upptagit
det sällsynta undantagsfallet att stiftelse efter lagens ikraftträdande innehar
fordran tillkommen genom avsättning och inte genom återlån. Enligt
beredningen kan regeln förorsaka missförstånd och bör därför utgå.

Ett spörsmål, som avser utdelning i konkurs för pensionsfordran, berörs

7 Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 saml. Nr 83

194

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

av försäkringsinspektionen. F. n. gäller enligt inspektionen att belopp som
i en arbetsgivares konkurs utdelas på cn arbetstagares pensionsfordran, utbetalas
kontant oavsett beloppets storlek. Såväl från sociala synpunkter som
av skatterättsliga skäl är denna ordning emellertid otillfredsställande. Det
är därför enligt inspektionen önskvärt med en föreskrift, som ålägger konkursförvaltaren
skyldighet att inköpa pensionsförsäkring för utdelat belopp,
om beloppet inte är ringa eller eljest särskilda skäl talar däremot.

Departementschefen. Efter vad utredningen framhållit får den omständigheten,
att en arbetstagares pensionsrätt tryggas av pensionsstiftelse, betydelse
när det gäller att avgöra storleken av det belopp som arbetstagaren
får bevaka om arbetsgivaren försätts i konkurs. Utredningen anvisar här det
förfarandet att arbetstagaren först skall vända sig till stiftelsen, vilken skall
likvidera, och därur söka täckning för sin pensionsfordran. Jag vill anmärka
att stiftelsen i princip inte får utbetala medel direkt till arbetstagaren (pensionsborgenären)
utan har att inköpa pensionsförsäkring för medlen. Vad
som inte kan utgå ur stiftelsen avses få bevakas hos arbetsgivaren. Jag biträder
utredningens förslag. Departementsförslaget har utarbetats i anslutning
härtill med vissa smärre justeringar, som lagberedningen föreslagit.
Ur förslaget har av praktiska skäl utmönstrats den av utredningen föreslagna
regleringen av sådan stiftelses fordran, som tillkommit genom avsättning
och inte genom återlån. Fallet torde bli mycket sällsynt och synes, om det
uppkommer, kunna lösas med tillämpning av rättsfallet NJA 1956 s. 748,
vilket rättsfall legat till grund för utredningens förslag. För de fall, då stiftelse
har fordran på grund av återlån, avses däremot ingen motsvarande
begränsning i stiftelses bevakningsrätt skola gälla.

Med anledning av försäkringsinspektionens yttrande vill jag nämna, att
frågan om konkursförvaltares skyldighet att inköpa pensionsförsäkring i
stället för att kontant utdela beloppet till pensionsborgenär berördes i förarbetena
till 1937 års lag om bundna pensionsstiftelser. Lagberedningen ansåg
att denna fråga föll utanför beredningens uppdrag och avstod därför
från att föreslå bestämmelser härom (SOU 1937:13 s. 108). För egen del
finner jag det naturligt, att intjänad pensionsrätt inte ger upphov till en
kontant utbetalning endast därför att arbetsgivaren går i konkurs. Sociala
skäl föranleder att pensionsborgenären inte i princip under sin aktiva yrkestid
skall kunna förfoga över de medel, som avses skola trygga hans ålderdom.
I sammanhanget kan jag peka på de regler, som departementsförslaget
innehåller om fördelning av pensionsstiftelses medel vid likvidation.
Enligt dessa skall medlen användas för inköp av pensionsförsäkring. Samma
åtgärd föreslås arbetsgivare skola vidtaga, om han nedlägger sin näringsverksamhet.
Inom t. ex. SPP har sedan länge gällt att pensionsförsäkring
inte får återköpas. Arbetstagare, som är tillförsäkrad ITP-pension i den formen
att pensionen tryggas genom FPG/PRI-systemet, har inte heller rätt att

195

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

vid arbetsgivarens konkurs få sin pensionsrätt utbytt mot kontant utbetalning.
Enligt nämnda system har FPG att inköpa pensionsförsäkring i SPP,
motsvarande arbetstagarens intjänade pensionsrätt. Systemet synes till och
med förutsätta att arbetstagaren avstår från att själv bevaka sin fordran i
arbetsgivarens konkurs. Som framgår bör konkursförvaltaren därför inköpa
pensionsförsäkring i stället för att kontant utdela beloppet, om särskilda
skäl inte föranleder annat.

139 §.

Gällande rätt. 139 § andra stycket konkurslagen innehåller regler om
det värde som i utdelningsförslag skall åsättas fordran på ränta eller annan
förmån, som skall utgå under någons livstid. Sådan fordran skall uppskattas
till sitt kapitalvärde »efter den dödlighets- och livslängdstabell för riket,
som av vederbörande myndighet sist blivit utgiven» och på grundval av en
räntefot om 5 %.

Utredningen. Utredningen anser att konkurslagens regler om värdering
av pensionsfordringar och liknande fordringar bör anknytas till tryggandelagens
bestämmelser i ämnet. Utredningen föreslår därför, att fordran på
pension skall uppskattas till det belopp som motsvarar upplupen del av
pensionslöftet den dag från vilken tiden för klander mot utdelningsförslag
är att räkna. Uppskattningen skall ske med ledning av tryggandelagens bestämmelser.
Motsvarande berälcningssätt föreslås skola gälla i fråga om
fordran på livränta eller annan livsvarig förmån.

Remissyttrandena. Utredningens förslag hälsas med tillfredsställelse av
SACO. Lagberedningen förklarar sig inte ha något att invända mot det.

Lantbrukets skattedelegation påpekar, att förslaget leder till att pensionsfordringens
värde upptas till högre belopp än vad en engångspremie i t. ex.
SPP betingar. Skillnaden utgör omkring 10 %. Fordringen bör enligt delegationens
mening inte uppskattas till högre belopp i konkursen än som motsvarar
engångspremien.

Departementschefen. Förslaget till tryggandelag innehåller i 2 och 3 §§
bestämmelser om hur pensionsfordran skall värderas. I likhet med utredningen
finner jag det naturligt, att dessa regler skall tillämpas också när
det gäller värderingen av sådan fordran i arbetsgivarens konkurs och att
motsvarande skall gälla fordran på förmån som skall utgå under någons
livstid. Den omständigheten att konkursförvaltaren vid inköp av pensionsförsäkring
mot en engångspremie kan räkna med viss rabatt, bör inte påverka
den beräkning av fordringens värde som ligger till grund för utbetalningen.
Givetvis får detta dock inte föranleda att pensionsborgenären erhåller
en pensionsförsäkring på högre belopp än som motsvarar utfästelsen.

196

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

Förslaget till ändring i utsökningslagen

Departementschefen. I likhet med utredningen anser jag, att motsvarande
ändringar som i 139 § konkurslagen bör införas i 110 och 149 §§ utsökningslagen,
vilka innehåller regler om uppskattningen av livräntors och
andra livsvariga förmåners kapitalvärde.

Förslaget till ändrad lydelse av 7 § bokföringslagen

Gällande rätt. Bokföringslagen innehåller i 7 § bestämmelser om inventarium.
Inventariet skall uppta den bokföringsskyldiges samtliga tillgångar
och skulder, specificerade och värderade. Inom linjen skall anges bl. a. borgens-
och övriga ansvarsförbindelser i den mån de inte upptagits bland skulderna.
Balansräkningen skall enligt 8 § utgöra ett översiktligt sammandrag
av inventariet och även avse de uppgifter som lämnas inom linjen. Trots att
pensionsåtaganden är att betrakta som skulder torde det inte anses föreligga
skyldighet att redovisa sådana åtaganden i inventariet och balansräkningen.

Utredningen. Utredningen anser det vara förenligt med god ordning att
man av årsredovisningen skall kunna utläsa, hur den ekonomiska ställningen
påverkas av pensionsförpliktelser. Utredningen föreslår därför, att
pensionsåtaganden skall redovisas i inventariet. Redovisningen anses emellertid
inte behöva ske bland skulderna utan föreslås kunna lämnas inom
linjen, och utredningens förslag innehåller en uttrycklig bestämmelse härom.
Vid redovisning inom linjen behöver pensionsförpliktelsernas kapitalvärde
inte räknas ut, utan det räcker med att vissa uppgifter lämnas om
dem, såsom vem som är borgenär samt pensionens art och storlek. Utredningen
anger som ett önskemål att upplysning också lämnas om pensionsborgenärens
födelseår, kön, tidpunkt för anställningen och pensionsålder,
så att en granskare får möjlighet att uppskatta pensionsskulden.

I fråga om aktiebolag och övriga arbetsgivare, som skall ha rätt att tilllämpa
systemet med särskild redovisning av pensionsskuld, föreslår utredningen
vissa ytterligare bestämmelser i tryggandelagen rörande den redovisning
som skall lämnas inom linjen. Enligt dessa bestämmelser skall redovisningen
grundas på en försäkringsteknisk beräkning av pensionsåtagandena,
vilken i regel skall utföras årligen men i vissa fall bara vart tredje
år. Redovisningen skall avse bl. a. storleken av pensionsreserven, fördelad
på avsättning enligt allmän pensionsplan och övriga pensionslöften, pensionsstiftelses
förmögenhet och vilken grupp av personer som omfattas av
stiftelsens ändamål samt belopp som beräknas motsvara arbetsgivarens
skuld för upplupen del av samtliga pensionslöften efter avdrag för den del

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

197

av skulden som redovisas under posten Avsatt till pensioner eller har täckning
i pensionsstiftelse.

Remissyttrandena. Regeln om plikt att verkställa försäkringsteknislc beräkning
kritiseras som betungande av bl. a. lagberedningen och Sveriges
köpmannaförbund. Stadgandena om vilka uppgifter som skall lämnas inom
linjen i balansräkningen godtas av Näringslivets skattedelegation. Föreningen
auktoriserade revisorer anser däremot bestämmelserna olämpligt utformade
och anför härom bl. a. följande. Den upplysning, som bör krävas, är
uppgift om förekommande ÖArer- eller underskott dels i posten Avsatt till
pensioner dels i pensionsstiftelser, allt i förhållande till resp. pensionsreserver.
Reglerna bör utformas endast med sikte på detta. Därmed bortfaller
sådana för bedömandet av företaget helt ovidkommande uppgifter som »förmögenhet
hos pensionsstiftelse» och »vilken grupp av personer som omfattas
av stiftelsens ändamål» samt pensionsreservens fördelning på allmän
pensionsplan och övriga pensionslöften.

I uppfattningen att de föreslagna föreskrifterna i förslaget till tryggandelag
är alltför detaljerade och föranleder alltför omfattande uppgiftsskyldighet
instämmer Sveriges köpmannaförbund och Lantbrukets skattedelegation.
Förbundet anser att det bör räcka med en uppgift om pensionsförpliktelsernas
omfattning utan uppdelning, i varje fall om förpliktelserna understiger
500 000 kronor i nuvarande penningvärde. Även delegationen finner
det vara tillräckligt med uppgift om den totala pensionsreserven, vilken
uppgift dock bör avse även hur stor del därav som tryggas av pensionsstiftelse.

Kooperativa förbundet föreslår att redovisningen inom linjen ersätts
av skyldighet att anmärka pensioneringsförhållandena i förvaltningsberättelsen
(103 § 1 mom. aktiebolagslagen). Denna berättelse skall — påpekar
förbundet — innehålla redogörelse för bolags personal, uppdelad på företagsledning,
arbetare och övriga befattningshavare. Det synes förbundet
ändamålsenligt, att berättelsen också innehåller uppgifter om vilka pensionsutfästelser
som föreligger och på vilket sätt de är avsedda att infrias.
I den mån arbetsgivaren har tecknat pensionsförsäkring i försäkringsbolag
eller understödsförening har arbetsgivaren inga andra skyldigheter än att
betala premie. Annan uppgift än att sådan försäkring finns borde då inte
behöva lämnas. De pensionslöften, som inte är försäkrade, bör däremot
redovisas, varvid det enligt förbundets mening synes tillräckligt med uppgift
dels om det totala kapitalvärdet av sådana pensionslöften, dels om
sättet för hur dessa är tryggade t. ex. genom skuldföring jämte kreditförsäkring
eller genom avsättning till realstiftelse.

Departementschefen. Som jag framhållit i den allmänna motiveringen
anser jag mig kunna godta, att som hittills inte alla pensionsåtaganden
nödvändigtvis måste redovisas på skuldsidan i arbetsgivarens bokföring,

198

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

trots att de principiellt är att anse som skulder. En erinran härom bör införas
i bokföringslagen.

Om en arbetsgivare har pensionsskuld som inte redovisas på skuldsidan
i balansräkningen, bör detta emellertid framgå av bokslutshandlingarna.
Som jag tidigare uttalat anser jag liksom utredningen att uppgift härom
bör lämnas inom linjen i inventariet och balansräkningen.

En tillfredsställande redovisning av den belastning som en arbetsgivares
pensionsskulder innebär erhålls, om arbetsgivaren inom linjen lämnar uppgift
om den inte bokförda pensionsskuldens totala värde och om det belopp
därav som har täckning i pensionsstiftelses förmögenhet. Pensionsskuldens
värde kan emellertid ofta inte fastställas utan komplicerade beräkningar,
som fordrar särskild sakkunskap. En uppgiftsskyldighet av detta
slag kan därför vara mycket betungande för arbetsgivaren. Åtminstone när
det gäller arbetsgivare, vars bokslut inte skall offentliggöras, finner jag det
därför inte rimligt att föreskriva plikt att värdera den inte bokförda pensionsskulden.
Å andra sidan synes det mig inte heller tillfredsställande att
balansräkningen endast innehåller en upplysning om att det finns pensionsskuld
som inte bokförts, utan bokföringen bör innehålla sådana uppgifter
om pensionsåtagandena, att en granskare kan få en ungefärlig bild
av hur betydande belastning för företaget dessa åtaganden innebär. Några
närmare anvisningar om vilka uppgifter som skall lämnas synes emellertid
inte lämpligen böra meddelas i lag, utan frågan torde få bedömas med hänsyn
till vad som kan anses överensstämma med allmänna bokföringsgrunder
och god köpmannased.

Om pensionsåtaganden täcks av försäkring, torde det vara tillräckligt med
en uppgift härom. I övrigt kan, när pensionsåtaganden avser ett fåtal personer,
den enklaste formen för redovisningen vara att räkna upp dessa
personer och lämna vissa uppgifter om storleken av deras pensionsförmåner
och den tidpunkt då de skall börja utgå. Rör det sig om ett stort antal
personer, förefaller det lämpligare att arbetsgivaren lämnar en sammanfattande
redogörelse.

När det gäller aktiebolag, ekonomiska föreningar och andra sådana företag,
som enligt gällande bestämmelser är skyldiga att lägga fram sitt bokslut
inför offentligheten, kan det synas mer tveksamt, om man bör avstå
från kravet på värdering av pensionskuld. Jag har emellertid med hänsyn
till de svårigheter som skulle uppstå för många företag funnit mig inte böra
föreslå någon obligatorisk regel om sådan värdering, utan det får överlämnas
åt företagen själva och deras revisorer att mot bakgrunden av allmänna
bokföringsprinciper bedöma, vilka uppgifter som bör lämnas. Jag
vill i detta sammanhang erinra om att pensionsskuld inom linjen i huvudsak
torde vara en övergående företeelse. För sådana pensionsutfästelser
som grundar sig på allmän pensionsplan måste nämligen enligt avtal alltid
skuldavsättning ske, och i framtiden kan sådana utfästelser väntas bli helt
dominerande.

Kungl. Maj.ts proposition nr 83 år 1967

199

Förslaget till ändring i lagen om tillsyn över stiftelser

Gällande rätt. Fri pensionsstiftelse står f. n. under länsstyrelses tillsyn
enligt 1929 års lag, medan bunden sådan stiftelse är underkastad bestämmelserna
i 1937 års lag. Det sistnämnda gäller även bunden personalstiftelse.
Fri personalstiftelse behöver däremot inte vara underkastad tillsyn.

Enligt 8 § 1929 års lag äger länsstyrelse bl. a. undanta anmäld stiftelse
från tillsyn, om stiftelsen redan anses underkastad nöjaktig tillsyn eller om
stiftelsens förmögenhet nedgått under 10.000 kronor. Det sistnämnda gäller
doek inte för pensionsstiftelse, som står under länsstyrelsens tillsyn.

Utredningen. Utredningen föreslår i korthet att de regler som f. n. i 1929
års lag särskilt behandlar fri pensionsstiftelse hädanefter skall avse pensionsstiftelse
och personalstiftelse enligt nya lagen.

Remissyttrandena. Utformningen av utredningens förslag har på en
punkt kritiserats av överståthållarämbetet, som påpekar att 8 § såväl enligt
gällande lydelse som enligt förslaget inte hindrar tillsynsmyndigheten från
att undanta pensionsstiftelse från tillsyn på den grund att tillsyn finnes
obehövlig. Ämbetet förordrar att paragrafen utformas på ett sätt som utesluter
en sådan tolkning.

Departementschefen. Jag anser mig kunna godta utredningens förslag.
Vad beträffar överståthållarämbetets påpekande vill jag endast anmärka,
att det visserligen mot bakgrund av syftet med tillsynsbestämmelserna måste
vara ovanligt att sådana särskilda omständigheter kan påvisas i fråga
om en pensions- eller personalstiftelse, att tillsyn inte längre skulle behövas.
Någon anledning att nu skärpa gällande bestämmelser kan dock knappast
anses föreligga.

Förslaget till ändring i aktiebolagslagen

Departementschefen. Aktiebolagslagen innehåller en rad särskilda bestämmelser
rörande sådana stiftelser som avses i 1937 års lag om aktiebolags
pensions- och andra personalstiftelser. Utredningen föreslår att dessa bestämmelser
slopas i samband med att denna lag upphävs. Jag instämmer
med utredningen och förordar därför de ändringar i 9, 67, 68, 112, 113, 156,
161, 165, 213 och 216 §§ som framgår av departementsförslaget.

Utredningen föreslår även vissa andra ändringar, bl. a. i 72, 101 och
174 §§.

200

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

Gällande rätt. 72 § 1 mom. innehåller bestämmelser om fondering och utdelningsbegränsning
i bolag, vars skulder överstiger det egna kapitalet.
Minst 10 % av årsvinsten skall avsättas till reservfond eller till en skuldregleringsfond,
så länge bolagets skulder enligt balansräkningen överstiger
summan av aktiekapitalet, reservfonden och skuldregleringsfonden. Bolaget
får vidare inte heller dela ut större del av den vinst som återstår efter föreskriven
fondavsättning än som motsvarar 5 % av bolagets behållna förmögenhet
enligt balansräkningen, om inte samtidigt ytterligare belopp avsätts
till reservfonden eller skuldregleringsfonden. När aktiekapitalet och de
båda fonderna överstiger skulderna får skuldregleringsfonden nedsättas. Vid
tillämpningen av de nu nämnda bestämmelserna skall man enligt 2 mom.
bortse från vissa skulder, bl. a. sådana för vilka säkerhet lämnats inom 60
% av taxeringsvärdet för bolaget eller dotterbolag tillhöriga fastigheter av
visst slag.

Utredningen. Utredningen påpekar, att posten Avsatt till pensioner kan
överstiga vad som erfordras för att täcka arbetsgivarens pensionsreserv och
att arbetsgivaren har möjlighet att när som helst »förfoga» över detta överskott
genom att minska posten med motsvarande belopp. Beloppet bör därför
inte behandlas som skuld. Utredningen föreslår att till de skulder som
inte skall beaktas vid tillämpningen av reglerna i 72 § även skall hänföras
disponibla pensionsmedel på posten Avsatt till pensioner.

Remissyttrandena. Utredningens förslag har inte mött någon kritik från
remissinstanserna. Näringslivets skattedelegation hänvisar emellertid i detta
sammanhang till en framställning till justitiedepartementet från Sveriges
industriförbund av den 6 april 1965, vari förbundet bl. a. föreslår lättnader
i fråga om fonderingsplikten enligt 72 §. Enligt delegationens mening bör de
av förbundet föreslagna ändringarna genomföras samtidigt med den nya
lagstiftningen om tryggande av pensionsutfästelser.

Departementschefen. Om ett aktiebolag redovisar pensionsskuld i balansräkningen
under rubriken Avsatt till pensioner, blir bestämmelserna i 72 §
lagen om aktiebolag tillämpliga på hela skuldposten. Denna kan emellertid
överstiga arbetsgivarens pensionsreserv eller den del därav som inte har
täckning i pensionsstiftelses förmögenhet. Av 7 § i förslaget till tryggandelag
framgår motsättningsvis, att det i så fall står arbetsgivaren fritt att avföra
överskjutande belopp från skuldposten. Detta belopp bör med hänsyn
härtill inte behandlas som skuld vid tillämpningen av 72 §. En regel härom
synes lämpligen böra få sin plats i ett särskilt stycke i paragrafens 2 möm.
Jag föreslår därför i överensstämmelse med utredningens förslag ätt i
nämnda moment införs ett fjärde stycke av innehåll att belopp som uppta -

Kungi. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

201

gits under rubriken Avsatt till pensioner, inte räknas som skuld i den mån
det överstiger det belopp under vilket posten enligt 7 § tryggandelagen inte
får nedbringas.

Andra frågor om ändringar i aktiebolagslagen än sådana som står i omedelbart
samband med den föreslagna lagstiftningen om pensionslöften synes
inte böra behandlas i detta sammanhang.

101 §.

Gällande rätt. 101 § innehåller regler om balansräkningens uppställning.
Beträffande skulderna föreskrivs bl. a., att långfristiga skulder och kortfristiga
skulder skall redovisas var för sig samt att förstnämnda grupp skall
uppdelas på obligationslån och andra långfristiga skulder.

I paragrafens 5 mom. föreskrivs förbud mot att redovisa fond under benämningen
pensionsfond eller understödsfond eller annan benämning som
utmärker, att fonden bildats för tryggande av pension eller eljest för anställdas
eller deras anhörigas välfärd. Momentet innehåller vidare vissa bestämmelser
rörande pensionsstiftelser som bildats enligt 1937 års lag.

I 7 mom. anges vissa uppgifter som skall anmärkas inom linjen. Där skall
bl. a. redovisas det sammanlagda årliga beloppet av pensioner som utgår på
grund av förpliktelser, vilka ej upptagits som skuld i balansräkningen eller
motsvaras av där upptagen skuld till pensionsstiftelse. Däremot föreligger
inte någon skyldighet att upplysa om ännu inte utgående pensioner. Pensionsförpliktelser
som i närmast föregående balansräkning upptagits som
skuld får inte redovisas inom linjen.

Utredningen. Om bolaget väljer att redovisa pensionsskuld bland skulderna
i balansräkningen, skall denna skuld enligt utredningens förslag tas
upp som en särskild post bland de långfristiga skulderna, och det skall anges
hur stor del därav som redovisas under rubriken Avsatt till pensioner.

Utredningen föreslår, att 5 mom. slopas. Det synes utredningen inte nödvändigt
att längre ha ett uttryckligt förbud mot beteckningar som pensionsfond
och liknande.

Utredningen föreslår vidare att i 7 mom. införs skyldighet för bolaget att
inom linjen anmärka sina pensionsåtaganden. Förslaget innehåller också en
hänvisning till de av utredningen föreslagna bestämmelserna i tryggandelagen
som anger, vilka uppgifter som skall lämnas inom linjen.

Remissyttrandena. Förslaget att pensionsskuld, som redovisas på skuldsidan
i balansräkningen, skall upptas under rubriken Långfristiga skulder
har föranlett Föreningen auktoriserade revisorer att uttala, att tillägget bör
avse endast posten Avsatt till pensioner. På grund av skattebestämmelserna
förekommer det praktiskt sett aldrig att annan pensionsskuld upptas i

7-j- Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr 83

202

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

balansräkning och inte heller blir så fallet i fortsättningen. Skulle det i rena
undantagsfall förekomma, att ett företag avsätter till en beskattad pensionsskuld,
är denna posts redovisning separat under »Långfristiga skulder» en
given följd av den inledande regeln i 1 mom. med dess hänvisning till »allmänna
bokföringsgrunder och god köpmannased», påpekar föreningen.

Departementschefen. I likhet med utredningen anser jag, att pensionsskuld,
som redovisas bland skulderna i balansräkningen, bör tas upp som
en särskild post under rubriken långfristiga skulder. Såsom Föreningen
auktoriserade revisorer anfört synes det dock inte påkallat att i lagtexten
ta hänsyn till annan pensionsskuld än sådan som redovisas under rubriken
Avsatt till pensioner.

Jag delar utredningens bedömning att bestämmelserna i 5 mom. kan slopas.

Vad slutligen beträffar 7 mom. vill jag erinra om det tillägg som jag har
föreslagit i 7 § bokföringslagen, enligt vilken pensionsåtaganden som inte
tagits upp bland skulderna skall anges inom linjen. Såsom jag anfört vid
behandlingen av denna bestämmelse har jag inte ansett mig böra föreslå
skyldighet för arbetsgivaren att värdera denna skuld ens då arbetsgivaren
är ett aktiebolag, utan skuldens innebörd skall kunna anges på annat sätt.
Eftersom uppgiftsskyldigheten alltså skall ha samma innebörd som enligt
7 § bokföringslagen, bör regelns formulering ansluta sig till denna bestämmelse.
Det synes mig inte lämpligt att föreskriva obligatorisk skyldighet att
ange beloppet av utgående pensioner, eftersom en sådan uppgift kan ge en
missvisande bild av pensionsförpliktelsernas omfång. Frågan huruvida upplysning
skall lämnas härom torde få bedömas från fall till fall. Med hänsyn
till det i 7 § tryggandelagen föreslagna förbudet mot att minska posten Avsatt
till pensioner under pensionsreserven fordras inte längre någon bestämmelse
i aktiebolagslagen om att pensionsförpliktelse, som tidigare har
upptagits som skuld, inte skall få överföras till redovisning inom linjen.

174 §.

Departementschefen. 174 och 175 §§ aktiebolagslagen innehåller bestämmelser
om fusion av aktiebolag. I 174 § 1 mom. sjätte stycket — till vilket
175 § 3 mom. första stycket hänvisar — finns regler för det fall att till det
överlåtande bolaget hör stiftelse som bildats enligt 1937 års lag. Utredningen
föreslår, att dessa regler ersätts av en hänvisning till tryggandelagens bestämmelser
om överförande av pensionsstiftelse och personalstiftelse i samband
med att ett företag upphör med sin näringsverksamhet och ett annat
företag övertar denna. Denna bestämmelse har inte föranlett någon erinran
vid remissbehandlingen. Även jag anser det lämpligt att 174 § aktiebolagslagen
innehåller en erinran om de regler som gäller i fråga om överföran -

203

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

de av pensions- eller personalstiftelse, och jag föreslår därför att paragrafen
ändras i överensstämmelse med utredningens förslag med den redaktionella
avvikelse som föranleds av att pensions- och personalstiftelser i departementsförslaget
behandlas i samma lag.

Förslagen till ändringar i lagarna om försäkringsrörelse, bankrörelse,
sparbanker, ekonomiska föreningar och j or dbrukskasseröreisen

Departementschefen. De ändringar som föreslagits i aktiebolagslagen bör
genomföras också i annan associationsrättslig lagstiftning, där behov av
ändring föreligger.

Lagen om bankrörelse innehåller i 191 § vissa särskilda bestämmelser
om pensions- och personalstiftelser, som inte är underkastade 1937
års lag. Bestämmelserna innebär bl. a., att bankinspektionen skall ha tillsyn
över placeringen av stiftelsens tillgångar. Jag föreslår att dessa bestämmelser
bibehålls i huvudsak oförändrade.

197 §lagenomsparbanker föreskrivs, att sparbank inte får överföra
medel till annan pensionsstiftelse än sådan som bildats uteslutande för
pensionering av personal som är eller har varit anställd i sparbankens tjänst
eller efterlevande till sådan personal, överföring får inte ske annat än
när det behövs för att uppbringa stiftelsens förmögenhet till belopp, som
motsvarar kapitalvärdet vid överföringstillfället av intjänade pensioner
jämte dyrtidstillägg eller andra därmed jämförliga tillägg, som enligt
gjorda utfästelser eller inom sparbanken tillämpad sedvänja högst skall
utgå. Vidare krävs att överskott vid upplösning av stiftelsen enligt stadgarna
i första hand skall användas till betalning av pensionspremier för
anställda hos sparbanken och i övrigt för allmännyttigt eller välgörande
ändamål, som inte skall tillgodoses genom statsbidrag.

De sålunda föreskrivna inskränkningarna i fråga om sparbanks rätt att
överföra tillgångar till pensionsstiftelse synes alltjämt böra gälla. Stadgandet
bör emellertid anpassas till den föreslagna nya lagstiftningen. I 9 §
förslaget till tryggandelag föreskrivs att där avsedda stiftelser skall ha till
uteslutande ändamål att trygga pensionering av arbetstagare eller deras
efterlevande. Sedan denna lag införts torde man inte ha anledning att räkna
med att andra stiftelser med pensionering som ändamål skall förekomma.
Bestämmelsen i sparbankslagen rörande pensionsstiftelses ändamål kan
därför slopas. Spärren i fråga om det belopp som får överföras bör lämpligen
anknytas till 15 § tryggandelagen. Beträffande överskottets användning
vid stiftelsens upplösning torde några särskilda bestämmelser utöver dem
som nämnda lag innehåller inte behövas.

