Kungl. Maj:ts proposition nr 55 år 1967

Nr 55

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående inrättande av
statens trafiksäkerhetsverk, m. mgiven Stockholms
slott den 3 mars 1967

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.

GUSTAF ADOLF

Olof Palme

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås — på grundval av ett av bilförarutredningen och
körtidsutredningen framlagt betänkande (SOU 1965:43) — att en särskild
trafiksäkerhetsmyndighet för vägtrafiken, statens trafiksäkerhetsverk, inrättas
den 1 januari 1968. Verket föreslås bl. a. överta de arbetsuppgifter,
som nu ankommer på trafikbyrån inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
och statens bilinspektion. Vidare avses högertrafikkommissionens kvarstående
arbetsuppgifter och befogenheter föras över till trafiksäkerhetsverket
från samma tidpunkt. Verksamheten inom den centrala administrationen
föreslås fördelad på fyra byråer. För förarprov, fordonsbesiktning m. m.
föreslås en regional organisation med sju distrikt.

Verket föreslås få en lekmannastyrelse bestående av fem ledamöter med
en generaldirektör som ordförande.

Arbetarskyddsverket föreslås svara för arbetstidsinspektionen för vägtrafiken.
Utbildningen av trafikskolepersonal föreslås ske under skolöverstyrelsens
överinseende.

Statens biltrafiknämnd föreslås upphöra den 1 januari 1968. Kvarvarande
tillståndsgivning till linje- och beställningstrafik samt transportförmedling
föreslås överförd till länsstyrelserna.

Vidare föreslås, att en ny myndighet för vissa beredskapsfrågor m. in.,
1 —Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 saml. Nr 55

Kungl. Maj:ts proposition nr 55 år 1967

transportnämnden, inrättas. Denna nämnd skall överta centrala civila transportkommitténs
arbetsuppgifter samt vissa av biltrafiknämndens tillståndsärenden
och beredskapsplaneringsfrågorna rörande vägtrafiken.

I propositionen redovisas slutligen på grundval av de förslag som bilförarutredningen
lagt fram i betänkandet Körkortet och trafikutbildningen (SOU
1965: 42) ställningstaganden rörande differentiering av förarbevis, kör kortsålder,
förarutbildning, förarprov, trafikundervisning i skolorna och körkortsregistrering
in. in. Körkortets närmare utformning och frågan om
eventuellt utbyte av nuvarande förarbevis bör klarläggas innan den exakta
tidpunkten för körkortsreformen fastställs. Det är av vikt att det så snart
som möjligt blir klart vilka bestämmelser som kommer att gälla så att alla
berörda får erforderlig tid för förberedelser. Riksdagen föreläggs därför
redan nu förslag rörande körkortens giltighet m. m.

För budgetåret 1967/68 begärs för angivna ändamål anslag om sammanlagt
11461 000 kr.

Kungl. Maj:ts proposition nr 55 år 1967

Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott
den 3 mars 1967.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden
Sträng, Andersson, Kling, Edenman, Johansson, Holmqvist, Aspling,
Palme, Sven-Eric Nilsson, Gustafsson, Geijer, Myrdal, Odhnoff.

Chefen för kommunikationsdepartementet statsrådet Palme anmäler efter
gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga angående
inrättande av statens trafiksäkerhetsverk, m. m. och anför.

I prop. 1967: 1 (bil. 8 s. 54) har Kungl. Maj :t föreslagit riksdagen att, i
avvaktan på särskild proposition i ämnet, för budgetåret 1967/68 beräkna
till trafiksäkerhetsmyndighet m. m. ett anslag av 11500 000 kr., att avräknas
mot automobilskattemedlen. Beredningen av denna fråga är nu avslutad
och jag anhåller att få redogöra för den närmare.

I. Inledning

För att utreda förarutbildningen och därmed sammanhängande spörsmål
tillkallade dåvarande departementschefen den 28 september 1962, med stöd
av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 15 augusti 1962, särskilda sakkunniga,
nämligen landshövdingen Gösta Elfving, ordf., tekniske direktören CarlDavid
Buren, rektorn Bertil Kallerdahl, riksdagsmannen Hans Levin, ombudsmannen
Sune Persson, expeditionschefen Lars Skiöld samt direktören
Alvar Thorson (direktiv se 1963 års riksdagsberättelse s. 178).

För att utreda regleringen av arbetsförhållandena inom landsvägstrafiken
tillkallade vidare dåvarande departementschefen den 28 juni 1963, med stöd
av Kungl. Maj :ts bemyndigande samma dag, särskilda sakkunniga, nämligen
landshövdingen Gösta Elfving, ordf., direktören Erik Elmstedt, riksdagsmännen
Gösta Karlsson och Lars Schött samt ombudsmannen Hjalmar
Svensson (direktiv se 1964 års riksdagsberättelse s. 208).

De sakkunniga, som antagit benämningarna bilförarutredningen resp.
körtidsutredningen, har den 26 maj 1965 överlämnat ett gemensamt betänkande
Statens trafikverk (SOU 1965:43), i vilket föreslås inrättande av en
ny trafikmyndighet.

Kungl. Mnj:ts proposition nr 55 år 1967

Bilförar utredning en liar därjämte samma dag överlämnat betänkandet
Körkortet och trafikutbildningen (SOU 1965:42).

Yttranden över betänkandena har avgetts av rikspolisstyrelsen, överbefälhavaren,
arbetarskyddsstyrelsen, medicinalstyrelsen, postverket, statens
järnvägar (SJ), väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, statens väginstitut, statens
biltrafiknämnd, statens trafiksäkerhetsråd, statens högertrafikkommission,
statskontoret, statistiska centralbyrån, centrala folkbokförings- och
nppbördsnämnden, riksarkivet, skolöverstyrelsen, domänstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen,
överståthållarämbetet, samtliga länsstyrelser, trafikmålskommittén,
centrala civila transportkommittén (CCT), nordiska vägtrafikkommittén,
bilregisterutredningen, Svenska stadsförbundet, Svenska
kommunförbundet, Statstjänstemännens riksförbund (SR), Tjänstemännens
centralorganisation (TCO), Sveriges akademikers centralorganisation
(SACO), Landsorganisationen i Sverige (LO), Svenska arbetsgivareföreningen
(SAF), Svenska transportarbetareförbundet, Svenska järnvägsmannaförbundet,
Svenska kommunalarbetareförbundet, Riksförbundet landsbygdens
folk (RLF), Svenska vägföreningen, Motorbranschens riksförbund, Motororganisationernas
samarbetsdelegation, Näringslivets trafikdelegation,
Svenska lokaltrafikföreningen, Svenska lasttrafikbilägareförbundet, Svenska
omnibusägareförbundet, Svenska taxiförbundet, Biltrafikens yrkesnämnd,
Automobilbesiktningsmännens förening, Folkrörelsernas trafikskoleförbund,
Sveriges trafikskolors riksförbund, Trafikassistenternas förening,
Sveriges läkarförbund, Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande
(NTF), Trafikförsäkringsföreningen, Aktiebolaget Svensk Bilprovning,
Försvarets motorklubb, Kungl. Automobilklubben (KAK), Motorförarnas
helnykterhetsförbund (MHF), Motormännens riksförbund (M), Cykel- och
mopedfrämjandet, Svenska röda korsets överstyrelse, Sveriges grossistförbund,
Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund (SSU), Folkpartiets
ungdomsförbund (FPU) och Centerns ungdomsförbund (CUF), överståthållarämbetet
och flertalet länsstyrelser har bifogat yttranden från bl. ''a.
länsskolnämnder, förste bilinspektörer, länsläkare, polismästare, bilskoleföreningar
och åkeriföreningar.

Centrala civila transportkommittén har i skrivelse den 6 september 1965
hemställt att kommitténs arbetsuppgifter för beredskapsplanering av den
civila transportreglerande verksamheten vid krig eller krigsfara överförs
till ett fristående permanent organ med myndighets ställning.

Yttranden över skrivelsen har avgetts av överbefälhavaren, postverket,
statens järnvägar, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, sjöfart sstyrelsen, luftfartsverket,
statens biltrafiknämnd, statens jordbruksnämnd, överstyrelsen
för ekonomisk försvarsberedskap, arbetsmarknadsstyrelsen, civilförsvarsstyrelsen
och samtliga civilbefälhavare.

Förhandlingar har förts mellan statens avtalsverk och berörda personalorganisationer
rörande de förslag till lönegradsplacering av vissa tjänster,
som redovisas i det följande. Avtal har träffats — under förbehåll av Kungl.

Kungl. Maj:ts proposition nr 55 år 1967

Maj :ts godkännande — angående löneställningen för dessa tjänster i de
föreslagna myndigheterna. Riksdagens lönedelegation har den 1 mars 1967
godkänt avtalet.

Jag kommer först att närmare behandla organisationsfrågorna och därefter
spörsmålen rörande körkort och trafikutbildning m. in.

II. Ny trafiksäkerhetsmyndighet m. m.

Nuvarande organisation

Alltsedan särskild lagstiftning angående motorfordonstrafiken kom till
stånd år 1906 har föreskrifter meddelats rörande vägar, motorfordon och
förare. Dessa föreskrifter avser att öka trafiksäkerheten och innehåller därför
till stor del regler om kontroll och besiktning. Allteftersom utvecklingen
gått framåt och trafikintensiteten stegrats har ett successivt ökat behov uppstått
av nya och effektivare åtgärder för ökad trafiksäkerhet på gator och
vägar. De nya arbetsuppgifterna har från början lagts på befintliga organ
med näraliggande verksamhet. Efter hand som ytterligare uppgifter tillkommit
har dessa organ pålagts även dessa uppgifter eller också nya organ skapats.
Följden härav har blivit att arbetet uppdelats på ett flertal händer.
Detta gäller såväl trafiksäkerhetsarbetet i stort som olika funktioner av detta,
t. ex. kontrollverksamheten i fråga om motorfordon och förare, utbildningsverksamheten,
forskningen, tillståndsprövningen och övervakningsverksamhet
av olika slag.

Denna splittring har sedan länge uppmärksammats och kritik har riktats
mot den nuvarande ordningen med bristande enhetlighet och risker för
otillfredsställande effektivitet och dubbelarbete. Olika förslag bär tidigare
lagts fram i syfte att förbättra situationen och åtgärder har också vidtagits
för att höja trafiksäkerhetsarbetets effektivitet. Åtgärderna har emellertid
hittills begränsats till partiella reformer.

Trafiksäkerhet och väghållning

En av de viktigaste funktionerna inom trafiksäkerhetsområdet är de vågtekniska
åtgärder som syftar till förbättringar av vägnätet och en säkrare
trafikmiljö. Denna de! av trafiksäkerhetsarbetet vilar till övervägande delen
på väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Vid sidan av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen fullgör statens väginstitut
vissa arbetsuppgifter av vägteknisk art.

De trafikregler ande åtgärderna syftar till att med beaktande av trafiksäkerhetens
krav och de trafikpolitiska intressena skapa goda förutsättningar
för framkomst- och uppställningsmöjligheter för fordon. Grundläggande för
trafikregleringen är stads- och byggnadsplaneringen, som inrymmer trafiktekniska
synpunkter på utformningen av gator och broar samt överväganden
rörande den kollektiva trafiken, parkeringsfrågor och frågor om eu

Kungl. Maj:ts proposition nr 55 år 1967

ändamålsenlig trafikdirigering och trafikövervakning. Trafikregleringen får
i huvudsak sitt uttryck i olika föreskrifter om vägmärken, hastighet, körriktning,
parkering, inskränkningar i trafiken o. d. Beslut om sådana föreskrifter
ankommer på skilda myndigheter.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har ansvaret för vägmärken, vägmarkeringar
och principiella frågor om hastighetsbegränsningar.

De år 1965 inrättade trafiknämnderna i kommunerna beslutar i de frågor
om trafikreglering, som tidigare handlades av länsstyrelse eller lokal polismyndighet.
Länsstyrelse skall dock fortfarande besluta om bl. a. hastighetsbegränsningar,
vägs karaktär av motorväg eller huvudled samt meddela bestämmelser
om axeltryck och bruttovikt.

Beslut om inskränkning i trafiken beträffande särskilda slag av fordon
samt om vad som lokalt skall tillåtas i fråga om fordons bredd och last ankommer
på länsstyrelse i den mån beslut inte skall fattas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Den offentliga kontrollen över att fordonsbeståndet från teknisk synpunkt
är i trafikdugligt skick sker genom olika slag av besiktningar av vilka de
viktigaste är registrerings- och typbesiktningarna samt genom löpande fordonskontroll.

Registrerings- eller typbesiktning är en förutsättning för att fordon tas
upp i bilregister som förs hos länsstyrelse och därmed också — med vissa
undantag — för rätten att bruka fordonet.

Den löpande fordonskontrollen sker dels genom kontrollbesiktning efter
beslut av länsstyrelse, dels genom flygande inspektion innefattande undersökning
och provkörning av motordrivet fordon eller släpfordon för
kontroll av fordonets beskaffenhet och utrustning. Vidare förekommer
periodisk kontrollbesiktning, särskild kopplingsbesiktning samt beträffande
begagnade fordon inspektion hos försäljare.

Fordonskontrollen har tidigare till övervägande del utförts av statens bilinspektion.
År 1965 infördes en allmän periodisk fordonskontroll. Denna
är årlig och avser registrerade motorfordon och släpfordon, äldre än
tre år. Inspektionsverksamheten handhas av AB Svensk Bilprovning med av
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen särskilt förordnade besiktningsmän, vilka
har ämbetsansvar och står under tillsyn av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Typbesiktningsverksamheten och viss fordonskontroll ankommer på statens
bilinspektion. Flygande inspektion ankommer på bilinspektionen och
på av länsstyrelse förordnad polisman.

Kontrollen av militära fordon företas jämlikt militära vägtrafikkungörelsen
den 5 november 1954 (nr 666, ändr. senast 1966: 26) av militära besiktningsmän,
utbildade genom statens bilinspektions försorg.

I begreppet förcirprovskontroll innefattas i detta sammanhang främst proven
för körkort eller trafikkort.

Kungl. Maj:ts proposition nr 55 år 1967

Den som vill ha kör- eller trafikkort skall undergå prov, vilket som regel
avläggs inför tjänsteman hos statens bilinspektion. Förarprov för traktorkörkort
får dock avläggas inför annan, som förordnats av länsstyrelse att
anställa sådana prov. Krigsmaktens personal har möjlighet avlägga förarprov
för militär besiktningsman. På grundval av bl. a. det avlagda provet
utfärdar länsstyrelse körkort.

övningskörning med motorfordon sker i allmänhet i särskilda körskolor
som bedriver sin verksamhet med länsstyrelses tillstånd. Vid sådan skola
skall finnas en ansvarig föreståndare samt i förekommande fall lärare och
instruktörer. Personalen skall vara godkänd av länsstyrelse. Sådant godkännande
får endast meddelas den som styrkt sin kompetens genom prov
inför tjänsteman, som av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen förklarats behörig
att anställa prov för körskolepersonal. Körskola skall om möjligt minst
en gång årligen inspekteras genom bilinspektionens försorg och skolan är
i övrigt underkastad den tillsyn länsstyrelsen förordnar om.

Trafikövervakningen, som praktiskt taget helt är en uppgift för polisen,
torde utgöra ett av de verksammaste medlen i ansträngningarna för bättre
trafiksäkerhet.

Bilinspektionens personal medverkar i trafikövervakningen bl. a. genom
sina befogenheter att verkställa flygande inspektion.

En annan form av trafikövervakning är den kommunala tillsynen över
efterlevnaden av gällande föreskrifter rörande parkering och annan uppställning
samt stannande av fordon.

För det allmänna arbetarskyddet inom vägtrafiken gäller arbetarskyddslagen
den 3 januari 1949 (nr 1, ändr. senast 1966: 109). Tillsyn och övervakning
av lagens efterlevnad ankommer på arbetarskyddsmyndigheterna.

Arbetstidsförhållandena inom vägtrafikområdet regleras dels av den allmänna
bestämmelsen i vägtrafikförordningen den 28 september 1951 (nr
648, ändr. senast 1967: 5) om förbud mot förande av fordon under nttröttningstillstånd,
dels av lagen om arbetstidens begränsning den 16 maj 1930
(nr 138, ändr. senast 1964: 191) samt vissa därtill anknytande arbetstidslagar
för speciella arbetsområden, dels av arbetarskyddslagen och dels av
förordningen den 25 oktober 1940 (nr 910, ändr. senast 1965: 910) angående
yrkesmässig automobiltrafik in. in. Arbetstidslagen innehåller bestämmelser
om bruttoarbetstiden, bestämd främst för vecka och dygn, arbetarskyddslagen
ger närmare regler om arbetstidens ordnande (raster, arbetspauser,
nattvila och veckovila) och förordningen angående yrkesmässig
automobiltrafik in. m. ger särskilda stadganden om sammanhängande
körtid samt om bruttoarbetstid och vilotid. För kontroll av efterlevnaden
av sistnämnda föreskrifter bär skapats ett system med förarböcker och
färdskrivare.

Kontrollen över arbetarskyddsbestämmelserna och de allmänna arbetstidsreglerna
utövas genom arbetarskyddsstyrelsen och den allmänna yrkes -

Kungl. Maj:ts proposition nr 55 år 1967

inspektionen i samma former som tillämpas på andra områden. Efterlevnaden
av reglerna i förordningen angående yrkesmässig automobiltrafik
in. in. övervakas främst genom statens biltrafiknämnd och polisen.

En särskild skyddsreglering utgör bestämmelserna i vägtrafikförordningen
om maximilast, axeltryck och bruttovikt. Bestämmelserna om maximilast
syftar till bl. a. att förhindra att fordon lastas tyngre än dess konstruktion
tillåter med hänsyn till trafiksäkerheten. Bestämmelserna angående högsta
tillåtna axeltryck och bruttovikt avser främst att skydda vägar och broar
mot alltför hög belastning —- alltså indirekt också ett trafiksäkerhetsfrämjande
syfte, övervakningen av dessa regler ankommer på polisen.

Utbildningen som en funktion inom trafiksäkerhetsarbetet innefattar ett
flertal olika områden. Dit hör utbildning för kör- och trafikkort samt annan
utbildning för yrkesmässig trafik, utbildning av körskolepersonal, av bilinspektions-
och besiktningspersonal, vidareutbildning av förare, trafikundervisningen
inom skolorna och den upplysning i trafiksäkerhetsfrågor som
ges till allmänheten.

Körkortsaspiranternas utbildning äger till övervägande delen rum A7id
körskolor enligt kursplaner som fastställs av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
Styrelsen skall också meddela erforderliga föreskrifter om material för
teoretisk undervisning i körskola samt granska och godkänna läroböcker
för undervisningen.

I fråga om utbildningen för yrkesmässig trafik gäller f. n. inte några särskilda
föreskrifter. Viss utbildning för erhållande av trafikkort förekommer
vid de vanliga körskolorna. I landet finns också ett par yrkesskolor för
lastbilschaufförer. Dessutom förekommer viss annan yrkesutbildning för
yrkesförare.

Beträffande utbildningen av körskolepersonal gäller, att vederbörande,
som skall godkännas av länsstyrelse, efter prov inför tjänsteman hos
statens bilinspektion, genomgår särskild utbildning vid olika körskolor, vid
kurser anordnade av Sveriges trafikskolors riksförbund eller vid särskilda
på privat initiativ upprättade trafikinstitut. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
medverkar genom att godkänna kursplaner, ställa viss lärarpersonal till
förfogande samt vid behov biträda vid val av övrig undervisningspersonal.
Även andra former för undervisning och vidareutbildning av körskolepersonal
förekommer.

Utbildning av bilinspektionens personal sker i väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
regi vid centrala kurser för bilinspektörer och trafikassistenter.
Besiktningsmännen hos AB Svensk Bilprovning utbildas vid en av bolaget
inrättad anstalt. Särskild utbildning förekommer vidare för de militära besiktningsmännen
för motorfordon samt för polismän som skall företa flygande
inspektion.

Vidareutbildningen av motorfordonsförare är praktiskt taget helt byggd
på frivillig grund och ombesörjs av olika organisationer, såsom NTF och

Kungl. Maj:ts proposition nr 55 år 1967

vissa motororganisationer. Motsvarande gäller trafiksäkerhetspropaganda
och upplysningsverksamhet som är avsedd för allmänheten.

Trafikundervisning meddelas också inom det allmänna skolväsendets ram
och kommer i olika former förskolebarnen till del.

Tillståndsgivning ingår som ett viktigt led i trafiksäkerhetsarbetet. Förare
av fordon av olika slag måste ha tillstånd att föra fordon (körkort, trafikkort
etc.), fordonen måste vara godkända för olika slag av trafik, fordonsdetaljer
skall likaledes vara godkända, körskolor måste ha tillstånd att
bedriva sin verksamhet, lärare och instruktörer skall vara godkända för
att få utbilda förare.

Gemensamt för i stort sett all tillståndsgivning inom detta område är att
den föregås av någon form av besiktning, kontroll eller prov.

Trafiksäkerhetsforskningen består dels i att klarlägga orsakerna till trafikolyckorna
och den relativa frekvensen av de olika orsaksfaktorernas förekomst,
dels i att på grundval av en orsaksanalys undersöka vilka medel som
praktiskt kan användas för att förebygga trafikolyckor och dels i att genomföra
trafiksäkerhetsfrämjande åtgärder. Inte minst Aiktig i detta sammanhang
är orsaksanalysen, som innefattar vitt skilda ämnesområden, såsom
praktisk psykologi, medicinsk forskning samt väg- och fordonsteknisk
forskning.

Statens trafiksäkerhetsråd ägnar sig främst åt att främja forskning med
huvudsaklig inriktning på problem rörande människans beteende i trafiken
medan väg- och vattenbyggnadsstyrelsen svarar för tekniska, företrädesvis
trafiktekniska, rutinmässiga försök och analyser samt en fortlöpande
granskning av olycksutvecklingen. Statens väginstitut är huvudorgan för
den statliga vägforskningen.

En viktig förutsättning för trafiksäkerhetsarbetet är en tillförlitlig trafikolgcksfallsstatistik.
Denna ligger till grund för bedömanden av vägtekniska
och trafikreglerande åtgärder inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, för
kontroll- och utbildningsawäganden inom bilinspektionen, för trafikforskningen
och för upplysningsverksamheten.

Riksstatistik över vägtrafikolyckor har funnits sedan 1935. Bestämmelser
i ämnet återfinns i kungörelsen den 12 november 1965 (nr 561) om statistiska
uppgifter angående vägtrafikolyckor.

På grundval av statistiken registreras inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
på kartblad de på landsbygdens allmänna vägar inträffade trafikolyckorna.
Härigenom får man tidigt del av omständigheterna kring vägtrafikolyckorna
och kan vidta åtgärder för att motverka nya olyckor på
samma plats.

Yrkesmässig trafik in. m.

Gällande bestämmelser innebär att det krävs tillstånd för olika slag av
yrkesmässig trafik. Denna tillståndsgivning är i huvudsak uppdelad mellan

Kungl. Maj:ts proposition nr 55 år 1967

statens biltrafiknämnd, länsstyrelserna och trafiknämnderna. I detta sammanhang
må endast nämnas följande. För rätt att bedriva transportförmedling
fordras med vissa undantag tillstånd av biltrafiknämnden. Nämnden
meddelar också tillstånd till internationell landsvägstrafik. Yrkesmässig uthyrning
av bil utan förare får ske endast efter tillstånd av länsstyrelsen i
det län där rörelsen skall bedrivas.

För yrkesmässig trafik finns särskilda bestämmelser rörande taxor som
länsstyrelserna har att utfärda. Allmänna grunder för att beräkna taxor
fastställs av biltrafiknämnden som också fastställer vissa taxor.

Beredskapsplanläggningen ifråga om landsvägstrafiken omfattar för biltrafiknämndens
del vissa förberedelser, avsedda att underlätta det tekniska
och administrativa genomförandet av landsvägstransporter i krig.

Översikt över vissa myndigheter in. fl. och deras arbetsuppgifter inom trafiksäkerhetsområdet Väg-

och vattenbyggnadsverkets uppgifter omfattar vägteknislca frågor såsom
projektering, byggande och underhåll av vägar och broar samt trafiksäkerhetsfrågor
inom såväl det fordonstekniska som det trafiktekniska området.
Vidare är styrelsen chefsmyndighet för statens bilinspektion och tillsynsmyndighet
för AB Svensk Bilprovning.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens trafikbyrås främsta uppgift är att genom
inspekterande och rådgivande verksamhet verka för sådana åtgärder
inom vägväsendet som bidrar till ökad säkerhet och framkomlighet i trafiken.

Byrån arbetar på en avdelning för trafiksäkerhetsfrågor, en avdelning för
trafikärenden, en avdelning för bilinspektion och en avdelning för järnvägsärenden.

Huvuduppgiften för avdelningen för trafiksäkerhetsfrågor är att studera
vägens standard från trafiksäkerhetssynpunkt. I övrigt handhas frågor om
bl. a. säkerhetsbälten och vägbelysning.

Inom avdelningen för trafikärenden handläggs ärenden angående vägtrafik,
vägmärken samt transporttillstånd m. m.

Avdelningen för bilinspektionen handhar den verksamhet inom väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen som sammanhänger med styrelsens uppgift att vara
chefsmyndighet för statens bilinspektion m. in.

På avdelningen för järnvägsärenden ankommer den verksamhet som sammanhänger
med styrelsens uppgift som tillsynsmyndighet över enskilda
järnvägar och vissa spårvägar. Därjämte handläggs på avdelningen ärenden
rörande säkerhetsanordningar vid korsningar i plan mellan järnväg och väg.

Arbetsuppgifterna för statens bilinspektion omfattar fordonskontroll, förarprovskontroll,
utbildningsverksamhet samt vissa övriga uppgifter.

Bilinspektionen är indelad i 15 distrikt.

Den årliga periodiska fordonskontrollcn utförs av AB Svensk Bilprovning.

Kungl. May.ts proposition nr 55 år 1967

Bolaget utför alla författningsenligt reglerade besiktningar av motorfordon
med undantag av typbesiktningar. Den obligatoriska fordonsbesiktningens
syfte är att kontrollera att fordonen från trafiksäkerhetssynpunkt är i fullgott
skick och att vitala delar fungerar på avsett sätt. Endast bolaget har
rätt att utföra här angivna besiktningar. Utöver obligatorisk fordonskontroll
äger bolaget utföra annan med säkerhetsinspektion likartad verksamhet, såsom
tekniska undersökningar för polisens räkning och frivillig fordonskontroll.

Statens trafiksäkerhetsråds huvuduppgift är att utföra eller låta utföra
undersökningar om trafikolyckornas orsaker och de olika orsaksfaktorernas
relativa betydelse samt att bedriva annan trafiksäkerhetsforskning.

Statens väginstitut bedriver vägforskning och handlägger vissa vägtekniska
och vägtrafiktekniska ärenden.

Arbetarskyddsstyrelsen är central förvaltningsmyndighet för ärenden om
arbetarskydd, utom i fråga om arbete som är att hänföra till skeppstjänst.

I fråga om tillsynen av arbetarskyddet vid trafikväsendet tillämpas den
gränsdragningen att trafikavdelningen hos styrelsen och yrkesinspektionen
för landtrafiken handhar uppgifter, som avser järnvägs- och spårvägstrafik
samt sådan buss- och biltrafik som bedrivs av järnvägs- och spårvägsföretag,
medan tillsynsverksamheten beträffande landtrafiken i övrigt faller
under den allmänna yrkesinspektionen.

Statens biltrafiknämnds uppgifter omfattar kontroll av körtider och vilotider
inom den yrkesmässiga trafiken genom efterhandsgranskning av färdskrivardiagram.

Statistiska centralbyrån handhar inom byrån för rätts- och socialvårdsstatistik
statistiken över vägtrafikolyckor. Verksamheten bygger på den
rapportering av vägtrafikolyckor som utförs genom polismyndigheternas
försorg dels i anslutning till inträffad olycka dels kvartalsvis.

Länsstyrelse skall ge noggrann akt på länets tillstånd och behov samt i
allt söka främja länets utveckling och dess befolknings bästa. Redan härav
får anses framgå att även trafiksäkerhetsfrågor rent allmänt hör hemma
inom länsstyrelsernas verksamhetsområde. Vidare har länsstyrelse att enligt
gällande föreskrifter ta befattning med bl. a. vägväsendet och trafikväsendet.
Länsstyrelsen är vidare länets högsta polismyndighet.

I övrigt har beträffande länsstyrelsernas befattning med frågor inom trafiksäkerhetsområdet
meddelats ett flertal bestämmelser i vägtrafikförfattningarna.
Dessa avser olika förhållanden inom körskoleväsendet, som meddelande
och återkallande av tillstånd att bedriva körskoleverksamhet, godkännande
av lärare m. fl., allmän tillsyn över undervisningen samt förordnande
att anställa traktorförarprov. Körkort och trafikkort utfärdas av
länsstyrelse som också meddelar beslut om varning och återkallelse. På
länsstyrelse ankommer vidare att meddela tillstånd till tävlingar med fordon
på väg och att utfärda vissa lokala trafikföreskrifter. Länsstyrelse skall

Kungl. Maj:ts proposition nr 55 år 1967

avgöra från trafiknämnd hänskjutna ärenden enligt lagen om trafiknämnder.
Länsstyrelse skall också bestämma om hastighetsbegränsningar, om
vägs förklarande för motorväg eller huvudled, om fordons axeltryck och
bruttovikt samt om inskränkningar i trafiken inom länet för särskilda slag
av fordon och om vad som lokalt skall tillåtas i fråga om fordons bredd och
last. Hos länsstyrelse förs också bilregister, bilreservregister och körkortsregister.
Vidare förordnar länsstyrelse polisman att företaga flygande
inspektion samt äger förelägga fordonsägare att inställa sitt fordon för
kontrollbesiktning. Länsstyrelse handhar också vissa frågor rörande färdskrivare
och färdskrivardiagram.

Polisen medverkar i trafiksäkerhetsarbetet främst genom trafikövervakningen,
men även genom t. ex. fordonskontroll i samband med flygande inspektion.

Utöver trafikövervakning och inspektionsverksamhet har polisen vissa
andra funktioner inom trafiksäkerhetsområdet, t. ex. utfärdande av interimslicenser
och turistvagnslicenser. Polismyndighet har vidare rätt att
besluta om omhändertagande av körkort enligt 35 § vägtrafikförordningen.
Polisen utfärdar och för register över turistkörkort. I avseende på den yrkesmässiga
trafiken har polismyndighet att utfärda vissa intyg för erhållande
av trafikkort.

Enligt lagen den 4 december 1964 (nr 731) om trafiknämnder skall sådan
nämnd finnas i varje kommun. Om delar av samma kommun ingår i olika
polisdistrikt skall varje kommundel ha sin trafiknämnd. Nämnden består av
polischefen som ordförande samt två av kommunens fullmäktige utsedda
ledamöter jämte suppleanter.

Trafiknämndens viktigaste uppgift är att svara för vissa lokala trafikföreskrifter.

Inom landet verkar ett flertal olika organ i trafikforskningens tjänst. I det
föregående har statens trafiksäkerhetsråd, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
och statens väginstitut nämnts.

Forskning bedrivs dessutom av Ingeniörsvetenskapsakademiens transportforskningskommission,
vars arbete är inriktat på att utbyta erfarenheter
och att definiera, initiera och i vissa fall utföra forskningsuppgifter inom
transport- och materielhanteringsområdena, vid universitet och högskolor,
olika statliga, statsunderstödda och enskilda forskningsorgan samt hos andra
statliga och kommunala verk och inrättningar. Här bör även nämnas statens
provningsanstalt, som enligt vägtrafikförfattningarna har att utföra viss
provningsverksamhet avseende fordonsutrustningar m. m. samt statens maskinprovningar,
som också utnyttjas för viss liknande verksamhet. Vidare
bör nämnas den forskning som bedrivs av enskilda företag, t. ex. hos fordonstillverkare
och andra industriföretag.

I arbetet inom trafiksäkerhetsområdet medverkar även skolöverstyrelsen,
som handhar trafikutbildningen inom det allmänna skolväsendet, samt

Kungl. Maj:ts proposition nr 55 år 1967

medicinalstyrelsen, som bl. a. meddelar föreskrifter om läkarundersökning
för erhållande av kör- och trafikkort.

En aktiv medverkan i trafiksäkerhetsarbetet lämnas genom olika frivilliga
organisationer. I Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande (NTF)
ingår f. n. ca 70 riksorganisationer, bl. a. Trafikförsäkringsföreningen,
Svenska försäkringsbolags riksförbund, motororganisationerna, Sveriges
bilskolors riksförbund samt yrkesorganisationer och fackförbund.

I strävandena att skapa en säkrare trafik medverkar vidare trafikförsäkringsbolagen,
körskolorna och arbetsmarknads parterna, i första hand Svenska
arbetsgivareföreningen och Landsorganisationen. Vid vissa större industrier
ordnas trafiksäkerhetskurser.

I sammanhanget bör också erinras om den verksamhet, som bedrivs av
vissa frivilliga försvarsorganisationer, nämligen Frivilliga automobilkåren,
Frivilliga motorcykelkåren och Sveriges kvinnliga bilkårers riksförbund.
Svenska röda korset och Rädda barnen gör också insatser på trafiksäkerhetsområdet.

Frivillig fordonskontroll utförs vid ett antal privata bilprovningsanstalter
i form av s. k. trafiksäkerhetstest, omfattande i princip de kontrollmoment,
som ingår i flygande inspektion, eller konditionstest, innefattande en mera
omfattande undersökning för fastställande av fordons allmänna skick.

Vissa myndigheter med uppgifter rörande trafiktillstånd m. m.

Statens biltrafiknämnd skall som central myndighet verka för ett ändamålsenligt
ordnande av den yrkesmässiga trafiken. Nämnden skall dessutom
planera transportledning och teknisk ransoneringsberedskap för det totala
försvarets behov av landsvägstransporter i krig.

Nämnden handlägger vidare frågor om trafiktillståndsgivning, taxesättning,
fördelning av statsbidrag till viss linjetrafik på landsbygden samt vissa
allmänna ärenden.

Vid sidan av statens biltrafiknämnd ankommer det i första hand på länsstyrelserna
att verka för ett ändamålsenligt ordnande av den yrkesmässiga
trafiken. Länsstyrelse skall enligt förordningen angående yrkesmässig automobiltrafik
m. m. godkänna motorfordon för yrkesmässig trafik, meddela
tillstånd till sådan trafik inom eget län i de fall tillståndsgivningen inte vilar
på annan myndighet, utfärda trafikkort, föra register över och besluta om
återkallelse av trafikkort. Länsstyrelse skall vidare besluta i frågor om
yrkesmässig uthyrning av bil samt i vissa fall fastställa taxor för avgifter i
yrkesmässig trafik.

Länsstyrelse skall se till att färdskrivare i förekommande fall anbringas,
motta och förvara vissa färdskrivardiagram och på begäran av biltrafiknämnden
överlämna dem till nämnden.

Ansökning om statsbidrag till viss linjetrafik på landsbygden skall inges
till länsstyrelse, som bär att granska och vid behov komplettera ansökning -

Kungl. Maj. ts proposition nr 55 år 1967

arna. Därefter skall länsstyrelse insända ansökningarna till biltrafiknämnden
med eget yttrande.

Polisens medverkan inom hithörande område liänför sig huvudsakligen
till kontroller av tillstånd o. d.

Trafiknämnd meddelar- tillstånd till beställningstrafik för personbefordran
med personbil.

Förslag rörande eu statligt trafikverk

Bilförarutredningen och körtidsutredningen har i betänkandet Statens
trafilcverk (SOU 1965:43) anfört bl. a. följande.

Utvecklingen inom vägtrafiken bär skapat problem av sådan samhällelig
räckvidd att krav måste ställas på såväl största effektivitet i ledningen som
på klara ansvarsförhållanden. En förutsättning för att detta skall kunna
nås är att antalet myndigheter direkt under Kungl. Maj :t begränsas. Genom
att koncentrera den erforderliga sakkunskapen och på en hand samla de
erfarenheter och rön som skall omsättas i praktiska åtgärder skapar man
de bästa förutsättningarna för den överblick över hela verksamhetsfältet
som utgör förutsättning för ett konstruktivt handlande.

Utredningarna har av nu anförda skäl kommit fram till att verksamheten
så långt möjligt bör läggas på en enda myndighet.

Trafiksäkerhetsfunktioner

De trafiksäkerhetsfunktioner, som har samband med vägteknik resp. trafikreglering,
ankommer på väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i dess egenskap
av central vägmyndighet och företrädare på central myndighetsnivå
för frågor rörande landsvägstrafiken.

Rent allmänt anser utredningarna att det skulle vara till hestämd nackdel
från trafiksäkerhetssynpunkt att ur väg- och vattenbyggnadsstyrelsen bryta
ut sådan verksamhet inom trafiksäkerhetsområdet som har en direkt anknytning
till styrelsens funktion som den tekniskt ansvariga myndigheten
för vägarnas utformning m. m. Detta utesluter dock inte att ytterligare uppgifter,
utöver dem som sammanhänger med chefskapet för statens bilinspektion,
kan vara lämpliga att överföra från styrelsen till den särskilda trafikmyndigheten.
Bland sådana uppgifter nämns vissa frågor av trafikreglerande
natur, t. ex. ärenden rörande hastighetsbegränsningar och förbud att
föra fordon i vissa fall.

I det reformarbete som på senare tid genomförts med avseende på fordonskontrollen
har förutsatts, att kontrollverksamheten alltjämt skall stå
under central statlig ledning och tillsyn samt att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
skall utöva ett flertal funktioner inom detta område. Emellertid
är att märka att fordonsbesiktningen inte är en angelägenhet enbart för
statens bilinspektion utan även för andra organ, såsom polismyndigheter,

Kungl. Maj:ts proposition nr 55 år 1!)67

militära besiktningsmän och AB Svensk Bilprovning, med därav följande
krav på ledning och samordning av verksamheten. Det synes därför vara
lämpligt att ledningen av denna verksamhet utövas inom ramen för ett renodlat
trafiksäkerhetsorgan.

Den fordonskontroll, som ankommer på polisväsendet, bör självfallet inte
påverkas vid inrättande av en central trafikmyndighet på annat sätt än
som följer av denna myndighets ställning som chefsmyndighet för besiktningsverksamheten.
Motsvarande bör gälla i fråga om den kontrollverksamhet,
som nu utövas av de militära besiktningsmännen såvitt avser
krigsmaktens fordon.

Förar provskontrollen utgör f. n. •—- om man bortser från provtagningen
inom krigsmakten och för traktorförare — helt en arbetsuppgift för bilinspektionen.
Bilförarutredningen har också räknat med att viktiga uppgifter
inom detta område måste läggas på en central trafikmyndighet.

I begreppet förarprovskontroll har innefattats även den kontrollverksamhet,
som statsmakterna utövar över körskoleverksamheten genom statens
bilinspektion och länsstyrelserna. Bilförarutredningens förslag innefattar
en ökad kontroll och tillsyn över trafikskoleväsendet (nuvarande körskolor).

Förarprovskontroll i den vida bemärkelse, i vilken begreppet här har använts,
utgör en mycket betydelsefull faktor för trafiksäkerheten. Ett genomförande
av utredningens förslag i detta avseende skärper kraven på central
ledning och övervakning. Körkortsaspiranterna bör också ha intresse av att
veta att enhetlighet råder över hela landet i fråga om förarprov, dess utförande
och bedömning.

Betydelsen av en centralt ledd förarprovskontrollerande verksamhet framstår
än klarare i belysning av att verksamheten omfattar ca 220 000 förarprov
per år, drygt 700 körskolor och över 3 500 körskolechefer, lärare och
instruktörer.

I anslutning till det anförda finner utredningen att förarprovskontrollen
bör inordnas i arbetsuppgifterna för en central trafikmyndighet.

Den från trafiksäkerhetssynpunkt utomordentligt betydelsefulla trafikövervakningen
bör enligt utredningarna alltjämt vara en uppgift huvudsakligen
för polismyndigheterna i samverkan med andra trafikmyndigheter.

Arbetsinspektionen inom fordonsområdet utövas dels genom arbetarskyddsstyrelsen
och dess yrkesinspektionsorgan, dels genom statens biltrafiknämnd
och länsstyrelserna. Viss kontroll i nu angivna avseenden sker
också genom besiktningsorganisationens och polisens verksamhet inom trafiksäkerhetsområdet.

Körtidsutredningen, som behandlat frågorna om arbetsinspektionen och
därför erforderlig tillsynsverksamhet, har framhållit att en lösning av dessa
frågor kan nås endast om man anlägger en helt annan grundsyn än den som
ligger bakom nuvarande ordning. Denna utgår från att det ytterst gäl -

Kungl. Maj:ts proposition nr 55 år 1967

ler att uppdaga och beivra lagöverträdelser genom polisutredning, åtal och
straff i den för trafikförseelser vanliga ordningen. Denna inställning är enligt
körtidsutredningens mening inte ändamålsenlig. I stället bör grundprincipen
vara att verka efter yrkesinspektionens mönster.

Vid sina överväganden av frågan om vilken myndighet som skall svara
för tillsynen över arbetsförhållandena inom landsvägstrafiken har körtidsutredningen
funnit ett oavvisligt behov föreligga av ett tillsynsorgan med
såväl central som regional anknytning. Utredningen föreslår att ifrågavarande
verksamhet samordnas med den verksamhet som i övrigt förutsätts
åligga en blivande trafikmyndighet.

Utbildningsverksamheten är enligt utredningarna föremål för central
medverkan såtillvida, som det åvilar väg- och vattenbyggnadsstyrelsen att
svara för kursplaner samt medverka vid framtagandet av undervisningsmaterial
och läroböcker, avsedda för undervisningen i körskolorna ävensom
att anordna kurser för besiktningspersonal. Trafikundervisningen inom det
allmänna skolväsendet bedrivs enligt föreskrifter som utfärdas av skolöverstyrelsen.
I övrigt inskränker sig den statliga medverkan inom utbildningsverksamheten
till att personal i mån av tillgång ställs till förfogande som
lärare vid den privat bedrivna utbildningen.

Bilförarutredningens förslag innefattar en väsentligt ändrad syn på frågan
om det allmännas medverkan inom utbildningsarbetet. En intensifierad
utbildning för körkortsaspiranterna förutsätts. Denna utbildning skall präglas
av de förhållanden som den av utredningen föreslagna nya körkortsdifferentieringen
medför.

Mot bakgrunden av de vidgade arbetsuppgifter, som föreslås läggas på
trafikskolorna samt de höjda utbildningskraven, föreslår bilförarutredningen
för utbildningens handhavande en statlig trafikläroanstalt, underställd
en central trafikmyndighet.

Upplysningsverksamhet på trafiksäkerhetsområdet bedrivs endast i ringa
utsträckning genom statliga myndigheters försorg. I förevarande sammanhang
har anledning inte förelegat att räkna med någon principiell ändring
av vad nu gäller på upplysningsverksamhetens område. Det ter sig emellertid
enligt utredningarna naturligt att en ny trafikmyndighet bör följa hithörande
verksamhet.

Tillståndsgivningen inom biltrafikområdet hänför sig till dels tillstånd att
bruka och framföra olika typer av fordon (besiktningsinstrument, förarbevis,
licenser etc.), dels medgivande att bedriva olika slag av verksamheter
med motorfordon (främst tillstånd till yrkesmässig trafik av skilda slag).
Tillståndsgivningen utövas av ett flertal myndigheter.

