Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

1

Nr 56

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående bildande av
ett statligt kreditaktiebolag för finansiering av investeringar
inom näringslivet; given Stockholms slott
den 10 mars 1967.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
de förslag om vars avlåtande till riksdagen föredraganden hemställt.

GUSTAF ADOLF

Krister Wickman

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att ett statligt finansieringsinstitut inrättas. Det
avses drivas som ett kreditaktiebolag. Dess uppgift skall vara att bidra till
finansiering av sådana investeringsprojekt inom näringslivet som inriktas
på rationalisering, strukturanpassning och utveckling. Det egna kapitalet
föreslås vid bolagets bildande uppgå till 500 milj. kr. Härav bör 450 milj.
kr. utgöra aktiekapital och 50 milj. kr. tillföras reservfonden.

Till teckning av aktier i bolaget föreslås för budgetåret 1967/68 ett investeringsanslag
av 500 milj. kr. Vidare föreslås en statlig garanti för bolagets
förpliktelser intill ett belopp av 450 milj. kr.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1967.1 saml. Nr S6

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 56 år 1967

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans
Maj.t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den
10 mars 1967.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden
Sträng, Andersson, Lange, Kling, Edenman, Johansson, Aspling,
Palme, Sven-Eric Nilsson, Lundkvist, Gustafsson, Geijer, Myrdal,
Odhnoff, Wickman.

Statsrådet Wickman anmäler efter gemensam beredning med statsrådets
övriga ledamöter fråga om bildande av ett statligt kreditaktiebolag för finansiering
av investeringar inom näringslivet och anför.

Vid anmälan av finansplanen i årets statsverksproposition (bil. 1 s. 18)
angav chefen för finansdepartementet bl. a. vissa riktlinjer för näringspolitiken.
Han förklarade därvid att förslag om inrättande av en näringspolitisk
fond inom kort skulle läggas fram. Syftet med fonden skulle vara att öka
möjligheterna att tillgodose de finansiella krav som strukturrationaliseringen
i näringslivet kommer att ställa. För nästa budgetår föreslogs fonden
disponera 500 milj. kr. för finansiellt stöd till rationaliserings- och utvecklingsprojekt
av sådan omfattning eller art att projekten inte i sin helhet
kan finansieras på marknaden eller med egna medel. I enlighet härmed
föreslog Kungl. Maj :t riksdagen (bil. 9 s. 90) att, i avvaktan på särskild
proposition i ämnet, till avsättning till näringspolitiska fonden för
budgetåret 1967/68 beräkna ett investeringsanslag av 500 milj. kr.

Vid den fortsatta beredningen av ärendet inom finansdepartementet har
upprättats två utredningspromemorior, PM nr 1 och 2 angående en statlig
investeringsbank (Stencil Fi 1967:2 och 3). Dessa promemorior torde få
fogas vid statsrådsprotokollet i detta ärende såsom bilaga 1.

Efter remiss har yttranden över promemoriorna avgetts av fullmäktige
i riksbanken, fullmäktige i riksgäldskontoret, bankinspektionen, försäkringsinspektionen,
kommerskollegium, arbetsmarknadsstyrelsen, Kooperativa
Förbundet (KF), Landsorganisationen i Sverige (LO), Svensk Industriförening,
Svenska Bankföreningen, Svenska Försäkringsbolags Riksförbund,
Svenska Sparbanksföreningen, Sveriges Grossistförbund, Sveriges
Hantverks- och Industriorganisation (SHIO), Sveriges Industriförbund,
Sveriges Köpmannaförbund och Tjänstemännens Centralorganisation

3

Kungl. Maj.ts proposition nr 56 år 1967

(TCO). Kommerskollegium har överlämnat yttranden av flertalet handelskammare.
Vidare har yttrande inkommit från Svenska Företagares Riksförbund.
En sammanfattning av dessa yttranden har upprättats inom finansdepartementet.
Den torde tillsammans med en redovisning av yttrandena
från de instanser, som Kungl. Maj :t berett tillfälle yttra sig över promemoriorna,
få fogas vid statsrådsprotokollet i detta ärende såsom bilaga 2.

Bakgrund

Strukturomvandlingens yttringar och drivkrafter

Det svenska näringslivet befinner sig i ett skede av intensiv omvandling.
Denna tar sig sitt mest uppmärksammade uttryck i ett ökat antal företagsnedläggningar,
fusioner, samarbetsavtal och kapacitetsutvidgningar i samband
med en koncentration till större företagsenheter. Men även på andra
sätt sker genomgripande förändringar av näringslivets struktur, av arbetsmiljö
och samhällsliv.

Dessa förändringar är i många fall förbundna med stora omställningssvårigheter,
som bl. a. kan ta sig uttryck i att arbetstagare avskedas och vid
nyanställning ofta tvingas byta yrke och bostadsort. Omvandlingen ställer
därför stora krav på de människor som berörs. Trots detta är i vårt land
inställningen till vad som sker övervägande positiv. Förklaringen härtill
är inte minst det social- och arbetsmarknadspolitiska trygghetssystemet,
vilket gör medborgarna beredda att acceptera de risker som omvandlingen
kan medföra i form av tvång att byta yrke och miljö. Bidragande orsak är
utan tvekan också den allmänna vetskapen om att förändringarna är ett
nödvändigt led i en ekonomisk utveckling som kännetecknas av hög framstegstakt.

Den ekonomiska utvecklingen i Sverige har internationellt sett varit
snabb. Härigenom har det varit möjligt att höja levnadsstandarden och i
snabb takt bygga ut välfärdssamhället. Grundvalen för denna välståndsökning
för individerna har varit att näringslivets kapacitet och produktionsförmåga
ökat. Detta har inte kunnat ske inom ramen för en oförändrad,
en gång för alla given produktionsapparat. Det stigande välståndet har i
stället som en av sina förutsättningar haft en oavbruten omdaningsprocess
som inneburit att produktionsstrukturen anpassats till utvecklingen.

Omvandlingen av näringsliv och samhälle är inte något specifikt för vårt
land. Förändringar av samma slag kan iakttas i alla länder som befinner
sig i utveckling. Förloppet skiljer sig visserligen i sina enskildheter men
grundkaraktären är densamma. Alla länder ställs ofrånkomligt inför dessa
omställningsproblem. Utsikterna till snabb framstegstakt är därför störst där

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

den ekonomiska politiken bäst kan skapa förutsättningar för en smidig
strukturanpassning, som tar sikte på att resurserna skall bli utnyttjade på
effektivaste sätt.

Strukturomvandlingen är heller inte något nytt för vår tid. Föränderlighet
av detta slag har varit ett centralt element i den ekonomiska utvecklingen
under hela den period som inleddes med industrialismens genombrott.

Strukturomvandlingens yttringar. Det mönster för strukturförändringarna
som kan kännas igen från land till land tar sig på produktionssidan i
första hand uttryck i en förskjutning mellan näringsgrenarna och inom dessa
mellan olika branscher och företag. Innebörden är att produktionsfaktorer
förs över från stagnerande eller tillbakagående till expanderande områden.
Huvuddragen i denna utveckling kan sammanfattas på följande sätt.

Inom jordbruk, skogsbruk och fiske sker produktionsökningen långsamt.
Under tillväxtprocessens gång sjunker erfarenhetsmässigt dessa näringars
andel av nationalprodukten från något över hälften i länder med låg inkomstnivå
till under 10 % i de mest utvecklade länderna. Annan varuproduktion,
med industrin och byggnadsverksamheten som de viktigaste delarna,
utgör det snabbast växande området. Dessa näringsgrenar kan i ett
högre utvecklat land nå en andel av nationalprodukten på 45 % eller mer.
De tjänsteproducerande näringarna — bland vilka främst ingår handel,
transport och offentliga tjänster — ökar enligt det internationella mönstret
något snabbare än genomsnittet för den totala ekonomin under de tidigare
skedena av industrialiseringsprocessen, men efter en viss utvecklingsnivå
kan någon bestämd långtidstendens mot en ytterligare ökning inte påvisas.

I vissa fall återspeglar sig produktionsutvecklingen direkt i sysselsättningen,
men ofta föreligger väsentliga avvikelser på grund av produktivitetsskillnader.
Den relativa betydelsen för jordbruk, skogsbruk och fiske har
gått starkt tillbaka också när det gäller sysselsättningen. Den andel av befolkningen
som fått sin utkomst inom industrin har stigit alltsedan industrialismens
genombrott, inte endast i vårt land utan i alla länder under
utveckling. I inget land utgör dock de industrisysselsatta mer än ungefär
40 % av de yrkesverksamma. I de flesta fall är andelen lägre. Erfarenheterna
från olika länder visar att industriandelens tillväxt går långsamt eller
t. o. m. upphör när den nått upp till 30 å 35 %.

Inom den i stort sett oförändrade totala industrisysselsättningen sker
däremot en kraftig förskjutning som i regel innebär att verkstadsindustrin
och den kemiska industrin expanderar snabbast, medan främst livsmedels-,
textil- och konfektionsindustrierna sackar efter.

Även sedan ökningen i industrins andel av de sysselsatta avstannat tenderar
tjänstesektorns andel — främst de offentliga tjänsternas — att fortsätta
att öka, åtminstone under en tid. Andelsminskningen för jordbruk,
skogsbruk etc. motsvaras alltså av en ökning för tjänsternas del. Också här

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967 5

kan utvecklingen tänkas gå mot ett balansläge, även om inget land ännu nått
dit.

Inom de olika näringsgrenarna sker väsentliga omvandlingar i företagsstrukturen,
som tar sig uttryck i bl. a. fusioner och olika former av samverkan,
vilka medför att större produktions- och beslutsenheter skapas. Ett
väsentligt drag i utvecklingen är vidare att olönsamma företag läggs ner
jämsides med att nya tillkommer.

Omvandlingen av det ekonomiska livet yttrar sig även på en rad andra
sätt. Inom företagen medför nya ekonomiska och tekniska betingelser betydande
förändringar av själva arbetet. Utvecklingen går mot bättre utbildad
arbetskraft, ökad ingenjör stäthet, fler tjänstemän i förhållande till arbetare,
ökad specialisering, mindre fysiskt betungande arbete, högre arbetstempo
osv.

Den ekonomiska utvecklingen är dessutom förenad med en koncentration
av näringsliv och befolkning till tätorter och speciellt till sådana i vissa
landsdelar. Det gäller inte bara vårt land även om tempot förefaller högre
här på grund av att delar av den glest befolkade landsbygd, som tillkom
på 1800-talet under trycket av växande försörjningsproblem, håller på att
avfolkas. Samma tendens går igen även på annat håll. Vi kan exempelvis
bevittna hur på det västeuropeiska planet näringsliv och befolkning koncentreras
till det nordvästra området av Västtyskland, till Nordfrankrike
och Beneluxländerna.

Strukturomvandling och ekonomisk tillväxt. Som redan framhållits påverkar
näringslivets strukturomvandling i väsentlig utsträckning tillväxttakten
i ett lands ekonomi. Strukturförändringen utgör dock inget fristående
element utan skapar i växelspel med andra faktorer den ökade produktionsförmågan.
Omvandling innebär ofta att arbetskraft flyttar över från ett område
till ett annat. De med denna överflyttning sammanhängande produktivitetsvinsterna
påverkas emellertid i betydande omfattning av tekniska förändringar
och innovationer, vilka i sin tur betingas av företagarinitiativ och
ökad tillgång på kapital. Rörlighet i och för sig ger inga vinster om inte
dynamiska förändringar av nu nämnt slag är för handen.

Vill man belysa strukturförändringarnas betydelse för välståndsökningen
synes det vara nödvändigt att något beröra de olika faktorerna i tillväxtprocessen
och samspelet mellan dem. Till de grundläggande faktorer som bestämmer
produktionsförmågan hör tillgången på arbetskraft. Man har härvid
att ta hänsyn inte endast till kvantiteten. Arbetsinsatsen genomgår också
en kvalitativ utveckling, som höjer dess produktivitet. Förutom genom höjd
arbetsintensitet växer arbetets produktivitet med stigande utbildning och
bättre kvalifikationer i övriga avseenden hos arbetskraften. Förbättrad utbildning
utgör därför en mäktig hävstång för välståndsutvecklingen. Man
kan om,man vill sé denna produktivitetshöjande faktor som ett utflöde av

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 56 år 1967

den omvandlingsprocess som innebär att arbetskraft flyttas upp till allt högre
utbildningsnivåer. Man kan hänvisa bl. a. till ökad ingenjörstäthet, längre
driven specialisering av arbetsuppgifterna, etc.

För att nå gynnsamma produktionsresultat är arbetskraft inte tillfyllest,
den måste till sitt förfogande få mer kapital och bättre teknik. Genom
forskning och utvecklingsarbete ökar fonden av tekniska kunskaper, vilka
innefattar potentiella möjligheter till nya produkter, nya produktionsprocesser
och nya råmaterial. Blotta existensen av dessa kunskaper är emellertid
inte nog. Det väsentliga är att man på ett effektivt sätt förmår tillgodogöra
sig de nya kunskaperna i produktionsprocessen. I en del fall kan detta ske
relativt snabbt och utan större omställningskostnader. Oftast kan de tekniska
framstegen införlivas i produktionsprocessen endast i samband med
att ny kapitalutrustning genom investering tillförs produktionsapparaten.
Investeringarnas storlek påverkar således takten med vilken ny teknik slår
igenom. Omvänt kan sägas att företagen, om de skall kunna ta vara på de
möjligheter som erbjuds i form av nya varor, nya processer och nya kunskaper,
måste ha möjlighet att investera.

Nära sammanvävd med kapitalutrustningens tillväxt och tekniska omdaning
är omfördelningen av arbetskraft och kapital mot mer produktiva
användningsområden, dvs. vad som går under benämningen strukturomvandling.
Vad som sker kan i korta drag beskrivas på följande sätt. När produktionen
och därmed inkomsterna stiger ökar efterfrågan väsentligt mer
för vissa varor än för andra, vilket tenderar att öka lönsamheten för de förra
och sänka den för de senare. Detta kommer företagen att lägga om produktionen
på olika sätt: en del varor tillverkas i ökad mängd, medan tillverkningen
av andra minskar eller t. o. m. upphör. Detta kräver omdisposition
av produktionsapparaten, vilket i sin tur medför investeringsanspråk.
Påverkan sker emellertid också i andra riktningen på så sätt att framsteg på
produktionssidan kan resultera i ändrad inriktning på varuefterfrågan: nya
artiklar samt gamla i ny och bättre utformning lockar efterfrågan till sig;
vidare kan förbättrade produktionsmetoder ändra prisrelationerna, vilket i
sin tur leder förbrukningen i nya banor.

På företagsplanet yttrar sig utvecklingen bl. a. i att konkurrensvillkoren
ändras. Inom de expansiva områdena bildar goda vinstutsikter underlag
för utvidgning av gamla företag och etablering av nya. Samtidigt skärps
pressen på marginalföretagen inom de tillbakagående sektorerna, vilket kan
leda till att dessa läggs ner eller går upp i andra företag. Även på annat sätt
tvingas strukturomvandling fram av förändringen i konkurrensvillkoren.
Resultatet blir de i det föregående beskrivna förskjutningarna mellan olika
näringsgrenar, företagstyper, yrken och utbildningsnivåer samt indian
olika geografiska områden.

Strukturomvandlingens drivkrafter. Strukturomvandlingen ingår som
nyss anförts som ett element i tillväxtprocessen. På grund av de olika fak -

Kungl. Maj.ts proposition nr 56 år 1967 7

torernas inbördes beroende och växelverkan går det inte att isolerat välja
ut en av faktorerna, i detta fall strukturomvandlingen, och uttömmande
förklara drivkrafterna bakom den. Det är dock möjligt att utpeka några
— delvis i det föregående behandlade — faktorer som centrala samt diskutera
deras påverkan på strukturomvandlingen. Diskussionen begränsas i
det följande till den tekniska utvecklingen, förskjutningen i efterfrågestrukturen
för varor och tjänster, den internationella arbetsfördelningen
samt i samband därmed löne- och kostnadsutvecklingen, utrikeshandeln
och den handelspolitiska integrationen.

De tekniska förändringarna innebär inte endast en förnyelse av den
maskinella utrustningen. De gäller även råmaterial, färdigproduktens utformning,
produktionsprocessen samt utformningen och storleken av produktionsenheterna.
Utvecklingsarbetet har allt mer tenderat att omfatta
hela detta komplex. Den tidigare vanliga formen för utvecklingsarbete kan
sägas i stor utsträckning ha inneburit att förbättringen av företagets produkter
baserats på teknik som redan är känd inom företaget. En sådan
Arerksamhet räcker inte i dagens konkurrensläge, utan den måste kompletteras
med en planmässig och vittomfattande målforskning, inriktad på att
vidga företagets kunskaper inom ett mycket brett fält, som kan sägas innefatta
en stor del av hela innovationskedjan forskning-uppfinnande-utvecklingsarbete-produktion-marknadsföring.
Av stor betydelse i sammanhanget
är vidare att tidsintervallet mellan idé och färdig produkt förkortats samt
att produkternas livslängd minskat.

Samtliga dessa faktorer har medverkat till att forsknings- och utvecklingsarbetet
blivit mycket kostnadskrävande. De stora företagen torde här
ha fördelar framför de små, eftersom de har större möjligheter att avsätta
tillräckliga resurser både för insatser inom det egna företaget, för bevakning
av utvecklingen inom andra företag och andra länder och för inköp
av tekniskt kunnande. Den tekniska utvecklingen synes alltså vara en drivkraft
i den del av strukturomvandlingen som tar sig uttryck i utvecklingen
mot större företag. Även andra faktorer — såsom de långa seriernas ekonomi,
marknadsföringen osv. — synes ge de större företagen relativa fördelar.
Frågan om vilken företagsstorlek som är optimal blir därför avgörande
för konkurrensförmågan hos de små industriländerna — däribland
Sverige — där företagen är av förhållandevis ringa storlek internationellt
sett. Även om tendenserna f. n. talar för att fördelar står att vinna genom
en fortsatt utveckling mot stordrift är bilden dock långt ifrån entydig. Tydliga
nackdelar framträder när företagen växer utöver viss storlek. De små
och medelstora företagen har fördelar när det gäller flexibilitet och möjlighet
till anpassning. Deras chanser ligger därvid ofta i specialiserad tillverkning.
Genom att vara stora inom sitt område utnyttjar de en sorts stordriftsfördel.
Tillgång till en tillräckligt stor marknad blir i detta fall avgörande.

Framväxten av de stora driftsenheterna återverkar på investeringssidan

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

på så sätt att kapitalbehoven uppträder med större koncentration än tidigare.
De individuella investeringsprojekten tenderar att växa.

Vid strukturomvandlingen utgör förändringarna i efterfrågan på varor
och tjänster viktiga bakomliggande drivkrafter. Förbrukningen undergår
vid ekonomisk tillväxt regelmässigt strukturella förskjutningar. Dessa förskjutningar
följer i stort sett ett enhetligt mönster i alla industriländer.
Förbrukningen av maskiner, transportmedel, varaktiga konsumtionsvaror
samt kemikalier stiger jämförelsevis snabbt, medan däremot förbrukningen
av livsmedel samt textil- och lädervaror stiger relativt långsamt. Motsvarande
förskjutningar skulle givetvis ske i produktionsstrukturen om
ingen internationell handel förekom.

Utrikeshandeln innebär eu internationell arbetsfördelning, varigenom
varje land ges möjligheter att koncentrera sin produktion på sådana varor
som landet i fråga har speciella förutsättningar att framställa på grund
av klimat, tillgång på råvaror, arbetskraft och kapital, teknisk kunskap,
transportavstånd in. m. Dessa förutsättningar är i hög grad avhängiga av
kostnadsrelationen mellan arbetskraft och kapital. Det betyder att utrikeshandelns
förutsättningar ändras i samband med att lönerna stiger. Vid
stigande lönenivå försvinner en del fördelar, medan andra tillkommer. Generellt
gäller att ett högt utvecklat industriland bör ha goda förutsättningar
i kapital- och teknikkrävande branscher med krav på högt utbildad arbetskraft.
Ett land med höga löner har i dessa branscher fördelar mot länder
med lägre löner.

Utrikeshandeln medför på grund av nämnda förhållanden en tendens
till koncentration och specialisering av ett lands produktion och är på så
sätt en drivande kraft i strukturomvandlingen. Utvecklingen mot internationell
arbetsfördelning motverkas emellertid av sådana faktorer som transportkostnader,
tullar och andra handelspolitiska hinder. Den handelspolitiska
integrationen pågår emellertid. Samtidigt har transportkostnaderna
sjunkit kraftigt på grund av både tekniska framsteg och överkapacitet
inom rederinäringen. I båda dessa hänseenden är vi inne i en period med
snabb utveckling. Hindren för den internationella arbetsfördelningen synes
således ha undanröjts i ökad takt. Denna omständighet torde — tillsammans
med accelerationen i den tekniska utvecklingen — bidra till att strukturomvandlingen
gått in i ett skede med ökat tempo.

Strukturomvandlingen i Sverige

Huvuddragen i utvecklingen. Det svenska näringslivets utveckling och
omvandling har i stort följt de allmänna linjer som berörts i det föregående.
Att vårt näringsliv i inte behövt genomgå tidiga omställningar och strukturkriser
i samma omfattning som t.ex. varit fallet i dén engelska ekonomin,
sammanhänger med att industrialiseringsprocessen startade förhållandevis

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

9

sent i vårt land, varigenom en yngre produktionsteknik och -struktur kunde
introduceras. De branscher som svarade för det industriella genombrottet var
följdriktigt också bland de första som ställdes inför nödvändigheten att ställa
om och anpassa produktionen till nya förhållanden. Inom bergsbruk och
järnhantering där en industriell produktion av gammalt bedrivits i Sverige
anmälde sig sålunda redan tidigt svåra strukturproblem. Dessa utlöste efter
hand en omfattande bruksdöd med nedläggning av hyttor, masugnar och
smedjor. Samma förhållanden gjorde sig gällande också för sågverksindustrins
del.

Den sena industriella starten följdes av en utveckling som gick mycket
snabbt. Någon utförligare genomgång av de olika förhållanden som medverkat
till det höga tempot i omvandlingen skall inte göras här. Det
förtjänar dock särskilt nämnas att handels- och näringspolitiken torde
ha utgjort en betydelsefull faktor i detta sammanhang. Den i jämförelse
med flera andra länder låga tuilnivån utan diskriminerande kvantitativa
regleringar har utgjort en ständig press och stimulans till förnyelse och anpassning
inom svenskt näringsliv. Frånvaron av subsidier och en i huvudsak
klar inriktning av näringspolitiken på fri konkurrens har verkat i samma
riktning.

Folkräkningarnas sysselsättningssiffror ger en klar belysning av de yttre
dragen i denna utveckling. Ännu år 1870 fick tre personer av fyra sin
bärgning från jordbruket. Omkring 60 år senare hade industrin övertagit
ställningen som den mest sysselsättningskrävande näringsgrenen, ökningen
av industrins andel av den totala sysselsättningen hade emellertid då redan
börjat mattas medan i stället servicenäringarna blivit de snabbast expanderande
områdena.

De tendenser som kunde iakttas före andra världskriget har i den därefter
följande utvecklingen ytterligare markerats. Jord- och skogsbrukets fortsatt
minskande betydelse återspeglas i en nedgång i andelen av den sysselsatta
befolkningen från ca 28 % år 1940 till 10 % år 1965. För industrins del var
förändringen i motsvarande procenttal ganska liten, från 30 % till ca 34 %
(byggnads- och anläggningsverksamhet här ej inräknad). Den starka sysselsättningsökningen
inom tjänsteområdena gick samtidigt vidare och resulterade
i en uppgång av dessas andel av den yrkesverksamma befolkningen
från 36 % år 1940 till ca 46 % 1965. Ett i denna utvecklingsbild delvis nytt
inslag tillkom under detta skede. Den tidigare starkt ökande handelsselctorn
började nämligen stagnera; enligt långtidsutredningen var dess sysselsättningsandel
oförändrad mellan åren 1960 och 1965 och väntas t. o. m. minska
något till år 1970. I stället har den offentliga sektorn allt mer trätt fram som
det starkast expanderande tjänsteområdet. Utvecklingen under återstoden av
1960-talet väntas försätta efter i stort sett de linjer som tidigare gett sig till
känna. Eu ytterligare nedgång inom jord- och skogsbruket till ca 7 % år 1970
skulle motsvaras av en stegring för tjänstesektorns andel till 48 %. Industrin
skulle bibehålla sin nuvarande andel.

It Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr 56

10

Kungl. Mnj:ts proposition nr 56 år 1967

Även på ett annat sätt kommer omvandlingen av näringslivet till synes i
sysselsättningsstatistiken. Under mellankrigstiden framträdde en efter hand
allt klarare tendens till ökad andel tjänstemän i den yrkesverksamma
befolkningen. Till en del var detta en följd av den ändrade fördelningen
mellan näringarna. Men även inom varje enskilt näringsområde visade
tjänstemannaandelen en markerad ökning. Inom exempelvis industrin steg
antalet tjänstemän per 100 arbetare från ca 11 i slutet av 1920-talet till 14strax
iöre andra världskriget. I fortsättningen accelererade tillväxten och motsvarande
siffra var i sintet av 1940-talet ca 22 för att år 1964 ha nått upp
till 33. Denna utveckling är i allt väsentligt ett direkt utslag av den fortgående
introduktionen av ny teknik, ändrade produktions- och försäljningsförhållanden
etc. Samtidigt som tjänstemannagruppen kommit att få eu
numerärt och kostnadsmässigt mer jämställd betydelse med arbetarpersonalen
har den även i växande utsträckning kommit att beröras av rationaliserings-
och omvandlingsproblemen. Man kan räkna med att mycket stora
effektivitetsvinster kan göras genom rationaliseringar på den administrativa
sidan. En sådan utveckling har redan påbörjats. Det torde här vara tillräckligt
att erinra om den ökande uppmärksamhet som ägnas datateknikens
utnyttjande, kontorsrationalisering, arbetsmätning, försök med ackordslön
på kontor osv.

Parallellt med nu berörda förändringar har även skett eu mycket betydande
förskjutning i arbetskraftens sammansättning med hänsyn till dess
utbildning. Behovet av specialutbildad personal har gjort sig gällande med
ökad styrka inom flertalet arbetsområden. Antalet högre utbildade från tekniska
och naturvetenskapliga, ekonomiska och andra samhällsvetenskapliga
områden har blivit allt större i företagen samtidigt som specialist- och vidareutbildning
för arbetarpersonalen fått en växande betydelse.

Ett annat drag i näringslivets omvandling kommer till uttryck i urbaniseringen.
Förskjutningarna mellan näringsgrenarna har steg för steg åtföljts
av anpassningar i arbetsplatsernas lokalisering och därmed också i befolkningens
geografiska fördelning. År 1860 uppgick glesbygdsbefolkningen
till omkring 3,5 milj. medan tätorternas invånarantal var mindre än
en halv milj. Glesbygdens avfolkning och tätorternas tillväxt har sedan dess
varit ett bestående drag i utvecklingen. Omkring år 1930 befann sig de båda
bebyggelsetyperna i befolkningsmässig jämvikt med något över 3 milj.
invånare vardera. Vid 1960 års folkräkning befanns det att tätorterna nått
5,5 milj. invånare, medan glesbygden gått ner till mindre än 2 milj.

Inkomstfördelning och strukturomvandling. I det föregående har omfattningen
av och de olika dragen i sedan länge pågående strukturförändringar i
vårt näringsliv illustrerats. Den höga levnadsstandard, som vi lyckats uppnå,
är ett resultat av att samhället och de svenska företagen haft förmågan
och möjligheterna till snabb omställning och anpassning till ny teknik, nya
produkter och ny organisation. Dessutom har de ökade inkomsterna kunnat

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

11

ges en sådan fördelning att inkomstskillnaderna i vårt samhälle är mindre
än i många andra länder. Vissa konsekvenser av denna solidariska inkomstpolitik
bör i detta sammanhang framhållas. Som i det föregående nämnts
har en huvudlinje i vår handelspolitik varit att inte genom protektionistiska
åtgärder skydda de svenska företagen mot utländsk konkurrens.
För en bransch som utsätts för en hårdnande priskonkurrens utifrån innebär
detta försämrade möjligheter alt följa med i den allmänna löneutvecklingen
i landet. Med den solidariska grundinriktning som fördelningspolitiken
har i vårt land kan en sådan utveckling dock inte accepteras. Detta
leder då till ett ökat tryck på företag inom branschen att rationalisera eller
ställa om sin produktion eller rent av att lägga ner produktionen. Textiloch
skoindustrierna är exempel på branscher som ställs i en sådan situation.
Det är från denna grundsyn — att inte acceptera protektionism och
ökade löneskillnader som möjliga vägar ut ur konkurrenssvårigheter — som
en så stark satsning gjorts på arbetsmarknadspolitiken som ett medel att
komma till rätta med omställnings- och rörlighetsproblemen.

Hög levnadsstandard i förening med en jämfört med andra länder jämn
inkomstfördelning har medfört att vissa drag i strukturomvandlingen framträtt
något mer markant i vårt land än annorstädes. Den tidigare berörda
stagnationen i handelns andel av det totala antalet sysselsatta synes inte ha
inträtt i andra länder. Att en sådan tendens inte klarare framträtt i t. ex.
Förenta staterna, där strukturförändringarna i näringslivet i övrigt kommit
tidigare, kan måhända sättas i samband med de större olikheter i inkomstfördelningen
som finns där. För hela tjänsteområdet torde f. ö. gälla att
detta i Sverige just genom den jämna inkomstfördelningen kommit att
relativt tidigt få mera påtagliga omvandlingsproblem. Inte minst för utrikeshandeln
kan detta tillmätas en viss betydelse.

Utrikeshandelsproblem. En viktig fråga är om inte det underskott i vår
bytesbalans, som uppträtt under de senaste åren, till viss del får ses mot
bakgrunden av de berörda inkomstförhållandena. Påtagligt är att medan
förskjutningarna i balansen mellan importerade och exporterade varor inte
varit särskilt betydande under den gångna delen av 1960-talet har en fortgående
balansförsvagning kunnat noteras för tjänsternas del. Denna förskjutning
har speciellt gjort sig gällande i fråga om turistutgifterna. Betydande
sänkningar av transportkostnaderna har utgjort en stark stimulans för
turistresorna. Att Sverige inte lyckats dra till sig en större andel av den
ökande resandeströmmen har säkert många olika förklaringar. En bidragande
och möjligen ganska väsentlig orsak kan dock finnas i de inkomstoch
prisskillnader som existerar mellan Sverige och de av svenskar gästade
länderna. Den ojämnare inkomstfördelningen i dessa sistnämnda länder med
en härav följande relativt billig tjänsteproduktion har säkerligen varit av
betydelse.

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1067

Tjänsteposternas ökade strategiska betydelse i bytesbalansen är i viss mån
ett nytt strukturellt inslag i vår ekonomi. Vid sidan därav återfinns i utrikeshandelns
utveckling olika drag som återspeglar under längre tid pågående
strukturella förändringar. På exportsidan har expansionen främst burits
upp av helfabrikat medan produktionen av halvfabrikat och råvaror
ökat i långsammare takt. De traditionella svenska exportvarorna malm och
skogsindustriella produkter har i enlighet därmed fortgående minskat sin
andel av totalexporten. Verkstadsindustrin har i stället fått ökad betydelse
och alltmer framträtt som den viktigaste exportnäringen. Det växande behovav
maskiner in. in. som en utbyggnad av denna industri för med sig har även
återverkat på importens sammansättning. Ett uppmärksammat strukturellt
inslag i utvecklingen har i övrigt varit det ökade importberoendet för olika
konsumtionsvaror såsom textilier och skor.

I vilken utsträckning de bytesbalansproblem som uppträtt under senare
lid är ett utslag av bristande strukturanpassning är svårt att bedöma. Det
torde dock kunna konstateras att långsiktiga förändringar och omställningsproblem
på varusidan och speciellt på tjänsteområdet medfört att vår bytesbalanssituation
är känslig och lätt kan störas av mer kortsiktiga försvagningar
för någon av våra väsentligare exportprodukter eller av förskjutningar
i ogynnsam riktning av pris- och kostnadsförhållandena. Uppenbart
är därför att omställningsproblemen inom det svenska näringslivet även från
denna synpunkt måste i hög grad uppmärksammas. Därvid blir den vitala
uppgiften att söka stärka exportindustrins och importkonkurrerande näringars
konkurrensställning. Inte minst måste man därvid söka tillvarata
och underlätta nya möjligheter till export eller till importersättande produktion
för att på så sätt kompensera bortfall av tidigare exportinkomster
och den ökning av utgifterna som man särskilt på turistområdet torde kunna
räkna med för framtiden.

Fusioner och nedläggningar under åren 1965 och 1966. Skärpningen av
konkurrensläget har resulterat i en stegring av antalet nedläggningar och
fusioner inom den svenska industrin. Företagskoncentrationerna inom industrin
har ökat påtagligt under första delen av 1960-talet och denna tendens
har accentuerats särskilt under åren 1965 och 1966. Större delen av
fusionerna har varit av en art som antyder att en bakomliggande orsak till
ökat samgående varit en stegrad press att utnyttja stordriftens fördelar i
produktion, forskning, utveckling och marknadsföring.

Även antalet varsel om nedläggningar och driftsinskränkningar har ökat
påtagligt under år 1966. Såväl antalet arbetsställen som antalet arbetstagare
som berörts av dessa varsel låg detta år ungefär dubbelt så högt som under
de föregående åren på 1960-talet. Siffrorna kom dock inte upp till den nivå
som noterades år 1958. Vad gäller enbart nedläggningar var dock antalet
berörda arbetsställen och arbetstagare högre år 1966 än år 1958.

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

Utan att förringa det allvarliga i denna utveckling vill jag här nämna
några omständigheter som kan ha bidragit till en ökning av nedläggningarna
under år 1966. Å ena sidan var som en följd av den uppdrivna inhemska
konjunkturen friställandena förhållandevis få till antalet under tidigare år.
När en dämpning av den ekonomiska aktiviteten inträdde under senare delen
av år 1965 och under år 1966 är det förklarligt att tidigare latenta spänningar
på lönsamhetssidan i högre grad utlöstes i form av driftsinskränkningar
av olika slag. Å andra sidan kan ej heller bortses från att den framtida
kostnadsutveckling som kunde förutses efter den treåriga avtalsuppgörelsen
i vissa fall kanske bidrog till att påskynda nedläggningsprocessen.

Även om man sålunda av olika skäl skulle kunna hävda att samman- och
nedläggningsproblemen fått en speciell accentuering under år 1966 står det
dock klart att vi för framtiden måste vara inställda på att struktur- och
omställningsproblemen ständigt kommer att vara aktuella samt kräva ökad
uppmärksamhet och större insatser i olika former. Av den redovisning av
utvecklingstendenserna inom olika näringsområden som lämnats i 1965
års långtidsutredning framgår att omfattande och ibland svårbemästrade
strukturproblem kan väntas anmäla sig inom flera olika sektorer av den
svenska ekonomin. I detta sammanhang skall jag endast erinra om vissa
sådana förväntade inslag i den framtida utvecklingen.

Utvecklingsproblem inom olika näringsgrenar

Givetvis kan man inte göra någon detaljerad prognos över de strukturproblem
som väntar svenskt näringsliv i framtiden. Flera exempel på att vi
under framförliggande år kommer att stå inför betydande strukturproblem
kan dock hämtas från olika näringsgrenar och branscher. I många fall kan
orsakerna till denna omvandling hänföras till de förändringar i pris- och
kostnadsförhållanden som alltid följer med en utvecklingsprocess. Vissa
branscher eller vissa varor får sitt relativa konkurrensläge gentemot utlandet
försämrat. För att vi då fortsättningsvis skall kunna hävda oss krävs
antingen att kostnadsrelationerna åter förbättras eller att nya områden
utvecklas som kan kompensera exportbortfallet och det ökade trycket från
importen inom de sektorer där de relativa fördelarna försvinner. Detta kan
ske genom utveckling av helt nya produkter eller genom förändring av
gamla. För Sveriges del gäller att vi torde ha relativa fördelar framför
allt i de branscher eller områden som antingen är kapitalkrävande eller
där en högt avancerad teknologi krävs. Jag skall nämna några exempel på
iitvecklingsproblem hämtade från skilda näringsgrenar.

Inom jordbruket kommer givetvis den förutsedda minskningen av antalet
brukningsenheter att behöva vara förenad med uppbyggnaden av ett
alltmer högeffektivt och högmekaniserat jordbruk. Detta leder till nya

14

Kungl. Maj. ts proposition nr 56 år 1967

investeringsbehov i fråga om byggnader och anläggningar. Men sammanläggningarna
är givetvis ofta även förenade med omfattande finansiella
investeringar. Detsamma gäller den omarrondering inom skogsbruket som
efter hand torde tillta i styrka. En sådan yttre rationalisering blir nämligen
snabbt nödvändig genom den inre driftsrationalisering som pågår.
Denna process, som kan ta sådana former som mekanisering av avverkningen,
utnyttjande av nya träslag, bättre tillvaratagande av virket, effektivare
transporter etc. kan väntas fortsätta med växande intensitet.

Strukturomvandlingen berör också handeln och transportväsendet. Inom
det senare pågår en utveckling mot större och specialiserade transportenheter,
likaväl som en rationellare utformning av själva transportmedlen och
av lastnings- och lossningsprocesserna. Inom såväl parti som detaljhandel
sker en utveckling mot större enheter av typen lagercentraler, kedjeföretag
och varuhus.

På industrisidan synes flera branscher komma att ställas inför krav på
genomgripande förändringar. I vissa fall beror detta främst på en föråldrad
företagsstruktur med alltför små företagsenheter, i andra fall framtvingas
förändringarna i första hand genom konkurrens från utlandet. I andra fall
åter har utvecklingen inneburit nya krav på råvarorna som kommer att
tvinga de svenska råvaruproducenterna till kostsamma omställningar för
att även fortsättningsvis kunna konkurrera på världsmarknaden. Ofta råder
också en betydande osäkerhet om vilka linjer utvecklingen kommer att
ta och hur den svenska råvaruexporten passar in i ett framtida efterfrågemönster.

Utsikterna för de mindre gruvorna att i längden hävda sig i konkurrensen
är inte särskilt ljusa. Förr eller senare torde en omfattande rationalisering
framtvingas. Gruvindustrins problem hänger delvis samman med utvecklingen
inom järn- och stålindustrin. De svenska handels järn verkens
situation är inte så förmånlig. Under flera år har det rått överkapacitet
på världsmarknaden, vilken torde komma att bestå för överskådlig tid
framöver. Detta i förening med den prispolitik som drivs av de järnexporterande
länderna och som yttrar sig i att exportpriserna pressas ner väsentligt
under exportörernas hemmamarknadspriser ställer de svenska handelsstålverken
i en mycket svår situation. För att över huvud taget överleva
måste järnindustrin därför fortsätta att rationalisera hårt, samarbeta för
att uppnå stordriftsfördelar, utveckla nya produkter samt anpassa produktionsprocesserna
i takt med den tekniska utvecklingen.

Inom varvsindustrin kan den hårda internationella konkurrensen beräknas
bli bestående för åtskilliga år framöver, Genom rationella arbetsmetoder
och avancerad konstruktionsteknik har de svenska varven hittills kunnat
hävda sin ställning. För att de även i fortsättningen skal! kunna behålla
sin position måste de gå vidare med ett intensifierat tekniskt utvecklingsarbete,
med specialisering och samarbete. Varvens speciella problem t. ex.

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

statlig subventionering av varvsindustrin på många håll utomlands samt
behoven av att kunna ge sina kunder förmånliga krediter kan inte beräknas
få någon snabb och radikal lösning.

Den svenska skogsindustrins långsiktiga konkurrensproblem är till stor
del en fråga om att få till stånd en minst lika rationell struktur avseende
företagens storlek och modernitet som i vissa andra länder. Storleksstrukturen
inom massaindustrin är uppenbarligen mindre gynnsam i Sverige än i
exempelvis Canada och Finland. Detta är allvarligt då de ekonomiska fördelarna
av stora enheter är mycket betydande just inom massaproduktionen.
Man räknar med att en optimal massaanläggning inte bör ha mindre
kapacitet än 250 000 årston. Den genomsnittliga produktionen per anläggning
i Sverige (såväl fristående som integrerade anläggningar medräknade)
var 59 000 ton år 1964. För enbart de fristående var genomsnittet 68 000 ton.
Ungefär hälften av den totala massatillverkningen skedde i anläggningar
som producerade mindre än 100 000 ton. Nära hälften av alla anläggningar
producerade mindre än 40 000 ton. Under återstoden av 1960-talet kan dock
en betydande förbättring av storleksstrukturen åstadkommas. Huvuddelen
av just genomförda och nu pågående utbyggnader sker vid de redan stora
anläggningarna. Uppenbarligen måste alltså ett relativt stort antal anläggningar
antingen läggas ned eller helt ersättas under de närmaste 5—10
åren.

Den svenska textil- och konfektionsindustrin bär alldeles speciella strukturproblem.
Särskilt vad gäller enklare standardvaror torde låglöneländernas
stora export till industriländerna inte vara någon temporär företeelse.
Med de kostnadsfördelar dessa låglöneländer har torde den svenska
industrin även i framtiden vara föga konkurrenskraftig på de aktuella områdena.
När man å andra sidan kommer till mer specialiserade kvalitetsvaror
och framför allt modevaror styrs utvecklingen ofta av andra industriländer.
På detta område är det också möjligt att den svenska industrin kan
bli konkurrenskraftig åtminstone på vissa marknader, om man lyckas med
sin produktutformning med avseende på kvalitet, formgivning etc. Detta
kräver dock en fortgående anpassning och omställning av företags- och
produktionsstrukturen.

Ett av de karakteristiska inslagen i de senaste decenniernas industriella
utvecklingsmönster har såväl i vårt land som i andra industriländer varit
att verkstadsindustrins produktion ökat avsevärt snabbare än den totala
industriproduktionen. Det finns all anledning att räkna med att detta
mönster kommer att känneteckna även den framtida utvecklingen. Det
kan f. ö. framhållas att om balansen i vårt lands utrikeshandel skall kunna
återställas och bevaras är det sannolikt nödvändigt att en sådan expansion
kan uppnås inom denna sektor att det blir betydande exportöverskott på
verkstadsprodukternas område. I vad mån den svenska verkstadsindustrins
internationella konkurrenskraft kan upprätthållas så att detta blir möjligt

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

beror på en hel rad olika omständigheter, bland vilka kan nämnas löneutvecklingen,
tull- och marknadsutvecklingen, investeringsutrymmet osv. Den
historiska erfarenheten antyder emellertid att den svenska verkstadsindustrins
tidigare framgångar på exportmarknaderna till stor del emanerat
från andra än de nämnda faktorerna. De har i mycket varit frukten av
svenska uppfinningar och innovationer. Även i framtiden kommer den
svenska verkstadsindustrin att vara starkt beroende av att lansera nya
varor och varuvarianter både genom att smidigt anpassa sin produktion
efter de ständiga förändringarna i kundernas krav på kvalitet, dimension och
formgivning samt genom en aktiv marknadsföring osv. Man får räkna med
att också vissa delar av verkstadsindustrin kan komma att utsättas för en
allt hårdare konkurrens från låglöneländerna. Det skulle särskilt gälla
produkter, som framställs genom arbetsintensiva och föga teknologikrävande
processer. Om svensk verkstadsindustri totalt skall kunna expandera
kraftigt måste givetvis en ökad internationell konkurrens på dessa områden
följas av en strukturell förskjutning inom verkstadsindustrin mot mer
kapitalintensiv och teknologikrävande tillverkning.

En annan bransch där efterfrågan sedan flera decennier tillbaka varit
i starkt stigande på alla håll är den kemiska industrin. Inom detta tillverkningsområde
skulle möjligen ett högt utvecklat industriland som Sverige i
och för sig ha goda förutsättningar att hävda sig internationellt. Branschen
är mycket kapitalkrävande, vilket ger ett land med relativt höga löner komparativa
fördelar mot länder med lägre löner. Härtill kommer att den kemiska
industrin kanske mer än någon annan bransch fordrar ett intensivt
utvecklingsarbete, vilket också bör ge vårt land med dess höga nivå vad
forskning och tekniskt kunnande beträffar ett gott utgångsläge i den internationella
konkurrensen. Inom denna bransch gör sig stordriftens fördelar
starkt gällande. Går utvecklingen på integrationsområdet mot en fortsatt
vidgning av marknaderna för svensk industri är den svenska kemiska industrins
utveckling mot en högexpansiv bransch i hög grad beroende av
möjligheterna att åstadkomma de stora kapitalinsatser som erfordras för
etablering av stora produktionsenheter och för omfattande utvecklingsarbeten.

De strukturella problem som avser byggnadsverksamheten är väl kända.
Den nödvändiga strukturomvandlingen på detta område, som inte kan sägas
ännu ha nått så stor omfattning, torde efter hand kunna leda till en väsentligt
ändrad företagsstruktur och förändringar i metoder och material.

Finansieringsproblem för näringslivet

Ett genomgående drag för de olika industrigrenarna är kravet på omfattande
investeringar. Bakgrunden utgörs framför allt av knappheten på
arbetskraft, den ökade utländska konkurrensen och de investeringskrävan -

Kungl. Maj.ts proposition nr 56 år 1967

17

de strukturförändringar som anmäler sig samtidigt i flera av våra kapitaltunga
branscher. Även utanför industrin framkommer mycket betydande
behov av investeringar för att möta olika utvecklings- och omvandlingsproblem.
Så är fallet inom handel och samfärdsel men också inom den offentliga
sektorn och bostadsområdet. Dessa behov avser långfristiga krediter
för projekt som är nödvändiga för det tekniska framåtskridandet och som
genom sin långsiktighet blir relativt mer riskbetonade. Att avstå från att
möta dessa behov skulle innebära att avstå från denna utveckling av tekniskt
framåtskridande.

En kartläggning av dessa investeringsbehov inom olika delar av den
svenska ekonomin utfördes av den senaste långtidsutredningen. Dess bedömningar
utgick från förutsättningen att den totala produktionen skulle
kunna öka med i genomsnitt 4,2 % per år fram till år 1970. För att åstadkomma
den realkapitalbildning som krävs för en sådan ekonomisk tillväxt
behövs enligt utredningens beräkningar att de totala bruttoinvesteringarnas
volym ökar från ca 150 miljarder kr. till ca 200 miljarder kr. mellan femårsperioderna
1961 —1965 och 1966—1970 räknat i 1964 års priser.

En ökning av investeringarna kan emellertid genomföras endast om ett
motsvarande sparandetillskott kan åstadkommas. Sparkvoten i det svenska
samhället har successivt stigit och uppgick under första hälften av 1960-talet till i genomsnitt ca 32,5 % mot ca 31 % under åren 1951—1960. En
satsning på ökade investeringar och förbättrad bytesbalans ställer den ekonomiska
politiken inför uppgiften att höja sparkvoten ytterligare.

Investeringsutvecklingens problem löses emellertid inte endast genom en
ökning av det totala sparandet. Av stor betydelse är också sparandets fördelning
mellan enskilda, företag och offentlig sektor samt möjligheten att överföra
sparandet från områden med överskott till områden där investeringsverksamheten
kräver sparandetillskott utifrån. Utvecklingen i dessa avseenden
har följts med uppmärksamhet av statsmakterna. Som ett led i denna
verksamhet tillsattes en särskild utredningsman för att kartlägga de finansiella
långtidsperspektiven i svensk ekonomi. Undersökningen, vars preliminära
resultat presenterades i den senaste långtidsutredningen, föreligger nu
i sitt slutliga skick, »Finansiella långtidsperspektiv» (SOU 1967:6). Den
pekar på väsentliga problem i samband med finansieringen av näringslivets
investeringar.

När det gäller finansieringsförhållandena har utvecklingen hittills under
1960-talet inneburit att näringslivets kapitalbildning i mindre utsträckning
än på 1950-talet kunnat finansieras med egna vinstmedel. Självfinansieringsgraden
har successivd minskat. Investeringarnas ökningstakt har hållits
hög samtidigt som vinstmarginalerna tenderat sjunka. Finansieringen
av investeringarna har hittills i viss mån kunnat ske med hjälp av tidigare
uppsamlade likvida medel. Likviditeten har emellertid nu nått en så låg
nivå att en fortsatt neddragning knappast är möjlig. Spegelbilden av den

18

Ilungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

minskade självfinansieringsgraden är att kreditmarknaden fått klara av en
ökad andel av investeringarnas totalfinansiering. Utvecklingen i Sverige är
i detta avseende ingalunda unik. Som framgår av utredningen om de finansiella
långtidsperspektiven har tendensen varit densamma i åtminstone de
mer betydande västeuropeiska länderna. Långtidsutredningens kalkyl för perioden
1966—1970 tyder på att tendenserna i fråga om det svenska näringslivets
finansieringsbehov kommer att bestå. Utvecklingen på arbetsmarknaden
liksom i den internationella konkurrenssituationen framtvingar som
beröris en kraftig satsning på näringslivets investeringar. Även vid oförändrade
vinstmarginaler betyder detta att investeringarnas självfinansieringsgrad
kommer att sjunka ytterligare. Detta kan komma att gälla speciellt exportindustrin
där investeringsbehoven är stora och vinstmarginalerna befinner
sig under konstant press genom den utländska konkurrensen. Under
sådana omständigheter kommer eu betydande del av investeringsfinansieringen
att åvila kreditmarknaden.

Om perspektivet utsträcks till att omfatta tiden bortom år 1970 synes i
själva verket de här antydda tendenserna komma att accentueras. Långtidsutredningen
är visserligen för denna period av naturliga skäl betydligt vagare
än för tiden fram till år 1970, men med all sannolikhet kommer tillgången
på arbetskraft att vara knapp även i framtiden och av bl. a. denna
anledning kommer rationaliserings- och effektiviseringskraven inom näringslivet
att öka. Man skulle alltså fortfarande behöva ägna intensiv uppmärksamhet
åt näringslivets investerings- och finansieringsbehov.

Finansieringsbehoven kan emellertid komma att förändras inte endast i
fråga om storlek utan även beträffande karaktär. Planeringen inom företagen
tenderar att bli alltmer långsiktig. En sådan långsiktig planering kan
för sitt realiserande kräva långfristiga krediter och kreditutfästelser för att
planerna över huvud taget skall kunna realiseras. Vissa investeringar såsom
i forskning och utvecklingsarbete kan väntas ge ekonomiska resultat
först på mycket lång sikt. Deras avkastning är svår att kalkylera och man
kan i alla händelser inte ställa omedelbara förräntningsanspråk på det nedlagda
kapitalet. Dessa investeringar kommer därför att uppfattas som
speciellt riskfyllda. Det kan komma att föreligga betydande svårigheter för
och kanske också tveksamhet hos företagen att finansiera dylika viktiga investeringar
på den traditionella marknaden och med traditionella låneformer.
Dessa svårigheter torde växa i takt med storleken av de begärda lånen.

Man torde emellertid, mot bakgrund av vad som redan sagts om utvecklingen
mot större produktionsenheter, också kunna räkna med att det i
framtiden på åtskilliga områden kommer att föreligga behov av lån av en
storleksordning som man hittills haft att räkna med endast i undantagsfall.
Finansieringsbehoven kommer f. ö. inte att begränsas till kostnaderna för
nya investeringar. För att det stora antalet små företag skall kunna överleva
i någon form kan det bli nödvändigt att de, där så är tekniskt möjligt,

Kungl. Maj.ts proposition nr 56 år 1967

19

slås samman till ett mindre antal större konkurrenskraftiga enheter. Sådana
fusioner, som i vissa fall förutsätter betydande kapitaltillskott, kan f. ö.
komma att aktualiseras inte bara inom industrin. De kan också komma att
ingå som ett led i jordbrukets, skogsbrukets och handelns rationalisering.

Det bör betonas att det därvidlag inte behöver vara fråga om investeringsprojekt
med låg räntabilitet. Det kan däremot föreligga en större osäkerhet
kring räntabilitetsförväntningen — avseende både den nedre och den övre
gränsen. Denna osäkerhet kan bl. a. sammanhänga med investeringens långsiktighet
och storlek.

Kreditmarknadens anpassning till de ökade och nya kreditbehov som är
att vänta kan först ses som ett rent kvantitativt problem, där man följer
kapitalströmmarnas fördelning mellan kreditinstituten och mellan de realsektorer
till vilka de i sista hand går. Även med allt rimligt hänsynstagande
till osäkerheten i prognoser kan man skönja utvecklingstendenser som
pekar på väsentliga anpassningsproblem.

Det är härvid lämpligt att utgå från den tidigare nämnda utredningen
om de finansiella långtidsperspektiven (SOU 1967: 6). I denna görs en framskrivning
av kreditmarknadsströmmarna till år 1970 under antagande att
allmänheten och kreditinstituten inte i nämnvärd grad ändrar sina placeringsmönster.
En jämförelse mellan fördelningen av kreditutbudet och de
framräknade finansieringsbehoven visar att — under denna förutsättning
— näringslivets behov inte skulle tillfredsställas utan att ett väsentligt underskott
skulle uppstå år 1970.

Beräkningar över detta underskotts storlek ger varierande resultat beroende
på de antaganden som görs. Klart är emellertid att om målen beträffande
bytesbalans och produktion skall uppnås måste näringslivets upplåningsandel
på kreditmarknaden öka under åren framöver. Eu förskjutning
i kreditgivningen i en sådan riktning kan givetvis tänkas ske på olika
sätt, vilka från rent kvantitativ synpunkt är likvärdiga. Affärsbankerna kan
bidra genom att ge en större andel av sina krediter åt näringslivet och göra
mindre insatser för andra ändamål. Samma tendenser kan göra sig i någon
mån gällande för enskilda försäkringsinrättningar och sparbanker. Eu annan
möjlighet är att allmänheten i större utsträckning förvärvar aktier på
bekostnad av bankinsättningar, något som kan öka näringslivets andel av
den totala finansieringsströmmen. Utifrån vad man vet om olika placerares
preferenser kan det emellertid sägas att de förskjutningsmöjligheter man
med någon säkerhet kan räkna med som kvantitativt betydande hänför sig
till affärsbankerna och framför allt till AP-fonden. Det kvantitativa förskjutningsproblemet
har därför med all rätt i första hand kommit att formuleras
som en fråga om kanaliseringen av pensionsfondens placeringar,
men man får därför inte bortse från att förändringar i planeringsinriktningen
på andra delar av kreditmarknaden också har betydelse.

I det föregående har visats att det under den överblickbara framtiden är

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

fråga om inte bara en kvantitativ anpassning av krediternas fördelning utan
också om fortskridande förändringar i karaktären hos långivningen. Vi är
inne i en utveckling som i högre grad än tidigare ställer krav på långsiktiga
krediter och krediter till projekt av en betydande storleksordning. Med investeringarnas
och lånens långsiktighet och storlek sammanhänger också
en större osäkerhet om utfallet.

Den svenska kreditmarknadens möjligheter att finansiera långsiktiga,
riskbetonade investeringar är f. n. begränsade. Direkta långfristiga industrilån
lämnas f. n. i stort sett endast av försäkringsbolagen och av några specialinstitut,
bl. a. AD Industrikredit. Den viktigaste formen för näringslivets
långfristiga upplåning är emission på marknaden av obligations- och förlagslån.
Upplåning i form av obligationsemissioner, och i allmänhet även
långfristiga reverslån, förutsätter emellertid i praktiken att säkerhet ställs
— normalt inteckningar inom 50—60 % av taxeringsvärdet. Även om nya
konstruktioner för obligationslån kan utvecklas och i enstaka fall redan
bär prövats, är det uppenbart att det grundläggande säkerhetskravet innebär
en stark begränsning av företagens upplåningsmöjligheter i denna form.
Förlagslån har däremot ingen särskild säkerhet och ger vid t. ex. likvidation
rätt till betalning först efter övriga fordringsägare. Viktigt är emellertid
att även förlagslån, vilka hittills utgetts endast av kreditinstitut och
synnerligen välrenommerade affärsföretag, i praktiken kommit att allmänt
betraktas som avsedda för placerare som inte kan eller önskar underkasta
de låntagande företagen någon ingående bedömning. Dessa upplåningsformer
synes därför inte kunna utnyttjas för någon större del av finansieringen
av relativt riskbetonade utvecklingsprojekt.

Fn väsentlig riskbärande finansieringsform är också affärsbankskrediter,
som hittills i huvudsak brukat vara formellt kortfristiga men som i praktiken
ofta är av en mer eller mindre långfristig karaktär. De kan emellertid
inte betraktas som en fullgod ersättning för långfristiga lån. En formellt
kortfristig kreditgivning med ofta återkommande prövning av det låntagande
företagets resultat är ett gott sätt att möta vissa risksituationer. Men
detta är knappast ett tillfredsställande sätt att lösa de problem som uppstår
genom behovet att genomföra långfristiga projekt i en värld präglad av
snabb omvandling och utveckling av teknik och marknader. Genom lagändring
har bankerna nyligen getts befogenheter att i ökad utsträckning lämna
medellånga lån, men det kan inte antas att näringslivets behov av långa
krediter helt skall kunna tillgodoses härigenom.

En ytterligare möjlighet till kapitalanskaffning erbjuds genom emissioner
av nya aktier. Deras betydelse som finansieringskälla har ökat under
senare tid, men med svängningar från år till år som tyder på att det i viss
mån är aktiebolagens benägenhet att utnyttja denna form och inte endast
tillgången på investeringssökande kapital som utgjort den begränsande faktorn.
En fortsättning av den stigande trenden i allmänhetens aktieförvärv

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

21

ter sig nödvändig om balansen mellan eget och främmande kapital skall
upprätthållas. Om aktiemarknaden därutöver kan lämna ett väsentligt bidrag
till att täcka företagens växande kapitalbehov beror på många osäkra
faktorer som påverkar företagens och placerarnas attityder. Vid en realistisk
framtidsbedömning bör man inte räkna med någon i detta sammanhang
avgörande förändring på detta område.

Med hänsyn till dess kvantitativa betydelse får karaktären hos AP-fondens
placeringsmöjligheter givetvis ett alldeles särskilt intresse. Enligt de
nuvarande reglerna för placeringen av fondens medel är dess kreditgivning
till näringslivet dock i stort sett begränsad till förvärv av företagens på
marknaden utbjudna obligationer och förlagsbevis samt långivning till vissa
inellanhandsinstitut som AB Industrikredit och AB Företagskredit. Vad
som tidigare sagts om obligations- och förlagslån kan därför tillämpas på
fondens möjligheter att stödja näringslivet. Härtill kommer den speciella
kanal som återlånen utgör. Pensionsfondens lån utlämnas dock härvid till
andra kreditinstitut, i första hand affärsbanker. De egentliga återlånen är
i princip till sin karaktär lån till affärsbankerna och dessa svarar också
gentemot AP-fonden helt för lånens återbetalning.

Med utgångspunkt från vad som anförts om kreditefterfrågans omfattning
och karaktär framstår en fortsatt tillväxt av näringslivets tillgång till
obligationsupplåning och ett växande utnyttjande av affärsbankernas möjligheter
att lämna medellånga lån som intressanta utvecklingslinjer inom
nuvarande institutionella ram. En ökad betydelse för aktiemarknaden som
finansieringskälla bör inte heller avföras ur framtidsbilden. Det synes dock
ovedersägligt att nya kreditkanaler, främst men inte uteslutande för APfondens
placeringar, och till sin karaktär nya kreditformer är nödvändiga
för att tillgodose framtidens kreditbehov.

Exempel på näringspolitiska åtgärder i utlandet

Strukturomvandling är, som framhållits i det föregående, inte enbart ett
svenskt utan i hög grad ett internationellt fenomen. Mot den bakgrunden
är det naturligt att de problem av ekonomisk-politisk karaktär denna utveckling
ger upphov till har börjat tas upp till diskussion på många håll
utomlands. Betydande enighet synes därvid råda om att medvetna samhälleliga
insatser krävs för att främja en smidig anpassning av näringslivets
struktur och därmed skapa förutsättningar för en hög och jämn framstegstakt
i ekonomin. Statsmakterna hav i många fall också ansett det nödvändigt
att genom direkta åtgärder påverka och styra utvecklingen. Ingripandena
hittills synes visserligen i ganska stor utsträckning ha föranletts
av akuta anpassningssvårigheter inom vissa industribranscher såsom varvsindustrin
samt järn- och stålindustrin, men diskussionen och den ekonomiska
politiken har på senare tid börjat få en vidare syftning och kommit att

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 56 år 1967

gälla statsmakternas ansvar över huvud taget för den ekonomiska tillväxten
och i samband därmed för näringslivets strukturutveckling. Det är i
detta perspektiv man har att se de tendenser mot en mera aktiv näringspolitik
i vid bemärkelse som framträtt i Västeuropa. Dessa tendenser har
gjort sig gällande såväl på del nationella som på det mellanstatliga planet.