204

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

Hemställan

I enlighet med vad jag nu anfört föreligger inom justitiedepartementet
upprättade förslag till

1) lag om tryggande av pensionsutfästelse m. m.,

2) lag om ändring i 17 kap. handelsbalken,

3) lag om ändring i konkurslagen,

4) lag om ändring i ut sökning slag en,

5) lag om ändrad lydelse av 7 § bokföringslagen den 31 maj 1929 (nr
117),

6) lag angående ändring i lagen den 24 maj 1929 (nr 116) om tillsyn
över stiftelser,

7) lag angående ändring i lagen den 14 september 1944 (nr 705) om aktiebolag,

8) lag angående ändring i lagen den 17 juni 1948 (nr 433) om försäkringsrörelse,

9) lag angående ändring i lagen den 31 mars 1955 (nr 183) om bankrörelse,

10) lag angående ändring i lagen den 3 juni 1955 (nr 416) om sparbanker,

11) lag angående ändring i lagen den 1 juni 1951 (nr 308) om ekonomiska
föreningar,

12) lag angående ändring i lagen den 25 maj 1956 (nr 216) om jordbrukskas
serörelsen.

Föredraganden hemställer att lagrådets utlåtande över lagförslagen inhämtas
för det i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet genom utdrag av
protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av
statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans
Maj :t Konungen.

Ur protokollet:
Britta Gyllensten

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

205

Pensionsstiftelseutredningens förslag
till

lag om tryggande av pensionslöften

Härigenom förordnas som följer.

1 KAP.

Bilaga 1

Inledande bestämmelser

1 §•

Arbetsgivare må på sätt angives i 2 kap. trygga löften om pension till
arbetstagare eller deras efterlevande genom att i balansräkningen bland
skulderna redovisa en post, benämnd Avsatt till pensioner.

Sådan redovisning må företagas av

a) aktiebolag, ekonomisk förening, ömsesidigt försäkringsbolag och sparbank
samt

b) handelsbolag, som antagit allmän pensionsplan för arbetstagare.

För de under a) upptagna arbetsgivarna må redovisningen avse de åtaganden
som angivas i 2 kap., medan för handelsbolag redovisning är tillåten
i fråga om åtaganden enligt allmän pensionsplan.

Konungen må medgiva jämväl annan arbetsgivare än nu sagts att redovisa
en post, Avsatt till pensioner.

2 §•

Vad som avses med pensionsstiftelse och vilka bestämmelser, som gälla
för sådan stiftelse, framgår av 3 kap. samt av lagen om införande av lagen
om tryggande av pensionslöften och lagen om personalstiftelse.

3 §•

Om verkan av upphörande av rörelse, såvitt angår pensionsborgenärs rätt,
stadgas i 4 kap.

4 §.

Om tillsynsmyndighet stadgas i 5 kap.

2 KAP.

Bokföring av pensioner
1 §•

I balansräkningen må bland skulderna upptagas en post, benämnd Avsatt
till pensioner. Där redovisas:

a) vad arbetsgivaren enligt allmän pensionsplan åtagit sig att redovisa
såsom Avsatt till pensioner samt

206

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

b) ett belopp högst motsvarande arbetsgivarens skuld för upplupen del
av löfte om pension till arbetstagare född år 1907 eller tidigare eller till sådan
arbetstagares efterlevande, dock att härvid pensionslöfte icke må antagas
gälla högre pension än vad som vid räkenskapsårets utgång utgör sammanlagt
tre sådana basbelopp som avses i lagen om allmän försäkring och

c) ett belopp högst motsvarande arbetsgivarens skuld för upplupen del
av löfte om pension intill pensionens belopp den 31 december 1966.

Fanns vid föregående räkenskapsårs utgång ett högre belopp redovisat såsom
Avsatt till pensioner, må i stället detta belopp upptagas med de avdrag
som framgå av 6 §.

Vid redovisning av skuld för pensionslöften enligt b) och c) må arbetsgivare,
som är aktiebolag eller ekonomisk förening, icke taga i betraktande
löfte om pension till arbetstagare eller efterlevande med bestämmande inflytande
över bolaget eller föreningen under den tid inflytandet består;
arbetsgivaren obetaget att redovisa skuld för pensionslöfte till sådan arbetstagare
för tid, innan detta inflytande uppkommit. Till grund för bedömandet
huruvida en person har bestämmande inflytande skall läggas hans eget,
föräldrars, makes, avkomlings och avkomlings makes samlade innehav av
aktier eller andelar.

Vid redovisning av skuld för pensionslöften enligt b) och c) avdrages vad
som har täckning i pensionsstiftelses förmögenhet. Samma gäller redovisning
av åtaganden enligt a), om stiftelsen enligt sina stadgar särskilt avser
att trygga åtaganden enligt allmän pensionsplan.

2 §•

Med upplupen del av pensionslöfte förstås kapitalvärdet av den pension,
som arbetstagaren intjänat vid beräkningstillfället.

Vid varje beräkningstillfälle anses arbetstagaren hava intjänat så stor
del av pensionen, som motsvarar förhållandet mellan antalet förflutna tjänsteår
och antalet tjänsteår från anställningen till pensionsåldern, varvid dock
skall bortses från tjänsteår längre tid tillbaka än fyrtio år före pensionsåldern.

Hava andra regler om intjänande knutits till pensionslöfte, äga dessa tilllämpning.

3 §•

Beräkning av kapitalvärde sker med ledning av räntefot och övriga antaganden,
som fastställas av Konungen eller av den myndighet Konungen
förordnar.

4 §•

Med allmän pensionsplan avses allmänna grunder för pensionering av
samtliga eller viss grupp av arbetstagare eller deras efterlevande. Planen
skall innehålla regler om tryggande av arbetsgivarens åtaganden genom
kreditförsäkring, avsättning till pensionsstiftelse eller annan likvärdig anordning
och vara på arbetstagaresidan godkänd av sådan organisation, som
enligt lagen om förenings- och förhandlingsrätt är att anse såsom huvudorganisation.

5 §•

Med arbetsgivares pensionsreserv avses dennes skuld dels enligt allmän
pensionsplan dels ock för upplupen del av sådana löften om pension, som
angivas i 1 § första stycket b) och c), med bortseende från löften omnämnda
i 1 § tredje stycket.

207

Kungl. Maj.ts proposition nr 83 år 1967

Vad som är redovisat såsom Avsatt till pensioner är bundet intill måttet
för arbetsgivarens pensionsreserv, där denna reserv icke har täckning i
pensionsstiftelses förmögenhet enligt vad som närmare framgår av tredje
stycket. Belopp, som ej är bundet, benämnes disponibla pensionsmedel.

Till den del arbetsgivarens pensionsreserv utgöres av löften om pension,
som tryggas jämväl av pensionsstiftelse, skall pensionsreserven täckas av
stiftelsen, så långt stiftelsens förmögenhet förslår. Tryggar stiftelsen samtidigt
löfte, som icke må medräknas i pensionsreserven, skall stiftelsen i
första hand anses täcka upplupen del av sådant löfte. Höra flera pensionsstiftelser
till arbetsgivaren och tjäna dessa helt eller delvis till tryggande av
samma pensionslöften, skall upplupen del av löftena täckas i första hand
av stiftelse, som omfattar en trängre krets av personer, eller, om stiftelserna
omfatta samma krets av personer, av den äldre stiftelsen.

Att pensionsstiftelse, där ej annat avsetts, icke tryggar arbetsgivares åtaganden
enligt allmän pensionsplan framgår av 3 kap. 1 §.

6 §■

Sker avsättning till pensionsstiftelse, skola disponibla pensionsmedel
minskas med ett belopp som motsvarar avsättningens storlek. Lika med avsättning
till pensionsstiftelse anses inköp av pensionsförsäkring.

Vid räkenskapsårets utgång skola disponibla pensionsmedel minskas med
det lägsta av följande två belopp, nämligen de disponibla medlen vid årets
ingång och en tiondel av pensionsreserven vid samma tidpunkt.

Hava disponibla pensionsmedel vid utgången av vart och ett av de tre
närmast föregående räkenskapsåren överstigit en tiondel av pensionsreserven,
får vid årets utgång på posten Avsatt till pensioner icke redovisas disponibla
pensionsmedel.

7 §•

Arbetsgivare skall årligen verkställa försäkringsteknisk beräkning av sina
pensionsåtaganden. Är sannolikt att disponibla pensionsmedel saknas, behöver
sådan beräkning dock icke ske oftare än vart tredje år.

Med ledning av denna beräkning skall inom linjen i balansräkningen anmärkas: a)

storleken av arbetsgivarens pensionsreserv, fördelad på avsättning enligt
allmän pensionsplan och övriga pensionslöften,

b) belopp som beräknas motsvara vad som kan komma att utgå med förmånsrätt
enligt 17 kap. 6 a § handelsbalken,

c) förmögenhet hos pensionsstiftelse och vilken grupp av personer som
omfattas av stiftelsens ändamål samt

d) belopp som beräknas motsvara arbetsgivarens skuld för upplupen del
av samtliga pensionslöften efter avdrag med den del av arbetsgivarens
skuld, vilken redovisas enligt 1 § första stycket eller har täckning i pensionsstiftelse.

8 §.

Arbetsgivare, vilken uppsåtligen eller av grov oaktsamhet otillåtligen
minskar vad som redovisats såsom Avsatt till pensioner eller eljest underlåter
att iakttaga föreskrifterna i detta kapitel, dömes till dagsböter.

208

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

3 KAP.

Pensionsstiftelse

1 §•

Med pensionsstiftelse avses stiftelse med ändamål att i arbetsgivarens intresse
främja pensionering av arbetstagare eller deras efterlevande.

Arbetsgivare må i stiftelseurkunden förordna, att pensionsstiftelse skall
omfatta endast viss grupp av arbetstagare eller efterlevande. Stiftelse anses
icke hava till ändamål att trygga åtaganden enligt allmän pensionsplan, med
mindre stiftelsen särskilt avser att trygga sådana åtaganden.

Pensionsstiftelse, som hör till aktiebolag eller ekonomisk förening, må
icke trygga förmåner åt sådan arbetstagare eller efterlevande som avses i
2 kap. 1 § tredje stycket utöver vad som inom branschen är sedvanligt för
arbetstagare med motsvarande uppgifter.

Är pensionsstiftelse gemensam för flera arbetsgivare, skall det vid stiftandet
bestämmas grunder angivande gemenskapen i stiftelsens tillgångar
och i stiftelsens gäld.

Pensionsstiftelse är underkastad den tillsyn som gäller för stiftelser i allmänhet,
även om stiftaren förordnat annorlunda.

2 §•

Pensionsstiftelse säges hava överskott å kapitalet, när stiftelsens tillgångar
överstiga förutom den gäld stiftelsen själv må hava ådragit sig — upplupen
del av löften om pension, som tryggas av stiftelsen.

Avser pensionsstiftelsen att trygga åtaganden enligt allmän pensionsplan,
är avgörande vad arbetsgivaren åtagit sig att redovisa som pensionsreserv
enligt pensionsplanen.

3 §•

Pensionsstiftelse gottgör arbetsgivaren för

a) förfallna pensionsposter, avgifter för pensionsförsäkring och övriga utgifter
i samband med pensionering,

c) vad som i bokföringen avsatts till fullgörande av bestämmelse i allmän
pensionsplan.

Vid gottgörelse enligt a) har pensionsstiftelse att beakta samtliga de begränsningar,
som må avse stiftelsens ändamål, och vid gottgörelse enligt b)
och c) allenast den begränsningen att fråga är om arbetstagare, som omfattas
av stiftelsens ändamål.

Gottgörelse sker ur överskott å kapitalet. För gottgörelse enligt a) må
dock användas årets avkastning, ehuru pensionsstiftelsen icke har överskott
å kapitalet. Föreskrift i stiftelsens stadgar att avkastning, helt eller delvis,
skall läggas till kapitalet länder till efterrättelse, så länge stiftelsen icke har
överskott å kapitalet.

Gottgörelse må avse löpande utgifter eller de utgifter arbetsgivaren haft
under det närmast föregående räkenskapsåret.

Beräknar arbetsgivare vid taxering till beskattning sin inkomst enligt bokföringsmässiga
grunder, skall gottgörelsen avse kostnad i stället för utgift.

209

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

Gottgörelse för avgift till försäkring för tilläggspension må avse den del
av avgiften, som kan anses hänföra sig till lön eller annan ersättning åt person
vilken omfattas av stiftelsens ändamål.

4 §•

Pensionsstiftelse äger att för arbetsgivarens räkning till arbetstagare eller
deras efterlevande betala pensionspost eller annat som avses i 3 §, när den
berättigade icke kan antagas erhålla betalning av arbetsgivaren utan avsevärt
dröjsmål.

Tillsynsmyndighet må medgiva pensionsstiftelse att verkställa betalning
även eljest, när särskilda skäl föranleda därtill. I tillståndet må angivas villkoren
för sådan betalning, såsom att den får ske endast ur överskott å kapitalet.

5 §•

Har pensionsstiftelse efter fullgörande av sådan betalning som föranledes
av bestämmelserna i 3 och 4 §§ överskott å kapitalet, må stiftelsen av överskottet
anslå medel till arbetstagares och deras efterlevandes allmänna välfärd
ävensom till välgörande eller annat allmännyttigt ändamål.

6 §•

Pensionsstiftelse må icke från arbetsgivaren mottaga egendom på villkor,
som begränsa dess befogenhet att förfoga över denna tillgång.

Pensionsstiftelse må icke från arbetsgivaren mottaga fordran mot denne.

Pensionsstiftelse, som hör till aktiebolag, må ej äga aktier i bolaget. Äger
annat aktiebolag huvudparten av aktierna i stiftarebolaget, må stiftelsen
icke heller äga aktier i det förra bolaget eller i aktiebolag, i vilket stiftarebolaget
äger huvudparten av aktierna.

7 §•

Pensionsstiftelse må ej utlova pension. Sker det ändå, är löftet ogiltigt.

Har arbetsgivaren till pensionslöfte knutit villkor att pensionen skall utgå
i den mån pensionsstiftelses medel förslå därtill, är villkoret ogiltigt, och
svarar arbetsgivaren för sitt löfte utan avseende å villkoret.

8 §•

Vad i lagen om tillsyn över stiftelser är föreskrivet om anmälningsplikt,
stadgar samt åligganden och ansvar för styrelse eller ledamot därav skall
äga motsvarande tillämpning på pensionsstiftelse med följande ändringar
och tillägg.

Ledamöter och suppleanter i styrelsen väljas till lika antal av arbetsgivaren
och av arbetstagarna. Val sker för en tid av tre år, om stadgarna icke
föreskriva annat. Ledamöterna må utse ordförande, om de äro ense härom.
Valet må falla på ledamot eller utomstående. Kunna ledamöterna ej enas,
utses ordförande av tillsynsmyndigheten. Tryggar pensionsstiftelsen löfte
om pension till sådan arbetstagare eller efterlevande som avses i 2 kap. 1 §
tredje stycket, skall ordförande städse utses av tillsynsmyndigheten.

Består styrelse av enbart arbetsgivare- och arbetstagareledamöter och
uppnås icke flertal, skall styrelsen hos tillsynsmyndigheten hemställa om
förordnande av ordförande att deltaga i ärendets avgörande.

Arbetstagarnas ledamöter och suppleanter utses av organisation, som företräder
det stora flertalet av arbetstagarna. Finnas flera organisationer,
som sammanlagt företräda detta flertal, utses ledamöterna gemensamt av

210

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

dessa. Val må ske även vid sammanträde med arbetstagarna. Saknas i tjänst
varande arbetstagare eller förekomma eljest särskilda skäl, varför sammanträde
icke bör anordnas, må tillsynsmyndigheten utse arbetstagarnas ledamöter.

Arbetsgivaren äger att för tiden fram till dess ordförande utsetts tillsätta
lämplig person härtill.

Styrelsens ordförande skall i god tid före utgången av valperioden erinra
arbetsgivaren och behörigt organ för arbetstagarna om deras rätt att utse
ledamöter samt i förekommande fall utlysa sammanträde.

Arbetsgivaren åligger att utse revisor. Tillsynsmyndigheten äger utse särskild
revisor, när anledning därtill finnes. Revisorns berättelse skall åtfölja
styrelsens årsredovisning, som skall ingivas till tillsynsmyndigheten inom
sex månader efter räkenskapsårets utgång.

Ledamot av styrelsen och revisor må av stiftelsen åtnjuta skäligt arvode
för sitt uppdrag ävensom ersättning för kostnader och utlägg.

9 §•

Pensionsstiftelse skall träda i likvidation, när stiftelsens medel under
avsevärd tid varit helt otillräckliga att tjäna ändamålet eller när befintliga
medel få anses icke längre behövliga. Stiftelse skall ock träda i likvidation,
om arbetsgivaren blir försatt i konkurs eller upphör med sin rörelse utan
att stiftelsen i samband med upphörandet överföres till efterträdaren på
sätt stadgas i 4 kap.

Likvidationen skall handhavas av stiftelsens styrelse. Om styrelseledamots
ansvar gäller vad i aktiebolagslagen är -stadgat om likvidation.

Äger pensionsstiftelse fordran mot arbetsgivaren, är denna genast förfallen
till betalning.

Sedan medel avsatts för den gäld pensionsstiftelsen själv må hava ådragit
sig, betalar stiftelsen förfallna pensionsposter.

Återstående belopp användes till inköp av försäkring för arbetstagares
och efterlevandes fordringar å pension, om icke tillsynsmyndigheten finner
särskilda skäl tala för att medel utbetalas till fordringshavaren.

Finnas ytterligare medel, användas dessa till pensioner och understöd
åt arbetstagare eller efterlevande. Vid medlens fördelning beaktas vad som
må anses utgöra skälig pension för den som haft motsvarande anställningstid
och anställningsförmåner.

Skulle medel ändå återstå, anslås dessa till välgörande eller eljest allmännyttigt
ändamål -efter tillsynsmyndighetens medgivande.

Förslå icke pensionsstiftelsens medel till -att infria skuld på grund av
löften om pension, som tryggas av stiftelsen, fördelas medlen efter de grunder
som skulle hava gällt i arbetsgivarens konkurs.

10 §.

Finnes icke längre någon, som omfattas av pensionsstiftelsens ändamål,
eller överstiger stiftelsens kapital väsentligen vad som kan komma att fordras
för tillgodoseende av ändamålet -eller förekomma eljest särskilda skäl
att ändra stadgarnas innehåll, må tillsynsmyndigheten -efter ansökan av
stiftelsen förordna om erforderlig ändring. Förordnandet må avse även, att
pensionsstiftelse sammanslås med annan sådan stiftelse.

Bedömer tillsynsmyndigheten ärendet vara av sådan beskaffenhet, att det
bör ankomma på Konungen att fatta beslut, må ärendet av myndigheten
underställas Konungen för avgörande.

211

Kungl. Maj.ts proposition nr 83 år 1967
11 §■

\ ägrar pensionsstiftelse att efterkomma arbetsgivares framställning om
gottgörelse ur stiftelsen, äger arbetsgivaren hänskjufca saken till tillsynsmyndighetens
avgörande. Samma rätt tillkommer arbetstagare eller annan,
som förmenar att ersättning till honom bort utgå från stiftelsen. Grundas
tvisten på frågan, huruvida giltigt pensionslöfte föreligger eller huruvida
person omfattas av stiftelsens ändamål, skall dock talan väckas vid domstol.
Stiftelsen sökes vid rätten i den ort, där arbetsgivaren har sitt hemvist.

4 KAP.

Upphörande av rörelse ni. m.

1 §•

Upphör arbetsgivare, som lämnat löfte om pension, med sin rörelse eller
med rörelsegren och friställes i samband härmed en väsentlig del av arbetstagarna,
gäller beträffande pensionsborgenär, vars rätt beröres av upphörandet,
vad som stadgas i 2—4 §§. Arbetsgivaren skall i god tid före upphörandet
vidtaga de åtgärder, som ankomma på honom.

Arbetsgivarens rörelse anses icke hava upphört, så länge rörelsen efter
hans död fortsattes av dödsboet.

2 §•

Skall rörelse eller rörelsegren i samband med försäljning eller eljest övergå
på annan, må företrädaren avtala med efterträdaren, att ansvaret för
företrädarens pensionslöfte skall överflyttas på efterträdaren.

Företrädaren bär att begära pensionsborgenärs samtycke till överflyttningen.
Utverkas icke samtycke, må tillstånd till överflyttning lämnas av
tillsynsmyndigheten, om efterträdaren får anses vara god för pensionslöftet.

Har ansvaret för pensionslöfte sålunda överflyttats på efterträdaren, är
pensionsborgenär beträffande löftets rättsverkningar att anse såsom anställd
hos efterträdaren från dagen för anställningen hos företrädaren. Genom
överflyttningen är företrädaren fri från ansvar för sitt löfte.

Vid fusion jämlikt lagen om aktiebolag och lagen om ekonomiska föreningar
äger beträffande pensionsborgenärs samtycke enligt andra stycket
vad i dessa lagar är stadgat om borgenär motsvarande tillämpning.

3 §•

Hör till företrädaren pensionsstiftelse, skall tillsynsmyndigheten med
beaktande av stiftelsens ändamålsbestämning avgöra, huruvida stiftelsen
må överföras till efterträdaren.

Har pensionsstiftelse överskott å kapitalet, skall tillsynsmyndigheten
särskilt angiva de ändamål för vilka detta må användas, såsom för inköp
av ytterligare pensioner åt företrädarens arbetstagare.

Tillsynsmyndigheten må, om särskilda skäl föranleda därtill, förordna,
att pensionsstiftelse efter överförandet skall trygga endast företrädarens
pensionsborgenärer. Skall stiftelsen enligt sina stadgar omfatta viss grupp
av arbetstagare eller deras efterlevande, skall denna föreskrift iakttagas,
såvida förordnande icke gives om ändring på sätt stadgas i 3 kap. 10 §.''

212

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

Tillsynsmyndigheten skall bereda pensionsstiftelsens styrelse tillfälle att
yttra sig i ärendet.

överföres icke pensionsstiftelse, gäller vad som stadgas i 3 kap. 9 §.

4 §•

Finnes ingen efterträdare eller har ansvaret för pensionslöfte icke överflyttats,
är arbetsgivaren, där löftet ej är kreditförsäkrat eller särskilda
skäl eljest föranleda annat, skyldig att teckna pensionsförsäkring för löftet
hos försäkringsbolag och att betala engångspremie för upplupen del av
löftet.

Yrkande att arbetsgivaren skall fullgöra vad sålunda åligger honom framställes
vid domstol. Organisation av arbetstagare är behörig att tala för den
som icke själv för sin talan, om denne tillhör den grupp av personer organisationen
enligt sina stadgar avser att företräda.

Domstol äger förordna, att domen må verkställas utan hinder av att den
icke äger laga kraft.

5 §•

Har pensionsborgenär, som är anställd hos arbetsgivare med del i gemensam
pensionsstiftelse, övergått i tjänst hos annan arbetsgivare med del i
samma stiftelse och har efterträdaren övertagit ansvaret för företrädarens
pensionslöfte, må stiftelsen efter tillsynsmyndighets tillstånd överflytta tillgångar
från företrädarens till efterträdarens del i stiftelsen. Pensionsborgenären
anses därefter beträffande pensionslöftets rättsverkningar såsom anställd
hos efterträdaren från dagen för anställningen hos företrädaren.

Tillstånd till överflyttning må givas, när detta kan ske utan eftersättande
av de pensionsborgenärers intressen, som den gemensamma stiftelsen
har till uppgift att trygga. Sådant tillstånd må avse viss tidrymd men kan
när som helst återkallas.

Föreskriften i 2 § om tillsynsmyndighets befogenhet att lämna tillstånd
till överflyttning av ansvaret för pensionslöfte skall gälla i tillämpliga delar.

5 KAP.

Tillsyn

1 §•

Tillsynsmyndighet är länsstyrelsen i det län, där arbetsgivaren har sitt
hemvist.

2 §•

Om tillsynsmyndighetens närmare åligganden och befogenheter med avseende
å pensionsstiftelse skall i tillämpliga delar gälla vad som stadgas i
lagen om tillsyn över stiftelser.

3 §.

Talan mot tillsynsmyndighetens beslut föres hos Konungen genom besvär.
Såvitt angår beslut grundade på lagen om tillsyn över stiftelser, gälla
de föreskrifter nämnda lag innehåller.

Kungl. Mcij:ts proposition nr 83 år 1967

213

Pensionsstiftelseutredningens förslag
till

lag om personalstiftelse

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Med personalstiftelse avses stiftelse med ändamål att i arbetsgivarens intresse
främja arbetstagares eller deras efterlevandes välfärd. Till personalstiftelse
må likväl icke anslås medel för avlöning eller pension eller annan
förmån, som arbetsgivaren är pliktig att utgiva till enskild arbetstagare.

Arbetsgivare må i stiftelseurkunden förordna, att personalstiftelse skall
omfatta endast viss grupp av arbetstagare eller efterlevande.

Personalstiftelse är underkastad den tillsyn som gäller för stiftelser i
allmänhet, även om stiftaren förordnat annorlunda.

2 §•

För personalstiftelse skall finnas styrelse. Ordföranden förordnas av tillsynsmyndigheten.
Övriga ledamöter utses till lika antal av arbetsgivaren och
av arbetstagarna.

För personalstiftelse äger i övrigt vad som stadgas i 3 kap. 8 § lagen om
tryggande av pensionslöften motsvarande tillämpning.

3 §•

Personalstiftelse må icke från arbetsgivaren mottaga fordran mot denne
eller försträcka denne medel. Rörande innehav av annan tillgång gäller vad
om pensionsstiftelse är föreskrivet i 3 kap. 6 § lagen om tryggande av pensionslöften.

4 §•

Personalstiftelse gottgör arbetsgivaren för utgifter, som denne haft inom
ramen för stiftelsens ändamål.

Finnas ytterligare medel tillgängliga, förfogar stiftelsen själv över dessa.

Personalstiftelsen må vägra gottgörelse, om stiftelsen skulle nödgas avstå
fast egendom eller fast anläggning som nyttjas till personalens välfärd. Stiftelsen
är icke heller skyldig att för gottgörelse avstå från medel, som fordras
för underhåll och skötsel av sådan egendom eller anläggning under de
närmaste åren.

Gottgörelse må avse arbetsgivarens löpande utgifter eller utgifter under
det närmaste föregående räkenskapsåret.

Beräknar arbetsgivaren vid taxering till beskattning sin inkomst enligt
bokföringsmässiga grunder, skall gottgörelsen avse kostnad i stället för
utgift.

5 §.

Personalstiftelse skall träda i likvidation, när befintliga medel få anses
icke längre behövliga. Stiftelse skall ock träda i likvidation, om arbetsgivaren
blir försatt i konkurs eller, där ej annat följer av 6 §, upphör med sin

214

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

rörelse. Hava personalstiftelses medel under avsevärd tid varit helt otillräckliga
att tjäna ändamålet, skall tillsynsmyndigheten förordna, att stiftelsen
skall träda i likvidation.

Likvidationen skall handhavas av stiftelsens styrelse. Om styrelseledamots
ansvar gäller vad i aktiebolagslagen är stadgat om likvidation.

Sedan medel avsatts för den gäld personalstiftelsen själv må hava ådragit
sig, användes återstoden till att bestrida pensioner eller att på annat sätt
främja deras välfärd, som omfattas av stiftelsens ändamål. Skulle medlen
ej åtgå härför, användas dessa till välfärd åt andra arbetstagare och efterlevande
eller, i sista hand, till allmännyttigt ändamål efter tillsynsmyndighetens
medgivande.

6 §•

Har rörelse eller rörelsegren övergått från en arbetsgivare till en annan,
skall tillsynsmyndigheten med beaktande av personalstiftelsens ändamålsbestämning
avgöra, huruvida stiftelsen må överföras till efterträdaren.

7 §•

Vad som är stadgat i 3 kap. 10 och 11 §§, 4 kap. 3 § och i 5 kap. lagen om
tryggande av pensionslöften skall äga motsvarande tillämpning beträffande
personalstiftelse.

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

215

Pensionsstiftelseutredningens förslag
till

lag om införande av lagen om tryggande av pensionslöften och
lagen om personalstiftelse

1 §•

Lagen om tryggande av pensionslöften och lagen om personalstiftelse träda
i kraft den 1 mars 1967, där ej nedan annat särskilt föreskrives. Genom
nämnda lagar upphävas lagen den 18 juni 1937 (nr 521) om aktiebolags
pensions- och andra personalstiftelser samt lagen den 8 december 1961 (nr
583) med vissa bestämmelser om pensionsstiftelse.

Med övergångsåret avses det räkenskapsår för arbetsgivaren, som utgår
närmast efter den 28 februari 1967.

2 §.

Är stiftelse, som tillgodoser pensionering eller annat personaländamål,
knuten till flera arbetsgivare, skola grunder upprättas angivande gemenskapen
i stiftelsens tillgångar och i stiftelsens gäld, där så erfordras. Om så
anses lämpligt må grunderna avse, att gemensam stiftelse uppdelas på flera
stiftelser.

Förslag till grunder underställes tillsynsmyndigheten för avgörande senast
tre månader före övergångsårets slut.

3 §.

