Kungl. Maj.ts proposition nr 31 år 1967
1
Nr 31
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
om ändring i taxeringsförordningen den 23 november
1956 (nr 623); given Stockholms slott den
20 januari 1967.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
antaga härvid fogade förslag till förordning om ändring i taxeringsförordningen
den 23 november 1956 (nr 623).
GUSTAF ADOLF
G. E. Sträng
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås förenkling av arbetsgivarnas uppgiftsskyldighet
enligt 37 § 2 mom. tredje stycket taxeringsförordningen beträffande
vissa traktamentsersättningar m. m. Vidare föreslås extraordinär besvärsrätt
för skattskyldig som inte erhållit avräkning för utländsk skatt, vartill
han är berättigad enligt avtal med främmande stat.
De nya bestämmelserna föreslås träda i kraft omedelbart. Den förenklade
uppgiftsskyldigheten gäller dock inte kontrolluppgifter som lämnas vid
1967 års taxering. 1
1 Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr 31
2
Kungl. Maj.ts proposition nr 31 år 1967
Förslag
till
Förordning
om ändring i taxeringsförordningen den 23 november 1956 (nr 623)
Härigenom förordnas, att 37 § 1 och 2 mom. samt 100 § taxeringsförordningen
den 23 november 19561 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
anges.
(Nuvarande lydelse)
37 §.
I m o m. Till ledning----- — — följande uppställning:
Uppgiftsskyl
dig
l.
a) Statlig och
--- — sådan förvärvskälla.
Vem uppgiften Vad uppgiften
skallavse skall avse
Den som--- Avlöning, arvode,--—
annan stiftelse. vederlaget lämnas.
Undantag:
a) folkpension, när
---år räknat,
g) ersättning för resa i
tjänsten, motsvarande gjorda
utlägg som sammanlagt
icke överstiga 500
kronor, och representationsersättning,
motsvarande
gjorda utlägg, sammanlagt
icke överstigande
500 kronor, samt därjämte
traktamentsersättning
vid vistelse i tjänsten utom
tjänstgöringsorten, som
sammanlagt icke överstiger
500 kronor eller icke avser
mer än 24 dagar för
år räknat, därest i kontrolluppgiften
anmärkes,
att traktamentsersättning
utgått,
h) förmån från ----
erlagt sjömansskatt. 1
1 Senaste lydelse av 37 § 1 inom. se 1963: 266 och av 37 § 2 mom. se 1964: 53.
Kungl. Maj:ts proposition nr 31 år 1967
(Föreslagen lydelse)
3
1 in o m. Till ledning
Uppgiftsskyldig
-
—------följande uppställning:
Vem uppgiften Vad uppgiften
skallavse skall avse
l.a) Statlig och
--- sådan förvärvskälla.
Den som---Avlöning, arvode,---
annan stiftelse. vederlaget lämnas.
Undantag:
a) folkpension, när
---år räknat,
g) ersättning för resa i
tjänsten, motsvarande
gjorda utlägg som sammanlagt
icke överstiga 500
kronor, och representationsersättning,
motsvarande
gjorda utlägg, sammanlagt
icke överstigande
500 kronor, samt därjämte
traktamentsersättning vid
vistelse i tjänsten utom
tj änstgöringsorten, som
sammanlagt icke överstiger
500 kronor eller icke
avser mer än 24 dagar för
år räknat, därest i kontrolluppgiften
anmärkes,
att traktamentsersättning
utgått (se även 2 mom.
fiärde stycket),
h) förmån från---
erlagt sjömansskatt.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
2 in o in. Vid avlämnande-------iakttagas följande.
Avser sådan-------förmånen utgått.
I kontrolluppgift,----- — — under förrättningen.
Om förste taxeringsintendenten i
det län där arbetsgivarens hemortskommun
är belägen medger det, behöver
arbetsgivaren, i stället för att
lämna uppgift enligt tredje stycket
om traktamentsersättning vid förrättning
inom riket, endast anmärka
i kontrolluppgiften att sådan ersättning
utgått. Förutsättning för
medgivande är att ersättning utgår
enligt sådana grunder att den kan
4
Kungl. Maj.ts proposition nr 31 år 1967
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
antagas icke komma att överstiga
avdragsgill ökning i levnadskostna
-
Därest vid--------som f
I kontrolluppgift enligt----
I kontrolluppgift skall-----
Särskild uppgiftshandling---
Kontrolluppgift, som------
Uppgift skall-----lämpat
derna. Motsvarande medgivande kan
lämnas även beträffande resekostnadsersättning
för färd med allmänt
kommunikationsmedel. Medgivande
lämnas endast om arbetsgivaren har
ett större antal anställda, som mera
regelbundet företager tjänsteresor,
och medgivandet bedömes vara utan
olägenhet för taxeringsarbetet. Medgivande
gäller tills vidare. Det kan
begränsas till viss grupp av anställda.
— Ansökan om medgivande göres
hos länsstyrelsen senast den 31
oktober året före taxeringsåret. Talan
mot beslut, varigenom ansökan
om medgivande avslagits eller medgivande
återkallats, föres hos riksskattenämnden
genom besvär som
skola ha inkommit till nämnden inom
eu månad från den dag då klaganden
erhöll del av beslutet. Mot
riksskattenämndens beslut får talan
icke föras.
ivdragits.
---allmän försäkring.
--preliminär A-skatt.
--före taxeringsåret.
- åtnjuta pensionsförmånen.
I blankett.
Besvär må----
6) om han, till följd av underlåtenhet
att avgiva deklaration eller
annan uppgift eller på grund av felaktighet
i deklaration eller i annan
uppgift från honom eller i kontrolluppgift
eller i handling som legat
till grund för sådan deklaration eller
uppgift, taxerats till väsentligt
högre belopp än som svarar mot
hans inkomst eller förmögenhet,
samt
7) om han eljest —- — — —. -
100 §.
— uppenbart förbiseende,
6) om han, till följd av underlåtenhet
att avgiva deklaration eller
annan uppgift eller på grund av felaktighet
i deklaration eller i annan
uppgift från honom eller i kontrolluppgift
eller i handling som legat till
grund för sådan deklaration eller
uppgift, taxerats till väsentligt högre
belopp än som svarar mot hans
inkomst eller förmögenhet,
lägre taxering,
8) om han icke erhållit sådan avräkning
av utländsk skatt, som han
Kungl, Maj:ts proposition nr 31 år 1967
o
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
är berättigad till enligt överenskommelse
med främmande stat.
I de----------riktig taxering.
Besvär som--------efter taxeringsåret.
Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
6
Kungl. Maj ris proposition nr 31 år 1967
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans
Maj.t Konungen i statsrådet på Stockholms slott
den 20 januari 1967.
N är varande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden
Sträng, Andersson, Lange, Kling, Johansson, Holmqvist, Aspling,
Palme, Sven-Eric Nilsson, Lundkvist, Gustafsson, Geijer, Myrdal,
Odhnoff.
Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om lättnad i arbetsgivares
uppgiftsskyldighet enligt taxeringsförordningen beträffande vissa
rese- och traktamentsersättningar, in. in., samt anför.
Inledning
Vid 1963 års riksdag beslöts (prop. 120, BevU 43, rskr 294, SFS 265 och
266) vissa förenklingar på lönebeskattningens område. Beslutet grundade
sig på förslag som framlagts av lönebeskattningsutredningen i dess första
delbetänkande, Beskattning av traktamenten in. m. (SOU 1962:47). Förenklingarna
innebar bl. a. en schablonisering av traktamentsbeskattningen.
Därjämte reglerades även arbetsgivarens uppgiftsskyldighet rörande utgivna
traktamentsersättningar. De förenklingar man ville uppnå gällde såväl
deklarationsbestyret som taxeringsarbetet.
I en inom finansdepartementet i juni 1966 upprättad promemoria (Stencil
Fi 1966: 6) har föreslagits ytterligare förenkling i vissa fall av arbetsgivares
uppgiftsskyldighet på detta område. I samband därmed har även
upptagits frågan om inkomsttagarens deklarationsplikt i den mån denna
berörs av förslaget om förenkling av uppgiftsskyldigheten för arbetsgivaren.
Författningsförslagen i promemorian torde få fogas till statsrådsprotokollet
i detta ärende som bilaga.
Över promemorian har, efter remiss, yttranden avgetts av kammarrätten,
riksskattenämnden, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Kronobergs,
Göteborgs och Bohus, Jämtlands samt Norrbottens län, Sveriges industriförbund,
Sveriges grossistförbund, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges lantbruksförbund,
Kooperativa förbundet (KF), Svenska arbetsgivareförening
-
7
Kungl. Maj.ts proposition nr 31 år 1967
eu, Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens centralorganisation
(TCO), Sveriges akademikers centralorganisation (SACO) samt Taxeringsnämndsordförandenas
riksförbund.
I detta sammanhang ämnar jag även ta upp en fråga som är fristående
från den nu berörda uppgiftsskyldigheten, nämligen om införande
av extraordinär besvärsrätt för skattskyldig som inte erhållit avräkning för
utländsk skatt, vartill han är berättigad enligt avtal med främmande stat.
Gällande bestämmelser
Till skattepliktig intäkt av tjänst räknas i princip enligt 32 § 1 mom.
kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370) (KL) avlöning,
arvode, traktamente in. in. som utgått för tjänsten. Emellertid skall enligt
uttrycklig bestämmelse i 3 inom. av samma paragraf inte tas upp till beskattning
vad som av staten anvisats till bestridande av särskilda med vissa
o
tjänster eller uppdrag förenade kostnader. Som exempel på sådana kostnader
anges bl. a. rese- och traktamentsersättningar. Däremot gällde före 1963
års nyssnämnda lagstiftning, att särskild ersättning som anvisats vid kommunal
och enskild tjänst enligt paragrafens 4 mom. skulle beskattas.
