Kungl. Maj:ts proposition nr 47 år 1967
1
Nr 47
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den 1 december
1959 (nr 507) om allmän varuskatt; given Stockholms
slott den 24 februari 1967.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till förordning angående ändring i förordningen
den 1 december 1959 (nr 507) om allmän varuskatt.
GUSTAF ADOLF
G. E. Sträng
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås vissa tekniska ändringar beträffande den allmänna
varuskatten i enlighet med vad som nämnts i prop. 1967: 7. De föreslagna
ändringarna är avsedda att träda i kraft den 1 september 1967. 1
1 Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr 47
2
Kungi. Maj:ts proposition nr kl år 1967
Förslag
till
Förordning
angående ändring i förordningen den 1 december 1959 (nr 507) om allmän
varuskatt
Härigenom förordnas, att 18 § 3 mom. förordningen den 1 december 1959
om allmän varuskatt samt anvisningarna till 9 och 18 §§ samma förordning1
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
18 §.
3 mom. Skatt beräknas endast
på 60 procent av den skattepliktiga
omsättningen till den del denna avser
tillhandahållande eller uttag ur
rörelse av monteringsfärdiga hus eller
av fabrikstillverkad betongmassa.
Skatt beräknas enligt samma
grunder i fråga om tillhandahållande
eller uttag ur rörelse av komplett
maskin eller annat komplett inventarium
under förutsättning
att inventariets beskattningsvärde
är lägst femhundra kronor,
att tillhandahållandet eller uttaget
sker för stadigvarande användning
i jordbruk, skogsbruk, rörelse
eller annan yrkesmässig verksamhet,
samt att inventariet med hänsyn
till sin varaktighet utgör sådan anläggningstillgång
som normalt enligt
punkt 3 a av anvisningarna till 29 §
kommunalskattelagen är föremål för
årliga värdeminskningsavdrag eller
skulle varit föremål för sådana avdrag,
om inkomsten av verksamheten
utgjort inkomst av rörelse.
Med tillhandahållande---yrkesmässig verksamhet.
(Se vidare anvisningarna.) (Se vidare anvisningarna.)
1 Senaste lydelse av 18 § 3 mom. se 1965: 75, av anvisningarna till 9 § se 1959: 507 samt av
anvisningarna till 18 § se 1965: 157.
3 m o m. För rörelse, i vilken ingår
tillhandahållande av monteringsfärdiga
hus, skall skatten, i vad avser
tillhandahållande och uttag ur
rörelse av sådana hus, beräknas allenast
å 60 procent av den eljest
skattepliktiga omsättningen.
Enligt samma grunder skall skatten
beräknas för annan rörelse i vad
avser tillhandahållande och uttag
av fabrikstillverkad betongmassa
samt av maskiner och andra döda
inventarier med en beräknad varaktighetstid
av mer än tre år för stadigvarande
användning i jordbruk,
skogsbruk, rörelse eller annan yrkesmässig
verksamhet.
3
Kungl. Maj.ts proposition nr 47 år 1967
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
Anvisningar
till
Med varor förstås materiella
ting av lös egendoms natur. Hit räknas
icke blott färdigställda varor
och delar därav utan i förekommande
fall även halvfabrikat och råvaror.
Till varor hänföres icke gas,
som tillhandahålles i ledningar, ej
heller vatten från vattenverk eller
elektrisk kraft.
Handlingar, vilkas värde grundar
sig å rättigheter av olika slag — såsom
aktier, obligationer, biljetter,
lottsedlar och presentkort — äro icke
vad gäller dylikt värde att anse
som varor. Däremot skola sådana
handlingar, då de försäljas såsom
trycksaker, anses såsom varor.
Franlcotecken, sedlar och mynt, som
äga samlarvärde, äro att hänföra till
varor.
Fast egendom — härmed förstås
jämlikt 6 § vad som enligt kommunalskattelagen
är att anse såsom fastighet
— utgör icke vara. Borttages
från fastighet tillbehör, inredning
eller andra beståndsdelar, bliva dessa
dock att hänföra till varor.
till
Avdragsrätt enligt---allmän
Med material-----ett år
Till material —• — -— tvättjänst, s,
Med monteringsfärdiga hus--
Till maskiner eller andra
inventarier som angivas i
18 § 3 mom. andra stycket hänföras
personbilar och sådana med skåp-,
stationsvagns- eller personbilskarosseri
utrustade lastbilar, vilkas tjänstevikt
ej överstiger 1 800 kilogram,
endast om de åro avsedda att nyttjas
i yrkesmässig trafik. Till maskiner
eller andra inventarier räknas
9 §.
