Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

Nr 16

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändring i utsökningslagen m. in.; given Stockholms
slott den 16 december 1966.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

1) lag om ändring i utsökningslagen;

2) lag om ändring i förordningen den 16 juni 1875 (nr 42 s. 12) angående
inteckning i fast egendom;

3) lag om ändrad lydelse av 1 och 13 §§ lagsökningslagen den 20 december
1946 (nr 808);

4) lag angående ändrad lydelse av 4 och 7 §§ lagen den 12 maj 1955 (nr
235) med särskilda bestämmelser om försäljning av utmätt luftfartyg
in. m.;

5) lag om ändring i konkurslagen;

6) lag angående ändrad lydelse av 3 § lagen den 7 juni 1934 (nr 239) om
bulvanförhållande i fråga om aktier i vissa bolag;

7) förordning om ändrad lydelse av 4 § 6 mom. och 7 § 4 mom. förordningen
den 6 november 1908 (nr 129) angående en särskild stämpelavgift
vid köp och byte av fondpapper.

GUSTAF ADOLF

Herman Kling

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen framläggs förslag till sådana ändringar i den exekutionsrättsliga
lagstiftningen som betingas av de under år 1966 antagna lagarna
om vad som är fast egendom och om företagsinteckning.

Bestämmelserna i lagen om vad som är fast egendom innebär bl. a. att
kretsen av tillbehör till s. k. industrifastigheter vidgas avsevärt. Detta har
ansetts böra medföra tämligen omfattande ändringar i utsökningslagens
bestämmelser om exekution i fast egendom. Sålunda föreslås att det skall
bli möjligt att sälja tillbehör till utmätt fastighet för sig och därefter fastigheten
i övrigt, när detta från ekonomisk synpunkt och i övrigt framstår
1 Bihang till riksdagens protokoll 11)67. 1 samt. Nr 16

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

som lämpligare än en försäljning av fastigheten och alla dess tillbehör
i ett sammanhang. Vidare föreslås nya regler om fastighetsägares rätt att
förfoga över utmätt fastighet och bestämmelser som gör det möjligt att
säkerställa att vad som hör till utmätt fastighet inte skingras. Förslaget
innehåller också föreskrifter, som syftar till att skapa klarhet om vilken
egendom som hör till utmätt fastighet. Föreskrifterna rör förrättningsmans
utredning om vad som är fastighetstillbehör och förfarandet när tvist om
tillbehör föreligger. Regler ges också om vilken egendom som skall anses
ingå i en exekutiv fastighetsför sälj ning.

Lagen om företagsinteckning innebär att sådan inteckning gäller i större
delen av en näringsidkares lösa egendom. Detta har medfört behov av en
reglering som möjliggör utmätning och försäljning av gäldenärens företagsintecknade
egendom till förmån för annan borgenär än den som har
inteckning utan att den sistnämnde har rätt till betalning ur köpeskillingen.
Detta skall enligt förslaget kunna ske, om betalningen måste anses obehövlig
för att trygga inteckningshavares rätt.

Utöver de ändringar som föranleds av de nya lagarna om vad som är fast
egendom och om företagsinteckning föreslås bestämmelser i syfte att motverka
att utmätt egendom säljs till underpris. Lös egendom skall sålunda
kunna säljas inte bara på auktion utan också under hand. Vidare vidgas
förrättningsmannens möjligheter att ge köparen kredit när sådan egendom
säljs exekutivt på auktion eller under hand. Dessa bestämmelser om
försäljning under hand och på kredit avses bli tillämpliga också när tillbehör
till fastighet säljs för sig utan samtidig försäljning av fastigheten i övrigt.
Dessutom föreslås att den som förrättar auktion på fast eller lös egendom
skall ha rätt att vägra godta inrop, om han finner sannolikt att avsevärt
högre köpeskilling än den bjudna kan uppnås.

Ändringarna i utsökningslagen föranleder vissa ändringar i inteckningsförordningen,
lagsökningslagen och konkurslagen samt i flera andra författningar.

Den nya lagstiftningen föreslås träda i kraft samtidigt med lagarna om
vad som är fast egendom och om företagsinteckning, dvs. den 1 juli 1967

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

Förslag

till

Lag

om ändring i utsökningslagen

Härigenom förordnas, dels att 7, 136 och 164 §§ utsökningslagen skola
upphöra att gälla, dels att 56 a, 62—64, 66, 72, 79, 81, 88 b, 89—91, 93, 94,
96, 100, 101, 106, 113, 117, 119, 121, 124—126, 128, 129, 132, 137, 139, MIMS,
156, 161, 168, 206, 211 och 213 §§ samma lag1 skola erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan anges, dels att i lagen skola införas fem nya paragrafer,
betecknade 80 a, 96 a och 100 a—c §§, av följande lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)2

56 a §.

Om utmätningsmannen ■— ■—- — av denne.

Tages viss---hemvist bestämmer.

Innan utmätningsman enligt 1 el- Innan utmätningsman enligt 1 eller
2 mom. skiljer sig från målet, ler 2 inom. skiljer sig från målet,
skall han vidtaga i 72 och 85 §§ före- skall han vidtaga i 85 § föreskrivna
skrivna åtgärder. Anmälan enligt åtgärder. Anmälan enligt 85 § 1
85 § 1 mom. sker till överexekutor mom. sker till överexekutor där
där egendomen är. egendomen är.

Av gäldenärs tillgångar skola, där
ej borgenär och gäldenär annorlunda
sämjas, tagas i mät först andra
lösören än luftfartyg, därnäst fordran
eller annan rättighet, som kan
överlåtas, och sist luftfartyg eller
fast egendom. Sådana obligationer eller
andra värdepapper, vilka med
lätthet kunna i penningar förvandlas,
skola i fråga om ordningen för
deras utmätande anses lika med lösören.

Häftar på grund av inteckning
gäldenärens fasta egendom eller luft -

§•

Vid utmätning bör av utmätningsbara
tillgångar i första hand tagas
i anspråk egendom som kan användas
till borgenärens förnöjande med
minsta kostnad, förlust och annan
olägenhet för gäldenären. Tillgångar
som höra samman skola om möjligt
ej skiljas.

Häftar på grund av inteckning gäldenärens
fasta egendom eller luft -

1 Senaste lydelse av 93. 96, 113, 117, 119, 124—126, 128, 129, 132, 143, 156, 161 och 206 55

se 1912:211, av 94 § se 1920:187, av 100 § se 1920:476, av 81 § se 1921:301, av 168 6 se

1924:388, av 121 § se 1931:160, av 72 § se 1932:174, av 106 § se 1937:452, av 142 5 se

1944:68, av 213 § se 1946:814, av 63, 66, 89, 91 och 139 §§ se 1955:234, av 79 och 88 b 55

se 1963:255, av 62 § se 1964:86 samt av 90, 101, 137, 141 och 211 §§ se 1964:446.

2 Rent språkliga ändringar har i detta och följande lagförslag i regel icke utmärkts genom
kursivering.

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

(Nuvarande lydelse)

fartyg eller reservdelar till sådant
fartyg för fordran, varför utmätning
skall ske, eller är fordringen förenad
med luftpanträtt i sådant fartyg, varde
den egendomen först utmätt, där
ej borgenären hellre vill taga betalning
ur annan egendom. Skall utmätning
på en gång ske för fleras
fordringar, må borgenär, för vars
fordran viss egendom sålunda häftar,
ej för vad därur kan utgå till
förfång för annan borgenär taga betalning
ur övriga tillgångar.

Vid utmätning för fordran på
grund av avbetalningsköp skall föreskriften
i 16 § andra stycket lagen
om avbetalningsköp iaktiagas.

63 §.

Ej må, med mindre borgenären det
begär, utmätning av fast egendom
eller luftfartyg eller intecknade reservdelar
till sådant fartyg ske för
annan fordran än sådan, för vilken
egendomen på grund av inteckning
häftar eller som, där fråga är om
luftfartyg, är förenad med luftpanträtt
i fartyget.

66 §.

Ej må något, som till fartyg eller
luftfartyg hörer, tagas i mät annorledes
än genom utmätning av fartyget
eller luftfartyget.

Omfattar inteckning i luftfartyg
jämväl reservdelar, må ej särskild av
de på viss plats förvarade reservdelarna
för sig utmätas, med mindre
inteckningshavaren därtill samtycker.

(Föreslagen lydelse)

fartyg eller reservdelar till sådant
fartyg för fordran, för vilken utmätning
skall ske, eller är fordringen
förenad med luftpanträtt i sådant
fartyg, skall den egendomen först
utmätas, om ej borgenären hellre vill
taga betalning ur annan egendom.
Skall utmätning på en gång ske för
fleras fordringar får borgenär, för
vars fordran viss egendom sålunda
häftar, ej för vad därur kan utgå till
förfång för annan borgenär taga betalning
ur övriga tillgångar.

Endast om borgenären begär det
får utmätning av fast egendom eller
luftfartyg eller intecknade reservdelar
till sådant fartyg ske för annan
fordran än sådan, för vilken egendomen
på grund av inteckning häftar
eller som, när fråga är om luftfartyg,
är förenad med luftpanträtt i
fartyget.

63 §.

Vad som hör till fartyg eller luftfartyg
får ej tagas i mät annat än
genom utmätning av fartyget eller
luftfartyget.

Omfattar inteckning i luftfartyg
även reservdelar, får ej särskild av
de på viss plats förvarade reservdelarna
utmätas för sig, om icke inteckningshavaren
samtycker därtill.

Av lösören skall vad gäldenär en
för sin näring behöver eller minst
kan umbära sist utmätas. Uppgiver
gäldenär viss egendom till utmätning,
bör den företrädesvis i mät tagas,
där sådant lämpligen samt utan
förfång för borgenär kan ske, och
annan ordning ej är föreskriven.

Om undantag från utmätning av
lös egendom gäller i övrigt vad som
anges i 65—67 §§.

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

(Nuvarande lydelse)

Påstår någon, som ej har sådan
rätt, som i 71 § sägs, sig äga förmånsrätt
till betalning nr gäldenär
egendom, vare det ej hinder för egendomens
utmätande för annan gäld;
dock skall utmätningsmannen, där
utmätning sker av egendom, vari, enligt
vad för utmätningsmannen är
känt eller vid utmätningen utrönes,
förmånsrätt på grund av förlagsinteckning
eller inteckning i jordbruksinventarier
tillkommer annan,
ofördröjligen underrätta inteckningshavaren
om utmätningen.

Ej heller-----------

(Föreslagen lydelse)

Gäldenären skall lämna de uppgifter
som är tillgängliga för honom och
som fordras för utmätningsmannens
prövning av vad som bör undantagas
från utmätning. Utmätningsmannen
skall vid prövningen förfara efter
vad som är känt för honom eller kan
utrönas utan omgång.

66 §d

Vid utmätning för fordran på
grund av avbetalningsköp skall 16 §
andra stycket lagen om avbetalningsköp
iakttagas.

§•

Påstår någon, som ej har sådan
rätt som anges i 71 §, att han äger
förmånsrätt till betalning ur gäldenärs
egendom, medför det ej hinder
för egendomens utmätande för annan
gäld. De villkor under vilka sådan
borgenär äger rätt till betalning
ur egendomen anges i 5 och 6 kap.

kan ske.

79 §.

Utmätes fast egendom, skall utmätningsmannen
upprätta beskrivning
däröver; och gälle om egendomens
värdering vad förut om värdering
av lös egendom är sagt. Utmätningsmannen
avfordre ock gäldenären
de handlingar, vilka visa hans
äganderätt eller tj äna till upplysning
om servitut, nyttjanderätt, återköpsrätt
eller rätt till elektrisk kraft eller
till avkomst eller annan förmån, som
skall av egendomen utgå, ävensom
uppgift å dem, vilka hava fordran eller
rättighet, som bör vid auktionen
iakttagas. Utmätas flera egendomar 1

Utmätes fast egendom, skall utmätningsmannen
upprätta beskrivning
däröver. I denna skola tillbehör
till fastigheten anges i den mån det
är påkallat med hänsyn till tillbehörens
värde eller av annan orsak. Om
egendomens värdering gäller vad
som föreskrives om värdering av lös
egendom. Utmätningsmannen skall
även avfordra gäldenären de handlingar,
vilka visa hans äganderätt
till fastigheten eller tjäna till upplysning
om servitut, nyttjanderätt,
återköpsrätt eller rätt till elektrisk
kraft eller till avkomst eller annan

1 Denna paragraf motsvarar nuvarande 62 § 3 mom.

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

på en gång; varde de var för sig be- förmån, som skall utgå av egendoskrivna
och värderade. men, eller om tillbehör till fastighe ten,

samt uppgift om vilka som ha
fordran eller rättighet som bör iakttagas
vid egendomens försäljning.
När anledning förekommer, skall utmätningsmannen
även på annat sätt
söka utröna vad som hör till fastigheten.
Utmätas flera fastigheter på
en gång, skola de beskrivas och värderas
var för sig.

Om fastighetsägaren på fastigheten
driver näringsverksamhet som
kan omfattas av företagsinteckning,
skall utmätningsmannen anskaffa
gravationsbevis angående verksamheten
och underrätta känd innehavare
av företagsinteckning om utmätningen.

Finnes å —----------— annan station.

Vad nu — —■ — ----hos överexekutor.

Är egendomen — —---—--59 § stadgas.

80 a §.

När fast egendom blivit utmätt, får
ägaren ej minska egendomens värde
genom att överlåta tillbehör eller,
annat än för husbehov, avverka skog,
bedriva grus- eller stentäkt eller på
annat sätt utnyttja naturtillgångarna
eller förändra egendomen. I övrigt
får han tillgodogöra sig normal avkastning
av egendomen, i den mån
annat ej följer av 81 §.

På ansökan av ägaren äger överexekutor
medge undantag från bestämmelserna
i 1 mom. i den mån
det kan ske utan intrång i borgenärens
rätt och i övrigt är lämpligt.

På begäran av borgenären äger
överexekutor, när det är behövligt,
förordna att utmätningsman skall
taga vård om tillbehör till fastigheten.
Är saken brådskande, äger utmätningsmannen
på borgenärens begäran
omedelbart taga vård om sådant
tillbehör. Åtgärden anmäles genast
hos överexekutor, som prövar
om den skall bestå. Kostnaden för
vården skall förskjutas av borgenä -

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

ren, om utmätningsmannen begär
det.

Då utmätning---— — ------

Är fara, att egendomen av ägaren
genom vanvård eller annorledes i
större mån försämras, äge överexekutor,
där borgenären det påstår,
förordna syssloman att egendomen
om händer taga och förvalta; dock
vare i ty fall borgenären pliktig att
förskjuta den kostnad, som för egendomens
förvaltning kan vara nödig.

Bär syssloman blivit jämlikt första
eller andra stycket förordnad och
skall egendomen säljas, åligger det
sysslomannen att till auktionsförrättaren
före auktionen eller, där jämlikt
102 § särskilt sammanträde skall
hållas, före det sammanträde redovisa
avrad, ränta eller hyra, som utgår
i penningar och av honom uppburits.
Lag samma vare i fråga om
utmätningsman, där han jämlikt
första stycket uppburit sådan avkastning
och icke själv skall förrätta
auktionen. Utgår avrad, ränta
eller hyra i varor, skall utmätningsmannen
föranstalta om deras försäljning
på sätt i 90 § stadgas och
redovisa därför influtna medel efter
ty nu är sagt; skolande i sådant fall
syssloman hålla de av honom uppburna
varor utmätningsmannen tillhanda.
För medel, som ej sålunda
redovisats, skall redovisning lämnas
före det sammanträde, då fördelning
av köpeskillingen skall äga rum.

Varder egendomen —--omhäi

§•

--är sagt.

Är fara att ägaren vanvårdar egendomen
eller förfogar över den i strid
mot vad som anges i 80 a § eller att
egendomen på annat sätt försämras
i större mån, äger överexekutor på
begäran av borgenären förordna
syssloman att omhändertaga och förvalta
egendomen. Kostnaden för förvaltningen
skall förskjutas av borgenären.

Har syssloman förordnats enligt 1
eller 2 mom. och skall egendomen
säljas, åligger det sysslomannen att
till auktionsförrättaren före auktionen
eller, när enligt 102 § särskilt
sammanträde skall hållas, före detta
redovisa avrad, ränta eller hyra,
som utgår i penningar och uppburits
av honom. Detsamma gäller i
fråga om utmätningsman, när han
enligt 1 mom. uppburit sådan avkastning.
Utgår avrad, ränta eller
hyra i varor, skall utmätningsmannen
föranstalta om deras försäljning
på sätt föreskrives i 90 eller 96 a §
och redovisa därför influtna medel
enligt vad som nu angivits. Syssloman
skall i sådant fall hålla de av
honom uppburna varorna utmätningsmannen
tillhanda. För medel,
som ej redovisats i angiven ordning,
skall redovisning lämnas före det
sammanträde, då fördelning av köpeskilling
eller annan tillgång skall
äga rum.

derhava tvångsförvaltningen.

88 b

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

(Nuvarande lydelse)

eljest särskilda skäl däremot äro.
Sker betalning, skall utmätningsmannen
därom göra anteckning å
handling, som enligt 75 § må hava
tagits i förvar, så ock skyndsamt
underrätta gäldenären. Beträffande
influtet belopp gälle i tillämpliga delar
vad om köpeskilling för utmätningsvis
såld lös egendom är stadgat.
Skall sammanträde för medlens
fördelning äga rum, varde den tid
inom vilken enligt 164 § sammanträdet
skall hållas räknad från den
dag då medlen inflöto till utmätningsmannen;
där betalningen sker
i särskilda poster och utmätningsmannen
med hänsyn till de med
sammanträde förenade kostnaderna
så finner lämpligt, må dock fördelningen
uppskjutas till dess ytterligare
medel bliva tillgängliga, åliggande
det utmätningsmannen att om uppskovet
underrätta en var som skolat
kallas till sammanträdet.

Har fordran -----— ------

(Föreslagen lydelse)

ning möter eller eljest särskilda skäl
däremot äro. Sker betalning, skall
utmätningsmannen göra anteckning
därom på handling, som enligt 75 §
tagits i förvar, samt skyndsamt underrätta
gäldenären. Beträffande influtet
belopp äga föreskrifterna om
köpeskilling för utmätningsvis såld
lös egendom motsvarande tillämpning.

genom försäljningen.

89 §.

Försäljning av utmätt egendom Försäljning av utmätt egendom
skall ske genom offentlig auktion. skall ske på offentlig auktion utom

i fall som avses i 96 a §.

Om försäljning--------särskild lag.

90 §.

Skall lös egendom säljas, skall utmätningsmannen
kungöra tid och
ställe för auktionen i tidning inom
orten och på sätt som i övrigt finnes
lämpligt. Finnes för viss ort
förordnat, att auktion skall kungöras
på särskilt sätt, skall det också
lända till efterrättelse.

Är egendom--— —-----

Auktion å----—---_

Skall lös egendom säljas på auktion,
skall utmätningsmannen kungöra
tid och ställe för auktionen i
tidning inom orten och på sätt som
i övrigt finnes lämpligt. Finnes för
viss ort förordnat, att auktion skall
kungöras på särskilt sätt, skall det
också lända till efterrättelse.

- lämpligt finnes,
är sagt.

91 §.

Kungörelse om — — —---- — — är sagd.

Har gäldenären---------från ansvarighet.

Skall fartyg--------ske kan.

Vid försäljning ----—----med flygpost.

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

(Nuvarande lydelse)

100

Den, som skall auktionen förrätta,
anskaffe gravationsbevis rörande
egendomen ävensom de för bestyrkande
av gäldenärens äganderätt till
egendomen eller för upplysning om
intecknad rättighets beskaffenhet erforderliga
och ej redan emottagna
handlingar, vilka kunna hos rätten
eller, i fall som i 79 § andra stycket
sägs, hos kommerskollegium erhållas.

(Föreslagen lydelse)

§•

Överexekutor skall anskaffa gravationsbevis
rörande egendomen
samt de för bestyrkande av gäldenärens
äganderätt till egendomen eller
för upplysning om intecknad rättighets
beskaffenhet erforderliga och
ej redan mottagna handlingar, som
kunna erhållas hos inskrivningsdomaren
eller, i fall som anges i 79 §
3 mom., hos kommerskollegium.

100 a §.

Är det sannolikt att tillbehör till
fastighet kan med fördel säljas för
sig utan samtidig försäljning av fastigheten
i övrigt, skall överexekutor
kalla gäldenären, sökanden och envar
för överexekutor känd innehavare
av fordringsinteckning i fastigheten
eller av annan rättighet, som
kan påverkas av försäljningen, till
sammanträde. Är fastigheten avträdd
till konkurs, skall även konkursförvaltaren
kallas.

Enas de vid sammanträdet närvarande
rättsägarna om att tillbehör
bör säljas för sig, förordnar överexekutor
i enlighet härmed, om särskilda
skäl mot detta ej föreligga.
Uppnås ej enighet om särskild försäljning,
får överexekutor förordna
härom endast om synnerliga skäl
föranleda det.

Särskild försäljning sker enligt bestämmelserna
om försäljning av utmätt
lösöre. Utmätningsmannens
åligganden därvid åvila dock överexekutor.

Säljes tillbehör för sig, upphör det
att höra till fastigheten, även om det
ej skiljes från denna.

100 b §.

Vad som influtit genom särskild
försäljning av tillbehör skall tillkomma
dem som ha fordringar med rätt
i fastigheten efter det företräde mellan
dem som gäller enligt lag. Den

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

som för sin fordran har inteckning
kan avstå från betalning utan att det
minskar hans rätt i fastigheten i övrigt.
Avstående som inverkar på villkoren
vid fastighetens försäljning
skall ske senast vid den förhandling
om rättsägares anspråk som enligt
vad som nedan föreskrives skall äga
rum före eller vid auktionen och kan
därefter ej återkallas. Influtna medel
få icke tagas i anspråk för fordran
och kostnad, som faller inom det
efter förhandlingen bestämda lägsta
budet för försäljning av fastigheten,
i vidare mån än så angivits i den efter
förhandlingen upprättade bor genär
sförteckningen.

Förslå genom försäljning av tillbehör
influtna medel till förnöjande av
borgenär som vunnit utmätning
samt dem som ha bättre rätt och ej
avstått från betalning, skall förfarandet
avbrytas, om ej egendomen är
avträdd till konkurs. Avbry tes förfarandet,
skall sammanträde utsättas
för medlens fördelning. I fråga om
sammanträdet äga 6 kap. och bestämmelserna
om sammanträde för
förhandling om rättsägares anspråk
motsvarande tillämpning.

100 c §.

Påstår annan att han äger byggnad
eller annat som framstår som tillbehör
till utmätt fastighet och kan han
ej genast styrka sin rätt, skall överexekutor,
om sannolika skäl visas,
hänvisa honom att inom en månad
väcka talan mot borgenären och gäldenären
vid rätten i den ort där fastigheten
är. Väckes ej talan i enlighet
med hänvisningen, förlorar han
sin talan mot borgenären. Vill borgenär
själv väcka talan, står det honom
fritt.

Särskild försäljning av sådant tillbehör
får ej äga rum förrän tvisten
blivit prövad eller tiden för talans
väckande utgått. År tvistens utgång
av väsentlig betydelse för fastighe -

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Om egendom som skall säljas svarar
för företagsinteckning, skall auktionsförrättaren
om möjligt underrätta
inteckning shav ar en om auktionen
genom särskilt kallelsebrev, som
skall sändas med posten minst två
veckor före auktionen. Upplyses senare
att företagsinteckning gäller i
egendomen, skall underrättelse genast
sändas.

Är fråga om försäljning av fartyg
som blivit infört i fartygsregister
skall auktionsförrättaren anskaffa
gravationsbevis rörande fartyget.
Skall försäljning ske av egendom
vilken hör till sådan näringsverksamhet
som kan omfattas av företagsinteckning,
skall auktionsförrättaren
anskaffa gravationsbevis angående
verksamheten.

93 §.

Utmätt lös —--------upphöre försäljningen.

Vid försäljning av annan lös egendom
än sådan som avses i 94- § 1
mom. får inrop ej godtagas, om det
är sannolikt att avsevärt högre köpeskilling
än den bjudna kan uppnås.

Om inrop ej godtages och egendomen
ej säljes vid nytt utrop, skall
ny auktion utsättas eller egendomen
säljas under hand enligt 96 a §.

Är fråga om försäljning av fartyg,
som blivit i fartygsregistret infört,
anskaffe auktionsförrättaren
gravationsbevis rörande fartyget;
dock vare, där auktionsförrättaren
det äskar, borgenären pliktig att förskjuta
den för bevisets utlösande nödiga
kostnad.

Skall försäljning —
Innan auktionen

96 §.

Annan lös egendom än i 94 § sägs
skall genast efter inropet betalas;
sker det ej, gånge egendomen under
nytt utrop. Utmätningsmannen stånde
dock fritt att på eget äventyr
lämna anstånd med betalningen.

- därom underrättelse,
för sammanträdet.

/ fråga om försäljning av egendom
vilken hör till sådan näringsverksamhet
som kan omfgttas av företagsinteckning
äger 1 mom. motsvarande
tillämpning.

Annan lös egendom än sådan som
avses i 94 § 1 mom. skall betalas genast
efter inropet. Utmätningsmannen
äger dock lämna anstånd med
betalningen av köpeskillingen utom
till viss del vilken skall erläggas som

94 §.

1-j- Bihang till riksdagens protokoll 1967.1 samt. Nr 16

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

handpenning. Egendomen skall hållas
inne till dess full betalning sker.

Sker ej betalning genast efter inropet
och lämnas e j heller anstånd,
skall egendomen gå under nytt utrop.

Har anstånd lämnats och erlägges
ej full betalning inom fastställd
tid, är köpet ogiltigt. Utmätningsmannen
skall i sådant fall ombesörja
ny försäljning av egendomen.
Kostnaderna för den första försäljningen
samt för vård och förvaltning
av egendomen under tiden mellan
försäljningarna skola gäldas ur den
handpenning som erlagts enligt 1
mom. Om köpeskillingen vid den
nya försäljningen understiger det
bud som antagits vid den första,
skall återstoden av handpenningen
användas för att, så långt den förslår,
täcka skillnaden. Vad som icke
behöver tagas i anspråk härtill skall
återbetalas.

96 a §.

Annan lös egendom än fartyg eller
gods i fartyg eller i luftfartyg
äger utmätningsmannen sälja under
hand i stället för på auktion, om
det är sannolikt att avsevärt högre
köpeskilling kan uppnås därigenom.
Innan försäljning sker, skola gäldenären,
sökanden och envar annan,
vars rätt är beroende av försäljningen
och som är känd för utmätningsmannen,
om möjligt erhålla tillfälle
att yttra sig.

Innan egendom säljes under hand,
skall utmätningsmannen infordra
anbud genom kungörelse, som införes
i en eller flera tidningar inom
orten, eller på annat lämpligt sätt.
Avges ej anbud som utmätningsmannen
anser sig böra godtaga, skall
auktion utsättas.

I fråga om försäljning under hand
äga i övrigt 91 § 2 mom. och 6 mom.
sista punkten samt 92 och 96 §§ motsvarande
tillämpning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 16 år 1967

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

tens värde, får ej heller fastigheten
säljas dessförinnan.

101 §.

Kungörelse om tid och plats för
auktionen så ock om egendomens beskaffenhet
skall införas i allmänna
tidningarna minst fyra veckor före
auktionsdagen ävensom intagas i
länskungörelserna. Auktionen skall
jämväl kungöras i tidning inom orten
minst fjorton dagar före auktionsdagen
och i övrigt utlysas på
lämpligt sätt. Är för viss ort förordnat,
att auktion skall kungöras på
särskilt sätt, skall det också lända
till efterrättelse.

Skall försäljning

Kungörelse om tid och plats för
auktion på utmätt fastighet och om
egendomens beskaffenhet skall införas
i allmänna tidningarna minst
fyra veckor före auktionsdagen samt
intagas i länskungörelserna. Auktionen
skall även kungöras i tidning inom
orten minst fjorton dagar före
auktionsdagen och i övrigt utlysas på
lämpligt sätt. Är för viss ort förordnat,
att auktion skall kungöras på
särskilt sätt, skall det också lända
till efterrättelse.

auktionsförrättaren avlämnad.

Har förordnats om särskild försäljning
av tillbehör, får kungörelsen
icke heller utfärdas förrän försäljningen
vunnit laga kraft och köpeskillingen
erlagts eller fråga om
försäljning förfallit.

106 §.

Vid början —-----— ---för försäljningen.

Har tillbehör sålts för sig, skall
särskilt upptagas till behandling, hur
den behållna köpeskillingen därför
skall användas, i den mån detta inverkar
på auktions villkor en vid fastighetens
försäljning.

Hålles sammanträde —---—----ånyo uppläsas.

113 §.

Sedan auktionsförrättaren efter ty
ovan är sagt antecknat de fordringar
och rättigheter, vilka böra vid auktionen
iakttagas, skola de fordringsbelopp,
som hava bättre rätt än den
fordran, för vars gäldande försäljningen
äger rum, samt kostnaderna
för förfarandet sammanräknas; och
varde i borgenärsförteckningen angivet,
ej mindre att det lägsta bud,
som, där ej annat föranledes av 126 §
2 mom., må vid auktionen antagas,
skall överstiga den sålunda erhållna
summan, än även att försäljningen

Sedan auktionsförrättaren enligt
vad som ovan föreskrivits antecknat
de fordringar och rättigheter som böra
iakttagas vid auktionen, skola de
fordringsbelopp som ha bättre rätt
än den fordran, för vars gäldande
försäljningen äger rum, samt kostnaderna
för förfarandet sammanräknas.
I borgenärsförteckningen skall
även anges, att det lägsta bud som
får antagas vid auktionen, när annat
ej följer av 126 § 2 eller 3 inom.,
skall överstiga den sålunda erhållna
summan, och att försäljningen sker

Kungl. RIaj:ts proposition nr 16 år 1967

(Nuvarande lydelse)

sker under förbehåll om beståndet av
rättighet, som enligt förteckningen
faller inom lägsta budet.

(Föreslagen lydelse)

under förbehåll om beståndet av rättighet,
som enligt förteckningen faller
inom lägsta budet.

Har särskild försäljning av tillbehör
skett, skall vid bestämmande av
lägsta budet avdrag ske för vad som
av medlen för tillbehör enligt borgenär
sförteckningen skall användas
till betalning av fordran eller kostnad
som avses i 1 mom. Finnes behållen
avkastning att tillgå, skall avdrag
ske även därför.

I avräkning å köpeskillingen skall
i egendomen innestå huvudstolen av
däri intecknad gäld, som faller inom
lägsta budet. Ej må dock sålunda innestå
gäld, som i 109 § avses, ej heller
belopp, som är i flera egendomar
gemensamt intecknat, utan så är att
egendomarna säljas vid gemensamt
utrop utan att särskilda utrop föregått
eller ock innehavaren av den gemensamma
inteckningen gjort sådant
medgivande, som i 116 § 3 mom.
sägs, eller, där allenast en av de gemensamt
intecknade egendomarna
skall säljas, givit till känna, att han
vill låta beloppet innestå i egendomen.

Är intecknad-------

Belopp, som-----------

I borgenärsförteckningen---

I avräkning på köpeskillingen skall
i egendomen innestå kapitalbeloppet
av däri intecknad gäld, som faller inom
lägsta budet, om ej i borgenärsförteckningen
angivits att den skall
betalas ur medel för tillbehör som
sålts för sig. Gäld som avses i 109 §
skall dock ej innestå, ej heller belopp
som är gemensamt intecknat i
flera egendomar, utan så är att egendomarna
säljas vid gemensamt utrop
utan att särskilda utrop föregått eller
också innehavaren av den gemensamma
inteckningen gjort sådant
medgivande som anges i 116 § 3
mom. eller, när endast en av de gemensamt
intecknade egendomarna
skall säljas, givit till känna att han
vill låta beloppet innestå i egendomen.

köpeskillingen gulden.

--skall i reda penningar gäldas.

skola i reda penningar gäldas.

119 S,

Innan utrop av egendomen sker,
skall auktionsförrättaren uppläsa
borgenärsförteckningen samt meddela
fullständig och tydlig underrättelse
om sättet för försäljningen; give
ock till känna tiden, då köpeskillingen
sist skall vara gulden.

Innan utrop av egendomen sker,
skall auktionsförrättaren uppläsa
borgenärsförteckningen och meddela
fullständig och tydlig underrättelse
om sättet för försäljningen samt ange
när köpeskillingen sist skall vara
gulden. Auktionsförrättaren skall
även, i den mån så är påkallat med
hänsyn till värdet av tillbehör till
fastigheten eller av annan orsak,
med ledning av den upprättade be -

Kungl. Maj.ts proposition nr 16 år 1967

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

skrivningen och i övrigt tillgängliga
uppgifter ange vilken egendom som
skall åtfölja fastigheten vid försäljningen
och i vad mån egendom, som
framstår som tillbehör, ej skall åtfölja
fastigheten. Råder tvist om tillbehör,
skall det anmärkas.

Auktionsförrättaren skall upplysa,
att egendomen utropas under förbehåll
att inrop skall prövas enligt
126 § 3 mom.

121 §.

Slcola flera
Gå ej vid det gemensamma utropet
egendomarna över sammanlagda
beloppet av det, som bjudits vid de
särskilda utropen, skall vid dessa utrop
förbliva; gå egendomarna högre,
äge det gemensamma utropet företräde,
och varde överskottet på de
gemensamt utropade egendomarna
fördelat efter de uppskattningsvärden,
varefter allmän bevillning utgick
för nästföregående år. Har någon
av egendomarna blivit delad, och
finnes ej sådant uppskattningsvärde
för varje del; då skall den å egendomen
belöpande andel i överskottet
mellan delarna skiftas efter den för
varje del bjudna köpeskilling. Finnes
beträffande någon av egendomarna
att dess andel av den gemensamma
köpeskillingen icke förslår till gäldande
av de belopp, vilka falla inom
lägsta budet, och skall förty frågan
om den egendoms försäljning förfalla,
skola de övriga egendomarna
ånyo gemensamt utropas.

Har från
Vad nu -

honom tillhöra.

Gå ej vid det gemensamma utropet
egendomarna över sammanlagda
beloppet av det som bjudits vid de
särskilda utropen, skall förbliva vid
dessa utrop; gå de högre, äger det
gemensamma utropet företräde. Köpeskillingen
fördelas på de gemensamt
utropade egendomarna efter
nästföregående års taxeringsvärden
eller, om sådant värde saknas för någon
av egendomarna, efter de värden
som utmätningsmannen åsatt dem.
Egendoms andel i den gemensamma
köpeskillingen utgör dock minst vad
som bjudits för egendomen vid särskilt
utrop. Har någon av egendomarna
utropats med tillbehör som
ej ingick i det värde efter vilket dess
andel i köpeskillingen skall beräknas
eller utropats utan tillbehör som
omfattades därav, skall den egendomens
värde vid tillämpningen av det
sagda jämkas efter vad som finnes
påkallat av nämnda förhållande.
Finnes beträffande någon av egendomarna
att dess andel av den gemensamma
köpeskillingen icke förslår
till gäldande av de belopp vilka falla
inom lägsta budet och skall frågan
om den egendomens försäljning därför
förfalla, skola de övriga egendomarna
ånyo utropas gemensamt.

såsom avstyckat.

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

(Nuvarande lydelse)

124

Finnes å egendom, då den säljas
skall, växande gröda, och tillhör den
ej brukare eller annan, som har nyttjanderätt
till egendomen; gånge grödan
i samma utrop som egendomen,
och varde det före utropet kungjort.

125

Då inrop skett, gälde köparen genast
en sjättedel av köpeskillingen,
dock ej mer än vad enligt borgenärsförteckningen
bör i reda penningar
utgå eller mindre än beloppet av den
kostnad, varom i 198 § förmäles.
Vill köparen hellre ställa pant eller
borgen såsom för egen skuld för vad
sålunda skolat gäldas, vare det ock
gillt. Erbjuder köparen såsom pant
inteckning i egendomen, må den godkännas
endast såvitt dess huvudstol
ligger inom inropssumman, så ock
inom det av utmätningsmannen å
egendomen satta värde samt inom
det uppskattningsvärde, varefter allmän
bevillning för egendomen utgick
för nästföregående år.

Gitter ej — — — -------

(Föreslagen lydelse)

§■

Finnes växande gröda på egendom,
när denna skall säljas, och tillhör
grödan ej någon som har nyttjanderätt
till egendomen och har den ej
heller sålts för sig enligt 100 a §,
skall den gå i samma utrop som
egendomen. Detta skall anges före
utropet.

§•

När inrop skett, skall köparen genast
gälda en sjättedel av köpeskillingen,
dock ej mer än vad enligt
horgenärsförteckningen bör utgå i
reda penningar eller mindre än beloppet
av den kostnad, varom föreskrives
i 198 §. Vill köparen hellre
ställa pant eller borgen såsom för
egen skuld för vad som skolat gäldas,
skall det också gälla. Erbjuder
köparen såsom pant inteckning i
egendomen, får den godkännas endast
såvitt dess kapitalbelopp ligger
inom inropssumman och inom det av
utmätningsmannen på egendomen
satta värdet samt inom nästföregående
års taxeringsvärde.

ånyo utropad.

126 §.

Göres å •—---— ■— •— ---må ske.

Göres icke — -— -----därtill samtycka.

128

Sker ej försäljning å första auktionen,
och yrkar ej utmätningssökanden
ny auktion, eller varder
egendomen ej heller å den senare
auktionen såld, gånge utmätningen
åter, utan så är att egendomen efter

Oaktat bestämmelserna i 1 och 2
mom. får inrop ej godtagas, om det
är sannolikt att avsevärt högre köpeskilling
än den bjudna kan uppnås.
Utropas vid samma auktion flera gemensamt
intecknade fastigheter,
skall prövningen avse den köpeskilling
som sammanlagt bjudits.

§•

Sker ej försäljning på första auktionen
och yrkar ej utmätningssökanden
ny auktion eller blir fastigheten
ej heller såld på den senare
auktionen, skall utmätningen gå åter,
om ej fastigheten ställes under

Kungl. Maj.ts proposition nr 16 år 1967

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

ty i 7 kap. stadgas ställes under tvångsförvaltning enligt 7 kap. Vad
tvångsförvaltning. som nu föreskrivits gäller ej tillbe hör

som redan sålts för sig enligt
100 a §.

129 S.

Kommer försäljning till stånd, eller
finnes, där anbud ej gjorts eller
antagits, avkastning att redovisa,
skall auktionsförrättaren, innan auktionen
avslutas, meddela underrättelse
om tiden, då sammanträde för
fördelning av influtna medel skall
hållas, så ock om stället för sammanträdet.

Kommer försäljning till stånd,
skall auktionsförrättaren, innan auktionen
avslutas, meddela när och var
sammanträde skall hållas för fördelning
av influtna medel.

Om försäljning av fastigheten ej
skett men medel influtit genom särskild
försäljning av tillbehör eller av
annan anledning, äger 1 mom. motsvarande
tillämpning.

132 §.

Sedan köparen —--—• —• — å egendomen.

I försäljningen ingår vad som enligt
lag utgör tillbehör till fastigheten.
Har vid försäljningen beträffande
viss egendom särskilt angivits, att
den åtföljer fastigheten eller att så ej
är fallet, är dock vad sålunda angivits
avgörande för vad försäljningen
omfattar.

137

Då utmätt lös egendom blivit
såld, skall utmätningsmannen,
skyndsamligen och, där ej nedan
annorlunda stadgas, sist inom fjorton
dagar efter försäljningen, av försäljningssumman,
så långt den förslår,
tillhandahålla den, som utmätning
vunnit, betalning för hans
fordran. Hava penningar annorledes
än efter försäljning till utmätningsmannen
influtit, skola de inom
lika tid därefter hållas borgenären
till handa.

Innan dom-----— — ---

Har utmätning--— ■— —--

När utmätningsmannen efter utmätning
av lös egendom erhållit
medel genom försäljning eller på annat
sätt, skall han snarast och sist
inom två veckor därefter tillhandahålla
borgenären betalning för hans
fordran så långt medlen förslå. Är
beloppet ringa och kan antagas att
ytterligare medel skola inflyta, får
dock med redovisningen anstå under
högst tre månader utöver lid som
nyss angivits.

eller borgen.

— borgenären medlen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

(Nuvarande lydelse)

139

Borgenär, som, då lös egendom
för annans fordran utmättes, hade
panträtt i egendomen, utan att hava
den under panträtt i handom, eller
ock ägde rätt att till säkerhet för
sin fordran hålla egendomen kvar,
vare ock berättigad att ur köpeskillingen,
efter ty nedan sägs, undfå
betalning, såvida han därom hos utmätningsmannen
före auktionen
framställt yrkande. Skall under konkurs
fartyg eller gods i fartyg eller
i luftfartyg utmätningsvis försäljas,
äge jämväl borgenär, som för sin
fordran har förmånsrätt enligt 4
eller 7 § i 17 kap. handelsbalken,
den rätt, nu är sagd.

Har fartyg —

(Föreslagen lydelse)

§•

Borgenär som, när lös egendom
utmättes för annans fordran, hade
panträtt i egendomen utan att ha den
under panträtt i handom eller som
ägde rätt att kvarhålla egendomen
till säkerhet för sin fordran, är berättigad
att få betalning ur köpeskillingen
enligt vad som anges nedan,
såvida han framställt yrkande
därom före auktionen eller, om egendomen
sålts under hand, före köpeskillingsfördelningen.
Svarar utmätt
egendom för företagsinteckning, äger
inteckningshavaren erhålla betalning
ur köpeskillingen, om han framställt
yrkande därom inom tid som nyss
angivits. Vad sist sagts gäller dock
ej i den mån sådan betalning måste
anses obehövlig för att trygga inteckningshavarens
och efterföljande inteckningshavares
rätt. Vid prövningen
härav skall hänsyn tagas även till
sådan egendom som gäldenären på
annat sätt än genom företagsinteckningen
ställt som säkerhet för inteckningshavarens
fordran. Skall
under konkurs fartyg eller gods i
fartyg eller i luftfartyg säljas utmätningsvis,
äger även borgenär
som för sin fordran har förmånsrätt
enligt 17 kap. 4 § handelsbalken
rätt att erhålla betalning ur köpeskillingen,
om han framställer yrkande
därom före auktionen,
innestår.

141 §.

När utmätt lös egendom sålts under
hand, skall utmätningsmannen,
om det ej är uppenbart obehövligt,
utsätta sammanträde för köpeskillingens
fördelning och minst två veckor
i förväg kalla gäldenären, sökanden
och envar annan rättsägare
som är känd för utmätningsmannen.
När särskilda skäl föranleda det,
skall han också kungöra tid och
plats för sammanträdet i tidning inom
orten eller på annat lämpligt sätt.

Kungl. Maj.ts proposition nr 16 år 1967

(Nuvarande lydelse)

Nu har, då annan lös egendom,
ån i DO § sägs, blivit för en borgenärs
fordran utmätt, annan borgenär,
som därå jämväl vunnit utmätning,
påstått bättre förmånsrätt, än
utmätningen medför, eller har sådant
yrkande, som i 139 § sägs,
blivit av borgenär inom föreskriven
Hd framställt: finnes ej full tillgång
för borgenärerna och kunna de ej
åsämjas, huru medlen skola fördelas;
bestämme utmätningsmannen
viss tid för medlens fördelning och
kalle borgenärerna, så ock, då fråga
är om fordran, varför ej utmätning
skett och för vilken ej heller borgenären
haft det utmätta i handom
såsom pant, gäldenären att med utmätningsmannen
å uppgivet ställe
sammanträda för att sin rätt i avseende
å fördelningen iakttaga och
bevaka. Sådan kallelse skall minst
tio dagar före sammanträdet införas
i allmänna tidningarna och tidning
inom orten, där ej alla rättsägare
annorledes så tidigt underrättas
om sammanträdet, att de själva
eller genom ombud kunna sig där
infinna.

Finnes i fall, som här förut är
sagt, full tillgång till alla fordringarnas
gäldande, eller åsämjas borgenärerna
om fördelningen, men gitter
ej borgenär, som efter 139 §
yrkar betalning utan att han fått
utmätning, visa att gäldenären medgivit
honom betalning ur köpeskillingen;
hålle utmätningsmannen inne
vad å sådan borgenärs fordran
belöper och kalle, såsom ovan sägs,
honom och gäldenären till sammanträde
för att sin rätt bevaka. Ej
må därav övriga borgenärer uppehållas
i sin rätt till utdelning. 1

(Föreslagen lydelse)

Bär annan lös egendom än som
avses i DO § sålts på auktion, skall
sammanträde för köpeskillingens
fördelning utsättas, om annan än
sökanden gjort anspråk på betalning
enligt vad som sägs i 139 §
eller, när flera äro sökande, någon
av dem påstått bättre förmånsrätt
än utmätningen medför. Till sammanträdet
skall utmätningsmannen
kalla gäldenären, sökanden och envar
annan rättsägare som år känd
för honom.

Sammanträde som avses i 1 eller
2 mom. skall hållas inom två veckor
efter utgången av tid som föreskrives
i 137 §i

1 Detta moment motsvarar nuvarande 164 §.

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

142 §.

Sedan fast---------efter auktionen.

Har, på klagan över utmätningen
eller auktionen, högre myndighet
förordnat om inställande av vidare
åtgärd i målet, och kan förty sammanträde
ej hållas å den därför bestämda
tid, varde det, såvitt ske kan,
kungjort på sätt i 105 § sägs; upphör
hindret, utsätte auktionsförrättaren
ofördröjligen ny tid för sammanträdet
och låte kungörelse därom
införas i allmänna tidningarna
och tidning inom orten minst tio
dagar före sammanträdet, ävensom
intagas i länskungörelserna.

143

Finnes behållen avkastning av såld
fast egendom att tillgå, varde den
tillgång jämte köpeskillingen fördelad.
Har i fall, som i 95 eller 130 §
sägs, fartyg eller fast egendom försålts
efter nytt utrop, och är förre
inroparen skyldig att utgiva ersättning,
skall ock ersättningsbeloppet,
såvitt detsamma av honom guldits
eller influtit genom försäljning av
pant eller utsökande av borgen, tilllika
med köpeskillingen fördelas.

Har försäljning av fast egendom
icke kommit till stånd, skall för fördelning
av tillgång, som nu sagts,
sammanträde hållas å tid, som i
142 § är föreskriven. I ty fall skall
avkastningen av egendomen fördelas
efter de grunder, som i 7 kap. äro
stadgade för fördelning av medel,
vilka influtit under tvångsförvaltning.
Ersättningsbelopp, varom i
första stycket sägs, skall, sedan kostnaderna
för förfarandet därur guldits,
användas till betalning av utmätningssökandens
fordran; uppstår
överskott, varde det fördelat på
enahanda sätt som avkastningen.

Har högre myndighet förordnat
om inställande av vidare åtgärd i
målet och kan sammanträde på
grund härav ej hållas på därför bestämd
tid, skall det om möjligt kungöras
på sätt som anges i 105 §. Upphör
hindret, skall aulctionsförrättaren
ofördröjligen utsätta ny tid för
sammanträdet och låta kungörelse
därom införas i allmänna tidningarna
och tidning inom orten minst tio
dagar före sammanträdet samt intagas
i länskungörelserna.

§•

Ha medel influtit genom särskild
försäljning av tillbehör eller såsom
avkastning av fast egendom, skall
sådan tillgång fördelas samtidigt
med köpeskillingen för fastigheten.
Har i fall, som avses i 95 eller 130 §,
fartyg eller fast egendom försålts efter
nytt utrop och är förre inroparen
skyldig att utgiva ersättning, skall
ersättningsbeloppet, såvitt detsamma
guldits av honom eller influtit
genom försäljning av pant eller utsökande
av borgen, fördelas tillika
med köpeskillingen.

Har försäljning av fastighet icke
kommit till stånd, skall sammanträde
för fördelning av tillgång som nu
angivits hållas på tid som föreskrives
i 142 § eller, om auktion icke hållits,
så snart som möjligt. Behållen avkastning
skall fördelas enligt de
grunder som i 7 kap. föreskrivas för
fördelning av medel vilka influtit under
tvångsförvaltning. Ersättningsbelopp
som avses i 1 mom. andra
punkten skall, sedan kostnaderna
för förfarandet betalats, användas
till betalning av utmätningssökandens
fordran. Uppstår överskott,
skall det fördelas på samma sätt som
nyss angivits om avkastning.

Sammanträde enligt 2 mom. skall,

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

(Nuvarande lydelse)

156

Är auktion å utmätt fast egendom
överklagad, må ej utan köparens
medgivande utdelning ur köpeskillingen
lyftas annorledes än mot pant
eller borgen.

(Föreslagen lydelse)

när auktion ej hållits, kungöras på
sätt föreskrives i 142 § 2 mom. andra
punkten.

Är auktion på utmätt fast egendom
överklagad, får ej utan köparens
medgivande utdelning ur köpeskillingen
lyftas annat än mot pant
eller borgen. När tillbehör till fastighet
sålts för sig, skall vad som nu
sagts äga motsvarande tillämpning
beträffande utdelning ur köpeskillingen
för tillbehöret intill dess tiden
för klagan över försäljningen utgått
eller förd klagan blivit prövad.

161

Då betalning utfallit å fordran,
varför egendomen på grund av inteckning
häftar, åligger det auktionsförrättaren
att därom göra anteckning
å inteckningshandlingen,
när denna företes för lyftning av inteckningshavaren
tillkommande belopp.

När betalning utfallit på fordran,
för vilken egendomen häftar på
grund av inteckning, skall anteckning
därom göras på inteckningshandlingen,
när denna företes för
lyftning av inteckningshavaren tillkommande
belopp.

164 §.

Då enligt 141 § sammanträde för
fördelning av köpeskilling för lös
egendom skall äga rum, vare utmätningsmannen
pliktig att utsätta sammanträdet
att hållas inom fjorton
dagar eller, om kungörelse i allmänna
tidningarna erfordras, inom fyra
veckor efter försäljningen.