Inom den Europeiska Ekonomiska Gemenskapens (EEC) organ förs sålunda
en diskussion rörande åtgärder som inom gemenskapen anses kunna
vidtas för att i olika avseenden undanröja hinder för strukturanpassningen.
Dessa åtgärder innefattar bl. a. en harmonisering och samordning av skatteoch
bolagsrättsliga regler, arbetsmarknadspolitik, energipolitik, transportpolitik,
konkurrenspolitik, upprättandet av en europeisk kapitalmarknad
etc. Det ekonomisk-politiska handlandet i näringspolitiskt syfte sker dock
i allt väsentligt på det nationella planet. En medvetenhet om behovet av insatser
från samhällets sida har framträtt klart på flera håll, bl. a. i en del
av de senast framlagda långtidsplanerna. I Frankrike läggs f. n. tonvikten
på en koordinerad och målmedveten samhällelig näringspolitik i fråga
om både planering och praktiskt handlande. I den nu gällande franska
långtidsplanen för andra hälften av 1960-talet anges en strukturell omdaning
av näringslivet för att nå högre effektivitet och konkurrensförmåga
som en av de centrala målsättningarna för den ekonomiska politiken.

De aktuella tendenserna mot en näringspolitik är på många håll ännu
relativt vaga. De statliga insatser av denna karaktär som förekommer ingår
i stor utsträckning främst som element i en politik för att stödja och påverka
investeringsutvecklingen inom näringslivet. Vid genomförandet även
sådan politik engageras naturligtvis inte minst kreditpolitiken och kreditmarknadens
institutioner. Den institutionella strukturen på kreditmarknaden
är därvid av vikt både för en effektiv kanalisering av kreditströmmarna
och för statsmakternas möjligheter att agera. Det kan konstateras att
statliga kreditinstitut, garanti- och kreditanordningar ingår som element
i kreditsystemet i många länder. Omfattningen av statens direkta engagemang
varierar dock kraftigt från ett land till ett annat. Även i länder där
kreditväsendet till övervägande del är privatägt förekommer dock i allmänhet
statliga kreditinstitut. Den verksamhet de bedriver är ibland specialiserad
till att avse t. ex. bostadskreditgivning, lån till småföretag och lån med
lokaliseringspolitisk syftning. I vissa fall ingår flera av dessa och andra syften
i ett och samma instituts verksamhet. Kreditgivningen är inte sällan
på ett eller annat sätt subventionerad. Ett exempel på en institutionell nybildning
med uppgift att stimulera till och på olika sätt bidra vid genomförandet
av rationaliserings- och utvecklingsprojekt inom näringslivet är det
engelska Industrial Reorganisation Corporation.

En närmare redogörelse för vissa näringspolitiska åtgärder i utlandet torde
som bilaga 3 få fogas vid statsrådsprotokollet i detta ärende.

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

23

En statlig investeringsbank

Tillväxtpolitikens medel

De omställningsproblem som redovisats i det föregående påkallar — i
Sverige liksom i andra länder — en översyn och förnyelse av de ekonomiskpolitiska
medel varmed statsmakterna påverkar utvecklingsbetingelserna.
Strävandena att på effektivaste sätt angripa och lösa problemen måste ntgå
från och stå i samklang med de allmänna politiska målsättningar som ligger
till grund för vår ekonomiska politik. Det grundläggande målet för denna
politik är att med bevarad full sysselsättning och i övrigt hävdad samhällsekonomisk
balans främja en snabb framstegstakt och öka välfärden i
samhället. Betydande resultat har nåtts i dessa avseenden.

En grundläggande förutsättning för framgång i välfärdssträvandena är
eu bytesbalans som medger handlings- och rörelsefrihet i den ekonomiska
politiken. Det är i medvetande därom som politiken inför de aktuella balansproblemen
i utrikeshandeln målmedvetet inriktats på att förstärka våra
näringars konkurrenskraft gentemot utlandet. Denna uppgift kan inte lösas
utan en omfördelning av våra resurser. Vidare är det nödvändigt att dämpa
den inhemska efterfrågan för att därigenom nå fram till en bättre stabilisering
av pris- och kostnadsutvecklingen. Genom åtgärder av skilda slag måste
samhället medverka till att höja effektiviteten och konkurrensförmågan
speciellt för våra utlandskonkurrerande näringsgrenar. Väsentligt för politikens
inriktning därvidlag är att det långsiktiga perspektivet bibehålls och
att balansproblemen inte löses kortsiktigt till priset av att det ekonomiska
framåtskridandet på sikt hämmas.

En snabb och stabil framstegstakt får med andra ord inte äventyras genom
åtgärder som skapar tillfälliga lättnader från de påfrestningar som
de av en hård konkurrens framkallade omställningarna medför. Sådana
lättnader skulle exempelvis kunna köpas med hjälp av subventioner eller
ökad protektionism. Tvärtom måste politiken syfta til! en begränsning av
de protektionistiska inslag som fortfarande finns inom vissa delar av vår
ekonomi. Det är inte genom subventioner och skydd mot konkurrens utifrån
eller inom landet som vi bäst förbereder och stärker vår ställning inför en
vidgad integration. Det kan ske endast genom åtgärder som bidrar till att
förbättra effektiviteten i vårt arbete och som underlättar en snabb omställning
till nya villkor och ändrade förhållanden.

En fortsatt ökning av produktiviteten och vidgade möjligheter att utnyttja
den internationella arbetsfördelningens fördelar är i hög grad beroende
av offentliga insatser. Detta gäller utbyggnaden av basorganisationen i
vår ekonomi — kommunikationer, kraftförsörjning, etc. Samhälleliga insatser
för att förbättra arbetskraftens kvalitet och utnyttjande har succés -

24

Kungl. Maj.ts proposition nr 56 år 1967

sivt blivit allt betydelsefullare. Här kan erinras om den starka utbyggnaden
på skolans område, av yrkes- och vuxenutbildning, av forskning vid läroanstalter
och institutioner av skilda slag. Den s. k. teknikfaktorns betydelse
för den ekonomiska tillväxten har allt mer uppmärksammats. Med
det begränsade arbetskraftsutbud som nu förutses framstår ökade investeringar
i forsknings- och utvecklingsarbete som nödvändiga redan för att
vår industri skall kunna behålla sin nuvarande position. En grund för
ytterligare framsteg har lagts genom den kraftiga ökningen i utbildningen
av bl. a. tekniker och naturvetare. Dessa nya kvalificerade personalresurser
utgör en tillgång som bör nyttiggöras till fullo. I detta syfte bör politiken
inriktas på att stimulera till mer teknisk forskning och industriellt utvecklingsarbete
både inom industrin och vid institut och högskolor.

För att en rätt avvägning i resursanvändningen och speciellt i det offentligas
insatser skall kunna ske är det av stor betydelse att de kostnader ett
företag behöver räkna med i sina produktionskalkyler i minsta möjliga mån
avviker från de samhällsekonomiska kostnaderna för denna produktion.
Att söka åstadkomma sådana metoder för avgiftssättning i fråga om offentliga
tjänster åt näringslivet, som verkar i denna riktning, måste ges stor
vikt inom näringspolitiken. Bland de uppgifter, som i detta hänseende är
aktuella, kan nämnas de kostnadsproblem som är förbundna med luft- och
vattenföroreningar samt pris- och kostnadsfrågorna inom transportväsendet.

Arbetsmarknadspolitiken har successivt byggts ut till ett betydelsefullt
instrument för snabb ekonomisk tillväxt. I den fulla sysselsättningens samhälle
har en av de centrala uppgifterna för denna politik blivit att dels underlätta
strukturomvandlingen, dels begränsa dennas socialt icke önskvärda
konsekvenser för de enskilda människorna.

Utan att göra avkall på vårt grundläggande mål att genom snabb tillväxt
och en solidarisk inkomstpolitik förbättra villkoren för alla medborgargrupper
kan tyvärr inte alltid utkomstmöjligheter beredas inom den ort och
det yrkesområde där de av omställningarna drabbade tidigare verkat. Men
av solidaritetspolitiken följer då även att de samhälleliga vinster som uppstår
genom en sådan näringspolitik måste användas till bl. a. ett effektivt
stöd åt dem som tvingas bryta upp från sin arbets- och livsmiljö.

Genom omskolning och andra rörlighetsfrämjande åtgärder kan en mycket
stor del av de arbetstagare, som blir utan arbete i samband med omställningsprocessen,
snabbt beredas nya arbetstillfällen. Effektiviteten i dessa insatser
belyses av att arbetslöshetstiden för ungefär hälften av dem som
under år 1960 registrerades som arbetslösa understeg fyra veckor. Vid slutet
av året beräknades ca 18 000 personer ha befunnit sig under omskolning,
medan ca 5 000 personer var sysselsatta i allmänna beredskapsarbeten.

Trots de framsteg som gjorts är det uppenbart att stora påfrestningar
uppstår för de människor, som berörs av omställningar i produktionen och

Kungl. Mcij:ts proposition nr 56 år 1967

25

nedläggning av företag. Det är en skyldighet för samhället att söka trygga
deras levnadsstandard och möjligheter till nya och goda arbets- och livsförhållanden.
Det är först när de enskilda individerna kan leva utan oro för sin
trygghet och framtida försörjning, som man kan räkna med en klart positiv
attityd från deras sida till förändringar i det ekonomiska livet.

Arbetsmarknads- och trygghetspolitiken måste ytterligare utbyggas. Särskilt
angelägna att lösa är de problem som möter de handikappade och den
äldre arbetskraften, vilka erfarenhetsmässigt är de som hårdast drabbas av
strukturomvandlingen.

På vissa orter och i vissa regioner är det av olika sociala och delvis även
ekonomiska skäl dessutom nödvändigt att direkt stimulera till ny ekonomisk
aktivitet för att skapa varaktig sysselsättning. Det centrala medlet i sådana
fall är det system av bidrag och lån för nyetablering och utbyggnad av företag
inom vissa områden, som ingår i lokaliseringspolitiken. Sedan den 1 juli
1965, då den nya politiken startades, har lån och bidrag med sammanlagt
350 milj. kr. beviljats, varav 265 milj. kr. i form av lån. I de företag som erhållit
lokaliseringsstöd bär därigenom uppskattningsvis ca 8 000 personer
fått ny sysselsättning. Härtill kommer effekten av frisläppandet av investeringsfonder
och kommunala beredskapsarbeten, som uppskattas till ca
14 000 nya arbetstillfällen.

Enligt gällande planer utgör den samlade finansiella insatsen för lokaliseringsstöd
800 milj. kr. fördelade över en femårsperiod, varav 500 milj. kr.
avses skola utgå i form av lån. Med hänsyn till omfattningen av redan beviljade
lån och de stora behov av ytterligare lokaliseringspolitiska insatser,
som nu kan förutses, torde totalramen för lokaliseringslån behöva utvidgas.
Förslag härom kommer då att föreläggas riksdagen.

Med denna beskrivning av arbetsmarknads- och lokaliseringspolitikens
stora och ständigt växande arbetsfält i ett föränderligt samhälle har jag velat
erinra om huvuduppgifterna för dessa delar av politiken: att minska de
arhetsmarknadsmässiga trögheterna i näringslivets omställningsprocess, att
mildra de negativa konsekvenserna av ekonomiska förändringar och att
skapa ökad trygghet och nya livsmöjligheter för de människor som berörs
av dem. Den arsenal av medel som byggts upp för att tillgodose dessa syften
utgör en grundläggande förutsättning för näringspolitikens möjligheter att
främja den strukturella omvandlingen av vårt näringsliv.

Olika sätt att möta näringslivets finansieringsbehov

För att; strukturomvandlingen av näringslivet skall kunna genomföras
och konkurrenskraften gentemot utlandet höjas måste investeringstakten
våra liög och utrymmet för realkapitalbildning öka. Eu sådan utveckling
kan komma till stånd endast om motsvarande sparandetillskott kan åstadkommas,
Sparkvoten i det svenska samhället har som tidigare berörts suc -

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

cessivt stigit. Eu ytterligare stegring blir emellertid nödvändig om eu satsning
på ökade investeringar skall genomföras samtidigt som bytesbalansen
måste förbättras. En tillräcklig sparandeökning kan åstadkommas endast
genom insatser från statens sida. Finanspolitiken har därför i årets budgetförslag
utformats så att den tar sikte inte bara på statens egna utgiftsåtaganden
utan även på finansieringsanspråk som ställs från andra delar av
ekonomin. Som ett led i denna politik framlades förslaget om att avsätta
500 milj. kr. för en effektiv näringspolitisk insats.

Ett högt totalt sparande är nödvändigt om den önskvärda utvecklingen
av näringslivets investeringar skall komma till stånd, men det utgör dock
ingen tillräcklig förutsättning. Avgörande för resultatet blir också om sparandet
kan göras tillgängligt för de mest produktiva projekten. Den framtida
utvecklingen måste därför bedömas utifrån det faktum att näringslivets
investeringar i minskande utsträckning kunnat finansieras med egna
vinstmedel. Med de konkurrensförhållanden som förutses kommer självfinansieringsgraden
sannolikt att bli förhållandevis låg även i framtiden. Innebörden
därav är att en betydande andel av investeringarnas totalfinansiering
måste täckas med medel utifrån. Detta reser problemet på vilka vägar
och i vilka former denna överföring kan åstadkommas.

Innan jag tar upp denna fråga till behandling vill jag här något beröra
en annan viktig aspekt på självfinansieringsgraden. Denna aktualiserar
nämligen väsentliga avvägningsproblem i ekonomin. Man kan å ena sidan,
såsom ett antal remissinstanser påpekat, inte bortse från risken att en sjunkande
självfinansieringsgrad i vissa fall har en negativ effekt på företagens
benägenhet att investera. Å andra sidan innebär en höjning av självfinansieringsmöjligheterna
att företagsvinsterna expanderar på bekostnad
av lönernas andel av produktionsresultatet. Från fördelningspolitisk synpunkt
ter sig en sådan utveckling mindre önskvärd. Dessutom kan investeringsverksamhetens
fördelning mellan olika företag bli mera rationell om
finansieringen sker via en fungerande kreditmarknad, där bedömningen gäller
framtida avkastning av olika projekt, än om investeringsfördelningen bestäms
av vinstutvecklingen i förfluten tid. Det är därför viktigt att söka nå
en lämplig avvägning mellan dessa olika krav. Man måste vid denna avvägning
beakta att det finns en kritisk punkt under vilken självfinansieringen
inte bör sjunka om tillväxten i vår ekonomi skall bestå. Utifrån målet att ha
en hög tillväxttakt är det nödvändigt att upprätthålla företagens vilja att utveckla
och investera i nya produkter och produktionsmetoder.

Vid bedömningen av frågan hur sparandet skall kunna överföras till de
företag som kräver tillskott utifrån är det av vikt att, såsom gjorts i det
föregående, konstatera att den svenska kreditmarknadens möjligheter att
finansiera långsiktiga, riskbärande investeringar f. n. är begränsade. Att
genom emission av aktier anskaffa riskvilligt kapital kan f. n. inte bedömas
erbjuda en väg att i mer väsentlig mån lösa företagens finansierings -

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

27

problem. Förutsättningarna för affärsbanker och andra kreditinstitut att
inom nuvarande institutionella ram och efter hittills använda kreditvägar
lämna företagen de lån som behövs för en omfattande investeringsverksamhet
kan även konstateras vara otillräckliga. I avgivna remissyttranden har
ett flertal rekommendationer gjorts beträffande förändringar i de regler
och villkor som gäller för kreditinstituten. Betydelsen av justeringar i banklagstiftningen
skall självfallet inte underskattas. En utveckling mot större
liberalisering har kontinuerligt pågått. Möjligheterna att gå vidare i denna
riktning behandlas av den nu arbetande kreditinstitututredningen. Sådana
förändringar är dock inte tillfyllest för att kreditmarknaden skulle kunna
fylla de anspråk som här är aktuella. För att bli effektiva skulle de i remissyttrandena
rekommenderade åtgärderna kräva en långtgående förändring
av speciellt affärsbankernas nuvarande karaktär och verksamhetsinriktning.
Genomgående är även att de olika åtgärderna ytterst förutsätter en ökning
av möjligheterna att slussa medel från AP-fonden till näringslivskrediter.
Mot bakgrund härav är frågan om dispositionen av AP-fondmedlen
central i denna finansieringsproblematik. Tryggandet av den behövliga kreditgivningen
till näringslivet kan sålunda till övervägande del sägas vara ett
spörsmål om genom vilka kanaler dessa fondmedel skall göras disponibla.

I och för sig kunde det ligga nära till hands att AP-fonden skulle engageras
i en mer direkt långivning till de aktuella delarna av näringslivet.
En sådan utveckling skulle då förutsätta en förändring i den form och
grad av risktagande som hittills gällt för AP-fondens utlåning.

Då tilläggspensioneringen infördes uttalade statsmakterna att den till
pensionssystemet hörande fonden inte borde konstrueras som en ny stor
kreditinrättning. Dess utlåning borde — ansågs det — utformas så att den,
bortsett från lån till vissa större, välkända låntagare, skedde genom förmedling
av andra kreditinstitut. Fonden behövde då inte direkt ta ställning
till den slutliga låntagarens kreditvärdighet eller till räntabiliteten hos enskilda
investeringsprojekt. Placeringarna har därigenom kunnat görats med
ett minimum av risktagande men ändå med en hög genomsnittlig avkastning.
Hittills vunna erfarenheter av fondens verksamhet synes inte ge anledning
att nu ompröva eller frångå dessa grundläggande principer. Ingen
av remissinstanserna har heller ifrågasatt en sådan förändring för att komma
till rätta med den aktuella finansieringsproblematiken.

Eu annan väg för slussning av AP-medel som tidigare förts fram i diskussionen
och som även rekommenderats av flera remissinstanser är att
skapa speciella former härför inom ramen för de nuvarande kreditinstitutens
verksamhet. Förslagsvis har sålunda nämnts, att bankerna skulle
ges möjlighet att uppta egna förlagslån i AP-fonden. Affärsbankerna har
redan nu vissa legala möjligheter att repliera på AP-fondens låneresurser.
Bankerna har dock endast i begränsad utsträckning kunnat utnyttja dessa
möjligheter och det är lätt att inse att en kvantitativt verkligt betydande

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

upplåning i denna form inte gärna är tänkbar. En omfattande upplåning i
AP-fonden, vilken av bankerna skulle läggas till grund för en långfristig
kreditgivning, skulle nämligen förutsätta att AP-fonden gjorde avkall på
sina säkerhetskrav eller också fick dem tillgodosedda genom ett nytt och
omfattande statligt garantisystem.

För att tillgodose det kreditbehov av långfristig och mer riskbärande karaktär
som vi står inför krävs därför enligt min mening att ett särskilt institut
skapas. 1957 års pensionskommitté förutsåg i sin utredning rörande
fondförvaltningen att ett sådant behov ganska snart kunde uppkomma. Sedermera
har detta spörsmål tagits upp i olika sammanhang och framställningar.
Flera remissinstanser ifrågasätter dock nu om någon ny kreditinstitution
av ifrågavarande typ skulle behövas. Därvid ställer de sig även
i vissa fall tveksamma till om så långsiktiga och omfattande kreditanspråk
inom näringslivet verkligen föreligger, som skulle motivera en sådan nyskapelse.
Dessa bedömningar skiljer sig sålunda icke oväsentligt från uttalanden
som tidigare gjorts i denna fråga av företrädare för näringslivet.

De avgivna remissyttrandena synes inte innehålla några tungt vägande
erinringar mot den beskrivning av situationen på investerings- och finansieringsområdena
som lämnats i det föregående eller mot bedömningen att
denna situation påkallar vissa åtgärder.

Avgörande för hur ett kreditförmedlingsorgan för näringslivets här diskuterade
behov bäst skall utformas är karaktären hos de kreditrisker och
den säkerhet man har att utgå från. Kraven på eget riskbärande kapital
hos det kreditförmedlande organet, som kan tjäna som risktäckningsbuffert
mellan primära långivare och slutliga låntagare, måste givetvis starkt variera
allt efter arten av dessa risker och säkerheter. Karaktären i dessa avseenden
hos föreliggande kreditbehov inom näringslivet pekar på att de
effektivast kan tillgodoses genom ett särskilt finansieringsinstitut och att i
realiteten knappast något annat institut än ett sådant som har staten som
huvudman och garant kan fullfölja uppgiften.

Motiv och uppgifter för investeringsbanken

Om angelägenheten av åtgärder i någon form för att möta näringslivets finansieringsbehov
har, som nämnts, i stort sett rått enighet bland remissinstanserna.
En genomgång av de förslag i detta syfte som vissa remissinstanser
lagt fram har snarast bestyrkt min uppfattning att inrättandet av en
statlig investeringsbank är det effektivaste sättet att lösa ifrågavarande finansieringsproblem.
Jag skall i det följande något uppehålla mig vid de skäl
som talar för investeringsbanken. 1 anslutning härtill skall jag redogöra för
den huvudsakliga inriktningen av bankens finansieringsverksamhet.

Utrymme för att nu inrätta detta finansieringsinstitut har i väsentlig
grad skapats av den statliga sparandeökning som den nyligen genomförda

Kungl. Majrts proposition nr 56 år 1967

29

höjningen av den allmänna varuskatten innebär. Den sålunda åstadkomna
budgetåtstramningen i förening med inrättandet av investeringsbanken innebär
en prioritering av näringslivets finansieringsbehov.

Genom investeringsbankens statliga karaktär underlättas ett effektivt
samspel mellan bankens verksamhet och de många andra led i samhällsutbyggnaden
där staten har styrande och sammanhållande funktioner: kommunikationsväsendet,
bostadsbyggandet, lokaliseringspolitiken, forskningen,
utbildningen etc. Det är angeläget att banken i sin verksamhet kan utnyttja
den överblick och information som erhålls inom ramen för statsverksamheten.
Bankens finansieringsbeslut kommer också i åtskilliga fall att få
långtgående verkningar såväl regionalt som branschmässigt. Verksamheten
kommer att förutsätta samhällsekonomiska överväganden som inte kan eller
bör krävas av privata och mindre institut. Självfallet innebär detta inte att
kravet på de enskilda projektens företagsekonomiska lönsamhet får eftersättas.

Som tidigare berörts synes de finansieringsinsatser som är vitala för den
fortsatta ekonomiska tillväxten i ökad omfattning innebära att de enskilda
engagemangen blir mycket stora. De blir dessutom ofta långsiktiga och innebär
även av andra skäl en relativt osäker och svår riskbedömning. För den
externa finansieringen av sådana stora, riskbetonade projekt erfordras ett
finansieringsinstitut som kan tillåtas arbeta med ett större mått av risktagning
än vad som, bl. a. av hänsyn till fordringsägarnas intressen, kan
medges befintliga kreditinstitut. Vidare erfordras ett institut med en finansieringsverksamhet
av betydande omfattning. Om en som helhet betraktad
räntabel verksamhet skall kunna upprätthållas — vilket givetvis bör
eftersträvas -—• blir nämligen möjligheten för institutet att fortlöpande engagera
sig i projekt av ifrågavarande slag beroende av att en betydande
riskspridning kan nås. Detta fordrar i sin tur att det egna kapitalet är för
svenska förhållanden mycket stort. Ett så betydande kapitaltillskott kräver
en statlig insats.

Det förhållandet att banken inrättas med kapacitet att engagera sig även
i finansieringen av mer riskbetonade investeringar får, såsom riksbanksfullmäktige
påpekar i sitt yttrande, självfallet inte tolkas så att banken
skulle ägna sig åt sådana investeringar som redan vid bedömningstillfället
skulle framstå som sannolikt mindre lönsamma. Betoningen av risktagandet
innebär, att bankens verksamhet bör avse investeringar som vid prövningen
framstår som lovande och angelägna att främja även när osäkerhet
orsakas av svårigheten att på längre sikt bedöma marknader och teknisk
utveckling.

Av stor vikt är vidare att det nya organet får en gentemot andra kreditinstitut
fristående ställning. Inte minst är detta betydelsefullt med hänsyn
till att dess kreditgivning till viss del kan beräknas komma att avse struktur-
eller branschrationaliserande åtgärder, där olika ägar- och bankintres -

30

Kungl. Maj.is proposition nr 56 år 1967

sen är engagerade i de berörda företagen. Jag vill i detta sammanhang framhålla
att inrättandet av en statlig investeringsbank inte — som vissa remissinstanser
befarat — leder till en ökad maktkoncentration på den svenska
kreditmarknaden utan tvärtom tillför marknaden ett balanserande element.
Banken är närmast att betrakta som ett nödvändigt komplement till
befintliga kreditinstitut. Tillgången till eu från dessa helt fristående institution
bör vara till fördel för många företag.

Syftet med upprättandet av en statlig investeringsbank är alltså att skapa
en ny och effektiv form för långfristig finansiering av produktiva investeringar
i näringslivet. Bankens verksamhet skall inriktas i första hand mot
investeringsprojekt som inte kan tillgodoses på den existerande kapitalmarknaden,
trots att de framstår som lönsamma.

Såsom framgår av vad jag tidigare anfört är avsikten att bankens finansieringsinsatser
väsentligen skall avse projekt av betydelse för näringslivets
strukturomvandling, dvs. för anpassning, rationalisering och utbyggnad
av vår produktionsapparat i ordets vidaste bemärkelse. Det har också
framgått att det till betydande del torde bli fråga om större, långsiktiga och
mera riskbetonade projekt. Detta innebär dock inte att bankens finansieringsinsatser
kommer att förbehållas stora företag. Det finns också ett stort
antal mindre och medelstora företag där en stark utveckling av nya produkter
och metoder äger rum och för vilka finansieringssvårigheterna kan vara
särskilt besvärande. Sådana företag bör ofta kunna påräkna en snabb expansion
om finansieringsproblemen kan lösas. Det är en naturlig uppgift för
investeringsbanken att medverka till lösningen av utvecklings- och omställningsproblem
för sådana företag.

Det synes vara olämpligt att i förväg söka precisera den närmare inriktningen
av bankens verksamhet. Bankledningen bör från fall till fall pröva de
projekt som underställs den utan att prioritera särskilda projekttyper eller
branscher. I praktiken kan emellertid bankens finansieringsverksamhet
komma att få sin tyngdpunkt förlagd till speciellt strategiska och dynamiska
produktionssektorer. Det är sålunda möjligt att en förhållandevis stor del av
bankens insatser kommer att avse innovations- och utvecklingsbetonade projekt
inom tekniskt avancerade branscher. Det är också tänkbart att banken
kan komma att medverka vid uppbyggandet av stora, konkurrenskraftiga
enheter inom basindustrierna. Men detta beror i så fall endast på att en sådan
inriktning i rådande läge och med givna förutsättningar bedöms ge bäst
avkastning och medverka till optimal fördelning av våra produktiva resurser.

Av syftet med bankens verksamhet följer att någon subventionering inte
avses ske. Detta bör beaktas vid räntesättningen. Som flera remissinstanser
påpekat är det nämligen viktigt att banken inte åstadkommer någon snedvridning
av konkurrensförhållandena inom näringslivet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 56 år 1967

31

Givetvis kan avvägningsproblem uppstå i finansieringsverksamheten, t. ex.
när det inom ett visst produktionsområde finns utrymme för färre rationella
utbyggnads- eller nyinvesteringsprojekt än det finns företag intresserade
av att erhålla finansiellt stöd för sådana projekt. Dylika problem har emellertid
inget samband med inrättandet av en statlig investeringsbank. De
finns redan, även om kapitalmarknadens uppdelning gör att de inte kommer
till lika tydligt uttryck på ett lika tidigt stadium. Ett nytt kreditinstitut
obundet av etablerade kundförhållanden bör snarast innebära en förbätring
härvidlag, såtillvida som det ökar möjligheterna för en samordnad
prövning av alternativa projekt. Problemets lösning torde ofta ligga i någon
form av samgående mellan två eller flera intresserade företag. Över huvud
taget torde det moment av produktions- och företagskoncentration — i form
av samarbetsavtal eller fusion — som ett projekt rymmer komma att spela
en betydande positiv roll i bankens överväganden.

Syftet med bankens verksamhet är inte att lösa uppdykande sysseisättningssvårigheter.
Den uppgiften kommer även framdeles att åvila arbetsmarknads-
och lokaliseringspolitiken. Avsikten är, som jag tidigare nämnt,
att ställa ökade resurser till denna sistnämnda verksamhets förfogande.
Detta innebär inte någon motsättning till att det grundläggande motivet för
förslaget att inrätta en statlig investeringsbank är en strävan att trygga sysselsättningen.
Bankens verksamhet skall förbättra underlaget för en bestående
produktiv sysselsättning genom att öka företagens konkurrenskraft
och lönebetalningsförmåga. Arbetsmarknads- och lokaliseringspolitiken är
en sida av sysselsättningspolitiken, bankens verksamhet, inriktad på en långsiktig
höjning av produktiviteten, är en annan. De olika medlen kompletterar
varandra och har den fulla sysselsättningen som ett gemensamt mål.

Som framgått av det föregående är den nya bankens rörelse på kreditgivningssidan
i stort sett tänkt som ett komplement till den verksamhet
som bedrivs av nu existerande kreditinstitut. Givetvis finns det områden där
konkurrenssituationer kommer att uppstå. Detta är naturligt och bör kunna
ge ett positivt bidrag till kreditmarknadens förmåga att effektivt tillgodose
näringslivets behov.

I bankens verksamhet skall ingå medverkan vid emissioner av obligationer
och aktier. Detta blir en rörelse i konkurrens med de stora affärsbankerna.
Dessa är med obetydliga undantag de enda institut som f. n. ägnar
sig åt sådan verksamhet. Det kan knappast förnekas att en effektivare konkurrens
på denna punkt ligger i näringslivets intresse. För det första bidrar
den till att hålla emissionskostnaderna under kontroll med hänsyn till de
risker som följer av en kartelliserad prisbildning. Vidare torde det för låntagarna
vara värdefullt att erhålla ytterligare en emissionskanal genom ett
institut som representerar en av traditionella kundförhållanden oberoende
bedömning.

Vad jag här sagt om nyttan av en viss konkurrens på emissionsområdet

32

Kungl. Maj. ts proposition nr 56 år 1967

hindrar givetvis inte att bankens verksamhet måste komma att kännetecknas
av ett samarbete med andra kreditförmedlande organ. Lösandet av de
större finansieringsfrågor som omvandlingen inom kapitalkrävande sektorer
av näringslivet kan komma att aktualisera förutsätter en sådan samverkan.
Vidare kommer de befintliga kreditinstituten även fortsättningsvis afl
utgöra huvudkällan för företagens kort- och medelfristiga finansiering. Det
råder ett naturligt samband mellan dessa led i finansieringsprocessen och
investeringsbankens verksamhet. Formerna för samverkan kommer givetvis
att variera med olika finansieringssituationer och dess innebörd och omfattning
kan därför inte på förhand närmare preciseras. Investeringsbanken
måste således ges frihet att finna vägar till ett ingående och fruktbärande
samarbete med olika på kreditområdet verkande organ och härvid kunna
välja de former som bäst gagnar de syften för vilka den inrättats. Sålunda
bör investeringsbanken kunna medverka i konsortier av olika slag för att
genomföra låneprojekt, emittera obligationer och aktier etc. Även då det gäller
att insamla information och skapa den överblick över förhållanden och
utvecklingstendenser inom näringslivets olika områden som är av betydelse
för att lösa bankens uppgifter är en samverkan naturlig. Detsamma gäller
inhämtandet av kunskap om och uppföljningen av individuella företags utveckling.
Den inom kreditinstituten etablerade erfarenheten har i dessa olika
sammanhang sitt stora värde.

Detta samarbete mellan investeringsbanken och andra kreditmarknadsinstitut
torde inte vara avhängigt av att — såsom ett par remissinstanser
föreslagit — dessa institut erhåller delägarskap i banken. Väsentligt är
däremot att sakkunskap från bl. a. näringslivet och kreditväsendet blir väl
företrädd i bankens styrelse.

Det framstår vidare som en naturlig utveckling — inte minst mot bakgrund
av att banken kommer att förmedla delar av AP-fondens medel till
näringslivet — att löntagarna genom representation i styrelsen tillförsäkras
ett inflytande på avgöranden rörande finansieringen av näringslivets investeringar.

Vad beträffar omfattningen av den kreditefterfrågan som kan komma
att riktas mot den statliga investeringsbanken kan inga säkrare uppskattningar
göras. Givetvis blir utvecklingen i detta avseende även beroende av
den totala utlåningskapaciteten. Som tidigare framhållits har det bedömts
vara väsentligt att bankens eget kapital är betydande. Det har därför redan
från starten upptagits till 500 milj. kr. Nästa år torde förslag böra läggas
fram om höjning av det egna kapitalet med samma belopp. Detta egenkapital
och upplåningsrätten — vilken jag i det följande kommer att föreslå
till 5 gånger det egna kapitalet — sätter visserligen en övre gräns för
bankens utlåning men ger inte någon tillräcklig grund för en bedömning
av hur utlåningen kommer att växa.

En viss belysning av de kvantitativa upplåningsförhållandena kan erhål -

33

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

las om man betraktar storleken och den tänkbara ökningen av strömmarna
på den svenska kreditmarknaden. Marknaden för långfristigt kapital, den
kanske mest intressanta från synpunkten av investeringsbankens upplåning,
svarade år 1966 för 9—10 miljarder kr. Om marknaden skulle fortsätta
att växa med samma absoluta belopp per år som under den senaste femårsperioden
— vilket innebär ett försiktigt antagande eftersom det betyder
en lägre procentuell ökningstakt än tidigare — skulle den år 1971 bidra med
15—16 miljarder kr. Om man antar att investeringsbankens upplåning vid
sistnämnda tidpunkt nått en så hög siffra som säg 1 miljard kr. om året,
skulle detta ändå utgöra endast ungefär 6 % av den totala kreditförmedlingen
över kapitalmarknaden. Storleksförhållandena på den svenska kapitalmarknaden
torde alltså väl medge en inpassning av investeringsbankens
upplåning.

Detta betyder naturligtvis på intet sätt att investeringsbankens upplåningsbehov
i framtida situationer, som karakteriseras av stor kreditefterfrågan,
inte skulle framstå som konkurrerande med andra låntagares. Men
detta blir en följd av att kreditmarknaden fyller en av sina funktioner,
nämligen den att utgöra en urvalsmekanism för olika investeringsprojekt.
Något påtagligt strukturproblem — att kreditmarknaden skulle vara så
begränsad att den inte skulle kunna bereda rum för en låntagare av investeringsbankens
storlek -— kan däremot inte sägas föreligga under förutsättning
att marknaden uppfyller rimliga förväntningar om expansion
och flexibilitet.

Investeringsbanken bör i kreditpolitiskt sammanhang bedömas på ett i
stort sett likartat sätt som hypoteksinstitut och övriga kreditaktiebolag vilka
ju också för sin kreditgivning är beroende av upplåning på kapitalmarknaden.
Kreditinrättningar av denna typ måste inpassas i det totala utrymme
för kreditgivning som ges av den rådande situationen på kapitalmarknaden
och påverkas av de kreditpolitiska instrumenten. Banken bör således
omfattas av riksbankens emissionskontroll.

Vissa remissinstanser har ifrågasatt behovet av att den föreslagna investeringsbanken
inrättas redan nu och förordat ytterligare utredning i
ärendet. Jag har inte funnit bärande skäl föreligga för ett sådant uppskov.
De finansieringsbehov som det här föreslagna institutet skall tillgodose har
ingående analyserats såväl av den senaste långtidsutredningen som i betänkandet
»Finansiella långtidsperspektiv». Bakgrunden till och motiveringen
för förslaget har jag här redovisat. Riktlinjerna för investeringsbankens
verksamhet och utformning kommer jag i det följande att redogöra för. Härmed
torde tillräckligt underlag för beslut i ärendet ha framlagts.

2 Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr 56

34

Iiungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

Eget kapital och upplåning

Bland de medel som investeringsbanken måste förfoga över för att kunna
fullfölja sitt ändamål avses till en början ingå de 500 milj. kr. som preliminärt
beräknats för en näringspolitisk fond i årets statsverksproposition.
Detta belopp förslår emellertid, som framgår av det tidigare, inte i längden
för de kapitalanspråk som investeringsbanken kommer att möta. Investeringsbankens
egen kapitalanskaffning utöver dessa fondmedel måste således
ske på kapitalmarknaden.

Investeringsbankens reella möjligheter till upplåning blir naturligtvis
beroende av utvecklingen i stort på kapitalmarknaden. För dessa förhållanden
har jag redogjort i det föregående. I formellt hänseende synes upplåningskapaciteten
inte behöva begränsas i vidare mån än som fordras med
hänsyn till säkerhetsintresset hos investeringsbankens fordringsägare och
staten i egenskap av aktieägare. De 500 milj. kr. som beräknats i år bör —
tillsammans med ytterligare tillskott från statens sida som avses bli aktualiserade
under nästa år — ingå i banken i form av eget kapital och där,
på samma sätt som nu tillämpas i en rad kreditinstitut, bilda underlag för
upplåning.

Det är brukligt att bestämma upplåningsrätten till produkten av det egna
kapitalet och en multiplikator, som fastställs med hänsyn till den tänkta
utlåningsverksamhetens inriktning och arten av de säkerheter som kan
påräknas vid kreditgivningen. Det säger sig självt att multiplikatorn kan ge
endast ett mycket ungefärligt mått på de risker som kreditinstitutet är utsatt
för och som därmed också dess borgenärer kan få dela. Om risktäckningen
i det egna kapitalet uppfattas som för snäv torde institutets egen
upplåning fördyras avsevärt eller rent av helt omöjliggöras.

För kreditinstitut av liknande typ som investeringsbanken är upplåningsrätten
mellan 6 och 10 gånger det egna kapitalet. Jag förordar en upplåningsrätt
för investeringsbankens del av 5 gånger det egna kapitalet, vilken
också godtagits under remissbehandlingen.

Vissa remissinstanser har påpekat att placering av obligationer och andra
fordringshandlingar som investeringsbanken ger ut skulle underlättas betydligt
om statens ägarengagemang förstärks med en garanti. Försäkringsinspektionen
har med hänsyn till de risker som banken anses kunna bli utsatt
för velat göra en sådan garanti till förutsättning för att medel i livförsäkringsfond
skall få användas för förvärv av bankens obligationer. De synpunkter
som sålunda framförts bör tillmätas betydelse även om givetvis
ett mått av säkerhet ligger redan i aktiekapitalets storlek och i den i förhållande
till likartade kreditinstitut begränsade upplåningsrätten. Fn statlig
garanti för bankens förpliktelser uppgående till samma belopp som aktiekapitalet
är från denna synpunkt motiverad.

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

35

Finansieringsverksamheten

Kapitalmarknadens svårigheter att möta näringslivets kapitalbehov hänger,
som framgår av det tidigare anförda, delvis samman med de förutsättningar
under vilka nu existerande kreditinstitut måste arbeta. Dessa förutsättningar
är ofta grundade på bestämmelser i författning eller i bolagsordning,
som är fastställd av Kungl. Maj :t. Bestämmelserna har utformats
under noggrant hänsynstagande till olika intressen som i vissa fall kan
vara motstridiga. Hänsynen till kreditinstitutens borgenärer, som är av
största betydelse samhälleligt sett, har sålunda tvingat fram regler i syfte
att säkerställa solvens och likviditet. Vidare har man följt den huvudprincipen
att kreditinstituten bör ägna sig åt ren låneverksamhet, dvs. inte tillskjuta
aktiekapital eller delta i liknande finansiering. Detta sammanhänger
delvis med solvenskravet men måste ses även från andra aspekter.

Investeringsbankens särskilda ställning som helstatligt kreditinstitut
medför att man på ett helt annat sätt än beträffande hittills existerande
kreditinrättningar kan ge banken möjligheter till flexibla verksamhetsformer
utan att väsentliga samhälleliga intressen sätts på spel.

I investeringsverksamheten bör självfallet få ingå konventionell
kreditgivning, dvs. utlämnande av lån mot säkerhet. Sådana lån bör
vara förenade med amorteringsskyldighet. Som riksbanksfullmäktige framhållit
i sitt remissyttrande bör — trots att kreditgivningen huvudsakligen
skall vara långfristig — hinder inte möta för banken att lämna medelfristiga
lån. Lån bör kunna lämnas såväl med bunden som med obunden ränta.

Beträffande lånesäkerheten bör — med tanke på det nyss sagda angående
investeringsbankens särskilda ställning — banken kunna ges större spelrum
än kreditinstituten har f. n. Som förutsättning för lånet bör givetvis gälla
att investeringsändamålet faller inom ramen för bankens verksamhet. Banken
bör inte vara formellt bunden till fasta lånegränser som exempelvis
fastighetskreditaktiebolagen. Säkerhetsprövningen bör åvila bankens ledning.
Denna har att överväga samtliga omständigheter i det särskilda lånefallet
och betinga sig de säkerheter som anses behövliga.

Frågan i vad mån investeringsbanken bör kunna lämna lån utan särskild
säkerhet, s. k. blancokrediter, är av stort intresse för näringslivet. På senare
år har visserligen realsäkerhetsinstituten byggts ut och förbättrats i och
med den utvidgning av begreppet tillbehör till fast egendom, särskilt vad
beträffar industrifastigheter, som skett genom lagen den 29 juli 1966 (nr
453) om vad som är fast egendom (om ikraftträdandet se även 1966: 645)
samt införandet av företagsinteckningsinstitutet genom lagen den 29 juli
1966 (nr 454) om företagsinteckning (om ikraftträdandet se även 1966:
646). Trots detta torde det fortfarande finnas ett stort behov av långfristigt
kapital som inte kan tillgodoses på grund av bristande tillgång på säkerheter.
Ställningstagandet i fråga om bankens rätt att lämna långfristiga

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

blancokrediter har betydelse även när det gäller bankens medverkan vid
företags förlagsupplåning.

Blancokreditgivningen anses kunna innebära särskilda risker för ett kreditinstitut.
I banklagstiftningen har på grund härav meddelats bestämmelser
i syfte att begränsa bankernas möjligheter att lämna lån utan särskild säkerhet.
Sålunda är affärsbanks möjlighet att lämna blancokrediter maximerad
till ett sammanlagt belopp motsvarande en tiondel av det egna kapitalet.
I det enskilda lånefallet får, med i sammanhanget betydelselösa undantag,
lån inte lämnas till högre belopp än 15 000 kr. eller, när det gäller
småföretagare för hans rörelse, 75 000 kr. Vidare är bankerna förhindrade
att förvärva förlagsbevis annat än för att skydda fordran för vilken beviset
lämnats som pant. AP-fonden är förhindrad att förvärva förlagsbevis om
de inte offentligen utbjudits av svensk affärsbank. För den s. k. bundna
delen av livförsäkringsfond gäller förbud mot placering i förlagsbevis.

En kreditrisk kan inte bestämmas enbart på grundval av arten av den
säkerhet som ställs för krediten. Särskilt när det gäller kreditgivning till
företag kommer många andra faktorer med i spelet. Som exempel kan nämnas
företagets ekonomiska utveckling, dess framtidsutsikter och inte minst
dess finansiella situation totalt sett. Å ena sidan kan således helhetsbilden
utvisa att kreditrisken är liten oavsett att formella säkerhetskrav inte kan
uppfyllas. Det är bl. a. detta betraktelsesätt som möjliggör att förlagslån
kan placeras på marknaden. Å andra sidan kan kreditgivning till ett företag,
som ställt formellt tillfredsställande säkerheter, visa sig vara förenad
med stora risker.

Särskilda regler som begränsar rätten till blancolcreditgivning kommer
således inte att eliminera risken för förluster hos en kreditinrättning, som
skall ägna sig åt finansiering inom näringslivet i så stor utsträckning som
här är tänkt beträffande investeringsbanken. I mycket högre grad avgörande
för resultatet av bankens finansieringsverksamhet än föreskrifter om
långivningen kommer de personliga kvalifikationerna hos de ansvariga inom
bankens ledning att vara. Att man måste ha föreskrifter som begränsar långivningen
från institut som förvaltar penningmedel som inlånats från allmänheten
är ofrånkomligt. Just dessa begränsningar har emellertid i viss
mån bidragit till näringslivets svårigheter att anskaffa kapital. Investeringsbanken
bör därför få befogenhet att lämna blancokrediter utan särskilda
begränsningar i det enskilda lånefallet. Detta förutsätter en mer noggrann
och omfattande kreditprövning än när det gäller lån mot sedvanliga säkerheter.
Det kräver också en noggrannare uppföljning av låneärendet under
kredittiden. Sammanlagda beloppet av blancokrediter bör emellertid inte
överstiga hälften av bankens aktiekapital. I denna kvot synes man inte
behöva inräkna förlagsbevis, som banken innehar och som offentligen utbjudits
av affärsbank, men väl andra förlagsbevis.

37

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

Vid sidan av den konventionella kreditgivningen bör investeringsbanken
kunna utnyttja andra former för sin finansieringsverksamhet. Banken bör
sålunda kunna medverka vid emissioner av obligationer och
förlagsbevis, inte bara som ren förmedlare utan också genom att
överta försäljningen i fast räkning, varigenom låntagaren får en garanti
för att han omedelbart erhåller lånebeloppet.

Ibland möter i den allmänna diskussionen önskemål om att man bör
underlätta industrins kapitalförsörjning genom införande av s. k. vinstan
d e 1 s 1 å n. Vinstandelskapital kan sägas utgöra en mellanform mellan
förlagskapital och preferensaktiekapital. Låneformen torde f. n. sakna aktualitet
bl. a. på grund av den praxis som tillämpas för sådana lån i skattehänseende.
Vinstandelslån på den allmänna marknaden kan som låneform
antas sakna större praktisk betydelse för andra företagstyper än aktiebolag.
Utdelning på vinstandelslån till person som samtidigt är aktieägare är emellertid
inte avdragsgill hos bolaget och blir sålunda föremål för dubbelbeskattning
på samma sätt som utdelning på aktie. Det är inte uteslutet att
andra former av vinstandelslån, dvs. sådana som inte utbjuds av aktiebolag,
skattemässigt skulle behandlas som del i ett bolagsförhållande mellan innehavaren
av vinstandelsrätten och företaget. Utan utredning av de skattemässiga
konsekvenserna och följderna för aktiemarknaden är det omöjligt
att uttala sig om utsikterna för vinstandelslån i framtiden. Införs vinstandelslån
bör investeringsbanken få rätt att lämna sådana eller förvärva
vinstandelsbevis på samma villkor som gäller för utlämnande av kredit utan
säkerhet i övrigt.

En vanlig regel för finansinstitut är att om de äger rätt att ge lån av eu viss
typ så kan de även ställa garanti för lån av samma slag. En sådan möjlighet
bör finnas även för investeringsbanken.

Den lagstiftning som reglerar det svenska kreditväsendet har utgått från
principen att kreditinstitutens verksamhet skall innefatta endast långivning
och inte aktieförvärv. Denna princip har — under påverkan av historiska
erfarenheter — motiverats framför allt av omsorg om insättarnas säkerhet.
Man har velat förebygga att kreditprövningen påverkas på ett icke önskvärt
sätt av långivarens ägarintresse i låntagarens rörelse. Principen är också
motiverad av angelägenheten att bevara låntagarens oberoende gentemot
långivaren-banken. Banklagstiftningen tillåter sålunda principiellt sett inte
aktieförvärv från bankernas sida i andra fall än där sådana förvärv är nödvändiga
för att skydda en fordran. Försäkringsbolagen har — av hänsyn
till försäkringstagarnas säkerhet — inte rätt att placera livförsäkringsfond
i aktier. Försäkringsbolagen kan däremot placera fria fondmedel i aktier.
För att undvika en icke önskvärd ägarkoncentration är denna rätt dock
begränsad inte bara i sin totala omfattning utan också däri att innehavet
av aktier i ett bolag inte får överstiga 5 % av bolagets aktiekapital.

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

Svårigheter att anskaffa eget kapital har under senare år ånyo aktualiserat
frågan om en uppmjukning av förbudet för bankerna att inneha aktier.
Denna fråga sammanhänger utom med insättarnas säkerhet emellertid även
med problemet om kreditinstitutens och framför allt bankernas inflytande
över företagen Den berör därmed väsentliga sidor av strukturen och konkurrensvillkoren
i vårt lands näringsliv, problem som är aktuella redan vid
den faktiska utveckling som äger rum inom ramen för nu gällande lagstiftning.

Frågan om rätt för den föreslagna investeringsbanken att förvärva
aktier har tagits upp av några remissinstanser. Svenska bankföreningen
och Svensk industriförening avstyrker aktieförvärvsrätt medan
riksbanksfullmäktige och KF inte vill motsätta sig sådan rätt. Aktieförvärvsrätten
bör framför allt bedömas utifrån syftet med bankens allmänna
verksamhet. Anskaffningen av eget kapital är ett problem för många företag.
Fall kan i praktiken uppkomma där finansieringen av investeringsprojekt,
vilka ligger i linje med bankens ändamål, vid sidan av direkt långivning
från banken och andra finansiärer även kräver insats av riskkapital
i form av aktietillskott. I normalfallet bör det egna kapitalet självfallet
kunna presteras utan medverkan från investeringsbanken. Bankens engagemang
i projektet bör i och för sig också underlätta anskaffandet av det
egna kapitalet. Men det kan inte uteslutas att en insats genom aktieteckning
från bankens sida kan framstå som en naturlig komplettering av bankens
övriga finansieringsengagemang. En sådan situation kan exempelvis
uppstå i samband med en aktieemission, som banken ombesörjer för ett företags
räkning. De invändningar mot en sammankoppling av långivning
och aktieteckning som gäller för kreditinstituten i allmänhet har inte samma
tyngd i avseende på investeringsbanken. Övervägande skäl synes tala för
att investeringsbanken får möjlighet att i undantagsfall förvärva aktier.

Möjligheten till aktieförvärv bör av säkerhetsskäl begränsas till samma
sektor som gäller för blancokrediter.

Bankens organisation in. m.

Banken bör som antytts drivas som ett statligt aktiebolag. Eftersom banken
inte skall bedriva inlåning från allmänheten blir bankens verksamhet
enligt 1 § lagen den 31 mars 1955 (nr 183) om bankrörelse inte att betrakta
som bankrörelse. Däremot får banken ställning av kreditaktiebolag enligt
1 § lagen den 20 april 1963 (nr 76) om kreditaktiebolag.

Av att banken skall drivas som ett bolag följer, att reglerna för bankens
verksamhet och organisation kommer att anges i bolagsordning. Denna
skall enligt 2 § lagen om kreditaktiebolag godkännas av Kungl. Maj :t.

Som aktiebolag kommer banken att få en självständig ställning. Detta
hindrar inte att verksamheten bör anpassas till de riktlinjer för den all -

Kungl. Maj.ts proposition nr 56 år 1967

39

männa näringspolitiken som statsmakterna formulerar. En föreskrift härom
bör tas in i bolagsordningen.

Aktiekapitalet bör i initialskedet anpassas så att staten med de 500 milj.
kr. som i det följande föreslås anvisade kan teckna aktierna till ca 10 %
överkurs. Skillnaden mellan denna överkurs och aktiernas nominella värde
skall tillföras bankens reservfond. Det är nämligen lämpligt att reservfonden
redan från början får en inte obetydlig omfattning. Aktiekapitalet bör sålunda
uppgå till 450 milj. kr. och reservfonden tillföras 50 milj. kr. Vidare
bör staten, såsom förut anförts, ställa garanti för bankens förpliktelser i
en omfattning motsvarande 100 % av aktiekapitalet. Garantibeloppet uppgår
sålunda i inledningsskedet till 450 milj. kr.

Banken bör i rörelsen eftersträva att nå en förräntning av det egna kapitalet
som kan anses tillfredsställande vid en jämförelse med andra kreditinstitut
och med hänsynstagande till den speciella konstruktion som banken
getts i fråga om insatskapitalets storlek. Något krav på utdelning på aktiekapitalet
bör emellertid under bankens uppbyggnadsskede inte ställas. Uppkommande
rörelseöverskott bör i stället användas för att bygga upp reserver
för risktäckning, exempelvis genom nedskrivning av bankens fordringar.
Det synes nämligen angeläget att banken får tillfälle att snabbt konsolidera
sin ställning.

Bankens ledning skall i enlighet med aktiebolagslagens bestämmelser utövas
av en styrelse och en verkställande direktör. Bestämmelser om styrelsens
storlek och sammansättning samt formerna för tillsättandet kommer
att anges i bolagsordningen.

Jag vill redan nu framhålla att det är väsentligt att antalet ledamöter inte
blir för stort. Detta är av vikt för att styrelsen skall kunna arbeta effektivt.
Antalet ledamöter bör därför bestämmas till högst nio. Antalet suppleanter
bör vara detsamma som antalet ledamöter.

Självfallet bör staten ha representanter i styrelsen. Vidare bör ingå företrädare
för löntagarorganisationerna, näringslivet och kreditväsendet. Dessa
kan väntas tillföra banken värdefull kunskap och kan underlätta ett förtroendefullt
samarbete mellan banken och de grenar av samhällslivet som
de företräder. Verkställande direktören bör också vara ledamot av styrelsen.

Höga krav bör ställas på de personer som skall ingå i styrelsen. De bör
ha ett betydande företags- och samhällsekonomiskt kunnande samt en god
överblick över näringslivet. Endast om ledningen av banken anförtros sådana
högt kvalificerade personer kan man förvänta sig att verksamheten skall
få avsedd inriktning och effekt.

Utformningen av organisationen i övrigt bör ankomma på styrelsen och
verkställande direktören. Såvitt nu kan bedömas kommer den personella
organisationen att bli tämligen liten. Banken bör nämligen, såsom tidigare
berörts, inom ramen för det samarbete som väntas bli etablerat med andra
kreditinstitut, i viss utsträckning kunna repliera på dessa.

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

Antalet revisorer bör i bolagsordningen bestämmas till tre. Av aktiebolagslagen
följer att minst en av dessa skall vara auktoriserad revisor.

Banken bör förslagsvis benämnas Sveriges investeringsbank AB. Enligt
2 § lagen om bankrörelse får, med vissa i detta sammanhang betydelselösa
undantag, inte någon annan än riksbanken, bankaktiebolag, postbanken,
sparbank och Sveriges allmänna hypoteksbank använda ordet bank i sin
firma eller annars vid beteckning av affärsrörelsen. För att investeringsbanken
skall kunna driva sin rörelse med användning av beteckningen bank
krävs alltså ändring av 2 § lagen om bankrörelse.

Ett par remissinstanser har ifrågasatt om det är lämpligt att använda
ordet »bank» för ett kreditinstitut, vars verksamhet inte avses innefatta
inlåning från allmänheten på bankräkning. Benämningen investeringsbank
är emellertid kort och lätt att handskas med i dagligt tal och ger dessutom
en god uppfattning om finansieringsverksamhetens karaktär och inriktning.
Någon risk för vilseledande torde inte föreligga. Frågan om ändring av
2 § lagen om bankrörelse kommer senare att anmälas av chefen för finansdepartementet.

Ytterligare författningsändringar torde bli nödvändiga. Enligt 5 § första
stycket lagen om kreditaktiebolag skall sådant bolag stå under tillsyn
av bankinspektionen om Kungl. Maj :t inte medger undantag, vilket kan
ske om det inte medför olägenhet från allmän eller enskild synpunkt. Det
kan finnas anledning att i förevarande fall medge sådant undantag, vilket
föranleder ändring av 274 § lagen den 17 juni 1948 (nr 433) om försäkringsrörelse
och vissa andra liknande placeringsbestämmelser. Ändringar i dessa
bestämmelser synes behöva ske också för att möjliggöra placering av de
obligationer och förlagsbevis som emitteras genom investeringsbankens försorg.
Även denna fråga torde få anmälas senare av chefen för finansdepartementet.

Hemställan

Under åberopande av vad jag anfört i det föregående hemställer jag, att
Kungl. Maj :t föreslår riksdagen att

I. bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga åtgärder för bildande
av ett statligt kreditaktiebolag för finansiering av
investeringar inom näringslivet,

II. till Teckning av aktier i ett statligt kreditaktiebolag
för finansiering av investeringar inom näringslivet på kapitalbudgeten
under fonden för statens aktier för budgetåret
1967/68 anvisa ett investeringsanslag av 500 milj. kr.,

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

41

III. bemyndiga fullmäktige i riksgäldskontoret att ikläda
staten garanti intill ett belopp av 450 milj. kr. för bolagets
förpliktelser.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt
förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen
skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta
protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Britta Gyllensten

2f Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt Nr 56

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

Bilaga 1

PM nr 1

angående en statlig investeringsbank

Behovet av en investeringsbank

1. Ökade finansieringsbehov

Den nyligen framlagda utredningen om de finansiella långtidsperspektiven
i svensk ekonomi (SOU 1967: 6) pekar på vissa problem som avser
näringslivets finansieringsbehov och kreditutbudets fördelning. Dessa problem
synes för sin lösning påkalla en viss omriktning och komplettering
av de kreditmarknadskanaler genom vilka sparandet nu slussas till olika
låntagarsektorer. Utvecklingen tenderar att ställa ökade och även delvis
nya krav på kreditmarknadsmekanismen.

En grundläggande anledning till de ökade kraven på kreditmarknaden
är den successivt fallande självfinansieringsgraden inom näringslivet. Investeringarnas
ökningstakt har hållits hög samtidigt som vinstmarginalerna
tenderat att sjunka. Självfinansieringsgraden har hittills i viss mån
kunnat hållas uppe på bekostnad av den reala likviditeten. Denna har emellertid
nu nått en så låg nivå att fortsatt neddragning knappast är möjlig.
Spegelbilden av den minskade självfinansieringsgraden är kreditmarknadens
ökade andel av investeringarnas totalfinansiering. Kreditmarknadens
omslutning har under senare år stigit betydligt snabbare än t. ex. bruttonationalprodukten.
Detta har ökat kreditsystemets relativa betydelse som
resursallokerare, ökat dess belastning och ställt det inför delvis nya uppgifter.

Långtidsutredningens kalkyl för perioden 1966—1970 tyder på att tendenserna
i fråga om näringslivets finansieringsbehov och kreditmarknadens
belastning kommer att bestå. Stagnationen av befolkningen i de arbetsföra
åldrarna och reduktionen av vitbudet av arbetskraft bl. a. genom
fortsatt arbetstidsförkortning framtvingar en kraftig satsning på näringslivets
investeringar om takten i produktionsökningen skall kunna hållas
på en tillfredsställande nivå. Även vid oförändrade vinstmarginaler betyder
detta att investeringarnas självfinansieringsgrad kommer att sjunka ytterligare.
Detta kan komma att gälla speciellt exportindustrin där investeringsbehoven
är stora och vinstmarginalerna befinner sig under konstant press
genom den utländska konkurrensen. Under sådana omständigheter kommer
en ytterligare ökande del av investeringsfinansieringen att åvila kreditmarknaden
och dennas roll som resursallokerare att ytterligare accentueras.

Samtidigt som näringslivets andel av upplåningen på kreditmarknaden
tenderar att öka ytterligare tenderar emellertid den andel av utbudet som
kommer från bankerna att minska på grund av AP-fondens fortsatta ökande
betydelse. År 1970 kan omkring en tredjedel av den totala nyutlåningen
på den organiserade kreditmarknaden beräknas komma från AP-fonden.

43

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

Det synes därför komma att föreligga ett behov för AP-fonden att frångå
det hittillsvarande utlåningsmönstret. Bostadsbyggandet kommer visserligen
alltjämt att kräva stor upplåning. Men den offentliga sektorns upplåning
torde, liksom hittills under 1960-talet, komma att behöva hållas inom
relativt snäva gränser. En ökad andel av AP-fondens utlåning skulle då
komma att gå till näringslivet, speciellt i den mån bankernas resurser —
baserade på ett eventuellt krympande företagssparanae och ett bl. a. med
hänsyn till sin kanalisering osäkert hushållssparande — inte skulle räcka
till för att tillgodose näringslivets externa finansieringsbehov.

Om perspektivet utsträcks till att omfatta tiden bortom 1970 synes i
själva verket de här antydda tendenserna komma att accentueras ytterligare.
Långtidsutredningen är visserligen för denna period av naturliga skäl
betydligt vagare än för tiden fram till 1970, men med all sannolikhet kommer
arbetskraften att vara fortsatt knapp och av bl. a. denna anledning
kommer rationaliserings- och effektiviseringskraven inom näringslivet att
öka. Näringslivets investerings- och finansieringsbehov skulle fortfarande
komma att spela en viktig roll för den ekonomiska utvecklingen.