Anledning synes inte föreligga att ifrågasätta några större förändringar
i delta avseende. Sålunda bör den tillståndsgivning, som inom trafikområdet
nu ankommer på polismyndigheter, trafiknämnder och länsstyrelser, alltjämt
utövas där. Undantag härifrån bör dock göras i fråga om tillståndsgiv -

Kungl. Maj:ts proposition nr 55 år 1967

ningen beträffande rätten att bedriva yrkesmässig körskoleverksamhet, återkallande
av sådant tillstånd, godkännande av lärare in. fl. inom körskoleverksamheten,
tillsynen över undervisningen vid körskolorna samt förordnande
att ordna traktorförarprov. Bilförarutredningen föreslår att denna
verksamhet överflyttas på en blivande trafikmyndighet. Härigenom skapas
förutsättningar för en likformig bedömning av hithörande verksamhet över
hela landet, något som är väsentligt med hänsyn till de vidgade befogenheter,
som föreslås tillkomma trafikskolorna.

Vissa trafikpolitiska funktioner

Vid en samordning av statens biltrafiknämnds arbetsuppgifter med den
verksamhet i övrigt, som förutsatts förlagd till en trafikmyndighet, får myndigheten
en samlad överblick över huvuddelen av trafiksäkerhetsområdet
och det trafikpolitiska området i övrigt och kommer härigenom att kunna utgöra
det centrala fackorganet för landsvägstrafikfrågor. Utredningen förordar
därför att den på biltrafiknämnden nu ankommande trafikpolitiska
verksamheten överförs på den nya trafikmyndigheten.

Biltrafiknämnden svarar också för beredskapsplanläggningen i fråga om
landsvägstrafiken.. Beredskapsuppgifterna inom transportområdet innefattar
dels planläggning av de totala transportresursernas fördelning på olika
transportbehov, transportregleringen, dels förberedelserna för det rent tekniska
genomförandet av transporterna, transportledningen. Planeringen av
den transportreglerande verksamheten har hittills skötts av centrala civila
transportkommittén, i vilken ingår företrädare för olika myndigheter som
representerar transportmedlen och transportbehoven, samt en representant
för överbefälhavaren. Förberedelsearbetet på transportledningsområdet är
däremot sedan år 1962 decentraliserat och handläggs för närvarande i central
instans av statens biltrafiknämnd i fråga om landsvägstransporter.

Utredningarna förordar att uppgiften att svara för planläggningen i fråga
om transportledningen inom landsvägstrafikens område förs över till den
nya trafikmyndigheten.

Tr af ikm yndigheten

Huvuduppgifterna för myndigheten föreslås vara att under Kungl. Maj :t
vara det statliga sakkunnigorganet inom vägtrafikens område, att svara för
allmänna trafiksäkerhetsfrågor, att bedriva kontrollerande verksamhet med
avseende på motorfordon, förare och förarutbildning, att svara för utbildning
av personal inom motorfordonstrafikens område, att utöva av trafiksäkerhetshänsyn
betingad arbetsinspektion, att vara centralt ledningsorgan

1 fråga om den yrkesmässiga fordonstrafiken samt att ansvara för beredskapsplanläggningen
inom landsvägstransportområdet. Vidare bör myndigheten
med uppmärksamhet följa förhållandena och utvecklingen inom och

2 —Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr 55

Kungl. Maj:ts proposition nr 55 år 1967

utom landet på landsvägstrafikens område samt samverka med andra myndigheter
och organisationer.

Myndigheten bör enligt förslaget organiseras på en verksledning, en centralförvaltning,
en distriktsindelad regional organisation samt en trafikläroanstalt.
Med hänsyn till den inspektionsfunktion, som föreslås ankomma på
myndigheten bör prövas om inte denna skall få uppgiften som allmänt inspektionsorgan
för fordonstrafik och trafiksäkerhet.

Trafikmyndighetens arbetsuppgifter bör indelas i vissa huvudgrupper,
omfattande funktioner eller delar därav inom trafiksäkerhetsområdet och
det trafikpolitiska området. En naturlig indelning erhålls genom att på
följande sätt gruppera myndighetens uppgifter, nämligen

inspektionsverksamhet: fordonskontroll, förarprovskontroll och arbetsinspektion,

utbildningsverksamhet: utbildning och trafikupplysning samt tillståndsgivning
ifråga om rätt att bedriva trafikskoleverksamliet m. in.,

trafikpolitisk verksamhet: tillståndsgivning såvitt angår olika slag av
yrkesmässig trafik in. m. och taxesättning i sådan trafik,

administrativ verksamhet: allmänna administrativa, juridiska och kamerala
göromål, vissa till olika funktioner hörande ärenden av allmän natur
samt

speciell verksamhet: till trafikmyndighetens område hörande uppgifter i
övrigt inom de olika funktionerna.

I det följande lämnas en närmare redovisning av de uppgifter som innefattas
i de olika verksamhetsgrupperna. Redovisningen utgör en sammanfattning
av de mera väsentliga arbetsuppgifterna för den nya trafikmyndigheten.

På trafikmyndigheten kommer att vila omfattande kontroll- och inspektionsuppgifter
avseende motorfordon och förare. Denna verksamhet, som i
främsta rummet ankommer på den föreslagna regionala organisationen,
skall enligt förslaget ledas av centralförvaltningen som har ansvaret för
verksamheten.

Den fordonskontroll som faller inom trafikmyndighetens inspektionsområde
omfattar typbesiktningar, s. k. TIR-besiktningar, besiktningar av vissa
specialfordon, inspektion av begagnade motordrivna fordon och släpfordon
som förvaras i lager eller hålls till salu hos bilhandlare samt flygande inspektion.
På trafikmyndigheten hör ankomma att meddela föreskrifter och
anvisningar för samt att leda och övervaka denna kontrollverksamhet.

I trafikmyndighetens uppgifter bör vidare ingå den granskning av konstruktioner
av delar till motorfordon in. m. som pakallas hos myndigheten.
I samband därmed bör myndigheten meddela godkännanden av fordonsdelar
in. m. Myndigheten bör också ha att godkänna färdskrivare och typgranska
mopeder.

Körtidsutredningen har funnit att trafikmyndigheten även skall handha

Kungl. Maj:ts proposition nr 55 år 1961

och svara för den trafiksäkerhetsbetingade arbetstidsinspektionen inom vägtrafiken.

Den besiktnings- och kontrollverksamhet för vilken trafikmyndigheten
kommer att ansvara skall i stor utsträckning handhas av myndighetens egen
personal. I verksamheten deltar emellertid också annan personal, polismän
och militära besiktningsmän för motorfordon. Med den ställning myndigheten
får och med hänsyn till dess befogenheter synes det naturligt att läns^
styrelsernas rätt att förordna personal för utförande av besiktningar övertas
av trafikmyndigheten. Innan militär besiktningsman för motorfordon förordnas
bör yttrande inhämtas från trafikmyndigheten som skall ha att pröva
vederbörandes lämplighet som motorfordonskontrollant och förarprövare.

Från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen bör trafikmyndigheten överta
skyldigheten att pröva behörigheten hos besiktningsmän vid AB Svensk
Bilprovning samt att utfärda behörighetsbevis för dessa.

Slutligen bör trafikmyndigheten utarbeta, redigera och tillhandahålla
föreskrifter, anvisningar, blanketter in. m. för inspektions-, kontroll- och
övervakningsverksamheten.

På trafikläroanstalt eu bör enligt bilförarutredningen ankomma att bedriva
utbildningsverksamhet med huvudinriktning på utbildning av trafikskolepersonal
och trafikinspektionspersonal. Även körtidsutredningen har funnit
att viss utbildning i trafikmyndighetens regi bör äga rum för den personal
som skall utöva arbetsinspektion.

Utövandet av ledningen av den utbildningsverksamhet för vilken myndigheten
har det direkta ansvaret innebär för myndigheten att den skall
planera, samordna, organisera, genomföra och kontrollera undervisningen.

På trafikmyndigheten skall ankomma vissa speciella funktioner, sammanhängande
med den yrkesmässiga trafiken. I första hand är det fråga om den
tillståndsgivning till linjetrafik, beställningstrafik, internationell landsvägstrafik
och transportförmedling som tills vidare skall ombesörjas på central
nivå. Det bör härvid beaktas att tillståndsgivningen minskar i omfattning
till följd av den fortgående liberaliseringen inom detta område.

Till trafikmyndigheten bör vidare förläggas de taxeärenden, som nu handhas
av biltrafiknämnden liksom också ärenden rörande statsbidrag till viss
linjetrafik på landsbygden.

Även beredskapsplanläggningen på landsvägstransportområdet bör förläggas
till trafikmyndigheten som också bör överta biltrafiknämndens nuvarande
uppgifter i fråga om uppföljning av tillstånd, domar, strafförelägganden
samt registreringar och statistik avseende förhållanden inom den
yrkesmässiga trafiken.

En uppgift inom trafikmyndigheten kommer att utgöras av administrativa
och kamerala funktioner samt allmän serviceverksamhet.

I sin uppgift som särskilt ämbetsverk för vägtrafiken kommer trafikmyndigheten
att få ta befattning med frågor av vitt skilda slag. En av de

Kungl. Hlaj:ts proposition nr 55 år 1967

väsentligaste uppgifterna torde komma att utgöras av remissverksamhet avseende
olika frågor rörande vägtrafiken. Myndigheten skall givetvis också
ha att avge förslag samt att lämna råd och anvisningar inom sitt verksamhetsområde.

Det bör vidare ankomma på trafikmyndigheten att följa behovet av nya
eller ändrade bestämmelser inom trafiklagstiftningen och vidta de åtgärder
som befinns påkallade. Myndigheten bör även tillliandagå med anvisningar
för tillämpningen av de bestämmelser som är aktuella inom myndighetens
område.

I fråga om trafikolycksfallsstatistilcen bör trafikmyndigheten ha till uppgift
att i nära samverkan med statistiska centralbyrån, trafiksäkerhetsrådet,
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt rikspolisstyrelsen dels övervaka statistikverksamheten
och följa behovet och omfattningen av tralikolycksfallsstatistik
samt vidta eller föreslå av omständigheterna betingade åtgärder,
dels utfärda föreskrifter för inhämtande av statistikuppgifter m. in.

Myndigheten skall vara rådgivande beträffande den upplysningsverksamhet
som bedrivs genom olika organisationer in. fl.

Trafikmyndighetens centralförvaltning bör utgöra besvärsinstans i vissa
frågor inom trafikområdet. Sålunda bör beslut av de lokala trafikinspektionsorganen
kunna överklagas i centralförvaltningen eller underställas dess
prövning. Vidare bör gälla att fordonsägare, som inte åtnöjs med beslut om
körförbud fattat av besiktningsman hos AB Svensk Bilprovning, skall äga
att få beslutet prövat av trafikmyndigheten.

Vid bedömandet av frågan om utformningen av ledningsorganet inom
trafikmyndigheten måste beaktas myndighetens verksamhet, vars resultat i
många avseenden blir beroende av det förtroende verket får hos dem som
har att syssla med vägtrafikfrågor men även hos den stora allmänheten.
Denna omständighet leder till att myndigheten bör ledas av en kollegialt
beslutande lekmannastgrelse, vars ledamöter inte bör nomineras av eller
betraktas som företrädare för olika myndigheter eller organisationer. Vid
valet av ledamöter bör personlig lämplighet och erfarenhet vara ensamt utslagsgivande.
Antalet ledamöter utöver myndighetens chef kan begränsas
till sex, samtliga utsedda av Kungl. Maj :t.

Chef för trafikmyndigheten bör vara en generaldirektör som också är
styrelsens ordförande. Verkschefen skall besluta ensam i alla ärenden som
inte ankommer på styrelsen eller till följd av delegering ålagts annan tjänsteman
inom myndigheten.

Frågan om beslutsfunktionen på det område inom trafikmyndigheten,
som motsvarar den på statens biltrafiknämnd nu ankommande tillståndsgivningen
och vad därmed sammanhänger, bör lösas genom särskilda åtgärder
som möjliggör, att dessa ärenden alltjämt kan handläggas i nära samverkan
med företrädare för sakkunskap och erfarenhet i trafikekonomiska
frågor. Utredningen förordar därför att trafikmyndigheten före fattande av

Kungl. Maj.ts proposition nr 55 år 1967

viktigare beslut i hithörande ärenden skall vara skyldig att höra en till verket
knuten delegation, benämnd statens biltrafikråd. Detta organs uppgift
blir att vara rådgivande i frågor rörande främst tillståndsgivning till beställningstrafik
men även i andra hithörande frågor, bl. a. rörande den på trafikmyndigheten
ankommande arbetstidsinspektionen. Rådet bör bestå av en
ordförande och ytterligare högst sex ledamöter, samtliga utsedda av Kungl.
Maj :t. Hinder bör inte föreligga att inhämta rådets synpunkter även i andra
frågor. I syfte att säkerställa rådets möjligheter att utöva sitt inflytande bör
föreskrivas skyldighet för trafikmyndigheten att underställa Kungl. Maj :ts
prövning de fall där myndigheten finner sig inte kunna följa rådets rekommendationer.

Bilförarutredningen har funnit behov föreligga av ett särskilt organ för
rådgivning vid utformningen av trafikutbildningen. Detta organ, i vilket bör
ingå en representant för trafikmyndigheten, synes lämpligen kunna knytas
till myndigheten som en särskild delegation — statens trafikutbildningsråd
— på samma sätt som föreslagits beträffande biltrafikrådét. Trafikutbildningsrådet
bör utgöras av en ordförande samt högst tolv ledamöter, samtliga
utsedda av Kungl. Maj :t.

Enligt utredningarnas mening bör trafikmyndighetens centralförvaltning
utgöras av ett under Kungl. Maj :t stående centralt ämbetsverk benämnt
trafikstyrelsen.

Centralförvaltningen bör erhålla en uppbyggnad som ansluter sig till statliga
ämbetsverk i allmänhet.

Med avseende på ledningsorganisationen understryks betydelsen av att
organisationen byggs upp från den förutsättningen att trafikverket successivt
måste beräknas växa och få nya och vidgade uppgifter. Vad som nu
organiseras måste i allt väsentligt ses som en kärna kring vilken efter hand
ytterligare funktioner kan komma att fogas.

Utredningarna föreslår att trafikmyndighetens centralförvaltning organiseras
på ett sekretariat, en utbildningsbyrå, en teknisk byrå, en arbetsinspektionsbyrå,
en yrkestrafikbyrå och en kanslibyrå. Chef för sekretariatet
bör vara en avdelningsdirektör och byråerna bör ledas av var sin byråchef.

Arbetsuppgifterna för den regionala organisationen bör i princip
utgöras av de uppgifter som nu ankommer på statens bilinspektion. På
regionalorganet avses också skola ligga uppgifter av delvis annan natur än
dem som nu handläggs av bilinspektionen. Mot denna bakgrund synes det
lämpligast att betrakta denna organisationsfråga så att statens bilinspektion
upphör och ersätts av en i den nya trafikmyndigheten ingående helt
ny regional organisation, vilken bör benämnas trafikinspektionen. Denna
bör stå under trafikverkets ledning och utgöra dess distriktsorganisation.

Den regionala organisationen föreslås indelas i 17 distrikt. Vart och ett
av distrikten bör ledas av en kvalificerad chefstjänsteman med uppgift att

Kungl. Maj:ts proposition nr 55 år 1967

svara för trafikinspektionens verksamhet inom sitt tillsynsområde. Denne
bör vara knuten till vederbörande länsstyrelse på sätt fallet är med vägdirektören
och andra länsexperter. Chefstjänstemannen bör ha genomgått
fullständig utbildning för trafikskoleinspektör, ha teknisk utbildning motsvarande
den som krävs av besiktningsman och dessutom ha kompetens
för utförande av flygande inspektion och arbetstidstillsyn.

Inom varje distrikt bör finnas ett distrikts kontor med uppgift att under
ledning av distriktschefen svara för verksamheten inom distriktet samt
vara inspektionsstation för förläggningsorten. Under distriktskontoret bör
lyda det ytterligare antal inspektionsstationer som prövas erforderligt för
ett effektivt utövande av alla de funktioner som skall ankomma på trafikinspektionen.
Inspektionsstationernas arbete bör ledas av befattningshavare
vilka utom vad gäller arbetstidstillsyn bör ha samma utbildning som chef
för inspektionsdistrikt. Liksom fallet är inom statens bilinspektion bör vidare
i organisationen inrymmas en decentraliserad förrättningsverksamhet
på särskilt utvalda orter.

Beträffande personalbehovet beräknar utredningarna att 342 tjänster behöver
inrättas för trafikverket. Samtidigt dras 168 tjänster in hos statens
bilinspektion, 44 i statens biltrafiknämnd och 13 i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
sammanlagt 225 tjänster. Förslaget innebär sålunda en ökning
med 117 tjänstemän, vilka till stor del avses få uppgifter i samband
med fordonskontroll, förarutbildning och förarprövning samt arbetstidstillsyn.

Utredningarna har som lämplig tidpunkt för inrättandet av den nya
myndigheten föreslagit den 1 juli 1966.

För den statliga trafikutbildningen bör enligt bilförarutredningen inrättas
en särskild trafikläroanstalt som skall ingå i trafikmyndigheten. Anstalten
föreslås organiserad för utbildning vid en central skolenhet, benämnd
högre trafikläroanstalten, och tre regionskolor. Högre trafikläroanstalten
föreslås utgöra en särskild fristående skola, medan de regionala
skolorna bör organiseras som tre i trafikläroanstalten ingående skolavdelningar
med anknytning till utbildningsorgan för yrkeslärare. Trafikläroanstalten
skall enligt förslaget ledas och administreras av trafikmyndighetens
centralförvaltning och således endast ha till uppgift att undervisa.

Beträffande personaluppsättningen vid statens trafikläroanstalt har utredningen
räknat med att anstalten skall ledas av eu föreståndare med viss
undervisningsskyldigliet. Lärarbehovet i övrigt förutsätts skola tillgodoses
med nio i princip heltidstjänstgörande tjänstemän. För undervisningen
vid högre trafikläroanstalten skall timlärare och föreläsare utnyttjas.
Regionskolornas lärarbehov skall i första hand tillgodoses genom vederbörande
lärarutbildningsanstalt men utredningen förutsätter, att den högre
trafikläroanstaltens föreståndare och heltidstjänstgörande lärarpersonal
skall fullgöra tjänstgöring även vid de regionala trafikläroanstalterna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 55 år 1967

Centrala civila transportkommittén

Centrala civila transportkommittén (CCT) har i skrivelse till Kungl.
Maj:t den 6 september 1965 inkommit med överväganden och förslag till
omorganisation m. m. av kommittén och bl. a. anfört följande.

Kungl. Maj :t tillsatte år 1957 en utredning med uppgift bl. a. att undersöka
om dåvarande riksnämndens för ekonomisk försvarsberedskap organisation,
särskilt från samordningssynpunkt, var den mest ändamålsenliga.
Utredningsmannen föreslog den 21 juni 1960 att planeringen av den civila
transportreglerande verksamheten i krig borde förläggas till ett fristående
organ, som skulle arbeta under ungefär samma förutsättningar som en
kommitté. När arbetet fortskridit så långt att det mera borde bli fråga om
en uppföljning av planerna och en anpassning av dessa till ändrade förhållanden,
borde frågan om huvudansvaret för den fortsatta planeringen
kunde åläggas viss myndighet tas upp till bedömande. Föredragande departementschefen
anslöt sig (prop. 1961:84) till det av utredningsmannen
framförda förslaget. Den 1 januari 1962 överfördes ansvaret för den centrala
samordningen av den civila transportverksamheten vid krig eller krigsfara
från dåvarande riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap till den
för ändamålet inrättade centrala civila transportkommittén. Kommitténs
uppdrag angavs så att sammanställning i första hand borde ske av uppgifter
från berörda myndigheter angående föreliggande transportbehov och transportresurser.
Därvid borde även prövas frågan om de uttagningar av transportmedel
som jämlikt särskilda bestämmelser sker i fredstid för olika krigstida
ändamål. Med utgångspunkt från denna kartläggning fick riktlinjer
och planer utarbetas för den transportreglerande och prioriterande verksamheten
i ett krigsläge. Kungl. Maj :t utfärdade den 25 januari 1963 kompletterande
föreskrifter för kommittén, av vilka bl. a. framgick, att CCT
skall vara central samordningsmyndighet för planläggning av åtgärder, som
syftar till att landets civila transportmedel vid krig eller krigsfara utnyttjas
så, att väsentliga transportbehov tillgodoses i största möjliga utsträckning
och i den angelägenhetsgrad som bäst tjänar totalförsvaret (transportreglering).
Beträffande kommitténs ställning i händelse av krig förklarades
att instruktion och krigsorganisation senare skulle fastställas.

Kommittén består av ordförande och ytterligare tretton ledamöter, vilka
representerar riksdagen, Kungl. Maj :ts kansli och näringslivet samt berörda
myndigheter. Till kommitténs förfogande står ett sekretariat med en
sekreterare, en biträdande sekreterare och ett halvtidstjänstgörande skrivbiträde.
För vissa speciella begränsade uppgifter har till kommittén knutits
experter, f. n. tre stycken. Kommittén har hittills i genomsnitt hållit tio
sammanträden per år. Vid dessa sammanträden behandlas mera principiella
frågor. Löpande ärenden handläggs av ordföranden och sekretariatet.
Antalet diarieförda ärenden uppgick under åren 1962—1966 till 144, 158,
226, 232 resp. 230.

Kungl. Maj:ts proposition nr 55 år 1967

Kommitténs ordförande representerar transportområdet i försvarsrådet,
totalförsvarets chefsnämnd och rådet för ekonomisk försvarsberedskap.

Av CCT:s uppgifter är endast frågan om de betingelser under vilka den
transportreglerande verksamheten skall utövas vid krig eller krigsfara av
engångsnatur. Huvuddelen av arbetsuppgifterna har visat sig vara sådana
att de kräver uppföljning och kontinuerligt arbete. Sålunda är kartläggningen
av transportbehov och transportresurser en för kommittén viktig
uppgift. De planer som upprättas måste revideras med hänsyn till förändringarna
i fråga om behov och resurser. CCT erhåller också för sitt arbete
i krig eller vid krigsfara värdefulla erfarenheter genom att delta i planering
och genomförande av övningar o. d. inom totalförsvaret. Vidare medverkar
CCT i utbildnings- och informationsverksamheten för totalförsvarets personal
och i utarbetandet av riktlinjer för uttagning av transportmedel. Som
företrädare för det civila transportområdet medverkar CCT i ett flertal av
olika myndigheter tillsatta arbetsgrupper, t. ex. för revidering av utrymningsplanerna.
Kommittén har också vissa planläggningsuppgifter för drivmedelsransonering
vid krig eller krigsfara.

Enligt CCT föreligger redan i fred behov av ett organ med en samlad
överblick av transportbehov och tillgång på transportmedel och med ansvar
för planläggningen för den civila transportregleringsverksamheten vid krig
eller krigsfara. Den helt övervägande delen av CCT:s arbetsuppgifter i fred
är av sådant slag att de bör handläggas av ett permanent organ. För en
ändring av kommittén i denna riktning talar också att transportverksamheten
vid krig eller krigsfara i allt väsentligt måste utövas med de resurser
som skapats i fred för samhällets behov. Det blir härigenom angeläget att
vid det fredstida utvecklingsarbetet inom transportområdet beredskapsförhållandena
i behörig utsträckning beaktas. Det militära försvarets ianspråktagande
av transportresurser måste redan i fred planmässigt inordnas
i den totala transportapparaten. På den civila sidan bör — liksom fallet är
på den militära — finnas en fast ledningsorganisation. Vidare finns behov
av ett organ för handläggning av frågor som t. ex. omfattar flera transportgrenar.
Det av CCT påbörjade planläggningsarbetet bör fortsätta och fördjupas
och planerna måste hållas aktuella.

CCT anser att kommittén bör ombildas till en permanent myndighet, förslagsvis
benämnd centrala civila transportnämnden. En myndighet som skall
verka vid krig eller krigsfara kan arbeta mera effektivt med ett mindre
antal ledamöter än den nuvarande kommittén. Antalet av Kungl. Maj :t utsedda
ledamöter bör därför redan i fred begränsas till fyra förutom ordföranden.
Dessa ledamöter bör vara allmänt kunniga och av totalförsvarsplanläggning
intresserade personer som står obundna av sådana myndigheter
som beredskapsplanlägger transporter. De bör dessutom om möjligt
vara disponibla för krigsplaccring i denna befattning. Med hänsyn till den
vikt kommittén fäster vid att representanter för berörda myndigheter i CCT

Kungl. Maj. ts proposition nr 55 år 1967

kan diskutera problem inom transportområdet och skapa en gemensam
grundsyn, finner kommittén det vara lämpligt att till den reducerade nämnden
i fred knyts ett rådgivande organ, delegation, där representanter för
bl. a. transportgivande och transportbehövande myndigheter ingår. De av
Kungl. Maj :t utsedda ledamöterna bör i fred till sitt förfogande ha ett kansli
med tre kvalificerade heltidsanställda tjänstemän, förslagsvis en chef för
kansliet, en byrådirektör och en förste byråsekreterare samt ett kanslibiträde.
Den begränsade organisationen förutsätter då att kansliet för vissa servicetjänster
kan ta annan myndighets resurser i anspråk. Den föreslagna
organisationen beräknas medföra endast en mindre ökning av kostnaderna
jämfört med den nuvarande kommittén. Förslaget förutsätter inte någon
ändring ifråga om den särskilda transportorganisation, som skapats för
oljedistributionen under beredskaps- och krigsförhållanden.

GCT har framlagt förslag till instruktion för den nya nämnden.

I ett till framställningen fogat särskilt yttrande har ledamoten Danielson
framhållit att transportregleringen bör ske i samråd och inte efter samråd
med närmast berörda totalförsvarsmyndigheter, inom den civila sektorn
främst civilförsvarsstyrelsen och överstyrelsen för ekonomisk försvarsberedskap.
Vidare anför Danielson att svårigheterna att uppnå en klar
gränsdragning mellan transportreglering och transportledning gör att transportfrågorna
åtminstone i ett krisläge bör sammanföras till ett centralt
organ med uppgifter ungefär motsvarande dem som under 1940-talet åvilade
statens trafikkommission.

Yttranden

Bilförarutredningens och körtidsutredningens principförslag om eu
koncentration av en stor del av trafiksäkerhetsfunktionerna
till en central statlig myndighet har med få undantag tillstyrkts
eller lämnats utan erinran av remissinstanserna.

Bland de myndigheter som mera direkt berörs av förslaget finner vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen, med hänvisning till den förestående omorganisationen
av verket, en renodling av verkets arbetsuppgifter till sådana
som direkt hänför sig till vägen vara riktig. Rikspolisstyrelsen delar denna
uppfattning och finner förslaget innebära ett betydelsefullt steg mot en
bättre arbetsfördelning på trafiksäkerhetsområdet. Statens högertrafikkommission
tillstyrker att ett samordnande organ bildas för det allmännas insatser
på detta område. I detta instämmer NTF som finner förslaget väl
avvägt.

Kritiska synpunkter har anlagts av länsstyrelsen i Älvsborgs län, Svenska
stadsförbundet och Svenska omnibusågareförbundet som ifrågasätter om
inte trafikverkets föreslagna arbetsuppgifter kan utföras av redan existerande
organ efter en förstärkning av dessa.

Kungl. Maj:ts proposition nr 55 år 1967

Förslaget om ett överförande av vissa trafikpolitiska funktion
e r till statens trafikverk har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av de
remissinstanser som tagit upp denna fråga. Rikspolisstyrelsen förmodar att
trafikverkets uppgifter inom trafiksäkerhetsområdet kan bli så omfattande
att det vore önskvärt att verket odelat kunde ägna sig åt trafiksäkerheten,
men anser sig inte böra göra några kraftigare erinringar mot förslaget att
överföra statens biltrafiknämnds uppgifter till trafikverket eftersom nämndens
uppgifter har visst samband med säkerheten.

I några remissyttranden framhålls att frågan om verkets inrätta nd
e sammanhänger med i vilken utsträckning bilförarutredningens och
körtidsutredningens övriga förslag genomförs. Sålunda finner postverket
att frågan måste tas upp till nytt övervägande, om inte förslagen genomförs
utan större avvikelser. Svenska taxiförbundet delar denna uppfattning.

NTF, Svenska lasttrafikbilägareförbundet och Svenska omnibusägareförbunded
anser att frågan om slutligt ställningstagande till inrättande av trafikverket
bör anstå med tanke på den oklarhet om verkets uppgifter som
fortfarande kvarstår.

Svenska lasttrafikbilägareförbundet anser att skolöverstyrelsen bör vara
huvudman för all utbildning och arbetarskyddsstyrelsen för arbetsinspektionen.
För genomförande av förslagen i dessa delar framstår därför inte
inrättandet av en ny central myndighet som erforderligt. Vidare har den
första reformetappen i den nya trafikpolitiken avlösts av en ny tvåårsetapp
i vilken biltrafiknämnden har åtskilliga arbetsuppgifter och förbundet ifrågasätter
om det är lämpligt att i detta omställningsskede vidta administrativa
omläggningar inom nämndens arbetsområde. Dessutom anser förbundet
att verkets totala arbetsuppgifter bör bli mera uttömmande preciserade.

I fråga om trafik verkets uppgifter i stort har flertalet remissorgan
tillstyrkt utredningarnas förslag eller lämnat dem utan erinran. Överbefälhavaren
anser emellertid i likhet med bl. a. SJ att förslaget inte i tillräcklig
omfattning avgränsat och definierat trafikverkets ansvar och huvuduppgifter.
Statens trafiksäkerhetsråd finner det vara en brist att trafikverket
inte föreslagits utformat så att det skall fungera som ett allmänt
inspektionsorgan för fordonstrafik och trafiksäkerhet och föreslår att myndigheten
ges resurser att utöva sådan inspektionsverksamhet. SACO framhåller
att centraliseringen av trafikfunktionerna bör drivas så långt som
möjligt och förordar att trafikverkets arbetsområde utvidgas till att omfatta
främst vissa trafiksäkerhetsfunktioner, som handläggs av andra delar av
väg- och vattenbyggnadsstyrelsens trafikbyrå än avdelningen för bilinspektionen.
Liknande synpunkter framförs av Svenska stadsförbundet. Svenska
arbetsgivareföreningen och Biltrafikens yrkesnämnd finner det angeläget
att frågan om en breddning av trafikverkets uppgifter inom trafiksäkerhetsarbetet
övervägs ytterligare. Trafikmålskommittén finner att det kan
diskuteras om inte utvecklingen nu kommit så långt att man bör överväga
att inom en nära framtid se över trafiksäkerhetsområdets hela organisation.

Kungl. Maj. ts proposition nr 55 år 1967

Utredningarnas förslag rörande fordonskontrollens organisation
har lämnats utan erinran av remissorganen. Länsstyrelsen i Norrbottens
län finner det dock olämpligt, att trafikverket skall utöva ledning
och tillsyn över den personalgrupp inom polisväsendet som förordnats att
företa flygande inspektion. Trafikverkets uppgifter på detta område bör
begränsas till att i samråd med rikspolisstyrelsen utarbeta råd och anvisningar
för polisens ifrågavarande verksamhet.

Förslaget till trafikverkets befattning med förarprovskontrollen
har lämnats utan erinran.

Frågan om arbetstidsinspektionen diskuteras bl. a. av arbetarskyddsstyrelsen
som instämmer i förslaget att arbetstidsinspektionen för
vägtrafiken inte bör inordnas i arbetarskyddsverket, men anser att frågan
om trafikverkets framtida befattning med tillsynen över arbetarskyddsfrågorna
bör bli föremål för närmare utredning. Även postverket finner en
särskild undersökning om överförande till trafikverket av arbetarskyddsverkets
uppgifter inom yrkes- och firmatrafiken nödvändig. Statskontoret
uttalar att det inte är tillfredsställande att tillsynen över de speciella trafikreglernas
efterlevnad skall falla under en myndighet och tillsynen enligt
den allmänna arbetstidslagen under en annan. På längre sikt är det i hög
grad önskvärt att en närmare samordning av ifrågavarande tillsynsuppgifter
kommer till stånd. Denna fråga bör aktualiseras sedan en ny arbetstidslag
fastställts, varför statskontoret i nuvarande läge är berett godta den
föreslagna uppdelningen. LO understryker att det är synnerligen viktigt att
yrkesförarnas hälsoproblem beaktas från trafiksäkerhetssynpunkt. De speciella
problem, som de oregelbundna arbets- och måltidsförhållandena utgör,
är något som trafikverket bör söka finna lämpliga lösningar på. Svenska
transportarbetareförbundet anser det i nuvarande läge vara mest angeläget
att åstadkomma en samordning mellan de myndigheter som har att
handlägga yrkesförarnas trafiksäkerhets- och arbetarskyddsfrågor. Svenska
lasttrafikbilägareförbundet anser att arbetarskyddsstyrelsen bör vara huvudman
för arbetstidsinspektionen.

Beträffande utbildningsverksamheten lämnar statens trafiksäkerhetsråd
och högertrafikkommissionen förslaget i stort sett utan erinran.
Skolöverstyrelsen avstyrker däremot förslaget att utbildningen av trafiklärare,
förarprövare och utbildningsledare underställs trafikmyndigheten
dels mot bakgrund av att utbildningen är av övervägande pedagogisk karaktär,
dels därför att detta skulle bryta en av statsmakterna i olika sammanhang
angiven strävan att till skolöverstyrelsen koncentrera ledningen
för all utbildning av detta slag. Statskontoret och Svenska lasttrafikbilägareförbundet
anser likaså att huvudmannaskapet för utbildningen bör ligga
på skolöverstyrelsen.

Ett flertal remissorgan har berört trafiksäkerhetsforskninge
n och dess förhållande till trafikverket.

Uppfattningen att det skulle ha varit värdefullt att kunna ta ställning

Kungl. Maj:ts proposition nr 55 år 1967

till transportforskningens organisation och samordning med trafiksäkerhetsarbetet
i anslutning till trafikverkets inrättande delas av bl. a. statens
trafiksäkerhetsråd, länsstyrelsen i Jönköpings län, trafikmålskommittén
och statens oäginstitut. I gemensamt yttrande av Motorbranschens riksförbund,
Motororganisationernas samarbetsdelegation och Svenska vägföreningen
understryks behovet av att etablera ett intimt samarbete mellan
trafikverket och all trafik- och transportforskning. Länsstyrelsen i Stockholms
län uttalar den meningen att om 1964 års transportforskningsutredning
skulle ge som resultat att ett statligt transportforskningsinstitut inrättas
bör trafiksäkerhetsrådet inordnas under trafikverket. Enligt TCO:s
mening kunde bättre förutsättningar skapas för samarbetet mellan forskande
och verkställande organ om trafiksäkerhetsrådet ingick som en särskild
avdelning i det föreslagna trafikverket.

Rikspolisstyrelsen, länsstyrelsen i Kopparbergs län och Cykel- och mopedfrämjandet
ifrågasätter om det inte vore lämpligt att inordna statens
trafiksäkerhetsråd och NTF i trafikverket.

Den verksamhet, som trafiksäkerhetsrådet nu bedriver, liksom ytterligare
delar av verksamheten vid väg- och vattenbyggnadsstyrelsens trafikbvrå
bör enligt länsstyrelsens i Skaraborgs län mening överflyttas till trafikverket.

Länsstyrelsen i Stockholms län anser att den direkta ledningen av det
frivilliga upplysningsarbetet inte bör ingå i trafikverkets uppgifter. Motorbranschens
riksförbund, Motororganisationernas samarbetsdelegation och
Svenska vägföreningen finner mycket tala för att det frivilliga trafiksäkerhetsarbetet
skall vara självständigt men att forskning och därav beroende
upplysning måste ha en viss gemensam anknytning. Det förefaller därför
naturligt att ett kontaktorgan mellan trafikmyndigheten och de många frivilligt
arbetande krafterna i en eller annan form inrättas i trafikverket.

Vad beträffar övriga frågor rörande trafik säkerhetsarbetet
kan nämnas att statistiska centralbyrån anser att samordnings- och beslutsfunktioner
i fråga om trafikolycksstatistiken bör handläggas av centralbyrån,
medan Svenska transportarbetareförbundet förordar att trafikverket
i samarbete med berörda verk och myndigheter skall ha överinseende över
olycksfallsstatistiken.

I fråga om lokaliseringen av trafikverkets centrala
förvaltning har länsstyrelsen i Östergötlands län uttalat att förvaltningen
bör förläggas till lämplig plats i landsorten.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt statskontoret understryker vikten
av att organisation sförslaget ses som ett första uppbyggnadsskede
och att organisationen senare omprövas. Länsstyrelsen i Blekinge
län finner förslaget innebära en alltför stark centralisering av verksamheten
och anser att förslaget i denna del inte kan läggas till grund för
trafikverkets organisation. Länsstyrelsen anför vidare att det föreligger en

Kungl. Maj:ts proposition nr 55 år 1967

allmän brist på kvalificerade befattningshavare varför man måste vara mycket
försiktig vid utbyggnaden av den centrala förvaltningen. Liknande synpunkter
anlägger länsstyrelserna i Östergötlands och Västernorrlands län
samt postverket, vilket även tillråder försiktighet i fråga om fastställandet
av antalet regionala enheter. Länsstyrelsen i Värmlands län och Sveriges
grossistförbund förordar en personalminskning i förhållande till förslaget.

Förslaget om le k mannastyrelse har tillstyrkts av Näringslivets
trafikd elega tion.

I fråga om styrelsens sammansättning uttalar länsstyrelsen
i Stockholms län att vid val av ledamöter torde lämpligen vikten av ett intimt
samarbete med i första hand vägmyndigheten och polisväsendet beaktas.

Förslaget angående rådgivande organ — statens biltrafikråd och statens
trafikutbildningsråd — har mött viss kritik. Vad beträffar statens biltrafikråd
ifrågasätter postverket och SJ om rådet överhuvudtaget är
befogat. Utredningarnas förslag att rådet skulle ges viss vetorätt på så sätt
att fråga skall hänskjutas till Kungl. Maj :ts prövning om ej enighet mellan
styrelse och råd kan nås har avstyrkts av postverket, statens biltrafiknämnd,
statskontoret och SACO.

TCO, Motorbranschens riksförbund, Motororganisationernas samarbetsdelegation
och Svenska vägföreningen är positiva till förslaget om ett trafikutbildningsråd.
Postverket, SJ samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
ställer sig tveksamma till trafikutbildningsrådet. Statskontoret
har dock ingenting att erinra mot detta organ under förutsättning att det
får enbart rådgivande funktioner. Under förutsättning att trafikutbildningsrådet
anses erforderligt ifrågasätter Svenska kommunförbundet om inte
detta råd närmast bör knytas till skolöverstyrelsen i stället för till trafikverket.

Överståthållarämbetet föreslår att ett permanent sa in rådso rgan
inrättas för trafikverket och vägverket. I detta organ bör rikspolisstyrelsen
vara representerat.

SJ finner den funktions mässiga uppdelningen naturlig och
lämplig, i varje fall i initialskedet. Ifråga om den interna organisationen
i övrigt synes dock vissa oklarheter råda i vad gäller ansvars- och lydnadsförhållanden.

Den föreslagna indelningen i organisationsenheter anser
Motorbranschens riksförbund, Motororganisationernas samarbetsdelegation
och Svenska vägf öreningen vara i hög grad tveksam. Ett flertal detalj
utredningar torde behövas innan en fullständig organisationsplan kan
upprättas.

Länsstyrelsen i Blekinge lån finner starka skäl ifrågasätta nödvändigheten
av en central handläggning inom arbetsinspektionsbyrån av
frågor om sträckkörning, körtider, vilotider, färdskrivare och arbetskort.

Kungl. Maj:ts proposition nr 55 år 1967

Om de arbetsuppgifter, som förutsätter juridisk sakkunskap, överförs till
i första hand kanslibyrån torde enligt SACO:s mening återstående arbetsuppgifter
kunna fullgöras inom yrkestrafikbyrån och därmed skulle något
behov av eu självständig byrå för inspektionsuppgifter inte längre föreligga.

Utbildningsbyrån föreslås handlägga frågor om tillstånd att driva
trafikskola samt för sådan skola att företa förarprövning, om godkännande
av personal, tillsyn över förarprövningen och trafikskolorna samt utbildningskontroll.
Länsstyrelsen i Blekinge län ifrågasätter om inte en utbyggnad
på det regionala planet, där dessa frågor nu i allt väsentligt handläggs,
skulle ge bättre resultat än den föreslagna centraliseringen. Huvudansvaret
för trafikutbildningen bör enligt statskontorets mening vila på skolöverstyrelsen
och inte trafikverket vilket föranleder vissa organisationsändringar.
Öv er ståt hållar ämbetet förordar att tillståndsgivningen i fråga om trafikskolorna
skall ligga kvar på länsstyrelserna varför utbildningsbyråns personal
bör kunna minskas.

Förslaget till teknisk byrå har lämnats utan erinran av samtliga
remissorgan.

Postverket vill med hänsyn till den fortgående liberaliseringen av tillståndsgivningen
starkt ifrågasätta behovet av en särskild yrkestrafikbyrå.
Överbefälhavaren och CCT finner att beredskapsuppgifterna bör
överföras från yrkestrafikbyrån till sekretariatet som lämpligen förvandlas
till en planeringsbyrå. Liknande synpunkter anlägger även SACO. Enligt
statskontorets mening bör yrkcstrafikbyråns organisation omprövas sedan
klarhet nåtts om karaktären och omfattningen på längre sikt av de trafikpolitiska
ärendena. Länsstyrelsen i Blekinge län finner att alla individuella
ärenden rörande yrkesmässig trafik med fördel kan handläggas på det regionala
planet. Motorbranschens riksförbund, Motororganisationernas samarbetsdelegation
och Svenska vågföreningen finner det tveksamt om yrkestrafikbyrån
behöver så stor personal som föreslagits med hänsyn till att
regleringar och inskränkningar inom yrkesmässiga trafiken efter hand
slopas.

Beträffande övriga uppgifter för trafikmyndigheten
förordar länsstyrelsen i Gävleborgs län att myndigheten tillförs medicinsk
expertis. Överbefälhavaren anser att trafikverket bör tillföras en militärassistent
och CCT finner det, under förutsättning att ett centralt bilregister
knyts till verket, böra övervägas om inte biluttagningsfunktionen skulle
överföras till verket. Behovet av juridisk kompetens inom verket anser
statens trafiksäkerhetsråd vara sådan att en särskild juridisk byrå bör inrättas.

Beträffande distriktsorganisationen lämnar överståthållarämbetet
och länsstyrelsen i Stockholms län förslaget utan erinran men framhåller
behovet av tillräckligt antal befattningshavare inom särskilt belastade
distrikt för att bemästra arbetsuppgifterna. Länsstyrelsen i Koppar -

Kungl. Maj:ts proposition nr 55 år 1967

bergs län anser det önskvärt att indelningen kunnat helt anpassas till länsindelningen
men vill på de av utredningen anförda skälen inte motsätta sig
förslaget. Automobilbesiktningsmännens förening finner förslaget lämpligt
från organisationssynpunkt.

Utökningen med två distrikt i förhållande till bilinspektionens nuvarande
organisation ifrågasätts av väg- och vattenbgggnadssUjrelsen som med häns}m
till distriktschefens föredragningsskyldighet i länsstyrelsen finner varje
län böra utgöra ett distrikt. Om detta inte kan genomföras genast bör
likväl en omprövning ske, så att en bättre avvägd indelning erhålls. Statskontoret
finner att en uppdelning av nuvarande distrikt bör ske först efter
det man vunnit ytterligare erfarenhet av den nuvarande indelningen. Länsstyrelserna
i Kronobergs, Blekinge, Malmöhus, Älvsborgs och Skaraborgs
län samt TCO anser att den regionala organisationen bör knytas till länen.