Efter 1963 års ändringar gäller i huvudsak följande.
Skattefria är även kommuners, hushållningssällskaps, skogsvårdsstyrelsers
och vissa andra offentliga institutioners traktamenten. Beträffande
traktamenten från övriga arbetsgivare föreligger däremot skatteplikt men
avdrag skall enligt punkt 3 av anvisningarna till 33 § KL utan särskild utredning
schablonmässigt medges med traktamentsbeloppet, om detta inte
överstiger av riksskattenämnden fastställt »normalbelopp». Om den skattskyldige
vill ha större avdrag än som svarar mot erhållet traktamente eller
mot normalbeloppet måste han förebringa utredning om de verkliga kostnaderna.
Normalbeloppet förutsättes vara anpassat till högsta statliga traktamente.
Riksskattenämnden har liksom tidigare för åren 1964—1966 fastställt
normalbelopp för ökade levnadskostnader vid tjänsteresa i enskild tjänst
även för kalenderåret 1967, se Meddelanden från riksskattenämnden Serie
I nr 1/1967 p. 3.
I samband med de nya bestämmelserna för traktamentsbeskaltningen
behandlades även frågan om de kontrolluppgifter, som arbetsgivare skall
avge till ledning för de anställdas taxering. En mera detaljerad uppgiftsslcyldighet
än som dittills förelegat ansågs nämligen erforderlig för att
taxeringsnämnderna skulle kunna tillämpa de nya schablonreglerna.
Enligt förut gällande bestämmelser skulle i kontrolluppgiften anges beloppet
av utgiven traktamentsersättning. Vidare skulle anges det antal
8
Kungi. Maj.ts proposition nr 31 år 1067
dagar för vilka traktamenten utgått. Enligt de bestämmelser, som år 1963
infördes i 37 § 2 inom. taxeringsförordningen den 23 november 1956 (nr
623) (TF), gäller att uppgifterna rörande traktamentsersättningar skall
uppdelas på de tre grupperna långtids-, korttids- och endagsförrättningar.
Inom varje grupp skall uppges traktamentsbelopp och den tid traktamentena
avser. I förekommande fall skall kontrolluppgiften även innehålla upplysning
om huruvida bostad, kost eller dylika utgifter för den anställdes
uppehälle under resorna bestritts direkt av arbetsgivaren. Traktamentsersättningar,
som sammanlagt inte överstiger 500 kr. är dock undantagna
från uppgiftsplikt. I detta sistnämnda fall är det tillräckligt om på kontrolluppgiften
antecknas (t. ex. genom kryssmarkering) att traktamentsersättning
utgått. Genom en sådan anteckning har taxeringsmyndigheterna
möjlighet att infordra mera fullständiga uppgifter, om de finner anledning
härtill. Samma lättnad i uppgiftsskyldigheten gäller även då antalet förrättningsdagar
för helt år räknat inte överstigit 24.
I de fall traktamentsersättningen inte behöver specificeras på kontrolluppgiften,
föreligger inte heller deklarationsplikt för mottagaren, se 25 §
första stycket 3) TF. Å andra sidan får inkomsttagaren inte göra avdrag
för kostnader som svarar mot de ersättningar som han i enlighet med
det sagda inte deklarerar såsom intäkt (jfr punkt 3 första stycket av anvisningarna
till 33 § KL).
I prop. 1963: 120 berörde jag frågan om kontrollen av traktamentsredovisningen
enligt de här angivna reglerna. Därvid anförde jag bl. a.
Det föreslagna systemet förutsätter i stor utsträckning att arbetsgivare
lämnar korrekta uppgifter till ledning för de anställdas taxering. F. n.
sker kontrollen av traktamentsredovisningen i stor utsträckning genom
granskning av den anställdes deklaration. I viss utsträckning försvåras
denna kontroll genom de föreslagna åtgärderna. Denna följd av reformen
torde i och för sig inte kunna undvikas, om någon mera betydande
förenkling av nuvarande förhållanden på området skall erhållas.
Till den del den nödvändiga kontrollen inte kan ske med utgångspunkt
från den anställdes deklaration och arbetsgivarens kontrolluppgifter, torde
kontrollen få ske direkt hos arbetsgivaren. Sålunda bör, såsom de sakkunniga
understrukit, i samband med taxeringsrevision av rörelseidkares och
andra arbetsgivares bokföring även deras redovisning av tjänsteresor på
kontrolluppgifter bli föremål för granskning. I regel kan det naturligtvis
blott bli fråga om stickprovsgranskning. Genom sådan granskning torde
dock kunna klargöras, vilka arbetsgivare som på detta område bör göras till
föremål för noggrannare tillsyn.
Kungl. Maj:ts proposition nr 31 år 1967
9
Departementspromemorian
I departementspromemorian konstateras att det trots de år 1963 införda
förenklingarna inte kunnat undgås att redovisningen av traktamentena och
kontrollen därav alltjämt utgör en belastning för därav berörda parter.
Det är därför enligt promemorian angeläget att utnyttja de möjligheter
till ytterligare förenklingar som kan finnas. En ofrånkomlig förutsättning
är dock självfallet att man inte därvid äventyrar åstadkommandet av ett
tillfredsställande taxeringsresuitat.
Vid valet av metod för att underlätta fullgörandet av uppgiftsskyldigheten
ligger det enligt promemorian — eftersom uppgiftsskyldigheten inte
helt kan upphävas — närmast till hands att tillämpa samma förfarande
som nu används, när traktamentena tillsammans uppgått till högst 500 kr.
eller när de avsett högst 24 förrättningsdagar. Såsom förut nämnts har
uppgiftsskyldigheten i dessa senare fall inskränkts till att avse blott en
anteckning på kontrolluppgiften om att traktamentsersättning utgått.
I promemorian framhålls att en begränsning av uppgiftsskyldigheten med
tillämpning av denna metod emellertid inte kan gälla generellt för alla
arbetsgivare. En så vittgående inskränkning av det uppgiftslämnande som
är avsett att ligga till grund för beskattningen av traktamenten i enskild
tjänst skulle inte vara förenlig med intresset av ett riktigt taxeringsresuitat
och skulle ställa alltför stora krav på kontrollen. I promemorian
föreslås därför att man i stället inriktar sig på sådana fall där ett mera
påtagligt behov av ett förenklat uppgiftslämnande föreligger. Därom anförs
i promemorian.
En sådan förenkling kan vara särskilt påkallad, när fråga är om arbetsgivare
med ett förhållandevis stort antal anställda som fått traktamenten
och uppgiftsskyldighetens fullgörande för hans vidkommande därför är
mer betungande än vanligt. Men det bör inte räcka med enbart det förhållandet
att uppgiftslämnandet är betungande för arbetsgivaren på grund
av att antalet traktamentsberättigade anställda är stort. Det bör också av
omständigheterna klart framgå, t. ex. genom reglementen eller instruktioner
för personalen, allmänna anställningsvillkor m. m. dylikt, att de
traktamentsersättningar, som av företaget utbetalas till de anställda vid
resor utom den vanliga verksamhetsorten, överensstämmer med eller i vart
fall inte överstiger de av riksskattenämnden fastställda normalbeloppen. I
många fall då grunderna för traktamentsersättningarnas utbetalande sålunda
kan klarläggas och det i övrigt saknas anledning betvivla att företagets
ersättningspolitik verkligen håller sig inom den angivna ramen, kan
skyldigheten för eu arbetsgivare med ett stort antal anställda att lämna
detaljerade uppgifter angående utgivna traktamenten i enlighet med nu
gällande bestämmelser framstå som onödigt betungande i förhållande till
den praktiska nyttan av arbetet med uppgiftslämnandet och kontrollen
därav. För de anställdas vidkommande blir nämligen effekten med hänsyn
till deras rätt enligt gällande schablonregler till avdrag med traktaments
lf
Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 saml. Nr 31
10 Kungl. Maj.ts proposition nr 31 år 1967
beloppet likväl att de i regel inte skall beskattas för traktamentsersättningarna.
I nu avsedda fall skulle enligt promemorian en väsentlig arbetsbesparing
kunna vinnas om arbetsgivaren fick tillämpa samma förfarande som nu
kan användas när traktamentena inte överstigit 500 kr. eller avsett högst
24 dagar. Han skulle alltså t. ex. genom en kryssmarkering på kontrolluppgiften
kunna ange att traktamentsersättning utgått till den anställde. Genom
en dylik anteckning skulle taxeringsmyndigheterna även i fall som de
nu diskuterade ha möjlighet att verkställa en närmare kontrollundersökning
om så skulle behövas.
I promemorian anförs.
Av det föregående framgår att en begränsning av uppgiftsskyldigheten
på nyss angivet sätt endast bör ifrågakomma i vissa mera kvalificerade
fall. Det skall såsom redan antytts vara fråga om fall där uppgiftslämnandet
avser ett förhållandevis stort antal anställda. Avsteg från nu gällande
regler bör alltså, även om utgivna traktamenten inte överstiger de av
riksskattenämnden fastställda normalbeloppen, inte göras om företaget har
blott relativt få anställda. Inte heller bör det ske om företaget visserligen
har en större personal men tjänsteresor företas av endast företagets chef
eller av ett fåtal andra personer. Som förutsättning för en förenklad uppgiftsskyldighet
bör därför i allt fall gälla att företagets personal är av viss
inte alltför obetydlig storleksordning. Således bör förslagsvis gälla att antalet
anställda i företaget uppgår till minst 100. I
I detta sammanhang upplyses i promemorian, att enligt uppgifter som
inhämtats från statistiska centralbyrån avseende år 1964 framgår bl. a. att
av 1 522 industriföretag med över 25 arbetare 799 företag hade över 100
arbetare och 432 företag hade över 200 arbetare. Av 618 större handelsföretag
utgjorde antalet företag med motsvarande antal anställda 285 resp.