2. Nya finansieringsbehov

Innebörden av de antydda tendenserna kan sägas vara den att mot ett
behov av ökad kreditmarknadsandel för näringslivet står en ökad utbudsandel
för AP-fonden och en minskad för bankerna. Aktiemarknaden har
hittills kunnat ge blott relativt små bidrag till näringslivets kapitalförsörjning.
En utvidgning av denna sektor av kreditmarknaden skulle för övrigt
sannolikt i första hand gå ut över affärsbankernas kreditmarknadsandel.
Slutsatsen är att en ökande andel AP-medel på ett eller annat sätt bör slussas
ning skall ske tillkommer emellertid ytterligare ett moment, nämligen frågan
om karaktären av den långivning det i framtiden kan bli fråga om.
Det vore i och för sig anmärkningsvärt om näringslivets expansion och
strukturförvandlingar inte också skulle avspeglas på den finansiella sidan
i form av krav på utökat lånesortiment och komplettering av kriterierna
för låneprioriteringen.

Planeringen inom företagen tenderar att bli alltmer långsiktig. En sådan
långsiktig planering kan för sitt realiserande kräva långsiktiga krediter
eller kreditgarantier för att planerna över huvud taget skall kunna realiseras.
Vissa investeringar såsom i forskning och utvecklingsarbete kan förväntas
utmogna först på mycket lång sikt. Deras avkastning är svår att
kalkylera och man kan i alla händelser inte ställa omedelbara förräntningsanspråk
på det nedlagda kapitalet. Dessa investeringar kommer därför att
uppfattas som speciellt riskfyllda. Det kan komma att föreligga betydande
svårigheter för och kanske också ovilja hos företagen att finansiera dylika
viktiga investeringar på den traditionella marknaden och med traditionella
låneformer. Dessa svårigheter torde växa i takt med storleken på de begärda
lånen.

Man torde emellertid också kunna räkna med att det i framtiden på åtskilliga
områden kommer att föreligga behov av lån av en storleksordning
som man hittills endast haft att räkna med i undantagsfall. De vidgade
marknaderna och den ökade specialiseringen som krävs för att företagen
skall kunna hävda sig på dessa marknader fordrar ofta större produktionsenheter
med större kapacitet och större tekniska resurser än vad som i dag
finns hos flertalet svenska industribranscher — men väl hos aktuella och

44

Kungl. Maj.ts proposition nr 56 år 1967

potentiella konkurrenter utomlands. Finansieringsbehoven kominer för övrigt
inte att begränsas till kostnaderna för nya investeringar. För att det
stora antalet för små företag skall kunna överleva i någon form kan det
bli nödvändigt att, där så är tekniskt möjligt, de slås samman till ett mindre
antal stora konkurrenskraftiga enheter. De små enheterna inriktas härvid
mot ökad specialisering — här kommer den långsiktiga sysselsättningsaspekten
in i bilden. Sådana fusioner med stora kapitalbehov som förutsättning
kan för övrigt komma att aktualiseras inte bara inom industrin
utan komma att ingå som ett led i jordbrukets, skogsbrukets och handelns
rationalisering.

Det bör betonas att det här ej är fråga om att ge avkall på kraven på
räntabilitet för investeringsprojektet. Det kan däremot föreligga en större
osäkerhet kring räntabilitetsförväntningen —- avseende både den nedre
och den övre gränsen — som bl. a. kan sammanhänga med lånets långsiktighet
och investeringens storlek och natur. I sista hand blir det då fråga
om en skillnad i risk värderingen mellan olika kreditbedömare. Av tradition
och även på grund av legala förhållanden tenderar bankernas bedömningar
att prioritera den kortfristiga, säkra låneefterfrågan.

I detta sammanhang bör också nämnas att vissa hänsyn till kostnad och
räntabilitet i vidare samhällsekonomisk bemärkelse kan komma att motivera
avsteg från begränsade företagsekonomiska räntabilitetskriterier. Speciellt
när det gäller de stora investeringsklumparna aktualiseras en bevakning
av sådana samhälleliga intressen som inte bankerna kan eller vill tillvarata.
Som exempel kan nämnas de önskemål som kan föreligga att styra
investeringar bort från områden som på längre sikt kan förutses komma
att bli överbelastade beträffande bostadsefterfrågan, transportväsen m. m.
Den statliga långtidsplaneringen har i sådana fall möjligheter att anlägga
lönsamhetskriterier som är av relevans även för företagen men som dessa
kanske inte har samma möjligheter att beakta.

Skäl kan alltså anges för att vissa finansieringsbehov som är vitala för
den ekonomiska expansionens vidmakthållande, kan få svårigheter att tillfredsställas
på den ordinarie kreditmarknaden därför att de är mycket stora
eller relativt långfristiga eller inte motsvarar de konventionella anspråken
på snabb och privatekonomisk förräntning. Den svenska kreditmarknaden
har inte någon kapacitet för ett sådant ökat risktagande det här skulle
bli fråga om. Det ökade risktagandet beror för övrigt inte bara på lånebehovens
karaktär och absoluta storlek utan också på att de kan bli stora
i förhållande till de relativt små utlåningsenheterna på den svenska kreditmarknaden.
Denna begränsade absorptionsförmåga gäller inte bara de
olika bankerna var för sig utan även obligations- och aktiemarknaden utanför
bankerna. Men om inte utrymme skapas för de här diskuterade finansieringsbehoven
eller om de inte kan tillgodoses med för dem anpassade låneformer,
riskerar man att den investeringsutveckling som man räknat
med t. ex. i den senaste långtidsutredningen över huvud taget inte kommer
att materialiseras. Självklart är detta på längre sikt av största betydelse
både för möjligheterna att upprätthålla den inre och den yttre balansen
och därmed för att trygga sysselsättningen och valutans värde. Man kan nu
diskutera olika vägar på vilka man kan nalkas detta problemkomplex.

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

45

3. Höjning av företagens självfinansieringsgrad?

Det ligger nära till hands att fråga sig om man inte borde skapa förutsättningar
för att höja företagens självfinansieringsgrad och på så sätt
undvika att de ovan antydda svårtillgodosedda externa lånebehoven över
huvud taget aktualiseras. De ekonomisk-politiska möjligheterna härtill skulle
i första hand bestå i en sänkning av företagsbeskattningen, eventuellt
också av ATP-avgifterna. Nu är det emellertid ingalunda givet att sådana
åtgärder skulle resultera i en motsvarande ökning av det behållna företagssparandet.
Om vinsterna ökar kan trycket från kraven på löner och utdelningar
öka desto mer och självfinansieringsutrymmet följaktligen komma
att inte nämnvärt utvidgas. Dessa vinstökningskonsumerande krav kan förväntas
vara störst där de tidigast blivit minst tillfredsställda t. ex. om företaget
på grund av utlandskonkurrens inte kunnat ta ut en för landet i genomsnitt
inträffad prisstegring. Därav följer också att en eventuell ökning
av vinsterna och självfinansieringsmöjligheterna ingalunda behöver inträffa
inom de företag och de branscher som åsyftats med politikomläggningen.
Resultatet av denna skulle då bli dels tendenser till ökad konsumtionsefterfrågan
på grund av extra löne- och utdelningsökningar, dels ökade behållna
vinster där inga trängande investeringsbehov föreligger. I det senare
fallet kom det ökade finansiella sparandet att slussas till bankerna och man
är tillbaka till frågan om i vad mån man kan exklusivt lita till bankerna som
resursallokerare över ett allt bredare externfinansierat investeringsområde.

En dylik utveckling kan bedömas negativt även ur ett vidare perspektiv.
Den skulle innebära en återgång till utvecklingen på 1950-talet med på vissa
områden stora företagsvinster och därmed också svårigheter för den generella
penningpolitiken att få kontroll över ens den totala efterfrågan för
investeringsändamål. Gamla vinster med lägre förräntningsanspråk skulle
återigen öka i betydelse som resursallokerare i förhållande till externfinansieringen
med dess sannolikt högre förräntningskrav.

Under senare år har vinstmarginalerna successivt krympts och genom
företagens ökade behov av externfinansiering har kreditpolitikens grepp
om investeringsutvecklingen kunnat bli fastare. Samtidigt har utvecklingen
medfört en relativ minskning av företagens inkomstandel. Det skulle betyda
ett steg tillbaka att »lösa» frågan om externfinansieringens ordnande
genom att åter släppa upp vinster och utdelningar från de nu etablerade
nivåerna.

Stabiliseringspolitiska skäl kan för övrigt också anföras mot ökad upplåning
utomlands. Fria kapitalrörelser skulle innebära att penningpolitiken
skulle stå relativt maktlös just i de lägen då den som mest vore av behovet
påkallad, t. ex. i ett överhettat konjunkturläge. Kreditåtstramning skulle
då kunna neutraliseras med kapitalimport som för det första åtminstone
delvis skulle spilla över i en inhemsk efterfrågan och för det andra skulle
kunna komma att beröra helt andra investeringsområden än de som har
betydelse för den långsiktiga utvecklingen. En diskriminerad kapitalimport
återigen torde knappast vilja rekommenderas av någon eller vara förenlig
med internationella förpliktelser. Det är för övrigt påtagligt att utvecklingen
utomlands av bl. a. ovannämnda skäl gått från snarare än mot en liberalisering
på detta område. Ett frisläppande av värdepappershandeln skulle
för övrigt mycket väl kunna leda till nettokapitalexport bl. a. på grund av
den inhemska aktiemarknadens för närvarande svaga attraktionskraft. Det -

46

Ilungl. Maj ds proposition nr 56 år 1967

ta skulle förvärra våra egna akuta problem och inte heller ge något bidrag
till u-landshjälpen, eftersom långivningen knappast skulle komma att avse
de mest behövande länderna.

4. AP-fondens roll

Om nu utvecklingen tenderar att aktualisera den finansieringsproblematik,
som antytts i det föregående, ligger det i och för sig närmast till hands
för AP-fonden att ta ökat ansvar för kreditgivningen till näringslivet. Härigenom
skulle emellertid den andel av AP-fondens utlåning som avdelas
för näringslivet (exkl. bostäder) relativt sett komma att öka avsevärt i förhållande
till utlåningens nuvarande fördelning på olika låntagande sektorer.
Detta skulle troligen innebära att AP-fonden fick frångå de principer
som hittills styrt dess"långivning vad beträffar dennas former och grad av
risktagande. En sådan utveckling skulle i själva verket bli nödvändig i den
mån fonden skulle bli »för stor» i förhållande till utrymmet på marknaden
för dess traditionella placeringar. Denna tendens aktualiseras även om den
nu fastlagda nivån för avgiftsuttagen i stort sett bibehålls. Utvecklingen
blir en följd av å ena sidan AP-fondens ändå växande andel av det totala
sparandet och å andra sidan den offentliga sektorns (inkl. bostadsbyggandet)
relativt sett minskande andel av upplåningsbehovet. Möjligheterna till
placering i riskfria värdepapper och riskfri direkt utlåning avser väsentligen
just sistnämnda sektorer. Denna fråga om inriktningen av AP-fondens
utlåning till näringslivet aktualiseras alltså oavsett det förhållandet att
denna utlåning kan behöva ske i former och enligt kriterier som är delvis
nya även för den organiserade kreditmarknaden i dess helhet. I vilket fall
som helst uppkommer emellertid frågan om inte AP-fonden härigenom
skulle ställas inför uppgifter, som skulle vara åtminstone delvis oförenliga
med de grundläggande principerna för hela ATP-systemet.

Fondens syfte har varit att tjäna som uppsamlingsplats för medel som
ackumulerats med hänsyn bl. a. till behovet av ett grundskydd för pensionärerna
och för att öka det samhälleliga sparandet. Dessa medel har av fonden
transmitterats till kreditmarknaden i sådana former att man inte direkt
behövt ta ställning till den slutliga låntagarens kreditvärdighet eller de
bakomliggande realinvesteringarnas räntabilitet. Detta har samtidigt inneburit
att placeringarna kunnat göras med ett minimum av risktagande men
eu ändå hög genomsnittlig avkastning. En dylik inriktning kan motiveras
av AP-fondens försäkringskaraktär, dvs. med samma motiv som gäller för
begränsningen av de enskilda försäkringsbolagens placeringar. Ett frångående
av etablerade principer skulle också innebära att AP-fonden skulle
utrustas med en administration och en expertis av samma slag som en storbank.
Detta har knappast varit syftet med AP-fonden. Kvar står emellertid
frågan hur den i annat fall skall fylla sin uppgift att placera allt snabbare
ackumulerande fondmedel på ett sätt som svarar mot fördelningen av finansieringsbehoven
mellan olika låntagarsektorer. Inom ramen för nuvarande
organisation på kreditmarknaden kan detta ske genom slussning via
affärsbankerna, vilka liksom hittills då skulle få ta hand om den egentliga
kreditprövningen och lånefördelningen. Ett alternativ skulle vara att etablera
ett fristående institut genom vilket medel från AP-fonden kunde kanaliseras.

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

47

5. Affärsbankernas roll

En slussning av AP-medel till affärsbankerna skulle ytterligare öka dessas
inflytande över allokeringen av samhällets resurser. Därom vore i princip
ingenting att säga, förutsatt att man verkligen tror på en »osynlig hand»,
som på den privata kreditmarknaden styr lånemedlen till de mest produktiva
och räntabla investeringarna. Det är denna roll som brukar tilldelas prisbildningen
på en fri marknad fast denna i praktiken inte ens under gynnsammaste
omständigheter kan förväntas fungera perfekt. På den svenska
kreditmarknaden är dessa förutsättningar långt ifrån gynnsamma. Anledningarna
härtill är flera och alla hänger ingalunda samman med den av
hänsyn till den samhällsekonomiska balansen förda åtstramningspolitiken.
I alla händelser fungerar i praktiken en ransonering mer än en prisbildning
som regulator för lånefördelningen. Det föreligger med andra ord starkt
skönsmässiga inslag i det sätt varpå bankerna handhar kreditgivningen.
Till dessa inslag kan antas höra bl. a. en prioritering av kortsiktiga räntabilitetsförväntningar
och av gamla kunder. En slussning från AP-fonden till
affärsbankerna skulle då accentuera ensidigheten i den kreditprioritering
som de ändå kan utöva med på normal väg erhållna medel. Det är följaktligen
önskvärt att det öppnas nya kanaler för AP-fondens medel, kanaler
som representerar ett alternativ till den nuvarande kreditprövningen och i
viss mån fungerar som ett komplement till denna.

Slutsatsen av det föregående är att den ökade resursallokering, som vid
den redan inträdda och troligen även i framtiden låga självfinansieringsgraden
för näringslivet kommer att ske via kreditmarknaden, inte bör
fortsätta att vara en exklusiv uppgift för existerande kreditinstitut. Detta så
mycket mindre som det i framtiden blir fråga om att i växande omfattning
dirigera medel i första hand från AP-fonden till näringslivets kreditgivning.

Denna slutsats är i princip oberoende av det förutsedda behovet av sådana
krediter som de existerande kreditinstituten av legala skäl är förhindrade att
ge. I och för sig skulle ju lagreglerna kunna ändras på ett sådant sätt att
kreditinstituten medgavs de långivningsmöjligheter som i det föregående
angetts kunna komma att bli av behovet påkallade. I så fall skulle emellertid
exklusiviteten i deras kreditbedömning ytterligare skärpas genom att utsträckas
till nya områden. Det skulle dessutom då gälla områden där sam,
hällsekonomiska synpunkter i vidare bemärkelse kan förväntas komma in i
bilden. På samma sätt som det vore främmande för AP-fondens natur att
syssla med bankmässiga krediter skulle det för kreditinstitut av nuvarande
slag då bli fråga om kreditprövningar som i fråga om de samhällsekonomiska
aspekterna skulle vara dem främmande. Denna invändning kan i princip
också riktas mot förslaget att de nuvarande kreditinstituten slår sig samman
om ett satellitinstitut som fick i speciell uppgift att handha de erkända legitima
behov av krediter som med nuvarande system inte uppfattas som bankmässiga.
Dessutom skulle ett sådant institut förmodligen bli för litet för att
kunna handha de stora individuella lånebelopp det eventuellt skulle kunna
bli fråga om.

Ett alternativ som däremot kunde göras slagkraftigt med hänsyn till
kreditkapacitetens storlek är att AP-fonden upprättade ett satellitinstitut
med den administrativa apparatur som skulle behövas för den direkta kreditgivning
det i det här diskuterade sammanhanget skulle bli fråga om. Härigenom
skulle man dock inte komma ifrån den ökade risktagning som det

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

skulle innebära att gå utanför den nuvarande placeringsramen. Ett sådant
steg är som nämnts knappast förenligt med uppfattningen om ATP-systemets
syfte och AP-fondens uppgifter.

6. En statlig investeringsbank

Det återstår möjligheten att inrätta ett från både nuvarande kreditinstitut
och AP-fonden fristående långivarinstitut där staten direkt står för det riskbärande
kapitaltillskottet. I viss maximal proportion därtill skulle medel
slussas till investeringsbanken i den utsträckning det visade sig motiverat
med hänsyn till de olika slags kreditbehov som kan komma att aktualiseras
för banken. Kreditgivningen skulle i och för sig mycket väl kunna komma
att beröra även det område som traditionellt reserverats för bankerna. Det
är ganska osannolikt att den av dessa realiserade kreditfördelningen är
optimal ens enligt de strikt företagsekonomiska kriterier utifrån vilka en
dylik fördelning får förmodas ske. Även de olika bankerna kan givetvis
komma till olika slutsatser om prioriteringen mellan ett antal givna låneobjekt.
Det finns alltså utrymme för nyanser mellan de kreditbedömningar
som görs redan inom ramen för bankernas traditionella verksamhetsfält.
Detta utrymme ökar i den mån det finns skäl att komplettera kreditbedömningen
med även andra överväganden av mera långsiktigt samhällsorienterad
syftning.

Staten bör ha ansvaret för investeringsbanken redan av det skälet att den
tillskjuter det egna kapitalet. Dessutom är ju hela syftet med arrangemanget
att få en samordnad kreditgivning inom de av kraven på kort- och långsiktig
samhällsekonomisk balans snävt uppdragna ramarna. Man skulle kunna
hävda att risken härigenom kunde aktualiseras att staten på vissa områden
skulle komma att bedriva ensidig ransonering av kreditgivning på samma
sätt som denna på andra områden bedrivs av de privata kreditinstituten.
Detta kunde vara ett motiv för att ett privatägt satellitinstitut skulle operera
parallellt och i konkurrens med den statliga investeringsbanken. Nackdelarna
med ett sådant arrangemang har redan berörts. De fördelar som står att
vinna synes kunna tillgodoses genom att i lämpliga former vid kreditavvägningen
tillvarata den medverkan som kan erbjudas av berörda parter
både på långivar- och låntagarsidan. Det är av betydelse att på olika sätt
främja kontinuitet och konsekvens i kreditgivningen. En allsidig behandling
av olika låneärenden minskar risken för att vid kreditgivningen insmyger
sig olika former för oredovisade subventioner.

Det är för närvarande mycket svårt att förutse omfattningen av den kreditefterfrågan
som kan riktas mot den statliga investeringsbanken och hur
denna efterfrågan kan komma att bedömas med hänsyn till uppfattningen
om investeringsbankens verksamhetsområde. Detta senare kan närmare definieras
t. ex. med hänsyn till den legala naturen av de för investeringsbanken
tillåtna placeringsobjekten. Men de allmänna riktlinjerna för plaeeringspolitiken
torde inte i förväg kunna preciseras mycket mer än vad som
gjorts i det föregående. De får bli föremål för kontinuerlig översyn och
revidering allteftersom erfarenheterna av konkreta låneprojekt och finansieringsoperationer
växer.

Tillförseln av kapital utifrån får på längre sikt också anpassas efter framkommande
behov. Tillskottet av riskkapital får i sin tur förutsättas stå i
viss relation till de långsiktiga önskemålen om investeringsbankens kreditkapacitet.
I dagens läge är det emellertid i första hand fråga om det risk -

49

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

bärande startkapitalet och det reala resursutrymmet för bankens verksamhet
under den allra närmast överblickbara tiden. Den statliga utgiftsökningen
för startkapitalet materialiseras i form av en real resursanvändning när investeringsbanken
lånar ut medlen för nya investeringsändamål. Det totala
utrymmet för privata investeringar är för närvarande begränsat både med
hänsyn till konkurrerande resursanspråk bl. a. från den privata konsumtionen
och till önskvärdheten av att hålla nere importen. Läget har bedömts
vara sådant att man inte kunnat påbörja en önskvärd lättnad på den
ordinarie kreditmarknaden, som redan kommit till uttryck i den nyligen
genomförda räntesänkningen, och samtidigt få utrymme för ett nytt slags
kreditgivning utan åtstramning på annat håll, i första hand av den privata
konsumtionen.

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

PM nr 2

angående en statlig investeringsbank

Investeringsbanken rörelse och förhållande till kreditmarknaden

1. Inledning

Förslaget om en statlig investeringsbank aktualiserar en serie frågor om
hur dess verksamhet kan passas in på den svenska kreditmarknaden, vilka
konkurrens- och samarbetsrelationer som kommer att uppstå med redan
existerande kreditinstitut och vilken effekt investeringsbanken kan få för
kreditpolitikens verkningsmöjligheter.

Bakgrunden för en diskussion av dessa problem måste vara det allmänna
näringspolitiska syfte som motiverar inrättandet av banken. Den pågående
omvandlingsprocessen fordrar ofta större produktionsenheter med en alltmer
avancerad teknisk utrustning och också mera omfattande, integrerade investeringsprogram.
Dessa ställer krav på koncentrerade kapitalinsatser, som
redan på grund av sin storlek och frekvens innebär ett nytt element i den
svenska ekonomin. Man kan även förutse att de kommer att med nödvändighet
innebära ett risktagande. Projektens storlek och riskkaraktär kan förutses
leda till finansieringsproblem, som i ett relativt litet land som Sverige
endast kan lösas genom samverkan mellan det allmännas och näringslivets
insatser.

Den planerade statliga investeringsbanken syftar till att skapa en form för
statens medverkan i detta arbete. Meningen är att investeringsbanken skall
drivas i form av ett helstatligt aktiebolag. Någon bankrörelse i den mening
som kommer till uttryck i 1 § andra stycket lagen den 31 mars 1955 (nr 183)
om bankrörelse — varmed åsyftas inlåning från allmänheten på bankräkning
—■ blir det inte fråga om. Reglerna för bankens verksamhet kommer
sålunda att ges i bolagsordning för banken. I styrelsen avses ingå företrädare
för statsmakterna, löntagarorganisationerna, näringslivet och kreditväsendet.

Investeringsbankens ändamål, i korthet uttryckt, skall vara att på olika
sätt medverka vid finansieringen av långfristiga projekt inom näringslivet.
Verksamheten kommer sålunda att utgöra en värdefull komplettering
till affärsbankernas verksamhet, som i huvudsak är inriktad på kortfristig
och medelfristig kreditgivning.

Bankens egna kapital skall som bekant byggas upp genom anslag som
anvisas över statsbudgeten. För budgetåret 1967/68 föreslås 500 milj. kr.
utnyttjade för detta ändamål. Det har förutskickats att i nästkommande
års statsverksproposition förslag kommer att framläggas om en ytterligare
medelsanvisning av samma storleksordning till bankens egna kapital. Därutöver
skall upplåning ske på den allmänna marknaden.

Skapandet av ett nytt kreditinstitut är ett uttryck för avsikten att den

51

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

insals från statens sida som det här är fråga om skall utgöra ett stöd för
ekonomiskt sunda projekt av betydelse för näringslivets utveckling. Det
blir inte fråga om subventionering av den art som i andra fall kan vara
motiverad från arbetsmarknads- och lokaliseringssynpunkter.

2. Investeringsbankens kreditgivning

Syftet med investeringsbankens tillkomst gör det uppenbart att den
grundläggande delen av dess verksamhet kommer att ta formen av långfristiga
lån för finansiering av investeringar, med möjlighet att utsträcka
långivningen till risklägen där helhetsbedömningen av projektet är avgörande,
snarare än de specifika säkerheter som eventuellt kan ställas.

Den svenska kreditmarknadens möjligheter att finansiera långsiktiga,
riskbärande investeringar är för närvarande begränsad. Direkta långfristiga
industrilån lämnas för närvarande i stort sett endast av försäkringsbolagen
och av några specialinstitut, som AB Industrikredit. Den viktigaste
formen för näringslivets långfristiga upplåning är emission på marknaden
av obligations- och förlagslån. Upplåning i form av obligationsemissioner,
och i allmänhet även långfristiga reverslån, förutsätter emellertid i
praktiken att säkerhet ställs — traditionellt inteckningar inom 50—60 %
av taxeringsvärdet. Även om nya konstruktioner för obligationslån kunde
utvecklas och i vissa enstaka fall redan har prövats, är det uppenbart att
det grundläggande säkerhetskravet innebär en stark begränsning av företagens
upplåningsmöjligheter i denna form. Förlagslån har däremot ingen
särskild säkerhet och ger vid t. ex. likvidation rätt till betalning först efter
övriga fordringsägare. Viktigare än dessa traditionellt tillämpade regler
är emellertid att obligationer och förlagslån, vilka senare hittills utgetts
endast av banker och synnerligen välrenommerade företag, i praktiken allmänt
betraktas som riskfria placeringar. Det fyller således en funktion
som kanal till placerare som inte kan eller önskar underkasta de låntagande
företagen någon ingående bedömning. Dessa former synes därför
inte kunna utnyttjas för någon större del av finansieringen av relativt riskbetonade
utvecklingsprojekt.

Mera riskbetonad långfristig finansiering med främmande kapital kan
knappast sägas förekomma i en skala som är relevant för större utvecklingsprojekt.
De möjligheter som finns för anskaffning av riskbärande kapital
skiljer sig på väsentliga punkter från de insatser som investeringsbanken
är avsedd att göra.

Till dessa möjligheter hör främst självfinansieringen, under många år
den svenska industrins helt dominerande finansieringskälla. Även om den
i framtiden torde komma att spela den viktigaste rollen vid flertalet mera
riskfyllda investeringsprojekt, har dess betydelse reducerats. Detta bör inte
enbart beklagas, eftersom en mycket hög självfinansieringsgrad kan försvåra
en inriktning av kapitalresurserna till de mest lovande punkterna
och också kan ses som ett resultat av en inflationsekonomi med negativa
verkningar på rationaliteten i investeringarnas fördelning.

En väsentlig riskbärande finansieringsform är också affärsbankskrediter,
som hittills brukat vara formellt kortfristiga men som stundom i praktiken
är av en mer eller mindre långfristig karaktär. De torde emellertid
inte kunna betraktas som en fullgod ersättning för långfristiga lån. En formellt
kortfristig kreditgivning med ofta återkommande prövning av det
låntagande företagets resultat är ett gott sätt att möta vissa risksituatio -

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

ner. Men det är knappast ett adekvat sätt att lösa de problem som uppstår
genom behovet att genomföra med avseende på såväl investeringsverksamheten
som utmognaden långfristiga projekt i en värld präglad av snabb
omvandling och utveckling av teknik och marknader. Ändringar i banklagstiftningen
är inte någon framkomlig väg att komma till rätta med nämnda
problem. Institut som finansierar sin utlåning med insättarmedel från
allmänheten måste nämligen ofrånkomligen bli starkt begränsade i sina
möjligheter till mer riskbetonade placeringar.

Alla de ovan nämnda finansieringsformerna — liksom nyemission av aktier
— har sin givna plats i den framtida industriella utvecklingen. Det är
uppenbart alt den nya investeringsbankens utlåning i stort kan ses som en
form som kompletterar dem. Bankens särskilda ställning som helstatligt
kreditinstitut med statlig garanti för upplåningen medför att det på ett
helt annat sätt än beträffande nu existerande kreditinrättningar föreligger
möjligheter till flexibla verksamhetsformer utan att väsentliga samhälleliga
intressen — såsom t. ex. kravet på solvens — sätts på spel.

Vad gäller lånesäkerheten bör investeringsbanken ha större spelrum än
kreditinstituten har f. n. Som förutsättning gäller naturligtvis att investeringsändamålet
rimmar med bankens verksamhet. Banken bör inte vara
formellt bunden till fasta lånegränser som exempelvis fastighetskreditaktiebolagen.
Man måste göra en gränsdragning mellan lån mot säkerhet
och s. k. blancokrediter. Säkerhetsprövningen bör åvila bankens ledning.
Denna har att överväga samtliga omständigheter i det särskilda lånefallet
och betinga sig de säkerheter som anses behövliga.

Frågan om investeringsbanken bör kunna lämna kredit utan särskild
säkerhet är av stort intresse för näringslivet. Trots den på senare år genomförda
utbyggnaden och förbättringen av realsäkerhetsinstituten i och
med utvidgningen av begreppet tillbehör till fast egendom, särskilt vad beträffar
industrifastigheter, samt införandet av företagsinteckningsinstitutet
torde det fortfarande finnas ett stort behov av långfristigt kapital som inte
kan tillgodoses på grund av bristande tillgång på säkerheter. Ställningstagandet
i fråga om bankens rätt att lämna långfristiga krediter utan särskild
säkerhet kommer att få särskild betydelse även när det gäller bankens
medverkan vid företagens förlagsupplåning. Banken bör i princip ha
rätt att lämna sådana krediter. Eftersom blancokreditgivningen ibland kan
innebära särskilda risker för ett kreditinstitut får emellertid övervägas om
man inte i något hänseende bör begränsa investeringsbankens möjligheter
att lämna kredit utan särskild säkerhet.

Ibland möter i den allmänna diskussionen önskemål om att man bör
underlätta industrins kapitalanskaffningsmöjligheter genom införande av
s. k. vinstandelslån. Vinstandelskapital kan sägas utgöra en mellanform
mellan förlagskapital och preferensaktiekapital. Låneformen torde f. n.
sakna aktualitet bl. a. på grund av den praxis som tillämpas för den i skattehänseende.
Vinstandelslån som utfärdas i den allmänna marknaden kan
som låneform antas sakna större praktisk betydelse för andra företagstyper
än aktiebolag. Utdelningen till aktieägare är emellertid inte avdragsgill
hos bolaget och blir sålunda föremål för dubbelbeskattning på samma
sätt som utdelning på aktie. Det är inte uteslutet att andra former av vinstandelslån,
dvs. sådana som inte utbjuds av aktiebolag, skattemässigt skulle
behandlas som del i ett bolagsförhållande mellan innehavaren av vinstandelsrätten
och företaget. Utan utredning av de skattemässiga konsekvenserna
och följderna för aktiemarknaden är det omöjligt att uttala sig om

Kiingl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

53

utsikterna för vinstandelslån i framtiden. Det är inte osannolikt att en sådan
utredning snart kommer till stånd. Införs vinstandelslån bör investeringsbanken
få rätt att lämna sådana eller förvärva vinstandelsbevis på
samma villkor som gäller för utlämnande av kredit utan säkerhet i övrigt.

Eu vanlig regel för finansinstitut är att om de äger rätt ge lån av en viss
typ så kan de även ställa garanti för lån av samma slag. En sådan bestämmelse
bör gälla även för investeringsbanken. Den möjliggör dess medverkan,
utan direkt användande av egna resurser, då en kund genom egna förbindelser
kan finna långivare som är nöjda med bankens garanti, men som
inte skulle förvärva av banken själv utfärdade låneinstrument.

Banken bör vidare kunna medverka vid emissioner av obligationer och
förlagsbevis, både som ren förmedlare och genom att överta försäljningen
i fast räkning, varigenom låntagaren erhåller en garanti för att omedelbart
erhålla lånebeloppet. Ett viktigt motiv för bankens medverkan vid emissioner
är de vidgade möjligheter som därigenom skapas för insatser över ett
vidgat fält vid finansieringen av utvecklingsprojekt. Banken kan t. ex. genom
direkta lån svara för en mera riskbetonad del av den totala externa
finansieringen av projektet och samtidigt medverka vid en obligationsemission,
som täcker vad som normalt kan finansieras på denna väg.
Granskningen av projektet blir på detta sätt behandlad i ett sammanhang,
medan finansieringen delas upp på lämpligt sätt. Medverkan vid obligationsemissioner
öppnar även vägen för att av banken ursprungligen utlämnade
lån i ett nytt läge omläggs till obligationslån för marknaden.

Rätt för investeringsbanken att aktivt medverka vid obligationsemissioner
ger grund för en rörelse i konkurrens med de stora affärsbankerna.
Dessa är med obetydliga undantag de enda institut som för närvarande
ägnar sig åt sådan verksamhet. Det kan knappast förnekas att en skärpt
konkurrens på denna punkt ligger i näringslivets intresse. För det första
bidrar den till att hålla emissionskostnaderna under kontroll med hänsyn
till de risker som följer av en kartelliserad prisbildning. Vidare torde det
för låntagare vara värdefullt att erhålla ytterligare en emissionskanal genom
ett institut som representerar en av traditionella kundförhållanden
oberoende bedömning. Det bör här anmärkas att riksbanken vid sin emissionskontroll
naturligen begränsar sitt intresse till den totala strömmen
av industriemissioner och inte företar någon granskning av alla emittenter.

Den lagstiftning som reglerar det svenska kreditväsendet, har utgått från
principen att kreditinstitutens verksamhet skall innefatta endast långivning
och inte aktieförvärv. Denna princip har — under påverkan av historiska
erfarenheter — motiverats framför allt av omsorg om insättarnas
säkerhet, för att förebygga att kreditprövningen påverkas på ett icke önskvärt
sätt av långivarens ägarintresse i låntagarens rörelse. Principen är
också motiverad av angelägenheten att bevara låntagarens oberoende gentemot
långivaren — banken. Banklagstiftningen tillåter sålunda principiellt
sett inte aktieförvärv från bankernas sida i andra fall än där sådana förvärv
är nödvändiga för att skydda en fordran. Försäkringsbolagen har —
av hänsyn till försäkringstagarnas säkerhet — inte rätt att placera försäkringsfonden
i aktier. Försäkringsbolagen kan däremot placera fria fondmedel
i aktier. För att undvika en icke önskvärd ägarkoncentration är denna
rätt dock begränsad inte bara i sin totala omfattning utan också däri att
innehavet inte får överstiga 5 % av aktiekapitalet i vederbörande företag.

Svårigheter att anskaffa eget kapital har under senare år ånyo aktualise -

54

Kungi. Maj.ts proposition nr 56 år 1967

rat frågan om en uppmjukning av förbudet för bankerna att inneha aktier.
Denna fråga sammanhänger utom med insättarnas säkerhet emellertid
även med problemet om kreditinstitutens och framför allt bankernas inflytande
över företagen. Den berör därmed väsentliga sidor av strukturen och
konkurrensvillkoren i vårt lands näringsliv, problem som är aktuella redan
vid den faktiska utveckling som äger rum inom ramen för nu gällande lagstiftning.

Frågan om rätt för den föreslagna investeringsbanken att förvärva aktier
bör framför allt bedömas utifrån syftet med bankens allmänna verksamhet.
Anskaffningen av eget kapital är ett problem för många företag. Fall
kan i praktiken uppkomma, där finansieringen av investeringsprojekt, vilka
ligger i linje med bankens ändamål, vid sidan av direkt långivning från
banken och andra finansiärer, även kräver insats av riskkapital i form av
aktietillskott. I normalfallet bör det egna kapitalet självfallet kunna presteras
utan medverkan från investeringsbanken. Bankens engagemang i projektet
bör i och för sig också underlätta anskaffandet av det egna kapitalet.
Men det kan inte uteslutas att en insats genom aktieteckning från bankens
sida kan framstå som en naturlig komplettering av bankens övriga finansieringsengagemang.
De invändningar mot en sammankoppling av långivning
och aktieteckning som gäller för kreditinstituten i allmänhet har inte
samma tyngd i avseende på investeringsbanken, eftersom den inte aktualiserar
samma risker för konkurrenshämmande bindningar. Däremot berör
den investeringsbankens konkurrensförhållande gentemot andra kreditinstitut.
övervägande skäl synes tala för att investeringsbanken ges rätt att
i undantagsfall förvärva aktier. Denna rätt bör då självfallet underkastas
begränsningar, bl. a. i säkerhetssyfte.

3. Samarbete med andra kreditinstitut

Den nya bankens rörelse på kreditgivningssidan är alltså i stort sett tänkt
som ett komplement till den verksamhet som bedrivs av nu existerande
kreditinstitut. Givetvis finns det områden där konkurrenssituationer kommer
att uppstå. Detta är naturligt och kan ge ett positivt bidrag till kreditmarknadens
förmåga att effektivt tillgodose näringslivets kreditbehov. Bilden
skulle emellertid vara ofullständig om man inte observerade att det
också i hög grad måste bli fråga om ett samarbete mellan investeringsbanken
och andra finansinstitut. Samarbetsrelationer ter sig också naturliga,
eftersom hela näringspolitiken i dess svenska utformning måste få formen
av ett samarbete mellan det allmänna å ena sidan och det privata näringslivet
å den andra.

Samarbetsformerna kommer rimligen att variera med olika finansieringssituationer.
Man kan räkna med att det låntagande företagets normala
bankförbindelse oftast svarar för den kortfristiga finansiering som är involverad
i ett utvecklingsprojekt. Kanske ordnas även en del av den långfristiga
finansieringen genom t. ex. obligationslån utan att investeringsbanken
engageras. Investeringsbankens insats kan då bli ett långfristigt
lån med lägre säkerhetsgrad än obligationslånets. En gemensam planering
med företaget, affärsbanken och investeringsbanken kan emellertid naturligt
komma till stånd. Ett nätverk av sådana relationer kan skapa ett förtroende
på vilket ett mera kvalificerat samarbete kan bygga. Det kan t. ex.
visa sig lämpligt att utnyttja investeringsbankens kapacitet att deltaga i
obligationsemissioner och garantera deras genomförande.

55

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

I andra fall kan investeringsbankens ansvar för den långfristiga finansieringen
vara mer utpräglat och ta sig uttryck i direkta lån med växande
riskgrad och en ledande eller exklusiv medverkan vid eventuella obligationsemissioner.
Affärsbankens eller affärsbankernas insatser kommer
emellertid in vid försörjningen med rörelsemedel eller i den kortfristiga
delen av utvecklingsfinansieringen. Även här blir ett samarbete nödvändigt
för att åstadkomma en väl avvägd finansieringsplan.

Vid stora utvecklingsprojekt i ett relativt litet land som Sverige får man
ibland räkna med att inget enskilt kreditinstitut av hänsyn till beloppens
storlek och önskvärd riskspridning kan ensamt ta ansvaret för finansieringen
utan att lösningen får sökas i bildningen av konsortier, varvid deltagarna
gemensamt planerar operationen och fördelar insatserna. Det synes
ligga väl i linje med syftet med den nya banken att den aktivt deltar i konsortier
av detta slag. Mycket talar för att ett starkt institut som står självständigt
gentemot privata finansgrupper skulle kunna ta initiativ till ett
samarbete i denna form som eljest inte skulle vara möjligt och som kan
leda till väsentliga insatser för de verkligt stora utvecklingsprojekten inom
svensk industri.

4. Investeringsbankens försörjning med kapital

En genomgång av vad som kan kallas aktivsidan av investeringsbankens
verksamhet leder till slutsatsen att några svårbemästrade problem inte behöver
uppstå vid dess inpassning i den existerande strukturen på kreditmarknaden.
Dess verksamhet skulle i huvudsak fylla vad som förefaller
vara ett tomrum, och dess kreditgivning kan finna sin plats här utan några
radikala verkningar på förutsättningarna för andra kreditinstitut. Vissa
inpassningsproblem kan emellertid uppstå inte bara på kreditgivningssidan
utan även beträffande bankens kapitalanskaffning. De har både en kvalitativ
och en kvantitativ aspekt.

Med tanke på den verksamhet som banken avses bedriva kommer självfallet
dess kapitalanskaffning i huvudsak att ske genom långfristig upplåning,
som naturligt får formen av försäljning av obligationer på den allmänna
marknaden med allmänna pensionsfonden, försäkringsbolag m. fl.
som köpare. Härvid aktualiseras hur bankens obligationer skall konstrueras
med hänsyn till sin säkerhet för att kunna avsättas på rimliga räntevillkor.
Först bör då observeras, att riskgraden för bankens låneportfölj givetvis
blir mindre än den genomsnittligt är för de individuella lånen. I övrigt
synes det rimligt att utnyttja den säkerhetsregel som är traditionell hos
institut av samma typ: att upplåningen begränsas i relation till det egna
kapitalet. Den multiplikator som därvid bestäms måste övervägas. En utgångspunkt
kan vara den relation som gäller för de båda kreditaktiebolagen
Industrikredit och Företagskredit. Hos dem gäller en rätt till upplåning på
10 resp. 6 gånger det egna kapitalet. För investeringsbankens del torde
kunna hävdas att en relation på 1: 5 vore betryggande. För att ytterligare
gardera obligationsinnehavarnas säkerhet kan övervägas att som säkerhet
för bankens upplåning därutöver ställa en av staten med angivet belopp utfärdad
garantiförbindelse att tas i anspråk efter det egna kapitalet.

Det är väsentligt att bankens egna kapital redan i starten är betydande
och efter ytterligare ett år når storleksordningen 1 000 milj. kr. Härigenom
uppnås en effektiv risktäckning. Banken får samtidigt möjlighet att snabbt
nå en utlåning av påtaglig omfattning. Självfallet innebär ett egenkapital av

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

denna storlek i relation till bankens omslutning en begränsning av förräntningsmöjligheterna.
Förräntningskravet på det insatta kapitalet synes emellertid
i detta sammanhang böra sättas i andra hand. Det kan också böra
övervägas att låta avkastningen av kapitalet användas till ökning av bankens
egna tillgångar och därmed av dess kapacitet.

Tillväxten av bankens utlåning i kombination med tillskotten av egenkapital
bestämmer omfattningen av de upplåningskrav som kommer att
ställas på marknaden. Egenkapitalets storlek och upplåningsrättens utformning
sätter visserligen en övre gräns för bankens utlåning men ger inte
någon tillräcklig grund för en bedömning av hur utlåning och upplåning
kommer att växa. Även vid en ambitiös politik med satsning från början på
en serie stora projekt finns det skäl att vänta sig att upplåningen kommer
att öka i en betydligt lugnare takt än kreditbeviljningarna. För det första
är det troligt att utnyttjandet av beviljade krediter kommer att släpa efter
redan av det skälet att de avser stora investeringsprojekt, vilkas realiserande
tar flera år i anspråk. För det andra kommer banken till en början att i stor
utsträckning utnyttja de medel som erhålls vid inbetalningen av eget kapital.
Detta reducerar upplåningsbehovet. Det kommer därför att finnas en
viss övergångsperiod, under vilken bankens upplåning successivt kan inpassas
på marknaden.

En viss belysning av de kvantitativa upplåningsförhållandena kan erhållas
om man betraktar storleken och den tänkbara ökningen av strömmarna
på den svenska kreditmarknaden och delar av den. Den totala nettoströmmen
över den svenska kredit- och aktiemarknaden 1966 uppgick till ca
12 500 milj. kr. Den har över den senaste femårsperioden breddats med ungefär
1 600 milj. kr. om året. Om marknaden skulle fortsätta att växa med
samma absoluta belopp per år, något som betyder en lägre procentuell ökningstakt
än tidigare, skulle den totala kredit strömmen redan om fem år
vara drygt 20 000 milj. kr.

Marknaden för långfristigt kapital, den kanske mest intressanta ur synpunkten
av investeringsbankens upplåning, svarade 1966 för 9 000—10 000
milj. kr. Siffran varierar alltefter den definition som väljs. Under de senaste
fem åren har beloppet växt med i genomsnitt 1 000—1 200 milj. kr. om året.
Av siffrorna, som också omfattar kapitalanskaffning med aktier, svarar allmänna
pensionsfonden för en stor men inte alldeles dominerande del. Av
strömmen 1966 hänför sig 3 800 milj. kr. till fonden och av den genomsnittliga
ökningen 600 milj. kr. Under de angivna mekaniska förutsättningarna
för den framtida utvecklingen skulle kapitalmarknaden år 1971 bidra med
15 000—16 000 milj. kr.

Näringslivets andel av den totala kreditströmmen 1966 kan beräknas till
ca 5 000 milj. kr. Variationerna från år till år är i detta fall mera oregelbundna.
Dess andel av kapitalmarknaden var 2 600—2 800 milj. kr. Den
genomsnittliga årliga tillväxten i kreditströmmen till näringslivet har under
den senaste femårsperioden varit 650 milj. kr., varav på kapitalmarknaden
närmare 300 milj. kr. En mekanisk framräkning skulle ge en kreditström på
ca 8 300 milj. kr. 1971 och av den skulle 4 000—4 400 gå över kapitalmarknaden.
Mycket tyder på att näringslivets andel av de finansiella resurserna
kommer att öka kraftigare. Detta är ett led i hela den finansieringsproblematik,
till vars lösning investeringsbanken skall bidra. Denna problematik
belyses i den nu föreliggande utredningen angående finansiella långtidsperspektiv
(SOU 1967: 6).

För denna framställning är det emellertid tillräckligt att konstatera att

57

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

storleksförhållandena på den svenska kreditmarknaden A’äl synes medge
en inpassning av investeringsbankens upplåning. Om man t. ex. antar att
denna i början på 1970-talet nått en så hög siffra som 1 000 milj. kr. om
året, så skulle detta ändock utgöra endast ungefär 6 % av den totala kreditförmedlingen
över kapitalmarknaden.

Detta betyder naturligtvis på intet sätt att i framtida situationer, som
karaktäriseras av stor kreditefterfrågan, investeringsbankens upplåningsbehov
inte skulle framstå som konkurrerande med andra låntagares. Men
detta blir en följd av att kreditmarknaden fyller en av sina funktioner,
nämligen den att utgöra en sållningsmekanism för olika investeringsprojekt.
Något påtagligt strukturproblem — att kreditmarknaden skulle vara
så begränsad att den inte skulle kunna bereda rum för en låntagare av investeringsbankens
storlek — kan däremot inte sägas föreligga under förutsättning
att marknaden uppfyller rimliga förväntningar om expansion och
flexibilitet.

Allmänna pensionsfonden kommer med all sannolikhet att utgöra den viktigaste
upplåningskällan för investeringsbanken. Detta följer direkt av pensionsfondens
ställning på den svenska kapitalmarknaden.

I och för sig kan förhållandet mellan investeringsbanken och pensionsfonden
utformas på olika sätt. Det synes emellertid inte finnas anledning
till något specialarrangemang med fonden. Bankens upplåning är tänkt att
ske på marknadsmässiga villkor. Att banken inte ges någon särställning i
fråga om upplåningen innebär också ett incitament för bankens ledning
att utnyttja andra finansieringskällor såsom t. ex. värdepappersförvärv av
allmänheten, försäkringsbolagen eller affärsbankerna. De differentierade
upplåningsmöjligheter som härigenom skapas är värdefulla för att ge ökad
flexibilitet åt kreditstrukturen inför en utveckling då upplåningsbehovens
fördelning mellan olika grupper av slutliga låntagare är svår att förutse.

5. Investeringsbanken och kreditpolitiken

Investeringsbankens verksamhet bör också ses ur stabiliseringspolitisk
och kreditpolitisk synvinkel. Statens tillskott till banken har i årets statsverksproposition
kombinerats med finanspolitiska åtgärder som minskar
den totala efterfrågan på varor och tjänster och därigenom ökar utrymmet
för investeringar. Den nya banken är sålunda redan i sin start ett instrument
för att kanalisera ett sparande över statsbudgeten direkt till finansiering
av vissa väsentliga investeringar. Storleken och tidslokaliseringen av
framtida statliga kapitaltillskott får givetvis bedömas med tanke på även
denna effekt och inte blott som dimensionerande för bankens utlåning.

För övrigt bör banken ses som en kreditförmedlare av i stort sett samma
typ som hypoteksinstitut och kreditaktiebolag. Dessa inpassas i ett till den
rådande situationen anpassat totalt utrymme för kreditgivning och påverkas
av de kreditpolitiska instrumenten.

Det kreditpolitiska instrument som numera i första hand används är
»open märket operations» som i Sverige i huvudsak genomförs genom den
statliga upplåningspolitiken. En åtstramning åstadkoms vid given statsbudget
genom att en större de! av upplåningen förläggs till marknaden
utanför affärsbankerna, vilken i stort sett är lika med kapitalmarknaden.
Den typ av mellanhandsinstitut, som investeringsbanken avses komma att
tillhöra, påverkas på två vägar. Den ökade statsupplåningen lägger beslag

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

på en större del av utrymmet på kapitalmarknaden och minskar institutens
upplåningsmöjligheter. Men dessutom tenderar det totala kapitalutbudet
på marknaden att minska, vilket särskilt beror på att affärsbankerna normalt
är relativt betydande köpare även av långfristiga obligationer. Den
ovannämnda omläggningen av statsupplåningens lokalisering leder till en
likviditetsåtstramning hos affärsbankerna som minskar deras intresse för
sådana obligationsplaceringar.

En med detta allmänt verkande medel arbetande kreditpolitik tar givetvis
även in investeringsbanken i sitt verkningsområde. Den har sedan länge
kompletterats genom riksbankens emissionskontroll. Tidvis har denna inneburit
en ransonering bland stora anspråk, tidvis har den reducerats till ett
samråd om turordningen på en i stort balanserad emissionsmarknad. Investeringsbanken
får på detta område rimligen följa de spelregler som gäller
för andra emittenter.

Man torde med hänsyn till det sagda kunna hävda, att investeringsbankens
tillkomst inte i och för sig ger anledning till införande av nya kreditregleringsmetoder.
Man bör understryka det önskvärda i att den utveckling
får fortsätta som — i stort -— karaktäriserat de senaste tio åren, nämligen
ett mindre beroende av regleringar, större tonvikt på marknadsmässiga
metoder och öppnandet av obligationsmarknaden för nya låntagargrupper
och lånebehov.

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

59

Bilaga 2

Remissyttrandena

Sammanfattning

Som underlag för remissbehandlingen har legat de två utredningspromernorior
(Stencil Fi 1967: 2 och 3), som återgetts i bilaga 1. I den första promemorian
behandlas frågan om behovet av en investeringsbank. I den andra
berörs översiktligt den tänkta investeringsbankens rörelse i förhållande till
kreditmarknaden i övrigt.

Förslaget att inrätta en statlig investeringsbank redan nu tillstyrks av
riksbanksfullmäktige (majoriteten), bankinspektionen, TCO och LO. Vissa
andra remissinstanser, riksgäldsfullmäktige (majoriteten), Svenska sparbanksföreningen
och KF tillstyrker förslaget i princip men anser att ytterligare
överväganden bör göras när det gäller att vidareutveckla förslaget.
Övriga remissinstanser avstyrker förslaget eller riktar kritik mot det.

I flera remissyttranden kritiseras såväl underlaget för remissen som den
relativt korta tid som remissinstanserna haft till sitt förfogande. Det framhålls
att man inte kan lämna någon fullständigare belysning av de konsekvenser
som skulle uppstå på kreditmarknaden om en investeringsbank nu
inrättas på grundval av promemoriorna.

Ganska allmänt hemställs om ytterligare utredning av såväl näringslivets
framtida kapitalbehov som frågan om lämpligaste sättet att tillgodose detta
behov. I samband med de frågor, som behandlas i promemoriorna, begär
man sålunda utredning bl. a. om åtgärder i syfte att underlätta företagens
självfinansiering, om ändringar i banklagstiftningen, om ändrade regler för
emissionskontrollen samt om lättnader i valutaregleringen.

Remissbehandlingen ger vid handen att enighet råder om det framtida
behovet av kapital inom näringslivet. Visserligen påpekas,
bl. a. av bankinspektionen och Svenska bankföreningen, att utredningsmaterialet
inte lämnar närmare uppgifter om storleken av detta behov. Men
det allmänna erkännandet av behovet föranleder flertalet remissinstanser att
ställa sig positiva till åtgärder i någon form för att möta det.

Åtskilliga remissinstanser söker analysera orsakerna till kapitalförsörjningssvårigheterna.
Ibland kritiseras samtidigt framställningen i promemoriorna.
Allmänt anges som orsaker den finansiella och ekonomiska politiken.
Det nämns sålunda beskattningsåtgärder av olika slag som orsakar
nedgång i självfinansieringsmöjligheterna. Olika kreditpolitiska och penningpolitiska
åtgärder sägs minska näringslivets möjligheter till kapitalanskaffning.
Dessutom framhålls från vissa håll att valutaregleringen lägger
hinder i vägen för kapitaltillförsel utifrån bl. a. till det slag av investeringar
som avses med promemoriorna.

Vissa andra orsaker till den rådande kapitalbristen anges också. Man
pekar på institutionella brister, varvid t. ex. Svenska bankföreningen erinrar
om tidigare framställningar från affärsbankshåll om rätt att få bilda ett
emissionsinstitut med ändamål att underlätta de små och medelstora företagens
anskaffning av s. k. riskvilligt kapital. Några remissinstanser anser

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

att gällande banklagsbestämmelser är för rigorösa. Även andra orsaker anges,
som t. ex. alltför begränsade möjligheter till lån från AP-fonden.

I samband med att man sålunda försöker analysera orsakerna till kapitalbristen
framläggs olika förslag till lösning av kapitalförsörjningsproblemet.

Ett huvudintresse i diskussionen gäller frågan om ökad an vä n dliing
av AP-fondens medel i näringslivet. Att nya former
för kanalisering av dessa medel är i hög grad önskvärda understryks
av många remissinstanser, däribland kommerskollegium, LO, Svensk industriförening,
Sveriges grossistförbund och SHIO. Svenska sparbanksföreningen
påpekar att konkurrensen om kreditutrymmet mellan näringslivet
och bostadssektorn även i fortsättningen kommer att bli intensiv. Föreningen
finner att en mer väsentlig omläggning av AP-fondens placeringspolitik
skulle medföra en besvärlig situation och föreslår fastläggande av en
allmän princip för den framtida finansieringen av bostadsbyggandet.

Näringslivets representanter förordar allmänt en slussning av AP-fondmedel
via redan existerande kreditinstitut. Ett återkommande argument är
att den nuvarande institutionella organisationen i stort sett fungerar väl
under förutsättning att den får fungera fritt utan statliga ingrepp i form
av t. ex. kreditransoneringar och påbud i fråga om räntesättningen. Man är
inom näringslivet och från bankhåll även kritisk mot framställningen i promemoriorna
av den roll som affärsbankerna spelar som fördelare av ekonomiska
resurser. Även bankinspektionen framhåller affärsbankernas positiva
insatser för näringslivet.

Kritiskt inställda till nuvarande institut på kreditmarknaden som omedelbara
förmedlare av AP-fondmedel är bankinspektionen och Svenska sparbanksföreningen.
Dessa båda remissinstanser har samma utgångspunkter.

Enligt bankinspektionens mening måste man utgå från att de krediter
eller andra stödåtgärder, som är aktuella i förevarande sammanhang, i
många fall blir förenade med risker som bankerna inte rimligen kan eller
ens får ta. Som förvaltare av allmänhetens sparmedel får de inte inlåta sig
på en verksamhet som kan äventyra deras möjligheter att fullgöra sina förbindelser
gentemot insättarna. Att affärsbankerna sålunda av hänsyn till
sin solvens måste avhålla sig från eller i vart fall endast i begränsad omfattning
kan delta i sådan finansieringsverksamhet, som investeringsbanken
bör ha som sin huvudsakligaste uppgift, är en omständighet som inte
sällan förbises i den offentliga debatten, fortsätter inspektionen. Från olika
håll har sålunda gjorts gällande att lösningen av näringslivets finansieringsproblem
skulle ligga i en överföring till bankerna av medel från AP-fonden
i förening med uppmjukning av bankernas föreskrifter om säkerhet för
krediter. Emellertid gör man sig härvid överdrivna föreställningar om vad
man skulle kunna nå med en sådan åtgärd. Banklagens säkerhetsföreskrifter
— liksom för övrigt dess likviditetsregler — har sin grund i företagsekonomiska
överväganden och utgör för det mesta en kodifiering av en
praxis som bankerna tidigare frivilligt tillämpat. Oavsett om reglerna finns
inrymda i banklagen eller inte måste de principer som därvid har kommit
till uttryck utgöra grund för all sund bankverksamhet.

Svenska sparbanksföreningen finner det odiskutabelt att sådana uppgifter
för AP-fonden som direkt långivning till näringslivet inte är förenliga
med principerna för AP-systemet, framför allt med hänsyn till att APfondernas
hopsamlade sparmedel inte bör placeras på ett sätt som äi direkt

Kungl. Maj.ts proposition nr 56 år 1967

61

riskbärande. Även i fråga om alternativet att åstadkomma en slussning av
AP-fondmedlen via affärsbankerna till näringslivet ansluter sig föreningen
till den avvisande inställning som intagits i promemoriorna. Det är inte
osannolikt, säger föreningen sålunda, att ett sådant alternativ skulle innebära
risker för en kreditfördelning, som inte på det sätt som anses önskvärt
beaktar även de samhällsekonomiska aspekterna.

Även om således flertalet remissinstanser uttalat sig för att AP-medlen
bör slussas ut på kapitalmarknaden via redan existerande kreditinstitut,
diskuteras den föreslagna investeringsbanken från flera
synpunkter.

Det största intresset knyter sig till frågan om den tänkta investeringsbankens
ställning i konkurrenshänseende. Subventionsfrågan och bankens
marknadsvillkor ägnas sålunda uppmärksamhet i många remissyttranden.
Samtidigt diskuteras också lämpligheten av centraldirigering kontra decentralisering
av kreditbesluten.

Svenska bankföreningen framhåller att promemoriorna innehåller betydande
oklarhet i fråga om de räntabilitetskrav som skall ställas på projekt,
vars förverkligande den tilltänkta investeringsbanken skall medverka till.
Motsvarande synpunkter anläggs också av Sveriges industriförbund och åtskilliga
representanter för näringslivet. Från näringslivet kommer otvetydiga
krav på att investeringsbankens verksamhet skall vara neutral med avseende
på konkurrenseffekter. Samtidigt är man medveten om att åtgärder
måste vidtas för att trygga sysselsättningen. I den mån åtgärder måste vidtas
i sysselsättnings- eller arbetsmarknadspolitiska hänseenden bör emellertid,
sägs det, beslut härom inte fattas av investeringsbanken utan av riksdagen.

På vissa håll, så t. ex. KF, uppfattar man en statlig investeringsbank närmast
som ett komplement till övriga kreditinstitut. Man är dock medveten
om att konkurrenssituationer kan uppstå. KF nämner särskilt investeringsbankens
uppgift att medverka rid obligationsemissioner. Riksbanksfullmäktige
(majoriteten) påpekar att investeringsbanken bör få rätt att ägna
sig åt kreditgivning även på det område där affärsbankerna nu sedan några
år har rätt att verka, dvs. beviljande av krediter med en löptid av 1—10 år.

Betydelsen av samverkan mellan investeringsbanken och andra kreditinstitut
betonas a\r flera, t. ex. riksbanksfullmäktige (majoriteten), bankinspektionen
och kommerskollegium. Bankinspektionen anser, att samarbetet
mellan banken och de enskilda kreditinstituten skulle främjas bl. a. av att
de senare inträdde som delägare i banken och vill att denna fråga närmare
skall övervägas. Kommerskollegium uttalar sig i samma riktning. LO däremot
anser att investeringsbanken bör \ara fristående från de privata kreditinstituten.

Frågan om ett nytt självständigt institut vid sidan av den statliga investeringsbanken
tas upp av bl. a. bankinspektionen, som emellertid avvisar
tanken med hänsyn bl. a. till de begränsade uppgifter som ett sådant kan
fylla vid sidan av den statliga banken.

En särskild aspekt på konkurrensfrågan är spörsmålet huruvida staten
som aktieägare skall ha anspråk på vinstutdelning. Riksbanksfullmäktige
(majoriteten) anser inte att sådant vinstanspråk skall behöva resas.

Ytterligare en aspekt på konkurrensfrågan utgör frågan om statlig garanti
för investeringsbankens förpliktelser. Statlig garanti avvisas uttryckligen
av Svenska sparbanksföreningen och kritiseras av Sveriges industriförbund.
Statlig garanti anses å andra sidan önskvärd av bankinspektionen.