Tillgodoser stiftelse, som är knuten till arbetsgivare, utöver pensionering
annat personaländamål, skall stiftelsen per den 1 mars 1967 bilda en pensionsstiftelse
eller — om medlen förslå därtill — uppdelas på en pensionsstiftelse
och en personalstiftelse.

Pensionsstiftelsen tilldelas samtliga fordringar mot arbetsgivaren. Stiftelsen
tillföres därefter av andra tillgångar ett belopp motsvarande den ursprungliga
stiftelsens gäld samt upplupen del av de löften om pension, vilka
tryggas av stiftelsen. Återstå tillgångar tillräckliga att under särskild förvaltning
tjäna ett eget ändamål, bildas av dessa en personalstiftelse.

Förslag till grunder för förfogande över stiftelsens medel under ställes
tillsynsmyndigheten för avgörande senast tre månader före övergångsårets
slut.

4 §•

För pensionsstiftelse, som hör till arbetsgivare vilken avses i 1 kap. 1 §
andra stycket a) och fjärde stycket lagen om tryggande av pensionslöften,
gäller vad som stadgas i denna paragraf och i 5—8 §§ nedan.

Pensionsstiftelses fordran mot arbetsgivaren bildar till den del denna
överstiger värdet av mottagen säkerhet en reversstiftelse. Övriga medel utgöra
en pensionsstiftelse enligt lagen om tryggande av pensionslöften. Med
tillsynsmyndighetens medgivande må till reversstiftelse föras även realtillgångar
av mindre omfattning.

216

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

Sedan arbetsgivaren per den 1 mars 1967 vidtagit de åtgärder som angivas
i 5 §, 6 § första och andra styckena samt 7 §, är reversstiftelsen att anse
som upplöst.

5 §•

Pensionsstiftelses gäld hänföres till reversstiftelsen, så långt dennas tillgångar
förslå. Har fordringshavare inteckning eller annan säkerhet för sin
fordran i stiftelsens tillgångar, hänföres dock gälden till den kvarstående
pensionsstiftelsen.

Som gäld betraktas icke pension, som utlovats av pensionsstiftelse med
stöd av den rätt som gällde före den 13 december 1961.

6 §•

Reversstiftelsens tillgångar tillföras arbetsgivaren och denne övertager
stiftelsens gäld.

Har reversstiftelse utlovat egna pensioner, övertager arbetgivaren ansvaret
för löftena. Uppgår vad som tillgodoförts arbetsgivaren enligt första stycket
icke till upplupna delar av pensionslöftena, må löftena dock nedskrivas
till pensioner med sammanlagt kapitalvärde motsvarande det övertagna
beloppet.

Arbetsgivaren skall underrätta pensionsborgenär om nedskrivning av pensionslöfte.
Har underrättelse icke avsänts till denne i sådan tid, att den bort
hava kommit honom tillhanda före den 1 mars 1968, är arbetsgivaren ansvarig
för upplupen del av löftet. Har arbetsgivaren icke tillgång till borgenärens
adress, har han att, om han vill undgå ansvar, införa underrättelsen
i tidning inom orten.

7 §•

Arbetsgivaren skall per den 1 mars 1967 på särskilt konto Avsatt till pensioner
upptaga skillnaden mellan tillgångar och skulder överförda enligt
6 § första stycket.

8 §.

Om reversstiftelses upplösning skall arbetsgivaren göra anmälan till den
myndighet, som den 28 februari 1967 hade tillsyn över stiftelsen. Anmälan
skall göras senast två månader efter övergångsårets slut samt vara åtföljd
av utdrag ur stiftelsens senaste räkenskapshandlingar och ur arbetsgivarens
räkenskaper utvisande den redovisning som föranledes av 7 §.

9 §•

För pensionsstiftelse enligt lagen om tryggande av pensionslöften och
personalstiftelse enligt lagen om personalstiftelse skall ny styrelse utses senast
två månader efter övergångsårets slut. Saknades styrelse, har arbetsgivaren
att vidtaga de åtgärder som ankomma på arbetsgivare vid tillkomsten
av ny stiftelse.

10 §.

Under övergångsåret är arbetsgivare icke skyldig att minska disponibla
pensionsmedel på sätt som sägs i 2 kap. 6 § andra stycket lagen om tryggande
av pensionslöften.

11 §•

År en av arbetsgivare bildad pensions- eller personalstiftelse den 1 mars
1967 icke längre knuten till viss arbetsgivare, har tillsynsmyndigheten att
med ledning av bestämmelserna i 4 kap. lagen om tryggande av pensions -

217

Kungl. Maj.ts proposition nr 83 år 1967

löften besluta, huruvida stiftelsen skall likvidera eller bestå, samt i sistnämnda
fall meddela grunder för stiftelsens fortsatta verksamhet.

12 §.

Är arbetsgivare, till Ailken är knuten pensionsstiftelse, i konkurstillstånd
den 1 mars 1967, äro stadgandena i 4—8 §§ icke tillämpliga.

13 §.

Pensionsstiftelse, som enligt äldre rätt givit pensionslöfte, äger betala
pensionspost eller använda medel för inköp av pensionsförsäkring för sådant
löfte.

Vad som stadgas i 3 kap. 7 § lagen om tryggande av pensionslöften avser
icke pensionslöfte, som äger giltighet enligt äldre rätt.

Aktier, som inneliavas av pensionsstiftelse enligt lagen om tryggande av
pensionslöften eller av personalstiftelse enligt lagen om personalstiftelse i
strid med i dessa lagar upptagna stadganden, skola avyttras, då så lämpligen
kan ske.

Personalstiftelse ma utan hinder av föreskriften i 3 § lagen om personalstiftelse
hava såsom tillgång fordran mot arbetsgivaren, när fordringen
tillkommit senast den 28 februari 1967. Fordran, som förfallit till betalning,
skall likväl indrivas, då så lämpligen kan ske. Har stiftelsen enligt vad
därom är stadgat trätt i likvidation, är fordran mot arbetsgivaren genast
förfallen till betalning.

Tillhandahåller personalstiftelse den 28 februari 1967 arbetstagare bostad
eller annan förmån, må förmånen alltfort utgivas utan hinder av att
den icke rymmes under 1 § första stycket lagen om personalstiftelse.

14 §.

Utgår pension på grund av löfte givet före den 1 januari 1960, må vid tilllämpning
av 2 kap. lagen om tryggande av pensionslöften beaktas även
tillägg till pensionen avsett att täcka levnadskostnadernas ökning.

Upplupen del av tillägget inräknas i arbetsgivarens pensionsreserv.

15 §.

Konungen må efter ansökan förklara, att viss stiftelse ej skall utgöra pensionsstiftelse
eller personalstiftelse, när stiftelsens tillgångar helt eller till
huvudsaklig del hänföra sig till avsättning, för vilken vid taxering avdrag
icke begärts eller erhållits, eller eljest särskilda skäl föreligga.

16 §.

Arbetsgivare, som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet underlåter att
iakttaga bestämmelserna i denna lag, dörnes till dagsböter.

218

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

Bilaga 2

Förslag

till

Lag

om tryggande av pensionsutfästelse m. in.

Allmänna bestämmelser
1 §■

Arbetsgivares utfästelse om pension till arbetstagare eller arbetstagares
efterlevande tryggas enligt denna lag genom särskild redovisning av pensionsskuld
eller avsättning av medel till pensionsstiftelse.

2 §•

Av utfäst pension anses arbetstagaren vid varje tillfälle ha intjänat så
stor del som motsvarar förhållandet mellan det antal år arbetstagaren
varit i arbetsgivarens tjänst och antalet år från tjänstens början till pensionsåldern.
Vid denna beräkning bortses dock från tid som ligger längre
tillbaka än fyrtio år före pensionsåldern.

Med upplupen del av utfäst pension förstås kapitalvärdet av den pension
som arbetstagaren intjänat vid beräkningstillfället.

Ha andra regler om intjänande knutits till pensionsutfästelse, äga dessa
tillämpning.

3 §•

Beräkning av kapitalvärde sker med ledning av försäkringstekniska
grunder som fastställas av Konungen eller av myndighet Konungen bestämmer.

4 §•

Med allmän pensionsplan avses sådana allmänna grunder för pensionering
av arbetstagare eller arbetstagares efterlevande som innehålla regler
om tryggande av arbetsgivarens utfästelse genom kreditförsäkring, avsättning
till pensionsstiftelse enligt denna lag eller annan likvärdig anordning
och som på arbetstagarsidan äro godkända av organisation vilken enligt
lagen den It september 1936 (nr 506) om förenings- och förhandlingsrätt
är att anse såsom huvudorganisation.

Särskild redovisning av pensionsskuld

5 §•

Aktiebolag, ömsesidigt försäkringsbolag, ekonomisk förening och sparbank
äga trygga pensionsutfästelse till arbetstagare eller arbetstagares efterlevande
genom att redovisa skulden i balansräkningen under rubriken

Kungi. Maj:ts proposition nr 83 år 1967 219

Avsatt till pensioner. Detsamma gäller annan arbetsgivare i fråga om utfästelse
som han enligt allmän pensionsplan åtagit sig att redovisa under
denna rubrik.

I fråga om arbetstagare, som har bestämmande inflytande över bolaget
eller föreningen, eller sådan arbetstagares efterlevande får under den tid
inflytandet består vid redovisning enligt första stycket avseende icke fästas
vid annan pensionsutfästelse än sådan som ingår i allmän pensionsplan.
Till grund för bedömandet huruvida en person har bestämmande inflytande
lägges hans eget samt hans föräldrars, far- och morföräldrars, makes,
avkomlings och avkomlings makes samlade innehav av aktier eller
andelar.

Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer kan förordna att
vad som sägs i första stycket första punkten skall äga tillämpning även på
annan arbetsgivare än som avses där.

6 §•

Med arbetsgivares pensionsreserv avses hans skuld för upplupen del av
sådan utfäst pension som kan tryggas enligt 5 § jämte vad arbetsgivaren
kan ha utfäst sig att redovisa som tillägg till utgående pension.

Posten Avsatt till pensioner får icke minskas under arbetsgivarens pensionsreserv
i vidare mån än denna har täckning i pensionsstiftelses förmögenhet.

Till den del arbetsgivarens pensionsreserv avser pensionsutfästelse, som
tryggas även av pensionsstiftelse, anses pensionsreserven täckt av stiftelsen,
så långt dess förmögenhet förslår. Tryggar stiftelsen samtidigt utfästelse
som icke får medräknas i pensionsreserven, anses stiftelsen i första hand
täcka upplupen del av sådan utfästelse. Finnas flera pensionstiftelser som
äro knutna till samma arbetsgivare och tjäna stiftelserna helt eller delvis
till tryggande av samma pensionsutfästelser, anses upplupen del av utfästelserna
täckt i första hand av stiftelse, som omfattar en trängre krets av
personer, eller, om stiftelserna omfatta samma krets av personer, av den
äldre stiftelsen.

Att pensionsstiftelse endast i vissa fall anses trygga arbetsgivares utfästelse
enligt allmän pensionsplan, framgår av 10 §,

8 §•

Arbetsgivare, som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet minskar posten
Avsatt till pensioner i strid med 7 §, dömes till böter.

Pensionsstiftelse

9 §•

Med pensionsstiftelse avses en av arbetsgivare grundad stiftelse, vars uteslutande
ändamål är att trygga utfästelse om pension till arbetstagare eller
arbetstagares efterlevande.

10 §.

Arbetsgivaren äger förordna, att pensionsstiftelse skall omfatta endast
viss grupp av arbetstagare eller efterlevande.

Stiftelse anses icke trygga utfästelse enligt allmän pensionsplan, om detta

220 Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

icke framgår av stiftelsens stadgar, avtal mellan arbetsgivaren och dem som
omfattas av stiftelsens ändamål eller andra omständigheter.

Stiftelse äger icke trygga utfästelse åt arbetstagare eller efterlevande, som
avses i 5 § andra stycket, utöver vad som kan anses sedvanligt för arbetstagare
med motsvarande uppgifter eller hans efterlevande.

För stiftelse, som är gemensam för flera arbetsgivare, skola särskilda
grunder upprättas beträffande gemenskapen i tillgångar och skulder.

11 §•

Pensionsstiftelse får icke mottaga fordran mot arbetsgivaren. Sådan fordran
får dock uppkomma genom lån från stiftelsen till arbetsgivaren, om betryggande
säkerhet för lånet ställes eller tillsynsmyndigheten medgiver

Stiftelse får icke från arbetsgivaren mottaga egendom på villkor, som
väsentligt begränsar dess rätt att förtoga över egendomen. Ej heller får stiftelse,
som grundats av aktiebolag, utan att tillsynsmyndigheten godkänner
det äga aktier i bolaget eller i bolag, vilket står i sådant förhållande till detta,
som avses i 221 § lagen den 14 september 1944 (nr 705) om aktiebolag.

12 §.

Pensionsstiftelse äger ej utfästa pension.

Lämnar arbetsgivaren pensionsutfästelse med villkor att pension skatt
utgå i den mån stiftelses medel förslå därtill, är villkoret ogiltigt, och arbetsgivaren
svarar för utfästelsen utan avseende pa

13 §.

14 §.

Arbetsgivaren äger ur pensionsstiftelse gottgöra sig för vad han utgivit
såsom

a) pensionspost, avgift för pensionsförsäkring eller annan utgitt i samband
med pensionering samt _ o

b) engångsunderstöd till arbetstagare vid långvarig oförmaga till arbete
på grund av sjukdom, lyte eller annat men eller vid avgång ur tjänsten
på grund av uppnådd ålder samt engångsunderstöd till efterlevande vid
arbetstagarens frånfälle eller utgift för försäkring av sådant understöd.

Dessutom äger arbetsgivaren gottgöra sig för vad som särskilt redovisats
under rubriken Avsatt till pensioner till fullgörande av bestämmelse i allmän

pensionsplan. . . .

Gottgörelse enligt denna paragraf får ej avse utgift eller redovisning tor
annan arbetstagare än sådan, som omfattas av7 stiftelsens ändamal, eller
sådan arbetstagares efterlevande.

15 §.

Gottgörelse sker ur överskott på kapitalet. Sådant överskott föreligger
när pensionsstiftelses tillgångar överstiga den skuld stiftelsen ådragit sig
samt upplupen del av den utfästa pension, som tryggas av stiftelsen, eller,
om stiftelsen tryggar utfästelser enligt allmän pensionsplan, pensionsreserven
enligt denna.

221

Iiungl. Maj.ts proposition nr 83 år 1967

För utgift, som avses i 14 § första stycket a) och som omfattas av stiftelsens
ändamål, äger arbetsgivaren gottgöra sig ur årets avkastning, även om
stiftelsen saknar överskott på kapitalet.

Gottgörelse får avse löpande utgifter eller utgifter, som arbetsgivaren haft
under närmast föregående räkenskapsår.

Beräknar arbetsgivare vid taxering till beskattning sin inkomst enligt
bokföringsmässiga grunder, skall gottgörelse avse kostnad i stället för utgift.

Gottgörelse för avgift till försäkring för allmän tilläggspension får avse
den del av avgiften, som kan anses hänföra sig till lön eller annan ersättning
åt person, vilken omfattas av stiftelsens ändamål.

16 §.

Ledamöter och suppleanter i stiftelses styrelse väljas till lika antal av
arbetsgivaren och de arbetstagare som omfattas av stiftelsens ändamål. Val
sker för en tid av tre år, om stadgarna icke föreskriva annat.

Tryggar pensionsstiftelse utfästelse om pension till sådan arbetstagare
eller efterlevande, som avses i 5 § andra stycket, utser tillsynsmyndigheten
ordförande i styrelsen. I annan stiftelse äga styrelseledamöterna utse ordförande,
om de äro ense om det. Valet får falla på ledamot eller utomstående.
Kunna ledamöterna ej enas om vem som skall vara ordförande, utses
denne av tillsynsmyndigheten.

Stiftelses styrelse är beslutför, om lika många närvara från vardera sidan.
Som styrelsens beslut gäller den mening, om vilken de flesta röstande
ena sig. Vid lika röstetal förordnar tillsynsmyndigheten på styrelsens begäran
utomstående att deltaga i ärendets avgörande.

17 §.

Företrädare för arbetstagarna i pensionsstiftelses styrelse väljas vid sammanträde
med arbetstagarna. Tillhöra mer än tre fjärdedelar av arbetstagarna
samma fackförening eller liknande förening, äger denna dock välja
företrädarna. Tillhör samma flertal av arbetstagarna två eller flera sådana
föreningar, äga dessa välja företrädarna. Vid val skall tillses att olika yrkesgrupper
bland arbetstagarna bli företrädda inom styrelsen i lämplig utsträckning.

Styrelsen skall i god tid före utgången av valperioden erinra arbetsgivaren
och arbetstagarna om deras rätt att utse ledamöter samt i förekommande
fall utlysa sammanträde.

Om stadgarna ej innehålla annat, skall arbetsgivaren utse revisor. Tillsynsmyndigheten
äger utse särskild revisor, när anledning därtill finnes. R.evisors
berättelse skall åtfölja styrelsens årsredovisning, som skall ingivas till
tillsynsmyndigheten inom sex månader efter räkenskapsårets utgång.

Ledamot av styrelsen och revisor äga uppbära skäligt arvode av stiftelsen
för sina uppdrag ävensom ersättning för kostnader och utlägg.

18 g.

Bestämmelserna i 16 och 17 g§ gälla med ändring av och tillägg till föreskrifterna
om pensionsstiftelse i lagen den 24 maj 1929 (nr 116) om tillsyn
över stiftelser.

19 §.

Pensionsstiftelse skall träda i likvidation, om

a) stiftelsens medel under avsevärd tid varit helt otillräckliga för sitt
ändamål,

222

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

b) stiftelsens medel icke längre kunna anses behövliga för sitt ändamål,

c) arbetsgivaren blivit försatt i konkurs, eller

d) arbetsgivaren upphör med sin näringsverksamhet utan att stiftelsen i
samband därmed överföres till annan enligt bestämmelserna i 24 §.

Pensionsstiftelses fordran mot arbetsgivaren är vid likvidation omedelbart
förfallen till betalning, om icke tillsynsmyndigheten medgiver att fordringen
får betalas under loppet av viss tid, högst tre år.

20 §.

Den som har fordran på pension eller anser sig ha annan rätt till ersättning
ur stiftelsen äger hos tillsynsmyndigheten anmäla klander mot förslaget
till fördelning inom en månad från den dag, då förslaget blev tillgängligt
på arbetsplatsen. För skada, som tillfogas fordringsägare, ansvara
styrelsens ledamöter efter de grunder, som angivas i 209, 211 och 212 §§
lagen om aktiebolag.

21 §•

Sedan medel vid likvidation avsatts för den skuld pensionsstiftelsen själv
ådragit sig, betalar stiftelsen förfallna pensionsbelopp.

Återstående medel användas i första hand till inköp av försäkring för
arbetstagares och efterlevandes pensionsfordringar eller, om tillsynsmyndigheten
medger det, betalning av sådana fordringar. I andra hand användas
medlen till understöd åt sådana arbetstagare och efterlevande, som ej
inneha pensionsfordringar. Sådant understöd får ej överstiga skälig pension
för arbetstagare med motsvarande anställningstid och anställningsförmåner.
Skulle även därefter medel finnas kvar i stiftelsen, användas dessa
till välgörande eller annat allmännyttigt ändamål, som tillsynsmyndigheten
bestämmer.

Förslå stiftelsens medel icke till att infria skuld på grund av pensionsutfästelse,
som tryggas av stiftelsen, fördelas medlen efter de grunder som
gälla om utdelning i konkurs.

22 §.

Finnes icke längre någon, som omfattas av pensionsstiftelses ändamål,
eller överstiger stiftelses kapital väsentligen vad som kan komma att fordras
för att tillgodose ändamålet eller förekomma i övrigt särskilda skäl att ändra
innehållet i stiftelsens stadgar, äger tillsynsmyndigheten på ansökan av
stiftelsen förordna om ändring. Förordnandet får avse sammanslagning av
två eller flera stiftelser.

Anser tillsynsmyndigheten att ärendet är av sådan beskaffenhet, att det
bör ankomma på Konungen att fatta beslut, äger myndigheten underställa
Konungen ärendet.

Upphörande av näringsverksamhet m. m.

23 §.

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967 223

fordringen. Tillsynsmyndigheten äger medgiva att samtycke icke behöver
inhämtas, om efterträdaren kan anses god för pensionsutfästelsen.

Har i författning meddelats särskilda bestämmelser om tillvaratagande
av fordringsägares rätt vid fusion, gäller det i stället för reglerna i första
stycket.

Har ansvaret för pensionsutfästelse sålunda överflyttats, är innehavaren
av pensionsfordringen beträffande utfästelsens rättsverkningar att anse som
anställd hos efterträdaren från dagen för anställningen hos företrädaren.

24 §.

Har stiftelse överskott på kapitalet, beslutar tillsynsmyndigheten för vilket
ändamål detta får användas.

Om särskilda skäl föreligga, äger tillsynsmyndighet förordna att stiftelsen
efter överförandet skall avse endast den som innehaft fordran på pension
mot företrädaren.

25 §.

Upphör arbetsgivare med näringsverksamhet utan att ansvaret för pensionsutfästelse
överflyttas på annan, skall han trygga upplupen del av
pensionsutfästelsen genom att köpa pensionsförsäkring. Detta gäller dock
ej, om utfästelsen är kreditförsäkrad eller tillsynsmyndigheten medgiver
undantag.

Pensionsförsäkring, som avses i första stycket, skall tecknas vid ett tillfälle
eller, om tillsynsmyndigheten medgiver det, vid flera tillfällen under
viss tidrymd, högst tre år.

Talan om fullgörelse enligt första stycket får föras av sådan fackförening
eller liknande förening av arbetstagare, som avses i 17 § första stycket.

26 §.

Har innehavare av pensionsfordran, såsom anställd hos arbetsgivare
med del i gemensam pensionsstiftelse, tagit tjänst hos annan arbetsgivare
med del i samma stiftelse, och har den senare övertagit ansvaret för pensionsfordringen,
äger stiftelsen efter medgivande av tillsynsmyndigheten
minska företrädarens andel i stiftelsen med upplupen del av fordringen
och öka efterträdarens andel med motsvarande belopp. Innehavaren av
fordringen anses därefter beträffande dennas rättsverkningar som anställd
hos efterträdaren från dagen för anställningen hos företrädaren.

Åtgärd enligt första stycket får medgivas endast om deras intressen ej
eftersättas, vilkas pensionsfordringar den gemensamma stiftelsen har till
uppgift att trygga.

Personalstiftelse
27 §.

Med personalstiftelse avses en av arbetsgivare grundad stiftelse med
ändamål att främja sådan välfärd åt arbetstagare eller arbetstagares efterlevande,
som ej avser pension, avlöning eller annan likartad förmån.

Arbetsgivaren äger förordna, att stiftelse skall omfatta endast viss grupp
av arbetstagare eller efterlevande.

224

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

28 §.

Personalstiftelse får ej innehava fordran mot arbetsgivaren. I fråga om
stiftelses rätt att inneliava annan tillgång äga bestämmelserna i 11 § motsvarande
tillämpning.

29 §.

Arbetsgivare äger för varje räkenskapsår ur personalstiftelse gottgöra
sig för utgifter, som han haft inom ramen för stiftelsens ändamål.

Finnas ytterligare medel tillgängliga, förfogar stiftelsen över dessa i den
mån stiftelsens styrelse efter samråd med arbetsgivaren prövar medlen icke
vara erforderliga för utgivande av gottgörelse under de närmaste tre åren.

Stiftelse äger vägra gottgörelse, om stiftelsen skulle nödgas avstå fast
egendom som nyttjas till personalens välfärd. Stiftelsen är icke heller
skyldig att för gottgörelse avstå från medel, som fordras för underhåll och
skötsel av sådan egendom.

30 §.

Beträffande personalstiftelse äga bestämmelserna i 15 § tredje och fjärde
styckena, 16—20 samt 22 och 24 §§ motsvarande tillämpning.

Sedan medel vid stiftelses likvidation avsatts för den gäld stiftelsen själv
kan ha ådragit sig, användas återstående medel till att främja välfärd för
dem som omfattas av stiftelsens ändamål.

Tillsyn över pensions- och personalstiftelse

31 §•

Tillsynsmyndighet för pensions- och personalstiftelse är länsstyrelsen i
det län, där arbetsgivaren har sitt hemvist.

32 §.

Om tillsynsmyndighetens befogenheter och åligganden beträffande pensions-
och personalstiftelse gälla i tillämpliga delar bestämmelserna i lagen
om tillsyn över stiftelser.

33 §.

Talan mot tillsynsmyndighetens beslut föres genom besvär.

Övergångsbestämmelser

1. Denna lag träder i kraft den 1 mars 1968. Genom lagen upphävas med
de undantag som följa av nedanstående bestämmelser

lagen den 18 juni 1937 (nr 521) om aktiebolags pensions- och andra personalstiftelser
och

lagen den 8 december 1961 (nr 583) med vissa bestämmelser om pensionsstiftelse.

2. Tillgodoser en av arbetsgivare grundad stiftelse utom pensionering av
arbetstagare eller efterlevande annat personaländamål, utgör stiftelsen vid
lagens ikraftträdande en pensionsstiftelse eller —- om dess medel förslå -—-en pensionsstiftelse och en personalstiftelse. Fordringar mot arbetsgivare
påföras pensionsstiftelsen jämte medel till ett belopp motsvarande den ursprungliga
stiftelsens gäld samt upplupen del av de utfästelser om pension,

225

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

som stiftelsen tryggar. Återstående medel utgöra en personalstiftelse, om de
äro tillräckliga att under särskild förvaltning tjäna eget ändamål.

3. Pensionsstiftelses fordran mot arbetsgivare, som avses i 5 § första stycket
första punkten, upphör vid lagens ikraftträdande till den del säkerhet
lör fordringen ej är ställd, likaså fordran mot annan arbetsgivare, i den mån
fordringen får anses avse åtagande enligt allmän pensionsplan. Intill motsvarande
belopp övertager arbetsgivaren ansvaret för stiftelsens gäld. I denna
ingår skuld för pensioner, som stiftelsen själv kan ha utfäst sig att betala.
Överstiger upplupen del av sådana utfästa pensioner jämte stiftelsens övriga
skuld fordringsbeloppet och återstå lios stiftelsen inga medel, får arbetsgivaren
skriva ned utfästelserna så att de avse pensioner med sammanlagt
kapitalvärde motsvarande skillnaden mellan fordringsbeloppet och
stiltelsens övriga gäld. Om nedskrivning av pensionsutfästelse skall arbetsgivaren
underrätta innehavaren av pensionsfordringen senast den 28 februari
1969, vid äventyr att arbetsgivaren blir ansvarig för upplupen del av
utfästelsen. Kan arbetsgivaren ej underrätta borgenären i rätt tid, skall han
för att undgå ansvar införa underrättelsen i tidning inom orten.

4. Upphör arbetsgivares skuld till pensionsstiftelse enligt 3, skall lian per
den 1 mars 1968 under rubriken Avsatt till pensioner som skuld i sin bokföring
upptaga ett belopp motsvarande skillnaden mellan den upphörda
skulden till stiftelsen och sådan från denna övertagen skuld, som ej avser
stiftelsens egna pensionsutfästelser.

5. Pensionsstiftelse, som vid lagens ikraftträdande icke förfogar över annat
än sådan fordran mot arbetsgivaren som avses under 3 första punkten,
anses upplöst genom de åtgärder, som angivits under 3 och 4. Sådan upplösning
skall arbetsgivaren senast den 31 december 1968 anmäla till länsstyrelsen
i det län, där arbetsgivaren har sitt hemvist. Anmälan skall vara
åtföljd av utdrag ur stiftelsens och arbetsgivarens senaste räkenskaper, utvisande
den redovisning som föranledes av 4.

6. Bestämmelserna under 3—5 skola ej tillämpas på pensionsstiftelse, som
är knuten till bankaktiebolag, sparbank eller kassa för jordbrukskredit.
Utan hinder av bestämmelserna i 11 § utgör sådan stiftelse en pensionsstiftelse
enligt nya lagen. Detsamma gäller annan pensionsstiftelse, som
innehar fordran vilken ej upphör enligt 3, om fordringen tillkommit före lagens
ikraftträdande. Motsvarande gäller personalstiftelse med avseende på
varje fordran mot arbetsgivaren, som tillkommit före nämnda tidpunkt.

7. Utan hinder av 27 § äger personalstiftelse, som vid lagens ikraftträdande
tillhandahåller bostad eller annan liknande förmån, fortsätta att bereda
sådan förmån.

8. Äldre lag skall tillämpas på arbetsgivare, som är försatt i konkurs
eller är i likvidation vid lagens ikraftträdande, så länge konkursen eller
likvidationen pågår.

9. Grunder för gemensam pensionsstiftelse skola ingivas till tillsynsmyndigheten
senast den 31 december 1968.

10. Strider pensionsstiftelses eller personalstiftelses innehav av aktier mot
bestämmelse i nya lagen, skola aktierna avyttras så snart detta lämpliffen
kan ske.