168

Sedan laga — — --- —■ —---

Har vid fördelning av medel, som
i 143 § 2 mom. avses, likvid utfallit
å huvudstolen av intecknad fordran,
för vars gäldande egendomen skolat
säljas, åligge det den, som förrättat
fördelningen, att, sedan denna blivit
godkänd eller vunnit laga kraft, därom
göra anmälan som nyss sagts och
tillika insända fördelningslängden.

--därom lämnas.

Har vid fördelning som avses i
143 § 2 mom. betalning utfallit på
kapitalbeloppet av intecknad fordran,
åligger det den som förrättat
fördelningen att, sedan denna blivit
godkänd eller vunnit laga kraft, göra
anmälan därom som nyss angivits
och även insända fördelningslängden.

Säljes egendom, i vilken företags -

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

206

Påstår den, som över utmätning
eller auktion klagar, att vid förrättningen
annorledes tillgått, än utmätningsmannens
protokoll utvisar, äge
överexekutor, där sådant för prövning
av klagandens talan finnes nödigt,
förordna om vittnens hörande
vid domstol.

inteckning gäller, och utfaller betalning
på kapitalbeloppet av intecknad
fordran, skall förrättningsmannen
så snart som möjligt efter det
att fördelningen godkänts eller vunnit
laga kraft göra anmälan därom
hos inskrivningsdomaren och insända
fördelningslängd eller annan
handling som visar fördelningen.

§•

Påstår den som klagar över utmätning
eller utmätt egendoms försäljning
att vid förrättningen tillgått på
annat sätt än utmätningsmannens
protokoll utvisar, äger överexekutor
förordna om vittnens hörande vid
domstol, när det är påkallat för
prövning av klagandens talan.

211

Nöjes ej part åt överexekutors beslut
i utsökningsmål, äge däröver i
hovrätten sig besvära. Har beslutet
meddelats av Konungens befallningshavande
i län, som hör under skilda
hovrätter, skall fullföljd ske i den
hovrätt, till vilken målet kan hänföras
på grund av belägenheten inom
dess domkrets av utmätningsmans
tjänstgöringsområde, av fast egendom,
som målet berör eller vars köpeskilling
eller avkastning är i fråga,
eller av ort för verkställighets- eller
handräckningsåtgärd. Kan hovrätts
behörighet ej sålunda bestämmas,
skall fullföljd ske, om den mot vilken
åtgärd sökts har att svara i tvistemål
i allmänhet vid domstol inom
länet, i den hovrätt under vilken
domstolen hör och eljest i den hovrätt
under vilken den stad hör, där
Konungens befallningshavande har
sitt säte. Det åligger överexekutor,
då slutligt utslag gives eller auktion
å fast egendom av honom hållen är,
att tillika meddela underrättelse om
vad vid ändrings sökande iakttagas
bör samt äventyret, om det försum -

Nöjes ej part åt överexekutors beslut
i utsökningsmål, äger han besvära
sig däröver i hovrätten. Har beslutet
meddelats av Konungens befallningshavande
i län, som hör under
skilda hovrätter, skall fullföljd
ske i den hovrätt till vilken målet
kan hänföras på grund av belägenheten
inom dess domkrets av utmätningsmans
tjänstgöringsområde, av
fast egendom, som målet berör eller
vars köpeskilling eller avkastning är
i fråga, eller av ort för verkställighets-
eller handräckningsåtgärd.
Kan hovrätts behörighet ej sålunda
bestämmas, skall fullföljd ske, om
den mot vilken åtgärd sökts har att
svara i tvistemål i allmänhet vid
domstol inom länet, i den hovrätt
under vilken domstolen hör och eljest
i den hovrätt under vilken den
stad hör, där Konungens befallningshavande
har sitt säte. Det åligger
överexekutor, då slutligt utslag gives
eller då auktion hållits av honom eller
då i annan ordning särskild försäljning
av fastighetstillbehör skett,
att meddela underrättelse om vad

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

(Nuvarande lydelse)

mas. Vad Konungens befallningshavande
i fall då länet hör under skilda
hovrätter angivit om behörig hovrätt
skall lända till efterrättelse.

Över utslag------

Ej må

(Föreslagen lydelse)

som är att iakttaga vid ändrings sökande
samt äventyret, om det försummas.
Vad Konungens befallningshavande
i fall då länet hör under
skilda hovrätter angivit om be
hörig hovrätt skall lända till efterrättelse.

--talan däremot.

utmätningsman behörig.

213 8.

Vill någon överklaga överexekutors
slutliga utslag i fråga om fördelning
av köpeskilling för fast egendom,
som blivit av överexekutor såld,
eller av medel, som i 143 § 2 mom.
eller i 7 kap. avses, eller på klagan
över utmätning, auktion å fast egendom
eller förslag till fördelning av
köpeskilling eller av medel, som i
143 § 2 mom. eller i 7 kap. avses,
åligge honom att inom tre veckor
från den dag, då utslaget muntligen
avkunnades, eller, om det blivit efter
anslag meddelat, från den dag, å vilken
utslaget är ställt, till överexekutor
inkomma med besvärsinlaga.

För klagan över auktion, som av
överexekutor hållen är, vare tid, som
nu är sagd, räknad från auktionsdagen;
dock att besvär över borgenärsförteckningen,
när de ej avse
bestämmande av lägsta budet eller
andra villkor för försäljningen, skola
anföras i den ordning, som för
klagan över överexekutors utslag i
fråga om köpeskillings fördelning är
stadgad.

Vill någon överklaga överexekutors
slutliga utslag i fråga om fördelning
av köpeskilling för fast egendom
eller av medel, som avses i 143 §
2 mom. eller i 7 kap., eller på klagan
över utmätning eller förslag till fördelning
av köpeskilling, skall han inkomma
till överexekutor med besvärsinlaga
inom tre veckor från den
dag då utslaget meddelades.

Den som vill klaga över auktion,
som överexekutor hållit, eller över
särskild försäljning av fastighetstillbehör
i annan ordning skall inkomma
till överexekutor med sin besvärsinlaga
inom tre veckor från försäljningsdagen.
Besvär över borgenärsförteckningen
skola dock, när de
ej avse bestämmande av lägsta budet
eller andra villkor för försäljningen,
anföras i den ordning som är föreskriven
för klagan över överexekutors
utslag i fråga om köpeskillings
fördelning.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1967.

Vad i nya lagen föreskrives om företagsinteckning skall icke tillämpas,
när egendom som besväras av förlagsinteckning eller inteckning i jordbruksinventarier
utmätts före lagens ikraftträdande.

Vad som föreskrives i 141 och 164 §-§ i deras äldre lydelse gäller alltjämt,
när försäljningen skett före nya lagens ikraftträdande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

I den mån 72, 91, 94, 139 och 168 §§ nya lagen gälla företagsinteckning
skall i stället äldre lag gälla i fråga om egendom, som enligt punkt 3 b i
övergångsbestämmelserna till lagen den 29 juli 1966 (nr 454) om företagsinteckning
fortfarande häftar för beviljad eller sökt förlagsinteckning.

Har fast egendom sålts före nya lagens ikraftträdande, skall 121 § i dess
äldre lydelse fortfarande gälla.

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

Förslag

till

Lag

om ändring i förordningen den 16 juni 1875 (nr 42 s. 12)
angående inteckning i fast egendom

Härigenom förordnas, att 23 och 32 §§ samt 36 § 1 mom. förordningen
den 16 jnni 1875 angående inteckning i fast egendom1 skola erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

Sker försäljning av fast egendom
i den ordning utsökningslagen bestämmer,
då skall, sedan auktionen
vunnit laga kraft och köpeskillingen
erlagts, egendomen icke vidare häfta
för intecknat belopp, som enligt borgenärsförteckningen
faller utom vad
av köpeskillingen täckes, ej heller för
belopp, som av köpeskillingen täckes
men faller utom det för försäljningen
bestämda lägsta budet, där ej
köparen fått avräkna beloppet å köpeskillingen
såsom i 131 § utsökningslagen
sägs. Anteckning härom
skall, sedan till rätten eller domaren
inkommit handling, som visar köpeskillingens
fördelning, införas i inteckningsprotokollet,
å landet å nästa
rättegångsdag under lagtima ting
och i stad å nästa rättegångsdag för
inteckning särenden.

(Föreslagen lydelse)

§•

Sker försäljning av fast egendom
i den ordning utsökningslagen bestämmer,
då skall, sedan auktionen
vunnit laga kraft och köpeskillingen
erlagts, egendomen icke vidare häfta
vare sig för intecknat belopp, som
enligt horgenärsförteckningen faller
utom vad av köpeskillingen täckes,
eller för belopp, som av köpeskillingen
täckes men faller utom det
för försäljningen bestämda lägsta
budet, där ej köparen fått avräkna
beloppet såsom sägs i 131 § utsökningslagen,
eller för belopp inom
lägsta budet, för vilket betalning enligt
100 b § samma lag utgår ur den
del av köpeskillingen som influtit
genom särskild försäljning av tillbehör.

Har försäljning av tillbehör skett
utan att återstoden av egendomen
sålts, skall, sedan försäljningen vunnit
laga kraft och köpeskillingen erlagts,
den fasta egendomen icke vidare
häfta för intecknat belopp, för
vilket betalning utgår vid köpeskillingens
fördelning.

Sedan inskrivningsdomaren mottagit
handling som visar köpeskillingens
fördelning, skall han nästa

1 Senaste lydelse av 23 och 32 §§ se 1912:213 och av 36 § 1 mom. se 1924:387.

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

inskrivningsdag i inteckningsprotokollet
göra anteckning om den exekutiva
försäljningens inverkan på
intecknad fordran.

32 §.

Är inteckning för fordran meddelad
i flera egendomar gemensamt,
vile ansvarigheten å var av egendomarna
till så stort belopp, som å den
faller efter förhållandet av denna
egendoms särskilda värde till sammanlagda
värdet av alla egendomarna.
Finnes ej i den handling, på
grund varav gemensam inteckning
beviljas, visst värde å varje egendom
utsatt, skall för bestämmande
av ansvarighetsbeloppet varje egendoms
värde beräknas efter den uppskattning
därå till allmän bevillning,
som var gällande året näst före den
tid, då inteckningen söktes, eller, där
sådan uppskattning för det året ej
finnes, den, som efter nämnda tid
först sker; finnes, när en eller flera
av egendomarna skola utmätningsvis
säljas, för någon av dem ej sådan
uppskattning, skall ansvarighetens
fördelning bestämmas efter de värden,
som, efter ty i utsökningslagen
stadgas, av utmätningsmannen åsättas
egendomarna.

Kan den, — •—

Är inteckning för fordran meddelad
i flera egendomar gemensamt,
skall ansvarigheten vila på var av
egendomarna till så stort belopp som
på den faller efter förhållandet av
denna egendoms särskilda värde till
sammanlagda värdet av alla egendomarna.
Finnes ej i den handling, på
grund varav gemensam inteckning
beviljas, visst värde utsatt på varje
egendom, skall för bestämmande av
ansvarighetsbeloppet varje egendoms
värde beräknas efter det taxeringsvärde
som gällde året näst före
den tid då inteckningen söktes eller,
om sådant taxeringsvärde ej fanns,
det taxeringsvärde som därefter först
fastställdes. Finnes, när en eller flera
av egendomarna skola utmätningsvis
säljas, för någon av dem
ej sådant taxeringsvärde, skall ansvarighetens
fördelning bestämmas
efter de värden som åsättas egendomarna
av utmätningsmannen enligt
utsökningslagen.

--återstående egendomarna.

1 mom. Har egendom, som gemensamt
med annan häftar för inteckning,
blivit såld i den ordning utsökningslagen
bestämmer, skall egendomen,
sedan auktionen vunnit laga
kraft och köpeskillingen erlagts, icke
vidare häfta för större del av intecknade
beloppet än köparen enligt
131 § utsökningslagen kan hava fått
avräkna å köpeskillingen eller som
enligt 117 § 1 mom. samma lag skall
innestå i egendomen; och varde därom,
efter ty i 23 § sägs, anteckning
gjord i inteckningsprotokollet.

§•

1 mom. Har egendom, som gemensamt
med annan häftar för inteckning,
blivit såld i den ordning utsökningslagen
bestämmer, skall egendomen,
sedan auktionen vunnit laga
kraft och köpeskillingen erlagts, icke
vidare häfta för större del av intecknade
beloppet än köparen enligt
131 § utsökningslagen kan ha fått
avräkna på köpeskillingen eller som
enligt 117 § 1 mom. samma lag skall
innestå i egendomen. Har försäljning
av tillbehör skett utan att återstoden
av egendomen sålts, skall bestämmelsen
i 23 § andra stycket äga
motsvarande tillämpning. Anteck -

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

(Nuvarande lydelse)

Varda av gemensamt intecknade
egendomar en eller flera utmätningsvis
sålda, skola de övriga ej vidare
häfta för vad av inteckningen kunnat
utgå ur köpeskillingen för de egendomar,
som sålts; skolande därom,
när det visas, huru köpeskillingen
fördelats och att fördelningen blivit
godkänd eller vunnit laga kraft, göras
anteckning i inteckningsprotokollet.

(Föreslagen lydelse)

ning om den exekutiva försäljningens
inverkan skall göras i intecknings
protokollet på sätt som föreskrives
i 23 § tredje stycket.

Om en eller flera av gemensamt intecknade
egendomar sålts utmätningsvis,
skola de övriga ej vidare
häfta för vad av inteckningen kunnat
utgå ur köpeskillingen för de
egendomar som sålts. När det visas,
hur köpeskillingen fördelats och att
fördelningen blivit godkänd eller
vunnit laga kraft, skall anteckning
därom göras i inteckningsprotokollet.
Motsvarande gäller, när tillbehör
till här avsedd egendom sålts enligt
100 a § ut sökning slag en.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1967.

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 1 och 13 §§ lagsökningslagen
den 20 december 1946 (nr 808)

Härigenom förordnas, att 1 och 13 §§ lagsökningslagen den 20 december
19461 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

För fordran
Borgenär som för sin fordran har
inteckning i fast egendom eller i fartyg
eller i luftfartyg eller reservdelar
till sådant fartyg, äge ock genom
lagsökning söka betalning ur den intecknade
egendomen.

Äro ej sådana skäl för handen
att målet bör hänskjutas till rättegång,
skall betalningsskyldighet
åläggas gäldenären; avser lagsökningen
betalning ur intecknad fast
egendom eller intecknat fartyg eller
luftfartyg eller intecknade reservdelar
till luftfartyg, fastställe rätten
fordringen till betalning ur den
intecknade egendomen.

1 §•

—- nedan sägs.

Borgenär som för sin fordran har
inteckning äger också genom lagsökning
söka betalning ur den egendom
vari inteckningen gäller.

§•

Äro ej sådana skäl för handen att
målet bör hänskjutas till rättegång,
skall betalningsskyldighet åläggas
gäldenären; avser lagsökningen betalning
ur egendom vari inteckning
gäller, skall rätten fastställa fordringen
till betalning ur egendomen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1967.

1 Senaste lydelse av 1 och 13 §§ sel955:237.

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

Förslag
till
Lag

angående ändrad lydelse av 4 och 7 §§ lagen den 12 maj 1955 (nr 235)
med särskilda bestämmelser om försäljning av utmätt luftfartyg in. m.

Härigenom förordnas, att 4 och 7 §§ lagen den 12 maj 1955 med särskilda
bestämmelser om försäljning av utmätt luftfartyg m. m. skola erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Auktionsförrättaren skall ----

Sedan den •— ----—--

Vid upprättande av borgenärsförteckningen
skall vad i 107 § andra
och tredje styckena, 108—110 §§,
112 § första stycket samt 118 §
utsökningslagen stadgas beträffande
borgenärsförteckning för fast egendom
äga motsvarande tillämpning;
dock skall vid försäljning under konkurs
utöver de i 107 § tredje stycket
nämnda fordringarna under där
angiven förutsättning jämväl fordran
med förmånsrätt enligt 17 kap.
7 § handelsbalken upptagas i borgenär
sförteckningen.

Där luftfartyg eller intecknade
reservdelar ingå i konkursbo och,
efter ty i 71 § konkurslagen sägs,
auktion skall på begäran av borgenärerna
hållas för egendomens försäljning
i den ordning, som i denna
lag är stadgad, vare borgenär, som
i konkursen bevakat fordran, för
vilken egendomen på grund av inteckning
häftar eller med vilken är
förenad luftpanträtt i egendomen eller
varmed följer rätt att såsom säkerhet
kvarhålla egendomen eller
förmånsrätt som i 17 kap. 4 eller
7 § handelsbalken sägs, berättigad
att, där hans rätt till betalning ur
egendomen är ostridig eller styrkt,

= §•

----—--- för försäljningen.

auktionsförrättaren framställt.

Där luftfartyg eller intecknade
reservdelar ingå i konkursbo och,
efter ty i 71 § konkurslagen sägs,
auktion skall på begäran av borgenärerna
hållas för egendomens försäljning
i den ordning, som i denna
lag är stadgad, vare borgenär, som
i konkursen bevakat fordran, för
vilken egendomen på grund av inteckning
häftar eller med vilken är
förenad luftpanträtt i egendomen eller
varmed följer rätt att såsom säkerhet
kvarhålla egendomen eller
förmånsrätt som i 17 kap. 4 § handelsbalken
sägs, berättigad att, där
hans rätt till betalning ur egendomen
är ostridig eller styrkt, äska att för -

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

(Nuvarande lydelse)

äska att försäljningen i stället sker
till gäldande av hans fordran; framställe
dock yrkande härom till auktionsförrättaren
senast vid den i 4 §
nämnda förhandlingen. Göres ej sådant
yrkande, må ej försäljning ske
till förfång för de i borgenärsförteckningen
upptagna rättsägarna.

(Föreslagen lydelse)

säljningen i stället sker till gäldande
av hans fordran; framställe dock yrkande
härom till auktionsförrättaren
senast vid den i 4 § nämnda
förhandlingen. Göres ej sådant yrkande,
må ej försäljning ske till
förfång för de i borgenärsförteckningen
upptagna rättsägarna.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1967.

Vad som föreskrives i 4 och 7 §§ i deras äldre lydelse gäller alltjämt, när
luftfartyget eller reservdelarna enligt punkt 3 b i övergångsbestämmelserna
till lagen den 29 juli 1966 (nr 454) om företagsinteckning fortfarande häfta
för beviljad eller sökt förlagsinteckning.

Kungi. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

Förslag

till

Lag

om ändring i konkurslagen

Härigenom förordnas, att 4, 21, 26, 29 och 71 §§ konkurslagen1 skola erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan anges samt att i nämnda lag skall införas
en ny paragraf, betecknad 145 a §, av följande lydelse.

(Nuvarande lydelse)

Har lös egendom, vari förmånsrätt
jämlikt 17 kap. 6 § första stycket
handelsbalken eller på grund av
förlagsinteckning eller inteckning i
jordbruksinventarier tillkommer borgenär,
blivit utmätt för annans fordran,

eller har egendom, som nyss sagts,
eller egendom, vari borgenär har förmånsrätt
jämlikt 17 kap. 5 § första
stycket handelsbalken, genom skriftlig
avhandling föryttrats med villkor,
att säljaren äger behålla egendomen
i sin vård,

skall, där borgenären det yrkar,
gäldenären försättas i konkurs, så
framt ej gäldenären visar, att den
övriga egendom, vari borgenären
äger förmånsrätt, är tillräcklig till
gäldande av hans fordran.

(Föreslagen lydelse)

§•

Har lös egendom, vari förmånsrätt
jämlikt 17 kap. 6 § första stycket
handelsbalken tillkommer borgenär,
blivit utmätt för annans
fordran,

eller har egendom, som nyss sagts,
eller egendom, vari borgenär har förmånsrätt
jämlikt 17 kap. 5 § första
stycket handelsbalken, genom skriftlig
avhandling föryttrats med villkor
att säljaren äger behålla egendomen
i sin vård,

skall, där borgenären det yrkar,
gäldenären försättas i konkurs, såframt
ej gäldenären visar att den
övriga egendom, vari borgenären
äger förmånsrätt, är tillräcklig till
gäldande av hans fordran.

21 §.

Konkursdomaren skall — — — —----i konkurs.

Avträdes ämbets- eller--—-----närmaste förman.

Utvisar den — —----— — ur bouppteckningen.

Hör till — —--—---säkra urskiljande.

Ingår i--—----— — om konkursen.

Finnes i boet egendom vilken hör
till sådan näringsverksamhet som
kan omfattas av företagsinteckning,
skall anmälan om konkursen ofördröjligen
sändas till den inskrivningsdomare
som har att upptaga
ärenden angående inteckning i verksamheten.
Inskrivningsdomaren har
att på första inskrivningsdag i in Senaste

lydelse av 4 § se 1932:175 och av 21, 26, 29 och 71 §§ se 1955:236.

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

skrivningsboken över ärenden om företagsinteckning
göra anteckning om
konkursen.

26 §.

Varder beslut —• --------

Finnes i gäldenärens bo fast egendom
eller fartyg, som blivit infört i
fartygsregistret, eller lott i fartyg eller
ock luftfartyg, som blivit infört
i luftfartygsregistret, eller lott i eller
intecknade reservdelar till sådant
fartyg, skall vad i 21 § tredje, fjärde
och femte styckena föreskrivits
angående anteckning eller anmälan
om konkursen äga motsvarande tilllämpning
i fråga om den högre rättens
beslut.

Innan i-------— sig,

-— anslagna kungörelsen.

Finnes i gäldenärens bo fast egendom
eller fartyg, som blivit infört i
fartygsregistret, eller lott i fartyg eller
ock luftfartyg, som blivit infört i
luftfartygsregistret, eller lott i eller
intecknade reservdelar till sådant
fartyg eller egendom, vilken hör till
sådan näringsverksamhet som kan
omfattas av företagsinteckning, skall
vad i 21 § tredje, fjärde, femte och
sjätte styckena föreskrivits angående
anteckning eller anmälan om konkursen
äga motsvarande tillämpning
i fråga om den högre rättens beslut,
betalas.

Har gäldenären----------

Har borgenär under ovan angivna
tid sökt inteckning i gäldenärens
egendom för fordran, vid vars tillkomst
sådan säkerhet ej betingats,
och är ej fråga om inteckning, som
inom den i 11 kap. 2 § jordabalken
stadgade tid sökts för fordran, som
där avses, vare borgenären pliktig
att på talan av konkursboet antingen
återställa inteckningshandlingen till
boet eller ock tillhandahålla inteckningshandling
angående fast egendom
eller luftfartyg för verkställande
av utbyte efter ty därom är stadgat
samt handling, på grund varav
inteckning i fartyg, förlagsinteckning
eller inteckning i jordbruksinventarier
sökts, för inteckningens dödande.

Vad sålunda ----------

§•

• —— konkursboet åter.

Har borgenär under ovan angiven
tid sökt inteckning i gäldenärens
egendom för fordran, vid vars tillkomst
sådan säkerhet ej betingats,
och är ej fråga om inteckning, som
inom den i 11 kap. 2 § jordabalken
stadgade tid sökts för fordran, som
där avses, är borgenären pliktig att
på talan av konkursboet antingen
återställa inteckningshandlingen till
boet eller också tillhandahålla inteckningshandling
angående fast
egendom eller luftfartyg för verkställande
av utbyte enligt vad som
är föreskrivet därom samt handling,
på grund varav inteckning i fartyg
eller företagsinteckning sökts, för
inteckningens dödande.

• om konkursansökningen.

Vill förvaltaren —------

Lös egendom--------

Samtycke, varom i första och andra
styckena förmäles, vare ej av nö -

§•

— kan ske.

- försäljningen beroende.

Samtycke som avses i första och
andra styckena fordras icke, när för -

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

(Nuvarande lydelse)

den, där förvaltaren vill genom fondkommissionär
till gällande börspris
försälja å fondbörs noterat värdepapper.

Skall helt-----------

Är fråga om försäljning av luftfartyg
eller av intecknade reservdelar
till sådant fartyg och finnes egendomen
inom riket, skall vad i 70 §
första och andra styckena sägs äga
motsvarande tillämpning. Vill förvaltaren,
ehuru auktion ej ägt rum i
den ordning som för utmätt sådan
egendom är stadgad, med ombudsmannens
samtycke underlåta att föranstalta
om egendomens avyttrande,
skall dock därtill lämnas tillstånd
av de borgenärer, som i konkursen
bevakat fordran, för vilken egendomen
på grund av inteckning häftar
eller med vilken är förenad luftpanträtt
i egendomen eller varmed följer
rätt att såsom säkerhet kvarhålla
egendomen eller förmånsrätt som i
17 kap. 4 eller 7 § handelsbalken
sägs. Gods i luftfartyg skall säljas i
samma ordning som gods i sjögående
fartyg.

Skall gäldenären

(Föreslagen lydelse)

valtaren vill genom fondkommissionär
sälja på fondbörs noterat värdepapper
till gällande börspris. Samtycke
enligt andra stycket fordras ej
heller för försäljning av lös egendom
genom fortsättande av gäldenärens
rörelse.
och köparen.

Är fråga om försäljning av luftfartyg
eller av intecknade reservdelar
till sådant fartyg och finnes egendomen
inom riket, skall vad i 70 §
första och andra styckena sägs äga
motsvarande tillämpning. Vill förvaltaren,
ehuru auktion ej ägt rum i
den ordning som för utmätt sådan
egendom är stadgad, med ombudsmannens
samtycke underlåta att föranstalta
om egendomens avyttrande,
skall dock därtill lämnas tillstånd av
de borgenärer, som i konkursen bevakat
fordran, för vilken egendomen
på grund av inteckning häftar
eller med vilken är förenad luftpanträtt
i egendomen eller varmed följer
rätt att såsom säkerhet kvarhålla
egendomen eller förmånsrätt som i
17 kap. 4 § handelsbalken sägs. Gods
i luftfartyg skall säljas i samma ordning
som gods i sjögående fartyg.

från ansvarighet.

145 a §.

Har betalning utfallit på kapitalbeloppet
av fordran, till säkerhet för
vilken företagsinteckning meddelats,
skall rättens ombudsman, sedan tiden
för klander mot framlagt utdelnings
för slag gått till ända eller
väckt klander avgjorts genom beslut
som vunnit laga kraft, göra anmälan
därom till inskrivningsdomaren och
därvid insända utdelningsf årslaget
eller annan handling som visar fördelningen.
Kan det antagas att ytterligare
betalning kommer att tilläggas
inteckningshavaren, skall dock med
anmälan anstå till dess det blivit avgjort,
om sådan betalning skall utgå.

Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

När innehavare av inteckning som
avses i första stycket lyfter betalning,
skall anteckning härom göras
på inteckningshandlingen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1967.

Beträffande konkurs på grund av ansökan, som gjorts före nya lagens
ikraftträdande, skola dock 21, 26, 29 och 71 §§ i deras äldre lydelse gälla
och 145 a § ej tillämpas.

Vad som föreskrives i 4 § i dess äldre lydelse gäller alltjämt, när utmätningen
skett eller köpeavhandlingen upprättats före nya lagens ikraftträdande
eller utmätningen omfattar sådan egendom som enligt punkt 3 b i
övergångsbestämmelserna till lagen den 29 juli 1966 (nr 454) om företagsinteckning
fortfarande häftar för beviljad eller sökt förlagsinteckning. Ingår
sådan egendom i konkursboet, gäller också äldre lydelsen av 71 § femte
stycket.

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 3 § lagen den 7 juni 1934 (nr 239)
om bulvanförliållande i fråga om aktier i vissa bolag

Härigenom förordnas, att 3 § lagen den 7 juni 1934 om bulvanförhållande
i fråga om aktier i vissa bolag skall erhålla ändrad lydelse på sätt

nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

Då aktier — ■— -—---- ---

Försäljning av aktierna å offentlig
auktion skall efter överexekutors
bestämmande äga rum i Stockholm
eller annan stad, där särskild av stadens
handels- och sjöfartsnämnd antagen
mäklare finnes. Å auktionen
må bulvanen ej själv inropa aktierna.
Inflytande medel skola uppbäras
av utmätningsmannen i den stad där
försäljningen äger rum. I övrigt skall
i ärendet i tillämpliga delar så anses,
som om aktierna utmätts till
gäldande av fordran hos bulvanen.
Äro aktierna av bulvanen pantsatta,
skall försäljning ske med bibehållande
av panthavarens rätt, där ej
denne nöjes med att för sin betalning
hålla sig till köpeskillingen.
Bulvanen vare pliktig att betala kostnad
som ej kan i enlighet med 198 §
utsökningslagen gäldas ur den försålda
egendomen.

Har överexekutor

(Föreslagen lydelse)

§•

därtill visas.

Försäljning av aktierna å offentlig
auktion skall efter överexekutors
bestämmande äga rum i Stockholm
eller annan stad där särskild av stadens
handels- och sjöfartsnämnd antagen
mäklare finnes. På auktionen
får bulvanen ej själv inropa aktierna.
Inflytande medel skola uppbäras
av utmätningsmannen i den stad där
försäljningen äger rum. I övrigt skall
i ärendet i tillämpliga delar så anses,
som om aktierna utmätts till gäldande
av fordran hos bulvanen. Bestämmelserna
i 93 § 2 och 3 mom. utsökningslagen
äga dock ej tillämpning
i fråga om försäljningen. Äro aktierna
pantsatta av bulvanen, skall försäljning
ske med bibehållande av
panthavarens rätt, när ej denne nöjes
med att för sin betalning hålla
sig till köpeskillingen. Bulvanen är
pliktig att betala kostnad som ej kan
gäldas ur den försålda egendomen
i enlighet med 198 § utsökningslagen.

--till överexekutor.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1967.

Kangl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

Förslag

till

Förordning

om ändrad lydelse av 4 § 6 mom. och 7 § 4 mom. förordningen
den 6 november 1908 (nr 129) angående en särskild stämpelavgift
vid köp och byte av fondpapper

Härigenom förordnas, att 4 § 6 mom. och 7 § 4 mom. förordningen den
6 november 1908 angående en särskild stämpelavgift vid köp och byte av
fondpapper1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

6. Då fondpapper säljas å exekutiv
auktion, anses auktionsförr ättar en
såsom förmedlare.

4. För stämpel, som av förmedlaren
åsatts avräkningsnota, äger denne
utbekomma ersättning hos vilken
av kontrahenterna som helst. Stämpel
å avräkningsnota, som, efter försäljning
av fondpapper å exekutiv
auktion, av auktionsförr ättar en upprättas,
skall gäldas på sätt i 198 §
utsökningslagen om kostnad för utmätt
egendoms försäljning stadgas.

(Föreslagen lydelse)

§•

6. Då fondpapper säljas exekutivt,
anses förrättningsmannen såsom förmedlare.

§•

4. För stämpel, som av förmedlaren
åsatts avräkningsnota, äger denne
utbekomma ersättning hos vilken
av kontrahenterna som helst. Stämpel
på avräkningsnota som upprättas
efter exekutiv försäljning av fondpapper
skall gäldas på sätt i 198 § utsökningslagen
föreskrives om kostnad
för utmätt egendoms försäljning.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1967.

Senaste lydelse av 7 § 4 mom. se 1927:225.

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland, i statsrådet
på Stockholms slott den 30 september 1966.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden
Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Kling, Edenman, Johansson,
Hermansson, Holmqvist, Aspling, Palme, Sven-Eric Nilsson, Lundkvist,
Gustafsson.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om ändring i utsökningslagen
m. m. och anför.

Inledning

Lagen den 29 juli 1966 (nr 453) om vad som är fast egendom och lagen
samma dag (nr 454) om företagsinteckning träder i kraft den 1 januari 1967.
Den förstnämnda lagen ersätter lagen den 24 maj 1895 (nr 36 s. 1) angående
vad till fast egendom är att hänföra och innefattar bl. a. en ändring av gränsdragningen
mellan fast och lös egendom. Genom lagen om företagsinteckning
upphävs förordningen den 13 april 1883 (nr 16 s. 1) angående förlagsinteckning
och lagen den 21 februari 1958 (nr 54) om förlagsinteckning i
vissa oljelager samt, för jordbrukets vidkommande, lagstiftningen om inteckning
i jordbruksinventarier, om panträtt i spannmål och om panträtt i
spånadslin och hampa.

I propositionerna med förslag till lagarna om fast egendom och om företagsinteckning
framhöll jag att lagarna skulle få återverkningar på det
exekutionsrättsliga planet och att jag avsåg att senare lägga fram förslag
till de ändringar i exekutionsrättsligt hänseende som behövdes (prop.
1966: 23 s. 14 och 1966: 24 s. 7). Jag nämnde också att dessa förslag borde
föreläggas riksdagen i sådan tid, att ändringarna kunde träda i kraft samtidigt
med den lagstiftning som propositionerna avsåg.

Till grund för lagen om företagsinteckning låg ett betänkande av förlagsinteckningskommittén
(SOU 1964: 10). Detta betänkande innehåller förslag
till vissa följdändringar i utsökningslagen (UL), konkurslagen (KL) och
lagsökningslagen (LagsL). Lagberedningen, som sedan år 1960 arbetar med
en reformering av UL och därmed sammanhängande lagstiftning, tog seder -

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

mera upp hela frågan vilka ändringar inom exekutionsrätten som kunde
anses påkallade med hänsyn till då föreliggande förslag till ny lagstiftning
om fast egendom och om företagsinteckning. Den 30 december 1965 — då
till lagrådet remitterade förslag till sådan lagstiftning förelåg — avgav beredningen
betänkande i ämnet, Utsökningsrätt IV (SOU 1986: 7). Betänkandet
är undertecknat av justitierådet Gösta Walin, ordförande, hovrättsrådet
Ulf Lundvik och hovrättsrådet Gösta Dyrssen.1

Beredningens betänkande innehåller förslag till författningsändringar som
föranleds av de nyssnämnda civilrättsliga reformerna. Ändringsförslagen avser
framför allt UL men även andra författningar såsom inteckningsförordningen
(IF), KL och LagsL. I betänkandet tas även upp vissa exekutionsrättsliga
frågor, som inte nödvändigtvis hör samman med de civilrättsliga
reformerna men som beredningen ändå har ansett sig böra behandla samtidigt.
Bl. a. har beredningens omarbetning av reglerna om fastighetsexekutionen
ansetts böra medföra vissa jämkningar beträffande exekution i lös
egendom. Beredningen har också föreslagit ändringar i UL som syftar till
att hindra att utmätt egendom försäljs till underpris. Åtskilliga av beredningens
förslag förutsätter att kompletterande tillämpningsföreskrifter införs
i kungörelsen den 27 november 1964 (nr 846) med vissa bestämmelser
om handläggningen hos utmätningsman (handläggningskungörelsen).

Efter remiss har yttranden över beredningens betänkande avgetts av JK,
hovrätterna för Västra Sverige och Övre Norrland, bankinspektionen, riksrevisionsverket,
kommerskollegium, exekutionsväsendets organisationsnämnd,
överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Jönköpings,
Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Värmlands, Västmanlands, Kopparbergs,
Gävleborgs, Västernorrlands och Västerbottens län, överexekutorerna för
Göteborgs, Malmö och Norrköpings kronofogdedistrikt, Föreningen Sveriges
kronofogdar, Föreningen mellan ombudsmännen hos Sveriges landshypoteksinstitution,
Konungariket Sveriges stadshypotekskassa, Svenska bostadskreditkassan
(de båda sistnämnda med gemensamt yttrande), Svensk industriförening,
Svenska bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen, Sveriges
advokatsamfund, Sveriges allmänna hypoteksbank, Sveriges fastighetsägareförbund,
Sveriges grossistförbund, Sveriges hantverks- och industriorganisation,
Sveriges industriförbund, Sveriges jordbrukskasseförbund,
Sveriges köpmannaförbund samt Sveriges lantbruksförbund. Sveriges allmänna
hypoteksbank och Sveriges jordbrukskasseförbund har inskränkt sig
till att helt instämma i vad Föreningen mellan ombudsmännen hos Sveriges
landshypoteksinstitution har anfört i sitt yttrande.

1 Lagberedningen har samrått med följande experter hos beredningen, nämligen t. f. kronodirelctören
J. O. Beck-Friis, bankdirektören E. V. Burling, byråchefen E. B. A. Ehnbom, kronofogden
N. O. Frykholm, hypoteksdirelctören B. O. G. Gunnhagen, advokaten S. Lindskog, professorn
L. T. Welamson, kronofogden S. J. M. Wieselgren, direktören S. K. Åvall och advokaten
A. R. Öhman.

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

Kommerskollegium har överlämnat yttranden av handelskamrarna i
Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrköping, Gävle, Örebro, Borås, Jönköping,
Sundsvall och Karlstad. Vid överståthållarämbetets yttrande har fogats
yttrande av direktören för Stockholms stads auktionsverk. Vidare har exekutionsväsendets
organisationsnämnd och vissa länsstyrelser bifogat yttranden
från åtskilliga kronofogdemyndigheter.

Jag anhåller nu att få ta upp lagförslagen i Utsökningsrätt IV till behandling.

I betänkandet Utsökningsrätt III (SOU 1964:57), som lagberedningen
(samma ledamöter som förut har nämnts) avgav den 20 november 1964,
lade beredningen fram förslag angående exekution i lön, beneficium m. m.
Detta betänkande har remissbehandlats och är nu föremål för övervägande
inom justitiedepartementet. Vissa av förslagen i betänkandet kan dock lämpligen
prövas redan i förevarande sammanhang. Detta gäller närmast vissa
bestämmelser i 62—64 och 66 §§ UL angående utmätningsordningen m. m.
Under remissbehandlingen av Utsökningsrätt III väcktes förslag om en uppmjukning
av kravet i 7 § UL på vittne vid exekutiv förrättning. Också det
förslaget kan prövas redan i detta sammanhang. Jag anhåller därför att nu
få behandla även dessa förslag.

Lagarna om vad som är fast egendom och om företagsinteckning

Lagen om vad som är fast egendom medför inte några
större avvikelser från gällande rätt när det gäller fastigheter i allmänhet.
Till fast egendom räknas sålunda enligt lagens 1—3 §§ dels själva jorden
med vad som stadigvarande finns i eller på denna såsom byggnader, ledningar,
träd och växter (allmänna fastighetstillbehör), dels vad som för
stadigvarande hruk finns i byggnaderna, exempelvis värme- och sanitetsanläggningar
(byggnadstillbehör).

Beträffande fastighet som helt eller delvis är inrättad för industriell verksamhet
innebär lagen däremot en väsentlig vidgning av kretsen av s. k.
industritillbehör. Enligt gällande lag anses industriell utrustning vara fast
egendom bara om den på ett mera permanent sätt är förenad med fabriksbyggnad
e. d. Som tillbehör till fabrik eller annan för industriell verksamhet
inrättad byggnad räknas sålunda f. n. varje motor, maskin, kärl eller därmed
jämförligt redskap, som för sin användning kräver och också vilar på
fast, från grunden berett underlag. Enligt 4 § i den nya lagen hör till s. k.
industrifastighet —- förutom allmänna tillbehör och byggnadstillbehör —.
maskin och annan utrustning som har tillförts fastigheten för att användas
i verksamheten huvudsakligen på denna. Undantag har gjorts bara i fråga
om viss lätt flyttbar utrustning, nämligen fordon, kontorsutrustning och
handverktyg.

Även om ett föremål i och för sig faller under de nu återgivna reglerna

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

om vad som är tillbehör, kan det vara undantaget från tillbehörskretsen
på den grunden att det tillhör annan än fastighetsägaren. I 5 § första stycket
sägs att föremål, som nyttjanderättshavare eller eljest annan än fastighetsägaren
har tillfört fastighet, inte hör till denna, om inte föremålet och fastigheten
har kommit i samme ägares hand. Om t. ex. en hyresgäst anskaffar
ett kylskåp e. 1. till sin våning, blir detta alltså inte därigenom fastighetstillbehör.
Motsättningsvis följer av bestämmelsen att varje föremål, som
fastighetsägaren själv införlivar med fastigheten så att det framstår som
fastighets- eller byggnadstillbehör, blir fast egendom utan hinder av uppställda
äganderättsförbehåll eller ingångna hyresavtal. Sådant förbehåll
eller avtal mister sin verkan mot tredje man, om egendomen införlivas med
fastigheten på sådant sätt att de framstår som tillbehör till den. I 6 § föreskrivs
vidare beträffande andra föremål än industriinventarier, att äganderättsförbehåll
förlorar sin verkan också mot fastighetsägaren i och med att
det avyttrade föremålet har tillförts en fastighet på sådant sätt att det har
fått tillbehörskaraktär.

Från de nu angivna reglerna beträffande föremål som fastighetsägaren
själv tillför sin fastighet gör lagen ett viktigt undantag. I 5 § första stycket
föreskrivs nämligen att föremål, som enligt 4 § kan höra till s. 1c. industrifastighet
och har tillförts fastigheten av fastighetsägaren utan att han ägde
det, inte utgör tillbehör. Om alltså en ägare av en industrifastighet köper
maskiner e. d. på avbetalning under äganderättsförbehåll eller hyr utrustning
till sin industri, blir vad som därigenom tillförs fastigheten inte tillbehör
till denna, förrän fastighetsägaren eventuellt har förvärvat full äganderätt
därtill.

I 8 § föreskrivs slutligen att överlåtelse av föremål som hör till fastighet
inte gäller mot tredje man, förrän föremålet skiljs från fastigheten på sådant
sätt att det inte längre kan anses tillhöra denna.

Enligt 1 § lagen om företagsinteckning kan, efter medgivande
av näringsidkare, inteckning till säkerhet för fordran meddelas i hans
näringsverksamhet. En sådan inteckning, företagsinteckning, gäller enligt
4 § i näringsidkarens lösa egendom i den mån denna hör till den intecknade
verksamheten och kan hänföras till något av de egendomsslag som anges
i paragrafen. Uppräkningen däri omfattar inventarier, varor och andra
lösören. Undantag görs för fartyg som kan inteclcnas särskilt, luftfartyg
och sådana reservdelar till luftfartyg som kan omfattas av inteckning i
luftfartyg. Vidare nämns som föremål för företagsinteckning bl. a. byggnad
och anläggning, som inte hör till tomträtt eller vattenfallsrätt, utmätningsbara
nyttjanderätter samt vissa immaterialrättigheter som t. ex. patent. Slutligen
innefattas också vissa fordringar såsom fordran på vederlag för överlåtelse
eller upplåtelse av inteclcningsbar egendom, som tidigare har nämnts,
samt fordran på vederlag för arbete. Enligt 10 § har en företagsinteckning

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

viss verkan vid överlåtelse av verksamhet, som omfattas av inteckningen.
Ingår i överlåtelsen egendom i vilken inteckningen gäller, svarar egendomen
i förvärvarens hand fortfarande för inteckningen. För att bevara sin rätt
måste inteckningshavaren emellertid väcka talan mot förvärvaren om betalning
ur egendomen inom ett år efter det verksamheten frånträddes och anmäla
detta till inskrivningsdomaren. I 12 § föreskrivs att egendom som
har avyttrats genom avhandling som avses i 1845 års lösöreköpsförordning,
utan hinder härav skall omfattas av företagsinteckning, som har sökts senast
30 dagar efter det att avhandlingen företeddes för rätten. Borgenär
som har företagsinteckning har enligt 13 § vid utmätning och i konkurs
rätt att erhålla betalning ur egendom som omfattas av inteckningen med
förmånsrätt enligt 17 kap. 7 § andra stycket handelsbalken (HB). Rätt till
betalning ur den intecknade egendomen föreligger, även om den personliga
fordringen mot näringsidkaren har preskriberats eller prekluderats. Om vid
utmätning eller konkurs betalning utfaller på kapitalbeloppet av intecknad
fordran, är inteckningen enligt 14 § utan verkan till motsvarande belopp.

Lagen om företagsinteckning innebär sålunda, att det nuvarande förlagsinteckningsinstitutet
har blivit väsentligt utbyggt. Kretsen av inteckningsberättigade
subjekt har vidgats till att omfatta det stora flertalet näringsidkare,
däribland jordbrukare. Inteckningens objekt blir mycket omfattande.
Av den egendom som hör till intecknad näringsverksamhet är det —
förutom fast egendom, tomträtt, vattenfallsrätt samt inteckningsbart fartyg
och luftfartyg jämte reservdelar — i stort sett endast kontanter, banktillgodohavanden,
lånefordringar och värdepapper som faller utanför. Inteckningshavarens
ställning har man sökt förbättra genom att låta en inteckning
medföra förmånsrätt inte bara —- som när det gäller förlagsinteckning
— i näringsidkarens konkurs utan också vid utmätning.

Huvuddragen av beredningens förslag

Som jag har nämnt inledningsvis lade beredningen fram betänkandet Utsökningsrätt
IV efter det förslagen till lagar om vad som är fast egendom
och om företagsinteckning (se prop. 1966:23 s. 142 och 1966:24 s. 110)
remitterats till lagrådet. Under den fortsatta behandlingen frångicks inte
dessa förslag i något avseende som är av betydelse för behandlingen av beredningens
betänkande.

Vad först angår lagen om vad som är fast egendom konstaterar
beredningen att det är förutsett att vissa svårigheter på det exekutionsrättsliga
planet kan uppstå genom att kretsen av tillbehör till industrifastigheter
vidgas. Bl. a. uppkommer frågor, hur det skall gå till vid utmätning
av sådana fastigheter och hur försäljningsförfarandet bäst skall ordnas.
Svårigheterna anser beredningen delvis bero på att ett exekutivt förfarande,
som — liksom vårt nuvarande — är uppbyggt med tanke antingen

2f Biliang till riksdagens protokoll 1967.1 samt Nr 16

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

på lös eller på fast egendom, inte passar så väl när det gäller exekution i
egendom av karaktären industritillbehör, som rättsligt sett blir att betrakta
som fast egendom och därför kan häfta för fastighetsinteckningar men som
till sin reella natur är lös i betydelsen flyttbar.

Beredningen anser sig inte kunna förorda en metod med särskild utmätning
av fastighetstillbehör. I stället föreslås bestämmelser i UL som möjliggör
separat försäljning av utmätt fastighets tillbehör (100 a § i förslaget).
Är det sannolikt att fastighetstillbehör med fördel kan säljas för sig, skall
överexekutor ta initiativ till överläggningar mellan berörda parter om separatförsäljning.
överexekutor skall därefter kunna förordna om sådan försäljning,
när vissa närmare angivna villkor är uppfyllda. Som huvudregel
skall emellertid fortfarande gälla, att tillbehören följer med fastigheten när
denna säljs exekutivt. Reglerna om separatförsäljning får därför karaktär
av undantagsregler. Beredningens förslag innebär att separat försäljning av
tillbehör skall kunna komma i fråga beträffande alla slags fastighetstillbehör
och alltså inte endast när det gäller industritillbehör.

Vad som inflyter genom separatförsäljning av fastighetstillbehör bör enligt
beredningen i första hand tilläggas innehavare av fordran med bästa
rätt i fastigheten. Beredningen vill emellertid bereda inteckningshavare möjlighet
att med bibehållen rätt i fastigheten avstå från betalning och föreslår
föreskrifter i överensstämmelse härmed (100 b § 1 mom.).

Beredningen finner det önskvärt att grunderna för fastighetsägares befogenheter
beträffande utmätt fast egendom om möjligt klarläggs genom
uttrycklig lagbestämmelse, eftersom en vidgning av industritillbehörskretsen
enligt beredningens bedömande medför ökade risker för att fastighetsägaren
vidtar åtgärder till förfång för borgenärerna. Enligt beredningens
förslag får fastighetsägare inte minska den utmätta egendomens värde genom
att avyttra tillbehör till fastigheten eller, annat än för husbehov, avverka
skog, bedriva grus- eller stentäkt eller på annat sätt utnyttja fastighetens
naturtillgångar eller förändra denna. I övrigt får han tillgodogöra
sig fastighetens normala avkastning i den mån den inte skall uppbäras
av utmätningsman eller särskild syssloman. Undantag från bestämmelsen
skall kunna medges av överexekutor. Bestämmelserna kompletteras med
föreskrift att utmätningsman under vissa förutsättningar skall ta vård om
tillbehör till utmätt fastighet (80 a §).

För att motverka att det vid exekutiv försäljning av fastighet lämnas
öppet vilka tillbehör som åtföljer fastigheten föreslår beredningen nya regler
för utredning om fastighets tillbehör och tvist därom. Den nuvarande
regeln i 79 § UL om beskrivning av utmätt fastighet kompletteras sålunda
med föreskrift för utmätningsmannen att i den mån det anses behövligt särskilt
ange vilka tillbehör som åtföljer fastigheten. Efter mönster av bestämmelserna
i 69 § UL rörande tvist om äganderätten vid utmätning av lös
egendom föreslår beredningen vidare nya regler om det formella förfaran -

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

det, när tredje man påstår sig vara ägare till föremål som framstår som tillbehör
till fastighet (100 c § i förslaget). I 132 § 2 mom. UL upptar beredningens
förslag som huvudregel, att en exekutiv fastighetsförsäljning omfattar
sådana tillbehör som enligt lag åtföljer fastigheten. Därjämte föreslås,
att sådant gods som vid försäljningen särskilt har angetts som tillbehör,
skall anses inbegripet i försäljningen, även om föremålet rätteligen inte
är tillbehör.