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

Försäkringsinspektionen vill göra förekomsten av statlig garanti som ett
komplement till aktiekapitalet till förutsättning för att medel ingående i
livförsäkringsfond skall få placeras i investeringsbankens obligationer.

Näringslivets representanter med undantag av KF uttrycker farhågor för
att investeringsbanken skulle innebära en centralt styrd investeringsverksamhet.
Samtidigt är man inom näringslivet på flera håll orolig över att ledningen
för en statlig investeringsbank inte kommer att kunna stå opåverkad
av politiska påtryckningar.

En motsatt ståndpunkt intar LO, som hävdar att samhället i ökande omfattning
måste styra investeringarna mot de områden eller projekt, som
bedöms mest räntabla för samhället, för att man skall kunna nå målet för
den allmänna ekonomiska politiken. En huvudförutsättning för framgång
i investeringsbankens verksamhet sägs vara att den långfristiga samhällsekonomiska
planeringen byggs ut avsevärt.

I fråga om de allmänna riktlinjerna för den tilltänkta investeringsbankens
verksamhet utvecklar riksbanksfullmäktige (majoriteten) sin syn närmare
och uppehåller sig särskilt vid risktagandet. Fullmäktige betonar bl. a. att
det också bör finnas plats för lån mot traditionella säkerheter i investeringsbankens
portfölj.

RF framför bl. a. önskemål att investeringsbanken skall kunna ägna sig
åt finansiering av bostadsbyggande, särskilt med hänsyn till den hopkoppling
av industri- och bostadsinvesteringar som framstår- som naturlig inom
vissa områden.

Ett särskilt problem berör företrädarna för de mindre och medelstora företagen.
Svensk industriförening hävdar att kravet på en förbättring av den
mindre och medelstora industrins utvecklingsbetingelser synbarligen inte är
avsedda att tillgodoses av banken. Andra representanter för näringslivet, men
även bankinspektionen, framhåller att tillskapandet av investeringsbanken
inte får medföra försämrade möjligheter för här avsedda kategorier i kapitalförsörjningshänseende.

Många remissinstanser anser att investeringsbanken inte tillför kapitalmarknaden
något nytt kapital. Man uppmärksammar därvid också förhållandet
till andra upplånare på kapitalmarknaden. Riksbanksfullmäktige
(majoriteten) framhåller att investeringsbanken faller in under riksbankens
emissionskontroll.

Beträffande den tänkta investeringsbankens finansieringsverksamhet berörs
bl. a. rätten till s. k. blancokreditgivning. Riksbanksfullmäktige (majoriteten)
anser att investeringsbankens rätt inte bör vara bunden av specifika
placeringsregler. I säkerhetsavseende spelar företagets allmänna situation
stor roll, varför ett utpräglat säkerhetstänkande kan fördunkla det
för kreditprövningen relevanta.

Några remissinstanser berör också frågan om alctieförvärvsrätten. Riksbanksfullmäktige
(majoriteten) vill göra en distinktion mellan två olika typer
av aktieförvärv och tillstyrker sådan rätt enbart när det gäller aktieförvärv
som ett led i finansieringen av ett investeringsprojekt. Den största betydelsen
härav ligger i möjligheten att överta aktier när det gäller investeringsbankens
medverkan vid aktieemissioner. Svensk industriförening och
Svenska sparbanksföreningen avstyrker alctieförvärvsrätten. RF utvecklar
sin syn på frågan i samband med framförandet av åsikten att problemet bör

Kiingl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

63

analyseras innan det definitiva förslaget läggs fram för riksdagen. KF tänker
sig emellertid att investeringsbanken skall kunna få medinflytande i
fråga om förvaltning av utlånade medel som är riskbärande.

De särskilda yttrandena

I det följande redovisas, med uteslutande av formella inlednings- och
avslutningssatser, yttrandena av de instanser, vilka av Kungl. Maj :t beretts
tillfälle yttra sig över utredningspromemoriorna. Härutöver har yttranden
inkommit från handelskamrarna och Svenska Företagares Riksförbund. Dessa
sistnämnda yttranden redovisas dock inte här.

1. Fullmäktige i riksbanken

Den svenska kapitalmarknaden har under 1960-talet kommit att spela
en allt viktigare roll för finansieringen av investeringsverksamheten och
tål numera väl att jämföras med de bäst utvecklade utländska motsvarigheterna.
Dess kvantitativa tillväxt kan väl i huvudsak tillskrivas allmänna
pensionsfonden, men försäkringsbolag, affärsbanker, sparbanker och postbanken
har även gjort betydande och stigande insatser som placerare.
Också allmänhetens aktieköp har ökat från den relativt låga nivån under
tidigare år. Samtidigt som volymen av kapitalförmedlingen ökat, har marknaden
öppnats för nya låntagare. Industriföretagens möjligheter att ta upp
obligationslån har vidgats, och nya låntagargrupper har beretts tillgång till
marknaden genom mellanhandsinstitut, verksamma för långivning till industriföretag,
export, lantbrukets förädlingsindustrier och kommunerna.

Det är, enligt fullmäktiges mening, naturligt att se förslaget om en ny
investeringsbank som ett led i denna utveckling av en allt större och för
olika låntagare och lånebehov öppen kapitalmarknad. Investeringsbanken
skulle i första hand vara inriktad på projekt som genom sin storlek och art
är svåra att finansiera inom ramen för den nuvarande organisationen av
marknaden. Det förefaller ovedersägligt att ett kreditinstitut med stora
resurser och med förmåga att ta risker kan bli ett värdefullt tillskott till
vår kreditmarknad. Fullmäktige vill i detta sammanhang emellertid ytterligare
beröra ett par synpunkter rörande risktagandet som återfinnes i de
remitterade promemoriorna. Där framhålles att investeringsbankens verksamhet
med nödvändighet kommer att innebära ett risktagande samtidigt
som det säges att den skall ge stöd för ekonomiskt sunda projekt av betydelse
för näringslivets utveckling. I den diskussion som uppstått i samband
med förslaget till investeringsbank, har dessa uttalanden i PM nr 2
ansetts strida mot varandra. Man har därvid uppenbarligen utgått ifrån,
att det risktagande som här kunde komma i fråga skulle vara så extraordinärt
till sin karaktär, att det icke samtidigt kunde bli tal om ekonomiskt
sunda projekt. Det förhållandet att ett institut inrättas med kapacitet att
engagera sig även i finansieringen av mer riskbetonade investeringar får
emellertid enligt fullmäktiges mening inte tolkas så, att institutet skulle
ägna sig åt sådana investeringar som redan vid bedömningstillfället skulle
framstå som sannolikt mindre lönsamma. Betoningen av risktagandet innebär,
att bankens verksamhet bör bl. a. avse investeringar av en typ, som
vid prövningen framstår som lovande och angelägna att främja, men där

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

osäkerhet orsakas av den ofrånkomliga svårigheten att på längre sikt bedöma
marknader och teknisk utveckling.

Ett vid kreditprövningen som räntabelt bedömt projekt kan synas medföra
ett betydande risktagande även på grund av sin storlek. Detta är ett
problem som ofta möter vid finansieringen av olika slags investeringar.
Inte minst har detta varit fallet på bostadsfinansieringens område, där i åtskilliga
fall under de senaste åren ett samarbete mellan flera banker varit
nödvändigt för att större projekt skulle kunna genomföras. Redan på bostadsområdet,
där naturliga förutsättningar synes ha förelegat för detta
samarbete genom att byggherrarna i stor utsträckning använder sig av flera
banker för sin finansiering, har emellertid samarbetet såsom omvittnats
inte alltid utan omgång kunnat komma till stånd. Det torde emellertid inte
vara lättare att arrangera sådant samarbete på det område som investeringsbanken
skulle ägna sig åt. Tillkomsten av denna bank med det stora egna
kapital, som banken förutsattes ha och som eventuellt kan ytterligare kompletteras
med statliga garantier, skulle enligt fullmäktiges mening kunna
starkt befrämja samarbetet vid finansieringen av större investeringar, där
det sålunda blir fråga om större belopp per projekt än vad som nu normalt
lämnas av existerande kreditinstitut. Önskemålet om samverkan med andra
institut betingas bl. a. därav, att det inte synes böra eftersträvas att bankens
normala insats blir att ensam arrangera finansieringen av ett urval
stora och riskfyllda investeringsprojekt. För ett land av Sveriges storlek
synes finansieringen, bestående såväl av direkta lån som emissioner, av
från internationell synpunkt konkurrenskraftiga produktionsenheter naturligt
komma till stånd genom samordnade insatser av en grupp intresserade
kreditinstitut, och det förefaller sannolikt att investeringsbankens bidrag
i många fall bäst kan ges inom ramen för ett samarbete av detta slag.

Det skulle enligt fullmäktiges mening vara fel att tänka sig att investeringsbankens
låneportfölj enbart skulle komma att utgöras av utpräglat
riskbetonade engagemang. Likaväl som det kommer att finnas plats på
kreditmarknaden för t. ex. en viss proportion riskbetonad medelfristig kreditgivning
från affärsbankerna, bör det finnas plats för en traditionellt säker
kreditgivning från investeringsbanken. Med tanke på den roll banken är
avsedd att spela, skulle det dock efter allt att döma vara ett grundläggande
misstag att söka reglera dess verksamhet genom placeringsregler med krav
på specifika, angivna säkerheter för huvuddelen av utlåningen. Ingenting
bör givetvis hindra, att bankens styrelse i den utsträckning den finner möjligt
och lämpligt kräver traditionella säkerheter, t. ex. inteckningar i industrifastigheter,
för sin utlåning. Starka skäl talar emellertid mot detaljerade
placeringsregler med krav på säkerheter av detta slag. Först kan det
observeras, att industrifastigheters värde på längre sikt ofta, för att inte
säga oftast, är beroende av företagets allmänna situation; ett utpräglat säkerhetstänkande
kan därför fördunkla det för kreditprövningen relevanta,
som är bedömningen av företagets utvecklingsmöjligheter. Vidare bör det
observeras att krav på specifika säkerheter för olika delar av ett företags
upplåning inte nödvändigtvis medger den mest rationella konstruktionen
av en finansieringsplan. I många länder är det vanligt att specifika säkerheter
inte alls ställes, utan att företagets hela värde står mot summan av
dess upplåning. I sådana fall blir det givetvis meningslöst att utan vidare
betrakta »blancokrediter» som en ur säkerhetssynpunkt underlägsen placering.
Avgörande blir företagets situation, finansiering och framtidsutsikter.
Intresse för nya säkerhetskonstruktioner saknas inte i vårt land, och

65

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

det vore beklagligt om invesieringsbankens ledning betogs möjligheterna
att deltaga i experiment i syfte att småningom skapa för industriella utvecklingsprojekt
bättre anpassade finansieringsformer. Slutsatsen måste
bli, att den säkerhet som är erforderlig för bankens upplåning, skapas genom
ett tillräckligt stort aktiekapital och icke genom detaljerade placeringsregler,
som skulle innebära en risk för att institutet inte kan verka
för sitt syfte med full effektivitet.

Bankens rätt att förvärva aktier reser problem på ett annat plan än övriga
placeringsregler, eftersom det här gäller om den skall kunna skaffa
sig ägarinflytande och ägaransvar. Till stöd för att ge banken en sådan
rätt anföres i en av promemoriorna, att anskaffningen av eget kapital är
ett problem för många företag, och att det inte kan uteslutas att aktieteckning
från bankens sida kan framstå som en naturlig komplettering till bankens
övriga finansieringsengagemang. Banken borde därför ges rätt att i
undantagsfall förvärva aktier.

En distinktion bör, enligt fullmäktiges mening, här göras mellan två olika
typer av aktieförvärv. I det ena fallet rör det sig om ett statligt aktieinnehav
av hittills sedvanlig karaktär och som avses bli permanent — exempel
härpå utgör nu existerande statliga bolag. När fråga blir om sådant
aktieförvärv, synes det rimligt att statsmakterna tillämpar samma ordning
som hittills, innebärande att finansiering sker genom beslut om anslag i
varje särskilt fall. Den ordningen bör självfallet inte hindra investeringsbanken
från att bidraga vid lånefinansieringen även av statliga företag.

En annan situation är den, då investeringsbanken förvärvar aktier som
ett led i finansieringen av ett investeringsprojekt. Med den verksamhet som
den nya banken tänkes komma att få torde det inte kunna undvikas att
aktieförvärv av detta slag aktualiseras. Det är t. ex. enligt fullmäktiges mening
välbetänkt att investeringsbanken får möjlighet att aktivt medverka
vid emission av aktier likaväl som av obligationer. Vid en tillfredsställande
utveckling av bankens verksamhet som emissionsinstitut kan bankens medverkan
i hög grad underlätta anskaffning av kapital genom aktieemission
och därmed på detta sätt lämna ett bidrag till det kapitalbristproblem som
omnämns i promemorians diskussion av aktieförvärvsrätten. Men det bör
även erinras om att medverkan i aktieemissionsverksamhet kan förutses
leda till att banken åtminstone tillfälligt får behov att överta aktieposter.

Mot aktieförvärvsrätt för investeringsbanken talar emellertid det tvivel
för att inte säga den misstro från kundernas sida som ett engagemang av
denna art från bankens sida skulle komma att mötas av. Fullmäktige ställer
sig för sin del i och för sig tveksamma till en sådan befogenhet för banken
även om den som nyss framhållits kan komma naturligt in i dess verksamhet.
Tveksamheten betingas framför allt därav, att det synes vara en
förutsättning för eu gynnsam utveckling av den verksamhet som banken
är avsedd att bedriva, att ett förtroendefullt samarbete kan komma till
stånd mellan banken och näringslivet. Möjligen kan emellertid eventuella
farhågor för ett otillbörligt inflytande från bankens sida över låntagarnaföretagen
minskas, om rätten till innehav av aktier begränsas till en viss
kvotdel av bankens egna kapital.

Ett relativt stort eget kapital är, i enlighet med vad tidigare anfördes,
tillrådligt för att ge investeringsbanken tillräcklig frihet i värderingen av
vilka risker den kan acceptera. Det fyller också funktionen att möjliggöra
en snabb uppbyggnad av utlåningssidan av bankens rörelse samtidigt som
bankens upplåning mera långsamt får växa in i kapitalmarknadsstruktu3
Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr 56

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

ren. Som framhålles i promemorian är bankens syfte att bidraga till näringslivets
utveckling, och kravet på avkastning av aktiekapitalet kommer
uppenbarligen i andra band. I än högre grad gäller detta utdelningen å aktiekapitalet.
Eftersom banken rimligen kommer åt! växa med den ekonomiska
utvecklingen och det egna kapitalet därför successivt behöver förstärkas,
synes det i själva verket ändamålsenligt att staten tillsvidare avstår
från utdelning och sålunda på denna väg söker sörja för en fortlöpande
ökning av bankens kapital. Självfallet skall banken i sedvanlig ordning
årligen redovisa för sin verksamhet.

Med kapitalets storlek hör också frågan om upplåningsrättens omfattning
samman. I PM nr 2 hävdas att en sådan rätt uppgående till fem gånger
det egna kapitalet skulle vara betryggande och fullmäktige har mot bakgrund
av vad som ovan sagts om investeringsbankens risktagande ingenting
att erinra häremot.

Det förutsättes i PM nr 2, att bankens upplåning skall äga rum på rnarknadsmässiga
villkor. Utan att ingå på de räntevillkor som detta kan innebära,
villkor som bl. a. blir beroende på det allmänna ränteläget och av hur
detta förändras, bör emellertid noteras, att de räntor som kan komma att
tillämpas av investeringsbanken i huvudsak kommer att bli bestämda av
ränteläget på obligationsmarknaden. Till kostnaden för obligationsupplåning
måste dessutom vid bankens egen utlåning göras ett lämpligt påslag,
som blir beroende av karaktären hos de krediter som banken lämnar. Hur
stor denna marginal mellan upp- och utlåningsräntor kan behöva vara,
blir en fråga som den för banken ansvariga styrelsen måste ta ställning till.

I vad gäller lånevillkoren synes också böra observeras att långfristigheten
i bankens rörelse icke bör ges en alltför inflexibel tolkning. I PM nr 2
antydes flerstädes, att investeringsbanken skall ägna sig åt långfristig finansiering
varvid även upplåningen, när den blir aktuell, måste få långfristig
form. Innebörden av dessa formuleringar måste vara, att banken icke
skall ägna sig åt den normalt kortfristiga kreditgivning, som framför allt
affärsbankerna ägnar sig åt. Därav följer emellertid icke att upp- och utlåning
måste ha en längd motsvarande löptiden för exempelvis nu emitterade
industrilån. En finansiering av ett investeringsprojekt eller ännu hellre
ett företag synes inte alltid kunna ske med tillräcklig smidighet om icke
fristerna för kreditgivningen kan varieras. Fullmäktige utgår därför ifrån,
att den långfristighet varom det talas, avser vilka som helst kreditfrister
ovanför den begränsning till ett år som numera gäller för huvudparten av
affärsbankernas normala engagemang. Att affärsbankerna sedan ett par åi
tillbaka på egen begäran fått möjligheter att lämna bundna lån på upp till
10 års löptid får däremot inte innebära, att inte investeringsbanken skulle
kunna röra sig inom samma område.

I PM nr 2 berörs slutligen frågan om hur investeringsbankens rörelse
kommer alt vara beroende av den allmänna kreditpolitiken. Fullmäktige
anser sig böra ta fasta på vad där säges, att även investeringsbanken måste
följa de spelregler som gäller för andra emittenter och att dess emissionsverksamhet
sålunda måste komma att falla under riksbankens emissionskontroll.
Beroendet av denna kan dock synas bli en fråga på sikt med hänsyn
till det stora egna kapital som banken tillsvidare skulle disponera. Visserligen
kan en upplåning från bankens sida visa sig lämplig att företa redan
innan det egna kapitalet är till fullo förbrukat, varigenom en smidigare
inpassning på kapitalmarknaden av dess emissionsverksamhet skulle bli
möjlig. Man kan dock utgå från att tidpunkten för en emission från ban -

67

Kungl. Maj.ts proposition nr 56 år 1967

kens sida kan komma att uppskjutas under åtskillig tid, inte bara med hänsyn
till det egna kapitalets storlek utan också därför att utbetalningarna på
bankens blivande engagemang kan komma att dröja beroende på den tid
det tar för låntagarna att genomföra investeringar som banken åtagit sig
att finansiera.

Den avgörande frågan för ställningstagandet om inrättandet av en investeringsbanlc
är givetvis behovet av en institution av denna typ. Det är
enligt fullmäktiges mening omöjligt att förneka att den tekniska utvecklingen
och den internationella konkurrenssituationen ställer krav på investeringar
som över ett vidare fält och avseende större produktionsenheter än
som hittills varit fallet inte bara syftar till att vidmakthålla vår produktionsapparat
utan att vidareutbygga den och utnyttja tekniska landvinningar.
Härför fordras möjligheter att sammanföra betydande finansiella resurser
i ett överlagt och kalkylerat ekonomiskt risktagande byggt på långsiktiga
bedömningar. Även om man kan hoppas på en utveckling av formerna
och omfattningen av industriens obligationsupplåning och av affärsbankernas
utnyttjande av de möjligheter som nyligen öppnats för dem att lämna
mera långfristiga lån synes det uppenbart att nya finansieringsmöjligheter
och nya former för kreditförmedling kan lämna ett värdefullt bidrag till
lösningen av de finansieringsproblem som kommer att uppstå. Den föreslagna
investeringsbanken, under en styrelse som är fullt ansvarig för användningen
av såväl statens tillskott till aktiekapitalet som de medel som upplånas
på vår växande kapitalmarknad, utgör enligt fullmäktiges mening en
uppenbart bättre lösning än t. ex. en kombination av direkt statlig långivning
och försök att omvandla banksystemet till att fylla uppgifter för vilka
det ej är ändamålsenligt uppbyggt. De kontroversiella elementen i förslaget
om inrättandet av en investeringsbank bör inte få undanskymma det
faktum att det finns behov för ett institut av detta slag.

Fullmäktige vill därför med åberopande av vad ovan anförts tillstyrka
inrättandet av en investeringsbank i stort sett efter de linjer som anges i
promemoriorna.

Reservation av herr Kollberg

Det lär väl av ingen förnekas att den tekniska utvecklingen och den internationella
konkurrenssituationen ställer alltmer ökade krav på investeringar
för att vidareutbygga vår produktionsapparat och utnyttja tekniska
landvinningar. I själva verket har sedan åtskilliga år såväl från näringslivets
och bankernas sida som i den ekonomiska och politiska diskussionen
uttryckts önskemål om och ställts förslag till åtgärder som skulle främja
finansieringsmöjligheterna just för sådana syften.

Hittills tagna initiativ har emellertid bemötts tämligen kallsinnigt av
statsmakterna. När regeringen nu utan stöd av redovisat utredningsmaterial
och på ett mycket skissartat sätt framlägger ett förslag om en statlig
investeringsbank vars verksamhet anges ha nyssnämnda syfte och dessutom
medger eu ytterst kort tid för remissbehandlingen, kan endast en mycket
preliminär bedömning av förslaget ske.

Jag delar den av fullmäktiges majoritet uttalade principiella uppfattningen
att nya former för lcreditförmedling kan lämna ett värdefullt bidrag till
lösningen av de finansieringsproblem som kommer att uppstå.

En genomgång av departementspromemorian nr 2 synes emellertid ge
vid handen att ingenting i den föreslagna investeringsbankens verksamhet

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

är artfrämmande för redan verksamma kreditinstitutioner. Pa grund av
banklagens bestämmelser är säkerhetskraven mer rigorösa för affärsbankerna
än för den föreslagna investeringsbanken, och affärsbankerna är icke
berättigade att teckna aktier i företag eller att vid avtal om kredit förbehålla
sig andel i vinst. Det torde dock vara tydligt att de särskilda finansieringsbehov
som investeringsbanken skulle främja skulle av affärsbankerna kunna
i utsträckt omfattning tillgodoses genom ändringar i banklagen eller genom
införande av möjlighet till dispens från vissa av dess bestämmelser.

Om det likväl med hänsyn till den långsiktiga ekonomiska utvecklingen
i samhället finnes önskvärt att staten åtar sig ett visst medansvar för finansieringsverksamheten
inom den sektor som beröres i departementspromemoriorna,
är därmed ingalunda sagt att den lämpligaste formen härför
skulle vara en liel-statlig investeringsbank.

Inrättandet av ett sådant från den reguljära kreditmarknaden helt fristående
statligt institut skulle få svåröverskådliga följder när det gäller
samordningen och konsekvensen i långivningen. Det ter sig otillfredsställande
att affärsbankerna — till vilka låntagarna i varje fall skulle vara hänvisade
för i detta sammanhang som kortfristiga betecknade krediter ----- inte
skulle ha vare sig medinflytande på eller medansvar för de långsiktiga lån
det här gäller. Långsiktiga krediter från ett statligt kreditinstitut skulle
kunna komma att allvarligt rubba de förutsättningar under
beviljats av affärsbankerna. Det bör i detta sammanhang bemärkas att,
såsom också framhålles i promemorian, kortfristiga krediter från affärsbankerna
många gånger i realiteten är av mer eller mindre långfristig karaktär.
. .

Olägenheterna accentueras av att den föreslagna investeringsbanken icke
— annat än genom att företrädare för »kreditväsendet» förutsättes skola
ingå i dess styrelse — skulle komma att direkt tillgodogöra sig den stora
fond av erfarenhet av kreditgivning i allmänhet och den särskilda kännedom
om enskilda företag som våra affärsbanker äger. Det gäller ju vid
prövningen av framställningar om kredit inte endast att bedöma huruvida
den verksamhet man önskar finansiera i och för sig är önskvärd och förtjänt
av stöd utan i minst lika hög grad huruvida det företag som söker
krediten och de personer som leder detta företag kan förväntas vara kapabla
att framgångsrikt driva denna verksamhet.

Av innehållet i departementspromemorian nr 2 framgår att finansdepartementet
är medvetet om samordningsfrågornas betydelse. Det talas om att
eu gemensam planering mellan det kreditsökande företaget, affärsbanken
och investeringsbanken »naturligt» kan komma till stånd och att ett nätverk
av sådana relationer kan skapa ett förtroende på vilket ett mera kvalificerat
samarbete kan byrgga. Vidare framhålles att affärsbankernas insatser
kommer in vid försörjning med rörelsemedel eller i den kortfristiga
delen av utvecklingsfinansieringen.

I promemorian lämnas i övrigt icke några mera konkreta förslag om
hur detta samarbete skall utformas — uttalandet att det »naturligt» kan
komma till stånd ger förvisso icke mycken ledning. Alldeles bortsett från
de komplikationer som kan följa av konkurrenshänsyn förefaller det en
smula verklighetsfrämmande att tänka sig ett mera intimt samarbete som
icke vilar på någon gemensam ekonomisk intressegrund.

Det måste vara angeläget att, om ett nytt kreditinstitut för det angivna
syftet inrättas, en ekonomisk intressegemenskap etableras mellan detta och
affärsbankerna. Flera möjligheter är härvid tänkbara. Ett nära till hands

69

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

liggande alternativ anvisas genom erinran i promemorian om motsvarande
kreditinstitut för de små och medelstora näringsföretagen — AB Industrikredit.

Investeringsbanken skulle tydligtvis få likartade uppgifter i förhållande
till bl. a. storindustrin som Industrikredit har i förhållande till de mindre
och medelstora företagen. I och för sig vore det väl tänkbart att utvidga kapaciteten
hos Industrikredit så att detta bolag kunde sörja även för den
tilltänkta kreditgivningen till storindustrin. Aktierna i AB Industrikredit
ägs till 50 procent av staten och till 50 procent av affärsbanker, och aktieägarna
har därj ämte tecknat särskilda garantibevis som på sätt och vis j äinställs
med eget kapital. Bolagets upplåning sker för närvarande så gott som
uteslutande från AP-fonden. Rörande dess verksamhet har 1960 års Bankoutskott
uttalat att utskottet »särskilt uppmärksammat att det är sörjt
för en samverkan mellan AB Industrikredit och det övriga kreditväsendet,
vilket synes vara till eu fördel för både kreditgivning och upplåning».

Om det av praktiska skäl anses mindre lämpligt att utbygga AB Industrikredit
till att handha även den vidsträcktare kreditgivning som nu är avsedd,
finns det anledning att undersöka möjligheterna att bilda ett nytt investeringsinstitut
efter i huvudsak motsvarande linjer, dvs. på grundval av
mellan staten och affärsbankerna gemensamt delägarskap och gemensamt
ansvar för förvaltningen. Detta skulle möjliggöra en direkt samordning
mellan det nya kreditinstitutets och affärsbankernas kreditgivning och ett
utnyttjande av affärsbankernas expertis och betydande erfarenhet vid behandlingen
av här åsyftade låneärenden.

Oavsett vilken utformning ett nytt kreditinstitut än får, måste uppenbarligen
bestämda direktiv finnas för dess verksamhet. Dess verksamhet
måste läggas på bestämd affärsmässig bas, och jag kan icke dela fullmäktigemajoritetens
tanke att kravet på förräntning för en kreditinrättning
skall få komma i andra hand. Att institutet skall stå under bankinspektionens
tillsyn förefaller mig lika självklart.

I anslutning till innehållet i promemorian nr 2 har härovan berörts endast
de frågor som sammanhänger med finansieringen av större företag.
Emellertid får man icke bortse från de mindre och medelstora företagens
betydelse för samhällsutvecklingen och det ekonomiska framåtskridandet,
och det bör i detta sammanhang tillses att ökade resurser ställs till deras
förfogande genom redan verksamma speciella finansieringsinstitut förutom
AB Industrikredit, främst AB Företagskredit och Hantverks- och Industrilånefonden.

I departementspromemorian nr 2 har, som förut nämnts, på ett i och för
sig sympatiskt sätt gjorts en del uttalanden om önskvärdheten och nödvändigheten
av ett intimt samarbete mellan en ny investeringsbank, affärsbankerna
och näringslivet, varjämte framhållits att investeringsbanken skall
utgöra en komplettering till affärsbankernas verksamhet. Det är då så mycket
mera anmärkningsvärt att regeringen icke tycks ha på minsta sätt undersökt
huruvida intresse från affärsbankernas sida finnes för ett deltagande
i den kreditförmedling man avser att påbörja. En sådan undersökning
hade varit särskilt naturlig som bankerna i många sammanhang uttalat
intresse för en uppluckring av banklagens stränga säkerhetsföreskrifter
i syfte att befordra den industriella utvecklingen. Huruvida det ovan skisserade
förslaget skulle komma att accepteras av affärsbankerna är icke
känt.

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

Under erinran om uttalandet i finansdepartementets tidigare utsända
presskommuniké därom att produktionsapparaten hittills kunnat med gott
resultat anpassas till de skärpta krav som den ekonomiska utvecklingen
ställer, bör understrykas att de framgångar som vunnits i stor utsträckning
skall tillskrivas den skicklighet och effektivitet varmed landets affärsbanker
förmått ordna den industriella kreditgivningen. Det vore olyckligt om
man utan skäl på detta betydande område av kreditmarknaden skulle icke
blott avstå från att tillförsäkra sig bankernas direkta medverkan vid den
fortsatta utbyggnaden av kreditväsendet utan dessutom avskärma bankerna
från medansvarighet i ett kreditinstitut som — för att använda promemorians
egna ord — avses skola utgöra en värdefull komplettering till affärsbankernas
verksamhet.

På nu anförda skäl avstyrker jag förslaget om inrättande av en investeringsbank
enligt de i departementspromemorian nr 2 uppdragna riktlinjerna
och föreslår

en utredning, innefattande även överläggningar med företrädare för affärsbankerna,
rörande inrättande av ett kreditinstitut, vari staten och affärsbankerna
ingår som intressenter och vars verksamhet skall bedrivas i
direkt samarbete mellan staten och ifrågavarande affärsbanker samt under
gemensamt ansvar.

Därest utredning enligt härovan angivna riktlinjer icke kommer till stånd
ansluter jag mig till herr Torsten Bengtsons utredningsyrkande.

Reservation av herr Bengtson

Fullmäktiges yttrande borde ha givits följande lydelse:

»Det har sedan länge varit uppenbart, att utvecklingen kräver ökad satsning
på näringslivets investeringar, såväl inom industrin som inom t. ex.
handeln, jordbruket och skogsbruket. Ökade investeringar på nämnda områden
är nödvändiga för att effektiviteten och konkurrenskraften i vårt
näringsliv skall kunna upprätthållas och så långt möjligt stärkas och för
att därmed sysselsättningen och standardhöjningen skall kunna tryggas på
tillfredsställande sätt. Denna uppfattning torde även stå i överensstämmelse
med den bedömning, som gjorts av den senaste långtidsutredningen.

En nödvändig förutsättning för att näringslivet skall kunna uppnå den
önskade effektiviteten och konkurrenskraften är en omläggning av den
ekonomiska politiken och skattepolitiken i syfte att i ökad utsträckning
främja produktion och vilja till arbetsinsatser. Särskild vikt måste härvid
fästas vid den i promemoriorna i viss mån diskuterade frågan om näringslivets
möjligheter till självfinansiering. Under 1960-talet har en kraftig
minskning skett av näringslivets självfinansieringsförmåga. I promemoriorna
förutsättes som naturligt, att näringslivets självfinansiering skall reduceras
ytterligare och att denna minskning i självfinansieringsgraden skall
ersättas med lånemöjligheter. Det måste emellertid befaras, att den låga
självfinansieringsgrad, som härmed följer, kan komma att allvarligt motverka
önskvärt initiativ- och risktagande i näringslivet. En viss förbättring
av möjligheterna till självfinansiering är angelägen.

Av särskild vikt är att medel från AP-fonden i ökad utsträckning kan
komma till användning för investeringar i näringslivet. Det sedan länge
resta kravet på sådan ändring av reglerna för återlån från AP-fonden, att
företag får rätt till ackumulering av flera års ATP-avgifter och därmed möjligheter
till större återlånebelopp, bör i detta syfte tillgodoses. Det bör också
vara möjligt att i ökad utsträckning slussa AP-medel till näringslivet via

71

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

affärsbanker och andra kreditinstitut. Vidare vore det även tänkbart att
utvidga kapaciteten hos AB Industrikredit och andra liknande institut och
organisationer, varigenom kreditförsörjningen särskilt för mindre och medelstora
företag borde kunna effektiviseras. Departementspromemoriorna
har i stort sett helt förbigått de finansieringsproblem, som mindre och medelstora
företag möter inför rationalisering och strukturomvandling. Detta
måste anses anmärkningsvärt med hänsyn till den goda produktionsutveckling,
som dessa företag i allmänhet kan hänvisa till.

Strukturrationaliseringen reser i många fall krav på särskilt riskfyllda
investeringar. Ofta gäller det engagemang av väsentligt större omfattning
och högre grad av risktagande än vad som tidigare varit vanligt inom vårt
näringsliv. Särskilt torde detta gälla exportindustrin, som har att hävda
sig i en alltmer hårdnande konkurrens. Allt detta kan nödvändiggöra, att
nuvarande kreditväsende kompletteras med en långsiktig och riskbärande
kreditgivning i särskild ordning. För det aktuella läget är det säkert ett riktigt
grepp att, såsom förordats i promemoriorna liksom i finansplanen, tillföra
näringslivet krediter på 500 milj. kronor, vilket möjliggöres genom en
förstärkt budgetpolitik.

Klart är emellertid att för näringslivets rationalisering och strukturomvandling
på sikt erfordras avsevärt större belopp. Enligt promemoriorna
skulle detta behov i huvudsak kunna tillgodoses genom inrättande av en
statlig investeringsbank.

Promemoriorna är i fråga om investeringsbankens avsedda verksamhet
och utformning synnerligen knapphändiga. Det är inte närmare klargjort,
vilken typ av investeringar, som investeringsbanken skulle särskilt inriktas
på. Behovet av särskilt riskfyllda investeringar är till sin omfattning inte
närmare prövat. De finansieringsproblem, som möter mindre och medelstora
företag har såsom framhållits helt förbigåtts. Promemoriorna säger i
stort sett inte heller någonting om investeringsbankens organisation eller
om riktlinjerna för placeringspolitiken. Promemoriorna kan inte gärna sägas
utgöra eu sådan utredning, som kan läggas till grund för beslut, som
avser en mera permanent ordning på kreditmarknaden.

Även om sålunda ett tillfredsställande utredningsmaterial inte föreligger,
bör principfrågan dock kunna diskuteras i förevarande sammanhang. Det
torde finnas skäl för en sådan långsiktig och riskbärande kreditgivning,
som avses med förslaget om investeringsbanken. En helstatlig investeringsbank
skulle emellertid innebära en oerhörd ekonomisk maktkoncentration,
som skulle medföra stora risker för ekonomiska felbedömningar. Men man
bör kunna tänka sig, att staten och kreditinstituten, där inbegripna även
andra än affärsbankerna, gemensamt inrättar en investeringsbank enligt
de former, som gäller för AB Industrikredit, dvs. att aktierna ägs till 50 %
av staten och till 50 % av affärsbankerna. En annan möjlighet är att en
statlig investeringsbank balanseras genom att kreditinstituten inrättar en
konkurrerande investeringsbank.

Det synes angeläget, att frågan om hur de för näringslivet nödvändiga
investeringarna skall kunna genomföras utredes så skyndsamt som möjligt,
varvid uppmärksamheten särskilt bör vara riktad på behovet av en eller
flera investeringsbanker, på frågan om viss ökning av näringslivets möjligheter
till självfinansiering samt på de mindre och medelstora företagens
finansieringsproblem.»

72

Kangl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

Reservation av herr Holmberg

Fullmäktiges yttrande borde ha givits följande lydelse:

»Förslaget om inrättande av en statlig investeringsbank har föregåtts av
en mycket bristfällig utredning och beredning. De problem beträffande näringslivets
långfristiga finansiering, som förslaget uppmärksammar, ger ej
anledning till någon exceptionellt brådskande behandling. Några övertygande
skäl härför har ej heller i finansdepartementets promemorior förebragts.

Under senare år har från banker och från andra håll framförts en rad
förslag till reformer av det svenska kreditväsendet. Den sittande kreditinstitutsutredningen
har till uppgift att pröva en del av dessa förslag, andra
ligger hos regeringen utan att ännu någon åtgärd vidtagits. I diskussionen
har det också från regeringen uttryckligen eller underförstått förutsatts, att
hela frågan om kreditmarknadens och kreditväsendets framtida utveckling
skulle bli föremål för en samlad översyn, när professor Kraghs utredning
»Finansiella långtidsperspektiv» förelåg färdig.

En tillfredsställande utredning av näringslivets finansieringsproblem
borde ha kunnat omfatta bl. a. följande punkter:

1. Kreditmarknadens funktionssätt och bakgrunden till dess ev. otillfredställande
kapacitet.

2. Alternativa möjligheter att komma till rätta med ev. brister.

3. I detalj utformade konkreta förslag med belysning av deras ekonomiska
och andra konsekvenser.

Det förslag som utarbetats i finansdepartementet är beträffande sina
följdverkningar så otillfredsställande berett att redan häri, enligt fullmäktiges
uppfattning, tillräckliga skäl föreligger för att avstyrka detsamma.

Några konkreta exempel på att kreditmarknaden hittills ej förmått fylla
sin funktion har i förslaget ej lämnats. Kreditmarknaden kan, i den mån
den gives tillräcklig frihet, förväntas strukturellt anpassa sig till att motsvara
de krav som kan komma att ställas på den.

Den förslaget bakomliggande tanken på en språngvis utveckling mot särskilda
kreditbehov av en storleksordning, som marknaden ej kan absorbera,
förefaller icke riktig. Vårt näringsliv har i många decennier varit utsatt
för eu fortgående strukturomvandling. Denna omvandling är i själva verket
oupplösligen förenad med vad vi betraktar som ekonomiska framsteg. Hittills
har denna process skett spontant och ntan ingripande från statsmakternas
eller andra centrala instansers sida. Under de senaste tio åren har
frekvensen av sammanslagningar, nedläggningar och andra spontana åtgärder
varit stigande. Det förtjänar observeras att så särskilt varit fallet
under de senaste fem åren, trots att självfinansieringsgraden under denna
tid samtidigt avtagit.

Det skall ej förnekas att den tekniska utvecklingen och den internationella
konkurrenssituationen kan komma att gradvis ställa krav på investeringar,
som för att kunna uppfyllas kan kräva förändringar i kreditmarknadens
institutionella ram. Här föreliggande förslag synes fullmäktige icke
vara en lämplig väg att möta en sådan utveckling.

I finansdepartementets promemorior hävdas förekomsten av ett samhällsekonomiskt
räntabilitetsbegrepp, som skulle motivera tillkomsten av ett
institut av föreslagna typ. I praktiken torde det dock, i avsaknad av kriterier
för lönsamhet i vidare samhällsekonomisk mening, vara mycket svårt
att utföra dylika samhällsekonomiska kalkyler. Härtill kommer den uppenbara
risken för att i den statliga investeringsbankens kalkyler hänsyn tages
till politiskt betingade önskemål.

73

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

Den klyvning av investeringsbesluten och finansieringsbesluten, som i
vårt näringsliv normalt föreligger, är synnerligen viktig och nyttig.

En statlig investeringsbank medför betydande risker för att med hänsyn
till vårt näringslivs effektivitet olyckliga investeringar kommer till stånd,
en skada som genom följ dinvesteringar kan förutses förvärras.

Föreliggande förslag om en statlig investeringsbank innebär i och för sig
ej att några ytterligare medel ställes till näringslivets förfogande utan endast
att en styrning av till vilka mål dessa medel kommer att gå äger rum.
Såsom förslaget är utformat ligger dessutom med dess genomförande inom
möjligheternas gräns och i perspektivets förlängning en försvagning av
riksbankens möjligheter att styra utvecklingen på kapitalmarknaden.

I finansdepartementets förslag har ej tillfredsställande beaktats de konsekvenser
för den mindre och medelstora företagsamhetens finansiering,
som varje prioritering av större investeringsobjekt måste medföra.

Med hänsyn härtill och i övrigt med åberopande av vad som ovan anförts
vill fullmäktige avstyrka förslaget om inrättande av en statlig investeringsbank.

Att fullmäktige sålunda avstyrker det föreliggande förslaget, innebär ej
att fullmäktige står främmande för att olika åtgärder kan vara behövliga
för att göra kreditmarknaden mer funktionsduglig.

Fullmäktige finner det angeläget att detta göres till föremål för en förutsättningslös
utredning, varvid även de legala förutsättningarna göres till
föremål för omprövning. Utöver de redan inledningsvis berörda punkterna
bör också frågan om rationellare vägar för kanalisering av AP-fondmedel
till näringslivet beaktas.

I utredningen bör deltaga företrädare för såväl riksdag som näringsliv.»

2. Fullmäktige i riksgäldskontoret

Det i finansdepartementets promemorior föreslagna kreditinstitutet skulle
ha till huvudsaklig uppgift att finansiera sådana investeringsprojekt inom
näringslivet, för vilka kapitalbehovet på grund av projektens storlek, risker
eller dylikt inte kan förväntas bli tillgodosett inom ramen för företagens
självfinansieringsmöjligheter och kreditmarknadens nuvarande resurser.
Institutet skulle i sådant hänseende fungera såsom resursallokerare vid den
strukturella omvandlingsprocess inom vårt näringsliv, som pågår i en allt
snabbare takt, och därmed bli ett värdefullt komplement till redan existerande
kreditinstitut.

Det föreliggande förslaget är onekligen vittsyftande och till sina konsekvenser
svåröverskådligt. Det knapphändiga utredningsmaterialet i förening
med den korta remisstiden medger heller inte i och för sig någon mer ingående
analys av förslagets närmare innebörd. Emellertid anser fullmäktige
i likhet med förslagsställarna, att den förutsedda utvecklingen kräver ökad
satsning på industrins investeringar för att takten i den framtida produktionsökningen
skall kunna hållas på en tillfredsställande nivå. Denna uppuppfattning
torde även stå i överensstämmelse med den bedömning, som
gjorts av den senaste långtidsutredningen. Det torde också otvivelaktigt här i
åtskilliga fall komma att röra sig om engagemang av annan storleksordning
och med högre grad av risktagande än vad som hittills aktuliserats inom
industrin och beträffande vilka betydelsefulla samhällsekonomiska aspekter
3f Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr 56

74

Kungl. May.ts proposition nr 56 år 1967

måste vinna beaktande. Speciellt torde detta gälla exportindustrin, som för
att kunna hävda sig i den alltmer hårdnande konkurrensen på vidgade
marknader kommer att få inrikta sig på större produktionsenheter än för
närvarande och med mer avancerade tekniska resuser än vad som i dag
finns hos flertalet svenska industribranscher. Samtidigt är det uppenbart, att
en minskning av näringslivets möjligheter till självfinansiering inträffat
under 1960-talet, delvis sammanhängande med AP-systemets införande. Detta
förhållande, som såvitt framgår av den nyligen publicerade utredningen
angående finansiella långtidsperspektiv kommer att bli bestående, synes förutsätta
vissa strukturella förändringar inom kreditväsendet för att ge ökad
möjlighet för företagen till externfinansiering i sådana former, att företagens
investeringsvilja inte hämmas. Vad det mot denna speciella bakgrund
nu inte minst gäller är att finna de lämpliga formerna för en kanalisering av
kapitalmarknadens resurser över till näringslivet för att ge detta ökad
tillgång till långfristiga finansieringsalternativ.

Nu anförda och andra i promemoriorna redovisade skäl för inrättandet av
ett särskilt kreditinstitut med de i promemoriorna angivna resurserna har
fullmäktige funnit bärande, och fullmäktige finner det även ofrånkomligt
att staten måste svara för den mycket betydande insats av riskbärande
kapital, varom här är fråga. Fullmäktige tillstyrker därför det föreliggande
förslaget.

Vad härefter angår det nya kreditinstitutets organisation och verksamhet
har i promemorian nr2angetts vissa riktlinjer. Förslaget är emellertid i dessa
hänseenden så skissartat, att ett närmare ståndpunktstagande nu icke synes
möjligt. Fullmäktige förutsätter därför att, innan förslag i ämnet underställes
riksdagen, en närmare precisering på erforderliga punkter — bl. a.
beträffande avsättning till reservfonder, utformningen av den föreslagna
statsgarantin för institutets upplåning, rätten till aktieförvärv, m.m. —
kommer till stånd.

Reservation av herrar Svensson och Johansson

Vi kan icke i likhet med fullmäktiges majoritet anse att de i promemoriorna
från finansdepartementet redovisade synpunkterna ger tillräckligt
underlag för ett tillstyrkande av däri framlagda förslag om en statlig investeringsbank.
Som majoriteten framhåller är förslaget vittsyftande och svåröverskådligt.
Å andra sidan anser vi att den starka dynamiken i vår ekonomiska
utveckling och näringslivets behov av långfristigt och riskvilligt
kapital motiverar en ingående prövning från statsmakternas sida av vad som
kan göras för att i största möjliga utsträckning tillgodose dessa behov.

Den underförstådda förutsättningen för den argumentering som föres
fram i finansdepartementets promemorior synes vara att vårt näringslivs
problem i huvudsak kan bemästras genom en struktur- och storleksrationalisering
trots att en avsevärd löne- och kostnadsstegring är nästan automatiskt
inbyggd i vår ekonomiska utveckling. Till följd härav godtages i promemoriorna
den nu pågående utvecklingen mot en minskad självfinansiering
från företagens sida som en ofrånkomlig för att inte säga önskvärd utveckling.
Vi delar inte denna uppfattning utan håller tvärtom före att denna
utveckling måste underkastas en omsorgsfull prövning. Därvid bör inte bara
storföretagens läge utan även de mindre företagens behov av ökad tillgång
på långfristig kredit beaktas.

En annan fråga av stor vikt är kreditbedömningen. Om denna framhålles

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

75

å ena sidan att kreditgivningen icke skall inrymma subventionering eller
styras av arbetsmarknads- och lokaliseringssynpunkter och å andra sidan
att man skall kunna taga större risker och mera beakta långsiktiga samhälleliga
synpunkter än de nu befintliga kreditinstituten kan göra. Men då
återstår frågan vilka möjligheter statsmakterna har att säkerställa en kreditbedömning
som realiserar dessa önskemål. Den frågan bör enligt välmening
mera ingående prövas innan beslut fattas.

Därvid måste olika möjligheter till samverkan mellan en ny typ av kreditinstitut
och kreditmarknadens nuvarande institutioner jämte näringslivets
övriga organ klarläggas. En konkurrens på lika eller likvärdiga villkor torde
förutsätta en översyn av den nuvarande banklagstiftningen.

I debatten om en statlig investeringsbank har utländska förebilder åberopats.
Det vore av värde att dessas konstruktion och den ekonomiska och
samhälleliga miljö vari de arbetar bleve närmare redovisade.

Det har förutsatts att de statliga insatserna för näringslivets kapitalförsörjning
måste bli en fråga på lång sikt. Därom kan inga delade meningar
råda. Men om så är bör enligt vår mening de principiella och praktiska
problemen bliva på ett mera ingående och allsidigt sätt belysta.

Landets ekonomiska läge synes oss vara sådant att vi inte har råd att
begå misstag som genom samråd och allsidig prövning av problemen kan
undvikas.

Reservation av herr Östman

Fullmäktiges yttrande borde ha givits följande lydelse:

Det föreliggande förslaget till statlig investeringsbank är av utomordentlig
räckvidd, främst från ekonomisk synpunkt. Så mycket mer förvånande
är det enligt fullmäktiges mening att icke — såsom vanligt är i vårt demokratiska
samhälle — en grundlig utredning föregått förslaget. Genom en
sådan utredning kunde

a) de grundläggande skälen till den besvärliga situationen på kreditmarknaden
ha blivit allsidigt belysta,

b) olika möjligheter att komma tillrätta med situationen — i form av
undanröjande av befintliga hinder eller genomförande av nya åtgärder —
ha diskuterats under beaktande av det samhällsekonomiska läget i vårt land
i stort och den väntade vidgade integrationen i Europa,

c) kalkyler rörande ekonomiska och andra konsekvenser av olika lösningar
ha utförts samt

d) i detalj utformade konkreta förslag till lösningar ha framlagts.

I stället har inom finansdepartementet utarbetats två relativt kortfattade
promemorior, innehållande i huvudsak allmänna synpunkter och resonemang,
delvis av kontroversiell natur.

Redan det här anförda är enligt fullmäktiges uppfattning tillräckligt skäl
för att avstyrka det föreliggande förslaget. Fullmäktige vill dock härutöver
något beröra innehållet i de remitterade promemoriorna, främst promemoria
nr 1 där de principiella resonemangen står att finna, ävensom anföra
vissa allmänna synpunkter rörande möjligheterna att få en bättre fungerande
kapitalmarknad.

I promemoria nr 1 framhålles, att ökade och nya krav kan komma att
ställas på den svenska kreditmarknaden. Följande skäl härtill åberopas:

1. Självfinansieringsgraden inom näringslivet har under senare år sjunkit
kraftigt, i samband varmed även likviditeten försämrats.

2. Tillgången till arbetskraft tenderar att sjunka dels på grund av änd -

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

rad ålderssammansättning med förskjutning mot äldre åldersgrupper dels
till följd av fortsatt arbetstidsförkortning. Rationaliseringar måste därför
genomföras i ökad takt.

3. Aktiemarknaden ger blott relativt små bidrag till näringslivets kapitalförsörjning.

Av de här nämnda omständigheterna blir endast självfinansieringsproblemet
ytterligare berört i promemorian, detta dock på ett ensidigt och
ofullständigt sätt. Den avgörande svårigheten för svenskt näringsliv i konkurrensen
med utländska företag, nämligen det höga kostnadsläget och
den på grund härav försämrade konjunkturutvecklingen för en del av våra
produkter, omnämnes ej ens. Följaktligen diskuteras ej heller möjligheterna
till en reformering av vårt skattesystem — sänkning av marginalskatterna
och övergång till s. k. mervärdeskatt — i syfte att nedbringa kostnaderna.
Överhuvudtaget ger promemorian på detta avsnitt intryck av stark
ovilja mot en förbättring av vinsterna inom företagen — det anföres exempelvis
att en eventuell ökning av dessa »ingalunda behöver inträffa inom
de företag och de branscher som åsyftats med politikomläggningen», vilka
dessa nu må vara. Det tyngst vägande motivet för denna inställning i promemorian
torde vara de anförda farhågorna för att det skulle uppstå »svårigheter
för den generella penningpolitiken att få kontroll över ens den totala
efterfrågan för investeringsändamål».

Vad tillgången på arbetskraft angår kunde diskussion ha förts rörande
möjligheterna att dels bättre tillvarataga äldre personers arbetsförmåga och
arbetsvilja dels få till stånd en systematiserad rationell immigration.

Till vad som säges om aktiemarknaden må anföras, att aktiekapitalets
egentliga uppgift är att såsom riskkapital skapa förutsättning för den egentliga
upplåningen. Det förhåller sig dessutom på grund av dubbelbeskattningen
så, att nyemission av'' aktier ställer sig avsevärt kostsammare än
extern finansiering.

Promemorian fortsätter med en beskrivning av den nuvarande kreditmarknaden,
alltjämt utan att ge intryck av någon strävan efter objektivitet.
Bankerna anklagas för att de i enlighet med banklagens bestämmelser
prioriterar den kortfristiga, säkra låneefterfrågan liksom ock för att de
gynnar gamla kunder. Det säges föreligga starkt skönsmässiga inslag i det
sätt varpå bankerna handhar kreditgivningen. Att den av bankerna realiserade
kreditfördelningen skulle vara optimal ens enligt strikt företagsekonomiska
kriterier betecknas som osannolikt, eftersom olika banker kan
komma till olika slutsatser om prioriteringen mellan ett antal givna låneobjekt.

Med sådana allmänna uttalanden förklaras bankerna ej vara lämpade
att omhänderha den ökade resursallokering som förutses. Härtill lägges att
»den svenska kreditmarknaden har inte någon kapacitet för ett sådant ökat
risktagande det här skulle bli fråga om».

Härefter går promemorian in på tillskapandet av ett nytt kreditinstitut.
Utgångspunkterna är ej blott att den nuvarande kreditmarknaden är otillräcklig
utan även att det kan bli fråga om »avsteg från begränsade företagsekonomiska
räntabilitetskriterier».

Framställningen är i denna etapp än mer kortfattad. AP-fonden, som efter
hand kommer att ha ansvaret för en allt större andel av kredittillgången,
anses ej lämplig att fungera som rent kreditinstitut, eftersom den härigenom
skulle kunna ställas inför »uppgifter, som skulle vara åtminstone
delvis oförenliga med de grundläggande principerna för hela ATP-syste -

77

Kungl. Maj.ts proposition nr 56 år 1967

met». Ett av bankerna bildat gemensamt satellitinstitut avvisas därför att
»exklusiviteten i deras kreditbedömning (skulle) ytterligare skärpas genom
att utsträckas till nya områden».

Slutsatsen blir därmed att ett från både nuvarande kreditinstitut och
AP-fonden fristående långivarinstitut bör tillskapas där staten står för det
riskbärande kapitaltillskottet. Konkurrens från ett privatägt satellitinstitut
avvisas. Det sägs att »nackdelarna med ett sådant arrangemang har redan
berörts», vilket knappast kan sägas vara en korrekt beskrivning.

Efter den hårda kritik som konstruerats upp gentemot affärsbankerna
kunde man ha väntat en ingående konkretisering av den föreslagna siatsbankens
verksamhet. Anspråken blir emellertid här väsentligt mindre. Följande
utdrag ur promemorian innehåller det huvudsakliga resonemanget:

»Det är för närvarande mycket svårt att förutse omfattningen av den
kreditefterfrågan som kan riktas mot den statliga investeringsbanken
och hur denna efterfrågan kan komma att bedömas med hänsyn till
uppfattningen om investeringsbankens verksamhetsområde. Detta senare
kan närmare definieras t. ex. med hänsyn till den legala naturen
av de för investeringsbanken tillåtna placeringsobjekten. Men de allmänna
riktlinjerna för placeringspolitiken torde inte i förväg kunna
preciseras mycket mer än vad som gjorts i det föregående. De får bli
föremål för kontinuerlig översyn och revidering allteftersom erfarenheterna
av konkreta låneprojekt och finansieringsoperationer växer.

Tillförseln av kapital utifrån får på längre sikt också anpassas efter
framkommande behov. Tillskottet av riskkapital får i sin tur förutsättas
stå i viss relation till de långsiktiga önskemålen om investeringsbankens
kreditkapacitet.»

Fullmäktige har velat lämna denna redovisning av innehållet i promemoria
nr 1 för att därmed ytterligare belysa, att sakligt underlag saknas
för ett beslut om inrättande av en statlig investeringsbank. Härutöver vill
fullmäktige emellertid även påtala vissa med en statlig investeringsbank av
föreslagen typ förenade nackdelar.

I promemoriorna hävdas förekomsten av ett samhällsekonomiskt räntabilitetsbegrepp,
som skulle motivera tillkomsten av ett särskilt kreditinstitut.
I praktiken torde det dock, i avsaknad av kriterier för lönsamhet i vidare
samhällsekonomisk mening, vara mycket svårt att utföra dylika samhällsekonomiska
kalkyler. Härtill kommer den uppenbara risken för att i
den statliga investeringsbankens kalkyler hänsyn tages till rent politiskt
betingade önskemål.

En statlig investeringsbank medför betydande risker för att med hänsyn
till vårt näringslivs effektivitet olyckliga investeringar kommer till stånd,
en skada som genom följ dinvesteringar kan förutses förvärras.

Förslaget om en statlig investeringsbank innebär i och för sig ej att några
ytterligare medel ställs till näringslivets förfogande, utan endast att en
viss styrning av kreditmedlen kommer att äga rum. Såsom förslaget är utformat
ligger dessutom inom möjligheternas gräns och i perspektivets förlängning
eu försvagning av riksbankens möjligheter att styra utvecklingen
på kapitalmarknaden.

I förslaget har ej tillfredsställande beaktats de konsekvenser för den
mindre och medelstora företagsamhetens finansiering, som varje prioritering
av större investeringsobjekt måste medföra.

Med åberopande av vad ovan anförts vill fullmäktige avstyrka förslaget
om inrättande av en statlig investeringsbank.

78

Kungl. Maj.ts proposition nr 56 år 1967

Att fullmäktige sålunda avstyrker det föreliggande förslaget, innebär ej
att fullmäktige står främmande för att olika åtgärder kan vara behövliga
för att göra kreditmarknaden mer funktionsduglig. Fullmäktige finner det
angeläget att hela detta omfattande komplex göres till föremål för en förutsättningslös
utredning avseende såväl marknadens struktur som dess arbetsformer.
Även de legala förutsättningarna bör därvid omprövas liksom
de bindningar av marknaden som statsmakterna genomfört. Fullmäktige
har redan inledningsvis berört en del frågor som bör belysas. Som ytterligare
exempel på önskemål som i detta sammanhang kan komma i fråga vill
fullmäktige nämna:

Allmän breddning och aktivering av aktiemarknaden.

Större frihet för kapitalrörelse utöver gränserna.

Avskaffande av emissionskontrollen.

Möjliggörande av bankägda emissionsinstitut.

Rationellare vägar för förmedling av AP-fondmedel till näringslivet.

3. Bankinspektionen

Det framlagda förslaget bör uppenbarligen bedömas mot bakgrunden av
den samtidigt publicerade utredningen om de finansiella långtidsperspektiven
i svensk ekonomi (SOU 1967: 6). Resultaten av denna utredning torde,
såvitt nu är fråga, kunna sammanfattas så att en större andel av de medel,
som utbjudes på kreditmarknaden, framdeles måste reserveras för näringslivets
behov samtidigt som AP-fondens andel av marknadsutbudet successivt
växer medan utbudet från bankerna minskar. Den fråga som därmed aktualiserats
är närmast den hur de för näringslivets behov erforderliga medlen
på lämpligaste sätt skall slussas över från AP-fonden till företagen och fördelas
mellan dem. I promemorian diskuteras visserligen även en annan metod
att lösa företagens finansieringsproblem nämligen genom att med ekonomisk-politiska
åtgärder höja självfinansieringsgraden inom företagen,
men denna metod avvisas såsom oviss till sina verkningar och medförande
olägenheter av olika slag. Inspektionen finner den argumentering som på
denna punkt presenterats i PM I övertygande även om inspektionen för sin
del är benägen att fästa större avseende vid den ofta framförda synpunkten,
att tvånget att finansiera nya projekt med lånemedel dämpar investeringsbenägenheten.
Särskilt i fråga om mindre och medelstora företag synes
denna synpunkt värd beaktande.

Valet av metod för överföringen av medel från AP-fonden till näringslivet
beror helt naturligt i hög grad på karaktären av de finansieringsbehov,
som avses bliva tillgodosedda. I den första promemorian pekas på en rad
faktorer som i detta sammanhang är av intresse. Finansieringen inom företagen
säges sålunda tendera att bliva alltmer långfristig, varav följer behov
i större utsträckning än tidigare av mera långfristiga krediter och kreditgarantier.
Utan tillgång till sådana riskeras att planeringen över huvud taget
icke kan realiseras. Vidare framhålles att vissa investeringar, exempelvis de
som avser forskning och utvecklingsarbete, kan förväntas mogna ut på
mycket lång sikt; deras avkastning kan därför vara svår att kalkylera och
man kan i allt fall icke ställa omedelbara förräntningskrav på det nedlagda
kapitalet. Investeringarna kommer därför att uppfattas som speciellt riskfyllda.
Ytterligare en omständighet, som kräver beaktande, är att lånebehoven
i framtiden på åtskilliga områden kommer att bli av en storleksord -

79

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

ning, som man hittills endast i undantagsfall haft att räkna med. Behovet
av eu specialisering inom företagen och av en koncentration av produktionen
till större enheter anses här spela en viktig roll.

Bankinspektionen har för sin del icke något väsentligt att erinra mot att
de gjorda antagandena om kreditbehovens karaktär i framtiden får utgöra
grund för bedömningen av det aktualiserade problemet om hur medel från
AP-fonden på lämpligaste sätt skall förmedlas till näringslivet. Bedömningen
skulle emellertid ha underlättats om beskrivningen av de åsyftade
investeringsobjekten konkretiserats och om även frågans kvantitativa betydelse
fått någon siffermässig belysning.