Med vara förstås enligt denna
förordning materiellt ting som icke
utgör fastighet. Vcid som bör åsättas
särskilt maskinvärde vid fastighetstaxering,
s. k. fast maskin, anses
icke som fastighet utan som vara.
Detsamma gäller fastighetstillbehör
eller annat dylikt, då det borttages
från fastigheten.
Till fastighet räknas enligt
denna förordning vad som enligt
kommunalskattelagen är att hänföra
till fastighet utom fast maskin.
Såsom fastighet anses även alltid sådan
ledning i, på eller över marken
för överföring av elektrisk kraft,
gas, vatten eller värme, för transport
av oljeprodukter, för teleförbindelser
eller för jämförligt ändamål,
som icke ingår i fast maskin eller
annat inventarium.
Gas som tillhandahålles i ledning,
vatten från vattenverk och elektrisk
kraft räknas icke som vara. Aktie,
obligation, biljett, lottsedel, presentkort
och annan jämförlig handling
anses som vara endast då den tillhandahålles
som trycksak. Frimärken,
sedlar, mynt och dylikt äro att
hänföra till varor endast då de uppenbarligen
äro avsedda för samlarändamål.
18 §.
varuskatt.
, k. utbytestvätt.
— sätt färdigmonterade.
Till maskin eller annat
inventarium som anges i 18 §
3 mom. andra stycket hänföres personbil
och sådan med skåp-, stationsvagns-
eller personbilskarosseri
utrustad lastbil, vars tjänstevikt ej
överstiger 1 800 kilogram, endast om
den är avsedd att nyttjas i yrkesmässig
trafik. Till maskin eller annat
inventarium enligt 18 § 3 mom.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 47 år 1967
(Nuvarande lydelse)
vid tillämpning au 18 § 3 mom. även
reservdelar, verktyg eller tillbehör
som normalt ingå i leverans av sådana
inventarier.
(Föreslagen lydelse)
andra stycket räknas även sådana
delar, verktyg eller tillbehör som i
normal omfattning tillhandahållas
med inventariet. Detsamma gäller
även annan del om den utgör ett
komplett inventarium, t. ex. motor
till en arbetsmaskin, och dess beskattningsvärde
är lägst 500 kronor.
Vid tillämpning av 18 § 3 mom.
andra stycket inräknas i den skattepliktiga
omsättningen även vederlag
för montering eller annat arbete
med avseende på varan hos köparen.
Vid tillhandahållande av fast
maskin inräknas dock icke vederlag
som är att hänföra till arbete direkt
på fastighet, dvs. på mark eller
byggnad.
Denna förordning träder i kraft den 1 september 1967.
Kungl. Maj:ts proposition nr 47 år 1967
5
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans
Maj.t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den
24 februari 1967.
N ärvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden
Sträng, Lange, Kling, Edenman, Holmqvist, Aspling, Palme, Sven-Eric
Nilsson, Lundkvist, Gustafsson, Geijer, Odhnoff.
Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om tekniska ändringar
i förordningen om allmän varuskatt och anför.
f årets finansplan aviserades vissa åtgärder på beskattningens område och
i prop. 1967: 7 framlades förslag till sådana författningsändringar, som dessa
åtgärder påkallade. Vid behandlingen av den föreslagna höjningen av den
allmänna varuskatten till 10 % framhöll jag emellertid också, att den reduceringsregel,
som den 1 juli 1965 infördes i syfte att eliminera effekten av
den då höjda skattesatsen på näringslivets maskininvesteringar, medfört
vissa problem och olägenheter i den praktiska tillämpningen. Detta hade
även föranlett framställningar om ändring av regeln. Jag anmälde därför
min avsikt att återkomma till denna fråga och föreslå de ändringar, som
kunde föranledas av en inom finansdepartementet igångsatt översyn av regelns
utformning. Arbetet härmed har nu slutförts.
Den nänmda reduceringsregeln gäller inte endast näringslivets maskininvesteringar
utan också leveranser och uttag av monteringsfärdiga hus
och fabrikstillverkad betongmassa. Vidare gäller en särskild reduceringsregel
för serveringsrörelser. Framställningar om ändring i reglerna för skattereduceringen
på dessa områden har också gjorts, bl. a. av byggindustrialiseringsutredningen.
Jag anser emellertid att behandlingen av härvid framförda
förslag bör anstå i avvaktan på resultatet av den översyn av allmänna
skatteberedningens förslag rörande den indirekta beskattningen, som f. n.
pågår. Detta utredningsarbete beräknas bli klart under innevarande år.