Några remissinstanser har berört den effekt en ändrad länsindelning kan
få för distriktsindelningen. Länsstyrelserna i Jönköpings, Blekinge, Hallands
och Älvsborgs län förutsätter att organisationen inte binds så att problem
uppstår med anledning av länsindelningsutredningens kommande förslag.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anser i likhet med Trafikassistenternas
förening att trafikmyndigheten senare bör självständigt kunna pröva lämplig
stationering av personalen med hänsyn till arbetsuppgifterna. Trafikassistenternas
förening säger vidare att en begränsning av antalet inspektionsdistrikt
är motiverad med hänsyn till kravet på likformighet och enhetlighet
inom den regionala organisationen och föreslår en ytterligare sammanslagning
av vissa mindre distrikt. Föreningen anser däremot att en
minskning av antalet stationsorter innebär en ej önskvärd försämring av
servicen till allmänheten. Länsstyrelsen i Hallands län finner det anmärkningsvärt
att inte något förrättningsställe föreslagits inom länet och anser
denna fråga böra omprövas. Länsstyrelsen i Norrbottens län anser inte den
föreslagna minskningen av inspektionsstationernas antal från 23 till 13
fullt tillfredsställande.

Länsstyrelserna i Kristianstads, Älvsborgs, Gävleborgs och Norrbottens
län betonar behovet av personalförstärkning om förarprövningen helt skall
förläggas till den regionala organisationen.

Utredningens förslag om teknisk kompetens för tjänst som förste
trafikinspektör och vissa tjänster som trafikinspektör motsätter sig Trafikassistenternas
förening med motiveringen att dessa befattningshavares arbetsuppgifter
till mycket ringa del kommer att avse rent tekniska frågor.
Vidare finner föreningen att titeln trafikassistent är missvisande och ger
intryck av en osjälvständig befattning. I stället föreslår föreningen titlarna
trafiköverinspektör, förste trafikinspektör, trafikinspektör och biträdande
trafikinspektör.

I fråga om den föreslagna utbildningsorganisationen avstyr -

32 Kungl. Maj:ts proposition nr 55 år 1967

ker skolöverstyrelsen att utbildningen av förarprövare och utbildningsledare
sker i trafikverkets regi. Något underlag för en högre trafikläroanstalt
skulle således inte komma att föreligga.

Statens trafiksäkerhetsråd föreslår att möjligheterna att inordna den
högre trafikläroanstalten i universitetssammanhang undersöks. Trafikmålskommittén
förordar att den högre trafikläroanstalten får en självständigare
ställning. Därigenom kan till den knytas kvalificerade representanter för
den pedagogiska vetenskapen. Sveriges läkarförbund ifrågasätter om det
inte borde övervägas att ge den högre trafikläroanstalten starkare sammansättning
och större självständighet i förhållande till trafikverket. Undervisningsfrågorna
är numera av sådan storlek att ett centralt organ med hög
kompetens på detta område är väl motiverat.

Länsstyrelsen i Norrbottens län och A utomubilbesiktningsmännens förening
anför att utbildning av polismän för flygande inspektion samt utbildning
av förarprövare och militära fordonsbesiktningsmän kräver en tillfredsställande
fordonsutbildning, något som inte torde kunna ges utan att
större utrymme för detta bereds vid trafikläroanstalterna.

I fråga om tidpunkten för inrättandet av ett statens trafikverk
har åsikterna varit delade. Majoriteten av remissorganen har intet att
erinra mot att trafikverket inrättas redan före högertrafikreformen. Statskontoret
anser att högertrafikreformen kan medföra problem som noggrant
bör övervägas innan beslut fattas om vid vilken tidpunkt trafikverket skall
börja sin verksamhet. Denna uppfattning delas av övers tåthållarämbetet.,
Motorbranschens riksförbund, Motororganisationernas samarbetsdelegation
och Svenska vägföreningen. De sistnämnda organisationerna har dessutom
funnit möjligheten att utnyttja högertrafikkommissionens resurser utgöra
ett argument för att skjuta upp inrättandet av ett trafikverk till en senare
tidpunkt. I detta instämmer rikspolisstyrelsen, statens trafiksäkerhetsråd,
Näringslivets trafikdelegation och Sveriges grossistförbund. NTF uttalar att
med hänsyn till förestående genomgripande reformer och 1964 års transportforskningsutrednings
pågående arbete bör frågan om inrättandet av
ett trafikverk få anstå. Ledamoten av statskontorets styrelse Ståhl, har i
reservation till statskontorets yttrande anfört att bildandet av det föreslagna
trafikverket bl. a. med hänsyn till högertrafikreformen bör anstå och
att berörda ärendegrupper tills vidare bör handläggas på samma sätt som
f. n.

Enligt statens biltrafiknämnd, Svenska lasttrafikbilägareförbundet.
Svenska omnibusägareförbundet och Biltrafikens yrkesnämnd bör ytterligare
utredning av det föreslagna trafikverkets arbetsuppgifter avvaktas
innan verket organiseras. Länsstyrelsen i Jönköpings län delar denna uppfattning
och anför dessutom att ett realiserande av förslaget omedelbart
före högertrafikreformen skulle vara olämpligt.

Frågan om benämningen på den föreslagna myndigheten har be -

Kungl. Maj.ts proposition nr 55 år 1967

rörts av några remissorgan. Postverket, SJ, länsstyrelsen i Västernorrlands
län och CCT föreslår benämningen statens vägtrafikverk under det att länsstyrelsen
i Jämtlands län föreslår benämningen statens biltrafikverk och
analogt därmed biltrafikinspektionen för den regionala organisationen.

Riksarkivet har framhållit vikten av att de organ som får till uppgift att
planera omorganisationen tar upp arkivfrågorna till behandling.

Centrala civila transportkommitténs förslag till omorganisation av
kommittén till ett fristående permanent organ med myndighets
ställning delas i princip av samtliga remissinstanser med undantag av
statskontoret. Överbefälhavaren framhåller att det är angeläget att förslaget
genomförs utan tidsutdräkt, främst emedan transportregleringen både inom
totalförsvaret i dess helhet och speciellt inom den civila sektorn får
ytterligare stadga. SJ framhåller att det redan i inledningsskedet av ett krig
föreligger stora behov av för totalförsvaret betydelsefulla transporter. Detta
nödvändiggör en redan i fredstid omfattande och detaljerad planläggning
även av transportregleringsverksamheten. Med hänsyn till utvecklingen på
trafikområdet är det nödvändigt att organet får en permanent karaktär.
Liknande synpunkter anförs av överstyrelsen för ekonomisk försvarsberedskap
och civilbefälhavarna i första och andra civilområdet. Civilbefälhavaren
i första civilområdet framhåller att erfarenheterna från bl. a. sambandsplanläggningen
klart visar vikten av ett centralt organ som företräder och
har ansvaret för beredskapsplanläggningen. Liknande synpunkter framförs
också av civilbefälhavarna i andra, tredje och femte civilområdet, vilka
också anser att beredskapsplanläggningen på transportregleringens område
under den tid som CCT haft ansvaret härför förts fram på ett för totalförsvaret
betydelsefullt sätt. Vidare har kommitténs medverkan vid stabstjänstövningar,
transportkonferenser, krigsspel o. d. i regional instans medfört
stora fördelar för verksamheten vid de regionala myndigheter som har
ansvar för transportfrågorna.

Statskontoret menar, att kommitténs enligt direktiven givna uppdrag
ännu inte är slutfört och att det därför är för tidigt att besluta om ändrad
form för kommitténs arbete. Först när ett slutligt resultat av kommitténs
arbete föreligger kommer hållpunkter att finnas för en närmare avvägning
av de resurser som erfordras för en mera långsiktig lösning av ifrågavarande
planeringsuppgifter, varför åtgärder i framställningens syfte inte bör
företas.

Flera remissinstanser anser det önskvärt att spörsmålet om lämplig organisation
för CCT prövas samtidigt med andra nu aktuella organisationsfrågor
inom trafikväsendets område. Civilbefälhavaren i fjärde civilområdet
anser att de planläggningsuppgifter beträffande landsvägstransportledning
som f. n. ligger på statens biltrafiknämnd bör överföras till det nya organ
som skall ersätta CCT.

3-—Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 saml. Nr 55

Kungl. Maj:ts proposition nr 55 år 1967

Beträffande organisationen av det nya organet anför statens jordbruksnämnd
att det synes vara fördelaktigt att antalet ledamöter i det
centrala civila transportorganet begränsas och att i stället en rådgivande
delegation knyts till detta. Även väg- och vattenbgggnadsstgrelsen och civilbefälhavaren
i sjätte civilområdet ställer sig positiva till en rådgivande delegation.
Luftfartsverket anser att nuvarande organ är tungrott och ser
förslaget om inrättande av eu nämnd som ett steg i rätt riktning. Verket
framhåller som önskvärt att de fyra ledamöterna är insatta i de olika transportgrenarnas
organisation och arbetssätt.

Civilbefälhavaren i första civilområdet anser med ledning av erfarenheterna
från civilbefälhavarkansliet, att den förslagna fredsorganisationen är
lämplig. Även sjöfartsstyrclsen anser att ett effektivt kansli bör finnas
redan i fredstid.

Civilbefälhavaren i tredje civilområdet föreslår att även uppgiften att leda
den centrala utbildningen bör kunna inrymmas i transportnämndens åligganden.

I fråga om nämndens skyldighet att hålla vissa myndigheter underrättade
om beredskapsplanläggningen anser överbefälhavaren att överstyrelsen för
ekonomisk försvarsberedskap skall hållas underrättad om huvuddragen i
beredskapsplanläggningen.

Överstyrelsen för ekonomisk försvarsberedskap och civilbefälhavarna i
fjärde och sjätte civilområdet ansluter sig till vad ledamoten Danielson
anfört i särskilt yttrande i fråga om transportregleringen, nämligen
att denna bör ske i samråd och inte efter samrad med närmast
berörda totalförsvarsmyndiglieter. Civilbefälhavaren i andra civilområdet anser,
i likhet med överbefälhavaren, sjöfartsstyrelsen och civilbefälhavaren
i första civilområdet, inte att det naturliga och nödtvungna samrådsförfarandet
behöver inskrivas i nämndens instruktion och finner det därför tillräckligt
om nämnden ges befogenhet att efter samråd själv utfärda anvisningar
och riktlinjer för transportresursernas fördelning ävensom meddela
bindande beslut i dessa frågor.

Ett sammanförande till ett organ av både transportreglering
och transportledning enligt det särskilda yttrandet
avstyrks av överbefälhavaren, sjöfartsstyrelsen och civilbefälhavaren i andra
civilområdet. Överbefälhavaren nämner att förslaget väsentligen skulle
innebära en återgång till det ledningsförfarande som rådde före 1962 och
som för krigsmaktens del och — såvitt överbefälhavaren kan bedöma —
från totalförsvarssynpunkt måste betecknas som otillfredsställande jämfört
med de nu gällande och av kommittén för framtiden föreslagna principerna.
Civilbefälhavaren i andra civilområdet menar att en sträng åtskillnad
måste göras mellan å ena sidan de totala transportresursernas fördelning
på olika transportbehov — transportreglering — och å andra sidan det rent
tekniska genomförandet av transporterna — transportledningen — och

Kungl. Maj:ts proposition nr 55 år 1967

uttalar vidare att det är svårt att samla dessa artskilda uppgifter under en
och samma centrala myndighet, överbefälhavaren och sjöfartsstyrelsen
framhåller också svårigheterna att till en transportmjmdighet samla den
personal, som nu sköter transportplanläggningen vid de olika myndigheterna,
eftersom denna planläggning numera i betydande grad är invävd i verkens
övriga verksamhet på central, regional och lokal nivå. Helt naturligt
måste även i fortsättningen beredskapsåtgärderna främst åvila verken
s j älva.

Civilbefälhavaren i första civilområdet förordar, att förslaget i fråga om
ledningsorganisationen, speciellt i krig, närmare övervägs innan beslut fattas
om ombildning av CCT. Civilbefälhavaren i sjätte civilområdet säger att
nämndens krigsorganisation bör byggas upp så att tillgång till sakkunniga
i fråga om transportledning finns, men utan att nämnden övertar transportledningen,
som alltjämt bör förbehållas fackmyndigheten.

Överstyrelsen för ekonomisk försvarsberedskap anser att de av Danielson
framförda synpunkterna förtjänar allvarligt beaktande mot bakgrund
av de stora omställningsproblem av organisatorisk och annan art som uppkommer
i krissituationer. För att denna omställning skall fungera krävs en
fast och enhetlig ledning och reglering, varför en splittring på olika myndigheter
är olycklig. Liksom transportplanläggningen -— transportregleringen
och transportledningen — är samordnad i de lokala och regionala
instanserna bör, anser civilbefälhavaren i fjärde civilområdet, en likformad
ansvarsfördelning eftersträvas i den centrala instansen. Detta bör mycket
väl kunna ske vad gäller landsvägstransporter, men beträffande övriga
transportgrenar, såsom järnvägstrafik, sjöfart och luftfart förefaller det
mest naturligt att planläggningsansvaret i vad avser transportledning anförtros
resp. fackmyndighet.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens anslagsframställning avseende statens bilinspektion för budgetåret
1967/68

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har i sin anslagsframställning avseende
statens bilinspektion för budgetåret 1967/68 anfört bl. a. följande.

Vid bilinspektionen har under år 1965 utförts sammanlagt 230 463 avgiftsbelagda
förrättningar, varav 420 typbesiktningar. Övriga förrättningar
har utgjorts av körkorts- och trafikkortsprov, prov med lärarpersonal och
föreståndare vid körskola. Antalet körkorts- och trafikkortsprov (229 519)
innebär en ökning med 5,5 % i förhållande till år 1964. Den säsongmässigt
ökade efterfrågan på tider för körkorts- och trafikkortsprov har kunnat
bemästras bättre än tidigare även om köer inte kunnat helt undvikas på
enstaka orter.

Den effektivare typbesiktningen har successivt kunnat genomföras under
år 1965. Teknisk utrustning har anskaffats och detaljerade föreskrifter
för besiktningens genomförande har utfärdats. Vid typbesiktning har
endast en personbil och en släpvagn underkänts. Däremot har det ej sällan

Kungl. Maj:ts proposition nr 55 år 1967

förekommit att fordonet inte kunnat godkännas förrän rättelse vidtagits
i fråga om vissa fordonsdetaljer.

På 532 försäljningsställen har begagnade fordon och släpfordon inspekterats,
varvid 546 körförbud utfärdats. Antalet TIR-besiktningar har ökat
kraftigt. Kursverksamhet har bedrivits för utbildning av polispersonal i
flygande inspektion samt för egen personal. Vidare har under våren 1966
inspektion skett av lärar- och instruktörspersonalens arbete vid körskolorna.

Under anslaget Statens bilinspektion: Avlöningar är för innevarande budgetår
anvisat 1 043 000 kr. Styrelsen beräknar en ökning av medelsbehovet
med 83 000 kr. för löneomräkning.

För innevarande budgetår har under anslaget Statens bilinspektion: Omkostnader
anvisats 315 000 kr. Styrelsen föreslår att anslaget förs upp med
391 000 (+ 76 000) kr. På grund av de den 1 juli 1965 och den 1 juli 1966
höjda traktaments- och resekostnadsersättningarna samt ökat behov av att
resa föreslås en uppräkning med 58 000 kr. För prisstegringar in. in. under
delposten Övriga expenser beräknas ytterligare 18 000 kr.

Anslaget Statens bilinspektion: Uppdragsverksamhet är för innevarande
budgetår uppfört med 4 645 000 kr. Styrelsen beräknar det ökade medelsbehovet
till 1 194 000 kr.

A. Avlöningar ökning

1. Personalförändringar .............................. + 496 000

2. Löneomräkning ................................... + 321000

B. Omkostnader

1. Sjukvård ......................................... + 1000

2. Reseersättningar .................................. ~t~ 213 000

3. Expenser ......................................... 4~ 103 000

+ 1 194 000

A. Med hänsyn till den avsevärda ökningen av antalet TIR-besiktningar
föreslår styrelsen inrättande av en tjänst som bilinspektör (-j- 36 000 kr.).
Styrelsen föreslår vidare att uppgiften avseende TIR-besiktning överförs
från bilinspektionens allmänna verksamhet till dess uppdragsverksamhet
och att avgift för sådan förrättning skall erläggas av fordonsägaren. I särskild
skrivelse den 18 januari 1966 har styrelsen hemställt om höjning av
taxan för körkort och trafikkort för att skapa bättre förutsättningar för en
noggrannare prövning av varje körkorts- och trafikkortssökande. Härför
fordras en personalökning med 18 trafikassistenter (+460 000). Kungl.
Maj :t har den 11 november 1966 fastställt ny taxa för statens bilinspektion
att gälla fr. o. m. den 1 januari 1967.

B. På grund av höjda traktaments- och resekostnadsersättningar, ökat

Kungl. Maj:ts proposition nr 55 år 1967

behov av medel på grund av personalförstärkning och prisstegringar räknar
styrelsen med att för omkostnader fordras en uppräkning med 377 000 kr.

Statens biltrafiknämnds anslagsframställning för budgetåret 1967/68

Statens biltrafiknämnd har i sin anslagsframställning för budgetåret
1967/68 anfört bl. a. följande.

Verksamheten inom biltrafiknämndens arbetsområde har under de senaste
åren inte undergått några större förändringar. Det totala antalet ärenden
var år 1965 så gott som oförändrat jämfört med år 1964. Den fr. o. m.
den 1 juli 1964 höjda kompetensgränsen för länsstyrelsernas tillståndsgivning
från 4,5 till 6,5 ton i fråga om lastbil och från 5,5 till 8 ton i fråga om
lastbil jämte släpvagn har medfört en minskning av antalet till nämnden
inkomna beställningstrafikärenden. I enlighet med det trafikpolitiska reformprogrammet
har fr. o. m. den 1 juli 1966 denna kompetensgräns ytterligare
höjts till 8 resp. 12 ton.

Antalet ärenden angående internationell trafik har ökat starkt. Under
första halvåret 1966 kom 2 193 ärenden in mot 1 162 under motsvarande
tid år 1965. Med hänsyn till rådande kvotering beträffande vissa länder har
ställningstagandena i fördelningsfrågor beträffande trafiken på utlandet
komplicerats.

I avvaktan på statsmakternas ställningstagande till de förslag, som framlagts
av körtidsutredningen och färdskrivarutredningen angående färdskrivare,
förutsätter biltrafiknämnden att granskningsarbetet med färdskrivaruppteckningar
kommer att fortsätta på hittillsvarande sätt.

Beträffande beredskapsplanering i fråga om landsvägstransporter åligger
det nämnden att planera transportledning för det totala försvarets behov
av landsvägstransporter i krig. Något ändrat medelsbehov för budgetåret
1967/68 anger nämnden f. n. inte.

Under anslaget Statens biltrafiknämnd: Avlöningar är för innevarande
budgetår anvisat 1 074 000 kr. Nämnden beräknar en ökning av medelsbehovet
med 153 000 kr. avseende löneomräkning. Nämnden har vidare hemställt
om ordinariesättning av tjänsten som kanslichef. I särskild skrivelse
den 30 augusti 1966 har nämnden vidare hemställt om ordinarie- och extraordinariesättning
av vissa ytterligare tjänster.

För innevarande budgetår har under anslaget Statens biltrafiknämnd:
Omkostnader anvisats 121 000 kr. Nämnden föreslår att anslaget förs
upp med 135 000 (+ 14 000) kr. På grund av höjda traktamentsersättningar
och prisstegringar begär nämnden en uppräkning med 14 000 kr.

Departementschefen

Under senare år har ett omfattande arbete bedrivits för att förbättra trafiksäkerheten
på vägarna. Flera betydelsefulla reformer har genomförts

Kungl. Maj:ts proposition nr 55 år 1967

på områden där effekten bedömts bli störst. Sålunda bär sedan år 1960
försök gjorts med tillfälliga hastighetsbegränsningar, vilka visat sig ha en
stark trafiksäkerhetsfrämjande effekt. Den årliga obligatoriska kontrollbesiktningen
av vissa motorfordon och släpfordon började den 1 januari
1965 och har från flera synpunkter varit av stort värde. Det program
beträffande kontrollbesiktning, som statsmakterna beslutade om år 1963,
är den 1 januari 1967 fullföljt. Ett annat led i strävandena för ett trafiksäkert
fordonsbestånd på vägarna är den inspektion som statens bilinspektion
utför beträffande begagnade bilar och släpfordon, som förvaras i lager
eller hålls till salu hos bilhandlare. Efter polisens förstatligande år 1965
har en avsevärd förstärkning och intensifiering skett av trafikövervakningen,
vilket i inte oväsentlig grad torde ha medverkat till att ökningen av
antalet trafikolyckor kunnat bromsas. De år 1965 inrättade trafiknämnderna
i kommunerna har vidare betydelsefulla funktioner inom trafiksäkerhetsarbetet.
Vid ingången av 1966 skärptes fordonsägares ansvar för
överträdelse av gällande bestämmelser om axel- och boggitryck. Vid senaste
årsskiftet trädde vissa ändringar i vägtrafikförordningen i kraft.
De nya reglerna är främst avsedda att skydda de gående i trafiken och
innebär en anpassning till internationella trafikregler. Ett viktigt steg för
att skapa bättre trafikförhållanden togs när statsmakterna fattade beslut
om övergång till högertrafik. Som ett resultat av det nordiska samarbetet
på vägtrafikområdet utfärdades år 1966 ny kungörelse angående vägmärken,
innebärande en anpassning till internationella regler. Effektiva
trafiksäkerhetsinsatser görs av radio, television, dags- och fackpress genom
den debatt och upplysning in. in. i trafiksäkerhetsfrågor, som där äger rum.
Konsumentupplysning rörande bilarnas säkerhet har i betydelsefull utsträckning
kunnat lämnas av AB Svensk Bilprovning. Efter samråd med
konsumentupplysningsutredningen har till departementet knutits en expert
för att göra förberedande undersökningar i fråga om konsumentupplysning
angående motorfordon.

Inom departementet arbetar en särskild arbetsgrupp för att med utgångspunkt
i bl. a. de skärpta säkerhetskrav, som snart kommer att gälla för
alla i USA försålda bilar, utarbeta förslag till nya svenska säkerhetskrav
på bilarna. Sedan undersökningar numera genomförts rörande möjligheterna
att planera för en säkrare trafikmiljö framförallt i tätorterna
kommer vissa rekommendationer i detta syfte att utfärdas av byggnadsstyrelsen
samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Kungl. Maj :t har beslutat
inhämta lagrådets yttrande över förslag om lagstiftning rörande flyttning
av felparkerade och övergivna fordon. Tidigare denna dag hav jag föreslagit
Kungl. Maj :t att framlägga förslag rörande fråga om reglering av arbetstider
för vägtrafiken in. in. Beträffande vissa förslag rörande trafikutbildning,
körkort och därmed sammanhängande frågor kommer jag vidare

Kungl. Maj:ts proposition nr 55 år 1967

att i ett avsnitt i det följande redovisa mina principiella ställningstaganden.
.lag överväger f. n. möjligheterna att i trafiksäkerhetens intresse införa
differentierade fartgränser för fordon med hänsyn till beskaffenheten av
olika vägar. Jag avser att senare föreslå Kungl. Maj :t att framlägga förslag
för riksdagen i detta ämne.

Bland andra aktuella åtgärder på trafiksäkerhetens område kan nämnas
statens trafiksäkerhetsråds förslag rörande längd- och hastighetsbestämmelser
för fordonskombinationer, vilket f. n. är under remissbehandling.
Vidare är bilregistreringssystemet under omprövning med sikte på rationalisering,
bl. a. för att möjliggöra en snabb och effektiv kontroll av fordon.
1964 års transportforskningsutredning har i uppdrag att söka samordna
resurserna på trafiksäkerhetens och transportforskningens områden.

Trafiksäkerhetsåtgärderna spänner över många olika områden vilket
medför att de olika insatserna måste samordnas i effektiva former för att
vunna erfarenheter och nya idéer skall bli systematiskt utnyttjade. Inom
kommunikationsdepartementet pågår bl. a. mot denna bakgrund en samlad
översyn av trafiksäkerhetsfrågorna.

I belysning av det omfattande arbete som lagts ned på att höja trafiksäkerheten
framstår den nuvarande organisationen på området som bristfällig
i vissa avseenden. Den statliga medverkan i trafiksäkerhetsarbetet
utövas f. n. i ett flertal former och uppgifterna är fördelade på ett stort
antal myndigheter och organisationer utan att något centralt organ under
Kungl. Maj :t har tillagts en ledande och samordnande funktion. Splittringen
i handläggningen av trafiksäkerhetsfrågorna på ett stort antal statliga
myndigheter och organ torde i hög grad ha bidragit till svårigheterna att
få ett samlat grepp om problemen och även försvårat genomförandet av i
och för sig önskvärda reformer. Det är en angelägen uppgift att söka undanröja
den nuvarande splittringen genom att uppdraga åt ett enda organ
att ansvara för trafiksäkerhetsspörsmålen inom vägtrafiken och att ge
detta organ sådana resurser, att det kan inta en ledande ställning inom
trafiksäkerhetsarbetet.

I samband med omorganisationen av väg- och vattenbyggnadsverket
(prop. 1966: 129 och 1967:44) har det ansetts önskvärt att så långt som
möjligt avgränsa arbetsuppgifterna inom det nya vägverket till att omfatta
byggande och underhåll av vägar och gator. Vägverkets ansvar för trafiksäkerheten
kommer i enlighet härmed att begränsas till trafiksäkerhetsmässiga
bedömanden vid planering, projektering och byggande av vägar,
broar, trafikplatser o. d. samt vid den väghållning vägverket svara för.
Den centrala arbetsuppgiften på trafiksäkerhetsområdet, som nu åvilar
verkets trafikbyrå och statens bilinspektion, faller därmed utanför det nya
vägverkets ansvarsområde.

Denna viktiga del av den centrala statliga organisationen på trafiksäker -

Kungl. Maj:ts proposition nr 55 dr 1967

hetsområdet har av bilförarutredningen och körtidsutredningen föreslagits
ingå i ett nytt ämbetsverk, statens trafikverk. Till detta verk föreslår utredningarna
att även de uppgifter som nu åvilar statens biltrafiknämnd
förläggs. Vidare föreslås att verket skall ha hand om frågor rörande trafikutbildning
och arbetsinspektion för vägtrafiken.

Utredningarnas förslag har remissbehandlats. De drygt 80 myndigheter
och organisationer, som yttrat sig, har i allmänhet tillstyrkt eller lämnat
utan erinran förslaget att på ett effektivare sätt samordna trafiksäkerhetsarbetet.
I några remissyttranden har framförts kritiska synpunkter rörande
de arbetsuppgifter myndigheten bör ha. Statskontoret och skolöverstyrelsen
finner sålunda att utbildningsfrågorna i första hand bör handläggas inom
det allmänna skolsystemets ram och vissa remissinstanser ifrågasätter förslaget
att till den nya myndigheten förlägga arbetsinspektionsfrågor.

På centrala civila transportkommittén (CCT) ankommer att i fred svara
för den centrala samordningen av åtgärder avseende den civila transportverksamheten
i händelse av krig. Kommittén tillsattes år 1962, då dessa
arbetsuppgifter överfördes från dåvarande riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap
(prop. 1961:84, SU 118, rskr 301). Kommittén består av
ordförande och tretton ledamöter vilka representerar riksdagen, Kungl.
Maj :ts kansli, näringslivet och berörda myndigheter. Kommitténs ordförande
representerar transportområdet i försvarsrådet, totalförsvarets chefsnämnd
och rådet för ekonomisk försvarsberedskap.

CCT har föreslagit att kommittén organiseras som en permanent myndighet.
Redan i fred föreligger behov av ett permanent organ med en samlad
överblick av transportbehov och tillgång på transportmedel och med
ansvar för planläggningen för den civila transportregleringsverksamheten
vid krig eller krigsfara. Huvuddelen av kommitténs arbetsuppgifter har
enligt CCT visat sig vara av sådan natur att de kräver uppföljning och
kontinuerligt arbete. Sålunda måste kartläggningen av transportbehov och
transportresurser revideras med hänsyn till förändringar på transportområdet.
CCT föreslår att kommittén ombildas till en nämnd av permanent
natur med fyra ledamöter jämte ordförande. Vidare bör nämnden ha en
rådgivande delegation knuten till sig med representanter för bl. a. transportgivande
och transportbehövande myndigheter.

Kommitténs skrivelse har remissbehandlats. De 17 myndigheter som
yttrat sig delar nästan utan undantag kommitténs synpunkter på omorganisationen.

Jag övergår nu till att närmare redovisa mina överväganden i de angivna
organisationsfrågorna.

Vad först gäller frågan om handläggningen av trafiksäkerhetsspörsmålen

Kungl. Maj:ts proposition nr 55 år 1967

har jag funnit att förbättrad samordning, ökad effektivitet och ökat ansvar
på detta viktiga område bäst kan åstadkommas genom en särskild myndighet.
Jag anser, att säkerheten i vägtrafiken är en så viktig fråga att myndighetens
arbetsuppgifter så långt detta låter sig göra bör koncentreras
uteslutande till detta verksamhetsfält. Följaktligen bör frågor rörande trafiktillstånd
in. m. eller av arbetarskyddskaraktär inte inrymmas i en sådan
organisation. Ej heller synes dit böra föras utbildning av trafikskolornas
personal. Jag föreslår, att en central myndighet tillskapas för trafiksäkerhetsfrågorna.
Myndigheten bör heta statens trafiksäkerhetsverk. Till verket
bör i första hand hänföras sådana centrala arbetsuppgifter inom trafiksäkerhetens
område som från organisatorisk och funktionell synpunkt med
fördel kan sammanföras.

De närmare förslagen rörande trafiksäkerhetsmyndigheten avser följande.
Från väg- och vattenbyggnadsstyrelsens trafikbyrå överförs de arbetsuppgifter
byrån nu har med de undantag för vilka jag redogjort i prop.
1967: 44 (s. 23). De arbetsuppgifter som förs över avser i huvudsak besiktningsärenden,
körkorts- och utbildningsärenden samt ärenden rörande trafikreglering
och vägmärken. Till trafiksäkerhetsverket överförs också statens
bilinspektion i sin helhet. Jag föreslår vidare att trafiksäkerhetsverket
övertar högertrafikkommissionens kvarstående uppgifter och befogenheter
vid årsskiftet 1967/68. Kostnaderna för uppföljning och slutförande av
kommissionens arbetsuppgifter bör få bestridas i den ordning som nu gäller
för högertrafikkommissionen. Beträffande trafiksäkerhetsverkets arbetsuppgifter
i övrigt föreslår jag att till verkets förfogande ställs resurser
för information till allmänheten i trafiksäkerhetsfrågor. På den statliga
sektorn har resurserna för detta ändamål hittills varit synnerligen knappa.
Jag fäster betydande vikt vid att verket ges möjligheter till aktiv information
och medverkan i det allmänna trafiksäkerhetsarbetet. Härigenom torde
förutsättningarna för initiativ t. ex. i fråga om åtgärder beträffande särskilt
olycksbelastade vägsträckor och ledning av trafiksäkerhetsarbetet
vara för handen. Verket bör i detta syfte på lämpligt sätt samverka med
myndigheter och enskilda organisationer, t. ex. rikspolisstyrelsen och NTF.

Verkets ledning bör utgöras av en kollegialt beslutande lekmannastyrelse
och en generaldirektör som chef. I styrelsen bör ingå fyra ledamöter
jämte verkets generaldirektör som föreslås vara självskriven som
ledamot och ordförande.

Vid uppbyggnaden av trafiksäkerhetsverket kan arbetsuppgifterna
delas upp i allmänna trafiksäkerhetsuppgifter, fordonskontrolluppgifter,
förarprovsuppgifter och administrativa uppgifter. I enlighet med
denna indelning bör uppgifterna fördelas på fyra huvudenheter. Dessa bör
heta trafik- och informationsbyrån, fordonsbyrån, körlcortsbyrån och kanslibyrån.
Den nuvarande statens bilinspektion inpassas i verksamheten som

Kungl. Maj:ts proposition nr 55 år 1967

regional organisation. Med hänsyn till det nära samarbetet mellan den nya
trafiksäkerhetsmyndigheten och vägverket har jag ansett det angeläget
att avpassa distriktsorganisationen med beaktande av vägverkets organisation.
I enlighet härmed föreslår jag att sju distrikt inrättas i överensstämmelse
med statens vägverks byggnadsdistrikt. En tablå över den av mig
föreslagna huvudorganisationen för statens trafiksäkerhetsverk torde få
fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga 1.

För att tjäna som underlag för bedömningen av anslagsbehovet bör riksdagen
lämnas en redogörelse för hur verket bör vara organiserat på byråer
och sektioner samt hur arbetet bör fördelas mellan byråerna.

Jag föreslår att byråerna indelas i sektioner och att arbetsuppgifterna
fördelas mellan byråerna och sektionerna enligt följande.

Trafik- och informationsby rån föreslås uppdelad på en trafiksektion och
en informationssektion.

Trafiksektionen skall utarbeta föreskrifter och anvisningar i fråga om
vägmärken, markeringar på vägbana, trafiksignaler, andra trafikanordningar
och trafikreglering samt ha uppsikt över tillämpningen av bestämmelserna
rörande vägmärken in. m.

Informationssektionens uppgift skall vara att informera allmänheten i
trafiksäkerhetsfrågor, biträda andra myndigheter i sådana frågor, besvara
förfrågningar rörande trafiksäkerhet från allmänhet och organisationer samt
samverka med andra myndigheter och enskilda organisationer i trafiksäkerhctsfrämjande
syfte.

Fordonsbyrån bör bestå av tre sektioner, nämligen en inspektionssektion,
en utredningssektion och en typbesiktningssektion.

Inspektionssektionen skall leda verksamheten i fråga om typbesiktning,
inspektion av begagnade motorfordon och släpfordon, som förvaras i lager
eller hålls till salu hos bilhandlare, granskning av invalidfordon, undersökning
av att fordon och godsbehållare för internationell godsbefordran uppfyller
gällande tullbestämmelser (TIR), flygande inspektion, värdering av
fordon in. m. på begäran av annan myndighet och tekniska undersökningar
av i trafikolyckor inblandade fordon. Sektionen skall utarbeta tilllämpningsföreskrifter
och utveckla metoder och normer för dessa verksamheter.
Vidare skall den utföra inspektion och besiktning av angiven art.
Slutligen bör det åligga inspektionssektionen att utfärda anvisningar för
och utöva tillsyn över AB Svensk Bilprovnings besiktningsverksamhet, pröva
av bolaget meddelade beslut angående körförbud jämlikt 55 § 5 mom.
vägtrafikkungörelsen, utfärda förordnanden för besiktningspersonal samt
föra register över godkänd besiktningspersonal.

Utredningssektionen föreslås få tekniska arbetsuppgifter bestående av
frågor rörande fordons tekniska konstruktion, funktionella system och fordonsdetaljer
samt utredningar som underlag för tekniska bestämmelser,
anvisningar, m. m. Sektionen skall vidare följa den tekniska utvecklingen

Kungl. Maj:ts proposition nr 55 år 1967

inom och utom landet varvid den bör upprätthålla kontakt och samverka
med fabrikanter och importörer inom fordonsområdet. Slutligen bör det
åvila utredningssektionen att utfärda säkerhetsmässiga anvisningar för
statlig upphandling av bilar.

Inom typbesiktningssektionen skall utföras sådana arbetsuppgifter i fråga
om typbesiktning som i dag åvilar statens bilinspektion. Sektionen skall
sålunda utföra typbesiktning av motorfordon och mopeder samt utrustning
och delar till sådana fordon, utfärda typbesiktningsinstrument samt kontrollera
typbesiktningsföreskrifternas efterlevnad. Någon formell bundenhet
till besiktningsstället bör liksom f. n. inte komma ifråga.

Körkortsbyråns arbetsuppgifter är av sådan enhetlig natur att någon
sektionsindelning inte är erforderlig.

På byrån skall ankomma att leda verksamheten i fråga om uppläggning
och genomförande av prov för förarbevis, leda och medverka vid kontroll
av all förarprovsverksamhet, svara för föreskrifter och anvisningar för
trafikskolornas verksamhet, utöva tillsyn över trafikskolor — nuvarande
körskolor — samt föra register över trafikskolor och personal med godkänd
utbildning för trafikskoleverksamhet och förarprövning. Då bilinspektionen
redan i dag prövar trafikskolepersonal synes det mig vidare av praktiska
skäl och för att åstadkomma största möjliga enhetlighet i bedömandet
lämpligt, att de arbetsuppgifter rörande tillståndsgivning för trafikskoleverksamhet
och utfärdande av förordnanden för lärare och instruktörer,
som f. n. åvilar länsstyrelserna, överförs till körkortsbyrån i trafiksäkerhetsverket.
Tillstånden och förordnandena föreslås därvid få giltighet i
hela riket.

Kanslibyrån föreslås uppdelad på en allmän sektion och en förvaltningssektion.

Den allmänna sektionen skall ha juridisk sakkunskap för att följa upp
och granska trafikförfattningar samt utarbeta författningsförslag, arbetsordningar,
tjänste- och förvaltningsföreskrifter. Förutom ärenden av juridisk
natur avses sektionen handlägga vissa administrativa frågor.

Förvaltningssektionen skall handlägga personaladministrativa och kamerala
ärenden. Vidare skall sektionen handha materielupphandling, registrering
av ärenden och arkiv.

Den regionala organisationen skall överta statens bilinspektions nuvarande
arbetsuppgifter, med den avvikelse som följer av att jag föreslagit
att typbesiktningsverksamheten förläggs centralt. Den skall vidare i erforderlig
utsträckning biträda vid de uppgifter i övrigt som faller inom
verkets arbetsområde. Prövning av beslut på regional nivå får påkallas hos
den centrala förvaltningen i verket.

I enlighet med vad jag anfört i det föregående bör den regionala organisationen
omfatta följande sju distrikt: Östra distriktet omfattande Stockholms
stad, Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Västmanlands och Got -

Kurigl. Maj ds proposition nr 55 år 1967

lands län med centralort i ort inom storstockholmsområdet; sydöstra distriktet
omfattande Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs och Kalmar län med
centralort i Jönköping; södra distriktet omfattande Blekinge, Kristianstads
och Malmöhus län med centralort i Kristianstad; västra distriktet omfattande
Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs och Skaraborgs län med
centralort i Göteborg; nordvästra distriktet omfattande Värmlands, Örebro
och Kopparbergs län med centralort i Karlstad; nedre norra distriktet omfattande
Gävleborgs, Västernorrlands och Jämtlands län med centralort i
Härnösand; övre norra distriktet omfattande Västerbottens och Norrbottens
län med centralort i Luleå.

Det bör ankomma på statens trafiksäkerhetsverk att fastställa stationsoch
mottagningsorter inom distrikten.

Jag övergår nu till att närmare redovisa mina överväganden i fråga om
den centrala organisationen för beredskapsplaneringen på transportområdet.

Vid den år 1962 genomförda omorganisationen av transportplaneringsberedskapen
valde man att lägga ansvaret för den centrala samordningen
av den civila transportverksamheten vid krig eller krigsfara på en för ändamålet
särskilt inrättad kommitté, centrala civila transportkommittén.
Därigenom tillgodosågs det sedan länge framförda önskemålet om en så
långt möjligt fristående ställning för det organ som skulle ha att handlägga
frågor rörande transportregleringen. Det ansågs vidare på förevarande
områden vara en fördel att en relativt fritt arbetande kommitté undersökte
de lämpligaste formerna för sitt eget arbete och även föreslog den på
längre sikt erforderliga fastare organisationen.

De skäl som CCT nu framlagt för en omorganisation av kommittén till
en självständig myndighet har jag i likhet med flertalet berörda instanser
funnit övertygande. Jag föreslår därför, att en särskild nämnd inrättas
för att handha de frågor som nu åvilar CCT och att till denna nämnd även
överförs vissa arbetsuppgifter som nu ankommer på biltrafiknämnden. Jag
föreslår att nämnden kallas transportnämnden. Vidare bör en rådgivande
delegation stå till nämndens förfogande.

I detta sammanhang vill jag ta upp frågan om statens biltrafiknämnds
ställning. Enligt körtidsutredningens förslag skulle — i samband med överförande
av biltrafiknämndens arbetsuppgifter till den av bilförarutredningen
och körtidsutredningen föreslagna myndigheten — tillsynen över arbetstiderna
för den yrkesmässiga fordonstrafiken förstärkas. Vid mina överväganden
i fråga om utredningens förslag rörande arbetstider och arbetstidstillsyn
för vägtrafiken har jag kommit till den uppfattningen att den allmänna
yrkesinspektionen bör handha de uppgifter som har samband härmed.
Jag har föreslagit Kungl. Maj :t att för riksdagen lägga fram förslag
om en viss revidering av de nuvarande bestämmelserna rörande arbetstid

Kungl. Maj:ts proposition nr 55 år 1967

in. m. inom den förvärvsmässiga biltrafiken. Mina ställningstaganden
innebär att jag inte kan biträda utredningarnas förslag om en i ett statligt
trafikverk inlagd särskild arbetstidsinspektion. Denna uppgift bör i stället
ankomma på arbetarskyddsverket, vilket redan enligt gällande instruktion
har tillsynsskyldighet över arbetarskydds- och arbetstidslagstiftningens
efterlevnad inom trafikväsendet. För att ge arbetarskyddsverket möjligheter
att fullgöra dessa ökade uppgifter föreslår jag i det följande efter
samråd med chefen för socialdepartementet en särskild förstärkning av
arbetarskyddsstyrelsens och yrkesinspektionens resurser.

Jag har vidare i anslutning till ställningstagandet till arbetstidsreglerna
för vägtrafiken kommit till den uppfattningen att den centrala efterhandsgranskningen
av färdskrivardiagram för kontroll av överträdelse av hastighets-
och arbetstidsföreskrifter inte fungerar tillfredsställande och därför
bör slopas. Genom den fortgående liberaliseringen av tillståndsgivningen
för yrkesmässig trafik enligt statsmakternas beslut med anledning av prop.
1965: 172 (L3U 35, rskr 456) har biltrafiknämndens arbetsuppgifter minskats
och i samband med den förestående tredje reformetappens genomförande
väntas ytterligare arbetsuppgifter bortfalla.

Enligt min mening bör de av biltrafiknämndens kvarstående uppgifter,
som har samband med tillståndsgivningen till transportförmedling,
linjetrafik och beställningstrafik, överföras till länsstyrelserna. Någon
personalförstärkning härför bedöms inte vara erforderlig. Vid meddelande
av tillstånd till linjetrafik mellan orter i skilda län bör den länsstyrelse
vara beslutande inom vars område den längsta delen av vägsträckan
är belägen. Vid tillstånd i övrigt bör länsstyrelse i det län besluta, där
rörelsen skall bedrivas.

Återstående funktioner inom biltrafiknämnden, vilka av praktiska skäl
bör handläggas centralt eller inte lämpligen kan överföras till annan myndighet,
föreslår jag ombesörjas av transportnämnden. Transportnämnden
bör sålunda sörja för beredskapsplanläggningen i fråga om landsvägstransporter
med tyngdpunkten lagd på planering av transportledning och teknisk
samordning, handha tillståndsgivningen för internationella landsvägstransporter,
fastställa allmänna grunder för taxor för yrkesmässig trafik,
fastställa rikets indelning i lokalområden m. m. samt handha statsbidragsgivningen
till viss linjetrafik på landsbygden jämlikt kungörelsen
den 7 maj 1965 (nr 201). Det bör åligga statistiska centralbyrån att meddela
bestämmelser — om byrån så finner erforderligt — rörande driftstatistik
enligt 31 § förordningen angående yrkesmässig automobiltrafik
m. m.