123.
Enligt departementspromemorian bör vidare gälla att även omständigheterna
i övrigt talar för en lindring i arbetsgivarens uppgiftsskyldighet.
I promemorian anförs.
I detta krav ligger framför allt att man har garantier för att de traktamentsersättningar
som utbetalas av företaget inte överstiger de av riksskattenämnden
fastställda normalbeloppen. Det måste därför bli fråga om
en tillståndsgivning för det enskilda fallet och det ligger i sakens natur att
prövningen måste vara av diskretionär natur. Tillståndet måste följaktligen
bli beroende av den prövande instansens uppfattning om den ersättningspolilik
som tillämpas av sökanden och om hans förmåga och vilja att lämna
korrekta uppgifter i detta hänseende. Stor hänsyn måste även tas till att
intresset av ett riktigt taxeringsresultat inte äventyras och att inte kontrollmöjligheterna
försvåras i alltför hög grad. Även om dessa hänsyn inte heller
får överdrivas, måste man emellertid räkna med en viss återhållsamhet
i tillståndsgivningen.
Kungi. Maj:ts proposition nr 31 år 1967
11
Såsom lämplig tillståndsmyndighet föreslås förste taxeringsintendenten i
det län där arbetsgivarens hemortskommun är belägen. Enligt promemorian
kan tillståndsgivningen härigenom centraliseras inom varje län, vilket
bör vara till fördel från olika synpunkter. Bl. a. kan man vinna en ökad
enhetlighet vid bedömningen av ansökningar från olika arbetsgivare. Det
ligger i sakens natur, framhålls det i promemorian, att, om arbetsgivarens
ansökan om medgivande som här avses berör anställda inom mer än ett län,
förste taxeringsintendenten i det län där arbetsgivarens hemortskommun
är belägen skall underrätta förste taxeringsintendenten i det eller de övriga
länen angående medgivande som lämnats.
Medgivet tillstånd bör enligt promemorieförslaget gälla tills vidare och
får givetvis inte utesluta möjligheterna till kontroll av uppgifternas riktighet.
Om det vid en kontroll, t. ex. i samband med en taxeringsrevision eller
i annat sammanhang, framkommer att traktamentsersättningar i verkligheten
utgått med högre belopp än vad anteckningen på kontrolluppgiften
gett anledning anta, bör enligt promemorian självfallet gälla att det medgivna
tillståndet skall kunna återkallas. Om tillstånd till en begränsning
av uppgiftsskyldigheten vägras eller återkallas, får besvär anföras hos riksskattenämnden.
Besvären skall enligt förslaget vara inkomna till nämnden
inom en månad från den dag, då klaganden fick del av beslutet. Däremot
får besvär inte föras över riksskattenämndens beslut.
Eftersom de kontrolluppgifter, om vilka här är fråga, enligt gällande bestämmelser
skall avlämnas till vederbörande myndighet och till inkomsttagaren
senast den 31 januari under taxeringsåret, är det givetvis angeläget
att eventuella tillstånd till en begränsad uppgiftsskyldighet meddelats arbetsgivaren
i god tid före nämnda dag. I promemorian föreslås därför att
ansökan om tillstånd skall ha ingetts till länsstyrelsen senast den 31 december
före taxeringsåret.
Beträffande inkomsttagaren föreslås i promemorian att, när arbetsgivaren
fått dispens från den skyldighet att lämna detaljerade uppgifter om
utgivna traktamenten som annars åligger honom, inkomsttagaren automatiskt
skall vara befriad från deklarationsplikt beträffande traktamentsersättningarna
i fråga i likhet med vad som gäller beträffande sådana traktamentsersättningar
som sammanlagt inte överstiger 500 kr. eller som avser
högst 24 dagar. I promemorian framhålls, att en sådan befrielse följer av
bestämmelsen i 25 § första stycket 3) TF. Som ytterligare kommentar anförs.
Att inkomsttagaren inte behöver deklarera traktamentena i fråga bör
framgå av kontrolluppgiften, som i likhet med den nu befintliga uppgiften
angående bl. a. traktamenten om högst 500 kr. bör innehålla motsvarande
uppgift angående traktamenten beträffande vilka arbetsgivaren erhållit dispens
i fråga om uppgiftsskyldigheten, t. ex. genom att en särskild ruta för
kryssmarkering ifyllts. Om inkomsttagaren på grund av en sådan uppgift
12
Kungl. Maj.ts proposition nr 31 år 1967
inte deklarerar traktamentena, får han givetvis inte heller avdrag för de
kostnader som svarar mot dessa icke deklarerade traktamenten (p. 3 första
stycket anv. till 33 § KL). Den omständigheten att arbetsgivaren fått
sin uppgiftsskyldighet förenklad på sätt här föreslagits bör dock inte betaga
den skattskyldige hans rätt att, om han anser det vara till sin fördel, på
vanligt sätt i deklarationen uppta erhållna traktamenten och yrka avdrag
för sina verkliga merkostnader.
Enligt promemorian bör de föreslagna bestämmelserna om förenklat uppgiftslämnande
bli tillämpliga första gången vid 1968 års taxering beträffande
kontrolluppgifter avseende år 1967.
Remissyttrandena
Promemorieförslaget har fått ett i stort sett positivt mottagande. Invändningar
har dock gjorts beträffande förslagets utformning i vissa delar. På
några håll har man även ifrågasatt en mera allmän omprövning av traktamentsbeskattningen.
Till förespråkarna för en sådan allmän omprövning hör länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län, som anser att reglerna angående traktamentsbeskattningen
enligt gjorda erfarenheter visat sig i vissa fall medföra
en avdragsrätt som materiellt framstår som alltför generös. Enligt
länsstyrelsen inger särskilt bestämmelsen om befrielse från att uppge utbetalad
traktamentsersättning för lägre antal resdagar än 24 stora betänkligheter.
Liknande iakttagelser har gjorts av länsstyrelsen i Norrbottens
län, som förordar restriktivare linjer vid behandlingen av ansökningar om
befrielse från uppgiftsskyldigheten än enligt förslaget. Även länsstyrelsen i
Kronobergs län har observerat, att traktamenten i många fall utbetalas där
ersättning för fördyrade levnadskostnader ej utgått före de nya bestämmelsernas
tillkomst. Enligt länsstyrelsen torde de ändrade reglerna emellertid
ha lämnat övervägande goda erfarenheter. Möjligheter till ytterligare
förenklingar bör prövas, framhåller länsstyrelsen, särskilt som därmed
större förutsättningar för införande av definitiv källskatt kanske kan vinnas.
Också riksskattenämnden framhåller önskvärdheten av att de nuvarande
reglerna om avdrag för ökade levnadskostnader vid tjänsteresa i enskild
tjänst blir föremål för omprövning i syfte att åstadkomma materiella
förenklingar och större rättvisa.
Angelägenheten av ytterligare och längre gående förenklingar understryks
starkt av näringsorganisationerna. Så t. ex. påpekar Sveriges industriförbund
och Svenska arbetsgivareföreningen att den detaljerade uppgiftsskyldigheten,
såsom framhållits i promemorian, vållar arbetsgivarna
stora olägenheter, särskilt när antalet anställda är stort. De båda organisationerna
anför i detta sammanhang att, som reglerna är utformade, det
Kungl. Maj:ts proposition nr 31 år 1967
13
är svårt att få dem att passa in i databehandlingssystem samt att, trots de
lättnader som infördes år 1963 i vissa fall, ett ökat arbete uppstått för
många företag genom att i övriga fall mer detaljerade uppgifter än tidigare
måste lämnas.
Även LO framhåller att trots den förenkling det föreliggande förslaget
innebär, ytterligare förenklingar beträffande schablonisering i traktamentsbeskattningen
borde närmare övervägas.
I fråga om förslagets detaljer vänder sig de flesta remissinstanserna mot
att dispensmöjligheten gjorts beroende av villkoret att arbetsgivaren i sin
verksamhet sysselsätter minst 100 anställda. I flertalet yttranden
förordas att man släpper fixeringen till ett visst antal anställda. Om
en sådan fixering likväl anses behövlig, anser man att förutsättningen för
dispens i stället bör anknytas till ett visst minsta antal traktamentstagare.
En sådan uppfattning uttalas av t. ex. riksskattenämnden, som anser att
gränsdragningen bör knytas till antalet anställda som mera regelbundet
företar tjänsteresor, därvid antalet förslagsvis kan sättas till minst 50. Enligt
nämnden skulle det emellertid inte vara lämpligt att på sätt föreslagits
fixera antalet i taxeringsförordningen. I denna bör enligt nämnden i stället
intas en mera allmänt formulerad bestämmelse, kompletterad med vägledande
uttalanden i propositionen. Därigenom skulle möjliggöras en smidigare
tillämpning av dispensregeln. Även länsstyrelsen i Kronobergs län
ifrågasätter om inte t. ex. 50 traktamentstagare skulle berättiga arbetsgivaren
till förenklad uppgiftsskyldighet, oavsett antalet anställda. Länsstyrelsen
förordar dock att den föreslagna förenklingen anknyts till både antalet
anställda, som sätts till lägst 100, och antalet traktamentstagare, förslagsvis
minst 25. En sådan lösning förordas också av länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län.