Det alternativ för överföring av medel från AP-fonden till näringslivet,
som först diskuterats, är ett direktengagemang från fondens sida i kreditgivningen.
Detta alternativ avvisas emellertid, och inspektionen vill helt ansluta
sig till denna ståndpunkt. En kreditgivning av här avsedd karaktär —
som skulle kräva en omfattande organisatorisk utbyggnad av fonden — torde
icke ha varit åsyftad vid fondens tillkomst. Ej heller finner inspektionen
bärande motiv för upprättande av ett fristående institut genom vilket
medel från AP-fonden kunde kanaliseras. Skälet härtill är främst APfondens
försäkringskaraktär. Denna förutsätter en i det hela riskfri placering
av dess medel; och det kan självfallet icke med fog göras gällande att
placeringsrisken skulle bli mindre för fonden, därför att kreditgivningen
ägde rum indirekt genom ett särskilt institut. För övrigt är att märka att
den kreditgivning det här närmast gäller enligt förutsättningen för diskussionen
kommer att kännetecknas just av en särskilt hög riskgrad. Även
organisatoriska synpunkter kunde anföras mot den ifrågasatta anordningen.

Vad härefter beträffar den diskuterade möjligheten att slussa AP-medel
genom affärsbankerna är deras roll i sammanhanget mera komplicerad. I
den allmänna diskussionen av detta problem har icke utan fog erinrats om
att den svenska produktionsapparaten, som ju även efter internationella
mått kan sägas vara högt utvecklad, tillkommit under medverkan av de
hittills på kreditmarknaden opererande institutionerna, och man har framhållit,
att denna omständighet närmast ger stöd åt antagandena att den resursallokering,
som genom sagda institutioner skett, icke varit behäftad
med mera allvarliga brister. Påståendet att bankernas fördelning av krediter
under senare år mera haft karaktären av ransonering än varit ett resultat av
en fri prisbildning är förvisso riktigt. Inte heller kan det bestridas, att lånefördelningen
kommit att bero av en prövning som måste ha baserats på rätt
subjektiva värderingar. Men detta förhållande får enligt inspektionens mening
ses mot bakgrunden av de restriktioner i fråga om kreditgivningen
som pålagts dem av konjunktur politiska skäl och torde till väsentlig del
vara en konsekvens därav. Det stämmer vidare inte överens med inspektionens
erfarenhet, att kortsiktiga räntabilitetsförväntningar i någon högre
grad lett till en diskriminering av långtidsprojekten. Vid en granskning av
bankernas utlåningsportföljer, finner man fastmera att de till väsentliga
delar består av engagemang, som — även om de har formen av korta krediter
— avser finansieringen av långsiktiga investeringar. Säkerligen finnes
mera fog för antagandet, att bankerna — särskilt i tider av hårda kreditrestriktioner
— har en benägenhet att i främsta rummet tillgodose behov,
som anmäles av gamla, väl etablerade kunder. I den mån så skett, har emellertid
bankerna bara tillämpat en politik, som torde följas av flertalet andra
enskilda affärsföretag; vill man uttrycka saken positivt, skulle man kunna
säga, att de därigenom visat sig känna ansvar mot de företag, som en gång

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

blivit deras kunder. Huruvida denna benägenhet att honorera gamla kundförbindelser
verkligen varit orsak till att nya idéer och utvecklingsbara
investeringsprojekt, som från samhällets synpunkt varit värda att understödjas,
icke kunnat realiseras, är naturligtvis svårt att avgöra. Såvitt rör
de mindre och medelstora företagen synes dock upprepade undersökningar
under senare år snarast ha givit stöd för bankernas påståenden att dessa
kategoriers behov av lån för utbyggnad och effektivisering av företagen icke
eftersatts i vidare mån än som varit en nödvändig följd av gällande kreditrestriktioner.

Även om sålunda den kritik, som riktats mot bankernas kreditgivning, i
väsentliga delar får anses obestyrkt eller svagt grundad, vill inspektionen
icke förneka, att de i promemorian påtalade incitamenten till en viss ensidighet
kan innebära olägenheter i ett framtida skede, som starkt präglas
av stora förändringar och därför ställer särskilt höga krav på snabb anpassning
till nya situationer. Det synes inspektionen också uppenbart att i ett
sådant utvecklingsskede resursfördelningen måste ske med beaktande i högre
grad än tidigare av rent samhällsekonomiska synpunkter.

De senast berörda omständigheterna kan i och för sig utgöra motiv för
inrättandet av en statlig institution, sådan som den tilltänkta, med särskild
uppgift att genom krediter och på annat sätt medverka till realiserande av
nya uppslag, genomförande av erforderliga rationaliseringsåtgärder, företagsfusioner
och liknande. Det bärande motivet härför ligger emellertid, enligt
inspektionens mening, i den ändrade karaktär, som kreditbehoven i
framtiden väntas få. Vad som främst kännetecknar de investeringar, som
den planerade banken skulle ha till sitt huvudsakliga syfte att främja, är
att de innebär ett generellt sett stegrat risktagande, antingen detta beror
på investeringarnas långfristighet, speciella natur eller storlek. Man måste
enligt inspektionens mening utgå från alt de krediter eller andra stödåtgärder,
°som här kan komma i fråga, i många fall blir förenade med risker, som
bankerna icke rimligen kan eller ens far ta. Såsom törvaltaie ar allmänhetens
sparmedel får de icke inlåta sig pa en verksamhet, som kan ärentyra
deras möjligheter att honorera sina förbindelser gentemot insättarna.

Att affärsbankerna sålunda av hänsyn till sin solvens måste avhålla sig
från eller i vart fall endast i begränsad omfattning kan deltaga i sådan finansieringsverksamhet,
som investeringsbanken bör ha som sin huvudsakliga
uppgift, är en omständighet, som ej sällan förbisetts i den offentliga
debatten! Från olika håll har sålunda gjorts gällande att lösningen av näringslivets
finansieringsproblem skulle ligga i en överföring till bankerna
av medel från AP-fonden i förening med uppmjukning av bankernas föreskrifter
om säkerhet för krediter. Emellertid gör man sig härvid överdrivna
föreställningar om vad man med en sådan åtgärd skulle kunna nå. Banklagens
säkerhetsföreskrifter — liksom för övrigt dess likviditetsregler
har sin grund i företagsekonomiska överväganden och utgör merendels en
kodifiering av inom bankerna tidigare frivilligt tillämpad praxis. Oavsett
om reglerna finnes inrymda i banklagen eller icke, måste de principer, som
däri har kommit till uttryck, utgöra grund för all sund bankverksamhet. En
annan sak är att regelsystemet tid efter annan får göras till föremål för
översyn och i sina detaljer anpassas efter näringslivets förändrade behov.
Den rekommenderade lösningen kan sålunda, enligt inspektionens mening,
icke utgöra ett reellt alternativ till den statliga investeringsbanken. Skulle
dess uppgifter övertagas av affärsbankerna, måste de erforderliga överföringarna
av AP-medel kombineras med ett system av statliga kreditgaran -

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967 81

tier. En sådan åtgärd har emellertid — inspektionen veterligen — icke ifrågasatts.

Inspektionen vill i detta sammanhang något beröra även det förslag, som
framkommit om inrättandet av ett med den statliga investeringsbanken konkurrerande
finansieringsinstitut anknutet till affärsbankerna. Mot detta
förslag vill inspektionen till en början erinra att ett sådant institut med nödvändighet
måste få en i förhållande till investeringsbanken ganska begränsad
kapacitet. Affärsbankernas möjligheter att förse institutet med riskbärande
kapital är av många skäl små. Därtill kommer att en ökning av
risktagandet i ett av bankerna helägt institut i nivå med den, som förutsättes
kunna ske i den statliga investeringbanken, möter i stort sett samma invändningar,
som i det föregående anförts mot ett direktengagemang av
ifrågavarande slag. Föreställningen att affärsbankernas institut och den
statliga banken skulle kunna konkurrera »på lika villkor» måste av många
skäl förbli en illusion. Den statliga banken tillskapas inte, eller bör i vart
fall enligt inspektionens mening icke tillskapas, för att bedriva en verksamhet,
alldeles lika den som bedrives av affärsbankerna, utan för att förverkliga
syften och tillgodose intressen, som ligger utanför dessas traditionella
arbetsfält.

Av det sagda framgår att den planerade investeringsbanken måste ses
främst som ett komplement till de nu på kreditmarknaden verkande institutionerna.
Några vägande skäl, som skulle motivera att banken bedreve en
direkt konkurrens med de senare på områden, där dessa traditionellt verkar,
har icke framkommit. För sådant ändamål har staten redan ett institut,
nämligen Sveriges Kreditbank, som ju tillskapades just för att utgöra ett
korrektiv mot eventuella missförhållanden inom kreditväsendet och som ju
har en redan utbyggd, effektiv organisation. I detta sammanhang kanske
det också finns anledning erinra om att både sparbanksväsendet och den
framväxande jordbrukskasserörelsen har starka ambitioner att vidga och
differentiera sin verksamhet och att dessa institutioner säkerligen — efter
erforderliga jämkningar i den för dem gällande lagstiftningen — kommer att
bidraga till en skarp och stimulerande konkurrens på kreditmarknaden.

Innan inspektionen lämnar de principiella, stora frågorna vill verket framföra
ytterligare en synpunkt. I det föregående har förutsatts, att banken
skall vara ett av staten helägt företag. Emellertid bör enligt inspektionen
även en annan lösning övervägas, nämligen tillskapandet av ett av staten
och näringslivet gemensamt ägt företag. I promemoriorna har med rätta
understrukits, att investeringsbanken för att bäst kunna tjäna sina syften
måste intimt samarbeta med andra kreditinrättningar och näringslivets olika
institutioner. Det vore helt visst ägnat att främja ett dylikt samarbete om
dessa inrättningar och institutioner finge tillfälle till delägarskap i banken.
En sådan lösning skulle, som inspektionen i annat tidigare sammanhang
haft tillfälle att nämare utveckla1, medföra också andra fördelar och ligga
helt i linje med de konstruktioner, som valts vid tillskapandet av ett antal
av staten och affärsbankerna redan gemensamt ägda kreditaktiebolag.

Vad härefter beträffar de i PM II lämnade detaljerna rörande investeringsbankens
rörelse och förhållande till kreditmarknaden vill inspektionen framföra
följ ande synpunkter och förslag.

1 Se bankinspektionens remisskrivelse den 26 februari 1965 till Konungen rörande en av Svenska
Handelsbanken gjord framställning om tillstånd att äga aktier i ett planerat institut.

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

Företagets form

Banken avses skola drivas i aktiebolagsform med en av Konungen fastställd
bolagsordning. Om detta innebär, att den skall bli i juridisk mening
ett kreditaktiebolag och lyda under den för sådana bolag gällande lagstiftningen
eller ett vanligt aktiebolag, som har att följa de allmänna aktiebolagsbestämmelserna,
framgår icke klart. Skillnaden är av betydelse för bl. a.
frågan om banken skall stå under tillsyn av bankinspektionen. Väljes kreditaktiebolagsformen
följer automatiskt att banken blir underställd sådan
tillsyn, för så vitt icke Konungen medgiver dispens härifrån. Vid bedömandet
av tillsynsfrågan måste beaktas, att bankens verksamhet i väsentliga avseenden
kommer att skilja sig från den som bedrives av de för närvarande
under inspektionens tillsyn stående kreditinstituten. Främst gäller detta,
som redan understrukits, graden av risktagande. Men också de intressen,
som vid kreditgivningen skall beaktas, och de synpunkter utifrån olika avgöranden
skall träffas, är andra i investeringsbanken än i de övriga här
nämnda institutionerna. Med hänsyn härtill vill inspektionen tillråda, att om
investeringsbanken konstrueras som ett kreditaktiebolag i juridisk mening
berörda dispensmöjligheter utnyttjas.

K ap italförsörjning

Vid fastställandet av lämplig relation mellan skulder och eget kapital i ett
företag, är ju den normala gången den, att man först klargör arten av den
verksamhet, som skall bedrivas, och de risker denna innebär, och först
därefter bestämmer hur stort det kapital skall vara, som skall täcka riskerna.
I förevarande fall vet man om riskerna i stort sett inte mer än att de icke
innefattas under begreppet »bankmässiga». Den jämförelse, som gjorts med
kapitalrelationerna i två andra kreditaktiebolag, är därför ganska ofruktbar.
I de senare fallen har man lång erfarenhet av vad verksamheten innebär i
riskhänseende, i det förra fallet har man det som sagt icke. Det är därför
förståeligt, att promemorieförfattaren — som föreslagit en kapitalrelation av
1:5 — ifrågasatt en supplementär säkerhet för upplåningen i form av en
statlig garantiförbindelse till lämpligt belopp. Enligt inspektionens mening
skulle linjerna klarna, om man tog steget fullt ut och lät staten åtaga sig
garanti för all upplåning eller i vart fall den, som skett mot obligationer och
för den allmänna marknaden avsedda förskrivningar. Den reella uppoffringen
från statens sida kan här icke vara stor. Man har nämligen svårt att
föreställa sig att staten, om den situationen mot förmodan skulle inträffa
att banken icke kunde gör rätt för sig, skulle låta av densamma utgivna
obligationer och reverser bliva nödlidande. Genom en formell garanti vinnes
åtskilliga fördelar; av banken utgivna obligationer och reverser kan utan
vidare placeras i AP-fonden, i försäkringsbolagens livfonder o. d., hos andra
köpare av värdepapper på kapitalmarknaden. Sannolikt skulle upplåningen
därigenom också bliva billigare. Väljes det av inspektionen föreslagna alternativet,
har frågan om kapitalrelationen reducerats till en fråga, gällande
väsentligen endast den yttre ramen för bankens verksamhet.

Rörande kravet på förräntning av det egna kapitalet sägs att detta bör
sättas i andra hand. Samtidigt har understrukits att bankens syfte är att
stödja ekonomiskt sunda projekt och att verksamheten icke avses skola
innebära moment av subventionering. Man torde därför kunna utgå från att
banken vid sin långivning och för sina tjänster skall betinga sig marknadsmässiga
räntor och avgifter. Detta är ju också ett villkor för att icke konkurrensförhållandena
inom näringslivet skall förryckas. Under angivna för -

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

83

utsättningar borde rörelsen kunna uppvisa eu nettointäkt. Denna kan lämpligen
tillföras en riskutjämningsfond av i stort sett samma karaktär som
bankernas delcrederefonder. Om fondens karaktär av extra reserv för täckande
av uppkommande förlust skall bibehållas, bör den icke utgöra underlag
för ny upplåning.

I anslutning till vad i promemoriorna uttalats om storleksförhållandena
på den svenska marknaden vill inspektionen avslutningsvis beröra en annan
fråga, nämligen den om sparandets fördelning å olika institutioner. Det synes
icke uteslutet, att sparandeströmmarna i samhället i framtiden så förändras,
att de privata kreditinstituten får svårt att fullgöra sina traditionella uppgifter
på kreditmarknaden. Skulle en sådan situation inträda, finner inspektionen
för sin del naturligt att tillfälle beredes även dem att i viss utsträckning
upplåna medel i den växande AP-fonden.

Under hänvisning till det ovan anförda vill inspektionen sammanfattningsvis
uttala, att en investeringsbank med uppgift att på olika sätt medverka vid
finansiering av långfristiga projekt inom näringslivet och med den kapacitet
här föreslagits skulle utgöra ett värdefullt komplement till de kreditinstitut
som traditionellt verkat på kreditmarknaden.

Banken bör drivas i form av aktiebolag eller kreditaktiebolag med en av
Konungen fastställd bolagsordning, vari riktlinjerna för dess verksamhet
närmare angives. Frågan om vem som skall inträda som ägare till banken
bör ytterligare övervägas och förhandlingar upptagas med banker och andra
institutioner inom näringslivet om ett samarbete i form av delägarskap.

Om den föreslagna kapitalrelationen av 1: 5 skall kunna godtagas, bör
säkerheten för upplåningen i någon form förstärkas. Inträder staten som
ensam ägare till banken synes lämpligast, att upplåningen förses med statlig
garanti. Blir ägarskapet delat, bör förstärkningen av säkerheten presteras av
intressenterna genom garantiförbindelser till lämpligt belopp eller i annan
form.

Då verksamheten icke skall innebära några subventioner, förutsättes att
banken för sin utlåning och andra tjänster betingar marknadsmässiga räntor
och avgifter.

4. Försäkringsinspektionen

Enligt vad som framgår av promemoriorna kommer den statliga investeringsbanlcens
kapitalanskaffning i huvudsak att ske genom långfristig upplåning.
Man tänker sig härvid att denna får formen av försäljning av obligationer
på den allmänna marknaden med allmänna pensionsfonden och
försäkringsbolagen m. fl. som köpare.

Inspektionen får här framhålla att om försäkringsbolagen skall kunna
lämna några mer betydande bidrag till finansieringen av investeringsbankens
verksamhet, så måste bankens obligationer bli fondgiila vid redovisningen
av livförsäkringsbolagens försäkringsfonder. Lagen om försäkringsrörelse
innehåller i 274 § (senaste lydelse SFS 1966:55) en förteckning
över de värdehandlingar, i vilka huvudparten av försäkringsfonden skall
vara redovisad. Formellt skulle frågan kunna lösas så, att i paragrafens
första stycke p. 2 ett tillägg gjordes, innebärande att den lista som där finns
över »tillåtna» obligationer utökades med de obligationer, som utfärdas av

84

Kungl. Maj ds proposition nr 56 år 1967

investeringsbanken. Härmed aktualiseras emellertid frågan om obligationsinnehavarnas
säkerhet.

Innebörden av 274 § försäkringsrörelselagen är att försäkringsfonden
till nio tiondelar skall vara redovisad i värdehandlingar och tillgångar av
hög säkerhet. Det har ansetts självklart att de många försäkringstagarnas
i försäkringsfonderna uppsamlade sparmedel skall åtnjuta starkt skydd.

I promemorian nr 2 diskuteras frågan om tryggheten för obligationsinnehavarna.
Man anser det rimligt att utnyttja den säkerhet sregel som är traditionell
hos institut av motsvarande typ: att upplåningen begränsas i relation
till det egna kapitalet. Man erinrar om de regler som finns i kreditaktiebolagen
Industrikredit och Företagskredit. Hos dem gäller en rätt till
upplåning på 10 resp. 6 gånger det egna kapitalet jämte viss garantifond.
För investeringsbankens del torde, enligt promemorian, kunna hävdas att
en regel, enligt vilken upplåningen begränsades till 5 gånger det egna kapitalet,
vore betryggande.

Inspektionen finner den föreslagna skärpningen för investeringsbankens
del starkt motiverad. Man kan i bankens utlåning icke vänta sedvanlig riskspridning.
Tvärtom är det enligt själva programmet för bankens verksamhet
att vänta, att utlåningsportföljen kommer att bestå av relativt få, stora,
långsiktiga och därmed riskfyllda placeringar. Banken skall även i en i
promemoriorna icke preciserad utsträckning ha rätt att lämna långfristiga
krediter utan särskild säkerhet. I redogörelsen för investeringsbankens
verksamhet nämns även det exemplet, att ett industriföretag genom sin
hittillsvarande bankförbindelse ordnar en del av den långfristiga finansieringen
genom att utfärda obligationslån av vanlig typ med vanliga säkerheter
(fondgilla i försäkringsbolagen) och att investeringsbankens insats
blir ett långfristigt lån med lägre säkerhetsgrad än obligationslånets.

Med tanke på säkerheten för innehavarna av investeringsbankens egna
obligationer anföres i promemorian nr 2 efter förslaget att begränsa upplåningen
till 5 gånger det egna kapitalet följande:

»För att ytterligare gardera obligationsinnehavarnas säkerhet kan övervägas
att som säkerhet för bankens upplåning därutöver ställa en av staten
med angivet belopp utfärdad garantiförbindelse att tas i anspråk efter det
egna kapitalet.»

Inspektionen menar att en statlig garantiförbindelse bör vara en förutsättning
för ett upptagande av investeringsbankens obligationer i försäkringsrörelselagens
förteckning över fondgilla placeringar. Bäst ur här diskuterade
synpunkter vore en generell statlig garanti för upplåningen, varigenom
obligationerna blev jämställda med statsobligationer. I detta fall
skulle någon ändring av 274 § lagen om försäkringsrörelse icke behöva ske.
— Skall den statliga garantiförbindelsen anges med ett belopp, så skall det
icke vara i form av ett absolut tal i kronor utan i form av en relation till
aktiekapitalet. Bibehålies relationen 1 : 5 mellan eget kapital och maximalt
tillåten upplåning, bör härutöver ställas en av staten utfärdad garantiförbindelse
uppgående vid envar tidpunkt till minst 50 % av det egna kapitalet,
för att bankens obligationer skall vara fondgilla i försäkringsrörelselagens
mening. Sättes det egna kapitalet till 1 blir då den statliga garantin
minst 0,5. Maximalt tillåten upplåning blir (5X1 = ) 5 och utlåningskapaciteten
6, mot vilken för obligationsinnehavarnas säkerhet står summan av
det egna kapitalet och statsgarantin, d. v. s. 1,5.

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

85

5. Kommerskollegium

Inledningsvis må erinras om det kända förhållandet, att betydande delar
av den svenska industrien är utsatta för stark utländsk konkurrens. Detta
gäller såväl för företag som söker sig ut på vidgade internationella marknader
som för företag med inriktning på hemmamarknaden. För att hävda
sig i denna konkurrens, som tenderar att bli allt hårdare, och medverka
till bevarandet av vår jämförelsevis höga levnadsstandard, har industrien
hållit en hög investeringsnivå. Det torde råda enighet om, att den snabba
tekniska utvecklingen ställer industrien inför nödvändigheten att i fortsättningen
öka sina produktivitetsfrämj ande investeringar om konkurrensförmågan
skall kunna bevaras. Även den beräknade stagnationen i utbudet
av arbetstimmar under de närmaste åren talar härför.

Det räknas allmänt med att den pågående omvandlingsprocessen inom
industrien inom för vårt land lämpliga produktområden kan fordra stora
produktionsenheter med avancerad teknisk utrustning. Det är inte orealistiskt
anta att det då i vissa fall kan bli fråga om investeringar av en storlek,
som hittills endast i undantagsfall förekommit.

Den sålunda förutsatta investeringsutvecklingen kommer att erfordra
ökade kapitalinsatser. Industriens under 1960-talet starkt avtagande självfinansieringsförmåga
i kombination med den antagna storleken av vissa
investeringsobjekt gör att ökade krav kommer att ställas på kreditmarknaden.
Utbudet på denna marknad kommer de närmaste åren att karakteriseras
av allmänna pensionsfondens växande betydelse. Fonden beräknas
år 1970 svara för ca 1/3 av kreditutbudet. Det synes icke råda några delade
meningar om det angelägna i att finna andra former än de hittills tillämpade
för kanaliseringen av fondmedlen till kapitalmarknaden, om dessa på
bästa sätt skall tjäna den förutsatta industriutbyggnaden.

Den i departementspromemoriorna presenterade investeringsbanken är
avsedd att med statliga medel och med upplåning av huvudsakligen APmedel
kapitalmässigt stödja en omfattande industriutbyggnad. Vidare skall
banken, med hjälp av de från staten tillskjutna medlen, kunna svara för
en stor del av det för olika projekt erforderliga riskbärande investeringskapitalet.
Det är enligt kollegii mening realistiskt att räkna med att den
fortsatta utvecklingen, tekniskt och marknadsmässigt, kommer att öka behoven
av långfristiga krediter som genom sin storlek kommer att innebära
ett ökat risktagande. Hur stora dessa kreditbehov är, låter sig med ledning
av de framlagda promemoriorna svårligen bedömas, och kollegium vill därför
ej heller ta ställning till frågan om den beloppsmässiga ramen för den
föreslagna bankens verksamhet.

Stora industriutbyggnader kräver undantagslöst utförliga studier av
marknaden med åtföljande prognoser för överblickbar tid, undersökningar
rörande den teknik och utrustning som skall användas, detaljerade kostnadsberäkningar,
planering av kredituppläggning m. m. Företag med investeringsplaner
brukar, förutom branschexpertis, även koppla in sin bank
på ett tidigt stadium av ovan nämnda planeringsåtgärder. Såvitt kan utläsas
av promemoriorna, synes detta komma att ske även i fråga om industriutbyggnad
som skulle ske med stöd av den föreslagna investeringsbanken.

Det förutsattes i promemoriorna, att investeringsbanken skall vara ett led
i en samverkan mellan det allmänna och näringslivet för att möjliggöra
den nödvändiga industriomvandlingen. Detta har också tagit sig uttryck

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

i förslaget att bl. a. företrädare för näringslivet och kreditväsendet skall
ingå i bankens styrelse. Dessa omständigheter talar enligt kollegii mening
för en prövning av frågan huruvida icke ett av staten och bankerna samägt
kreditinstitut skulle ha vissa fördelar framför en helstatlig investeringsbank.

I den allmänna debatten omkring förslaget till investeringsbank har framförts
tanken på en av bankerna ägd parallell investeringsbank, även dennas
verksamhet i huvudsak finansierad med AP-medel. Denna fråga har även
berörts i promemoriorna. Kollegium anser härvidlag övervägande skäl tala
för att den art av riskbärande kreditgivning, varom här är fråga, blir föremål
för löpande samarbete mellan det allmänna och näringslivet, om möjligt
inom ramen för ett samägt kreditinstitut.

Enligt kollegii mening kan ifrågasättas, om inte förutsättningar samtidigt
bör skapas för att öka bankernas finansieringsförmåga i vad avser industriprojekt,
som skall stödjas av investeringsbanken. Sålunda bör bank finansiera
ett projekt så långt detta är möjligt utifrån bankens säkerhetsbedömning.
Om härvid bankens likviditetsmässiga resurser i det enskilda fallet
inte räcker till, synes regler böra införas, som medger bank att för ändamålet
kunna uppta ett till beloppet bestämt lån från AP-fonden och som
även tillåter att lånet får utlämnas långfristigt. Investeringsbanken skulle
härigenom icke behöva utsträcka sin kreditgivning till områden, som ur
säkerhetssynpunkt normalt kan täckas med bankernas långivning. Ett sådant
förfarande skulle medföra, att investeringsbankens krediter i sin helhet
kunde betraktas som riskbärande.

Vad i promemoriorna anförts om investeringsbankens upplåning och utlåning
föranleder med undantag av vad ovan sagts ej erinringar från kollegii
sida. Kollegium utgår från att bankens organisation och arbetsformer
blir föremål för ytterligare överväganden och avstår därför från att lämna
synpunkter på dessa frågor. I namnet på det aktiebolag, som avses bli bildat
för ändamålet synes ordet bank icke böra ingå, eftersom bolagets verksamhet
icke skall vara bunden av banklagens föreskrifter.

6. Arbetsmarknadsstyrelsen

I yttrande den 11 november 1966 över en ansökan från Rottneros AB om
lokaliseringsstöd fann styrelsen anledning framhålla de betydande koncentrerade
kapitalinsatser som den pågående omvandlingsprocessen inom näringslivet
kräver. Styrelsen pekade i detta sammanhang på de stora kapitalbehov
som branschrationaliseringen medför och kan väntas medföra inom
bl. a. sådana branscher som skogsindustri, järnindustri och varvsindustri.
Enligt styrelsens mening måste hithörande kapitalanskaffningsproblem väsentligen
bedömas med hänsyn till den långsiktiga strukturrationaliseringsaspekten
även om inte sällan också lokaliseringspolitiska synpunkter kunde
anläggas. Styrelsen framhöll i yttrandet betydelsen av att det problemkomplex
som här aktualiserades blev föremål för närmare övervägande. Ett sådant
övervägande har gjorts i årets statsverksproposition.

Frågan om den närmare utformningen av de kompletterade kreditmarknadsformerna,
torde väsentligen få bedömas från andra synpunkter än dem
som styrelsen närmast har att företräda.

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

87

7. Kooperativa förbundet

Behovet av en utvecklingsbank

I Finansdepartementets PM nr 1 angående eu statlig investeringsbank
framlägges några synpunkter på behovet av en sådan bank. Denna PM anknyter
inledningsvis till den analys av sparande, finansieringsbehov och
kreditmarknad, som verkställts i utredningen »Finansiella långtidsperspektiv»
(SOU 1967:6). Kooperativa förbundets styrelse utgår från att det är
sistnämnda utredning, jämte den i årets statsverksproposition förutsedda
»näringspolitiska fonden», finansierad genom höjning av den allmänna
varuskatten, som aktualiserat frågan om inrättandet av en statlig investeringsbank.
De synpunkter i övrigt, som framföres i Finansdepartementets
PM nr 1, lämnar styrelsen därför utan beaktande i sin bedömning av behovet
av en särskild statlig investeringsbank.

Analysen i »Finansiella långtidsperspektiv» visar att efterfrågan på långfristigt
kapital under de närmaste åren kommer att växa i sådan omfattning
att den icke kan tillgodoses utan att institutionella förhållanden —
även lagstiftningen — på kreditmarknaden undergår vissa förändringar.

Anledningarna till det växande behovet av långfristigt kapital kan i korthet
sammanfattas sålunda: Produktionen (däri inbegripes även handel och
jordbruk) blir allt mer kapitalintensiv bl. a. till följd av lönestegringarna.
För att upprätthålla och stärka företagens konkurrenskraft kräves i regel
produktionsenheter som är avsevärt större och därmed mer kapitalkrävande
än tidigare. Detta gäller inte bara exportindustrin utan även hemmamarknadsindustrin,
som har att räkna även med potentiell konkurrens från utlandet
icke minst i samband med utvecklingen mot vidgade tullunioner och
frihandelsområden. Denna utveckling påverkar även handeln till följd av
en alltmer skärpt konkurrens mellan nationella och internationella storföretag.
Den tekniska utvecklingen och därav betingade nya moment i konkurrensen
kräver vidare intensivare forskning och utvecklingsarbete inom
företagen, vilket medför dels ökade kapitalanspråk, dels att investeringarna
över huvud taget blir mer riskbetonade även i konjunkturlägen som kan
bedömas såsom gynnsamma. Samtidigt har företagens självfinansieringsmöjligheter
minskat. Detta beror inte bara på företagsbeskattning och ATPavgifter
(som framhålles i PM 1) utan även på den alltmer skärpta priskonkurrensen.
Sistnämnda gäller enligt KF:s styrelses erfarenhet i varje
fall för svensk konsumtionsvaruindustri och handel. Eftersom en hård priskonkurrens
är effektivitetsbefrämjande och även av andra skäl önskvärd
från konsumentsynpunkt, måste förutses att utrymmet för självfinansiering
inom företagen även på grund av denna konkurrens kommer att bli
mycket begränsat i framtiden. Men ökningen av ATP-avgifterna bidrar till
att ytterligare krympa detta utrymme. Det kan nämnas att enbart KF för
sina anställda år 1966 betalade 25,3 milj. kr. i ATP-avgifter och att detta
belopp skulle komma att uppgå till över 50 milj. kr. år 1974, om uttagningsprocenten
höjes med 1/2 % per år och hittillsvarande trend för löneutvecklingen
består. För konsumtionsföreningarna, som har nära dubbelt så många
anställda, blir beloppet i motsvarande mån större.

Företagens självfinansiering och dess samband med ATP-uttagen är sålunda
ett för svenskt näringsliv mycket väsentligt problem, som styrelsen
emellertid förutsätter kommer att behandlas i samband med ställningstagandet
till utredningen »Finansiella långtidsperspektiv».

88

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

De bär ovan i korthet anförda omständigheterna — som penetrerats i
utredningen »Finansiella långtidsperspektiv» — medför inte bara att behovet
av långfristigt kapital ökar väsentligt mer än tillgången på sådant
kapital kan väntas öka utan att särskilda åtgärder vidtas. De medför också
— vilket framhålles i Finansdepartementets PM 2 — »krav på koncentrerade
kapitalinsatser, som redan på grund av sin storlek och frekvens innebär
ett nytt element i den svenska ekonomin. Man kan även förutse att
de kommer att med nödvändighet innebära ett risktagande». Inledningen
till PM 2 drar därav slutsatsen att »projektens storlek och riskkaraktär
kan förutses leda till finansieringsproblem, som i ett relativt litet land som
Sverige endast kan lösas genom samverkan mellan det allmännas och näringslivets
insatser».

Denna bedömning ansluter sig nära till den som framlägges i utredningen
»Finansiella långtidsperspektiv»: Den tekniska utvecklingen synes komma
att kräva allt större investeringsenheter och investeringsblock, och investeringarna
blir inte bara relativt större utan även mer riskfyllda, i den mån
andelen därav för forskning, utvecklingsarbete och dylikt kommer att öka.
Utredningen framhåller också att det sparande, som kanaliseras på den organiserade
kreditmarknaden, i regel icke efterfrågar placeringar som skulle
motsvara de finansieringsformer, som i synnerhet erfordras för stora och
riskfyllda placeringar. Här skulle, påpekar denna utredning, AP-fonderna
kunna fylla en speciell uppgift, främst på grund av sin storlek. Gällande
bestämmelser för AP-fonderna och dessas administrativa uppbyggnad medger
emellertid i huvudsak kanalisering till sådana placeringar, som bär
avses, av de genom ATP-avgifterna uppsamlade sparmedlen endast via
obligationsmarknaden samt genom banksystemet.

Det är mot denna bakgrund som KF:s styrelse vill se förslaget om
upprättandet av en statlig investeringsbank. En sådan bank har enligt
styrelsens bedömande en betydelsefull uppgift att fylla såsom ett komplement
till affärsbanker och andra kreditinstitut, den uppgiften nämligen
att såsom ett organ för samverkan mellan staten, kreditinstituten och näringslivet
i övrigt medverka till finansieringen av långfristiga projekt, som
på grund av sin omfattning och karaktär svårligen kan finansieras genom
de existerande kreditmarknadsinstitutionerna. Detta gäller i varje fall
med nuvarande lagstiftning och med hänsyn till gällande överenskommelser
mellan riksbanken och kreditmarknadens företag.

Styrelsen är sålunda beredd att i princip tillstyrka att för lösande av
denna uppgift en statlig investeringsbank upprättas, såsom ett statligt
aktiebolag med i huvudsak den uppbyggnad i fråga om eget kapital och
den sammansättning av styrelse som föreslås enligt Finansdepartementets
PM 2. Kooperativa förbundets styrelse kan emellertid på grund av det
material som föreligger i denna promemoria endast betrakta förslaget såsom
ett principförslag. Innan ett mera utarbetat förslag förelägges riksdagen
måste flera frågor, som aktualiseras vid upprättandet av ett kreditinstitut
av nytt slag och med speciella uppgifter, grundligare penetreras
och beredas. Styrelsen berör i det följande några av dessa frågor.

Investeringsbanlcens uppgift

I Finansdepartementets PM 2 (s. 2) anges att investeringsbankens ändamål
skall vara »att på olika sätt medverka vid finansieringen av långfristiga
projekt inom näringslivet. Verksamheten kommer sålunda att utgöra
en värdefull komplettering till affärsbankernas verksamhet, som i huvud -

89

Kungl. Maj.ts proposition nr 56 år 1967

sak är inriktad på kortfristig och medelfristig kreditgivning». Det framhålles
vidare att »skapandet av ett nytt kreditinstitut är ett uttryck för
avsikten att den insats från statens sida, som det här är fråga om, skall
utgöra ett stöd för ekonomiskt sunda projekt av betydelse för näringslivets
utveckling. Det blir inte fråga om subventionering av den art som i andra
fall kan vara motiverad från arbetsmarknads- och lokaliseringssynpunkter».

I stort sett överensstämmer denna formulering med styrelsens uppfattning
om den allmänna målsättningen för banken. Väsentligt är påpekandet
att investeringsbanken icke skall subventionera investeringar som är
motiverade från arbetsmarknads- och lokaliseringssynpunkter. — Sådan
subventionering har varit och kan även i framtiden bli erforderlig, men
den bör ske direkt över statsbudgeten. En formulering i PM 1 (nederst
s. 4) synes vittna om en annan uppfattning, nämligen att investeringsbanken
skall engageras även i lokaliseringspolitiska uppgifter. KF:s styrelse
utgår dock från att det är ovan återgivna uttalande i PM 2 som skall
vara riktningsgivande för den planerade bankens verksamhet.

Styrelsen har bär ovan angivit att den betraktar den planerade statliga
investeringsbanken som ett komplement till övriga kreditinstitut. Dess huvuduppgift
skulle vara att medverka vid finansieringen av sådana investeringar
— företrädesvis mycket stora projekt — för vilka andra kreditinstitut
icke kan erbjuda finansieringsmöjligheter. Med hänsyn till att olika
utlåningsformer bör komma till användning för finansiering av olika slag
av projekt (styrelsen återkommer härtill i nästa avsnitt) är det ändamålsenligt
att beakta i vilken utsträckning en förutsedd långfristig långivning
innebär ett speciellt risktagande.

Exempel på mera riskfyllda och omfattande projekt, till vilkas finansierande
den planerade investeringsbanken skulle kunna medverka, är oljeprospektering,
uppförande av oljeraffinaderier och petrokemiska anläggningar
och över huvud taget sådana industrianläggningar, som baseras på
nya vetenskapliga landvinningar och som kräver insatser i form av tilllämpad
forskning i samband med utvecklingsarbete.

Till relativt mindre riskfyllda, men ändå omfattande investeringar, vid
vilkas finansierande investeringsbanken förutsättes medverka, hör upprättandet
av större, konkurrenskraftigare produktionsenheter, bl. a. i samband
med företagsfusioneringar. Behovet av mycket kapitalkrävande strukturrationaliseringar
av denna art förefinnes inom skilda områden av
svenskt näringsliv, exempelvis skogs-, järn- och stålindustrin samt verkstadsindustrin.

Styrelsen vill emellertid påpeka — eftersom de båda promemoriorna, liksom
diskussionerna i övrigt om behovet av en statlig investeringsbank,
ägnar uppmärksamhet praktiskt taget helt åt industrins investeringar —
att stora behov av långfristigt, mer eller mindre riskbärande kapital kommer
att föreligga även inom kommunikations- och transportväsendet samt
varudistributionen. Sålunda kräver t. ex. den snabba utvecklingen av transporter
med containers bl. a. omfattande nyinvesteringar i hamnanläggningar.
— Det bör inte heller vara uteslutet att den statliga investeringsbanken
vid fall av behov även medverkar i finansieringen av bostadsbyggande,
särskilt med hänsyn till den hopkoppling av industri- och bostadsinvesteringar,
som inom vissa områden framstår som naturlig. I samband
härmed aktualiseras även de betydande behov av långfristiga krediter, som
kommer att föreligga för uppförande av centrumanläggningar och andra

90

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

större anläggningar för varudistribution och annan service. Sådana kreditbehov
gör sig särskilt gällande för handeln, där självfinansieringsgraden
enligt beräkningarna i utredningen »Finansiella långtidsperspektiv» har
sjunkit ännu mer än inom industrin och där sannolikheten för ökade självfinansieringsmöjligheter
i framtiden enligt styrelsens bedömande och av här
ovan angivna skäl är mycket liten.

Då den statliga investeringsbankens uppgifter anges vara att komplettera
övriga kreditinstitut, kan uppgiften ges en mer eller mindre vid innebörd
beroende på uppfattningen om de nuvarande kreditinstitutens funktionssätt
och om möjligheterna av att genom andra åtgärder åstadkomma
en bättre anpassning av den svenska kreditmarknaden till aktuella och
för framtiden väntade kreditbehov.

I PM 1 framföres flera synpunkter som kan betraktas som kritiska mot
det sätt på vilket särskilt affärsbankerna (inklusive statens egen affärsbank)
fungerar. Styrelsen vill till dessa synpunkter endast anföra att många
av de svårigheter, som nu föreligger för affärsbanker och andra kreditinstitut
att tillhandahålla långfristigt och riskbetonat kapital, har sin grund
i nu gällande lagbestämmelser om olika kreditinstituts kapitalplaceringar,
eller i av riksbanken givna anvisningar. Vad gäller affärsbankernas vilja att
ge riskkrediter är denna i mycket beroende av Bank- och Fondinspektionens
uppfattning om vilka säkerheter som är acceptabla. Styrelsen vill göra
detta konstaterande för att framhålla att den planerade statliga investeringsbankens
uppgifter såsom komplement till nuvarande kreditinstitut
blir beroende av resultaten av den översyn över den svenska kreditmarknadens
institutionella förhållanden, som styrelsen förutsätter kommer att äga
rum, då Kreditinstitutsutredningens betänkande föreligger.

I PM 2 framhålles att — även om investeringsbankens syfte är att komplettera
nu existerande kreditinstitut — det likväl »finns områden där konkurrenssituationer
kommer att uppstå». Särskilt gäller detta vid obligationsemissioner.
Det är även KF:s styrelses uppfattning att en effektivare
konkurrens mellan kreditinstituten, bl. a. vid deras medverkan i obligationsemissioner,
kunde leda till lägre kostnader för näringslivets kapitalanskaffning.
Över huvud taget föreligger mycket litet av konkurrens på den
svenska kreditmarknaden på utlåningssidan. Detta torde vid sidan av tidvis
allmän knapphet på kapital, framför allt bero på gällande regler —-i lagstiftning eller genom andra direktiv — angående institutens kapitalplaceringar.
För att åstadkomma en hårdare, kostnadssänkande konkurrens
på utlåningssidan erfordras alltså i första hand en översyn över gällande
bestämmelser därvidlag. Det är möjligt att den planerade statliga investeringsbanken,
som framhålles i PM 2 (s. 6), kan medverka till en från
effektivitetssynpunkt önskvärd hårdare konkurrens, men styrelsen är angelägen
framhålla att om det är fråga om konkurrens mellan investeringsbanken
och andra kreditinstitut, måste detta vara en konkurrens på lika
villkor i fråga om objekt av likartad natur, vilket bl. a. innebär att även
investeringsbanken måste kalkylera med täckning för sina kostnader.

Kapitalförsörjning och kapitalplacering

Enligt föreliggande förslag skall den planerade investeringsbankens egna
kapital byggas upp genom anslag över statsbudgeten, i första hand de 500
milj. kr. för budgetåret 1967/68 som höjningen av allmänna varuskatten
beräknas inbringa. Därutöver räknas med ytterligare medelanvisning för
budgetåret 1968/69, så att bankens egna kapital kommer att uppgå till 1

91

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

miljard kr. Kapitalanskaffningen i övrigt skulle ske genom långfristig upplåning
i form av obligationsförsäl] ning till i första hand AP-fonderna. Det
förutsättes att upplåningen begränsas i relation till det egna kapitalet.

Styrelsen har inga erinringar mot vad som i PM 2 anföres på denna
punkt, men det bör beaktas att upprättandet av denna bank i och för sig
icke innebär någon ökning av kapitalvolymen i annan mån än genom bankens
eget, över statsbugeten anvisade kapital.

Kreditgivningen från statens investeringsbank innebär problemkomplex
som bör närmare analyseras innan det definitiva förslaget till upprättande
av en sådan bank förelägges riksdagen. Det gäller här i stor utsträckning
långfristig kreditgivning för finansierande av relativt riskbetonade och omfattande
projekt. För sådan kreditgivning anpassade finansieringsformer
existerar för närvarande icke i Sverige. Obligations- och förlagslån innebär
i princip mycket ringa risktagande och behöver därför inte heller ge långivaren
rätt till full insyn i och kontroll över den verksamhet som låntagaren
bedriver med hjälp av dessa medel. Den enda form för verkligt riskbärande
kapitalplacering, som svensk lagstiftning känner, är teckning av
aktier i aktiebolag och insatser i ekonomiska föreningar. Då avsikten icke
är att investeringsbanken skall inträda som ägare av företag i deras helhet,
kan aktieteckning icke framstå som den enda formen för investeringsbankens
finansiella medverkan till här avsedda investeringar.

Kooperativa förbundets styrelse vill sålunda anföra att formerna för investeringsbankens
långivning bör utredas, innan det definitiva förslaget om
upprättande av denna bank framlägges. Som styrelsen här ovan antytt i
sina synpunkter på den planerade investeringsbanken uppgifter, blir långivningen
från denna av mer eller mindre riskbetonad karaktär, beroende
på vilka slag av projekt som finansieras genom denna långivning. Då det
är fråga om mindre riskbetonade investeringar — styrelsen har som exempel
anfört bidrag till strukturrationalisering inom ett företag eller samverkande
grupp av företag — är långivning i form av obligations- eller förlagslån
den för närvarande vedertagna finansieringsformen. Den statliga
investeringsbanken avses här alt fungera genom placeringsköp på i princip
samma sätt som andra kapitalmarknadsinstitutioner. Det enda som motiverar
investeringsbankens medverkan är projektets storleksordning och
det finns ingen anledning för banken att i dylika fall ställa speciella krav
på medinflytande i eller kontroll över låntagande företag.

Gäller det däremot långfristiga krediter till mera riskbetonade projekt —
styrelsen har som exempel anfört anläggningar syftande till industriell exploatering
av nya vetenskapliga eller tekniska rön — måste långivningen
ta andra former och medföra andra konsekvenser. Det långfristiga kapitalet
från den statliga investeringsbanken får därvid förutsättas bli riskbärande
i samma grad som det aktiekapital som de ursprungliga intressenterna
antages tillskjuta.

Men former för en långivning utan realsäkerhet för här avsett ändamål
utanför den statliga och i viss utsträckning även den kommunala sektorn
existerar endast i undantagsfall i vårt land. Sådana mer allmänt tillämpbara
former måste därför tillskapas, om den statliga investeringsbanken skall
kunna fullgöra här avsedda uppgifter. Eftersom banken i dessa fall har
att tillskjuta betydande belopp av riskbärande kapital, är det nödvändigt
att banken har möjlighet till full insyn och medinflytande i förvaltningen
av dessa lånemedel. Den naturligaste vägen därtill är att banken i viss begränsad
utsträckning deltar i bildandet av gemensamägda företag genom

92

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

aktieteckning respektive övertar aktier i låntagande företag, som ingår i
redan bildad koncern. Detta innebär emellertid att nu gällande lagstiftning
om bankföretags rätt att förvärva aktier måste kompletteras med undantagsbestämmelser
för statens investeringsbank. — Styrelsen anser sålunda
att en sådan komplettering av lagstiftningen bör äga rum, men vill i detta
sammanhang ifrågasätta huruvida benämningen bank är adekvat för ett
kreditförmedlande institut utan någon inlåningsverksamhet från allmänheten
och med så speciella uppgifter som detta.

Administration och ledning

Med hänsyn till den planerade statliga investeringsbankens speciella uppgifter
förutsättes icke att banken kommer att erfordra någon avsevärd
förvaltningsapparat. Tyngdpunkten i bankens praktiska verksamhet kommer
att ligga vid bedömningen av de objekt för vilka hankens finansiella
medverkan önskas. Denna bedömning måste i stor utsträckning komma att
äga rum i bankens ledning, dvs. i styrelsen, som även har att ta vissa initiativ
beträffande finansiering av stora projekt. Därför är det av största
betydelse att styrelsen kommer att bestå av personer med stor erfarenhet
av det svenska näringslivets aktuella förhållanden och framtidsplaner, samt
av personer med ingående sakkunskap om svensk kreditmarknad. Härigenom
kan urvalet av olika objekt bli föremål för allsidig bedömning. KF:s
styrelse fäster sålunda stor vikt vid att bankens styrelse, så som förutsättes
i PM 2, skall bestå av »företrädare för statsmakterna, löntagarorganisationerna,
näringslivet och kreditväsendet», och KF:s styrelse utgår från att
bland företrädarna för näringslivet även kommer att ingå företrädare för
den kooperativa sektorn inom detta.

Sammanfattning

Med hänvisning till vad här ovan anförts får Kooperativa förbundets styrelse dels

i princip tillstyrka upprättandet av en statlig investeringsbank med
i huvudsak de uppgifter som anges i Finansdepartementets PM 2 angående
en statlig investeringsbank;

dels hemställa att — innan konkret förslag om denna banks verksamhetsformer
framlägges — de av styrelsen här ovan angivna frågorna om
bankens utlåningsformer m. in. närmare utredes;

dels alternativt hemställa att — därest proposition i detta ärende framlägges
innan sådana utredningar hunnit verkställas — propositionen väsentligen
tar sikte på ett principbeslut så att sedermera ytterligare beredning
av ärendet möjliggöres innan investeringsbanken etableras och påbörjar
sin verksamhet;

dels hemställa att även övriga av styrelsen här ovan anförda synpunkter
beaktas vid den fortsatta handläggningen av detta ärende.

8. Landsorganisationen i Sverige

De framlagda stencilerna angående en statlig investeringsbank behandlar
huvudprinciper angående kreditmarknadens funktionssätt och statens aktiva
investeringspolitik. Något detaljerat förslag ställs dock inte. Då väsentliga
detaljfrågor inte berörs vill LO här endast ange sin principiella in -

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

93

ställning till förslaget att inrätta en statlig utvecklingsbank och till en aktivare
samhällelig investeringspolitik.

Såsom ett kort referat av de i promemoriorna framförda förslagen kan
anges att man avsett ett helstatligt aktiebolag med uppgift att medverka
vid finansieringen av långfristiga projekt inom näringslivet. Avsikten är
att aktiebolaget skall tillföras ca 500 milj. kr., som är avsatta i årets budgetförslag
och ytterligare lika stor summa under nästa budgetår. Genom
upplåning väntas banken få en utlåningskapacitet om 5 miljarder. En samordnad
kreditgivning inom ramen för kraven på kort- och långsiktig samhällsekonomisk
balans eftersträvas. Bolaget blir dock infe »bank» i banklagens
mening, eftersom den inte grundar sin verksamhet på inlåning från
allmänheten. Dess verksamhet skall i stället regleras av bolagsordningen.
Bolaget skall ha större spelrum än kreditinstituten vad gäller lånesäkerhet,
men ej medverka till subventionering av företag. Kreditgivning kan delvis
beröra affärsbankernas verksamhetsområde. Till skillnad från dessa skall
bolaget ha begränsad rätt att i undantagsfall förvärva aktier. Det skall kunna
ge garanti för sådana slags lån som det skulle ha kunnat ge själv. Bolaget
skall vidare ha rätt att förmedla emissionslån och själv överta försäljningen
av sådana. Upplåningen, som bolaget skall kunna göra, antyds kunna
ske med statlig garanti och således praktiskt taget utan risktagning för
långivarna. I det föreslagna bolaget skulle styrelsen sammansättas av representanter
för statsmakterna, löntagarorganisationer, näringslivet och
kreditväsendet.

Enligt LO:s mening är ett av de väsentliga skälen för inrättande av en
helstatlig investerings- eller utvecklingsbank önskan att öka kreditväsendets
förmåga att stödja och pröva olika investeringsprojekt. Det gäller särskilt
långsiktiga, företagsekonomiskt svårbedömda större insatser utan —
eller med — anknytning till existerande storföretag, som i nuläget torde
ha mindre chanser att bli finansierade och komma till utförande. I PM nr 1
har diskuterats de brister som för närvarande vidlåder bankväsendet, och
som skulle accentuera behovet av ett nytt kreditinstitut av nytt slag. Dessa
brister är givetvis svåra att bedöma och även en ingående undersökning av
kreditprövningspraxis i affärsbankerna skulle knappast lämna ett definitivt
svar angående dessa brister. Man kan nämligen förmoda att vissa projekt
aldrig når ens så långt att de underställs bankerna med hänsyn till de
villkor i övrigt vid sidan om räntabiliteten, som är förknippade med dessas
kreditgivning. Även om tilltron till affärsbankernas funktionssätt är
skiftande och osäkert grundad kan tillskapandet av en statlig bank för direkt
utlåning inte försämra bankernas effektivitet utan snarast tjäna som
en positiv konkurrensfaktor. LO vill dock starkt understryka att den statliga
banken för att fylla denna uppgift måste vara fristående från de privata
kreditinstituten.

Ett annat väsentligt skäl för en helstatlig utvecklingsbank är dess möjlighet
att stödja och medverka i långtids- och utvecklingsplanering för den
svenska ekonomin. Redan i sin nuvarande form ger långtidsutredningarna
visst underlag för att bedöma samhällsekonomins utveckling och därmed
olika projekts samhällsekonomiska betydelse utöver rent företagsekonomiska
överväganden (räntabilitetskalkyler). Så länge en noggrann regional
och sektorsvis uppdelning och utvecklingsanalys saknas är dock underlaget
för en sådan speciell kreditbedömning bräckligt. Detta är på inget vis
ett argument mot tillskapandet av en utvecklingsbank. LO vill dock bestämt
framhålla att en starkt intensifierad ekonomisk långtidsplanering är

94

Kungl. Maj.ts proposition nr 56 år 1967

nödvändig för att en statlig bank på ett meningsfullt och aktivt sätt skall
kunna spela den roll i strukturutvecklingen som det framlagda förslaget
förutsätter. LO vill understryka att den föreslagna utvecklingsbanken bör
utrustas med teknisk och ekonomisk expertis i sådan omfattning att såväl
de företagsekonomiska som samhällsekonomiska sidorna av potentiella investerings-
och låneprojekt kan bedömas noggrant.

LO fäster stort avseende vid att samhället genomför en aktiv investeringspolitik
både beträffande investeringarnas totala volym och inriktning. En
särskild kanalisering av AP-fondmedel till långsiktiga, stora investeringar
med avgörande samhällsekonomisk betydelse via en statlig bank är önskvärd.
Vid 1966 års LO-kongress uttalades att former bör sökas för ett ATPengagemang
i nyföretagande av betydande storlek, t. ex. genom särskilda
för ändamålet bildade förvaltningsbolag. Syftet därmed är att skapa en
mer aktiv, strukturrationaliserande planeringspolitilc. Genom en medveten
statlig investeringspolitik ges ytterligare möjligheter för satsning på nyckelområden
för en snabb ekonomisk tillväxt. Utan en klart utvecklad och uttalad
realekonomisk planering kan dock varje statlig institution löpa risken
att bli passiv och alltför beroende av kortsiktiga finansiella och politiska
hänsyn. Risken för felinvesteringar ökar vid en bristfällig planering.
Uttryck med andra ord: Det andra här angivna huvudskälets styrka är ytterst
beroende av kvaliteten hos och omfattningen av samhällets ekonomiska
långsiktsplanering.

En del av verksamheten kan — såsom framhålles i PM nr 1 — komma
att avse finansiering av forskning och utvecklingsarbete. LO vill på denna
punkt betona vikten av nära kontakt dels med Institutet för nyttiggörande
av forskningsresultat (INFOR) och dels med den forskning som bedrivs
inom branschinstitut och universitetsinstitutioner. Värdet av forskning
inom enskilda företag kan visserligen vara betydande, men risken för dubbelarbete
och kostsam splittring av knappa forskningsresurser är stor. Som
ett litet land måste Sverige räkna med att hämta forskningsresultat utifrån
och ofta betala för att tidigt kunna använda dem i produktionslivet.

En fortsatt snabb ekonomisk tillväxt kommer att kräva en betydande
ökning av investeringsverksamheten. För att nå målet för den allmänna
ekonomiska politiken krävs att samhället i ökande omfattning styr investeringarna
mot de områden eller projekt, som bedöms mest räntabla för
samhället. LO vill därför tillstyrka förslaget om bildandet av en statlig investeringsbank
med den inriktning av verksamheten, som framläggs i det
översända materialet. En huvudförutsättning för framgång i verksamheten
är som ovan framförts att den långfristiga samhällsekonomiska planeringen
avsevärt byggs ut. De i promemoriorna framförda förslagen ansluter väl
till uttalanden som gjorts vid LO:s senaste kongress angående AP-fondm''edlens
produktiva användning.

9. Svensk Industriförening

Den tillämnade investeringsbanken torde om den förverkligas utgöra det
mest genomgripande statliga ingreppet i det svenska näringslivet hittills.
Det synes föreningen mot denna bakgrund vara en häpnadsväckande nonchalans
mot näringslivet att detta för bedömningen av ett så långtgående
ingrepp endast erhåller två ofullständiga och tydligen i största hast hop -

95

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

komna promemorior och dessutom en remisstid på bara 14 dagar. Det finns
starka skäl för en kraftig reaktion mot ett dylikt beteende.

I PM nr 1 påvisas med hänvisning till långtidsutredningens kalkyl för
perioden 1966—1970 att stagnationen av befolkningen i de arbetsföra åldrarna
och reduktionen av arbetskraft bl. a. genom fortsatt arbetstidsförkortning
kommer att framtvinga en kraftig satsning på näringslivets investeringar
om takten i produktionsökningen skall kunna hållas på en tillfredsställande
nivå. Dessa förhållanden liksom den sannolika utvecklingstrenden
bortom 1970 tyder enligt promemorian på att bankernas resurser icke
kommer att räcka till för att tillgodose näringslivets externa finansieringsbehov.
Detta gör att AP-fonden kommer in i bilden och på s. 3 dras slutsatsen
att en ökande andel AP-medel på ett eller annat sätt bör slussas
över till näringslivet.

Föreningen vill instämma i denna slutsats liksom även i konstaterandet
att den alltmer långsiktiga planeringen inom företagen kräver långsiktiga
krediter för att planeringen skall kunna förverkligas. Det är enligt föreningens
mening också riktigt att de angelägnare investeringarna i forskning och
utvecklingsarbete dels är svåra att kalkylera med avseende å avkastningen
dels är mera riskfyllda än vanliga ordinära investeringar, som noggrant
kan kalkyleras. Däremot måste föreningen reagera mot antagandet att det
skulle kunna finnas ovilja hos företagen att finansiera visserligen riskfyllda,
men ändock viktiga investeringar i forskning och utvecklingsarbete
på den traditionella marknaden och med traditionella låneformer. Detta antagande
torde vara gripet ur luften och är som åtskilliga andra i promemorian
ingenting annat än lösa spekulationer.

De här nämnda slutsatserna att i fortsättningen AP-fondens medel i betydligt
större utsträckning än hittills måste slussas över till näringslivet,
ävensom att ett ökat antal investeringar i framtiden måste bli avsevärt mera
riskfyllda än näringslivets investeringsverksamhet hittilldags varit, synes
utgöra huvudmotiven för inrättandet av en statlig investeringsbank.
Föreningen bortser då från den misstro mot, för att icke säga misstänkliggörande
av affärsbankerna, som förekommer och ifrågasätter att t. ex. Sveriges
Kreditbank arbetar med så dolsk målsättning, som icke utsäges direkt
men ändock antydes i fråga om affärsbankernas verksamhet.

Enligt föreningens mening utgör de nyss påvisade huvudmotiven för en
statlig investeringsbank icke tillräcklig grund för inrättandet av en dylik
bank. Grunden är alltför bräcklig för att bygga en dylik statlig koloss på.
Dessutom kan den redovisade målsättningen för den föreslagna investeringsbanken
— mot vilken målsättning föreningen som ovan framhållits
i och för sig icke har något att invända — uppnås med andra och betydligt
smidigare metoder.

Inrättandet av en statlig investeringsbank skulle betyda en ytterligare institutionalisering
av vår kreditmarknad, vilken redan är genominstitutionaliserad.
Överhuvudtaget är hela vårt nutida samhälle så fyllt av institutioner
av olika slag inom den statliga sektorn och organisationer inom
den icke-statliga att fråga är om vi icke nått mättnadsgränsen. En ytterligare
institutionsutveckling leder otvivelaktigt till att en tung och förlamande
byråkratisk deg kommer att bromsa upp och hejda utvecklingstakten
inom hela vårt samhälle.

Redan institutionaliseringsskälet försvagar enligt föreningens uppfattning
kraftigt motivet för inrättandet av en statlig investeringsbank. Det är vidare
uppenbart, att tillskapandet av investeringsbanken icke i och för sig till -

96

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

för marknaden en enda krona i nya pengar. Det grundkapital, som skall
tillskjutas av staten blir upplånade medel, eftersom finansministern under
kommande budgetår räknar med att låna upp minst 1 000 miljoner kronor,
varav 500 miljoner avsättes som grundkapital till den tillämnade investeringsbanken.
Dessutom är det tänkt enligt PM nr 2 att investeringsbanken
fortsättningsvis skall verkställa upplåning på den allmänna kapitalmarknaden.
Detta kan icke få någon annan följd än att betydande medel dras
från denna marknad, som härigenom alltså får ytterligare svårigheter att
tillgodose de traditionella behov, för vilka den är avsedd. Den ökande andel
av AP-medel som i samband med investeringsbankens inrättande skulle tillföras
näringslivet avses icke enligt uppläggningen av hela projektet, att förbättra
kapitalmarknadens nuvarande och traditionella funktioner utan är
ämnade att tillgodose helt andra och enligt promemoriorna för denna delvis
främmande kapitalbehov.