Beträffande transportnämndens ledning förordar jag i likhet
med CCT att nämnden skall bestå av fem av Kungl. Maj :t utsedda ledamöter,
varav en utses till ordförande. I den rådgivande delegationen bör
Ingå företrädare för överbefälhavaren, postverket, statens järnvägar, sta -

Kimgl. Maj:ts proposition nr 55 år 1967

tens vägverk, sjöfartsverket, luftfartsverket, statens jordbruksnämnd, överstyrelsen
för ekonomisk försvarsberedskap och civilförsvarsstyrelsen. Delegationens
ledamöter bör efter förslag av vederbörande myndighet förordnas
av Kungl. Maj :t.

Till sitt förfogande bör transportnämnden ha ett kansli för vilket jag i
det följande föreslår att medel skall beräknas för elva tjänster. En tablå
över den av mig föreslagna organisationen för transportnämnden torde få
fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga 2.

I fråga om personalbehovet för de föreslagna myndigheterna vill jag anföra
föjande.

Vid beräkningen av behovet av tj änstemän för statens trafiksäkerhetsverk
har jag utgått från nuvarande arbetsstyrka för väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
trafikbyrå och statens bilinspektion. Därjämte har viss personalförstärkning
förutsatts för bl. a. de ledande och samordnande funktionerna
och kansliuppgifterna. Min beräkning av antalet tjänstemän i trafiksäkerhetsverket
och det förslag till detalj organisation på vilket beräkningarna
bygger framgår av en sammanställning som torde få fogas till statsrådsprotokollet
i detta ärende som bilaga 3. Förslaget innebär att centralförvaltningen
ökar i förhållande till nuvarande organisation med 15 tjänstemän.

Jag föreslår att en tjänst som generaldirektör i lönegraden Cp 5 inrättas.
För cheferna för byråerna bör fyra tjänster som byråchef i C 1 inrättas.
Vidare beräknar jag medel för följande tjänster som sektionschefer, nämligen
fyra tjänster som avdelningsdirektör i B 5, en som byrådirektör i A 30,
en som trafikinspektör i A 28 och en som byrådirektör i A 28. För cheferna
i distrikten bör finnas sju tjänster som trafikinspektör i A 26.

I övrigt beräknar jag för centralförvaltningen medel för tre byrådirektörer
i A 30, två byrådirektörer i A 28, tre byrådirektörer i A 26, en trafikinspektör
i A 26, tre förste byråingenjörer i A 23, två bilinspektörer och en
byråingenjör i A 21, en byråinspektör, två byråassistenter och en kamrerare
i A 19, två amanuenser/byråsekreterare i A 18/22, tre assistenter i A 17,
en ingenjör i högst A 17, en biträdande bilinspektör och en tekniker i A 15,
en tekniker och tre kontorsskrivare i A 13, en tekniker, en expeditionsförman
och fem kansliskrivare i All, en tekniker i A 9, en expeditionsvakt i
högst A 9 och åtta kontorsbiträden i befordringsgång.

För distriktsorganisationen beräknar jag medel för åtta bilinspektörer
i A 23, 14 bilinspektörer i A 21, sju bilinspektörer i A 17, 22 förste trafikassistenter
i A 17, 53 trafikassistenter i A 15, 18 trafikassistenter i A 13,
sju kansliskrivare i A 11 och 41 kontorsbiträden i befordringsgång.

Transportnämndens kansli bör förestås av en avdelningsdirektör i lönegraden
B 6. Vidare beräknar jag medel för två byrådirektörer i A 30, en
byrådirektör i A 26, tre förste byråsekreterare i A 23, en assistent i A 17,

Kungl. Maj:ts proposition nr 55 år 1967 47

en kontor sskrivare i A 13, en kansliskrivare i A 11 och ett kontorsbiträde i
befordringsgång.

För förstärkningen inom arbetarskyddsverket har jag beräknat medel för
två tjänster som byrådirektör i A 26 inom arbetarskyddsstyrelsen och för
15 tjänster som förste distriktsingenjör i A 21 inom yrkesinspektionen. Vidare
har jag beräknat medel för skrivhjälp motsvarande fyra årsanställda
kontorsbiträden.

Förhandlingar har förts mellan statens avtalsverk och berörda personalorganisationer
i fråga om lönegradsplaceringen av vissa av ifrågavarande
tjänster. Förhandlingsöverenskommelsen har den 1 mars 1967 godkänts av
riksdagens lönedelegation. Anställningsformen för tjänstemän bör vara
extra ordinarie.

Mina förslag innebär, att medel beräknats för 237 tjänster inom trafiksäkerhetsverket,
11 inom transportnämnden och 21 för arbetsinspektionen
eller sammanlagt 269. Detta motsvaras av det antal tjänster som indras
från väg- och vattenbyggnadsstyrelsens trafikbyrå, statens bilinspektion,
statens biltrafiknämnd och centrala civila transportkommittén.

De av mig föreslagna omorganisationerna bör genomföras den 1 januari
1968 då jag räknar med att det centrala administrativa arbetet i anslutning
till genomförandet av omläggningen till högertrafik i huvudsak skall vara
avslutat. Den 1 januari 1968 bör statens biltrafiknämnd, statens bilinspektion,
statens högertrafikkommission och centrala civila transportkommittén
upphöra.

Förslag till de ändringar i vägtrafikförordningen och i förordningen angående
yrkesmässig automobiltrafik m. m., som föranleds av vad jag i det
föregående anfört rörande statens trafiksäkerhetsverk, upphörande av statens
biltrafiknämnd och överförande av kvarstående arbetsuppgifter till
transportnämnden och länsstyrelserna, har utarbetats inom kommunikationsdepartementet
och redovisats i prop. 1967:52.

Kungl. Maj :t bör äga att i samband med genomförandet av de av mig
i det föregående förordade förslagen uppföra tjänster på övergångsstat och
utfärda övergångsbestämmelser i övrigt.

I fråga om anslagsbehov och anslagstekniska frågor vill jag anföra följande.

I likhet med vad som gäller för statens bilinspektion bör statens trafiksäkerhetsverks
kostnader i viss utsträckning finansieras med avgifter. Avgift
utgår f. n. för förarprov, prov med körskolepersonal och typbesiktningar.
Dessa avgifter tillförs riksstatens inkomsttitel Förrättningsavgifter
vid statens bilinspektion.

I sin anslagsframställning har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen framhållit
att undersökning av att fordon och godsbehållare för internationell

Kungl. Maj. ts proposition nr 55 år 1967

godsbefordran uppfyller gällande tullbestämmelser fått en sådan omfattning
att ifrågavarande besiktning bör överföras från bilinspektionens allmänna
verksamhet till dess uppdragsverksamhet och i samband därmed avgiftsbeläggas.
Jag biträder styrelsens förslag och jag kommer att föreslå
Kungl. Maj :t att dessa besiktningar avgiftsbeläggs fr. o. m. den 1 juli 1967.
Enligt min mening bör i princip förrättningsavgifterna i fortsättningen
täcka kostnaderna för förarprövning, inspektion och besiktning av fordon
samt därmed sammanhängande uppgifter. Det torde från redovisningstekniska
synpunkter vara ändamålsenligt att betrakta dessa delar av statens
trafiksäkerhetsverks arbetsuppgifter som uppdragsverksamhet. För verket
innebär detta större möjligheter att smidigt anpassa personalresurserna
efter förändringarna i arbetsvolymen. Kungl. Maj :t bör utfärda bestämmelser
om avgifterna. Avgifterna torde under budgetåret 1967/68 få tillföras
riksstatens inkomsttitel Förrättningsavgifter vid statens bilinspektion.

Till trafiksäkerhetsverkets allmänna verksamhet bör i princip hänföras
uppgifterna i samband med vägmärken, trafiksignaler och andra trafikanordningar,
trafikreglering, trafiksäkerhetsinformation samt trafiksäkerhetslagstiftning,
medan verksamheten i övrigt torde hänföras till uppdragsverksamhet.

Med hänsyn till vad jag föreslagit i det föregående angående överförande
den 1 januari 1968 av verksamheterna inom bilinspektionen till statens
trafiksäkerhetsverk och inom biltrafiknämnden till bl. a. länsstyrelserna
och transportnämnden avser beräkningarna av anslagsbehovet för statens
bilinspektion och statens biltrafiknämnd endast första hälften av budgetåret
1967/68. Jag har vid dessa beräkningar utgått från nu gällande anslag.

För budgetåret 1966/67 finns för bilinspektionens verksamhet följande
anslag uppförda på riksstaten, nämligen Statens bilinspektion: Avlöningar,
Statens bilinspektion: Omkostnader och Statens bilinspektion: Uppdragsverksamhet.
Anslagen är uppförda med 1 043 000 kr., 315 000 kr. resp.
4 645 000 kr.

Under anslaget Statens bilinspektion: Avlöningar beräknar jag en minskning
av anslagsbehovet motsvarande halva lönen för en bilinspektör, 20 000
kr., till följd av att arbetsuppgifterna avseende de s. k. TIR-besiktningarna
föreslås överförda till uppdragsverksamheten. För löneomräkning tar jag
upp 83 000 kr. Mitt förslag innebär sålunda en medelsanvisning av (1 043 000
— 20 000 + 83 000 = 1 106 000) 553 000 kr.

I fråga om statens bilinspektions omkostnader för allmän verksamhet
föreslår jag en ökning av medelsbehovet med 13 000 kr. under posten till
reseersättningar och en minskning med 6 000 kr. under delposten till övriga
expenser. Medelsanvisningen skulle härigenom gå upp till (315 000 +
7 000 = 322 000) 161 000 kr.

Jag beräknar vidare i fråga om statens bilinspektions uppdragsverksamhet
en ökning av medelsbehovet med 480 000 kr. för personalförändringar,

Kungl. Maj:ts proposition nr 55 år 1967 49

nämligen 18 trafikassistenter för körkortsprov och halva lönen för en bilinspektör
för TIR-besiktning. För löneomräkning beräknar jag 321 000 kr.
Beträffande medel för omkostnader förordar jag en uppräkning av följande
poster, nämligen till sjukvård med 1 000 kr., till reseersättningar med
151000 kr. och till expenser med 46 000 kr. Sammanlagt förordar jag
sålunda en medelsanvisning av (4 645 000 + 480 000 + 321 000+ 1000 +
151 000 + 46 000 = 5 644 000) 2 822 000 kr.

Föx budgetåret 1966/67 finns för statens biltrafiknämnds verksamhet anslag
uppförda på riksstaten till avlöningar och omkostnader med 1 074 000
kr. resp. 121 000 kr.

I fråga om statens biltrafiknämnds avlöningar beräknar jag 153 000 kr.
för löneomräkning. Sammanlagt bör anvisas (1 074 000 + 153 000 =
1 227 000) 613 000 kr.

Beträlfande medel till statens biltrafiknämnds omkostnader förordar jag
att posten till sjukvård m. m. och delposten till bränsle, lyse och vatten
räknas upp med vardera 1 000 kr. och att delposten till övriga expenser
minskas med 2 000 kr. Mitt förslag innebär sålunda oförändrad medelsanvisning
(121 000 + 1 000 + 1 000 - 2 000 = 121 000) eller 61 000 kr.

Då verksamheten inom statens trafiksäkerhetsverk i enlighet med vad
jag anfört i det föregående delas upp på allmän verksamhet och uppdragsverksamhet
bör två anslag kallade Statens trafiksäkerhetsverk: Förvaltningskostnader
och Statens trafiksäkerhetsverk: Uppdragsverksamhet föras
upp på riksstaten under sjätte huvudtiteln. Medelsberäkningarna avser
andra hälften av budgetåret 1967/68.

Från anslaget Statens trafiksäkerhetsverk: Förvaltningskostnader bör
följande kostnader bestridas, nämligen för verkets styrelse, verkschefens
sekreterare, trafik- och informationsbyran och kanslibyråns allmänna sektion.

Jag beräknar medelsbehovet för avlöningar till tjänstemän till 487 000
kr., för arvoden och särskilda ersättningar, bestämda av Kungl. Maj:t till
9 000 kr. och för omkostnader till 411 000 kr. Omkostnaderna har beräknats
enligt följande: till sjukvård m. in. 2 000 kr., till reseersättningar
30 000 kr., till bränsle, lyse och vatten 12 000 kr., till övriga expenser
116 000 kr., varav 75 000 kr. utgör engångskostnader, till information
250 000 kr. samt till övriga utgifter 1 000 kr.

Under särskilda uppbördsmedel bör redovisas inkomster från uppdrag
av tillfällig karaktär på informationsområdet och inkomster vid försäljning
och uthyrning av informationsmateriel m. in. Jag föreslår att ersättningar
för uppdrag in. m. förs upp med ett nominellt belopp av 1 000 kr.

Den sammanlagda medelsanvisningen beräknas sålunda till (487 000 +

9 000 + 411 000 — 1 000) 906 000 kr.

Från anslaget Statens trafiksäkerhetsverk: Uppdragsverksamhet bör följande
kostnader bestridas, nämligen för fordonsbyrån, kör kortsbyrån, den
4 — Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 saml. Nr 55

50 Kungl. Maj:ts proposition nr 55 år 1967

regionala organisationen, kanslibyråns chef och förvaltningssektion samt
kostnader för anskaffning och underhåll av utrustning för fordonsbesiktning
och utbildningsändamål. Jag beräknar medelsbehovet för avlöningar
till tjänstemän till 2 951 000 kr. och för omkostnader till 1 042 000 kr. Omkostnaderna
har beräknats enligt följande, till sjukvård m. m. 6 000 kr.,
till reseersättningar m. m. 530 000 kr., till bränsle, lyse och vatten 35 000
kr., till övriga expenser 440 000 kr., varav 75 000 kr. utgör engångskostnader,
till utrustning 30 000 kr. och till övriga utgifter 1 000 kr.

Sammanlagt uppgår sålunda medelsanvisningen till (2 951 000 +
1 042 000) 3 993 000 kr.

Jag har i det föregående föreslagit att CCT organiseras som en permanent
myndighet och att statens biltrafiknämnds centrala trafikpolitiska arbetsuppgifter
i samband med att nämnden upphör överförs till denna nya
myndighet. På riksstaten bör den 1 januari 1968 uppföras ett nytt anslag
kallat Transportnämnden: Förvaltningskostnader. Jag beräknar anslagsbehovet
för avlöningar till tjänstemän till 225 000 kr., för arvoden och
särskilda ersättningar, bestämda av Kungl. Maj :t till 14 000 kr. och för
omkostnader till 35 000 kr., varav till sjukvård m. m. 1 000 kr., reseersättningar
9 000 kr. och expenser 25 000 kr. Totalt bör anslaget sålunda tas
upp med (225 000 + 14 000 + 35 000) 274 000 kr.

Vid bifall till mina förslag angående arbetstidsinspektion för vägtrafiken
uppkommer ett ökat medelsbehov för arbetarskyddsverket. Kostnaderna för
arbetstidsinspektion för vägtrafiken avseende andra hälften av budgetåret
1967/68 beräknas till 478 000 kr., varav för avlöningar 352 000 kr., for
sjukvård 1 000 kr., för reseersättningar 75 000 ler., för expenser 10 000 kr.
och engångskostnader 40 000 kr. Jag förordar, att på riksstaten under
sjätte huvudtiteln för budgetåret 1967/68 förs upp ett förslagsanslag av
478 000 kr. kallat Vissa kostnader för arbetstidsinspektion.

Av praktiska skäl bör emellertid arbetarskyddsverkets kostnader för avlöningar
och omkostnader bestridas från ifrågakommande anslag för dessa
ändamål. Dessa anslag kommer härigenom att belastas med högre belopp
än som beräknats i statsverkspropositionen. Det av mig här förordade anslaget
kommer i fråga om dessa kostnader att fungera som s. k. täckningsanslag.

Samtliga anslag bör avräknas mot automobilskattemedlen, dock att kostnaden
för transportnämnden med hänsyn till den i viss mån allmänna inriktningen
av dess arbetsuppgifter avräknas till tre fjärdedelar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 55 år 1967

III. Körkort och trafikutbildning m. m.

Differentiering av körkort

Bilförarutredningen

Enligt nu gällande system för indelning av förarbevis finns fyra olika
slag, nämligen körkort för bil, körkort för motorcykel och körkort för traktor
samt trafikkort. Vissa bevis berättigar till förande även av andra slag av
fordon. Sålunda gäller att körkort för bil berättigar till förande även av
motorcykel och traktor samt att körkort för motorcykel även gäller för traktor.
Om innehavare av körkort för motorcykel inte fyllt 18 år gäller körkortet
endast för lätt motorcykel och traktor.

Den nuvarande ordningen är behäftad med vissa brister från trafiksäkerhetssynpunkt.
Bl. a. innebär denna ordning att den som har vanligt bilkörkort
får föra tunga lastbilar och bussar, bara det inte sker i yrkesmässig
trafik. Industriföretagen anskaffar numera i stor utsträckning egna lastbilar
för tunga eller skrymmande transporter. Det är då befogat att ställa
samma krav på förare av sådana fordon som på dem som för fordon i yrkesmässig
trafik. Utredningen förordar att förarbevisen i stället principiellt
differentieras med hänsyn till den svårighet det innebär att föra olika fordonstyper
samt till graden av trafikfarlighet hos fordonstyperna.

Nämnda bedömningsgrunder har varit vägledande vid den indelning av
nationella och internationella körkort som gjorts i 1949 års vägtrafikkonvention.

Utredningen föreslår att särskilda körkort utfärdas för följande fyra fordonsklasser,
nämligen

A. personbil och lastbil med en totalvikt av högst 3 500 kg (lätt lastbil),

B. lastbil med en totalvikt överstigande 3 500 kg (tung lastbil) och buss,

C. motorcykel,

D. traktor.

Beträffande de olika körkortens giltighet föreslår utredningen vidare dels
att körkort för klass B skall gälla även för klass A och dels att traktor skall
få föras även av innehavare av annat körkort. Däremot föreslås att motorcykel
får föras endast av den som innehar C-körkort.

Vidare föreslås körkort för fordonsklass B berättiga till yrkesmässig personbefordran
samt förande av fordon med tyngre släpfordon. Körkort för
fordonsklass A föreslås gälla för sadan trafik endast om körkortsmyndigheten
gjort särskild anteckning härom på körkortet.

Till förslaget har utredningen fogat bl. a. följande kommentar.

Sammanförandet av personbil och lätt lastbil till en från körkortssynpunkt
gemensam fordonsklass -— vilket överensstämmer med bestämmelserna i
1949 års vägtrafikkonvention — medför att man undgår det besvärliga av -

Kungl. Maj:ts proposition nr 55 år 1967

görandet till vilket slag av bil de allt vanligare s. k. stationsvagnarna enligt
vägtrafikförordningens (VTF) definitioner är att hänföra.

Förare av personbil i yrkesmässig trafik utsätts många gånger för starka
påfrestningar, exempelvis vid ogynnsamma väderleks- och trafikförhållanden.
Med hänsyn härtill föreslår utredningen, att körkort för fordonsklass A
inte skall berättiga till yrkesmässig personbefordran utom när vederbörande
erhållit särskilt tillstånd till det. Detta skall meddelas i form av en av körkortsmyndighet
verkställd anteckning på körkortet. För erhållande av sådant
tillstånd skall fordras att vederbörande undergått viss prövning inför
bilinspektör. Prövning bör få ske endast om föraren löreter intyg om minst
ett års vana vid förande av fordon tillhörande nämnda klass.

Ett motsvarande prövnings- och anteckningsförfarande bör komma till
användning innan den som har körkort för personbil och lätt lastbil berättigas
föra sådant fordon med tillkopplat släpfordon, vars totalvikt överstiger
1 500 kg (tyngre släpfordon).

Tung lastbil, dvs. lastbil med en totalvikt överstigande 3 500 kg, kräver
bl. a. genom sin tyngd speciell körteknik och särskild noggrannhet i trafiken.
Samma är förhållandet med buss. I fråga om båda dessa fordonstyper
bör ställas större krav på förarnas körskicklighet och lämplighet i övrigt
än beträffande förare av personbil och lätt lastbil. Utredningen anser
därför att tung lastbil och buss bör utgöra en gemensam fordonsklass.

De stora krav, vilka bör gälla för fordonsklass B, medför enligt utredningens
mening att förare, som uppfyller kraven, utan kompletterande prov
kan betros med rätten att föra fordon med tyngre släp ävensom att utöva
yrkesmässig personbefordran.

I fråga om motorcykel anser utredningen att krav på särskilt körkort för
sådant fordon bör bibehållas och att andra slag av körkort inte längre skall
berättiga till förande av motorcykel. Utredningen har motiverat sitt förslag
med att en motorcykel har andra köregensltaper än en bil.

Vad slutligen beträffar traktor innebär utredningens förslag om särskilt
traktorkörkort att sådant fortfarande skall krävas för den som kör traktor
på väg. För gårdsltörslor och tillfälligt förande av traktor kortare sträcka på
väg vid färd till eller från arbetsplats etc. skall liksom f. n. inte krävas körkort.
Rätt att föra traktor bör även den äga som innehar något av de i det
föregående angivna körkorten.

Enligt utredningen har under årens lopp en inte avsedd utvidgning av
traktorbegreppet kommit till stånd. Det har blivit allt vanligare att lastbil,
försedd med draganordning för påhängsvagn, ombyggs till traktor enbart
genom alt man ändrar fordonets utväxling så att fordonets konstruktiva
hastighet inte överstiger 30 km/tim. Under senare tid har det även blivit
vanligt att helt fabriksnya lastbilar byggs om till traktorer på angivet sätt.

Utredningen, som inte haft att gå in på frågan om klassificering av före -

Kungl. Maj:ts proposition nr 55 år 1967

varande fordon, anser det nödvändigt att de från körkortssynpunkt hänförs
till den kategori där de rätteligen hör hemma. Utredningen föreslår därför
att för rätt att föra bil, som på sådant sätt ombyggts till traktor, skall fordras
körkort för fordonsklass A resp. B, beroende på den totalvikt fordonet
hade före ombyggnaden.

Utredningen tar även upp frågan om kompetenskraven för förande av
utryckningsfordon och skolskjutsar.

I vissa av kommunal myndighet utfärdade reglementen för polis- och
brandväsende m. m. har intagits bestämmelser om kompetenskrav för förare
av utryckningsfordon. För flertalet sådana förare saknas emellertid
sådana krav.

Även om starka skäl kan anföras för att ställa särskilda fordringar, synes
dock enligt utredningen välgrundade invändningar mot en sådan ordning
kunna resas. Utredningen finner det inte vara realistiskt att räkna med att
•— om sådana krav uppställs — flertalet brandmän vid en brandkår på
landsbygden skulle komma att undergå särskilt prov för förare av utryckningsfordon.
Följden härav skulle kunna bli att vissa brandkårer inte kom
att ha ett tillräckligt antal förare med föreskriven kompetens. Ett liknande
förhållande skulle särskilt på landsbygden kunna uppstå vid ambulansutryckningar.
Utredningen framhåller även att tveksamhet synes råda om
straffansvar för förandet av utryckningsfordon utan förarbevis alltid skulle
kunna utkrävas. Ej sällan torde en förare med framgång kunna hävda,
att han i uppkommen nödsituation haft rätt att föra fordonet.

Utredningen har stannat för att inte föreslå införande av särskilda krav
på förare av utryckningsfordon men erinrar om att den nya klassindelningen
av körkorten innebär en inte oväsentlig skärpning av kraven på t. ex. förare
av större brandbilar eftersom körkort för fordonsklass B krävs för sådana
bilar. Utredningen understryker också kraftigt behovet av förbättrad utbildning
för förarna.

Inte heller när det gäller förare av skolskjutsar, beträffande vilka enligt
utredningen i tillämpliga delar gäller vad som anförts om förare av utryckningsfordon,
föreslås några särskilda kompetenskrav. Utredningen pekar
på den allmänna höjning av samtliga förares standard som kommer att ske
om utredningens förslag genomförs och framhåller vidare det önskvärda i
att det lämpligen i kommunal regi anordnas särskilda kurser för förare av
skolskjutsar.

Utredningen behandlar även frågan om medicinska krav på motorfordonsförarna.

Den ändring i nu gällande medicinska krav som utredningen finner påkallad
sammanhänger med utredningens förslag till differentiering av förarbevisen
och avser kraven på syn- och hörselförmåga.

Utredningens förslag innebär följande.

Kungl. Maj ds proposition nr 55 år 1967

Körkort för fordonsklass A. Utredningen föreslår inte någon skärpning
av syn- och hörselkraven för A-körkortet i förhållande till vad som nu
gäller i 31 § 1 mom. andra stycket VTF.

Körkort för fordonsklass B. För körkort för fordonsklass B föreslår utredningen
i vad avser synkraven samma bestämmelser som nu gäller för
trafikkort som berättigar till förande även av buss. För sökande som inte
uppfyller dessa strängare krav torde körkortet få förses med påskrift att
det inte gäller för buss. Beträffande hörselförmågan föreslår utredningen
att för B-körkort skall gälla samma bestämmelser som nu gäller för trafikkort.
Trots vetskapen att detta för många kommer att innebära en skärpning
i förhållande till nuvarande ordning har utredningen velat uppställa
detta krav som huvudregel.

Körkort för fordonsklass C. För detta körkort föreslår utredningen samma
syn- och hörselkrav som för körkort avseende fordonsklass A.

Körkort för fordonsklass D. Utredningen föreslår att för D-körkortet
skall gälla samma regler som nu finns i 31 § 1 mom. sista stycket VTF, dvs.
samma regler som för nuvarande traktorkörkort.

Särskilda behörighetsbevis. För sådana innehavare av A-körkort som
önskar erhålla påteckning, berättigande till yrkesmässig personbefordran,
föreslår utredningen att nuvarande bestämmelser för trafikkort (ej för buss)
skall gälla. Beträffande påteckning, berättigande till förande av fordon med
tillkopplat tyngre släpfordon, föreslås inga särskilda bestämmelser i förevarande
hänseenden.

Slutligen föreslår utredningen att giltighetstiden för läkarintyg, som skall
företes vid anmälan till förarprov, skall utsträckas från nuvarande tre till
sex månader.

Utredningen behandlar även frågan om införande av provisoriska körkort.
Denna fråga har övervägts i olika sammanhang dock utan att leda till
någon regeländring. Tanken på provisoriska körkort avvisades av bl. a.
1962 års riksdag beroende bl. a. på att man ville avvakta erfarenheterna av
vissa andra åtgärder. Det gällde framför allt beslut om utökad rapporteringsskyldighet
för polismyndigheterna och skärpning i reglerna om körkortsåterkallelser.
Efter redovisning av vissa statistiska uppgifter m. m. på
förevarande område anför utredningen att det är vanskligt att dra några
bestämda slutsatser rörande verkan av de åtgärder som genomförts i form
av intensifierad rapportering och skärpningen i reglerna om körkortsåterkallelse.
Erfarenheterna hänför sig till en relativt kort tidsperiod och bygger
på förhållanden inom polisorganisationen som nu väsentligt förändrats.
Enbart den omständigheten att genom polisens förstatligande en successivt
stegrad trafikövervakning kan påräknas talar enligt utredningen mot att
man nu tar ställning till frågan.

Utredningen anser att ett system med provisoriska körkort måste förknippas
med någon form av precisering av villkoren för att vederbörande skall
betros med slutgiltigt förarbevis.

Kungl. Maj:ts proposition nr 55 år 1967

På något sätt måste därjämte enligt utredningen vederbörande styrka att
lian under prövotiden i en någorlunda rimlig omfattning verkligen fört motorfordon.
Hur än denna prövning skall gå till uppkommer för såväl den
enskilde som för det allmänna olägenheter och kostnader.

Sammanfattningsvis finner utredningen inte tillräckliga skäl föreligga
att nu sätta igång den stora och komplicerade apparat som införandet av
provisoriska körkort skulle innebära. Utredningen förklarar sig ingalunda
övertygad om att värdet av en sådan anordning står i rimlig proportion till
de kostnader och olägenheter i övrigt för alla berörda parter som institutet
måste medföra.

Yttranden

Alla remissinstanser som berört frågan om ändrad indelning av
körkorten delar utredningens allmänna inställning att den nuvarande
indelningen inte är lämplig. I allmänhet ansluter man sig även till utredningens
metod för en ändrad differentiering.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen finner det vara en stor fördel att det
föreslagna systemet så nära ansluter till det internationella.

De kvarstående avvikelserna från vägtrafikkonventionen har föranlett
vissa kritiska uttalanden bl. a. från KAK, M och MHF, vilken senare organisation
inte godtar den avvikelse från vägtrafikkonventionen som utredningen
föreslagit genom att sammanföra lastbil och buss.

De svenska ledamöterna av nordisk vägtrafikkommitté ifrågasätter om
man inte bör söka få åtminstone nordisk enhetlighet.

I några remissyttranden finner man å andra sidan ytterligare avvikelser
från 1949 års vägtrafikkonvention påkallade. Sålunda ifrågasätter rikspolisstyrelsen
om inte viktgränsen mellan lätt och tung lastbil bör kunna höjas
till förslagsvis 5 000 kg totalvikt. Även trafikmålskommittén är tveksam om
den angivna gränsen mellan de två lastbilskategorierna numera är lämplig.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och Svenska droskbilägareförbundet
föreslår att för buss, som inte väger över 3 500 kg, inte skall krävas högre
kompetens än körkort för fordonsklass A.

Det skärpta kompetenskravet för förare av bussar och tyngre lastbilar i
icke yrkesmässig trafik anses medföra olägenheter för vissa trafikutövare.
Dispens från kravet på körkort för fordonsklass B föreslås därför av poststyrelsen
och Svenska lokaltrafikföreningen kunna ges för personal som i
sin verksamhet har att föra tyngre lastbilar och bussar inom garageområden
m. m. Samma uppfattning har även järnvägsstyrelsen, som anser dispens
även böra ifrågakomma för transport av ersättningsbuss till plats för bussbyte.

I några remissyttranden föreslås eller ifrågasätts avvikelser från den föreslagna
differentieringen. Sålunda ifrågasätter länsstyrelsen i Örebro län om
inte för rätt att framföra tyngre släpfordon den föreslagna påteckningen på
A-körkortet bör ersättas med krav på körkort för fordonsklass B.

Kungl. Maj:ts proposition nr 55 år 1967

Överbefälhavaren finner vissa undantag från kompetensföreskrifterna
nödvändiga beträffande värnpliktiga som inkallats till repetitionsövning.
Sådan värnpliktig, som vid tidigare militärtjänstgöring fått utbildning på
fordon motsvarande fordonsklasserna B eller C, bör under inkallclseperioden
får framföra fordon av fordonsklass B eller G trots att han endast innebar
körkort för fordonsklass A. Vidare bör sådan värnpliktig, som har körkort
för fordonsklass A men ej tidigare fått militär förarutbildning, under
inkallelseperioden få föra fordon av fordonsklass B eller C, sedan han fått
viss kompletteringsutbildning. Även utan sådan utbildning bör dock dylik
förare få med begränsad hastighet flytta fordon från utrustningsplats till
utbildningsplats. Nu nämnda förare bör enligt överbefälhavaren tilldelas
kompetensbevis enligt överbefälhavarens närmare bestämmande, överbefälhavaren
finner vidare nödvändigt att vid beredskapstillstånd och krig
sådan förare inom totalförsvaret, som innehar körkort för fordonsklass A,
får framföra det fordon i fordonsklass B eller C, som han på grundval av
sin krigsbefattning tilldelats.

Förslaget att andra slag av körkort inte längre skall berättiga till förande
av motorcykel tillstyrks av Försvarets motorklubb. Flera remissinstanser
avstyrker förslaget och framhåller att köregenskaperna hos motorcykel
inte är så speciella att ett särskilt körkortsprov alltid är motiverat.
Denna uppfattning framföres av bl. a. väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
länsstyrelserna i Uppsala, Östergötlands, Kronobergs, Örebro, Västmanlands,
Gävleborgs och Norrbottens län, Automobilbesiktninqsmännens föreninq,
SSU och CUF.

Frågan om kompetens för mopedförare har inte behandlats
av utredningen men berörs av flera remissorgan. Bl. a. föreslås att frågan
löses genom undervisning i grundskolan. Denna mening företräds av bl. a.
länsstyrelserna i Blekinge och Älvsborgs län, NTF, Folkrörelsernas trafikskoleförbund
och FPU.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län anser att samma regler som föreslagits
för traktorkörkort bör införas för mopedförarna. NTF menar att det
inte längre är försvarbart att inte kräva någon form av utbildning och kompetensbevis.

I fråga om körkort för traktor går åsikterna isär. RLF uttalar
sig positivt om förslaget att bibehålla nuvarande gränsdragning beträffande
körkortskrav för traktorkörning och anser att ett körkortskrav för alla
traktorförare skulle medföra betydande komplikationer. NTF anser det vara
ett trafiksäkerhetskrav att framförande av traktor alltid blir beroende av
körkort. Liknande uppfattning har rikspolisstyrelsen.

Statens trafiksäkerhetsråd och arbetarskyddsstyrelsen ifrågasätter, om
inte körkort för fordonsklass A i princip bör krävas för förare av traktor.
Liknande synpunkter framförs av Sveriges läkarförbund. Svenska kommunalarbetareförbundet
finner att minst lika stora kvalifikationskrav bör

Kungl. Maj:ts proposition nr 55 år 1967

gälla för att föra traktor på väg som för att föra motorcykel. På traktor med
lastat släpfordon bör gälla samma krav som för lastbil.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen tillstyrker förslaget angående till traktor
ombyggd lastbil. Detta förslag har uppmärksammats även av
andra remissinstanser. Svenska lasitrafikbilägareförbundet förordar en närmare
precisering av kravet på körkort av fordonsklass A eller B för lastbil
som ombyggts till traktor. Dessutom framhåller förbundet att det finns
andra fordonstyper än till traktorer ombyggda lastbilar som kan vara hänförliga
till traktorer utan att kunna anses vara konventionella, t. ex. den
s. k. traktordumpern. Länsstyrelserna i Stockholms samt Göteborgs och
Bohus län anser att traktordumpern bör hänföras till klass A. Domänstyrelsen
vill inte ansluta sig till utredningens förslag beträffande ombyggda
lastbilar.

KAK, MHF och M ifrågasätter om inte generell lcörkortsplikt bör införas
för samtliga typer av motordrivna fordon vid färd på väg. Undantag bör göras
endast då trafiksäkerheten inte äventyras.

Den av utredningen ej behandlade frågan om kompetenskrav för att föra
motorredskap tas för övrigt upp av flera remissinstanser som i allmänhet
förordar en utökning av körkortsplikten till att avse även dessa.
Arbetarskyddsstyrelsen finner det böra övervägas om inte bilkörkort bör
fordras även för att framföra motorredskap på väg. Dock skulle motsvarande
undantag från en sådan körkortsplikt gälla som nu finns för traktorer. Vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen finner samma motiv för körkortsplikt föreligga
beträffande motorredskap som utredningen framfört beträffande till traktor
ombyggd bil. Styrelsen föreslår att för att på väg framföra motorredskap
med en fordonsvikt av högst 3 500 kg skall fordras körkort för fordonsklass
D och för tyngre motorredskap för fordonsklass B.

Överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Kristianstads, Göteborgs
och Bohus samt Jämtlands län ävensom Trafikassistenternas förening
förordar körkortstvång för fordonsklass D för motorredskapen.

Utredningens kompetenskrav ifråga om förare av utryckningsfordon
har mött vissa invändningar. Sålunda finner statens trafiksäkerhetsråd,
länsstyrelsen i Örebro län, Svenska transportarbetareförbundet, KAK,
MHF, M, Biltrafikens yrkesnämnd, Trafikassistenternas förening och
Svenska järnvägsmannaförbundet att kompetensen bör avse fordonsklass B.
Överståthållarämbetet, NTF och Svenska omnibusägareförbundet föreslår
däremot att kompetenskravet skall begränsas till körkort för fordonsklass A
men med påteckning om rätt att yrkesmässigt befordra personer. TCO yrkar
att dessa förare skall ges samma utbildning som polisutbildningskommittén
föreslagit för polismän. För en ökad kompetens talar även skolöverstyrelsen
och Svenska droskbilägareförbundet utan att ta definitiv ställning för något
av de två nyssnämnda körkortsalternativen.

Flertalet av de remissinstanser som berör kompetensen för förare av

Kungl. Maj:ts proposition nr 55 år 1967

skolskjutsar framför samma kompetenskrav för dessa förare som
de redovisat i fråga om utryckningsfordonen.

Svenska transportarbetareförbundet, Svenska omnibusägareförbundet,
Biltrafikens grkesnämnd och Svenska järnvägsmannaförbundet vill inte godta
den föreslagna ordningen att en förlust av rätten att yrkesmässig
befordra personer skall antecknas på körkortet. Rimligt är att
i stället utfärda ett nytt körkort för fordonsklass A. Motsvarande bör gälla
vid återkallelse av en på sistnämnda körkortstyp gjord anteckning om rätt
till yrkesmässig personbefordran.

I förevarande sammanhang ifrågasätter länsstyrelsen i Östergötlands län
om inte utfärdande av körkort efter återkallelse bör ankomma på den körkortsmyndighet,
som utfärdat det återkallade körkortet.

Utredningens förslag angående de medicinska kraven på förarna
har berörts i endast ett ringa antal yttranden.

Arbetar sky dds styr ds en och domänstyrelsen anser att samma syn- och
hörselkrav bör gälla för traktorförare som för förare av personbil.

Av motororganisationerna tillstyrker M utredningens förslag angående
syn- och hörselkrav medan KAK konstaterar att utredningen inte redovisat
de medicinska rön som kan ligga bakom kraven på en skärpning i detta avseende.
I England har gjorts en undersökning som visar att avvikelser från
det normala färgsinnet inte påverkar trafiksäkerheten. Därför ifrågasätter
KAK om det är lämpligt att skärpa kraven på färgsinne.

Länsstyrelsen i Norrbottens län finner önskvärt att läkarintyget uppvisas
redan vid utbildningens början.

Utredningens förslag att inte införa provisoriska körkort har
lämnats utan erinran eller tillstyrkts i de flesta remissyttrandena. Direkt
tillstyrkan föreligger från poststyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
statistiska centralbyrån, rikspolisstyrelsen, förste bilinspektören i Stockholm,
länsstyrelserna i Uppsala, Kronobergs, Örebro och Kopparbergs län,
TCO och MHF. Rikspolisstyrelsen tillägger att man först bör avvakta ytterligare
erfarenhet av andra föreslagna säkerhetsbefrämjande åtgärder,
främst utfallet av den förbättrade förarutbildningen.

Statens trafiksäkerhetsråd anser att frågan om olycksriskerna för de
yngre förarna bör ägnas skärpt uppmärksamhet och att frågan om ett provisoriskt
körkort har sitt särskilda intresse i detta sammanhang. Samma inställning
redovisas av Sveriges läkarförbund, som tillägger att man kunde
överväga att låta det provisoriska körkortet berättiga till körning med viss
lägre hastighet eller enbart inom tättbebyggt område.

En mera positiv inställning till ett system med provisoriska körkort redovisas
av länsstyrelserna i Kalmar och Malmöhus län, de svenska ledamöterna
av nordisk vägtrafikkommitté, trafikmålskommittén, Automobilbesiktningsmännens
förening, Trafikförsäkringsföreningen, KAK och M. Flera av dessa

Kungl. Maj:ts proposition nr 55 år 1967 59

finner inte de av utredningen åberopade kostnaderna och olägenheterna vara
tillräckliga skäl mot provisoriska körkort.

Departementschefen

Nuvarande ordning för indelning av förarbevisen är behäftad
med vissa brister från trafiksäkerhetssynpunkt. Jag delar utredningens
principiella uppfattning att förarbevisen bör vara differentierade med hänsyn
till i första hand den svårighet det innebär att föra olika fordonstyper.
Den indelning av nationella och internationella körkort i särskilda klasser,
som förekommer i 1949 års vägtrafikkonvention, har skett med beaktande
härav.

En sådan indelning av förarbevisen innebär påtagliga fördelar i jämförelse
med nuvarande system, enligt vilket den som innehar körkort för bil
i princip är berättigad att framföra motorfordon utan begränsning till
fordonsslag och storlek. Visserligen gäller enligt förordningen angående
yrkesmässig automobiltrafik m.m. att bil inte får framföras i yrkesmässig
trafik om föraren inte har trafikkort. Trafikkortsplikten utgör dock intet
hinder för en artonåring med nyförvärvat körkort att exempelvis köra s. k.
långtradare åt industriföretag.

Utredningens förslag till indelning av förarbevisen innebär en anpassning
till motsvarande föreskrifter i 1949 års vägtrafikkonvention. Till skillnad
från konventionen föreslår utredningen samma körkort för tung lastbil
och buss. Jag anser att avvikelser från konventionsbestämmelserna bör
ifrågakomma endast då vägande skäl kan anföras härför. Med denna utgångspunkt
bör i likhet med konventionens bestämmelser skilda körkort
gälla för tung lastbil och för buss.

Jag föreslår att körkort skall utfärdas för personbil och lastbil med en
totalvikt av högst 3 500 kg (lätt lastbil), för lastbil med en totalvikt överstigande
3 500 kg (tung lastbil), för buss, för motorcykel eller för traktor.

Jag föreslår vidare att körkort för buss skall gälla även för övriga fordon,
körkort för tung lastbil för övriga fordon utom buss och körkort för personbil
och lätt lastbil skall gälla även för motorcykel och traktor samt slutligen
att körkort för motorcykel skall gälla även för traktor.

Härav framgår att jag i likhet med flertalet remissinstanser inte funnit
skäl att acceptera en reglering som innebär att andra slag av körkort inte
längre skall berättiga till förande av motorcykel.

Jag föreslår vidare att körkort för buss och tung lastbil utan särskild
prövning skall berättiga till yrkesmässig personbefordran samt förande av
fordon med tillkopplat släpfordon. Kraven för erhållande av körkort för
buss och för tung lastbil förutsätts bli så höga och förarproven så utformade
att den som förvärvat körkort av ifrågavarande slag utan särskild
prövning bör få föra fordon vid yrkesmässig personbefordran samt föra

Kungl. Maj:ts proposition nr 55 år 1967

fordon med tillkopplat släpfordon oavsett vilken totalvikt släpfordonet har.
Å sådant körkort bör i enlighet med 1949 års vägtrafikkonvention anges
att det berättigar körkortshavaren att till buss resp. tung lastbil koppla
släpfordon, vars totalvikt överstiger 750 kg.

Jag föreslår tillika att innehavare av körkort för personbil och lätt lastbil
utan prövning skall äga rätt att föra fordon av angivet slag med tillkopplat
släpfordon med en högsta totalvikt av 750 kg eller — under förutsättning
att den sammanlagda totalvikten ej överstiger 3 500 kg — 1 500 kg.
Det sistnämnda fallet förutsätter tillika en särskild regel om förhållandet
mellan dragfordonets vikt och släpfordonets vikt. Denna fråga torde få
lösas när ställning tas till betänkandet »Fordonskombinationer» (SOU
1966: 41). Innehavare av körkort för personbil och lätt lastbil bör däremot
få föra fordon vid yrkesmässig personbefordran och med tillkopplat släpfordon
med totalvikt överstigande vad ovan angivits först efter särskild
prövning och angivande härav på körkortet.

En del remissinstanser har uttalat sig för vissa dispenser från de kompetenskrav
som föreslagits för att framföra tung lastbil och buss. överbefälhavaren
anser vissa undantag från kompetenskraven nödvändiga beträffande
värnpliktiga som inkallats till repetitionsövning. Vidare måste enligt
överbefälhavaren vid beredskapstillstånd och krig sådan förare inom totalförsvaret,
som har körkort för personbil och lätt lastbil, få framföra det
fordon, som han på grund av sin krigsbefattning tilldelats. Även statens
järnvägar, postverket och Svenska lokaltrafikföreningen har ifrågasatt vissa
dispenser från kraven på kvalificerade förarbevis. Det gäller personal som
i sin verksamhet har att föra tunga lastbilar och bussar inom garageområden
liksom ersättningsbussar till plats för bussbyte.