Kammarrätten, som i sitt yttrande diskuterar om dispensmöjligheten bör
göras beroende av antalet anställda över huvud taget eller av antalet anställda,
som är traktamentsberättigade, kommer till resultatet att, vilken
väg man än väljer, befogenhet kanske bör ges den tillståndsgivande myndigheten
att göra avsteg från föreskriften om ett minsta antal anställda
för det fall att antalet traktamentstagare är stort, både absolut och relativt,
och en begränsning av uppgiftsskyldigheten därför ter sig angelägen. Risken
med en sådan anordning är emellertid enligt kammarrätten att framställningar
kan komma att inges även från sådana arbetsgivare som uppenbarligen
aldrig varit åsyftade med förslaget. Denna invändning synes
dock enligt kammarrättens mening väga mindre tungt än erinringarna mot
en ordning enligt promemorians författningstext.
Sveriges industriförbund och Svenska arbetsgivareföreningen konstaterar
i sitt yttrande, att enligt deras beräkningar ca 2 000 företag skulle ha
möjlighet att erhålla dispens om gränsen sätts vid 100 anställda. Enligt
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 31 år 1967
organisationerna torde gränsen utan nämnvärda olägenheter från kontrollsynpunkt
kunna sänkas betydligt. I yttrandet erinras om att företag med
förhållandevis få anställda likväl kan ha en betungande uppgiftsskyldighet
beroende pa att en onormalt stor del av personalen företar resor i tjänsten.
Någon fix gräns bör därför enligt de båda organisationerna inte inskrivas
i författningen utan det bör räcka med en allmän bestämmelse om rätt att
ge dispens då skäl föreligger därtill.
Sveriges köpmannaförbund påpekar likaledes att det bland de större arbetsgivarna
finns ett mycket stort antal, som utger traktamentsersättningar
till endast ett fåtal personer, medan bland företag med mindre än 100
anställda finns många, som bedriver sådan verksamhet, t. ex. agenturer,
konsulterande verksamhet, försäljning en gros eller i övrigt genom försäljare,
att de utger traktamentsersättningar till en betydande del av sina
anställda. Det totala antalet anställda i ett företag är därför enligt förbundets
mening ingen rättvisande grund utan avgörande bör vara antalet anställda,
som erhållit traktamentsersättning. Förslagsvis bör därför enligt
förbundet förenklad uppgiftsskyldighet medges, om antalet anställda, som
erhållit traktamentsersättningar med mer än 500 kr. per år eller haft mer
än 24 förrättningsdagar per år, överstiger tio. Förbundet ifrågasätter emellertid
om inte en förenkling av uppgiftsskyldigheten i stället bör ske så, att
man inför en ruta för kryss, när utgivna ersättningar icke överstigit riksskattenämndens
normalbelopp. Fullständig uppgift skulle behöva lämnas
endast i de fall, då utgivna ersättningar överstiga normalbelopp. Ett särskilt
tillståndsförfarande skulle bli obehövligt och en verklig förenkling
skulle vinnas, framhåller förbundet.
Även Sveriges lantbruksförbund, som föreslår att dispensrätten knyts till
antalet anställda som mera regelbundet företar tjänsteresor — antalet kan
enligt förbundet lämpligen sättas till 25 — anser att det kan diskuteras om
en absolut bestämd antalsgräns bör anges, eftersom en sådan gräns lätt
leder till en stelbent praktisk tillämpning.
Ett slopande av antalsgränsen förordas också av löntagarorganisationerna.
LO anser att det för dispens bör räcka att det av resereglementen, allmänna
anställningsvillkor eller liknande framgår att traktamentsersättningarna
överensstämmer med eller i vart fall inte överstiger de av riksskattenämnden
fastställda normalbeloppen. Samma uppfattning uttalas av
TCO, som erinrar om att taxeringsmyndigheterna, när dispens beviljats,
alltid har möjlighet att kontrollera de av arbetsgivaren utbetalda traktamentsersättningarna
och i förekommande fall återkalla det medgivna tillståndet.
I
I några yttranden diskuteras det för dispens enligt förslaget uppställda
villkoret, att det kan antas att traktamentsersättningarna inte överstiger
av riksskattenämnden fastställda normalbelopp.
15
Kungl. Maj.ts proposition nr 31 år 1967
Sveriges industriförbund och Svenska arbetsgivareföreningen påpekar,
att det kan förekomma att för någon personalkategori i ett företag tillämpas
en sådan ordning för bestämmande av traktamentsersättningar att normalbeloppen
inte gäller. Vidare kan för ett och samma företag olika regler
tillämpas vid olika driftställen. Enligt organisationernas mening bör därför
möjlighet finnas att kunna efterge uppgiftsskyldigheten beträffande ett av
dessa driftställen om företaget så önskar. Även länsstyrelsen i Jämtlands
län ifrågasätter om inte medgivande till den förenklade redovisningsmetoden
kan lämnas också för det fall företaget till viss antalsmässigt mycket
begränsad grupp av anställda utbetalat traktamentsersättningar, som överstiger
normalbeloppen.
Vidare erinrar Sveriges industriförbund och Svenska arbetsgivareföreningen
om att åtskilliga företag tillämpar traktamentsersättningar som
överensstämmer med de statliga. I vissa hänseenden skiljer dessa sig från
vad som skulle följa enligt normalbeloppen. Så har t. ex. traktamentet för
en endagsförrättning enligt de statliga traktamentsbestämmelserna varit
högre än som är avdragsgillt enligt det av riksskattenämnden fastställda
normalbeloppet. Enligt organisationerna bör självfallet ett företag som
strikt tillämpar de statliga bestämmelserna också kunna befrias från uppgiftsskyldigheten
.
Ett liknande påpekande görs av Sveriges lantbruksförbund, enligt vilket
det ofta förekommer inom lantbrukets föreningsrörelse att företagens resereglemente
helt anslutits till statens resereglemente. Förbundet tillägger
i anslutning härtill.
Det innebär, som tidigare framhållits, att, då det statliga resereglementet
justeras per 1 juli, den i promemorian uttalade förutsättningen för erhållande
av dispens icke föreligger under andra halvåret. Vidare kommer
traktamentsersättning enligt ett sådant reglemente att utgå för tid som icke
beaktas enligt schablonregeln ehuru ingen torde bestrida att den anställde
har kostnader under tiden i fråga. Delegationen har kommit till den uppfattningen
att företag som utformat sitt resereglemente i anslutning till
statens inte skulle kunna ifrågakomma för dispens enligt det nu framlagda
förslaget. Det kan icke vara rimligt att företag som lojalt tillämpar det
statliga resereglementet skulle ställas utanför dispensförfarandet.
RF framhåller med hänvisning till sitt eget gällande resereglemente, som
tillkommit redan före år 1963 och som behållits trots de då införda bestämmelserna
om uppgiftsskyldigheten, såsom sin uppfattning att det inte kan
göras gällande att grunderna för traktamentsersättning enligt KF:s resereglemente
är fördelaktigare för den anställde än de, efter vilka riksskattenämnden
fastställer normalbeloppen. Enligt KF inträffar trots detta i vissa
fall att den totala ersättningen under visst år, enligt KF:s resereglemente,
överstiger det belopp som erhålls om antalet övernattningar multipliceras
med fastställt normalbelopp. Detta kan t. ex. bero på att resa påbörjats
eller avslutats så att antalet övernattningar blivit mindre än antalet 24-
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 31 år 1967
timmarsperioder. Givetvis kan även motsatt förhållande uppstå. Enligt KF
kan dessa uppkomna differenser inte anses vara av sådan art att materiellt
fog finns för avvikelse i den anställdes deklaration.
KF understryker alt den föreslagna lagtexten inte får tolkas så restriktivt
att de föreslagna möjligheterna att erhålla lättnader blir illusoriska.
Av uttalandena i promemorian synes framgå att så icke varit avsikten,
framhåller förbundet, utan att dispens skall kunna medges i sådana fall
där företagets resereglemente eller motsvarande är så utformat, att ersättningsgi
underna i stort inte kan antas leda till ett förmånligare resultat än
avsikten varit med de bestämmelser i taxeringsförordningen, som bemyndigar
riksskattenämnden att fastställa de s. k. normalbeloppen.
LO ifrågasätter om inte de arbetsgivare, som erhåller dispens från uppgiftsskyldighet
beträffande traktamentsersättningar, borde kunna få dispens
även från skyldigheten att lämna uppgifter om resekostnadse rsättning.
Som krav bör gälla att arbetsgivarens interna resereglemente
eller liknande är så utformat att resekostnadsersättning utgår med
belopp motsvarande verkligt utlägg. Även överståthållarämbetet föreslår att
uppgiftsbefrielsen eventuellt utsträcks att omfatta sådan resekostnadsersättning
som endast utgjort gottgörelse för faktiska biljettkostnader vid
färd med allmänna kommunikationsmedel.
Sveriges grossistförbund går något längre och anser att uppgiftsbefrielsen
skall avse över huvud taget fall, då den anställde inte får traktamentsersättning
utan i stället ersättning som direkt motsvarar erlagda utlägg
mot att han lämnar kvitto, förutsatt att arbetsgivaren i övrigt fyller nödvändiga
kvalifikationer. Det är vidare enligt förbundet inte ovanligt att
företag tillämpar direkt betalning till hotell för logikostnader men utger
kontant ersättning till den anställde för måltider. Det föreslagna villkoret
för dispens bör enligt förbundets uppfattning anses uppfyllt även i detta
fall, under förutsättning givetvis att traktamentsersättningen inte överstiger
dagdelen av normalbeloppet.