11. Bestämmelserna i 12 § avse ej pensionsutfästelse given med stöd av
äldre rätt.

35 Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr 83

226

Kungl. Maj.ts proposition nr 83 år 1967

13. För pensionsstiftelse och personalstiftelse enligt nya lagen skall styrelse
utses senast den 31 december 1968.

15. Konungen äger på ansökan förklara att viss stiftelse ej skall utgöra
pensionsstiftelse eller personalstiftelse enligt nya lagen, om särskilda skäl
föranleda det.

16. Arbetsgivare, som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet åsidosätter
övergångsbestämmelse till lagen, dömes till böter.

Kungl. Maj.ts proposition nr 83 år 1967

227

Förslag

till

Lag

om ändring i 17 kap. handelsbalken

Härigenom förordnas dels att 17 b
erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
föras en ny paragraf, betecknad 6 a j

(Nuvarande lydelse)

Är gäldbunden man död, och haver
någon försträckt penningar, eller
varor, till hans begravning; det
skall först gäldas, sedan det gods avskilt
är, som förr är sagt. Därnäst
den kostnad, som å egendomens
uppteckning skäligen gjord är, sedan
läkarelön, läkedom och föda under
den dödas sista sjukdom, deras
arvode, som honom däri skött hava,
så ock borgenärs kostnad för gäldenärens
försättande i konkurs eller
för beslut om egendomens avträde
till förvaltning av boutredningsman,
betjänters och tjänstehjons lön för
sista året, annan arbetares dagspenning
eller avlöning, den där ej stått
inne längre än sex månader efter
förfallodagen, samt sådan begravningshjälp
eller för de tre sista månaderna
upplupen sjukhjälp eller
livränta, som det enligt lag angående
ersättning för skada till följd av
olycksfall i arbete åligger gäldenären
att utgiva. Vad nu är stadgat om förmånsrätt
för arbetares avlöning äge
ock tillämpning i avseende å skadestånd,
som i händelse av obehörigt
avskedande eller arbetsavtals hävande
må tillkomma arbetaren i stället
för avlöning, som skulle med förmånsrätt
utgått. Innestår hos arbetsgivare
viss del av arbetares lön till

1 Senaste lydelse av 4 och 11 §§ se 1953:7

ap. 4 och 11 §§ handelsbalken1 skola
anges dels ock att i kapitlet skall ini,
med nedan angiven lydelse.

(Föreslagen lydelse)

§■

Är gäldbunden man död, och haver
någon försträckt penningar, eller
varor, till hans begravning; det
skall först gäldas, sedan det gods avskilt
är, som förr är sagt. Därnäst
den kostnad, som å egendomens uppteckning
skäligen gjord är, sedan
läkarelön, läkedom och föda under
den dödas sista sjukdom, deras arvode,
som honom däri skött hava,
så ock borgenärs kostnad för gäldenärens
försättande i konkurs eller
för beslut om egendomens avträde
till förvaltning av boutredningsman,
betjänters och tjänstehjons lön för
sista året, annan arbetares dagspenning
eller avlöning, den där ej stått
inne längre än sex månader efter
förfallodagen, samt sådan begravningshjälp
eller för de tre sista månaderna
upplupen sjukhjälp eller
livränta, som det enligt lag angående
ersättning för skada till följd av
olycksfall i arbete åligger gäldenären
att utgiva. Vad nu är stadgat om förmånsrätt
för arbetares avlöning äge
ock tillämpning i avseende å dels
utestående försäkringsavgift för privat
pension åt gäldenärens arbetare
avseende det sista året dels skadestånd,
som i händelse av obehörigt
avskedande eller arbetsavtals hävande
må tillkomma arbetaren i stäl -

228

Kungl. Mdj. ts proposition nr 83 år 1967

(Nuvarande lijdelse)

säkerhet för arbetarens fullgörande
av sina skyldigheter, äge arbetaren
för sålunda innestående lön enahanda
förmånsrätt som nu angående
arbetares avlöning är sagd, evad
fordringen stått inne längre eller
kortare tid.

Förmånsrätt i den ordning, som i
första stycket stadgas för betjänters
och tjänstehjons lön, gälle ock för
fordran å, pension, som tillkommer
pensionstagare på grund av tjänst eller
annan arbetsanställning, vilken
innehafts av honom själv eller av
anhörig till honom, dock ej för längre
tid än sammanlagt ett år och ej
heller för längre tid tillbaka än ett
år innan konkursansökningen gjordes.
Samma förmånsrätt äge ock
pensionsstiftelse, som bildats enligt
lagen om aktiebolags pensions- och
andra personalstiftelser, för fordran
varom i 2 § nämnda lag sägs, i den
män fordringen motsvarar pensionsfordringar
som utgå med förmånsrätt
efter vad nu är sagt, dock allenast
såvitt fordringarna avse pension
intill belopp varom stadgas i 9 §
sista stycket nämnda lag.

Har på---------

Därefter skall--- —----

(Föreslagen lydelse)

let för avlöning, som skulle med förmånsrätt
utgått. Innestår hos arbetsgivare
viss del av arbetares lön
till säkerhet för arbetarens fullgörande
av sina skyldigheter, äge arbetaren
för sålunda innestående lön
enahanda förmånsrätt som nu angående
arbetares avlöning är sagd,
evad fordringen stått inne längre eller
kortare tid.

Förmånsrätt i den ordning, som i
första stycket stadgas för betjänters
och tjänstehjons lön, gälle ock för
fordran å pension, som är förfallen
till betalning före den dag, från vilken
tiden för klander mot utdelningsförslag
är att räkna, dock högst
för ett år. Pensionen skall tillkomma
borgenären på grund av tjänst
eller annan arbetsanställning, vilken
innehafts av honom själv eller av
anhörig till honom. Förmånsrätten
avser även pension, som intjänats
hos föregående arbetsgivare, när gäldenären
övertagit ansvaret för pensionen
under de betingelser som angivas
i 23 och 26 §§ lagen den

1967 (nr ) om tryggande av
pensionsutfästelse m. m.

- innehållna beloppet.

---lag sägs.

6 a §.

Därefter åtnjuter arbetstagare, som
är född år 1907 eller tidigare, eller
dennes efterlevande förmånsrätt i
arbetsgivarens konkurs för fordran
på framtida pension, varvid intjänad
del av ut fäst pension dock icke må
antagas avse högre årlig pension än
som motsvarar basbeloppet enligt lagen
den 25 maj 1962 (nr 381) om
allmän försäkring. Från det sålunda
beräknade fordringsbeloppet skall i
förekommande fall avdragas upplupen
del av pension, som må tillkomma
arbetstagaren enligt allmän pensions
plan, varom sägs i 4 § lagen
om tryggande av pensionsutfästelse
m. m., eller enligt privat pensionsförsäkring.

229

Kuhgl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Därefter skola — -------—

Sedan uttages----— —---

Förmånsrätt enligt första stycket
gäller även pension, som intjänats
hos föregående arbetsgivare, om gäldenären
övertagit ansvaret för pensionen
under de betingelser som angivas
i 23 och 26 §§ lagen om tryggande
av pensionsutfästelse m. m.

Beträffande fast egendom gäller
förmånsrätten enligt denna paragraf
först närmast efter de i 9 § angivna
fordringarna.

§•

---är sagd.

---innehållna beloppet.

Denna lag träder i kraft den 1 mars 1968. Äldre rätt skall äga tillämpning
i konkurs, vari beslut om egendomsavträde tidigare meddelats.

230

Kungl. Mäj:ts proposition nr 83 år 1967

Förslag

till

Lag

om ändring i konkurslagen

Härigenom förordnas att 28 a, 29, 100 och 139 §§ konkurslagen1 skola
erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

28 a §.

Har, på sätt i lagen om aktiebolags
pensions- och andra personalstiftelser
stadgas, beslut fattats om
överföring av medel från aktiebolag,
bankaktiebolag eller försäkringsaktiebolag
till pensionsstiftelse eller
annan personalstiftelse, som hör till
bolaget, och finnas bolagets borgenärer
därav hava lidit märklig skada,
skäll, om den balansräkning enligt
vilken medlens överföring skett
icke till registreringsmyndigheten
eller, såvitt angår bankaktiebolag,
till tillsynsmyndigheten inkommit
tidigare än etthundraåttio dagar innan
konkur sansökningen gjordes,
eller, där registrering av stiftelsen
skett först efter det balansräkningen
inkommit, registreringen icke
ägt rum tidigare än nyss är sagt,
överföringen av medlen på talan av
konkursboet återgå.

29 §.

Har gäldenären — — — konkursboet åter.

Har borgenär---inteckningens dödande.

Vad sålunda -—--om konkursansökningen.

Vad i första stycket stadgas äger
motsvarande tillämpning i fråga om
överlämnande av medel till pensionsstiftelse.

1 Senaste lydelse av 28 a § se 1955:185 och av 29 § se 1955: 236.

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

231

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

100 §.

I konkurs —----— egendomsavträde meddelades.

Fordran må — —----till betalning.

Pensionsfordran må icke göras
gällande till den del den gäldas av
pensionsstiftelse.

139 §.

Vid upprättande — — ■— -—■ — ortens pris.

I den mån fordran på ränta eller
annan dylik förmån, som skall utgå
under någons livstid, icke är förfallen
å den dag, från vilken tiden
för klander mot utdelnings förslag,
vari fordringen upptagits, är att
räkna, varde fordringen efter en
räntefot av fem för hundra om året
uppskattad till sitt kapitalvärde å
nämnda dag. Uppskattningen skall
ske med användande av den dödlighets-
och livslängdstabell för riket,
som av vederbörandei myndighet
sist blivit utgiven.

1967 (nr )
om tryggande av pensionsutfästelse
in. m. Fordran på ränta eller annan
förmån, som skall utgå under någons
livstid, uppskattas på motsvarande
sätt.

Denna lag träder i kraft den 1 mars 1968. Äldre lag skall tillämpas i
konkurs, vari beslut om egendomsavträde tidigare meddelats.

232

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

Förslag

till

Lag

om ändring i utsökningslagen

Härigenom förordnas att 110 och 149 §§ utsökningslagen1 skola erhålla

ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

Fordran, som — — — — —---

Ränta eller annan dylik fordran,
som ej är till kapitalet bestämd,
varde efter samma räntefot uppskattad
till sitt kapitalvärde å fördelningsdagen.
Är fråga om livränta,
skall uppskattningen ske med
användande av den dödlighets- och
livslängdstabell för riket, som av
vederbörande myndighet sist blivit
utgiven.

(Föreslagen lydelse)

§•

— äga rum.

) om tryggande av pensionsutfästelse
m. m.

149 §.

Skall ersättning -— —----ortens pris.

Denna lag träder i kraft den 1 mars
då utmätning skett dessförinnan.

Kapitalvärdets beräkning skall
ske efter en räntefot av fem för
hundra om året. Rättighet, som är
tillförsäkrad någon för livstiden,
skall uppskattas med ledning av 2
och 3 §§ lagen den
1967 (nr ) om tryggande av pensionsutfästelse
m. m.

1968. Äldre lag skall tillämpas i fall,

Senaste lydelse se 1912: 211.

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

233

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 7 § bokföringslagen den 31 maj 1929 (nr 117)

Härigenom förordnas att 7 § bokföringslagen den 31 maj 1929 skall erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

Inventariet skall upptaga den bokföringsskyldiges
samtliga tillgångar
i fastigheter, varulager, övriga lösören,
fordringar, värdepapper, kontanta
penningar och annat ävensom
hans samtliga skulder, evad tillgångarna
och skulderna ingå i rörelsen
eller ej. De skola specificeras
och för varje post skall värde därå
utsättas. Lösören, som icke ingå i
rörelsen, må dock upptagas i en
post. Jämväl i övrigt må i en post
sammanföras sinsemellan likartade
tillgångar eller skulder, så framt de
äro med åsatta värden överskådligt
införda i handelsbok eller bilaga och
hänvisning göres till boken eller bilagan.
Tillgångar och skulder skola
var för sig sammanräknas och skillnaden
mellan slutsummorna utsättas.

Inom linjen skola angivas dels
samtliga borgens- och övriga ansvarsförbindelser
för annan, vilka
den bokföringsskyldige iklätt sig, i
den mån de icke upptagits bland
skulderna, dels ock samtliga av den
bokföringsskyldige ställda panter,
evad förbindelserna eller panterna
äga samband med rörelsen eller icke.

Bolag, som-----hos

(Föreslagen lydelse)

§•

Inom linjen skola angivas dels de
pensionsåtaganden, som ej upptagits
bland skulderna, dels samtliga
borgens- och övriga ansvarsförbindelser
för annan, vilka den bokföringsskyldige
iklätt sig, i den mån
de icke upptagits bland skulderna,
dels ock samtliga av den bokföringsskyldäge
ställda panter, evad förbindelserna
eller panterna äga samband
med rörelsen eller icke.

nan.

Denna lag träder i kraft den 1 mars 1968.

8f Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr 83

234

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 24 maj 1929 (nr 116)
om tillsyn över stiftelser

Härigenom förordnas att 2, 3 och 8 §§ lagen den 24 maj 1929 om tillsyn
över stiftelser1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

2 §•

Anmälningsplikt föreligger ej beträffande:

1) stiftelse, vars--—---i riksräkenskapsverket;

2) stiftelse, som-----fastställt stadgar;

3) stiftelse, som------anordnad tillsyn;

4) stiftelse, anförtrodd------annat samfund;

5) stipendiestiltelse vid enskild undervisningsanstalt;

6) stiftelse till-----— vissa släkter;

7) stiftelse, vars---- tiotusen

kronor;

8) stiftelse, varom i lagen om aktiebolags
pensions- och andra personalstiftelser
stadgas; samt

9) stiftelse, som genom Konungens
förordnande eller stiftarens föreskrift
är undantagen från tillsyn
enligt denna lag.

Anmälningsplikt föreligger dock
städse beträffande stiftelse, som avses
i lagen med vissa bestämmelser
om pensionsstiftelse och icke är sådan
stiftelse varom ovan under 8)
förmåles.

1 Senaste lydelse se 1961: 585.

7) stiftelse, vars---tiotusen

kronor; samt

8) stiftelse, som genom Konungens
förordnande eller stiftarens föreskrift
är undantagen från tillsyn
enligt denna lag.

Anmälningsplikt föreligger dock
städse beträffande pensionsstiftelse
och personalstiftelse.

§•

Kungl. Maj.ts proposition nr 83 år 1967

235

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

andra stycket, skall av styrelsen all- se skola av styrelsen alltid anmälas
tid anmälas inom sex månader efter inom sex månader efter det styreidet
styrelsen mottagit sitt uppdrag, sen mottagit sitt uppdrag.

Finnes vid--------med styrelse.

Har vid---------årets utgång.

Anmäld stiftelse skall stå under
Konungens befallningshavandes tillsyn,
där Konungens befallningshavande
finner stiftelsen främja ett
allmännyttigt ändamål. Konungens
befallningshavande äge dock från
tillsyn undantaga stiftelse* som redan
är underkastad nöjaktig tillsyn
eller för vilken tillsyn enligt denna
lag eljest på grund av särskilda omständigheter
finnes icke vara behövlig.
Har stiftelses förmögenhet nedgått
under tiotusen kronor, må
Konungens befallningshavande jämväl
undantaga stiftelsen från tillsyn,
där ej fråga är om pensionsstiftelse
som avses i 2 § andra stycket.

För stiftelse,-----9—18 §§

Anmäld stiftelse skall stå under
Konungens befallningshavandes tillsyn,
där Konungens befallningshavande
finner stiftelsen främja ett
allmännyttigt ändamål. Konungens
befallningshavande äge dock från
tillsyn undantaga stiftelse, som redan
är underkastad nöjaktig tillsyn
eller för vilken tillsyn enligt denna
lag eljest på grund av särskilda omständigheter
finnes icke vara behövlig.
Har stiftelses förmögenhet nedgått
under tiotusen kronor, må
Konungens befallningshavande jämväl
undantaga stiftelsen från tillsyn,
där ej fråga är om pensionsstiftelse
eller personalstiftelse.
stadgas.

Denna lag träder i kraft den 1 mars 1968.

236

Kungl. Maj ds proposition nr 83 år 1967

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 14 september 1944 (nr 705)
om aktiebolag

Härigenom förordnas dels att 101 § 5 mom. lagen den 14 september 1944
om aktiebolag skall upphävas dels ock att 9 § 2 inom., 67 § 1 mom., 68 §,
72 § 2 mom., 101 § 1 och 7 inom., 111 § 1 mom., 112 §, 113 § 1 inom., 156,
161 och 165 §§, 174 § 1 mom. samt 213 och 216 §§ samma lag1 skola erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

9 §•

2 mom. Ej må--- — —-----

Ej heller må i bolagsordningen
intagas bestämmelse, som inskränker
bolagsstämmas rätt att besluta
om bildande av stiftelse enligt lagen
om aktiebolags pensions- och andra
personalstiftelser eller om överföring
av vinstmedel till sådan stiftelse.

67 §.

1 mom. Beslut om — —---rättens tillstånd.

Rättens tillstånd ----— — ansökningen bifallen.

Om ansökan,-----till registreringsmyndigheten.

Rättens beslut,------av lagakraf tbevis.

Aktiekapitalet skall------ blivit registrerat.

(Föreslagen lydelse)
— 177 §§ sägs.

68 §.

Innefattar beslut — — —---svarande belopp.

Ansökan om —------—--äga rum.

1 Senaste lydelse av 67 § 1 mom., 68 § och 174 § 1 mom. se 1946: 850 samt av 72 § 2 mom.
se 1959: 253.

237

Kungl. Maj.ts proposition nr 83 år 1967

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Bär stiftelse, som bildats enligt
lagen om aktiebolags pensions- och
andra personalstiftelser, hos bolaget
fordran, som avses i 2 § nämnda
lag, utgöre fordringen ej hinder mot
bifall till ansökningen om tillstånd
till vinstutdelning; men skall, där
vinstutdelning äger rum innan aktiekapitalet
enligt verkställd registrering
ökats med ett mot nedsäitningningen
svarande belopp, skyldighet
åvila bolaget att erlägga betalning
för så stor del av stiftelsens fordran
vid tiden för nedsättningsbeslutet
som vinstutdelningen motsvarar av
aktiekapitalet efter nedsättningen.

Sådan skyldighet upphöre, när å
fordringen avbetalats så stor del som
svarar mot nedsättningen av aktiekapitalet.

Rättens beslut,-----— av lagakraftbevis.

2 mom. Vid tillämpning —

Har för----- — ---- ---

Där förskott ---------

72 §.

---mot totalförlust.

--bland skulderna.

--är tillverkat.

Belopp, som upptagits under
rubriken Avsatt till pensioner, räknas
icke som skuld i den mån det
överstiger det belopp, under vilket
posten jämlikt 7 § första stycket
lagen den 1967 (nr

) om tryggande av pensionsutfästelse
m. m. icke får nedbringas.

101 §.

Vid uppställande-----nedan iakttagas.

1 mom. Följande poster---- ---god köpmannased:

A. Bland tillgångarna.

----—-----för räkenskapsåret.

B. Bland skulderna.

I. Aktiekapitalet, reservfonden-----för sig.

II. Värdeminskningskonton med —--särskilda tillgångsposterna.

III. Långfristiga skulder III. Långfristiga skulder

1. obligationslån; 1. pensionsskuld som redovi 2.

andra långfristiga skulder. sas under rubriken Avsatt

till pensioner;

2. obligationslån;

3. andra långfristiga skulder.

238

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

IV. Kortfristiga skulder.

--------kortfristiga skulder.

V. Oguldna, på-----före balansdagen.

VI. Vinst å

--------för räkenskapsåret.

Har bolag-----god köpmannased.

7 mom. Inom linjen-----dess slag.

111 §.

1 mom. Det åligger-----vara erforderliga.

Revisorerna hava------— mot bolagsordningen.

Om det--------sådant förbehåll.

Styrelsen och-----direktör vägras.

Hör till bolaget stiftelse, som bildats
enligt lagen om aktiebolags
pensions- och andra personalstiftelser,
skall revisorernas granskning
avse jämväl stiftelsens förvaltning
samt dess räkenskaper; och skall
vad i fjärde stycket är stadgat beträffande
bolagets styrelse och verkställande
direktör äga motsvarande
tillämpning å styrelse eller god man
för stiftelsen.

112 §.

Revisorerna skola-------till revisionsberättelsen.

113 §.

1 mom. Revisionsberättelsen skall---aktieägarnas kännedom.

Revisionsberättelsen skall---eller skuldregleringsfond.

Ilar uppskrivning------i revisionsberättelsen.

Kungl. Maj ds proposition nr 83 år 1967

239

( Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Revisor, som---särskild revisionsberättelse.

156

Det åligger------—• --och balansräkning.

I inventarium och balansräkning
för aktiebolag i likvidation skola
upptagas bolagets tillgångar och
skulder, tillgångarna till värde som
skall beräknas enligt vad i 100 §

4 mom. andra stycket är stadgat.

Om vid värdets bestämmande hänsyn
tagits därtill att vissa tillgångar
eller slag av tillgångar skäligen må
antagas kunna försäljas i ett sammanhang,
skall det anmärkas i balansräkningen.
Aktiekapitalet skall
i balansräkningen upptagas inom
linjen. Finnes skuld till stiftelse,
som bildats enligt lagen om aktiebolags
pensions- och andra personalstiftelser,
skall skulden i balansräkningen
redovisas i särskild post.

I övrigt skall beträffande inventarium
och balansräkning för aktiebolag
i likvidation gälla vad i 7 och
8 §§ bokföringslagen är stadgat.

Likvidatorerna skola---till likvidationsrevisorerna.

I inventarium och balansräkning
för aktiebolag i likvidation skola
upptagas bolagets tillgångar och
skulder, tillgångarna till värde som
akall beräknas enligt vad i 100 §
4 mom. andra stycket är stadgat.
Om vid värdets bestämmande hänsyn
tagits därtill att vissa tillgångar
eller slag av tillgångar skäligen må
antagas kunna försäljas i ett sammanhang,
skall det anmärkas i balansräkningen.
Aktiekapitalet skall
i balansräkningen upptagas inom
linjen. I övrigt skall beträffande inventarium
och balansräkning för
aktiebolag i likvidation gälla vad i
7 och 8 §§ bokföringslagen är stadgat.

161

§•

Inom en månad efter det redovisningshandlingarna
överlämnats till
likvidationsrevisorerna skola de till
likvidatorerna avlämna berättelse
över granskningen av deras förvaltning
och bolagets räkenskaper för
räkenskapsåret. Revisionsberättelsen,
som skall vara underskriven av
likvidationsrevisorerna, skall innehålla
uttalande, huruvida enligt deras
mening likvidationen onödigt
fördröj es eller icke. Om revisionsberättelsens
innehåll i övrigt och om
redovisningshandlingarnas återstäl -

240

Kungl. Maj.ts proposition nr 83 år 1967

(Nuvarande lydelse)

lande och förseende med påskrift
skall i tillämpliga delar gälla vad
i 112 § första stycket och 113 §

1 mom. är stadgat. Hör till bolaget
stiftelse som i 111 § 1 mom. sägs,
skall 112 § andra stycket äga motsvarande
tillämpning.

165

Sedan lilcvidatorerna fullgjort sitt
uppdrag, skola de så snart ske kan
avgiva slutredovisning för sin förvaltning
genom avlämnande av förvaltningsberättelse
rörande likvidationens
gång från likvidationens
början till dess avslutande. Berättelsen
skall ock innehålla redogörelse
för utskiftning. Vid berättelsen
skola fogas redovisningshandlingar
för hela likvidationstiden. Berättelsen
och redovisningshandlingarna
skola i huvudskrift eller avskrift
avlämnas till likvidationsrevisorerna
samt, där god man förordnats, till
denne. Likvidationsrevisorerna hava
att inom eu månad därefter avgiva
en av dem underskriven revisionsberättelse
över förvaltningen under
likvidationen och återställa handlingarna.
Om revisionsberättelsens
innehåll och om redovisningshandlingarnas
återställande och deras
förseende med påskrift skall i tilllämpliga
delar gälla vad i 112 §
första stycket och 113 § 1 mom. är
stadgat. Hör till bolaget stiftelse som
i 111 § 1 mom. sägs, skall 112 §
andra stycket äga motsvarande tilllämpning.

Efter det — —

(Föreslagen lydelse)

lande och förseende med påskrift
skall i tillämpliga delar gälla vad
i 112 § första stycket och 113 §
1 mom. är stadgat.

§•

Sedan lilcvidatorerna fullgjort sitt
uppdrag, skola de så snart ske kan
avgiva slutredovisning för sin förvaltning
genom avlämnande av förvaltningsberättelse
rörande likvidationens
gång från likvidationens
början till dess avslutande. Berättelsen
skall ock innehålla redogörelse
för utskiftning. Vid berättelsen
skola fogas redovisningshandlingar
för hela likvidationstiden. Berättelsen
och redovisningshandlingarna
skola i huvudskrift eller avskrift
avlämnas till likvidationsrevisorerna
samt, där god man förordnats, till
denne. Likvidationsrevisorerna hava
att inom en månad därefter avgiva
en av dem underskriven revisionsberättelse
över förvaltningen under
likvidationen och återställa handlingarna.
Om revisionsberättelsens
innehåll och om redovisningshandlingarnas
återställande och deras
förseende med påskrift skall i tilllämpliga
delar gälla vad i 112 §
första stycket och 113 § 1 mom. är
stadgat.

— nämnda handlingar.

174 §.

1 mom. Äger moderbolag---rättens tillstånd.

Inom fyra------fusion förfallen.

Senast fyra —• --till registreringsmyndigheten.

Rättens beslut-------av lagakraftbevis.

När rättens--------av moderbolaget.

Hör till dotterbolaget stiftelse, Hör till dotterbolaget pensionssom
bildats enligt lagen om aktie- stiftelse eller personalstiftelse, gäller
bolags pensions- och andra perso- om stiftelsens överförande till monalstiftelser,
skall vad i nämnda lag derbolaget vad i lagen den

241

Kungl. Maj.ts proposition nr 83 år 1967
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

ar stadgat rörande överförande av
aktiebolags personalstiftelse till annat
aktiebolag äga tillämpning vid
fusionen. Rättens tillstånd till fusionsavtalets
verkställande må ej
meddelas, med mindre det styrlces,
att tillsynsmyndigheten givit sitt tillstånd
till stiftelsens överförande till
moderbolaget. Anmälan för registrering
rörande stiftelsens överförande
skall göras samtidigt med anmälan
varom i fjärde stycket stadgas.

213

Med dagsböter--------

5. styrelseledamot eller verkställande
direktör, där han vid upprättande
av balansräkning, vinst- och
förlusträkning eller förvaltningsberättelse,
som avses i 98, 146 eller
154 §, uppsåtligen förfar i strid mot
bestämmelserna i 100 §, 101 § 2—-7
inom., 102 § första stycket, 103 §
eller 146 §;

6. likvidator som vid upprättande
av balansräkning, likvidationsräkning
eller förvaltningsberättelse,
som avses i 156, 160 eller 165 §,
uppsåtligen förfar i strid mot bestämmelserna
i nämnda lagrum; så
ock likvidator som vid upprättande
av balansräkning, som avses i 172 §,
uppsåtligen förfar i strid mot vad
som stadgas i 146 § samt 100 § eller
101 § 2—7 mom.;

7. revisor, likvidationsrevisor--

8. revisor eller likvidationsrevisor,
där han uppsåtligen eller av grov
vårdslöshet meddelar oriktig eller
vilseledande uppgift i yttrande, vilket
enligt 112 § andra stycket, 161 §
eller 165 § överlämnas till styrelse
eller god man för stiftelse som avses
i lagen om aktiebolags pensions- och
andra personalstiftelser.

1967 (nr ) om tryggande
av pensionsutfästelse m. m. är stadgat.

§•

---till aktieägare;

5. styrelseledamot eller verkställande
direktör, där han vid upprättande
av balansräkning, vinst- och
förlusträkning eller förvaltningsberättelse,
som avses i 98, 146 eller
154 §, uppsåtligen förfar i strid mot
bestämmelserna i 100 §, 101 § 2—4,
6 och 7 mom., 102 § första stycket,
103 § eller 146 §;

— därtill föreligger.

216 §.

Med dagsböter----------fjärde stycket;

7. revisor, vilken underlåter att 7. revisor, vilken underlåter att
iakttaga föreskrift som meddelats i iakttaga föreskrift som meddelats i

242

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

(Nuvarande lydelse)

112 §, 113 § 1 mom. fjärde stycket,
127 § fjärde stycket, 154 § andra
stycket eller i 154 § tredje stycket,
jämfört med 112 § eller 113 § 1 mom.
fjärde stycket, så ock likvidationsrevisor,
som försummar att fullgöra
vad i 161 § första punkten, tredje
punkten, jämförd med 112 § första
stycket eller 113 § 1 mom. fjärde
stycket, eller fjärde punkten eller
165 § första stycket femte punkten,
sjätte punkten, jämförd med 112 §
första stycket eller 113 § 1 mom.
fjärde stycket, eller sjunde punkten
eller 172 § tredje stycket finnes stadgat
;

8. god man---tredje stycket;

9. ledamot i styrelse eller god man
för aktiebolags personalstiftelse, där
han underlåter att iakttaga vad honom
enligt 111 § 1 mom. femte
stycket åligger; samt

10. förvaltare i aktiebolags konkurs,
som bryter mot vad i 169 §
tredje stycket är stadgat.