Gällande rätt
Enligt förordningen den 1 december 1959 (nr 507) om allmän varuskatt
utgår skatt på konsumtionen inom landet av varor och av tjänster, som huvudsakligen
avser skattepliktiga varor. Skyldighet att ta ut och erlägga all
-
6
Kungl. Maj:ts proposition, nr 47 år 1967
män varuskatt åvilar den, som yrkesmässigt tillhandahåller skattepliktig
vara eller tjänst till konsument samt den som för egen konsumtion inför
skattepliktig vara till riket. Skatten erläggs till länsstyrelsen enligt ett särskilt
deldarationsförfarande. Vid skattepliktig import erläggs skatten dock
till tullverket i samband med införseln.
Skatten träffar inte endast den privata och offentliga konsumtionen utan
också det allmännas och näringslivets investeringar i maskiner, inventarier,
byggnader och andra anläggningar. I fråga om byggnadsarbeten beskattas
dock endast materialförbrukningen, medan arbetskostnaden är skattefri.
Skatten utgår enligt gällande skattesats på det pris, inklusive skatt, som
konsumenten betalar för varan eller tjänsten eller — vid skattepliktigt varuuttag
ur skattskyldigs rörelse — på varans saluvärde inklusive skatt enligt
ortens pris. Vid skattepliktig import utgår skatten på varans tullvärde
med tillägg av tull och skatt. Skattesatsen utgjorde 4 % när skatten infördes
den 1 januari 1960 och har sedan höjts till 6 % den 1 januari 1962, till 9,1 %
den 1 juli 1965 och enligt beslut av årets riksdag (prop. 7, BevU 2, rskr 51,
SFS 35) till 10 % den 1 mars 1967.
1965 års höjning föranledde införandet i 18 § 3 mom. av den inledningsvis
omnämnda reduceringsregeln för näringslivets investeringar. Regeln innebär,
att skatten i fråga om leveranser, uttag och uthyrning av maskiner och
andra döda inventarier med en beräknad varaktighetstid av mer än tre år
för stadigvarande användning i jordbruk, skogsbruk, rörelse eller annan yrkesmässig
verksamhet beräknas på endast 60 % av den annars skattepliktiga
omsättningen. Regeln gäller även för reservdelar, verktyg och tillbehör som
normalt ingår i leverans av reduceringsberättigad investeringsvara. I fråga
om nya personbilar och andra bilar, som omfattas av den s. k. bilaccisen,
gäller reduceringsregeln endast för den yrkesmässiga trafiken.
Vid skattesatsen 9,1 % ger regeln en faktisk skattebelastning av 5,46 %
av vederlaget inklusive skatt. Detta tal infördes också som skattesats vid
skattepliktig import i sådana fall där regeln skulle ha gällt vid försäljning
här i riket. Vid den av årets riksdag beslutade skattesatsen 10 % ger regeln
en faktisk skattebelastning av 6 % och som följd härav skall 6 % gälla som
skattesats vid skattepliktig import av reduceringsberättigad investeringsvara.
Beträffande reduceringsregelns tillkomst och utformning är vidare att
nämna följande. Både i 1965 års finansplan, där höjningen av den allmänna
varuskatten den 1 juli 1965 aviserades, och i prop. 1965: 14, vari författningsförslaget
härom lades fram, framhölls, att syftet med regeln var att i
möjlig mån eliminera den kostnadsfördyrande effekt på näringslivets investeringar,
som annars automatiskt följer av en höjning av skattesatsen. I
propositionen konstaterades emellertid, att det med hänsyn till skattens konstruktion
inte var möjligt att eliminera denna effekt på investeringar i fasta
anläggningar. Härför skulle erfordras, att regeln gjordes tillämplig på leve
-
Kungl. Maj. ts proposition nr 47 år 1967
7
ranserna av byggnadsmaterial m. m. till byggnadsföretagen. En skattereducering
även för sådana varor måste av praktiska skäl gälla generellt och
skulle därmed komma att gälla även leveranser för bostadsproduktionen eller
med andra ord på bostadskonsumtionen. Då motiv saknades för en reduceringsregel
med så långtgående verkningar förelåg ingen möjlighet att inrymma
näringslivets byggnadsinvesteringar under den reducerade beskattningen.
Denna begränsades därför till investeringar i maskiner och andra
döda inventarier. I propositionen uttalades dessutom, att gränsdragningsproblem
i väsentlig grad borde kunna undgås genom att regeln anknöts till
objekt av angivet slag med en varaktighetstid av mer än tre år, dvs. till vad
som kan kallas avskrivningsobjekt.
Reduceringsregeln gäller inte endast vid försäljning och uttag av nämnda
slags maskiner och inventarier. Även uthyrning av sådana objekt för användning
i yrkesmässig verksamhet omfattas av regeln. Företag, som bedriver
verksamhet med förhyrd maskinpark, åtnjuter således samma skattelindring
som företag med egna maskiner. Andra skattepliktiga tjänsteprestationer
än uthyrning faller utanför regelns tillämpningsområde.