LO framhåller, att ett speciellt problem för organisationer av LO:s typ
är att traktamentsersättningar utgår till ett stort antal icke anställda personer,
tör vilka uppgiftsplikt föreligger. Dispens från uppgiftsskyldighet
i sådana fall, som för LO:s del kan uppgå till 1 000 eller flera under ett år,
skulle innebära betydande lättnader. Organisationen föreslår därför att
dispens skall kunna medges för arbetsgivare även i dylika fall.
KF anser att dispens, under i övrigt angivna förutsättningar, bör lcunna
avse förekommande resor utom riket. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus
län ifrågasätter däremot om sådan dispens bör medges. Beträffande dylika
förrättningar föreligger nämligen, framhåller länsstyrelsen, inte lika fast
praxis, som för förrättningar på ort inom landet.
Kungl. Maj.ts proposition nr 31 år 1967
17
Vad beträffar den föreslagna ansökningstidens utgång —
senast den 31 december året före taxeringsåret — föreslår flera remissinstanser
att denna skall tidigareläggas. Riksskattenämnden anser att ansökningen
bör inges väsentligt tidigare, förslagsvis den 30 september året
före taxeringsåret, med hänsyn till den utredning, som förste taxeringsintendenten
kan behöva verkställa innan han meddelar beslut, och till ett
eventuellt besvärsförfarande. Även Sveriges lantbruksförbund föreslår samma
datum med skyldighet för förste taxeringsintendenten att avge svar
senast den 15 november. Länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus län samt
Kronobergs län anser att den 31 oktober året före taxeringsåret skall vara
sista dag för ingivande av ansökningar av angiven art. Länsstyrelsen i
Jämtlands län föreslår att motsvarande sista dag bestäms till den 30 november.
Detsamma föreslår Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund,
som framhåller att det även för arbetsgivarna kan vara fördelaktigt om tillståndet
i förekommande fall erhålls före taxeringsårets ingång, då härigenom
kontrolluppgifternas färdigställande kan påbörjas tidigare.
Länsstyrelsen i Jämtlands län tar upp frågan om dispensens giltighetstid
och yttrar.
Länsstyrelsen ifrågasätter lämpligheten av att låta medgivet tillstånd
gälla tills vidare, varmed måste förstås att detsamma i princip skulle hli
tillämpligt utan begränsning framåt i tiden, därest tillståndet inte av särskild
anledning finnes böra återkallas. Att föreskriva ett årligt ansökningsförfarande
framstår å andra sidan såsom otympligt. Såsom en kompromiss,
som kan tillfredsställa såväl det allmännas som arbetsgivarens och de anställdas
intressen, torde kunna komma i fråga en årlig anmälningsskyldighet,
innebärande en allmänt hållen försäkran av arbetsgivaren att samma
förhållanden, som andragits i den ursprungliga ansökningen, alltjämt råder.
En anmälan av nu åsyftat innehåll skulle givetvis i normalfallet inte
föranleda annan åtgärd hos myndigheten än registrering. Den föreslagna
bestämmelsen att medgivet tillstånd skall kunna återkallas bör dock bibehållas
även vid ett anmälningsförfarande som här åsyftas.
Länsstyrelsen i Norrbottens län är inte övertygad om lämpligheten av
att förste taxeringsintendenterna i länen blir tillstånds myndighet
för ärendena om befrielse från uppgiftsskyldighet. Länsstyrelsen anför.
Då sådan befrielse får avgörande betydelse för den skattemässiga behandlingen
av de anställdas traktamentsersättningar, är det enligt länsstyrelsens
åsikt angeläget att tillståndsgivningen sker efter enhetliga linjer för hela
landet. Detta torde endast kunna åstadkommas, om beslutanderätten ligger
hos en central myndighet. Närmast till hands synes ligga att riksskattenämnden
blir tillståndsmyndighet. En sådan ändring av förslaget torde
även böra medföra att ansökningstiden framflyttas till förslagsvis den 15
december året före taxeringsåret, eftersom yttrande över ansökningarna
väl regelmässigt skulle komma att inhämtas från vederbörande förste taxeringsintendent.
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 31 år 1967
Beträffande den underrättelseplikt, som i promemorian förutsätts
föreligga för vederbörande taxeringsintendent gentemot hans kolleger
i andra län, inom vilka företagets anställda är bosatta, anför kammarrätten.
Att fullgöra en sådan skyldighet kan väl stundom komma att kräva nog
så tidskrävande undersökningar, särskilt i fråga om företag med anställda
över hela landet. Bosättningsorterna för de anställda kan ju också i viss
omfattning skifta från år till år. Därtill kommer, såsom nyss antytts, att
tillståndet inte är avsett att gälla för bara ett år i sänder. Det vill förefalla
som om problemet lämpligast löses på så sätt, att för den ruta i kontrolluppgiften
som avses »kryssad» anges såsom tryckt text, att medgivande av
ifrågavarande slag lämnats. De lokala taxeringsorganen kan ju sedan vid
behov på lämpligt sätt kontrollera uppgiftens riktighet.
Även länsstyrelsen i Kronobergs län ifrågasätter om något underrättelseförfarande
alls är erforderligt, då taxeringsnämndens ordförande alltid har
rätt att undersöka förhållandena, om han finner anledning därtill. Om
emellertid någon form av underrättelse av meddelade dispenser skall finnas,
bör detta underrättelseförfarande, framhåller länsstyrelsen, ske centralt
genom riksskattenämndens försorg. I
I fråga om den besvärs rätt och den besvär sinstans som
föreslagits anför överståthållarämbetet följande.
I promemorian föreslås att förste taxeringsintendents beslut rörande befrielse
från ifrågavarande uppgiftsskyldighet skall kunna överklagas hos
riksskattenämnden, överståthållarämbetet vill här ifrågasätta huruvida
behov av besvärsrätt över beslut av denna art verkligen skall anses föreligga.
I fråga om andra beslut av förste taxeringsintendent exempelvis rörande
anstånd med avgivande av självdeklaration stadgas sålunda i taxeringsförordningen
att talan emot besluten inte må föras. Så synes utan
större olägenhet kunna ske även i här berörda hänseende.
Ämbetet vill emellertid ifrågasätta även valet av besvärsinstans, vilket
inte närmare motiverats i promemorian. Riksskattenämnden skulle genom
de föreslagna bestämmelserna komma att tillföras uppgifter av helt annan
natur än dess hittillsvarande åligganden. Med hänsyn till att nämnden bl. a.
skall meddela anvisningar i taxeringsfrågor synes viss tvekan kunna råda
om lämpligheten av att den jämväl skulle fungera såsom besvärsinstans.
Därest behov av besvärsrätt verkligen skulle anses föreligga anser ämbetet
kammarrätten här såväl som i fråga om övriga stadganden i TF böra fungera
som besvärsinstans.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län ifrågasätter om inte besvär
i stället bör prövas av länsstyrelsen i resp. län.
Kungl. Mcij:ts proposition nr 31 år 1967
19
Departementschefen
Som framgår av min redogörelse gjordes redan år 1963 vissa förenklingar
i traktamentsbeskattningen. Man utsträckte den skattefrihet som
gäller för statliga traktamenten till vissa andra offentliga traktamenten.
Däremot bibehöll man skatteplikten för privata traktamenten men föreskrev
å andra sidan att avdrag utan särskild utredning skulle medges med
traktamentsbeloppet, om detta inte översteg av riksskattenämnden fastställt
normalbelopp.
I samband med de nya bestämmelserna reglerades också frågan om de
kontrolluppgifter som arbetsgivaren har att lämna till ledning för de anställdas
taxering. I likhet med vad som redan tidigare gällde behöver traktamentsersättningar
som sammanlagt för en anställd inte överstiger 500
kr. inte uppges. Det är tillräckligt med t. ex. en kryssmarkering på kontrolluppgiften
att traktamentsersättning utgått. Emellertid togs år 1963
ännu ett steg mot förenkling genom att man från uppgiftsskyldighet undantog
även de fall då antalet förrättningsdagar för en anställd inte överstigit
24 för helt år räknat.
I de fall traktamentsersättningen inte behöver specificeras på kontrolluppgiften
föreligger inte heller deklarationsplikt för mottagaren. Därigenom
har man fått överensstämmelse mellan arbetsgivarens uppgiftsskyldighet
och den anställdes deklarationsplikt.
Otvivelaktigt innebar 1963 års lagstiftning väsentliga förenklingar både
för de skattskyldiga och för taxeringsmyndigheterna samt i någon mån
även för arbetsgivarna. Trots detta har det inte kunnat undgås att traktamentsredovisningen
och kontrollen därav alltjämt utgör en betydande
belastning för därav berörda parter.
Med hänsyn härtill och i betraktande av att erfarenheterna av de hittills
genomförda förenklingarna i allmänhet visat sig goda har i departementspromemorian
föreslagits vissa ytterligare lättnader i arbetsgivarens uppgiftsskyldighet
i fråga om utgivna traktamentsersättningar med därav följande
lindring av mottagarens deklarationsplikt Det är i promemorieförslaget
dock inte fråga om en generell lättnad i uppgiftsskyldigheten. Denna
skall i stället vara beroende av att arbetsgivaren av förste taxeringsintendenten
i länet erhåller dispens från den uppgiftsskyldighet som annars
åligger honom.