Där föreskrift--------—

Förseelse mot-------

(Föreslagen lydelse)

112 §, 127 § fjärde stycket, 154 §
andra stycket eller i 154 § tredje
stycket, jämfört med 112 §, så ock
likvidationsrevisor, som försummar
att fullgöra vad i 161 § första punkten,
tredje punkten, jämförd med
112 § första stycket, eller fjärde
punkten eller 165 § första stycket
femte punkten, sjätte punkten, jämförd
med 112 § första stycket, eller
sjunde punkten eller 172 § tredje
stycket finnes stadgat;

8. god man--- — tredje stycket;

samt

9. förvaltare i aktiebolags konkurs,
som bryter mot vad i 169 §
tredje stycket är stadgat.

— -----— allenast denne.

-----varje aktieägare.

Denna lag träder i kraft den 1 mars 1968. Äldre lag skall tillämpas på
aktiebolag som är i likvidation vid lagens ikraftträdande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

243

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 17 juni 1948 (nr 433) om försäkringsrörelse

Härigenom förordnas dels att 94 § 2 inom. och 105 § lagen den 17 juni
1948 om försäkringsrörelse skola upphävas dels ock att 10 § 2 inom., 62 §
1 inom., 63 §, 94 § 4 mom. samt 145, 146, 148, 153, 157, 326 och 329 §§
samma lag1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

10 §.

2 mom. Ej må------------65 § sägs.

62 §.

1 inom. Beslut om-----------rättens tillstånd.

Rättens tillstånd------------ansökningen bifallen.

Om ansökan--------till försäkringsinspektionen.

Rättens beslut------------av lagakraftbevis.

Aktiekapitalet skall —------------blivit registrerat.

63 §.

Innefattar beslut----------svarande belopp.

Ansökan om — — — —--— — — — — —. äga rum.

Har stiftelse, som bildats enligt lagen
om aktiebolags pensions- och
andra personalstiftelser, hos bolaget
fordran, som avses i 2 § nämnda lag,

1 Senaste lydelse av 329 § se 1961:610.

244

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

utgöre fordringen ej hinder mot bifall
till ansökningen om tillstånd till
vinstutdelning till aktieägarna; men
skall, där sådan vinstutdelning äger
rum innan aktiekapitalet enligt verkställd
registrering ökats med ett mot
nedsättningen svarande belopp, skyldighet
åvila bolaget att erlägga betalning
för så stor del av stiftelsens
fordran vid tiden för nedsättningsbeslutet
som vinstutdelningen motsvarar
av aktiekapitalet efter nedsättningen.
Sådan skyldighet upphöre
när å fordringen avbetalats så
stor del som svarar mot nedsättningen
av aktiekapitalet.

Rättens beslut-------------av lagakraftbevis.

4 mom. Inom linjen------

Inom linjen skall ock angivas sammanlagda
beloppet för år av pensioner,
utgående på grund av förpliktelser,
vilka ej upptagits såsom skuld
i balansräkningen eller motsvaras av
där upptagen skuld till pensionsstiftelse.
Pensionsförpliktelser, som i
närmast föregående balansräkning
upptagits såsom skuld, må ej redovisas
inom linjen.

------ bland skulderna.

Inom linjen skola ock angivas de
pensionsåtaganden, som ej upptagits
bland skulderna.

145 §.

Å den bolagsstämma------

Vad i 29 §, 99 § tredje, fjärde och
femte styckena, 100 §, 101 §, 102 § 1
inom., 105 § första stycket och 114 §
är stadgat om revisor och suppleant
för revisor, om revisors rättigheter
och skyldigheter samt om anmälan
eller meddelande för registrering beträffande
revisor skall i tillämpliga
delar gälla rörande likvidationsrevisor
och suppleant, där ej annat följer
av vad här nedan är stadgat.
Angående likvidationsrevisor — —

------hans ställe.

_________i 290 §.

146 §.

Då bolaget--— --------å bolagsstämma.

Redovisningshandlingarna skola —--redovisningen omfattar.

I fråga om styrelsens och verk- I fråga om styrelsens och verkställande
direktörens redovisning, ställande direktörens redovisning,

245

Kangl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

om revisorernas granskning och revisionsberättelsen,
om handlingars
framläggande å bolagsstämma, tillhandahållande
under viss tid före
denna och insändande till försältringsinspektionen,
om behandlingen
av frågan om ansvarsfrihet samt om
anställande av talan mot styrelseledamot
eller verkställande direktören
skall i tillämpliga delar gälla
vad i 91—96, 102—705, 113, 118,
120—124 och 284 §§ är stadgat. Omfattar
den tid, för vilken redovisning
skall avgivas enligt första stycket,
även föregående räkenskapsår, skall
särskild redovisning avgivas för
nämnda år och skall därvid jämväl
97 § äga tillämpning.

148

Det åligger —---- --------

Likvidatorerna skola ------

om revisorernas granskning och revisionsberättelsen,
om handlingars
framläggande å bolagsstämma, tillhandahållande
under viss tid före
denna och insändande till försäkringsinspektionen,
om behandlingen
av frågan om ansvarsfrihet samt om
anställande av talan mot styrelseledamot
eller verkställande direktören
skall i tillämpliga delar gälla
vad i 91—96, 102—704, 113, 118,
120—124 och 284 §§ är stadgat. Omfattar
den tid, för vilken redovisning
skall avgivas enligt första stycket,
även föregående räkenskapsår, skall
särskild redovisning avgivas för
nämnda år och skall därvid jämväl
97 § äga tillämpning.

§•

--och balansräkning.

I inventarium och balansräkning
för försäkringsaktiebolag i likvidation
skola beträffande tillgångar och
skulder som avses i 296 § där omnämnda
värdering och beräkning
följas. Andra tillgångar skola upptagas
till värde som skall beräknas enligt
vad i 93 § 1 mom. andra stycket
är stadgat. Aktiekapitalet skall i balansräkningen
upptagas inom linjen.
I övrigt skall beträffande inventarium
och balansräkning för försäkringsaktiebolag
i likvidation gälla
vad i 7 och 8 §§ bokföringslagen är
stadgat.

— till likvidationsrevisorerna.

153 §.

246

Kungl. Ma-j:ts proposition nr 83 år 1967

(Nuvarande lydelse)

sen, som skall vara underskriven av
likvidationsrevisorerna, skall innehålla
uttalande, huruvida enligt deras
mening likvidationen onödigt
fördröjes eller icke. Om revisionsberättelsens
innehåll i övrigt och om
redovisningshandlingarnas återställande
och förseende med påskrift
skall i tillämpliga delar gälla vad i
103 §, 104 § 1 mom. och 105 § andra
stycket andra punkten är stadgat.
Hör till bolaget stiftelse som i 105 §
sägs, skall vad i andra stycket första
punkten av samma paragraf är stadgat
äga motsvarande tillämpning.

(Föreslagen lydelse)

157 §.

Efter det-------nämnda

Angående insändande-------

skall ock innehålla redogörelse för
utskiftning. Vid berättelsen skola
fogas redovisningshandlingar för
hela likvidationstiden. Berättelsen
och redovisningshandlingarna skola
i huvudskrift eller avskrift avlämnas
till likvidationsrevisorerna, vilka
hava att inom en månad därefter
avgiva en av dem underskriven
revisionsberättelse över förvaltningen
under likvidationen och återställa
handlingarna. Om revisionsberättelsens
innehåll och om redovisningshandlingarnas
återställande och deras
förseende med påskrift skall i
tillämpliga delar gälla vad i 103 §
och 104 § 1 mom. är stadgat.

handlingar.

- 284 § stadgas.

247

Kungl. Maj.ts proposition nr 83 år 1967

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

326 S.

Med dagsböter-------

4. styrelseledamot eller verkställande
direktör, där han vid upprättande
av balansräkning, vinst- och
förlusträkning, förvaltningsberättelse
eller redogörelse, som avses i 91
eller 97 § eller 205 §, jämförd med
91 och 97 §§, eller 139, 146 eller
241 §, uppsåtligen förfar i strid mot
bestämmelserna i 93 §, 94 § 2—5
inom., 95 §, 96 §, 97 § första stycket
första punkten eller 139 § eller 205 §
jämförd med 93 § 1—5, 7 och 8
inom., 94 § 3—5 mom., 95 §, 96 §
samt 97 § första stycket första punkten; 5.

6. revisor eller-------

7. revisor eller likvidationsrevisor,
där han uppsåtligen eller av
grov vårdslöshet meddelar oriktig
eller vilseledande uppgift i yttrande,
vilket enligt 105 § andra stycket
första punkten, 153 § eller 157 §
överlämnas till styrelse eller god
man för stiftelse som avses i lagen
om aktiebolags pensions- och andra
personalstiftelser.

329

Med dagsböter---------

3. ledamot i styrelse eller god man
för försäkringsaktiebolags personalstiftelse,
där han underlåter att iakttaga
vad honom enligt 105 § första
stycket åligger.

— är delägare;

4. styrelseledamot eller verkställande
direktör, där han vid upprättande
av balansräkning, vinst- och
förlusträkning, förvaltningsberättelse
eller redogörelse, som avses i 91
eller 97 § eller 205 §, jämförd med
91 och 97 §§, eller 139, 146 eller
241 §, uppsåtligen förfar i strid mot
bestämmelserna i 93 §, 94 § 3—5
inom., 95 §, 96 §, 97 § första stycket
första punkten eller 139 § eller 205 §
jämförd med 93 § 1—5, 7 och 8
inom., 94 § 3—5 inom., 95 §, 96 §
samt 97 § första stycket första punkten; 5.

likvidator som vid upprättande
av balansräkning, likvidationsräkning,
vinst- och förlusträkning
eller förvaltningsberättelse, som avses
i 148, 152, 157, 243, 247 eller
252 §, uppsåtligen förfar i strid mot
bestämmelserna i nämnda lagrum,
så ock likvidator som vid upprättande
av balansräkning enligt 163
eller 259 § uppsåtligen förfar i strid
mot bestämmelserna i 139 § samt
93 § eller 94 § 3—5 inom.;

— därtill föreligger.

§■

— 156 § andra stycket.

Denna lag träder i kraft den 1 mars 1968. Äldre lag skall tillämpas på
försäkringsaktiebolag som är i likvidation vid lagens ikraftträdande.

248

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 31 mars 1955 (nr 183) om bankrörelse

Härigenom förordnas dels att 92 § 2 mom. och 103 § lagen den 31 mars
1955 om bankrörelse skola upphävas dels ock att 8 § 2 mom., 47 § 1 mom.,
48 §, 92 § 3 mom. samt 128, 131, 137, 141, 183, 186 och 191 §§ samma lag
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

8 §•

2 mom. Ej må -----------av 18 §.

Ej heller må i bolagsordningen
intagas bestämmelse, som inskränker
bolagsstämmas rätt att besluta
om bildande av stiftelse enligt lagen
om aktiebolags pensions- och andra
personalstiftelser eller om överföring
av vinstmedel till sådan stiftelse.

47 §.

1 mom. Beslut om-------rättens tillstånd.

Rättens tillstånd--------ansökningen bifallas.

Har stiftelse, som bildats enligt lagen
om aktiebolags pensions- och
andra personalstiftelser, hos bolaget
fordran, som avses i 2 § nämnda lag,
skall fordringen ej utgöra hinder
mot bifall till ansökningen, där inför
rätten visas att å fordringen avbetalats
så stor del som svarar mot
nedsättningen av aktiekapitalet.

Om ansökan,-------till registreringsmyndigheten.

Rättens beslut,--------av lagakraftbevis.

Aktiekapitalet skall------blivit registrerat.

48 §.

Innefattar beslut------svarande belopp.

Ansökan om---—- — -— ---äga rum.

Har stiftelse, som bildats enligt lagen
om aktiebolags pensions- och
andra personalstiftelser, hos bolaget

Kiingl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

249

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

fordran, som avses i 2 § nämnda lag,
utgör fordringen ej hinder mot bifall
till ansökningen om tillstånd till
vinstutdelning till aktieägarna, men
skall, där vinstutdelning äger rum
innan aktiekapitalet enligt verkställd
registrering ökats med ett mot nedsättningen
svarande belopp, skyldighet
åvila bolaget att erlägga betalning
för så stor del av stiftelsens
fordran vid tiden för nedsättningsbeslutet
som vinstutdelningen motsvarar
av aktiekapitalet efter nedsättningen.
Sådan skyldighet upphör
när å fordringen avbetalats så stor
del som svarar mot nedsättningen
av aktiekapitalet.

Rättens beslut,---—----av lagakraftbevis.

92 §.

3 mom. Inom linjen —• ----

Inom linjen skall ock angivas
sammanlagda beloppet för år av
pensioner, utgående på grund av förpliktelser,
vilka ej upptagits såsom
skuld i balansräkningen eller motsvaras
av där upptagen skuld till
pensionsstiftelse. Pensions förpliktelser,
som i närmast föregående balansräkning
upptagits såsom skuld,
må ej redovisas inom linjen.

■ — bokförda värde.

Inom linjen skola ock angivas de
pensionsåtaganden, som ej upptagits
bland skulderna.

128 §.

Å den ----------— hans ställe.

Angående likvidationsrevisor — —

-----i 158 §.

131 §.

Det åligger--—---— och balansräkning.

I inventarium och balansräkning I inventarium och balansräkning
för bankaktiebolag i likvidation sko- för bankaktiebolag i likvidation skola
upptagas bolagets tillgångar och la upptagas bolagets tillgångar och

250

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

(Nuvarande lydelse)

skulder, tillgångarna till verkliga
värdet. Aktiekapitalet skall i balansräkningen
upptagas inom linjen.
Finnes skuld till stiftelse, som bildats
enligt lagen om aktiebolags pensions-
och andra personalstiftelser,
skall skulden i balansräkningen redovisas
i särskild post. I övrigt skall
beträffande inventarium och balansräkning
för bankaktiebolag i likvidation
gälla vad i 7 och 8 §§ bokföringslagen
är stadgat.

Likvidatorerna skola---— —

(Föreslagen lydelse)

skulder, tillgångarna till verkliga
värdet. Aktiekapitalet skall i balansräkningen
upptagas inom linjen. I
övrigt skall beträffande inventarium
och balansräkning för bankaktiebolag
i likvidation gälla vad i 7
och 8 §§ bokföringslagen är stadgat.

till likvidationsrevisorerna.

137

141

Sedan likvidatorerna----—

Inom en månad efter det redovisningshandlingarna
överlämnats till
likvidationsrevisorerna skola dessa
till likvidatorerna avlämna berättelse
över granskningen av deras förvaltning
och bolagets räkenskaper
för räkenskapsåret ävensom återställa
handlingarna. Revisionsberättelsen,
som skall vara underskriven
av likvidationsrevisorerna, skall innehålla
uttalande, huruvida enligt
deras mening likvidationen onödigt
fördröj es eller icke. Om revisionsberättelsens
innehåll i övrigt och om
redovisningshandlingarnas förseende
med påskrift skall i tillämpliga
delar gälla vad som är stadgat i 101
och 102 §§.

— för utskiftning.

Vid berättelsen skola fogas redovisningshandlingar
för hela likvidationstiden.
Berättelsen och redovisningshandlingarna
skola i huvudskrift
eller avskrift avlämnas till
likvidationsrevisorerna, vilka hava
att inom en månad därefter avgiva
en av dem underskriven revisionsberättelse
över förvaltningen under
likvidationen och återställa handlingarna.
Om revisionsberättelsens

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

251

(Nuvarande lydelse)

håll och om redovisningshandlingarnas
förseende med påskrift skall i
tillämpliga delar gälla vad som är
stadgat i 101 och 102 §§. Hör till
bankaktiebolaget stiftelse som i
103 § sägs, skall vad som är stadgat
i andra stycket av samma paragraf
äga motsvarande tillämpning.

Efter det — — —------

Angående insändande--

(Föreslagen lydelse)

innehåll och om redovisningshandlingarnas
förseende med påskrift
skall i tillämpliga delar gälla vad
som är stadgat i 101 och 102 §§.

nämnda handlingar.
---— i 152 §.

183 §.

Med dagsböter —■ —---— till aktieägare;

4. styrelseledamot, där han vid
upprättande av balansräkning, vinstoch
förlusträkning eller förvaltningsberättelse,
som avses i 89, 120 eller
129 § uppsåtligen förfar i strid med
bestämmelserna i 91 §,92 § 2 och 3
inom., 93 § eller 94 §;

5. likvidator som--• -— ■— —-

7. revisor eller likvidationsrevisor,

4. styrelseledamot, där han vid
upprättande av balansräkning, vinstoch
förlusträkning eller förvaltningsberättelse,
som avses i 89, 120 eller
129 §, uppsåtligen förfar i strid med
bestämmelserna i 91 §, 92 § 3 mom.,
93 § eller 94 §;

- därtill föreligger.

186 §.

Med dagsböter — ----- — — andra stycket;

3. ledamot i styrelse eller god man

för stiftelse, som avses i 103 §, där
han underlåter att iakttaga vad som
åligger honom enligt första stycket
i nämnda paragraf;

4. den som bryter mot vad som
stadgas i 69 §.

191

3. den som bryter mot vad som
stadgas i 69 §.

§•

252

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

(Nuvarande lydelse)

dande av pension, och härrör stiftelsens
förmögenhet huvudsakligen
från överföring av medel från bolaget,
har tillsynsmyndigheten, om
stiftelsen icke är underkastad bestämmelserna
i lagen om aktiebolags
pensions- och andra personalstiftelser,
att tillse att stiftelsens tillgångar
äro placerade på sätt som med
beaktande av stiftelsens ändamål
och med hänsyn jämväl till vad i
denna lag är föreskrivet beträffande
placering av bankbolags medel bereder
skälig säkerhet. Har så ej
skett, må tillsynsmyndigheten förelägga
stiftelsen att vidtaga rättelse.

Det åligger---— ——--

(Föreslagen lydelse)

dande av pension, och härrör stiftelsens
förmögenhet huvudsakligen
från överföring av medel från bolaget,
har tillsynsmyndigheten att
tillse att stiftelsens tillgångar äro
placerade på sätt som med beaktande
av stiftelsens ändamål och med
hänsyn jämväl till vad i denna lag
är föreskrivet beträffande placering
av bankbolags medel bereder skälig
säkerhet. Har så ej skett, må tillsynsmyndigheten
förelägga stiftelsen
att vidtaga rättelse.

myndigheten äskas.

Denna lag träder i kraft den 1 mars 1968. Äldre lag skall tillämpas på
bankaktiebolag som är i likvidation vid lagens ikraftträdande.

Kungl. Maj.ts proposition nr 83 år 1967

253

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 3 juni 1955 (nr 416) om sparbanker

Härigenom förordnas att 48 §, 78 § 3 mom. och 97 § lagen den 3 juni
1955 om sparbanker1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

Jämte vad —----- — såsom

Vad i----------

(Föreslagen lydelse)

§•

tillgång.

11. Inom linjen skall anmärkas
sammanlagda beloppet av sparbankens
ansvarsförbindelser, i den mån
de icke upptagits bland skulderna.
Tillika skall inom linj en upptagas av
sparbanken ställda panters sammanlagda
bokförda värde. Inom linj en
skola ock anmärkas de pensionsåtaganden,
som ej upptagits bland skulderna.
Ytterligare skall inom linjen
uppföras ränta å garantifond eller
grundfond, som till följd av reglerna
i 19 § icke kunnat utbetalas.

eller bilaga.

78 §.

3 inom. Senast fyra-----till verkställighet.

Tillsynsmyndighetens tillståndsprövning —- •—- -— allmän synpunkt.

När lagakraftvunnet--— övertagande sparbanken.

Hör till den överlåtande sparbanken
pensionsstiftelse eller personalstiftelse,
gälla om stiftelsens överförande
till den övertagande sparbanken
bestämmelserna i lagen den
1967 (nr )

1 Senaste lydelse se 1962: 234

254

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

om tryggande av pensionsutfästelse
m. m.

97 §.

Beträffande stiftelse,----—

andra stycket.

Denna lag träder i kraft den 1 mars 1968.

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1!)67

255

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 1 juni 1951 (nr 308)
om ekonomiska föreningar

Härigenom förordnas dels att i 17 § lagen den 1 juni 1951 om ekonomiska
föreningar skall införas ett nytt moment, betecknat 2 mom., av nedan
angiven lydelse dels att 2 mom. i samma paragraf skall erhålla beteckningen
3 mom., dels ock att 41 § 1 och 4 mom. samt 97 § samma lag skola erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

Vid uppställande---- ■—-

1 mom. Följande poster--

A. Bland tillgångarna.

B. Bland skulderna.

I. Långfristiga skulder.

II. Kortfristiga skulder.

III. Oguldna skatter

IV. Eget kapital.

4 mom. I balansräkningen
I balansräkningen skall ock anmärkas
sammanlagda beloppet för
år av pensioner, utgående på grund

(Föreslagen lydelse)

17 §.

1967 (nr ) om
tryggande av pensionsutfästelse
m. m. icke får nedbringas.

41 §.

— nedan iakttagas.

---anses påkallat:

I. Långfristiga skulder.

1. pensionsskuld som redovisas
under rubriken Avsatt till pensioner; 2.

andra långfristiga skulder.

räkenskapsårets utgång.

för räkenskapsåret.

egendomens slag.

I balansräkningen skola ock anmärkas
de pensionsåtaganden, som
ej upptagits bland skulderna.

för räkenskapsåret.

256

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

av förpliktelser vilka ej upptagits
såsom skuld i balansräkningen. Pensionsförpliktelse,
som i närmast föregående
balansräkning upptagits
såsom skuld, skall fortfarande redo -

visas som sådan.

97 §.

Senast fyra —--------- till länsstyrelsen.

Rättens beslut-------— — av lagakraftbevis.

När rättens — —--•— —---— fusionen genomförd.

Denna lag träder i kraft den 1 mars 1968.

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

257

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 25 maj 1956 (nr 216)
om jordbrukskasserörelsen

Härigenom förordnas att 45 och 84 §§ samt 87 § 2 mom. lagen den 25
maj 1956 om jordbrukskasserörelsen1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt
nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

45 §.

I balansräkningen — —------allmänna bokföringsgrunder.

Fordran på---—• ---— --särskild skuldpost.

Ej må medelsredovisning ske under
benämningen pensionsfond eller
underslödsfond eller under annan
benämning, som utmärker att fonden
bildats för tryggande av pension
eller eljest för anställdas eller
deras anhörigas välfärd.

Inom linjen-----------bokförda värde.

Inom linjen skall ock angivas sam- Inom linjen skola ock angivas de
manlagda beloppet för år av pensio- pensionsåtaganden, som ej upptaner,
utgående på grund av förplik- gits bland skulderna,
telser, vilka ej upptagits såsom skuld
i balansräkningen. Pensionsförpliktelse,
som i närmast föregående balansräkning
upptagits såsom skuld,
må ej redovisas inom linjen.

84 §.

Med dagsböter eller fängelse straffes

1. styrelseledamot, vilken vid upp- 1. styrelseledamot, vilken vid upprättande
av förvaltningsberättelse, rättande av förvaltningsberättelse,
balansräkning eller vinst- och för- balansräkning eller vinst- och förlusträkning
som avses i 38 § lagen lusträkning som avses i 38 § lagen
om ekonomiska föreningar eller i om ekonomiska föreningar eller i
81 § samma lag, jämförd med 56 § 81 § samma lag, jämförd med 56 §

denna lag, eller i 74 § andra styc- denna lag, eller i 74 § andra stycket
ket denna lag uppsåtligen förfar i denna lag uppsåtligen förfar i strid
strid med bestämmelserna i 43 §, med bestämmelserna i 43 §, 44 §,

1 Senaste lydelse av 87 § 2 mom. se 1962: 88.

9 Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 saml. Nr 83

258

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år i967

(Nuvarande lydelse)

44 §, 45 § andra, tredje, fjärde och
femte styckena, 46 § eller 47 § denna
lag;

2. likvidator, vilken-------

Har gärning — ---------

(Föreslagen lydelse)

45 § andra, tredje och fjärde styckena,
46 § eller 47 § denna lag;

— därtill föreligger.

--straffet dagsböter.

87 §.

2 mom. Senast fyra —-----—--registrering skett.

Tillsynsmyndighetens tillståndsprövning — —-— till länsstyrelsen.

Tillsynsmyndigheten skall--------- —sist angivits.

Beslut, varigenom —---• —------ — av lagakraftbevis.

När beslut — —-------fusionen genomförd.

Hör till den överlåtande kreditkassan
pensionsstiftelse eller personalstiftelse,
gäller om stiftelsens
överförande till den övertagande kreditkassan
vad i lagen den

1967 (nr ) om tryggande
av pensionsutfästelse m. m. är stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 mars 1968.

Knngl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

259

Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 9 mars 1967.

N ärvarande:

f. d. justitierådet
justitierådet
regeringsrådet
justitierådet

Lind,

Söderlund,

Åbjörnsson,

Brunnberg.

Enligt lagrådet den 24 januari 1967 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitieärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 16
december 1966, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle
för det i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas över upprättade
förslag till 1) lag om tryggande av pensionsutfästelse m. m., 2) lag om ändring
i 17 kap. handelsbalken, 3) lag om ändring i konkurslagen, 4) lag om
ändring i utsökningslagen, 5) lag om ändrad lydelse av 7 § bokföringslagen
den 31 maj 1929 (nr 117), 6) lag angående ändring i lagen den 24 maj 1929
(nr 116) om tillsyn över stiftelser, 7) lag angående ändring i lagen den 14
september 1944 (nr 705) om aktiebolag, 8) lag angående ändring i lagen den
17 juni 1948 (nr 433) om försäkringsrörelse, 9) lag angående ändring i
lagen den 31 mars 1955 (nr 183) om bankrörelse, 10) lag angående ändring
i lagen den 3 juni 1955 (nr 416) om sparbanker, 11) lag angående ändring
i lagen den 1 juni 1951 (nr 308) om ekonomiska föreningar och 12) lag angående
ändring i lagen den 25 maj 1956 (nr 216) om jordbrukskasserörelsen.

Förslagen, som finns bilagda detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av
hovrättsassessorn Allan Ekström.

Lagförslagen föranledde följande yttranden.

Lagrådet:

Den föreslagna lagstiftningen syftar främst till att förenkla och systematisera
vad som nu gäller om tryggande av pensioner. I stort sett kan sägas
att förslaget innebär framsteg i jämförelse med rådande ordning. Att de
s. k. reversstiftelserna avskaffas kommer sålunda att medföra avsevärd
minskning av arbete och administrativt besvär. Och att bättre överensstämmelse
eller samband mellan civilrättsliga och skatterätt sliga regler åstadkoms
innebär fördelar särskilt för berörda företag och arbetsgivare; det får
förutsättas att denna synpunkt också beaktas vid kommande skatterättslig
lagstiftning.

9f Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr 83

260

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

Det ändamål den nu föreslagna lagstiftningen skall tjäna är att trygga
fullgörandet av pensionslöften. Tydligen skulle detta syfte bäst vinnas
genom allmän användning av pensionsförsäkring eller FPG/PRI-systemet.
Förhållandena inom näringslivet är emellertid, såsom i förarbetena närmare
utförts, icke sådana att en dylik ordning anses praktiskt möjlig att
genomföra. Denna skulle nämligen för många företag innebära för stor
ekonomisk belastning och kunna medföra att någon privat pensionering
alls icke kom till stånd. Den pensionering det är fråga om utgör för övrigt
förmån utöver folkpension och allmän tilläggspension, varför från social
synpunkt trygghetskravet icke har samma tyngd som det eljest skulle äga.
Enligt lagrådets intryck har genom förslaget på det hela taget ernåtts en
lämplig avvägning mellan kravet på trygghet och hänsynen till det företagsekonomiskt
möjliga. Man har emellertid anledning hålla i minnet att genom
förslaget icke vinns annan trygghet än den som ytterst kan härledas från
företagets egen ekonomiska ställning. De tillgångar som skall motsvara vad
som i balansräkningen redovisas under rubriken Avsatt till pensioner skall
nämligen om företaget försätts i konkurs ingå i denna. Och vad som överlämnats
till en pensionsstiftelse skall visserligen undantas från konkursen
men det finns ingen föreskrift om hur mycket som skall tillföras stiftelsen.
Förslaget medför dock en bättre rättsställning för de pensionsberättigade
än om dess regler icke fanns. När det gäller att bevaka latent pensionsrätt
räknar man på goda skäl med bistånd av arbetstagarorganisationer. En viss
svaghet ligger dock därvid i att förutvarande arbetstagare — främst pensionärer
och sådana som icke tagit anställning hos annan arbetsgivare —
ofta icke längre tillhör dessa organisationer. Och det är överhuvudtaget
ovisst i vad mån organisationerna avser och har möjlighet att tillvarata
pensionärernas angelägenheter. Härom kan hänvisas till andra lagutskottets
utlåtande 1966 nr 71.

Tankegången bakom förslaget är att rätten att vid taxering erhålla avdrag
för gjorda avsättningar skall vara en anledning för arbetsgivare att
tillgripa de anordningar förslaget erbjuder. Dessa bygger därjämte på en
medverkan från personalorganisationer. Utredningsarbetet har varit särskilt
inriktat på dessa och liknande spörsmål.