Ett annat skäl mot inrättandet av den statliga investeringsbanken är att
en kraftig reaktion och opinion måste mobiliseras upp mot att vissa stora
och riskfyllda investeringsobjekt subventioneras. Visserligen försäkras i
promemoriorna att det icke »är fråga om att ge avkall på kraven på räntabilitet
för investeringsprojektet» och att »Det"blir inte fråga om subventionering
av den art, som i andra fall kan vara motiverad från arbetsmarknads-
och lokaliseringssynpunkter.» Men den försäkran, som avges, att någon
subventionering icke skall förekomma kan i praktiken icke bli något
annat än en munnens försäkran. I promemoriorna utsägs, att investeringsbanken
i princip bör ha rätt att lämna långfristiga krediter utan särskild
säkerhet, att samhällsekonomiska kreditbedömningar skall göras av denna
bank, vad som nu döljes bakom detta kryptiska och samtidigt kautschukbetonade
uttryckssätt och att statlig garanti skall finnas för upplåningen,
vilken kan få mera »flexibla verksamhetsformer» än nu existerande kreditinrättningar
har möjlighet att arbeta med.

Dessa mer eller mindre klart uttryckta former för investeringsbankens
verksamhet måste uppenbarligen leda till att subventioner måste komma
att lämnas till olika kreditobjekt, beroende på främst vilka som av »samhällsekonomiska»
motiv prioriterats.

Föreningen motsätter sig inrättandet av investeringsbanken även av det
skälet att banken uppenbarligen icke är avsedd för de mindre och medelstora
företagen. Detta framgår tydligast av promemoria 2, där det på s. It
sägs att »beviljade krediter kommer att släpa efter redan av det skälet, att
de avser stora investeringsprojekt, vilkas realiserande tar flera år i anspråk».
(Understrykningen gjord av föreningen.) Det finns ingen anledning
att återigen diskriminera de mindre och medelstora företagen, utan dessa
bör tvärtom understödjas på grund av sin på flera områden stora betydelse.
Vad industrien angår förhåller det sig faktiskt på det sättet att den övervägande
delen av dess företag är små och medelstora. Endast 1 200 industriföretag
av 30 000 har över 100 anställda och av dessa har bara 240 över
500 anställda. Även i fråga om sysselsättningen och produktionen har de
mindre och medelstora industriföretagen övertaget, eftersom storindustrien
representerar endast 30 procent av sysselsättningen och 35 procent av den
totala produktionen. Detta är emellertid förhållanden, som med nuvarande
snabba tekniska utveckling i fortsättningen icke kan vara oförändrade. De
mindre och medelstora industriföretagen måste få möjligheter att följa med
i utvecklingen om man icke vill försöka radera ut dem, vilket torde vara
en rent orimlig tanke med hänsyn till den stora samhällsekonomiska roll,

97

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

som de spelar och kommer att spela även fortsättningsvis. Tanken är absurd
även med anledning av dessa företags stora sociala betydelse, främst
ur sysselsättningssynpunkt, som även den kommer att öka med en fortsatt
och stegrad satsning på lokaliseringspolitiken, något som torde bli ofrånkomligt
med dagens snabba omdaning av samhällsstrukturen. Den mindre
och medelstora industrien behöver sålunda kontinuerligt upprustas i tekniskt
avseende och uppnå en alltmera ökad automatiseringsgrad. Denna
industrikategori behöver också få tillgång till forskning, som är anpassad
till dess speciella förhållanden och struktur. En dylik forskning kan av
naturliga skäl endast bli av typen gemensamhetsforskning som syftar till
att skapa underlag för oundgängliga produktions- och kvalitetsförbättringar.
Sådan gemensamhetsforskning för den mindre och medelstora industrien
sker redan i Västtyskland, där den erhåller betydande statligt stöd. Inget
av de här angivna kraven på en förbättring av den mindre och medelstora
industriens utvecklingsbetingelser är synbarligen avsedda att tillgodoses
av den planerade statliga utvecklingsbanken. Och ändock är det ytterligt
angeläget, att dessa krav kommer att kunna tillgodoses på det ena eller andra
sättet.

Ännu en starkt grundad anledning att icke tillskapa en statlig investeringsbank
är enligt föreningens mening den, att det måste vara utomordentligt
olämpligt att staten dirigerar näringslivets investeringar. Oberoende av
vilken politisk meningsriktning, som innehar regeringsansvaret är det uppenbart,
att det finns de största risker för att det via den statliga investeringsbanken
förr eller senare blir en politisk i stället för en strikt ekonomisk
bedömning av näringslivets investeringsinriktning.

Eftersom föreningen motsätter sig inrättandet av en statlig investeringsbank,
men som inledningsvis framhölls instämde i att kapitalmarknaden
måste ges den strukturella omdaning, som enligt resonemangen i PM nr 1
måste leda fram till en sådan bank, vill föreningen föreslå en annan väg
för att målsättningen en funktionsdugligare och mera flexibel kapitalmarknad
skall kunna förverkligas. Professor Börje Kragh säger i »Finansiella
Långtidsperspektiv» (SOU 1967:6) bl. a. att »Om såsom här ovan gjorts
sannolikt de för resten av 1960-talet förutsedda tendenserna i fråga om företagsfinansieringen
skulle kvarstå även på längre sikt», (vilket Kragh håller
för sannolikt) »aktualiseras mer än hittills AP-fondens roll för denna finansiering».
Kragh framlägger två alternativ för AP-fondens roll i detta sammanhang.
Det ena är att AP-fonden genom direkta lån och aktier tillförsäkrar
sig maximal insyn och kontroll över sina investeringar. »Förutsättningen
härför», säger Kragh, »skulle vara en förändring i gällande bestämmelser
samt omorganisation och en betydande utvidgning av den nuvarande
administrativa apparaturen». Promemoriornas upphovsman eller -män har
tydligen nappat på detta Kraghs första alternativ, men i stället för en »omorganisation
och en betydande utvidgning av den nuvarande administrativa
apparaturen» av lämplighetsskäl, betingade av flera olika motiv, föreslagit
inrättande av en statlig investeringsbank. Denna banks väsentligaste
kapitaltillskott utöver det statliga tillskottet av eget grundkapital skulle
komina, från AP-fonden. Banken eller investeringsinstitutet, vilket borde
vara, en, mera adekvat benämning, skall även i enlighet med Kraghs första
alternativ kunna förutom att ge lån tillägna sig aktier. Föreningen har ovan
framfört starka betänkligheter mot den tilltagande institutionaliseringen,
vilket , med Kraghs uttryckssätt icke, är något annat än »betydande utvidgning
av den administrativa apparaturen».

4 Bihartg till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Xr 50

98

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

Det andra av Kraghs alternativ anvisar det sätt på vilket föreningen för
sin del vill lösa den strukturella omdaningen av kapitalmarknaden, som
frampressas av utvecklingen.

Detta alternativ har bl. a. den påtagliga fördelen att det inte kräver någon
ny institution i form av ett statligt kolossalinstitut för investeringar i
näringslivet eller en utvidgning av AP-fondens administrativa apparatur,
ett med Kraghs egna ord »ur denna synpunkt mindre krävande alternativ».
Alternativet har också mot bakgrunden av de olika skäl, som föreningen
framfört mot tillskapandet av en statlig investeringsbank många andra fördelar.

Alternativet innebär att AP-fondens placeringar »i långt större utsträckning
än hittills slussas ut till kredittagarna via affärsbankerna». »Affärsbankerna»
är Kraghs uttryck, men föreningen skulle vilja utsträcka utslussningen
av AP-medel att ske även via jämförliga kreditinstitut sådana som
sparbankerna och jordbrukskassorna. Förutsättningen för en dylik väsentligt
vidgad utslussning av AP-medel är givetvis, att gällande lagstiftning,
som reglerar nu nämnda kreditinstituts utlåning uppmjukas så att de
kan ge både mer långfristiga krediter och icke vara fullt så bundna av
säkerhetskrav, som nu är fallet. De skulle med andra ord få »möjlighet att
utsträcka långivningen till risklägen där helhetsbedömningen av projektet
är avgörande, snarare än de specifika säkerheter som eventuellt kan ställas».
En ur den mindre industriens synpunkt viktig ytterligare lagstiftningsförändring
ifråga om jordbrukskassorna är den, att dessa skall tillåtas
att ge lån även till industriföretag, företrädesvis mindre och medelstora.

Genom att utslussningen av AP-medel till näringslivet på detta sätt fördelas
på ett flertal sinsemellan konkurrerande kreditinstitut undvikes risken
för en eventuell prioritering av en speciell kundkategori och då särskilt att
staten via ett eget investeringsinstitut kan bli i tillfälle till prioriteringar
med politisk i stället för ekonomisk bedömning som underlag.

Av fördelarna med Kraghs alternativ två är givetvis ur föreningens synpunkt
den största, att med detta alternativ de mindre och medelstora företagens
behov av att få möjlighet till AP-lån speciellt skulle kunna tillgodoses.
Föreningen hänvisar i detta stycke till Kraghs argumentering och vill
tillägga att långivningen skulle kunna finansieras icke bara genom affärsbankernas
motsvarande försäljning av egna förlagsbevis utan också genom
möjlighet för de här nämnda jämförbara kreditinstituten att försälja sina
förlagsbevis till AP-fonden för uppbringande av kapital för utlåning. Föreningen
vid understryka Kraghs uttalande att förutsättningen för försäljning
av förlagsbevis är att nuvarande restriktivitet beträffande förlagslåneemissionerna
lättas. Det finns anledning att citera även den direkta fortsättningen
av Kraghs resonemang: »I princip kunde dessa för småindustrien
öronmärkta emissionerna i prioritetshänseende jämställas med storföretagens
långfristiga lån på kapitalmarknaden i vilka AP-fonden redan har
direkta fast också av utbudsrestriktionerna begränsade placeringsmöjligheter».

Enligt föreningens uppfattning räcker det emellertid icke för att göra näringslivet
alltmera slagkraftigt och konkurrensdugligt att dess externfinansiering
förbättras på ovan föreslaget sätt. Kapitalbildningen inom samhället
måste genom en lämpligt avvägd ekonomisk politik stimuleras, så att allt
större resurser tillskapas för produktiva investeringar. Och framförallt
måste företagens självfinansieringsmöjligheter förbättras samtidigt som

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

99

möjligheterna till externfinansiering ökas. Kravet på förbättrade självfinansieringsmöjligheter
gäller i synnerhet de mindre företagen.

Föreningens så många gånger framförda påstående, att de mindre företagen
har en lägre självfinansieringsgrad än de större, är mera beroende av
externfinansiering än dessa och sålunda är mera känsliga för kreditrestriktioner
än storföretagen beläggs klart och ostridigt på s. 225 i »Finansiella
långtidsperspektiv».

Den i promemoria 1 anförda argumentationen mot en höjning av företagens
självfinansieringsgrad anser föreningen ohållbar och på något sätt
emotionellt betingad. Moderna företag och speciellt de mindre använder icke
ökade vinster i första hand till ökade utdelningar åt ägarna utan vinsterna
plöjs ned i företagen med ökad konsolidering och höjning av det egna kapitalet
som följd. Detta leder i sin tur till ökad investeringsbenägenhet och
-möjligheter medan motsatsen kan bli följden därest självfinansieringsgraden
sänkes alltför mycket. I ett sådant läge, som vi på ett oroväckande sätt
börjar närma oss, särskilt vad de mindre företagen anbelangar, kan passerandet
av en alltför låg självfinansieringsgräns innebära, att företagen bedömer
lönsamhetsförväntningarna så dåliga att de icke anser det vara försvarligt
att över huvud taget satsa på några nya investeringar.

Föreningen har, som framgått av det föregående bestämt avstyrkt inrättandet
av en statlig investeringsbank eller -institut och angett skälen för
detta sitt avstyrkande. Om emellertid genom ett politiskt beslut en dylik
bank skall upprättas, uppstår givetvis omedelbart ingående diskussioner om
lämpligaste formen för en dylik bank och hur den skall uppbyggas. I promemoria
nr 2 skisseras ett förslag rörande en investeringsbanks gestaltning,
rörelse och förhållande till kreditmarknaden. Med hänvisning till vad föreningen
anfört dels mot den tilltagande institutionaliseringen inom vårt samhälle
och icke minst av vår kreditmarknad dels i fråga om vådan av att
staten skall ha ett dominerande inflytande på styrningen av näringslivets investeringar,
vill föreningen föreslå en annan lösning. Skall en investeringsbank
inrättas bör enligt föreningens uppfattning ett redan existerande och
etablerat kreditinstitut användas för ändamålet. Föreningen anser också, att
med hänsyn till den framtida investeringsutvecklingen med dess krav på
mera riskbetonade placeringar och som konsekvens av den blandekonomi,
som präglar dagens svenska samhälle ett sådant kreditinstitut kan tänkas
vara halvstatligt. Ett kreditinstitut, redan etablerat, och som uppfyller denna
förutsättning är AB Industrikredit. Detta företag skulle utan större administrativa
svårigheter kunna omvandlas till ett investeringsinstitut om
statsmakterna beslutar om ett sådant. AB Industrikredit skulle därvid tillföras
de 500 milj. kronor, som för budgetåret 1967/68 föreslås anvisade över
statsbudgeten för att utgöra den i promemoria nr 2 föreslagna investeringsbankens
egna kapital. Samtidigt skulle ändringar givetvis behöva göras i bolagsordningen
beträffande ändamålet för bolagets verksamhet, styrelsens
sammansättning m. m.

Vad beträffar styrelsens sammansättning bör denna bestå av ett lämpligt
antal ledamöter som till hälften utses av staten — liksom nu är fallet —
medan den andra hälften företrädes av representanter för kreditväsendet och
näringslivet, varvid även representanter för de mindre och medelstora företagen
beredes plats.

Föreningen anser även att övervägande skäl talar för en sådan förändring
i lagstiftningen, som reglerar affärs- och sparbankernas verksamhet att dessa
4t Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr 56

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

inedges mera långfristig kreditgivning och ökat risktagande även om AB Industrikredit
förvandlas till ett halvstatligt investeringsinstitut i enlighet
med föreningens förslag. Dels gagnas näringslivet av konkurrens på kreditgivningens
område, vilken för att bli reell och meningsfylld måste kunna ske
på så lika villkor som möjligt, dels är de nuvarande säkerhetskraven vid
affärsbankernas utlåning tillkomna under en helt annan tid än vår och med
speciella händelser som bakgrund och är därför antikverade.

Den av föreningen för det halvstatliga investeringsinstitutet föreslagna
styrelsen blir sålunda allsidigt sammansatt och alla möjligheter bör härigenom
föreligga för ett fruktbärande samspel mellan samhället å ena och näringslivet
och kreditväsendet å andra sidan. Styrelseordförande bör vara eu
högt kvalificerad ekonom av facket, vilken bör stå politiskt oberoende och
alltså icke vara knuten till något politiskt parti.

I fråga om det halvstatliga investeringsinstitutets kreditgivning kan denna
i stort sett ske efter de riktlinjer, som anges i promemoria nr 2 kap. 2,
dock med ett särskilt understrykande av uttalandet på s. 5 att »Eftersom
blancokreditgivningen ibland kan innebära särskilda risker för ett kreditinstitut
får emellertid övervägas om man inte i något hänseende bör begränsa
investeringsbankens möjligheter att lämna kredit utan särskild säkerhet».
Vidare anser föreningen det ur olika principiella synpunkter vara direkt
olämpligt att vare sig staten eller privata kreditinstitut äger aktier hos låntagande
företag, varför det av föreningen föreslagna investeringsinstitutet
icke ens i undantagsfall bör äga rätt att förvärva aktier.

När det gäller samarbetet med andra kreditinstitut är det uppenbart att ett
sådant kan bli väsentligt mera intimt och förtroendefullt om i investeringsinslitutets
styrelse ingår företrädare för kreditväsendet, som föreslås av
föreningen. För övrigt är det angeläget att ett samspel rörande dylikt instituts
verksamhet äger rum icke bara mellan staten och kreditväsendet, utan
även att näringslivet i stort deltar i detta samspel, något som möjliggöres
genom föreningens förslag om att även näringslivet erhåller representation i
stvrelsen.

Vad beträffar det ombildade Industrikredits försörjning med kapital synes
det lämpligt att upplåningen begränsas i relation till det egna kapitalet och
att relationen sättes till 1: 5. Övriga villkor som har samband med institutets
kapitalförsörjning bör lämpligen fastställas efter förhandlingar mellan
representanter för de intressenter, som skall ingå i det föreslagna investeringsinstitutets
styrelse.

Föreningen vill slutligen starkt understryka, att ombildningen av AB Industrikredit
till ett företag med nya uppgifter icke får innebära att dess
nuvarande funktion som kreditgivare till mindre och medelstora företag
skall upphöra. I stället bör företaget i sin nya form genom ombildningen och
sina väsentligt ökade resurser få betydligt vidgade möjligheter att fullgöra
den nuvarande funktionen. Som ovan framhållits är de mindre och medelstora
företagen på grund av den snabba omvandlingen inom näringslivet i
behov av ständigt ökande medel för investeringar i ökad automatisering, för
strukturrationalisering i form av ökat samarbete ävensom koncentration och
produktspecialisering inom de olika branscherna samt också för gemensamhetsforskning.
Ombildas AB Industrikredit på sätt föreningen föreslagit om
en investeringsbank beslutas måste detta oundgängligen innebära att kraftigt
ökade kreditmöjligheter ställes till vår expansiva mindre och medelstora
industris förfogande.

Kungl. Maj:ls proposition nr 56 år 1967

101

10. Svenska Bankföreningen

Det förefaller som om regeringens förslag om inrättande av en statlig investeringsbank
hämtar huvudparten av sina motiv från det förhållandet, att
strukturomvandlingen av det svenska näringslivet accelererats under senare
år och att denna omvandling, i synnerhet för industrins del, väntas fortsätta
i än hastigare takt. En fortsatt gynnsam utveckling av landets ekonomi
förutsätter på grund av hl. a. hårdnande internationell konkurrens, snabb
teknisk utveckling, samt hög och stigande inhemsk kostnadsnivå strukturella
omställningar i ökad takt. Huruvida behovet av omställningar kommer
att växa så snabbt att det med kort varsel leder till så många och stora samt
sin art så nya investeringsprojekt att ett nytt kreditinstitut och nya finansieringsformer
måste improviseras under loppet av några månader våren
1967 är avgörande frågor vid bedömningen av det nu framlagda förslaget.

Regeringens attityd till dessa näringslivets utvecklingsproblem framstår
som dubbelbottnad. Å ena sidan hävdas att den strukturella omvandlingen,
när den sker spontant, inte går tillräckligt snabbt utan måste hjälpas åstad
med initiativ från centrala instanser. I de överlämnade promemoriorna finns
sådana tankegångar, som för övrigt också förekommer i debatten om de s. k.
låglöneindustrierna. Å andra sidan hyser regeringen uppenbarligen oro för
att strukturförändringarna, i synnerhet när de tar formen av företagsnedläggelser,
går alltför fort.

Bankföreningen delar uppfattningen att vitala industriella utvecklingsfrågor
och därav betingade samhällsekonomiska problem kräver skärpt uppmärksamhet.
Det finns emellertid f. n. inte något underlag, allra minst i
de överlämnade promemoriorna, som bevisar, att den industriella utvecklingsprocessen
skulle befinna sig i ett så akut och radikalt ändrat läge, att
den kräver brådstörtade åtgärder med åsidosättande av den procedur som
brukar följas, innan statsmakterna fattar beslut i viktiga frågor. Det framhålls
också i promemoriorna, att uppgifterna för den föreslagna investeringsbanken
är av långsiktig karaktär.

I sitt betänkande »Svensk ekonomi 1966/70» visade 1965 års långtidsutredning,
att en snabb ökning av investeringsvolymen i näringslivet, och
särskilt inom industrin, är nödvändig för att de uppställda produktionsmålen,
inom näringslivet och därmed även inom andra sektorer av samhället,
skall kunna uppnås. Det framgick av utredningens kalkyler, att dessa
investeringar i högre grad än hittills måste finansieras med krediter, eftersom
företagens självfinansieringsgrad var fallande — en tendens som väntades
fortsätta. Bankföreningen framhöll i sitt yttrande över långtidsutredningen,
att de finansiella konsekvenserna av de presenterade utvecklingstendenserna
och planerna inte kunde bedömas på ett så ingående sätt som
var önskvärt. Detta kunde och borde lämpligen ske, då den av professor
Kragh på regeringens uppdrag företagna utredningen om kreditmarknadens
långsiktiga utvecklingsfrågor förelåg. Från myndigheternas sida har man
också vid diskussioner om kreditväsendets framtid hänvisat till den pågående
utredningen såsom eu väsentlig etapp för allt vidare arbete på området.
Bl. a. har så varit fallet i samband med spörsmål rörande den allmänna pensionsfonden.

Bankföreningen finner det därför anmärkningsvärt, att regeringen nu
framlagt förslaget om ett nytt statligt kreditinstitut, utan att resultaten av
den Kraghska utredningen varit tillgängliga för analys och diskussion. Det

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

hade enligt Bankföreningens uppfattning varit naturligt, att de beräkningar
rörande kreditmarknadens utveckling fram till 1970, som i dagarna presenterats
av professor Kragh, fått bli föremål för en allsidig bedömning, innan
regeringen framfört förslag till förändringar i kreditmarknadens organisation
och institutionella utrustning.

Bankföreningen finner även i övrigt anledning att med skärpa påtala det
sätt, på vilket det väckta förslaget beretts och presenterats. Begeringens
handlande i denna fråga avviker från en sedan länge rådande väl grundad
praxis att viktiga samhällsfrågor är föremål för allsidig utredning innan
förslag till reformer framläggs. Det nu aktuella förslaget har presenterats
utan att den expertis som finns t. ex. inom kreditväsendet har beretts möjlighet
att belysa förslaget utifrån sina erfarenheter.

Behovet av investeringsbanken

De argument som åberopas till stöd för inrättandet av en statlig investeringsbank
grundar sig på en otillfredsställande utredning. De överlämnade
promemoriorna innehåller snarast en serie påståenden som enligt Bankföreningens
mening är både ensidiga och tendentiösa. Framställningen präglas
av onyanserade formuleringar i en utsträckning som Bankföreningen inte
kan erinra sig ha tidigare mött i offentliga framställningar rörande viktiga
samhällsfrågor.

I argumenteringen för behovet av en statlig investeringsbank framhålls
i ifrågavarande promemoria att kapitalbehoven inom industrin inte endast
är mycket stora utan också har förändrat karaktär. Ett stort antal projekt
skulle vara av sådan storleksordning att självfinansiering, aktiemarknad
och kapitalmarknad under nuvarande förhållanden inte förmår klara deras
kapitalförsör j ning.

Bankföreningen delar uppfattningen att utvecklingen sannolikt går mot
ökad kapitalintensitet för flertalet typer av företag. Detta är emellertid en
process som pågått länge. Det har inte bestyrkts, att vi skulle stå inför ett
plötsligt språng i utvecklingen därvidlag. För att förslagsställarnas argumentering
på denna punkt skulle kunna godtas, hade det varit nödvändigt
med en precisering av hur stora projekt som väntas bli aktuella, liksom
av var den gräns går, bortom vilken nuvarande kreditinstitutioner inte förmår
klara finansieringen. Den dynamiska utveckling av industrin, som lett
Sverige till en internationell topp-placering, har möjliggjorts av att kreditväsendet
haft en höggradig institutionell flexibilitet och kunnat anpassa sig
till ständigt föränderliga finansieringsbehov.

Den kvantitativa brist på kredit, som under snart sagt hela efterkrigstiden
varit kännbar för företagen, har haft tre orsaker, dels den allmänna
kapitalbrist som kan betraktas som ett »naturligt» tillstånd i en ekonomi
i stark expansion under full sysselsättning, dels det förhållandet att myndigheternas
ransonering av tillgångarna på kapitalmarknaden särskilt hårt
drabbat industriföretagen och dels slutligen den ryckiga penningpolitik,
som nedsatt affärsbankernas förmåga att kontinuerligt och planmässigt
medverka i företagens finansiering. Trots dessa svårigheter — som sålunda
främst varit en följd av den ekonomiska politikens inriktning och utformning
— har bankerna med framgång kunnat möta de finansieringskrav som
riktats mot dem från företag med starkt utvecklingsbetonade projekt. Bankföreningen
har sig inte bekant att något till sin storlek verkligt betydande
industriellt utvecklings- eller strukturrationaliseringsprojekt strandat på
grund av att bankfinansiering inte kunnat ordnas. Givetvis har det före -

103

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

kommit att projekt måst avvisas av bankerna, men det har i så fall haft
sin grund i att den företagsekonomiska kalkylen inte varit övertygande.
Enligt Bankföreningens mening bör och kan stora kapitalkrävande projekt
finansieras av det redan etablerade kreditväsendet, förutsatt att inte penningpolitikens
inriktning, kapitalmarknadsregleringens utformning och
otidsenliga lagbestämmelser får hämma den fortsatta anpassningen.

Räntabilitetskraven

Betydande oklarhet vidlåter förslaget i fråga om de räntabilitetskrav,
som skall ställas på projekt, vars förverkligande den tilltänkta investeringsbanken
skall medverka till. Det sägs visserligen i promemoriorna, att investeringsbanken
skall ställa marknadsmässiga räntabilitetskrav som villkor
för sitt engagemang. Denna principförklaring mildras eller motsägs emellertid
av andra uttalanden i promemoriorna. Finansieringsbehov som betecknas
såsom »vitala för den ekonomiska expansionens vidmakthållande»
eller eljest föranleds av »samhälleliga intressen som bankerna inte kan eller
vill tillvarata» är — sägs det — under nuvarande förhållanden svåra att tillfredsställa
inte bara på grund av sin storlek och sin långfristighet, utan
också på grund av att de inte motsvarar »de konventionella anspråken på
snabb och privatekonomisk förräntning». Det påpekas också att räntabiliteten
på investeringsbankens eget kapital får komma »i andra hand». Promemoriornas
behandling av räntabilitetskraven präglas alltså av glidningar
och reservationer. Uttalanden om att investeringsbanken inte kommer att
ägna sig åt subventionerad kreditgivning är därför inte övertygande. Enligt
Bankföreningens mening vore det mycket riskabelt att ett stort företag,
som skall fungera i en marknadsekonomi, tillämpar så låga räntabilitetsnormer
som kan vara motiverade för vissa typer av offentliga investeringar.
Det sägs ingenting i promemoriorna om vilka typer av samhällshänsyn som
skall föranleda avsteg från företagsekonomiska räntabilitetskriterier eller
om i vilken omfattning sådana avsteg bör ske. Enligt Bankföreningens åsikt
sammanfaller som regel företagsekonomisk räntabilitet med samhällsekonomisk
räntabilitet. Anses speciella finansieringsmöjligheter i vissa fall
böra skapas borde först arten och omfattningen av sådana projekt liksom
konsekvenserna av deras genomförande belysas. En konsekvens av avsteg
från principen att resurserna fördelas enligt räntabilitetskriterier är att den
ekonomiska framstegstakten blir lägre.

Är det nu så att de i promemoriorna antydda speciella finansieringsbehoven
avser — om också först på lång sikt — räntabla investeringsprojekt
borde dessa enligt Bankföreningens mening kunna tillfredsställas av redan
befintliga kreditinstitut med oförändrade eller reformerade regler. Om det
däremot skulle vara fråga om finansiering av projekt av sådan karaktär,
att de inte uppfyller normala krav på räntabilitet men ändå — av andra skäl
än företagsekonomiska — anses böra förverkligas, så är en sådan finansiering
enligt Bankföreningens mening inte en uppgift för kreditmarknaden
utan bör den från fall till fall genomföras av regering och riksdag.

En typ av dylika speciella finansieringsbehov finns enligt promemoriorna
inom forsknings- och utvecklingsområdet, där man »i alla händelser inte
kan ställa omedelbara förräntningsanspråk på det nedlagda kapitalet». Enligt
affärsbankernas erfarenheter är företagen ganska obenägna att finansiera
forsknings- och utvecklingsarbete med krediter. Om företagens självfinansieringsgrad
skulle nedbringas till en så låg nivå att framtida forsknings-
och utvecklingskostnader inte i önskad utsträckning kan finansieras

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

med vinstmedel, synes detta enligt Bankföreningens mening inte vara skäl
för ett plötsligt inrättande av en ny typ av kreditinstitut. Istället bör i första
hand åtgärder vidtagas för att underlätta en höjning av företagens självfinansiering.
Detta skulle kunna ske därigenom, att företagen ges möjlighet
till skattefria avsättningar för framtida forsknings- och utvecklingskostnader.

Bankföreningen vill understryka att de deklarationer, som gjorts i de
överlämnade promemoriorna, att investeringsbanken endast skall ägna sig
åt ekonomiskt sunda projekt, inte motsvaras av de förväntningar som regeringen
framkallat hos en bredare opinion. Det är förståeligt att de arbetstagare,
företagare och kommuner, som drabbats av företagsnedläggelser
eller sysselsättningssvårigheter av annat slag, med oro ser på framtiden och
de lätt av regeringen kan bibringas den uppfattningen, att den statliga investeringsbanken
kommer att medverka till lösningen av problem av detta
slag. Det kan också lätt bli så att betänkligheter och kritik mot förslaget
om en statlig investeringsbanlc uppfattas som brist på förståelse för de ekonomiska
och sociala svårigheter som nedläggningar av företag förorsakar.
Bankföreningen finner det självklart att de anställda i företag, som läggs
ned till följd av strukturomvandlingen inom vårt ekonomiska liv, skall beredas
ett mycket aktivt stöd genom social- och arbetsmarknadspolitiska åtgärder.
Bankföreningen anser för sin del att formerna för och omfattning
av dylika åtgärder ännu ingalunda är slutligt givna, men är övertygad om
att här ifrågavarande uppgifter varken kan eller bör lösas av en investeringsbank.

Affärsbankernas insatser för företagens finansiering

Bankföreningen vill härutöver, som en kommentar till framställningen i
finansdepartementets två promemorior, fästa uppmärksamheten vid några
av de synpunkter och förslag, som vid upprepade tillfällen framförts från
affärsbankernas sida rörande företagens kapitalförsörjning. I flera sammanhang
har bankerna härvid framhållit vikten av att företagen — såväl
de större som de mindre — har tillräcklig tillgång på riskvilligt kapital.
Företagens utveckling kan inte i ständigt ökande grad byggas på kreditfinansiering.
I detta sammanhang må erinras om de ytterligare SA7årigheter
för företagens försörjning med eget kapital som den nyligen genomförda
aktievinstbeskattningen förorsakat.

Från affärsbankernas sida har också i skiftande sammanhang understrukits
vikten av att reformer genomförs som underlättar företagens tillgång
till långfristigt kapital. Förslag har även framställts om att affärsbankerna
skulle få rätt att i viss utsträckning förvärva aktier, åtminstone i sådan utsträckning
att bankerna kunde garantera aktieemissioner på marknaden.

En förteckning över ett antal önskemål om förändringar i kreditmarknadens
institutionella utrustning, som under senare år framförts från affärsbankshåll,
bifogas denna skrivelse. Några få av dessa framställningar har
helt eller delvis tillmötesgåtts av regeringen. Flertalet har inte föranlett regeringen
att genomföra några ändringar.

När regeringen nu funnit skäl att framlägga förslaget om en statlig investeringsbank
för långsiktiga krediter till näringslivet hade det enligt
Bankföreningens uppfattning varit naturligt att den även redovisat sina
överväganden i de för företagens kapitalanskaffning viktiga frågor som
affärsbankerna sålunda väckt under senare år. Det hade också varit naturligt
med ett övervägande av det lämpliga i att ge de förhållandevis nybilda -

105

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

de instituten på kapitalmarknaden, AB Industrikredit och AB Företagskredit,
ökad kapacitet.

Särskilt överraskande är det för affärsbankerna att regeringen i nuvarande
läge inte funnit skäl att närmare diskutera det förslag, som för flera
år sedan väcktes från bankhåll, om bildandet av ett slags emissionsinstitut,
som bl. a. genom aktieteckning och långfristig kreditgivning till nya eller
bestående företag utan omedelbar tillgång till aktie- och obligationsmarknaderna,
skulle underlätta lösandet av företagens kapitalproblem. Bankföreningen
vill här erinra om några av de argument som Bankinspektionen
anförde mot inrättandet av ett sådant av Svenska Handelsbanken föreslaget
institut i ett remissvar till finansdepartementet för två år sedan. Det
framhölls där, att det av banken åberopade huvudskälet för inrättande av
det föreslagna institutet, nämligen att bristande tillgång på riskvilligt kapital
verkade hämmande på särskilt mindre och medelstora företags utvecklingsmöjligheter,
inte vore bärkraftigt. Det förelåg enligt verkets uppfattning
inget sådant påtagligt samband mellan tillgången på riskvilligt kapital
å ena sidan och den stagnerande investeringsverksamheten inom företagssektorn
å den andra. Bankinspektionen framhöll i sammanhanget också
följande: »så länge knappheten på kapital är allmän och därav föranledda
restriktioner består, torde tillkomsten av ett eller annat institut av den typ,
här är fråga om, icke nämnvärt öka den totala tillgången på kapital för investeringar».
Bankföreningen delar i princip uppfattningen att tillkomsten
av nya institut inte i och för sig ökar tillgången av kapital. Detta gäller
även den av regeringen nu föreslagna investeringsbanken. Ofrånkomligt är
dock att tillkomsten av emissionsinstitut, av den typ som Handelsbanken
föreslagit, skulle ha underlättat företagens finansiering under de senaste
åren.

De synpunkter, som framföres i promemoriorna rörande affärsbankernas
roll såsom fördelare av ekonomiska resurser, ger enligt Bankföreningens
mening en felaktig bild av de verkliga förhållandena. I det alldeles övervägande
antalet fall fattas investeringsbesluten av självständiga företagsledningar.
I den mån företagen inriktar sin verksamhet med ledning av marknadsförhållandena
så att de mest räntabla projekten förs fram till förverkligande
kommer också de bankkrediter, som i högre eller lägre grad är nödvändiga
för deras finansiering, att fördelas enligt marknadsekonomiska
principer — principer för resursfördelning som ju även promemoriorna i
all huvudsak ansluter sig till.

Det är enligt Bankföreningens mening också anmärkningsvärt att finansdepartementet
i sin beskrivning av affärsbankernas kreditgivning •— och
särskilt dennas betydelse ur resursallokeringssynpunkt — inte funnit skäl
att beröra det förhållandet, att staten själv sedan lång tid äger en av de stora
affärsbankerna. Staten har sålunda haft möjlighet att bedöma hur affärsbanksverksamhet
bedrivs och därmed att verka för en annan ordning om
brister och missförhållanden konstaterats i bankernas verksamhet eller förutsättningarna
härför.

Bankföreningens ställningstagande

Många formuleringar i finansdepartementets promemorior ger vid handen
att departementet funnit det mycket svårt att bedöma storleken — och
kan man säkerligen tillägga även arten — av de kreditbehov, som den föreslagna
investeringsbanken avses tillfredsställa. Även redovisningen i promemoriorna
av hur banken avses arbeta är mycket vag. Såväl behovet av

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

banken som bankens arbetsuppgifter och arbetsformer är enligt Bankföreningens
mening så otillräckligt utredda och belysta att förslaget redan på
den grunden måste helt avvisas. Ingenting i promemoriorna stöder heller
uppfattningen att banken skulle behöva inrättas med stor hast. Bankföreningen
vill med detta ställningstagande inte alls bestrida att de långsiktiga
finansieringsbehoven är stora och kan väntas växa. Tvärtom har Bankföreningen
sedan länge i skilda sammanhang hävdat att frågan om företagens
behov av långfristig finansiering måste ägnas ökad uppmärksamhet och
yrkat på förändringar inte minst i fråga om kapitalmarknadens institutionella
utrustning.

Det finns redan i dagens läge — och har för övrigt sedan länge funnits —
övertygande skäl för att genomföra vissa reformer av de regler, som gäller
för såväl affärsbankerna som kreditväsendet i övrigt. Sådana reformer, varom
samstämmiga önskemål under senare år har framförts från industrioch
bankhåll, skulle leda till eu generell förbättring av industrins möjligheter
att lösa sina finansieringsproblem. Som exempel på sådana reformer vill
Bankföreningen här i korthet nämna en modernisering av banklagens säkerhetsbestämmelser
och en uppmjukning av de mycket rigorösa inskränkningarna
i bankernas rätt att förvärva och äga aktier. I det senare fallet är
det ett minimikrav att affärsbankerna bereds möjlighet att övertaga emissioner
i fast räkning. Detta är nämligen förutsättningen för att bankernas
funktion som förmedlare mellan kreditmarknadens olika delar skall kunna
utövas rationellt och effektivt. Det är också angeläget, att åtgärder vidtages,
så att kretsen av företag med möjlighet till en långfristig obligationsupplåning
väsentligt kan vidgas. Det är också av vikt att förutsättningar
skapas för införande av nya låneformer på kapitalmarknaden, och att bankerna
bereds större möjligheter till refinansiering av företagskrediter i APfonden
än de nuvarande återlånereglerna ger. Detta kan ske genom att bankerna
får rätt ta upp medellånga förlagslån i fonden.

Ingen av de här nämnda reformerna skulle emellertid omedelbart öka
den totala tillgången på kapital. Detta kan dock ske genom att företagen i
ökad utsträckning får tillgång till de internationella kapitalmarknaderna.
Bankföreningen har under en följd av år hävdat vikten av att valutaregleringen
avskaffas. Med en väl avvägd penningpolitik skulle detta kunna ske
utan risk för komplikationer av stabiliseringspolitisk art. Redan en liberalare
praxis i valutaregleringens tillämpning av den innebörden att i utlandet
upplånat kapital finge användas för investeringar här hemma skulle
skapa bättre möjligheter för företagen att tillfredsställa långsiktiga kreditbehov.
Betydande tillskott av kapital skulle sålunda stå att vinna även utan
en generell — och plötslig — liberalisering av alla typer av kapitalrörelser,
för den händelse regeringen skulle frukta att följderna av en allmän avveckling
skulle vara svåra att acceptera av ekonomisk-politiska skäl. Inte
minst med åberopande av regeringens egen argumentering att de angivna
kreditbehoven inom industrin ofta i de enskilda fallen gäller stora lånebelopp
finner Bankföreningen det naturligt, att dessa kreditbehov i ökad utsträckning
finansieras på den internationella kapitalmarknaden.

Bankföreningen är övertygad om att ett genomförande av de reformer beträffande
kreditmarknadens institutionella utrustning, som ovan beskrivits,
skulle skapa bättre förutsättningar för företagen att lösa både kortoch
långsiktiga finansieringsfrågor. Ytterligare fördelar för företagen skulle
stå att vinna genom en liberalisering av de internationella kapitalrörelserna.

107

Kungl. Maj ds proposition nr 56 år 1967

Det är dock tänkbart, att sådana åtgärder kan visa sig inte helt tillräckliga
för att möta alla slag av finansieringsbehov i samhället. Det kan därför
finnas viss anledning att diskutera vilka finansiella krav som en del
stora investeringsprojekt kan komma att ställa. Det är här fråga om projekt,
vilkas angelägenhet främst bör bedömas från allmänt samhälleliga
eller i varje fall samhällsekonomiska utgångspunkter.

Det är uppenbart svårt att idag närmare ange storleken av sådana finansieringsbehov
och därmed också vanskligt att med bestämdhet uttala sig om
de lämpligaste formerna för att tillfredsställa dem. Det kan möjligen förefalla
motiverat att överväga ett nytt system för statliga kreditgarantier för
denna speciella typ av lånebehov och de institutionella formerna härför.
Ett sådant garantisystem kan tänkas vara en väg för att underlätta finansieringen
av investeringsprojekt, där riskerna är extraordinära.

Med åberopande av ovan framföra synpunkter anser sig sålunda Bankföreningen
böra dels avstyrka förslaget om en statlig investeringsbank, såsom
det presenterats i finansdepartementets promemorior, dels föreslå, att
de långsiktiga finansieringsbehov, som behandlas i promemoriorna, blir föremål
för utredning.

Bilaga till Bankföreningens yttrande över
förslaget om en statlig investeringsbank

Förteckning över vissa önskemål om åtgärder ägnade att underlätta
företagens kapitalförsörjning framförda av Bankföreningen

sedan 1959

1. I början av 1959 anhöll bankerna om tillstånd att förvärva aktier i ett
planerat aktiebolag, Företagsfinans, för långsiktiga krediter företrädesvis
till mindre och medelstora företag. Förslaget tillbakavisades av regeringen,
som istället nära två år senare föredrog att genomföra en omorganisation
av AB Industrikredit, som härefter kom att ägas till lika delar av staten
och affärsbankerna. I anslutning till omorganisationen bildades 1962 AB
Företagskredit för att överta institutets sekundära långivning.

2. I slutet av 1960 föreslog Bankföreningen efter ett par års förarbeten att
ett institut för långfristiga exportkrediter skulle få bildas av affärsbankerna.
1 september 1961 förklarade finansdepartementet att staten önskade ingå
som delägare. Härefter tillkallade finansdepartementet tre personer att förhandla
med affärsbankerna om det tänkta, av staten och affärsbankerna
samägda exportkreditinstitutet. Detta institut, AB Svensk Exportkredit, som
till lika delar ägs av staten och affärsbankerna, bildades sommaren 1962.

3. I slutet av 1959 och sedermera vid flera tillfällen har affärsbankerna
anhållit om vidgade möjligheter att bevilja kredit utan särskild säkerhet,
s. k. blancokredit. Dessa önskemål tillmötesgicks delvis genom ändring av
banklagen 1963.

4. I början av 1960 och sedermera i skilda sammanhang har framställning
gjorts om sådan ändring av banklagen att bankerna ges vidgade möjligheter
att lämna tidsbundna lån. Först 1965 genomfördes en liberalisering av
ifrågavarande lagregler.

5. I början av 1961 uttryckte Bankföreningen önskemål om att tillämpningen
av valutaregleringen skulle uppmjukas så att en anpassning kunde

108

Kungl. Maj.ts proposition nr 56 år 1967

ske till den frihet av kapitalrörelser som rådde inom sexstatsunionen. Årligen
sedan 1962 har Bankföreningen krävt valutaregleringens fullständiga
avskaffande. Någon nämnvärd liberalisering av företagens möjligheter att i
utlandet få upplåna kapital att användas inom landet har inte genomförts.
Likaså är internationella värdepappershandeln över gränserna fortfarande
föremål för en mycket sträng reglering.

6. I början av 1962 avstyrkte Bankföreningen förlängning av lagen om
räntereglering och därmed om emissionskontroll. Sedermera har också
krävts att gällande lag rörande placeringskvoter avskaffas. Inget av dessa
önskemål har tillmötesgåtts.

7. År 1963 uttryckte Bankföreningen önskemål om ändring av gällande
regler för återlån från AP-fonden så att företag finge rätt till ackumulering
av flera års ATP-avgifter och därmed möjligheter till större återlånebelopp.
Någon ändring av den arten har inte skett.

8. I skilda fora framfördes från affärsbankshåll 1963 och 1964 önskemål
om att holdingbolagsaktier skulle kunna belånas. Först i slutet av 1966 föreslog
bankinspektionen en partiell uppmjukning av förbudet mot belåning
av sådana aktier.

9. I början av 1964 ansökte Svenska Handelsbanken om rätt att få bilda
ett bolag som bland annat genom aktieinteckning och långfristig kreditgivning
skulle söka medverka till lösning av främst mindre och medelstora
företags kapitalproblem. Bankföreningen uttalade i ett remissyttrande över
en riksdagsmotion stöd för ett där framfört önskemål om att bankerna skulle
ha rätt att upprätta emissionsinstitut. Sådan rätt har hittills förvägrats
bankerna.

10. Under 1964 framhöll Bankföreningen det angelägna i att förlagsinteckningskommitténs
förslag om lagstiftning rörande företagsinteckning genomfördes
utan dröjsmål. Riksdagen fattade beslut om genomförande av förslaget
1966.

11. I början av 1965 uttalade Bankföreningen stöd för ett i en riksdagsmotion
väckt förslag om utredning rörande ytterligare möjligheter att slussa
AP-fondmedel till företag som saknar förutsättningar att själva uppträda
som obligationsemittenter. I sitt yttrande om långtidsutredningens betänkande
framhöll också Bankföreningen vikten av att nya former skapas för kanalisering
av medel från AP-fonden till bankerna.

12. År 1966 underströk Bankföreningen det önskvärda i att en allmän uppmjukning
av banklagens krav på säkerhet för bankkrediter kom till stånd.

It. Svenska Försäkringsbolags Riksförbund

En av de grundläggande frågorna i förevarande sammanhang är den,
huruvida inrättandet av en statlig investeringsbank skulle tillföra kreditmarknaden
några nya medel. Det kan fastslås att så icke skulle bli fallet.
Den sammankoppling som förekommit bl. a. i finansplanen mellan en höjning
av omsättningsskatten och den då tillämnade näringspolitiska fonden
— under de senaste veckorna utbytt mot en statlig investeringsbank — är
utan varje reell inverkan på kreditmarknadens omfång. Om ej fonden eller
banken skulle tillskapas, kunde den i finansplanen förutsatta statliga upplåningen
minskas, och i motsvarande mån ökar sålunda möjligheterna för
upplåning från hl. a. näringslivets sida. Indirekt har även vad sålunda konstaterats
medgivits t. ex. i den andra av de remitterade promemoriorna, i vil -

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 1967

109

ken uttalas att »något påtagligt strukturproblem — att kreditmarknaden
skulle vara så begränsad att den inte skulle kunna bereda rum för en låntagare
av investeringsbankens storlek — kan däremot inte sägas föreligga
under förutsättning att marknaden uppfyller rimliga förväntningar om expansion
och flexibilitet». Det konstateras även att i framtida situationer,
som karakteriseras av stor kreditefterfrågan (något som inom överskådlig
tid synes bli fallet), kommer investeringsbankens upplåningsbehov att framstå
som konkurrerande med andra låntagare. Av vad som framgår nedan
synes avsikten vara att investeringsbanken skulle kunna lämna krediter av
en typ som idag icke omfattas av den vanliga kreditmarknaden. I den mån
så skulle bli fallet, skulle alltså investeringsbankens tillkomst i själva verket
snarast inkräkta på utrymmet för de nu vanliga kreditslagen.

Då det gäller frågan om hittillsvarande och framtida försörjning av näringslivet
med erforderligt kapital finnes enligt riksförbundets mening anledning
att gå tillbaka något i tiden och skärskåda olika företeelser inom
den ekonomiska politiken. När såsom argument för inrättandet av en investeringsbank
framfördes att näringslivet icke i tillräcklig mån förfogat eller
kan väntas komma att förfoga över krediter, bör detta bedömas mot den bakgrunden
att åtminstone det senaste decenniet kan uppvisa en råd ekonomisk-politiska
åtgärder som varit avsedda att dämpa eller rent av förhindra
näringslivets kapitalförsörjning. Den alltmer sjunkande självfinansieringen
är ett faktum, om vilket bl. a. kan hänvisas till 1965 års långtidsutredning.
För försäkringsbolagens del har i olika omgångar ända från början av 1950-talet och med i stort sett stegrad skärpa gällt rekommendationer från riksbanken
om prioritering av framförallt bostadsmarknaden på bl. a. näringslivets
bekostnad. Fn dylik rekommendation gäller jämväl för närvarande
sedan årsskiftet 1965/66. 1962 tillkom likviditets- och kassakvotslagen samt
placeringskvotslagen, vilken senare innebär möjlighet att prioritera i första
hand bostadsmarknaden. Jämväl 1966 års regler om aktievinstbeskattning
verkar i samma riktning, nämligen att minska näringslivets finansieringsmöjligheter.
För försäkringsbolagens del tillkommer vidare att deras förslag
angående liberalisering av livförsäkringsbolagens placeringsregler i den
del förslagen avsåg ökad rätt att placera i aktier samt en vidgning av den
s. k. fria sektorn av livförsäkringsfonden avvisades i proposition nr 5/1966.
Ett genomförande av de nämnda förslagen skulle ha ökat försäkringsbolagens
möjligheter att tillfredsställa näringslivets kapitalbehov. Förbundet
vill även erinra om att försäkringsbolagen i skilda sammanhang hemställt
om att utredning rörande vinstandelslån måtte verkställas, vilken typ av
värdepapper skulle underlätta näringslivets kapitalanskaffning. Någon utredning
har såsom framgår av remisshandlingarna icke kommit till stånd
men det bedömes nu såsom »inte osannolikt» att så kommer att bli fallet.
Flera exempel i samma riktning skulle här kunna anföras. De! sagda ger
emellertid en tillräcklig bakgrund för konstaterandet, att i den mån näringslivet
blivit missgynnat vid fördelning av tillgängliga kapitaltillgångar så har
detta icke berott på kreditväsendets nuvarande struktur utan fastmer på
hindrande åtgärder från statsmakternas sida.

I den första av de remitterade promemoriorna har som skäl för skapandet
av en investeringsbank hänvisats till vissa såsom nya betecknade finansieringsbehov.
Såsom en första kategori har härvid nämnts investeringar i
forskning och utveckling, som »kan förväntas utmogna först på mycket lång
sikt». Om denna typ av investeringar uttalas i PM nr 1 att »deras avkastning
är svår att kalkylera och man kan i alla händelser inte ställa omedel -

no

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

bara förräntningsanspråk på det nedlagda kapitalet. Dessa investeringar
kommer därför att uppfattas som speciellt riskfyllda».

Grundforskning i allmänhet synes enligt riksförbundets mening i första
hand vara en samhällelig angelägenhet. När det gäller övriga forsknings- och
utvecklingsområden kan förbundet svårligen föreställa sig att ett företag beslutar
investeringar utan relativt klara förhoppningar om räntabilitet åtminstone
på någon sikt. Därest dylika finansieringsbehov i det enskilda fallet
skulle få en sådan storleksordning att företagets existens, om räntabilitetsförhoppningarna
ej slår in, skulle vara hotad, kommer en investering ej
till stånd om ej staten ikläder sig någon form av garanti i fall där investeringen
av samhällsekonomiska eller andra skäl anses böra komma till stånd.
Det synes emellertid knappast finnas anledning att för dessa mera sällsynta
tillfällen inrätta eu särskild investeringsbank, eftersom enbart ett lån från en
statlig investeringsbank ändock ej skulle lösa problemen i nu nämnda fall.

Den andra kategorien av nya finansieringsbehov som synes kunna utkristalliseras
ur PM nr 1 är fall, där det enligt promemorian skulle kunna föreligga
behov av lån som skulle vara för stora för de nuvarande enheterna på
den svenska kreditmarknaden.

Riksförbundet vill sätta ifråga huruvida det skulle ha förekommit såsom
lönsamma bedömda lånebehov, som på grund av sin storlek icke kunnat tillfredsställas
på den nuvarande kreditmarknaden. Vid konstaterandet, att den
samlade kapitaltillgången icke skulle komma att öka genom tillkomsten av
en investeringsbank, att det i PM nr 2 förutsättes att investeringsbanken aktivt
skulle delta i konsortier i fall av stora lån och önskad riskspridning
samt att dylika konsortier lika gärna kan bildas och också har bildats av
existerande kreditinstitut, finner riksförbundet att argumentationen för inrättande
av banken ej heller i denna del är bärande.

Den tredje kategorien av nya finansieringsbehov synes hänföra sig till
»önskemål som kan föreligga att styra investeringar bort från områden
som på längre sikt kan förutses komma att bli överbelastade beträffande
bostadsefterfrågan, transportväsen in. m.» Åtminstone i dessa fall kan enligt
promemorian motiveras »avsteg från begränsade företagsekonomiska
räntabilitetskriterier».

De sistnämnda fallen, som enligt PM nr 1 sålunda skulle falla inom en
investeringsbanks verksamhetsområde, är enligt riksförbundets mening av
en typ som snarare är att jämföra med lokaliseringsstöd än med kreditgivning
i vanlig mening. Dessa frågor synes därför vara mera lämpade att lösas
genom särskilda åtgärder beslutade av riksdagen än såsom normala
ärenden inom en bank.

Riksförbundet vill i detta sammanhang något uppehålla sig vid en fråga
som icke entydigt besvaras av promemoriorna, nämligen frågan om räntabiliteten.
Som ovan återgivits skulle en investeringsbank i Aissa fall kunna
göra »avsteg från begränsade företagsekonomiska räntabilitetskriterier»
(PM nr 1). Å andra sidan uttalas på annan plats att »det bör betonas att
det här ej är fråga om att ge avkall på kraven på räntabilitet för investeringsprojektet»
(PM nr 1) och vidare att »det blir inte fråga om subventionering
av den art som i andra fall kan vara motiverad från arbetsmarknads-
och lokaliseringssynpunkter» (PM nr 2). På ytterligare ett annat
ställe anföres att »förräntningskravet på det insatta kapitalet synes emellertid
i detta sammanhang böra sättas i andra hand» (PM nr 2). Det säges
vidare att »bankens upplåning är tänkt att ske på marknadsmässiga villkor»
(PM nr 2), under det att räntesättningen vid utlåningen icke beröres.

in

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

Riksförbundet anser det oundgängligen nödvändigt att klarhet skapas på
dessa punkter om det över huvud taget skall vara möjligt att på ett meningsfyllt
sätt söka bedöma lancerandet av den tänkta investeringsbanken på kreditmarknaden.

Riksförbundet vill vidare återge ett avsnitt i den första promemorian, som
anger svårigheten att bedöma den föreslagna investeringsbankens uppgifter
och verksamhetssätt. I promemorian anföres: »Det är för närvarande mycket
svårt att förutse omfattningen av den kreditefterfrågan som kan riktas
mot den statliga investeringsbanken och hur denna efterfrågan kan komma
att bedömas med hänsyn till uppfattningen om investeringsbankens
verksamhetsområde. Detta senare kan närmare definieras t. ex. med hänsyn
till den legala naturen av de för investeringsbanken tillåtna placeringsobjekten.
Men de allmänna riktlinjerna för placeringspolitiken torde inte i
förväg kunna preciseras mycket mer än vad som gjorts i det föregående».

Av det citerade samt av vad dessförinnan anförts framgår sålunda att remissinstanserna
får försöka bedöma en föreslagen investeringsbank och
dess verksamhet med utgångspunkt från nuvarande kreditinstitut med legalt
begränsade möjligheter jämfört med investeringsbanken, vartill kommer
att den föreslagna bankens verksamhet delvis endast antydningsvis
eller ofullständigt anges. Det är självklart att dylika bedömningar ställer
sig mycket svåra att göra.

Av vad sålunda anförts framgår enligt riksförbundets mening att de exempel
på den föreslagna bankens verksamhetsområde som angivits i promemoriorna
ej kan utgöra grund för dess inrättande. Riksförbundet finner
det emellertid i och för sig angeläget att åtgärder vidtages för underlättande
av näringslivets kreditförsörjning. En samlad översyn och utredning rörande
olika företeelser som i dagens läge reser hinder för en högre funktionsduglighet
på kreditmarknaden bör därför komma till stånd. Bl. a. bör snarast
undanröjas de olika prioriteringar, som innebär att näringslivet sättes
på undantag. En utredning bör vidare ta sikte på en förbättring av de nuvarande
kreditinstitutens legala möjligheter att lämna erforderliga krediter
och detta med en sådan utformning att rimliga valmöjligheter mellan olika
låneformer lämnas låntagarna. Dessa frågor faller för övrigt till stor del
inom kreditinstitututredningens område.

Riksförbundet får sålunda under hänvisning till vad förbundet ovan anfört
dels avstyrka föreliggande förslag till inrättande av en investeringsbank,
enär förslaget är ofullständigt och i de delar som närmare motiverats
ej kan anses välgrundat, dels bestämt förorda en utredning med den
inriktning som ovan angivits.

12. Svenska Sparbanksföreningen

Förslaget grundar sig i huvudsak på den en dag tidigare framlagda utredningen
om de finansiella långtidsperspektiven i svensk ekonomi. Innehållet
är en motivering för behovet av en investeringsbank (PM 1) samt
en allmän skiss till uppläggning i stort av investeringsbankens rörelse och
förhållande till kreditmarknaden (PM 2). Förslaget är emellertid i åtskilliga
väsentliga detaljer inte närmare utfört; något förslag till bolagsordning
och organisation för det statliga aktiebolag det är fråga om har exempelvis

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

ej framlagts och inte heller har mer än i allmänna ordalag angivits riktlinjerna
för placeringspolitiken.

Sparbanksföreningens yttrande får därför karaktären av en allmän diskussion
av och ställningstagande till behovet av och de tänkbara verksamhetsformerna
för det föreslagna institutet, samt de effekter förslagets genomförande
kan tänkas få för den reguljära kreditmarknaden. I de avseenden
där några mera konkreta förslag inte nu framlagts räknar föreningen
med att få anledning att återkomma med ytterligare synpunkter i ett senare
sammanhang.

Frågan om behovet av en investeringsbank

I den första promemorian sammanfattas en rad faktorer som anses peka
på att näringslivets kreditbehov under de närmaste åren kommer att växa
väsentligt och även bli av en delvis annan art än tidigare. Skälen härför
är på tillgångssidan den sjunkande självfinansieringsgraden och på användningssidan
ett starkt växande investeringsbehov, vars tillgodoseende
bedöms nödvändigt för att säkerställa det svenska näringslivets framtida
effektivitet och konkurrenskraft. Arten av investeringar det här blir fråga
om anges i stor utsträckning vara projekt, vars förväntade avkastning i
synnerhet på kort sikt kan vara osäker. En fortsatt strukturrationalisering
inom en rad branscher medför samtidigt att åtskilliga av dessa behövliga
investeringar var för sig skulle bli av en storleksordning, som man hittills
endast haft att räkna med i undantagsfall.

Totalstorleken av detta nya slags investeringar är vansklig att ange, och
något försök till beräkning har inte heller gjorts i detta avsnitt. Sparbanksföreningen
kan emellertid rent allmänt ansluta sig till denna bedömning av
näringslivets framtida investeringsbehov.

I fråga om möjligheterna att tillgodose dessa investeringsbehov diskuteras
i promemoriorna några alternativ — ekonomisk-politiska åtgärder i syfte
att höja företagens självfinansieringsgrad och en slussning av kreditmedel
från AP-fonderna till företagssektorn, antingen direkt eller via affärsbankerna.
Dessa vägar anses emellertid vara behäftade med sådana olägenheter
eller sådan osäkerhetsgrad i fråga om i vilken utsträckning de
önskade effekterna på dessa vägar kan uppnås, att man i stället funnit sig
böra förorda den tanke som sedan närmare utvecklats, nämligen inrättandet
av en statlig investeringsbank, där staten skulle stå för det riskbärande
kapitalet och medel i övrigt anskaffas genom upplåning på värdepapper
smarknaden.

Beträffande de alternativ som promemoriorna avvisar kan Sparbanksföreningen
ansluta sig till motiveringen för att inte införa ett system med
direkt långivning från AP-fonderna till näringslivet. Det synes föreningen
odiskutabelt att sådana uppgifter ej är förenliga med principerna för ATPsystemet,
framför allt med hänsyn till att det i AP-fonderna hopsamlade
sparandet inte lämpligen bör placeras på ett sätt som är direkt riskbärande.
I fråga om alternativet att åstadkomma en slussning av AP-medel via affärsbankerna
till näringslivet kan Sparbanksföreningen också ansluta sig
till den avvisande inställning som intagits i promemorian. Det är visserligen
oklart om promemorieförfattaren verkligen avsett vad som är den bokstavliga
innebörden av texten, nämligen att affärsbankerna skulle erhålla
en exklusiv rätt att utföra denna slussningsfunktion. I så fall är tanken
oacceptabel redan av det skälet att detta skulle innebära en genomgripande
förändring av konkurrensförhållandena på den reguljära kreditmarknaden.
Men även om tanken varit att medelsöverföringen skulle kunna ske

113

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

också via andra slag av banker, framstår denna väg som olämplig, bl. a.
därför att det ej synes osannolikt att den skulle innebära risker för en kreditfördelning,
som inte på det sätt som i promemorian anses önskvärt beaktar
även de samhällsekonomiska aspekterna.

Tanken på åtgärder för att höja företagens självfinansieringsgrad kan
enligt Sparbanksföreningens mening inte på samma sätt avfärdas. I promemorian
anges som huvudskäl till det finansieringsbehov som aktualiserats
just den nedgång i självfinansieringsgraden som inträffat under senare
år. En fortsättning av denna utveckling innebär med all säkerhet en
minskad benägenhet till investeringar inom näringslivet, inte endast av del
skälet att erforderliga medel i form av eget sparande därigenom inte står
direkt till förfogande, utan även därför att denna låga självfinansieringsgrad
i sig själv medför eu mindre benägenhet till risktagande i investeringar,
även om det erforderliga kapitalet kan anskaffas på annat sätt, dvs.
lånevägen. Detta konstaterande måste i särskilt hög grad gälla det slag av
investeringar man i promemorian anser det speciellt önskvärt att i framtiden
möjliggöra, exempelvis imesteringar i utvecklingsarbete, där den förväntade
avkastningen kan ligga i en avlägsen framtid och även vara förhållandevis
osäker.