Dispensmöjligheten tar sikte på arbetsgivare med ett förhållandevis stort
antal anställda, vilka fått traktamentsersättning som inte överstiger de
normalbelopp som fastställts av riksskattenämnden. Dessa normalbelopp
är anpassade efter de statliga traktamentena. I dessa fall framstår den
detaljerade uppgiftsskyldighet som följer av de vanliga reglerna som onödig
och betungande, eftersom inkomsttagaren ändå får tillgodoräkna sig
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 31 år 1967
avdrag med samma belopp som traktamentsersättningen och följaktligen
i realiteten slipper skatta för ersättningen. Även här bör enligt förslaget en
kryssmarkering på kontrolluppgiften vara tillräcklig som ledning för taxeringsarbetet.
För att begränsa dispensmöjligheten till fall, där den är av större praktisk
betydelse, föreslås i promemorian att dispens skall kunna medges
arbetsgivare som i sin verksamhet sysselsätter minst 100 anställda. Som
förutsättning för dispens skall enligt promemorieförslaget vidare gälla, förutom
att traktamentsersättningen inte får överstiga de nyssnämnda normalbeloppen,
att det med hänsyn till omständigheterna i övrigt framstår
som sannolikt att medgivandet är utan olägenhet för taxeringsarbetet.
Ansökan om lättnad i uppgiftsskyldigheten i fall som nu avses skall enligt
förslaget inges till länsstyrelsen senast den 31 december året före taxeringsåret.
Medgivandet skall gälla tills vidare, om det inte återkallas, över
beslut i anledning av ansökan skall enligt förslaget besvär få anföras hos
riksskattenämnden.
Enligt promemorian skall det föreslagna förenklade uppgiftslämnandet
tillämpas första gången vid 1968 års taxering beträffande kontrolluppgifter
som avser inkomståret 1967.
Promemorieförslaget har, såsom framgår av redogörelsen för remissyttrandena,
fått ett i stort sett positivt mottagande. Några remissinstanser
har i detta sammanhang förordat en allmän omprövning av de materiella
reglerna för traktamentsbeskattningen. Jag delar i och för sig den uppfattningen.
1963 års reform av traktamentsbeskattningen var av så pass
långt gående natur att en översyn av bestämmelserna bör ske i belysning av
vunna erfarenheter. För att en sådan översyn skall vara av värde fordras
dock att de nya bestämmelserna tillämpats några år, så att inte mera tillfälliga
övergångssvårigheter får prägla den justering av bestämmelserna
som åsyftas. Hittills har schablonreglerna tillämpats vid 1965 och 1966 års
taxeringar, dvs. blott ett år utom själva övergångsåret. Enligt min mening
bör erfarenheterna under ytterligare någon tid inhämtas, innan översynen
av de materiella reglerna för traktamentsbeskattningen sker.
I fråga om den uppgiftsskyldighet för arbetsgivare som föranleds av
schablonbeskattning av traktamenten har framförts önskemål såväl om
en begränsning av nu gällande lättnader i uppgiftsskyldigheten som om en
förenkling av uppgiftslämnandet som går längre än promemorieförslaget.
I det förra hänseendet har man pekat på de möjligheter till missbruk som
de nuvarande bestämmelserna enligt gjorda erfarenheter lämnar utrymme
för. I det senare hänseendet har man, under hänvisning till att även med
de föreslagna ändringarna en betungande uppgiftsskyldighet kvarstår i
många andra fall, ansett att de föreslagna förenklingarna inte gått tillräckligt
långt. För egen del vill jag framhålla följande.
21
Kungl. Maj. ts proposition nr 31 år 1967
Vår inkomstbeskattning förutsätter i princip exakta uppgifter om de
skattskyldigas inkomster och utgifter. Detta har i sin tur fört med sig en
långt driven uppgiftsskyldighet för såväl arbetsgivare som arbetstagare.
Denna uppgiltsskyldighet har, inte minst på traktamentsbeskattningens
område, framstått som komplicerad och betungande. Det har därför efter
band blivit alltmer angeläget för alla parter, inklusive taxeringsmyndigheterna,
att genomföra förenklingar i skattereglerna. De schablonmässiga lättnader
i uppgiftsskyldigheten som redan genomförts på detta område — jag
syftar här på den befrielse från detaljerat uppgiftslämnande som gäller när
för en anställd traktamentsersättningarna sammanlagt inte överstiger 500
kr. eller förrättningsdagarnas antal inte överstiger 24 för helt år räknat —
är att betrakta såsom ett led i dessa förenklingssträvanden. Det ligger i
sakens natur att man genom sådana schablonlösningar ger avkall på den
exakthet som man annars eftersträvar i taxeringsförfarandet och därmed
också öppnar vissa möjligheter till ett icke avsett utnyttjande. Detta
är emellertid det pris man får betala för den enkelhet i tillämpningen
som man vill vinna. Jag vill åter erinra om att erfarenheterna av de hittills
genomförda lättnaderna i uppgiftsskyldigheten i allmänhet bedömts
som goda. Jag anser mig därför inte ha anledning att i detta sammanhang
föreslå någon inskränkning av de förenklingar som redan uppnåtts. Enligt
min mening talar tvärtom starka skäl för att man bör fortsätta på den inslagna
vägen.
Gentemot dem som hävdat att de i promemorian föreslagna åtgärderna i
förenklingssyfte inte varit tillräckligt omfattande vill jag å andra sidan
framhålla, att man enligt min uppfattning på detta område måste pröva
sig fram i etapper. Först sedan man vunnit tillräcklig erfarenhet av de
olika delreformerna kan en mera allmän omprövning av de materiella beskattningsreglerna
och den därmed sammanhängande uppgiftsskyldigheten
möjligen bli aktuell. Jag finner mig därför i princip inte ha anledning att
nu i större utsträckning vidga ramen för de förenklingar som föreslås i
promemorian. I det följande inskränker jag mig således till att behandla promemorieförslaget,
till vilket jag i det väsentliga ansluter mig.
Beträffande utformningen av de nu föreslagna förenklingarna i uppgiftsskyldigheten
får jag anföra följande.
Jag delar den i promemorian uttalade uppfattningen att det förenklade
uppgiftslämnandet i princip bör begränsas till sådana fall, då fråga är om
arbetsgivare med ett förhållandevis stort antal anställda, dvs. fall då skyldigheten
att lämna uppgifter om utgivna traktamenten är betungande för
arbetsgivaren. Det kan emellertid diskuteras om det är lämpligt att man,
för att förenkla den gränsdragning som härvid skall ankomma på tillståndsmyndigheten,
gör tillståndet beroende av att arbetsgivaren sysselsätter ett
•vasst minsta antal arbetstagare — i likhet med promemorieförslaget — eller
22
Kungl. Maj.is proposition nr 31 år 1967
gör tillståndet direkt beroende av ett minsta antal traktamentstagare på sätt
några remissinstanser föreslagit. Om man gör tillståndet beroende av ett i
författningen fixerat antal anställda eller traktamentstagare försvåras nämligen
en smidig tillämpning av dispensgivningen i vissa gränsfall som man
ofrånkomligen måste räkna med. Såsom t. ex. riksskattenämnden förordat
synes därför en mera allmänt formulerad bestämmelse vara att föredra.
Eftersom dispensmöjligheten är avsedd för sådana fall, i vilka uppgiftsskyldighetens
fullgörande på vanligt sätt är mer betungande än annars,
bör det vara tillräckligt att begränsa den krets inom vilken dispens kan
ges till sådana arbetsgivare som i sin verksamhet sysselsätter ett större antal
anställda, vilka mera regelbundet företar tjänsteresor. Uppfattningen om
vad som i detta sammanhang skall anses utgöra ett »större antal» ersätlningstagare
kan givetvis variera efter företagets storlek. Om dispensmöjligheten
skall ha praktisk betydelse även för de medelstora företagen, bör enligt
min mening dispens i vart fall kunna ges företag med 3(1—40 anställda
som mera regelbundet företar tjänsteresor. Är antalet anställda av denna
kategori lägre, blir dispensfrågan mera diskutabel. Kravet att vederbörande
»mera regelbundet» företar tjänsteresor får givetvis inte tolkas alltför strängt
med avseende på regelbundenheten. Sålunda bör man kunna acceptera att
någon eller några av de anställda reser mindre regelbundet än de andra om
blott övriga förutsättningar är uppfyllda.
I några remissyttranden har påpekats att det kan förekomma att företag
till en antalsmässigt mycket begränsad grupp av anställda utbetalar traktamentsersättningar
som överstiger normalbeloppen. Med anledning härav
vill jag framhålla att den omständigheten att för en till antalet begränsad
personalkategori, t. ex. företagsledningen, tillämpas särskilda från normalbeloppen
avvikande traktamentsersättningar inte i och för sig behöver utesluta
möjligheten av att företaget genom dispens får rätt att använda det
förenklade uppgiftslämnande som här avses beträffande övriga anställda
som uppburit traktamenten, vilka inte överstigit normalbeloppen. Bedömningen
får då ske med hänsyn till antalet anställda som tillhör denna senare
kategori. I samband med sin dispensansökan bör företaget i fall som
detta lämpligen inge en förteckning över de personer, vilkas traktamentsersättningar
överstiger normalbeloppen och därför inte kan omfattas
av de förenklade uppgifterna. I likhet med den mening som uttalats av vissa
näringsorganisationer bör det förenklade uppgiftslämnandet efter dispens
kunna tillämpas också beträffande ett driftställe av flera inom ett företag,
när förutsättningarna härför föreligger för driftstället i fråga.