Emellertid är att märka att överenskommelser om pension rättsligt sett
utgör avtal av vanligt slag och att en lagstiftning härom följaktligen måste
inpassas i det allmänna civilrättsliga regelsystemet. Ehuru lagstiftningens
egentliga betydelse ligger annorstädes, är — framför allt teoretiskt men
även praktiskt — av vikt att förhållandet mellan nu förevarande lagstiftning
och allmän civilrätt klarläggs. Lagrådet har därför funnit sig böra
mera utförligt behandla denna fråga och avser att i det följande, såväl allmänt
som beträffande de olika paragraferna, ange den uppfattning vartill
lagrådet på olika punkter kommit, även om någon ändring ej föreslås.

Till en början kan anmärkas att tryggandelagens bestämmelser tydligen

261

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

förutsätts skola vara tvingande i den män annat icke anges. Detta innebär
att arbetsgivaren och den pensionsberättigade är förhindrade att avtala något
som ej står i överensstämmelse med lagen.

Frågan om lagbestämmelsernas tillämpningsområde får därigenom ökad
betydelse. Vad då angår pension, pensionsutfästelse och pensionsåtagande
åsyftas i förslagen till ändringar i 17 kap. handelsbalken, i konkurslagen
och i bokföringslagen allt som går in under dessa icke närmare definierade
begrepp, således även pensionsutfästelser som icke tryggats på sätt som angivits
i tryggandelagen eller faller utanför denna, se 1 § andra stycket i
föi slaget. • \ad avser tryggandelagen anges i 1 § hur pensionsutfästelser
kan tiyggas. Lagrådet utgår från att lagens övriga bestämmelser rörande
pension bör vara direkt tillämpliga endast på sådana pensioner för vilkas
^ry§§ånde ai betsgivaren anlitat nagot av de i lagen angivna tillvägagångssätten.
Huruvida bestämmelserna kan analogt tillämpas på pensioner som
hgger utanför tryggandesystemet får i rättstillämpningen avgöras för varje
särskilt fall. En dylik tillämpning torde ligga nära till hands i fråga om
2 och 3 §§.

I motsats till vad nu sagts om pensioner gäller beträffande pensionsstiftelse
och personalstiftelse att dessa utgör i tryggandelagen noga definierade
begrepp. När ett sadant uttryck kommer till användning i tryggandelagen
eller annan lagstiftning måste det anses hänföra sig till den bestämning
som givits i 9 § resp. 27 § tryggandelagen. En stiftelse med uteslutande
ändamål att trygga utfästelse om pension till arbetstagare eller arbetstagares
efterlevande (9 §) är underkastad lagens regler. Även om stiftelseurkunden
skulle medge stiftelsen rätt t. ex. att betala pensionspost, är detta ogiltigt
och stiftelsen på grund av 13 § förhindrad betala en sådan post i annat fall
än där sägs. Men om en stiftelse bildas som inte uppfyller den bestämning
som sålunda givits åt begreppet pensionsstiftelse, t. ex. en stiftelse som förutom
ändamålet att trygga pensionsutfästelse bär även annat ändamål, är
en sådan stiftelse icke bunden av tryggandelagens regler om pensionsstiftelse
och inte alt anse som sådan stiftelse. Genom den samordning mellan
civilrätt och skatterätt som nu är avsedd att komma till stånd blir det emellertid
klart utsagt att endast avsättningar som skett i den ordning tryggandelagen
anger kommer att godkännas som avdragsgilla vid taxeringen. Under
sådana förhållanden torde frågan om att bilda stiftelser för pensionsändamål
vid sidan av tryggandelagen kunna förutses få mycken liten praktisk
betydelse.

För personalstiftelsernas del är det visserligen svårare att med säkerhet
förutse hur förhållandena kan komma att gestalta sig. Fall kan sålunda
möjligen tänkas uppkomma där en arbetsgivare av en eller annan anledning
vill tillgodose behovet av välfärdsanordningar för personalen genom att
anlita andra former än dem som anvisas i tryggandelagen. Ur civilrättslig
synpunkt torde det saknas anledning att icke tillåta att stiftelseformen an -

262

Kangl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

vänds härför. Förslaget torde också utgå från att i sådant fall en stiftelse
med stöd av allmänna stiftelserättsliga grundsatser kan bildas. Fråga är då
icke om en stiftelse enligt tryggandelagen och arbetsgivaren kan inte åberopa
de för sådan stiftelse gällande skattereglerna.

Den föreslagna lagstiftningen som anknyter till det vedertagna civilrättsliga
begreppet arbetstagare innehåller detta uttryck i ett flertal stadganden.
Uttrycket i och för sig innefattar givetvis icke förutvarande arbetstagare -—■
pensionärer eller sådana som slutat sin anställning av annan orsak. I allmänhet
medför dock detta förhållande icke någon begränsning i räckvidden
av vad som stadgas; av sammanhang och innehåll i övrigt är tydligt att skillnaden
mellan arbetstagare och förutvarande arbetstagare saknar relevans. I
några fall är emellertid tvärtemot uppenbart att stadgande icke gäller förutvarande
arbetstagare, så 16 och 17 §>§. Lagrådet återkommer till dessa paragrafer.
Jämväl 21 § skall beröras i det följande.

Stadgandet i 8 § skuldebrevslagen — som har motsvarighet även i annan
lagstiftning — anses uttrycka en rättsgrundsats av mera allmän giltighet.
Denna är ej inskränkt till något visst slag av avtalsvillkor. Tillämpad på det
villkoret för pension, att arbetstagaren skall vara i arbetsgivarens tjänst när
han uppnår pensionsåldern, innebär grundsatsen att villkoret kan åsidosättas
om det skulle strida mot god sed i anställningsförhållanden eller eljest
vara otillbörligt att vägra en viss arbetstagare pension av sådan anledning.
Vid bedömning härav inverkar olika omständigheter. Det är allmän uppfattning
att ålderspension utgör uppskjuten lön och därför till intjänad del
bör i princip vara oberoende av anställningsförhållandets bestånd. Men
exempelvis kan tänkas att parterna med full insikt om den principiella inställningen
avsiktligt gör pensionsrätten antastbar, t. ex. för att en tekniker
som anställes några år före pensionsåldern skall kvarstanna i sin tjänst intill
dess.

Ett stadgande som lagfäster den angivna rättsgrundsatsen bör avse alla
avtalsvillkor över huvud taget. Enligt lagrådets mening är emellertid att
föredra att, såsom departementschefen avser, frågan överlämnas till rättstillämpningen.

Förslaget till lag om tryggande av pensionsutfästelse in. m.

Lagrådet:

1 §•

Bestämmelsen i 12 § andra stycket är av principiellt så allmän betydelse
att den icke bör upptas i avsnittet om pensionsstiftelser utan hellre bland
lagens inledande paragrafer, förslagsvis som ett andra stycke i förevarande
paragraf. Detta kan erhålla följande lydelse:

»Förbehåll vid pensionsutfästelse att pension skall utgå endast i den mån

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967 263

stiftelses medel förslå därtill är utan verkan och arbetsgivaren svarar för
utfästelsen utan avseende på förbehållet.»

5 §■

I första stycket av denna paragraf ges huvudregeln om att arbetsgivare får
avsätta medel till ett särskilt skuldkonto för att redovisas i balansräkningen
under rubriken Avsatt till pensioner. Möjligheterna härtill är olika för aktiebolag
och vissa andra juridiska personer, å ena, samt övriga arbetsgivare,
å andra sidan. För båda fallen anger regeln att syftet med avsäitningen är
att trygga pensionsutfästelse. För den sistnämnda kategorin arbetsgivare
begränsas dock rätten till dylik avsättning till att avse utfästelse som arbetsgivaren
enligt allmän pensionsplan åtagit sig att redovisa under den angivna
rubriken.

Nu nämnda regel bör ses i samband med definitionen i 6 § av begreppet
pensionsreserv. Med arbetsgivares pensionsreserv avses ej blott hans skuld
för upplupen del av sådan utfäst pension som kan tryggas enligt 5 § utan
även vad han kan ha utfäst sig att redovisa såsom tillägg till utgående pension.
Av motiven framgår att föreskriften i 6 § om tillägg till utgående pension
tar sikte på vissa särskilda åtaganden enligt allmän pensionsplan. Avsättning
enligt 5 § skall uppenbarligen kunna ske även för tillägg. För att
detta klart skall framgå bör avfattningen av paragrafen ändras så att regeln
om avsättning enligt allmän pensionsplan får omfatta allt vad arbetsgivaren
enligt sådan plan åtagit sig att upptaga under rubriken Avsatt till pensioner.
Om 5 § ändras på nu nämnt sätt, bör även 6 § undergå viss jämkning. Lagrådet
återkommer till denna fråga vid sistnämnda paragraf.

Andra stycket i den föreslagna 5 § stadgar undantag från den för aktiebolag
och jämställda juridiska personer i första stycket första punkten givna
regeln om skuldredovisning, däremot icke från vad som i första stycket
andra punkten föreskrivs om annan arbetsgivare. Detta skulle framgå tydligare
om ordningsföljden mellan bestämmelserna ändrades så att den föreslagna
andra punkten i första stycket — efter ändring i enlighet med vad
förut sagts — kom att utgöra paragrafens första stycke samt första stycket
första punkten i något jämkat skick fördes till det föreslagna andra stycket.

I enlighet med vad nu sagts förordar lagrådet att i paragrafens första stycke
stadgas att arbetsgivare får i balansräkningen såsom skuld under rubriken
Avsatt till pensioner upptaga vad han enligt allmän pensionsplan åtagit
sig att redovisa under nämnda rubrik. Vidare föreslås att paragrafens andra
stycke inleds med stadgande att aktiebolag, ömsesidigt försäkringsbolag,
ekonomisk förening och sparbank får på sätt i första stycket sägs redovisa
även upplupen del av pensionsutfästelse som ej omfattas av allmän pensionsplan,
ävensom att till sistnämnda bestämmelse omedelbart anknyts undantaget
i andra stycket av det remitterade förslaget.

En omdisponering i enlighet med vad sålunda förordats leder till att hän -

264 Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

visningen i tredje stycket måste ändras till att avse andra stycket första
punkten.

Anmärkas kan att, såsom förut framhållits, lagen icke civilrättsligt reglerar
avsättningens storlek. Lagrådet vill emellertid fästa uppmärksamheten
på det samband som råder mellan redovisningsmöjligheten enligt förevarande
paragraf och den begränsning i avdragsrätten vid taxering som lär komma
att föreslås i proposition om ändring i kommunalskattelagen (anvisningarna
till 29 §). Enligt denna medges ej avdrag för redovisning på ifrågavarande
skuldpost i den mån posten överstiger det lägsta belopp vartill den enligt
7 § i förevarande lag får bringas att nedgå.

Det föreslagna andra stycket innehåller den särskilda regeln om viss begränsning
av skuldföringssystemets användning när det gäller s. k. huvuddelägare
i ett aktiebolag eller en ekonomisk förening. Med sådan delägare
menas en person som genom eget eller anhörigs innehav av aktier eller andelar
har ett bestämmande inflytande i bolaget eller föreningen. Regeln innebär
att skuldredovisning för huvuddelägares pensionslöfte är tillåten endast
när löftet ingår i allmän pensionsplan.

Anledningen till att en begränsningsregel med detta innehåll införts i tryggandelagen
är det eftersträvade sambandet med skatterätten. För närvarande
föreligger icke avdragsrätt vid inkomsttaxering för avsättning till tryggande
av pensionsåtagande till huvuddelägare. På denna punkt har utredningen
emellertid föreslagit den betydelsefulla ändringen att avdragsrätten
skall utsträckas att gälla även sådan pensionsutfästelse, dock med den begränsningen
att hänsyn endast får tas till åtaganden enligt allmän pensionsplan.
Enligt vad som framgår av remissprotokollet avser chefen för finansdepartementet
att framlägga förslag om en sådan ändring av skattereglerna.
I olika sammanhang har framhållits att det är av stort intresse att överensstämmelse
kommer att föreligga mellan de civilrättsliga reglerna i tryggandelagen
om rätt till avsättning och de regler som skall gälla i skatterättsligt
hänseende. Lagrådet som delar denna uppfattning tillstyrker att i tryggandelagen
tas in en särskild begränsningsregel angående avsättning till huvuddelägare.

Beträffande den författningstekniska utformningen av bestämmelsen vill
lagrådet framhålla följande. Den nuvarande regeln om att avdrag vid taxering
icke medges för avsättning avseende pensionsutfästelse till huvuddelägare
finns intagen i punkt 2 a i anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen.
Där anges att med huvuddelägare förstås »någon, vilken genom eget eller
anhörigs innehav av aktier eller andelar har ett avgörande inflytande i
bolaget eller föreningen eller ock efterlevande till någon varom sålunda är
fråga». I det remitterade förslaget har begreppet huvuddelägare erhållit en
närmare precisering i två hänseenden. Dels har det obestämda uttrycket
»anhörig» utbytts mot en uppräkning av de släktingar som skall tas i betraktande.
Vidare har det direkt i lagtexten utsagts att det är det samman -

Kungl. Mctj:ts proposition nr 83 år 1967

265

lagda aktieinnehavet som skall läggas till grund för bedömandet huruvida
en arbetstagare är att anse som huvuddelägare eller ej. Genom de gjorda
ändringarna har begreppet huvuddelägare erhållit en mera entydig bestämning
och lagrådet har ingen erinran mot lagtextens utformning i denna del.

Den särskilda undantagsbestämmelsen för huvuddelägare i berörda anvisningspunkt
till 29 § kommunalskattelagen avser enligt uttrycklig föreskrift
endast huvuddelägare i s. k. familjeföretag. Sådant företag föreligger »om
aktierna i aktiebolag eller andelarna i ekonomisk förening till huvudsaklig
del ägas eller på därmed jämförligt sätt innehavas — direkt eller genom förmedling
av juridisk person — av en fysisk person eller ett fåtal fysiska personer».
Ett motsvarande stadgande har icke upptagits i 5 § andra stycket
tryggandelagen. Definitionen av begreppet huvuddelägare i tryggandelagen
anknyter i stället till den bestämning av begreppet som lämnas i 32 a § konkurslagen.
Av förarbetena till detta lagrum framgår att med stadgandet avsetts
att vinna skydd mot den fara för borgenärerna vilken i form av löneoch
arvodesanspråk hotar beträffande aktiebolag, som reellt utgör ett av en
enda person under aktiebolagets form drivet företag, eller beträffande aktiebolag
med ett fåtal delägare av vilka en på grund av sitt aktieinnehav utövar
bestämmande inflytande över bolaget och de övriga står i fullt samförstånd
med honom. Såvitt lagrådet kunnat finna har kravet på att det skall vara
fråga om ett fåmansbolag upprätthållits i praxis. Det torde kunna förutsättas
att en motsvarande tolkning ges åt begreppet huvuddelägare i tryggandelagen.
Även utan uttrycklig föreskrift blir sålunda begränsningsregeln i 5 §
andra stycket endast tillämplig beträffande pensionsutfästelse till en huvuddelägare
i ett företag där aktierna eller andelarna innehas av en eller ett fåtal
personer.

6 §■

Under hänvisning till vad som anförts vid 5 § hemställer lagrådet att förevarande
paragraf erhåller den ändrade lydelsen att med arbetsgivares pensionsreserv
avses hans skuld för åtagande enligt allmän pensionsplan och
för upplupen del av sådan utfäst pension som han i övrigt äger redovisa enligt
5 §.

10 §.

Bestämmelsen i första stycket om att arbetsgivare kan bilda särskild pensionsstiftelse
har endast givits i tydlighetens intresse. Enligt utredningens
förslag angavs därvid uttryckligen att sådant förordnande kunde ske i stiftelseurkunden.
Denna begränsning har inte medtagits i det remitterade förslaget.
Enligt vanliga stiftelserättsliga regler äger en stiftare inte någon allmän
rätt att ändra stiftelses ändamålsbestämning. Att ifrågavarande bestämmelse
skulle avse att medföra någon ändring härutinnan kan inte antas.
Förslaget förutsätter nämligen att ändring av ändamålsbestämning skall ske

266

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

i den ordning som stadgas i 22 § i de fall då så framstår som påkallat. Att
förslaget har den nu angivna innebörden skulle framgå tydligare om nu förevarande
bestämmelse utformas på sätt utredningen föreslagit. Lagrådet
förordar därför att stadgandet jämkas på det sätt att mellan orden »Arbetsgivaren
äger» och ordet »förordna» insätts orden »i stiftelseurkunden».

Enligt tredje stycket får pensionsstiftelse icke trygga utfästelse åt s. k. huvuddelägare
utöver vad som kan anses sedvanligt för arbetstagare med motsvarande
uppgifter eller hans efterlevande.

Rörande detta stadgande vill lagrådet anmärka följande. Med hänsyn till
föreskriften i 12 § första stycket att pensionsstiftelse ej äger utfästa pension
blir det aldrig fråga om att stiftelsestyrelsen skall ta ställning till frågan
om pensionens storlek och fatta beslut härom, som sedermera då skulle
kunna bli föremål för åtgärd av tillsynsmyndigheten enligt 16 § lagen om
tillsyn över stiftelser. Det är i stället i andra sammanhang som stadgandet
kan bli aktuellt. Sålunda bör stiftelsens styrelse, om arbetsgivaren kräver
gottgörelse enligt 14 §, vägra sådan gottgörelse i vad den avser utgift för
huvuddelägares pension som överstiger den enligt 10 § tillåtna pensionsstorleken,
och betalning enligt 13 § får ej heller avse sådan överskjutande del.
Tillsynsmyndigheten har att vaka över att detta iakttas. Vid likvidation av
stiftelsen får det i 10 § tredje stycket angivna måttet icke överskridas vid
betalning av pensionsbelopp eller inköp av pensionsförsäkring. Det sistnämnda
gäller även om likvidationen föranleds av arbetsgivarens konkurs.
Pensionsborgenären kan därigenom komma att i samband med konkursen
få en mera vidsträckt rätt mot arbetsgivaren än mot stiftelsen. Den inskränkning
i bevakningsrätten som i 100 a § konkurslagen är stadgad beträffande
huvuddelägares löneanspråk gäller nämligen enligt ordalagen och
särskilt uttalande av lagberedningen (NJA II 1946 s. 253) icke anspråk på
pension.

11 §•

Bestämmelserna i förevarande paragraf syftar till att realisera den föreslagna
lagstiftningens grundtanke att realstiftelse skall vara den enda form
av pensionsstiftelse som för framtiden erkänns. Därjämte är syftet att markera
en sådan stiftelses självständighet gentemot arbetsgivaren. Förbud
stadgas sålunda för pensionsstiftelse att motta fordran hos arbetsgivaren.
Då det emellertid ansetts önskvärt att inte i allt för hög grad för framtiden
motverka uppkomsten av pensionsstiftelser har undantag gjorts för det fall
att stiftelsen utlånar medel till arbetsgivaren mot betryggande säkerhet. Vidare
ges förbud för pensionsstiftelse att mottaga egendom från arbetsgivaren
om till överlåtelsen knutits inskränkande villkor som väsentligt begränsar
stiftelsens rätt att förfoga över egendomen. Och slutligen meddelas föreskrift
om att stiftelses innehav av aktier i arbetsgivarbolaget och detta närstående
bolag skall vara beroende av att tillsynsmyndigheten lämnar medgivande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

267

Uttalanden i motiven ger vid handen att fordran som tillkommit i strid
mot det stadgade förbudet för stiftelsen att mottaga fordran mot arbetsgivaren
förutsätts skola vara ogiltig och att i samband därmed gjord pantsättning
bör återgå. Vidare är meningen att överlämnande av egendom skall
vara ogiltigt om därtill knutits villkor som inte är tillåtet. Vad åter gäller
förbudet för pensionsstiftelse att äga aktier i stiftarbolag och detta närstående
bolag innehåller motiven intet uttalande till ledning för ett bedömande av
den civilrättsliga påföljden av att avtal träffas i strid mot sådant förbud. I
lagtexten saknas för samtliga dessa fall uttryckliga bestämmelser rörande
ogiltighet.

I detta sammanhang bör erinras om de befogenheter och åligganden beträffande
pensionsstiftelser som enligt förslaget skall tillkomma tillsynsmyndigheten.
Denna kan förbjuda verkställighet av beslut som fattats av
stiftelsestyrelsen och förelägga denna att göra rättelse där så kan ske. Beslut
av tillsynsmyndighet i angivna hänseenden kan förbindas med föreläggande
av vite.

Vid bedömande av frågan om till ett legalt förbud bör knytas den sanktionen
att avtal som träffas i strid mot förbudet skall bli civilrättsligt ogiltigt
bör hänsyn främst tagas till om ogiltigheten framstår såsom påkallad
med hänsyn till förbudets syfte. Vidare är att beakta i vad mån det för att
upprätthålla förbudets effektivitet är erforderligt att ogiltighetsverkan inträder.
Ä andra sidan måste bedömningen även röna inflytande av att följderna
av ogiltighetspåföljden ibland kan bli mycket kännbara för parterna
i avtalet. Detta kan exempelvis vara fallet om värdet av den överlåtna egendomen
efter avtalets ingående stigit eller sjunkit kraftigt eller om någon av
parterna är insolvent. Särskild försiktighet med att föreskriva ogiltighetspåföljd
synes böra iakttas när förbudets tillämplighet i de särskilda fallen
beror på subjektiva bedömningar och risken därför är påtaglig för att de avtalande
parterna kan komma att bedöma frågan om förbudets tillämplighet
på avtalet på ett felaktigt sätt.

Uttrycklig bestämmelse att avtal i strid mot ett legalt förbud skall vara
ogiltigt bör visserligen för svensk rätts del inte nödvändigtvis fordras för att
ogiltighetspåföljd skall inträda. Men om ett i lagstiftning givet förbud för
att effektivt kunna upprätthållas anses alltid böra föranleda ogiltighet av
förbudsstridiga förvärv, är det för att undvika svårigheter vid rättstillämpningen
önskvärt att en regel härom upptas i lagtexten.

Med beaktande av de synpunkter som ovan anförts finner lagrådet övervägande
skäl tala för att endast förbudet för stiftelse att mottaga fordran
mot arbetsgivaren undantagslöst förbinds med den verkan att däremot
stridande avtal blir ogiltiga. En uttrycklig regel härom bör intas i lagtexten.
Till övriga förbud bör däremot inte knytas någon regel som för alla fall
medför ogiltighetsverkan. Effektiviteten av dessa förbud vilka främst hänför
sig till stiftelsens medelsplacering torde böra upprätthållas i första hand

268

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

genom den kontroll som tillsynsmyndigheten har att utöva. Härutöver bör
lämnas åt rättstillämpningen att med ledning av vanliga rättsgrundsatser
avgöra om ett avtal i strid mot något av förbuden hör föranleda att avtalet
blir civilrättsligt ogiltigt. I detta sammanhang kan hänvisas till den
reglering som ges i banklagen. Enligt denna har vid förbud mot att förvärva
egna aktier stadgats ogiltighetsverkan (49 §) men sådan inte föreskrivits
i anknytning till det förbud som gäller mot att såsom pant mottaga aktier i
emissionsbolag och därmed likartade företag (59 §).

På grund av det anförda vill lagrådet förorda att i första stycket av förevarande
paragraf till bestämmelsen om att pensionsstiftelse icke får mottaga
fordran mot arbetsgivaren fogas uttrycklig föreskrift att avtal härom är ogiltigt.
Därjämte torde andra punkten böra jämkas till lydelsen.

12 §.

I denna paragraf stadgas i likhet med vad som gäller enligt 3 § i 1961 års
lag förbud för pensionsstiftelse att själv utfästa pension. Uppenbarligen
hindrar bestämmelsen inte att stiftelse som själv är arbetsgivare utfäster
pension åt egna arbetstagare och deras efterlevande.

Under hänvisning till vad nyss anförts under 11 § hemställer lagrådet
att, i överensstämmelse med motsvarande stadgande i 1961 års lag, förbudet
förknippas med en uttrycklig bestämmelse om att avtal i strid med detta
icke är gällande.

Andra stycket torde, såsom förut nämnts, böra överföras till 1 §.

16 §.

Som tidigare anmärkts avser denna paragraf icke förutvarande arbetstagare.
— I 16 § tredje stycket första punkten stadgas att stiftelses styrelse är
beslutför om lika många närvara från vardera sidan. Med stadgandet avses
tydligen att ge, icke en beslutförhetsregel utan en regel om sammansättning,
jämför 10 § lagen om arbetsdomstol, där dessa två moment är klart urskiljbara.
Enligt lagrådets mening bör stadgandet ges en annan utformning, exempelvis
att i styrelsens beslut skall delta lika många från vardera sidan.
Anses därutöver en särskild beslutförhetsregel erforderlig — enligt det föreslagna
stadgandet räcker det ju med att två är närvarande hur stor än styrelsen
är — kan denna innehålla, t. ex. att minst halva antalet av styrelsens
ledamöter skall delta i beslut. I fråga om sammansättningen räknas ordföranden
som partsrepresentant, om han är vald ledamot, däremot icke om
han är utsedd av tillsynsmyndigheten.

17 och 18 §§.

Av skäl som kommer att anges vid förslaget till lag om ändring i 1929 års
lag om tillsyn över stiftelser förordar lagrådet att 18 § utgår ur förevarande
lag. För att icke paragrafföljden skall brytas föreslås att sista stycket i 17 §

269

Kungl. Maj:Is proposition nr 83 år 1967

får bilda en ny 18 § och ges förslagsvis följande lydelse: »Ledamot av pensionsstiftelses
styrelse och revisor i sådan stiftelse äga uppbära skäligt arvode
av stiftelsen för sina uppdrag ävensom ersättning för kostnader och

20 §.

Av departementschefens yttrande till remissprotokollet framgår att tvist
angående arbetsgivarens rätt till gottgörelse ej avsetts skola avgöras klandervägen.
Departementschefen har ansett att särskild lagreglering av frågan
är onödig samt har framhållit att parterna torde komma att under hand ta
kontakt med tillsynsmyndigheten för att inhämta dess synpunkter på frågan.
I detta uttalande kan lagrådet instämma. För tydlighets skull kan dock
bär anmärkas att hinder ej föreligger mot att tvisten instämmes till domstol.
Detsamma gäller givetvis skuld som stiftelsen själv ådragit sig.

Stadgandet i andra stycket om klander får anses innebära att talan om
rätt till utdelning inte kan upptas av domstol. Försittes klandertiden, har
alltså den som är missnöjd med fördelningsförslaget förlorat sin möjlighet
att vinna ändring gentemot stiftelsen, vilken ju för övrigt upplöses i samband
med likvidationen. Om skada tillskyndats honom vid fördelningen, har
han enligt särskilt stadgande rätt till skadestånd av styrelsens ledamöter.
Framhållas bör även att han äger vända sig mot arbetsgivaren för att erhålla
utfästa pensionsförmåner som ej betalats av stiftelsens medel.

21 §.

Denna paragraf innehåller bestämmelser om den ordning i vilken en stiftelses
tillgångar skall tas i anspråk när stiftelsen träder i likvidation. Först
skall medel avsättas för den skuld pensionsstiftelsen själv ådragit sig. Därefter
skall förfallna pensionsbelopp betalas. Återstående medel används i
första hand till inköp av försäkring för arbetstagares och efterlevandes pensionsfordringar.
Om tillsynsmyndigheten medger det, kan direkt betalning
av sådana fordringar också ifrågakomma. I andra hand används medlen till
understöd åt sådana arbetstagare och efterlevande som ej innehar pensionsfordringar
(andra punkten i andra stycket). Slutligen ges en regel för det
fall att medel ändå återstår. Dessa skall anslås till välgörande eller annat
allmännyttigt ändamål som tillsynsmyndigheten bestämmer.

De nämnda reglerna innehåller intet om i vilken ordning utgivande av
gottgörelse jämlikt 14 § åt arbetsgivaren skall ske vid likvidation. Uttrycklig
bestämmelse härom torde också kunna undvaras, eftersom av 15 § framgår
vilken ställning anspråk på sådan gottgörelse har. Om vid likvidation
föreligger fordran på gottgörelse skall — sedan avsättning skett för den
skuld stiftelsen själv ådragit sig — utgift som avses i andra stycket i sistnämnda
paragraf betalas ur årets avkastning. Täckning för arbetsgivarens
återstående fordran på gottgörelse skall beredas honom efter det pensions -

270 Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

borgenärerna blivit tillgodosedda jämlikt andra stycket första punkten i förevarande
paragraf.

Lagrådet har uppmärksammat att lagtexten erhållit en utformning som
förhindrar att medel används för dyrtidstillägg åt pensionsborgenär i andra
fall än då sådant tillägg omfattas av gjord pensionsutfästelse. Pensionärer
vilkas pensioner inte ger dem vad de kunnat ha anledning räkna med har
ett intresse av kompensation för inträdd prisstegring som är förtjänt av
särskild hänsyn. Detta intresse bör då tillgodoses genom pensionstillägg
sedan stiftelsen fullgjort sina rättsliga förpliktelser. Enligt lagrådets uppfattning
bör medel i mån av tillgång användas för detta ändamål. I enlighet
härmed föreslår lagrådet att andra punkten i andra stycket erhåller
följande ändrade lydelse: »I andra hand användas medlen till understöd åt
arbetstagare och efterlevande». Av sammanhanget med den föregående punkten
lär framgå att, i likhet med denna, den av lagrådet föreslagna lydelsen
avser även förutvarande arbetstagare.