Undantag från de för framförande av tung lastbil och buss föreslagna
kompetenskraven bör kunna ske men undantagen bör begränsas till verkligt
angelägna fall.

Utredningen bär inte behandlat frågan om kompetensen för
mopedförare. Frågan bär emellertid uppmärksammats av remissinstanserna.
Mopedförarens teoretiska kunskaper är ofta bristfälliga. Ofta
saknas också insikt om det nödvändiga i att följa gällande trafikföreskrifter
och att iakttaga varsamhet och hänsyn i trafiken. Jag anser i likhet med ett
flertal remissinstanser att ett led i grundskolans trafikundervisning bör vara
att ge eleverna erforderliga kunskaper om gällande trafikföreskrifter och
om uppträdandet i trafiken för såväl gång- och cykel- som mopedtrafikanter.

Utredningens förslag i fråga om körkort för traktor innebär
den ändringen i nuvarande ordning att för rätten att föra till traktor ombyggd
bil skall fordras innehav av körkort för personbil eller lastbil beroende
på den totalvikt fordonet hade före ombyggnaden. Jag ansluter mig
till detta förslag. Bland remissinstanserna har röster höjts för att framförande
av traktor alltid skall vara beroende av körkort liksom att körkort:

Kungl. Maj:ts proposition nr 55 år 1967

för personbil och lätt lastbil i princip bör krävas för förare av traktor. I ett
flertal yttranden har vidare framförts krav på bestämmelser om någon
form av körkort för motorredskap.

Ändringar i lagstiftningen rörande motorredskap har under senare tid
påkallats också i en rad andra hänseenden. Detta gäller såväl begreppsbestämningen
i förhållande till andra fordon som utrustningsbestämmelserna,
rätten att använda motorredskap på väg och rätten att bruka sådana
som dragfordon. Även frågorna om registrerings-, skatte- och försäkringsplikt,
om fortlöpande kontroll av motorredskapens beskaffenhet och om körkort
har aktualiserats i sammanhanget. En särskild framställning rör frågan
om skadeståndsansvaret vid olyckor med motorredskap. Jag har funnit en
revision av lagstiftningen angelägen också i övrigt. Jag avser att senare
denna dag hemställa om Kungl. Maj :ts bemyndigande att tillkalla en sakkunnig
med uppgift att överse bestämmelserna om motorredskap och utreda
vissa närliggande frågor. I utredningsuppdraget skall ingå att undersöka
körkortsfrågan även när det gäller traktorerna.

I fråga om kompetensen för förare av utryckningsfordon vill
jag anföra följande.

Av brandväsendets utryckningsfordon har det övervägande antalet sådan
totalvikt att körkort för tung lastbil krävs för att få framföra dem. Förarna
av polisens utryckningsfordon får enligt nu föreliggande utbildningsplan
för utryckningsverksamheten särskilt avpassad utbildning. En tredje stor
grupp förare av utryckningsfordon är ambulansförarna. Man söker nu
att i allt större utsträckning ge ambulanspersonalen en utbildning som gör
den mera skickad att ge den skadade första hjälpen på olycksplatsen. Från
läkarhåll bedöms detta i flertalet fall vara till betydligt större nytta för den
skadade än snabba sjuktransporter. Jag förutsätter att utryckningsfordonsförarnas
huvudmän tillser att förarna får de kunskaper och instruktioner
som behövs för att rätt kunna sköta utryckningsverksamheten. Liksom
utredningen anser jag att särskilda krav i fråga om körkort inte bör uppställas
för förare av utryckningsfordon.

Inte heller när det gäller förare av skolskjutsar anser jag att särskilda
krav bör uppställas i fråga om körkort.

Av utredningen föreslagna ändringar i nnvarande krav på syn- och
hörselförmåga hos förare av olika slags fordon sammanhänger i
huvudsak med utredningens förslag till indelning av förarbevisen. Mitt förslag
om skilda körkort för tung lastbil och buss gör det möjligt och lämpligt
att för dessa kategorier uppställa samma föreskrifter om syn- och hörselförmåga
som nu gäller i fråga om vanligt trafikkort resp. trafikkort för buss.

Utredningen har vid behandlingen av frågan om provisoriska körkort
inte funnit tillräckliga skäl föreligga att nu sätta i gång den stora och
komplicerade apparat som införandet av provisoriska körkort skulle innebära.
Då jag ansluter mig till detta utredningens ställningstagande är det av

Kungl. Maj:ts proposition nr 55 år 1967

flera skäl. Effektivare förarutbildning och förarprov kan i sig sägas minska
behovet av provisoriska körkort. Den effektivare trafikövervakningen tjänar
samma syfte som den provisoriska körkortsgivningen i så måtto att
den påverkar trafikanterna till ett mera regelenligt och varsamt färdsätt.
Vidare är körkorten såtillvida provisoriska att de kan återkallas av körkortsmyndigheten.
Jag ifrågasätter om man inte bör bättre klargöra körkortens
obeständighet genom ändring i reglerna för körkortsåterkallelser..
Enligt vad jag inhämtat kommer trafikmålskommittén, som har till uppgift
att utreda bl. a. frågan om körkortsåterkallelser, att undersöka lämpligheten
av ett återkallelsesystem med bl. a. tidsbestämda kortare körkortsåterkallelser
vid sådana trafikförseelser som inte bör föranleda en mera
långvarig förlust av förarbevisen.

Utredningen har vid behandlingen av körkortens indelning inte gått in
på frågan om körkortens närmare utformning. Utredningen har förutsatt
att denna fråga kommer att bli föremål för närmare överväganden om beslut
fattas om ny körkortsindelning.

Jag har tidigare denna dag erhållit bemyndigande att tillkalla en sakkunnig
för att utreda spörsmålen om körkortsregistrering och om körkortens
närmare utformning in. m. Den sakkunnige skall i vad avser frågan om
körkortens utformning enligt utredningsdirektiven utreda denna fråga i
hela dess vidd och därvid särskilt beakta 1949 års vägtrafikkonventions
föreskrifter på förevarande område. Körkorten bör ges en utformning som
så långt möjligt hindrar förfalskning. Den sakkunnige bör överväga huruvida
anteckning bör ske på körkorten om ökad kompetens, återkallelse
m. m. eller om körkortsutbyte i stället bör ifrågakomma. Nya villkor för
erhållande av duplettkörkort bör övervägas. Den sakkunnige bör även pröva
om nuvarande förarbevis bör utbytas eller om de skall få finnas kvar vid
sidan av de nya.

Körkortets närmare utformning och frågan om eventuellt utbyte av nuvarande
förarbevis bör klarläggas innan den exakta tidpunkten för körkortsreformen
fastställs. Det är av vikt att det så snart som möjligt blir
klart vilka bestämmelser som kommer att gälla så att alla berörda får erforderlig
tid för förberedelser. Riksdagen bör därför redan nu beredas tillfälle
att avge yttrande med anledning av de förslag jag i detta sammanhang
förordar rörande körkortens giltighet m. m.

Körkortsålder ni. m.

Bilförarutredningen

Enligt gällande föreskrifter får körkort för bil meddelas den som fyllt
18 år och för motorcykel eller för traktor den som fyllt 16 år. Körkort för
traktor får dock meddelas den som fyllt 15 år om särskilda skäl därtill är.
Beträffande motorcykelkörkortet stadgas att detta endast gäller för lätt
motorcykel och traktor, om innehavaren inte fyllt 18 år. För trafikkort krävs

Kungl. Maj:ts proposition nr 55 år 1967

att sökanden skall ha fyllt 21 år. Trafikkort som berättigar till förande i yrkesmässig
trafik enbart av lastbil för befordran av, förutom fordonets besättning,
uteslutande gods, får dock utfärdas för den som fyllt 18 men ej 21 år.
Då innehavare av sådant trafikkort uppnått 21 års ålder gäller kortet som
tillstånd att utan begränsning föra lastbil ävensom personbil i yrkesmässig
trafik. Bestämmelser om obligatorisk efterhandskontroll av motorfordonsförares
lämplighet finns inte i svensk lagstiftning.

Vetenskapliga undersökningar beträffande ålderns betydelse från trafiksäkerhetssynpunkt
visar enligt utredningen att de nya och orutinerade
förarna utgör en speciell risk i trafiken och att skäl föreligger att i första
hand inrikta sig på de unga trafikanterna om man vill åstadkomma en påtaglig
ökning av trafiksäkerheten. Övriga åldersgrupper anses från nu avsedd
synpunkt inte bereda några mera väsentliga problem.

När det gäller minimiåldern för körkort anför utredningen.

Körkort för fordonsklass A. För A-körkortet, som närmast motsvarar
nuvarande körkort för bil, föreslås att åldersgränsen sätts till 18 år. Under
hänvisning till redovisade utredningar hävdar utredningen att en sänkning
av bilkörkortsåldern, för vilket röster höjts, från trafiksäkerhetssynpunkt
inte bör ifrågakomma. Snarare bör man från denna synpunkt kunna diskutera
en höjning av åldern. En sådan höjning skulle dock, enligt utredningens
mening, medföra betydande nackdelar bl. a. för den allmänna produktionen.
Med hänsyn härtill och då utredningen anser sig kunna räkna med en
förbättrad trafiksäkerhetssituation beträffande inte minst de unga förarna
om utredningens olika förslag genomförs, vill utredningen inte föreslå någon
höjning av körkortsåldern.

Körkort för fordonsklass B. Detta körkort avses ersätta det nuvarande
trafikkortet. Utredningen har vid sina överväganden rörande minimiåldern
för rätt att föra tyngre fordon å ena sidan ansett tidigare åberopade motiv
för trafikkortsåldern — avseende mognad, omdöme och ansvar — i och
för sig äga oförminskad giltighet. Å andra sidan har utredningen inte funnit
belägg för att de unga förarna under utövande av yrkesmässig trafik
utgör någon påtaglig trafiksäkerhetsrisk. Från både arbetsgivar- och arbetstagarhåll
har vidare uttalats behov av att kunna tidigare än vad nu
är fallet använda sina bilförare som förare även av buss.

Utredningen föreslår i annat sammanhang att för att få avlägga prov
(för nu ifrågavarande körkort skall krävas bl. a. innehav av körkort för
fordonsklass A samt minst ett års vana vid förande av fordon, tillhörande
sistnämnda klass. Utredningen har stannat för att föreslå 19 år som minimiålder
för B-körkortet.

Körkort för fordonsklasserna C och D. Utredningen har inte funnit skäl
att föreslå någon ändring i gällande bestämmelser.

Särskilda behörighetsbevis. Enligt utredningens i det föregående redovisade
förslag skall innehavare av A-körkort efter viss kompletteringsutbildning
kunna förklaras berättigad att utöva yrkesmässig personbeford -

Kungl. Maj:ts proposition nr 55 år 1967

rån samt att föra fordon med tillkopplat tyngre släp. Behörighetsbeviset
skall meddelas genom särskild anteckning på körkortet. Utredningen har
funnit samma skäl, som redovisas i fråga om ålderskrav för B-körkort,
kunna åberopas för att fastställa minimigränsen för erhållande av de berörda
bevisen till 19 år.

Periodisk för ar kontroll. Utredningen konstaterar att i skilda sammanhang
förts fram tanken att åstadkomma en förbättrad trafiksäkerhet genom
en obligatorisk omprövning av körkort sinnehavarnas lämplighet såsom
förare antingen periodvis under hela eller större delen av tiden för körkortsinnehavet
eller vid uppnåendet av vissa åldrar. Omprövningen bär i första
hand diskuterats utifrån ett behov att kontrollera förarnas hälsotillstånd,
men även behov av kontroll av körskickligheten har framhållits. Utredningen
har för sin del inte blivit övertygad om att tillräckliga skäl kan åberopas
till stöd för en så genomgripande åtgärd som en periodisk kontroll av alla
motorfordonsförare. De undersökningar, som utredningen redovisar, ger enligt
utredningens mening inte något underlag som pekar på ett behov av
periodiska kontroller av förarna. Däremot framstår fullt klart att stora olägenheter
av skilda slag skulle vara förenade med ett kontrollsystem av nu
avsedd typ. Utredningen har sålunda inte ansett sig kunna förorda en allmän
periodisk kontroll av alla innehavare av förarbevis,
i Utredningen anser det emellertid vara av intresse att mera generella
undersökningar framför allt av hälsotillståndet hos motorfordonsförare i
olika åldrar i allt fall stickprovsvis sker eftersom det statistiska materialet
visar att man i landet efter hand kommer att få en alltmer ökande kader
av körkortsinnehavare i högre åldrar. I syfte att åstadkomma en trafiksäkerhetsbetingad
kontroll av de äldre förarna och för att dessutom skapa
förutsättningar för att berika forskningen på hithörande områden föreslår
utredningen att vissa tillfälliga kontroller av motorfordonsförare kan få
äga rum exempelvis genom att man stickprovsvis plockar ut olika grupper
av fordonsförare med t. ex. 10, 15, 20 och 30 år gamla körkort för läkarundersökning
och prov av körskicklighet.

I anslutning till frågan om bl. a. hälsokontroll av motorfordonsförare berör
utredningen frågan om läkarnas medverkan i trafiksäkerhetsarbetet
genom att till körkortsmijndigheterna anmäla upptäckta defekter hos patienter
med körkort.

Medicinalstyrelsen har i cirkidär den 1 november 1953 (nr 116) uppmanat
samtliga läkare i riket att till förste provinsialläkare (förste stadsläkare)
göra anmälan då de hos patient, vilken har eller kan antas ha körkort,
upptäcker sådana sjukdomar eller defekttillstånd som uppenbarligen
kan medföra synnerlig fara för trafiksäkerheten vid förande av motorfordon.
I cirkuläret har angetts vissa sjukdomstillstånd, som särskilt bör beaktas.
Däremot föreligger ingen lagfäst skyldighet för läkare att till körkortsmyndighet
anmäla sjukdomstillstånd som kan medföra fara för trafiksäkerheten.
Utredningen redovisar att förslag härom framlagts av bl. a.

Kungl. Maj.ts proposition nr 55 år 1967

1953 års trafiksäkerhetsutredning, som funnit att ett stort antal läkare
underlåtit att efterfölja uppmaningen i medicinalstyrelsens cirkulär. Kommittén
föreslog att en tvingande föreskrift för tjänsteläkare skulle tas in
i den allmänna läkarinstruktionen. Föredragande departementschefen anförde
i prop. 1958:69 att trafiksäkerhetsutredningens förslag inte borde
förverkligas innan ytterligare erfarenheter förelåg av vad som kunde uppnås
utan författningsbestämmelser.

Spörsmålet har sedermera ånyo aktualiserats genom en till bilförarutredningen
överlämnad framställning från överståthållarämbetet. Efter viss
exemplifiering säger sig ämbetet erfarenhetsmässigt ha övertygats om att
rapporteringen från läkarnas sida är otillfredsställande.

Utredningen har kommit till den uppfattningen att någon allmän anmälningsplikt
i förevarande hänseende inte bör genomföras. Sitt ställningstagande
grundar utredningen i allt väsentligt på de föga positiva resultat
som kan förutsättas stå att vinna genom en obligatorisk anmälningsplikt.
En anmälningsplikt kan också enligt utredningen medföra en synnerligen
omfattande rapporteringsverksamhet med därav följande administrationsproblem.
Utredningen har också beaktat den från läkarhåll åberopade synpunkten
att en anmälningsplikt skulle kunna få sjuka att avstå från att
söka läkarbehandling av rädsla för att därigenom deras körkortsinnehav
äventyrades. Utredningen har därför inte föreslagit en allmän anmälningsplikt
för vare sig läkare eller tjänsteläkare. Däremot understryker utredningen
starkt vikten av att medicinalstyrelsens rekommendation följs av
läkarna i en helt annan utsträckning än f. n. Om så inte blir fallet, bör
enligt utredningen på nytt övervägas om de anförda skälen mot en generell
anmälningsplikt trots allt inte måste få vika för nödvändigheten att pröva
alla vägar för att höja trafiksäkerheten.

Utredningen tar även upp frågan om maximiålder för körkortsinnehav.
Utredningen har inte funnit tillräckliga skäl för att trafiksäkerhetssynpunkter
skulle kunna åberopas för bestämmelser om en högsta ålder för rätt att
föra motorfordon. Uppenbart är emellertid att människans fysiska och psykiska
kondition nedgår med stigande ålder och att denna nedgång gör sig
särskilt märkbar i de högsta åldrarna. Utredningen anser därför skäl tala
för att man från trafiksäkerhetssynpunkt inför en bestämmelse om att ett
körkort automatiskt skall upphöra att gälla, då innehavaren av körkortet
uppnått viss ålder, förslagsvis 80 år. För det ringa antal, som efter 80-årsåldern
fortfarande skulle vilja bruka sitt körkort som fordonsförare, bör
emellertid finnas möjlighet att få förarbeviset förlängt för ett år i taget
genom att undergå läkarundersökning och, om vederbörande myndighet så
skulle finna behövligt, även viss kontroll avseende körskickligheten.

Ett särskilt avsnitt har utredningen ägnat frågan om minimiålder för
övningskörning. Körkort för bil får utfärdas för den som fyllt 18 år och
övningskörning utan innehav av körkort får ske under förutsättning att
vederbörande fyllt 18 år. För övningskörning med motorcykel krävs att
5—Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr 55

Kungl. Maj:ts proposition nr 55 år 1967

vederbörande fyllt 18 år eller, om körningen sker med lätt motorcykel, 16
år. Den som fyllt 16 men inte 18 år får dock föra tung motorcykel i körskola
under förutsättning att den som utövar uppsikt över körningen medföljer
på motorcykeln eller i sidvagn till denna.

Utredningen anser det inte helt konsekvent att den stadgade minimiåldern
för övningskörning och för erhållande av körkort är densamma. Förhållandet
torde för övrigt medföra att körkortsaspiranter frestas övningsköra privat
före fyllda 18 år och därigenom göra sig skyldiga till olovlig körning.

Utredningen menar att stora fördelar skulle vinnas med en sänkning av
den nu gällande åldersgränsen för övningskörning. De betänkligheter från
trafiksäkerhetssynpunkt som kan resas mot en sådan sänkning synes utredningen
kunna till stor del elimineras om övningskörning före 18 års ålder
fick bedrivas endast i trafikskola.

Enligt utredningens i annat sammanhang framlagda förslag avseende
trafikundervisningen i skolan skall den som genomgått grundskolan ha sådana
teoretiska trafikkunskaper som motsvarar vad som krävs för erhållande
av körkort. För att markera sammanhanget med trafikundervisningen
i grundskolan och stimulera skolelevernas intresse föreslår utredningen
att för att få övningsköra i trafikskola före fyllda 18 år skall fordras anteckning
på skolbetyget om godkänt trafikanlprov i grundskolans avgångsklass.
Utredningens förslag innebär att minimiåldern för övningskörning med
fordon tillhörande fordonsklass A sätts till 17 år. För övningskörning med
fordon tillhörande klass B har utredningen ansett den nuvarande åldersgränsen
18 år fortfarande böra gälla. Även B-körkorts-aspiranten får härigenom
ett års övningstid före uppnådd körkortsålder, under vilket år han
därjämte har att skaffa sig erforderlig vana vid förande av fordon, tillhörande
klass A.

Någon ändring i nuvarande ordning avseende övningskörning med motorcykel
har utredningen inte föreslagit.

Yttranden

Nästan alla remissinstanser som berör frågan om minimiåldern för
de olika typerna av körkort tillstyrker eller lämnar utan erinran förslaget
om 18 års ålder för körkort för fordonsklass A. Så uttalar
sig bl. a. poststyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, statens biltrafiknämnd,
statistiska centralbyrån, domänstyrelsen, länsstyrelserna i
Kopparbergs, Jämtlands och Västerbottens län, NTF, RLF, Näringslivets
trafikdelegation, Folkrörelsernas trafikskoleförbund, KAK, MHF och M,
Biltrafikens yrkesnämnd, FPU och SSL1.

Statens trafiksäkerhetsråd och Sveriges läkarförbund finner redovisade
undersökningar närmast tala för en höjd körkortsålder. Rikspolisstyrelsen
vill inte motsätta sig att 18-årsåldcrn bibehålls, även om trafikriskerna
skulle kunna motivera en höjning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 55 år 1967

Förslaget om 19 år såsom minimiålder för körkort för
fordonsklass B och för det särskilda behörighetsbeviset
för innehavare av körkort för fordonsklass A har mött tämligen
omfattande kritik. Ett mindre antal remissinstanser bl. a. poststyrelsen,
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, NTF, statens biltrafiknämnd, Svenska
lokaltrafikförbundet, Svenska omnibusägareförbundet och M tillstyrker
dock förslaget. Svenska kommunalarbetareförbundet anser sig med hänsyn
till rekryteringssvårigheterna inte böra avstyrka sänkningen till 19 års
ålder.

Svenska transportarbetareförbundet framhåller att en absolut förutsättning
för att förbundet skall kunna godkänna förslaget är att åtgärder
omedelbart vidtas för en snabb utbyggnad av yrkesutbildningen av förare
i yrkesmässig trafik.

Svenska stadsförbundet godtar 19-årsgränsen men förutsätter viss dispens
för kommunala trafikföretag.

SAF och Svenska lasttrafikbilägareförbundet vill inte motsätta sig höjningen
från 18 till 19 år men hyser vissa farhågor för att rekryteringen av
förare till den yrkesmässiga lastbilstrafiken i omställningsskedet kan
komma att äventyras.

Direkt avstyrkande yttranden föreligger från rikspolisstyrelsen, överståthållarämbetet,
länsstyrelserna i Stockholms, Älvsborgs och Jämtlands
län, LO, Trafikförsäkringsf öreningen och Svenska järnvägsmannaförbundet.

I några yttranden godtas åldern 19 år utom för bussförare. Länsstyrelserna
i Kristianstads, Göteborgs och Bohus, Värmlands, Örebro och Västernorrlands
län anser att en bussförare bör vara myndig.

Sveriges bilskolors riksförbund förordar 21-årsgränsen för all yrkesmässig
personbefordran. Folkrörelsernas trafikskoleförbund föreslår 19 år
för den som utbildas i yrkesskola men i övrigt 21 år.

NTF uttalar att 18 års ålder bör krävas för framförande av både lätt och
tung motorcykel.

Beträffande åldern för traktorkörkort föreslår arbetarskyddsslyrelsen
att en absolut minimiålder för traktorförare införes.

Länsstyrelsen i Kristianstads län och CUF förordar en generell sänkning
till 15 år för traktorkörkort.

Utredningens förslag angående periodisk förar kontroll har
såtillvida rönt allmän anslutning att man i remissyttrandena är tämligen
ense om att någon allmän periodisk kontroll inte bör införas. Direkt motsatt
mening framförs endast av FPU, som rekommenderar att förarkontroll
sker vart femte år.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen delar betänkligheterna mot en fullständig
periodisk förarkontroll men föreslår prov om gällande trafikförfattningar
och vägmärken med viss periodicitet. Inte heller statens trafiksäkerhetsråd
vill ha någon allmän kontroll men ifrågasätter om inte en efter -

(58

Kungl. Maj:ts proposition nr 55 år 1967

kontroll, t. ex. av synskärpan, borde genomföras vid exempelvis 45—50
års ålder. Denna uppfattning delas av Sveriges läkarförbund.

Utredningens förslag angående stickprovskontroll av förarna
godtas av poststyrelsen, Svenska kommunalarbetareförbundet,
Svenska järnvägsmannaförbundet samt länsstyrelserna i Hallands och
Kopparbergs län.

Tvekan angående lämpligheten att stickprov framförs av SAF, länsstyrelserna
i Jönköpings och Örebro län samt Svenska droskbilägareförbundet.

Förslaget om stickprovskontroller avstyrks av länsstyrelserna i Stockholms,
Gotlands, Kristianstads, Göteborgs och Bohus samt Gävleborgs län,
KAK, MHF och Biltrafikens yrkesnämnd. MHF anför att man kan överväga
en obligatorisk läkarkontroll vid förslagsvis 60 eller 70 års ålder, som därefter
eventuellt kan utbyggas att bli periodisk med femårsintervall.

Svenska transportarbetareförbundet förordar stickprov för andra än yrlcesförare.
Hälsokontrollen för yrkesförarna bör däremot ske i form av en
allmän periodisk kontroll.

Frågan om skyldigheten för läkare att anmäla sjukdomstillstånd
har behandlats i ett begränsat antal yttranden. Medicinalstyrelsen
noterar endast att utredningen inte föreslagit någon ändring
av gällande ordning. Sveriges läkarförbund har inte berört frågan. Frågan
har behandlats av sju länsstyrelser. Av dem är det endast länsstyrelsen i
Kristianstads län som förordar utredningens förslag. Länsstyrelsen i Kronobergs
län vill ha en skärpning av rekommendationen i medicinalstyrelsens
cirkulär till läkarna. Översiåthållarämbetet vidhåller sin i betänkandet
redovisade uppfattning alt övervägande skäl talar för en anmälningsskyldighet
för läkarna. Länsstyrelsen i Kalmar län delar överståthållarämbetets
uppfattning. Länsstyrelsen i Jönköpings län ifrågasätter anmälningsskyldighet.
Länsstyrelsen i Gotlands län föreslår anmälningsplikt för tjänsteläkare.

Sveriges bilskolors riksförbund anser tiden nu vara mogen för att ålägga
läkarna anmälningsskyldighet.

Bland de remissinstanser som behandlar förslaget om maxim iålder
för körkortsinnehav väger det tämligen jämnt mellan dem som tillstyrker
förslaget helt eller med någon modifikation och dem som avstyrker.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anser att efter 80 års ålder en omprövning
vartannat år är tillräcklig. Länsstyrelsen i Uppsala län finner det tveksamt
om man inte för rätten att föra fordon av fordonsklass B bör sätta
en maximiålder av 70 år.

Medicinalstyrelsen föreslår undersökning av hälsotillstånd och körskicklighet
vid 75 års ålder, varefter omprövning bör ske varje år. Väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen anser att åldersgränsen ej är vetenskapligt styrkt
och att den förefaller godtycklig och väl hög. Statistiska centralbyrån uttalar
att föreliggande statistik inte ger underlag för någon bestämd åldersgräns.
Rikspolisstyrelsen förklarar att 80-årsgränsen är utan betydelse. Trafik -

Kungl. Maj.ts proposition nr 55 år 1967

försäkringsföreningen finner 75 år vara en lämplig gräns. Av motororganisationerna
tillstyrks förslaget av KAK och M medan MHF knyter sitt tillstyrkande
till förbundets förslag om läkarkontroll från 60 års ålder. CUF
vill sätta åldern till 75 år med rätt till tvåårig förlängning efter läkarundersökning.

Förslaget angående till 17 år sänkt ålder för övningskörning
har behandlats i 33 yttranden. Av dessa kan åtta yttranden sägas innehålla
ett oreserverat godtagande av förslaget.

Av fyra remissinstanser föreslås en högre ålder än 17 år. Väg- och vattenbyggnadsstgrelsen
anser att åldern inte bör sättas lägre än 17V2 år. Styrelsen
anser begränsning av övningskörningen till trafikskola inte nödvändig, om
man i enlighet med utredningens förslag kan åstadkomma en bättre kvalitet
på privatutbildningen. Länsstgrelsen i Gävleborgs län godtar på grund
av eljest föreliggande risk för olovlig körning övningskörning först vid
en ålder av 17 år och 9 månader. Sveriges bilskolors riksförbund förordar
nuvarande åldersgräns. För att ge en lugnare utbildningstakt och för att
minska frestelsen till olovlig körning bör körkort inte få utfärdas tidigare
än två månader efter 18-årsdagen. Sveriges läkarförbund anför liknande
synpunkter men vill sätta körkortsåldern till I8V2 år.

Statens högertrafikkommission avstyrker förslaget av allmänna trafiksäkerhetsskäl
men finner att, om en sänkning under 18 år anses böra ske,
man bör stanna för endast tre månader före 18 års ålder. Man får därigenom
nordisk enhetlighet.

Statens biltrafiknämnd föreslår att villkoret om godkänt betyg från
grundskolan utgår samt att tillsynsmyndigheten får fastställa villkoren för
övningskörning mellan 17 och 18 års ålder. Skolöverstyrelsen — som inte
godtar förslaget att grundskolans trafikundervisning skall syfta till teoretiska
kunskaper för körkort för fordonsklass A — anser att övningskörning
bör tillåtas ett år före uppnåendet av vederbörlig körkortsålder under förutsättning
att övningskörningen sker under skolmässigt betryggande former.

Tveksamhet om förslagets lämplighet framföres av länsstyrelserna i
Älvsborgs och Örebro län samt Trafikförsäkringsf öreningen.

KAK och MHF anser att även privat övningskörning bör tillåtas vid 17
års ålder, eventuellt under förutsättning att viss grundutbildning i körskola
föregått.

Tiden mellan grundskolans slut och 17-årsåldern är enligt länsstyrelsen
i Kronobergs län för lång för att i nämnvärd grad göra trafikundervisningen
i skolan mera lockande för eleverna.

Förslaget om 17 år som åldersgräns för övningskörning avstyrks av
statens trafiksäkerhetsråd, rikspolisstyrelsen, länsstyrelserna i Stockholms,
Kalmar, Kristianstads, Västernorr lands, Västerbottens och Norrbottens län,
Försvarets motorklubb och M.

Länsstyrelsen i Jämtlands län finner att man bör överväga en höjning
av åldern för privatutbildaren från 21 till 25 år.

Kungl. Maj ris proposition nr 55 år 1967

Departementschefen

Bestämmandet av lägsta ålder för innehav a a olika typer
av körkort skall självklart ske med största möjliga beaktande av
vad trafiksäkerheten kräver.

Åldersgränsen 18 år för erhållande av bilkörkort har gällt ända sedan vi
år 1906 fick föreskrifter på förevarande område. Samma gräns är vanligast
förekommande i utlandet även om vissa länder har lägre aldei sgräns.
Utredningens förslag om 18 år som nedre gräns för körkort för personbil
och lätt lastbil har godtagits av den helt övervägande delen av remissinstanserna.
Jag ansluter mig till utredningens förslag.

Undersökningar som utförts angående förarålder och olycksfallsfrekvens
ger vid handen att de yngre fordonsförarna oftare än de äldre invecklas i
trafikolyckor. En fjärdedel av de olyckor som drabbar personbilförarna beräknas
gälla ungdomar under 22 år, dvs. de fyra yngsta årsgrupperna av
personbilförarna. Uet är en mycket angelägen uppgift att söka få ner de
höga olyckstalen för unga förare. Hittillsvarande undersökningar ger inte
något entydigt svar på om den främsta orsaken är bristande mognad och
andra åldersbelingade faktorer eller bristande trafikerfarenhet. Av denna
anledning har statens trafiksäkerhetsråd satt i gång en omfattande undersökning
med målsättningen att söka utröna skillnaden i olycksfrekvens
mellan olika åldersgrupper bilförare då man tagit hänsyn till avvikelser i
fråga om körvanor, erfarenhet in. in. Undersökningen väntas bli klar till
sommaren. Frågan om vidare åtgärder får i första hand bli beroende av vad
som kommer fram vid undersökningen. Statens trafiksäkerhetsråd har till
hösten planerat att i samarbete med trafikmålskommittén anordna ett
symposium som helt skall ägnas åt frågan om de unga fordonsförarna. Avsikten
är att belysa denna fråga från bl. a. sociologisk, socialmedicinsk och
psykologisk-pedagogisk synpunkt.

Vad angår åldern för det av utredningen föreslagna B-körkortet vill jag
erinra om att jag tidigare föreslagit särskilda körkort för tung lastbil resp.
buss. Remissinstanserna har beträffande åldern för förare av tung lastbil
inte någon samstämmig mening även om flertalet delar utredningens uppfattning.
I vissa yttranden understryks att en förbättrad utbildning är en
nödvändig förutsättning för att 19-årsgränsen skall kunna godtas.

Enligt nuvarande ordning får innehavare av bilkörkortet vid 18 års
ålder föra även tung lastbil om det inte sker i yrkesmässig trafik. Sådan
lastbil får dessutom av person mellan 18 och 21 år som innehar trafikkort
framföras i yrkesmässig trafik, om utöver bilens besättning endast gods
befordras med bilen. När trafikkortsinnehavaren uppnått 21 års ålder bortfaller
denna begränsning och trafikkortet gäller även för personbefordi an.
Vad angår godstransporter innebär sålunda förslaget om 19 års ålder för
B-körkort en viss skärpning av ålderskravet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 55 år 1967

Invändningarna mot den föreslagna 19-årsgränsen hänför sig i viss utsträckning
till att man vill ha högre åldersgräns för bussförare. Jag finner
goda skäl tala för denna uppfattning och förordar att åldern för det tidigare
av mig föreslagna busskörkortet bestäms till 21 år. I övrigt godtar jag utredningens
förslag och förordar sålunda att nedre åldersgränsen för förare
av tung lastbil sätts till 19 år. Samma åldersgräns anser jag i likhet med
utredningen bör gälla för de särskilda behörighetsbevisen för innehavare
av körkort för personbil och lätt lastbil att föra fordon i yrkesmässig personbefordran
eller fordon med tillkopplat tungt släpfordon.

För motorcykelkörkortet föreslår utredningen ingen ändring i gällande
ålder 16 år för lätt motorcykel och 18 år för tung motorcykel. Jag ansluter
mig till utredningen.

Jag föreslår bibehållande av nuvarande 16-årsgräns för traktorkörkort.

En periodisk för arkon troll har vid flera tidigare tillfällen
diskuterats men avvisats. Utomlands tillämpas en sådan ordning på vissa
håll. Erfarenheterna därav uppges inte vara särskilt goda. Utredningen åberopar
som skäl för sitt avstyrkande att det inte kunnat påvisas att man från
trafiksäkerhetssynpunkt skulle ha något mera väsentligt att vinna genom
en sådan kontroll. Vid en kontroll vart femte år kan man uppskatta det
årliga antalet omprövningar till minst 400 000. En administrativt och kostnadsmässigt
så omfattande reform måste motiveras av mycket starka skäl.
Remissinstanserna delar nästan undantagslöst utredningens uppfattning.
Även jag ansluter mig till utredningens avstyrkande av en periodisk kontroll.
Till detta ställningstagande bidrar även det förhållandet att den intensifierade
trafikövervakningen innebär en ökad kontroll av förarna.

Utredningens förslag angående en stickprovsvis prövning av
hälsotillstånd och körskicklighet efter beslut av Kungl.
Maj :t avstyrks av flertalet remissinstanser. Jag kan inte finna att förhållandena
nu är sådana att en dylik prövning bör genomföras. Jag är emellertid
inte främmande för att, om förhållandena framdeles ger anledning
därtill, förorda beslut härom.

Utredningen finner inte skäl föreslå skyldighet för läkare att till körkortsinyndighet
anmäla sjukdomar eller defekttillstånd
som kan medföra fara för trafiksäkerheten. Därvid understryks emellertid
starkt vikten av att medicinalstyrelsens rekommendation om sjukdomsanmälan
följ s av läkarna i en helt annan utsträckning än f. n.

Medicinalstyrelsen utfärdade den 26 april 1965 ett nytt cirkulär angående
ifrågavarande anmälningar. Det innebär alltjämt endast en rekommendation
till läkarna att anmäla vissa sjukdomstillstånd. Det nya cirkuläret
kan antas hos många läkare ha aktualiserat det angelägna i att i betydligt
vidgad omfattning göra anmälan. Det har emellertid gått alltför kort tid för
att man skall kunna bedöma huruvida en sådan effekt är att påräkna. Medicinalstyrelsen
bör få i uppdrag att ägna frågan fortsatt uppmärksamhet och

Kiingl. Maj:ts proposition nr 55 år 1967

om inte en förbättring sker, hos Kungl. Maj :t anmäla förhållandet eller
själv överväga en anmälningsskyldighet.

Vad härefter angår förslaget att införa en maxim iålder för körkortsinnehavare,
vid vilken årlig omprövning av tillståndet skall
ske, har utredningens och remissinstansernas uttalanden inte givit mig anledning
att förorda förslaget. Problemet torde vara av relativt ringa omfattning.
Det är ytterst en medicinsk fråga, där avgörandet bör träffas från fall
till fall. Körkortsmyndigheterna har även enligt 33 § 1 mom. VTF möjligheter
att i förekommande fall ingripa.

Beträffande minimiåldern för övningskörning delar jag
den av utredningen och vissa remissinstanser uttalade uppfattningen att
samma ålder för rätt till övningskörning och för körkort för personbil och
lätt lastbil frestar till olovlig körning och bör motverkas genom en regeländring.
Det har även uppgivits att ansökningar om bilkörkort stundom ges in
till körkortsmyndigheterna endast kort tid efter det sökanden uppnått 18 års
ålder.

Utredningen föreslår i annat sammanhang att eleverna i grundskolans
högstadium bör meddelas kunskaper motsvarande kraven för det teoretiska
provet för A-körkort. Som jag i det följande kommer att redovisa godtar jag
inte detta förslag. Därmed har motivet för utredningens förslag om övningskörning
i trafikskola redan vid 17 års ålder försvagats.

Jag finner en tidsskillnad av tre månader vara tillräcklig och föreslår sålunda
att övningskörning med personbil och lätt lastbil tillåts vid en ålder
av 17 år och 9 månader. Därigenom uppnås även större nordisk enhetlighet.

Vad härefter angår åldern för rätt att övningsköra med tung lastbil bör
gälla att eleven skall inneha körkort för personbil och lätt lastbil, vilket innebär
att eleven måste ha uppnått 18 års ålder. Annan åldersbegränsning av
denna rätt till övningskörning finner jag inte påkallad.

I konsekvens med det senast anförda, som innebär att övningskörning
kan ske under ett år före körkortstagning, finner jag att övningskörning
med buss bör tillåtas vid 20 års ålder. Krav på innehav av körkort för tung
lastbil synes inte befogat. Däremot bör krav på innehav av körkort för personbil
och lätt lastbil gälla även för övningskörning med buss.

Vad slutligen beträffar åldern för övningskörning med motorcykel finner
jag inte anledning föreslå någon ändring i nuvarande bestämmelser. Härvidlag
har jag beaktat de möjligheter till övningskörning under relativt
likartade betingelser som föreligger genom mopedkörning från 15 års ålder.

Förarutbildning

Bilförarutredningcn

Förarutbildningens målsättning framgår av bestämmelserna i 31 § VTF
och 27 § förordningen angående yrkesmässig automobiltrafik in. in.

Kungl. Maj:ts proposition nr 55 ur 1967

Utredningen förordar viss utvidgning av de allmänna krav som nu gäller
för förarutbildningen. Utredningen framhåller bl. a. att det måste vara ett
fundamentalt mål för förarutbildningen att eleven får erforderliga insikter
om utvecklingen inom motortrafikens område, om allvaret i den bristande
trafiksäkerheten samt om de krav på ansvar och hänsyn som gäller varje
trafikant. Utredningen föreslår även en utvidgning av de mål som f. n. finns
uppställda för förarutbildningen beträffande undervisning i landsvägskörning,
körning under mörker och körning i halt väglag. I utbildningen måste
enligt utredningen ingå en relativt omfattande övning i landsvägskörning.
Utredningen ger även en rekommendation om vikten av träning i mörkerkörning
i samtliga de fall då sådan är praktiskt genomförbar. Avsaknad av
eller ringa övning i mörkerkörning måste enligt utredningen alltid kompenseras
av en väsentligt förbättrad teoretisk undervisning om de med sådan
körning sammanhängande problemen.

Det är enligt utredningen av stor vikt att man i möjligaste mån söker
effektivisera och rationalisera förarutbildningen för att därigenom motverka
de negativa konsekvenser i form av kostnadsstegringar in. in., som annars
skulle uppkomma till följd av de ökade kraven.

De krav som utredningen utifrån sina överväganden rörande körkortsdifferentieringen
och den allmänna målsättningen för förarutbildningen
anser böra ställas på innehavare av olika slag av förarbevis är följande.

Körkort för fordonsklass A. För erhållande av kompetens att framföra
fordon tillhörande fordonsklass A — personbil och lätt lastbil — anser
utredningen det nödvändigt att kräva insikter om motorismens utveckling,
om trafiksäkerhetsfrågornas vikt, om vissa av de naturlagar som påverkar
körning av motordrivet fordon, om trafikolyckornas orsaker, omfattning
och karaktär samt om vikten av ett ansvarsmedvetet och hänsynsfullt uppträdande
hos varje enskild trafikant. Körkortsaspiranten skall ha nödiga
kunskaper om gällande trafikföreskrifter och förmåga att rätt tillämpa kunskaperna
i praktiken. Vidare skall han ha nödig kännedom om den verkan
från trafiksäkerhetssynpunkt som sjukdom, uttröttning och alkoholhaltiga
drycker in. m. medför på den mänskliga organismen. Vad körskickligheten
angår skall han visa sig kunna behärska sitt fordon och dess manöverorgan
under olika situationer i trafiken. Han skall också äga erforderlig kunskap
om fordonets instrumentering, verkningssätt och konstruktion. I likhet
med vad nu gäller skall han också visa sig besitta från trafiksäkerhetssynpunkt
erforderlig sinnesnärvaro och omdömesförmåga för att säkert kunna
föra sitt fordon i olika trafiksituationer.

Körkort för fordonsklass B. För förarprov avseende fordonsklass B —
tung lastbil och buss — bör gälla att sökanden redan innehar körkort för
fordonsklass A och dessutom förvärvat viss körvana. Sistnämnda villkor
bör styrkas genom intyg av polismyndighet eller av två trovärdiga personer
om att sökanden under det senaste året i betydande omfattning fört fordon

74 Kungl. Maj:ts proposition nr 55 år 1967

tillhörande klass A under olika trafikförhållanden. I intyget bör närmare
anges i vilken omfattning och under vilka omständigheter vederbörande
fört fordon som nyss sagts. De för förarprovet erforderliga reglerna bör i
väsentliga delar ansluta sig till vad som f. n. gäller vid förarprov för trafikkort
samt i övrigt utformas i anslutning till de bestämmelser som gäller
körkort för fordonsklass A.

Körkort för fordonsklass C. För behörighet att föra fordon tillhörande
fordonsklass C — motorcykel — bör gälla samma regler som ovan föreslagits
för körkort avseende fordonsklass A.

Körkort för fordonsklass D. För behörighet att föra traktor av konventionell
typ bör krävas att sökanden, vid ett teoretiskt såväl muntligt som
skriftligt förhör, visar sig i stort sett äga de insikter och kunskaper som
utredningen föreslagit skola fordras för godkänt prov för A-körkort. Detta
innebär en skärpning av nuvarande krav.

Särskilda behörighetsbevis. Vad angår de särskilda prov, som innehavare
av körkort för fordonsklass A enligt utredningens förslag skall avlägga för
att bli berättigad att utöva yrkesmässig personbefordran eller att föra fordon
med tillkopplat tungt släpfordon, förordar utredningen att krav på sådana
prov intas i VTF och att närmare föreskrifter om provens omfattning
meddelas av tillsynsmyndigheten. För förare av bil i yrkesmässig personbefordran
bör provet få ett innehåll och en utformning, som i huvudsakliga
delar överensstämmer med vad som föreslagits om sådant prov beträffande
fordonsklass B.