I fråga om regelns tillämpning har riksskattenämnden meddelat flera allmänna
anvisningar till ledning för såväl beskattningsmyndigheterna som de
skattskyldiga. Frågan har också behandlats av nämnden i form av förhandsbesked,
vilka genom besvär kommit under regeringsrättens prövning. Vad
som härvidlag uttalats eller fastställts i vad avser tillämpningsområdet innebär
i huvudsak följande.
Regeln gäller vid försäljning, uttag och uthyrning av sådana maskiner
och andra döda inventarier (investeringsvaror), vilka i princip skall göras
till föremål för årligt värdeminskningsavdrag, dvs. avskrivningsobjekt. Härvidlag
gäller regeln oavsett objektets värde. På särskild förfrågan har riksskattenämnden
meddelat, att regeln gäller i princip för alla slags kontorsutensilier,
som har en varaktighetstid av mer än tre år.
Regeln gäller för varor av lös egendoms natur. Härmed likställs sådana
objekt, som i egenskap av s. k. fasta maskiner vid fastighetstaxeringen
åsätts eller bör åsättas särskilt maskinvärde.
Regeln gäller inte endast för kompletta investeringsvaror utan även för
delar därav, som har en varaktighetstid av mer än tre år och som utan nämnvärd
ytterligare bearbetning är avsedda att ingå som beståndsdel i objekt
som är av reduceringsberättigad karaktär. Sker vid reparation av investeringsvara
utbyte av del, som i sig själv har en varaktighetstid av mer än tre
år, gäller regeln för särskilt debiterat vederlag för den tillhandahållna utbytesvaran.
Ersättning för montering av lös investeringsvara omfattas också av regeln
när arbetet utförs av säljaren men inte om det utförs av annan företagare.
Annat gäller i fråga om montering av s. k. fast maskin. Enligt regeringsrät
-
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 47 år 1967
tens utslag på besvär, som anförts över ett av riksskattenämnden meddelat
förhandsbesked, får nämligen montering och annat arbete med att uppföra
anläggning, som vid fastighetstaxeringen bör åsättas särskilt maskinvärde,
anses ha avseende huvudsakligen på fastighet och inte på skattepliktiga varor,
oavsett att skatten för maskiner, maskindelar och andra inventarier till
anläggningen skall beräknas enligt reduceringsregeln.
Enligt regeringsrättens utslag på besvär, som anförts över ett annat av
riksskattenämnden meddelat förhandsbesked, äger reduceringsregeln tilllämpning
på sådan ledningsmateriel (tråd, vajer, stolpar, isolatorer m. m.)
och kabel, som är avsedd att ingå i sådana ledningar för eldistribution, vilka
går fram över annan än köparen tillhörig mark. I utslaget hänvisas till att
av bestämmelser i kommunalskattelagen och av allmän lag följer, att ledning
för eldistribution, framdragen i, på eller över mark som tillhör annan
än ledningens ägare, inte är att anse som tillhörande marken utan är att betrakta
som lös egendom.
Utöver vad nu redovisats har riksskattenämnden meddelat särskilda anvisningar
om bl. a. vad som är att hänföra till sådan verksamhet, för vilken
investeringsvaror kan förvärvas eller förhyras med reducerad skatt.
Framförda ändringsyrkanden
Den för näringslivets investeringar införda reduceringsregeln har som tidigare
nämnts föranlett vissa framställningar om ändringar främst i syfte
att underlätta regelns praktiska tillämpning.
I en skrivelse framhåller Sveriges köpmannaförbund, att regeln ställer
stora krav på den skattskyldige. Han måste bedöma inte endast om transaktionen
avser en investeringsvara eller ej utan också om köparens verksamhet
faller under reduceringsregeln. Dessa bedömanden måste vara dokumenterade
i bokföringen genom handlingar, som innehåller specificerade
uppgifter om transaktionerna. Annars får den skattskyldige ej tillämpa regeln
vid skatteredovisningen.
Tillämpningsreglerna är invecklade och försvårar i hög grad redovisningsarbetet
inom många branscher, konstaterar förbundet vidare. Det är
inte ovanligt att en faktura till en större kund omfattar både varor för
vilka skatt ej skall utgå och varor som skall beläggas med full eller reducerad
skatt. Iordningställandet av eu sådan faktura är tidsödande och
måste göras av kvalificerad personal. Ändå är risken för felaktigheter, misstag
och missförstånd stor.