Ytterligare kan framhållas att vad som anges i andra, tredje och fjärde
punkterna av andra stycket icke är av beskaffenhet att grunda rättsanspråk
som kan göras gällande inför domstol.

Om likvidation sker i anslutning till arbetsgivarens konkurs skall likvidationen
slutföras innan konkursen kan avslutas, eftersom jämlikt den
föreslagna 100 § tredje stycket konkurslagen pensionsfordran icke får göras
gällande i konkursen till den del den gäldas av stiftelsen. Emellertid
torde icke sällan kunna visa sig lämpligt att det inköp av pensionsförsäkring
som skall ske med stiftelsens medel får anstå för att verkställas i samband
med det pensionsförsäkringsköp som konkursförvaltaren enligt uttalande
i remissprotokollet bör företaga.

22 §.

I paragrafen behandlas frågor om ändring av ändamålet för pensionsstiftelse
och bestämmelserna äger enligt 30 § även tillämpning för personalstiftelser.
Det har i motiven framhållits att permutation kan vara påkallad om
destinatärskretsarna i två stiftelser är praktiskt taget lika eller om den ena
stiftelsen i det närmaste saknar medel och därför inte kan fullgöra sitt ändamål.
I anslutning härtill kan framhållas att vanliga permutationsrättsliga
grundsatser synes böra tillämpas i ärenden av förevarande slag. Uppkommer
fråga att slå samman flera stiftelser bör således tillses att åtgärden
inte länder till förfång för intressenterna i någondera av stiftelserna. Att
göra några mera generella uttalanden till ledning för hur långt kravet på
identitet mellan destinatärskretsarna skall sträcka sig torde knappast vara
möjligt. Förhållandena är nämligen så mångskiftande att bedömningen
måste ske under hänsynstagande till omständigheterna i varje särskilt fall.
För den händelse åter att den ena stiftelsens medel är helt otillräckliga synes
för sammanslagning med en annan stiftelse böra krävas antingen att båda

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

271

stiftelserna har samma personkrets och ändringen således rör annan bestämmelse
i stiftelsestadgarna eller att den andra stiftelsens tillgångar är så stora
att stiftelsernas förmögenheter tillsammantagna kan beräknas kunna tillgodose
hela den vidgade destinatärskrets som uppkommer genom sammanslagningen.

23 §.

Förevarande paragraf ger föreskrifter om hur ansvaret för pensionsutfästelser
skall överflyttas för den händelse näringsverksamhet övergår på annan.
Enligt allmänna rättsgrundsatser kan ett utbyte av gäldenär i regel inte ske
utan borgenärens samtycke. Det remitterade förslaget förutsätter också som
huvudregel att pensionsborgenärernas samtycke skall inhämtas när det gäller
att överföra ansvaret för pensionsutfästelser i samband med överlåtelse
av näringsverksamhet. Föreskrift ges emellertid också om att samtycke av
borgenär kan ersättas av ett av tillsynsmyndigheten lämnat medgivande,
om efterträdaren kan anses god för pensionsutfästelsen. Förslagets ståndpunkt
får anses innebära att pensionsborgenärerna inte har en ovillkorlig
rätt att kräva att utfästelserna säkerställs t. ex. genom pensionsförsäkring
eller kreditförsäkring.

I utredningens förslag upptogs i särskilt stadgande en erinran om att företrädaren
var fri från ansvar för de löften om pension som överflyttningen
avser. Bestämmelsen har inte medtagits i det remitterade förslaget. Någon
saklig ändring torde emellertid inte vara åsyftad. Att ett av pensionsborgenären
lämnat samtycke föranleder att företrädaren efter överflyttningen är
fri från sina tidigare åtaganden följer av allmänna rättsgrundsatser. Huruvida
ett av tillsynsmyndigheten lämnat medgivande — som i undantagsfall
kan komma att ges mot borgenärens bestridande —- skall ha samma verkan
kan däremot måhända bli föremål för tvekan. I tydlighetens intresse bör
därför en uttrycklig bestämmelse ges i ämnet.

Lagrådet hemställer att lagtexten utformas med beaktande av vad sålunda
anförts.

25 §.

Här behandlas det fall att arbetsgivaren upphör med näringsverksamhet
utan att ansvaret för pensionsutfästelse överflyttas på efterträdare. Arbetsgivaren
skall då trygga upplupen del av pensionsutfästelsen genom att köpa
pensionsförsäkring, såvida inte utfästelsen är kreditförsäkrad eller tillsynsmyndigheten
medger undantag. Det är att märka att detta stadgande gäller
vare sig till den ifrågavarande näringsverksamheten hör pensionsstiftelse
eller ej. Finns stiftelse, skall denna jämlikt 19 § likvidera, då näringsverksamheten
upphör utan att stiftelsen enligt reglerna i 24 § överförs till annan.
Om detta fall yttras i utredningens betänkande att man torde få förutsätta
att förordnande om överförande — vilket meddelas av tillsynsmyndigheten

272

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

— ges endast i de fall, då ansvaret för pensionsskulden överflyttas till efterträdaren,
samt att arbetsgivare som blir skyldig att köpa pensionsförsäkring
därför kan räkna med att stiftelsens medel i samband med likvidation
kommer att stå till hans förfogande. Tydligen får sistnämnda uttalande ej
fattas bokstavligen. Vid likvidation åligger det jämlikt 21 § (jämför 3 kap.
9 § i utredningens förslag) stiftelsens styrelse att köpa försäkring för pensionsfordringarna
eller undantagsvis att betala dessa. Arbetsgivaren får
emellertid räkna sig detta till godo vid fullgörande av sin skyldighet enligt
nu förevarande stadgande. Lagrådet föreslår att förhållandet mellan 21 och
25 §§ anges i sistnämnda paragraf, exempelvis genom att i första styckets
första punkt bisatsen formuleras sålunda: »skall han trygga upplupen del
av pensionsutfästelsen genom att köpa pensionsförsäkring i den mån ej den
berättigade tillgodoses enligt vad i 21 § andra stycket sägs.»

Enligt paragrafens tredje stycke får talan om fullgörelse enligt första stycket
föras av sådan fackförening eller liknande förening av arbetstagare som
avses i 17 § första stycket. I utredningens förslag motsvaras denna regel av
föreskrift att organisation av arbetstagare är behörig att tala för den som
icke själv för sin talan, om denne tillhör den grupp av personer organisationen
enligt sina stadgar avser att företräda. I motiven har utredningen nämnt
att den förutsatt att fackorganisationen också representerar pensionärer.
Den avfattning stadgandet erhållit i det remitterade förslaget innebär en
saklig ändring i förhållande till utredningsförslaget. Departementschefen
uttalar att förening vilken enligt 17 § första stycket äger välja arbetstagares
företrädare i stiftelsens styrelse bör kunna väcka talan. Uttalandet synes
ange att å ena sidan en förening som väl representerar den ifrågavarande
arbetstagaren men ej är behörig enligt 17 § ej får föra talan för honom i nu
förevarande sammanhang samt att å andra sidan en förening som äger behörighet
enligt 17 § har rätt att föra talan även för person som föreningen
ej representerar eller ens har till uppgift att representera. Förmodligen avses
emellertid att göra undantag om enligt 17 § två eller flera föreningar är
behöriga samt arbetstagaren tillhör en av dem; i sådant fält skulle de andra
ej vara taleberättigade. Tydligt är att enligt det föreslagna stadgandet förening
kan föra talan även för pensionär. Enligt utredningens förslag är, som
nämnts, organisationens rätt att föra talan begränsad till att »tala för den
som icke själv för sin talan». Någon sådan begränsning har icke gjorts i den
remitterade lagtexten.

Motiven ger ingen upplysning om anledningen till att utredningens förslag
frångåtts på angivna punkter.

Lagrådet finner för sin del att utredningens förslag innebär eu bättre avvägning
mellan organisationernas intressen inbördes och mellan dessa och
den enskilde. Lagrådet förordar därför att den av utredningen föreslagna
lösningen väljes.

Avslutningsvis vill lagrådet erinra om att, såsom tidigare framhållits,

273

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

lagrådet utgår från att förevarande paragraf endast avser pensioner för
vilkas tryggande arbetsgivaren anlitat något av de i lagen angivna tillvägagångssätten.

26 §.

Under hänvisning till vad under 23 § anförts förordar lagrådet att sista
punkten i första stycket ersätts med stadgande, att vad i 23 § sista stycket
sägs skall äga motsvarande tillämpning beträffande pensionsutfästelsens
rättsverkningar.

27 §.

Enligt första stycket av förevarande paragraf skall personalstiftelse ha till
ändamål att främja sådan välfärd åt arbetstagare eller arbetstagares efterlevande
som ej avser pension, avlöning eller annan likartad förmån. Beträffande
den gjorda begränsningen i fråga om ändamålet framhöll utredningen
att det från skattesynpunkt ansetts olämpligt att en personalstiftelse har till
ändamål att tillhandahålla sådana förmåner som arbetsgivaren på grund av
tjänsteavtal eller eljest är pliktig att utge till sina arbetstagare. Detta har
utredningen ansett framträda tydligt när fråga är om lön eller pension. Samma
betraktelsesätt bör enligt utredningen anläggas även i fråga om andra
förmåner som arbetsgivare enligt avtal utger till arbetstagare. I överensstämmelse
härmed har i utredningens förslag till lagtext föreskrivits att till personalstiftelse
ej må anslås medel för avlöning, pension eller annan förmån
som arbetsgivaren är pliktig att utge till enskild arbetstagare. I det remitterade
förslaget har i stället använts uttrycket »pension, avlöning eller annan
likartad förmån». Någon saklig ändring torde icke ha åsyftats utan meningen
torde vara att från ändamålet utesluta vad arbetsgivaren enligt anställningsavtalet
åtagit sig att utge till arbetstagaren. Enligt lagrådets uppfattning
framgår innebörden av stadgandet tydligare med den av utredningen
föreslagna lydelsen. Lagrådet får därför hemställa att det i lagtexten upptagna
undantaget uttryckligen anges gälla förmån som arbetsgivaren är pliktig
utge till enskild arbetstagare.

Såsom inledningsvis anförts har lagrådet utgått från att förslaget icke lägger
hinder i vägen för att med stöd av allmänna stiftelserättsliga grundsatser
stiftelser bildas för att tillgodose behovet av välfärdsanordningar för personalen
med anlitande av andra former än dem som anvisas i tryggandelagen.

På samma sätt som föreslagits beträffande 10 § bör i andra stycket infogas
orden »i stiftelseurkunden».

Med hänsyn till det anförda hemställer lagrådet att paragrafen erhåller
följande lydelse:

»Med personalstiftelse---eller annan förmån, som arbetsgivaren är

pliktig att utgiva till enskild arbetstagare.

Arbetsgivaren äger i stiftelseurkunden förordna, att---eller efterle vande.

274

Kiingl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967
28 §.

Under hänvisning till vad förut anförts under It § anser lagrådet övervägande
skäl tala för att till det i nu förevarande paragraf stadgade ovillkorliga
förbudet för personalstiftelse att inneha fordran mot arbetsgivaren knyts en
uttrycklig bestämmelse om ogiltighetsverkan av avtal som träffas i strid mot
förbudet. Lagrådet förordar att lagtexten kompletteras med ett stadgande
härom.

31 §.

Förevarande lagförslag innehåller ett flertal bestämmelser om offentlig
tillsyn och uppgifter för tillsynsmyndighet. I nu ifrågavarande paragraf anges,
såvitt gäller pensions- och personalstiftelse som avses i lagen, vilken
myndighet som skall utöva tillsynen, nämligen länsstyrelsen i det län där
arbetsgivaren har sitt hemvist. Emellertid är att märka att enligt förslaget en
tillsynsmyndighet skall ha uppgifter i fråga om tryggande av pensionsutfästelse
även i vissa fall då pensionsstiftelse ej finns utan tryggandet sker genom
skuldredovisning i bokföringen, jämför 23 och 25 §§. Även för dessa
fall krävs en bestämmelse om vilken myndighet som skall handha tillsynen.
Lagrådet föreslår att också sistnämnda fråga regleras i 31 § i likhet med vad
som skett i utredningens motsvarande stadgande (5 kap. 1 §). Lagrummet
bör alltså ändras, vilket enklast kan ske på det sättet att orden »för pensionsoch
personalstiftelse» får utgå. I samband därmed bör i rubriken närmast
före 31 § orden »över pensions- och personalstiftelse» utgå.

32 §.

Enligt förslaget är meningen att pensions- och personalstiftelser som avses
i tryggandelagen skall stå under tillsyn såväl enligt bestämmelserna i
denna lag som enligt 1929 års lag om tillsyn över stiftelser. Att 1929 års lag
är tillämplig kommer att framgå av dess egen lydelse efter den ändring av
2 § som nu föreslås. Något stadgande i tryggandelagen om att 1929 års lagskall
tillämpas erfordras alltså icke. Avsikten med nu förevarande paragraf
torde ej heller vara att ge en allmän föreskrift om sådan tillämplighet. Vad
som åsyftas torde i stället vara att utsträcka vissa av reglerna i 1929 års lag
utöver deras egentliga tillämpningsområde till att gälla tillsynsmyndighetens
befogenheter och åligganden vid utövandet av tillsyn enligt nu förevarande
lag. Såsom departementschefen uttalar skall myndigheten i de delar där
tryggandelagen innehåller regler som kompletterar och delvis ändrar tillsynslagens
system förfoga över de maktmedel som den sistnämnda lagen
anger. Lagrådet förordar att förevarande paragraf förtydligas genom att efter
ordet »åligganden» insätts orden »enligt denna lag.»

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

275

Övergångsbestämmelserna

Punkt 2

Stiftelse som utom pensionering även tillgodoser annat personaländamål
avses i samband med lagstiftningens ikraftträdande bli uppdelad på en pensionsstiftelse
och en personalstiftelse. Regler härom har upptagits i förevarande
punkt. Dessa regler torde utgå från att stiftelserna kan hänföras
under tryggandelagen. Undantagsvis kan det emellertid tänkas föreligga
fall där det ändamål som skall tillgodoses vid sidan av pensioneringen icke
faller under definitionen på personalstiftelse i 27 §. Förevarande punkt i
övergångsbestämmelserna är här icke direkt tillämplig. Det torde emellertid
få förutsättas afl en uppdelning skall komma till stånd även i dessa
fall och att därvid de i punkt 2 angivna reglerna skall vinna analog tilllämpning.

Punkt 3

Om den av lagrådet föreslagna omredigeringen av 5 § kommer till stånd,
bör första meningen under denna punkt ändras till överensstämmelse därmed.

Enligt stadgandet om rätt för arbetsgivaren att ändra stiftelsens pensionsutfästelser
för vilka han övertar ansvaret skall avgörandet om sådan rätt
föreligger bero av, bland annat, en jämförelse mellan värdet av de av stiftelsen
utfästa pensionerna och dess övriga skuld, å ena, samt fordringen
hos arbetsgivaren, å andra sidan. Att härvid pensionerna skall värderas
med hänsyn till vad som upplupit vid tiden för övertagandet, eller alltså
dagen för lagens ikraftträdande, torde böra uttryckligen anges.

Punkt 6

Genom bestämmelsen i första punkten av denna övergångsbestämmelse
blir de i 3—5 givna stadgandena för omvandling av reversstiftelse till spärrad
skuldpost i arbetsgivarens bokföring inte tillämpliga i fråga om pensionsstiftelser
som är knutna till banker och jordbrukskassor. Den synpunkt
som föranlett detta undantag torde även äga tillämpning på gemensamma
pensionsstiftelser med gemensam förmögenhet. Nu förevarande bestämmelse
synes därför böra avse även sådana stiftelser. Den bör därjämte
göras till föremål för viss formell jämkning.

De stadganden som i övrigt upptas i denna punkt av övergångsbestämmelserna
har enligt motiven tillkommit för att möjliggöra att pensionsstiftelses
fordran hos arbetsgivare skall få bestå inom ramen för det nya systemet
i sådana fall när arbetsgivarens utfästelse inte kan tryggas på något
av de sätt som anges i tryggandelagen. De skäl som föranlett detta ställningstagande
synes även vara för handen när det gäller reversfordringar
mot arbetsgivaren som innehas av en personalstiftelse vid lagens ikraft -

276

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

trädande. Anledning saknas sålunda att låta det i 28 § tryggandelagen stadgade
förbudet avse sådana fordringar. Den föreslagna bestämmelsen i sista
punkten om personalstiftelser torde avse att stadga sådant undantag. Att
övergångsbestämmelsen i denna del har nu angivna syften skulle kunna
komma till tydligt uttryck genom ett stadgande att pensionsstiftelse och
personalstiftelse utan hinder av den nya lagen får inneha fordran mot arbetsgivare
som tillkommit före lagens ikraftträdande och som ej skall upphöra
enligt 3. Av en sådan utformning framgår också klart att bestämmelserna
i 11 § tryggandelagen om betryggande säkerhet och medgivande
av tillsynsmyndighet inte blir tillämpliga på sådana fordringar varom nu
är fråga.

Punkt 7

Tillhandahållandet av bostad åt arbetstagare som är i tjänst torde regelmässigt
icke rymmas under ändamålsbestämningen för personalstiftelse i
27 § tryggandelagen. För att möjliggöra för en stiftelse som vid lagens
ikraftträdande fullgör sådant ändamål att fortsätta sin verksamhet har i
punkt 7 upptagits en särskild undantagsbestämmelse. Bestämmelsen torde
böra ges det innehållet att sådan stiftelse skall anses utgöra personalstiftelse
enligt nya lagen. Lagrådet föreslår att punkten omformuleras i enlighet
härmed.

Punkt 11

Denna punkt hänför sig till 12 § tryggandelagen. I det remitterade förslaget
upptar nämnda paragraf förbud mot pensionsutfästelse av pensionsstiftelse
och beträffande arbetsgivares pensionsutfästelse ges föreskrift om
ogiltighet av visst villkor. Paragrafen motsvarar i sak 3 § i 1981 års lag.
Sistnämnda lag, som trädde i kraft den 13 december 1961, innehåller i
övergångsbestämmelserna att vad i 3 § är stadgat ej avser pensionsutfästelse
given före lagens ikraftträdande. När i förevarande punkt talas om
pensionsutfästelse given med stöd av äldre rätt avses alltså lag som gällde
före den 13 december 1961.

Lagrådet har föreslagit att andra stycket av 12 § tryggandelagen med
viss jämkning av ordalydelsen skall överföras till 1 § och där utgöra ett
andra stycke. Iakttas detta bör hänvisningen i nu ifrågavarande punkt avse
1 § andra stycket och 12 §.

Punkt 13

Såsom framgår av utredningens betänkande avser detta stadgande att
åstadkomma anpassning till tryggandelagen beträffande sådana vid lagens
ikraftträdande befintliga stiftelser som saknar styrelse eller väl har styrelse
men där denna icke har behörig sammansättning. För att detta skall framgå
tydligare föreslås att bestämmelsen avfattas sålunda: »För stiftelse, som

Kungl. Maj. ts proposition nr 83 år 1967

277

bildats före lagens ikraftträdande och som skall bestå såsom pensionsstiftelse
eller personalstiftelse, skall styrelse varom i lagen sägs vara utsedd
senast den 31 december 1968.» Att bestämmelsen omfattar även pensionseller
personalstiftelse, som uppkommit genom delning av äldre stiftelse
enligt punkt 2 i övergångsbestämmelserna, torde vara ldart.

Förslaget till lag om ändring i 17 kap. bär. delsbal ken

Lagrådet:

4 §•

Beträffande den nu gällande första punkten i andra stycket yttrar utredningen
att den är oklar till sin formulering och att man kan ha delade
meningar om dess tolkning. Utredningens av departementschefen godtagna
förslag innebär en omformulering som förutsätts i materiellt hänseende
nära ansluta sig till utredningens uppfattning av gällande rätt. Härmed
torde närmast avses den föreslagna regeln att förmånsrätten gäller för pensionsfordran
som är förfallen till betalning före den dag från vilken klander
mot utdelningsförslag är att räkna. Vad sålunda sägs om att pensionsfordringen
skall vara förfallen och om tidpunkten härför föranleder ingen
erinran. Den föreslagna punkten i övrigt har emellertid till följd av omformulering
kommit att avvika från nu gällande rätt. Genom att tidsgränsen
bakåt — ett år innan konkursansökningen gjordes — slopats kan
även länge sedan förfallna pensionsbelopp bevakas med förmånsrätt t. ex.
pension åt pensionstagare för ett år som ligger åtta, nio år tillbaka i tiden.
Utredningsmaterialet lämnar ingen grundval för att bedöma de motiv
som skulle kunna föranleda till detta frångående av vad som nu gäller.
Lagberedningen är sysselsatt med utredning avseende bl. a. omarbetning
av de förmånsrättsliga reglerna. Det är därför lämpligt att i ifrågavarande
avseende bibehålla nuvarande konstruktion med en tidsgräns bakåt. Detta
kan ske genom att första punkten i förslaget får ett tillägg, motsvarande
slutorden i den nu gällande första punkten.

6 a §.

Lagrådet finner de skäl som föranlett departementschefen att frångå utredningens
förslag om förmånsrätt enligt 17 kap. 11 § handelsbalken för
fordran på framtida pension bärande. Betänkligheter kan föreligga också
mot att införa den förmånsrätt för framtida pension varom stadgas i förevarande
6 a §. Emellertid är här fråga om en förmånsrätt vars inverkan
på övriga borgenärers rätt i regel torde vara av mera begränsad omfattning
och dess betydelse kommer att ytterligare minska med tiden. Med
hänsyn till de sociala skäl som talar för att införa denna förmånsrätt vill
lagrådet därför icke motsätta sig förslaget härutinnan.

10 Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr 83

278

Kungl. Maj. ts proposition nr 83 år 1967

Förmånsrätt enligt 17 kap. 4 § kan med hänsyn till stadgandet i 13 §
icke göras gällande annat än i konkurs. I och för sig vore det mest följdriktigt
att för förmånsrätten enligt 6 a §, som till art och grund står nära
den som grundas å 4 §, använda motsvarande lagtekniska konstruktion
och sålunda låta orden »i arbetsgivarens konkurs» utgå ur 6 a § och i 13 §
göra hänvisning till jämväl 6 a §. Med hänsyn till giltighetstidens faktiska
begränsning och då härtill kommer att, såsom nämnts, lagberedningen
är sysselsatt med allmän översyn av 17 kap. handelsbalken vill lagrådet
dock icke föreslå någon ändring i förslaget.

11 §•

I paragrafen har föreslagits den ändringen att tredje stycket upphävs.
Någon särskild övergångsbestämmelse har icke upptagits i förslaget. Huruvida
en sådan erfordras kan icke bedömas på det föreliggande materialet.

Förslaget till lag om ändring i konkurslagen

28 a och 29 §§.

Lagrådet:

Såsom framgår av vad lagrådet inledningsvis anfört om tryggandelagen
syftar i lagtexten pensionsstiftelse och personalstiftelse endast på stiftelser
som faller under denna lag. Huruvida en analogisk tillämpning är möjlig
på andra stiftelser kan vara föremål för tvekan. Det kan erinras om att
ett i viss mån liknande spörsmål uppkommer även för närvarande, nämligen
om den nu gällande 28 a § kan tillämpas på fria pensionsstiftelser.
I litteraturen (Welamson Konkursrätt s. 230) har den meningen — med
tvekan — uttalats att eu sådan tillämpning är möjlig. Tillika har därvid
emellertid också framhållits att principiellt stor försiktighet torde vara påkallad
i fråga om analogisk tillämpning av återvinningsregler.

Med hänsyn till svårigheten att överblicka vad en mera utsträckt återvinningsregel
rent faktiskt kommer att omfatta och då det får antas röra
sig endast om undantagsfall bör åt rättstillämpningen överlämnas att bedöma
frågan.

Lagrådet har icke någon erinran mot att återvinning från pensionsstiftelse
på föreslaget sätt får följa olika regler allt efter som stiftelsen genom
överlämnande av medel fått överskott på kapitalet eller ej. För tydlighets
skull bör framhållas att återvinning uteslutande är beroende av förhandenvaron
av vissa faktiska förutsättningar.

Det är uppenbart att vid bedömande av frågan om överskott föreligger
eller ej bestämningen i 15 § första stycket tryggandelagen är avgörande.

Lagrådet har beträffande 29 § ingen erinran mot att tillämpning av
tredje stycket uteslutits beträffande pensionsstiftelser.

279

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967
100 §.

F. d. justitierådet Lind och justitierådet Brunnberg:

Det föreslagna tredje stycket innehåller att pensionsfordran icke må göras
gällande till den del den gäldas av pensionsstiftelse.

Vi vill rikta uppmärksamheten på ett icke betydelselöst spörsmål som
uppkommer härvidlag. I arbetsgivares konkurs kan bevakas fordringar både
av pensionsborgenärer och, på grund av återlån, av pensionsstiftelse. Fråga
blir då hur vid samtidig bevakning rättsläget för dessa båda slag av fordringar
gestaltar sig.

En motsvarande situation kan uppkomma enligt nu gällande rätt. Beträffande
bundna stiftelser finns inga särskilda regler i konkurslagen. Däremot
ges i 10 § andra stycket av 1937 års lag avräkningsregler avseende stiftelses
fordran enligt 2 §. Lagberedningen, vars betänkande låg till grund för lagen,
uttalade om dessa regler att stiftelsen icke borde äga uppbära utdelning i
den mån utdelning utginge å bevakade pensionsfordringar. Lagberedningen
ansåg att från utdelningen till stiftelsen således borde avdras vad som utdelades
å pensionsfordringarna. Skulle sistnämnda utdelning överstiga vad
som belöpte på stiftelsefordringen, borde enligt lagberedningens mening, om
stiftelsen hade annan egendom, medel till motsvarande belopp utbetalas till
konkursboet (NJA It 1937 s. 580—581). Avräkningsreglerna avser sålunda
utdelningsbelopp. — I fråga om fria stiftelser torde rättsläget vara angivet
genom det i remissprotokollet omnämnda rättsfallet NJA 1956 s. 748. Rättsfallet
innebär att en sådan stiftelse icke anses berättigad till bevakning i arbetsgivarens
konkurs i vidare mån än dess fordran hos honom överstiger de
direkt bevakade pensionsfordringarna. Här är det alltså fråga om bevakningsbelopp
för stiftelsens del.

Spörsmålet — om inverkan i konkursen av att fordringar bevakas både
av pensionsborgenärer och av pensionsstiftelse — har något berörts i remissprotokollet.
Efter den nya lagstiftningens ikraftträdande kan tänkas två fall
av sådana samtidiga bevakningar. I ena fallet är fråga om fordran hos arbetsgivaren
för reversstiftelser enligt äldre rätt, vilka på grund av övergångsbestämmelserna
till tryggandelagen skall bestå. Beträffande detta fall,
som anses mycket sällsynt, föreslås icke någon lagregel utan uttalas att
fallet synes kunna lösas med tillämpning av rättsfallet. Det må påpekas
att enligt detta uttalande den i rättsfallet antagna principen skulle utsträckas
att gälla även hittillsvarande bundna stiftelser för vilka för närvarande
gäller andra regler. Fallet kommer emellertid, oavsett att det är sällsynt,
icke att erbjuda något egentligt problem, om ett av oss i det följande framlagt
förslag till ändring i förevarande paragraf godtas; enligt övergångsbestämmelsen
skall ju äldre rätt tillämpas endast på äldre konkurser.

Det andra fallet avser att enligt den nya lagstiftningen pensionsstiftelse
lämnat återlån til! arbetsgivaren. Utredningen har i detta sammanhang beaktat
ett särskilt förhållande. Om både pensionsfordran och fordran på

280

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

grund av återlån bevakas i arbetsgivarens konkurs blir bevakningarna till
storleken automatiskt beroende av varandra till följd av regeln att pensionsfordran
icke får göras gällande till den del den gäldas av pensionsstiftelse.
Ju mer stiftelsen kan erhålla i konkursen, dess mindre skulle nämligen pensionsborgenären
få bevaka. Men härigenom skulle utdelningsprocenten stiga,
stiftelsen erhålla mera och pensionsborgenärens bevakningsbelopp sjunka
ytterligare osv. Utredningen har i anledning härav uttalat att man borde
kunna bortse från sådan tillgång för stiftelsen som består i fordran mot arbetsgivaren
om fordringen inte är förenad med panträtt. Det är alltså bär
fråga om beräkningen av pensionsborgenärens bevakningsfordran; enligt uttalandet
skall den beräknas utan avdrag för stiftelsetillgång av angivet slag.
I remissprotokollet behandlas icke detta särskilda förhållande att bevakningarna
bero av varandra. Om vad som här kallats det andra fallet —
med återlån — yttras endast att ingen inskränkning motsvarande den i rättsfallet
angivna skall gälla i stiftelsens bevakningsrätt.