Övergångsbestämmelser. Utredningen framhåller att tidpunkten för ikraftträdandet
av de nya reglerna beträffande olika körkort och kompetenskrav
torde få bestämmas med beaktande av vad som kan befinnas praktiskt
lämpligt för ett genomförande av utredningens i det följande framlagda
förslag beträffande körkortsregistreringen. Utredningen föreslår att den
som bär förarbevis, utfärdat före bestämmelsernas ikraftträdande, under
en övergångstid av två år utan föregående prov skall kunna utfå nytt körkort
av närmast motsvarande slag mot återställande av sitt förarbevis. Ansökan
härom skall enligt utredningen vara inkommen till körkortsmyndigheten
senast tre månader före övergångstidens utgång. Försummelse härutinnan
medför förlust av tidigare rätt att föra fordon.

Utredningen föreslår vidare att den, som vid bestämmelsernas ikraftträdande
innehar körkort för bil, skall utan att behöva undergå prov kunna
på ansökan erhålla körkort för fordonsklass B, om han med intyg av polismyndighet
eller arbetsgivare eller eljest av två trovärdiga personer kan
styrka, att han under de senaste tre åren i betydande omfattning fört tung
lastbil eller buss. Härigenom krävs inte att bl. a. industriföretagens chaufförer
med flerårig vana att framföra tunga lastbilar- undergår särskilt prov.

Även vid ansökan om sådan anteckning på körkortet, som ger rätt att
föra fordon vartill kopplats släpfordon med en totalvikt överstigande 1 500

Kungl. Maj. ts proposition nr 55 år 1967

kg, bör körvana beträffande sådan fordonskombination styrkas med intyg.

Intyg om körvana bör dock inte i något fall krävas av den som med hänsyn
till särskild utbildning kan antas besitta nödig erfarenhet och körvana
beträffande det slag av fordon, varom fråga är.

Riktlinjer för och anvisningar om hur undervisningen i körskolorna skall
bedrivas finns intagna i av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen fastställda
kursplaner. I ett avsnitt om förarutbildningens innehåll redovisar utredningen
gällande kursplaner för praktisk och för teoretisk utbildning och framhåller
att till kursplanerna är fogade råd beträffande kursplanernas tilllämpning.

Enligt utredningen förefaller de utfärdade kursplanerna med däri ingående
ämnen och övningsmoment i stort sett vara tillfyllest för förarutbildningen.
Att frågan uppkommit om en genomgripande revision av gällande
kursplaner för undervisningen i körskolorna torde sålunda inte sammanhänga
så mycket med de nuvarande planerna som sådana utan mera bero på
att man i körskolorna i alltför ringa utsträckning anpassat undervisningen
till den ordning som förutsätts i kursplanerna.

Uppläggningen av förarutbildningen And en körskola är f. n. merendels
ordnad så att elevens praktiska utbildning startar omedelbart — ibland
innan någon som helst teoriundervisning meddelats. Eleven börjar också
i de flesta fall snarast att följa teoriundervisning, oavsett vilken av de vanligen
åtta lektionerna som då ges i skolan, varefter eleven följer undervisningen
tills han genomgått kursplanens samtliga ämnen.

De väsentligaste bristerna i förarutbildningens nuvarande uppläggningär
sålunda att hänföra dels till den omständigheten att man inte låter den
teoretiska och praktiska undervisningen följas åt, och dels till det förhållandet
att den teoretiska utbildningen för den enskilde eleven inte sker i en
pedagogiskt lämplig ordningsföljd mellan de i undervisningen ingående
ämnena.

Utredningen anser vidare att förarutbildningen inte som nu bör meddelas
efter en kursplan för teoretisk och en för praktisk utbildning utan efter
en enda kursplan för förarutbildning, där teori och praktik är sammanförda
på ett från pedagogisk synpunkt tillfredsställande sätt.

Vad angår utbildningens uppläggning för framtiden bör en elev innan
han får påbörja sin praktiska utbildning i körning ha erhållit en viss del
av den teoretiska undervisningen. Eftersom körutbildningen i första hand
avser att bibringa eleven erforderlig skicklighet i att manövrera sitt fordon
bör han dessförinnan ha meddelats den del av teoriundervisningen, som
avser bl. a. fordonskännedom och vägtrafikförordningens inledande definitioner
och bestämmelser angående utrustning.

Eleven bör vidare fortlöpande under utbildningens gång bibringas kännedom
om olika trafikpsykologiska problem på sådant sätt att han får en
verklighetsbetonad bild av den enskilde förarens roll i trafiken. Det ämne

Kungl. Maj:ts proposition nr 55 år 1967

i nuvarande kursplan för teoriundervisningen som har rubriken »Föraren
i trafiken — Trafikpsykologi» bör därför utbytas mot ämnet »Den enskilda
förarens roll i trafiken».

Den grundläggande körutbildningen skall enligt utredningen enbart avse
att lära in fordonets manövrering. Den bör därför bedrivas inom ett område
som är fritt från annan trafik, t. ex. en trafikgård.

Samtidigt med denna praktiska utbildning bör bedrivas teoriundervisning
rörande de avsnitt av vägtrafikförordningen och vägmärkeskungörelsen
in. m. som innehåller de regler och anvisningar, som en bilförare har
att rätta sig efter vid körning i trafik. Under denna del av utbildningen skall
alltså teoriundervisningen i huvudsak ha till uppgift att inlära kunskaper
medan den följande praktiska undervisningen särskilt skall ta sikte på att
inlära tillämpning av och förståelse för de inlärda teorikunskaperna.

Den fortsatta teoriundervisningen i detta utbildningsskede skall omfatta
mer avancerade avsnitt, som stadskörningens teknik, landsvägskörning,
mörkerkörning och körning under andra mer svårbemästrade förhållanden,
avkörning av och inkörning på väg, fordonets plats på vägen under
olika trafikförhållanden, hastighetsanpassning in. m.

Utredningen utgår från att som nu är fallet vid körskolorna för varje
elev skall föras ett utbildningskort, som visar omfattningen av den genomgångna
utbildningen. Kortet bör utgöras av en av tillsynsmyndigheten
fastställd blankett. Det bör lämpligen ersätta nuvarande bevis om förarutbildning.

Nu gällande förbud mot övningskörning på motorväg bör enligt utredningens
mening bibehållas. Däremot bör som ett väsentligt inslag i förarutbildningen
ingå ett bibringande av kunskaper om motorvägen, de syften
och de särskilda regler som gäller för motorvägens utnyttjande. De svåraste
momenten vid körning på motorväg är inkörning på och avkörning från
densamma. Det är därför enligt utredningen angeläget att söka i annan
ordning än genom övning på motorväg ge körkortsaspiranten insikt i den
speciella tekniken vid nu avsedda moment.

Utredningen framhåller vidare den utomordentliga vikten av att undervisningen
genomgående tar fasta på människans beteendemönster i trafiken.

Utredningen utgår från att det liksom hittills skall ankomma på tillsynsmyndigheten
att fastställa kursplan. I anslutning därtill bör tillsynsmyndigheten
även få utfärda råd och bindande anvisningar för utbildningen.

Till vägledning för tillsynsmyndigheten framlägger utredningen ett förslag
till allmän kursplan.

Förslaget till kursplan bar uppgjorts med utgångspunkt i undervisning
meddelad vid trafikskola. Med hänsyn till att förslaget beträffande förarutbildningen
enligt utredningen syftar till en allmän höjning av standarden
på utbildningen oavsett var och i vems regi den genomförs bör den fast -

Kungl. Maj:ts proposition nr 55 år 1967

ställda kursplanen och utbildningsföreskrifterna tillämpas även vid annan
utbildning än den som meddelas vid trafikskolorna.

Utredningen tar även upp frågan om kurslitteratur och framhåller vikten
av att den kurslitteratur, som används vid förarutbildningen, helt ansluter
till gällande kursplan. Utredningen förutsätter att såväl kurslitteraturen
som specialhjälpmedel av olika slag inom trafikundervisningens område
framtas och fastställs genom den blivande tillsynsmyndigheten och att
sådan materiel genom allmänna handeln görs tillgänglig för envar.

Beträffande formerna för förarutbildningen anför utredningen att den
grundläggande förarutbildningen i stor utsträckning sker i körskolor. Av de
192 443 kör kortssökande, som avlade förarprov under år 1963, hade sålunda
176 693 utbildats vid körskola. F. n. finns i landet 720 körskolor av varierande
storlek, därav ett fåtal s. k. enmansskolor. De flesta har tillkommit
på privat initiativ i syfte att lämna innehavaren ekonomisk avkastning och
alla är med några få undantag medlemmar i Sveriges bilskolors riksförbund.
Vid sidan härav finns ett femtontal i Folkrörelsernas trafikskoleförbund
sammanslutna körskolor, vilka drivs av vissa folkrörelseorganisationer
utan vinstsyfte. Ytterligare sker viss förarutbildning genom privat
övningskörning.

Utredningen anser att man från samhällets sida skall medverka till att
allmänheten bereds goda möjligheter till utbildning i trafikskolor. Det är
därför angeläget att närmare överväga vem som bör ha rätt att driva sådan
skola. Enligt utredningens mening är det orealistiskt att tänka sig att i dagens
läge avvara den omfattande privata körskoleorganisation som under
årens lopp vuxit fram. Det är emellertid av betydelse att tillförsäkra de
körkortssökande så god utbildning som möjligt till rimligt pris och detta
sker bl. a. genom konkurrens mellan skilda typer av trafikskolor. Även om
utredningen avvisar tanken att man från det allmännas sida skall svara
för all trafikskoleutbildning innebär detta inte att utredningen är negativ
till tanken på en trafikskoleverksamhet i kommunal regi. Förekomsten av
kommunala och landstingsägda trafikskolor, som arbetar under samma
villkor som de privatägda skolorna, bör stimulera en utveckling mot en
mera effektiv och ändamålsenligt uppbyggd utbildning. Från allmänna
synpunkter är det därför i hög grad angeläget med kommunala engagemang
på förevarande område.

På trafikskolorna bör enligt utredningen, oavsett i vems regi de verkar,
ställas samma krav och gälla samma förutsättningar i frågor som rör rätten
att bedriva yrkesmässig förarutbildning, sättet för utbildningens genomförande
samt skyldigheten att följa utfärdade bestämmelser och anvisningar
och att underkasta sig tillsyn från statens sida.

Liksom hittills bör enligt utredningen alltid krävas särskilt tillstånd för
rätt att bedriva yrkesmässig förarutbildning. Tillståndet bör meddelas av
den statliga trafikmyndighet, som utredningen föreslagit i annat samman -

Knngl. Maj.ts proposition nr 55 år 1967

hang. För erhållande av tillstånd att bedriva trafikskoleverksamhet bör
i princip gälla samma regler som f. n.

Med hänsyn till de ökade krav som måste ställas på utbildningen finner
utredningen det nödvändigt att kraven på utbildningspersonalen skärps.

I fråga om den privata förarntbildningen framhåller utredningen att de
skäl som tidigare anförts mot ett förbud, nämligen främst glesbygdsbefolkningens
problem, i avvaktan på en mer utbyggd trafikskoleorganisation alltjämt
är gällande. Utredningen finner angeläget att i görligaste mån eliminera
de nackdelar från trafiksäkerhetssynpunkt som onekligen i många fall den
privata övningskörningen för med sig. Utredningens förslag i andra sammanhang
i fråga om skärpta krav för erhållande av förarkompetens och
noggrannare förarprov bedöms minska riskerna för att privatutbildade
förare med bristfällig utbildning släpps ut i trafiken. I syfte att åstadkomma
förutsättningar för den privatutbildade körkortsaspiranten att bedriva
sin utbildning efter samma grunder som gäller i trafikskola föreslår utredningen
att fastställda kursplaner, anvisningar och kursböcker görs tillgängliga
för envar.

Den militära förarntbildningen bör enligt utredningen vara så upplagd
att den i första hand motsvarar den grundutbildning som meddelas i trafikskola.
De speciella färdigheterna bör ses som en vidareutbildning anpassad
till de militära kraven.

Utredningen framhåller vad beträffar frågan om de framtida formerna
för vidareutbildning för högre förarkompetens följande.

Utredningens förslag att bestämmelserna om trafikkort skall slopas och
att rätten att föra tung lastbil och buss skall göras beroende av innehav av
körkort för fordonsklass B får bl. a. den verkan att detta kvalificerade
förarbevis framdeles måste förvärvas av envar som vill föra sådant fordon.
En konsekvens härav måste enligt utredningens mening bli att den som
fyllt 18 år och har körkort för fordonsklass A skall äga rätt att övningsköra
med tung lastbil eller buss, därvid som förutsättning bör gälla att
han står under uppsikt av person, som fyllt 21 år och som sedan minst ett
år är innehavare av körkort för klass B samt har vana och skicklighet att
köra fordon av angiven klass.

Då det i allt väsentligt rör sig om utbildning av yrkesförare är det följdriktigt
och lämpligt att utbildningen i största möjliga utsträckning meddelas
inom ramen för yrkesskolornas verksamhet. Utredningen förordar en
mera omfattande utbildningsverksamhet på detta område. Utredningen
påpekar också de möjligheter som finns att bl. a. i större företag ordna
särskilda skolor för anställd transportpersonal.

Enligt utredningen skulle det vara till stor fördel om i princip all ifrågavarande
utbildning kunde bedrivas inom yrkesskolans ram.

Utredningen förutsätter dock med hänsyn till det stora utbildningsbehovet
att vidareutbildning för erhållande av B-körkort eller särskilt behö -

Kungl. Maj.ts proposition nr 55 år 1967

righetsbevis alltjämt skall förekomma — förutom i yrkesskolor och i militär
regi — även i trafikskolor, i trafik- och åkeriföretag samt i privat regi av
annat slag. Oavsett den form i vilken den ifrågavarande utbildningen anordnas,
bör den så långt ske kan bedrivas i enlighet med de kursplaner
och anvisningar som utfärdas av trafikmyndigheten. Samma kompetenskrav
bör gälla för den personal i yrkesskolor och i försvaret som skall meddela
utbildning för erhållande av förarbevis som föreslagits för lärarverksamhet
inom trafikskolorna i övrigt.

Den allmänna fortbildning som syftar till att uppöva och öka eller bibehålla
körkortsinnehavares färdigheter och kunskaper förekommer enligt
utredningen i skilda former t. ex. genom speciallektioner vid körskolor, i
korrespondensundervisningens form samt genom vissa organisationer och
sammanslutningar, exempelvis Biltrafikens yrkesnämnd, NTF, motororganisationerna,
trafikförsäkringsbolagen, folkbildningsorganisationerna, arbetsmarknadsparterna
samt Sveriges bilskolors riksförbund.

Det är enligt utredningens mening högst betydelsefullt att möjligheter
finns för varje förare att genomgå vidareutbildning och att möjligheterna
härför är lättillgängliga och lockande.

Enligt utredningen bör ytterligare möjligheter skapas att stödja fortbildningsverksamlieten.
Detta kan lämpligen ske genom att särskilda medel
ställs till förfogande för såväl teoretisk som praktisk vidareutbildning. Medlen
bör enligt närmare bestämmande av den blivande trafikmyndigheten få
utgå vid kursverksamhet anordnad av olika organisationer. Trafikmyndigheten
bör sålunda vara huvudman för den föreslagna stödverksamheten.
Verksamheten bör enligt utredningen till en början få försökskaraktär. Utredningen
föreslår att för den nytillkommande verksamheten anvisas 1
milj. kr. för första budgetåret. Utredningen skisserar även en organisationsform
för denna fortbildningsverksamhet.

Yttranden

Utredningens överväganden och förslag angående förarutbildningen har
helt tillstyrkts eller lämnats utan erinran av statens väginstitut, länsstyrelserna
i Uppsala, Östergötlands, Kalmar, Blekinge och Jämtlands län, RBF,
Näringslivets trafikdelegation, Trafikförsäkringsföreningen samt Cykeloch
mopedfrämjandet.

Utredningens principiella synpunkter på målsättningen
för förarutbildningen föranleder i allmänhet inte
någon erinran från remissinstanserna.

Förslaget om en mera omfattande landsvägs k örnin g
vid utbildningen hälsas med tillfredsställelse av alla remissinstanser som berört
denna fråga.

Kör ning i mörker och på halt underlag bör enligt domänstyrelsen
göras till obligatoriskt övningsmoment. Det bör vidare under -

Kungl. Maj:ts proposition nr 55 år 1967

sökas om ej formell övningskörning på artificiellt underlag kan genomföras.

Simulatorer förordas bl. a. av trafikmålskommittén. Kommittén
finner även att en med hänsyn till elevernas studieförmåga differentierad
utbildning bör övervägas. I avvägningen mellan teori och praktik har utredningen
underskattat den teoretiska undervisningen.

Motororganisationerna KAK, MHF och M ansluter sig i stort till målsättningen
för förarutbildningen. Trafikreglernas innehåll är ett viktigt moment
i utbildningen, men reglerna bör vara så språkligt utformade att de
är klara och entydiga. Vikten av att eleverna tränas i undanmanövrer vid
kritiska situationer framhålls. KAK föreslår att aspirant som fått körkort
utan att ha undervisats i mörker- eller halkkörning skall stimuleras att
snarast komplettera sitt kunnande i trafikskola eller i kurs anordnad av
motororganisationerna.

Utredningens allmänna påpekande av behovet att genom rationaliseringar
motverka risken för kostnadsfördyring av undervisningen som en
följd av en höjd målsättning har föranlett några kommentarer. Automobilbesiktningsmännens
förening framhåller att utredningens förslag fördyrar
utbildningen. Kostnadssänkande rationaliseringar kan knappast påräknas
i fråga om mörker kör ningen. Denna måste som regel förläggas till tider,
då personalen har rätt till övertidsersättning.

Folkrörelsernas trafikskoleförbund framhåller att förutsättningen för
kostnadssänkande rationaliseringar är att lagstiftning och tillsyn — i motsats
till vad som hittills i vissa fall varit förhållandet — inte lägger hinder
i vägen.

TCO framhåller det värdefulla i ökad rådgivning rörande förarens uppträdande
vid akut olycksrisk, t. ex. i samband med olika fel på fordonet.

Utredningen har sökt att uppställa en närmare precisering av
målsättningen för förarutbildningen.

Beträffande kraven för fordonsklass A finner väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
skäl till viss erinran. Kravet på fordonskunskap har alltför vidsträckt
omfattning. Det är fullt tillräckligt att känna till hur de olika organen
i fordonet fungerar och hur man skall kunna observera felaktigheter
i de från trafiksäkerhetssynpunkt väsentliga organen. Förste bilinspektören
i Stockholm finner att kravet på kunskap om fordonets konstruktion inte
är realistiskt.

Folkrörelsernas trafikskoleförbund ifrågasätter om inte träning i mörker-
och halkkörning borde vara förutsättning för körkort för fordonsklass
B.

Svenska lokaltrafikföreningen anser att det krav på intyg om körning
under det senaste året som uppställts för fordonsklass B bör, som nu sker
när det gäller trafikkort, bortfalla om aspiranten på grund av särskild
utbildning kan antas besitta nödig erfarenhet.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen framhåller de svårigheter och olägen -

Kungl. Maj:ts proposition nr 55 år 1967

heter för yrkeschaufförer som kan uppstå vid återkallelse av körkort för
fordonsklass B och förordar dispens från kravet på ett års körvana under
det senaste året på fordon av fordonsklass A.

Förslaget till övergångsbestämmelser har berörts av
relativt få remissinstanser. Utbyte av nuvarande förarbevis anses i några
yttranden inte erforderligt. Statens biltrafiknämnd förordar att man låter
nuvarande bevis gälla tills vidare, dock med rätt att få dem utbytta. Statskontoret
godtar i och för sig motiven för ett utbyte men anser kostnaderna
— 0,8 milj. kr. enbart för själva förarbevisen — så stora att förslaget genomförande
ifrågasätts. Länsstyrelsen i Örebro län finner att man beträffande
i gott stånd varande körkort kunde nöja sig med påstämpling eller perforering
medan länsstyrelsen i Gävleborgs län i fråga om bilkörkort finner
syftet kunna nås genom att efter en viss övergångstid förklara dessa giltiga
endast i den omfattning, som gäller för de föreslagna körkorten för fordonsklass
A.

Folkrörelsernas trafikskoleförbund finner utbytet inte i och för sig nödvändigt
men vill inte motsätta sig detta då en inventering av förarbeståndet,
en aktualisering av körkortsregistren och en utmönstring av inte legala
körkort synes önskvärda.

För att få en jämn frekvens i utbyten av körkort bör enligt väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen den föreslagna 2-årstiden utsträckas.

Beträffande tidsfristen för giltighet av nuvarande körkort förordar TCO
och länsstyrelsen i Älvsborgs län en förlängning till tre år. Överståthållarämbetet
och länsstyrelsen i Örebro län tror att utbytet kanske inte hinns
med på två år och att tiden därför bör förlängas. Länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län förordar att ansökningstiden tre månader förlängs till sex
månader.

Arbetsmarknadsstyrelsen uppehåller sig vid frågan om utbildning av de
yrkesförare som inte enligt förslaget har rätt att utan särskild prövning
få körkort för fordonsklass B. Styrelsen finner att utbildningskapaciteten
under övergångstiden behöver betydande extraresurser. Annars riskerar
man att bristen på förare kan leda till att en väsentlig del av nyttotrafiken
inställs. För att motverka svårigheterna bör den av utredningen föreslagna
kvalifikationstiden tre år sänkas till två år. KAK, MHF och M föreslår att
tiden sätts till ett år. Detta bör gälla även för det särskilda behörighetsbeviset
för tyngre släpfordon. Svenska lasttrafikbilägarcförbundet och
Svenska omnibusägareförbundet ifrågasätter en reduktion av tiden till
två år. Förslaget om intyg angående körvana har mött viss kritik. Svenska
lastlrafikbilägareförbundet finner att viss skepsis erfarenhetsmässigt föreligger
mot intygsgivning i dylika sammanhang. Länsstyrelsen i Örebro län
konstaterar svårigheten att rättvist bedöma sådana intyg medan länsstyrelsen
i Norrbottens län anser att endast polismyndighet bör få utfärda intygen.

6—Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 saml. Nr 55

Kungl. Maj:ts proposition nr 55 år 1967

Utredningens synpunkter på förar utbildningens innehåll
delas helt av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. De överensstämmer med
styrelsens syn på utbildningen och styrelsen bär strävat att genomföra dem
inom den nuvarande utbildningen.

Ett flertal remissinstanser har uppehållit sig vid förslaget om en samordnad
teoretisk och praktisk undervisning. Antomobilbesiktningsmännens
förening anser att det kommer att bli betydligt svårare att organisera körutbildningen
om föreslagen ordningsföljd för undervisningen skall iakttas.
Personal och bilar måste utnyttjas helt för att inte kostnaderna skall
stiga. Förste bilinspektören i Stockholm anför liknande synpunkter liksom
länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län. KAK och MHF framhåller att det
måste vara grundskolan som fostrar eleverna till trafikmedvetna medborgare.
I trafikskolorna skall eleverna främst bibringas erforderlig körskicklighet.

I fråga om förslaget till allmän kursplan understryker Folkrörelsernas
trafikskoleförbund att tidsförhållandet mellan de olika utbildningsskedena
kan skapa problem som inte kan lösas utan en ytterligare
fördyring av körkortet.

Utredningen föreslår att förbudet mot övningskörning på motorväg
skall bibehållas. Här anmäler flera remissinstanser avvikande mening.
Sveriges bilskolors riksförbund och Trafikassistenternas förening
förordar att förbudet upphävs. Länsstyrelsen i Kristianstads län förordar
tillstånd till övningskörning i slutskedet av utbildningen. NTF framför
samma uppfattning med tillägg att bilen bör vara försedd med dubbelkommando.

TCO, MHF och M anser att förbudet inte bör gälla när körningen sker
i trafikskola.

KAK finner sig, på grund av angelägenheten av internationell enighet,
inte kunna förorda att förbudet avskaffas.

Medicinalstyrelsen yrkar att undervisningen även skall omfatta inverkan
av vissa mediciner.

Svenska röda korsets överstyrelse finner det motiverat att någon fråga
om åtgärder vid trafikolycka ingår även i teoriprovets skriftliga del. CUF
anser det naturligt att utbildning i olycksfallsvård ingår i den teoretiska
delen av undervisningen vid trafikskola.

För den grundläggande förar utbildningen föreslår
utredningen i princip samma former som nu. Remissinstanserna godtar i
allmänhet förslaget. Många anser det lämpligt att det allmänna i stigande
omfattning engagerar sig i förarutbildningen. Statens biltrafiknämnd finner
dock ett bibehållande av de privata trafikskolorna tillfredsställande.
Domänstyrelsen anser det orealistiskt att tänka sig att frångå den privata
trafikskoleorganisationen. Liknande synpunkter framförs av trafilcmålskommittén,
SAF och Svenska lasttrafikbilägareförbundet.

Kungl. Maj ds proposition nr 55 år 1967

Skolöverstyrelsen anser förarutbildningen vara en naturlig uppgift för
det allmänna. Målet bör vara att så stor del som möjligt av förarutbildningen
etableras i det allmännas, närmast kommunernas regi.

Svenska stadsförbundet framhåller att frågan om kommuns rätt att inrätta
trafikskola numera syns avgjord. Regeringsrätten har nämligen avvisat
anförda besvär över ett beslut av stadsfullmäktige i Borlänge stad att
bevilja anslag för inrättande av en kommunal körskola.

Stadsförbundet finner att verksamheten bör kunna samordnas med den
av primärkommunerna bedrivna yrkesskoleverksamheten. Där bör i varje
fall yrkesförare i största möjliga utsträckning utbildas men eftersom årsbehovet
av utbildade förare uppgår till mellan 4 000 och 8 000 måste denna
utbildning tills vidare ske även i privata trafikskolor. Liknande synpunkter
framförs av Svenska kommunförbundet och av TCO.

LO och Folkrörelsernas trafikskoleförbund finner att förarutbildningen
på längre sikt bör ske i samhällets regi.

MHF och FPU anser att kommunala trafikskolor bör inrättas endast
under förutsättning att de arbetar under samma villkor som de privata.

Mera definitiva uttalanden till förmån för trafikskolor i allmän regi görs
av tre remissinstanser. Svenska järnvägsmannaförbundet finner det följdriktigt,
mot bakgrunden av utredningens förslag att kostnaderna för utbildningen
av trafikskolepersonal skall åvila staten, att trafikskolorna drivs
i allmän regi. Svenska kommunalarbetareförbundet och SSU anser att körutbildningen
lika väl som övrig skolundervisning bör vara en angelägenhet
för stat och kommun.

I fråga om tillståndsgivningen för trafikskoleverksamhet tillstyrker
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen förslaget att den överflyttas från länsstyrelserna
till trafikmyndigheten. Man ernår större enhetlighet genom
att samma organ prövar ansökningarna, lämnar tillstånd och kontrollerar
verksamheten. TCO anser att den tillståndsgivande myndigheten bör ha
rätt att ge tillämpningsföreskrifter för att på ett smidigare sätt kunna anpassa
sig till lokala förhållanden.

Frågan om konkurrensbegränsning för trafikskoleverksamhet berörs i
några yttranden. Folkrörelsernas trafikskoleförbund finner det mycket
tillfredsställande att sådan begränsning inte föreslagits. Enligt Automobilbesiktningsmännens
förening kan utvecklingen leda till ett nät av filialer
som griper in i varandras områden, medförande ekonomiska svårigheter. Fri
konkurrens kan vara bra från prisregleringssynpunkt men kan ha negativ
effekt för utbildningens kvalitet.

Remissinstansernas yttranden angående den privata förarutbildningen
domineras av tanken att den inte nu kan undvaras men att
man måste skapa en bättre kontroll över utbildningen. Bland de instanser
som direkt tillstyrker bibehållande av nuvarande ordning kan nämnas
Svenska lasttrafikbilägareförbundet och Sveriges droskbilägareförbund

Kungl. Maj.ts proposition nr 55 år 1967

samt — ifråga om utbildning för fordonsklass A — Biltrafikens yrkesnämnd.
Väg- och vatienbyggnadsstyrelsen föreslår vid privatutbildning
anmälningsskyldighet till trafikmyndighetens lokala organ, som utfärdar
bevis härom att medföras vid körning. Beviset skall ange skyldigheten att
följa kursplan och föra utbildningskort.

Anmälan till polismyndighet föreslås av länsstyrelsen i Kronobergs län
och förste bilinspektören i Stockholm.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län förordar att all utbildning förläggs till
trafikskolorna. Automobilbesiktningsmännens förening anser privatutbildningen
godtagbar endast när det gäller den grundläggande körtekniken.
Man bör därför överväga om inte privatelev skall genomgå viss kompletteringskurs
i trafikskola.

Sveriges bilskolors riksförbund är tveksamt om privatutbildning bör
tillåtas men anser det vara ett oeftergivligt krav att läraren kan stanna
bilen. Anmälan till polisen bör föreskrivas.

NTF anser alt privatutbildning inte bör få förekomma för den viktiga
utbildningen av yrkesförare. Dock bör företag få utbilda förare, om de har
godkänd trafiklärare.

Åtskilliga remissinstanser föreslår att övningsbil vid privat utbildning
skall vara försedd med skylt eller annan markering som anger att övningskur
ning pågår.

Överbefälhavaren förutsätter att nu gällande bestämmelser om rätt att
i militär regi dels utbilda personal för körkortskompetens, dels verkställa
förarprov utvidgas att gälla även körkort för fordonsklass B och C.

Med hänsyn till konsekvenserna för krigsmakten är det nödvändigt med
minst ett års förvarningstid innan kraven på körkort för fordonsklasserna
B och C träder i kraft, så att tid finns för utbildning av instruktörer och
besiktningsmän utan att pågående militär utbildningsverksamhet störs.

Utredningens uttalande att det är följdriktigt och lämpligt att vidareutbildningen
för högre förar kompetens meddelas inom
ramen för yrkesskolornas verksamhet har vunnit allmän anslutning bland
de remissinstanser som berört frågan.

Skolöverstyrelsen framhåller vikten av att yrkesutbildningen ges ökade
resurser för att utveckla och utöka förarutbildningen. SAF och Svenska
droskbilägareförbundet finner att statsmakternas aktiva medverkan i denna
strävan är ett starkt trafiksäkerhetsintresse.

Flera remissinstanser konkretiserar sitt yrkande om förstärkning av yrkesskoleundervisningen
för bilförare till att på sikt gälla minst en yrkesskola
i varje län. Denna åsikt framföres av domänstyrelsen, länsstyrelsen i Jönköpings
län, SAF, Svenska lasttrafikbilägareförbundet och Biltrafikens
yrkesnämnd samt av Svenska transportarbetareförbundet, som även uttalar
att från förbundets synpunkt alla andra utbildningsvägar måste betraktas
som provisorier och nödlösningar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 55 år 1967

Skolöverstyrelsen framför att ett ökat samhällsengagemang motiveras
även av intresset att ge samhället en på rätt sätt fungerande transportapparat.

Det är inte nu möjligt att föreskriva obligatorisk utbildning vid yrkesskola
konstaterar Folkrörelsernas trafikskoleförbund. Däremot bör man
kunna föreskriva att ifrågavarande utbildning skall ske vid yrkesskola
eller trafikskola eller genom undervisning anordnad av större trafikföretag
eller arbetsmarknadsparterna.

KAK och MHF kan inte biträda förslaget att av den som skall ha uppsikt
över övningskörning för yrkesförare skall krävas under tre års körning
förvärvad vana och skicklighet.

Utredningens förslag angående allmän fortbildning tillstyrks
av alla remissinstanser, som yttrat sig i denna del, utom av länsstyrelsen i
Norrbottens län, som är tveksam om värdet av ifrågavarande kurser.

Motiveringen för ett särskilt anslag till allmän fortbildning synes enligt
statskontoret väsentligen vara att trafikmyndigheten bör få disponera
över ett eget anslag för att kunna samordna olika åtgärder för förbättringav
förarnas skicklighet. Detta är enligt statskontoret lämpligt men behöver
inte leda till ett särskilt anslag på riksstaten. I stället bör ges sådana bestämmelser
för det nu utnyttjade anslagets disposition att även trafikmyndigheten
får dispositionsrätt över anslaget till den del det bör användas
för ifrågavarande kursverksamhet.

MHF ifrågasätter om inte skolöverstyrelsen är det bäst lämpade organet
för att fastställa reglerna och fördela bidragen.

Beträffande fö rarutbildning för polispersonal framhåller
rikspolisstyrelsen att, sedan styrelsen numera leder polisverksamheten i
riket och svarar för all annan polisutbildning, det är följdriktigt att även
denna utbildningslinje leds och genomförs av polispersonal i samråd med
bilinspektionen.

Departementschefen

Motorfordonsparkens kraftiga tillväxt och utvecklingen mot snabbare
fordon ställer ökade krav på fordonsförarna. Det är därför nödvändigt med
en god och allsidig förarutbildning där trafiksäkerhetssynpunkterna särskilt
beaktas. En viktig uppgift för det trafiksäkerhetsverk jag förordar
blir att svara för tillsynen över förarutbilduingen. Jag finner det särskilt
angeläget att erforderlig del av utbildningen ägnas åt landsvägskörning och
att möjligheterna till körning i mörker och halt väglag tillvaratas. Simulatorer
och andra hjälpmedel, som kan underlätta utbildningen, bör utnyttjas.
Tillsynsmyndigheten bör verka härför och bl. a. sörja för att lämplig kurslitteratur
liksom specialhjälpmedel finns tillgängliga i allmänna handeln.
Jag fäster särskild vikt vid att förarutbildningen även omfattar undervisning
i första hjälp vid trafikolycksfall. Relativt enkla hjälpåtgärder, som

86 Kungl. Maj.ts proposition nr 55 år 1967

på rätt sätt vidtas i nära anslutning till skadetillfället, kan få stor betydelse
för flertalet skadade och verka livsräddande. Enligt uppgift skulle sådana
åtgärder kunna rädda livet för ca 10 % av de skadade som nu avlider efter
trafikolyckor.

Vad utredningen anfört om förarutbildningens målsättning
kan jag i huvudsak godta.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har beträffande kraven på fordonskunskap
för körkort för fordonsklass A funnit att dessa fått en alltför vidsträckt
omfattning och att det är fullt tillräckligt att känna till hur de olika
organen i fordonet fungerar och hur man skall kunna observera felaktigheter
i de från trafiksäkerhetssynpunkt väsentliga organen. Jag delar denna uppfattning.

Jag har tidigare föreslagit annan indelning av förarbevisen än utredningen.
De av utredningen för B-körkort uppställda kraven bör gälla för såväl
körkort för tung lastbil som körkort för buss.

Utredningen har föreslagit krav på intyg om viss körvana när förarprov
avser kvalificerat förarbevis. Jag anser att sådant intyg inte bör fordras om
sökanden med hänsyn till särskild utbildning kan antas besitta nödig erfarenhet
och körvana för förande av det fordon varom fråga är. Undantag
från intygsskyldigheten bör gälla också för den som efter återkallelse på nytt
söker få kvalificerat förarbevis.

Jag ansluter mig till utredningens förslag om skärpning av de teoretiska
kunskapskraven för traktorkörkort.

Utredningen utgår från att genomförandet av de nya reglerna om körkortsindelning
kräver ett utbyte a v n u v arande kör- o c h t r af
i k k ort. En del remissinstanser ifrågasätter nödvändigheten av sådant
utbyte. För ett utbyte talar bl. a. att härigenom ernås en sedan länge önskad
inventering av förarbeståndet och utmönstring av inte legala förarbevis samt
aktualisering av körkortsregistren. Tidpunkten för införandet av de nya
föreskrifterna om körkortsindelning och kompetenskrav är emellertid beroende
av lösningen av spörsmålen om körkortsregistrering och om körkortens
utformning. Som jag tidigare anfört har jag erhållit bemyndigande
att tillkalla en sakkunnig för att utreda dessa frågor. I avvaktan på resultatet
av denna utredning kan jag inte ta ställning till frågan om tidpunkten
för en körkortsreforms genomförande. När utredningen slutförts och beretts
på sedvanligt sätt bör riksdagen föreläggas förslag till författningsändringar
som föranleds härav, liksom av mina principiella ställningstaganden
i förevarande avsnitt av denna proposition.

De synpunkter som utredningen lagt på frågan om förarutbildningens
innehåll kan jag i huvudsak ansluta mig till.

Kursplan och anvisningar bör utformas så att den teoretiska och den
praktiska utbildningen samordnas på ett från pedagogisk synpunkt lämpligt
sätt. Självfallet bör inte tiden för övningskörning disponeras för sådan

Kungl. Maj:ts proposition, nr 55 år 1967

teoriundervisning som bättre kan lämnas i lektionssal. Tillsynsmyndigheten
bör tillse att förarutbildningen bättre anpassas till den undervisningsordning
som föreskrivs.

Tillsynsmyndigheten måste emellertid i sin planering av förarutbildningen
beakta att det vid trafikskolorna t. v. kommer att finnas personal vars uppgift
är begränsad till att meddela praktisk undervisning.

Såsom utredningen framhåller bör utbildningsko rf föras för
varje elev oavsett om utbildning sker i trafikskola eller ej. Tillsynsmyndigheten
på vilken det skall ankomma att fastställa blankett för utbildningskort
bör tillse att utformningen blir sådan att vederbörande utbildare tvingas
intyga att alla kursplanens olika moment genomgåtts och behärskas av körlcortssökanden.

Utredningen har i fråga om övningskörning på motorväg
ansett att gällande förbud bör bestå. Det är förklarligt att åsikterna bland
remissinstanserna här bryter sig starkt eftersom goda skäl kan förebringas
såväl för som mot ett sådant förbud. Jag ansluter mig till utredningens
förslag och förutsätter därvid att körkortsaspiranten i annan ordning än
genom direkt övningskörning på motorväg ges insikt i den speciella tekniken
vid körning och inte minst vid inkörning på och avkörning från motorväg.

Formerna för förarutbildningen behandlar utredningen i
ett särskilt avsnitt. Utredningens ställningstaganden när det gäller den
grundläggande utbildningens uppläggning synes i huvudsak välgrundade.
Den privata körskoleorganisationen kan i dag inte avvaras. Konkurrens mellan
skilda typer av trafikskolor behövs emellertid för att garantera en god
utbildning till rimlig kostnad. Inte minst av denna anledning är det angeläget
med kommunala engagemang på förevarande område. En sådan utveckling
bör underlättas av att tidigare tveksamhet om kommuns författningsenliga
rätt att engagera sig i körskoleverksamheten nu undanröjts.
Förbud mot privat förarutbildning bör f. n. inte uppställas. Av väsentlig
betydelse är emellertid att tillse att även den privata förarutbildningen inte
koncentreras till bara det praktiska handhavandet av fordonet utan även
omfattar de bl. a. från trafiksäkerhetssynpunkt viktiga teoretiska kunskaperna.
Utredningens förslag att fastställda kursplaner, anvisningar och kursböcker
görs lättillgängliga för envar är väl ägnat att främja detta syfte
liksom förslaget att utbildningskort skall föras även vid privatutbildning.
Jag finner det också angeläget att prövningen av privatutbildade aspiranter
sker med beaktande av att denna utbildningsform i vissa hänseenden inte
kan väntas ge samma kunskap och färdighet som undervisning i trafikskola.

När det gäller vidareutbildningen för högre för arkompetens är det givetvis
viktigt att goda möjligheter till en rationell utbildning under ledning
av skolad personal står de blivande lastbils- och bussförarna till buds. För
närvarande sker sådan utbildning förutom i trafik- och åkeriföretag och

Kungl. Maj:ts proposition nr 55 år 1967

trafikskolor även i några yrkesskolor. Det har framförts önskemål från
bl. a. de fackliga organisationernas sida om en utbyggnad av yrkesskoleverksamheten
på detta område. De ekonomiska konsekvenserna av en
sådan utbyggnad är emellertid inte klarlagda. Frågan får därför prövas i
vanlig ordning vid behandlingen av myndigheternas årliga begäran om
anslag.

Den av skilda organisationer, skolor m. fl. bedrivna fortbildningsverksamhet,
som syftar till att öva upp, öka eller vidmakthålla förarens
färdigheter, är från trafiksäkerhetssynpunkt betydelsefull. Ett värdefullt
arbete bl. a. på frivillig basis pågår på detta område. Detta arbete bör
fortgå och vidareutvecklas. Jag finner det angeläget att trafiksäkerhetsverket
står till tjänst med råd och anvisningar för att främja en lämplig uppläggning
av fortbildningsverksamheten.

Förarprov

Bilförarutredningen

Nuvarande förhållanden rörande förarprövningen är enligt utredningen
inte fullt tillfredsställande. Utredningen redovisar bl. a. att av väg- och
vattenbyggnadstyrelsen utfärdade anvisningar att tillämpas av bilinspektören
vid körkorts- och trafikkortsprov är knapphändigt utformade, att körkortsproven
varierat starkt i svårighetsgrad bl. a. till följd av att en och
samma prestation bedömts olika av olika förrättningsmän och att färdigutbildade
elever i många fall inte kunnat beredas tillfälle till uppkörning
inom rimlig tid.

För att komma tillrätta med problemen har man enligt utredningen att
välja mellan två olika former för avläggande av förarprov.

Det första alternativet innebär att man även i fortsättningen låter all
förarprövning omhänderhas av offentlig myndighet — den av utredningen
föreslagna tillsynsmyndigheten, som förutsätts överta bilinspektionens
åligganden i fråga om trafikskoleväsendet — men att denna myndighet tillförs,
förutom de nuvarande bilinspektörerna, en kraftig personalförstärkning.

Det andra alternativet innebär att trafikskolorna — ävensom yrkesskolorna
— ges rätt att verkställa vissa förarprov.

Trafikskola skulle enligt detta alternativ efter särskild prövning kunna
meddelas tillstånd att på eget ansvar examinera sådana aspiranter på körkort
för fordonsklasserna A och C som erhållit sin förarutbildning i skolan.

Motsvarande examinationsrätt skulle tillkomma yrkesskolorna med avseende
på den yrkesförarutbildning, som enligt i annat sammanhang framlagt
förslag skall kunna förläggas till sådana skolor. Detta alternativ skapar
enligt utredningen goda betingelser för en uppdelning av förarprovet på ett
antal delprov, vilka kan fullgöras vid olika tidpunkter under utbildningen.

Enligt utredningens mening skulle förarprovet i trafikskola och yrkes -

Kungl. Maj:ts proposition nr 55 år 1967

skola liksom övriga prov ske i enlighet med föreskrifter meddelade i VTF
och därtill anslutande kursplan och anvisningar. Emellertid skulle man
i trafikskola och yrkesskola ha möjlighet att ta tillvara de fördelar, som det
från bedömningssynpunkt innebär att eleven är under observation under en
längre tid. Prövningen skulle endast anförtros skolpersonal med särskild
kompetens och ske vid speciellt arrangerade prov. Dessa prov skulle emellertid
med fördel kunna konstrueras så att eleven fick redovisa sina kunskaper
och färdigheter allt efter som utbildningen fortskred.

Överflyttningen av prövningsrätten till trafikskolorna medför bl. a. att
tillsynsmyndigheten får bättre möjligheter att utöva tillsyn över trafikskolorna.
Systemet med examensberättigade trafikskolor förutsätts även
kraftigt bidra till en sanering av branschen.

Utredningen redovisar även vissa betänkligheter mot att trafikskolorna
tillerkänns examensrätt. Bl. a. uttalas att ett sådant system inte är förenligt
med den enskilda företagsform i vilken de allra flesta trafikskolor drivs.
Risk föreligger för att obehöriga ekonomiska överväganden skulle kunna
spela en inte obetydlig roll vid prövningen. Fara skulle också kunna föreligga
för att trafikskolorna nedbringar elevernas utbildningskostnader genom
att sänka kraven på utbildningen. Skolor med sämre utbildning skulle
därvid under löften om kortare utbildningstid kunna få ökad elevtillströmning.
Detta skulle i sin tur kunna medföra, att de noggranna och ansvarsmedvetna
skolorna av ekonomiska skäl såg sig nödsakade att ge avkall på
utbildningskraven.