Härtill kommer, tillägger förbundet, att regeln gäller även andra varor
än avskrivningsobjekt. Ett hålslag, en pagineringsstämpel eller en mindre
maskin eller möbel kan, uttalar förbundet, ha en fysisk livslängd, som avsevärt
överstiger tre år. I praktiken är det dock inte möjligt att aktivera
9
Kungl. Maj:ts proposition nr kl år 1967
sådana tillgångar och göra dem till föremål för årlig avskrivning. Från
redovisningssynpunkt är en aktivering betungande och från fiskal synpunkt
saknar den nämnvärd betydelse. Med hänsyn till att det här ofta
rör sig om föremål med ganska begränsat värde, borde det enligt förbundets
mening vara möjligt att lösa problemet genom att begränsa regelns
tillämpning till varor med ett beskattningsvärde över visst gränsbelopp, förslagsvis
200 kr. Förbundet hemställer om en ändring av reduceringsregeln
i enlighet härmed.
Motorbranschens riksförbund framhåller i en skrivelse, att det numera
fastslagits att reduceringsregeln — förutsatt att de allmänna villkoren för
regeln är uppfyllda — gäller även för bilreservdelar och biltillbehör med
en fysisk livslängd över tre år. Även om flertalet delar och tillbehör har
sådan livslängd förekommer vissa undantag. Exempel på sådana undantag
har förbundet låtit förteckna för att underlätta regelns tillämpning. Detta
oaktat kvarstår betydande praktiska svårigheter. Vid en normal lastbilsreparation
går det som regel åt reservdelar med både kortare och längre
livslängd än tre år. För skattedebiteringen måste i sådana fall en uppdelning
av vederlaget ske på arbetskostnader och sådana delar, för vilka full
skatt skall utgå, och på sådana delar, för vilka reduceringsregeln gäller. En
motsvarande uppdelning skall sedan ske vid skatteredovisningen. Detta
innebär betydande praktiska olägenheter även om man använder bokföringsmaskiner
för faktureringen.
Det är därför angeläget, framhåller förbundet, att reduceringsregeln snarast
möjligt görs lättare att tillämpa. I första hand bör därvid övervägas
att låta reduceringsregeln gälla för alla skattepliktiga varuinköp för jordbruk,
skogsbruk, rörelse eller annan yrkesmässig verksamhet. I andra hand
föreslår förbundet, att riksskattenämnden bemyndigas att för viss bransch
fastställa hur stor del av omsättningen som faller på varor med en varaktighetstid
över tre år och att på basis härav fastställa schablonmässiga
tal för reducering av den skattepliktiga omsättningen vid skattens redovisning.
I detta sammanhang är också att nämna, att Sveriges bilskolors riksförbund
hemställt, att reduceringsregeln skall gälla även bilskolornas fordonsanskaffningar.
Betydligt stegrade kostnader motiverar enligt förbundet att
bilskolorna i detta hänseende likställs med dem som bedriver yrkesmässig
biltrafik.
Departementschefen
Syftet med reduceringsregeln för näringslivets investeringar var, som jag
tidigare framhållit, att i möjlig mån eliminera den kostnadsfördyring som
annars automatiskt skulle följa av höjningen av den allmänna varuskatten
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 47 år 1967
den 1 juli 1965. Av bl. a. skattetekniska skäl var det dock nödvändigt att
ställa näringslivets investeringar i fasta anläggningar ntanför regeln. Dess
tillämpningsområde begränsades därför till investeringar i maskiner och
andra döda inventarier med en varaktighetstid av mer än tre år. I 1965 års
proposition i frågan framhöll jag att en sådan avgränsning till vad som kan
kallas avskrivningsobjekt borde väsentligt underlätta den praktiska tillämpningen
av regeln.
Erfarenheterna har emellertid visat, att regeln medfört problem och olägenheter
för både beskattningsmyndigheterna och de skattskyldiga. De tidigare
redovisade framställningarna om ändring av regeln liksom upplysningar,
som jag fått i andra sammanhang, ger belägg härför. Det råder i
vissa hänseenden osäkerhet om regelns tillämpningsområde, vartill kommer
rent praktiska tillämpningssvårigheter. Även om någon tvekan inte
bör föreligga i flertalet fall av leveranser och uthyrning av investeringsvaror
för användning inom näringslivet har det framstått som nödvändigt
att se över regeln. Syftet med denna översyn har varit inte endast att skapa
större klarhet beträffande tillämpningsområdet utan också att så långt
möjligt undanröja praktiska svårigheter i debiterings- och redovisningshänseende.
Någon ändring av reduceringsregeln av annan anledning föreslås
inte.
Allmänt sett kan konstateras, att avsteg från de allmänna reglerna för
en generell indirekt beskattning medför olägenheter i form av gränsdragnings-,
redovisnings- och kontrollproblem. För att sådana problem ej skall
uppstå eller skall bli av begränsad omfattning krävs, att undantagsbestämmelserna
kan anknytas till någorlunda entydiga begrepp eller faktorer.