Förslaget innebär alltså att i arbetsgivarens konkurs vid sidan av varandra
får göras gällande pensionsborgenärs pensionsfordran och pensionsstiftelses
fordran på grund av återlån, den senare till fullt belopp och den förra med
—. eventuellt — avdrag för vad som betalas av stiftelsen. Förslaget avviker
härutinnan från den princip som i rättsfallet antagits gälla för fria stiftelser.
Enligt vår mening uppkommer härigenom dubbelbevakning. Vi skall
söka belysa detta med ett exempel. För enkelhets skull antas därvid att
stiftelsen icke har annan tillgång än fordringen på grund av återlånet och
att säkerhet icke finns för detta, antingen på grund av tillsynsmyndighetens
beslut enligt It § första stycket tryggandelagen eller därför att säkerheten
visar sig värdelös. Om stiftelsen lämnat arbetsgivaren återlån på 100 000
kronor och pensionsfordringarna uppgår till likaledes 100 000 kronor, beräknas
utgångsvis pensionsborgenärernas och stiftelsens bevakningsfordringar
till sammanlagt 200 000 kronor. Enligt utredningens förut berörda
uttalande skall man med hänsyn till svårigheten att beräkna inverkan av
det inbördes beroendeförhållandet bevakningarna emellan stanna här. Av remissprotokollet
framgår, såsom angivits, icke fullt klart om denna ståndpunkt
biträdes. Men om man då går vidare skall pensionsborgenärernas
fordringar visserligen nedsättas enligt nu förevarande paragraf, men icke
med mera än vad stiftelsen erhåller i utdelning på sin fordran. Om man i
förenklingssyfte föregriper utdelningsprocentens fastställande och antar denna
till 50 %, skulle stiftelsen på sin bevakade fordran om 100 000 kronor
erhålla 50 000 kronor och detta skulle gå till pensionsborgenärerna. Dessas
bevakningsfordringar skulle nedsättas med detta belopp eller sålunda til!
(100 000 — 50 000 =) 50 000 kronor. Sammanlagt skulle pensionsborgenärerna
och stiftelsen få göra gällande fordringar å sammanlagt 150 000 kronor,
ehuru pensionsfordringarna endast utgör 100 000 kronor.

Den möjlighet till dubbelbevakning som enligt vår mening föreligger är

281

Kungl. May.ts proposition nr 83 år 1967

ägnad att lända övriga borgenärer till skada. Vad utredningen i detta sammanhang
anför om skillnaden mellan att mottaga fordran från arbetsgivaren
och att låna ut medel till denne synes vara utan betydelse för spörsmålets
bedömande. I det avseende varom nu är fråga synes skillnaden vara enbart
formell. En pensionsstiftelse har enligt 9 § tryggandelagen till uteslutande
ändamål att trygga pensionsutfästelser men äger enligt 12 § ej själv göra
sådana utfästelser. Jämlikt 14 § äger arbetsgivaren gottgöra sig ur stiftelsen
bland annat för utgifter i samband med pensionering, och stiftelsen erhåller
ingen regressrätt mot arbetsgivaren härför. Stiftelsen utgör kan det
sägas endast ett medel för arbetsgivaren att säkerställa och fullgöra sina
pensionsförpliktelser. I det nämnda rättsfallet ansågs avgörande att den där
ifrågavarande stiftelsen haft till ändamål att trygga jämväl arbetsgivarens
egna pensionsutfästelser. Och i ett i rättegången avgivet rättsvetenskapligt
utlåtande anfördes att utgångspunkten syntes böra vara att stiftelseförmögenheten
i första hand skulle användas för att säkerställa pensionsfordringar
mot arbetsgivaren, att stiftelseförmögenheten icke kunde betraktas
annat än som pant för dessa fordringar och att läget i förhållande till övriga
borgenärer var att jämställa med det som föreligger då gäldenär ställt pant
för viss fordran.

Enligt vår mening är det med hänsyn till det sagda lämpligt att för de
nya pensionsstiftelsernas del lagfästa den grundsats som fastslagits i 1956
års rättsfall. Vid sidan härav bör den föreslagna regeln i tredje stycket av
100 § konkurslagen kvarstå. Den erfordras för det vanliga fall att pensionsstiftelsen
har annan tillgång än den bevakade fordringen.

Vad angår det anmärkta beroendeförhållandet bevakningarna emellan vill
vi ifrågasätta om icke en beräkningsregel sådan som utredningen angivit i
sina motiv är av sådan vikt, att den bör komma till uttryck i lagtexten.

I enlighet med det sagda hemställer vi dels att tredje stycket kompletteras
med föreskrift att stiftelses fordran hos arbetsgivaren icke kommer i
betraktande om den ej täckes av ställd säkerhet dels att såsom ett fjärde
stycke införes stadgande av innebörd att pensionsstiftelse icke äger göra
gällande fordringar i arbetsgivarens konkurs i vidare mån än fordringarna
tillhopa överstiga sammanlagda beloppet av de direkt bevakade pensionsfordringarna.

Justiiierådet Söderlund och regeringsrådet Äbjörnsson:

I remissprotokollet har uttalats den meningen att pensionsstiftelses fordran
på grund av återlån och pensionsborgenärernas pensionsfordringar får
bevakas vid sidan av varandra i arbetsgivarens konkurs. Förslaget avviker
härutinnan från den princip som antagits i rättsfallet NJA 1956 s. 748, enligt
vilket en fri pensionsstiftelse icke anses berättigad att i arbetsgivarens konkurs
bevaka fordran hos denne i vidare mån än fordringen överstiger summan
av de hevakade pensionsfordringarna.

282

Kungl. Maj.ts proposition nr 83 år 1967

Emellertid synes rättsläget vad gäller stiftelses fordran på grund av återlån
skilja sig från det som förelåg till bedömande i rättsfallet. I det av högsta
domstolen avgjorda målet bestod stiftelsens hela kapitaltillgång av reversfordran
hos arbetsgivaren. Vid återlån bär fordringen mot arbetsgivaren
däremot uppkommit genom en av pensionsstiftelsen gjord placering av dess
medel. Eftersom pensionsstiftelsen äger reala tillgångar har arbetsgivaren
genom återlånet tillförts medel på samma sätt som om han upptagit lån
från eu utomstående. Den föreslagna lagstiftningen förutsätter vidare att
medel som en gång överförts från arbetsgivaren till stiftelsen definitivt skall
vara anslagna till välfärdsändamål och ej kunna återgå till arbetsgivaren i
annan mån än han äger gottgöra sig för utgifter i samband med pensionering;
jämför 21 § tryggandelagen. Enligt vår mening bör en pensionsstiftelse
som en konsekvens av att stiftelsen i ekonomiskt hänseende är fristående
från arbetsgivaren vad gäller fordran mot denne på grund av återlån
inta samma ställning i konkursen som om fordringen bevakats av annan
borgenär. Vi kan därför ansluta oss till det motivuttalande som nyss
återgivits.

139 §.

Lagrådet:

I första punkten stadgas att fordran på pension som icke är förfallen till
betalning skall uppskattas till det belopp som motsvarar upplupen del av
pensionsutfästelsen. Såsom lagrådet inledningsvis vid tryggandelagen anfört
torde i konkurslagen avses alla slags pensioner, alltså även sådana för
vilka arbetsgivaren icke vidtagit åtgärder till deras tryggande.

Den föreslagna bestämmelsen i 139 § andra stycket tredje punkten avser
att ersätta den nuvarande regeln om vilket värde som skall åsättas ränta och
annan förmån som skall utgå under någons livstid. Liksom för närvarande
är endast fråga om förmån som inte är förfallen till betalning den dag från
vilken klandertalan mot utdelningsförslaget skall räknas. Eftersom i dessa
fall förmånens storlek är bestämd, saknas anledning att hänvisa till 2 § i
tryggandelagen. Nu anförda synpunkter bör enligt lagrådets mening föranleda
att denna punkt ges en något ändrad utformning. Förslagsvis kan detta
ske genom att däri stadgas att fordran på ränta eller annan förmån, som
skall utgå under någons livstid och som icke är förfallen till betalning förstnämnda
dag, uppskattas med ledning av 3 § nämnda lag.

Förslaget till lag om ändring i utsökningslagen

Lagrådet:

Vad lagrådet under 139 § konkurslagen anfört om att hänvisning till 2 §
tryggandelagen är obehövlig synes böra föranleda motsvarande ändring i nu
ifrågavarande båda lagrum.

Kungl. Maj. ts proposition nr 83 år 1967

283

Förslaget till lag angående ändring i lagen om tillsyn över stiftelser

Lagrådet:

I överensstämmelse med vad lagrådet inledningsvis under tryggandelagen
framhållit må erinras om att i förevarande lag — t. ex. 2 § — med pensionsstiftelse
och personalstiftelse avses stiftelser enligt tryggandelagen.

Såsom lagrådet anmärkt vid 32 § i förslaget till tryggandelag avses att
pensions- och personalstiftelser varom stadgas i sistnämnda lag skall stå
under tillsyn enligt såväl tryggandelagen som nu förevarande lag. Meningen
lär vara att för en och samma stiftelse tillsynen enligt båda lagarna skall
utövas av samma myndighet. Även lagrådet finner en sådan anordning vara
mest ändamålsenlig. Emellertid skall enligt förslaget till tryggandelag tillsynen
handhas av länsstyrelsen i det län där arbetsgivaren har sitt hemvist,
under det att enligt förevarande lag tillsynsmyndighet är Konungens befallningshavande
i det län där stiftelsens förvaltning huvudsakligen skall utövas.
För att ernå den samordning som är önskvärd förordar lagrådet att
bestämmelsen i 1 § i sistnämnda lag om anmälan av stiftelse — vilken anmälan
ger upphov till att tillsyn anordnas — ändras så att det framgår att
beträffande pensions- och personalstiftelse anmälan skall göras hos Konungens
hefallningshavande i det län där arbetsgivaren har sitt hemvist. Godkänds
förslaget medför detta en ändring av ingressen.

8 §•

I denna paragrafs andra stycke stadgas att för stiftelse som står under
tillsyn enligt tillsynslagen 9—18 §§ i lagen skall gälla. Här kommer emellertid
i fråga vissa avvikelser på grund av att tryggandelagen i 16 och 17 §§
innehåller regler som innebär ändring i eller tillägg till bestämmelser i tillsynslagen.
I det remitterade förslaget till tryggandelag har i en särskild paragraf
— 18 § — upptagits en regel om den inverkan 16 och 17 §§ sålunda
skall ha på reglerna i tillsynslagen. Enligt lagrådets mening bör detta stadgande
ej stå i tryggandelagen utan i tillsynslagen. Lagrådet — som tidigare
förordat att det föreslagna stadgandet i 18 § skall utgå ur tryggandelagen —
föreslår att i andra stycket av nu förevarande paragraf intas en andra punkt
av innehåll att i fråga om pensions- eller personalstiftelse vad i 10 och 14 §§
stadgas dock gäller med de ändringar och tillägg som följer av 16 och 17 § §
tryggandelagen.

284

Kungl. Mny.ts proposition nr 83 år 1967

Förslaget till lag angående ändring i lagen om bankrörelse

Lagrådet:

191 §.

Fria pensionsstiftelser, som är knutna till bankaktiebolag eller sparbank,
står under viss tillsyn av bankinspektionen (191 § lagen om bankrörelse och
97 § andra stycket lagen om sparbanker). Denna tillsyn avser allenast placeringen
av stiftelsens tillgångar och stiftelserna är — i likhet med andra fria
pensionsstiftelser — även underkastade tillsyn enligt 1929 års lag. Enligt
uttrycklig föreskrift gäller den särskilda tillsynen genom bankinspektionen
icke pensionsstiftelser som avses i 1937 års lag om aktiebolags pensionsoch
andra personalstiftelser.

Genom att det nu framlagda förslaget till tryggandelag antas kommer det
hittillsvarande systemet med fria och bundna pensionsstiftelser att försvinna
och pensionsstiftelserna underkastas en enhetlig reglering både i fråga. ;pm
medelsförvaltningen och tillsynen. Det synes då naturligt att de särskilda
tillsynsreglerna i banklagen och sparbankslagen i samband därmed upphävs.
Utredningen har också föreslagit detta. Lagrådet delar denna uppfattning
och hemställer sålunda att banklagen och sparbankslagen ändras i enlighet
härmed (upphävande av 191 § lagen om bankrörelse och 97 § andra stycket
lagen om sparbanker). I detta sammanhang kan erinras om att försäkringsinspektionens
tillsyn upphör och detta även i vad den avser stiftelser inom
försäkringsväsendet.

Skulle detta förslag icke vinna bifall torde — utöver den ändring som
föreslagits i remissprotokollet — viss jämkning böra vidtagas i 191 § lagen
om bankrörelse. Den bestämning av begreppen pensionsstiftelse och personalstiftelse,
som lämnas i denna paragraf, motsvarar icke de i tryggandelagen
upptagna definitionerna. Härigenom kan viss tvekan uppkomma om
tryggandelagens regler blir tillämpliga på dessa stiftelser. För att undanröja
denna oklarhet bör första stycket i paragrafen erhålla följande lydelse: »Hör
till bankaktiebolag pensionsstiftelse eller personalstiftelse och härrör —- — —
vidtaga rättelse.»

Förslaget till lag angående ändring i lagen om sparbanker

Lagrådet:

97 §•

Lagrådet hänvisar till vad lagrådet anfört under 191 § lagen om bankrörelse.

Övriga lagförslag

Lagrådet lämnade förslagen utan erinran.

Ur protokollet:

Ingrid Hellström

Kungl. Maj.ts proposition nr 83 år 1967

285

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans
Maj.t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den
31 mars 1967.

N ärvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Andersson, Lange, Kling, Edenman, Johansson, Holmqvist,

Aspling, Palme, Sven-Eric Nilsson, Lundkvist, Gustafsson, Geijer,

Odhnoff.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter av lagrådet den 9 mars
1967 avgivet och justitiedepartementet den 20 samma månad tillhandakommet
utlåtande över de till lagrådet den 16 december 1966 remitterade
förslagen till

1) lag om tryggande av pensionsutfästelse m. in.,

2) lag om ändring i 17 kap. handelsbalken,

3) lag om ändring i konkurslagen,

4) lag om ändring i ut sökning slag en,

5) lag om ändrad lydelse av 7 § bokföringslagen den 31 maj 1929 (nr
117),

6) lag angående ändring i lagen den 24 maj 1929 (nr 116) om tillsyn
över stiftelser,

7) lag angående ändring i lagen den It september 1944 (nr 705) om aktiebolag,

8) lag angående ändring i lagen den 17 juni 1948 (nr 433) om försäkringsrörelse,

9) lag angående ändring i lagen den 31 mars 1955 (nr 183) om bankrörelse,

10) lag angående ändring i lagen den 3 juni 1955 (nr 416) om sparbanker,

11) lag angående ändring i lagen den 1 juni 1951 (nr 308) om ekonomiska
föreningar,

12) lag angående ändring i lagen den 25 maj 1956 (nr 216) om jordbruks
kasserör elsen.

Föredraganden redogör för lagrådets utlåtande och anför.

När det gäller förslagets huvudgrunder har lagrådet ansett att den centrala
reformen i lagstiftningsärendet, nämligen att reversstiftelserna avskaffas
och ersätts med en bokföringspost i balansräkningen, kommer att
medföra avsevärd minskning av arbete och administrativt besvär. Lagrå -

286

Kungl. Maj.ts proposition nr 83 år 1967

det har vidare i fråga om formerna för att trygga gjorda pensionsutfästelser
givit uttryck åt uppfattningen, att förslaget på det hela taget innebär
en lämplig avvägning mellan kravet på trygghet och hänsynen till det företagsekonomiskt
möj liga.

I fråga om tillämpningsområdet för de föreslagna bestämmelserna har
lagrådet bl. a. utgått från att bestämmelserna rörande pension i den föreslagna
lagen om tryggande av pensionsutfästelse (tryggandelagen) bör
vara direkt tillämpliga endast på sådana pensioner, för vilkas tryggande
arbetsgivaren anlitat något av de i lagen angivna tillvägagångssätten, dvs.
skuldföring under särskild rubrik eller avsättning till pensionsstiftelse.
Frågan hur vidsträckt tillämpningsområdet för de nämnda bestämmelserna
är får särskild betydelse när det gäller de föreslagna reglerna i 23—
25 §§ till pensionsborgenärernas skydd för det fall att arbetsgivaren upphör
med sin näringsverksamhet. Enligt min mening skulle det innebära eu
olycklig begränsning i den föreslagna lagens tillämpning, om dessa bestämmelser
inte ansågs tillämpliga också på andra pensionsutfästelser än
sådana som tryggats i någon av de i lagen angivna formerna. Som jag
anförde vid remissen till lagrådet utgör en rörelse med sina tillgångar i
form av inventarier, varulager in. m. som kollektiv ett väsentligt säkrare
mötvärde för pensionsskulden än motsvarande belopp i pengar eller fordringar.
Det är därför viktigt att en arbetsgivare, som upphör med sin rörelse
utan att ansvaret för pensionsskulden övertas av annan, säkerställer
pensionshorgenärerna i någon form. Ett lämpligt sätt att göra detta är att
inköpa pensionsförsäkring. Denna skyldighet bör åvila honom, oavsett om
han under rörelsens bestånd begagnat sig av de i tryggandelagen angivna
formerna för att trygga pensionsutfästelserna och därmed fått åtnjuta
avdrag vid inkomsttaxeringen för de gjorda avsättningarna.

Lagrådet har vidare berört frågan, om en arbetsgivare kan bilda och
avsätta medel till en stiftelse med pensionsändamål utan att tillämpa den
föreslagna tryggandelagen. Som lagrådet anfört utesluter inte lagen att så
sker. Frågan är emellertid som lagrådet också påpekat av mycket liten
praktisk betydelse med hänsyn till den utformning skattereglerna avses
få. De skatterättsliga fördelarna torde nämligen undantagslöst bli knutna
till sådana pensionsstiftelser som avses i tryggandelagen. Att en arbetsgivare
skulle avsätta beskattade vinstmedel till en stiftelse är föga troligt.
I de fall då en arbetsgivare ändå inte vill använda de former lagen erbjuder
för att trygga sina pensionsutfästelser, bör han upplysa sina anställda
därom, så att de får fullt klart för sig att de skyddsregler lagen innehåller
inte är tillämpliga.

Jag vill instämma i lagrådets uttalande alt en pensionsstiftelse normalt
tryggar pension åt förutvarande arbetstagare, dvs. pensionärer och avgångna
aktiva. Den omständigheten, att lagtexten även i detta sammanhang
— i överensstämmelse med 1961 års lag — använder begreppet arbets -

287

Kungl. Maj. ts proposition nr 83 år 1967

tagare, innebär sålunda inte att nämnda grupper är uteslutna från tryggande
enligt lagen.

Vad därefter angår de särskilda paragraferna i det remitterade förslaget
till tryggandelag kan jag instämma i vad lagrådet anfört rörande innebörden
av bestämmelserna i 5 § om s. k. huvuddelägare i aktiebolag eller ekonomisk
förening.

1 It § meddelas förbud för pensionsstiftelse att ta emot fordran mot
arbetsgivaren, att ta emot egendom på villkor som väsentligt begränsar
stiftelsens rätt att förfoga över egendomen och — i fråga om stiftelse
som grundats av aktiebolag — att äga aktier i stiftarbolaget eller detta
närstående bolag. Det remitterade förslaget innehåller ingen uttrycklig
föreskrift om verkan av att något av dessa förbud åsidosätts. Lagrådet har
närmare berört frågan, om avtalet i sådant fall skall i sin helhet drabbas
av ogiltighet i civilrättsligt hänseende eller inte. Som lagrådet närmare
utvecklat förutsätter inträdet av ogiltighet i och för sig ingen lagregel
därom. Å andra sidan behöver överträdelse av ett legalt förvärvsförbud
inte med nödvändighet leda till ogiltighet. Vid remissen till lagrådet gav
jag närmast uttryck åt den uppfattningen att ogiltighet bör inträda, om
stiftelse överträder förbudet att ta emot fordran mot arbetsgivaren eller
förbudet att ta emot egendom på villkor som väsentligt begränsar stiftelsens
rätt att förfoga över egendomen. Lagrådet har menat, att ogiltighetspåföljd
alltid bör inträda i det förstnämnda fallet och att detta bör komma till
uttryck i lagtexten. I de övriga fallen bör däremot enligt lagrådets mening
effektiviteten av förbuden i första hand upprätthållas genom den kontroll
som tillsynsmyndigheten har att utöva och därutöver lämnas åt rättstilllämpningen
att med ledning av vanliga rättsgrundsatser avgöra om en så
sträng påföljd som avtalets ogiltighet skall inträda. Jag anser mig kunna
godta en sådan lösning och har låtit utforma lagtexten i enlighet därmed.

För återlån uppställer It § krav på betryggande säkerhet, om inte tillsynsmyndigheten
medger undantag. Utöver det exempel på sådant undantag
som jag nämnde i samband med remissen till lagrådet vill jag
nämna ett annat fall, som enligt min mening kan omfattas av dispensregéln,
nämligen det fallet att lån sker från en gemensam pensionsstiftelse
med förmögenhetsgemenskap (jfr It §), i allt fall om stiftelsen och dess
samband med de olika arbetsgivarna är beskaffade på samma sätt som
gäller för t. ex. konsumentkooperationens pensionsstiftelse.

Den föreslagna ändringen i 17 kap. 4 § handelsbalken bör jämkas i enlighet
med vad lagrådet anfört.

Enligt det remitterade förslaget upphävs tredje stycket i 17 kap. 11 §
samma balk, vilket innehåller bestämmelse om förmånsrätt för bunden
pensionsstiftelses fordran hos stiftarbolaget. Lagrådet har i anslutning härtill
anmärkt, att förslaget på denna punkt saknar särskild övergångsbe -

288

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

stämmelse och att det på det föreliggande materialet inte kan bedömas,
om en sådan fordras. Med anledning härav vill jag nämna att en sådan
övergångsbestämmelse skall övervägas särskilt efter närmare utredning,
så att ett förslag kan föreläggas riksdagen i god tid innan den föreslagna
ändringen skall träda i kraft.

f anslutning till det föreslagna tillägget till 100 § konkurslagcn har lagrådet
närmare behandlat frågan, i vilken utsträckning en stiftelse som
erhållit en fordran mot arbetsgivaren genom återlån skall äga bevaka denna
fordran i arbetsgivarens konkurs, när pensionsborgenärerna samtidigt bevakar
sina pensionsfordringar. Vid remissen till lagrådet anslöt jag mig
till utredningens mening, att en sådan fordran får bevakas utan inskränkning
vid sidan av pensionsborgenärernas bevakning. Två av lagrådets ledamöter
har ställt sig kritiska till denna ståndpunkt, i det de menat att den
medför möjlighet till dubbelbevakning till skada för övriga borgenärer.
Stiftelsens fordran bör enligt deras mening i stället behandlas på samma
sätt som en fri reversstiftelses fordran behandlas för närvarande enligt
rättspraxis, dvs. att fordringen får bevakas endast i den mån den överstiger
summan av de direkt bevakade pensionsfordringarna. Härtill vill
jag i likhet med lagrådets båda övriga ledamöter anföra, att en fordran
som uppkommit genom återlån eller alltså genom att stiftelsen försträckt
arbetsgivaren reala medel bör i konkursen behandlas som fordringar i allmänhet.
Förhållandena kan väl komma att te sig rätt invecklade i praktiken
med hänsyn till att det belopp till vilket pensionsfordringarna får bevakas
är beroende av hur mycket som kan utgå ur stiftelsen och ätt
detta i sin tur är beroende av utdelningen i konkursen på stiftelsens fordran.
Problemet kan lösas matematiskt men i praktiken torde man kunna
nöja sig med att göra en ganska grov uppskattning av den utdelning stiftelsen
kan erhålla. Pensionsborgenärerna bör få bevaka sina fordringar
med avdrag för vad som efter en sådan uppskattning kan bedömas utfalla
på stiftelsens fordran. Att, som utredningen tänkt sig, helt bortse
från den utdelning stiftelsen kan erhålla torde dock inte böra ske.

Bestämmelserna i 191 § lagen om bankrörelse och 97 § andra stycket
lagen om sparbanker bör enligt min mening behållas med den jämkade
lydelse lagrådet föreslagit.

Vad lagrådet i övrigt anfört beträffande de särskilda bestämmelserna
föranleder ingen erinran från min sida. Lagtexten bör i förekommande
fall jämkas i enlighet med lagrådets förslag. Därutöver bör vissa redaktionella
jämkningar vidtas.

Föredraganden hemställer, att Kungl. Maj:t genom proposition föreslår
riksdagen att antaga lagförslagen med de ändringar som sålunda angetts.

Kungl. Maj. ts proposition nr 83 år 1967

289

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt
förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen
skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Margit Edström

290

Kungl. Mnj:ts proposition nr 83 år 1967

Innehållsförteckning

Propositionen .................................................. 1

Propositionens huvudsakliga innehåll.............................. 2:

Lagförslag

Förslag till lag om tryggande av pensionsutfästelse m. in......... 3

Förslag till lag om ändring i 17 kap. handelsbalken ............ 11

Förslag till lag om ändring i konkurslagen .................... 14

Förslag till lag om ändring i utsökningslagen .................. 15

Förslag till lag om ändrad lydelse av 7 § bokföringslagen den 31

maj 1929 (nr 117) .......................................... 16

Förslag till lag angående ändring i lagen den 24 maj 1929 (nr 116)

om tillsyn över stiftelser .................................... 17

Förslag till lag angående ändring i lagen den 14 september 1944 (nr

705) om aktiebolag ........................................ 19

Förslag till lag angående ändring i lagen den 17 juni 1948 (nr 433)

om försäkringsrörelse ...................................... 26

Förslag till lag angående ändring i lagen den 31 mars 1955 (nr 183)

om bankrörelse ............................................ 31

Förslag till lag angående ändring i lagen den 3 juni 1955 (nr 416)

om sparbanker............................................. 35

Förslag till lag angående ändring i lagen den 1 juni 1951 (nr 308)

om ekonomiska föreningar .................................. 37

Förslag till lag angående ändring i lagen den 25 maj 1956 (nr 216)

om jordbrukskasserörelsen .................................. 38

Utdrag av statsrådsprotokollet den 16 december 1966 .............. 40

Inledning ...................................................... 40

Gällande rätt m. m.

Historik ..................................................... 42

Bundna pensionsstiftelser ..................................... 44

Fria pensionsstiftelser ....................................... 47

1961 års lag med vissa bestämmelser om pensionsstiftelse........ 48

Vissa skatterättsliga regler .................................... 50

Pensionsstiftelsernas förmögenhet m. m......................... 51

Utredningen

Pensionsutfästelsens natur..................................... 53

Obligatorisk eller frivillig bokföring av pensionsskuld ............ 56

Omvandling av reversstiftelse till skuldpost...................... 57

Realstiftelse som instrument för tryggande av pension .......... 60

Förmånsrätt för pensionsfordan................................ 61

Upphörande av näringsverksamhet............................. 63

Personalstiftelse .............................................. 65

Tillsyn ...................................................... 65

Remissyttrandena

Behovet av lagstiftning........................................ 66

Obligatorisk eller frivillig bokföring av pensionsskuld ............ 68

291

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

Omvandling av reversstiftelse till skuldpost...................... 69

Realstiftelse som instrument för tryggande av pension............ 75

Förmånsrätt för pensionsfordran............................... 75

Upphörande av näringsverksamhet.............................. 79

Personalstiftelse .............................................. 80

Tillsyn ...................................................... 80

Departementschefen

Inledning ..................... g]

Behovet av ny lagstiftning .................................... 82

Pensionsutfästelsens natur .................................... 87

Obligatorisk eller frivillig bokföring av pensionsskuld ............ 88

Omvandling av reversstiftelse till skuldpost...................... 90

Realstiftelse som instrument för tryggande av pension ............ 94

Förmånsrätt för pensionsfordran............................... 96

Upphörande av näringsverksamhet.............................. 99

Personalstiftelse .............................................. 101

Tillsyn ...................................................... 101

Specialmotivering

Förslaget till lag om tryggande av pensionsutfästelse m. m......... 104

Allmänna bestämmelser

1 § .......................................................... 104

2 och 3 §§ ................................................... 105

4 § .......................................................... 106

Redovisning av pensionsskuld

5 § .......................................................... no

6 § .......................................................... 113

7 § .......................................................... 114

8 § .......................................................... 117

Pensionsstiftelse

9 § .......................................................... 118

19 § .......................................................... 120

11 § .......................................................... 126

12 § .......................................................... 132

13 § .......................................................... 133

14 § .......................................................... 134

15 § .......................................................... 137

16 § .......................................................... 143

17 § .......................................................... 147

18 § .......................................................... 150

19 § .......................................................... 150

20 § .......................................................... 158

21 § .......................................................... 159

22 § ........................................................... 162

Upphörande av näringsverksamhet

23 § .......................................................... 163

2f § .......................................................... 169

23 § 172

29 § 174

Personalstiftelse

27 §

28 §

29 §

176

179

180

292 Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1967

30 § .......................................................• 183

Tillsyn

31—33 §§....................................................... 184

Övergångsbestämmelser ......................................... 185

Ändringar i andra lagar ...................................... 188

Hemställan .................................................... 204

Pensionsstiftelseutredningens lagförslag (Bil. 1) .................. 205

Departementschefens remitterade lagförslag (Bil. 2) .............. 218

Utdrag av lagrådets protokoll den 9 mars 1967 .................... 259

Utdrag av statsrådsprotokollet den 31 mars 1967 .................. 285

MAR.CUS BOKTR. STHLM 1967 660751