Beredningens förslag beträffande separat försäljning av fastighetstillbehör
innebär, att sådan försäljning skall ske enligt bestämmelserna för försäljning
av utmätt lösöre. Beredningen anser det motiverat att göra även
vissa ändringar i vad som nu gäller beträffande sådan försäljning. Enligt
beredningens mening är nämligen vissa av ULs regler därom för stela. Detta
gäller föreskrifterna att exekutiv försäljning av lös egendom måste ske
på offentlig auktion och att betalning för sådan egendom skall erläggas
kontant. Beredningen föreslår därför bestämmelser om försäljning under
hand av utmätt lös egendom. Som förutsättning för underhandsförsäljning
skall enligt beredningen gälla, att utmätningsmannen — eller i fråga om
fastighetstillbehör överexekutor — finner sannolikt att avsevärt bättre vederlag
kan uppnås därmed. Berörda parter, främst gäldenär och exekutionssökande,
skall få tillfälle att yttra sig över försäljningssättet (96 a § i förslaget).
Dessutom vill beredningen ändra 96 § så att det skapas större möjligheter
till försäljning på kredit. Om synnerliga skäl föreligger, skall utmätningsman
kunna lämna anstånd med betalning utan att ådra sig personligt
betalningsansvar. Kreditbestämmelserna skall kunna tillämpas vid
försäljning av lös egendom och fastighetstillbehör både när försäljningen
sker på auktion och när den sker under hand.

I syfte att hindra att utmätt lös eller fast egendom säljs till underpris förordar
beredningen bestämmelser, som tillåter auktionsförrättare att vägra
godta inrop, om det anses sannolikt att avsevärt bättre vederlag kan uppnås
(93 § och 126 § 2 inom.). Beredningen framhåller, att det f. n. torde
vara regel att det högsta bud som avges på en auktion av lös egendom godtas
även om det är ett vrakpris. Beredningen anser en reform vara påkallad
i detta avseende.

Vid sin behandling av sådana exekutionsrättsliga frågor som har nödvändigt
samband med lagen om företagsinteckning finner beredningen
att man främst bör uppmärksamma att den nya ordningen innebär
att innehavare av sådan inteckning får rätt till betalning också när förlagsintecknad
egendom utmäts för annan borgenärs fordran. Beredningen föreslår
i detta avseende, att inteckningshavare skall få betalning ur köpeskilling
för intecknad egendom, som har utmätts för annans gäld, bara om han
framställer yrkande därom inom viss tid. Även om sådant yrkande har framställts,
skall utmätningssökanden emellertid ha företräde för sin fordran,
om återstoden av den egendom som gäldenären genom inteckningen eller

Kungl. Maj.ts proposition nr 16 år 1967

eljest har ställt som säkerhet, kan antas förslå för att täcka inteckningshavarens
och efterföljande inteckningshavares fordringar (139 § 1 inom. i
förslaget).

Lagstiftningen om företagsinteckning bör vidare enligt beredningens förslag
medföra vissa ändringar i KL och LagsL. I övrigt föreslår beredningen
ändringar i IF, lagen den 12 maj 1955 (nr 235) med särskilda bestämmelser
om försäljning av utmätt luftfartyg m. m., lagen den 30 maj 1916
(nr 156) om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller
gruva eller aktier i vissa bolag, lagen den 18 juni 1925 (nr 221) om bulvanförhållande
i fråga om fast egendom, lagen den 7 juni 1934 (nr 239) om
bulvanförhållande i fråga om aktier i vissa bolag samt förordningen den
6 november 1908 (nr 129) angående en särskild stämpelavgift vid köp och
byte av fondpapper.

Beträffande samtliga de nu berörda förslagen framhåller beredningen att
de avser partiella reformer och att, inte minst inom fastighetsexekutionen,
fortsatta överväganden från beredningens sida är påkallade.

Remissyttrandena (allmänna uttalanden)

Beredningens förslag har vid remissbehandlingen fått ett positivt mottagande.
Bland de remissinstanser som till alla delar har tillstyrkt beredningens
förslag eller lämnat dem helt utan erinringar är kommerskollegium,
länsstyrelsen i Jönköpings län, Svenska bankföreningen, Sveriges fastighetsägareförbund,
Sveriges hantverks- och industriorganisation, Sveriges industriförbund
samt Sveriges köpmannaförbund.

En av de allmänna synpunkter som återkommer i flera remisssvar
är att beredningens förslag måste anses vara en naturlig följd av den
nya lagstiftningen om vad som är fast egendom och om företagsinteckning.
Uttalanden av sådan innebörd görs t. ex. av länsstyrelsen i Värmlands län
och av Sveriges advokatsamfund. Exekutionsväsendets organisationsnämnd
understryker, att det måste ha förelegat svårigheter att finna rationella regler
för exekutionen både till följd av den vidgning av fastighetstillbehörskretsen
som har gjorts i lagen om vad som är fast egendom och på grund av
den utformning förslaget till lag om företagsinteckning har fått. Svårigheterna
framgår av de delvis komplicerade regler som beredningens förslag innehåller.
Vill man bibehålla en effektiv exekution, måste man dock enligt
nämndens mening acceptera förslagen. Även om anmärkningar i detaljfrågor
kan riktas mot dem, måste de under förhandenvarande omständigheter anses
mycket förtjänstfulla. Hovrätten för Västra Sverige tillstyrker att en
lagstiftning genomförs i enlighet med huvudlinjerna i beredningens förslag.
En sådan reform måste visserligen i inte ringa mån komma att komplicera

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

utmätningsförfarandet och de exekutiva myndigheternas åligganden. Samtidigt
synes emellertid ändringarna väl ägnade att tillgodose kreditlivets intressen.
De medför på samma gång starkare garantier för att utmätningsgäldenärens
intressen i rimlig mån tas till vara vid en exekution. Hovrätten
anser att den tveksamhet som i några hänseenden kan göra sig gällande
inför reformen hänger samman mera med den tidigare lagstiftning till
vilken de ändrade utsökningsbestämmelserna utgör en följd än med beredningens
förslag. Liknande synpunkter anför bl. a. länsstyrelserna i Stockholms
och Västmanlands län.

Åtskilliga remissinstanser uttrycker sin tillfredsställelse över att beredningen
har föreslagit regler som motverkar att utmätt egendom försäljs till
underpri s. Exekutionsväsendets organisationsnämnd betonar, att de föreslagna
bestämmelserna uppfyller ett sedan länge framställt önskemål.
Liknande uttalanden gör flera kronofogdar. Bankinspektionen framhåller
att nuvarande regler om exekution i fast och lös egendom allmänt har
ansetts stela och osmidiga. De har därigenom ibland lett till otillfredsställande
resultat. Önskemål om reformer har förts fram i olika sammanhang
och det har framstått som nödvändigt att ändra lagstiftningen för att åstadkomma
en bättre ordning. Vad beredningen föreslår om uppskov för att
hindra försäljning till underpris är ett steg i sådan riktning. Möjligheterna
till separat försäljning av fastighetstillbehör och till anstånd med betalning
är enligt inspektionen också ägnade att göra exekutionsförfarandet smidigare
och mer ändamålsenligt.

Riksrevisionsverket påpekar att lagstiftningen om fast egendom och om
företagsinteckning syftar till att bereda näringslivet ökade kreditmöjligheter.
För att ytterligare underlätta detta är det enligt verkets åsikt av största
vikt, att de exekutiva åtgärderna är utformade så, att exekutionen ger gynnsammast
möjliga resultat. De föreslagna ändringarna i utsökningslagstiftningen
synes vara ägnade att tillgodose detta syfte. Bland dem som har
betonat att beredningens förslag är ägnade att medföra bättre resultat vid
exekutiva försäljningar är också överståthållarämbetet, Sveriges fastighetsägareförbund,
Sveriges industriförbund, Konungariket Sveriges stadshypotekskassa,
Svenska bostadskreditkassan, Föreningen mellan ombudsmännen
hos Sveriges landshypoteksinstitution och flera handelslcamrar.

I några yttranden görs uttalanden om den lagskrivningsteknik som beredningen
har använt. Överståthållarämbetet anser att man inte kan bortse
från att de nuvarande mer strikta reglerna ersätts med bestämmelser som
ger utrymme för mer eller mindre osäkra bedömanden och som alltså kan
ge anledning till viss tvekan. Enligt ämbetets mening bör det övervägas att
i vissa avseenden ge bestämmelserna en mera strikt utformning. Liknande
synpunkter anförs av vissa kronofogdar i Stockholms distrikt. Föreningen
Sveriges kronofogdar anser att de föreslagna bestämmelserna medför

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

att ett stort antal mål, som f. n. kan handläggas summariskt, kommer att
kräva ingående utredning och prövning av domstolsmässig karaktär.

Synpunkten att beredningens förslag kommer att medföra ökad belastning
på exekutionsväsendet betonas av åtskilliga remissorgan.
När det gäller kronofogdemyndigheterna framhåller man, att större
krav kommer att ställas på dem genom att de får ökad arbetsbelastning och
genom att de ställs inför problem som de hittills inte har haft att befatta
sig med. Allmänna uttalanden i sådan riktning görs av bl. a. riksrevisionsverket
och av länsstyrelserna i Kopparbergs, Jönköpings samt Göteborgs
och Bohus län. Länsstyrelserna i Jönköpings samt Göteborgs och Bohus län
anser, att ett genomförande av förslagen kommer att medföra behov av personalförstärkningar
både inom överexekutorsorganisationen och kronofogdeorganisationen.
Exekutionsväsendets organisationsnämnd framhåller, att förslagen
kommer att ställa mycket stora krav på utmätningsmännens kunnighet
och omdöme. Som exempel anger nämnden bestämmelserna om beskrivning
av fast egendom, avvisande av bud Arid auktion, underhandsförsäljning
och fördelning av köpeskilling för företagsintecknad egendom. Avgöranden
i dessa hänseenden torde ofta vara så svåra att kronofogden inte
kan delegera uppgifterna på lägre exekutiv tjänsteman. Enligt nämndens
mening är en ökning av den kvalificerade exekutiva personalen ofrånkomlig,
om förslagen genomförs. Hur stor personalökning som fordras anser
nämnden bli beroende av bl. a. vilken omfattning företagsinteckningsinstitutet
kommer att få. Nämnden finner för sin del att mycket talar för att
företagsinteckningen blir mycket vanlig och menar därför att man ofta
kommer att få företa utmätning av företagsintecknad egendom eller i varje
fall utredning om sådan egendom bör utmätas. Personalökningen torde
under alla omständigheter bli betydande. Liknande synpunkter anförs av
Föreningen Sveriges kronofogdar och av flera kronofogdar.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län konstaterar att beredningen har knutit
förhoppningar till den nya kronofogdeorganisationen med dess kvalifikationskrav
på chefstjänstemännen. Länsstyrelsen påpekar att det kommer
att ta många år ännu innan kronofogdarna i gemen har juridisk utbildning.
Mot bakgrunden av beredningens nu framlagda och tidigare förslag till
ändringar på utsökningsrättens område finner kronofogdemyndigheten i
Kristianstads distrikt det berättigat att ställa frågan om kronofogdeorganisationens
kvalitet höjs i samma takt som reformarbetet fortsätter. T. f. kronodirektören
i Stockholm framhåller emellertid å sin sida, att den kompetens
som utmätningsman enligt nu gällande bestämmelser skall ha är
tillräcklig för de föreslagna nya uppgifterna.

Exekutionsväsendets organisationsnämnd har i sitt yttrande sökt beräkna
den kostnadsökning för statsverket som följer om man genomför de reformer
som beredningen har föreslagit i Utsökningsrätt IV och i det tidigare
avgivna betänkandet Utsökningsrätt III. Nämnden finner, att kostnads -

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

ökningen inte torde överstiga fem procent av nuvarande personalkostnader.
Nämnden framhåller emellertid att kostnaderna med hänsyn till de många
osäkerhetsfaktorerna kan bli något större.

I ett kompletterande yttrande har nämnden beräknat att ett genomförande
av förslagen i Utsökningsrätt IV kommer att för budgetåret 1967/68 föranleda
en ökning av personalkostnaden med omkring 650 000 kr. eller en
procent av nuvarande personalkostnader. Nämnden kommer att hos Kungl.
Maj :t hemställa om extra anslag för personal med detta belopp. Förslagen
antas inte medföra behov av personalförstärkning under första halvåret
1967.

Några remissinstanser, bl. a. överståthållarämbetet och länsstyrelsen i
Stockholms län, anser att de av beredningen föreslagna reglerna om försäljning
av utmätt egendom bör medföra en översyn av bestämmelserna
i 88 c § UL om tidsfrister för de exekutiva myndigheternas åtgärder i olika
avseenden. Man finner att en tillämpning av försäljningsreglerna kommer
att medföra ökad t i d s u t d r ä 1c t vid handläggning av utmätningsmål.
Framför allt framhålls i det sammanhanget bestämmelserna om separatförsäljning
av fastighetstillbehör och om underhandsförsäljning av lös egendom.

Exekution i fast egendom

Separat försäljning av fastighetstillbehör
Gällande rätt

Enligt 78 § UL får växande gröda, växande skog eller annat som hör till
fast egendom inte tas i mät annat än genom utmätning av egendomen eller
av nyttjanderätt till jorden. Exekutiv försäljning av fast egendom måste
enligt gällande ordning omfatta fastigheten med alla dess tillbehör.

Beredningen

Beredningen framhåller att vissa svårigheter på det exekutionsrättsliga
planet följer av att de s. 1c. industrifastigheternas tillbehörskrets vidgas. En
möjlig lösning är att tillåta separat utmätning av fastighetstillbehör utan
att den i egentlig mening fasta egendomen berörs. Beredningen menar emellertid
att det inte finns anledning att införa regler om separat utmätning
beträffande föremål som enligt gällande lag räknas som tillbehör. Om man
i stället gör det möjligt med separat utmätning endast av industritillbehör,
avstår man från fördelen att ha ensartade regler för alla typer av tillbehör.
Beredningen erinrar också om att det förhållandevis vidsträckta industritillbehörsbegreppet
bygger på antagandet, att det är en betydande fördel

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

att inom fastighetspanträttens ram hålla samman vad som framstår som en
organisk enhet, nämligen de anläggningstillgångar som samverkar till produktionsresultatet.
Det kan inte komma i fråga att i utmätningssituationen
utan vidare slå sönder denna organiska enhet och därigenom riskera att
kränka fastighetskreditgivares rätt. Att kräva att vederbörande rättsägare
samtycker till separat utmätning av tillbehör skulle göra förfarandet alltför
komplicerat. En metod med separat utmätning skulle också i övrigt
vålla stora vanskligheter.

Att tanken på separat utmätning av industritillbehör avvisas medför enligt
beredningen inte att en fastighet med alla tillbehör nödvändigtvis måste
behandlas som en odelbar enhet också efter själva utmätningen. När en
rörelse har lagts ned eller minskat i omfattning, kan det vara olämpligt att
sälja all egendom i klump. Bättre resultat kan väntas om man får särskilda
köpare till maskiner o. d., som inte längre behövs på fastigheten. Även i
övrigt måste vidgningen av tillbehörskretsen föra med sig ett ökat behov att
kunna exekutivt försälja en del tillbehör för sig. Beredningen föreslår därför
att i UL införs bestämmelser om att fastighet och tillbehör skall kunna
säljas var för sig när det är påkallat. Bestämmelserna synes närmast motiverade
med tanke på industritillbehör men kan vara av värde också när det
gäller tillbehör av annat slag. Tillämpningsområdet inskränks därför inte
till industritillbehör. Beredningen framhåller, att flertalet exekutiva försäljningar
bör ske på samma sätt som nu och att reglerna om separatförsäljning
därför bör få karaktären av undantagsregler. Bestämmelserna om separatförsäljning
blir tillämpliga också på tillbehör till tomträtt och vattenfallsrätt
(jfr 4 kap. 9 och 27 §§ samt 5 kap. 2 § nyttjanderättslagen).

Som realisationsmetod vid separat tillbehör sförsäljning diskuterar beredningen
först en ordning som innebär att man först infordrar anbud på dels
fastigheten, dels viktigare inventarier och därefter bjuder ut den sammanhållna
fasta egendomen till försäljning på auktion. Efter auktionen avgörs
om underhandsanbuden eller det högsta auktionsbudet skall antas. Mot en
sådan ordning invänder dock beredningen att man inte kan vänta sig att
goda underhandsbud avges, eftersom eventuella anbudsgivare måste avvakta
resultatet av en auktion, som kan komma att hållas först efter flera
månader. En annan väg är att man söker sälja tillbehören för sig så gynnsamt
som möjligt utan kontroll av om försäljning i klump skulle ge bättre
resultat. En sådan lösning förutsätter emellertid vissa garantier för att beslut
om särförsäljning av tillbehör inte träffas utan att de som berörs av
försäljningen får tillfälle att göra sina synpunkter gällande.

Beredningen förordar följande förfarande. Innan kungörelse om fastighetshetsauktion
utfärdas, undersöker överexekutor om det finns tillbehör
som lämpligen bör säljas för sig. Överexekutor skall vara skyldig att självmant
överväga försäljningsformen, men önskemål skall också kunna fram -

Kungl. Maj.ts proposition nr 16 år 1967

ställas av gäldenären eller annan som är intresserad av att bästa möjliga
vederlag uppnås. Finner överexekutor sannolikt att tillbehör med fördel
kan säljas för sig, skall han bereda dem som berörs av försäljningen tillfälle
att diskutera frågan på ett sammanträde. Något sammanträde behövs
dock inte om det på grund av ULs bestämmelser är osäkert om utmätt fast
egendom över huvud taget kommer att säljas. I sådant fall kan det nämligen
inte komma i fråga att i förväg sälja bort tillbehör. Som exempel på en
sådan situation nämns att någon av flera gemensamt intecknade fastigheter
skall säljas och inteckningshavaren enligt 35 § första stycket IF har begärt
att få övriga intecknade fastigheter indragna. Om i ett sådant fall den
fastighet exekutionen ursprungligen har avsett inte kan säljas, skall enligt
122 § UL frågan om de indragna fastigheternas försäljning förfalla. Beredningen
påpekar också att enligt 121 § 3 och 4 mom. UL en subsidiärt ansvarig
fastighet som har indragits i försäljning av stamfastighet inte får
säljas, om det inte uppstår brist i stamfastigheten.

Om de rättsägare som är närvarande vid sammanträdet blir eniga om att
tillbehör skall säljas för sig, bör överexekutor förordna i enlighet därmed.
Även om enighet råder om separatförsäljning, anser beredningen emellertid
att det i undantagsfall kan vara anledning för överexekutor att underlåta
sådan försäljning. Som exempel anförs att bara någon eller några av
de kallade rättsägarna har infunnit sig och det verkar ovisst om något står
att vinna genom en separatförsäljning. Blir rättsägarna vid sammanträdet
inte eniga om att tillbehör skall säljas för sig, bör sådan försäljning inte
ske annat än i rena undantagsfall, t. ex. vid obstruktion från någon rättsägares
sida. I enlighet med dessa överväganden föreslår beredningen bestämmelser
(100 a § 2 mom. UL) av innebörd att överexekutor, om rättsägarna
blir eniga därom, skall förordna om separatförsäljning, såvida inte särskilda
skäl mot detta föreligger. Även om enighet inte har uppnåtts, skall särskild
försäljning av tillbehör kunna äga rum, om överexekutor finner synnerliga
skäl föreligga. Undantagsregeln vid oenighet bland rättsägarna bör enligt
beredningen uppenbarligen användas med försiktighet. Överexekutor bör
inte förordna om separatförsäljning av tillbehör, om det föreligger betydande
risk för att själva fastigheten förblir osåld (på grund av bestämmelserna
om lägsta budet eller de föreslagna reglerna om rätt för auktionsförrättare
att vägra godta inrop på auktion) och det skulle innebära kännbara olägenheter
för gäldenären att därefter besitta fastigheten.

Vid separatförsäljning av tillbehör skall enligt beredningens förslag
(100 a § 3 mom. UL) reglerna om försäljning av utmätt lösöre tillämpas.
Medan det i UL förutsätts, att utmätt lös egendom säljs av utmätningsmannen,
dvs. kronofogdemyndigheten, bör dock enligt beredningen separatförsäljning
av fastighetstillbehör omhänderhas av överexekutor. Beredningen
framhåller emellertid också att, eftersom kronofogden i distriktet är van

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

vid denna typ av förrättningar, det kan visa sig ändamålsenligt att han enligt
1 § 3 mom. UL får i uppdrag att som överexekutor svara för försäljningen.

Har beslut meddelats om separatförsäljning av tillbehör, måste man enligt
beredningen låta anstå med försäljningen av själva fastigheten tills
det har visat sig om separatförsäljning verkligen kommer till stånd. Beredningen
föreslår därför i ett nytt 3 mom. i 101 § UL, att kungörelse om fastighetsauktion
inte får utfärdas förrän verkställd separatförsäljning har
vunnit laga kraft eller frågan därom har förfallit.

Vidare tar beredningen upp frågan hur de medel som inflyter genom
separatförsäljning skall disponeras. Beredningen framhåller därvid att separatförsäljning
alltid innebär en minskning av den fasta egendomens
substans och därmed en försämring av den rätt till betalning ur fastigheten
som kan tillkomma panthavare och andra. Man föreslår därför,
att köpeskillingen för tillbehören skall tillkomma den som har fordran
med bästa förmånsrätt i fastigheten (100 b § UL). Beredningen konstaterar
fortsättningsvis att en sådan dispositionsregel innebär ett avsteg
från en grundläggande princip för fastighetsexekutionen, nämligen att
kapitalbeloppet av intecknad gäld som faller inom lägsta budet skall
kvarstå i fastigheten, oberört av den exekutiva försäljningen (den s. k.
övertagandeprincipen). Sådant avsteg är motiverat när en försäljning av
tillbehör leder till verklig minskning av inteckningshavares säkerhet, ty
då måste denne enligt beredningen ha möjlighet att få kontant betalning.
Det kan dock innebära eu olägenhet för inteckningshavaren att behöva
ta emot betalning. För hypoteksinstitutioner och andra kreditinrättningar,
där inteckningslånen är underkastade bestämda amorteringsplaner,
är det t. ex. inte önskvärt att dessa planer rubbas genom förtida betalning.
Beredningen anser därför att det lämpligen bör ankomma på inteckningshavaren
att själv bedöma, om han önskar ta emot betalning. Inteckningshavarna
bör alltefter sin tur i förmånsrättsordningen få möjlighet att ta
emot eller avstå från betalning. Bara om betalning tas emot, skall inteckningen
bli utan verkan till motsvarande belopp. Beredningen betonar att
möjligheten att avstå från betalning syftar till att eliminera de olägenheter
som ett avsteg från övertagandeprincipen kan innebära. Det finns
därför inte någon anledning att tillerkänna en sådan rätt åt annan än den
som har fordran på grund av inteckning. I enlighet härmed föreslår beredningen,
att i det 100 b § 1 mom. UL föreskrivs att den som har fordran
på grund av inteckning får avstå från betalning ur köpeskilling för separat
sålda tillbehör utan att det minskar hans rätt i fastigheten.

Beredningen anser att det vid bestämmandet av lägsta budet skall göras
avdrag för vad som med anledning av tillbehörsförsäl]ning skall användas
till betalning av fordran med förmånsrätt framför exekutionsfordringen
och kostnaderna för förfarandet. Bestämmelser härom föreslås i 106 § 2
mom. och 113 § 2 mom. UL.

Kungi. Maj:ts proposition nr 16 år 1967 51

Beredningen uppmärksammar vidare det fallet att genom försäljning av
fastighetstillbehör inflyter medel som förslår till förnöjande av borgenär,
som har fått utmätning till stånd, och dem som har bättre rätt och inte har
avstått från betalning. Beredningen framhåller, att det ligger i sakens natur
att man vid exekutiva försäljningar inte bör avyttra mer egendom än
som behövs för att tillgodose exekutionsändamålet, och erinrar om att
ett uttryck för denna princip när det gäller lös egendom finns i 93 § UL.
I sådana fall bör enligt beredningen förfarandet avbrytas, om inte den
fasta egendomen är avträdd till konkurs. Bestämmelse härom föreslås i
100 b § 2 mom. UL.

Avbryts förfarandet till följd av att tillräckliga medel har influtit genom
tillbehörsförsäljning, bör enligt beredningen sammanträde utsättas
för fördelning av medlen. Har det s. k. borgenärssammanträdet, som enligt
102 eller 106 § UL skall hållas före eller i anslutning till fastighetsauktion,
inte ägt rum innan förfarandet avbryts, bör rättsägarna få tillfälle
att anmäla sina anspråk och yttra sig över andras. En hänvisning till vad
som gäller om sammanträde för förhandling om rättsägares anspråk anser
beredningen bör tas in i 100 b §. För sammanträdet bör i övrigt bestämmelserna
i 6 kap. om redovisning och fördelning av influtna medel
gälla.

Enligt beredningen ger bestämmelserna om särskild försäljning av fastighetstillbehör
anledning till vissa jämkningar i ULs fullföljdsregler. Beredningen
har övervägt om den som är missnöjd med överexekutors förordnande
om separatförsäljning bör få överklaga detta särskilt. Ett sådant
förordnande innebär emellertid enligt beredningen inte mera än att
ett försök skall göras att sälja tillbehöret för sig och kan därför knappast
anses som ett beslut mot vilket särskild talan bör få föras. Beredningen
har därför i detta fall inte tänkt sig något avsteg från regeln i 212 § UL,
att besvär mot överexekutors särskilda beslut i fråga som angår utsökningsmåls
behandling inte får föras annat än i sammanhang med talan mot
huvudsaken. Enligt beredningen torde den som är missnöjd med förordnandet
dock vara oförhindrad att i högre instans göra gällande att målet
onödigt uppehålls genom försäljningsförsöket. I övrigt får han vänta och se
om någon separatförsäljning kommer till stånd och i så fall överklaga
denna.

Fastän särskild försäljning av fastighetstillbehör för en köpare kan
komma att framstå som en ordinär exekutiv försäljning av lösöre, har beredningen
för tillbehörsförsäljningarnas del inte ansett det lämpligt att
— som gäller i fråga om exekutiv lösöreauktion — tillåta klagan under obegränsad
tid. Beredningen anser att man för att uppnå stabilitet i försäljningsförfarandet
i stället bör likställa separatförsäljning av fastighetstillbehör
med sådan auktion som ombesörjs av överexekutor och som får överklagas
enligt 213 § 2 mom. UL inom tre veckor från auktionsdagen. Där -

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

igenom skapas förutsättning för att försäljningen kan vinna laga kraft
inom bestämd tid, vilket i sin tur möjliggör bl. a. att villkoren för den
fortsatta realisationen av fastigheten kan bestämmas med erforderlig säkerhet.
På grund härav förordar beredningen att 213 § 2 mom. UL görs tilllämplig
även på separatförsäljning av tillbehör vare sig den har skett på
auktion eller under hand. Har tillbehörsförsäljning överklagats, torde hovrätten
kunna förordna att godset inte får utlämnas till köparen innan ändringssökandet
slutligt har prövats (218 § UL). Har godset kommit i köparens
besittning och undanröjs försäljningen av högre instans, lär enligt
beredningen köparen vara skyldig att återlämna godset, varvid han skall
återfå den köpeskilling han erlagt.

Mindre följdändringar till bestämmelserna om särskild försäljning av
fastighetstillbehör föreslås i 81, 101, 117, 124, 128, 129, 142, 143, 156, 168
och 211 §§ UL. Beredningen förordar också vissa följdändringar i IF.

Remissyttrandena

Förslaget att regler om separat försäljning av fastighetstillbehör skall
införas i UL godtas eller lämnas utan erinran av det helt övervägande
antalet remissinstanser, bland dem JK, hovrätterna för Västra Sverige och
Övre Norrland, bankinspektionen, kommerskollegium, exekutionsväsendets
organisationsnämnd, överståthållarämbetet, de flesta av de hörda länsstyrelserna,
Föreningen Sveriges kronofogdar, Svenska bankföreningen och
Svenska sparbanksföreningen.

Allmänt uttalar Sveriges advokatsamfund att den föreslagna möjligheten
att sälja tillbehör och den egentliga fastigheten var för sig är ägnad
att tillgodose kravet på ett effektivt försäljningssätt. Konungariket Sveriges
stadshypotekskassa och Svenska bostadskreditkassan framhåller att beredningens
uttalande om det ändamålsenliga i att sälja särskilda föremål i
lämpliga poster är väl förankrat i den praktiska erfarenheten när det t. ex.
gäller ett industrifastighetskomplex, som inte längre representerar en driftsduglig
enhet. Förslaget om separatförsäljning av tillbehör tillgodoser önskemål
som förts fram från olika håll, bl. a. företrädare för näringslivet.

En avvisande inställning till beredningens förslag intar endast länsstyrelsen
i Kopparbergs län. Länsstyrelsen anser det i och för sig tänkbart,
att vidgningen av tillbehörskretsen motiverar regler om separat försäljning
av tillbehör. För flertalet fall är länsstyrelsen emellertid benägen att ansluta
sig till uppfattningen, att helheten av grund, byggnader och inventarier
representerar ett större värde än summan av delarnas värde. Det förefaller
därför inte befogat att införa ett svårhanterligt system med möjligheter till
särförsäljning. Länsstyrelsen framhåller att ett sådant system bl. a. medför
att det ofta kommer att fordras att överexekutor har särskild sakkun -

Kungl. Maj.ts proposition nr 16 år 1967

skap av teknisk och merkantil natur om han någorlunda vederhäftigt skall
kunna överväga frågan om sär försälj ning skall äga rum eller inte.

Beredningens förslag att bestämmelserna om separatförsäljning skall få
karaktären av undantagsregler biträds av länsstyrelsen i Västmanlands län.
Länsstyrelsen betonar att huvudsyftet med vidgningen av fastighetstillbehörskretsen
måste vara att man på ett organiskt sätt sammanhåller en industriell
enhet inom ramen för fastighetsinstitutet. Samtidigt medges att
det ibland kan vara av värde att ha möjligheten att sälja tillbehör för sig.
Länsstyrelsen godtar därför beredningens förslag. En liknande inställning
uttrycks av länsstyrelsen i Västerbottens län.

På några håll befarar man att regler om separat tillbehör sförsäljning kan
komplicera och försena förfarandet vid fastighetsexekution. Sådana synpunkter
anförs av bl. a. Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och
Svenska bostadskreditkassan samt av ett par länsstyrelser. Länsstyrelsen i
Göteborgs och Bohus län anser att tillbehörsförsälj ning, för att sådana konsekvenser
i görligaste mån skall förhindras, inte bör förekomma om det
under förfarandets gång visar sig att fastigheten i sin helhet måste säljas.
Däremot anser länsstyrelsen i Västernorrlands län att några större olägenheter
knappast torde uppstå, eftersom separatförsäljningar inte torde bli
särskilt vanliga. Av samma skäl finner länsstyrelsen i Värmlands län att
bestämmelser om separatförsäljning inte kommer att medföra någon nämnvärd
ökning av överexekutors arbetsbörda.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har en uppfattning om separat
försäljning av fastighetstillbehör, som i vissa avseenden skiljer sig från
beredningens. Länsstyrelsen framhåller att utmätning av fastigheter ofta
sker för gäldande av små fordringsbelopp. I sådana fall torde utmätt fastighets
tillbehör ofta komma att representera ett värde som redan vid utmätningen
kan bedömas vara tillräckligt för att täcka utmätningsfordringen.
Ett starkt skäl för att införa möjlighet till separat försäljning av tillbehör
finner länsstyrelsen därför vara att utmätningsfordringen kan bli täckt genom
en sådan försäljning. Från denna synpunkt kan det antas att separat
tillbehörsförsälj ning efter hand kommer att bli en vanligare företeelse än
vad beredningen har tänkt sig. Enligt länsstyrelsen skulle det vara en fördel,
om utmätningsmannen redan vid utmätningen av en fastighet kunde bedöma
vilka föremål, som skulle vara tillräckliga för att täcka utmätningsfordringen,
och åsätta dem särskilda värden. Förfarandet skulle då redan
från början kunna inriktas endast på tillbehören. Länsstyrelsen anser att
det mången gång kan vara ett onödigt tungt förfarande att utmäta och
värdera en hel fastighet med tillbehör, om det redan från början kan bedömas
att utmätning av visst eller vissa tillbehör är tillräcklig för att tillgodose
vederbörande rättsägare.

Enligt beredningen bör man inte föranstalta om separat försäljning av

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

tillbehör, om betydande risk föreligger för att fastigheten förblir osåld sedan
tillbehören bär blivit avyttrade. Länsstyrelsen i Kopparbergs län understryker
att kännbara olägenheter särskilt för gäldenären-fastighetsägaren
utan tvekan kan följa om separatförsäljning genomförs utan att själva fastigheten
blir såld. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser att en
särförsäljning i allmänhet inte behöver innebära någon nackdel för en borgenär,
om han får betalning ur köpeskillingen för separat sålt tillbehör. För
gäldenärens del torde nackdelarna i regel inte vara större än vid exekutiv
försäljning av lös egendom. Länsstyrelsen anser emellertid att av sociala
och ekonomiska skäl möjligheterna att förordna om tillbehörsför sälj ning
bör begränsas. De olägenheter av social natur som uppstår för gäldenären
vid en försäljning av fastighet i sin helhet får vägas mot de olägenheter
som en särskild tillbehörsför sälj ning kan medföra.

Den närmare utformningen av de föreslagna reglerna om särskild
tillbehörsför sälj ning lämnas utan erinran i de flesta remissvaren. I en
del yttranden framförs emellertid kritik i olika avseenden.

Enligt länsstyrelsen i Kopparbergs län bör man vid tillbehörsförsäljning
använda den metod som beredningen har skisserat men avvisat, nämligen
att ha ett anbudsförfarande följt av auktion med därpå grundat avgörande
vilket bud som skall antas. Den av beredningen påtalade olägenheten av
tidsutdräkt mellan anbudsförfarandet och auktionen torde kunna elimineras
genom att den ena förrättningen tillåts följa tämligen snabbt efter den
andra. Detta kan ske genom att kungörelse om anbudsförfarandet och auktionen
utfärdas samtidigt och på sådant sätt att de båda förfarandena framstår
som led i samma förrättning och alltså avhängiga av varandra. En metod
med anbudsförfarande ifrågasätts också av JK. Denne anser att överexekutor
bör ha rätt att utlysa ett anbudsförfarande före sammanträdet med
rättsägarna. Vid sammanträdet har rättsägarna då tillfälle att göra sin bedömning
med ledning av avgivna bud. Ett sådant tillvägagångssätt torde
inte komma att påverka anbudsgivningen i oförmånlig riktning.

Länsstyrelsen i Västerbottens län kan inte finna att beredningen har anfört
tillräckliga skäl för förslaget att överexekutor skall ta initiativet till
separatförsäljning av tillbehör. Enligt länsstyrelsens mening bör frågan om
separatförsäljning prövas av överexekutor först efter yrkande från rättsägares
sida. Länsstyrelsen i Malmöhus län anför liknande synpunkter. Riksrevisionsverket
understryker att exekutionssökande och gäldenär bör kunna
ta initiativ till separatförsäljning.

Några remissinstanser har vänt sig mot att det yttersta avgörandet i frågan
om separatförsäljning har tillagts överexekutor (100 a § UL). Föreningen
mellan ombudsmännen hos Sveriges landshypoteksinstitution anför att
ett avgörande, som rör en inteckningshavares säkerhet, i princip bör förbehållas
inteckningshavaren själv. Beredningens förslag torde regelmässigt
komma att fungera i överensstämmelse med denna princip, men man kan

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

inte utesluta möjligheten att ett i och för sig berättigat borgenärsintresse
kan tänkas komma i kläm genom en felbedömning från överexekutors sida.
Emellertid anser föreningen risken så obetydlig att den bör lämnas därhän.
Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och Svenska bostadskreditkassan
ger uttryck för en liknande uppfattning. Man framhåller att överexekutor
enligt beredningens förslag mot samtliga rättsägares bestridande kan
besluta om tillbehör sförsäljning under förutsättning att han finner synnerliga
skäl föreligga. Man finner det svårt att förstå vilka synnerliga skäl,
som kan väga tyngre än rättsägarnas intressen. Öv er ståthållar ämbetet hävdar
att överexekutor undantagslöst bör vara skyldig att förordna om separatförsäljning,
när det föreligger ett enhälligt önskemål härom från rättsägarnas
sida. Har överexekutor funnit det sannolikt att separatförsäljning
är fördelaktig och därför kallat till sammanträde, skulle det vara egendomligt
om överexekutor skulle frångå denna uppfattning, sedan han har fått
den bestyrkt av en enhällig krets av rättsägare. Den omständigheten att
en eller flera rättsägare inte är närvarande vid sammanträdet kan inte utgöra
skäl för en ytterligare prövning från överexekutors sida.

Hovrätten för Övre Norrland konstaterar att beredningen inte har behandlat
frågan om skriftliga meningsyttringar från rättsägare skall tillmätas betydelse
vid sammanträdet inför överexekutor. Enligt hovrättens åsikt skall
det, även utan särskild bestämmelse, stå överexekutor fritt att ta hänsyn
till skriftliga uttalanden från rättsägare som inte har inställt sig vid sammanträdet.
Hovrätten framhåller vidare, att överexekutor i mindre tveksamma
fall bör kunna förordna om separatförsäljning, även om alla rättsägarna
har uteblivit från sammanträdet men skriftligen biträtt förslag om
sådan försäljning.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län sätter i fråga, om det är påkallat att åsidosätta
övertagandeprincipen såsom beredningen har föreslagit (100 b §
1 mom. UL). Länsstyrelsen förordar i stället att vad som inflyter genom
tillbehörsförsäljning skall tillfalla exekutionssökanden. Länsstyrelsen konstaterar
emellertid, att en sådan ordning medför att särskild tillbehörsförsäljning,
om inte fordringsägare med bättre rätt medger det, bör förekomma
endast när en försäljning inte leder till minskning av framförliggande
inteckningars möjlighet till betalning ur den kvarstående egendomen.

Beredningen har föreslagit (100 b § 2 mom. UL) att separat försäljning
av tillbehör skall avbrytas när genom försäljningen influtna medel förslår
till förnöjande av borgenär, som har vunnit utmätning, och dem som har
bättre rätt och inte har avstått från betalning. Exekutionsväsendets organisationsnämnd
påpekar, att sammanträde för bevakning av fordringarna
ännu inte har hållits, när separatförsäljning sker. Överexekutor kan därför
inte veta, när försäljningen skall avbrytas. För att överexekutor inte skall
avbryta försäljningen vare sig för tidigt eller för sent måste enligt nämn -

56 Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

dens åsikt ett bevakningssammanträde hållas före försäljningen. Nämnden
anser det lämpligt att det i lagtexten utsägs att rättsägarna, när fråga uppkommer
om separatförsäljning, skall anmodas bevaka sina fordringar vid
det sammanträde som skall hållas enligt den föreslagna 100 a §. Länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län anser att reglerna bör utformas så att
bindande besked angående fordringsbeloppet kan krävas vid sammanträdet.

Beredningens ståndpunkt att det inte bör meddelas någon bestämmelse
om särskild fullföljd mot överexekutors förordnande om separatförsäljning
av tillbehör kritiseras av hovrätten för Övre Norrland. Hovrätten framhåller
att det kan råda delade meningar inte bara i frågan, om försäljning
av visst tillbehör över huvud taget skall ske, utan också i frågan vilket
eller vilka tillbehör som bör säljas. Hovrätten anser därför att det bör föreskrivas
i 212 § UL att särskild talan får föras mot överexekutors förordnande.
Har ett förordnande överklagats, torde enligt hovrätten med stöd
av 218 § UL kunna beslutas, att åtgärd i anledning av förordnandet inte får
äga rum, förrän ändringssökandet slutligt har prövats. Hovrätten pekar
också på det förhållandet, att ett försälj ningsavtal rörande ett tillbehör medför
skyldighet för överexekutor att låta avskilja tillbehöret från fastigheten.
Beredningens förmodan att köpare, som har fått godset i sin besittning,
automatiskt är skyldig att mot återfående av erlagd köpeskilling återlämna
godset, om försäljningen undanröjs av högre rätt, synes hovrätten något
tveksamt. I vart fall kan en sådan ordning medföra svårigheter, om det
sålda har infogats i köparens fasta egendom eller kanske har sålts vidare
till annan.

Ägarens befogenheter beträffande utmätt fast egendom m. m.

Gällande rätt

UL innehåller inte några bestämmelser som direkt anger vilka befogenheter
ägaren av en utmätt fastighet har. Av 81 § UL framgår dock att
ägaren i allmänhet får fortsätta att nyttja fastigheten. Om annat inte bestämts
i särskild ordning, anses han sålunda ha rätt till normal avkastning
av fastigheten, t. ex. att uppbära förfallna hyror eller att bärga mogen
skörd. En allmän grundsats anses vara att åtgärder till skada för borgenären
inte får vidtas. Var gränsen mellan tillåtna och otillåtna åtgärder
går är dock något tveksamt. Av särskild betydelse i det avseendet är
åtgärder som på ett mera betydande sätt reducerar fastighetens kapitalvärde
såsom avverkning av skog i större omfattning och grustäkt. Man
torde, i varje fall inom doktrinen, ha varit benägen att exempelvis medge
skogsavverkning efter avverkningsplan eller i däremot svarande omfattning.
Däremot har antagits att det är otillåtet att riva byggnad eller att avlägsna
tillbehör av väsentlig betydelse.

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

Huvudregeln är alltså att gäldenären får omhänderha den utmätta fastighetens
förvaltning med viss rätt att tillgodogöra sig avkastning, men tre
undantag finns. För det första kan enligt 7 kap. UL anordnas tvångsförvaltning
av utmätt fast egendom. Genom att använda detta institut kan en
borgenär, som inte önskar att fastigheten säljs, i varje fall inte omedelbart,
åstadkomma att avkastningen används till betalning av hans fordringar.
Fastighetens förvaltning ombesörjs av en syssloman och dess avkastning används
för borgenärernas räkning.

Ett annat undantag är att borgenären enligt 81 § 1 mom. UL kan yrka, att
avrad, hyra eller ränta som faller av fastigheten till dess den blir såld
och tillträdd av köparen skall uppbäras av utmätningsmannen eller av
syssloman som förordnas av denne. Denna förvaltningsform brukar kallas
det mindre sysslomannaskapet. Den omständigheten att hyra o. 1. skall
uppbäras i denna ordning innebär ej, att gäldenärens besittning av fastigheten
rubbas.

Som ett tredje undantag gäller slutligen enligt 81 § 2 inom. UL, att överexekutor
på yrkande av borgenären skall förordna syssloman att omhänderta
och förvalta egendomen, när det är fara att den genom vanvård eller
på annat sätt i större mån försämras av ägaren. Detta brukar kallas det
större sysslomannaskapet.

Beredningen

Den nya lagstiftningens bestämmelser om vad som är fastighetstillbehör
skapar enligt beredningen ökade risker för att fastighetsägare vidtar åtgärder
till skada för borgenärer. Tillbehörskretsen i fråga om industrifastigheter
vidgas väsentligt och får en delvis ändrad karaktär. I motsats till vad
som nu gäller kommer tillbehörskretsen att omfatta även lätt flyttbara maskiner
o. 1. Beredningen finner det med hänsyn härtill önskvärt, att gränserna
för fastighetsägarens dispositionsrätt över utmätt fastighet klarläggs
genom en uttrycklig bestämmelse.

Enligt beredningens mening bör eu utmätning av fastighet, liksom f. n,,
inte innebära förbud för gäldenären att sälja eller inteckna fastigheten.
Däremot bör utmätningen föranleda att gäldenären inte får disponera över
fastigheten på sådant sätt att dess kapitalvärde reduceras. I övrigt bör han
kunna förfoga över fastigheten i den mån denna befogenhet inte har inskränkts
genom förordnande av syssloman enligt 81 § UL. Beredningen
föreslår att bestämmelser i ämnet tas upp i en ny paragraf i UL, betecknad
80 a §.

I 1 mom. av paragrafen föreslår beredningen till en början föreskriften
att ägaren inte får minska utmätt fastighets värde genom att avyttra dess
tillbehör. Beredningen uttalar att man inte i onödan bör hindra att förslitna
tillbehör byts ut mot nya. Förslaget innebär att sådant utbyte är möjligt,

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

om fastighetens värde inte minskas därigenom. Om den nya utrustning som
skall ersätta den äldre får karaktären av tillbehör, torde fastighetsvärdet
i regel inte minskas. Om däremot en maskin som tillhör fastighetens ägare
byts ut mot en maskin som har köpts under äganderättsförbehåll och därför
inte får tillbehörsegenskap (jfr 5 § första st. andra p. lagen om vad
som är fast egendom), kan detta enligt beredningen innebära en avsevärd
minskning av fastighetens värde.

Enligt beredningens förslag får ägaren vidare inte minska fastighetens
värde genom att — annat än för husbehov — avverka skog, bedriva gruseller
stentäkt eller på annat sätt utnyttja fastighetens naturtillgångar eller
i övrigt förändra denna. I fråga om rätt att avverka skog och vidta andra
liknande åtgärder finner beredningen inte motiverat att behålla den mot
ägaren liberala ståndpunkt som gällande rätt har ansetts inta. Genom att
förbjuda sådana åtgärder, som inte avser att tillgodose husbehov, når man
bättre överensstämmelse med föreskriften i 171 § UL, att syssloman vid
tvångsförvaltning inte utan särskilt tillstånd får avverka skog annorledes
än för egendomens behov. Beredningen anser det uppenbart att grus- eller
stentäkt kan inverka avsevärt på en fastighets värde. Detta värde kan ibland
väsentligen bestå i t. ex. ett grustag. Som exempel på utnyttjande och förändring,
som kan minska fastighetsvärdet, nämns vidare bortförande av
matjord i större skala samt rivning och bortforsling av byggnader och liknande
ingrepp. Åtgärder som inte särskilt nämns i förslaget skall enligt beredningens
mening i princip vara tillåtna. Fastighetsägaren skall sålunda
få tillgodogöra sig normal avkastning av fastigheten om annat inte följer
av 81 § UL. Att bärga den årliga skörden skall alltså inte anses inverka på
fastighetens värde. Detta skall också gälla skörd som är av relativt stort
värde i förhållande till fastigheten, t. ex. fruktskörd i trädgårdsanläggning
o. 1.

Beredningen framhåller att förbudet mot skogsavverkning m. m. inte
bara innebär förbud för ägaren att själv vidta ifrågavarande åtgärder. Han
kan naturligtvis inte heller efter utmätningen upplåta åt annan att företa
sådana åtgärder. Sker sådan upplåtelse och kommer man inte utan vidare
till rätta med den som förvärvat rättigheten, kan syssloman förordnas
enligt 81 § 2 mom. UL. Beredningen påpekar att upplåtelsen inte blir ogiltig
därför att den inte får utnyttjas medan fastigheten är utmätt. Den kan
förbehållas vid fastighetens försäljning eller leva upp, om utmätningen
går åter.

Om skogsavverkningsrätt, grustäkt e. 1. har upplåtits före utmätningen,
är den nya 80 a § UL enligt beredningen inte tillämplig. Beredningen utgår
emellertid från att syssloman skall kunna förordnas enligt 81 § 2 mom. UL,
om utmätningssökanden har bättre förmånsrätt än rättighetsinnehavaren
och utövningen av rättigheten innebär att fastigheten försämras.

Beredningen anser, att bestämmelserna i 1 mom. av den föreslagna 80 a §

Kungl. Maj. ts proposition nr 16 år 1967

UL på en del punkter innebär en viss skärpning i förhållande till vad som
gäller f. n. Det förefaller därför beredningen motiverat, att avsteg från reglerna
skall kunna medges. En strikt tillämpning kan annars drabba fastighetsägaren
väl hårt och försvåra frivillig betalning. Det bör t. ex. efter omständigheterna
kunna tillåtas, att fastighetsägaren avverkar och försäljer
skog i lämplig omfattning eller avyttrar maskin, som kan undvaras, för
att kunna betala exekutionsfordringen. I 2 mom. av 80 a § UL föreslår beredningen
därför, att överexekutor på begäran av fastighetsägare skall få
medge undantag från förbuden i 1 mom. Undantag får inte medges, om
det kan medföra intrång i borgenärens rätt. Överexekutors befogenhet bör
enligt beredningen vara diskretionär. Förslaget anger därför att överexekutor
skall bedöma lämpligheten av att undantag medges. Vid prövningen
kan hänsyn tas till andra borgenärer än exekutionssökanden.

Den aktuella vidgningen av kretsen av fastighetstillbehör, främst i fråga
om industritillbehören, har föranlett beredningen att överväga ytterligare
åtgärder för att säkerställa att vad som hör till fast egendom inte skingras.
Beredningen erinrar därvid om att — frånsett reglerna om det s. k. större
sysslomannaskapet i 81 § 2 mom. UL — fast egendom inte kan omhändertas
eller sättas under förvar på sådant sätt som gäller beträffande lös egendom.

Beredningen föreslår att i 3 mom. av den föreslagna 80 a § UL föreskrivs
att överexekutor, när det anses påkallat, på begäran av borgenären skall
förordna att utmätningsman skall ta vård om fastighetstillbehör. Kostnaderna
för sådan vårdhållning skall förskjutas av borgenären, om utmätningsmannen
begär det. De nya reglerna anknyter i viss mån till reglerna
i 60 a § UL, som innebär att om utmätning av lös egendom inte kan verkställas
genast, utmätningsmannen kan säkerställa utmätningen genom att
ta vård om egendomen.

Beredningen framhåller att de föreslagna reglerna om särskild vård av
tillbehör bara avser fallet att fastigheten bär blivit eller är att anse som
utmätt. Förordnande om omhändertagande kan enligt beredningen komma
i fråga om fastighetsägaren har överskridit sina befogenheter genom att avyttra
tillbehör eller om risk för sådan åtgärd föreligger men det ändå inte
är motiverat att förordna syssloman för fastigheten.

Eftersom det ibland kan vara olämpligt att avvakta att överexekutor förordnar
om vårdhållning, föreslår beredningen att utmätningsman får befogenhet
att som interimistisk åtgärd ta vård om tillbehör när saken är
brådskande.