Tillämpligheten av reduceringsregeln bestäms både av varans art och dess
användning hos konsumenten. Härvidlag har bestämningen av arten av de
varor, för vilka regeln skall gälla, medfört de största problemen och olägenheterna.
Det är därför också i denna del, som en överarbetning av regeln
framstår som särskilt angelägen.
Av tidigare anförda skäl begränsades tillämpningsområdet för regeln till
sådana maskiner och andra döda inventarier, som har en varaktighetstid
av mer än tre år. Detta är en allmänt vedertagen tidsgräns för anskaffningar,
som skall aktiveras och göras till föremål för årlig avskrivning.
Avsikten var också att regeln skulle gälla för sådana anskaffningar eller
investeringar. Det förekommer emellertid i betydande utsträckning, att förvärv
av objekt med längre livslängd än tre år bokföringsmässigt betraktas
som omkostnader.
Då man vid tillämpningen av regeln fäst avgörande vikt vid bestämmelsen
om varaktighets tiden har följden blivit, att regeln tillämpas på leveranser
av även andra objekt än avskrivningsobjekt. Även delar till i och
för sig reduceringsberättigade objekt liksom reservdelar, som tillförs sådant
objekt t. ex. vid reparation därav, omfattas av regeln, om delens livs
-
Kungl. Maj:ts proposition nr -47 år 1967 11
längd är mer än tre år. De påtalade olägenheterna och svårigheterna synes
främst ha föranletts av denna enligt min mening generösa tolkning av regelns
tillämpningsområde. Mot denna bakgrund anser jag att åtgärder bör
vidtas i första hand för att åstadkomma en sådan avgränsning, att regeln
blir tillämplig på vad som kan betraktas som nyinvesteringar i avskrivningsobj
ekt.
För en sådan avgränsning har köpmannaförbundet förordat, att regeln
skall gälla endast för objekt vars värde överstiger visst belopp, förslagsvis
200 kr. Enligt förbundets mening skulle detaljhandelns svårigheter i allt
väsentligt falla bort vid en sådan avgränsning. En annan lösning skulle
vara att klarare ange vad som i detta sammanhang skall förstås med maskiner
och andra döda inventarier. Såsom framgått av det tidigare anförda
hänförs nu till sådana investeringsvaror inte endast kompletta objekt utan
även delar därtill med en livslängd över tre år. Även om det förutsatts att
delen utan nämnvärd ytterligare bearbetning skall ingå i det färdigställda
objektet kommer varor som närmast har karaktär av stapelvaror, såsom
virke, plåt, rör, ledningsmateriel, balkar, skruv och beslag, in under regeln.
Härav betingade tillämpningssvårigheter torde falla bort, om regeln primärt
avgränsas till att avse endast sådana objekt, som redan vid leveranstillfället
utgör en komplett eller färdigställd investeringsvara (maskin
eller annat inventarium) och som dessutom i egenskap av anläggningstillgång
hos köparen bör göras till föremål för årlig avskrivning enligt punkten
3 a av anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen. Vid en motsvarande
avgränsning för investeringar i jordbruk skulle delar till maskiner
och andra inventarier falla utanför regelns tillämpningsområde såväl när
delar inköps för maskinbygge eller reparation i egen regi som när delar
utbyts vid reparation av en fristående företagare.
Viss jämkning av en sådan begränsning av regeln synes dock befogad.
Även delar till en anläggningstillgång kan ha karaktär av en självständig,
i och för sig komplett investeringsvara. Detta kan exempelvis anses vara
fallet i fråga om elektriska motorer för olika slags arbetsmaskiner och sådana
objekt som karosserier, kranar och andra lastanordningar till motorfordon.
Sådana objekt bör i princip berättiga till skattereducering både vid
nyanskaffning och vid utbyten i samband med reparation. Sådana utbytestransaktioner
bör enligt min mening anses som försäljning i förening med
montering av reduceringsberättigad investeringsvara, varigenom regeln blir
tillämplig på hela beskattningsvärdet.
En avgränsning av tillämpningsområdet i enlighet med det senast anförda
bör underlätta regelns tillämpning i väsentlig grad. Jag anser emellertid
att även en värdegräns kan få stor betydelse i detta hänseende. Köpmannaförbundet
har föreslagit, att regeln skall gälla endast för objekt med
ett värde över 200 kr. Enligt min mening bör dock gränsvärdet sättas högre
för att de påtalade olägenheterna skall undanröjas. Med ett högre gränsvärde
12
Kungl. Maj:ts proposition nr k-1 år 1967
markeras också klarare, att regeln är avsedd att primärt endast gälla i\vskrivningsobj
ekt.