Med förutsatt höjning av standarden på trafikskolorna bör man dock
enligt utredningen inte behöva räkna med förekomsten av sådana missförhållanden
som här berörts.

Utredningen föreslår att hithörande bestämmelser i VTF ändras så, att
förarprov skall kunna avläggas även inför behörig befattningshavare vid
sådan trafikskola som i vederbörlig ordning erhållit examinationsrätt. Motsvarande
bör gälla i fråga om yrkesskola.

Det är viktigt att man skaffar sig ingående erfarenheter av den nya ordningen.
Därför bör till en början tillståndsgivningen vara restriktiv och det
hela få karaktären av försöksverksamhet.

Utredningens förslag i nu förevarande avseende innebär att förarprov skall
få avläggas dels, såsom nu, inför tjänsteman vid tillsynsmyndigheten och
inför militär besiktningsman, dels ock inför särskilt utbildade och behöriga
tjänstemän hos trafikskola och yrkesskola.

Utredningen föreslår att trafikskolepersonal och tjänstemän vid yrkesskolorna
som får till uppgift att verkställa förarprövning skall i denna verksamhet
i likhet med tjänsteman vid tillsynsmyndigheten vara underkastade
ämbetsansvar.

Förarprov inför bilinspektör och inför traktorförarprövare förutsätts ske
på i huvudsak samma villkor som f. n.

Angående förarprovens närmare utformning anför utredningen att väg -

Kungl. Maj:ts proposition nr 55 år 1967

och vattenbyggnadsstyrelsen meddelat anvisningar om förfarandet vid förarprov
in. in. Anvisningarna hänför sig till ett skriftligt teoriprov, ett muntligt
förhör och ett lcörprov.

Enligt utredningen skall förarprovet vara en garanti för att fordonsförarna
på våra gator och vägar uppfyller av samhället uppställda krav i
fråga om kunskaper om trafikregler, körfärdighet in. m. Utredningen är för
sin del övertygad om att öppnandet av möjligheten att låta trafikskolorna
verkställa den slutliga kontrollen av sina elever har betydande fördelar.

Emellertid bör åtskilligt kunna göras för att även provet inför tjänsteman
vid tillsynsmyndigheten skall bli säkrare samt mera utslagsgivande
och objektivt än vad det är i dag. Utredningen framhåller särskilt en utökning
av den tid som förarprövaren har körkortsaspiranten under observation
och ett mera konkret innehåll i anvisningarna rörande förarproven
samt erinrar tillika om sitt förslag till förbättrad utbildning av trafikskolepersonalen
och tillsynsmyndighetens personal.

För rätt att föra fordon, tillhörande de av utredningen föreslagna fordonsklasserna,
har uppställts olika fordringar, varav enligt utredningen följer
att proven för de skilda förarbevisen måste variera i svårighetsgrad. Enligt
utredningens mening är vidare ofrånkomligt att ge provet för den privatutbildade
en annan utformning och ett annat innehåll än för sökande, som
genomgått utbildning i trafikskola.

Utredningen behandlar först prov med trafikskolentbildad körkortsaspirant
och börjar med fordonsklass A (personbil och lätt lastbil). Om det
skriftliga förhör som ingår i det teoretiska provet äger rum inför tjänsteman
vid tillsynsmyndigheten bör det ges ungefär samma utformning och
innehåll som det prov som f. n. avläggs inför bilinspektör. Bedömningen av
sökandens kunskaper bör även ske efter samma principer som f. n. Samma
principer för bedömning bör gälla då prövningen sker i trafikskola. Detta
skriftliga prov, som inte anses böra uppdelas, föreslås äga rum då den grundläggande
utbildningen i trafikskolan är avslutad.

Beträffande det muntliga provet säger sig utredningen i stort kunna ansluta
sig till de principer för genomförandet, som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
angivit i sina anvisningar till bilinspektionen. En översyn av anvisningarna
är emellertid nödvändig med hänsyn till de av utredningen rekommenderade
skärpta kraven på förarutbildningen samt på grund av den föreslagna
ändrade körkortsindelningen.

Om det muntliga förhöret äger rum inför tjänsteman vid tillsynsmyndigheten
bör det ske efter samma principer, som nu gäller vid prov inför
bilinspektör. Den nu anslagna tiden, 20—30 minuter för åtta elever, är
emellertid för knappt tillmätt. Utredningen anser erforderligt med en utökning
av tiden till 45 minuter för fem aspiranter. För att bedömningen av
aspiranterna skall bli så likformig som möjligt bör förarprövaren föra pro -

Kungl. Maj:ts proposition nr 55 år 1967

tokoll över aspirantens prestationer under förhöret enligt ett bedömningsschema
som fastställts av tillsynsmyndigheten.

Det muntliga förhöret i trafikskola föreslår utredningen uppdelat i två
delprov, ett i anslutning till det skriftliga förhöret efter den grundläggande
utbildningen och ett i anslutning till körprovet i slutet av utbildningen.

Något formellt slutförhör behöver inte anställas om tjänsteman vid trafikskolan
genom fortlöpande kontroll under utbildningens gång bildat sig
en säker uppfattning om elevens kunskaper på de områden, som normalt
prövas vid det muntliga förhöret.

Utredningen framför även sina synpunkter på det praktiska provet. Vad
först angår körprov inför tjänsteman vid tillsynsmyndigheten framhåller
utredningen att större enhetlighet i bedömningen måste åstadkommas.
Härför krävs att man genom mera konkreta anvisningar föreskriver de olika
detaljprov som skall ingå i körprovet. Vidare krävs att man tillser att olika
förarprövare bedömer aspiranterna efter samma normer. För bedömning av
körprovet bör användas ett av tillsynsmyndigheten fastställt bedömningsschema.
Utredningen framför vissa synpunkter på ett sådant bedömningsschema
och redovisar även sin syn på förarprovets närmare fullgörande. Då
så är möjligt bör körprovet fullgöras i mörker. Med hänsyn till att även
landsvägskörning enligt utredningens mening bör ingå i varje prov måste
tiden för körprovet utsträckas utöver de 10—15 minuter som nu är det vanliga.
Tiden för landsvägskörning bör uppgå till minst 10 minuter. Utredningen
anser det därför realistiskt att räkna med en tid av 25—30 minuter
för körprovet för trafikskoleelever inför tjänsteman vid tillsynsmyndigheten.

Om körprovet avläggs i trafikskola, bör enligt utredningens mening körkortsaspiranten
allt efter som utbildningen fortskrider få redovisa sina färdigheter
genom olika delprov. Varje delprov bör kunna ges relativt lång
varaktighet. Härigenom blir bedömningen oberoende av tillfälliga händelser
under uppkörningen. Tillsynsmyndigheten bör meddela närmare anvisningar
rörande det praktiska provet i trafikskola.

Prov för trafikskoleutbildad aspirant på körkort för fordonsklasserna B
och C (tung lastbil och buss resp. motorcykel) anser utredningen i allt väsentligt
kunna läggas upp och ges en utformning som ansluter sig till motsvarande
prov avseende fordonsklass A med undantag dock för de utvidgningar
och begränsningar som kan föranledas av de speciella slag av fordon
det här rör sig om.

Prov avseende fordonsklass D (traktor), där praktisk prövning inte förutsätts,
anser utredningen i stort sett böra ske efter de regler, som finns föreslagna
för teoriprovet avseende fordonsklass A med de modifikationer som
föranleds av skillnaden mellan fordonstyperna.

När det sedan gäller särskilda behörighetsbevis tar utredningen först upp

Kimgl. Maj:ts proposition nr 55 år 1967

sådan anteckning på körkort, som berättigar till yrkesmässig personbefordran
med fordon tillhörande fordonsklass A. Utredningen konstaterar att
kravet på taxiförarna är detsamma som för sökande av körkort för tung
lastbil och buss varför provet för ifrågavarande aspiranter bör få en utformning
och ett innehåll, som nära ansluter till vad som gäller beträffande
sistnämnda slag av körkort. Självfallet skall emellertid körprovet för den
blivande taxiföraren ske med personbil.

För erhållande av sådan anteckning på körkort som berättigar till förande
av fordon, vartill kopplats släpfordon med en totalvikt överstigande 1 500
kg, bör den teoretiska delen av provet ha ett innehåll, som nära anknyter
till motsvarande prov för sökande av körkort för tung lastbil och
buss. Aspiranten skall ha klart för sig, vilka olycksrisker som kan uppstå
om fel uppkommer i släpfordonets bromssystem, kopplingsanordning, fjädrar
etc. Vid det muntliga förhöret bör sökanden kunna redogöra för de
särskilda riskmoment, som alltid är förenade med körning av en fordonskombination.
Vid det praktiska provet, som bör ha en längd av omkring
15 minuter, bör särskild vikt fästas vid aspirantens förmåga att under olika
trafik- och vägförhållanden på ett säkert sätt manövrera en fordonskombination.

Den blivande lastbils- eller bussföraren skall enligt utredningens förslag
kunna erhålla sin utbildning i yrkesskola och också under vissa förutsättningar
kunna få avlägga prov för B-körkort vid sådan skola. Prövningen
av yrkesskoleutbildad körkortsaspirant bör i vad avser såväl den teoretiska
som den praktiska delen ske efter samma principer, som föreslagits gälla
för i trafikskola förrättat prov avseende fordonsklass A. Tillsynsmyndigheten
bör samråda med skolöverstyrelsen vid den närmare utformningen av
riktlinjerna för provet för B-körkort.

Utredningen har vidare räknat med att någon jämkning inte skall ske
beträffande nu gällande ordning för förarutbildning i militär regi och
provtagning inför militär besiktningsman. Erforderliga föreskrifter och
riktlinjer för provens genomförande torde få utfärdas av tillsynsmyndigheten
i samråd med vederbörliga militära myndigheter.

Enligt vad utredningen föreslagit kommer prov med privatntbitdad körkortsaspirant
att utföras av tjänsteman vid tillsynsmyndigheten. Provet
bör i princip ha samma utformning och innehåll som provet för den i trafikskola
utbildade eleven. Såväl det muntliga förhöret som körprovet föreslås
emellertid bli mera ingående. Enligt utredningen bör sålunda sökanden vid
det muntliga förhöret prövas under en tid av åtminstone 15 minuter och
körprovet utsträckas till minst 45 minuter.

Yttranden

Den av utredningen framförda kritiken mot nuvarande ordning understryks
helt eller i vissa delar av flera remissinstanser.

Kungl. Maj:ts proposition nr 55 år 1967

De långa väntetiderna har enligt MHF haft den konsekvensen att eleverna
vid val mellan olika trafikskolor främst intresserat sig för inom vilken tid
skolorna kunnat utlova körkortsprov medan kvaliteten på undervisningen
kommit i andra hand. Väg- och vattenbgggnadsstgrelsen anför dock att
långa väntetider för körkortsaspiranter, som anmält sig till förarprov, efter
bilinspektionens omorganisation den 1 januari 1965 förekommer endast i
undantagsfall på enstaka orter, beroende på vakanser och temporära förhinder.
Även anmärkningen om subj ektiv bedömning torde tillhöra en svunnen
tid eftersom styrelsen gjort stora ansträngningar för att få enhetlighet
och tillförlitlighet i bedömningen.

Även Automobilbesiktningsmännens förening bemöter kritiken om provens
varierande svårighetsgrad och oenhetliga bedömning men finner utredningens
förslag innebära betydande förbättringar.

Utredningens förslag om ett grundligare förarprov tillstyrks
av NTF, TCO och Svenska transportarbetareförbundet samt av M.

Folkrörelsernas trafikskoleförbund understryker starkt skälen för en
förlängd provtid.

Synpunkter angående förslaget att tillägga trafikskolor
och yrkesskolor rätt att verkställa förarprov har framförts
av nästan samtliga remissinstanser.

Tillstyrkande av förslaget i vad det avser trafikskolor föreligger
från poststyrelsen, länsstyrelserna i Kronobergs, Skaraborgs och Jämtlands
län, Motorbranschens riksförbund och Näringslivets trafikdelegation. TCO
och Svenska transportarbetareförbundet förordar att alla trafikskolor ges
examensrätt.

Tveksamhet av varierande styrka mot förslaget framförs av ett flertal
remissinstanser, bl. a. ett tiotal länsstyrelser samt SAF, Folkrörelsernas trafikskoleförbund,
Sveriges läkarförbund, Svenska lasttrafikbilägareförbundet,
Svenska droskbilägareförbundet och LO.

Sveriges bilskolors riksförbund finner det mera tilltalande att prövningen
även i framtiden utförs av personer utan anknytning till trafikskolorna.

LO anser i princip att examensrätten liksom förarutbildningen på längre
sikt bör utövas i allmän regi men med hänsyn till av utredningen anförda
skäl vill organisationen inte motsätta sig förslaget.

Statskontoret förordar försöksverksamhet.

Direkt avstyrkande föreligger bl. a. från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
som åberopar risken för att ekonomiska intressen — såväl hos trafikskolan
som hos eleven -— kan inverka på proven. Den hårda konkurrensen kan
medföra att man frestas att göra trafikskolan populär genom lägre fordringar.
Nu gäller som riktpunkt för utbildningen de krav som bilinspektionen
uppställer för godkänt prov. Om denna riktpunkt bortfaller talar
starka skäl för att kraven i utbildningen kommer att sjunka.

Styrelsen finner det bli en svår avvägningsfråga vil ka skolor som skall

Kungl. Maj:ts proposition nr 55 år 1967

få tillstånd. Ännu besvärligare blir det att besluta om återkallande av ett
tillstånd. För konkurrensen måste examinationsrätten få avgörande betydelse.
Styrelsen har vidare svårt att inse att enhetligheten i bedömningen
kan bli större om examinationsrätten sprids enligt förslaget.

Beroendeställningen till eleverna åberopas även av rikspolisstyrelsen, som
bestämt avstyrker förslaget.

Länsstyrelsen i Stockholms län, som i likhet med tre andra länsstyrelser
bestämt avstyrker förslaget, finner det principiellt betänkligt att ge företag,
som drivs kommersiellt i vinstsyfte, uppgifter som skall fullgöras under
ämbetsansvar.

Avstyrkande föreligger även från NTF, Försvarets motorklubb, KAK och
M samt Automobilbesiktningsmännens förening och Biltrafikens yrkesnämnd.
Motiveringen härför ansluter sig nära till de tidigare anförda.

Vad härefter angår förslaget om prövningsrätt för yrkesskolor är
remissinstanserna tämligen genomgående positiva. Direkta avstyrkanden
föreligger endast från rikspolisstyrelsen, KAK och Trafikassistenternas
förening.

Remissinstanser som tillstyrker eller inte vill motsätta sig detta förslag är
poststyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, skolöverstyrelsen, domänstyrelsen,
TCO, SAF, Svenska lokaltrafikföreningen, Svenska transporiarbetareförbundet,
MHF, Svenska lasttrafikbilågareförbundet, Svenska droskbilägareförbundet
och Biltrafikens yrkesnämnd. Av framförda motiveringar
kan anföras att man inte finner invändningarna mot trafikskolornas exaImensrätt
gälla för yrkesskolorna samt att yrkesskolorna redan nu har
vana vid elevprov.

Skolöverstyrelsen förordar att, om yrkesskolorna skall sköta även annan
förarutbildning än för fordonsklass B, skolorna även får examensrätt för
sålunda utbildade. Svenska lokaltrafikföreningen utgår från att den vid
flera av de stora trafikföretagen befintliga, ofta mycket omfattande utbildningen
av bussförare skall anses motsvara yrkesskola.

Frågan om förarprovets närmare utformning berörs av
ett fåtal remissinstanser, vilka i allmänhet tillstyrker utredningens förslag.
Dock uttalar Trafikassistenternas förening att fastare former för förarprovet
inte är nödvändiga. De nuvarande formerna ger ett gott underlag
för bedömningen. Däremot krävs förlängning av provtiden.

Automobilbesiktningsmännens förening finner de föreslagna provtiderna
tillräckliga medan Folkrörelsernas trafikskoleförbund inte tror att landsvägskörningen
kan rymmas inom föreslagna 25—30 minuter utan att provet
bör utsträckas till minst 45 minuter. Förbundet framlägger en egen
förarprovsplan som anses sammanföra likartade provmoment mera logiskt
än utredningens.

NTF och FP 11 kräver praktiskt prov även för traktorförare. Skolöverstyrelsen
finner det otillfredsställande att inte uppställa krav på att aspi -

Kungi. Maj:ts proposition nr 55 år 1967

rant på traktorkörkort skall kunna praktiskt handha fordonet. Därför bölden
som lett utbildningen intyga att sökanden bär viss körvana.

Departementschefen

Utredningen redovisar flera skäl som talar för att trafikskola skall tillläggas
rätt att pröva sådana aspiranter på körkort för personbil och lätt
lastbil och för motorcykel, som fått sin förarutbildning vid skolan. Mot
förslaget talar enligt utredningen risken för att examensberättigade trafikskolor
frestas att av konkurrensskäl sänka kraven på utbildning eller att
under perioder med minskad elevtillströmning oskäligt förlänga utbildningstiden.

Flertalet remissinstanser uttalar tveksamhet om utredningens förslag eller
avstyrker det. Därvid anknyter man särskilt till den av utredningen nämnda
ekonomiska beroendeställningen till eleverna.

Jag anser inte att man kan bortse från de påtalade riskerna.

Jag kan inte förorda att trafikskolor tillerkänns examensrätt. Detta ställningstagande
avser även det av några remissinstanser framförda förslaget
att förlägga det teoretiska provet till trafikskola.

Jag har i tidigare sammanhang bedömt det som sannolikt att kommunerna
i framtiden kommer att inrätta trafikskolor av liknande slag som de nuvarande
privata skolorna. När denna typ av trafikskolor blir mera vanligt
förekommande, bör frågan om examensrätt för dessa prövas.

Utredningens förslag i fråga om examensrätten omfattar även yrkesskolorna.
Remissinstanserna har nästan undantagslöst tillstyrkt förslaget i denna
del. De skäl som anförts mot en examensrätt för trafikskolor föreligger
inte i fråga om yrkesskolorna. Jag ansluter mig därför i princip till förslaget
att yrkesskolorna får examinationsrätt. Yrkesskolorna bör sålunda få examinera
egna elever som är aspiranter på körkort för tung lastbil eller
buss. I den mån yrkesskolorna kommer att upptaga annan utbildning, exempelvis
för de särskilda behörighetsbevisen, bör examensrätten gälla även
för dessa. Skolöverstyrelsen bör efter samråd med trafiksäkerhetsverket
svara för utformningen och kontrollen av utbildning och förarprov vid
yrkesskolorna.

Beträffande den militära förarprövningen föreslår utredningen att nuvarande
ordning bibehålls, vilket jag tillstyrker.

Förarprovets närmare utformning har ingående behandlats av utredningen.
Förarprovet skall vara en garanti för att fordonsförarna uppfyller av samhället
uppställda krav i fråga om kunskaper om trafikregler och körfärdighet
m. m. Jag kan ansluta mig till de förslag utredningen framlagt för att tillgodose
detta syfte. Jag vill emellertid understryka angelägenheten av att
landsvägskörning eller liknande körning ingår såsom ett moment i provet.

På trafiksäkerhetsverket skall ankomma att meddela anvisningar om
förfarandet vid förarprov. Yad utredningen anfört om förarprovets närmare
utformning bör härvid t. v. vara vägledande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 55 år 1967

Personalutbildning

Bilförarutredningen

Utredningen konstaterar att en förbättrad förarutbildning kräver en höjd
utbildning sstandard främst för trafikskolepersonal och de tjänstemän inom
tillsynsmyndigheten som skall utöva utbildningskontroll och verkställa förarprövning.
Samma krav måste ställas på trafikutbildningspersonal inom
yrkesskoleväsendet och krigsmakten. Viss särskild utbildning erfordras även
för den personal som skall handa arbetsinspektion. Även för polispersonal
och lärare inom det allmänna skolväsendet tillkommer nya utbildningsbehov.

Enligt gällande ordning skall i körskola finnas en för utbildningsarbetet
i dess helhet ansvarig föreståndare samt vanligen en eller flera lärare med
kompetens för såväl teoretisk som praktisk undervisning. Uppsikt över
övningskörning vid körskola får, förutom av föreståndare och lärare, utövas
endast av instruktör. Föreståndare, lärare och instruktör skall vara godkända
av länsstyrelse efter prov inför bilinspektör och viss ytterligare lämplighetsprövning.

Nuvarande utbildning av föreståndare och lärare är övervägande koncentrerad
till ett fåtal platser. Vid Trafildärarinstitutet i Lidingö, som drivs i
privat regi, utbildas såväl lärare som föreståndare från hela landet. Körundervisning
förekommer inte. Göteborgs trafikinstitut drivs av en ekonomisk
förening med körskolor som medlemmar och utbildar lärare från hela landet.
I Malmö anordnar Tjänstemännens bildningsverksamhet i samarbete
med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och Svenska handelstj änstemannaförbundet
kurser för körskollärare som står öppna för instruktörer med
minst ett års praktik. Slutligen anordnar Sveriges bilskolors riksförbund
vissa kurser av fortbildningskaraktär.

Utbildning av körskoleinstruktörer sker dels genom i Sveriges bilskolors
riksförbunds regi anordnad utbildning i Uppsala, Lund och Göteborg, dels
vid Göteborgs trafikinstitut, dels av Folkrörelsernas trafikskoleförbund och
dels av olika körskolor.

Utredningen konstaterar att den nuvarande utbildningen av körskolepersonal
på intet sätt är samordnad. Utbildningen saknar enhetlighet och torde
i vissa avseenden vara av otillfredsställande kvalitet. Utredningen finner
nödvändigt med radikala grepp för att råda bot på nuvarande förhållanden.

Hos statens bilinspektion finns anställda bilinspektörer och trafikassistenter,
av vilka assistenterna i princip avses endast för utbildnings- och provverksamhet
medan bilinspektörerna också har hand om de tekniska uppgifter
som åvilar bilinspektionen. För bilinspektörerna gäller därför vissa behörighetskrav
som inte har någon motsvarighet för assistenterna. Bilinspektionspersonalen
utbildas i bilinspektionens egen regi. Viss vidareutbildning
finns anordnad.

Kungi. Maj:ts proposition nr 55 år 1967 97

Utredningen har sökt beräkna utbildningsbehovet om dess förslag rörande
förarutbildningen godtas.

Det årliga nyutbildningsbehovet av trafiklärare uppskattas till 200 personer.
Härtill kommer ett årligt nyutbildningsbehov av utbildningsledare
om 50 personer.

Vidareutbildning vid särskilda fortbildningskurser för att ta del av nyheter
inom trafiksäkerhets- och trafikutbildningsområdet bör ske åtminstone
en gång vart femte år. Trafikskolepersonal till ett antal av ca 400 (100 trafikskolechefer
och utbildningsledare samt 300 lärare) per år beräknas genomgå
sådana kurser.

Trafikmyndighetens personalbehov för utbildningskontroll och förarprövningsverksamhet
beräknas under de två första åren till ca 100 tjänstemän
och utbildningsbehovet till 5—10 personer.

Fortbildningskurser för trafikmyndighetens personal bör anordnas så att
personalen kan genomgå sådana kurser vart tredje år. Kurserna bör därigenom
omfatta 25—30 tjänstemän årligen.

Målsättningen för utbildningen behandlas utförligt av utredningen, som
ingående redovisar kraven på de olika personalkategorierna bl. a. beträffande
undervisningsförmåga, körskicklighet, fordonskunskap, författningskännedom
samt sinnesnärvaro och omdöme.

Vid sina överväganden om olika former för utbildningens genomförande
stannar utredningen för utbildning i statlig regi genom ett under trafikmyndigheten
lydande organ.

Utbildningsverksamheten kan sägas innefatta tre uppgifter, nämligen
ledning och planering, undervisning samt utbildningskontroll. Härvidlag
har utredningen övervägt olika alternativ och förordar en uppdelning av
uppgiftsfunktionerna så att ledning och planering inordnas i trafikmyndighetens
centralförvaltning, den undervisande verksamheten förläggs till
en särskilt upprättad utbildningsanstalt och utbildningskontrollen i princip
anförtros trafikmyndighetens regionala organisation.

Utredningen föreslår att trafiklärarutbildningen fördelas på tre regionskolor
(i södra, mellersta och norra Sverige) och att i princip all övrig
utbildningsverksamhet koncentreras till en central utbildningsanstalt.

Den centrala utbildningen bör bedrivas vid en särskilt organiserad, i trafikläroanstalten
ingående skola. De tre regionskolorna bör utgöras av i trafikläroanstalten
ingående, till yrkespedagogiska institut anknutna avdelningar.
Dessa skall, såvitt angår själva utbildningen, vara underställda trafikmyndigheten,
medan däremot instituten i princip skall svara för det förvaltningsmässiga,
det praktiska genomförandet av undervisningen, anskaffandet
av lärarkrafter, administration m. m.

Utbildningsbehovet per skola och år beräknar utredningen till ca 70 elever
i grundutbildning och 150 elever i vidareutbildning.

7 — Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 saml. Nr 55

Kungl. Maj:ts proposition nr 55 år 1967

Den tekniska utbildningen av trafikinspektionspersonalen föreslår utredningen
förlagd till AB Svensk Bilprovnings utbildningsanstalt.

Utredningen föreslår att utbildningsorganisationen benämnes statens trafikläroanstalt,
den centrala enheten högre trafikläroanstalten och regionskolorna
södra, mellersta och norra trafikläroanstalten.

Beträffande utbildningens uppläggning och innehåll inskränker utredningen
sina överväganden till att avse frågor rörande trafikskolepersonal
och trafikinspektionspersonal eller alltså utbildningsledare och trafiklärare
samt trafikskoleinspektörer och förarprövare.

För tillträde till grundläggande utbildning uppställer utredningen krav
på genomgång av 9-årig grundskola samt innehav av A-körkort.

Utbildningen börjar med en 15 veckor lång grundläggande kurs gemensam
för trafikskolepersonal och trafikinspektionspersonal. Utbildningen ger
kompetens som trafiklärare.

Den som godkänts i den grundläggande utbildningen äger efter en praktiktid
om minst ett år söka till fortsatt utbildning för kompetens som
förarprövare. Denna utbildning föreslås omfatta sju veckor och är likaså
gemensam för båda personalkategorierna.

Efter förarprövarutbildningen bör utbildningen differentieras i en linje
för högre trafikskolepersonal och en linje för högre trafikinspektionspersonal.
För båda linjerna bör som villkor för tillträde gälla en praktiktid om
minst ett år antingen som förarprövare eller som trafiklärare vid trafikskola.

För den kurs som leder till kompetens som utbildningsledare föreslår utredningen
en kurstid av sex veckor. För kompetens som trafikskoleinspektör
föreslås en kurs om åtta veckor.

Utredningen redovisar detaljerat kursernas närmare uppläggning.

Den föreslagna utbildningen tar sikte på den som framdeles avser att söka
anställning vid trafikskola. Uppenbarligen måste förutsättas att huvuddelen
av de skolor som nu finns kommer att övergå till att utöva trafikskoleverksamhet
i de former som utredningen åsyftar. Det är inte rimligt att som
villkor uppställa att den anställda körskolepersonalen för behörighet att
fungera som utbildningsledare och trafiklärare genomgår fullständig utbildning
härför enligt utredningens förslag. Utredningen föreslår särskilda övergångsanordningar
för nu anställd körskolepersonal. Den som vid viss tidpunkt
är godkänd som föreståndare eller instruktör vid körskola bör efter
godkänd genomgång av kompletteringskurs förklaras behörig som utbildningsledare
respektive trafiklärare. Någon motsvarande anordning ansesdäremot
inte erforderlig för nu godkända körskolelärare.

Den kurs som syftar till behörighet som dispenserad utbildningsledare bör
omfatta ca fyra veckor.

För tillträde till den kurs som syftar till behörighet som dispenserad trafiklärare
föreslår utredningen krav på att vederbörande godkänts vid särskilda
urvalsprov. Totala antalet instruktörer som kan ifrågakomma för

Kungl. Maj:ts proposition nr 55 år 1967

dessa prov uppskattas till 2 500. Från proven bör undantas den som efter
godkända urvalsprov utbildats vid bilskolornas trafikinstitut.

Kompletteringskursen som leder till behörighet som dispenserad trafiklärare
bör omfatta ca 150 timmar uppdelad på två skeden. Den som efter
genomgång av det första skedet inte visar godtagbara förutsättningar som
teorilärare bör skiljas från kursen. Han får dock, om han prövas ha förmåga
att meddela praktisk undervisning i bilkörning, godkännas som trafiklärare
med behörigheten begränsad att avse endast praktisk undervisning.

Nyetablering av trafikskola bör inte få ske om inte all personal fått den
föreslagna ordinära utbildningen.

Utredningen berör avslutningsvis några ekonomiska frågor. Utbildningen
för den hos trafikmyndigheten anställda personalen bör vara kostnadsfri.
Personalen bör ha oavkortad lön samt ersättning för resor och förhöjda
levnadsomkostnader.

Utredningen anser det rimligt att undervisningen även för trafikskolepersonalen
är kostnadsfri. Om eleverna bör ha ersättning under kurstiden har
utredningen inte gått in på i detalj. Utredningen framhåller dock angelägenheten
av att rekrytering av välutbildad trafikpersonal inte hämmas av kostnadshänsyn.
Ekonomiskt stöd bör därför ges åt elever vid de föreslagna kompletteringskurserna
liksom kompensation för det inkomstbortfall i rörelsen
som föranleds av bortovaro för genomgång av kurs. Vid överväganden rörande
formerna för sådan bidragsgivning kan, utöver bestämmelser om studiehjälp
och utbildningsbidrag, även bestämmelserna om t. ex. näringsbidrag
inom försvaret och civilförsvaret måhända tjäna som ledning.

Elever i kurser för trafiklärarpersonal vid regionskolorna bör få samma
förmåner som tillkommer eleverna i de yrkesskolor, dit undervisningen är
förlagd. Skäl talar för att motsvarande skall gälla under tid för genomgång
av utbildning vid högre trafikläroanstalten.

Yttranden

Utredningens förslag i fråga om personalutbildning har rönt tämligen
allmän anslutning bland remissinstanserna och de särskilt framförda synpunkterna
rör oftast detaljfrågor. Förslaget tillstyrks helt av rikspolisstyrelsen,
statens biltrafiknämnd, statens högertrafikkommission, länsstyrelserna
i Kalmar, Göteborgs och Bohus, Värmlands, Jämtlands och Västerbottens
län, NTF, Motorbranschens riksförbund, Näringslivets trafikdelegation,
Automobilbesiktningsmännens förening, Försvarets motorklubb, M
och Svenska droskbilägareförbundet. Dock ifrågsätter Motorbranschens
riksförbund huruvida inte dispensmöjligheter bör finnas i fråga om skolformerna.

Beträffande utredningens beräkning av utbildningsbehovet anför
KAK och MHF att detta behov måste beräknas inte oväsentligt högre.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen uttalar sin tillfredsställelse med förslå -

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 55 år 1967

get om utbildning av trafikskolornas personal men tillägger följande. Personalen
skall ha såväl teoretisk som praktisk kompetens. Teoretiska kunskaper
bör enligt utredningen meddelas inte bara i lektionssalen utan också
under körutbildningen. Detta bör enligt styrelsen förstås så att den praktiska
utbildningen i bilen skall kunna anknytas till den teoretiska undervisning
eleven tidigare erhållit. Det får inte vara fråga om att i bilen hålla en
föreläsning, som bättre kan ges i lektionssalen. Följden blir att det även i
fortsättningen kommer att finnas en grupp utbildare som huvudsakligen
ger praktisk undervisning i bilen. Därför kan ifrågasättas om båda kategorierna
skall behöva ha samma utbildning. Detta kan få konsekvenser i löneliänseende
med ökade kostnader för eleverna. Även rekryteringssvårigheter
kan uppstå. Bland de för yrket intresserade håller många inte måttet i vad
avser förmåga att föreläsa men har goda förutsättningar att utöva praktisk
undervisning. Liknande synpunkter framförs av domänstyrelsen samt av
Folkrörelsernas trafikskoleförbund, som understryker att den höjda målsättningen
inte kan nås utan en fördyring av körkortet.

Målsättningen är enligt statens trafiksäkerhetsråd i vissa avseenden
väsentligt högre ställd än vad som är rimligt med hänsyn till den tid
som står till förfogande.

Förslaget att staten skall omhänderha utbildningen
tillstyrks av Folkrörelsernas trafikskoleförbund. Enligt statskontoret
kan i och för sig synas naturligt att staten har ansvaret för utbildningen.
Å andra sidan bör beaktas att kostnaderna härför blir inte obetydliga.
Utredningen har inte redovisat några synpunkter som gör det möjligt att
säkert bedöma, om inte nuvarande utbildning, som är grundad på både statliga
och privata insatser, kan anpassas till de uppställda kraven.

Sveriges bilskolors riksförbund anmäler betänkligheter mot förslaget.
Elevtillströmningen växlar starkt och situationer kan uppstå då utbildningskapaciteten
hos den statliga myndigheten blir otillräcklig. Bl. a. i sådana
fall bör det finnas möjlighet att låta utbildning ombesörjas av trafikskolor.

Beträffande utbildningsorganisationen i stort tillstyrker
skolöverstyrelsen visserligen förläggning av utbildningen av trafiklärare
till befintliga yrkespedagogiska institut men avstyrker att utbildningen där
skall ske vid särskilda avdelningar direkt underställda trafikmyndigheten.
Det synes helt opåkallat att lägga ansvaret för denna kvantitativt jämförelsevis
blygsamma lärarutbildning på annan myndighet än skolöverstyrelsen
och därmed bryta en av statsmakterna angiven strävan att till överstyrelsen
koncentrera ledningen för all yrkesskoleutbildning med tillhörande lärarutbildning.
Även förarprövarutbildningen, som måste anses vara en med trafiklärarutbildningen
starkt integrerad vidareutbildning, bör ledas av överstyrelsen
och ske vid samma institut. Också utbildningen av utbildningsledare
är övervägande pedagogisk och bör ske antingen vid nämnda institut
eller under ledning av överstyrelsens fortbildningsinstitut. Utbildningen av

101

Kungl. Maj.ts proposition nr 55 år 1967

trafikinspektionspersonal är däremot närmast att betrakta som en intern
verksutbildning. Fortbildningen kan sägas motsvara 20 kurser per år. Eftersom
skolöverstyrelsen vid fortbildningsinstituten redan genomför närmare
300 sådana kurser per år och möjligheter finns till utökning, ligger det närmast
till hands att dit förlägga även den av utredningen föreslagna fortbildningen.

Skolöverstyrelsen finner att den högre trafikläroanstalten enligt utredningens
förslag skulle få mellan 1500 och 2 000 lärartimmar, vilket underlag
synes mycket svagt. För en enda 33-veckors kurs för blivande yrkeslärare
beräknas en något större omfattning. Överstyrelsen föreslår att man för de
föreslagna kvantitativt sett föga omfattande utbildningsändamålen utnyttjar
redan befintliga organ, närmast de yrkespedagogiska instituten. Genom
skolöverstyrelsens förslag kommer underlag för en högre trafikläroanstalt
att saknas.

Även statskontoret finner att skolöverstyrelsen bör bära huvudansvaret
för ifrågavarande utbildning. Dock bör myndighetens egen personal utbildas
i myndighetens regi. Liknande uppfattning uttalar Svenska lasttrafikbilägareförbundet.

Biltrafikens grkesnämnd och Svenska transportarbetareförbundet har annan
mening. De anser det riktigt att utbildningen av trafikskolepersonal står
under överinseende av trafikmyndigheten. Detta bör även gälla den personal
som i yrkesskolor meddelar undervisning.

Vad sedan angår utbildningens uppläggning och innehåll
förordar väg- och vattenbyggnadsstyrelsen att redan vid tillträde till
trafiklärarkurs någon form av lämplighetsprövning sker. De generella kompetenskraven
finner styrelsen mycket allmänt hållna. Skolöverstyrelsen
kan inte godta fordringarna för tillträde till trafiklärarkurs. Förslagsvis bör
krävas bl. a. tre års väl vitsordad praktik samt körkort för fordonsklass B.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län anser att nuvarande krav på 21 års ålder
för kompetens som tjänsteman i körskola bör bibehållas.

Beträffande läroplanerna förordar skolöverstyrelsen att de pedagogiska
avsnitten ges ökad tyngd, särskilt i fråga om läroplanen för den
grundläggande trafiklärarutbildningen. Statens trafiksäkerhetsråd ifrågasätter
om inte i läroplanerna den tekniska sidan av utbildningen fått ett
alltför stort utrymme.

I fråga om de föreslagna övergångsanordningarna ifrågasätter
SAF om det inte skulle vara möjligt att genom smidigare övergångsanordningar
få kravet på tillräckligt god standard hos den nuvarande personalstammen
vid skolorna tillfredsställt. Särskilt egendomligt synes förslaget
i fråga om instruktörerna. Den föreslagna testningen av dessa innebär en
oriktig nedklassning av den nuvarande personalgruppen. En automatisk
övergång till den nya ordningen bör kunna ges instruktörer, om de har en
viss tids -— förslagsvis två års — väl vitsordad erfarenhet av yrket. Anled -

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 55 år 1967

ning finns inte att frångå den nuvarande personalindelningen vid skolorna.
Som instruktörer bör godtas personer med praktiskt utbildningshandlag.

Domänstijrelsen delar uppfattningen om en automatisk behörighet för instruktörer
med viss tids erfarenhet.

Beträffande provet för instruktörer uttalar Folkrörelsernas trafikskoleförbund
att detta kan leda till att en arbetstagare, som länge oklanderligt
skött ett arbete, kan komma att uteslutas från sitt yrke eller bli utpekad
som den som inte klarade det näst sista provet. Förbundet förutsätter att
förslaget allmänt avvisas. I stället bör instruktörerna erbjudas att utan testning
och av fri vilja få genomgå antingen en kurs, som leder fram till
dispens som trafikskolelärare med full kompetens eller till dispens som
trafikskolelärare med begränsad kompetens. I detta sammanhang uttalar
förbundet även att det är självklart att tillsynsmyndighetens personal skall
genomgå en grundlig kompletterande utbildning.

TCO understryker kraftigt behovet av ekonomiskt stöd åt eleverna i kompletteringskurserna
och hänvisar till de bidrag som arbetsmarknadsstyrelsen
ger i sin omskolningsverksamliet liksom till möjlighet att i vissa fall få
ersättning från arbetslöshetskassa under kurstid. Folkrörelsernas trafikskoleförbund
finner det inte rimligt att helt övervältra omställningskostnaderna
på några årgångar körkortsaspiranter och därför bör samhället ikläda
sig övergångskostnaderna för bättre trafikutbildning i framtiden.

Svenska kommunalarbetareförbundet konstaterar att kostnaderna för utbildning
av lärare och instruktörer kommer att åvila staten. Dessa tjänstgör
sedan vid privata skolor. Därigenom kommer de privata företagarna att
dra nytta av de kostnader för utbildning som bestrids av allmänna medel.
Det är mer rimligt att man har skolor i allmän regi.

Departementschefen

En bättre och mera enhetlig utbildning är angelägen särskilt för trafikskolornas
personal. Utbildningen av denna personal bedrivs nu i huvudsak
i privat regi och är inte samordnad. Utbildningsstandarden behöver förbättras.

Efter samråd med chefen för ecklesiastikdepartementet föreslår jag att
utbildning av trafikpersonal etableras i det allmännas regi. Jag kan dock
inte förorda utredningens förslag om särskild trafikläroanstalt. Den grundläggande
utbildningen av trafikskolornas personal företer inte några principiella
skillnader i förhållande till den yrkesutbildning som sker inom
det allmänna skolväsendets ram. En medveten strävan under senare år har
varit att dit förlägga all yrkesutbildning som inte har så speciell karaktär
att den bedömts med bättre resultat kunna bedrivas av statliga myndigheter
eller andra organ. Jag finner det sålunda lämpligt att grundutbildningen av
trafikskolepersonalen förläggs till yrkesskolorna. Utbildningen skall syfta

103

Kungl. Maj:ts proposition nr 55 år 1967

till att ge eleverna kompetens att såsom trafiklärare meddela såväl teoretisk
som praktisk undervisning.

Den organisatoriska anknytningen till yrkesskolorna innebär att kommun
blir huvudman för utbildningen. Den lokala ledningen kommer att åvila
vederbörande skolstyrelse, den regionala tillsynen länsskolnämnderna och
den centrala tillsynen och ledningen skolöverstyrelsen. Skolöverstyrelsen
bör sörja för att vid yrkesskolorna finns tillgång till för pedagogisk undervisning
utbildade lärare.

Det är uppenbart att den föreslagna utbildningen bör etableras endast på ett
begränsat antal orter. Det ankommer på skolöverstyrelsen att bedöma denna
fråga i samband med medgivande att inrätta här avsedda kurser.

Skolöverstyrelsen bör vidare meddela anvisningar om krav för tillträde
till utbildningen, varvid de sökandes tidigare utbildning och föregående
praktiska verksamhet bör beaktas. Elever som genomgår trafiklärarutbildning
bör få studiesocialt stöd enligt studiehjälpsreglementet.

Statsbidrag för utbildning av här angivet slag utgår enligt för central
yrkesskola gällande grunder dvs. till driftkostnader enligt kungörelsen den
4 mars 1966 (nr 115) angående statsbidrag till driftkostnader för gymnasiala
skolor samt för anskaffande av skollokaler och stadigvarande undervisningsmateriel
enligt kungörelsen den 31 maj 1957 (nr 480) om statsbidrag
till yrkesskolor.

I fråga om anskaffande av undervisningsmateriel i form av mera speciella
och dyrbara fordon m. m. bör tillvaratas möjligheter till besparing genom
att hyra i stället för att köpa sådan materiel. Statsbidrag bör då kunna
utgå till hyreskostnaderna efter grunder som motsvarar statsbidrag till
första uppsättningen stadigvarande undervisningsmateriel. Sistnämnda statsbidrag
bör i så fall inte utgå. Kungl. Maj :t bör bemyndigas att utfärda erforderliga
bestämmelser om statsbidrag till dessa hyreskostnader.

Även nuvarande körskoleinstruktörer (ca 2 500) bör enligt min mening beredas
tillfälle att erhålla utbildning för trafiklärarkompetens, dvs. rätt att
meddela såväl teoretisk som praktisk undervisning. Skolöverstyrelsen har i
sin anslagsframställning för budgetåret 1967/68 föreslagit att viss kompletteringsutbildning
sker i den av bilförarutredningen och körtidsutredningen
föreslagna trafikinspektionens regi och att i övrigt allmänna yrkespedagogiska
kurser om ca fem veckor genomförs vid yrkespedagogiskt institut.
Jag anser att allmänna yrkespedagogiska kurser bör anordnas i huvudsaklig
överensstämmelse med skolöverstyrelsens förslag men förläggas
till yrkesskolorna. Denna kursverksamhet bör genomföras under tre budgetår,
vilket innebär att ca 700 instruktörer behöver utbildas per år. Viss
kompletteringsutbildning torde därvid kunna ske i bilinspektionens regi i
form av veckoslutskurser, kvällsföreläsningar m. m. Sådan kompletteringsutbildning
inom bilinspektionen har ägt rum under budgetåret 1966/67

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 55 år 1967

med ca 1 500 instruktörer soin deltagare. Kompletteringsutbildningen torde
kunna organiseras som fyraveckorskurser.

Först efter en tid blir det möjligt att som kompetenskrav på trafikskolepersonalen
uppställa godkänd genomgång av förevarande kurs. Den föreslagna
utbildningen får ses som ett första steg på vägen mot detta mål.