Beredningen föreslår vidare, att bestämmelsen i 81 § 2 mom. UL jämkas.
Gällande lydelse innebär, att det större sysslomannaskapet skall anordnas,
när det föreligger fara att ägaren genom vanvård eller på annat sätt i större
mån försämrar egendomen. Beredningen föreslår att förutsättningen för det
större sysslomannaskapet skall vara fara att ägaren vanvårdar egendomen
eller förfogar över den i strid mot 80 a § eller fara att egendomen på annat

60 Kungl. Maj.ts proposition nr 16 år 1967

sätt försämras. Både enligt gällande rätt och enligt förslaget krävs vidare att
borgenären begärt förvaltning av ifrågavarande art.

Remissyttrandena

Beredningens förslag i detta avsnitt har lämnats utan erinran av flertalet
remissinstanser. Till dessa bör hovrätten för Övre Norrland, bankinspektionen,
kommerskollegium, exekutionsväsendets organisationsnämnd, överståthållarämbetet,
flertalet av de börda länsstyrelserna, Föreningen Sveriges
kronofogdar och Svenska bankföreningen. I några yttranden bl. a.
i yttranden från Sveriges advokatsamfund och Föreningen mellan ombudsmännen
hos Sveriges landsligpoteksinstitution — har man gett uttryck åt
sin tillfredsställelse över att gränserna för fastighetsägares dispositionsrätt
över utmätt fastighet klarläggs.

JK uttalar, att förslaget att ägaren inte får minska utmätt fastighets värde
genom att avyttra tillbehör teoretiskt sett väl överensstämmer med de
utgångspunkter som beredningen har funnit böra gälla för reglerna om fastighetsägarens
befogenheter. Däremot förefaller det inte säkert, att de piaktiska
konsekvenserna i alla avseenden blir lyckade. Beredningens motivuttalanden
synes nämligen ge rum för den tolkningen av bestämmelsen att
avyttring av fastighetstillbehör skulle vara tillåten, om fastighetsägaren i
samband med avyttringen tillför fastigheten annat tillbehör av motsvarande
värde. De befogenheter att ändra fastigheten som fastighetsägaren däi igenom
får är enligt JK synnerligen vittgående, särskilt om fastighetens värde
väsentligen ligger i dess tillbehör. Vad som framför allt är ägnat att inge
betänkligheter är att lagligheten av eu åtgärd, varigenom tillbehöi utbyts
mot tillbehör av samma eller annat slag, blir beroende av föremålens värde
och därmed av en ekonomisk bedömning. En sådan bedömning blir ofta
mer eller mindre subjektiv och häri ligger otvivelaktigt en risk föi utmätningsborgenären.
Att ägarens befogenheter i detta hänseende avgränsas
med erforderlig tydlighet anser JK vara önskvärt också av det skälet att
straffansvar enligt 17 kap. 13 § BrB kan utkrävas vid överträdelse av befogenheterna.
Dessa synpunkter talar enligt JK för att ägaren i princip
bör förbjudas att vidta åtgärd, varigenom tillbehör frångår fastigheten.
Att överexekutor enligt beredningens förslag kan medge undantag från ett
sådant förbud förefaller i de allra flesta fall vara fullt tillräckligt för att
tillgodose behovet att kunna utbyta förslitna tillbehör och liknande. Möjligen
kan övervägas en föreskrift av innebörd att dispens är obehövlig när
tillbehör är av ringa värde eller deras avskiljande uppenbart saknar betydelse
för utmätningsborgenärens rätt.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län anser, att beredningens förslag innebär en
kraftig inskränkning i den rätt att utnyttja en utmätt fastighet som f. n.
tillkommer fastighetens ägare. Länsstyrelsen vill emellertid inte göra några

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

invändningar, eftersom starka skäl talar för beredningens uppfattning. Liknande
uttalanden görs av länsstyrelsen i Västerbottens län.

Länsstyrelsen i Stockholms län anser däremot, att någon skärpning i
förhållande till vad som har ansetts vara gällande rätt inte bör komma till
stånd i fråga om fastighetsägares befogenheter att avverka skog eller vidta
andra liknande åtgärder. Enligt länsstyrelsens mening synes gällande rätt
i stället böra lagfästas. En utmätning, vars syfte endast är att säkerställa
kommande försäljning, bör inte få hindra ägaren att tillgodogöra sig vad
som kan anses vara normal avkastning av fastigheten. I vissa fall kan den
tid under vilken en fastighet är utmätt bli lång och betungande för ägaren.
Länsstyrelsen i Malmöhus län är också av den meningen att fastighetsägaren
inte bör hindras att tillgodogöra sig normal avkastning av utmätt
fastighet, även om den härrör från skogsavverkning, grus- eller stentäkt.
Borgenärens säkerhet behöver enligt länsstyrelsen inte förringas genom ett
sådant tillgodogörande.

Hovrätten för Västra Sverige behandlar beredningens uttalande, att syssloman
enligt 81 § 2 mom. UL bör kunna förordnas när fastighet efter utmätning
försämras genom utövandet av t. ex. en skogsavverkningsrätt, som
har upplåtits före utmätningen men som har sämre rätt än utmätningssöltandens
fordran. Även om en sådan princip kan vara sakligt befogad, finns
enligt hovrättens mening anledning ifrågasätta om formuleringen enligt förslaget
av 81 § 2 mom. (»eller att egendomen annorledes försämras») ger
otvetydigt stöd härför eller tillräcklig vägledning för tolkningen. Bestämmelsen
tar enligt hovrättens mening väsentligen sikte på illojala åtgärder av
ägaren i tiden efter utmätningen,. Det anslutna allmänna försämringsrekvisitet
kan därför inbjuda till tolkningen att något nytt, exempelvis ett ökat
utnyttjande från innehavaren av rättigheten, skall ha inträffat efter utmätningen.
I detta sammanhang vill hovrätten påpeka att det i en sådan situation
ofta kan vara lämpligt att i stället använda bestämmelserna i 81 §
1 mom. om det mindre sysslomannaskapet. Beträffande 81 § 2 mom. anmärker
hovrätten, att det förefaller tveksamt om man helt bör uppge gällande
rätts krav på försämring av viss styrka (»i större män»).

Utredning om fastighets tillbehör och tvist därom
Gällande rätt

UL innehåller inte några bestämmelser om hur man skall förfara när
det är tveksamt eller tvistigt huruvida visst föremål utgör tillbehör till utmätt
fastighet. Utmätningen omfattar i princip fastigheten som sådan och
i det exekutiva förfarandet prövas inte vilka tillbehör som åtföljer fastigheten.
Tvist huruvida visst föremål utgör tillbehör eller inte får prövas
i vanlig rättegång. Vanligen kommer frågan upp i mål mellan den som på -

62 Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

står sig vara ägare till föremålet och den som har inropat fastigheten på
exekutiv auktion.

När fastighet har utmätts eller är att anse som utmätt, åligger det enligt
79 § UL utmätningsman att upprätta beskrivning över fastigheten. Beskrivningen
tjänar till ledning för spekulanter vid den exekutiva auktionen. Den
brukar mer eller mindre utförligt återges i kungörelsen om auktionen (jfr
101 § UL) och skall uppläsas vid auktionstillfället (106 § UL). Beskrivningen
brukar omfatta en redogörelse för viktigare tillbehör till fastigheten,
framför allt byggnader o. 1.

Beredningen

Med hänsyn till att den nya lagen om vad som är fast egendom innebär
att man vidgar tillbehörskretsen för industrifastigheter och inför nya regler
om verkan av äganderättsförbehåll beträffande egendom som har tillförts
sådan fastighet, är det enligt beredningen inte lämpligt att det vid exekutiv
fastighetsauktion lämnas öppet vilka tillbehör som åtföljer fastigheten.
Ovisshet härom kan i hög grad vara ägnad att minska utbytet av auktionen.
Skälig hänsyn mot gäldenären, borgenär med säkerhet i företagsinteckning
och inte minst tredje man, som är ägare till maskin e. 1. i fastigheten, påkallar
också att det klargörs vad en försäljning omfattar så att onödiga
tvister undviks. Förslaget om separatförsäljning av fastighetstillbehör bidrar
också till behovet av reglering. Tillbehör bör nämligen inte säljas för sig,
om tvist råder om äganderätten.

Beredningen föreslår att bestämmelser införs i UL rörande utredning om
vilka tillbehör som åtföljer en utmätt fastighet. Beredningen anser lämpligt
att det i 79 § UL tas in föreskrift att utmätningsman, när detta behövs, i
beskrivning över fastighet skall ange vilka tillbehör som åtföljer fastigheten.
Enligt beredningens förslag skall utmätningsmannen dessutom avfordra
gäldenären sådana handlingar som tjänar till upplysning om tillbehören.
När anledning därtill förekommer skall han också på annat sätt söka utröna
vad som hör till fastigheten. Beredningen anser att det skulle bli alltför
betungande att låta beskrivningen omfatta samtliga tillbehör och menar
att det räcker om utmätningsmannen förtecknar föremål som har större
värde eller vilkas omnämnande kan vara av betydelse för framtida spekulanter.
Beredningen föreslår vidare (119 § 1 mom. UL), att auktionsförrättaren,
när så anses erforderligt, skall ange vilka tillbehör som åtföljer
fastigheten. Enligt beredningen bör detta kunna ske genom hänvisning till
utmätningsmannens beskrivning, som skall uppläsas vid auktionen. Beredningen
framhåller att det naturligtvis kan bli behövligt att auktionsförrättaren
efter undersökning och hörande av fastighetens ägare gör tillägg
till beskrivningens tillbehörsförteckning eller gör undantag från denna.

Kungl. Maj.ts proposition nr 16 år 1967

De föreslagna bestämmelserna om utredning rörande fastighets tillbehör
tar beredningen som utgångspunkt för regler om vad som skall anses åtfölja
fastigheten vid försäljningen. Beredningen påpekar att utmätningsmannen
och auktionsförrättaren inte har ålagts att lämna en uttömmande
redogörelse för fastighetens tillbehör. Det förhållandet att ett tillbehör inte
har nämnts anses givetvis inte kunna medföra att tillbehöret faller utanför
försäljningen. Som en första punkt i ett nytt 2 mom. av 132 § UL föreslår
beredningen därför den huvudregeln, att en exekutiv fastighetsför sälj ning
omfattar sådana tillbehör som enligt lag åtföljer fastigheten. För att förfarandet
skall få önskvärd fasthet när det är av betydelse om föremål är
tillbehör eller inte, tar beredningen som en andra punkt i samma mom. upp
föreskrift, att föremål, som vid auktionen särskilt har angetts som tillbehör,
skall anses inbegripet i försäljningen även om föremålet rätteligen inte är
tillbehör till fastigheten. Föremålet skall alltså anses vara sålt och gäldenären
kan, sedan auktionen har vunnit laga kraft, inte återvinna föremålet
genom att visa att det utgör lös egendom. Regeln är också avsedd att vinna
tillämpning, om det konstateras att föremålet rätteligen tillhörde tredje
man. Enligt beredningens mening får det utan särskild bestämmelse anses
stå klart, att köpare av fastighet vid exekutiv auktion inte har något anspråk
på egendom beträffande vilken det särskilt har angetts att den inte
utgör tillbehör.

Beredningen anser inte att utmätningsmannens beskrivning med förteckning
över tillbehör skall kunna överklagas särskilt. Enligt beredningen
står det emellertid sökanden, gäldenären och annan rättsägare fritt att
hos överexekutor påpeka, att till fastigheten hör ytterligare tillbehör som
bör redovisas eller att visst föremål som har tagits upp i förteckningen i
själva verket är lös egendom. Beredningen anser att överexekutor, om han
finner ett sådant påstående grundat, bör göra tillägg till eller undantag
från förteckningen och vid auktionen tillkännage detta. När överexekutor
har förordnat om separat försäljning, måste han inställa försäljningen av
objekt, som befinns vara lös egendom.

Om en rättsägare inte har vunnit gehör hos överexekutor för påstående
att ytterligare tillbehör bör redovisas eller att viss egendom i utmätningsmannens
beskrivning felaktigt har angetts som tillbehör, kan han överklaga
auktionen enligt 213 § 2 mom. UL. Den omständigheten att en fastighet
har sålts utan att det särskilt har angetts om visst föremål är tillbehör
eller inte, anser beredningen emellertid inte böra föranleda att auktionen
undanröjs annat än om det undantagsvis kan antas att förfarandet
har haft väsentlig inverkan på budgivningen. Har ett föremål däremot sålts
separat, måste försäljningen undanröjas, om det konstateras att föremålet
inte tillhör gäldenären. Har ett föremål vid försäljning av fastighet angetts
vara tillbehör till fastigheten och visar tredje man, som har överklagat försäljningen,
att föremålet tillnör honom, kan köparen enligt beredningen

64 Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

inte göra anspråk på att få behålla detta. Också i andra fall kan det vara
klart, att köparen måste avstå från visst föremål. Beredningen anser att
det i regel torde bli ofrånkomligt att undanröja auktionen i dess helhet,
om det föremål som köparen skall avstå har ett mera betydande värde
och det inte kan konstateras hur stor del av köpeskillingen som belöper
därpå. Beredningen anser dock att hinder inte möter, att berörda parter
kommer överens om lämplig form av rättelse. Även om parterna inte har
förlikts, bör enligt beredningens mening visst utrymme finnas att laga
efter lägliglieten. Köparen bör visserligen inte mot sitt bestridande nödgas
stå fast vid inropet av fastigheten, om han måste avstå från något väsentligt.
Men i övrigt förefaller reduktion av köpeskillingen kunna komma i fråga
efter en skönsmässig uppskattning, om ett sådant tillvägagångssätt inte
rimligen kan anses kränka någons rätt och ett hävande av auktionen befinns
vara en alltför ingripande åtgärd. I mer bagatellartade fall, där man
inte har skäl att anta att tillbehöret har inverkat på budgivningen, bör
köparen över huvud inte anses berättigad att angripa försäljningen eller
begära nedsättning av köpeskillingen.

Beredningen understryker att rättsägares möjligheter att göra påpekanden
hos överexekutor och att genom överklagande av fastighetsauktion få
rättelse föreligger både när ett föremål tillhör fastighetsägaren men på
grund av sin beskaffenhet är att hänföra till lös egendom och när föremålet
tillhör tredje man. Den senare situationen finner beredningen emellertid
påkalla vissa ytterligare bestämmelser. Beredningen anser situationen
vara likartad med det fallet att utmätning av lös egendom i gäldenärens
bo är aktuell men annan påstår sig vara ägare till egendomen. Om ett föremål
till det yttre framstår som fastighetstillbehör men påstås tillhöra annan
än fastighetsägaren, kan det — liksom när det gäller tvist om lös
egendom — finnas behov av att hänskjuta frågan om äganderätten till
prövning i rättegång. Beredningen anser att det inte alltid går att bedöma
ett sådant påstående inom ramen för det exekutiva förfarandet eller vid
prövning av besvär över fastighetens försäljning. Det skulle vara otillfredsställande
om försäljning behöver ske trots att det föreligger beaktansvärd
risk att ett föremål tillhör tredje man. I enlighet med det sagda föreslår
beredningen en ny paragraf i UL (100 c §) som är utformad efter
mönster av bestämmelsen i 69 § UL. Den nya paragrafen innebär att
tredje man kan erhålla domstolsprövning av sitt påstående att han äger
föremål, som framstår som tillbehör till utmätt fastighet. Förutsättningen
härför är att han i målet hos överexekutor visar sannolika skäl för påståendet
och därmed utverkar överexekutors hänvisning att väcka talan vid
domstol inom viss tid. Separat försäljning av tillbehör skall inte få äga
rum, förrän eventuell tvist om tillbehöret har blivit prövad av domstol eller
fastställd tid för väckande av talan har utgått. Inte heller får omtvistat föremål
inbegripas i försäljning av fastighet genom att det vid auktion anges

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

vara fastighetstillbehör. Råder ovisshet om föremåls egenskap av tillbehör,
bör auktion på fastigheten inte anordnas, om tvistens utgång är av väsentlig
betydelse för fastighetens värde. Beredningen föreslår att försäljningen av
fastigheten i sådant fall inte får ske, förrän tvisten har blivit prövad eller
tiden för väckande av talan har gått ut. I särskilda fall kan det enligt beredningen
komma i fråga att i stället sälja fastigheten med undantag av
det omtvistade föremålet. Konstateras sedermera att detta rätteligen hörde
till fastigheten, får det säljas för sig, vilket dock blir aktuellt bara om de
borgenärer som har yrkat betalning ur fastigheten inte redan har fått sina
anspråk tillgodosedda. För det fall att sådan försäljning sker föreslås en
särskild regel om fördelning av köpeskilling.

Beredningen betonar att metoden att sälja fastighet med undantag för
omtvistat föremål kan vålla komplikationer. Metoden bör därför tillämpas
med försiktighet. Enligt förslaget får förfarandet användas bara om det
kan ske utan avsevärd olägenhet för rättsägare.

Beredningen berör vidare den situation som uppkommer när tredje man
påstår sig vara ägare till ett föremål, som har angetts som tillbehör vid
fastighetsförsäljning, men inte lyckas hindra försäljning och inte heller vinner
bifall till besvär över försäljningen. Beredningen konstaterar, att olika
meningar har uttalats när det gäller liknande problem vid utmätning av
tredje man tillhörigt gods, som finns i gäldenärens bo.

Enighet råder enligt beredningen om att tredje man inte kan vända sig
mot köpare, om han har försummat att efterkomma given hänvisning att
stämma till domstol eller om förd talan vid domstol har ogillats. I vad mån
tredje man i övrigt kan återvinna föremål anser beredningen vara ovisst.
Det antas emellertid att köparen alltid kan åberopa reglerna om godtrosförvärv.
Om köparen har fått godset i sin besittning och varken har känt
till eller bort känna till tredje mans rätt, behöver han alltså i varje fall inte
lämna föremålet från sig utan lösen. Tredje mans ställning bör enligt beredningen
vara densamma vare sig egendom har sålts som fastighetstillbehör
eller behandlats som lös egendom, och beredningen anser därför att
det inte föreligger anledning att särskilt reglera frågan om tredje mans rätt,
när fastighetstillbehör har sålts. Någon praktisk olägenhet av att rättsläget
f. n. i viss mån är ovisst har enligt beredningen inte yppats. Köparen åtnjuter
under alla förhållanden ett vittgående skydd genom reglerna om
godtrosförvärv. Beredningen anser att det torde finnas anledning att i det
fortsatta arbetet med revideringen av UL återkomma till skyddet för tredje
mans rätt vid utmätning.

Beredningen framhåller slutligen att tvist huruvida visst föremål är fastighetstillbehör
eller inte också uppkommer när föremål har tagits i mät
som lös egendom och gäldenären eller annan rättsägare påstår att det utgör
fastighetstillbehör. Beredningen anser att särskilda bestämmelser inte behövs
för detta fall. Genom besvär kan gäldenären få frågan under pröv3
Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr 16

66 Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

ning av högre instans. Klagorätt torde också tillkomma inteckningshavare
i fastigheten.

Remissyttrandena

I de flesta remissvaren har beredningens olika förslag i denna del lämnats
utan erinran. Bland dem som inte har gjort några invändningar är hovrätten
för Västra Sverige, hovrätten för Övre Noi-rland, bankinspektionen, kommerskollegium,
exekutionsväsendets organisationsnämnd, överståthållarämbetet,
flertalet hörda länsstyrelser, Svenska bankföreningen och Svenska
s parbanksf öreningen.

Beredningens förslag (79 § UL) att utmätningsman vid upprättande av
beskrivning över utmätt fastighet särskilt skall ange vilka tillbehör
som åtföljer fastigheten och i anslutning därtill företa viss utredning om
tillbehören har i några remissyttranden ansetts kunna medföra svårigheter
för utmätningsmännen. Exekutionsväsendets organisationsnämnd framhåller
att de utredningar som utmätningsmännen enligt förslaget har att
företa torde bli ganska omfattande och att svåra juridiska spörsmål torde
kunna uppkomma. Nämnden anser att detta särskilt kommer att bli fallet
vid beskrivning av industrifastigheter, där det kan vara av avgörande betydelse
om ett tillbehör skall hänföras till industritillbehör eller inte. Utredningsarbetet
torde enligt nämndens uppfattning i regel inte kunna delegeras
till personal i lägre tjänsteställning, varför man måste räkna med
ökad arbetsbelastning för kronofogdarna. Liknande synpunkter anläggs av
Föreningen Sveriges kronofogdar och flera kronofogdemyndigheter. JK påpekar
att utmätningsmannens beskrivning får central betydelse enligt förslaget.
Detta skulle i och för sig kunna motivera att beskrivningen i slutligt
skick görs tillgänglig för granskning av berörda rättsägare viss tid
före försäljningen och får överklagas särskilt. JK anser emellertid att sådana
anordningar skulle verka tyngande på förfarandet och knappast är
nödvändiga.

Den föreslagna bestämmelsen i 119 § 1 mom. UL, att i viss utsträckning
vid fastighetsauktion skall anges vilka tillbehör
som åtföljer fastigheten, finner länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län
vara befogad. Enligt länsstyrelsen torde det vara värdefullt för spekulanterna
att före utropet få veta vilka tillbehör som åtföljer fastigheten. Enligt
länsstyrelsen i Malmöhus län förefaller det vara tillfyllest, att överexekutor
vid en auktion endast hänvisar till utmätningsmannens beskrivning över
den utmätta fastigheten, överexekutor har enligt länsstyrelsens mening inte
större möjligheter än utmätningsmannen att avgöra vad som är tillbehör
till fastigheten. Länsstyrelsen i Stockholms län ifrågasätter om inte mera
stadga bör ges åt förfarandet genom att bestämmelserna i stället utformas
så, att utmätningsmannens beskrivning av fastigheten ensam är normgivan -

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967 67

de för vad som skall anses som tillbehör, tredje man dock obetaget att
efter särskild framställning till överexekutor få frågan härom prövad vid
domstol på det sätt som beredningen har föreslagit.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus lån godtar förslaget (132 § 2 mom.
UL) att föremål, som vid auktion särskilt har angetts som tillbehör, skall
anses inbegripet i försäljningen av fastigheten även om det inte rätteligen
var sådant tillbehör. Länsstyrelsen finner det rimligt, att överexekutor —
trots att äganderättsutredningen i regel är summarisk — får befogenhet
att ange vad som vid fastighetsauktion ingår i köpet. Länsstyrelsen framhåller
att tredje man genom kungörandet av auktionen bereds särskilt
skydd. I kungörelsen beskriver man f. n. regelmässigt byggnader och tillbehör
till byggnader i ungefärlig överensstämmelse med utmätningsmans
beskrivning av utmätt fastighet. I kungörelsen anmodas också envar med
fordran eller annan rätt, som bör iakttas vid auktionen, att bevaka sin
rätt vid denna. Någon preklusion av tredje mans rätt torde enligt länsstyrelsen
inte förekomma.

Hovrätten för Övre Norrland tillstyrker beredningens förslag angående
vad som skall ingå i försäljningen såsom tillbehör till den utmätta fastigheten
och i fråga om tredje mans rätt. Förslagen tar enligt hovrätten tillbörlig
hänsyn till de viktigaste av de berörda intressena. Detta gäller i
första hand köparens intresse av att säkert veta vad hans köp omfattar,
något som är av väsentlig betydelse för att utbytet av försäljningen skall
bli så gott som möjligt. Vidare torde beredningens förslag beakta, att det
för borgenärerna i allmänhet är av betydelse att inte gäldenären tillhörig
lös egendom av misstag följer med vid försäljningen och därigenom oriktigt
kommer den till godo som har förmånsrätt i fastigheten. Det är emellertid
enligt hovrätten angeläget att utmätningsmannen och överexekutor
ägnar stor uppmärksamhet åt frågan, vad som skall gå med i försäljningen,
i all synnerhet när det gäller fastighet med industritillbehör. Genom att
klagan över försäljningen skall föras inom viss tid föreligger annars viss
fara för att rättsförlust tillfogas tredje man som är ovetande om försäljningen.
JK anser att förslaget medför att prövningen av frågan, om viss
egendom utgör fastighetstiilbehör, i viss utsträckning flyttas över från
domstol till exekutiv myndighet. Detta kan väl någon gång innebära en
försämring från rättssäkerhetssynpunkt. Men denna olägenhet måste anses
ringa i jämförelse med den avsevärda vinning för exekutionsförfarandet
som följer av förslaget, dvs. de vidgade möjligheterna att före försäljningen
få fastställt vilken egendom som den utmätta fastigheten omfattar.

Förslaget i denna del kritiseras av länsstyrelsen i Västerbottens län och
av Östergötlands och Södermanlands handelskammare. Länsstyrelsen finner
det liksom beredningen otillfredsställande att det vid exekutiv auktion
lämnas öppet vilka tillbehör som åtföljer fastigheten. Från rättssäkerhetssynpunkt
anser länsstyrelsen emellertid inte den av beredningen före -

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

slagna ordningen acceptabel. Länsstyrelsen finner det inte rimligt att en
tredje man, som äger viss lös egendom, kan förlora denna enbart därför
att en auktionsförrättare — med stöd av ett bristfälligt eller kanske rent
felaktigt protokoll från en beskrivning enligt 79 § UL — har angett egendomen
som tillbehör. Görs vid auktion invändning från sakägares sida beträffande
tillbehörs karaktär, kan besvärande och kanske olösliga situationer
uppstå. Det måste enligt länsstyrelsens mening fortfarande finnas
möjlighet att få frågan rättsligt prövad. Handelskammaren ställer för
sin del frågan om det verkligen kan vara rimligt, att avgörandet om vissa
föremål tillhör en fastighet eller inte skall kunna påverkas av vad som
har upptagits i beskrivningen över fastigheten och av vad auktionsförrättaren
uppger vid auktionen. Genom de föreslagna bestämmelserna skulle
enligt handelskammaren lagen om vad som är fast egendom mer eller
mindre sättas ur spel.

Beredningens förslag till reglering av förfarandet vid tvist om
äganderätten till fastighetstillbehör (100 c § UL) godtas av Föreningen
mellan ombudsmännen hos Sveriges landshypoteksinstitution. Föreningen
antar emellertid att sådana tvister i mer eller mindre hög grad kommer
att fördröja den slutliga fastighetsförsäljningen.

JK ifrågasätter om inte regleringen av tredje mans rättsliga ställning vid
utmätning av fast egendom bör anstå tills vidare. JK framhåller att tredje
mans rättsliga ställning när det gäller honom tillhörig egendom, som har
dragits in i utmätning för annans gäld, ytterst beror på reglerna om godtrosförvärv.
Gällande rätts innehåll i det avseendet torde vara i viss mån
oklart och i varje fall svåröverskådligt. Med hänsyn därtill och då reglerna
i 69 § UL ännu inte har varit föremål för översyn anser JK det vara
tveksamt om man beträffande fastighetstillbehör nu bör införa en motsvarighet
till dessa regler.

Länsstyrelsen i Värmlands län framhåller, att beredningens olika förslag
i det aktuella avsnittet kan medföra olägenheter för en gäldenär.
Sedan auktionen på hans fastighet har vunnit laga kraft, kan han inte
återvinna föremål som han påstår utgör lös egendom men som har sålts
som fastighetstillbehör. Enligt beredningen har gäldenären visserligen möjlighet
att före auktionen hos överexekutor påpeka att visst föremål, som
i utmätningsmannens beskrivning är redovisat som fastighetstillbehör, i
själva verket utgör lös egendom. Görs ett sådant påpekande först i samband
med auktionen, kan emellertid svårigheter uppkomma för gäldenären att
förebringa sådana bevis, att överexekutor anser sig kunna frångå beskrivningen.
Gäldenären kan visserligen anföra besvär över auktionen, men
detta förefaller länsstyrelsen vara en onödig omgång. Länsstyrelsen föreslår
därför, att gäldenär — sedan kungörelse om auktion har utfärdats
— skall äga vända sig till överexekutor, som i uppenbara fall skall vidta
rättelse och i andra fall skall kunna hänvisa gäldenären till domstol enligt

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

grunderna för den föreslagna 100 c § UL. Kronofogdemyndigheten i Karlstads
distrikt är av samma uppfattning.

Sveriges advokatsamfund betvivlar lämpligheten av den föreslagna bestämmelsen
(100 c § 2 mom. UL), att försäljning av fastighetstillbehör
varom tvist råder inte får äga rum förrän tvisten slutligt har avgjorts av
domstol. Samfundet påpekar att beredningens övriga förslag i flera fall
innehåller bestämmelser, som förutsätter samråd mellan överexekutor och
intressenter vid exekutionsåtgärder. Samfundet anser att regler av innebörd,
att vid åsämjande mellan exekutionsintressenterna försäljning får
äga rum och köpeskillingen nedsättas för utbetalning till den som visar
sig vara rätt ägare, kan effektivisera exekutionen och hindra värdeförluster.

Den föreslagna metoden att sälja fastighet med undantag för tillbehör,
varom tvist råder, torde enligt länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län
i praktiken knappast komma att tillgripas i andra fall än när tillbehöret
har så obetydligt värde i förhållande till fastigheten att tillbehöret förutses
vara utan betydelse för köpeskillingens storlek. Länsstyrelsen framhåller
vidare, alt det måste anses vanskligt att i förväg bedöma om undantagandet
av ett föremål vid fastighetsförsäljning medför att lägsta budet
inte uppnås. Om ett undantagande av ett tillbehör medför att ett försäljningsförsök
beträffande fastigheten misslyckas, blir kostnaderna för kungörelsen
av fastighetsauktionen onyttiga. Eventuellt kan utmätningen komma
att gå åter.

Beredningens uttalanden om förfarandet när tredje man vid klagan
över exekutiv fastighetsförsäljning visar att föremål rätteligen tillhör honom,
kritiseras av exekutionsväsendets organisationsnämnd. Nämnden framhåller
att auktionen enligt beredningen skall undanröjas om föremålet är av
betydande värde och det inte kan konstateras, hur stor del av köpeskillingen
som belöper på föremålet. Nämnden är emellertid av den uppfattningen,
att man måste undanröja auktionen även om man kan konstatera
hur stor del av köpeskillingen som belöper på föremålet. Inteckningshavare,
som på grund av det sänkta p?iset inte får täckning för sin inteckning,
hade kanske varit villig att bjuda högre belopp för fastigheten;
vid auktionen. Även i övrigt förefaller det nämnden som beredningens
resonemang i frågan när auktion skall undanröjas borde bli föremål för
närmare överväganden och förtydliganden. Föreningen Sveriges kronofogdar
och överexekutor för Malmö kronofogdedistrikt finner det också
önskvärt med mer bestämda regler för det fall att en köpare måste avstå
från föremål som har angetts som tillbehör till fastighet. Föreningen anser
att beredningens uttalanden kan ge upphov till alltför skönsmässiga värderingar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

Vägran att godkänna inrop av fast egendom
Gällande rätt

Enligt ULs bestämmelser om exekutiv auktion får fastighet i princip inte
försäljas om inte det s. k. lägsta budet uppnås. Lägsta budet skall i regel
överstiga summan av fordringsbelopp, som har bättre rätt än exekutionsfordringen,
och kostnaderna för förfarandet. Huvudbestämmelserna i ämnet
är 113 och 126 §§ UL men vissa modifierande föreskrifter finns i andra
lagrum.

Lägsta budets storlek är inte beroende av vilket saluvärde fastigheten
beräknas ha. Enligt gällande rätt kan auktionsförrättaren alltså inte vägra
att godta ett bud av den anledningen att budet anses oskäligt lågt.

Beredningen

Beredningen erinrar om att man i utländsk rätt på flera håll har bestämmelser,
vilkas syfte är att hindra exekutiva fastighetsförsäljningar till priser
som står i missförhållande till fastighetsvärdena. Exempelvis gäller enligt
norsk rätt att försäljning inte får ske, när det bud som har avgetts
vid auktionen är alltför lågt i förhållande till egendomens saluvärde.
Bestämmelsen får emellertid tillämpning endast vid de två första auktionerna
och kan därför i längden inte hindra försäljning till underpris. I vissa
andra länder gäller att exekutiv försäljning inte får ske om erbjudet pris
understiger särskilt angiven del av fastighetens uppskattade värde.

Beredningen konstaterar att frågan, hur realisation av utmätt fast egendom
lämpligen bör ordnas för att ett gott utbyte skall erhållas, under senare
år kanske inte har uppmärksammats lika mycket som motsvarande
fråga beträffande lös egendom. Beredningen framhåller emellertid, att det
ibland har förekommit att fast egendom har sålts till betydande underpris.
Åtgärder häremot efterlystes från vissa håll när det gjordes en förberedande
utredning inför översynen av UL. Bl. a. framhöll länsstyrelsen i
Älvsborgs län, att det borde undersökas, om inte bestämmelserna angående
lägsta budet kunde kompletteras med föreskrift att egendomen inte fick
säljas, om vid försäljningen inte uppnåddes ett pris som motsvarade t. ex.
75 % av det värde som utmätningsmannen har satt.

Beredningen anser det angeläget att möjlighet ges att hindra försäljning
av fastighet till alltför lågt pris. Det är visserligen sant att olägenheter
kan följa av en ordning som ger auktionsförrättare rätt att stoppa en
försäljning därför att avgivna bud inte når upp till fastighetens saluvärde.
Beredningen menar emellertid att det vid exekutiv försäljning av fastighet
ofta står så stora värden på spel att man måste göra ökade ansträngningar
för att uppnå gott resultat, även om det skulle tynga förfarandet en

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

del. Förutom bestämmelser som är direkt inriktade på att hindra försäljning
till underpris bör kanske också andra åtgärder prövas. Beredningen finner
en möjlighet vara att — i likhet med vad som föreslås i fråga om lös egendom
— försöka sälja fastigheten under hand. En annan metod är att införa
bestämmelser om skyldighet för auktionsförrättare att före auktionen
infordra anbud på fastigheten, t. ex. från statliga och kommunala myndigheter,
samt att ge möjlighet att efter auktionen godta ett sådant bud,
om det är förmånligare än det resultat som uppnås vid auktionen.

Beredningen har dock hittills inte undersökt frågan i hela dess vidd utan
avser att senare återkomma till saken. Detta anses inte böra hindra att en
mer begränsad reform genomförs utan uppskov. Om man nu inför regler
om rätt för auktionsförrättare att avvisa alltför låga inrop vid auktion på
lös egendom och fastighetstillbehör, förefaller det beredningen lämpligt
att samtidigt ge den som förrättar exekutiv fastighetsauktion motsvarande
befogenhet. En sådan lagändring utesluter inte att man senare går längre
och inför bestämmelser om andra skyddsåtgärder i samma riktning eller
jämkar bestämmelsen i belysning av gjorda erfarenheter. Beredningen
förordar därför att i 2 mom. av 126 § UL tas in föreskrift, att inrop av fastighet
inte får godtas, om auktionsförrättaren finner sannolikt att avsevärt
bättre vederlag kan uppnås. Den föreslagna bestämmelsen överensstämmer
med den nyss berörda norska bestämmelsen i så måtto att den ger
exekutionsorganen befogenhet att efter omständigheterna pröva ett buds
skälighet. Någon anvisning att inrop får avvisas bara om inropssumman
står i viss angiven disproportion till egendomens uppskattade värde föreslås
alltså inte. Beredningen finner det inte lämpligt att inskränka regelns
tillämplighet till det första auktionstillfället. En prövning av avgivet bud
skall enligt förslaget ske också vid nya försäljningsförsök. Om ett inrop har
avvisats vid första auktionstillfället och det vid nästa auktion inte har
avgetts högre eller nämnvärt högre bud, torde i allmänhet det inrop som
har skett vid den senare auktionen få godtas, eftersom det efter de upprepade
försöken lär vara föga sannolikt att avsevärt bättre vederlag kan
uppnås.

Som nämnts framlägger beredningen f. n. inte något förslag om försäljning
under hand av utmätt fastighet. Enligt beredningen bör därför en
auktionsförrättare inte vägra att godkänna ett pris som bjuds vid auktion
annat än om han anser sig kunna räkna med bättre bud vid ett senare
auktionstillfälle. När fråga uppkommer om att avvisa inrop, bör det vidare
beaktas, att utmätning enligt 128 § UL i allmänhet går åter, om inte fastigheten
blir såld vid en andra auktion. Beredningen anser sig inte böra
föreslå någon ändring i detta avseende. Beredningen menar att en auktionsförrättare
får söka göra klart för sig, vad det kan bero på att man
har fått dåliga bud, och söka bedöma om omständigheterna kan väntas
vara mer gynnsamma vid ett senare tillfälle.

Kungl. Maj.ts proposition nr 16 år 1967

Beredningen finner att det behövs en särskild bestämmelse i fråga om
sådana auktioner vid vilka flera gemensamt intecknade fastigheter utropas.
Om ett inrop som gäller någon av fastigheterna i komplexet avvisas,
skulle detta kunna medföra att ansvaret för den gemensamma inteckningen
övervältras på övriga fastigheter. Eftersom en sådan, konsekvens inte
kan godtas, bör enligt beredningen föreskrivas att vid auktion på flera
gemensamt intecknade fastigheter frågan om avvisning av hud skall prövas
med hänsyn till det vederlag som har bjudits sammanlagt. En bestämmelse
med detta innehåll föreslår beredningen i 126 § 2 mom. UL.
Summan av vad som har bjudits för de utbjudna fastigheterna skall alltså
jämföras med fastigheternas sammanlagda värde. Om auktionsförrättaren
finner den bjudna summan alltför oförmånlig, skall han vägra godkänna
inropen i fråga om alla fastigheterna. Relationen mellan ett bud för viss
enskild fastighet och värdet på just denna fastighet skall alltså inte vara
utslagsgivande. Att ett uppenbart underpris bjudits för en fastighet, anser
beredningen emellertid kunna vara ett tecken på att det sammanlagda priset
för alla fastigheterna bör kunna bli högre.

Den föreslagna regeln om befogenhet för auktionsförrättare att vägra
godkänna inrop medför enligt beredningen behov av följdändringar i 113 §
1 mom. samt i 116, 119 och 127 §§ UL.

Remissyttrandena

Beredningens förslag i nu behandlad del godtas eller lämnas utan erinran
av bl. a. JK, bankinspektionen, kommerskollegium, exekutionsväsendets
organisationsnämnd, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Jönköpings,
Värmlands, Gävleborgs, Västmanlands och Västernorrlands län,
Föreningen Sveriges kronofogdar, Svenska bankföreningen samt Svenska
sparbanks f ören ingen.

Sveriges advokatsamfund tillstyrker förslaget och förklarar i samband
därmed, att varje lagstiftningsåtgärd som syftar till att hindra att utmätt
fastighet säljs till alltför lågt pris hälsas med tillfredsställelse. Samfundet
understryker önskvärdheten av fortsatt lagstiftningsarbete i avsikt
att tillgodose kravet på rimliga försäljningsresultat. Överexekutor för Malmö
kronofogdedistrikt anser det vara ytterst angeläget att överexekutor får
möjlighet att vägra godkänna inrop av fast egendom.

Hovrätten för Övre Norrland framhåller att om beredningens förslag
genomförs det torde bli möjligt att överklaga en exekutiv försäljning på den
grund att inropet hade bort avvisas av överexekutor. Sådana överklaganden
kan kanske medföra svårigheter vid en prövning i efterhand. Hovrätten har
därför övervägt om inte en reform med syfte att hindra försäljning till
underpris borde tas upp till behandling först i samband med en fullständig
översyn av formerna för försäljning av fast egendom. Hovrätten anser

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967 73

emellertid reformen vara av sådant värde att den bör genomföras redan nu.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län påpekar att beredningen inte
har redovisat någon utredning i frågan, om det har förekommit att fast
egendom vid auktion bär sålts till underpris, och än mindre i frågan, vilka
orsakerna till underprisen i så fall har varit. Länsstyrelsen anser också
att det bör klargöras vad som menas med underpris. Enligt överexekutor
för Göteborgs kronofogdedistrikt är det obestridligt att det alltjämt kan
förekomma att fast egendom säljs exekutivt till underpris men sådana fall
har till följd av stigande insikter hos intressenterna och ökade möjligheter
till sakkunnig hjälp säkerligen blivit alltmer sällsynta. Överexekutor sätter
därför i fråga, om behov av nya bestämmelser föreligger. Vidare kritiseras
att beredningen har tänkt sig en ordning som med hänsyn till ofullständigt
underlag närmast är att betrakta som en etapp på vägen eller
som ett försök. Överexekutor avstyrker därför förslaget.

Några remissinstanser anser att man före en reform bör avvakta den
ytterligare utredning som beredningen har förutskickat beträffande formerna
för försäljning av utmätt fast egendom. Länsstyrelsen i Stockholms
län finner att de föreslagna reglerna medför vissa uppenbara olägenheter
med hänsyn till gällande bestämmelser om försäljning av gemensamt intecknade
fastigheter. Om förslaget genomförs torde allmänheten i ännu
högre grad än f. n. berövas möjligheten att överblicka konsekvenserna av de
bud som avges vid en auktion. Om en reform av vårt inteckningsväsen
med syfte att avskaffa det gemensamma inteckningsansvaret genomförs,
torde emellertid dessa olägenheter i allt väsentligt undanröjas. I varje
fall finner länsstyrelsen frågan inte vara av sådan angelägenhetsgrad att
den inte kan anstå. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län framhåller
att beredningen inte förefaller ha gjort någon bedömning i vad mån det
föreslagna förfarandet kan inverka negativt på fastighetskrediten. Det
väsentliga vid en exekutiv fastighetsauktion måste vara den möjlighet
som fordringsägare har att driva in sin fordran. Denna viktiga synpunkt
bör inte annat än rent undantagsvis stå tillbaka för andra intressen, t. ex.
intresset av att fastigheten inte säljs till underpris. De föreslagna reglerna
medför enligt länsstyrelsen vidare att spekulanter inte får möjlighet att
vid auktionen bygga sin budgivning på vissa säkra fakta såsom exempelvis
att ett högsta bud som överstiger det i förväg bestämda lägsta budet godtas.
Reglerna kan också medföra att spekulanternas intresse för en auktion
minskar. Länsstyrelsen framhåller slutligen att frågan om införande
av bestämmelser med sådant syfte som de förordade bör anstå tills beredningen
har utrett möjligheten att sälja utmätt fast egendom under
hand. Länsstyrelsen i Västerbottens län förklarar sig inte ha någon erfarenhet
av att fast egendom har sålts till betydande underpris men delar
i princip beredningens uppfattning att möjlighet bör finnas att, om det
anses uppenbart påkallat, hindra försäljning till alltför lågt pris. Läns 3f

Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr 16

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

styrelsen betonar emellertid att det är en komplicerad fråga hur realisation
av fast egendom skall ordnas för att ett så förmånligt pris som möjligt
skall uppnås och att frågan bör utredas ytterligare innan gällande
ordning ändras. Också länsstgrelsen i Malmöhus län och överexekutor för
Norrköpings kronofogdedistrikt anser att den vidare utredningen om formerna
för försäljning av fast egendom bör avvaktas innan någon ändring
genomförs.

Länsstgrelsen i Kopparbergs län ansluter sig i princip till tanken att nu
införa bestämmelser som motverkar försäljningar till underpris men anser
att de föreslagna bestämmelserna är alltför obestämda. Länsstyrelsen är
benägen att i stället ansluta sig till tanken att fastighet inte bör säljas
om man vid auktionen inte når upp till ett pris motsvarande exempelvis
75 % av det värde som utmätningsman har åsatt. Genom eu sådan regel
får enligt länsstyrelsens åsikt både auktionsförrättare och rättsägare mer
bestämda utgångspunkter för sitt handlande, något som är önskvärt, i all
synnerhet vid realisation av gemensamt intecknad egendom. Länsstgrelsen
i Västerbottens län vill inte tillstyrka bestämmelser av det slag beredningen
har förordat. Länsstyrelsen anser att reglerna bör vara precisa och tilllämpliga
på alla exekutiva fastighetsauktioner. Möjligen kan reglerna om
lägsta budet kompletteras med en bestämmelse, att försäljning inte får
ske om man inte uppnår visst pris, bestämt i relation till det av utmätningsman
åsatta värdet.

Hovrätten för Västra Sverige konstaterar att beredningens förslag innebär,
att auktionsförrättaren skall vara skyldig att under angivna omständigheter
avvisa inrop. För att bestämmelsen skall få avsedd effekt bör
uppenbarligen en sådan plikt för auktionsförrättaren föreligga. Beredningens
motiv förefaller emellertid ibland antyda en friare prövningsrätt för
honom. För bestämmelsens tillämpning synes angeläget att auktionsförrättarens
skyldighet i nämnt avseende ytterligare belyses. Om möjligt
bör man undvika att göra prövningsskyldigheten så omfattande att förfarandet
i rutinärenden tyngs avsevärt. Överexekutor för Norrköpings kronofogdedistrikt
hävdar emellertid att beredningens förslag går utöver önskemålet
att hindra försäljning av fastighet till alltför lågt pris genom att
det är utformat så, att bud inte får godtas, om auktionsförrättaren finner
sannolikt att avsevärt bättre vederlag kan uppnås. Överexekutor menar att
en sådan formulering kan ställa auktionsförrättaren inför ett mycket vanskligt
bedömande, särskilt som inga närmare regler till ledning för bedömandet
ges. Meningen får väl anses vara, att närvarande rättsägare skall
få tillfälle att yttra sig i frågan om ett anbud skall godlas eller avvisas.
Om rättsägarna då inte är eniga, uppstår stora svårigheter i fall som inte
är uppenbara. Enligt överexekutors mening bör det övervägas att mjuka upp
huvudbestämmelsen och tillfoga regler till ledning för bedömandet. Över -

Kungi. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

exekutor för Göteborgs kronofogdedistrikt anser för sin del, att avgörandet
om bud skall antas eller inte på ett klart sätt bör hänskjutas till auktionsförrättarens
skönsmässiga bedömning. En vägran att godta inrop bör
falla inom överexekutors befogenhet men inte under hans uttalade plikt.

Konungariket Sveriges stadshgpotelcskassa och Svenska bostadskreditkassan
anser att rättsägarna bör tillerkännas stort inflytande när det gäller
att avgöra, om ett inrop skall avvisas. Man framhåller att den av beredningen
föreslagna regeln kan komma att försätta innehavare av inteckning
med god prioritet i ett sämre läge än vad nuvarande regler ger honom.
Det kan mycket väl inträffa att en auktionsförrättare finner anledning att
avvisa inrop som skulle förslå till täckande av en exekutionssökandes
fordran mot säkerhet av botteninteckning i fastighet. Om auktionsförrättaren
vid senare försäljningsförsök skulle vara tvungen att anta ett bud,
som är lägre än det tidigare avvisade och som till skillnad från detta inte
täcker sökandens fordran, synes auktionsförrättaren ha försatts i en lindrigt
sagt ömtålig situation. Man framhåller också att en felbedömning från
auktionsförrättarens sida drar med sig ökade ränteförluster för sökanden
och ökade kostnader för kungörelseförfarandet m. m.

Hovrätten för Övre Norrland påpekar att den föreslagna ordningen kan
innebära, att försäljningen av en fastighet hindras mot borgenärens önskan
och att utmätningen går åter, fastän borgenären hade kunnat förnöjas genom
en försäljning. Förfarandet kan också medföra att borgenären förlorar
den förmånsställning som han har vunnit genom utmätningen. Allt detta
kan enligt hovrätten inträffa utan att egentlig säkerhet föreligger för att
bättre vederlag kan uppnås vid en senare auktion, eventuellt efter ett förnyat
utmätningsförfarande. Hovrätten anser emellertid att man bör hålla
fast vid principen att borgenären inte får tillgodoses på sådant sätt att gäldenären
drabbas av onödig värdeförstöring.

Den särskilda regeln för utrop vid samma auktion av flera gemensamt
intecknade fastigheter kritiseras av överexekutor för Göteborgs kronofogdedistrikt.
Beredningens motiv för ordningen att vägran att godta anbud i
sådant fall skall gälla alla fastigheterna förefaller inte överexekutor övertygande.
Tillämpningen av en sådan bestämmelse kan leda till olyckliga
resultat, om underpris har bjudits endast för en fastighet medan de övriga
har inropats till priser som i och för sig ter sig acceptabla. Risken för försämrade
försäljningsresultat beträffande dessa fastigheter vid en ny auktion
förefaller inte ha beaktats tillräckligt.

I många remissyttranden framhålls behovet av ytterligare lagändringar,
som kan åstadkomma högre försäljningssummor vid exekutiva
fastighetsförsäljningar. Länsstgrelsen i Göteborgs och Bohus län
anser att auktionsförrättaren bör ha större frihet att bestämma tidpunkten
för auktionen än vad bestämmelserna i 88 c § UL medger. Länsstyrelsen

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

framhåller också att auktionsförrättaren bör ha större möjligheter att i
olika orts- och rikstidningar kungöra en auktion en eller flera gånger och
på ett mer affärsmässigt sätt.

Liknande synpunkter i fråga om kungörelseförfarandet anförs av Svensk
industriförening, Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och Svenska
bostadskreditkassan.

Fördelningen av köpeskilling för gemensamt intecknade fastigheter
Gällande rätt

Är två eller flera gemensamt intecknade fastigheter, som skall säljas
samtidigt på exekutiv .auktion, i samme ägares hand och helt lika belastade
med inteckningar och andra gravationer skall de alltid ropas ut gemensamt.
För försäljningen kan sedan i övrigt tillämpas samma bestämmelser
som vid auktion på en enda fastighet.

Annorlunda blir förhållandena så snart det finns något särintresse i någon
av flera gemensamt intecknade fastigheter, som skall säljas samtidigt,
dvs. så snart inte alla fastigheterna har samma ägare eller är helt lika graverade.
För att särintressena i fastigheterna skall kunna tillgodoses har man
för sådana fall ansett särskilda regler påkallade. Dessa regler återfinns i
121 § UL.