Jag föreslår därför att reduceringsregeln skall gälla för objekt med ett
beskattningsvärde, dvs. pris inklusive skatt, av minst 500 kr. För objekt
med lägre värde bör regeln inte gälla, vare sig vid leverans av enstaka exemplar
eller vid leverans av så många exemplar att totala försäljningsvärdet
överstiger gränsbeloppet. Man kan visserligen inte utesluta, att det även
med denna gränsdragning kommer att ske sådana leveranser av investeringsvaror,
vari ingår objekt både över och under gränsvärdet. Dessa fall
torde dock bli relativt få och därmed kan olägenheterna med olika skattedebiteringar
för olika varor i en leverans väntas bli begränsade.
Reduceringsregeln har emellertid medfört olägenheter även med avseende
på avgränsningen mot fastighetsområdet. Frågan gäller bär i första hand
beskattningen av sådana objekt, som vid fastighetstaxeringen åsätts eller
bör åsättas särskilt maskinvärde, de s. k. fasta maskinerna. Riksskattenämnden
har uttalat, att sådana maskiner omfattas av regeln, och detta har
även fastslagits av regeringsrätten, som därvid också fastställt att montering
av sådan maskin är att anse som arbete på fastighet och därmed skattefri.
Med hänsyn till regelns syfte anser jag det riktigt, att även investeringar
i s. k. fasta maskiner medges skattereducering. Det kan emellertid ifrågasättas
om detta bör gälla generellt. En fast maskin kan utgöra objekt, som
har samma funktion och konstruktion som en lös maskin. Sådana fasta
maskiner tillhandahålls normalt inte av företagare inom byggnadsbransch^
utan av tillverkare och återförsäljare av maskiner. Leveranserna framstår
därför som varuförsäljningar och bör enligt min mening också anses som
sådana i varuskattehänseende. Härav bör följa att reduceringsregeln skall
gälla för fasta maskiner av detta slag. Särskilt maskinvärde åsätts emellertid
även objekt, som har karaktär av byggnad och som därför också i varuskattehänseende
hänförts till byggnad. Skatt utgår därmed endast på materialvärdet
för sådana objekt medan debiterad ersättning för arbetskostnader
är skattefri. Som exempel på objekt av nu avsett slag kan nämnas vissa större
lagringscisterner och vissa ugnar.
Tillkomsten av reduceringsregeln kan i och för sig inte anses ha inneburit
någon principiell ändring av grunderna för den allmänna varuskatten
och därför borde de senast behandlade objekten alltjämt betraktas som
byggnader. Jag anser det också principiellt oriktigt, att man skall kunna erhålla
en skattelindring utöver vad de allmänna reglerna ger, genom att
i dessa fall först likställa objekten med byggnad, varigenom arbetskostnaden
blir skattefri, och därefter anse materialet utgöra reduceringsberättigande
investeringsvaror. Objekt av dessa slag borde därför enligt min mening
inte omfattas av reduceringsregeln, oaktat att de åsätts särskilt maskin
-
13
Kungl. Maj:ts proposition nr 47 år 1967
värde. Av praktiska skäl kan det emellertid vara motiverat att i fråga om
reduceringsregelns tillämpning inte göra någon skillnad mellan olika slag
av investeringar, som vid fastighetstaxeringen åsätts särskilt maskinvärde.
Besvärliga gränsdragningsproblem kan väntas uppkomma, om regeln skall
gälla endast vissa sådana investeringar. Man har också att räkna med att
samma investering i många fall omfattar objekt med karaktär både av maskin
och av byggnad. Tillämpningen av regeln torde därför väsentligt underlättas
om den ges generell giltighet på detta område. Å andra sidan bör en sådan
utformning av regeln inte få leda till att de s. k. fasta maskinerna blir lindrigare
beskattade än investeringar i lösa maskiner och andra inventarier.
Med hänsyn härtill förordar jag, att alla objekt, som vid fastighetstaxeringen
bör åsättas särskilt maskinvärde, i varuskattehänseende skall anses inte
som fastighet utan som varor och att således tillhandahållandet skall betraktas
som varuförsäljning, för vilken reduceringsregeln gäller. Skatt skall
därvid utgå på 60 % av det betingade vederlaget inklusive debiterad särskild
ersättning för maskinens montering hos köparen. Ersättning för arbete, som
i samband med leveransen utförs direkt på fastigheten, t. ex. gjutning av
fundament, bör dock vara skattefri.