Även om de skäl som i promemorian anses tala mot en alltför hög självfinansieringsgrad
inom näringslivet inte enligt Sparbanksföreningens mening
kan frånkännas relevans, anser föreningen det vara en felsyn om man
tror att den minskade självfinansieringsgraden skall kunna ersättas enbart
med förbättrade kreditmöjligheter. Promemorieförfattaren har också antytt
en liknande uppfattning då han uttalat att en fortsatt neddragning av självfinansieringsgraden
knappast är möjlig. Föreningen vill understryka nödvändigheten
av att denna fråga ägnas en betydande uppmärksamhet i framtiden
och att de ekonomisk-politiska möjligheter som föreligger för att påverka
företagens självfinansieringsgrad begagnas i den mån det blir nödvändigt.
Synen på dessa frågor bör därvid inte begränsas enbart till de större
företagens situation; samhällsekonomiskt är det av väsentligt intresse
att uppmärksamma de speciella problem som i detta avseende ofta synes
förekomma inom moderna och konkurrenskraftiga företag i storleksklasserna
»mindre» och »medelstora».

Sparbanksföreningen vill vidare påpeka att man kan diskutera ytterligare
alternativa vägar för att tillgodose det konstaterade kapitalbehovet. Lättnader
i säkerhetskraven för bankernas utlåning är en sådan väg. där det inte
är säkert att de olägenheter som i promemorian befaras härvid skulle följa

— i form av en skärpning av »exklusiviteten» i bankernas kreditbedömning

— skulle bli särskilt stora. I den mån ett förenhetligande kommer till stånd
av lagreglerna för de olika grupperna av bankinstitut — en fråga vilken
den arbetande kreditinstitututredningen har i uppdrag att pröva — skulle
i alla händelser garanteras en ökad och nyttig konkurrens på detta område
mellan de existerande grupperna av bankinstitut. Bland dessa finns sparbanker
och affärsbanker, vilkas olika företagsform direkt uppmuntrar en
inbördes konkurrens och dessutom två statliga banker. De säkerhetsproblem
som ändå skulle kvarstå kunde exempelvis lösas med ett utbyggt system
av statliga kreditgarantier, och vad beträffar den omstrukturering av
kreditmarknadens utbudssida som krävs kunde detta tillgodoses bl. a. genom
ett ökat inslag av medel- och kortfristiga krediter från sparbankerna
och en fortsatt tillväxt av AP-fondernas redan betydande långfristiga kreditgivning
till näringslivet. Det senare slaget av krediter skulle i så fall liksom
hittills ha formen av obligationslån, där säkerheterna i behövlig utsträckning
finge kompletteras med statliga garantier.

114

Iiungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

Enbart en utveckling av sistnämnda slag — som redan kan sägas ha inletts
och i alla händelser torde komma till stånd — har emellertid i förhållande
till tanken på en statlig investeringsbank sannolikt den nackdelen,
att kreditgivningens omstrukturering skulle gå långsammare. Man uppnår
inte heller den — kanske inte minst från psykologisk synpunkt — stimulerande
effekt, som ett tillskapande av det föreslagna institutet, förutsatt att
det sker i former som ter sig positiva för näringslivet, bör kunna få för näringslivets
framtidstro och därmed för dess investeringsbenägenliet. Sparbanksföreningen
anser därför — under förutsättningar som utvecklas närmare
i det följande — att förslaget till eu statlig investeringsbank är värt
att prövas i praktiken.

Utrymme och efterfrågan på den framtida kreditmarknaden

I utredningen »Finansiella långtidsperspektiv» har gjorts vissa beräkningar
av kreditmarknadens utseende år 1970 med utgångspunkt dels från en
»realkalkyl» över investeringsbehoven från olika sektorer, dels från en finansiell
kalkyl av vilken kreditfördelning som skulle uppnås under vissa
förutsättningar beträffande allmänhetens och de olika bankinstitutens placeringspreferenser.
Enligt den »reala» behovskalkylen (s. 78) skulle företagssektorns
upplåning ha passerat och väsentligt överstiga bostadssektorns
upplåning (siffrorna är i det använda räkneexemplet för år 1970 i 1965
års priser, en nettoupplåning på för bostadssektorn 6 miljarder och för
näringslivet 7,5 miljarder, vilket kan jämföras med respektive 5,25 och 5,8
miljarder i den preliminära kreditmarknadskalkylen för 1966). Även om
andra låntagargrupper — främst då kommunerna — kan förväntas ställa
icke obetydliga anspråk på den framtida kreditmarknaden är det uppenbart
att näringslivs- och bostadssektorerna kommer att bli de stora låntagargrupperna.
Enligt räkneexemplet skulle de tillsammans upptaga ca 80 %
av det totala kreditflödet år 1970.

Sparbanksföreningen anser det angeläget att det påtalade ökade kreditbehovet
för näringslivet på detta sätt ses i relation till det totala kreditmarknadsutrymmet
och kreditbehoven från andra håll, dvs. i första hand
från bostadssektorn. Föreningen vill sätta ett frågetecken för realismen i
bedömningen av sistnämnda sektors kreditanspråk år 1970. Visserligen kan
bostadsbyggandets volym och därmed kapitalanspråken bli avhängiga av
den framtida utformningen av bostadspolitiken, men om det av Kungl.
Maj:t aviserade bostadsbyggnadsprogrammet på en miljon nya lägenheter
under tio år skall realiseras fordrar detta en fortsatt tillväxt i produktionen
under de närmaste åren, vilket givetvis också kommer att leda till en tillväxt
i kreditbehovet. Vidare tillkommer prisstegringarna, till vilka man i
den nämnda kalkylen, genom att begagna 1965 års priser, inte tagit ställning.
Prisutvecklingen på detta område har emellertid en reell betydelse för
vilken andel av den totala kreditvolymen bostadsbyggandet kommer att
ställa anspråk på, eftersom denna totala volym inte automatiskt kan förväntas
tillväxa i samma takt som inflationen. Föreningen anser det bl. a. av
dessa skäl sannolikt att vi åren 1970 och därefter alltjämt kommer att ha en
situation, där bostadsbyggandets kreditanspråk måhända är väl i nivå med
näringslivets och där i varje fall konkurrensen om kreditutrymmet mellan
dessa båda sektorer blir intensiv.

Om man i en sådan situation för att tillgodose näringslivets kreditbehov
företar någon mera väsentlig omläggning av AP-fondernas placeringspolitik
som går ut över dess bostadsplaceringar, skulle en besvärlig situation här

Kungl. Mcij:ts proposition nr 56 år 1967

115

kunna uppstå. Något behov av en sådan omfördelning föreligger dock knappast
enligt Sparbanksföreningens mening. Föreningen förutsätter då att den
statliga investeringsbankens kreditgivning i enlighet med vad som sägs i
promemorian väsentligen skulle inriktas på att »fylla ut» ett kreditbehov
som inte kan tillgodoses inom ramen för de nuvarande kreditmarknadsinstitutionerna
och alltså inte ha som något huvudsyfte att bedriva konkurrens
med de existerande kreditinstituten på områden, där någon utfyllnad
av kreditbehoven inte i och för sig är behövlig. Den »konkurrensmässiga»
innebörden av detta utvecklas närmare i följande avsnitt. Från kreditvolymssynpunkt
kommer emellertid en sådan »marginell» inriktning av investeringsbankens
verksamhet att innebära att den kapitalvolym som går
via banken trots allt blir i förhållande till den totala kreditmarknadsvolymen
relativt liten. Detta framgår också av de översiktliga beräkningar som
gjorts i PM 2, där i det använda räkneexemplet antagits att ca 6 % av den
totala kreditförmedlingen år 1970 skulle ske via investeringsbanken.

Det kunde måhända vara av värde att mot bakgrund av denna bedömning
av de framtida kreditbehoven någon allmän princip fastlades rörande den
framtida finansieringen av bostadsbyggandet. En sådan princip skulle exempelvis
kunna vara, att obligationsmarknaden bör svara för huvuddelen av
bostadsbyggandets slutgiltiga finansiering med långfristigt kapital, varmed i
så fall skulle förstås krediter under de statliga lånen. AP-fondernas medel
skulle här — givetvis under samtidigt hänsynstagande till det kreditbehov,
som fonden måste medverka till att fylla på andra håll — så att säga ligga
»i botten» tillsammans med de statliga bostadskrediterna. Ett tillskott därutöver
från bankerna till den slutliga bostadsfinansieringen är i dagens läge
av behovet påkallat och kommer säkerligen att vara det under relativt lång
tid. Trots detta synes ett rimligt synsätt vara, att bankernas engagemang i
denna del av bostadsfinansieringen betraktas som »marginell» i den meningen
att det tas i anspråk för att fylla ut det utrymme för vilket obligationsmarknaden
inte räcker till. För näringslivskrediterna skulle investeringsbankens
insatser vara marginella och ligga »överst» på samma sätt som
bankernas insatser skulle göra på bostadsmarknaden.

Motivet för en sådan princip skulle givetvis vara att bostadsplaceringar
lämpar sig mycket väl för den typ av medel som AP-fonderna förvaltar.
Detta gäller både i säkerhetshänseende och i fråga om krediternas och kreditbehovens
fristighet. På samma sätt gäller i fråga om den av sparbanker
och affärsbanker förvaltade medelsvolymen att den väl lämpar sig för medelfristiga
och kortfristiga krediter, vilket i fråga om bostadssektorn betyder
framför allt byggnadskreditiv samt topplån i den slutliga finansieringen och
i fråga om näringslivet ett tillgodoseende av andra kreditbehov än de som
är av det mest långfristiga och/eller riskbärande slaget.

Sparbanksföreningen vill i detta sammanhang inte underlåta att framhålla,
att sparbankernas betydelse som finansiärer till näringslivet i allmänhet
underskattas i betydande grad, vilket innebär att väsentliga tendenser av
betydelse för framtidsbedömningen av kreditmarknaden förbises. Så är
även fallet i de två aktuella promemoriorna och i utredningen om de finansiella
långtidsperspektiven. Ett skäl härtill är de brister i sparbankernas
kreditstatistik på detta område som länge förelegat, men som f. n. och i
samband med införandet av databehandlingsrutiner för lånerörelsen håller
på att rättas till. Det kan i sammanhanget förtjäna att nämnas, att i de
sparbanker där en detaljerad fördelning av låneportföljerna på ändamål
redan har gjorts — dessa är till antalet fem, med en sammanlagd utlånings -

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

volym vid senaste årsskifte av 944 milj. kr. — andelen krediter till näringslivet
inte är obetydlig. Vid senaste årsskifte utgjorde utlåningen till företag
(.bostadsföretag oräknade) och till fysiska personer som var företagare tillsammans
18 % av den totala utlåningen. Av dessa 18 % var 9 % jordbrukskrediter.
Detta material är självfallet för litet för att medge några
generella slutsatser rörande sparbanksväsendets totala engagemang på detta
område. Sparbanksföreningen räknar emellertid med att inom det närmaste
året erhålla ett tillfredsställande underlag för sådana beräkningar.

Samarbete och konkurrens mellan investeringsbanken och kreditinstituten

Sparbanksföreningen har redan ovan understrukit som sin uppfattning
att, om investeringsbanken tillskapas, det i allt väsentligt bör ske för att fylla
eu ny funktion, som det reguljära kreditväsendet kan tänkas få svårt att
klara av. Detta bör i praktiken innebära att bankens verksamhet inte göres
mer omfattande än vad som krävs för att fylla denna funktion — den i
PM 2 beskrivna lånegarantivägen bör här kunna bli mycket användbar.

Föreningen anser visserligen också en del av promemorians motiveringar
för behovet av eu ökad konkurrens på kreditmarknaden som bärkraftiga —
exempelvis i frågan om förmedlingen av obligationsemissioner. Det får dock
inte glömmas bort att de brister i konkurrensen mellan bankinstituten, som
på en del punkter säkerligen med fog kan anses föreligga i dagens läge, är ett
resultat av bristsituationen på kreditmarknaden och, framför allt, av den
rådande banklagstiftningen och dess i vissa väsentliga hänseenden olika,
och därmed konkurrenshämmande, regler för olika slag av banker. I den
mån resultatet av kreditinstitututredningens arbete skulle bli en förenhetligad
banklagstiftning, slopas hindren för att utvidga den redan i dag i flertalet
avseenden intensiva konkurrensen mellan bankerna till hela verksamhetsfältet.
Sparbankerna, vilkas företagsform som bekant icke är primärt
vinstsyftande, kommer härvid att se som en av sina huvuduppgifter att
medverka till en sådan konkurrens. Behovet av konkurrensstimulerande åtgärder
genom inrättande av nya bankinstitut skulle därigenom minska eller
helt försvinna.

Om en investeringsbank tillskapas innebär dock detta sannolikt — även
om huvudmotivet för tillskapandet är ett annat — att i vissa fall en konkurrens
mellan denna och övriga banker kommer att uppstå. Det finns ingen
anledning för Sparbanksföreningen att intaga en negativ hållning härtill —
förutsatt att det blir fråga om eu konkurrens på lika villkor. En utvecklingav
innebörd att investeringsbanken i olika hänseenden skulle gynnas i denna
konkurrens framstår däremot som oacceptabel. En sådan utveckling kan
endast motiveras utifrån synsättet att ett ökat statligt inflytande över kreditmarknaden
är ett självändamål, snarare än något som skall syfta till att
bidra till näringslivets effektivisering och därmed till den allmänna välståndsutvecklingen.
Till det förra slaget av synsätt kan Sparbanksföreningen
inte ansluta sig. ,

Eu konkurrens på lika villkor innebär enligt föreningens mening att investeringsbankens
medelsanskaffning blir föremål för samma emissionskontroll
och reglering av räntevillkor som gäller för övriga upplånande institutioner.
Beträffande bankens .medelsplacering sägs i promemoriorna att
någon subventionering av låntagarna inte skall förekomma, vilken princip
Sparbanksföreningen ansluter sig till. Denna princip bör på lämpligt sätt
fastslås, t. ex. i bankens bolagsordning, Man bör emellertid vara klar över att

117

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

upprätthållandet av principen i praktiken blir ett svårt awägningsproblem för
investeringsbanken. De projekt banken skall finansiera kommer ju bl. a. att
vara sådana, vars förväntande avkastning kan vara avlägsen och osäker redan
företagsekonomiskt sett eller rentav utgöras av en avkastning i »vidare
samhällsekonomisk mening». I praktiken blir säkerligen en långivning av
detta slag svår, kanske omöjlig att förena med principen »inga subventioner».

I sammanhanget är det då rimligt att tänka sig, anser föreningen, att i
varje fall de vidare samhällsekonomiska lönsamhetsbedömningar, som banken
kommer att göra beträffande objekt för vilka lån söks, redovisas Öppet
med viss regelbundenhet. Att dessutom företrädare för näringslivet och huvudgrupperna
inom bankväsendet bör ingå i investeringsbankens styrande
organ anser föreningen självklart. Banken måste vidare i den del av sin
rörelse där den kan komma att uppträda i direkt konkurrens med övriga
bankinstitut tillämpa marknadsmässiga villkor. Eljest kan följden bli en
olycklig vidareutveckling av den situation som man i dag snarast önskar
komma bort från på kreditmarknaden, nämligen förhållandet att de båda
nuvarande statliga bankinstituten har låga eller inga krav på förräntning
av det egna kapitalet, och därigenom är gynnade i förhållande till sina konkurrenter.

Sparbanksföreningen anser att någon statlig garanti inte torde behöva
införas som extra säkerhet för investeringsbankens upplåning. Inte heller
bör banken tills vidare ges rätt till aktieplaceringar. Redan promemorian
andas stor tveksamhet om behovet och lämpligheten av ett arrangemang av
sistnämnda slag och Sparbanksföreningen menar att en sådan rätt bör övervägas
i samband med överväganden om motsvarande rätt för bankinstituten
i övrigt.

Rent allmänt vill föreningen också understryka att penning- och kreditmarknadspolitiken
måste förhålla sig neutral mellan investeringsbanken och
övriga banker i sådana avgöranden som har betydelse för konkurrensförhållandet
dem emellan.

Sammanfattningsvis anser alltså Svenska sparbanksföreningen att förslaget
till en investeringsbank, under de förutsättningar föreningen angivit i
det föregående, är värt att föras vidare och göras till föremål för proposition
till riksdagen. Eftersom förslaget dessförinnan behöver konkretiseras på ett
antal punkter — förutom vad som ovan påpekats behöver också den nya
bankens förhållande till inspektionsmyndigheterna klarläggas — vill Sparbanksföreningen
föreslå att en arbetsgrupp snarast bildas med deltagare
från berörda statliga myndigheter, näringslivet och kreditinstituten för
att vidareutveckla det föreliggande förslaget. Sparbanksföreningen är för
sin del beredd att omedelbart ställa representanter till förfogande för medverkan
i ett sådant arbete.

13. Sveriges Grossistförbund

I PM nr 1, som behandlar behovet av en investeringsbank, framhålles att
utvecklingen inom näringslivet leder till starkt ökade kapitalbehov. Det konstateras
också, att den successivt fallande självfinansieringsgraden inom
näringslivet innebär, att kreditmarknaden i ökad utsträckning måste tas i
5 Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr 56

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

anspråk för att de ökade kapitalbehoven skall kunna täckas. Dessa förhållanden
anses i sin tur påkalla en förändring och komplettering av nu existerande
kreditmarknadskanaler.

Det finns i och för sig icke anledning att rikta några invändningar mot
den bedömning av de sannolika utvecklingstendenserna inom näringslivet»
som sålunda kommer till uttryck i promemorian. Olika utredningar pekar
tvärtom otvetydigt på att kapitalbehoven kommer att bli stora, och detta
gäller även andra näringsgrenar än industrin. Vi vill sålunda beträffande
den näringsgren, som vi företräder, partihandeln, erinra om att kapitalbehovet
inom denna sektor enligt långtidsutredningen beräknas uppgå till ca
300 milj. kr. per år för investeringar i lagerbyggnader, vartill kommer ett
behov av rörelsekapital av ungefär samma storleksordning. Därtill kommer
emellertid ett icke närmare preciserat kapitalbehov för de förvärv av företag,
som kommer att bli nödvändiga för att en på sikt rationell företagsstruktur
skall kunna uppnås. Det är uppenbart, att detta kapitalbehov inom
vissa branscher kommer att bli betydande.

De samlade kapitalbehoven inom näringslivet kan förväntas få en sådan
omfattning och inriktning, att vissa institutionella förändringar på kapitalmarknadssidan
blir nödvändiga. Vi har också för vår del i olika sammanhang
— bl. a. i vårt yttrande över långtidsutredningen — betonat detta och
därvid särskilt tryckt på nödvändigheten att finna nya vägar för kanalisering
av AP-fondens växande medel till näringslivet. Vi finner det därför i
och för sig tillfredsställande att denna viktiga fråga upptagits till behandling
i föreliggande promemorior.

Innan vi ingår på en behandling av hithörande problem, vill vi emellertid
framhålla, att betydelsen av företagens självfinansieringsgrad inte får
underskattas. Det är riktigt, att självfinansieringen minskat, vilket inte
minst varit fallet inom partihandeln. Vi vill sålunda erinra om att partihandelns
självfinansieringsgrad, uttryckt som kvoten mellan partihandelns
bruttosparande och bruttoinvesteringsutgifter inklusive förändringar i lagervolymen,
under perioden 1951—1959 utgjorde i genomsnitt ca 70 % mot
48 % för åren 1960—1962. Självfinansieringsgraden torde i praktiken ha
varit än lägre beroende på att ökningen i utestående kundfordringar, som
inte redovisas i statistiken, torde ha varit större än ökningen av partihandelns
leverantörskulder. Det finns anledning räkna med att självfinansieringsgraden
efter 1962 ytterligare minskat. Denna minskning av självfinansieringsgraden
är för partihandelns del särskilt oroande med hänsyn till att
partihandelsföretagen till väsentlig del utgöres av familjeföretag och till
följd därav har särskilda svårigheter att öka det egna kapitalet.

I promemorian anges den lägre självfinansieringsgraden inom företagen
närmast vara positiv, eftersom det leder till att företagen blir mer beroende
av extern finansiering, vilket i sin tur leder till att myndigheterna kan få
ökad kontroll över investeringsutvecklingen. Häri ligger en klar strävan till
styrning av näringslivets investeringar, som för övrigt är genomgående i
promemoriorna. Vi vill för vår del framhålla, att en central styrning alltid
innebär stora risker, därför att det blir bedömningarna inom en enda instans,
som blir i hög grad avgörande för utvecklingen. Man synes förutsätta,
att denna instans bättre än andra skulle kunna bedöma de sannolika utvecklingstendenserna
inom näringslivet och avgöra vilka projekt, som är
tänkbara. Detta är en helt orealistisk ståndpunkt, för vilken det i varje fall
inte går att finna något stöd i den hittillsvarande utvecklingen.

Man kan naturligtvis alltid diskutera vilken självfinansieringsgrad, som

119

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

är den mest ändamålsenliga i olika situationer. Betydelsen av en rimlig
självfinansiering får emellertid inte underskattas. Enligt vår mening är
självfinansieringen nu så låg, att en höjning framstår som angelägen. Därigenom
skapas inte minst psykologiska förutsättningar för en satsning inom
företagen på projekt, som på längre sikt framstår som lönsamma men som
samtidigt kan bedömas vara riskfyllda.

I PM nr 1 konstateras, att år 1970 omkring en tredjedel av den totala nyutlåningen
på den organiserade kreditmarknaden kan beräknas komma
från AP-fonden. Det är mot denna bakgrund helt självklart, att AP-fondens
utlåning måste anpassas till det nya läge, som sålunda uppkommer, och
framför allt att näringslivets andel av fondens utlåning måste ökas. Därom
kan knappast några delade meningar råda.

Den vidgade kanalisering av AP-fondens medel till näringslivet, som sålunda
måste komma till stånd, kan ske på olika vägar. Vi har såsom redan
framhållits i olika sammanhang hävdat, att en slussning via affärsbankerna
vore den naturligaste lösningen, eftersom man då kunde utnyttja en befintlig
organisation och framför allt dra fördel av den sakkunskap och de erfarenheter,
som finns samlade inom bankväsendet. Vi har i samband därmed
också efterlyst en revision av banklagen och bl. a. betonat, att gällande
säkerhetsbestämmelser, som i alltför hög grad gynnar företag med traditionella
saksäkerheter på andra företags bekostnad, bör uppmjukas. Dessa åtgärder
bör snarast vidtagas.

I promemorian går man emot en kanalisering via affärsbankerna, och
man förordar i stället, att ett från både nuvarande kreditinstitut och APfonden
fristående långivarinstitut inrättas. Staten förutsättes stå för det
riskbärande kapitaltillskottet.

Vi kan för vår del inte dela den negativa attityd gentemot affärsbankerna,
som kommer till uttryck i promemorian. Vi kan inte finna, att bankernas
låneverksamhet skulle vara »exklusiv» i den bemärkelsen, att den ensidigt
skulle gynna någon viss kategori av låntagare. Vi finner det tvärtom väsentligt
understryka, att långivningen från bankerna är uppdelad på så många
olika instanser — inklusive en statlig affärsbank — att någon risk för ensidig
inriktning av krediterna inte föreligger. Det är inte fråga om, att det
skulle behövas »en osynlig hand» för att lånemedlen skall styras »till de
mest produktiva och räntabla investeringarna». Det räcker med att hänvisa
till att det trots vissa institutionella brister i vårt nuvarande system varit
möjligt att klara den betydande strukturomvandling av vårt näringsliv, som
präglat de senaste årens utveckling. Exempel på denna omvandling kan inte
bara hämtas från industrin. Vi vill sålunda erinra om att det inom partihandeln
genom företagssammanslagningar skapats enheter, som även internationellt
sett är stora. Dessa exempel från olika branscher visar, att det
trots bristerna i systemet varit möjligt att klara många problem. Det är väsentligt,
att förutsättningar nu skapas för att näringslivet skall kunna fortsätta
på den inslagna vägen.

När man bedömer affärsbankernas roll i detta sammanhang är det viktigt
att hålla i minnet, att dessa inte är några kapitalmarknadsinstitut utan i
första hand är inriktade på andra former av krediter. Från affärsbankshåll
liksom också från andra instanser har man emellertid i olika sammanhang
framlagt förslag till hur en på långfristiga projekt inriktad kreditgivning
skulle kunna ordnas på ett effektivare sätt än hittills. Det är inte rimligt,
att dessa förslag skall avfärdas så lättvindigt som nu sker i promemorian.
Vi finner det tvärtom uppenbart, att man genom att skapa förutsättningar

120

Kangl. Maj.ts proposition nr 56 år 1967

för bankerna att bilda på långfristig kreditgivning inriktade institut åstadkommer
en konkurrens på marknaden, som ger en väsentligt mer allsidig
bedömning av uppkommande projekt än vad som blir möjligt vid en koncentration
till en enda statlig investeringsbank. Vid en sådan koncentration
skulle man verkligen med fog kunna tala om exklusivitet i utlåningen.

De promemorior, i vilka förslaget om en statlig investeringsbank framlägges,
ger enligt vår mening inte tillräcklig grund för ett ställningstagande
till ett projekt av den storleksordning och genomgripande karaktär, som det
här är fråga om. Förslaget är i sina olika delar sakligt så svagt underbyggt,
att det inte rimligen kan läggas till grund för ett beslut. Vi finner det särskilt
anmärkningsvärt, att man på en rad punkter avfärdar tänkbara alternativa
lösningar med att de inte representerar »någon framkomlig väg»
eller liknande uttryck utan att ge några motiv eller bevis för riktigheten
av denna ståndpunkt.

Vi vill särskilt framhålla, att tillkomsten av en statlig investeringsbank ju
inte innebär, att nytt kapital tillskapas. Det blir endast fråga om en omfördelning
mellan olika kanaler, vilket än mer understryker vikten av en samlad
översyn av hithörande problem. Vi vill i detta sammanhang även peka
på möjligheten att genom en uppmjukning av valutaregleringen skapa förutsättningar
för ökad upplåning utomlands. De argument, som i PM nr 1 anföres
mot en sådan uppmjukning, ger enligt vår mening en alltför ensidig
belysning av dessa frågor.

Eu fråga, som måste ägnas särskild uppmärksamhet, är räntabilitetsaspekten.
Det är väsentligt, att de långfristiga lån, som ställes till företagens
förfogande, inte får karaktären av subventioner utan att räntabilitetskraven
upprätthålles. Principiellt vill vi därför instämma i vad som sägs i
PM nr 2 om att »ekonomiskt sunda projekt av betydelse för näringslivets
utveckling» skall stödjas. Denna enligt vår mening självklara inställning
till kreditgivningen motsäges emellertid på annat ställe i promemoriorna,
där det heter, att »vissa hänsyn till kostnad och räntabilitet i vidare samhällsekonomisk
bemärkelse kan komma att motivera avsteg från begränsade
företagsekonomiska räntabilitetskriterier». Detta uttalande synes innebära,
att man åsyftar sådana former av subventioner, som förekommer i
lokaliseringspolitiska sammanhang. Vi avvisar bestämt, att sådana värderingar
skulle tillåtas ingå i de överväganden, som blir aktuella i nu förevarande
sammanhang.

Vi vill tillägga, att ett visst mått av subvention kan ligga i förslaget om
en investeringsbank därigenom att förräntningskravet på det i banken insatta
kapitalet förutsättes böra sättas i andra hand liksom också därigenom
att staten ställer vissa garantier för upplånat kapital. Om dessa för investeringsbanken
specifika förhållanden skulle återspeglas i den ränta, som
uttages av låntagarna, kan därigenom ett gynnande av vissa företag inträda
på bekostnad av företag, som är hänvisade till andra lånemöjligheter. Frågan
om utlåningsräntans höjd har över huvud taget inte berörts i promemoriorna,
varför underlag saknas för eu bedömning av hithörande frågeställningar.

Vi vill särskilt betona, att hithörande frågor måste lösas på ett sådant
sätt, att även mindre och medelstora företag — oavsett bransch — får sin
kapitalförsörjning tryggad. De speciella problem, som dessa företag möter
och som påtalats i många olika sammanhang, skulle förstärkas, därest någon
form av prioritering av AP-medlen skulle ske till större företag. Det är
därför angeläget, att någon sådan prioritering icke kommer till stånd.

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

121

Med åberopande av vad ovan anförts kan vi icke biträda förslaget om en
statlig investeringsbank utan hemställer, att förutsättningar skapas för en
lösning av näringslivets långfristiga kapitalförsörjning enligt de riktlinjer,
som vi skisserat.

14. Sveriges Hantverks- och Industriorganisation

Förslagets bakgrund och innehåll

Promemoriorna redovisar synpunkter i anslutning till meddelandet i
årets statsverksproposition om att statliga åtgärder vore att förvänta på
kreditmarknaden för finansiering av större utvecklings- och omställningsprojekt
inom näringslivet. Enligt statsverkspropositionen skulle detta ske
genom inrättande av en statlig fond på till en början 500 miljoner kronor.
I de nu remitterade promemoriorna har dessa uppgifter ändrats och förslaget
presenteras där såsom inrättandet av en statlig investeringsbank med
ett eget kapital budgetåret 1967—68 om 500 miljoner kronor och 1 000 miljoner
kronor 1968—69. Med sistnämnda aktiekapital som risktäckning
skulle en upplåning i huvudsak hos Allmänna pensionsfonden kunna ske
på till en början upp till 5 miljarder kronor.

Bakgrunden till det framlagda förslaget redovisas i PM nr 1. Enligt denna
kan år 1970 omkring 1/3 av den totala nyutlåningen på kreditmarknaden
beräknas komma från AP-fonden, varvid motiv föreligger för att en
ökad andel av dessa medel då bör gå till näringslivet, speciellt som bankernas
resurser relativt sett beräknas komma att minska samtidigt som näringslivets
behov av extern finansiering (upplåning) beräknas öka bl. a. på
grund av den försämrade självfinansieringsförmågan. Mot ett behov av en
ökad kreditmarknadsandel för näringslivet skulle sålunda stå en ökad utbudsandel
för AP-fonden och en minskad för bankerna, varför en ökande
andel AP-medel bör slussas över till näringslivet. I promemorian utvecklas
vidare ett antal synpunkter på de principiella problemen i fråga om
kreditmarknadens funktion och uppgifter. Det framhålls bl. a. att företagens
planering blir allt mer långsiktig och därmed kan kräva långsiktiga
krediter för sitt realiserande. Investeringar i forskning och utvecklingsarbete
kan t. ex. förväntas utmogna först på mycket lång sikt och vara speciellt
riskfyllda. I framtiden kan man räkna med att det föreligger behov
av lån av en storleksordning, som man hittills endast haft att räkna med
i undantagsfall, och marknadsutvecklingen kan medföra krav på större
produktionsenheter än vad som i dag finns hos flertalet branscher.

I promemorian ställs frågan om inte förutsättningar borde skapas för att
höja företagens under senare år försämrade självfinansieringsförmåga och
därigenom undvika att svårtillgodosedda externa lånebehov aktualiseras.
Detta kan ske genom en sänkning av företagsbeskattningen, eventuellt också
av ATP-avgifterna. Denna utväg avvisas emellertid, liksom även en ökad
upplåning utomlands. Resonemanget för fram till att AP-fonden bör tas i
ökat anspråk för kreditgivningen till näringslivet, varvid fonden finge frångå
de principer som hittills styrt dess långivning och bl. a. bli inriktad på
att ta risker. En väg att lösa frågan skulle vara att slussa AP-medel via affärsbankerna,
en annan att etablera ett fristående kreditinstitut för kana -

122

Kungl. Maj.ts proposition nr 56 år 1967

lisering av AP-medel. Man avvisar emellertid både åtgärder för att öka
självfinansieringsgraden hos företagen och att utnyttja bankerna för distribuering
av fondmedel och kommer fram till förslag om en fristående statlig
investeringsbanlc, där staten direkt står för det riskbärande kapitaltillskottet.

I PM nr 2 redovisas synpunkter på den föreslagna bankens rörelse och
förhållande till kreditmarknaden.

SHIO:s synpunkter
Strukturomvandlingen

Svenskt näringsliv befinner sig för närvarande i en period av utveckling
och strukturell omdaning. Betydande förändringar har inträtt och kommer
att inträda såväl i fråga om marknadsföring och avsättningsmöjligheter som
i fråga om tekniska, ekonomiska och strukturella förändringar inom företagen.
Det växande varuutbytet med utlandet, tillkomsten av nya varugrupper,
utvecklingen av nya tillverkningsmetoder, förändringar i efterfrågan
både på konsumtions- och kapitalvaror, förändringarna på arbetsmarknaden,
nya former för administration och företagsledning, fusionering'' och
andra former av samverkan mellan företag, allt detta utgör faktorer som
påverkar företagens planering och arbetsförhållanden i övrigt. Vad som de
senaste åren tilldragit sig speciell uppmärksamhet är att den strukturförändring
inom företag och branscher, som alltid utgjort ett normalt inslag
inom ett dynamiskt näringsliv, tenderar att öka i omfattning och intensitet,
ett förhållande som berör praktiskt taget samtliga områden inom näringslivet
och ingalunda är begränsat till i promemorian antydda projekt.

Inverkan på kreditmarknaden

De växande förändringarna inom näringslivet som helhet medför att nya
inslag och omvärderingar även kommer att beröra förhållandena på kreditmarknaden,
eftersom denna måste anpassas till samhällets förändringar
och till ändrade anspråk från näringslivet. Motivet för finansdepartementets
nu framlagda förslag om eu särskild investeringsbank anges vara att
framför allt underlätta investeringar av efter våra förhållanden betydande
storlek, upplagda på mycket lång sikt, och att dessa förväntade investeringsbehov
icke kan tillgodoses inom ramen för nuvarande kreditinstitutioner.
Det är sannolikt att i takt med utvecklingen vissa investeringar inom
näringslivet i fortsättningen kan komma att bli av en helt annan storleksordning
än tidigare. Promemorian antyder dock icke vilka dessa förväntade
investeringar skulle vara eller inom vilket område de skulle ligga. Det
kan emellertid förmodas att man närmast åsyftar behovet av radikalt nya
åtgärder inom vissa av våra hittillsvarande basindustrier.

SHIO delar uppfattningen att en kommande stormarknad kommer att
medföra betydande krav på omställning även inom företag, som i dag räknas
till svensk storindustri, och det är självfallet ur landets synpunkt angeläget
att en nödvändig omställning i fråga om de stora enheterna också
kan genomföras.

Ny bank ökar inte kredittillgången men kan styra pengar i ny riktning

Ett nytt kreditinstitut ökar i och för sig inte tillgången till kapital. Den
nya banken påverkar sålunda icke kreditvolymen i landet, men väl kan
genom denna eller andra åtgärder inriktningen av kapitalströmmarna styras
i nya banor.

123

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

Försämrad självfinansiering kan försvaga investeringsviljan

Tanken att överföra större andel än tidigare av AP-fondernas medel till
näringslivet är enligt vår mening riktig och åtgärden ofrånkomlig under
nu gällande förhållanden. Innan denna fråga behandlas bör emellertid en
annan i promemorian aktualiserad frågeställning diskuteras, nämligen den
alternativa åtgärden att underlätta företagens självfinansiering genom skattereformer
och minskat avgiftsuttag till ATP-systemet. Promemorian avvisar
båda dessa åtgärder men med föga övertygande argument. Bl. a. uttalas
farhågor för att förbättrade vinstmarginaler endast skulle leda till höjda
löner och utdelningar, varför det åsyftade resultatet skulle utebli, och i den
mån resultatet ändå skulle nås behöver detta ingalunda »inträffa inom de
företag och de branscher som åsyftas med politikomläggningen». Promemorieskrivaren
verkar tillfredsställd med den försämrade betalningsberedskap
som företagen genom olika statliga åtgärder, inflation och ökande ut1
andskonkurrens utsatts för, eftersom detta möjliggjort att »kreditpolitikens
grepp om investeringsutvecklingen kunnat bli fastare». Detta »fastare
grepp» redovisas vid en tidpunkt då inflationen och löne- och kostnadsutvecklingen
försatt svenskt näringsliv i en allvarlig situation. Den utomordentligt
snabba expansionen av statens och kommunernas utgifter har starkt
bidragit till denna utveckling, och situationen för dagen är sådan att företagen
har att möta en kommande stormarknad och hårdnande utländsk konkurrens
med försvagade egna resurser.

Enligt vår mening är en förbättrad självfinansiering inom företagen högst
angelägen, om man med tillförsikt skall möta den fortsatta utvecklingen.
Om icke företagens självfinansiering förbättras, torde resultatet bli en sjunkande
investeringsvilja över huvud taget, framför allt beträffande riskbärande
investeringar. Då en större investering inte ger beräknad avkastning,
kan företagets existens hotas om finansieringen sker lånevägen. Vid en betydande
självfinansieringsgrad har emellertid de erforderliga resurserna
byggts upp i förväg, varför konsekvenserna av en felinvestering inte nödvändigtvis
blir lika allvarliga. Tillgängliga vetenskapliga undersökningar
visar också ett klart samband mellan minskande självfinansiering och minskad
benägenhet för riskfyllda investeringar. Även om positiva åtgärder för
att förbättra företagens egen finansiering nu skulle vidtagas av statsmakterna,
är det emellertid ofrånkomligt att därutöver underlätta företagens
kapitalförsörjning, då den försvagning av företagens självfinansieringsförmåga
som hittills skett endast långsamt kan övervinnas.

Friare kapitalmarknad genom lån utomlands

En dellösning av problemet genom ökad upplåning utomlands — vilket
i princip ligger nära till hands i ett läge av växande internationell marknad
— avvisas i promemorian av två skäl. Dels skulle en sådan import
kunna »spilla över i en inhemsk efterfrågan» och beröra felinvesteringsområden
och därmed neutralisera behövlig åtstramning i ett överhettat konjunkturläge,
dels skulle utvecklingen kunna bli motsatsen, dvs. en nettokapitalexport
på grund av den svenska aktiemarknadens svaga attraktionskraft.
Sistnämnda förhållande skulle förvärra de inhemska problemen.

Organisationen finner denna argumentering mot en friare kapitalmarknad
allt för ensidig. Med liknande motivering skulle över huvud taget varje
utveckling mot vidgade marknader även på andra områden kunna avstyrkas.

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

Ökad slussning av AP-medel via befintliga banker och andra kreditinstitut

Som tidigare nämnts förutses i promemorian en väsentligt ökad kreditgivning
från AP-fonden till näringslivet. Detta skulle troligen innebära att
fonden fick frångå hittillsvarande principer i fråga om risktagande. Det
framhålls även att fonden i förhållande till utrymmet på marknaden kan
tendera att bli »för stor», även om den nu fastlagda nivån för avgiftsuttag
bibehålls — enligt vår mening för övrigt ett argument för att sänka uttagsprocenten
för ATP-avgifterna.

En slussning av AP-medel via affärsbankerna anses skulle ytterligare öka
dessas inflytande på resursfördelningen. En sådan väg avstyrks bl. a. med
motiv att detta skulle accentuera ensidigheten i deras nuvarande kreditprioritering.
Argumenteringen mot bankerna i detta avsnitt baseras enligt organisationens
mening inte på faktiska förhållanden och är inte träffande.

I motsats till promemorians uppfattning förefaller oss en slussning av
AP-medel via befintliga kreditinstitut, alltså utan prioritering just för affärsbankerna,
vara en god dellösning när det gäller att nyttiggöra AP-medel
inom näringslivet. En sådan åtgärd löser visserligen inte med säkerhet
de i promemorian förutsatta problemen, men för näringslivet i övrigt bör
den tillgodose väsentliga kreditbehov. När man i promemorian talar om att
fördelningen av resurser för närvarande skulle vara förbehållen existerande
kreditinstitut, bör ihågkommas att den verkliga resursuppdelningen på
kredit- och kapitalmarknaden sedan länge bestäms av myndigheterna genom
föreskrifter i fråga om placering, reglering, emissionskontroll och prioritering
av vissa områden framför andra. Åtskilliga skäl talar emellertid
för att kreditmarknadens institutioner kan förväntas genomföra en gradvis
anpassning till näringslivets förändrade behov om de legala förutsättningarna
härför skapas.

De mindre företagen kräver rimlig andel av kreditmarknaden, svarar för
en tredjedel av produktionen och satsar hårt på rationalisering men bromsas
av kreditutvecklingen

SHIO vill understryka att de stora projekt, till vilkas genomförande den
föreslagna banken är avsedd att medverka, endast utgör en del av problemkomplexet
rörande det svenska näringslivets utveckling och anpassning.
Inom hela näringslivet pågår för närvarande ett intensivt arbete för att följa
med i den tekniska och ekonomiska utvecklingen, och det föreligger överallt
växande investeringsbehov för att denna anpassning skall kunna genomföras.
Detta gäller inte minst de mindre och medelstora företagen, vilka
under efterkrigstiden i stort sett med framgång hävdat sina positioner.
I den rikt differentierade produktion som kännetecknar en modern industristat
har, även i en stormarknad, mindre och medelstor företagsamhet
givna och betydelsefulla uppgifter. Även dessa företagsgrupper satsar hårt
på att genom rationalisering och specialisering hävda sig på marknaden.

Ungefär 30 procent av produktionen inom industri och hantverk sker i
dag hos företag med under 50 anställda per enhet, en siffra som korresponderar
väl med exempelvis näringsstrukturen i USA och Västtyskland. En
bearbetning av statistiska centralbyråns industristatistik visar att effektivitetsökningen
inom de mindre företagen under tioårsperioden 1954—64 var
procentuellt sett starkare än inom övriga grupper. Utrymme finns fortfarande
för väsentliga produktionshöjningar, men detta förutsätter att den
investeringsfrekvens som präglat tidigare år kan upprätthållas även i fortsättningen.
Så har emellertid icke varit fallet de senaste åren. Under 1960—
64 steg de mindre företagens andel av industrins totala maskininvesteringar

125

Kungi. Maj.ts proposition nr 56 år 1967

från 15 till 21 procent. Under åren 1965—66 sjönk emellertid denna procentandel
åter tillbaka till utgångsläget. Detta beror uppenbarligen till stor
del på det skärpta kreditmarknadsläget, som försvårat just för de mindre
enheterna att genomföra sina rationaliseringsprogram. Om denna nedåtgående
trend fortsätter, försämras självfallet den tidigare gynnsamma utvecklingen
av produktivitetskurvan.

De mindre företagens procentuella andel av bankernas utlåning till industrin
har under senare år sjunkit från 35 till 25 procent, varav mellan
1965 och 1966 från 28 till 25 procent. Denna minskning kompenseras delvis
men ej helt av ökad utlåning från AB Industrikredit och AB Företagskredit
in. fl. institut, sparbankerna, företagareföreningarna etc. AB Industrikredit,
som har till speciell uppgift att slussa AP-medel över till de mindre
och medelstora företagen, har under de senaste åren haft svårigheter att
erhålla tillräckliga medel från fonden. Detta har medfört orimligt långa
väntetider för de lånesökande, vilket i sin tur försvårat planeringen för både
dem och institutet. För den omställningsprocess inom denna del av näringslivet
som nu pågår är därför en ökad tillströmning av AP-medel nödvändig
till bl. a. AB Industrikredit.

Om en investeringsbank skulle komma till stånd och till väsentlig del
få sin rörelse finansierad från AP-fonden, förutsätter sålunda SHIO att
detta icke menligt inverkar på möjligheterna för de delar av näringslivet,
för vilka det föreslagna kreditinstitutet icke i första hand är avsett, att erhålla
en rimlig kreditvolym till sitt förfogande. Kreditsituationen för de
grupper som här åsyftas är redan nu sådan att en skyndsam ändring måste
komma till stånd för att få en effektiv kapitalförsörjning. Genomförs det
planerade projektet, far detta m. a. o. inte betyda att andra viktiga rationaliseringsbehov
kommer i kläm.

SHIO vill understryka sin bestämda uppfattning, att en framgångsrik
anpassning av svenskt näringsliv till nya förhållanden icke blott kräver
forsknings-, utvecklings- och omställningsarbete inom hittillsvarande basindustrier
utan i minst lika hög grad en hård satsning och inriktning från
kreditmarknadens sida på att klara även de omställningsprojekt och det
utvecklingsarbete som redan nu pågår inom andra delar av näringslivet och
som är en väsentlig förutsättning för en tillfredsställande ekonomisk tillväxt
över huvud taget.

Motiveringen för en ny investeringsbank

Som vi inledningsvis framhållit är en av förutsättningarna för en fortsatt
utveckling av svenskt näringsliv, att även kreditmarknaden och dess
institutioner anpassas och förnyas i takt med utvecklingen och att därvid
inslag i form av nya institutioner kan bli nödvändiga. Det remitterade förslaget
är ur denna synpunkt intressant. Det kan dock kanske ifrågasättas
huruvida industrins förväntade struktur utveckling just nu behöver föranleda
så radikala grepp som här föreslås.

Industrin kännetecknas för närvarande mera av evolution än av revolution,
och man kan hävda alt statsmakterna i första hand borde inrikta sig
på att skapa allmänt gynnsamma förutsättningar för industriell utveckling!
Det kan också noteras att förslaget utgår från ett dynamiskt näringsliv ---med ständigt ökande investeringskrav, starkt ökad strukturrationalisering
e^c* medan däremot kreditmarknaden uppfattas som övervägande statisk;
den traditionella funktionsfördelningen mellan olika kreditinstitut antas
bli oförändrad, övervägande skäl talar emellertid för att placerings5f
Bihang till riksdagens protokoll 1.967. 1 samt. Nr 56

126 Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

preferenserna för olika typer av kreditinstitut skulle konrma att förändras
i relativt snabb takt, om de icke hindrades av de av statsmakterna uppställda
lagbestämmelserna. Om en investeringsbank upprättas, får detta icke
förhindra kreditväsendet att genomföra den anpassning i fråga om nya
uppgifter och verksamhetsgrenar som näringslivets utveckling kräver.

Politisk påtryckning skadlig och omotiverad

I promemorians motivering för den föreslagna banken framträder ett
starkt politiskt inslag. Klara önskemål anges om att AP-fonden genom forslaget
disponeras så att myndigheterna på lång sikt får möjlighet att i högre
grad än nu påverka det privata näringslivet. Detta syfte täcks av en formell
omsorg om näringslivets kapitalförsörjning. Enligt organisationens mening
är statskontrollen över kreditmarknaden och därmed över enskilt näringsliv
i dag så omfattande, att nya förslag syftande till ytterligare vidgad
kontroll bör avvisas.

Om ett nytt institut kommer till stånd, är det ytterst angeläget att detta
inte får en politisk prägel eller blir känsligt för politiska påtryckningar. Investeringsbeslut,
där statsmedel riskeras på exempelvis stora sysselsättningspoiitiska
projekt — som kan vara svåra att skilja från de antydda utvecklings-
och omställningsprojektcn — bör fattas i vanlig ordning av riksdagen.
Ett kreditinstituts ledning bör ha garantier för att i sitt beslutsfattande
icke bli utsatt för politiskt tryck.

Utredningen före ställningstagande

Vi finner det angeläget att den svenska kreditmarknaden på allt sätt anpassas
så att den effektivt och rationellt fyller sin uppgift för att underlätta
en positiv utveckling av företagen inom näringslivet. Härvid bör kontinuerligt
prövas möjligheterna att genom nya initiativ och åtgärder successivt
höja effektiviteten, varvid även behovet av nya kreditinstitut självfallet
får uppmärksammas och sådana komma till stånd när ett dokumenterat
behov härav föreligger. Under sådana betingelser bör även den nu aktualiserade
investeringsbanken etableras, dock under uttrycklig förutsättning att
uppläggningen sker i samförstånd med näringslivet och så att andra vitala
finansieringsuppgifter, närmast finansieringen av mindre och medelstora
företag, icke eftersätts.

De remitterade promemoriorna innehåller emellertid icke något sakligt
underlag för en prövning, och organisationen kan på basis av där presenterat
material icke göra något direkt ställningstagande i fråga om den föreslagna
banken. Vi vill erinra om att tidigare statliga finansieringsfrämjande
åtgärder för näringslivet alltid föregåtts av en ingående prövning, och
att det nu remitterade förslaget är av en helt annan storleksordning.

Före ett beslut måste enligt vår mening en allsidig och saklig prövning
ske, bl. a. bör därvid belysas nuvarande brister på kapitalmarknaden, olika
möjligheter att åstadkomma förändringar, effekten av olika reformer etc.
Alternativa lösningar — ökad kreditgivning via befintliga kreditinstitut, utsträckt
användning av obligations- och förlagslån, vinstandelslån etc.
måste också prövas på sakliga grunder. Samtidigt bör lämpligheten av nuvarande
regleringsbestämmelser för kreditmarknaden bedömas samt övervägas
på vad sätt ändrade bestämmelser kan underlätta en bättre anpassning
av kreditinstitutionernas verksamhet till näringslivets förändrade behov.

En arbetsgrupp med representanter för statliga myndigheter, näringslivet
och kreditinstituten bör snarast tillsättas för behandling av frågan. Or -

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967 127

ganisationen, som förfogar över aktuellt material rörande kreditsituationen
inom sitt område av näringslivet, är därvid beredd att omedelbart medverka.
Den föreslagna arbetsgruppens granskning och översyn bör självfallet
genomföras innan ev. proposition avges till riksdagen. Det må i detta sammanhang
nämnas, att promemorian inte innehåller några förslag om bolagsordning,
administration, placeringspolitik etc. för det föreslagna institutet
och att exempelvis sparbankerna över huvud taget inte blivit nämnda
på någon enda punkt.

De mindre och medelstora företagens problem måste uppmärksammas. Förslag
till åtgärder. Slutsatser

Oavsett resultat av arbetsgruppens granskning hemställer Sveriges hantverks-
och industriorganisation, att ovan angivna synpunkter på kreditbehovet
för andra ändamål inom näringslivet än de i promemorian angivna
skyndsamt tas upp till behandling. Med hänsyn till kreditbehovet inom den
mindre och medelstora industrin samt hantverket anser organisationen det
yttersi angeläget att bl. a. följande åtgärder vidtas för dessa företagsgrup 1.

AB Industrikredits och AB Företagskredits utlåningskapacitet ökas liksom
ayen dessa företags utredningskapacitet, så att låneförmedlingen icke
fördröjs på grund av otillräckliga ekonomiska och personella resurser. Tilldelningen
av medel från AP-fonden till dessa bolag ökas väsentligt utöver
nuvarande årliga belopp.

2. Banker och andra kreditinstitut ges möjlighet att vidarebefordra kapital
från AP-fonden till näringslivet.

3. Statens hantverks- och industrilånefond förstärks.

4. Företagareföreningarnas ekonomiska och personella resurser upprus täSi Under

hänvisning till vad i promemorian anförs beträffande nödvändigheten
av en okad kapitalström från AP-fonden till näringslivet bör ovanstående
förslag passa val in i ett aktivt handlingsprogram. Härigenom skulle
nsken for en snedvridning i fråga om kapitalförsörjningen minska och möjligheterna
öka för effektiva och nödvändiga omställningsåtgärder även inom
de delar av näringslivet som inte berörs i departementets promemoria.

Sammanfattningsvis får Sveriges hantverks- och industriorganisation
tramhalla följande:

a) Organisationen ansluter sig till huvudsynpunkten i departementsprom^?11.
01?an ?m kreditmarknadsarsenalen behöver kompletteras med en
möjlighet till långfristig kreditgivning, avseende stora investeringsprojekt
Kreditmarknaden måste i takt med förändringar i fråga om den tekniska
och ekonomiska utvecklingen och den nya marknadssituationen oavlåtligt
anpassas till näringslivets behov, varvid icke blott en förnyelse av verksamheten
och arbetsformerna i befintliga kreditinstitutioner utan även behovet
av nya kreditinstitut som komplement till befintliga institut behöver övervagas.

k) Organisationen anser att de remitterade promemoriorna icke innehålter
tillräckligt underlag för bedömande av förutsättningarna för och behovet
av föreslagna åtgärder men att de bör kunna ligga som grund för vidare utlormmng
av riktlinjerna för en utbyggnad av kreditresurserna.

C u Organisationen vill förorda, att staten och näringslivet i samråd prövar
behovet av och förutsättningar för initiativ, åtgärder och reformer på

128

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

kreditmarknaden i syfte att skapa förbättrade möjligheter för näringslivets
kreditförsörjning. Därvid bör även behovet av en investeringsfond eller en
investeringsbank, inriktad på långsiktiga och mera omfattande investei ingår,
utredas.

d) Med hänsyn till att investeringar i nya, stora industriprojekt automatiskt
kommer att få konsekvenser på andra håll inom näringslivet förordar
organisationen att skyndsamma åtgärder överväges för att förbättra de
mindre och medelstora företagens kreditförsörjning och att härvid organisationens
ovan preciserade förslag till åtgärder beaktas. Organisationen ■sill
starkt understryka, att om ovan föreslagna utredningar kommer fram till
behovet av en investeringsfond eller -bank, bör inrättandet av en sådan ske
i samförstånd med näringslivet och utformas så att den inte får någon menlig
inverkan på möjligheterna för övriga delar av näringslivet att erhålla en
rimlig kreditvolym.

15. Sveriges Industriförbund

Bakgrunden

När förslaget om en näringspolitisk fond framlades i årets finansplan angavs
det syfta till ett finansiellt stöd av strukturrationaliseringsprojekt inom
industrin i former som på en gång skulle ta hänsyn till den långsiktiga
ekonomiska effektiviteten och till de sociala problemen. Det antyddes att
vissa branscher, exempelvis skogsindustrin, var underkastade en omställningsprocess
av sådan art att den utlöste krav på speciella statliga insatser.
Det aviserade stödet skulle enligt finansplanen finansieras genom höjning
av omsättningsskatten.

På industrihåll föranledde detta förslag en starkt avvisande reaktion. Motiven
framstod som oklara och motsägelsefulla. Å ena sidan framställdes förslaget
som en åtgärd för att påskynda den pågående strukturomvandlingen,
medan det å andra sidan beskrevs som ett led i strävandena att möta de
trygghets- och omställningsproblem som en sådan omvandling ger upphov
till. Vidare framskymtade en klar avsikt att i näringslivets kapialförsörjning
införa en prioritering mellan olika branscher och företag, baserad på
myndigheternas bedömning av angelägenheten i deras kapitalbehov.

Så som förslaget om den näringspolitiska fonden presenterades måste det
väcka farhågor för ytterligare uppsplittring och politisk styrning av vår
kapitalmarknad.

Att behovet att förstärka vår industris konkurrenskraft betonades i finansplanen
ingav uppfattningen att man bl. a. avsåg en förtäckt subventionering
av industrier av särskild betydelse för lösandet av de betalningsbalansproblem,
som inflationspolitiken skapat. Förslaget blev icke mera tilltalande
av att de tilltänkta åtgärderna skulle vidtagas i samråd med näringslivet.
Industrins representanter måste ställa sig tveksamma till uppgiften att
delta i en fördelning av kapitalresurser mellan enskilda branscher och företag
i synnerhet när denna icke är baserad på välgrundade ekonomiska kalkyler
och marknadsmässiga bedömningar. Det stod också klart att förslaget
som sådant icke ökade utrymmet för näringslivets investeringar. Det oklara
uttryckssättet och den missvisande sammankopplingen med en impopulär
skattehöjning gav förslaget en stark politisk karaktär.

I Finansdepartementets kommuniké av den 1 februari, liksom i de depar -

129

Kungl. Maj.ts proposition nr 56 år 1967

tementspromemorior som nu underställts Industriförbundet för yttrande,
bär förslaget omarbetats på väsentliga punkter. Såväl till sin karaktär som
sin omfattning skiljer sig det nu framlagda förslaget om en statlig investeringsbank
från den tidigare aviserade fonden. Förslaget syftar nu i första
hand till långt gående ingrepp på kapitalmarknaden.

Förbundet anser det tillfredsställande att man i de remitterade promemoriorna
till övervägande del säger sig ta sikte på en räntabilitetsmässigt motiverad
kreditgivning. Vi betraktar det som väsentligt att statliga ingrepp
eller stödåtgärder med social- eller sysselsättningspolitisk motivering klart
särskiljes från en näringspolitik som syftar till att underlätta och främja en
på marknadsmässiga bedömningar grundad expansion inom näringslivet.

Förbundet vill emellertid också understryka nödvändigheten av en aktiv
trygghets- och sysselsättningspolitik. För vår arbetsmarknads- och socialpolitik
föreligger redan allmänt accepterade riktlinjer och en omfattande institutionell
beredskap för underlättandet av arbetskraftens omställning i
samband med den ekonomiska omvandlingen. Förbundet ansluter sig helt
till en samhällspolitik som medverkar till att berättigade krav på trygghet
mot inkomstbortfall och delaktighet i den sociala välfärden tillgodoses. Det
är uppenbart att det i vissa fall kan föreligga eller uppstå behov av särskilda
stödåtgärder i syfte att trygga sysselsättningen och mildra omställningens
följder inom särskilda sektorer och regioner. Likaså kan tillfälliga stödåtgärder
bli befogade när det gäller vissa branscher, som i andra länder åtnjuter
subventioner. I dylika fall är det påkallat att genom kraftfulla insatser
i det internationella handelspolitiska samarbetet söka begränsa stödpolitiken
både till tid och omfång. Den extraordinära förstärkning av våra stödoch
subventionsresurser som av här redovisade skäl kan befinnas erforderlig,
förutsätter Förbundet bör i särskild ordning beslutas av riksdagen.

Kreditbehov av särskild art

Om vissa av de farhågor som framkallades av fonddebatten i samband
med finansplanens framläggande nu framstår som mindre centrala, träder
andra i deras ställe. Det måste först och främst understrykas att de framlagda
promemoriorna uppenbarligen icke representerar ett tillräckligt underlag
för beslut om sådana åtgärder som där summariskt skisseras. Särskilt
mot bakgrund av den oklarhet som tidigare rått framstår dessa dokument
närmast som underhandsupplysningar om tankegångar som framkommit
under departementets behandling av ärendet. Ärendets komplicerade natur
och vittgående betydelse nödvändiggör ett ingående och sakkunnigt utredningsarbete
innan beslut kan fattas.

Ett grundläggande antagande bakom förslaget om ett nytt kreditinstitut är
att det föreligger eller förestår behov av långfristiga lån av sådan storleksordning
och sådan riskbetonad karaktär att de icke kan fyllas inom ramen
för det bestående kreditväsendet. Det är alltså icke fråga om den totala kreditvolym
som göres tillgänglig för näringslivet utan om formerna för denna
kreditgivning.

Vad först beträffar långfristig kreditgivning till näringslivet i allmänhet
har det sällan saknats röster som här, liksom i andra länder, klagat öve.''
bristen på mellan- och långfristig kredit och efterlyst kapitalmarknadsinstitut
som kunde erbjuda krediter med en betydligt längre löptid än den för
affärsbankslån brukliga.

För mindre företag som icke har möjlighet att ordna sin långa finansiering
på kapitalmarknaden, exempelvis genom obligationsemissioner, har

130

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

detta behov sedan länge erkänts, icke minst genom tillskapandet av AB Industrikredit
och AB Företagskredit. Under efterkrigstiden har en allmän
brist på jämvikt mellan tillgång och efterfrågan präglat kreditmarknaden,
men dessutom torde man kunna tala om en relativ brist på långfristiga kreditmöjligheter
som i huvudsak varit en följd av de regleringsåtgärder som
vidtagits på kapitalmarknaden. Prioriteringen av bostadsbyggandets och den
offentliga sektorns kapitalbehov, låsningen av räntestrukturen, emissionskontrollen
och den därav orsakade obligationskön har inneburit att näringslivets
tillgång till obligationsmarknaden blivit begränsad och osäker.
Bostadspolitiken har bidragit till att stegra byggnadskostnaderna och därigenom
drivit upp kapitalbehoven på detta område.

Beträffande näringslivets upplåningsmöjligheter är det i första hand önskvärt
att förutsättningarna för obligationsemissioner normaliseras. En friare
räntesättning och ett slopande av 35-mil joner staket för industriemissioner
är villkor för att en emissionskontroll inte skall orsaka en oberäknelig köbildning
utan kunna utnyttjas för en fortgående marknadsanpassning. Den
påbörjade uppmjukningen av säkerhetskraven för obligationslån bör fullföljas
även beträffande banklån. Lagstiftningen på dessa områden präglas
fortfarande i stor utsträckning av restriktioner i olika hänseenden som härrör
från verkningarna av kris- och deflationsperioder under mellankrigstiden.
Denna eftersläpning försvårar väsentligt tillgodoseendet av många välmotiverade
kreditbehov som, icke minst inom den utvecklingsdugliga mindre
företagsamheten, icke kan garanteras av traditionella former av säkerhet.