Reglerna i 1 mom. av sistnämnda paragraf innebär, att fastigheterna
skall ropas ut var för sig. I vissa fall skall emellertid därefter ett gemensamt
utrop följa. Blir fordran för vilken fastigheterna är gemensamt intecknade
inte helt täckt genom buden vid särutropen, skall fastigheterna
sålunda i allmänhet bjudas ut gemensamt. Är två eller flera av de gemensamt
intecknade fastigheterna i samme ägares hand, skall vidare på hans
begäran gemensamt utrop alltid ske av de fastigheter som tillhör honom.
Genom bestämmelserna om gemensamt utrop ges möjlighet att kräva ut
det gemensamma inteckningsansvaret till fullo. Dessutom tillgodoses en
gemensam ägares intressen. I praktiken torde det oftast bli ett gemensamt
utrop efter särutropen.

Blir budet vid det gemensamma utropet inte högre än vad som sammanlagt
har bjudits vid särutropen, skall enligt 121 § 2 mom. UL särutropen
gälla. Överstiger å andra sidan det högsta gemensamma budet summan av
de högsta buden vid särutropen, blir det gemensamma budet gällande.

Har särutrop först företagits och har det därefter skett ett gemensamt
utrop som har blivit gällande, måste den gemensamma köpeskillingen fördelas
på de olika fastigheterna. Fördelningsreglerna finns i 121 § 2 mom.
UL. Enligt dem skall den gemensamma köpeskillingen först delas upp så,
att varje fastighet räknas till godo vad som högst har bjudits för den vid
särutropet. överskott som återstår sedan denna första fördelning har skett

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

skall delas mellan fastigheterna efter »de uppskattningsvärden, varefter
allmän bevillning utgick för nästföregående år», dvs. taxeringsvärdena. Har
någon av fastigheterna blivit delad och finns inte taxeringsvärde för varje
del, skall i överskottet skiftas mellan fastigheterna efter vad som bjöds för
dem när de ropades ut för sig.

Beredningen

Den nya bestämningen av vad som skall räknas som fastighetstillbehör
medför enligt beredningen behov att jämka bestämmelserna i 121 § 2 mom.
UL. Detta gäller regeln att taxeringsvärdena på samintecknade fastigheter
utgör fördelningsgrund för köpeskilling som har uppnåtts vid gemensamt
utrop av fastigheterna. Beredningen påpekar att man får räkna med att
taxeringsvärden på fastigheter kommer att anknyta till 1895 års lag ang.
vad till fast egendom är att hänföra, åtminstone under en övergångstid
efter det att den nya lagstiftningen om vad som är fast egendom har trätt
i kraft. Den bristande överensstämmelse mellan de civilrättsliga och skatterättsliga
fastighetsbegreppen som uppkommer medför bl. a. att taxeringsvärdet
på industrifastigheter inte kommer att hänföra sig till andra
industritillbehör än sådana som för sin användning kräver och också vilar
på fast, från grunden berett underlag (3 § i 1895 års lag). Annan industriell
utrustning kommer inte att omfattas av taxeringsvärdena, även om
den enligt den nya lagen är att betrakta som fastighetstillbehör. Försäljning
av en industrifastighet kan alltså i fortsättningen komma att omfatta
tillbehör som inte ingår i fastighetens taxeringsvärde.

Emellertid anser beredningen att man inte bör stanna vid att bara
genomföra den ändring i 121 § 2 mom. UL som, enligt vad som nyss har
sagts, är direkt påkallad av att industritillbehörskretsen vidgas. Beredningen
framhåller, att regeln att varje särskild fastighet av den gemensamma
köpeskillingen i första hand skall tillgodoräknas vad som har bjudits vid
särutropen har ansetts gälla även om det över huvud taget inte har avgetts
något bud för viss fastighet, t. ex. därför att ingen har ansett fastighetens
värde uppgå till lägsta budet. Denna ordning är enligt beredningen
uppenbarligen vådlig för intressenterna i den fastigheten, vilken bara får
del i det överskott som den gemensamma köpeskillingen representerar i
förhållande till summan av de bud som har lämnats med anledning av
särutropen. Även om någon djupare revision av hithörande bestämmelser
inte kan genomföras nu, kan därför regleringen i gällande lag enligt beredningens
mening inte gärna bibehållas, om man av andra orsaker anser
sig föranledd att jämka bestämmelserna. Beredningen betonar i sammanhanget
också, att den nuvarande regleringen står mindre väl samman med
beredningens förslag (jfr 126 § 2 mom. UL) att överexekutor skall pröva
skäligheten av vad som bjuds för fastigheterna och, om bättre vederlag

Kungl. Maj ds proposition nr 16 år 1967

kan förväntas, avvisa försäljning till det bjudna priset. Om vid särutrop
bud inte avges för viss fastighet eller ett oskäligt lågt bud lämnas, kan det
-—- om gällande ordning bibehålls — leda till att viss fastighet efter gemensamt
utrop säljs utan att intressenterna i den fastigheten får rimligt vederlag För

att söka åstadkomma en mera rimlig fördelning föreslår beredningen,
att fördelningen av den gemensamma köpeskillingen i första hand grundas
på fastigheternas taxeringsvärden för nästföregående år. Om någon av
fastigheterna saknar sådant taxeringsvärde, bör köpeskillingen fördelas
på fastigheterna efter de värden som utmätningsmannen satt på dem. Den
senare regeln överensstämmer med en fördelningsregel som finns i 32 §
första stycket IF.

En sådan grundläggande princip om fördelning efter fastigheternas värden
finner beredningen emellertid inte kunna upprätthållas utan inskränkning.
Vid särutropen kan för viss fastighet ha bjudits mer än som vid den
föreslagna fördelningen efter antagna värden skulle belöpa på den fastigheten.
Eftersom det knappast bör komma i fråga att fastighet vid det
gemensamma utropet anses vara såld till lägre pris än som vid samma
auktion i anledning av särutrop bjöds för fastigheten, förordar beredningen
den tilläggsbestämmelsen, att fastighetens andel i den gemensamma köpeskillingen
skall utgöra minst vad som vid särskilt utrop bjudits för fastigheten.
Det kan enligt beredningen visserligen befaras, att denna inskränkning
i huvudprincipen leder till att en mindre andel anses belöpa
på någon annan av fastigheterna än som kan synas skäligt i betraktande
av fastigheterna åsatta värden, men de nya bestämmelserna förefaller ändå
beredningen erbjuda ett bättre resultat än gällande lag. Beredningen påpekar,
att överexekutor vid tillämpning av 126 § 2 mom. UL i viss utsträckning
kan förebygga, att fastighet som ingår i ett gemensamt intecknat
komplex slumpas bort. Enligt den bestämmelsen skall överexekutors
prövning av prisets skälighet, när det gäller gemensamt intecknade fastigheter,
hänföras till det vederlag som sammanlagt har bjudits. Har emellertid
ett uppenbart underpris bjudits för viss fastighet vid särutrop, kan
detta enligt beredningens mening vara ett indicium på att det sammanlagda
priset för alla fastigheterna borde kunna bli högre.

Om den köpeskilling som har uppnåtts vid gemensamt utrop av flera
fastigheter fördelas enbart efter taxeringsvärdena, finner beredningen att
mycket otillfredsställande resultat kan bli följden i fall när försäljningen
beträffande viss fastighet omfattar också dyrbara tillbehör som inte ingår
i fastighetens taxeringsvärde. Regeln att på fastigheten skall anses belöpa
minst vad som har bjudits vid särutrop kan inte i tillräcklig mån avvärja
ett sådant resultat. Å andra sidan kan det inträffa, att tillbehör som har
ingått i fastighetens taxeringsvärde har gått förlorat. En byggnad har t. ex.
brunnit. Tillbehör kan också ha frångått fastighet genom att det i enlig -

Kungl. Maj. ts proposition nr 16 år 1967

het med beredningens förslag har sålts separat eller t. v. undantagits från
försäljning. Om värdefullt tillbehör, som har ingått i taxeringsvärdet, på
ena eller andra sättet har frångått fastigheten eller undantagits från försäljningen,
är taxeringsvärdet enligt beredningen inte tjänligt som grundval
för en rättvis fördelning av den gemensamma köpeskillingen, om fastigheten
har ingått i gemensamt utrop av flera fastigheter.

På de skäl som nu har anförts föreslår beredningen en bestämmelse av
innebörd att om någon av de gemensamt sålda fastigheterna har utropats
med tillbehör, som inte ingick i det värde som förut har angetts, eller utropats
utan tillbehör som omfattades därav, den fastighetens värde skall vid
tillämpning av de föreslagna fördelningsreglerna jämkas efter vad som
finns påkallat av nämnda förhållande. Tillämpning av de föreslagna reglerna
kan enligt beredningens mening väntas bli sällsynt och funktionen är
väsentligen att förekomma enstaka olyckshändelser. Mindre betydelsefulla
ändringar i tillbehörsbeståndet måste självfallet lämnas därhän, och bara
sådana ändringar som har verklig betydelse vid en värdering på längre sikt
förtjänar att komma i betraktande.

Remissyttrandena

Beredningens förslag i denna del har godtagits eller lämnats utan erinran
av samtliga remissinstanser.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län anser det vara angeläget, att reglerna
om fördelning av köpeskilling för gemensamt intecknade fastigheter ändras
på det sätt beredningen har föreslagit. Bestämmelserna kommer förmodligen
i praktiken inte att vara i mera frekvent bruk. När de någon gång
aktualiseras, är det emellertid angeläget att de oberäkneliga följder som
den nuvarande utformningen kan innebära så långt som möjligt elimineras.
Beredningens förslag synes tillgodose detta. Fråga uppkommer dock hur
och av vem egendomens värde skall jämkas för den händelse utrop sker
med tillbehör som inte ingår i taxeringsvärdet eller utan tillbehör som
omfattas därav.

Exekution i lös egendom

Försäljning under hand
Gällande rätt

Försäljning av utmätt lös egendom skall enligt 89 § 1 mom. UL alltid
ske genom offentlig auktion. I 93 § UL föreskrivs att auktionen skall ske
i uppslag och att de yppersta varorna skall sparas så länge, att mesta
folket är samlat. Auktionsförrättare är i allmänhet utmätningsmannen
(jfr 90 § 1 mom. UL), men denne har rätt att anlita auktionsverk för

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

försäljningen (49 § andra st. handläggningskungörelsen). Utmätta aktier
eller obligationer får säljas genom fondkommissionär eller mäklare (49 §
tredje st. handläggningskungörelsen). Auktion på fartyg som avses i 94 §
UL samt på luftfartyg och intecknade reservdelar till luftfartyg förrättas
av överexekutor (90 § 3 mom. UL resp. 2 § 1955 års lag om försäljning
av utmätt luftfartyg m. m.).

Beredningen

Beredningen påpekar inledningsvis att det i främmande länder i allmänhet
gäller som huvudregel, att utmätt lös egendom skall säljas på auktion.
På flera håll finns dock undantagsbestämmelser som ger de exekutiva
myndigheterna rätt att sälja egendomen under hand. T. ex. gäller enligt
norsk rätt att utmätningsmannen äger besluta om underhandsförsäljning
av lösöre, om det finns anledning anta att utbytet härigenom blir bättre
än vid auktion. Utmätningsmannen skall före sitt beslut lämna parterna
tillfälle att yttra sig, om det kan ske utan menligt dröjsmål.

Beredningen konstaterar att man också i Sverige har fört fram önskemål,
att underhandsförsäljning av utmätt lös egendom skall införas. Beredningen
redogör för vad som i det avseendet anfördes av myndigheter
och organisationer år 1960 i yttranden till utredningen för förberedande av
översyn av UL. Ett stort antal remissinstanser ansåg då att det var en god
tanke att införa regler om underhandsförsäljning. En del av dem angav
vissa förutsättningar som borde gälla, såsom att parterna lämnar sitt
samtycke eller godkänner priset. Försäljning efter anbudsförfarande förordades
i åtskilliga yttranden. Tanken på en kombination av auktions- och
anbudsförsäljning fördes fram av ett par instanser. Bl. a. förordades att
anbud skulle få infordras under hand men att auktion därefter skulle
hållas med underhandspriset som ett lägsta bud. Några remissinstanser
motsatte sig emellertid varje form av försäljning under hand, varvid bl. a.
anfördes att ett sådant förfarande skulle vara förenat med praktiska svårigheter
och bli omständligt och tidskrävande.

Vid de överläggningar med representanter för näringsliv och kreditinstitutioner
som beredningen har haft i frågan om separat försäljning av fastighetstillbehör
har som ett väsentligt önskemål förts fram, att tillbehören
skulle få säljas under hand. Underhandsförsäljning förefaller också beredningen
vara en realisationsform som lämpar sig särskilt väl för fastighetstillbehör,
i all synnerhet när fråga är om industritillbehör. Beredningen
hänvisar i detta sammanhang till ett yttrande som överståthållarämbetet
avgav till första lagutskottet år 1945 (L1U 1945:39 s. 7) och vari framhålls
att försäljning på auktion av specialmaskiner kan leda till att dessa
slumpas bort till priser som ligger långt under deras verkliga värde. Enligt
beredningens mening kan emellertid regler om underhandsförsäljning inte

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

inskränkas till egendom som utgör fastighetstillbehör. Sådana regler behövs
också för maskiner, som inte är tillbehör till fastighet, och för åtskillig annan
lös egendom. Beredningen framhåller att det måste verka stötande, om
ett förfarande som visar sig ändamålsenligt beträffande fastighetstillbehör
inte skulle få användas i andra fall.

Beredningen betonar att en befogenhet att sälja utmätt lös egendom
under hand ställer särskilda krav på utmätningsmannens förmåga och omdöme.
En sådan befogenhet förutsätter också, att försäljningen genomförs
omsorgsfullt och utan slentrian. Enligt upplysningar om erfarenheterna
i Norge har reglerna om underhandsförsäljning av utmätt gods tillämpats
i begränsad omfattning och främst beträffande egendom, som är svår att
sälja på auktion eller kräver snabb försäljning. Detta anses bl. a. ha sin
grund i att exekutionsmyndigheterna inte gärna vill bära ansvaret för att
tillräckligt högt pris uppnås vid underhandsförsäljning.

Trots de antydda svårigheterna med ett sådant system föreslår beredningen
att bestämmelser om underhandsförsäljning införs beträffande lös
egendom liksom beträffande fastighetstillbehör, som skall säljas för sig.
Det är enligt beredningen av vikt att ett sådant förfarande finns att tillgå,
när auktionsförsälj ning inte väntas ge tillfredsställande resultat. Beredningen
utgår emellertid från att försäljning på auktion blir det mest
frekventa förfarandet och att en reform därför inte skall leda till någon
kännbar ökning av de exekutiva organens arbetsbelastning.

Enligt beredningens mening bör underhandsförsäljning av lös egendom
ankomma på utmätningsmännen, dvs. kronofogdarna. I vad mån befogenheten
skall kunna delegeras till vikarier och andra ersättare anser beredningen
vara en tveksam fråga, som bör uppmärksammas instruktionsvis.
Beredningen erinrar om förslaget att försäljning av fastighetstillbehör skall
ankomma på överexekutor som dock äger förordna annan (t. ex. kronofogde)
att som överexekutor genomföra försäljningen.

Beredningens överväganden leder till förslaget, att bestämmelsen i 89 §
UL om försäljning av utmätt lös egendom genom offentlig auktion jämkas
så, att även underhandsförsäljning kan komma i fråga som realisationsform.
Vidare föreslås att huvudbestämmelsen om underhandsförsäljning
tas in i en ny paragraf i UL, betecknad 96 a §. Enligt denna får utmätt lös
egendom säljas under hand i stället för på auktion, om utmätningsmannen
finner sannolikt att avsevärt bättre vederlag kan uppnås därmed.
Genom hänvisning i det föreslagna 3 mom. i 100 a § UL görs bestämmelserna
om underhandsförsäljning tillämpliga även på separatförsäljning av
fastighetstillbehör.

Beredningen framhåller att den föreslagna regeln i 96 a § UL innebär
att så snart fråga har uppkommit om exekutiv försäljning av lös egendom,
utmätningsmannen har att efter bästa förmåga bedöma vilket pris som kan
förväntas vid en underhandsförsäljning och jämföra detta med vad man kan

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

hoppas på vid en auktionsför sälj ning. Prövningen underlättas självfallet,
om egendomen förut har bjudits ut på auktion utan att försäljning har
kommit till stånd till följd av att bud inte har avgetts eller inrop har
avvisats (jfr de föreslagna bestämmelserna i 93 § 2 mom. UL). Beredningen
betonar att prövningen inte får inskränka sig till en jämförelse mellan avgivna
eller beräknade anbud och auktionsbud. Hänsyn måste tas också till
andra omständigheter som kan påverka exekutionens slutresultat. Beredningen
pekar i sammanhanget främst på de kostnader som uppkommer vid
olika alternativ och som inte skall inräknas i fastställd exekutionsavgift,
t. ex. kungörelsekostnader, transportkostnader och provision till auktionskammare.

Underhandsförsäljning skall enligt beredningens förslag kunna komma
i fråga både vid försäljning av lösöre och vid försäljning av annan lös
egendom, t. ex. fordringar och rättigheter. Uttryckligt undantag har i den
föreslagna 96 a § UL gjorts för fartyg och för gods i fartyg och i luftfartyg.
Därigenom bortfaller också luftfartyg och intecknade reservdelar
till luftfartyg (89 § 2 mom. UL och 1 § i 1955 års lag om försäljning av utmätt
luftfartyg m. m.). Dessa undantag motiveras bl. a. av att man inte
vill förorda åtgärder som kan minska det särskilda skydd mot rättsförluster
som bestämmelserna i 91 § 3 och 4 mom. UL erbjuder innehavare
av sjö- och luftpanträtter. Frågan om underhandsförsäljning av dessa specialobjekt
anser beredningen kunna tas upp till övervägande i samband
med den fortsatta revisionen av reglerna om exekutiva fastighetsförsäljningar.

Beredningen föreslår vidare att utmätt egendom inte skall få säljas under
hand utan att gäldenären, utmätningssökanden och envar annan, vars
rätt är beroende av försäljningen och som är känd för utmätningsmannen,
om möjligt har fått tillfälle att yttra sig. Beredningen påpekar att utmätningsmannen
kan få kännedom om företagsinteckning i egendomen genom
upplysningar av gäldenären och genom det gravationsbevis han skall anskaffa
före försäljning av egendom, som kan vara föremål för företagsinteckning
(91 § 6 mom. och 96 a § 3 mom. UL). Utmätningsmannen kan
sätta sig i förbindelse med rättsägarna beträffande eventuell underhandsförsäljning
vid den tidpunkt som han finner lämplig. Rån anbud införskaffas
utan särskilda kostnader, kan utmätningsmannen alltså vänta med
att diskutera försäljningsfrågan med rättsägarna till dess anbud har inkommit.
Har borgenären redan i utmätningsansökningen gett utmätningsmannen
fria händer i fråga om försäljningssättet, synes det inte påkallat
att höra borgenären på nytt. Gäldenären kan enligt beredningen få tillfälle
att yttra sig redan vid utmätningen eller i samband med att bevis om denna
enligt 84 § 2 mom. UL tillställs honom. Beredningen understryker att utmätningsmannen
vid sin prövning av frågan om försäljningssättet självfallet
skall fästa stor vikt vid vad rättsägarna har anfört. Beredningen finner

Kungl. Maj.ts proposition nr 16 år 1967 83

det inte lämpligt att binda utmätningsmannen till vad någon eller några
rättsägare yrkar. Om gäldenären kräver försäljning på auktion, anser beredningen
emellertid att utmätningsmannen knappast annat än i uppenbara
fall bör genomföra en underhandsförsäljning utan att försök till
auktionsförsäljning först har gjorts.

Beredningen framhåller att det är betydelsefullt att underhandsförsäljningar
genomförs så, att något otillbörligt gynnande av vissa uppköpare
inte sker och så att part inte heller i övrigt får anledning till anmärkning.
Försäljningen bör därför föregås av lämpligt anbudsförfarande. Skulle
i särskilt fall berörda rättsägare vara ense om att godta ett bud, som har
inkommit utan anbudsförfarande, anser beredningen emellertid, att det
bör kunna konfirmeras av exekutionsmyndigheten utan att andra anbud
infordras. Beredningen betonar att försiktighet är påkallad i sådana fall.
Någon särskild bestämmelse om förfarandet, när alla är ense om att
godta visst bud, anses inte behövlig. I övrigt har bestämmelse om anbudsförfarande
tagits in i 96 a § 2 mom. i beredningens förslag. Förslaget innebär
att anbud skall infordras genom kungörelse i en eller flera ortstidningar
eller på annat lämpligt sätt. Kungörelsens utförlighet och antalet
annonser får enligt beredningen bero av omständigheterna i det enskilda
fallet. När lokal marknad för visst gods inte finns, kan det vara lämpligt
att infordra anbud genom annonsering i riks- eller fackpress. Utmätningsmannen
bör vidare kunna rikta sig direkt till tänkbara spekulanter
och uppmana dem att komma in med anbud. Om utmätning sker av vara
som ordinärt säljs till viss uppköpare, bör utmätningsmannen kunna vända
sig direkt till denne och sälja till dagspris när så är lämpligt. Varan
bör om möjligt hållas tillgänglig för besiktning. Närmare bestämmelser
om anbudsförfarandet bör enligt beredningen meddelas i administrativ
ordning.

Vissa av ULs bestämmelser om försäljning på auktion bör enligt beredningen
vara tillämpliga också vid underhandsförsäljning. Hänvisning
till dessa bestämmelser ges i det föreslagna 3 mom. av 96 a § UL. Utan
särskild föreskrift härom bör vidare vissa ytterligare bestämmelser i UL
anses tillämpliga vid underhandsförsäljning. Beredningen anser det sålunda
vara klart att försäljning skall avbrytas när ändamålet med försäljningen
har uppnåtts (jfr 93 § UL). Vidare måste panthavares och retinents
anspråk beaktas (jfr 71 § UL). Besväras egendom av företagsinteckning,
kan hänsyn behöva tas till inteckningshavare på sätt beredningen föreslår i
139 § UL.

Enligt beredningens förslag i 96 § 2 mom. UL skall egendom som har
sålts på auktion utropas på nytt, om inroparen inte genast fullgör sin
betalningsskyldighet och inte heller får anstånd med betalningen. Detsamma
bör utan särskild bestämmelse gälla vid underhandsförsäljning. Det anses
från flera synpunkter olämpligt att ålägga utmätningsmannen att vid -

Kungl. Maj.ts proposition nr 16 år 1967

hålla köpet, om köparen inte vill eller kan betala. Utmätningsmannen bör
i stället häva köpet och göra ett nytt för säljningsförsök antingen under
hand eller på auktion. I fråga om läget när betalning uteblir efter underhandsförsäljning
på kredit hänvisar beredningen till vad som anförs i
anslutning till förslaget om kreditförsäljning av utmätt lös egendom.

Beredningen betonar slutligen att försäljning under hand av utmätt
egendom självfallet bör avse egendomen i befintligt skick. Beredningen anser
att detta regelmässigt torde framgå av omständigheterna. Även om
särskilt förbehåll inte har gjorts vid försäljningen, bör köparen inte kunna
tala å fel i godset. Förhållandet blir därmed detsamma som om godset
hade sålts på auktion (jfr 48 § köplagen). Beredningen framhåller emellertid,
att regeln i köplagen inte är ovillkorlig när det gäller auktionsförsäljningar
och att den inte heller bör vara det i fråga om försäljningar under
hand. Om godset inte motsvarar den beteckning varunder det har utbjudit
s till försäljning i annons eller på annat sätt och om felet inte är att
anse som ringa, torde således utmätningsmannens förbiseende berättiga köparen
att med stöd av 42 § köplagen häva köpet eller fordra avdrag på köpeskillingen.

Remissyttrandena

De föreslagna bestämmelserna om försäljning under hand av utmätt
lös egendom tillstyrks i princip eller lämnas utan erinran av samtliga remissinstanser.
Allmänt betonas att en reform i föreslagen riktning är väl
ägnad att motverka att utmätt egendom säljs till underpris. Det övervägande
flertalet av remissinstanserna godtar också detaljutformningen av förslaget.

JK finner det i viss mån tveksamt, om reglerna bör ges den vida omfattning
som beredningen har föreslagit, önskemålen om möjlighet till underhandsförsäljning
torde främst hänföra sig till mera värdefulla maskiner
o. d., alltså egendom som i regel kommer att utgöra fastighetstillbehör eller
kan bli föremål för företagsinteckning. Emellertid finner JK att varje gränsdragning
måste bli otillfredsställande, eftersom förhållandena i de enskilda
fallen är så skiftande. Vidare torde olägenheterna av att reglerna blir tilllämpliga
över ett vidsträckt område bli förhållandevis ringa, JK förordar
därför inte någon begränsning.

Några remissinstanser uttalar sig för en i viss mån annorlunda ordning
än den som beredningen föreslår. Hovrätten för Västra Sverige sätter
i fråga om möjligheterna till underhandsför sälj ning av lös egendom och
fastighetstillbehör kan väntas komma till användning i någon omfattning
av betydelse. Hovrätten antar att exekutionsmyndigheterna blir ytterst obenägna
att träffa avgörandet, att en underhandsförsäljning sannolikt kommer
att ge avsevärt bättre pris, och därmed riskera kritik i efterhand

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

för sitt ställningstagande. Det förefaller hovrätten ha funnits anledning att
närmare redovisa övervägandena kring den av beredningen nämnda möjligheten
att kombinera underhands- och auktionsför sälj ning. Även om det
självfallet är komplicerat att finna lämpliga regler för en sådan kombination
anser hovrätten att frågan är förtjänt av ytterligare överväganden. Enligt
hovrättens mening är det inte något som hindrar att man inför en
sådan ordning vid sidan om den av beredningen förordade och får frågorna
praktiskt prövade. Ett system med anbudsförfarande och auktion som
två led i samma förrättning föreslås av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus
län. Länsstyrelsen i Kopparbergs län ger uttryck för liknande tankegångar.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anser att underhandsförsäljning bör ombesörjas
av annan än överexekutor eller utmätningsman, då dessa inte
torde ha kompetens att genomföra en sådan affärsmässig försäljning. På
yrkande av borgenär eller gäldenär bör överexekutor i stället förordna
en person som är lämpad, t. ex. advokat. Reglerna om försäljning kan enligt
länsstyrelsens mening utformas i likhet med vad som gäller enligt
lagen om samäganderätt.

Hovrätten för övre Norrland biträder förslaget men förutsätter att underhandsförsäljning
skall utgöra undantagsfall. Hovrätten förutsätter vidare
att underhandsförsäljning skall förekomma bara när det är uppenbart
att bättre resultat kan väntas genom sådan försäljning. Överståthållarämbetet
anser det kunna ifrågasättas om inte som förutsättning för underhandsförsäljning
bör föreskrivas att utmätningsmannen finner det uppenbart
— och alltså inte bara sannolikt — att avsevärt bättre vederlag kan
uppnås därmed. Kronofogdemyndigheten i Stockholms distrikt ger uttryck
åt liknande uppfattning.

Exekutionsväsendets organisationsnämnd betonar att försäljning under
hand ofta kan kräva stor erfarenhet, omdöme och kunnighet. Nämnden
anser därför att delegering av befogenheten måste ske med största varsamhet
och i regel inte till personal i lägre tjänsteställning än kronofogdesekreterare
och kronokommissarie. En liknande inställning har Föreningen
Sveriges kronofogdar och flera kronofogdemyndigheter.

Ett genomförande av förslaget kommer att medföra en inte obetydlig
ökning av de exekutiva myndigheternas och då främst kronofogdarnas
arbetsbörda enligt vad som framhålls av flera kronofogdemyndigheter. Kronofogdemyndigheterna
i Malmö och Lunds distrikt delar inte beredningens
uppfattning, att försäljning på auktion blir det mest frekventa förfarandet
och att pa grund därav arbetsbelastningen för de exekutiva organen
inte ökas nämnvärt. Visserligen blir det nog så, att den slutliga försäljningen
kommer att äga rum på auktion. Men denna försäljning kommer
med all sannolikhet att i mycket stor omfattning föregås av försök till
underhandsförsäljning, Så torde under alla förhållanden bli fallet så snart

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

fråga är om gods av mer speciell natur. Erfarenheten visar att försäljning
på auktion mycket ofta sker till låga priser. Det finns inte anledning
att anta att detta förhållande kommer att ändras därför att möjlighet
till underhandsförsäljning införs. Det kan därför förväntas att de
flesta exekutiva försäljningarna kommer att inledas med ett försök till
underhandsförsäljning. Liknande synpunkter förs fram av kronofogdemyndigheten
i Göteborgs distrikt. Föreningen Sveriges kronofogdar finner
det svårt att bedöma vilken omfattning underhandsförsäljning kommer att
få men anser det sannolikt att sådan försäljning kommer att yrkas i ganska
stor utsträckning. Med den föreslagna utformningen av 96 a § UL finns
inga garantier för att inte underhandsförsäljning — med därav följande
merarbete — blir lika vanlig som försäljning på auktion.

Från flera håll uttalas att förfarandet kommer att bli tidskrävande särskilt
när försök att sälja under hand företas före en auktion eller när
ett inrop på auktion avvisas och försök till underhandsförsäljning följer.
Föreningen Sveriges kronofogdar framhåller att underhandsförsäljning i
föreslagen ordning blir mer tidskrävande än försäljning på auktion.

Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och Svenska bostadskreditkassan
sätter i fråga om inte rättsägarna bör få större inflytande när det
gäller valet av försäljningsform. Innan beslut fattas skall visserligen
enligt beredningen rättsägarna få tillfälle att yttra sig. Men avgörandet ligger
ändå helt i förrättningsmannens hand. Eu riktig förhandsbedömning
av det förutsebara priset vid underhandsförsäljning eller vid auktion
kräver ofta ingående kännedom om bl. a. marknadsmässiga förhållanden
och hela den kår av förrättningsmän som det här gäller kan knappast
presumeras ha sådan kännedom.

I anslutning till beredningens uttalande att försäljning under hand självfallet
bör avse egendomen i befintligt skick väcker exekutionsväsendets organisationsnämnd
frågan om det inte bör anges i 48 § köplagen, att dess
bestämmelser om gods som har sålts på auktion äger tillämpning på utmätningsmans
underhandsförsäljning. Nämnden anser att det under alla
förhållanden bör föreskrivas i handläggningskungörelsen, att vid sådan
försäljning skall göras förbehåll, att godset säljs i befintligt skick.

Försäljning på kredit
Gällande rätt

Vid exekutiv auktion på lös egendom i allmänhet gäller som betalningsvillkor
att inroparen skall erlägga köpeskillingen genast efter inropet (96 §
UL). Om betalning inte sker, skall egendomen ropas ut på nytt. Utmätningsmannen
kan dock på eget ansvar lämna anstånd med betalningen.
Lämnas kredit, blir utmätningsmannen alltså skyldig att redovisa köpe -

Kungl. Maj. ts proposition nr 16 år 1967

skillingen i laga ordning oberoende av om eller när köparen betalar. När
lös egendom av speciell karaktär — fartyg, luftfartyg och intecknade reservdelar
till sådant fartyg (95 § UL resp. 1 § i 1955 års lag om försäljning
av utmätt luftfartyg m. m.) — säljs exekutivt, gäller emellertid
i fråga om betalningsvillkoren regler som är likartade med vad som föreskrivs
beträffande exekutiv auktion på fastighet. Detta innebär att inroparen
genast skall erlägga viss del av köpeskillingen som handpenning
eller också ställa pant eller borgen såsom för egen skuld för motsvarande
belopp. Den återstående delen av köpeskillingen skall därefter erläggas inom
viss tid efter auktionen (125, 130 och 142 §§ UL).

Beredningen

Beredningen framhåller att det i utländsk rätt finns flera exempel på
att kredit medges vid exekutiv auktion på lös egendom. Bl. a. gäller i Danmark
som huvudregel, att vederhäftig auktionsköpare lämnas sådan kredit
som är vanlig vid frivilliga auktioner. Betalningsanståndet får dock inte
utan särskilt medgivande avse längre tid än tre månader. Vidare gäller att
försäljning skall ske i särskild ordning mot kontant betalning, om godsets
värde understiger 200 kronor. Enligt norsk rätt får vederhäftig köpare kredit
under sex veckor, i vissa fall längre tid. Förutsättningen synes dock
vara antingen att godset inte skall levereras förrän köparen har erlagt
betalning eller att utmätningsmannen (eller den s. k. oppkreveren) ansvarar
personligen för att betalningen inflyter. Beredningen påpekar emellertid
att någon regel om ovillkorlig skyldighet att ge kredit vid lösöreauktion
inte har tagits in i framlagt utkast till ny norsk lov om tvangsfullbyrdelse
och att det i motiven till utkastet har framhållits, att utvecklingen
inte minst vid auktioner har gått i riktning mot kontant köp.

Beredningen konstaterar beträffande de svenska förhållandena att kritik
i skilda sammanhang har anförts mot gällande ordning för betalning
av köpeskilling vid exekutiv försäljning av vanlig lös egendom. Det har
ansetts att utmätningsmannen bör få möjlighet att bevilja auktionsköpare
kredit utan att därigenom behöva ådra sig personligt ekonomiskt ansvar.
Andra har dock ställt sig avvisande till regler av sådan innebörd, varvid
bl. a. gjorts gällande att sådana regler skulle leda till ett omständligt inkasseringsförfarande
och knappast ge åsyftat resultat.

Beredningen erinrar om att i UL inte längre finns några regler om
skadestånd för utmätningsman, som inte har genomfört utmätning och försäljning
inom föreskriven tid (prop. 1963: 52 s. 138). I motiven till förslaget
om upphävande av dessa regler anfördes, att reglerna var otidsenliga och
att det inte kunde anses tillräckligt motiverat att ha en särregel om skadeståndsansvar,
sonr saknade motsvarighet för andra tjänstemän. Enligt beredningens
mening kan man aberopa samma skäl för att upphäva regeln

Kungl. Maj:ls proposition nr 16 år 1967

i 96 § UL om utmätningsmans skyldighet att svara för köpeskillingen,
när han har beviljat kredit.

Såvitt beredningen har sig bekant tillämpas den nuvarande kreditbestämmelsen
sällan eller aldrig, eftersom utmätningsmännen knappast anser
sig ha anledning att utsätta sig för ekonomiska risker. Beredningen anser att
det otvivelaktigt är ägnat att höja priserna vid exekutiva försäljningar (på
auktion eller under hand) om det finns lämpliga regler, som tillgodoser
gäldenärs och borgenärs berättigade anspråk på trygghet mot riskabla krediter.
Sannolikheten för att priserna skulle höjas förefaller beredningen vara
störst när försäljningen gäller mera värdefull egendom, t. ex. stora
maskiner. Beredningen framhåller emellertid att den kredit som kan komma
i fråga inte kan få bli en långsiktig finansieringsmetod för förvärv vid
exekutiva försäljningar. Hänsyn till borgenären kräver regelmässigt att
det inte får bli fråga om några längre anstånd. Tiden för anstånd torde inte
utan rättsägarnas medgivande böra utsträckas utöver någon månad. Även
sådana förhållandevis korta krediter anser beredningen kunna inverka fördelaktigt
på priserna, bl. a. genom att de ger rådrum för spekulanter att
hos reguljära kreditgivare skaffa långfristig kredit.

I enlighet med dessa överväganden förordar beredningen att 96 § UL
ändras så, att utmätningsmannen får möjlighet att lämna anstånd med
betalning för lös egendom som har sålts på auktion, om synnerliga skäl
föranleder det. Beredningen föreslår dessutom att kreditbestämmelserna
genom hänvisningar skall bli tillämpliga också vid underhandsförsäljning
av lös egendom och vid separat försäljning av fastighetstillbehör (96 a § 3
mom. och 100 a § 3 mom. UL). Undantag från kreditbestämmelserna görs
för fartyg, som avses i 94 § UL, och därigenom också för luftfartyg och intecknade
reservdelar till luftfartyg, eftersom särskilda betalningsregler redan
gäller för dessa specialobjekt.

Regeln om betalningsanstånd bör enligt beredningen kompletteras med
relativt utförliga bestämmelser om skydd för rättsägarnas intressen. Beredningens
förslag innefattar i det avseendet att utmätningsman, som lämnar
anstånd, skall förbehålla gäldenären äganderätten till det sålda. Vidare
skall det åligga köparen att ställa pant eller borgen. Beredningen framhåller
att bestämmelserna i 48 § UL medför, att ställd säkerhet skall prövas
av utmätningsman, om den inte har godkänts av rättsägarna, och att borgen
av två eller flera skall vara solidarisk. Borgen, som köpare skall ställa, bör
vara s. k. proprieborgen, dvs. gälla som för borgensmannens egen skuld.

Beredningen föreslår inte någon bestämmelse om skyldighet för köpare
att lämna handpenning men framhåller, att detta självfallet inte innebär
att utmätningsmannen är förhindrad att kräva omedelbar betalning av
viss del av köpeskillingen samtidigt som kredit medges för återstoden.
Handpenning bör enligt beredningens mening i stället vara regel, i synnerhet
när det i vanliga affärsförhållanden vid liknande köp är brukligt att

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

handpenning lämnas. Om det undantagsvis bedöms som fördelaktigt att
betalningsanståndet avser hela köpeskillingen, skall utmätningsmannen dock
kunna medge detta.

Underlåter köpare att i rätt tid erlägga köpeskilling, som omfattas av betalningsanstånd,
skall utmätningsmannen enligt beredningens förslag kunna
utsöka fordringen hos köparen, återta godset, sälja panten i den ordning
som föreskrivs om utmätt lös egendom eller utsöka borgensförbindelsen.
Beredningens tanke är att utmätningsmannen skall företa bara den åtgärd
som fordras för att gäldenären och borgenärerna skall komma till sin
rätt. Utmätningsmannen har därvid att beakta, att köparen genom sin
underlåtenhet kan bli skyldig att gälda dröjsmålsränta. Väljer utmätningsmannen
att utsöka fordringen hos köparen, bör han vända sig till domstol
för att få betalningsskyldigheten fastställd, varefter utmätning vid behov
kan ske. Samma förfarande får utnyttjas, om borgensförbindelse skall utsökas.
Återtagande av gods kan ske utan att exekutionstitel först förvärvas.
När fråga är om lösöre som har sålts mot betalning i särskilda poster, av
vilka minst en enligt köpevillkoren skall erläggas efter det att godset har
utgetts till köparen, har utmätningsmannen att vid återtagandet följa reglerna
i lagen om avbetalningsköp.

Om betalning vid auktion inte sker omedelbart efter inrop och anstånd
inte heller lämnas, skall egendomen enligt beredningsförslaget (96 § 2 mom.
UL) gå under nytt utrop. Bestämmelsen är inte avsedd att tillämpas om
anstånd har lämnats men egendomen på grund av utebliven betalning har
återtagits, Enligt beredningens mening ligger det i sakens natur att utmätningsmannen
i en sådan situation får göra ett nytt försäljningsförsök.

Slutligen påpekar beredningen att de föreslagna kreditbestämmelserna
inte bör hindra utmätningsman att låta inropare få kortvarigt anstånd för
att ge denne möjlighet att skaffa fram kontanter eller ställa erforderlig
säkerhet för betalning. I sådana fall anser beredningen att det är självklart,
att godset innehålls tills inroparen har betalt eller ställt säkerhet. Beredningen
framhåller i sammanhanget, att check bör kunna godtas som betalningsmedel,
om trassatbanken utfäster sig att svara för checkbeloppet.

Remissyttrandena

De remissinstanser som särskilt har uttalat sig om beredningens förslag
i denna del tillstyrker i allmänhet detta. I flera yttranden framhålls att
den nu gällande bestämmelsen om betalningsanstånd i 96 § UL inte är tillfredsställande.
Länsstyrelsen i Gävleborgs län säger att det länge har känts
som en brist att sådana bestämmelser som de föreslagna bär saknats. Liknande
uttalanden görs från andra håll.

I åtskilliga yttranden har emellertid anförts kritiska synpunkter.
Det är dock bara länsstyrelsen i Västerbottens län som avstyrker förslaget i

90 Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

dess helhet. Länsstyrelsen anser det olämpligt att bevilja kredit vid exekutiv
försäljning av lös egendom. Länsstyrelsen framhåller att den möjlighet
utmätningsmannen f. n. bär att »på eget äventyr» lämna anstånd med
betalning i praktiken torde tillämpas ytterst sällan. Länsstyrelsen hai inte
något emot att bestämmelsen upphävs.

En tveksam hållning till de föreslagna bestämmelserna intar länsstyrelserna
i Västernorrlands och Västmanlands län. Man kan visserligen enligt
den förstnämnda länsstyrelsen anta att den föreslagna möjligheten att lämna
anstånd med betalning inte kommer att begagnas särskilt ofta, efteisom
det krävs synnerliga skäl för anstånd. Oavsett hur det kommer att förhålla
sig med frekvensen, kan det emellertid inte anses ligga i utmätningsinstitutionen
att utmätningsmannen »skall verka som affärsman i begagnat
gods» med det hänsynstagande till vinst och risk som ligger i sådan verksamhet.
Om möjlighet till betalningsanstånd skall finnas, anses denna
böra utformas efter ungefärligen samma principer som gäller vid exekutiv
försäljning av fast egendom med fasta regler för handpenning och
köpeskillingslikvid. Länsstyrelsen i Västmanlands län finner beredningens
förslag diskutabelt i varje fall när det gäller försäljning på auktion. Auktionsförrättaren
har inte något nämnvärt rådrum och det kan vara vanskligt
för honom att på stående fot avgöra, om kredit kan medges och i sa fall
på vilka villkor. Vid underhandsför sälj ning har den exekutiva myndigheten
däremot gott om tid att pröva kreditfrågan. Länsstyrelsen förordar
därför att den föreslagna möjligheten att bevilja köpare kredit inskränks
till att avse försäljning under hand.

JK anser att det bör vara möjligt för vederhäftig köpare av lösöre eller
fastighet stillbehör att få betalningsanstånd. JK framhåller att kreditmöjligheten
torde vara av betydelse främst beträffande egendom som säljs
genom anbudsförfarande, eftersom sådant förfarande regelmässigt kommer
att avse jämförelsevis kapitalkrävande egendom. Reglerna om betalningsanstånd
bör emellertid enligt JKs mening ha större fasthet än de av
beredningen föreslagna. JK anser att uttrycklig bestämmelse bör meddelas
om viss kortare tid, förslagsvis en vecka, varunder köparen äger
åtnjuta anstånd med såväl betalning som ställande av säkerhet. Sedan
denna frist utlöpt bör kredit kunna beviljas i enlighet med vad beredningen
har föreslagit. Viss maximitid bör emellertid utsättas i lagen.

Flera kronofogdemyndigheter, som i och för sig godtar beredningens
förslag, framhåller att kreditförsäljning, på grund av den föreslagna utformningen
av 96 § UL, i praktiken kommer att bli en sällsynt företeelse.
Man pekar därvid framför allt på att synnerliga skäl skall föreligga för
betalningsanstånd. Emellertid uttalas också från något håll, att bestämmelserna
är så utformade att utmätningsmännen genom att lämna betalningsanstånd
riskerar att dra på sig extra arbete och komplikationer.

Flera av de remissinstanser som ställer sig positiva till beredningens

Kungi. Maj. ts proposition nr 16 år 1967 91

förslag framför synpunkter på detaljutformningen av de föreslagna
bestämmelserna.

Förslaget att köparen vid kreditförsäljning skall vara skyldig ställa
pant eller borgen för sina åtaganden kan enligt hovrätten för Övre Norrland
vara något omständligt i vissa situationer. Hovrätten sätter i fråga
om inte rättsägarnas intressen enklast tillgodoses genom att utmätningsmannen
håller godset inne till dess full betalning har skett. Ett sådant förfarande
förefaller hovrätten inte behöva medföra nämnvärda risker för
rättsägarna, i varje fall inte när handpenning lämnas. Föreningen Sveriges
kronofogdar ger uttryck för en liknande uppfattning. Kronofogdemyndigheten
i örnsköldsviks distrikt anser att man för att komma ifrån den av
beredningen föreslagna tyngande inkasseringen bör föreskriva att handpenning
skall lämnas och att godset inte får utlämnas förrän det är till
fullo betalt. Om full betalning inte sker inom viss kortare anståndstid, bör
godset kunna försäljas på nytt och handpenningen användas för att täcka
de uppkomna kostnaderna. Kronofogdemyndigheten i Huddinge distrikt
förordar också bestämmelse om skyldighet att erlägga handpenning och
anför i det sammanhanget bl. a. att lagen om avbetalningsköp därigenom
skulle bli klart tillämplig.

Exekutionsväsendets organisationsnämnd uttalar att om utmätningsmannen
skall återta lösöre enligt de av beredningen föreslagna bestämmelserna,
lagen om avbetalningsköp bör gälla endast i tillämpliga delar.
Sålunda torde t. ex. bestämmelserna i lagens 10 § om skriftlig ansökan och
kontantpris inte behöva följas. De föreslagna bestämmelserna i 96 § UL
förefaller Sveriges advokatsamfund innebära att egendom, som har återtagits
på grund av bristande prestation från köparens sida, fortfarande
skall anses utmätt. Samfundet ifrågasätter om inte regler härom bör tas in
i lagförslaget.

Kritik riktas vidare mot beredningens uttalande att utmätningsmannen,
om han väljer att utsöka fordran hos köpare, har att vända sig till domstol
för att få betalningsskyldigheten fastställd. Exekutionsväsendets organisationsnämnd
anser att utmätningsmans protokoll vid försäljning på
auktion eller under hand bör kunna utgöra exekutionsurkund under samma
förutsättningar som protokoll över annan offentlig auktion. Detta bör
också gälla när fastighetstillbehör har sålts för sig. Nämnden hänvisar till
55 § UL, som föreskriver att utmätning under vissa förutsättningar får
ske för fordran som enligt protokoll över offentlig auktion härleder sig
från inrop av lös egendom, fastän betalningsskyldighet inte har ålagts.
Liknande synpunkter framförs av hovrätten för Övre Norrland, Föreningen
Sveriges kronofogdar samt flera kronofogdemyndigheter. Beredningens uttalande
att check under vissa förutsättnigar bör kunna godtas som betalningsmedel
kommenteras av kronofogdemyndigheterna i Stockholms och
Karlstads distrikt. De framhåller att betalning genom check kan medföra

Kungl. Maj.ts proposition nr 16 år 1967

mer arbete för utmätningsmannen och att försiktigheten torde bjuda att
check godtas bara i undantagsfall.

Enligt JK bör uppmärksammas, att den som vid exekutiv auktion inropar
lös egendom men inte betalar köpeskillingen enligt gällande rätt i
allmänhet inte är bunden av sitt bud. Inroparen är alltså inte pliktig att,
om köpeskillingen vid ny auktion blir lägre än den summa som han har
bjudit, betala skillnaden mellan beloppen. I avsaknad av särskilda bestämmelser
i beredningens förslag förefaller det JK troligt att dessa grundsatser
också kommer att gälla den, som efter ett anbudsförfarande frånträder
sitt bud, innan betalning har erlagts eller säkerhet har ställts. Enligt
JKs mening är det önskvärt att anbudsgivare blir bunden av sitt bild.

Vägran att godkänna inrop av lös egendom
Gällande rätt

Som tidigare har framhållits skall försäljning av utmätt lös egendom
enligt nuvarande bestämmelser alltid ske på offentlig auktion. Inom doktrinen
råder delade meningar om auktionsförrättare har befogenhet att avvisa
slutbud som han finner uppenbart för lågt (betänkandet s. 98 n. 2).
I praxis torde någon sådan befogenhet inte utövas. Regelmässigt blir det
högsta budet antaget utan hänsyn till om det motsvarar egendomens värde.
Om rättsägarna vill hindra att egendomen slumpas bort, får de själva bjuda
vid auktionen.

Beredningen

Enligt beredningen finns det på några håll utomlands regler som syftar
till att hindra att utmätt lös egendom säljs till pris som står i missförhållande
till egendomens värde. Sådana bestämmelser finns sålunda i norsk,
tysk, österrikisk och engelsk rätt. De norska reglerna innebär att en av
exekutionssökanden antagen tredje man, den s. k. oppkreveren, skall vara
närvarande vid auktionen och därvid anta eller förkasta avgivet bud.

Beredningen erinrar om att gällande svensk rätt inte tillåter den som förrättar
auktion på utmätt fastighet att avvisa ett bild, som uppenbarligen
är för lågt, men att beredningen i annat sammanhang föreslår att detta
förhållande ändras. Beredningen anser det önskvärt att också den som förrättar
auktion på lös egendom skall kunna avvisa ett alltför lågt bud. En
reform av sådan innebörd har förordats i flera yttranden till den förberedande
utredningen för översynen av UL, då man härigenom kan motverka
att egendom, som nu ibland sker, avyttras till uppenbart underpris. Beredningen
framhåller att en ändring i den riktningen inte kan förväntas äga
rum utan lagstiftning. Frågan om en sådan reform står också i samband

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

med reglerna om underhandsför sälj ning av lös egendom. Om man nämligen
inför regler, som förutsätter att underhandsbud kan avvisas, eventuellt i
förening med infordrande av nya anbud eller beslut om försäljning på
auktion, anses det lämpligt att man också medger en mera fri prövning av
bud, som har avgetts på auktion.

Beredningen föreslår att i ett nytt 2 mom. i 93 § UL föreskrivs, att inrop
vid exekutiv auktion på lös egendom inte får godtas, om det finns sannolikt
att avsevärt bättre vederlag kan uppnås. När inrop inte godtas, bör
auktionsförrättaren enligt förslaget vara oförhindrad att senare under
samma auktion ropa ut egendomen på nytt. Gör han inte det eller får han
inte heller vid senare utrop antagbart bud, skall enligt bestämmelser som
föreslås i 93 § 3 mom. ny auktion sättas ut eller försök göras att sälja
egendomen under hand. Rätten att fatta beslut om lämplig åtgärd tillkommer
utmätningsmannen eller, om försäljningen ankommer på överexekutor,
denne.