Såsom tidigare nämnts har regeringsrätten under hänvisning bl. a. till
bestämmelser i kommunalskattelagen fastslagit, att ledningar för eldistribution
över mark som tillhör annan än ledningens ägare är att hänföra till lös
egendom och att reduceringsregeln därför gäller för material till sådan ledning.
En tillämpning av regeln i enlighet härmed leder till betydande praktiska
problem.
Elledningar berör normalt både ägarens och annans mark och kan dras
fram både över, på och i marken. I sammanhanget måste beaktas även andra
elektriska ledningar än för eldistribution, såsom telenät, men också ledningsoch
rörsystem för gas, vatten, olja m. m. För alla sådana system gäller, att
de framdras både i, på och över mark, som kan tillhöra både systemets ägare
och andra. En strikt tillämpning av kommunalskattelagens fastighetsbegrepp
i de här aktuella fallen skulle betyda, att ledningar av visst slag eller endast
vissa delar till en ledning skulle omfattas av reduceringsregeln i egenskap
av lös egendom och avskrivningsobjekt. Vissa ledningar eller delar därav
skulle vara att hänföra till byggnad eller också till inte avskrivningsberättigande
markanläggning. Det är uppenbart att en tillämpning av reduceringsregeln
i enlighet härmed måste leda till svårbemästrade praktiska problem
både för de skattskyldiga, dvs. säljarna, och för beskattningsmyndigheterna.
Det är enligt min mening nödvändigt, att enhetliga regler gäller för alla
slags ledningsnät och att man därför också måste bortse från äganderätten
till den mark, som berörs av ett ledningsnät. Riksskattenämnden har haft
samma inställning. I anvisningar, som meddelades i maj 1966, uttalade således
nämnden i överensstämmelse med vad nämnden meddelat redan år
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 47 år 1967
1960, att ledningar för distribution av elektrisk kraft, gas och vatten, för
avlopp, för distribution av värme från värmeverk, för transport av oljor
till och från lagringsanläggningar och liknande ledningar, enligt grunderna
för varuskatteförordningen borde betraktas som fastighet oavsett om ledningarna
är framdragna i, på eller ovan jord och oavsett om marken tillhör
ledningarnas ägare eller annan person.
Enligt dessa uttalanden av riksskattenämnden har skatt utgått på material
till olika slags ledningar medan arbetskostnaderna varit skattefria. Elinstallatörer,
rörledningsfirmor och andra har i fråga om dessa slags entreprenadarbeten
ansetts som konsumenter utan egen skattskyldighet. Sedan
regeringsrätten genom tidigare omnämnda utslag fastställt, att elledningar
över mark, tillhörig annan än ledningens ägare, är att anse som lös egendom
i varuskattehänseende, har riksskattenämnden meddelat nya anvisningar
i frågan.
Vid den praktiska tillämpningen av förordningen om allmän varuskatt
har det visat sig ändamålsenligt att beskatta ledningar efter den princip
riksskattenämnden förordade i sina anvisningar i maj 1966. Jag anser därför
att ledningar av här nämnda slag bör i varuskattehänseende likställas
med fastighet. Därigenom blir visserligen reduceringsregeln inte tillämplig
på ledningsentreprenader eller på ledningsmaterial, men å andra sidan blir
ersättning för arbetet med ledningarnas framdragande helt skattefri. På så
sätt får man också en neutral verkan av skatten på detta område. Entreprenörerna
missgynnas inte i förhållande till företag, som bygger ledningar
i egen regi.
En utformning av varuskatten, som avgränsar tillämpningsområdet för
reduceringsregeln i enlighet med det anförda, kräver ändringar i varuskatteförordningen
på olika punkter. Med hänsyn till att kommunalskattelagens
fastighetsbegrepp i princip gäller även för den allmänna varuskatten behövs
uttryckliga stadganden för att allmän varuskatt skall kunna tas ut på fasta
maskiner och ledningar i enlighet med det anförda. Värdegränsen för reduceringsregeln
liksom dess avgränsning med avseende på varuområdet kräver
dessutom författningsändringar. Förslag till sådana författningsändringar
har utarbetats inom finansdepartementet.
De nya reglerna synes lämpligen böra gälla fr. o. in. den 1 september 1967
med hänsyn till de ikraftträdandebestämmelser som gäller för den av riksdagen
redan beslutade höjningen av den allmänna varuskatten till 10 %.
Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj :t genom
proposition föreslår riksdagen att antaga det inom finansdepartementet upprättade
förslaget till förordning angående ändring i förordningen den 1 december
1959 (nr 507) om allmän varuskatt.
Kungl. Maj:ts proposition nr kl år 1967
15
Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt
förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall
avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll
utvisar.
Ur protokollet:
Britta Gyllensten
MARCUS BOKTR. STHLMI967 670231