Vidare har några remissinstanser framhållit att åtskilliga företag tilllämpar
traktamentsersättningar som överensstämmer med de statliga. Enligt
dessa remissinstanser bör den omständigheten att de statliga traktamentena
i vissa hänseenden något skiljer sig från de av riksskattenämnden
fastställda normalbeloppen inte utesluta möjlighet till befrielse från
Kungl. Maj:ts proposition nr 31 år 1967
23
uppgiftsskyldighet för sådana företag som följer de statliga traktamentsbestämmelserna.
Också enligt min mening bör i dessa fall dispens från den
mera fullständiga uppgiftsskyldigheten kunna medges. Lagstiftningens bärande
tankegång är ju att de statliga traktamentena är en norm för vad
som kan godkännas i beskattningshänseende utan närmare prövning. Att
de fastställda normalbeloppen i vissa hänseenden avviker från motsvarande
statliga traktamente är närmast en teknisk fråga. Avvikelserna betingas
dels av behovet av att ha samma normalbelopp under hela inkomståret
och dels av att de statliga traktamentsbestämmelserna ofta är så detaljrika
att de inte lämpar sig som allmän schablon utan betydande förenklingar.
Det torde inte vara realistiskt att av arbetsgivare i gemen begära
att de skall tillämpa det statliga resereglementet. I de fall arbetsgivaren
verkligen tillämpar ersättningsbestämmelser som i allt väsentligt överensstämmer
med de statliga torde det helt falla inom lagstiftningens grunder
att godkänna traktamentena i beskattningshänseende. Anknytningen till de
statliga bestämmelserna måste dock gå längre än att traktamentenas dygnseller
delbelopp överensstämmer med de statliga traktamentsbeloppen. Även
de statliga reglerna om förutsättningarna för traktamente och om reduktion
av traktamente bör i huvudsak följas eller i varje fall icke tillämpas nämnvärt
gynnsammare av arbetsgivare, som vill kunna påräkna dispens.
Vad beträffar det i något remissyttrande påpekade fallet att ett företag
tillämpar direkt betalning till hotell för logikostnader men utger kontant
ersättning till den anställde för måltider, får jag här erinra om att riksskattenämnden
i samband med fastställandet av normalbeloppen anger hur
stor del därav som avser bostad resp. kost m. in. Har hotellkostnaden betalats
direkt av arbetsgivaren gäller alltså att det totala normalbeloppet skall
minskas med bostadsfaktorn. Om det traktamente som utbetalats till den
anställde i fall som detta inte överstigit det sålunda reducerade normalbeloppet,
kan alltså det förenklade uppgiftsförfarandet tillämpas.
De synpunkter jag nu framhållit beaktas, om möjligheten till dispens
knyts till förutsättningen att traktamentena utgår enligt sådana grunder att
de kan antas inte överstiga avdragsgill ökning i levnadskostnaderna. I flertalet
fall innebär detta givetvis att traktamentena inte överstiger normalbeloppen.
På sätt överståthållarämbetet förordat kan enligt min mening den förenklade
uppgiftsskyldigheten utsträckas att omfatta sådan resekostnadsersättning
som endast utgjort gottgörelse för faktisk resekostnad vid färd
med allmänt kommunikationsmedel. Sådana kostnader i samband med
resor i tjänsten är utan vidare avdragsgilla enligt KL:s bestämmelser.
Det finns därför inte någon anledning att undanta ersättningar för kostnader
av detta slag från den förenklade uppgiftsskyldigheten. Däremot anser
jag inte att densamma kan omfatta resekostnadsersättning för tjänsteresa
med egen bil, även om ersättningen skulle uppges följa de statliga
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 31 år 1967
grunderna för sådana ersättningar. Man kan nämligen inte komma ifrån
att en subjektiv bedömning av dessa grunder i vissa fall kan leda till högre
ersättningar än som bort utgå. En öppen redovisning av ersättningsbeloppen
måste därför anses nödvändig i fråga om bilersättningarna.
Likaså får en öppen redovisning av ersättningar som avser resor utom
riket enligt min mening alltjämt anses önskvärd. Visserligen kan en förenklad
redovisning i och för sig vara godtagbar, om ersättningarna inte
överstiger de avdrag som i enlighet med riksskattenämndens anvisningar
kan medges enligt de traktamentsregler som gäller för högsta traktamentsklassen
enligt det statliga utlandsresereglementet. Men i många fall måste
taxeringsmyndigheterna ändå särskilt bedöma om och i vad mån den utlandsresa
för vilken ersättning utgått verkligen är en tjänsteresa, för vilken
kostnaderna är avdragsgilla. En sådan bedömning, som ofta måste göras
med ledning bl. a. av de avdrag som yrkas, skulle försvåras om ersättningsoch
avdragsbeloppen inte redovisades öppet vid taxeringen. Därtill kommer
att antalet tjänsteresor utomlands torde vara förhållandevis litet i förhållande
till resorna inom landet. Uppgiftsskyldigheten beträffande utlandsresorna
torde därför i allmänhet inte vara alltför betungande för företagen.
Vad remissinstanserna anfört i fråga om den tidpunkt, då ansökningshandlingarna
senast skall inges, föranleder mig att föreslå den 31 oktober
före taxeringsårets ingång som sista dag. Därmed skulle hänsyn tas både
till att tillståndsmyndigheten kan behöva införskaffa viss utredning och
till arbetsgivarens intresse av besked i sådan tid att han kan förbereda
kontrolluppgifternas färdigställande.
En länsstyrelse har på tal om dispensens giltighetstid ifrågasatt en årlig
anmälningsskyldighet, varvid arbetsgivaren skulle avge en allmänt hållen
försäkran att de i den ursprungliga ansökningen angivna förhållandena
alltjämt var för handen. Emellertid kan taxeringsmyndigheterna när som
helst hos arbetsgivare som fått dispens begära de uppgifter som är erforderliga
för en bedömning av de utgivna ersättningarna i de hänseenden
det här gäller. Om förutsättningarna för lämnad dispens då skulle visa sig
brista kan denna omedelbart återkallas. Jag anser mig därför kunna tillstyrka
att meddelad dispens skall gälla tills vidare, så mycket mer som
dispensförfarandet i princip bygger på ett förtroendefullt samarbete med
arbetsgivarna.
Inte heller finner jag anledning att, som på något håll ifrågasatts, frångå
departementspromemorians förslag att förste taxeringsintendenterna i länen
skall vara beslutande myndighet i dessa ärenden. Även i andra sammanhang
har förste taxeringsintendenten anledning till viss kontakt med
arbetsgivaren, t. ex. i samband med anstånd med avgivande av företagets
självdeklaration. Det förtroendefulla samarbete på det lokala planet som
jag nyss berörde talar därför starkt för att även frågan om dispens från
Kungl. Maj ds proposition nr 31 år 1967 25
företagens uppgiftsskyldighet beträffande arbetstagarna anförtros åt förste
taxeringsintendenten och inte åt en central myndighet.
Man bör emellertid tillse att dispensgivningen sker efter i stort sett samma
principer i olika län. Arbetsgivaren bör därför ha möjlighet att få dispensfrågan
omprövad i vissa fall, då förste taxeringsintendenten inte ansett
sig kunna bevilja dispens eller då han återkallat dispens. Denna prövning
bör lämpligen ligga hos en central myndighet och någon annan myndighet
än riksskattenämnden kan knappast komma i fråga. Nämnden som
förklarat sig inte ha något att erinra mot förslaget i denna del är väl lämpad
att medverka till den enhetlighet i tillståndsgivningen som är önskvärd.
Formellt gör man på detta sätt riksskattenämnden till en besvärsinstans och
vissa betänkligheter kan, som överståthållarämbetet framhållit, anföras
mot detta. Den prövning som skall ske hos nämnden är emellertid främst
om dispens kan godtas från kontrollmässiga synpunkter. Det bör därför
i regel vara nämndens ordförande i sin egenskap av chef för kontrollverksamheten
som avgör dessa frågor och inte nämnden i plenum. Jag ansluter
mig till promemorieförslaget även i denna del.
I promemorian har förutsatts att, om dispens berör anställda inom mer
än ett län, förste taxeringsintendent som medger dispens skall underrätta
förste taxeringsintendent i annat berört län om medgivandet. Ett par remissinstanser
har ifrågasatt om sådana underrättelser behövs. För min del
framstår det som naturligt att den som ger dispens underrättar dem som
svarar för taxeringsarbetet i andra län som berörs av dispensen. Sådan underrättelse
bör därför lämnas, men underrättelseförfarandet bör givetvis
ordnas så rutinmässigt och enkelt som möjligt. Tänkbart är att det kan
visa sig mest praktiskt att underrättelse om varje dispensbeslut lämnas
samtliga län. Det ankommer på riksskattenämnden att vid behov utfärda
föreskrifter härom.
Jag övergår så till att behandla ett spörsmål som inte har något samband
med den nu berörda uppgiftsskyldigheten. Det gäller frågan om extraordinär
besvärsrätt i vissa fall.
Möjligheten att anföra besvär i extraordinär ordning enligt 100 § TF
framstår som oklar, när det gäller tillämpningen i vissa fall av avtal
som vårt land ingått med andra länder till undvikande av internationell
dubbelbeskattning. Det gäller här närmare bestämt fall, då skattskyldig på
grund av sådant avtal är berättigad att från den svenska skatten på sin
sammanlagda inkomst eller förmögenhet avräkna den inkomst- eller förmögenhetsskatt
som erlagts i den andra avtalsslutande staten men då sådan
avräkning av någon anledning ändå inte skett. Frågan har fått ökad
aktualitet genom de avtal Sverige ingått på senare tid.