Beredningen begränsar inte befogenheten att avvisa anbud till att gälla
viss slags lös egendom. Även vid auktion på fastighetstillbehör, som säljs
separat, bör auktionsförrättaren enligt beredningen ha sådan befogenhet
(jfr 100 a § 3 mom. i förslaget).

Den i 93 § 2 mom. UL föreslagna bestämmelsen överensstämmer, säger
beredningen, i det väsentliga med den befogenhet att avvisa inrop vid fastighetsauktion
som beredningen förordar (126 § 2 mom. UL). Rörande tilliämpningen
av sistnämnda befogenhet har anförts vissa synpunkter, som
beredningen finner i tillämpliga delar gälla också i fråga om auktion på
lös egendom. Till det nu behandlade förslaget fogar beredningen emellertid
ytterligare synpunkter.

Det medges att det kan vara förenat med svårigheter för auktionsförrättaren
att bedöma avgivna bud. Auktionsförrättaren synes i första hand
få utgå från det värde som har åsatts egendomen vid utmätningen (73 §
UL). Denna värdering kommer alltså genom förslaget att få ökad betydelse.
Möjligheten att anlita sakkunnig vid värderingen kan därför behöva
tillgripas oftare än hittills. Beredningen påpekar att denna omständighet
med nuvarande bestämmelser om avgifter i utsökningsmål inte påverkar
de kostnader som parterna skall svara för. Beredningen betonar i
sammanhanget också att förslaget om avvisning av auktionsbud och om underhandsförsäljning
indirekt kan komma att påverka den värdering som
skall göras vid utmätningen. Enligt beredningen synes värdena f. n. bestämmas
med hänsyn till vad det utmätta objektet kan väntas inbringa
vid auktion, vilket betyder att de sätts mycket lågt. Förbättras försäljningsmetoderna
för utmätt egendom, kan det bli realistiskt att sätta högre
värden.

Beträffande vanlig lös egendom fungerar utmätningsmannen som auktionsförrättare,
om han inte låter försäljningen verkställas av auktionsverk

Kungl. Maj.ts proposition nr 16 år 1967

eller, i fråga om aktier och obligationer, av fondkommissionär eller mäklare.
När auktionsverk, fondkommissionär och mäklare får försälj ningsuppdrag,
skall de åläggas att följa föreskrifterna om utmätt egendoms försäljning
i 5 kap. UL. Enligt beredningen synes något hinder inte möta
mot att sådana organ avvisar alltför låga inrop. Utmätningsmannen bör
emellertid anses oförhindrad att i samband med försäljningsuppdraget ge
de direktiv i fråga om lägsta antagbara bild som han finner påkallade. Föreskrift
härom torde kunna utfärdas i administrativ ordning. Att direktiv
om priset har meddelats torde enligt beredningens åsikt inte i och för sig
behöva innebära, att den fungerande auktionsförrättaren före utropet måste
meddela direktivens innehåll. Har direktiven lämnats i offentlig handling,
torde upplysning på begäran få lämnas därom.

Befogenheten att vägra godkänna inrop begränsas inte till vissa slag av
lös egendom utan är avsedd att gälla även vid auktion på fartyg och luftfartyg
m. m. Detta ger bl. a. anledning till förslag om följdändringar i 1955
års lag med särskilda bestämmelser om försäljning av utmätt luftfartyg
m. m.

Remissyttrandena

Beredningens förslag, att auktionsförrättaren skall få befogenhet att avvisa
inrop vid exekutiv auktion på lös egendom, godtas eller lämnas utan
erinran av remissinstanserna. Överexekutor för Norrköpings kronofogdedistrikt
anser dock att reformen bör anstå i avvaktan på närmare utredning.

Flera remissinstanser framhåller att det sedan länge har förelegat behov
av sådana bestämmelser som de föreslagna, Från olika håll betonas
också att det aktuella förslaget i förening med beredningens förslag om
försäljning under hand och kreditförsäljning av lös egendom, är väl ägnat
att hindra försäljning till pris som står i missförhållande till egendomens
värde.

De remissinstanser som behandlar förslaget närmare riktar framför allt
sitt intresse mot vad beredningen har angett som förutsättning för en
vägran att godta inrop, nämligen att auktionsförrättaren finner det sannolikt
att avsevärt bättre vederlag kan uppnås. Man understryker därvid de
svårigheter som är förenade med en sådan bedömning. Länsstyrelsen i Kopparbergs
lön säger att den som handlägger en försäljning kommer att få
göra marknadsmässiga värderingar av sådant slag som inte tidigare har
förekommit i detta sammanhang. Reglerna innebär enligt länsstyrelsen, att
egendomens värdering måste ägnas största omsorg och att särskilt tillkallade
sakkunniga måste biträda i sannolikt betydligt större utsträckning än
f. n. Behovet av sakkunnigt biträde vid värdering av egendom understryks
också av exekutionsväsendets organisationsnämnd, länsstyrelsen i Väster -

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967 95

bottens län, Föreningen Sveriges kronofogdar och flera kronofogdemyndigheter.

Exekutionsväsendets organisationsnämnd framhåller att de föreslagna
bestämmelserna torde medföra ett väsentligt merarbete för kronofogdarna.
Säljs godset på auktion som hålls av utmätningsman, torde endast den mer
kvalificerade personalen kunna anlitas härför. Säljs godset genom auktionskammare,
kan utmätningsmannen i samband med försälj ningsuppdraget
ge de direktiv i fråga om lägsta antagbara bud som han finner påkallade.
Den prövning som i varje särskilt fall måste föregå sådana direktiv
torde ofta inte kunna delegeras. Liknande synpunkter framförs av flera
kronofogdemyndigheter.

Direktören för Stockholms stads auktionsverk säger att den föreslagna
metoden kan jämföras med den möjlighet säljare vid frivillig auktion har
att »göra återrop». När det gäller tvångsförsäljning behövs dock eu bedömning
om det inom en ganska begränsad tid kan gå att få ett avsevärt bättre
auktionsbud, vilket i de flesta fall blir svårt att avgöra.

Några remissinstanser framhåller att kostnaderna för värdering av egendom
som skall säljas kan bli stora och att bestämmelserna om utsökningsavgift
därför måste överses. Sådana uttalanden görs av exekutionsväsendets
organisationsnämnd och av kronofogdemyndigheterna i Malmö och
Lunds distrikt. Länsstyrelsen i Kopparbergs län påpekar att förslaget sannolikt
innebär inte oväsentligt ökade kostnader för statsverket, något som
i sin mån bidrar till att länsstyrelsen ställer sig tveksam till de föreslagna
reglerna.

Hovrätten för Västra Sverige finner det vara oklart i vid mån utmätningsman
skall vara skyldig att lämna direktiv vid försäljning genom auktionsverk.
Det anses angeläget, att denna fråga blir ytterligare belyst.

Hovrätten för Övre Norrland behandlar särskilt de föreslagna ändringarna
i 1955 års lag med särskilda bestämmelser om försäljning av utmätt
luftfartyg in. m. Hovrätten motsätter sig inte att auktionsförrättare vid auktion
enligt lagen får befogenhet att avvisa inrop. Förslaget innebär emellertid
att utmätningssökanden får rätt att begära ny auktion, om den första
inte leder till försäljning. I så fall krävs ytterligare bestämmelser om hur
den nya auktionen skall kungöras. Hovrätten erinrar om att tanken på att
tillåta flera auktionsförsök var uppe under förarbetena till 1955 års lag men
då avvisades. Bl. a. åberopades därvid att den konvention som ligger till
grund för lagen innehåller föreskrifter om att ett speciellt kungörelseförfarande
skall föregå auktion.

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

Exekution i företagsintechnad egendom,

Gällande rätt m. m.

Den förmånsrätt som förlagsinteckning och inteckning i jordbruksinventarier
medför (17 kap. 7 § HB) kan göras gällande bara i konkurs och
alltså inte vid utmätning. Inteckningshavaren är därför tvungen att kontinuerligt
följa utvecklingen i gäldenär ens rörelse och noggrant uppmärksamma
ev. förändringar i gäldenärens ekonomiska situation. Om förhållandena
ger anledning därtill, har inteckningshavaren att till sitt skydd begära
gäldenären försatt i konkurs. Utöver de konkursgrunder som kan åberopas
av borgenärer i allmänhet är för inteckningshavarens vidkommande två
särskilda konkursgrunder meddelade i 4 § KL. Den ena av dessa avser just
det fall att egendom som är föremål för förlags- eller inventarieinteckning
har blivit utmätt för annans fordran. Om så har skett, äger inteckningshavaren
få gäldenären försatt i konkurs. Visar gäldenären emellertid att
den övriga egendom vari inteckningshavaren har förmånsrätt är tillräcklig
för gäldande av dennes fordran skall konkursbeslut inte meddelas. Den
andra särskilda konkursgrunden avser det fall, att den intecknade egendomen
görs till föremål för s. k. lösöreköp. I likhet med vad som gäller i
utmätningsfallet undgår dock gäldenären konkurs, om han visar att övrig
egendom vari inteckningshavaren har förmånsrätt förslår till betalning av
fordringen.

Bestämmelser är vidare meddelade i syfte att inteckningshavaren skall
få kännedom om verkställd utmätning. Enligt 72 § UL åligger det utmätningsman
att, om utmätning sker av egendom, vari — enligt vad för utmätningsmannen
är känt eller vid utmätningen utröns — förmånsrätt på
grund av förlags- eller inventarieinteckning tillkommer annan, ofördröjligen
underrätta inteckningshavaren om utmätningen. För att vara säker
på att få sådan underrättelse kan inteckningshavaren anmäla sig hos vederbörande
utmätningsman. Över dem som har gjort sådana anmälningar
skall utmätningsman föra register (10 § första st. handläggningskungörelsen).

Den nya lagen om företagsinteckning får återverkningar av olika slag på
det exekutionsrättsliga planet. Av särskild betydelse är 13 § i lagen, som bl. a.
innebär att företagsinteckning medför rätt till betalning ur den intecknade
egendomen med förmånsrätt inte bara i konkurs utan också vid utmätning.
I sammanhanget kan vidare nämnas att s. k. lösöreköp av företagsintecknad
egendom enligt 12 § i lagen i regel är utan verkan mot innehavare
av företagsinteckning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

Beredningen

Beredningen framhåller att företagsinteckning enligt det nya systemet
medför väsentligt ökade svårigheter för dåligt prioriterade och oprioriterade
borgenärer att komma till sin rätt. Beredningen har prövat olika möjligheter
att — när utmätning söks av annan än inteckningshavaren —
begränsa inteckningshavarens betalningsrätt vid utmätning så att inte
andra borgenärers intressen otillbörligt åsidosätts och har därvid kommit
till följande resultat.

Beträffande själva utmätningen anses det från praktisk synpunkt nödvändigt
att den får äga rum snabbt och utan att utmätningsmannen alltid
i förväg skall behöva beakta om företagsinteckningar eventuellt förekommer.
Utmätningsmannen bör alltså inte vara skyldig att undersöka om
utmätningen kan ge någon valuta åt utmätningssökanden sedan inteckningshavaren
har tillgodosetts. Under det fortsatta förfarandet får bestämmas
i vad mån inteckningshavaren skall ha betalt före utmätningssökanden.

Beträffande förutsättningarna för att inteckningshavaren skall erhålla
betalning anser beredningen det alltför betungande, om utmätningsmannen
självmant skall söka tillägga inteckningshavare betalning. Beredningen
föreslår i stället att inteckningshavaren får betalning bara om han yrkar
detta före auktionen eller, vid försäljning under hand, före köpeskillingsfördelningen.
Enbart ett yrkande om betalning bör dock inte vara tillräckligt
för att inteckningshavaren skall tränga undan utmätningssökanden.
Utan hinder av den förmånsrätt som annars följer av inteckningen bör
utmätningssökanden äga företräde för sin fordran i vissa fall. Detta gäller,
om återstoden av den egendom som gäldenären genom inteckningen eller
på annat sätt har ställt som säkerhet kan antas förslå till inteckningshavarens
och efterföljande inteckningshavares förnöjande. Beredningen föreslår
att en bestämmelse av sådant innehåll tas upp i 139 § UL. Hänsyn
skall alltså tas till hur mycket som efter försäljningen finns kvar av den
företagsintecknade egendomen och till värdet av realsäkerhet som gäldenären
kan ha ställt i annan form, t. ex. genom fastighetsinteckning. Utmätningsmannen
skall enligt förslaget inte vara skyldig att redan före utmätningen
införskaffa gravationsbevis för att förvissa sig om hur det förhåller
sig med egendomens inteckningsbelastning. Utmätningsmannen bör
emellertid, om det ändå upplyses att företagsinteckning finns, i första hand
utmäta egendom som inte omfattas av denna. Utmätningen bör i övrigt inte
omfatta mera än som fordras för betalning åt utmätningssökanden och täckning
av kostnaderna. Beredningen förutsätter att utmätning t. ex. för skatt
— som av praktiska skäl måste ske ganska schablonmässigt — äger rum
i den enkla ordning som nu har angetts. För att utmätningssökandens möjligheter
att erhålla betalning inte skall riskeras, anser beredningen emel4
Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr 16

Kungl. Maj.ts proposition nr 16 år 1967

lertid att det ibland kan vara nödvändigt att utmätningsmannen redan i förväg
gör mera ingående undersökningar och bedömningar. Om utmätningsmannen
med hänsyn till utmätningsfordringens storlek eller tidigare erfarenheter
har anledning anta att utmätningen måste fullföljas till försäljning
och att eventuell inteckningshavare därvid kommer att kräva betalning,
bör utmätningsmannen redan före utmätningen försöka ta reda på
hur det förhåller sig med inteckningsbelastningen. Yrkar inteckningshavaren
betalning, måste förfarandet anpassas därefter. Beredningen understryker
att det i en sådan situation över huvud blir svårt att komma någon vart
med specialexekution. Utmätningssökanden torde då ofta bli nödsakad att
begära gäldenären i konkurs.

I 91 § 5 mom. UL tar beredningen upp bestämmelse om skyldighet för
utmätningsmannen att underrätta innehavare av företagsinteckning om
förestående auktion så att denne får tillfälle att bevaka sin rätt. Däremot
anser beredningen sig inte böra föreslå någon bestämmelse om att förfarandet
skall avbrytas, om det visar sig ogörligt att utmäta så mycket som
fordras för att sökanden skall få någon betalning. Beredningen påpekar att
den omständigheten att förfarandet kan drivas till försäljning innebär en
press på gäldenären att göra rätt för sig, eventuellt genom att företagsinteckningshavaren
ställer medel til! förfogande, om företaget är livsdugligt.
Annars torde inteckningshavare eller annan få tillse att företaget
försätts i konkurs.

Beredningen föreslår vidare att det i 91 § 6 mom. UL föreskrivs skyldighet
för auktionsförrättaren att införskaffa gravationsbevis innan försäljning
sker av egendom som hör till näringsverksamhet och kan vara föremål
för företagsinteckning (jfr ang. försäljning under hand 96 a § 1 och 3
mom. UL).

I fråga om förfarandet när annan än utmätningssökanden framställer
anspråk på betalning ur köpeskillingen för utmätt egendom, föreslår beredningen
att utmätningsmannen skall sätta ut sammanträde för köpeskillingens
fördelning och kalla parterna till detta (141 § UL). Vid sammanträdet
skall i enlighet med föreskriften i 139 § bedömas, om återstoden
av den egendom som gäldenären genom inteckning eller på annat sätt har
ställt som säkerhet kan antas förslå till inteckningshavarens och efterföljande
inteckningshavares förnöjande. Bedömningen om kvarvarande egendom
kan antas förslå bör ske med ledning av dess beräknade försäljningsvärde.
För att få en uppfattning om detta kan det bli nödvändigt att utmätningsmannen
besiktigar egendomen i anslutning till fördelningssammanträdet.
Eftersom det är vanskligt att förutse, hur mycket en framtida
exekutiv försäljning kan komma att inbringa, måste värderingen ske så att
en betryggande säkerhetsmarginal lämnas. Beredningen säger sig med uttrycket
»kan antagas förslå» inte ha avsett att en lös förmodan skall vara
nog utan förmenar att antagandet skall vara sakligt grundat. Om företagsin -

Kungi Maj:ts proposition nr 16 år 1067

teckningshavaren finner uppskattningen orealistisk och anser återstående
säkerhet otillräcklig, kan han överklaga utmätningsmannens beslut eller
överväga att söka gäldenären i konkurs.

Beredningen framhåller att de nya bestämmelserna i 139 § i första hand
avser det fallet att företagsinteckningshavaren inte har annan säkerhet för
sin fordran än inteckningen. Situationen är emellertid inte alltid så enkel.
Långivaren kan ha säkerställt sig på flera sätt. Frågan är vilken hänsyn
som i så fall vid tillämpningen av 139 § bör tas till annan säkerhet än företagsinteckningen.
Till en början torde det vara uppenbart, säger beredningen,
att hänsyn inte skall tas till borgen som kan finnas för den företagsintecknade
fordringen. Företagsinteckning avser att erbjuda realsäkerhet
och borgen ger inte sådan säkerhet. Vidare har en borgensman i princip
rätt att, om han infriar fordringen, inträda i långivarens rätt. Beredningen
anser att man inte heller bör ta någon hänsyn till en av tredje man
ställd pant. Frågan blir enligt beredningen brännande om det är gäldenären
själv som har ställt realsäkerhet i olika former för viss gäld. Beredningen
belyser vad 139 § innebär genom att ange följande typfall, i vilka olika
säkerheter har kombinerats.

Gäldenären har t. ex. för en skuld på 200 000 kr. lämnat som pant statsobligationer
till värde av 100 000 kr. och företagsinteckning till ett belopp
av 200 000 kr. Här liksom i det följande bortses för enkelhetens skull från
ränta och kostnader. Det vore föga realistiskt, om en företagsinteckningshavares
anspråk på betalning i detta fall skulle vid köpeskillingsfördelning
efter exekutiv försäljning respekteras på samma sätt som om han endast
haft säkerhet i företagsinteckningen. Man kan inte om man vill åstadkomma
en realiter likartad bedömning av likartade fall, bortse från panten
i obligationer. Om en näringsidkare har företagsintecknad egendom till
värde av 200 000 kr., vore det t. ex. ej rimligt att avvisa företagsinteckningshavares
anspråk på betalning, när han har företagsinteckning på samma
belopp som är belånad för 150 000 kr., men ge honom företrädesrätt till
betalning, om han har både pant i obligationer på 100 000 kr. och företagsinteckning
på 200 000 kr. till säkerhet för en skuld på 200 000 kr. Vid tilllämpning
av 139 § bör som företagsintecknad gäld betraktas allenast det
belopp varmed skulden överstiger obligationernas värde. Till stöd för en
sådan tillämpning talar också, att man i motsatt fall blir beroende av om
långivaren formellt delat upp sin kredit på två lån eller slagit ihop krediten
till ett lån.

En annan kombination av olika säkerheter — som torde vara ganska
vanligt förekommande — är att gäldenären för viss skuld lämnat i pant
fastighetsinteckningar i en industrifastighet på t. ex. 500 000 kr. och företagsinleckningar
på förslagsvis samma belopp. Fastighetsinteckningarna
torde då betraktas om icke formellt så dock realiter som bottensäkerhet.
Antag att skulden vid tiden för köpeskillingsfördelning med anledning av
den exekutiva försäljningen uppgår till 650 000 kr. Om annan borgenär
sökt utmätning av företagsintecknad egendom, bör det vid prövning, huruvida
företagsinteckningshavarens rätt är i fara, beaktas att han har även
fastighetsinteckningarna som säkerhet. I den mån dessa är goda bör sålunda
vid tillämpning av reglerna i 139 § som företagsintecknad gäld be -

100 Kuncjl. Maj ds proposition nr 16 år 1967

handlas allenast det belopp varmed skulden överstiger fastighetsinteckningarnas
värde. Företagsinteckningarna bör in. a. o. ej anses realiter belastade
med högre skuldbelopp än 150 000 kr. Om motsatt princip skulle
tillämpas, d. v. s. att företagsinteckningarna i förevarande sammanhang
skulle anses belastade med skulden utan avdrag för fastighetsinteckningarnas
värde, borde långivaren vara pliktig att av fastighetsinteckningarna
släppa till ett avsevärt ägarhypotek. Då det praktiskt kan generellt förutsättas
att långivaren hellre avstår från en del av säkerheten i företagsintecknad
egendom än från goda fastighetsinteckningar, synes den ur alla
synpunkter rimliga lösningen vara, att skulden anses i första hand belöpa
på fastighetsinteckningarna som bottensäkerhet.

I anslutning till dessa exempel uttalar beredningen att omständigheterna
i större förhållanden uppenbarligen kan genom generell pantförskrivning
m. m. bli så komplicerade att utmätningsmannen inte kan komma fram till
något positivt resultat ur utmätningssökandens synpunkt. Det kan då bli
påkallat att söka företaget i konkurs. I mindre förhållanden bör det vara
lättare att komma fram och, som förut har antytts, är det också i mindre
förhållanden som det torde vara mest angeläget att utmätningsvägen inte i
praktiken är stängd, t. ex. för underhåll, leverantörsfordringar hos handlande,
lantbrukare o. a., skatter in. in.

Hur de föreslagna bestämmelserna kommer att verka belyses ytterligare
genom några exempel i betänkandet (s. 131).

Beredningen behandlar vidare den i 4 § KL intagna bestämmelsen om
konkursgrund i det fallet att egendom som besväras av förlagsinteckning
eller inteckning i jordbruksinventarier blir utmätt eller avyttrad genom
lösöreköp. Beredningen framhåller att denna bestämmelse hänger
samman med att förlagsinteckning, liksom inteckning i jordbruksinventarier,
inte medför rätt till betalning, om egendomen utmäts för annan gäld,
och att sådan inteckning inte heller gäller i egendom som gäldenären har
avhänt sig genom lösöreköp som har fullbordats enligt reglerna i 1845 års
förordning. I dessa båda hänseenden bryter emellertid den nya lagen om
företagsinteckning med gällande rätt (12 och 13 §§ i lagen). Beredningen
påpekar att redan förlagsinteckningskominittén med hänsyn till det skydd
som innehavare av företagsinteckning skulle få vid utmätning och lösöreköp
förordade att den här berörda bestämmelsen skulle utgå som obehövlig.
För egen del vill beredningen ansluta sig till kommitténs förslag. Även om
beredningens förslag om villkor för inteckningshavares rätt att njuta betalning
vid utmätning genomförs, anses den här ifrågavarande bestämmelsen
i 4 § KL inte längre behövlig.

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

101

Remissyttrandena

Den avvägning mellan företagsinteckningshavares samt dåligt prioriterade
och oprioriterade borgenärers intressen, som beredningen har gjort,
tillstyrks eller lämnas utan erinran av det stora flertalet remissinstanser.
Hit hör bl. a. JK, de båda hörda hovrätterna, åtskilliga länsstyrelser och
exekutionsväsendets organisationsnämnd. Enligt kommerskollegium bör
avvägningen som den har kommit till uttryck i tillägget till 139 § UL inte
minska företagsinteckningsinstitutets betydelse som underlag för kredit.
Sveriges grossistförbund anser att beredningen på ett tillfredsställande sätt
har löst de problem som hänger samman med den föreliggande intressekollisionen.
Förbundet framhåller emellertid att det finns anledning överväga,
om inte utmätningsman bör ha skyldighet att ex officio ta hänsyn
till företagsinteckningshavares rätt. Även bankinspektionen intar en närmast
positiv hållning till förslaget. Inspektionen säger sig ha förståelse för
de synpunkter, som beredningen har anfört såsom motiv för bestämmelserna.
Inspektionen hyser emellertid någon tvekan om bestämmelserna har
fått lämplig utformning. Enligt inspektionens mening är uttrycket »kan
antagas förslå» för vagt för att lämna tillräckliga garantier för inteckningshavarnas
säkerhet. Lagtexten sägs knappast svara mot motiven i denna del.
Man bör enligt inspektionen eftersträva en mera koncis formulering som
bättre återspeglar synpunkterna i motiven. Inspektionen anser det angeläget
att utmätningsmannen vid sin bedömning begagnar sig av möjligheten
att anlita särskilda sakkunniga.

Några remissinstanser befarar att ett godtagande av förslaget kan komma
att minska företagsinteckningens kreditvärde. Sveriges advokatsamfund
framhåller att detta blir följden om en inteckningshavare måste räkna med
att hans säkerhet kan komma att förringas genom att andra borgenärer
vid utmätning förklaras äga företräde framför honom. Även om eu prövning
skall göras av förrättningsmannen, kan man i det enskilda fallet inte
bortse från risken för missbedömning. En sådan kan åstadkomma att
kvarvarande egendom, i vilken företagsinteckning skall fortsätta att gälla,
blir otillräcklig för att tillgodose inteckningshavarna. Advokatsamfundet
avstyrker att företagsinteckningens kreditvärde undergrävs genom bestämmelser
som de föreslagna. Liknande synpunkter anförs av Svenska sparbanksföreningen
och av några handelskammare.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län förordar en annan ordning än den som
beredningen har föreslagit. Länsstyrelsen framhåller att förrättningsmännen
genom de föreslagna bestämmelserna kommer att ställas inför vanskliga
ekonomiska bedömanden. Det torde inte vara möjligt att undgå felkalkyler.
Länsstyrelsen önskar därför en regel, som är enklare och mera
ändamålsenlig för rättsägares och förrättningsmans överväganden. En så -

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

dan regel finns redan lagfäst i 14 § lagen med särskilda bestämmelser om
försäljning av utmätt luftfartyg m. m.

Flera remissinstanser kommenterar beredningens förslag att utmätningsmannen
i vissa fall, även om egendomen kan tänkas omfattas av företagsinteckning,
i en enklare ordning skall kunna utmäta så mycket av
egendomen som fordras för att ge betalning åt utmätningssökanden och
för att täcka kostnaderna. Exekutionsväsendets organisationsnämnd sätter
i fråga om detta enkla förfarande i praktiken kommer att tillämpas annat
än när skuldbeloppet är relativt obetydligt. Nämnden delar inte beredningens
uppfattning, att utmätning för skatt sker schablonmässigt och att
man därför vid utmätning för sådan fordran regelmässigt skulle kunna använda
den enklare ordningen. Skattefordringarna har, säger nämnden, under
senare år ändrat karaktär så att de i de enskilda tallen i stor utsträckning
avser betydande belopp. Tillkomsten av varuskatterna och arbetsgivaravgifterna
är den främsta orsaken till detta. Nämnden undrar om utmätningsman
vid utmätning i rörelse för skattefordran vågar utmäta enligt
den enklare ordningen med den risk detta medför, att kronans möjligheter
till betalning minskar. Enligt nämndens mening får man räkna med
att så snart utmätning skall ske för en fordran, som inte är obetydlig i förhållande
till rörelsens storlek, utmätningsmannen före utmätningen söker
bilda sig en uppfattning om eventuella företagsinteckningar och de realsäkerheter
som har lämnats dessutom. Utmätningen kan då inte genomföras
så snabbt som f. n. och innebär en väsentlig ökning av kronofogdarnas
arbetsbörda. När det gäller enskilda fordringar framhåller nämnden,
att man av beredningens motiv inte får full klarhet i när det enklare
förfarandet skall tillämpas. Eftersom förfarandet kan medföra rättsförluster,
skulle det, säger nämnden, vara värdefullt med ett klart uttalande
i detta avseende. Uppfattningen att den av beredningen behandlade enkla
ordningen kan tillämpas endast vid utmätning för smärre belopp delas av
Föreningen Sveriges kronofogdar och kronofogdemyndigheten i Solna distrikt.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län uttalar helt allmänt, att den
inte anser att den enklare ordningen kan komma att användas i den utsträckning,
som beredningen har tänkt sig.

Hovrätten för Västra Sverige konstaterar att beredningen har utgått från
att utmätningsmannen, när utmätning begärs av annan än innehavare av
företagsinteckning, i första hand skall söka utmäta egendom som inte omfattas
av företagsinteckning. Möjligen skulle det ha varit av visst värde,
säger hovrätten, om denna princip uttryckligen inskrivits i 62 § UL. Hovrätten
anmärker vidare på beredningens uttalande att vid bedömningen enligt
det föreslagna tillägget till 139 § UL hänsyn inte skall tas till borgen
eller pant, som har ställts av annan än gäldenären. Hovrätten finner det
oklart om detta skall anses följa av ordalagen i paragrafen. Vanligen torde
man, framhåller hovrätten, använda lokutionen att säkerhet ställs av gäl -

Kung!. Maj:ts proposition nr 16 år 1967 103

denären, även om tredje man träder till (jfr formuleringen i förslaget till
96 § UL).

För att de föreslagna reglerna skall få avsedd verkan är det enligt JK
viktigt att utmätningsmannen vet vilken egendom som omfattas av företagsinteckning.
Ofta torde gäldenären vara den ende som kan lämna tillförlitliga
upplysningar härom. Enligt JK bör lagen om utmätningsed, även
om den är skriven för andra situationer, kunna tillämpas om gäldenären
vägrar att medverka vid utredningen eller misstänks lämna ofullständiga
eller felaktiga uppgifter.

Från flera håll betonar man att de föreslagna bestämmelserna kommer
ait ställa utmätningsmannen inför svåra värderings- och bedömningsfrågor
och att deras arbetsbörda kommer att ökas. Hovrätten för
Västra Sverige sätter i fråga om det inte är lämpligare och mera förenligt
med principerna för fördelningen av uppgifterna vid exekution att utmätningsärendet
överlämnas till överexekutor så snart innehavare av företagsinteckning
anmäler anspråk på betalning. En sådan överflyttning torde, säger
hovrätten, ofta inte komma att medföra någon tidsförlust, eftersom besvär
över utmätningsmannens fördelningsbeslut annars måste bli vanliga
i komplicerade ärenden.

Förslaget att utmönstra de särskilda konkursgrunderna i 4 § KL
tillstyrks i allmänhet eller lämnas utan erinran. Sveriges advokatsamfund
och Sveriges grossistförbund hävdar dock att den något svaga ställning som
företagsinteckningshavare enligt deras mening får motiverar att man behåller
inteckningshavares rätt att i särskild ordning fordra att gäldenären
försätts i konkurs.

Övriga frågor

Inom justitiedepartementet bereds f. n. beredningens betänkande Utsökningsrätt
III (SOU 1964: 57). Som jag har nämnt i inledningen har jag
ansett det lämpligt att redan nu behandla ett par reformfrågor som har
aktualiserats i det sammanhanget. Den ena frågan gäller ett under remissbehandlingen
väckt förslag om viss jämkning av regeln om vittne vid exekutiv
förrättning (7 § UL). Den andra frågan avser en av beredningen förordad
över arbetning av utmätningsordningen. Det kan redan från början
nämnas att beredningens förslag i den delen allmänt har godtagits under
remissbehandlingen.

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1961

Förslag om ändring av 7 § UL

Enligt 7 § UL skall utmätningsman vid sin förrättning ha med sig trovärdigt
vittne. Vid remissbehandlingen av betänkandet Utsökningsrätt III
förklarade kronodirektören i Stockholm i ett yttrande till exekutionsväsendets
organisationsnämnd, att det finns starka skäl att kräva vittnes närvaro
vid förrättning bara när det med hänsyn till omständigheterna kan
anses påkallat. Enligt kronodirektören kan ändring lämpligast ske på det
sättet att 7 § UL upphävs och att i administrativ ordning lämnas anvisning
om när vittne skall närvara. Organisationsnämnden tillstyrkte i sitt
yttrande en reform efter de riktlinjer som iörordades av kronodirektören
och framhöll vidare följande.

Huvudregeln bör även i fortsättningen vara att vittne skall närvara vid
förrättning. Betydelsen av att utmätningsmannen har vittne med sig framträder
i olika situationer. Detta gäller t. ex. om gäldenärer eller andra, mot
vilka exekution företas, är bråkiga eller i stark affekt. Detsamma kan vara
förhållandet om gäldenär påstår att det vid förrättningen har tillgått på
annat sätt än som anges i protokollet eller att utmätningsmannen vid förrättningen
har tillgripit onödigt våld, vållat skada på egendom e. 1. Från
ulbildningssynpunkt torde det också vara betydelsefullt, att ny anställd
exekutiv personal genom att tjänstgöra som vittne får tillfälle att lära
sig det praktiska förfarandet vid exekutiva förrättningar. Som exempel
på fall då vittneskravet bör kunna efterges nämner organisationsnämnden
utmätningsförsök, när gäldenären är känd och förrättningsmannen vet
att han saknar utmätningsbara tillgångar och vidare när utmätning skall
verkställas av överskjutande preliminär skatt. Vittneskravet bör också enligt
nämnden kunna efterges vid vissa förrättningar enligt lagen om avbetalningsköp,
t. ex. när gäldenären i mål om återtagning frivilligt avlämnar
godset till kronofogdemyndighet.

Förslag om ändring av utmätningsordningen

I 62—64 och 66 §§ UL meddelas f. n. vissa bestämmelser om utmätningsordningen
m. in. Enligt 62 § 1 mom. skall, om inte gäldenären och
borgenären kommer överens om annat, först tas i mät andra lösören än
luftfartyg, därnäst fordran eller annan rättighet som kan överlåtas och sist
luftfartyg eller fast egendom. Sådana obligationer eller andra värdepapper
som med lätthet kan förvandlas i reda pengar skall i fråga om ordningen
för deras utmätande anses lika med lösören. Härefter meddelas i 2 mom.
av paragrafen bestämmelser bl. a. för det fall att utmätning skall ske för
fordran för vilken fast egendom, luftfartyg eller reservdelar till luftfartyg
häftar på grund av inteckning. I paragrafens 3 mom. anmärks att vid utmätning
för fordran på grund av avbetalningsköp skall iakttas vad som

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

105

är föreskrivet i 16 § andra stycket lagen om avbetalningsköp. Sistnämnda
lagrum innehåller att det gods avbetalningsköpet avser inte får tas i mät
för fordran på grund av samma köp.

I 63 § föreskrivs att fast egendom eller luftfartyg eller intecknade reservdelar
till sådant fartyg inte — om inte borgenären begär det — får utmätas
för annan fordran än sådan, för vilken egendomen häftar på grund
av inteckning eller som, när fråga är om luftfartyg, är förenad med luftpanträtt
i fartyget. Denna bestämmelse får ses mot bakgrunden av att utmätningssökanden
själv får betala kostnaderna för den händelse egendom
av ifrågavarande slag utmäts men försäljning inte kommer till stånd därför
att lägsta budet inte uppnås.

I 64 § meddelas föreskrift att av lösören sist skall utmätas vad gäldenären
behöver för sin näring eller minst kan undvara. Uppger gäldenär
viss egendom till utmätning, bör den företrädesvis tas i mät, där sådant
iämpligen och utan förfång för borgenären kan ske och annan ordning inte
är föreskriven.

Slutligen innehåller 66 § att vad som hör till fartyg eller luftfartyg inte
får tas i mät annorledes än genom utmätning av fartyget eller luftfartyget.
Omfattar inteckning i luftfartyg också reservdelar, får särskild av de på
viss plats förvarade reservdelarna inte utmätas för sig, om inte inteckningshavaren
samtycker därtill.

Beredningen framhåller att den nuvarande utmätningsordningen i stort
sett är lämplig. Beredningen anser emellertid att bestämmelserna bör ges
en mera allmän utformning än f. n. Som grundläggande princip föreslår
beredningen att det i 62 § 1 mom. slås fast att av utmätningsbara tillgångar
i första hand bör tas i anspråk egendom som kan användas till borgenärens
förnöjande med minsta kostnad, förlust eller annan olägenhet för
gäldenären. Som en annan grundregel föreslår beredningen föreskrift, att
tillgångar som hör samman om möjligt inte bör skiljas. Beredningen säger
vidare att de särskilda regler som nu gäller om ordningen för utmätning
av fast egendom, luftfartyg och reservdelar till luftfartyg i varje fall
t v. bör lämnas oförändrade i sak. I beredningsförslaget behålls därför,
med smärre redaktionella jämkningar, bestämmelserna i 62 § 2 mom. samtidigt
som den nuvarande föreskriften i 63 § flyttas till 62 § 3 mom. och den
där upptagna hänvisningen till lagen om avbetalningsköp flyttas till 66 §
6 mom. Det nu under 66 § upptagna förbudet mot särskild exekution av
tillbehör till fartyg och luftfartyg och bestämmelsen i 2 mom. i samma
paragraf om utmätning av intecknade reservdelar till luftfartyg tar beredningen
med oförändrat innehåll upp som 63 § i sitt förslag. Ifrågavarande
bestämmelser innefattar, liksom bestämmelsen i 78 § UL beträffande
fastighet, i skärpt form en tillämpning av principen att tillgångar som hör
samman om möjligt inte bör utmätas för sig.

41 Bihang till riksdagens protokoll 1967.1 samt. Nr 16

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

I fortsättningen förklarar beredningen, att med 64 § i förslaget inleds
bestämmelserna om vilken egendom som får tas i mät. I 1 mom. hänvisas
härvid till 65—67 e §§ i beredningens förslag. I paragrafens 2 mom. föreslår
beredningen en föreskrift att det skall ankomma på gäldenären att så långt
som möjligt lämna de uppgifter som behövs för utmätningsmannens prövning
av vad som bör tas undan från utmätning. Beredningen säger att det
inte kan begäras att utmätningsmannen, innan han tar viss egendom i
mät, skall göra någon grundligare utredning om gäldenärens rätt därtill
eller behov av densamma. Han måste av praktiska skäl förfara efter vad
som framstår som sannolikt. Beredningen föreskriver härom att utmätningsmannen
vid tillämpning av bestämmelserna i 65—67 e §§ skall förfara
efter vad som för honom är känt eller kan utrönas utan omgång.

D epar tementseliefen

Allmänna synpunkter

En bärande tanke bakom den nya lagen om vad som är fast egendom är
önskemålet att åstadkomma större möjligheter för näringsidkare att utnyttja
sina tillgångar som kreditunderlag. Genom att kretsen av tillbehör
till industrifastigheter har vidgats kommer maskiner och annan utrustning,
som representerar stora kapitalvärden, att tillsammans med den
egentliga fastigheten kunna utnyttjas som ohjekt för belåning på fastighetskreditmarknaden.
Även lagen om företagsinteckning tillgodoser näringslivets
intressen på kreditområdet. Kretsen av inteckningsberättigade subjekt
har vidgats och omfånget av den egendom som kan besväras av inteckning
har breddats. Dessutom har inteckningshavarens ställning förbättrats,
vilket är ägnat att göra lån mot företagsinteckning mer attraktiva
för kreditgivare.

De nämnda lagarna medför inte bara fördelar av nu skisserad art. Som
framhölls när lagförslagen lades fram medför de också vissa problem på
det exekutionsrättsliga området.

Lagberedningen har nu lagt fram förslag till lösningar av de exekutionsrättsliga
frågor som har uppkommit som följd av de nya civilrättsliga lagarna.
Eftersom förslagen i det föregående har redovisats både översiktligt
i inledningsavsnittet och därefter mer i detalj, inskränker jag mig till att
nu peka på några huvudpunkter. Enligt beredningens förslag skall det bli
möjligt att sälja utmätt fastighet och tillbehör till denna var för sig, när
detta ur ekonomisk synvinkel och i övrigt framstår som lämpligare än en
gemensam försäljning. Vidare föreslås nya regler om fastighetsägares rätt
att förfoga över utmätt fastighet. Dessa är betingade främst av att den
fasta egendomen kommer att omfatta även lätt flyttbara tillbehör. Reglerna

Kungl. Maj.ts proposition nr 16 år 1967

107

innebär en viss skärpning i förhållande till gällande rätt. De kompletteras
med bestämmelser som gör det möjligt att säkerställa att vad som hör till
utmätt fastighet inte skingras. Andra föreskrifter som föreslås syftar till
att skapa klarhet i frågan vilken egendom som hör till en utmätt fastighet.
Bland dessa kan nämnas föreskrifter angående förrättningsmans utredning
om vad som är fastighetstillbehör och angående handläggningen av tvist
om tillbehör. Lagen om företagsinteckning har gett beredningen anledning
att särskilt uppmärksamma vilken ställning inteckningshavare bör ha, när
utmätning för annans fordran — med sämre förmånsrätt — sker i den företagsintecknade
egendomen. I det avseendet innebär beredningsförslaget en
avvägning mellan inteckningshavarens och utmätningssökandens intressen
så att den sistnämnde under särskilda förutsättningar men inte annars får
företräde för sin fordran.

Utöver de ändringar som direkt föranleds av den nya civilrättsliga lagstiftningen
lägger beredningen fram förslag som syftar till att motverka
att utmätt egendom säljs till underpris. Underhandsförsäljning av lös egem
dom skall sålunda kunna komma i fråga som alternativ till auktion. Vidare
föreslås nya regler som ger vidgat utrymme för försäljning på kredit. Bestämmelserna
om försäljning under hand och på kredit avses bli tillämpliga
också vid separat försäljning av fastighetstillbehör. Dessutom föreslår beredningen
att den som förrättar auktion på fast eller lös egendom skall ha
rätt att vägra godta inrop, om han finner sannolikt att avsevärt bättre vederlag
kan uppnås,.

Beredningens förslag har fått ett övervägande gynnsamt mottagande
under remissbehandlingen. På vissa punkter har det dock mött en del
erinringar. Som närmare kommer att framgå av det följande anser jag mig
kunna godta förslagen i huvudsak. Endast på vissa punkter finner jag anledning
till avvikelser.

Beredningen har enligt min mening lyckats finna ändamålsenliga lösningar
på de exekutionsrättsliga problem som de nyssnämnda civilrättsliga
lagarna föranleder. Delvis har beredningen därvid använt metoden
att låta utmätningsman eller överexekutor mera fritt — i regel dock med
ledning av vissa angivna rekvisit — avgöra om åtgärd av det ena eller andra
slaget skall komma i fråga. Eftersom omständigheterna i enskilda fall
kan skifta avsevärt, synes det ofrånkomligt att använda en sådan metod.
De exekutiva myndigheterna får emellertid härigenom vissa nya utredningsoch
prövningsuppgifter. Det måste därför, som flera remissinstanser har
anfört, antas att dessa myndigheters arbetsbörda kommer att öka i viss utsträckning.
Det är dock att märka att flertalet av förslagen rör exekutionsfall
som inte hör till den allra vanligaste typen, nämligen exekution i fast
egendom och i företagsintecknad egendom. Det finns inte anledning att
räkna med att de föreliggande förslagens genomförande kommer att få så
omedelbara effekter på de exekutiva myndigheternas arbete att det blir nöd -

108

Kungl. Maj. ts proposition nr 16 år 1967

vändigt med förstärkningar av exekutionsväsendets resurser under innevarande
budgetår. För det kommande budgetåret har exekutionsväsendets
organisationsnämnd i ett tillägg till sitt remissvar uttalat att ett genomförande
av de här aktuella förslagen bör föranleda en anslagsökning med
650 000 kr. för personalförstärkningar och att framställning härom kommer
att göras till chefen för inrikesdepartementet. Det kan nämnas att det
angivna kostnadsbeloppet motsvarar ungefär 1 % av nuvarande kostnader
för personal. Ställning till eventuella personalökningar inom exekutionsväsendet
torde få tas i samband med budgetbehandlingen.

En annan konsekvens av förslagen, som har framhållits i några remissyttranden,
är att en del av de nya förfarandena, t. ex. underhandsförsäljning
och utredning om fastighets tillbehör, kommer att kräva viss tid och därmed
att föranleda att exekutionen som helhet ibland kan bli mer utdragen.
Det är dock angeläget att man oavsett detta upprätthåller de principiella
kraven på snabbhet i förfarandet. Med hänsyn härtill anser jag, att de bestämmelser
om tidsfrister för olika åtgärder som finns i 88 c § UL inte bör
ändras. Det bör erinras om att tidsfristerna enligt paragrafen kan förlängas,
om det föreligger särskilda skäl till detta.

Ett förhållande som jag vill understryka särskilt är att beredningen i
förslagen har tagit speciell hänsyn till intresset att exekutiva försäljningar
skall ge så goda resultat som möjligt. Detta är viktigt från enskilda borgenärers
synpunkt och därmed för kreditmarknaden i allmänhet. Minst lika
viktigt är det från social synpunkt att gäldenärer inte drabbas av värdeförstöring
genom att deras tillgångar säljs till underpris.

Förslagen innebär att fem nya paragrafer införs i UL och att tilllägg
och jämkningar behövs i ett stort antal andra paragrafer. Det kan inte
förnekas att UL formellt mer och mer framstår som ett lappverk och att
den har blivit alltmer svåröverskådlig. Behovet av en omredigering gör sig
gällande med allt större styrka.

Om de föreslagna ändringarna i UL genomförs, blir det nödvändigt att
se över och komplettera handläggningsbestämmelser och föreskrifter om
avgifter m. in. som utfärdas av Kungl. Maj :t. Dessa frågor torde få anmälas
i annat sammanhang men för att ge ett tillräckligt underlag för att
bedöma mina lagförslag kommer jag i det följande att lämna vissa redogörelser
för mina synpunkter även i dessa delar.

Separat försäljning av fastighetstillbehör

De nuvarande reglerna om utmätning av fastighet bygger på principen att
allt vad som rättsligt sett är fast egendom anses inbegripet i exekutionen
(jfr 78 § UL). Fastigheten med alla tillbehör utgör en odelbar enhet och
det är f. n. inte möjligt att under exekution sälja något eller några tillbehör
till fastighet för sig.

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

109

Den viktigaste nyheten i lagen om vad som är fast egendom är att kretsen
av tillbehör till industrifastighet väsentligt vidgas. Lagen räknar som industritillbehör
inte bara— som f. n. — föremål som har visst mekaniskt och
mer permanent samband med fastigheten utan också egendom, som till sin
natur är lös i betydelsen lätt flyttbar. Denna vidgning av industritillbehörskretsen
har medfört önskemål att jämka på principen att fastighet och alla
dess tillbehör vid exekution skall räknas som en odelbar enhet. Man räknar
nämligen med att, om man kan sälja lätt avskilj bara industritillbehör som
t. ex. maskiner till särskilda köpare, som är intresserade av att förvärva sådan
egendom, detta i eu del fall kan komma att ställa sig mer fördelaktigt
än att sälja dem tillsammans med den egentliga fastigheten.

Beredningen har föreslagit möjlighet att under fastighetsexekution sälja
fastighetens tillbehör separat. Detta förslag har mottagits positivt under
remissbehandlingen. En enda remissinstans avstyrker med motiveringen
att vid försäljning av fast egendom helheten av grund, byggnader och inventarier
representerar ett större värde än summan av delarnas värde och
att denna helhet därför inte bör uppdelas i exekutionssammanhanget. Redan
i prop. 1966:24 (s. 70) ställde jag mig tämligen tveksam till detta argument.
Jag ansåg dock att man i vissa fall bör kunna få ett bättre pris vid
försäljning av den samlade produktionsenheten än vid särförsäljning.

I likhet med det alldeles övervägande antalet remissinstanser ansluter jag
mig till den principiella ståndpunkten att det skall finnas möjlighet till
separat försäljning av tillbehör. Även om en sådan möjlighet främst får
betydelse när det gäller industritillbehör, kan det antas få praktiskt värde
även i fråga om andra tillbehör. Separat försäljning bör därför kunna tillgripas
beträffande alla slag av tillbehör.

Beredningens uppfattning är att nuvarande ordning dock bör vara huvudregel
och att möjligheten till separat försäljning bör få karaktär av undantagsregel.
Jag delar denna uppfattning. Fråga om separat försäljning bör i
det enskilda fallet tas upp till prövning bara om det verkligen är sannolikt
att sådan försäljning medför fördelar framför gemensam försäljning av all
den fasta egendomen. Detta bör som beredningen har föreslagit komma till
uttryck i lagtexten. I det enskilda fallet bör alltså ske en lämplighetsprövning
om fördelar står att vinna genom separat försäljning av tillbehör. Därvid
måste hänsyn tas till alla omständigheter som talar för och emot separat
försäljning. Det bör beaktas att ett tillbehör kan vara av sådan betydelse
för en ändamålsenlig användning av fastigheten att denna efter en försäljning
av tillbehöret får ett betydligt mindre värde. Detta kan t. ex. bli fallet
om vid exekution i en industrifastighet särskilt viktiga delar av den maskinella
utrustningen säljs för sig så att fastigheten förlorar sitt värde som del
i en driftsenhet. När man bedömer om en tillbehörsförsäljning blir gynnsam
eller inte, måste man alltså beakta dess följder för själva fastigheten
och återstoden av tillbehören.

Kungl. Maj. ts proposition nr 16 år 1967

Beredningens förslag innebär, att separat försäljning kommer i fråga endast
om överexekutor finner det sannolikt att tillbehör med fördel bör kunna
säljas för sig. Överexekutor skall då kalla rättsägare, vilkas rätt kan påverkas
av försäljningen, till sammanträde för förhandling om saken (100 a §
1 mom. UL). Avsikten är att rättsägarna skall få tillfälle att uttala sig i
frågan, huruvida tillbehörsförsäljning över huvud skall ske, och beträffande
tillvägagångssättet vid försäljningen. Om en sär för sälj ning bedöms bli fördelaktig,
skall försök göras att sälja tillbehören så gynnsamt som möjligt.
Efter tillbehörsförsäljningen skall enligt förslaget fastigheten och återstående
tillbehör säljas i vanlig ordning.

Det bästa underlaget för en bedömning om separat försäljning är motiverad
får man givetvis, om man före avgörandet prövar både särutbud och
gemensamt utbud. Beslut i frågan om separat försäljning får i så fall fattas
först sedan man har jämfört dels de anbud som har avgetts på viktigare inventarier
för sig och återstående fast egendom för sig, dels de bud som erhålls
på den sammanhållna fasta egendomen. Beredningen har diskuterat en
sådan realisationsmetod men betvivlar att goda bud på tillbehören skulle
avges med en sådan ordning. Förfarandet anses därför bli onödigt omständligt.
I likhet med det övervägande flertalet remissinstanser ansluter jag mig
till denna uppfattning. Jag anser således att det inte bör krävas att överexekutor
prövar både särutbud och gemensamt utbud, innan beslut om tillbehörsförsäljning
fattas.