Den sjunkande självfinansieringsförmågan har under 60-talet ökat företagens
behov av främmande kapital och deras beroende av de finansieringsmöjligheter
som kreditväsendet kan erbjuda.

Från näringslivets håll har under en följd av år föreslagits åtgärder för
att underlätta kapitalförsörjningen och öka kapitalmarknadens funktionsduglighet.
En sammanfattande utredning om »Näringslivets kapitalförsörjning»
publicerades 1965 av Sveriges Industriförbund och Svenska Bankföreningen.
Vad som anförts och rekommenderats i denna skrift har alltjämt i
allt väsentligt sin giltighet. I finansdepartementets promemorior förringas
självfinansieringens betydelse, huvudsakligen under hänvisning till att den
minskar kreditpolitikens möjligheter att »få kontroll över», dvs. att begränsa
investeringsverksamheten. Förbundet måste med skärpa reagera mot
denna ensidiga och starkt förenklade framställning av en fråga av så central
betydelse för näringslivets utveckling. Dels är den interna finansieringen av
särskilt vikt för mera riskfyllda investeringar, dels är en tillfredsställande
konsolidering och räntabilitet en grundläggande förutsättning för såväl upplåning
och aktieemissioner som för det enskilda företagets möjlighet att
hålla en stabil sysselsättning. Risker för en snedvridning av kapitalets fördelning
kan visserligen uppstå vid en hög självfinansieringsgrad, nämligen
som en följd av beskattningens inlåsningseffekt, som kan förhindra att
vinstmedel investeras i lönsamma projekt utanför det egna företaget. Dessa
risker skulle emellertid väsentligt reduceras genom avskaffande av kedjebeskattningen
på bolagsinkomster.

Vad som bör eftersträvas är enligt Förbundets mening sålunda en viss
höjning av industrins självfinansieringsmöjligheter. Detta kunde snabbt
uppnås bl. a. genom borttagandet av omsättningsskatten på investeringsvaror
och av energiskatten, vars ekonomiska effekter även i andra avseenden
framstår som utvecklingshämmande. Vidare är en liberalisering av av -

131

Kungl. Maj.ts proposition nr 56 år 1967

skrivningsreglerna, särskilt för byggnader, befogad med hänsyn till den
tekniska utvecklingen och den fortgående penningvärdeförsämringen. Med
tanke på dagens konjunkturläge vill Förbundet slutligen erinra om sin nyligen
gjorda framställning att företagens konjunkturinvesteringsfonder måtte
snarast möjligt få disponeras.

Förbundet måste vidare bestrida det i PM nr 1 framförda påståendet att
en högre lönsamhet nästan obevekligt skulle resultera i en höjning av löner
och utdelningar, varför självfinansieringsgraden inte skulle nämnvärt förbättras.
Riktigheten av ett sådant påstående sammanhänger givetvis bl. a.
med det vid varje tidpunkt rådande läget på arbetsmarknaden.

Förbundet är visserligen medvetet om att myndigheterna, oavsett sin
principiella inställning till självfinansieringen, har relativt begränsade möjligheter
att påverka räntabiliteten så länge de icke kan hejda kostnadsinflationen.
Mot bakgrund av den defaitism som regeringen uttalat på denna
punkt ser vi oss emellertid nödsakade att betona riskerna med en fortsatt
uppdrivning av det svenska kostnadsläget, vilken ytterligare försämrar lönsamheten
och självfinansieringsmöjligheterna och fortlöpande försvagar företagens
konkurrenskraft och den fulla sysselsättningen.

Försörjningen med riskvilligt kapital kunde väsentligt underlättas genom
en utökning av rättigheterna för försäkringsbolag och banker att förvärva
aktier. Det förhållandet att svenska affärsbanker icke är berättigade att garantera
aktieemissioner genom att överta dem i fast räkning innebär en i
detta sammanhang kraftig begränsning av deras verksamhetssfär. I PM nr 2
anföres de konventionella invändningarna mot en uppmjukning av reglerna
på dessa punkter. Men som ett flertal utländska exempel visar utgör våra
hårda och godtyckliga begränsningar i fråga om sådana finansinstituts placeringar
i dagens läge onödiga hinder mot rörligheten på kreditmarknaden
och mot möjligheterna att genom ett utnyttjande av bestående institut lösa
även omfattande finansieringsproblem.

Från näringslivets sida har t. ex. i den nyssnämnda skriften föreslagits
s. k. vinstandelslån, dvs. en mellanform mellan förlagskapital och aktiekapital,
vilka i andra länder fått komplettera skalan mellan riskfrihet och
risktagande på kapitalmarknaden. I PM nr 2, där denna möjlighet kort beröres,
talas med rätta om behovet av en utredning av beskattningsformerna
och konsekvenserna för aktiemarknaden av ett införande av sådana värdepapper.

Den strukturrationalisering som i dagens läge blivit så uppmärksammad
utgör icke något nytt fenomen som plötsligt uppställer kreditbehov av ny
och sensationell omfattning. Den ekonomiska och industriella tillväxten har
under hela efterkrigstiden varit snabb tack vare stora rationaliseringar inom
företag och branscher samt tillkomsten av nya produkter, metoder och marknader.
Det är uppenbart att kreditväsendet hittills i mycket stor utsträckning
lyckats på ett effektivt sätt möta de betydande krav som — ofta under
svåra penning- och finanspolitiska betingelser — ställts vid en snabb ekonomisk
tillväxt. I dag kan visserligen en trendmässig ökning av näringslivets
totala kreditbehov liksom av de största individuella finansieringsprojelcten
konstateras. Men härav följer ingalunda att ännu större risktagande
projekt icke skulle kunna finansieras inom ramen för det bestående kreditväsendet.
Detta förutsätter emellertid att den ekonomiska politiken utformas
så att man undanröjer hindren för en ökning av kapitalmarknadens effektivitet.

Institutionella arrangemang är emellertid av mindre betydelse för kapital -

132

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

marknadens funktion om instituten tillåts fungera tillräckligt fritt. De finansieringssvårigheter
som under rådande förhållanden kan uppstå för mycket
stora investeringsprojekt utgör således i och för sig inget bevis för nödvändigheten
av andra reformer av kreditväsendet än de som tidigare nämnts.
De specialinstitut som i många andra länder inrättats för att ombesörja en
långfristig kreditgivning till större företag leder i allmänhet sitt ursprung
till specifika återuppbyggnadsproblem efter första eller andra världskriget
eller till de desorganiserade förhållandena under depressionen på 1930-talet.
Någon enhetlig bedömning av de erfarenheter som på detta sätt vunnits
föreligger icke. De utredningar som på senare år företagits inom OECD och
EEC om de europeiska kapitalmarknadernas brister synes i stort sett resultera
i en neutral värdering av sådana institut under förutsättning att dessa
får fungera i konkurrens. Förutom sådana hel- eller halvstatliga specialinstitut
har också många länder banklagar som tillåter ett betydligt vidare
spektrum av finansieringsverksamhet än i vårt land.

Som tidigare nämnts skulle det aktuella kreditbehovet i allt väsentligt
kunna tillgodoses genom den av oss förordade liberaliseringen av kredit- och
kapitalmarknaden. Därmed är det inte sagt att det inte — särskilt på längre
sikt — kan föreligga behov av en utökning av sortimentet för medellång och
långfristig kredit. Åtgärder för alt tillgodose ett sådant behov får dock icke
utformas som alternativ till bestående kreditinstitut utan endast som komplement
av de kreditformer som eljest står till buds. Från näringslivets sida
har initiativ i denna riktning redan tagits. En hittills obesvarad hemställan
om tillstånd att starta ett emissionsinstitut gjordes för tre år sedan. Skälen
för en institutionell komplettering av kapitalmarknaden har bl. a. utvecklats
i den av Förbundet gemensamt med Svenska Bankföreningen utgivna skriften
»Näringslivets kapitalförsörjning». Önskemålet om s. k. investeringsbanker
är således icke nytt. Det primära är att specialinstitut av detta slag inte
lår fungera som avskärmande kanaler för att leda kapital till mer eller mindre
godtyckligt prioriterade ändamål. En verksam konkurrens mellan olika
kreditgivare är eu oeftergivlig förutsättning för att sådana institut skall
kunna bidra till en i möjligaste mån ändamålsenlig fördelning av de kapitalresurser
som står till förfogande.

Utbudet på kreditmarknaden

På kreditmarknadens tillgångssida domineras de framtida utsikterna av
AP-fondernas tillväxt, vilken också i viss mån utgör en spegelbild av företagssparandets
och självfinansieringens minskade roll. Att på lämpligaste
sätt distribuera detta betydande sparande till de mest lönsamma användningsområdena
har blivit en ny uppgift för kapitalmarknaden. Problemet är
härvid hur risktagande företagssparande skall kunna ersättas av riskfritt
försäkringssparande. Den sannolika volymen av den omkanalisering av sparandet
som här kommer att erfordras har belysts i professor Kraghs utredning.
Denna problematik är på intet sätt unik. Det kontraktuella sparandets
tillväxt i olika former såsom försäkringssparande och pensionssparande är
karaktäristisk för de flesta industriländer. De lösningar som väljes beror i
väsentlig mån på kapitalmarkndens traditionella utformning och naturliga
utvecklingstendenser. Vad som med hänsyn till svenska förhållanden mer än
något annat skapar problem är de samlade AP-fondernas växande dominans
i kapitalutbudet. Ingen marknad kan nämligen fungera effektivt om en
alltför stor del härrör från en enda part. För att främja den marknadsmässiga
utvecklingen av den svenska kapitalförsörjningen borde därför i

Kungi. Maj:ts proposition nr 56 år 1967 133

första hand de tre AP-fondernas verkställande ledningar effektivt särskiljas.

Den framtida fördelningen av AP-fondernas medel mellan olika kapitalkrävande
sektorer i samhället kan med stora osäkerhetsmarginaler framräknas
på det sätt som skett i professor Kraghs utredning. Yad som däremot
inte kan bestämmas genom sådana kalkyler är genom vilka institutioner
den nödvändiga slussningen av AP-medel till näringslivet bör ske eller hur
fördelningen mellan olika investeringsprojekt skall äga ram.

Industriförbundet vill med särskilt eftertryck betona nödvändigheten av
att man bevarar marknadsmässigheten vid AP-fondernas placeringar och
inte alltför snävt bestämmer placeringsreglerna. AP-medlens disposition blir
nämligen av avgörande betydelse för kapitalmarknadens utveckling. Om
dessa medel i större utsträckning leds genom prioriterande kanaler skulle
detta innebära ett dråpslag mot förhoppningen om en effektivare kapitalmarknad.

I två speciella avseenden röjer finansdepartementets promemorior tankegångar
som i detta sammanhang ter sig speciellt oroväckande. Först och
främst yppar sig en stark motvilja mot vad som kallas en »slussning av APmedel
via affärsbankerna». Affärsbankernas inflytande vid kreditallokeringen
kritiseras utan någon som helst bevisning för en påstådd prioritering
av gamla kunder och för kortsiktiga räntabilitetsförväntningar. Det talas om
skönsmässiga inslag i bankernas kreditgivning. Denna lösliga och summariska
kritik går dock inte så långt att den förmenar att bankerna genom
sitt handlande utsätter sig för oförsvarliga risker eller intjänar mindre vinster
än de borde på basis av sina förment inadekvata bedömningar av föreliggande
lånebehov. I själva verket är givetvis kreditbedömningar utomordentligt
svåra och inrymmer avsevärda osäkerhetsmoment. Någon välgrundad
analys av de svenska affärsbankernas praxis i detta avseende föreligger
inte. Det är emellertid förvånande att i promemoriornas kritik av bankväsendet
inget som helst omnämnande göres av det faktum att en statlig affärsbank
av betydande omslutning existerar sedan lång tid tillbaka. Industriförbundet
vill också framhålla att den snabba och fruktbärande utveckling
som särskilt de senaste decennierna kännetecknat stora delar av svensk industri
sannolikt i hög grad är att tillskriva en framsynt kreditbedömning
från bankernas sida.

Den kategoriska ståndpunkt som i PM nr 1 intages mot en slussning av
AP-medel via affärsbankerna är ohållbar. Frågan kan inte i främsta rummet
vara vem som skall fördela AP-medel, utan vilka kreditbehov som behöver
fyllas. De kreditbehov som kommer att pocka på en viss tillgång till APmedel
kan knappast i förväg definieras utan att man onödigt låser den
önskvärda fria utvecklingen av kapitalmarknaden.

Vi vill också understryka att det är omöjligt att i förväg reservera något
visst belopp av AP-medlen för stora företag eller för stora investeringsprojekt.
Det är tvärtom uppenbart att den mindre företagsamhetens kapitalförsörjningsproblem
hotar att bli ännu svårare än f. n. om speciella åtgärder
vidtas för att prioritera särskilt stora projekt. Det specialinstitut — AB Industrikredit
— som särskilt tillskapats för att underlätta den mindre industrins
finansieringsproblem kommer att i framtiden ha väsentliga krav
på det sparande som representeras av AP-fonderna.

I den mån AP-fonderna i ökad utsträckning engageras för näringslivets
finansiering kan detta få till konsekvens att andelen bostadslån i AP-fondernas
utlåning kommer att minska. Industriförbundet vill framhålla vikten av

134

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

att ett ökat ansvar för bostadsbyggandets finansiering inte övervältras på
bankerna. Eu sådan utveckling skulle allvarligt försvåra såväl handelns som
industrins försörjning med rörelsekrediter. Speciellt den mindre industrin
skulle därvid ställas inför stora svårigheter.

AP-fondernas disposition är naturligtvis endast en aspekt av den större
frågan om det totala utrymmet för näringslivets investeringar. Det är sålunda
uppenbart att en starkt återhållsam finanspolitik utgör en förutsättning
för en snabb ekonomisk tillväxt och för att de därför erforderliga investeringarna
skall kunna realiseras. Därutöver skulle en ökad upplåning
utomlands möjliggöra en under en tid intensifierad investeringsverksamhet.
En liberalisering av de utländska kapitalrörelserna skulle därtill möjliggöra
sådana former för internationellt ekonomiskt samarbete som är av värde
även om ingen betydande nettoimport av kapital skulle uppstå. Kravet på
eu successiv uppmjukning av valutarestriktionerna låter sig icke avfärdas
med det i PM nr 1 uttryckta argumentet att penningpolitiken därigenom
skulle försvagas. Ej heller vad som där anföres att därest en liberalisering
resulterade i en nettokapitalexport detta skulle »förvärra våra egna akuta
problem» är en godtagbar invändning; vad som icke förklaras är varför icke
en nettokapitalimport då skulle förbättra vårt läge. Den beklagliga brist på
förståelse för de internationella kapitalrörelsernas betydelse som avspeglas
i promemorian förefaller också oförenlig med tanke på en framtida ekonomisk
integration.

Förslaget om en ng bank

Som framgår av vad tidigare sagts är behovet av nya kreditmarknadsinstitutioner
långtifrån klarlagt. Detta behov kan dock icke under några omständigheter
vara överhängande. Å andra sidan skulle inrättandet av den i
promemorian behandlade banken påverka den framtida utvecklingen av hela
den svenska kapitalmarknaden. Synnerligen starka skäl talar sålunda för
att ett beslut i detta ärende icke forceras.

Det är svårt att avgöra vad som avses med en »lucka» eller ett »gap» i
kreditväsendet. Det kategoriska påståendet i PM nr 1 att den svenska kreditmarknaden
icke har »kapacitet» för ett sådant ökat risktagande som kan
krävas i framtiden förefaller oklart och är i vart fall obevisat. Om man emellertid
med en lucka menar att vissa stora kredit- och finansieringsbehov
skulle kunna mötas bättre och effektivare genom en vidgning av det lånesortiment
som står till näringslivets förfogande, är detta enligt Industriförbundets
mening sannolikt.

Förslaget om en stor statlig investeringsbank, sådant det skisserats i föreliggande
dokument, inger emellertid utomordentligt allvarliga betänkligheter.
Den viktigaste hänför sig till själva grunderna för bankens verksamhet.
Det förutskickas i finansdepartementets kommuniké och promemorior
att ändamålet skulle vara att möjliggöra ekonomiskt räntabla projekt »med
inriktning på rationalisering, strukturanpassning och utveckling». Enligt
dessa förklaringar skulle det icke vara fråga om några subventioner av den
art som karakteriserar lokaliseringspolitiken men väl om långfristiga investeringar
av riskfylld karaktär och eventuellt utan särskild säkerhet.

Samtidigt göres emellertid antydningar om att avsteg från företagsekonomiska
kriteriet kan vara motiverade. Som kontrast mot »begränsade» och
»strikta» företagsekonomiska räntabilitetskriterier framhålles de vidare samhällsekonomiska
intressen och den »långsiktigt samhällsorienterade syft -

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

135

ning» som den nya banken i den statliga långtidsplaneringens tjänst skulle
eftersträva. Det är således långt ifrån en fråga om att enbart ställa nya
kreditformer till näringslivets förfogande. Vad som i grunden åsyftas är en
styrning av investeringsverksamhetens inriktning enligt mycket oklara lönsamhet
skriterier.

Industriförbundet måste starkt reagera mot dessa tankegångar. Det är
uppenbart att de stora offentliga investeringarna i det moderna samhället
väsentligt påverkar räntabiliteten i näringslivets investeringar och vice versa.
Ett hänsynstagande till denna växelverkan är lika nödvändigt inom den
privata investeringsverksamheten som inom offentlig planering. Alla lönsamhetsbedömningar
är emellertid till sin natur osäkra och detta gäller i
särskilt hög grad vid ett sådant ömsesidigt beroende som här omnämnts.
Den investeringsplanering som med eller utan bankernas medverkan äger
rum inom näringslivet är baserad på omfattande erfarenhet och sakkunskap.
Det måste dröja mycket länge innan ett helt nytt kreditinstitut kan
bygga upp med nuvarande banker likvärdiga personella och andra resurser.
Men lika väsentligt är att det komplexa och allvarliga resursfördelningsproblemet
prövas och löses genom en decentraliserad process som väsentligt
minskar riskerna för grova misstag. Antydningarna om att den statliga banken
skulle komma i besittning av en djupare och för andra förborgad insikt
om de ekonomiskt riktiga utvecklingslinjerna för det svenska näringslivet
är ett oroväckande uttryck för undervärdering av svårigheten av de arbetsuppgifter
som företagsamheten och dess ledare har att lösa.

Betryggande garantier är vidare nödvändiga för att s. k. samhällsekonomiska
argument icke tas till förevändning för åtgärder med annan syftning
än rent ekonomiska. I den mån exempelvis lokaliseringspolitiska hänsyn
motiverar subventioner eller stödåtgärder av annat slag måste beslut härom,
såsom tidigare påpekats, fattas med klart politiskt ansvar och icke inom ramen
för bankverksamhet av här föreslagen art.

Den diskuterade bankverksamhetens storlek ter sig för Industriförbundet
som omotiverad. Någon uppskattning av de speciella kreditbehov som banken
i kraft av sin karaktär skulle avse att fylla har tydligen icke företagits. Utan
egentlig motivering föreslås att bankens eget kapital första året skulle uppgå
till 500 miljoner kronor, att detta påföljande år skulle ökas med ytterligare
500 miljoner och att upplåningsrätten skulle bli fem gånger så stor.

Enligt den nya utredningen om de finansiella långtidsperspektiven skulle
den totala kreditmarknaden vid 1970-talets början omfatta ca 17 miljarder
kronor. Under förutsättning att bankens upplåning vid samma tid nått storleksordningen
1 miljard kronor påpekas i PM nr 2 att detta endast skulle
utgöra ungefär 6 procent av den totala kreditförmedlingen. Denna skulle
därför väl kunna absorbera en låntagare av angiven storlek. Det måste emellertid
beaktas att redan en utlåningsverksamhet av sådan omfattning som
inriktades mot näringslivets långfristiga kapitalupplåning skulle skänka
banken en avsevärd dominans. Enligt den citerade utredningen torde industrins
totala externa finansiering på kapitalmarknaden omkring 1970 endast
bli av storleksordningen 1,5 miljarder kronor. En bank av den föreslagna
omslutningen skulle uppenbarligen innebära en allt överskuggande
faktor för den industriella kapitalförsörjningen. Inte ens de bästa föresatser
om en marknadsmässigt bedriven verksamhet kunde under sådana omständigheter
förslå för att få kapitalmarknaden att fungera. Om avsikten vore
att fylla en förmodad »lucka» i det svenska kreditväsendet vore det naturligare
att först söka bilda sig en uppfattning om det eventuella behovets

136 Kungl. Maj.ts proposition nr 56 år 1967

storleksordning och sedan anpassa det föreslagna institutets omfattning därefter.

Den av myndigheterna föreslagna banken har hittills tilltänkts formen av
ett helstatligt kreditaktiebolag. Några särskilda motiv härför har knappast
framförts. I PM nr 1 avvisas tanken på en investeringsbank finansierad av
nu verksamma kreditinstitut med hänvisning till att de »samhällsekonomiska
aspekterna» på kreditprövningar skulle vara dem främmande. Om
en ny form av utvecklingsfrämjande investeringsbankverksamhet nu skall
införas är det emellertid enligt Industriförbundets uppfattning ofrånkomligt
att frågan om dess organisation behandlas med hänsyn till konsekvenserna
för kapitalmarknadens allmänna funktionsduglighet.

Enligt förslaget skall staten tillskjuta det egna kapitalet, dvs. löntagarnas
pengar som upplånas ur AP-fonderna skall garanteras med skattebetalarnas.
Kravet på betryggande säkerhet för AP-fonderna kan emellertid tillgodoses
på många andra sätt. Mot ett helstatligt ansvar för en stor investeringsbank
talar i första hand kravet på att banken i sitt handlande intar en självständig
hållning. En rad erfarenheter ger vid handen att stora svårigheter att
bedriva lönsam verksamhet är förknippade med politisk beslutanderätt och
politiskt inflytande över företag och företagande.

De specialinstitut som hittills bildats för tillgodoseende av olika kreditbehov
genom upplåning bl. a. från allmänna pensionsfonden har givits en
halvstatlig utformning. Dessa institut är visserligen av betydligt mindre omfattning.
De erfarenheter som hittills gjorts av deras verksamhet bör dock
betraktas som relevanta för organisationen av ett eventuellt institut av den
nu föreslagna karaktären. Industriförbundet betvivlar emellertid att en halvstatlig
utformning skulle utgöra en garanti för effektiviteten hos det nya
segment av kapitalmarknaden det här gäller att öppna. Förbundet betraktar
del som väsentligt att konkurrens på lika villkor upprätthålles på denna
marknad. Enligt finansdepartementets promemorior skulle den föreslagna
investeringsbanken konkurrera med existerande banker på vissa områden,
exempelvis beträffande obligationsemissioner och eventuellt också kortfristig
kreditgivning. Den väsentliga motiveringen för bankens tillskapande är
emellertid den utvidgning av kreditsortimentet och den upplåning av APmedel
som den skulle innebära. Industriförbundet anser det sålunda nödvändigt
att full rättighet att bedriva bankverksamhet under samma former
iillerkännes konkurrerande institut.

Sammanfattning och slutsatser

Strukturrationaliseringen inom näringslivet fortgår för närvarande hastigare
än någonsin tidfgare. Den angelägnaste uppgift som detta ställer för
samhällspolitiken på kortare sikt är att lösa de omedelbara trygghets- och
sysselsättningsproblem som den industriella omvandlingen medför. I den
mån det visar sig erforderligt rekommenderar Förbundet en förstärkning i
särskild ordning av resurserna för sysselsättningspolitiken samt — med hänsyn
till det rådande konjunkturläget — ett generellt frisläppande av företagens
investeringsfonder.

För att utvecklingstakten inom näringslivet på längre sikt skall kunna
vidmakthållas är företagsamhetens försörjning med kapital i tillräcklig
mängd och i ändamålsenliga former av utomordentlig vikt. Förbundet har
vid upprepade tillfällen framfört önskemål om en förbättring av kredit- och
kapitalmarknadens möjligheter att tjäna näringslivet. Förbundet uppfattar
regeringens initiativ som ett uttryck för växande insikt om att åtgärder i

137

Kungl. Maj.ts proposition nr 56 år 1967

denna riktning bör vidtagas. Industriförbundet rekommenderar snara åtgärder
för en liberalisering av kapitalmarknaden, inklusive en uppmjukning
av valutarestriktionerna mot kapitalimport.

Enligt Förbundets uppfattning kan det emellertid, särskilt på längre sikt,
föreligga behov av ytterligare former för medellång och långfristig kredit.
Hur dessa behov institutionellt skall tillgodoses måste dock närmare övervägas.
Förbundet lägger största vikt vid att därvid behovet av effektiv konkurrens
vid alla former av kreditgivning breddas.

De remitterade promemoriorna innefattar icke en så grundlig och allsidig
utredning av problemen kring'' industrins långsiktiga kapitalförsörjning, att
de kan läggas till grund för åtgärder av så genomgripande betydelse för näringslivet
som där diskuteras. Varken behovet av en statlig investeringsbank
eller grunderna för ett sådant instituts verksamhet har nöjaktigt klarlagts.
Ej heller har bärande motiv förebragts varför ett sådant institut, om det inrättades,
skulle förlänas en monopolställning på viktiga avsnitt av kreditmarknaden.

16. Sveriges Köpmannaförbund

Bakgrunden till förslaget anges vara den pågående omvandlingsprocessen
inom näringslivet som fordrar större produktionsenheter med en alltmer
avancerad teknisk utrustning och mer omfattande integrerade investeringsprogram.
Härigenom ställes krav på koncentrerade kapitalinsatser, som redan
på grund av sin storlek och frekvens innebär ett nytt element i den
svenska ekonomin och tillika ett ökat risktagande.

Även om i ett annat sammanhang i promemoriorna framhålles att denna
utveckling är aktuell inte bara inom industrin utan bl. a. som ett led i handelns
rationalisering, framgår att i ATarje fall detaljhandeln endast i mindre
grad och måhända i huvudsak indirekt skulle komma att beröras av den
föreslagna investeringsbanken. Med hänsyn härtill anser sig Köpmannaförbundet
kunna begränsa sig till frågeställningar som berör just den näringsgren
som Köpmannaförbundet företräder.

Innan förbundet går in på dessa frågeställningar kan dock finnas anledning
beröra den i debatten under den allra senaste tiden framförda synpunkten,
att därest den föreslagna investeringsbanken kommer till stånd, det
borde ges möjligheter för redan existerande kreditinstitut att — därest de
har intresse härför — antingen engagera sig i investeringsbanken eller
etablera en liknande verksamhet med tillfälle till konkurrens på lika villkor.
Köpmannaförbundet vill i princip ansluta sig till denna tankegång. Det
är dock inte möjligt att på detta stadium ta ställning till vilket av alternativen
som vore att föredra. Båda kan erbjuda fördelar. Ett hälftendelägarskap
mellan staten och exempelvis affärsbankerna i ett gemensamt institut,
närmast efter mönster av AB Industrikredit, har visat sig kunna fungera
väl. Det är dock klart att i detta fall förutsättningarna för en sådan anordning
kan bedömas vara mindre gynnsamma och att det i stället kan ligga
närmare till hands att välja det andra tillvägagångssättet med två helt från
varandra fristående institut, det ena ägt av staten, det andra av bankerna.
Under alla förhållanden torde frågan härom böra bli föremål för ytterligare
utredning för att möjliggöra ett ställningstagande på säkrare grund
än vad de föreliggande promemoriorna kan anses utgöra, bl. a. är det bety -

138

Kungl. Maj.ts proposition nr 56 år 1967

delsefullt att kunna bedöma de faktiska möjligheterna till den konkurrens
på lika villkor, som måste vara angelägen att åstadkomma och som av allt
att döma förutsätter förändringar i banklagstiftningen.

Vad sedan beträffar bedömningen av promemoriornas innehåll ur detaljhandelns
speciella synpunkter vill vi först erinra om att den mycket omfattande
och snabba rationalisering som efter andra världskriget skett inom
denna näringsgren på ett i stort sett tillfredsställande sätt kunnat finansieras.

Därvid har även inom detaljhandeln möjligheterna till självfinansiering
blivit alltmer begränsade. Den i synnerhet inom detaljhandeln mycket hårda
konkurrensen har medfört minskade vinstmarginaler och i regel inte
lämnat överskott för några mer omfattande nyinvesteringar. Av allt att döma
har man att räkna med denna situation även för den närmast överskådliga
framtiden.

För finansiering av nya butiksenheter och rationaliseringen av redan bestående
har detaljhandeln i stället varit hänvisad dels till affärsbankerna,
dels ock till kreditgivning från leverantörernas sida. Då den sistnämnda ofta
medför en bundenhet som kan vara i hög grad besvärande, har eftersträvats
ett direkt samarbete med affärsbankerna, ett samarbete som också i stor
omfattning ägt rum.

Vi vill i det sammanhanget särskilt fästa uppmärksamheten på de för ett
mycket stort antal branscher inom detaljhandeln etablerade branschinstituten,
antingen för direkt utlåning eller för borgensåtaganden. Dessa institut
har visat sig vara utomordentligt värdefulla instrument, både för nyetableringar
och för andra rationaliseringsåtgärder inom detaljhandeln. Hittills
har det också varit möjligt att i samarbete med bankerna och med stöd avintresserade
leverantörer på ett i allmänhet tillfredsställande sätt utbygga
och utveckla dessa institut. Det finns heller ingen anledning att räkna med
annat än att denna utveckling skall fortsätta, och att det skall vara möjligt
att påräkna bankernas positiva inställning till denna finansieringsform.
Skulle det av skäl som idag inte kan förutses visa sig att dessa institut liksom
till äventyrs även andra för utvecklingen av detaljhandeln bildade ekonomiska
organisationer inte på annat sätt kan finansiera sin verksamhet,
borde det vara möjligt alt — därest investeringsbanken kommer till stånd —
anlita denna.

När det gäller eventuella engagement från den föreslagna investeringsbankens
sida i detaljhandeln måste man emellertid ha klart för sig att sådana
engagement mycket lätt kan få konsekvenser som är ägnade att snedvrida
konkurrensen. I debatten kring förslaget om investeringsbanken har
ofta betonats att denna inte får användas så att den blir ett medel att gynna
det ena eller andra företaget eller företagsgruppen på konkurrerande företags
bekostnad. Den risken är särskilt uppenbar när det gäller detaljhandeln
och skulle aktualiseras om exempelvis — såsom uttalas i PM nr 2 — förräntningskravet
på av investeringsbanken insatt kapital sattes i andra hand.

Det bör också påpekas att inom detaljhandeln mycket stora koncernbildningar
i och för sig inte medför fördelar för konsumenterna. Mindre och
medelstora företag spelar inom en servicegren sådan som detaljhandeln en
utomordentligt stor roll. Långtidsutredningens beräkningar pekar också
på att sådana företag under överskådlig tid framåt kommer att dominera
inom varudistributionen. Erfarenheterna visar tillika att välskötta mindre
och medelstora företag ur kostnadssynpunkt inte är mindre effektiva än
mycket stora enheter. Det finns alltså ingen anledning att när det gäller detaljhandeln
genom ensidigt inriktade finansieringsåtgärder forcera fram en

139

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

större koncentration än vad som en konkurrens på lika villkor kan föranleda.
Tvärtom måste det vara möjligt för detaljhandelsföretag av olika typ
och storleksordning att utveckla sig på basis av den konkurrenskraft som
de besitter och som inte alltid är proportionell till en redovisad eller avsedd
omsättning.

Redan nu finns som bekant möjligheter även för detaljhandelsföretag att
anlita den kreditgivning som sker via AB Industrikredit och AB Företagskredit.
När detaljhandeln hittills endast i mindre utsträckning utnyttjat
dessa institut, beror detta närmast på de stora krav på säkerheter som instituten
enligt de för dem fastställda reglerna måste ställa. Det är givetvis
för tidigt att giva ett bestämt uttalande om i vilken omfattning det nya företagsinteckningssystemet
kan medföra ökade möjligheter att få anlita de här
nämnda instituten.

Även om det inte heller synes vara lämpligt att i fråga om detaljhandeln
stimulera till en alltför riksbetonad utlåningsverksamhet, skulle det i vissa
fall kunna vara önskvärt att det funnes ytterligare möjligheter till finansiering
utan de krav på säkerheter som AB Industrikredit och AB Företagskredit
måste ställa. I det sammanhanget vill vi föra på tal frågan om ökade
möjligheter för mindre och medelstora företag att utnyttja rätten till återlån
från AP-fonden, exempelvis genom att göra det möjligt att erhålla sådana
lån, baserade på storleken av de under exempelvis en femårsperiod inbetalade
AP-avgifterna. Fn sådan anordning skulle göra det lättare för detaljhandelsföretagen
att utnyttja medel som härrör från den inom detaljhandeln
bedrivna verksamheten. Ur detaljhandelns synpunkt skulle en sådan anordning
vara av större praktisk betydelse än en investeringsbank av det slag,
som skisseras i de här behandlade promemoriorna.

17. Tjänstemännens Centralorganisation

I PM nr 1 diskuteras behovet av en investeringsbank varvid inledningsvis
vissa problem berörs avseende näringslivets finansieringsbehov och kreditutbudets
fördelning. Som en viktig problemskapande faktor anges här
den förhållandevis låga självfinansieringsgraden och dess tendens att ytterligare
sjunka. Det härigenom uppkommande ökade externa finansieringsbehovet
anges bli alltmer svårt att tillgodose genom bankernas minskade
andel av kreditutbudet som följd av AP-fondens fortsatta ökning. Enligt
promemorian bör AP-fondens hittillsvarande utlåningsmönster ändras. Vidare
diskuteras nya finansieringsbehov varvid särskilt betonas att vissa investeringsprojekt
framöver kan bli såväl speciellt riskfyllda som mycket
stora och/eller långfristiga och av dessa skäl bli svåra att tillfredsställa på
den ordinarie kreditmarknaden. Om inte åtgärder vidtas som löser dessa
problem, finns risk för att den investeringsutveckling som man räknat med
i den senaste långtidsutredningen inte kommer att materialiseras, hävdas
det.

Såvitt TCO kan finna, är de förhållanden som nyss återgetts en riktig utgångspunkt
för en diskussion av de finansiella problem som möter vid ett
försök att förverkliga den reala utveckling som långtidsutredningen räknat
med. Som en möjlig lösning på nämnda problem diskuteras i PM nr 1 först
en höjning av företagens självfinansieringsgrad genom exempelvis en sänkning
av företagsbeskattningen. Resultatet av en sådan vinstökning anges

140

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

dock bli att ökade krav skulle ställas — och ofta tillgodoses — på löner och
utdelningar med därav följande svårigheter att öka självfinansieringsutrymmet.
Vidare skulle, sägs det, en eventuell vinstökning ingalunda behöva inträffa
inom områden som man just åsyftat med de vidtagna åtgärderna.

TCO anser att mycket talar för att självfinansieringsmöjligheterna inte
kan ha den omfattning som förelåg under 1950-talet. A andra sidan får man
inte bortse från de investeringsincitament som en högre självfinansieringsgrad
sannolikt har. Det är inte utrett om nuvarande självfinansieringsgrad
— och än mindre kanske en lägre — är den optimala för det investeringsprogram
som behöver materialiseras. Denna fråga hade varit värd en mer
ingående diskussion än vad som skett i PM nr 1.

Lika kortfattat behandlas frågan om ökad upplåning utomlands. Fullständigt
fria kapitalrörelser kan givetvis medföra ekonomisk-politiska svårigheter
speciellt under en högkonjunktur men detta kan inte tas till intäkt
för att just den nuvarande situationen skall bestå. Det måste finnas ett
mellanting härvidlag och TCO anser att denna fråga borde bli föremål för
ingående behandling.

I PM nr 1 diskuteras härefter AP-fondens roll. TCO delar uppfattningen
att den inriktning av AP-fondens utlåning till näringslivet som aktualiseras
inte kan vara helt förenlig med fondens nuvarande uppgift. Det anges att de
allt snabbare ackumulerade fondmedlen skulle kunna slussas ut på marknaden
via affärsbankerna. Denna möjlighet avvisas dock med motiveringen
att det föreligger starkt skönsmässiga inslag i det sätt som bankerna handhar
kreditgivningen på och att en slussning av AP-fondens medel skulle accentuera
ensidigheten i kreditprioriteringen. TCO kan inte — i brist på material
— bedöma vare sig styrkan i den kritik som riktas mot bankväsendets
nuvarande funktionssätt eller de farhågor rörande en förstärkning av ensidigheten
vid kreditgivningen som skulle kunna uppkomma vid en slussning
av AP-fondmedel på nyss angivet sält. Man torde dock inte kunna bortse
från att det nuvarande kreditväsendets utformning inrymmer betydande
konkurrensmoment.

Under alla förhållanden delar dock TCO den uppfattning som framförts i
promemoriorna, enligt vilken tillgången på riskvilligt kapital för mycket
stora investeringsprojekt måste förbättras. Ett inrättande av en investeringsbank
under medverkan från statens sida skulle sannolikt innebära ökade
möjligheter härtill. TCO tillstyrker därför att en investeringsbank inrättas,
dock med de reservationer som fortsättningsvis framförs. TCO tillstyrker
också förslaget om anvisning över statsbudgeten av 509 miljoner kronor under
budgetåret 1967/68 och ett lika stort belopp för budgetåret därefter för
uppbyggnad av bankens eget kapital. Att de närmaste årens behov av riskvilligt
kapital för investeringar av den typ som promemoriorna behandlar
avsevärt kommer att överstiga de här nämnda avsättningarna av skattemedel,
finner TCO ovedersägligt. Om och i vilken utsträckning en expansion
av kreditgivningen på detta område bör ske genom en utvidgning av den
föreslagna investeringsbankens verksamhet utöver ianspråktagande av skattemedel
eller genom att nu existerande kreditinstitut ges möjlighet att vidga
sin kreditgivning, kan TCO inte bedöma med ledning av det utredningsmaterial
som nu föreligger.

När de nu existerande kapitalmarknadsinstituten inte kunnat medverka i
sådana investeringsprojekt som diskuteras i promemoriorna, har detta delvis
berott på banklagstiftningen. I promemoriorna synes man utgå från att
ändringar i gällande banklag inte skall komma att företas. De investerings -

Kungl. Maj.ts proposition nr 56 år 1967

141

behov som promemoriorna framhäver är emellertid så angelägna, att det
förtjänar att övervägas om inte lättnader i reglerna för bankernas kreditgivning
bör kunna företas, utan att man därmed äventyrar möjligheterna att
dels styra kreditströmmarna mot företagsekonomiskt sunda projekt och dels
uppnå erforderlig säkerhet till skydd för insättarnas medel. Med hänsyn
härtill anser TCO att ett inrättande av en investeringsbank bör ske genom
en successiv inpassning på kreditmarknaden av det nya institutets verksamhet,
varvid introduktionstiden bl. a. bör användas för en utredning av möjligheterna
att modifiera nuvarande banklag. Även om tonvikten i ökad grad
läggs vid en totalbedömning av ett ifrågasatt investeringsprojekts angelägenhet,
spelar ändå företagsekonomiska hänsyn en betydelsefull roll. De
principer för prövning av kreditvärdighet som finns utformade i bankväsendet
måste i stor utsträckning få göra sig gällande även vid det nödvändiga
valet mellan olika långsiktiga och mycket kapitalkrävande investeringar.
Den erfarenhet av bedömning av olika projekts genomförbarhet och
räntabilitet som finns samlad inom det övriga kreditväsendet bör tas till
vara även vid den långsiktiga kreditgivningen till näringslivet utan hinder
av att man inrättar en investeringsbank.

Beträffande investeringsbankens tilltänkta verksamhetsform anser TCO
att en diskussion av bankens bolagsordning hade bort ingå i PM nr 2, eftersom
lagen om bankrörelse inte kommer att äga tillämpning. Slutligen anser
TCO att det är angeläget med den breda rekryteringsbas för bankens styrelse
som föreslås i PM nr 2, innebärande att även representanter från löntagarorganisationer
kommer att ingå i styrelsen.

142

Kungl. Maj.ts proposition nr 56 år 1967

Bilaga 3

Sammanställning av vissa uppgifter rörande näringspolitiska
åtgärder i utlandet

Tendenser mot en aktiv näringspolitik

Under senare år synes takten i den strukturomvandling som näringslivet i
alla länder genomgår i vissa fall ha påskyndats i Västeuropa. Detta har
tagit sig uttryck i bl. a. ganska betydande anpassningssvårigheter inom
vissa enskilda branscher. Uppmärksammade exempel på detta är järn- och
stålindustrins, varvens och kolgruvornas problem. Dessa strukturproblem
har på flera håll gett upphov till ingripanden från statsmakternas sida.
Från dess utgångspunkter har emellertid uppkommit en diskussion och
i vissa fall ett ekonomiskt-politiskt handlande med en vidare näringspolitisk
syftning.

Näringspolitik i vid bemärkelse kan allmänt sägas avse en konsekvent
inriktning och samordning av långsiktig ekonomisk politik, socialpolitik
etc. för att nå vissa mål för näringslivets utveckling i fråga om företagsstorlek,
branschstruktur, lokalisering in. m. Aktionsfältet för statsmakternas
handlande är givetvis mycket brett och omfattar bl. a. skattepolitik,
kreditpolitik, arbetsmarknadspolitik, konkurrenspolitik, handelspolitik
och forskningspolitik. Det är naturligt att en näringspolitik av detta
slag förutsätter en utformad ekonomisk långsiktsplanering.

Tendenser mot en näringspolitik har i Västeuropa framträtt såväl på det
nationella som på det mellanstatliga planet. I den Europeiska Ekonomiska
Gemenskapens (EEC) organ har sålunda en diskussion om en gemensam
politik av detta slag tagits upp mot bakgrund av praktiska erfarenheter
från den pågående integrationen mellan de sex medlemsländernas ekonomier
och vissa aktuella anpassningssvårigheter. Denna diskussion har rört
inte minst åtgärder som på gemenskapsplanet anses kunna vidtas för att
i olika avseenden undanröja hinder för en smidig strukturomvandling.
Man har bl. a. aktualiserat en harmoniering och samordning av skatteoch
bolagsrättsliga regler, energipolitik, transportpolitik och konkurrenspolitik.
Upprättande av en gemensam arbetsmarknad och samordning av
lagstiftning i fråga om bl. a. arbetsmarknadspolitik och socialförsäkringar
har tillmätts stor vikt. Med tanke på de snabbt ökande kapitalbehov som
industrins strukturomvandling medför och som i allt mindre grad synes kunna
tillgodoses genom självfinansiering har planer också skisserats, som syftat
till att skapa en funktionsduglig europeisk kapitalmarknad utöver de nationella
kapitalmarknaderna för företagens långa upplåning. De praktiska
åtgärder med näringspolitisk syftning som tagits upp till behandling inom
EEC:s organ är dock genomgående nationellt bestämda och följaktligen
administrerade av nationella institutioner, även om det förhållandet att flera
medlemsländer står inför samma problem bidrar till att vidga den näringspolitiska
diskussionen utöver den nationella ramen. Egentliga institutioner
för näringspolitiska uppgifter — dvs. för dessa specifikt utforma -

143

Kungl. Maj.ts proposition nr 56 år 1967

de organ — saknas emellertid praktiskt taget på gemenskapsplanet. Men
den samordning som där äger rum av de mångskiftande åtgärder, som
berör främst industrisektorn men tillika spänner över hela fältet för den
ekonomiska politiken, är naturligtvis av relevans från näringspolitisk synpunkt.
Näringspolitiska frågeställningar har också kommit att aktualiseras
i samband med den långsiktiga ekonomiska prognosverksamhet som inletts
inom gemenskapens ram. I en rapport rörande den ekonomiska långsiktspolitiken
med förslag till ekonomiskt-politiskt program som utarbetats av
en särskild kommitté och som framlades år 1960 redovisades sålunda med
utgångspunkt från det aktuella läget och prognoser för industrin inom gemenskapen
vissa allmänna synpunkter på investeringspolitik, forskningspolitik,
konkurrenspolitik och strukturpolitik. Kommittén har också tillsatt
en särskild arbetsgrupp för strukturfrågor med uppgift bl. a. att kartlägga
efter vilka målsättningar, med vilka metoder och i vilken omfattning
strukturutvecklingen i medlemsländerna påverkas av statliga åtgärder.

Det ekonomisk-politiska handlandet i näringspolitiskt syfte sker på det
nationella planet. Även om tendenserna mot en samordnad och målmedveten
näringspolitik i flertalet fall ännu inte utvecklats så långt och nått
någon större grad av samordning har dock en medvetenhet om behovet
av dylika insatser från statsmakternas sida framträtt på många håll, bl. a.
i eu del av de senast framlagda ekonomiska långsiktsplanerna. I den
brittiska långtidsplanen för perioden 1964—1970 framhävs sålunda nödvändigheten
av en omstrukturering och rationalisering av näringslivet mot
bakgrund främst av den tilltagande utländska konkurrensen och de externa
balanssvårigheterna. Statliga åtgärder, bl. a. för att stimulera industrins
investeringar, aviseras i anslutning därtill. I den femte franska planen,
som täcker andra hälften av 1960-talet, uppställs strukturomvandlingen av
det franska näringslivet för att nå högre effektivitet och konkurrensförmåga
som ett av de viktigaste aktionsfälten för den ekonomiska politiken.
Målsättningen anges vara att inom de olika industrigrenarna åstadkomma
företag eller företagsgrupperingar av en sådan storleksklass att de kan
vara konkurrenskraftiga internationellt sett. Insatser från samhällets sida
inom bl. a. skatte- och kreditpolitiken och av selektiv natur för att främja
en dylik utveckling skisseras. I Frankrike synes man också ha nått förhållandevis
långt när det gäller ett ekonomiskt-politiskt handlande i medvetet
strukturpolitiskt syfte. Ett exempel på den franska näringspolitikens
tillämpning är den överenskommelse som år 1966 ingicks mellan staten
och stålindustrin. I denna uppgörelse preciseras vissa utfästelser från industrins
sida i fråga om rationaliseringsverksamhet, strukturomvandling,
arbetskraftspolitik etc. och fastställs en ram för statens åtaganden främst
i fråga om finansieringen av stålindustrins investeringsprogram. Överenskommelsen
skall fullföljas genom avtal mellan staten och varje enskilt företag
som berörs. Denna uppgörelse kan ses som ett led i utvecklandet av
en industriell strategi med den ekonomiska långtidsplanen som bakgrund.
För att följa i vad mån den franska industrin utvecklas i enlighet med de
prognoser och riktlinjer som anges i den femte planen har regeringen tillsatt
en särskild kommitté, bestående av ett ministerråd under ledning av
premiärministern med en därtill anknuten arbetsgrupp med företrädare
för staten och näringslivet. Kommittén har till uppgift bl. a. att avgöra
inom vilka industrigrenar statliga insatser bör ifrågakomma och att bedöma
vilka incitament som kan stimulera till fusioner.

144 Kungl. Maj.ts proposition nr 56 år 1967

Exempel på kreditpolitiska insatser från statsmakternas sida

Tendenserna mot en utformad näringspolitik eller strukturpolitik är på
flertalet håll ännu relativt vaga och de statliga insatser i detta syfte som
förekommer synes i ganska stor utsträckning ingå som element i främst en
politik för alt stödja och påverka mvesteringsutvecklingen inom näringslivet.
Metoderna för statsmakternas handlande spänner därvid över ett vitt
fält inom både finanspolitik, skattepolitik och kreditpolitik. Inte minst
engageras kreditpolitiken och institutionerna på kreditmarkaden. I flertalet
industriländer finns sålunda arrangemang för statlig långivning, gagarantigivning
och räntesubventionering. Långivningen sker antingen direkt
från statskassan eller via särskilda hel- eller halvstatliga kreditinstitutioner.
Statliga kreditinstitut, garanti- och kreditordningar är i dag ett
viktigt led i kreditsystemet i många länder. Gemensamt för de flesta av dessa
är att de skall tillgodose kreditbehov som det privata kreditväsendet av olika
skäl inte har möjligheter att täcka i den omfattning och på de villkor
som från samhällelig synpunkt bedöms som önskvärda. Omfattningen
av statens direkta engagemang på kreditmarknaden varierar i betydande
utsträckning från ett land till ett annat. I exempelvis Frankrike och Italien
är eu stor del av kreditväsendet förstatligat och statens möjligheter till
direkt påverkan på näringslivet via kreditmarknadens institutioner betydande.
I andra länder såsom Schweiz och Västtyskland är kreditväsendet
till övervägande delen privatägt och det fåtal statliga institut, som förekommer
här, har mestadels tillkommit för att lösa vissa speciella uppgifter
och synes spela endast en marginell roll för kreditförmedlingen.
Oavsett dessa variationer återfinns emellertid statliga kreditinstitut i flertalet
industriländer. Den verksamhet som bedrivs av de statliga kreditinstitutionerna
följer inte helt några genomgående mönster och motiven
för och syftena med deras inrättande har också varierat. Ibland är institutens
verksamhet specialiserad till att avse t. ex. bostadskreditgivning, lån
till småföretag, lån till jordbrukare, exportkreditgivning, lån med lokaliseringspolitisk
syftning. I vissa fall kan flera av dessa och andra syften
ingå i ett och samma instituts verksamhet. Ofta är kreditgivningen på ett
eller annat sätt subventionerad. Även om avsikterna vid bildandet av de
statliga kreditinstituten inte var direkt närings- eller strukturpolitiska synes
emellertid dessa institut nu även i många fall kunna användas som
instrument i en politik som syftar till att främja och påverka näringslivets
strukturomvandling. De statliga engagemangen på kreditmarknaden
härrör i flera fall från tiden närmast efter andra världskriget, då särskilda
behov av statliga insatser och statlig ledning ansågs föreligga vid återuppbyggnaden
av näringslivet, och synes bland de västeuropeiska ländern.a
vara särskilt långtgående i Frankrike och Italien.

I Frankrike är kreditväsendet till väsentlig del statsägt eller influerat
av staten. En central plats intar Caisse de Dépöts et Consignations, som
tar emot insättningar från bl. a. sparbankerna och socialförsäkringssystemet
och som dominerar obligationsmarknaden. Den medelfristiga kreditgivningen
passerar till stor del Crédit National, ett annat statligt institut,
som grundades redan efter första världskriget. Kreditgivningen från statsbudgeten
slussas huvudsakligen via ett speciellt konto hos statskassan
— Fonds de Développement Economique et Social (F.D.E.S.). Denna kreditgivning
går till produktiva investeringar hos både statliga och privata
företag. Kreditgivningen sker via Crédit National och andra specialinstitut.

145

Kungl. Maj.ts proposition nr 56 år 1967

F.D.E.S. administreras av en särskild styrelse under ordförandeskap av
finans- och ekonomiministern och med företrädare för olika statliga myndigheter.
Under denna styrelse finns f. n. 14 kommittéer och underkommittéer
med speciell kompetens. Genom lån från F.D.E.S. finansierades
år 1965 ungefär 4 % av de privata företagens bruttoinvesteringar. Statsmakternas
inflytande över lcreditgivningen går emellertid vida utöver den
direkta utlåningen från F.D.E.S. I realiteten kan staten tillse, att den medel-
och långfristiga kreditgivningen sker i enlighet med statsmakternas
intentioner såsom de anges i den ekonomiska planen, därigenom att godkännande
av plankommissariatet krävs för beviljande av lån överstigande
visst minimibelopp.

Även i Italien är det statliga inflytandet på kreditmarknaden dominerande.
Den medel- och långfristiga kreditgivningen handhas helt av speciella
kreditinstitut, vars verksamhet finansieras med statsmedel och genom av
staten garanterad obligationsupplåning på förmånliga villkor. För kreditgivningen
till industrin spelar Istituto Mobiliare Italiano (IMI) en viktig
roll. IMI ger lån till italienska företag mot skälig säkerhet och har även
rätt att förvärva aktier och överta visst förvaltarskap. Ett annat organ —
Mediocredito — svarar för finansiering av andra institut som auktoriserats
att förse medelstora och små företag med medellånga krediter och fungerar
sålunda som en centralinstans för ett nät av institut förlagda till
olika delar av landet. Särskilda statliga insatser har gjorts för att främja
en industrialisering av Syditalien. Planeringen, koordineringen och finansieringen
av denna verksamhet leds av ett särskilt statligt organ, la Cassa
per il Mezzogiorno, som grundades år 1960. Som förbindelseorgan mellan
den allmänna ekonomiska politiken och den industriella kreditgivningen
fungerar en ministerkommitté för kreditgivning och sparande. Planer föreligger
på att fastare inordna kreditgivning och kreditpolitik i den ekonomiska
långtidsplaneringen.

Av stor betydelse när det gäller statsmakternas inflytande på den industriella
utvecklingen är även ett annat institut — Istituto per la Riconstruzione
Industriale (IRI) — som närmast har karaktären av ett holdingbolag
för statliga företag. Detta institut har bl. a. rätt att ge ut obligationer
och kontrollerar flera banker.

I flera andra länder, där det offentligas engagemang på kreditmarknaden
är väsentligt mindre framträdande än i Frankrike och Italien förekommer
statligt ägda kreditinstitut, däribland sådana med industrifinansiering som
huvuduppgift. Den redogörelse för dylika kreditinstitut som ges i det följande
är endast exemplifierande och sålunda varken fullständig eller med
säkerhet helt representativ.

I Norge grundades år 1936 en statsägd bank — A/S Den Norske Industribank
— vilken har till uppgift att ge långfristiga investeringslån mot bankmässig
säkerhet till främst industriföretag. Bankens verksamhet finansieras
numera helt med anslag från statsbudgeten. Industribanken ger också
lån, som garanteras av en statlig garantifond — Fondet för nye industrielle
tilltak — med en kapacitet av 50 milj. Nkr. Fondens ändamål är att medverka
vid toppfinansiering av främst rationaliserings- och moderniseringsinvesteringar
samt vid startandet av nya industrier i områden med svagt
utvecklat näringsliv. Den skall också medverka till att lösa kapitalproblem
som kan uppstå för företagen i samband med de nya marknadsbildningarna
i Europa.

146 Iiungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

Eu särskild utvecklingsbank för industrin (Industrial Development Bank)
inrättades år 1944 i Canada med ändainal att kompletteia andra långir aies
verksamhet och att ge kapitalhjälp till industrin under särskilt hänsynstagande
till småföretagens finansieringsproblem. I praktiken har också
bankens kreditgivning huvudsakligen inriktats på små och medelstora företag.
Den medverkar i sådana fall där andra finansieringsmöjligheter inte
föreligger. Bankens verksamhet finansieras genom ett grundkapital från
staten och centralbanken samt genom egen obligationsupplåning.

I Japan har upprättats ett mindre antal statsägda finansinstitut, av vilka
det viktigaste i fråga om industrilån är den s. k. japanska utvecklingsbanken,
vilken bildades år 1951 och ersatte tidigare arrangemang för statligt
stöd till återuppbyggnadsarbetet efter kriget. Dess uppgift är att ge långfristiga
krediter för att främja den industriella utvecklingen och därvid
komplettera övriga kreditinstituts verksamhet. Det är uttryckligen klargjort,
att banken inte skall konkurrera med privata kreditinstitut. Dess främsta
funktion är att kanalisera statsmedel till långfristig utlåning för utvecklingsändamål
till vissa sektorer av den japanska industrin. Bankens kapital
består av statsmedel och dess rörelse finansieras huvudsakligen genom upplåning
från staten. Bankens verksamhet skall bedrivas i enlighet med den
av statsmakterna angivna industripolitiken och allmänna ekonomiska politiken.
För varje år fastställer statsmakterna vissa allmänna riktlinjer som
banken har att följa och på grundval härav och efter konsultationer med
finansministern uppgör banken ett program för sin utlåning under året.
Inom denna ram och med de angivna begränsningarna har banken all
självständigt bedriva sin verksamhet. Vid bestämmandet av räntesatser och
lånevillkor i övrigt sker dock i praxis samråd mellan banken och främst
finansministern. Bankens utlåning har i sin helhet skett till lägre räntesatser
än dem som tillämpats av de privata kreditinstituten och har såtillvida
varit subventionerad. Vid flertalet av de projekt som banken stött balett
samarbete förekommit med privata kreditinstitut på så sätt att dessa
svarat för den mera kortfristiga finansieringen och utvecklingsbanken för
den långfristiga. Huvuddelen av bankens utlånade medel har gått till elkraftssektorn
(43 %) och transportnäringen (28 %), främst i samband
med uppbyggandet av den japanska handelsflottan, i överensstämmelse med
statsmakternas strukturpolitik för näringslivet. F. n. håller detta utlåningsmönster
på att förändras och ökad vikt läggs vid stöd åt exportindustrier
och åt investeringsprojekt av betydelse från lokaliseringspolitislc synpunkt.

I Nederländerna inrättades år 1946 en halvstatlig återuppbyggnadsbank
(Maatschappij tot Financicring voor het National Herstel), vilken sedermera
ombildades till en investeringsbank (Nationale Investeringsbank N. V.),
med uppgift att finansiellt stödja utbyggnaden av existerande industrier
och uppbyggandet av nya.

Ungefär hälften av bankens utestående krediter hänför sig till varvs-,
motor- och flygplansindustrin, metallurigsk och kemisk industri samt rederinäringen.
På senare tid har banken också engagerats i industrilångivning
med lokaliseringspolitisk syftning, varvid staten står som garant för
lånen.

Särskilda statsägda kreditinstitut med huvudsaklig uppgift att underlätta
särskilt små och medelstora industriföretags kapitalförsörjning återfinns
även i andra länder utöver dem, varifrån exempel här har hämtats.

En institutionell nybildning med bakgrund i de senaste årens tendenser
i fråga om näringslivets strukturrationalisering och med strukturpolitisk

147

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

syftning är det engelska Industrial Reorgcinisation Corporation (1CR). Detta
är ett år 1966 grundat statsägt bolag med uppgift att stimulera till och bistå
näringslivet vid strukturrationalisering och andra rationaliserings- och
utvecklingsprojekt. Inrättandet av detta organ motiverades med hänvisning
till det trängande behovet av struktur- och organisationsförändringar inom
brittisk industri, inte minst med hänsyn till den hårdnande internationella
konkurrensen. Vidare betonades, att det inte fanns anledning att räkna
med att de nödvändiga strukturella förändringarna skulle komma till stånd
automatiskt, samt att den institutionella strukturen var ofullständig såtillvida
som inga organ fanns med särskild uppgift att identifiera och främja
genomförandet av rationaliseringsprojekt, vilka kunde ge betydande vinster
från samhällsekonomisk synpunkt. Affärsbankerna kunde i sådant syfte
i allmänhet inte agera på eget initiativ. Det nya organet avsågs därför skola
fylla en lucka i institutionellt hänseende. Företagets funktioner är ganska
vida och detsamma gäller dess aktionsmöjligheter. Det har sålunda bl. a.
fått rätt att äga aktier, bilda bolag och ge lån och garantier. För dess finansiering
har 150 milj. pund ställts till förfogande av statsmedel. Bolaget
är självständigt i sin verksamhet men ekonomiministern har möjligheter
att efter konsultationer ge bolaget allmänna instruktioner för dess aktiviteter.
Han utser också bolagets styrelse. Avsikten är att bolagets verksamhet
skall bedrivas i nära samarbete med berörda statliga organ och
privata organisationer.

148

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1967

Innehållsförteckning

Propositionens huvudsakliga innehåll ............................ 1

Utdrag av statsrådsprotokollet .................................. 2

Bakgrund ..................................................... 3

Strukturomvandlingens yttringar och drivkrafter ................ 3

Strukturomvandlingen i Sverige................................ 8

Utvecklingsproblem inom olika näringsgrenar.................... 13

Finansieringsproblem för näringslivet .......................... 16

Exempel på näringspolitiska åtgärder i utlandet ................ 21

En statlig investeringsbank ............... 23

Tillväxtpolitikens medel ...................................... 23

Olika sätt att möta näringslivets finansieringsbehov.............. 25

Motiv och uppgifter för investeringsbanken...................... 28

Eget kapital och upplåning.................................... 34

Finansieringsverksamheten .................................... 35

Bankens organisation m. m.................................... 38

Hemställan .................................................... 40

Bilaga 1....................................................... 42

Bilaga 2....................................................... 59

Bilaga 3....................................................... 142

MARCUS BOKTR. STHLM 1967 670242