Tidigare avtal är i princip baserade på den s. k. exempt-metoden. Denna in -
26
Kungl. Maj.ts proposition nr 31 år 1967
nebär att, om beskattningsrätten till viss inkomst eller förmögenhet förbehållits
den andra staten, samma inkomst eller förmögenhet skall undantas från
taxering i Sverige. I nyare avtal har man i allmänhet övergått till att eliminera
dubbelbeskattningen genom den s. k. credit of tax-metoden. Enligt denna
metod taxeras skattskyldig i vanlig ordning i Sverige även för inkomst och
förmögenhet som enligt avtalet skall beskattas i den andra staten. Från den
svenska skatten på den sammanlagda inkomsten eller förmögenheten avräknas
dock den motsvarande skatt, soin den skattskyldige erlagt i den andra
staten. Som exempel på avtal i vilket denna credit of tax-metod föreskrivits
kan jag nämna 1965 års avtal med Schweiz (SFS 1966:554).
Trots förefintligheten av ett avtal kan den situationen inträffa att en
skattskyldig person på grund av förbiseende, feltolkning e. d. blir beskattad
här i riket i strid med avtalet. Vidare får man räkna med att den utländska
skattens belopp, som skall uppges vid taxeringen i och för avräkning mot
den svenska skatten, i vissa fall inte blir slutgiltigt fastställt förrän efter den
ordinarie besvärstidens utgång. Med hänsyn till de speciella förhållanden
som det ofta är fråga om i samband med tillämpningen av dubbelbeskattningsavtalen
kan den skattskyldige i sådana fall ofta komma i ett läge där
han är beroende av att genom extraordinär besvärsrätt få rättelse i en avtalsstridig
beskattning. Med de nuvarande bestämmelserna i 100 § TF torde
emellertid hans möjligheter att få sådan rättelse ställa sig olika allteftersom
de avtalsregler han kan åberopa förutsätter en tillämpning av exemptmetoden
eller av credit of tax-metoden. I det förra fallet kan den skattskyldige
stödja en extraordinär besvärsrätt på den i paragrafens första stycke
vid 2) angivna grunden att »han taxerats för inkomst eller förmögenhet för
vilken han icke är skattskyldig». Med stöd av denna besvärsgrund kan den
skattskyldige anföra besvär inom fem år efter taxeringsåret. I det senare
fallet, dvs. då credit of tax-metoden är tillämplig, kan han möjligen tänkas
kunna åberopa den i samma stycke vid 7) angivna besvärsgrunden, nämligen
att »han eljest kan åberopa omständighet eller bevis som bort föranleda
väsentligt lägre taxering». Det är dock inte säkert att rättelsen, hur
befogad den än är, skulle leda till en så »väsentlig» nedsättning som bestämmelsen
förutsätter. Därtill kommer att uttrycket »lägre taxering» närmast
torde åsyfta eu nedsättning av det taxerade beloppet och alltså inte
eu nedsättning av den uträknade skatten, som skatteavräkningen innebär.
Enligt min mening bör det inte ifrågakomma att en person som beskattats
här i riket i strid med ett sådant avtal som bygger på credit of tax-metoden
skall ha sämre möjligheter att vinna rättelse i beskattningen än den som kan
åberopa ett avtal enligt exempt-metoden. Visserligen föreskriver avtalen
regelmässigt att en person med hemvist i Sverige, som blir underkastad en
mot avtalet stridande beskattning, kan göra framställning om rättelse hos
Kungl. Maj :t utan att detta påverkar hans rätt att använda sig av de i taxeringsförordningen
angivna rättsmedlen. En sådan framställning får emel
-
Kungi. Maj.ts proposition nr 31 år 1967
27
lertid ses som en nödfallsåtgärd. I princip bör enligt min mening redan
reglerna om extraordinär besvärsrätt medge samma möjligheter till rättelse
av beskattningen, oberoende av om avtalsreglerna följer den ena eller andra
metoden. Jag föreslår därför att i 100 § TF som en ytterligare besvärsgrund
uttryckligen anges den omständigheten att den skattskyldige inte erhållit
sådan avräkning av utländsk skatt, vartill han är berättigad enligt
överenskommelse med främmande stat.
De nya bestämmelserna bör träda i kraft snarast möjligt. Det förenklade
uppgiftslämnandet på kontrolluppgifter som föreslås kan dock inte tillämpas
förrän vid 1968 års taxering.
Under åberopande av det anförda hemställer jag att Kungl. Maj :t genom
proposition föreslår riksdagen att antaga ett inom finansdepartementet upprättat
förslag till förordning om ändring i taxeringsförordningen den 23
november 1956 (nr 623).
Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt
förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen
skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Britta Gyllensten
28
Kungl. Maj.ts proposition nr 31 år 1967
Bilaga
Departementspromemorians förslag
till
Förordning om ändring i taxeringsförordningen den 23 november
1956 (nr 623)
Härigenom förordnas, att 37 § 1 och 2 mom. taxeringsförordningen den
23 november 19561 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.
(Nuvarande Igdelse)
1 in o in. Till ledning
37 §.
---följande uppställning:
Uppgiftsskyl
dig
1.
a) Statlig och
--— sådan förvärvskälla.
Vem uppgiften
skall avse
Vad uppgiften skall
avse
Den som —---— Avlöning, arvode----
annan stiftelse. vederlaget lämnas.
Undantag:
a) folkpension,
b) ersättning och--
— år räknat,
g) ersättning för resa i
tjänsten, motsvarande
gjorda utlägg som sammanlagt
icke överstiga 500
kronor, och representationsersättning,
motsvarande
gj orda utlägg, sammanlagt
icke överstigande
500 kronor, samt därj ämte
traktamentsersättning vid
vistelse utom tjänstgöringsorten,
som sammanlagt
icke överstiger 500
kronor eller icke avser
mer än 24 dagar för år
räknat, därest i kontrolluppgiften
anmärkes, att
traktamentsersättning utgått,
h) förmån från---
erlagt sjömansskatt.
1 Senaste lydelse av 37 § 1 mom. se 1963: 266 samt av 37 § 2 mom. se 1964: 53.
Kurtgl. Maj:ts proposition nr 31 år 1967
(Föreslagen lydelse)
29
1 mom. Till ledning-------följande uppställning:
Uppgiftsskyl- Vem uppgiften Vad uppgiften skall
dig slcallavse avse
1. a) Statlig och Den som--- Avlöning, arvode--
---sådan för- annan stiftelse. — vederlaget lämnas.
värvskälla. Undantag:
a) folkpension,
b) ersättning och--
— år räknat,
g) ersättning för resa i
tj änsten, motsvarande
gj orda utlägg som sammanlagt
icke överstiga 500
kronor, och representationsersättning,
motsvarande
gjorda utlägg, sammanlagt
icke överstigande
500 kronor, samt därjämte
traktamentsersättning vid
vistelse utom tjänstgöringsorten,
som sammanlagt
icke överstiger 500
kronor eller icke avser mer
än 24 dagar för år räknat,
eller ock som enligt medgivande
jämlikt 2 mom.
fjärde stycket icke behöver
redovisas på sätt i
tredje stycket sägs,
därest i kontrolluppgiften
anmärkes, att traktamentsersättning
utgått,
h) förmån från---
erlagt sjömansskatt.
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
37 §.
2 in o m. Vid avlämnande------iakttagas följande.
Avser sådan------------förmånen utgått.
I kontrolluppgift,--------under förrättningen.
Förste taxeringsintendenten i det
län, där arbetsgivarens hemortskommun
är belägen, äger dock medgiva
arbetsgivare som i sin verksamhet
sysselsätter minst 100 anställda
att, i stället för uppgifter enligt tredje
stycket om traktamentsersättning
-
30
Kungl. Maj.ts proposition nr 31 år 1967
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
Därest vid —--------
I kontrolluppgift-------
I kontrolluppgift--------
Särskild uppgiftshandling---
Kontrolluppgift, som----—
Uppgift skall —------—--
ar för förrättningar inom riket, i
kontrolluppgiften blott anmärka att
traktamentsersättning utgått. Sådant
medgivande får lämnas endast
när det kan antagas, att traktamentsersättningarna
inte överstiga
av riksskattenämnden fastställda
normalbelopp och det med hänsyn
till omständigheterna i övrigt framstår
som sannolikt alt medgivandet
är utan olägenhet för taxeringsarbetet.
Ansökan om sådant medgivande
skall ingivas till länsstyrelsen senast
den 31 december året före taxeringsåret.
Erhållet medgivande skall
gälla tills vidare, därest det ej återkallas.
Klagan över beslut i anledning
av ansökan som nu sagts eller
om återkallelse av medgivande enligt
detta stycke må föras hos riksskattenämnden
genom besvär, som
skola vara inkomna till nämnden
inom en månad från den dag, då
klaganden erhöll del av beslutet,
över riksskattenämndens beslut i
anledning av besvären må talan icke
föras.
— som avdragits,
allmän försäkring,
preliminär A-skatt.
---före taxeringsåret.
- åtnjuta pensionsförmånen.
--lämpad blankett.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1967; dock att äldre bestämmelser
alltjämt skola tillämpas i fråga om kontrolluppgifter avseende
år 1966 eller tidigare år.
MAACUS BGKTR. STHLMi967 670039