Under remissbehandlingen har JK fört fram en tanke som innebär att i
vissa fall en utbyggnad av förfarandet skall kunna förekomma. Enligt denna
tanke skulle Överexekutor kunna få rätt att före sammanträdet med rättsägarna
anordna ett anbudsförfarande, så att avgivna bud kan tjäna till ledning
för bedömningen vid sammanträdet. Beträffande detta förslag vill jag
påpeka, att om det föreligger förutsättningar att tillämpa den av beredningen
föreslagna bestämmelsen i 96 a § UL om försäljning under hand,
det i och för sig inte finns något formellt hinder att infordra anbud på tillbehör
redan före sammanträdet. Jag vill emellertid framhålla att — enligt
vad som kommer att framgå vid min behandling av frågan om underhandsförsäljning
av utmätt egendom — det är förutsatt att förrättningsmannen
inte skall vidta några mera kostsamma åtgärder för att få in anbud innan
rättsägarna har kontaktats. Detta medför att det endast undantagsvis torde
bli möjligt att infordra anbud före sammanträdet.

Enligt beredningens förslag skall överexekutor självmant föranstalta om
sammanträde, när han finner sannolikt att tillbehör till fast egendom med
fördel kan säljas för sig. Under remissbehandlingen har från ett par håll
riktats kritik mot att initiativet skall ligga hos överexekutor och gjorts
gällande att överexekutor borde pröva frågan bara efter framställning från
rättsägare. Bl. a. har arbetsbesparingssynpunkter åberopats till stöd för
denna mening. Jag vill i anslutning till detta erinra om den undantagska -

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967 111

raktär som institutet separat tillbehör sförsäljning skall ha. I flertalet exelcutionsfall
som gäller fast egendom torde utan någon närmare prövning
från överexekutors sida stå klart att det inte finns anledning att vidta några
åtgärder för en särförsäljning av tillbehör. En initiativrätt för överexekutor
kan därför inte antas föra med sig att hans arbetsbörda ökas nämnvärt. Vidare
är att märka att överexekutor vid sin bedömning har tillgång till den
beskrivning över fastigheten, som skall upprättas enligt 79 § UL och vilken
— enligt vad jag föreslår i det följande — vid behov skall innehålla uppgift
om de tillbehör som åtföljer fastigheten. På det tidiga stadium av förfarandet
när frågan om eventuell separatförsäljning skall avgöras kommer
däremot den enskilde rättsägaren ofta att sakna förutsättningar att bedöma
om något eller några tillbehör med fördel bör kunna avyttras särskilt, och
vissa rättsägare kan f. ö. sakna kännedom om att exekution har inletts. Från
den synpunkten torde det vara lämpligast att överexekutor har att agera
självmant. Detta hindrar inte att en rättsägare genom anmälan till överexekutor
kan fästa dennes uppmärksamhet på att visst tillbehör med fördel
bör kunna säljas för sig. I likhet med det helt övervägande antalet remissinstanser
ansluter jag mig alltså till beredningens förslag, att överexekutor
skall på eget initiativ ta upp fråga om separat försäljning när anledning
därtill föreligger.

Det sammanträde som skall hållas inför överexekutor har till ändamål
att ge rättsägarna tillfälle att föra fram sina synpunkter i frågan, om separat
tillbehör sförsäljning är lämplig eller inte. Vid sammanträdet bör detta
vara huvudfrågan. Emellertid bör också andra spörsmål som prisfrågor,
försäljningsform m. in. kunna diskuteras.

Om de rättsägare som har kommit till sammanträdet blir eniga om att
tillbehör skall säljas för sig, skall överexekutor enligt beredningens förslag
(100 a § 2 mom. UL) förordna i enlighet härmed, om det inte föreligger
särskilda skäl mot sådant förordnande. Blir de närvarande rättsägarna
däremot inte eniga om särförsäljning, får sådan försäljning äga rum bara
om överexekutor finner synnerliga skäl föranleda det. I några remissyttranden
har gjorts gällande att bestämmelserna inte ger rättsägarna tillräckligt
inflytande. Man har inte velat godta att överexekutor får det yttersta
avgörandet. Från något håll har också hävdats att överexekutor undantagslöst
bör vara skyldig att förordna om separat försäljning, när rättsägarna
enhälligt önskar detta.

Jag delar uppfattningen att rättsägarna bör få stort inflytande på valet
av försälj ningsform. Emellertid anser jag beredningens överväganden ha
goda skäl för sig. Särskilt vill jag fästa uppmärksamheten på att de föreslagna
bestämmelserna tar sikte på önskemålen hos de rättsägare som är
närvarande. För frånvarande rättsägare är det av värde att överexekutor
inte är helt bunden av vad de närvarande yrkar. Bl. a. bör överexekutor
kunna ta hänsyn till vad frånvarande rättsägare har anfört skriftligen.

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

Om det vid ett sammanträde finns en enhällig opinion för en separat tillbehörsförsälj
ning, bör överexekutor regelmässigt förordna därom. Bara
om särskilda skäl föreligger får han frångå en enig uppfattning bland de
närvarande rättsägarna. Ett särskilt skäl kan, som redan har antytts, vara
att bara någon eller några av flera kallade rättsägare har inställt sig och
att det därför är osäkert om den mening som har kommit till uttryck är
representativ. Är rättsägarna å andra sidan inte eniga om separat försäljning,
skall någon åtgärd för sådan försäljning i allmänhet inte vidtas. Som
beredningen har framhållit kan dock inte heller denna regel vara undantagslös.
Har flertalet närvarande rättsägare begärt separatförsäljning och
framstår sådan som klart lämplig, bör någon eller några enstaka rättsägares
invändningar kunna lämnas åsido. Särför sälj ning bör dock så gott som
alltid vara utesluten, om rättsägarna enhälligt motsätter sig en sådan. Jag
kan alltså ansluta mig till beredningens överväganden på denna punkt.

Skall fastighetstillbehör säljas för sig, bör som beredningen har föreslagit
försäljningen ske enligt de regler som gäller för försäljning av utmätt
lösöre (100 a § 3 mom. UL). Liksom beredningen anser jag att försäljningen
i första hand bör ombesörjas av överexekutor. Att överexekutor för
särskilt fall kan överlåta åt annan lämplig person, t. ex. kronofogde, att
som överexekutor svara för en beslutad tillbehörsförsälj ning framgår av
1 § 3 mom. UL. Till förfarandet vid separat tillbehörsförsäljning vill jag
återkomma i specialmotiveringen.

Under remissbehandlingen har uttryckts vissa farhågor för att särskild
försäljning av tillbehör kommer att medföra att det exekutiva förfarandet
fördröjs. Jag kan hålla med om att en ökad tidsutdräkt i allmänhet knappast
kan undvikas. Detta är emellertid en nackdel som både överexekutor
och berörda rättsägare får beakta, innan beslut om särförsäljning träffas.
Självfallet är det önskvärt att den exekutiva försäljningen av fastigheten
inte försenas onödigtvis. Vid sammanträdet inför överexekutor bör därför
frågan tas upp, inom vilken tid en särförsäljning skall vara slutförd. Vad
överexekutor i samråd med rättsägarna bestämmer i detta avseende bör
iakttas under det fortsatta förfarandet. Har sådant beslut inte fattats, bör
försäljningen ske snarast möjligt. Bestämmelser härom föreslås i 100 a § 4
mom. UL.

Jag delar beredningens uppfattning (100 b § 1 mom. UL) att vad som
flyter in genom en tillbehörsförsäljning i första hand skall tillkomma den
som har fordran med bästa rätt i fastigheten. Detta är en nödvändig konsekvens
av att särförsäljning minskar den fasta egendomens substans och
därmed den rätt till betalning ur fastigheten som kan tillkomma inteckningshavare
och andra. Genom denna regel görs ett visst avsteg från den
s. k. övertagandeprincipen, som innebär att kapitalbeloppet av intecknad
gäld som faller inom lägsta budet skall stå kvar i fastigheten vid exekutiv
försäljning (117 § UL). I något remissvar har framhållits att vissa nack -

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

113

delar är förenade med ett sådant avsteg från övertagandeprincipen. I likhet
med beredningen anser jag emellertid att sådana nackdelar väsentligen
kan elimineras genom att inteckningshavare får möjlighet att avstå från
betalning ur köpeskilling för separat sålda tillbehör utan att det minskar
hans rätt i fastigheten. En inteckningshavare, som anser att säkerheten för
hans fordran är tillräcklig även efter en tillbehörsförsäljning, kan alltså
låta sin fordran stå kvar i den återstående fasta egendomen. Belopp som
avstås — av en eller flera inteckningshavare — skall tillkomma den som
därnäst har bästa rätt och som inte har avstått från betalning.

Förfarandet vid exekution i fastighet är komplicerat och tidsödande. Det
drar också betydande kostnader. Det är därför angeläget att ha en ordning
som gör det möjligt att inställa förfarandet så snart ändamålet med
exekutionen har uppnåtts. Beredningen har föreslagit regler i detta syfte
(100 b § 2 mom. UL). De innebär, att förfarandet skall avbrytas om det
genom särskild tillbehörsförsälj ning har flutit in medel som förslår till
förnöjande av exekutionssökanden och de borgenärer som har bättre rätt
och som inte har avstått från betalning. Under remissbehandlingen har
inte gjorts någon invändning mot regler av sådan innebörd, och jag vill
också ansluta mig till beredningens förslag i denna del.

En remissinstans har fört fram synpunkten att det redan före en tillbehörsförsälj
ning bör stå klart vilka borgenärer som vill ha betalning ur
influtna medel, eftersom det annars är risk att förfarandet avbryts för
tidigt eller för sent. I det sammanhanget har framkastats tanken att ett
särskilt bevakningssammanträde bör anordnas före försäljningen. Jag
vill framhålla att regler av innebörd, att rättsägare för att få betalning ur
köpeskillingen för tillbehör skall åläggas att bevaka sina anspråk, skulle
bli komplicerade och medföra ökad tidsutdräkt vid tillbehörsförsälj ning.
Bl. a. skulle det bli nödvändigt med ett kungörelseförfarande före varje
försäljning så att varje rättsägare verkligen kan presumeras få kännedom
om exekutionen. Detta måste nämligen vara en förutsättning för att man
skall vara berättigad att tillerkänna borgenärens passivitet — dvs. den underlåtna
bevakningen — rättsverkan. Jag anser mig inte kunna förorda
en sådan ordning.

Intresset av att få klarhet i frågan vilka borgenärer som vill ha betalning
ur influtna medel får tillgodoses genom att överexekutor är verksam för att
snarast möjligt klarlägga den saken. Överexekutor bör därför söka få besked
i saken redan vid det sammanträde som skall hållas enligt den föreslagna
100 a § UL, innan beslut om särförsäljning av tillbehör fattas.

De föreslagna bestämmelserna om fördelning av köpeskilling för separat
sålda tillbehör och om avstående från betalning gör det möjligt att helt
inrikta förfarandet vid en fastighetsexekution på försäljning av tillbehör.
Denna möjlighet kan bli av särskild betydelse när en borgenär med en fordran,
som är relativt obetydlig i förhållande till fastighetens värde, har

114

Kungl. Maj. ts proposition nr 16 år 1967

tvingats begära utmätning av hela fastigheten. Har en fastighet utmätts för
t. ex. smärre skattefordringar eller leverans- eller lönefordringar av begränsad
storlek, torde förfarandet ofta kunna inskränkas till en tillbehörsförsäljning.
En förutsättning härför är dock att de som har fordringar i
fastigheten på grund av inteckning finner det förenligt med sina intressen
att avstå från betalning ur köpeskillingen för tillbehören.

Om ett förfarande avbryts efter en tillbehörsför sälj ning, måste sammanträde
för fördelning av influtna medel hållas. Bestämmelser om detta föreslås
i 100 b § 2 mom. UL. Till dessa vill jag återkomma i specialmotiveringen.

När det exekutiva förfarandet inte kan avbrytas efter särskild tillbehörsförsäljning,
måste återstoden av den fasta egendomen säljas. Offentlig auktion
är f. n. den enda försäljningsmetod som därvid kommer i fråga.

Innan auktion hålls, skall det s. k. lägsta budet bestämmas. Detta skall
enligt gällande bestämmelser överstiga, förutom kostnaderna för förfarandet,
summan av de fordringar som har förmånsrätt framför exekutionsfordringen.
Är det så att särskild tillbehör sförsäljning har föregått auktionen,
måste vid bestämmandet av lägsta budet hänsyn tas till hur fördelning skall
ske av medel som har influtit genom särförsäljningen. Om dessa medel skall
användas till betalning av fordran med bättre rätt än exekutionsfordringen
eller av kostnaderna för förfarandet, måste lägsta budet nämligen sänkas
i motsvarande mån. Frågan om fördelningen av köpeskillingen för tillbehören
måste alltså prövas, innan lägsta budet bestäms. Jag föreslår i likhet
med beredningen att bestämmelser härom tas in i 113 § 2 mom. och i ett
nytt 2 mom. i 106 § UL.

Vad jag nyss har sagt ger vid handen att fastighetsauktion inte kan äga
rum, förrän man vet om en särförsäljning av tillbehör till fastigheten skall
ske eller inte. Kommer försäljning av tillbehör till stånd, kan auktionsvillkoren
påverkas. Om cn tilltänkt försäljning däremot av någon anledning inte
blir av, skali de tillbehör som har varit aktuella för särskild försäljning
ingå i utropet på auktionen. I överensstämmelse med beredningens förslag
förordar jag därför att i 101 § 3 mom. UL föreskrivs, att kungörelse om
fastighetsauktion inte får utfärdas förrän en beslutad tillbehörsförsäljning
har vunnit laga kraft eller frågan om sådan försäljning har förfallit.

Detta förslag föranleder att man behöver kunna fastställa om och när en
tillbehörsförsäljning vinner laga kraft. Det bör m. a. o. — i motsats till vad
som gäller i fråga om exekutiv auktion på lös egendom — bestämmas en
frist för klagan över tillbehörsförsäljning. Fristen bör naturligen anknyta
till nu gällande regler om besvär över auktion som hålls av överexekutor.
Besvärsinlaga bör alltså inkomma till överexekutor inom tre veckor från
försälj ningsdagen. Samma besvär stid bör gälla vare sig försäljningen sker

115

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

på auktion eller under hand. Jag föreslår att bestämmelser i ämnet införs
i 213 § 2 mom. UL i enlighet med vad beredningen har föreslagit.

Beredningen anser att själva förordnandet om separat försäljning inte bör
kunna överklagas särskilt. De skäl som beredningen har anfört för denna
ståndpunkt anser jag bärkraftiga och jag ansluter mig därför till beredningens
förslag på denna punkt. I sammanhanget bör erinras om att de föreslagna
bestämmelserna i 100 a § UL ger den enskilde rättsägaren ganska
effektiv möjlighet att vid sammanträdet motverka tillbehör sförsäljning om
han så vill. Motsätter han sig sådan försäljning, får överexekutor nämligen
förordna därom bara om synnerliga skäl föreligger.

I enlighet med vad jag nu har anfört föreslår jag att i UL upptas de två
nya paragraferna 100 a och 100 b och vidare att ändringar genomförs i
101, 106, 113 och 213 §§. Som kommer att framgå av specialmotiveringen
föranleder förslaget vissa följdändringar i andra bestämmelser.

Ägarens befogenheter beträffande utmätt fast egendom m. m.

Det exekutiva förfarandet beträffande fastighet avser i princip allt som
hör till den fasta egendomen när exekutionen inleds. Att fastigheten och allt
vad som hör till den tas i anspråk för borgenärernas räkning, hindrar emellertid
inte att fastighetsägaren har kvar åtskilliga befogenheter beträffande
fastigheten. Det är från både praktisk och principiell synpunkt viktigt att
gränserna för dessa befogenheter är så klart fastställda som möjligt.

I UL finns f. n. inte några direkta bestämmelser om hur ägaren får utnyttja
fastighet som har utmätts. Lagen förutsätter emellertid att ägaren
får sitta kvar på fastigheten och sköta dess förvaltning. Allmänt anses att
ägaren får tillgodogöra sig »normal avkastning» men att han inte får vidta
åtgärder till förfång för borgenärerna. Detta har setts som en följd
framför allt av bestämmelserna i 81 § 2 mom. UL om det s. k. större sysslomannaskapet.
Ett sådant sysslomannaskap skall nämligen på begäran av
borgenären anordnas av överexekutor, om fara föreligger för att fastigheten
»av ägaren genom vanvård eller annorledes i större mån försämras». Det
är dock i övrigt något ovisst var de närmare gränserna skall anses gå för
ägarens befogenheter beträffande utmätt fastighet.

Den nya lagen om vad som är fast egendom medför att en stor grupp lätt
flyttbara föremål blir industritillbehör och alltså kommer att höra till den
fasta egendomen. Detta förhållande gör att olägenheterna av att inte klart
veta vilka befogenheter fastighetsägaren har vid förvaltningen av fastigheten
blir större. Det är därför angeläget att gränserna såvitt möjligt klarläggs
genom lagregler. Beredningens förslag upptar sådana regler.

Till en början föreslår beredningen att det i en ny paragraf i UL, betecknad
80 a §, föreskrivs att en fastighetsägare inte får minska ut -

116

Iiungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

mätt fastighets värde genom att avyttra tillbehör eller genom att, annat än
för husbehov, avverka skog, bedriva grus- eller stentäkt eller på annat sätt
utnyttja fastighetens naturtillgångar eller i övrigt förändra denna. Andra
åtgärder än de som särskilt nämns skall i princip vara tillåtna, när de
innebär att fastighetsägaren tillgodogör sig normal avkastning av fastigheten.
I paragrafen tar beredningen också upp bestämmelse att överexekutor
på begäran får medge undantag från de nämnda inskränkningarna i fastighetsägarens
befogenheter.

Bestämmelsen att fastighetsägaren inte får minska fastighetens värde
genom att avyttra dess tillbehör har godtagits eller lämnats utan erinran av
remissinstanserna. Även jag biträder beredningens förslag i denna del.

I fråga om den närmare innebörden av bestämmelsen har beredningen
menat, att förbudet att överlåta tillbehör inte får anses hindra en fastighetsägare
att byta förslitna tillbehör mot nya, om fastighetens värde inte
minskas genom utbytet. Mot denna ståndpunkt har JK ställt sig kritisk och
framhållit att det är en synnerligen vittgående befogenhet att ändra fastigheten
som beredningen vill ge fastighetsägaren. JK påpekar, att om
beredningens mening godtas, lagligheten av ett utbyte kommer att bli beroende
av värdena på de föremål som byts ut mot varandra och därmed av
en ekonomisk bedömning som blir mer eller mindre subjektiv.

I likhet med beredningen anser jag att det inte bör vara uteslutet fölen
fastighetsägare att byta ut tillbehör, om detta är nödvändigt för ett
ändamålsenligt brukande av fastigheten och det ur ekonomisk synvinkel
framstår som försvarligt. En sådan möjlighet är av betydelse främst med
hänsyn till att en fastighetsexekution ofta drar ut på tiden och att den
inte alltid leder till försäljning av fastigheten. Jag vill emellertid med
hänsyn till vad som har anförts under remissbehandlingen uttala att ett
utbyte regelmässigt måste förutsätta, att överexekutor ger sådant tillstånd
som avses i 2 mom. av den föreslagna 80 a § UL. Jag vill framhålla, att
tillstånd bör kunna utverkas snabbt om utmätningsgäldenären hos överexekutor
preciserar vilket tillbehör han vill avyttra samt pris och andra
villkor i fråga om det föremål som skall ersätta tillbehöret. Utan tillstånd
bör fastighetsägaren kunna överlåta bara sådana föremål som är utslitna
eller av annan anledning har så ringa värde att överlåtelsen uppenbarligen
saknar betydelse för utmätningsborgenärens rätt. Denna innebörd av bestämmelsen
anser jag inte behöva medföra någon ändring i den av beredningen
föreslagna lagtexten.

Genom regeln att fastighetsägaren —- utöver husbehov — inte får ta fastighetens
naturtillgångar i anspråk genom skogsavverkning m. m. vill beredningen
hindra sådana åtgärder från fastighetsägarens sida som är ägnade
att reducera fastighetens kapitalvärde till skada för borgenärerna.
Regeln måste, som beredningen också framhåller, i vissa avseenden anses
utgöra en skärpning i förhållande till gällande rätt. T. ex. torde det f. n.

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967 117

vara så, att avverkning av skog även för annat än husbehov är tillåten, om
avverkningen ligger inom ramen för vad som kan bedömas vara ett normalt
utnyttjande av fastigheten. Den föreslagna regeln har i allmänhet
godtagits under remissbehandlingen. Några remissinstanser har dock ansett,
att fastighetsägaren lika litet som f. n. bör hindras att tillgodogöra
sig normal avkastning av fastigheten, även om den härrör ur skogsavverkning
e. 1.

Om en fastighets naturtillgångar utnyttjas under en exekution, medför
detta alltid risker för intrång i borgenärernas rätt. Ä andra sidan kan ett
förbud mot sådant utnyttjande medföra svårigheter för fastighetsägaren,
om han därigenom avskärs från möjligheterna att bruka fastigheten på ett
normalt sätt under ett utdraget exekutivt förfarande och från möjligheterna
att genom sådant brukande skaffa medel för frivillig betalning. Enligt
min mening innebär den ordning som föreslås av beredningen en rimlig
avvägning. Den omfattar sålunda dels ett förbud för fastighetsägaren att
minska egendomens värde genom att ta dess naturtillgångar i anspråk annat
än för husbehov, dels en möjlighet för honom att genom hänvändelse
till överexekutor utverka undantag från förbudet. Jag biträder beredningens
förslag i denna del. Jag vill i sammanhanget erinra om att förbudet
ej avses inbegripa bärgandet av mogen skörd.

Överexekutors befogenhet atl medge undantag från förbuden att förändra
eu fastighet genom överlåtelse av tillbehör m. m. måste utnyttjas med varsamhet,
så att exekutionssökandens eller övriga borgenärers intressen
inte åsidosätts. Härutöver kan närmare riktlinjer för överexekutors bedömanden
i detta avseende svårligen anges. Överexekutor får bedöma en
framställning om undantag med hänsyn till omständigheterna i det enskilda
fallet.

Beredningen har vidare föreslagit ändring av bestämmelserna i 81 §
2 mom. UL om förutsättningarna för att anordna det s. k. större sysslomannaskapet.
Enligt beredningen bör överexekutor på begäran av exekulionssökanden
kunna förordna syssloman, om det är fara att ägaren vanvårdar
fastigheten eller förfogar över den i strid mot vad som sägs i den
föreslagna 80 a § UL eller att egendomen försämras på annat sätt. Jag
kan ansluta mig till förslaget med en jämkning. I likhet med hovrätten
för Västra Sverige anser jag att det inte finns anledning att uppge det nu
gällande kravet att försämring av viss styrka (»i större mån») skall föreligga
för att sysslomannaskap skall kunna anordnas,

De nu berörda förslagen i fråga om 80 a § och 81 § kan få betydelse också
för den som har nyttjanderätt till utmätt fastighet. De förbud mot skogsavverkning
m. m. som föreslås i 80 a § UL riktar sig visserligen i första
hand mot fastighetsägaren men avser också innehavare av nyttjanderätt
(t. ex. en avverkningsrätt) som har upplåtits efter det att exekution i fastigheten
har inletts. Om sådan nyttjanderättshavare vidtar åtgärder i strid

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

mot förbud, kan sysslomannaskap enligt 81 § 2 mom. UL komma i fråga.
För innehavare av nyttjanderätt, som har upplåtits före exekutionen blir
däremot ställningen under det exekutiva förfarandet en annan. Om innehavaren
av sådan nyttjanderätt har bättre rätt än exekutionssökanden, skall
nyttjanderätten regelmässigt stå kvar i fastigheten, även om denna säljs
exekutivt (jfr 123 § UL). Hans ställning bör vara densamma under exekutionstiden
som dessförinnan. Om nyttjanderättshavaren däremot har sämre
rätt än exekutionssökanden och utövningen av nyttj anderätten innebär
att fastigheten försämras i större mån, bör ett sysslomannaförordnande
kunna komma till stånd, även om nyttj and er ätten inte utövas på annat
sätt under exekutionen än dessförinnan. Jag delar beredningens uppfattning,
att ett sådant betraktelsesätt är förenligt med lagtexten i 81 § 2 mom.
UL. Jag vill f. ö. instämma i vad en remissinstans anfört angående möjligheten
att i situationer som nu har berörts använda bestämmelsen om det
s. k. mindre sysslomannaskapet i 81 § 1 mom. UL, som endast innefattar
ett förordnande att avrad, hyra och ränta skall omhändertas av syssloman.

Beredningen har slutligen övervägt vilka ytterligare åtgärder som fordras
för att säkerställa att vad som hör till utmätt fastighet inte skingras.
Beredningen har i det avseendet föreslagit (80 a § 3 inom. UL) att överexekutor,
när det finnes påkallat, på begäran av utmätningssökanden skall
kunna förordna afl utmätningsman skall ta vård om tillbehör till fastigheten.
Med hänsyn till att det ibland kan vara olämpligt att avvakta ett
sådant förordnande får utmätningsman enligt beredningens förslag befogenhet
att, när saken är brådskande, som interimistisk åtgärd omedelbart
ta vård om tillbehör. Anmälan om åtgärden skall enligt förslaget genast
göras hos överexekutor, som prövar om åtgärden skall bestå.

Det är tydligt att den vidgning av tillbehörskretsen som nu är förestående
medför behov av regler av det slag som beredningen har förordat i 80 a §
3 mom. I tillbehörskretsen kan i betydligt större utsträckning än nu ingå
föremål, som en illojal fastighetsägare lätt kan föra från den utmätta fastigheten.
Jag finner beredningens förslag ändamålsenligt och kan därför
ansluta mig till detta. Liksom beredningen anser jag att kostnaderna för
vården skall förskjutas av utmätningssökanden, om utmätningsmannen
begär det. En sådan ordning gäller redan enligt 60 a § UL i fråga om lös
egendom. Om utmätningssökanden inte vill förskjuta kostnaderna, bör frågan
om vården anses förfallen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

119

Utredning om fastighetstillbehör och tvist därom

Som jag har nämnt i det föregående anses utmätning och efterföljande fastighetsförsäljning
i princip inbegripa allt som från rättslig synpunkt utgör
fast egendom. De exekutiva myndigheterna har dock inte att träffa något
avgörande om visst eller vissa föremål är att anse som fastighetstillbehör
eller inte.

Med nuvarande tillbehörsbegrepp uppkommer inte några större olägenheter
av att det vid exekutionen lämnas öppet vilka tillbehör som åtföljer
fastigheten. Den nya lagen om vad som är fast egendom förändrar emellertid
läget. Lagens vida tillbehörskrets och relativt komplicerade regler om
verkan av äganderättsförbehåll beträffande tillbehör gör det önskvärt att
man inom det exekutiva förfarandets ram vinner större klarhet om vilken
egendom som hör till en utmätt fastighet.

Det är tydligt att regler, som är ägnade att klargöra vilka tillbehör som
åtföljer en utmätt fastighet, i första hand måste ta sikte på någon form
av utredning om befintliga tillbehör. Liksom beredningen anser jag därför
att bestämmelser om sådan utredning bör införas i UL.

Föreskrifter om utredning beträffande tillbehör bör enligt beredningens
förslag införas dels i 79 § UL, som nu innehåller bestämmelser om utmätningsmans
beskrivning och värdering av utmätt fastighet, dels i 119 § UL,
som f. n. anger vissa åtgärder som skall vidtas från auktionsförrättarens
sida, innan fastigheten utropas på auktion.

De nuvarande bestämmelserna i 79 § UL bör enligt beredningen kompletteras
med föreskrifter att utmätningsmannen, i den mån det anses behövligt,
i sin beskrivning över utmätt fastighet särskilt skall ange vilka tillbehör
som åtföljer denna och att han skall avkräva gäldenären sådana
handlingar som tjänar till upplysning om tillbehören. När anledning förekommer
därtill, skall han också på annat sätt söka utröna vad som hör till
fastigheten. Detta förslag har allmänt godtagits eller lämnats utan erinran
under remissbehandlingen,. Från exekutionshåll har emellertid betonats att
regler av denna art ställer utmätningsmännen inför krävande uppgifter.

Sådana bestämmelser som beredningen vill införa i 79 § förefaller mig
vara en nödvändig konsekvens av de nya tillbehörsreglerna i lagen om vad
som är fast egendom. Det måste anses påkallat att en viss tillbehörsutredning
företas redan i inledningsskedet av en fastighetsexekution så att den kan
ligga till grund för den beskrivning som utmätningsmannen upprättar och
som i viss utsträckning utgör grundval för det fortsatta förfarandet. Jag
kan alltså ansluta mig till beredningens förslag i den delen. Med anledning
av de farhågor för ett betydande merarbete som har uttryckts under remissbehandlingen
vill jag betona att de föreslagna bestämmelserna inte
ålägger utmätningsmannen att i beskrivningen ta upp fastighetens samtliga
tillbehör. De torde därför inte förutsätta någon särskilt krävande utredning

120

Kungl. Muj. ts proposition nr 16 år 1.967

i normala fall. Beskrivningens ändamål är i första hand alt ge ledning för
framtida spekulanter på fastigheten. Den behöver därför avse bara sådana
tillbehör som är av särskild betydelse för fastighetens värde och som det
finns speciella skäl att uppmärksamma. Utredningen bör hållas inom rimliga
gränser. Jag vill framhålla att det här delvis är fråga om att lagfästa
vad som nu gäller. Redan f. n. tar utmätningsmännen nämligen regelmässigt
upp viktigare fastighetstillbeliör i sin beskrivning.

Jag nämnde nyss att utmätningsmannens beskrivning i viss utsträckning
utgör grundval för det fortsatta förfarandet. I allmänhet hämtas t. ex.
uppgifterna i kungörelsen om fastighetsauktion ur beskrivningen (jfr
101 § UL). Beskrivningen skall också läsas upp vid auktionen (jfr 99 och
106 §§ UL). Emellertid kan en viss komplettering av beskrivningen behövas
ibland.. Beredningen vill därför göra ett tillägg till 119 § UL. Detta innebär
att auktionsförrättaren i den mån det anses erforderligt skall ange vilka
tillbehör som åtföljer fastigheten enligt utmätningsmannens beskrivning
eller andra tillgängliga upplysningar. Ytterligare skall anmärkas ifall tvist
råder om tillbehör. Det är avsett att auktionsförrättarens tillkännagivanden
i praktiken skall kunna ske i anslutning till att han läser upp beskrivningen.
Vid behov kan då göras tillägg till eller undantag från beskrivningens tillbehörsförteckning.
Anser auktionsförrättaren att beskrivningen är riktig
och tillräckligt detaljerad, kan han nöja sig med en hänvisning till den.

Jag ansluter mig till förslaget att ett tillägg görs till 119 § i syfte att
säkerställa att besked i fråga om tillbehören lämnas vid auktionen, när det
behövs. Med hänsyn särskilt till det ändringsförslag beträffande 132 § som
jag strax skall beröra, är det viktigt att beskedet föregås av noggranna överväganden
och att dess innebörd antecknas i protokollet. Enligt sakens natur
kan det inte komma i fråga att kräva någon uttömmande redogörelse för
en fastighets tillbehör. Tillägg till beskrivningen torde komma i fråga huvudsakligen
när auktionsförrättaren anser att tillbehörets omnämnande
är ägnat att påverka försäljningsresultatet eller minska riskerna för framtida
tvister.

Korrigeringen av utmätningsmannens beskrivning kan föranledas av
att tredje man visas vara ägare till föremål, som har tagits upp i utmätningsmannens
förteckning eller som på annat sätt framstår som tillbehör
till fastigheten. Tredje man hör självfallet kunna vända sig till överexekutor
med begäran att få föremålet undantaget från försäljningen av fastigheten.
Kan han då styrka, att han har sådan rätt till föremålet att det inte
kan anses höra till fastigheten, bör hans framställning bifallas och överexekutor
vid auktionen ange att föremålet inte följer med fastigheten vid
försäljningen. Finner överexekutor däremot att tredje man saknar skäl för
sin begäran, bör denna avvisas. Inte sällan torde läget emellertid bli det,
att tredje man visserligen inte kan styrka sin rätt men ändå visar sådana
skäl att hans framställning inte framstår såsom ogrundad. Beredningen

Kungl. Maj.ts proposition nr 16 år 1967

121

har med tanke på sådana situationer föreslagit (100 c § UL) att överexekutor
skall hänvisa honom att inom en månad väcka talan vid domstol vid äventyr
att han förlorar sin talan mot utmätningssökanden. Förutsättningen
för sådan hänvisning är att tredje man inte genast kan styrka sitt påstående
om att han äger föremål som framstår som fastighetstillbehör men väl
visar sannolika skäl för sitt påstående. I beredningens förslag, som har utformats
i nära överensstämmelse med 69 § UL, anges vidare att det står
utmätningssökanden fritt att själv väcka talan mot tredje man.

Remissinstanserna har allmänt lämnat detta förslag utan erinran. Det
är bara JK som sätter i fråga om inte regleringen av tredje mans rättsliga
ställning bör anstå t. v.

Det kan inte bestridas, att — som JK åberopar — det råder viss oklarhet
beträffande tredje mans rättsliga ställning när egendom som tillhör honom
dras in i fastighetsutmätning. Beredningen bär också förklarat att den under
sitt fortsatta arbete torde få anledning att ta upp frågan om skyddet för
tredje mans rätt vid utmätning. Enligt min mening utgör emellertid den
föreslagna bestämmelsen i 100 c § 1 mom. UL ett så värdefullt komplement
till de förut behandlade reglerna angående utredning om utmätt fastighets
tillbehör, att det skulle framstå som en brist om man t. v. lämnade oreglerat
vad som skall gälla i den aktuella situationen. Det synes mig också naturligt
att anknyta till vad som enligt 69 § gäller i motsvarande fall vid utmätning
av lös egendom. Jag biträder alltså beredningens förslag i denna del.

Under remissbehandlingen har dessutom förts fram tanken att också
gäldenären borde kunna utverka överexekutors hänvisning att väcka talan
vid domstol. En sådan ordning skulle dock avvika från vad som gäller beträffande
lös egendom, och jag anser det inte vara skäl att förorda något sådant.
Jag vill i sammanhanget erinra om att gäldenären har goda möjligheter
att bevaka att föremål, som enligt hans mening ej är fastighetstillbehör,
inte oriktigt dras in i exekutionen. Hans medverkan är sålunda förutsatt
när utmätningsmannen upprättar beskrivning enligt 79 § UL. Om utmätningsmannen
i det sammanhanget tar upp ett föremål som tillbehör,
kan gäldenären om han har annan mening ta upp saken med överexekutor.
Han kan slutligen också överklaga försäljningen.

Jag delar beredningens uppfattning, att när tredje man har hänvisats att
stämma till domstol separat försäljning av det omtvistade tillbehöret inte bör
ske förrän tvisten har prövats av rätten eller tiden för talans väckande har
gått ut. Vidare anser jag i likhet med beredningen, att försäljningen av fastigheten
bör anstå, om det råder sådan tvist om tillbehör och tvistens utgång
är av väsentlig betydelse för fastighetens värde. Mot beredningens förslag i
dessa delar har jag alltså inte något att erinra. Den förordade ordningen
innebär att om tvisten om tillbehöret inte kan antas inverka på priset i väsentlig
mån, fastigheten får säljas under tillkännagivande av den pågående
tvisten (119 § 1 mom. sista punkten). Vem som slutligen får tillbehöret blir

122 Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

därefter i praktiken en sak mellan inroparen och tredje man. Det bör tillläggas
att om auktionsförrättaren har missbedömt vilken betydelse tvisten
får för buden på fastigheten, detta kan repareras genom den rätt att vägra
godta inrop som jag enligt det följande vill föreslå att auktionsförrättare
skall få.

Fråga uppkommer vidare vad som skall gälla, om tvist om tillbehör bedöms
bli av väsentlig betydelse för priset på fastigheten. Beredningen har i
det avseendet föreslagit, att man under särskilda förutsättningar skall få
sälja fastigheten med undantag för ett omtvistat tillbehör (100 c § 2 mom.
UL). Beredningens förslag innebär vidare, att om tillbehöret därefter befinns
höra till fastigheten, det vid behov får säljas separat, varefter köpeskillingen
fördelas enligt särskilda regler mellan rättsägare i fastigheten.
Beredningen framhåller att metoden att sälja fastigheten med undantag för
visst tillbehör kan vålla komplikationer. Det kan sålunda inträffa, att undantaget
medför att det för auktionen bestämda lägsta budet inte uppnås
med påföljd att försäljning inte kommer till stånd. Beredningen framhåller
vidare, att — om fastigheten säljs och köpeskillingen inte täcker samtliga
inteckningar — det inträder ett svävande tillstånd beträffande sådana inteckningar
som har blivit nödlidande men kanske kommer att få likvid vid
en senare försäljning av tillbehöret. Detta sägs kunna medföra missförstånd
och andra olägenheter. Beredningen anser de nämnda förhållandena föranleda
att förfarandet bör få användas bara om det kan ske utan olägenhet för
rättsägare till fastigheten.

Enligt min mening skulle det bli mycket svårt för auktionsförrättaren
att överblicka om en försäljning av aktuellt slag för med sig sådana olägenheter
för rättsägare som beredningen har nämnt. Med all sannolikhet skulle
förfarandet — som också har påpekats under remissbehandlingen — i
praktiken komma till användning bara i fall när tillbehörets värde är så
obetydligt att det kan bedömas vara utan eller av ringa betydelse för eventuella
spekulanter på fastigheten. Med en sådan tillämpning skulle den förordade
metoden emellertid knappast fylla någon funktion vid sidan av den
nyss behandlade regeln, att fastigheten inte får säljas, om tvistens utgång
är av väsentlig betydelse för fastighetens värde. En nackdel är vidare att
metoden förutsätter speciella regler om fördelningen av köpeskillingen för
tillbehör som säljs senare än fastigheten.

Med hänsyn till vad jag nu har anfört vill jag inte föreslå en ordning
som öppnar möjlighet att sälja fastighet med undantag för omtvistat tillbehör.
Detta innebär att när tvist om tillbehör bedöms bli av väsentlig betydelse
för fastighetens värde, man alltid får vänta med fastighetsauktionen
tills tvisten har prövats eller tiden för talans väckande har gått ut.

Jag förordar sålunda att beredningens förslag i 100 c § 2 mom. UL genomförs
med den modifikationen att den föreslagna möjligheten att vid
fastighetsförsäljning undanta omtvistat tillbehör får utgå.

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

123

Den utredning om en utmätt fastighets tillbehör som de exekutiva myndigheterna
åläggs genom de bestämmelser som jag föreslår är, som jag förut
har framhållit, inte avsedd att resultera i en fullständig redogörelse för fastighetens
alla tillbehör. Vid en fastighetsauktion kommer därför regelmässigt
bara en del av fastighetens tillbehör att omnämnas uttryckligen.
Men även övriga föremål som enligt lag har karaktären av fastighetstillbehör
måste uppenbarligen anses ingå i försäljningen. Beredningen har föreslagit
att i 132 § 2 mom. UL tas in en uttrycklig föreskrift härom. Jag ansluter
mig till beredningens förslag i den delen.

För att förfarandet skall få önskvärd fasthet har beredningen ytterligare
föreslagit, att föremål som vid fastighetsauktion särskilt har angelts som
tillbehör skall anses inbegripet i försäljningen, även om det inte rätteligen
var tillbehör till fastigheten. Förslaget har i allmänhet godtagits eller lämnats
utan erinran av remissinstanserna. Några remissinstanser invänder
dock att en sådan bestämmelse åsidosätter tredje mans intressen på ett inte
godtagbart sätt.

För min del vill jag framhålla att starka skäl talar för en bestämmelse av
föreslagen innebörd. Den som ropar in en fastighet på auktion bör kunna
förlita sig på att uttryckliga besked i tillbehörsfrågan inte rubbas efter det
att auktionen har vunnit laga kraft. Dolda riskmoment för inroparna skulle
otvivelaktigt verka oförmånligt på aulctionspriserna. Det skulle också från
allmänna synpunkter vara uppenbart otillfredsställande, om en inropare
i god tro kanske lång tid efter auktionen skulle kunna frånvinnas ett föremål
som auktionsförrättaren uttryckligen har angett ingå i köpet.

Mot den aktuella bestämmelsen talar att en rätt, som gäldenären eller
tredje man i själva verket har, kan gå förlorad. Betänkligheterna mot en
sådan ordning kan dock vika i den mån gäldenären eller tredje man har
godtagbara möjligheter att skydda sig genom att bevaka sin rätt medan
tid är. Detta får anses vara förhållandet i förevarande avseende. Bakom ett
omnämnande av ett föremål som tillbehör vid en auktion skall ju ligga en
utredning som visar att föremålet hör till fastigheten. Under tiden från utmätningen
och fram till auktionen har rättsägare till fastigheten och tredje
man möjligheter att hävda sina intressen. Visar de att viss egendom inte är
tillbehör till fastigheten utan lös egendom, skall detta beaktas av de exekutiva
myndigheterna. Därtill kommer att en förutsättning för att ett föremål
enligt den förordade bestämmelsen skall anses ingå i en fastighetsförsäljning
är, att försäljningen har vunnit laga kraft. Anförs besvär mot försäljningen
och gör klaganden — gäldenären eller tredje man — gällande att ett
föremål som vid auktionen har angetts som tillbehör i själva verket är lös
egendom, skall vid överprövningen iakttas att huvudregeln är att i försäljningen
bara ingår egendom som enligt lag åtföljer fastigheten. Möjlighet att
skydda sig mot rättsförlust saknas emellertid för sådan tredje man som inte
har kännedom om att fastighetsutmätning har förekommit. Det kan lcnap -

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

past hävdas, att kungörelsen om auktionen skall presumeras bli eller böra bli
uppmärksammad av tredje man, vars mellanhavande med gäldenären avser
lös egendom (t. ex. försäljning av maskin under äganderättsförbehåll). Risker
av sådan art bör dock inte överskattas. De torde nämligen uppkomma
bara om gäldenären illojalt förtiger tredje mans rätt och denna inte heller
på annat sätt blir känd i de sammanhang som avses i 79, 102 och 106 §§.
Jag anser inte risker av nämnd art ha sådan betydelse i praktiken att de
uppväger de skäl som talar för beredningens förslag. Jag vill tillägga, att
beredningens synpunkter på frågan i vad mån tredje man efter fastighetsförsäljningen
kan vända sig mot köparen (bet. s. 79—80) inte föranleder
några invändningar från min sida.

I enlighet med de överväganden, som nu har angetts, ansluter jag mig
till beredningens förslag i 132 § 2 mom. UL.

Besvär över auktion kan leda till att det fastslås att visst föremål inte
utgör tillbehör och alltså inte omfattas av försäljningen. Frågan i vad mån
detta bör föranleda att auktionen undanröjs kan inte besvaras generellt
utan får bedömas med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet.
Jag anser att denna fråga bör överlämnas till rättstillämpningen. Beredningen
har i betänkandet (s, 77) gjort vissa uttalanden som bör kunna
vara vägledande för praxis.

Vägran att godkänna inrop av fast egendom

I det föregående har jag föreslagit bestämmelser om separat försäljning
av fastighet stillbehör. Sådan försäljning skall enligt förslaget kunna ske
på auktion eller under band. I övrigt föreslår jag f. n. inte någon ändring i
sättet för försäljning av fastighet. Sådan skall alltså även i fortsättningen
kunna säljas endast på auktion.

Gällande regler för exekutiv fastighetsauktion innebär bl. a., att auktionsförrättaren
i princip är skyldig att godta det högsta pris som bjuds, om detta
överstiger lägsta budet (126 § UL). Någon prövning av slutbudets skälighet
får inte äga rum. Mot gällande ordning kan framför allt anmärkas, att
man riskerar att en utmätt fastighet säljs till pris som påtagligt understiger
dess verkliga värde. Visserligen kan det fastställda lägsta budet komma
att utgöra ett faktiskt binder mot att fastigheten slumpas bort. Lägsta budet
fastställs emellertid utan hänsyn till fastighetens värde (113 och 116 §§
UL). Någon garanti mot försäljning till alltför lågt pris kan bestämmelserna
om lägsta budet därför inte erbjuda. Beredningen uttalar att det då och dä
inträffar att fastigheter säljs exekutivt till underpris. Detta har bekräftats
av många remissinstanser.

I ett tidigare avsnitt har jag framhållit det angelägna i att få bestämmelser
som motverkar att utmätt egendom avyttras till uppenbart underpris.
Detta finner jag vara av särskild betydelse när det gäller fast egendom;

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

125

som ju ofta utgör ett särskilt riktigt förmögenhetsobjekt. Enbart det förhållandet
att det förekommer att utmätt fast egendom blir såld till underpris
är enligt min mening tillräckligt skäl för att genomföra en reform, även om
den — med hänsyn till att en samlad översyn av försäljningsreglerna är
förestående — i viss mån måste få karaktären av ett provisorium.

Beredningens förslag i förevarande del innebär, att inrop på exekutiv auktion
av fastighet inte får godtas, om auktionsförrättaren finner sannolikt
att avsevärt bättre vederlag kan uppnås. När flera gemensamt intecknade
fastigheter utropas på samma auktion, skall enligt förslaget frågan, om anbud
bör avvisas, emellertid prövas med hänsyn till det vederlag som sammanlagt
har bjudits för fastigheterna. De föreslagna bestämmelserna har
beredningen tagit in i ett nytt 2 mom. i 126 § UL.

Den utformning beredningen har gett bestämmelserna har godtagits eller
lämnats utan erinran av flertalet remissinstanser. Under remissbehandlingen
har emellertid också anförts kritik i vissa avseenden.

Enligt beredningens förslag får auktionsförrättaren befogenhet att efter
omständigheterna pröva ett buds skälighet. Ett par remissinstanser menar
att reglerna därigenom blir alltför obestämda och förordar att inrop får
avvisas bara om inropssumman understiger ett visst belopp, som bestäms
i relation till det värde som utmätningsman har åsatt fastigheten. Enligt
min mening är det inte lämpligt att låta det av utmätningsmannen satta
värdet vara direkt avgörande för frågan, om ett inrop skall godtas eller inte.
Utmätningsmannens värdering kan nämligen vara missvisande. Betydelsefulla
tillbehör kan efter värderingen ha frångått fastigheten, t. ex. genom
att de har sålts för sig. Det kan också tänkas att egendom, som inte har inräknats
i värdet, efteråt konstateras utgöra tillbehör till fastigheten. Även
av andra orsaker kan utmätningsmannens värdering slå fel. Det nu sagda
hör dock inte hindra att auktionsförrättaren tar utmätningsmannens värde
som utgångspunkt, när han vid en diskretionär prövning bedömer om ett
bud skall godtas eller inte.

Från något håll har hävdats att auktionsförrättaren bör ha möjlighet men
inte skyldighet att avvisa inrop. En sådan ordning torde dock i praktiken
knappast medföra någon saklig skillnad i förhållande till beredningens för-,
slag. Auktionsförrättaren är ju även med detta förslag tämligen obunden i
sin prövning. Jag anser mig därför inte ha anledning att frångå beredningens
förslag att auktionsförrättaren skall avvisa ett inrop, om han finner det
sannolikt att avsevärt bättre vederlag kan uppnås för fastigheten.

Några remissinstanser anser att bestämmelserna kan få otillfredsställande
konsekvenser för rättsägare till den fastighet som skall säljas. Tydligt
är att fordringsägare, som har rätt till betalning ur en fastighet och som
vid exekutiv auktion på denna får sina fordringar täckta genom ett inrop,
kan finna det otillfredsställande, om inropet avvisas. Jag vill emellertid
betona, att bestämmelserna inte är avsedda att tillämpas i annat fall än

126

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

när man kan räkna med att inropssumman vid nytt utrop skulle bli avsevärt
högre. Fordringsägare, vilkas fordringar täcks av det avvisade inropet,
torde därför knappast löpa någon risk att deras fordringar inte skulle
bli täckta också vid ett nytt försäljningsförsök. För fordringsägare som
inte har fått sina fordringar täckta genom ett inrop kan det uppenbarligen
inte sägas vara till nackdel om inropet avvisas och nytt försälj ningsförsök
görs.

Jag vill i sammanhanget påpeka att rättsägarnas uppfattning i frågan
om inrop skall godtas eller inte bör kunna tjäna till ledning för auktionsförrättarens
avgörande. Auktionsförrättaren är oförhindrad att i tveksamma
fall överlägga med rättsägare, som är närvarande vid auktionen.

Under remissbehandlingen har från något håll gjorts gällande att reglerna,
som ger auktionsförrättare befogenhet att vägra godta inrop, kan
komma att medföra olägenheter genom att rättsägare får svårt att överblicka
konsekvensen av avgivna bud. Jag anser inte att denna uppfattning
bör vara vägledande för lagstiftningen. Så länge budgivningen vid en
auktion pågår har ju varje rättsägare att utgå från att slutbudet kan komma
att godtas. Det förhållandet att ett slutbud ev. kommer att avvisas bör
inte påverka hans bedömning av vad ett avgivet bud har för följder för
hans del.