Utredningen har även föreslagit viss utbildning som syftar till kompetens
som utbildningsledare. Beträffande sådan vidareutbildning av trafikskolepersonal
bör det uppdragas åt skolöverstyrelsen att efter samråd med
trafiksäkerhetsverket avge förslag.

Vad slutligen gäller erforderlig utbildning av trafiksäkerhetsverkets personal
torde denna liksom hittills kunna bedrivas som intern verksutbildning.
Inom ramen för den organisation jag föreslår för det nya trafiksäkerhetsverket
bör det vara möjligt att meddela en utbildning som leder till
en inte oväsentlig höjning av nivån för kunskaper och färdigheter.

Vid bifall till mitt förslag om trafikskoleutbildning uppkommer ett ökat
medelsbehov för skolöverstyrelsen.

För utbildning av trafikskolepersonal beräknar jag 1 600 000 kr. avseende
lärararvoden, studiemateriel m. m. Jag förordar att på riksstaten under sjätte
huvudtiteln för budgetåret 1967/68 förs upp ett förslagsanslag av 1 600 000
kr., kallat Vissa kostnader för utbildning av trafikskolepersonal. Av praktiska
skäl bör emellertid dessa kostnader bestridas från för ändamålet ifrågakommande
anslag, dvs. Bidrag till driften av kommunala gymnasiala skolor
samt Bidrag till byggnadsarbeten inom skolväsendet in. m. Dessa anslag
kommer härigenom att belastas med högre belopp än som beräknats i statsverkspropositionen.
Det av mig här förordade anslaget kommer i fråga om
dessa kostnader att fungera som s. k. täckningsanslag för riksstaten.

Anslaget bör avräknas mot automobilslcattemedlen.

Körkortsrcgistrcring

Bilförarulredningen

Enligt gällande föreskrifter skall körkort registreras vid respektive länsstyrelser.
Registerorganisationen är sålunda spridd på 25 olika håll. Verksamheten
kännetecknas av åtskilliga brister. Utredningen sammanfattar
dessa på följande sätt.

Det kan inte utan avsevärd omgång fastställas om en person har körkort
och hos vilken länsstyrelse innehavet är registrerat. Registren är redan nu
och blir alltmer inaktuella. De upptar exempelvis avlidna personer. Namnbyten
och adressförändringar anmäls inte. Registren upptar vidare körkortsinnehav,
som inte utnyttjas på grund av sjukdom, ålder m. m. De avspeglar
heller inte körkortsinnehaven länsvis, eftersom flyttningar i regel
inte föranleder ny registrering. För körkortsinnehav från tiden före den 1

105

Kungl. Maj:ts proposition nr 55 år 1967

januari 1952 saknas uppgifter om innehavarens folkbokföringsnummer. Registren
blir för varje år allt mer omfattande och svårhanterliga.

Med hänsyn härtill har utredningen övervägt förbättringar på området.
Tre alternativ har diskuterats, nämligen ett centralt körkortsregister, ett
centralt sökregister samt bibehållen decentraliserad registrering men med
förbättring härav genom utnyttjande av uppgifterna i de länsvisa datakontoren,
datakontorsregistrering.

Utredningen anför att ett centralregister i sin fulländning sannolikt erbjuder
de bästa möjligheterna att uppspåra och sammanhålla körkortsinnehavarna.
Även om ett dylikt centralregister grundas på ADB-system kräver
det dock omfattande och tidsödande transporter av underlagsmaterial från
andra myndigheter och förutsätter dessutom vissa grundläggande noteringar
på länsdatakontoren. Ett centralregister kommer vidare enligt utredningen
att bli omfattande, svårt att hålla aktuellt och bedöms mindre fördelaktigt
från beredskapssynpunkt. Utredningen förordar alternativet med datakontorsregistrering.
Detta anses enklare, kräver endast en måttlig administrativ
insats och kan bygga på befintliga eller planerade register. Vidare anses det
ge väl så god effekt som de andra alternativen.

Yttranden

Huvuddelen av remissinstanserna har tillstyrkt utredningens förslag eller
lämnat dessa utan erinran. Flera har dock mer eller mindre direkt förordat
ett centralregister, bl. a. statens trafiksäkerhetsråd, rikspolisstyrelsen, statskontoret,
statistiska centralbyrån, centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden,
trafikmålskommittén, NTF, SAF, Biltrafikens yrkesnämnd och
Sveriges läkarförbund. I allmänhet finner dessa instanser argumenten mot
ett centralregister överdimensionerade. Det betecknas som en brist att utredningen
byggt sina förslag på ett bibehållande av den manuella registerföringen
och att förutsättningarna för ett centralregister inte prövats systemtekniskt.
Vidare efterlyses kostnadsberäkningar för de skilda alternativen. Krav
framförs på förnyad prövning med sikte på att tillskapa ett centralt, dygnsbevakat
körkortsregister uppbyggt på ADB-system och integrerat med andra
register, som har anknytning till kör kortsväsendet.

Departementschefen

Olägenheterna med det nuvarande körkortsregistreringssystemet har
länge varit uppenbara. Ställningstagande till tidigare i skilda sammanhang
framlagda förslag till förbättringar har ansetts böra anstå i avvaktan på
bl. a. viss omläggning inom folkbokföringen. En sådan omläggning håller
nu på att genomföras. Med hänsyn härtill och även till de numera genom
datatekniken väsentligt förbättrade betingelserna för rationell registerteknik
är det motiverat att nu ompröva systemet för körkortsregistrering.

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 55 år 1967

Utredningens förslag om datakontorsregistrering har mött invändningar
från vissa remissinstanser som finner övervägande fördelar förknippade
med ett centralregister och därför har framfört krav på förnyad prövning av
frågan.

Jag har vid mina överväganden funnit åtskilliga skäl tala för en prövning
av frågan med sikte på ett centralregister. På skilda håll inom statsförvaltningen
pågår f. n. omläggning till eller utreds förutsättningarna för omläggning
till central registrering med utnyttjande av ADB-system. Detta gäller
bl. a. fordonsregistreringen. Väntade reformer på länsförvaltningens område
kan vidare komma att inte oväsentligt förändra den organisation, på
vilken utredningen grundat sitt förslag i registerfrågan. För prövning av
utredningens förslag beträffande körkortsregistreringen erfordras under
alla förhållanden vissa ytterligare utredningar om arbetsrutiner, registerakternas
uppläggning och innehåll, kostnader m. in. Jag har tidigare i dag
erhållit bemyndigande att tillkalla en sakkunnig för förnyad prövning av
registerfrågan och i samband därmed även frågan om körkortens utformning.
I fråga om körkortsregistreringen skall utredningen enligt direktiven
sikta på en lösning med ett centralt körkortsregister. Som ett krav på
registret anges att det skall ge möjlighet att utan alltför stor omgång få reda
på om en person har körkort och vilken länsstyrelse som utfärdat detsamma.
Registret skall kunna tjäna i första hand polisen men även länsstyrelser,
åklagare, domstolar, nykterhets- och socialvårdsorgan in. m.

Utredningen bör pröva om och i vilken omfattning ADB-teknik bör användas
och vilka ömsesidiga fördelar, som kan ernås genom integration
mellan körkortsregistret och andra register. Av vikt är att utredningen belyser
hur samverkan skall ske mellan körkortsregistret och länsstyrelserna.
Utredningen bör också undersöka möjligheterna att centralt registrera sådana
brott och förseelser av körkortslösa som för dem som har körkort
föranleder anteckning i körkortsregistret.

Utredningens överväganden avses utmynna i förslag till huvudmannaskap
och organisation för registret samt till arbetsrutiner, jourtider och
bemanning för detsamma. Vägar för rapportutväxling mellan registret och
uppgiftslämnande myndigheter skall av utredningen kartläggas. Utgångspunkten
bör därvid vara arbetsinsatser av minsta möjliga omfattning utan
att kravet på aktualitet hos registret eftersätts.

Trafikundervisningen i skolan

Bilförarutredningen

Trafikundervisning skall meddelas i alla skolor under skolöverstyrelsens
inseende i den omfattning och enligt de grunder som anges i Kungl. Maj :ts
cirkulär den 17 april 1959. Efter redovisning av cirkulärets innehåll samt
läroplaner, anvisningar m. m. för de olika skolformerna konstaterar ut -

107

Kungl. Maj:ts proposition nr 55 år 1967

redningen med utgångspunkt i bl. a. en av utredningen gjord enkätundersökning
att trafikundervisningen i skolorna på flera håll uppvisar brister.
Inte minst gäller detta lärarutbildningsanstalterna och grundskolans högstadium.
Bristerna hänför sig främst till planeringen, samordningen och
det metodiska genomförandet av trafikundervisningen.

I fråga om mål och innehåll för och utformning av trafikundervisningen
i skolan anför utredningen.

Målsättningen för 5—6-åringarnas trafikundervisning i hemmet och i
förskolan bör avse en allmän försiktighet på gator och vägar samt övningar
som gångtrafikant i sådana trafiksituationer som förekommer i deras närmaste
omgivning. För förskolorna har NTF och Barnpsykologiska forskningslaboratoriet
vid Stockholms universitet framställt en lärarhandledning.

Målsättningen för utbildningen i grundskolan bör vara
för lågstadiet

att skapa ett allmänt försiktigt uppträdande i trafiken,

att öva eleverna som gångtrafikanter i olika trafikmiljöer och trafiksituationer,

att öva dem som cyklister i enklare situationer,
för mellanstadiet

att fullborda elevernas utbildning till gångtrafikanter,

att fullborda deras utbildning till cyklister,
för högstadiet

att befästa deras färdigheter som cykel- och mopedtrafikanter,

att meddela dem kunskaper motsvarande kraven i det teoretiska förarprovet.

I grundskolan bör såvitt avser årskurserna 1-—6 klassläraren alltjämt ha
huvudansvaret för trafikundervisningen. Trafikundervisningen bör på lågstadiet
ha sin tyngdpunkt inom ämnet hembygdskunskap. Det torde vara
ändamålsenligt att fortfarande låta huvudmomentet Trafikundervisning
ingå även i ämnet gymnastik.

På mellanstadiet bör trafikundervisning ingå i ämnet samhällskunskap.
Trafikundervisning bör även ingå som huvudmoment i ämnet gymnastik.

För grundskolans högstadium där trafikundervisningen f. n. förekommer
som huvudmoment endast i ämnet gymnastik föreslås trafikundervisningen
införd som huvudmoment även i samhällskunskap. Trafikundervisningsmoment
bör även behandlas i ämnena biologi, fysik och teknisk orientering.

I de gymnasiala skolformerna måste trafikfrågorna aktualiseras i betydligt
större utsträckning än vad som nu vanligen är fallet. En undervisning
som berör denna för alla medborgare väsentliga samhällsfunktion måste
beredas utrymme i framför allt de samhällsorienterande ämnena samt i
psykologi och i gymnastik. Här bör självfallet trafikundervisningens teoretiska
moment fördjupas. Med hänsyn till elevernas ålder och mognad torde

108

Kungl. Maj. ts proposition nr 55 år 1967

det vara särskilt lämpligt att behandla exempelvis sådana moment som
trafikpsykologi, alkohol och olyckor samt ansvarsfrågor och liknande. Nyheter
i trafiklagstiftningen måste särskilt uppmärksammas.

Utredningen framhåller att redovisade trafikundervisningsmoment ingående
i olika ämnen bör på lämpligt sätt inarbetas i avsnitten »anvisningar
och kommentarer» samt i »förslag till disposition av en studieplan» för
resp. ämnen och årskurser i läroplan för grundskolan. Det är också angeläget
att lärarhandledningen i trafikundervisning (skolöverstyrelsens skriftserie
nr 8) omarbetas så att den ansluter till nämnda undervisningsmoment.

Utredningen tar även upp frågan om tiden för trafikundervisningen. I
grundskolan omfattar denna undervisning i varje klass 5—7 lektioner och
två halva friluftsdagar per termin samt ges därutöver i lämplig omfattning
i anslutning till vissa ämnen. I årskurs 8 är dock under den ena terminen
trafikundervisningen på friluftsdagarna utbytt mot en sammanhängande
kurs i trafikkunskap omfattande tolv lektioner.

Utredningen anser att den för trafikundervisning i grundskolan nu anslagna
tiden bör vara tillfyllest om tiden utnyttjas effektivt och den av
utredningen föreslagna planeringen och samordningen kommer till stånd.

I olika gymnasiala skolor bör trafikfrågorna behandlas i samband med
undervisningen inom respektive ämnen. Vissa delar av trafikundervisningen
på detta stadium kan med fördel ges på »timmar till förfogande». Huvudläraren
i samhällskunskap eller annan för uppgiften särskilt intresserad
och lämplig lärare bör svara för att en tidsmässig samordning av de till
olika ämnen hörande trafikundervisningsmomenten kommer till stånd.

Då det är synnerligen angeläget att alla åtgärder vidtas som kan stärka
och ge stadga åt trafikundervisningen samt medverka till att den bedrivs
under varje årskurs, bör enligt utredningen föreskrifter om betygsanteckning
utfärdas. Särskilda trafikantprov till ledning för bedömning av elevernas
kunskaper och färdigheter bör utarbetas centralt för årskurserna 3, 6
och 9 och, i likhet med nuvarande standardprov, ställas till lärarnas förfogande.
Provet för årskurs 3 bör i huvudsak avse uppträdandet som gångtrafikant,
för årskurs 6 färdigheter som cykeltrafikant och därtill hörande
allmänt trafikkunnande samt för årskurs 9 teoretiska kunskaper motsvarande
vad som krävs för erhållande av körkort. De elever som med tillfredsställande
resultat genomgått prov får således anteckning därom i respektive
termins- och slutbetyg. Särskilda krav på utformningen av trafikantprovet
i årskurs 9 ställs. De elever som klarar detta prov skulle enligt
utredningens förslag få rätt att påbörja förarutbildning i trafikskola
vid fyllda 17 år. Elever som inte med tillfredsställande resultat genomgått
fastställda prov men deltagit i trafikundervisningen får anteckning om deltagandet
på vårterminsbetygen. Även eleverna i årskurserna 2, 4, 5, 7 och 8
bör erhålla sådan anteckning på respektive vårterminsbetyg.

109

Kungl. Maj:ts proposition nr 55 år 1967

Utredningen tar i ett särskilt avsnitt upp lärarfrågor m.m.

Då enligt utredningens förslag trafikundervisningen av pedagogiska skäl
bör ingå i flera ämnen avvisar utredningen tanken på särskilda lärare för
denna undervisning som alltså huvudsakligen bör åvila ordinarie klassoch
ämneslärare.

Under hänvisning till den vid flertalet lärarutbildningsanstalter otillräckliga
trafikundervisningen föreslår utredningen att åtgärder snarast vidtas
i syfte att åstadkomma en allsidig förstärkning av undervisningen i trafikfrågor
med sikte på såväl ämnesfördjupning som metodik och praktik. Det
bör ankomma på skolöverstyrelsen att avgöra hur en förstärkt trafikundervisning
skall inordnas i lärarutbildningen samt i samråd med trafikmyndigheten
uppgöra och fastställa planer för undervisningen. Trafikutbildningen
förutsätts medtagen i läroplan för lärarutbildningen. Enligt utredningen
är det även önskvärt att på avgångsbetyget vid lärarutbildningsanstalterna
anteckning sker om genomgången godkänd utbildning i ämnet
trafikkunskap.

Med hänsyn till att den trafikfostrande verksamheten särskilt inom
grundskolan inte bara är omfattande utan också synnerligen mångskiftande
föreslår utredningen vidare att inom varje rektorsområde — alternativt
skolenhet, beroende på lokala förhållanden — inrättas en tjänst som
huvudlärare för trafikundervisning (skolans trafiklärare). Denne lärare
skall svara för samordning och planering av trafikundervisningen.

Vid sidan av lärarpersonalen måste medverkan i trafikundervisningen
ske från viss expertis. Utredningen uppmärksammar här särskilt polisens
medverkan och framhåller att polisens insatser måste samordnas med lärarnas
undervisning och bör omfatta minst en timme per termin och klass.
I årskurserna 6 och 9 dock minst det dubbla. En god information och en
fortlöpande samverkan mellan hem och skola är förutsättningar för att
undervisningen skall resultera i fasta trafikvanor och ett hänsynsfullt uppträdande
i trafiken. Lämpligt informationsmaterial härför bör utarbetas.

Utredningen uppmärksammar även behovet av hjälpmedel m.m. för såväl
de teoretiska studierna som för de praktiska övningarna. Lärarna måste
ha tillgång bl. a. till alla de olika författningar som på ett eller annat sätt
berör trafiken och trafikförhållandena. En lärobok i trafikkunskap bör
tillhandahållas eleverna på samma villkor som gäller för övriga läroböcker.
I en sammanställning redovisas hjälpmedel som anses nödvändiga i skolornas
utrustning för trafikundervisning. Det är enligt utredningens mening
angeläget att kommunerna uppmärksammar behovet av permanenta trafikgårdar.
Utredningen framhåller vidare att skolradion och skoltelevisionen
med stor effektivitet bör kunna användas i trafikundervisningens tjänst.

När det gäller högre skolmyndigheters medverkan konstaterar utredningen
att den intensifiering av trafikundervisningen som utredningen förordat
kräver insatser på regional och central nivå inom skolväsendets område.

Kungl. Maj:ts proposition nr 55 år 1967

En konsultativ verksamhet i sammanhanget bör sålunda åvila länsskolnämnderna
genom deras konsulentorganisation. För ändamålet anses böra
beräknas en arbetsinsats motsvarande en halvtidstjänst.

Det yttersta ansvaret för trafikundervisningen i skolorna anser utredningen
självfallet böra åvila skolöverstyrelsen. På överstyrelsen bör i anslutning
härtill ankomma att nogsamt följa trafikens utveckling och förhållanden
samt att hålla sig väl underrättad om rön och erfarenheter på området.
Skolöverstyrelsen bör också i samverkan med trafikmyndigheten ha att
utfärda bestämmelser, anvisningar och handledningar för undervisningen
samt att tillse att lämplig undervisningsmateriel står till förfogande.

På skolöverstyrelsen bör ankomma att framlägga förslag till erforderliga
kompletteringar till kursföreskrifterna. Styrelsen bör vidare i lämplig
omfattning inarbeta trafikundervisningsmoment för vederbörliga ämnen
i olika studieplaner in. in. samt därtill hörande anvisningar och kommentarer.

Nu gällande anvisningar och handledning i trafikundervisning bör omarbetas
så att de ansluter till de nya riktlinjerna för trafikundervisningen.

En väsentlig uppgift för skolöverstyrelsen bör vidare vara att verka för
framställande och tillhandahållande av hjälpmedel i undervisningen. Med
hänsyn till de väsentliga uppgifter såvitt avser trafikundervisningen som
bör åvila skolöverstyrelsen föreslår utredningen att det inom skolöverstyrelsen
inrättas en konsulenttjänst för ifrågavarande uppgifter.

Slutligen förordar utredningen, att under en övergångsperiod av förslagsvis
två år särskilda utbildningskurser (kompletteringskurser) anordnas.
Detta bör ske i sådan omfattning att minst en lärare från varje rektorsområde/
skolenhet erhåller en lämpligt avpassad påbyggnad på tidigare
genomgången utbildning i trafikkunskap.

Då många av nu verksamma lärare visat intresse för fortbildning i
trafikkunskap men synes ha svårigheter med trafikundervisningens uppläggning
och genomförande bör enligt utredningen fortbildningsverksamhet
av olika slag på detta område erhålla prioritet.

Yttranden

Utredningens förslag angående skolans trafikundervisning har helt tillstyrkts
eller lämnats utan erinran av väg- och vattenbyggnadsstgrelsen,
länsstyrelserna i Kalmar, Älvsborgs och Västerbottens län, SAF, Svenska
transportarbetareförbundet, RLF, Svenska droskbilägareförbundet, Svenska
kommunalarbetareförbundet och Svenska lasttrafikbilägareförbundet.

Tillstyrkan föreligger även från länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus
län samt Kristianstads län ävensom KAK, MHF och M, vilka dessutom finner
starka skäl för att trafikundervisningen görs till särskilt ämne på skolschemat.

Statens högertrafikkommission anför att ett av skolöverstyrelsen inför

Kungl. Maj:ts proposition nr 55 år 1967

genomförandet av högertrafik avgivet förslag i huvudsak överensstämmer
med utredningens.

Den helt övervägande delen av övriga remissinstanser har tillstyrkt föreslagna
principer och målsättning även om de framfört avvikande
synpunkter i vissa avseenden. Sålunda uttalar skolöverstyrelsen att
målen för grundskolan i stort sett är acceptabla. Emellertid pågår översyn
av grundskolans läroplan varför styrelsen — som i och för sig godtar förslagen
angående de ämnen, i vilka trafik bör ingå som huvudmoment och
behandlas i råd och anvisningar -—- avstyrker att frågan behandlas i förevarande
sammanhang isolerad från övrigt läroplansarbete.

Enligt rikspolisstyrelsen bör trafikkunskap utgöra särskilt undervisningsämne
och därför schemaläggas. Svenska röda korset ifrågasätter om splittringen
på en mångfald läroämnen är nödvändig.

Kritik förekommer mot förslaget att trafikundervisningen i grundskolan
skulle syfta till att eleverna i årskurs 9 avlägger prov motsvarande de teoretiska
kunskaperna för körkort för fordonsklass A. Statens biltrafiknämnd
finner att man därigenom inte uppnår den åsyftade integrationen mellan
teori och praktik i körkortsundervisningen. Det räcker om man i skolan
lär in de allmänna trafikreglerna som varje medborgare bör känna till medan
för körkort erforderliga teoretiska kunskaper bör hänföras till trafikskoleutbildning.
Svenska stadsförbundet framför liknande synpunkter.
Länsstyrelsen i Kronobergs län, Svenska kommunalarbetareförbundet och
Näringslivets trafikdelegation anser det inte nödvändigt att ge eleverna all
den mera speciella kunskap om bilar som behövs för körkortsprov. Motorbranschens
riksförbund anser att undervisningen tills vidare endast bör
avse allmänna trafikregler.

Några remissinstanser, som tillstyrker målsättningen för grundskolans trafikundervisning,
uttalar tvivel om den anslagna tiden är tillräcklig. Så är
fallet med KAK, MHF, M, Svenska lasttrafikbilågareförbundet och FPU.
Skolöverstyrelsen däremot uttalar att den för grundskolan föreslagna tiden
är tillräcklig.

Beträffande den sammanhängande kursen i årskurs 8 konstaterar skolöverstyrelsen
att den på grund av svårigheterna att på högstadiet anordna
insprängda särskilda kurser genomförts i endast ett fåtal kommuner. De
tolv lektionerna bör därför fördelas över hela läsåret.

NTF som i princip tillstyrker förslaget föreslår att i målsättningen redan
på lågstadiet bör ingå beteendet som bilpassagerare. CUF förordar att undervisningen
även omfattar framförande av moped i de åldrar där detta är
tillåtet.

KAK och MHF finner önskvärt att den frivilliga verksamheten i trafiklekskolorna
utvidgas genom utökat stöd, exempelvis från kommunernas
sida. M förordar ökat stöd åt undervisning av barn på förskolestadiet.

112

Kungl. Maj.ts proposition nr 55 år 1967

Beträffande trafik undervisningens utformning godtar
skolöverstyrelsen ämnesinnehållet på låg- och mellanstadierna. Men på högstadiet
är målet teoretiska kunskaper för körkort för fordonsklass A för
högt satt. Den teoretiska delen är indelad i tre skeden, varav skedena II
och III skall kunna anknytas till tillämpningsövningar under körutbildningen.
Flera avsnitt därav bör för att bli meningsfyllda anknytas till tilllämpningsövningar
med bil. Därförutan kan vissa avsnitt bli ointressanta
för många elever. Förslaget om centralt utarbetade trafikantprov för årskurserna
3, 6 och 9 anser sig skolöverstyrelsen inte utan vidare överväganden
kunna godta. Skolans trafikfoslrande undervisning bör — utom meddelande
av kunskaper och färdigheter — lära eleverna hänsyn till medtrafikanter
genom respekt och förståelse för lag och förordning. Elevernas
allmänna trafikbeteende kan sålunda ej mätas vid trafikprov. Även om proven
kan utformas som standardprov eller liknande, avstyrker överstyrelsen
att proven utformas och används för att ge eleverna differentierade betyg
i trafikfärdighet. Förslaget är inte förenligt med för grundskolans arbete
gällande principer. Betygen skall nämligen ange elevernas kunskaper och
färdigheter i förhållande till riksmedeltalet för resp. årskurs. Utredningens
förslag innebär återgång i ett av skolans moment till betygsättning enligt
en s. k. absolut skala. Överstyrelsen är däremot villig överväga förslaget
om särskilda betygsanteckningar om genomgången trafikundervisning. Länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län anför liknande synpunkter som skolöverstyrelsen
på betygsättningen och anser att godtagbara resultat bör
kunna uppnås på låg- och mellanstadierna utan särskilda prov.

Utredningens förslag i lärar frågor vinner tämligen allmän anslutning.
Skolöverstyrelsen konstaterar behov av en väsentlig förbättring av
lärarutbildning och undervisningsmetoder. Lärarutbildningssakkunniga har
även i sitt betänkande »Studieplaner för lärarutbildning» föreslagit en utvidgad
utbildning i trafikkunskap och föreslår bl. a. under två år särskilda
utbildningskurser i trafik så att minst en lärare från varje rektorsområde/
skolenhet får lämplig påbyggnad. Skolöverstyrelsen erinrar även om att
den hos högertrafikkommissionen begärt att inför övergången till högertrafik
1 800 kontaktlärare i trafik utbildas.

Sveriges läkarförbund och statens trafiksäkerhetsråd finner lämpligt att
de erfarenheter, som vinns vid trafikutbildning i trafikskolorna, nyttiggörs
vid undervisningen i de allmänna skolorna. Försvarets motorklubb anser
det vara en grundförutsättning för undervisningen att läraren har körkort
för fordonsklass A.

KAK och MHF finner den föreslagna tiden för lärarutbildning vara för
knapp.

TCO anser att de särskilda trafikkunskaper som behövs för lärare i olika
ämnen bör ingå som obligatoriska delar i utbildningen i dessa ämnen.

113

Kungl. Maj:ts proposition nr 55 år 1967

Beträffande de föreslagna fortbildningskurserna för lärare
framhåller TCO att det alltid är samhällets skyldighet att tillse att erforderliga
fortbildningsmöjligheter finns. Därför bör begränsning av tiden för
dessa kurser till en övergångstid av två år inte ske.

Beträffande förslaget om en huvudlärare inom varje rektorsområde/skolenhet
finner statskontoret att en sådan lärare skulle innebära
ökad stadga och effektivitet åt undervisningen. Däremot anser statens biltrafiknämnd
att behovet av huvudlärare kan ifrågasättas, särskilt om trafikundervisningen
begränsas i förhållande till utredningens förslag. Länsstyrelsen
i Östergötlands län ifrågasätter också detta förslag och uttalar
att polispersonal i viss utsträckning torde kunna ersätta huvudlärare. Även
Motorbranschens riksförbund är negativt till förslaget.

Medverkan av polis i undervisningen tillstyrks av flera remissinstanser.
Så är fallet med skolöverstyrelsen, länsstyrelsen i Kristianstads
län, TCO och Folkrörelsernas trafikskoleförbund. Länsstyrelsen i Värmlands
län föreslår att uppgiften överflyttas från polisdistriktens trafikavdelningar
till länstrafikgrupperna som har större resurser. Länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län anför att omorganisationen av polisväsendet har spolierat
den uppbyggda verksamheten och hittills medfört avsevärt försämrade förhållanden
för trafikundervisningen.

Skolöverstyrelsen och TCO understryker behovet av hjälpmedel.
Cykel- och mopedfrämjandet ifrågasätter om inte hjälpmedel även
för förskolebarnens trafikundervisning bör framtagas genom skolöverstyrelsen
och dess trafikkonsulenter. Svenska röda korset finner att komplettering
för utbildningen i första hjälp bör ske med den materiel som Röda
Korset i samarbete med motororganisationerna framtagit.

Beträffande trafikgårdar finner länsstyrelsen i Jämtlands län önskvärt
med en eller flera permanenta sådana i varje kommun, öppna för skolor
och trafikskolor men även för enskilda personers träning.

Vad angår förslaget om trafik konsulenter vid länsskolnämnderna
och skolöverstyrelsen finner statskontoret att det är nödvändigt att det
inom länsskolnämnderna finns en särskild befattningshavare som har ansvaret
för trafikundervisningen. Statskontoret anser dock att tillräckligt
underlag saknas för att bedöma om inte göromålen kan läggas på någon
redan befintlig befattningshavare. Om detta inte är möjligt vill statskontoret
inte motsätta sig att den föreslagna konsulentorganisationen successivt
byggs ut. Mot en konsulent vid skolöverstyrelsen har statskontoret ingen
erinran.

Skolöverstyrelsen anför att den i sin framställning till högertrafikkommissionen
angående åtgärder inför övergången till högertrafik begärt ifrågavarande
konsulentorganisation. Dock vill överstyrelsen inte för närvarande
ta ställning till om varje länsskolnämnd även efter uppföljningen
8 — Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 saml. Nr 55

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 55 år 1967

av övergången till högertrafik bör ha en särskild konsulent speciellt avdelad
för trafikfrågor. Ytterligare överväganden krävs i samband med ny
länsindelning.

Departementschefen

I vårt motoriserade samhälle behöver varje trafikant redan vid tidig ålder
ett betydande mått av trafikkunskap. Redan i förskolan och i hemmet bör
barnen därför få viss trafikfostran. Under skolgången bör sedan eleverna
fortlöpande ges en ändamålsenlig till elevernas mognad anpassad trafikundervisning.
Härför behövs en för ändamålet utbildad lärarkår men också
medverkan av expertis utifrån. Jag tillmäter bl. a. polisens medverkan vid
trafikundervisningen i skolan stor vikt. Hjälpmedel av skilda slag bör
användas. En särskild lärobok i trafikkunskap, ett bättre utnyttjande av
skoltelevisionen och skolradion vid trafikundervisningen och bättre tillgång
till trafikgårdar är sådant som i väsentlig grad kan underlätta skolans trafikundervisning.
Såsom utredningen påvisat är den trafikutbildning som
nu ges i skolorna skiftande och delvis bristfällig.

Utredningens förslag i fråga om mål och innehåll för och
utformning av trafikundervisningen i skolan kan
förutsättas leda till att eleverna får en mera omfattande och meningsfylld
trafikundervisning. Utredningen anger kunskapskraven i grundskolans
sista klass till vad som krävs i det teoretiska förarprovet. Som jag tidigare
anfört bör åldersgränsen för övningskörning sänkas från 18 år till 17 år
och 9 månader. Torts att övningskörning sålunda får börjas tidigare skulle
Utredningens förslag om teoriundervisning för körkort i grundskolans sista
klass innebära att tiden mellan teoriundervisning och övningskörning i allmänhet
skulle bli minst två år. Detta finner jag inte lämpligt. Körkortsteorin
innehåller därtill åtskilliga moment som naturligen bör anknytas
till tillämpningsövningar med bil och som kan inläras på ett meningsfyllt
sätt enbart vid integration mellan teori och praktik. Jag föreslår i likhet
med ett flertal remissinstanser att trafikutbildningen på grundskolans högstadium
ges en mera allmän inriktning utan någon mera omfattande ändring
av det mått av kunskaper som utredningen ansett att eleverna skall
ha då de lämnar grundskolan. Vad utredningen i övrigt föreslagit under
förevarande punkt kan jag i allt väsentligt ansluta mig till.

Liksom utredningen anser jag det vara värdefullt med betygsanteckningar
om genomgången trafikundervisning i grundskolan. Jag förutsätter att
skolöverstyrelsen utarbetar föreskrifter om sådana anteckningar i former
som överensstämmer med de principer som gäller för grundskolans arbete.

Skolöverstyrelsen har att i samband med pågående översyn av grundskolans
läroplan tillse att en förstärkt trafikundervisning på lämpligt sätt
inordnas i skolutbildningen och att uppgöra planer för denna undervisning.

115

Kungl. Maj:ts proposition nr 55 år 1967

Det är likaledes en uppgift för skolöverstyrelsen att åstadkomma en allsidig
förstärkning av undervisningen i trafikfrågor vid lärarutbildningsanstalterna
med sikte på såväl ämnesfördjupning som metodik och praktik.
Skolöverstyrelsen har även att verka för att nu verksamma lärare, vilkas
elevundervisning innefattar trafikfrågor, bereds möjligheter till erforderlig
fortbildning i trafikkunskap.

Utredningen har också för effektivering av trafikundervisningen i skolan
föreslagit vissa personalförstärkningar m. m. Den särskilda trafikutbildning
som ansetts påkallad inför övergången till högertrafik har medfört
att man temporärt ordnat med sådana personalförstärkningar. Trafilcutbildningskurser
för lärare har också hållits. Den inför övergången till
högertrafik förstärkta trafikundervisningen leder till att man inom skolorganisationen
får vidgade erfarenheter och en i trafikfrågor mera kunnig
lärarkår.

Det är angeläget att det sörjs för att den för såväl samhället som den
enskilda individen betydelsefulla trafikundervisningen i skolan sker på ett
effektivt och meningsfyllt sätt. Huruvida några permanenta organisatoriska
åtgärder av det slag utredningen föreslagit bör vidtas är jag inte
beredd att nu ta ställning till. Denna fråga bör penetreras i anslutning till
arbetet med den närmare utformningen av trafikundervisningen.

Vid det av mig föreslagna trafiksäkerhetsverket kommer experter på
skilda slag av trafikfrågor att finnas. Självfallet kommer skolöverstyrelsen
att vid behandling av trafikutbildningsfrågor samråda med detta verk.

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 55 år 1967

IV. Hemställan

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj :t

1. föreslår riksdagen att besluta att den 1 januari 1968 skall inrättas en
central förvaltningsmyndighet med namnet statens trafiksäkerhetsverk i
huvudsaklig överensstämmelse med vad jag har förordat i det föregående,

2. föreslår riksdagen att besluta att den 1 januari 1968 skall inrättas
en myndighet med namnet transportnämnden i huvudsaklig överensstämmelse
med vad jag har förordat i det föregående,

3. föreslår riksdagen att bemyndiga Kungl. Maj :t att på personalförteckning
för statens trafiksäkerhetsverk föra upp tjänster på löneplan G i enlighet
med vad jag har föreslagit i det föregående,

4. föreslår riksdagen att bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga de övergångsanordningar
som fordras med anledning av inrättandet av statens
trafiksäkerhetsverk och transportnämnden,

5. bereder riksdagen tillfälle att avge yttrande med anledning av vad jag
har anfört rörande körkort och trafikutbildning,

6. föreslår riksdagen godkänna av mig förordade grunder för statsbidrag
till förhyrning av stadigvarande undervisningsmateriel vid yrkesskolor,

7. föreslår riksdagen att för budgetåret 1967/68 avseende tiden den 1
juli—den 31 december 1967 på driftbudgeten under sjätte huvudtiteln anvisa a)

till Statens bilinspektion: Avlöningar ett förslagsanslag av 553 000 kr.,
att avräknas mot automobilskattemedlen,

b) till Statens bilinspektion: Omkostnader ett förslagsanslag av 161 000
kr., att avräknas mot automobilskattemedlen,

c) till Statens bilinspektion: Uppdragsverksamhet ett förslagsanslag av
2 822 000 kr., att avräknas mot automobilskattemedlen,

d) till Statens biltrafiknämnd: Avlöningar ett förslagsanslag av 613 000
kr., att avräknas mot automobilskattemedlen,

e) till Statens biltrafiknämnd: Omkostnader ett förslagsanslag av 61 000
kr., att avräknas mot automobilskattemedlen,

8. föreslår riksdagen att för budgetåret 1967/68 avseende tiden den 1
januari—den 30 juni 1968 på driftbudgeten under sjätte huvudtiteln anvisa

a) till Statens trafiksäkerhetsverk: Förvaltningskostnader ett förslagsanslag
av 906 000 kr., att avräknas mot automobilskattemedlen,

b) till Statens trafiksäkerhetsverk: Uppdragsverksamhet ett förslagsanslag
av 3 993 000 kr., att avräknas mot automobilskattemedlen,

c) till Transportnämnden: Förvaltningskostnader ett förslagsanslag av
274 000 kr., därav tre fjärdedelar att avräknas mot automobilskattemedlen,

117

Kungl. Maj:ts proposition nr 55 år 1967

d) till Vissa kostnader för arbetstidsinspektion ett förslagsanslag av
478 000 kr., att avräknas mot automobilskattemedlen,

9. föreslår riksdagen att till Vissa kostnader för utbildning av trafikskolepersonal
för budgetåret 1967/68 på driftbudgeten under sjätte huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av 1 600 000 kr., att avräknas mot automobilskattemedlen.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar
Hans Maj:t Konungen att till riksdagen skall avlåtas proposition
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Britta Gyllensten

9 — Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr 55

118

Kungi. Maj:ts proposition nr 55 år 1967

Bilaga 1

Tablå över departementschefens förslag till huvudorganisation för statens

trafiksäkerhetsverk

7 Distrikt

Förvaltnings sektion -

Informations sektion -

Utrednings sektion -

Typbesiktnings sektion -

Allmän sektion

Inspektions sektion -

Trafik sektion -

Kanslibyrån

Trafik- och
informationsbyrån

Körkortsbyrån

Fordonsbyrån

Generaldirektören

Styrelsen för statens
trafiksäkerhetsverk -

Ilungl. Maj:ts proposition nr 55 år 1967

119

Bilaga 2

Tablå över departementschefens förslag till organisation för transportnämnden

KANSLI

RÅDGIVANDE

DELEGATION

TRANSPORT NÄMNDEN Ordförande

och fyra
ledamöter

I rådgivande delegationen ingår företrädare
för:

överbefälhavaren
postverket
statens järnvägar
statens vägverk
sjöfartsverket
luftfartsverket
statens jordbruksnämnd
överstyrelsen för ekonomisk försvarsberedskap civilförsvarsstyrelsen -

Kansli:

1 Avdelningsdirektör................ B 6

2 Byrådirektörer ..................A 30

1 Byrådirektör .................... A 26

3 Förste byråsekreterare............ A 23

1 Assistent ........................ A17

1 Kontorsskrivare .................. A13

1 Kansliskrivare .................. A 11

1 Kontorsbiträde ..................A 3/9

Bilaga 3 °

Tablå över departementschefens förslag till personalorganisation för statens trafiksäkerhetsverk

Trafik- och informationsbyrån

Byråchef ................ Cl

Trafiksektion

Avdelningsdirektör ...... B 5

Byrådirektör ............ A 30

Byrådirektör ............ A26

Förste byråingenjör...... A 23

Amanuens/byråsekr.....A18/22

Byråingenjör ............ A 21

Tekniker ................ A15

Kontorsskrivare.......... A 13

Kansliskrivare .......... All

Biträde ................ A 3/9

Informationssektion

Avdelningsdirektör ...... B 5

Byrådirektör ............ A 26

Assistent ................ A 17

Kansliskrivare .......... All

Generaldirektör

Kontorsskrivare

Fordonsbyrån
Byråchef ................	Cl
Inspektionssektion
Avdelningsdirektör ......	B 5
Byrådirektör ............	A 28
Förste byråingenjör......	A 23
Byråinspektör ..........	A 19
Kansliskrivare ..........	A 11
Utredningssektion
Byrådirektör ............	A 28
Förste byråingenjör......	A 23
Assistent ................	A 17
Biträde ................	A 3/9
Typbesiktnings-
sektion
Trafikinspektör ..........	A 28
Trafikinspektör..........	A 26
Bilinspektör ............	A 21
Bilinspektör ............	A 21
Bitr. bilinsp.............	A 15
Ingenjör högst ..........	A 17
Tekniker ................	A 13
Tekniker ................	A 11
Tekniker ................	A 9
Biträde ................	A 3/9

Cp 5
A 13

Körkortsbyrån
Byråchef ............	____ Cl
Byrådirektör ........	.... A 30
Amanuens/byråsekr. . .	. . A18/22
Byråassistent ........	.. . . A 19
Kansliskrivare ...... 5	____ A 11
Distrikten
7 Trafikinsp.......	____ A 26
8 Bilinspektörer	.... A 23
14 Bilinspektörer	____ A 21
7 Bilinspektörer . . . .	. . . . A 17
22 Förste trafikassistenter A 17
53 Trafikassistenter	____ A 15
18 Trafikassistenter	____ A 13
7 Kansliskrivare	. . . . All
41 Biträden .........	... A 3/9
177

Kanslibyrån
Byråchef ..............	. . Cl
Allmän sektion
Avdelningsdirektör	. . B5
Byrådirektör ..........	. . A 28
Byråassistent ..........	. . A 19
Biträde ..............	. . A 3/9
F örvaltningssektion
Byrådirektör ..........	. A 30
Byrådirektör . . ........	. . A 26
Kamrer ..............	. . A 19
Assistent ..............	. . A 17
Kontorsskrivare (re-
gistrator) ..........	. . A 13
Expeditionsförman	. . A 11
Kansliskrivare ........	..All
Expeditionsvakt högst . .	. . A 9
Biträde ..............	. . A 3/9
Biträde ..............	. . A 3/9

Antal tjänstemän

Centralt.................. 60

Distrikten ................ 177

237

Kungl. Maj:ts proposition nr 55 år 1967

Kungl. Maj:ts proposition nr 55 år 1967 121

Innehållsförteckning

I. Inledning....................................................... 3

II. Ny trafiksäkerhetsmyndighct man................................... 5

Nuvarande organisation........................................... 5

Trafiksäkerhet och väghållning................................... 5

Yrkesmässig trafik in. m.................... 9

Översikt över vissa myndigheter m.fl. och deras arbetsuppgifter inom

trafiksäkerhetsområdet.......................................... 10

Vissa myndigheter med uppgifter rörande trafiktillstånd m.m......... 13

Förslag rörande ett statligt trafikverk............................... 14

Trafiksäkerhetsfunktioner....................................... 14

Vissa trafikpolitiska funktioner................................... 17

Trafikmyndigheten............................................. 17

Centrala civila transportkommittén................................. 23

Yttranden....................................................... 25

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens anslagsframställning avseende statens

bilinspektion för budgetåret 1967/68................................ 35

Statens biltrafiknämnds anslagsframställning för budgetåret 1967/68.... 37

Departementschefen.............................................. 37

III. Körkort och trafikutbildning m.m................................... 51

Differentiering av körkort

Bilförarutredningen............................................. 51

Yttranden..................................................... 55

Departementschefen.................................. 59

Körkortsålder m.m.

Bilförarutredningen............................................. 62

Yttranden..................................................... 66

Departementschefen............................................ 70

Förarutbildning

Bilförarutredningen............................................. 72

Yttranden..................................................... 79

Departementschefen............................................ 85

Förarprov

Bilförarutredningen............................................. 88

Yttranden..................................................... 92

Departementschefen............................................ 95

Personalutbildning

Bilförarutredningen............................................. 96

Yttranden..................................................... 99

Departementschefen............................................ 102

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 55 år 1967

Körkortsregistrering

Bilförarutredningen............................................. 104

Yttranden..................................................... 105

Departementschefen............................................ 105

Trafikundervisningen i skolan

Bilförarutredningen............................................. 106

Yttranden..................................................... 110

Departementschefen............................................ 114

IV. Hemställan...................................................... 116

Bilaga 1. Tablå över departementschefens förslag till huvudorganisation för

statens trafiksäkerhetsverk.................................. 118

Bilaga 2. Tablå över departementschefens förslag till organisation för transportnämnden
.................. 110

Bilaga 3. Tablå över departementschefens förslag till personalorganisation för

statens trafiksäkerhetsverk.................................... 120