Fn olägenhet av de föreslagna bestämmelserna är att de måste medföra
att förfarandet drar ut på tiden. Självfallet är det önskvärt att tidsutdrakten
inte ökas utöver vad som är påkallat för att syftet med avvisningen
av inrop skall kunna uppnås. Jag vill framhålla att avsikten med bestämmelserna
inte är att det skall göras mångfaldiga försälj ningsförsök. Om
inrop avvisas och ny auktion utsätts, får — som beredningen påpekar —
inrop på den senare auktionen i allmänhet godtas, även om inropssumman
inte nämnvärt skiljer sig från den tidigare. Sannolikheten för att
man skall kunna uppnå avsevärt högre vederlag måste då ofta anses vara
så ringa att den får lämnas ur räkningen. I detta sammanhang bör vidare
nämnas att någon ändring inte föreslås i den ordning som gäller enligt
128 § UL och som innebär att utmätning i allmänhet går åter om fastigheten
inte blir såld vid en andra auktion. Detta bör mana till försiktighet
vid prövningen om ett inköp skall avvisas.

Av vad jag nu har anfört framgår att jag i allt väsentligt anser mig kunna
godta beredningens bedömningar i denna del.

Liksom beredningen anser jag att en särregel behövs för det fallet att
gemensamt intecknade fastigheter utropas på samma auktion. Om huvudregeln
tillämpades i sådant fall skulle reglerna om fördelning av ansvaret
för gemensamma inteckningar och om fördelning av gemensam köpeskilling
för samintecknade fastigheter kunna sättas ur spel (jfr 121 § UL och 32 §
IF). Jag återkommer senare till dessa regler.

De föreslagna bestämmelserna i 126 § 2 mom. föranleder vissa följdändringar
i 113, 116 och 119 §§ UL.

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

127

Fördelningen av köpeskilling för gemensamt intecknade fastigheter

I 121 § 2 mom. UL regleras hur man skall fördela gemensam köpeskilling
för samintecknade fastigheter, när de — efter att vid auktion ha ropats
ut var för sig — säljs efter gemensamt utrop. Som beredningen framhåller
kan bestämmelserna medföra otillfredsställande resultat. Detta gäller
framför allt när vid särutropet av fastigheterna bud avges för någon eller
några av dem men inte för alla. Om något bud inte har avgetts på en fastighet,
får denna nämligen inte någon del i den första fördelningen av
den gemensamma köpeskillingen, eftersom denna fördelning skall ske
med utgångspunkt från vad som har bjudits för fastigheterna vid särutropen.
Fastigheten får då bara tillgodoräknas andel i det belopp varmed
den gemensamma köpeskillingen överstiger vad som sammanlagt har bjudits
vid särutropen. Detta kan medföra att de som har särintressen i fastigheten
blir utan betalning. En liknande situation kan uppstå, om det
vid särutropen för någon eller några av de samintecknade fastigheterna
har avgetts bud som ligger långt under det verkliga värdet, medan buden
för övriga fastigheter bättre svarar mot värdet.

I viss mån kan de som har intressen att bevaka i samintecknade fastigheter
förebygga otillfredsställande resultat av det slag som jag nyss har
antytt. De kan redan vid särutropen av fastigheterna tillse att bud avges,
som är avpassade så, att deras intressen skyddas. Även om olägenheterna
av gällande regler därför i praktiken inte behöver bli så framträdande,
är det motiverat med en reform.

I och för sig kan göras gällande att en mer genomgripande översyn bör
anstå i avvaktan på den vidare behandlingen av det förslag till jordabalk
som nu har remitterats till lagrådet. Emellertid gör den aktuella vidgningen
av industritillbehörskretsen det nödvändigt att redan nu genomföra en
viss jämkning av dessa bestämmelser. När alltså en ändring av bestämmelserna
ändå måste ske, kan det vara lämpligt att se över dem i sin helhet.
Jag vill dock understryka, att en förnyad översyn av de ifrågavarande bestämmelserna
behövs, om de regler om gemensamma inteckningar som finns
i jordabalksförslaget genomförs.

Beredningens ändringsförslag innebär, att de samintecknade fastigheternas
taxeringsvärden för nästföregående år i första hand skall utgöra
jämförelsetal vid fördelning av gemensam köpeskilling för dem. Saknas
sådant värde för någon av dem, skall i stället de värden som utmätningsmannen
enligt 79 § har satt på fastigheterna ligga till grund för fördelningen.
Vidare innehåller förslaget, att en fastighets andel i köpeskillingen
aldrig får understiga det belopp som har bjudits för den vid föregående
särutrop.

Remissinstanserna har allmänt godtagit förslaget. Enligt min mening är
det ägnat att skapa större fasthet i förfarandet och att minska de risker
för rättsägarna till samintecknade fastigheter som de nuvarande reglerna

128

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

medför. Jag kan därför ansluta mig till förslaget i stort. Jag anser emellertid,
att det samtidigt bör öppnas möjligheter att vid behov jämka de
värden som skall vara jämförelsetal vid fördelningen.

Den vidgning av tillbehörskretsen för industrifastigheter som följer av
den nya lagen om vad som är fast egendom kommer t. v. inte att förändra
taxeringsvärdena (SFS 1966: 136). Dessa kommer alltså att avse vad som är
fast egendom enligt 1895 års lag angående vad till fast egendom är att hänföra.
Detta medför att taxeringsvärdena beträffande industrifastigheter
kommer att sämre än hittills motsvara värdet på vad som från civilrättslig
synpunkt är fast egendom. Detta får i sin tur till följd att taxeringsvärdena
inte alltid blir lämpliga som jämförelsetal vid fördelning av gemensam
köpeskilling för samintecknade fastigheter. Härtill kommer att det, sedan
taxeringsvärdet för en fastighet har fastställts, kan ha inträffat förändringar
i dess tillbehörskrets som gör att fastighetens värde i förhållande till
övriga fastigheter i det samintecknade komplexet är högre eller lägre än
vad taxeringsvärdena utvisar. Här kommer också reglerna om separat försäljning
av utmätt fastighets tillbehör in i bilden. Har värdefulla föremål
som hör till en fastighet sålts för sig, innan fastigheten utropas gemensamt
med andra samintecknade fastigheter, kan dess andel i den gemensamma
köpeskillingen inte utan vidare beräknas med utgångspunkt från taxeringsvärdet.

Det värde som utmätningsmannen sätter på en fastighet kan också visa
sig mindre lämpligt som grundval för fördelning av gemensam köpeskilling.
Efter det att en fastighet har värderats, kan ändringar inträda i dess tillbehörsbestånd.
Tillbehör kan säljas separat eller frångå fastigheten på annat
sätt före utropet på auktion. Det kan också vara så att betydelsefulla föremål,
som inte har beaktats vid värderingen, senare konstateras vara tillbehör.

För att fördelningsreglerna skall bli ändamålsenliga bör de kompletteras
med en bestämmelse som medger jämkning av de värden — taxeringsvärden
eller saluvärden — som skall utgöra jämförelsetal vid fördelningen. 1
det avseendet anser jag värdet böra jämkas, om fastigheten har ropats ut
med tillbehör som inte ingick i värdet eller utan tillbehör som omfattades
därav. Med denna utformning, som delvis skiljer sig från beredningens förslag,
är meningen att klarlägga att jämkning kan komma i fråga inte bara
när det gäller taxeringsvärde utan också beträffande värde, som utmätningsmannen
har åsatt.

Jag delar beredningens uppfattning, att j ämkningsbestämmelsen inte bör
tillämpas i andra fall än då ändringen i en fastighets tillbehörsbestånd är av
betydelse för fastighetens värde på längre sikt. Mindre betydelsefulla ändringar
bör alltså lämnas därhän.

Frågan om jämkning av en fastighets värde bör självfallet avgöras vid det
fördelningssammanträde som enligt 142 § skall hållas inför överexekutor

129

Kungl. Maj. ts proposition nr 16 år 1967

(auldionsförrättaren). Det står då varje rättsägare i det samintecknade
komplexet fritt att påkalla jämkning. Överexekutor kan också självmant
ta upp fråga om jämkning.

Försäljning under hand av läs egendom

I det föregående har jag från allmänna synpunkter framhållit, att det är
angeläget att de exekutiva försäljningarna av lös egendom ger så gott resultat
som möjligt. Försäljningar till underpris bör om möjligt undvikas. I
skilda sammanhang har gjorts gällande att bättre försäljningsresultat ibland
bör kunna uppnås om underhandsförsäljning införs som ett alternativ till
auktion, som f. n. är den enda försäljningsformen. Frågan har fått ökad
aktualitet genom att kretsen av tillbehör till industrifastighet vidgas genom
ny lagstiftning. Bl. a. har representanter för näringsliv och kreditinstitutioner
till beredningen fört fram som ett väsentligt önskemål att tillbehör skall
lå säljas under hand. Ett praktiskt behov av en reform har sålunda visat
sig föreligga.

Beredningen har funnit att de nya bestämmelsernas räckvidd t. v. bör begränsas
till fastighetstillbehör och lös egendom med undantag för vissa specialobjekt.
De undantagna objekten är fartyg och gods i fartyg, luftfartyg
och gods i luftlartyg samt intecknade reservdelar till luftfartyg. Enligt beredningens
mening lämpar sig underhandsförsäljning särskilt för fastighetstillbehör,
men behov av denna försälj ningsf orm anses föreligga också
när det gäller annan lös egendom.

Beredningens förslag innebär vidare att försök till underhandsförsäljning
får inledas bara när förrättningsmannen finner sannolikt att avsevärt bättre
vederlag kan uppnås på det sättet. Auktionsför sälj ning avses alltså även i
fortsättningen bli normalfallet.

En reform i överensstämmelse med dessa principiella riktlinjer stöds av
en så gott som enhällig remissopinion. Även jag anser starka skäl föreligga
för en sådan reform.

När det gäller detaljutformningen av bestämmelserna har vissa frågor
kommit under diskussion vid remissbehandlingen. Huvudbestämmelsen
(96 a § UL) skall enligt beredningens förslag bl. a. ange den nyssnämnda
förutsättningen för underhandsförsäljning, nämligen att förrättningsmannen
skall finna sannolikt att man genom sådan försäljning kan uppnå avsevärt
bättre vederlag. Från några håll har förordats den skärpningen att det
skall vara uppenbart att avsevärt bättre resultat kan uppnås. Bakom detta
önskemål ligger framför allt farhågor för att försök till underhandsförsäljning
annars kan bli alltför vanliga och medföra ökad arbetsbelastning på de
exekutiva myndigheterna. En sådan skärpning anser jag inte lämplig. Därmed
skulle det praktiska värdet av reformen bli alltför ringa. En utmätningsman
skulle säkerligen dra sig för att våga göra gällande att det är uppenbart att
5 Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr 16

130

Kungl. Maj:is proposition nr 16 år 1967

den ena realisationsformen kommer att ge bättre utbyte än den andra. Det
måste enligt sakens natur föreligga risker för att en kommande utveckling
kan vederlägga hans bedömning. För utmätningsmannen skulle det då vara
olustigt att ha gjort en tvärsäker förutsägelse. Beredningens förslag bör
därför inte frångås. Jag vill erinra om att bestämmelsen ger underhandsförsäljning
företräde framför auktion bara när avsevärt bättre vederlag är
sannolikt. Detta villkor torde medföra att auktion blir det mest frekventa
förfarandet. Underhandsförsäljning får antas bli vanlig huvudsakligen i
fråga om specialmaskiner och andra föremål som intresserar bara en begränsad
krets spekulanter.

Inman underhandsförsäljning sker skall utmätningsmannen enligt beredningens
förslag om möjligt bereda gäldenären, sökanden och andra kända
rättsägare tillfälle att yttra sig. Detta anser jag vara en lämplig ordning,
som kan bidra till att bedömningen i fråga om valet av försäljningsmetod
blir säkrare. Bl. a. är det ett intresse att rättsägarna får möjlighet att uttala
sin uppfattning i prisfrågan. Att rättsägarna inkopplas är också ägnat
att skapa förtroende för utmätningsmannens åtgärder i underhandsförsäljningsfrågan.

Enligt beredningen bör försäljningen föregås av lämpligt anbudsförfarande.
I regel förutsätts kungörelse, men direkta hänvändelser till tänkbara
spekulanter anses kunna komma i fråga i vissa fall. Beredningens överväganden
i den delen har inte mött några invändningar under remissbehandlingen,
och jag ansluter mig också till synpunkterna. Av bestämmelsen i
96 a § 2 mom. bör framgå att anbud alltid skall infordras innan försäljning
sker. Förfarandet vid anbuds infordrande bör dook inte bindas i UL.

Några remissinstanser har satt i fråga om inte förfarandet borde byggas
ut så att man både infordrar anbud under hand och prövar auktion. Först
därefter skulle bestämmas vilket bud som skall godtas. En sådan ordning
skulle dock enligt min mening bli alltför komplicerad och delvis förfela
ändamålet med underhandsförfarandet. Man kan också fråga sig varför en
spekulant alls skulle ge ett underhandsbud, om han ändå kan ropa på
auktion senare och då kanske få ett lägre pris. Jag anser därför att en utbyggnad
av antydd art inte bör komma i fråga.

Om det vid underhandsförfarandet inte avges sådant bud som utmätningsmannen
anser sig böra godta, skall givetvis auktion utsättas. Uttrycklig
bestämmelse härom bör tas in i 96 a §.

Åtskilliga av ULs bestämmelser om auktionsförsäljning reglerar frågor
som uppkommer också vid underhandsförsäljning. Det bör därför, som
beredningen föreslår, i 96 a § 3 mom. göras en hänvisning till sådana bestämmelser.
Hänvisningen innebär att reglerna om utbrytning av utmätt
ägarhypotek och om friskrivning av gäldenären från personligt betalningsansvar
vid utmätning av inteckningshandling (91 § 2 mom. UL) blir tilllämpliga
vid underhandsförsäljning. Vidare hänvisas till de nya bestäm -

Kungl. Maj. ts proposition nr 16 år 1967

131

melserna i 91 § 6 mom. och 96 § UL om skyldighet att i vissa fall anskaffa
gravationsbevis och om formerna för betalning. Hänvisning föreslås
också till reglerna om försäljning av egendom, vari någon har handpanträtt
och av lott i fartyg eller luftfartyg (92 § UL), Vissa andra bestämmelser
i UL som formellt tar sikte på auktion bör, som beredningen anför,
utan särskild hänvisning anses tillämpliga vid underhandsförsäljning, eftersom
de ger uttryck för allmänna grundsatser vid exekutivt förfarande. Som
exempel kan nämnas 93 § UL som föreskriver, att auktionsförsäljning av
utmätt lös egendom skall upphöra när så mycket har sålts att exekutionsfordringen
och kostnaderna täcks.

Jag vill instämma i beredningens uttalande att det regelmässigt torde
framgå av omständigheterna att egendomen säljs i befintligt skick vid försäljning
under hand. Om detta i det enskilda fallet inte är uppenbart så att
risk för missförstånd från spekulanternas sida kan föreligga, bör utmätningsmannen
ge besked som undanröjer sådan risk. Närmare bestämmelser
härom kan meddelas av Kungl. Maj :t.

I det föregående har talats om att underhandsförsäljning ombesörjs av
utmätningsman. Detta är avsett att vara fallet vid försäljning av lös egendom
som är föremål för regleringen i 96 a §. Jag vill emellertid erinra om
att jag i avsnittet om separat försäljning av fastighetstillbehör föreslog att
överexekutor vid sådan försäljning skall överta utmätningsmannens uppgifter
(100 a § 3 inom.). Överexekutor har följaktligen att sköta även underhandsförsäljning
av tillbehör. Enligt 1 § 3 mom. UL kan dock annan förordnas
för särskild förrättning. T. ex. kan det när fastighet skall säljas exekutivt
under konkurs vara lämpligt att förvaltaren förordnas att ombesörja
tillbehörsför sälj ning inom de gränser som beredningen anger (bet. s. 61).

Förslaget om underhandsförsäljning ger anledning till jämkning av 89 §
UL, så att det där framgår att offentlig auktion inte är den enda formen för
försäljning av utmätt egendom. Andra följdändringar återkommer jag till i
special motiveringen.

Kreditförsäljning av lös egendom

Önskemålet, att exekutiva försäljningar av lös egendom skall ge bättre
resultat, har också föranlett beredningen att föreslå ändrade regler om kredit
vid sådana försäljningar. Utmätningsmannens nuvarande befogenhet
enligt 96 § UL att ge kredit på egen risk torde av naturliga skäl praktiskt
taget aldrig utnyttjas.

Vid sin behandling av frågan om en revision av 96 § UL har beredningen
ansett, att man kan lämna vissa specialobjekt utanför diskussionen, nämligen
fartyg, som avses i 94 § UL, luftfartyg och intecknade reservdelar till
luftfartyg. Detta har inte gett anledning till invändning från något håll.

Beträffande lös egendom i övrigt föreslår beredningen att huvudregeln i

132

Kungl. Maj.ts proposition nr 16 år 1967

96 § UL visserligen fortfarande skall vara att betalning skall erläggas genast
efter inropet. Men vidare föreslås att utmätningsmannen skall få befogenhet
att lämna köpare anstånd med betalningen, om synnerliga skäl
föreligger härför. Befogenheten att ge kredit avses bli tillämplig både vid
auktion och vid under handsförsäljning, och den förordas också vid separat
försäljning av fastighetstillbehör.

Till skydd för rättsägarnas intressen föreslår beredningen i huvudsak
följande. Äganderätten till det sålda skall förbehållas gäldenären. Köparen
har att ställa pant eller borgen som för egen skuld. Beredningen förutsätter
att utmätningsmannen skall äga ställa upp andra villkor —- t. ex.
angående handpenning — som han i det enskilda fallet finner lämpliga.
Som sanktioner mot köpare, som underlåter att inom föreskriven tid betala
köpeskillingen, föreslår beredningen utsökning av fordringen hos köparen,
återtagande av godset, försäljning av panten i den ordning som föreskrivs
beträffande utmätt lös egendom eller utsökning av borgensförbindelsen. Utmätningsmannen
skall alltså företa den åtgärd som fordras för att gäldenären
och borgenären skall komma till sin rätt.

Bemissinstanserna har ställt sig övervägande positiva till förslaget att
i princip införa vidgad möjlighet till kredit vid de försäljningstyper som
avses i beredningens förslag. I fråga om villkoren för kredit och övriga föreslagna
bestämmelser till skydd för rättsägarnas intressen har emellertid
kritik anförts på flera punkter. Liksom flertalet remissinstanser vill jag
i princip ansluta mig till beredningens förslag. När det gäller den närmare
utformningen anser jag mig dock böra beakta vissa kritiska synpunkter.
Särskilt är jag benägen att fästa avseende vid den kritik som går ut på att
exekutionsmyndigheterna kan bli betungade med uppgifter för inkassering
vid utebliven betalning och återtagning av försålt gods. Det är enligt min
mening angeläget att undvika sådana komplikationer i utmätningsmännens
arbete. Det vore olyckligt från effektivitetssynpunkt, om enstaka utsökningsmål
skulle förrycka arbetet. Risken för komplikationer kan också
medföra, att utmätningsmännen blir restriktiva med att ge kredit, och att
reformtanken förfelas därigenom.

Beredningens förslag synes därför böra jämkas i vissa delar. Riktpunkten
för dessa jämkningar bör vara en ordning som ställer mindre krav
på exekutionsmyndigheterna när det gäller bedömningen av en köpares
kreditvärdighet men också eliminerar risken att myndigheterna skall belastas
med inkasseringsverksamhet efter skedd försäljning. Bestämmelserna
i 95 och 130 §§ torde i viss mån kunna tjäna som förebilder. Enligt
dessa tankegångar bör 96 § få följande innebörd.

Utmätningsmannen får befogenhet att efter fri prövning medge kredit.
Något villkor, att synnerliga skäl e. d. skall föreligga, uppställs inte. Att
villkor av sådan art anses kunna bortfalla sammanhänger med de garantier
som ligger i de bestämmelser som jag strax skall beröra.

133

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

Lämnas anstånd, skall köparen alltid erlägga viss del av köpeskillingen
som handpenning. Betalning av handpenning kan inte ersättas genom pant
eller borgen. Vidare skall, om betalningsanstånd lämnas, utmätningsmannen
hålla egendomen inne till dess full betalning sker. Utan att detta torde
behöva anges i lagtexten bör anses gälla att egendomen efter kreditförsäljningen
fortfarande skall betraktas som utmätt till dess full betalning sker.
Därav följer att utmätningsmannen med tillämpning av 74 § UL kan sätta
godset i förvar på annat håll än hos exekutionsmyndigheten. Behov av sådan
åtgärd torde ofta komma att föreligga när det gäller separatförsålda tillbehör.
Att föreskrifterna i 74 § om lösöre i den aktuella situationen gäller
även fastighetstillbehör får anses följa av 100 a § 3 mom.

Genom stipulationerna om handpenning och innehållande av egendomen
kan förfarandet förenklas vid utebliven betalning. Det torde böra föreskrivas
— liksom i 95 och 130 §§ — att köpet då är ogiltigt. Det blir aldrig
fråga om att utmätningsmannen behöver utsöka fordringen hos köparen,
återta godset, sälja pant eller vidta andra åtgärder av indrivningskaraktär.
Utmätningsmannen skall i stället ombesörja ny försäljning av egendomen.

Om köpet inte fullföljs, bör den erlagda handpenningen användas på
följande sätt. Ur handpenningen betalas kostnaderna för den första försäljningen
samt för vård och förvaltning av egendomen under tiden mellan
de båda försäljningarna. Om köpeskillingen vid den nya försäljningen
blir lägre än vid den första, skall återstoden av handpenningen, så långt
den försiar, användas för att täcka skillnaden. Även detta överensstämmer
i huvudsak med vad som gäller enligt 130 § vid ny försäljning av fast
egendom.

Handpenningens storlek bör bestämmas så att den kan beräknas räcka
för de ändamål som den skall användas till om inroparen inte fullföljer
köpet. I varje fall bör den täcka de nämnda kostnaderna. Har handpenningen
tagits till så att ett överskott uppkommer, skall detta återlämnas
till inroparen. Om handpenningen inte förslår fullt ut, anser jag att man
av praktiska skäl får acceptera att inroparen inte skall behöva svara för
vad som brister. Utmätningsmannen bör inte betungas med att i ett sådant
läge tvingas sätta igång ett inkasseringsförfarande mot inroparen. Risken
för en inropare att gå förlustig handpenningen torde f. ö. kunna antas utgöra
en effektiv press på honom att fullfölja köpet.

I huvudsaklig överensstämmelse med vad som redan nu gäller föreslår
jag att det i 96 § 2 mom. UL tas in en bestämmelse av innehåll, att om betalning
inte sker genast efter inropet och anstånd inte heller lämnas,
egendomen skall gå under nytt utrop.

De ändringar som det anförda innebär i förhållande till beredningsförslaget
medför att vissa frågor som har diskuterats vid remissbehandlingen
inte längre är aktuella. Jag anser mig därför inte behöva gå in på sådana

134

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

frågor som att utmätningsmannens protokoll vid kreditförsäljning bör
kunna utgöra exekutionsurkund eller att tillämpligheten av lagen om avbetalningsköp
på kreditförsäljningar kan inskränkas m. in.

Allmänt vill jag slutligen understryka beredningens uttalande, att kredit
vid exekutiva försäljningar inte är avsedd att vara en långsiktig finansieringsmetod.
Avsikten är bara att en köpare skall ges visst rådrum
att få fram de medel som behövs, ev. genom att skaffa mera långfristig
kredit hos reguljära kreditgivare. Anståndstidens längd anser jag, liksom
beredningen, inte böra utsträckas utöver någon månad.

Kreditbestämmelserna i UL synes böra kompletteras med vissa tillämpningsföreskrifter.
Det torde bl. a. vara önskvärt att utmätningsmannen får
närmare ledning för sitt bestämmande av handpenningens storlek i det enskilda
fallet. Vidare torde vissa föreskrifter böra meddelas om den tid
betalningsanstånd får förekomma. Tänkbart är att även andra frågor
t. ex. om check som medel för betalning av handpenning — bör behandlas.
Det får senare övervägas vilka ytterligare föreskrifter i dessa ämnen som
behövs. Föreskrifterna torde få utfärdas av Kungl. Maj :t.

Vägran att godkänna inrop av lös egendom

Förslaget att den som förrättar auktion på lös egendom skall kunna
vägra godta inrop står, som beredningen understryker, i visst samband
med de föreslagna reglerna om underhandsförsäljning. Dessa förutsätter
nämligen att underhandsbud kan avvisas. Det framstår som naturligt
att en motsvarande befogenhet finns vid auktionsförsäljning.

Beredningens förslag i denna del avser all lös egendom, medan de förut
behandlade förslagen undantar vissa specialobjekt. Vid behandlingen av
det nu aktuella förslaget bortser jag till en början från fartyg som avses i
94 § UL, luftfartyg och intecknade reservdelar därtill.

Beredningen föreslår att nya regler om befogenhet att vägra godta inrop
skall införas i två nya moment i 93 § UL. I 2 mom. föreslås en bestämmelse
av innebörd att inrop inte får godtas, om det anses sannolikt att avsevärt
bättre vederlag kan uppnås. Godtas inte inrop och säljs egendomen inte vid
nytt utrop på samma auktion, skall enligt 3 mom. ny auktion sättas ut eller
egendomen säljas under hand.

Under remissbehandlingen har man så gott som enhälligt anslutit sig
till att sådana bestämmelser införs. Jag vill också för egen del biträda förslaget.

De nya reglerna om befogenhet att avvisa inrop ansluter nära till motsvarande
bestämmelser i fråga om fast egendom (126 § 2 mom. UL i förslaget).
I tillämpningen torde det finnas anledning att beakta denna överensstämmelse.
Av särskilt intresse är därvid att förrättningsmannen i båda
fallen och alltså oavsett egendomens karaktär föreslås få befogenhet att

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

135

efter omständigheterna pröva avgivna buds skälighet. Som framgår av vad
jag har anfört i anslutning till de föreslagna reglerna beträffande fastighet
kommer härigenom utmätningsmannens värdering vid utmätningen att få
större betydelse än f. n. Värderingen, som i första hand syftar till bestämning
av hur mycket som skall utmätas, torde nämligen komma att ligga
till grund för bedömningen av skäligheten hos avgivna bud. Några remissinstanser
har understrukit detta förhållande och uttalat, att behovet av sakkunnigt
biträde vid värdering av egendom kommer att bli större än nu.
Denna bedömning torde vara riktig. Beredningen har inte heller varit främmande
för möjligheten av en sådan utveckling. Den har nämligen framhållit
att en ökad användning av sakkunniga biträden med nuvarande bestämmelser
om avgifter i utsökningsmål inte påverkar de kostnader som parterna
skall svara för. Huruvida anledning finns att ändra gällande avgiftsbestämmelser
i detta hänseende torde få övervägas i senare sammanhang.

Liksom i fråga om övriga reformer angående förfarandet vid försäljning
av utmätt lös egendom får antas att förslaget om befogenhet att vägra
godta inrop kommer att föra med sig viss ökning av arbetet för kronofogdemyndigheterna.
Denna arbetsökning torde dock inte behöva bli så stor
att förslaget på grund härav kan sättas i fråga.

Det torde i regel vara lämpligt att utmätningsmannen, när han låter försäljningen
verkställas av auktionsverk eller, i fråga om aktier och obligationer,
av fondkommissionär eller mäklare, ger direktiv om lägsta antagbara
bud. Bestämmelser i frågan kan meddelas av Kungl. Maj :t.

Som jag nyss antydde avser beredningens förslag om befogenhet för
auktionsförrättare att avvisa inrop alla former av lös egendom. Förslaget
omfattar alltså även fartyg som avses i 94 § UL samt vidare luftfartyg och
intecknade reservdelar till sådant fartyg. Som eu följd härav har beredningen
utarbetat förslag till vissa följdändringar i 1955 års lag med särskilda
bestämmelser om försäljning av utmätt luftfartyg m .m.

Det är emellertid tveksamt om något behov föreligger av regler om befogenhet
för auktionsförrättaren att avvisa bud vid försäljning av dessa
specialobjekt. I fråga om fartyg och luftfartyg m. m. är exekutiva försäljningar
sällsynta. Enligt min mening bör man t. v. utesluta dessa specialobjekt
från tillämpningsområdet för de nya reglerna. Dessa får därmed
samma räckvidd som de föreslagna bestämmelserna om kreditköp. Härmed
vinns också att man kan undvika mera ingripande följändringar i 1955
års lag, som grundar sig på en internationell konvention.

136

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

Exekution i företagsintecknad egendom

Om utmätning i egendom, som omfattas av förlags- eller jordbruksinventarieinteckning,
sker på begäran av annan än inteckningshavare, är
denne f. n. hänvisad till att söka få gäldenären försatt i konkurs för att
kunna utnyttja sin förmånsrätt. På denna punkt bryter den nya lagen
om företagsinteckning med gällande rätt. Företagsinteckning skall sålunda
medföra förmånsrätt inte bara i konkurs utan också vid utmätning (13 §
lagen om företagsinteckning). Denna omständighet innebär en viktig förstärkning
av inteckningsinstitutet men nödvändiggör också vissa ändringar
i exekutionsreglerna. Dessa ändringar får, som jag anförde redan
vid remissen till lagrådet av förslag till lag om företagsinteckning (prop.
1966:23 s. 73), i viss utsträckning till följd att det exekutiva förfarandet
blir tyngre och omständligare. Denna omständighet ansåg jag dock inte
böra hindra den civilrättsliga reformen.

Beredningen har nu i sitt betänkande övervägt de exekutionsrättsliga
ändringarna närmare. Den centrala frågan har därvid varit hur rättsläget
i fortsättningen skall gestaltas, när borgenärer utan förmånsrätt eller
med svagare förmånsrätt (t. ex. underhålls- och skadeståndsberättigade, staten
med sina skattekrav) konkurrerar med dem som har företagsinteckning,
Förstärkningen av inteckningsinstitutet har inte ansetts i alltför hög
grad böra gå ut över sådana borgenärer med sämre förmånsrätt.

Företagsinteckningens objekt blir mycket omfattande och utgörs av
näringsidkarens lösa egendom i den mån den hör till den intecknade verksamheten,
t. ex. inventarier, varor eller andra lösören samt vissa s. k. bokfordringar
och andra rättigheter. Av den egendom som hör till näringsverksamhet
är det — förutom fastighet, tomträtt, vattenfallsrätt samt inteckningsbart
fartyg och luftfartyg jämte reservdelar — i stort sett bara
kontanter, banktillgodohavanden, lånefordringar och värdepapper som faller
utanför. För dåligt prioriterade och oprioriterade borgenärer kan detta
förhållande bli ogynnsamt. När utmätning eller konkurs förestår, är sålunda
kontanter och liknande tillgångar ofta förbrukade.

Förlagsinteckningskommittén synes inte ha ansett det behövligt med
särskilda bestämmelser för att tillgodose intresset hos borgenärer med dåligt
prioriterade eller oprioriterade fordringar att kunna framtvinga betalning
genom utmätning. Kommittén tänkte sig nämligen att inteckningshavarens
rätt i regel skulle beaktas automatiskt vid utmätning. Det skulle
i allmänhet inte fordras att inteckningshavaren framställde anspråk på
betalning. Inte heller skulle krävas någon utredning för att klargöra om
den återstående intecknade egendomen var tillräcklig för att täcka inteckningshavarens
fordran.

Beredningen anser däremot att kommittéförslaget i allför hög grad beaktar
företagsinteckningshavarens intressen. Om utmätningsman automa -

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967 137

tiskt och ovillkorligt skall ta hänsyn till inteckningshavarens fordran, blir
det enligt beredningen i praktiken ofta svårt eller omöjligt att ta något av
den intecknade egendomen i anspråk för betalning åt annan borgenär.
Beredningen anser dock att också annan borgenär än inteckningshavare
skall kunna få utmätning i och betalning ur intecknad egendom.

Beredningen föreslår därför att innehavare av företagsinteckning inte
utan vidare skall få betalning ur köpeskillingen för intecknad egendom som
har utmätts för annan gäld. Enligt beredningen skall krävas, att yrkande
om betalning framställs inom viss tid. Och även om yrkande framställs
skall enligt förslaget utmätningssökanden äga företräde för sin fordran,
om återstoden av den intecknade egendomen och annan realsäkerhet som
gäldenären har ställt, kan antas förslå till inteckningshavarens och efterföljande
inteckningshavares förnöjande. Utmätningsmannen bör enligt beredningen
i regel kunna företa själva utmätningen utan hänsyn till förekomsten
av företagsinteckningar. Först om utmätningen leder till försäljning
kommer inteckningshavaren in i bilden. Han skall då av utmätningsmannen
underrättas om den förestående försäljningen. Om inteckningshavaren
med anledning därav yrkar att få betalt och det kan antas att återstående
egendom är otillräcklig som säkerhet för hans fordran, får han
uppbära betalning, I annat fall får utmätningssökanden företräde.

Beredningens förslag har i allmänhet godtagits eller lämnats utan erinran
vid remissbehandlingen. Man anser på de flesta håll att förslaget utgör
en lämplig avvägning mellan inteckningshavares och andra borgenärers
intressen. I några remissutlåtanden kritiseras förslaget emellertid under
åberopande av att företagsinteokningens kreditvärde skulle försvagas.

Enligt min mening har beredningens förslag påtagliga förtjänster. Av
särskild betydelse är att beredningsförslaget i större utsträckning än förlagsinteckningskommitténs
förslag tar hänsyn till andra borgenärer än
inteckningshavarna. Man måste beakta att företagsinteckningen kommei
att stå till förfogande för en mycket vidsträckt krets näringsidkare, varvid
inbegrips också företagare som driver relativt oansenliga rörelser, låt
vara att krav på bokföringsskyldighet uppställs i 2 § lagen om företagsinteckning.
Vidare bör beaktas att annan egendom än intecknad ofta inte torde
kunna påträffas när utmätning förestår. Det kan under sådana förhållanden
inte vara försvarligt att i exekutionssammanhanget låta borgenärer, som
har dålig prioritet eller ingen prioritet alls, stå tillbaka alltför mycket. Jagbiträder
därför beredningens bedömning att dessa borgenärer måste ha
möjlighet att i någorlunda smidiga former få intecknad egendom utmätt och
också få betalning ur köpeskillingen för sådan egendom.

En tänkbar möjlighet är att utforma bestämmelser i ämnet efter mönster
av 14 § i 1955 års lag med särskilda bestämmelser om försäljning av utmätt
luftfartyg m. in. Där föreskrivs bl. a. att när reservdelar till luftfartyg
skall säljas på begäran av borgenär som inte har inteckning i reservde5f
Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 saml. Nr 16

138

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

larna, inteckningshavare inte till förfång för sådan borgenär får göra
sin rätt gällande till högre belopp än som svarar mot två tredjedelar av
köpeskillingen för reservdelarna minskat med kostnaderna för förfarandet.
Beredningen har övervägt möjligheten av ett liknande arrangemang i förevarande
sammanhang. Det framhålls emellertid att några praktiska erfarenheter
från tillämpningen av bestämmelsen i 14 § av 1955 års lag
inte är kända och att bestämmelsen hittills har framstått som ett utpräglat
undantag. Beredningen har därför stannat för att inte framlägga något
förslag i denna riktning. Några kärande skäl att frångå beredningens
ståndpunkt anser jag inte föreligga.

Ett positivt drag hos beredningsförslaget är att det så långt som möjligt
medger ett enkelt och smidigt exekutionsförfarande. Beredningen har
sålunda utgått från att utmätningsmannen normalt skall kunna tillämpa
en s. k. enklare ordning, som innebär att utmätningsmannen utmäter
egendom hos gäldenären utan att i förväg göra mera ingående undersökningar
och bedömningar. Ståndpunkten äger samband med det förhållandet
att utmätningar, enligt vad erfarenheten visar, i allmänhet inte leder
till försäljning. Bara om utmätningsmannen på grund av utmätningsfordringens
storlek eller tidigare erfarenheter har anledning anta att utmätningen
måste fullföljas till försäljning och att eventuell inteckningshavare
därvid kommer att kräva betalning, bör utmätningsmannen redan före utmätningen
söka ta reda på hur det förhåller sig med inteckningsbelastningen
in. in. för att få klarhet i hur mycket han behöver utmäta.

På några håll har man visserligen ansett, att beredningen har överdrivit
möjligheterna att använda den enklare ordningen i utmätningsmålen,
Exekutionsväsendets organisationsnämnd har sålunda uttalat, att den enklare
ordningen inte torde kunna tillämpas i andra fall än när skuldbeloppet
är relativt obetydligt. Även om beredningen kanske har varit alltför
optimistisk i sin bedömning av möjligheterna för utmätningsmannen att
utan omgång kunna företa utmätning, får förslaget, som syftar till en
enklare ordning i vissa fall, anses ha goda skäl för sig. Något annat har
inte heller gjorts gällande av de remissinstanser som på denna punkt har
varit kritiskt inställda. F. ö. torde utmätningsmannen utan större tidsutdräkt
kunna bilda sig en preliminär uppfattning om gäldenärens ekonomiska
situation, så att han kan rätta utmätningsförfarandet efter vad som
därvid framkommer. Ett sådant förfaringssätt torde inte behöva innebära
att möjligheterna till snabb utmätning utesluts.

Under remissbehandlingen har föreslagits att man i G2 § UL föreskriver
att egendom, som inte omfattas av företagsinteckning, i vissa fall skall utmätas
före intecknad egendom, om annan än inteckningshavare begär utmätningen.
En sådan föreskrift skulle dock kunna inbjuda till missförståndet,
att utmätningsmannen i de åsyftade fallen skulle vara skyldig att noggrant
utreda inteckningsförhållandena innan han får företa utmätning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

139

Emellertid anser jag alt i fall, då utmätningsmannen får reda på att egendom
besväras av företagsinteckning och utmätningen har begärts av annan
än inteckningshavaren, han i första hand bör ta i anspråk sådan egendom
som inte häftar för företagsinteckningen. Detta torde med tillräcklig
tydlighet följa av den allmänna bestämmelse som jag föreslår i 62 §
1 mom. UL. Denna anger nämligen bl. a., att i första hand egendom som
kan användas till borgenärens — dvs. utmätningssökandens — förnöjande
bör tas i anspråk.

Beredningens förslag synes när det gäller att uppehålla företagsinteckningens
kreditvärde klart överlägset det nyss berörda alternativet med en
anordning efter mönster av bestämmelsen i 1955 års lag om försäljning av
utmätt luftfartyg m. m. Den omständigheten att inteckningshavares rätt inte
beaktas automatiskt utan bara om han framställer yrkande därom, anser
jag inte motivera farhågor för att inteckningens kreditvärde skulle försvagas.
Inte heller torde det behöva spela någon roll för kreditvärdet att inteckningshavaren
kan komma att få stå tillbaka för utmätningssökanden, om
återstoden av den egendom som gäldenären genom inteckningen eller på annat
sätt har ställt som säkerhet kan antas förslå till inteckningshavarens
och efterföljande inteckningshavares förnöjande. Jag måste emellertid medge
att den sista bedömningen inte är självklar. Detta sammanhänger med att
vanskliga värderingar, som ankommer på utmätningsmannen, i viss utsträckning
kan bli avgörande. Utmätningsmannen skall nämligen vid sammanträde
för köpeskillingens fördelning fatta beslut i ämnet, om rättsägarna
inte träffar överenskommelse om hur fördelningen skall ske.

Beredningen har varit väl medveten om de praktiska olägenheter som
kan vara förenade med dess förslag. Olägenheterna bör dock inte överdrivas.
Jag vill erinra om att utmätningsmannen äger tillkalla sakkunniga att
biträda vid värderingen (73 § 1 mom. UL). Vidare bör beaktas att, som jag
nyss har nämnt, det är jämförelsevis få utmätningar som leder till försäljning.
Det finns inte anledning anta att det skulle bli någon ändring i det avseendet
efter de nya reglernas ikraftträdande. Beträffande de försäljningar
av företagsintecknad egendom som kan komma i fråga kan förmodas att
de allra flesta kommer att avse relativt enkla förhållanden. Om förhållandena
är komplicerade, torde det ofta bli nödvändigt med konkurs. Det är
mot bakgrunden av sådana antaganden som man enligt min mening bör
bedöma beredningens förslag. Resultatet av en sådan bedömning blir för
min del att detta förslag i sak bör godtas.

Den lagtekniska utformningen av beredningens förslag har under remissbehandlingen
kritiserats i vissa avseenden. Även enligt min mening torde
vissa jämkningar böra övervägas. Härom vill jag anföra följande.

Enligt beredningens förslag skall utmätningssökanden äga företräde framför
inteckningshavaren, om återstoden av den egendom som gäldenären genom
inteckningen eller eljest har ställt som säkerhet kan antas förslå till

140

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

inteckningshavarens och efterföljande inteckningshavares förnöjande. Uttrycket
»kan antagas förslå» har från något håll kritiserats som alltför vagt
för att lämna tillräckliga garantier för inteckningshavarnas säkerhet. Denna
kritik synes ha visst fog för sig. Därtill kommer att beredningens formulering
knappast medger att vad som har influtit delas upp mellan inteckningshavaren
och utmätningssökanden. Men av motiven att döma har beredningen
inte varit främmande för en sådan fördelning. För att tillgodose
de anförda synpunkterna torde lagtexten böra få det innehållet att utmätningssökanden
skall ha företräde framför inteckningshavaren beträffande
sådan egendom som måste anses obehövlig som säkerhet för inteckningshavaren
och efterföljande inteckningshavare. Vid prövningen av om egendomen
är obehövlig skall hänsyn tas även till sådan egendom som gäldenären
på annat sätt än genom företagsinteckningen har ställt som säkerhet
för inteckningshavarens fordran.

Viss kritik har också anförts beträffande uttrycket »egendom som gälde nären---ställt

som säkerhet». På denna punkt delar jag emellertid

beredningens uppfattning, att det valda uttrycket får anses innebära att
vid bedömning av den ställda säkerheten hänsyn inte skall tas till borgen
eller pant, som har ställts av annan än gäldenären.

Den lagtext som jag förordar är väl också oklar så till vida att den inte
anger i vilken utsträckning hänsyn skall tas till annan egendom än den
företagsintecknade, alltså fastighetsinteckningar o. 1. I denna del synes det
emellertid knappast möjligt att nå fullständig klarhet. Beredningen har till
belysning av hur förslaget skulle komma att verka i det anmärkta hänseendet
anfört eu del exempel (bet. s. 130 ff). Jag finner inte anledning till
invändningar mot de uttalanden som beredningen har gjort i anslutning
till dessa exempel utan förutsätter att de blir vägledande för tillämpningen.

I överensstämmelse med beredningens förslag bör auktionsförrättaren
vara skyldig att dels införskaffa gravationsbevis innan försäljning sker av
egendom som hör till näringsverksamhet och kan besväras av företagsinteckning
och dels underrätta känd innehavare av inteckning om auktionen
(91 § 5 och 6 mom. UL). Härigenom blir det onödigt att behålla bestämmelsen
i 72 § UL, att utmätningsmannen skall underrätta inteckningshavare
när utmätning sker av egendom vari inteckningen gäller. Denna bestämmelse
torde därför böra utgå. Det särskilda registret över inteckningshavare som
har anmält sig hos utmätningsman torde inte heller ha någon funktion att
fylla i fortsättningen. Bestämmelser om dess avskaffande kan utfärdas
av Kungl. Maj :t.

En hovrätt har satt i fråga om inte utmätningsmål bör överlämnas till
överexekutor så snart innehavare av företagsinteckning gör anspråk på betalning.
Denna fråga torde vara föranledd av att förhållandena genomgående
antas bli komplicerade, när inteckningshavare yrkar betalning och alltså vill
konkurrera om köpeskillingen med utmätningssökanden. Jag är inte över -

Kungl. Mn j:ts proposition nr 16 år 1967

141

tygad om att denna förmodan är riktig utan är snarare benägen att anta att
flertalet av dessa konkurrenssituationer kan göras upp i godo. Jag anser mig
i allt fall inte ha anledning att frångå beredningens förslag, i synnerhet som
utmätningsmannen numera får förutsättas ha större kompetens än tidigare.

De ändringar i KL som föranleds av lagen om företagsinteckning är föga
genomgripande. Beredningens förslag i ämnet har fått ett gynnsamt mottagande
vid remissbehandlingen. Från ett par håll har dock kritiserats att två
särskilda konkursgrunder i 4 § KL, som kan åberopas av innehavare av förlagsinteckning
eller inteckning i jordbruksinventarier, skall slopas utan att
innehavare av företagsinteckning får en motsvarande möjlighet att få gäldenären
försatt i konkurs. De åsyftade konkursgrunderna föreligger när
det har förekommit utmätning eller s. k. lösöreköp enligt 1845 års förordning
av egendom, som omfattas av borgenärens säkerhet, och gäldenären
inte visar, att den övriga egendom vari borgenären äger förmånsrätt
är tillräcklig för hans fordran. Beredningens förslag står i samband med
att företagsinteckning, till skillnad från förlagsinteckning och inteckning i
jordbruksinventarier, skall kunna göras gällande vid utmätning och vid
vissa lösöreköp. Innehavare av företagsinteckning får därigenom enligt beredningen
en så stark ställning att de särskilda konkursgrunderna anses
obehövliga. De kritiska remissinstanserna har däremot gjort gällande att
de båda konkursgrunderna trots allt har en funktion att fylla också i fortsättningen.

Jag delar beredningens uppfattning att de nu aktuella konkursgrunderna
kan utmönstras. Den omständigheten att inteckningshavare vid utmätning
på begäran av dåligt prioriterad eller oprioriterad borgenär kan få stå tillbaka
för utmätningssökanden (jfr föreslagna regler i 139 § UL) leder enligt
min mening inte till ett annat betraktelsesätt. Som jag har uttalat i det
föregående torde f. ö. nämnda omständighet inte behöva försvaga kreditvärdet
hos företagsinteckningen.

Lagen om företagsinteckning föranleder även vissa andra ändringar än de
nu föreslagna. Till dessa som rör inte bara UL och KL utan också annan
lagstiftning — LagsL och 1955 års lag med särskilda bestämmelser om försäljning
av utmätt luftfartyg in. in. — vill jag återkomma i specialmotiveringen.

Övriga frågor

Under remissbehandlingen av beredningens betänkande Utsökningsrätt
III uttalades från ett par håll önskemål att det inte undantagslöst skall
krävas vittne vid utmätningsmans förrättning. Enligt
7 § UL gäller f. n. att vittne måste närvara.

Förslagsställarna har nämnt flera förrättningstyper vid vilka vittne
uppenbarligen kan undvaras, t. ex. utmätning av överskjutande preliminär

142

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

skatt som sker på utmätningsmannens kontor i gäldenärens frånvaro. Jag
anser det motiverat att inte längre upprätthålla undantagslöst krav på
vittnes närvaro. Lämpligast är att i bestämmelser som utfärdas av Kungl.
Maj :t ange att vittne skall närvara men att vissa förrättningar kan få företas
utan vittne,. Jag föreslår därför att 7 § UL upphävs.

I 62—64 och 66 §§ UL finns vissa bestämmelser om utmätningsordningen
m. m. De reglerar i vilken ordning olika slag av egendom
skall tas i anspråk och hur det skall förfaras i fråga om vissa tillbehör eller
andra föremål som ekonomiskt eller funktionellt hör samman.

Beredningen har i sitt betänkande Utsökningsrätt III föreslagit, att man
skall modernisera de nämnda och även vissa andra bestämmelser om utmätningsordningen
och om vilken egendom som får utmätas. Några av de
föreslagna föreskrifterna står i samband med reformer angående utmätning
i lön m. in. som inte är under prövning i förevarande sammanhang.
Man kan emellertid mycket väl t. v. bortse från de sistnämnda föreskrifterna
och redan nu pröva förslaget i övrigt. Det synes lämpligt att nu göra
en sådan partiell prövning, eftersom de aktuella bestämmelserna behöver
moderniseras.

Beredningsförslaget går ut på att utmätningsordningen skall få en mera
allmän utformning än f. n. och att vissa grundprinciper skall komma till
klart uttryck. En genomgående princip tas upp i 62 § 1 mom. i förslaget, där
det anges att av utmätningsbara tillgångar i första hand bör tas i anspråk
egendom som kan användas till borgenärens förnöjande med minsta kostnad,
förlust eller annan olägenhet för gäldenären. Som en annan grundregel
upptas i samma mom. att tillgångar som hör samman om möjligt inte
bör skiljas. De föreslagna bestämmelserna har vid remissbehandlingen så
gott som helt tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Särskilt från kronofogdehåll
har framhållits, att nuvarande stela regler ibland vållar svårigheter
i tillämpningen. En uppmjukning av utmätningsordningen har därför
varit en länge önskad reform. För egen del anser jag beredningens förslag
ändamålsenligt för såväl borgenären som gäldenären, samtidigt som det
ger utrymme för en friare bedömning av utmätningsmannen.

Utöver nämnda regler om utmätningsordningen innebär beredningens
förslag följande. I 62 § 2 och 3 mom. samt 63 § upptas vissa specialbestämmelser
om hur man skall förfara vid utmätning, när det är fråga om
föremål som ekonomiskt eller funktionellt hör samman. Beredningens förslag
i den delen ansluter i sak nära till vad som nu gäller. Med 64 § i beredningens
förslag inleds bestämmelserna om vilken egendom som får tas
i mät. Enligt 1 mom. i nämnda paragraf skall om undantag från utmätning
av lös egendom gälla vad som föreskrivs i de närmast följande paragraferna.
I 2 mom. slås fast att utmätningsmannen ex officio skall iaktta att
utmätningsförbud respekteras. Till 66 § överförs den föreskrift som f. n.

143

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

finns i 62 § 3 mom. och som innebär en hänvisning till utmätningsförbudet
i 16 § andra stycket lagen om avbetalningsköp.

De förslag som beredningen sålunda har lagt fram har godtagits under
remissbehandlingen, och jag förordar att de genomförs med ett par redaktionella
jämkningar.

I enlighet med vad jag nu har anfört har inom justitiedepartementet upprättats
förslag till författningsändringar. De mera ingripande ändringarna
avser, som har framgått, framför allt UL men också andra författningar
berörs,. Flertalet av dessa har nämnts i det föregående, men smärre följdändringar
krävs i ytterligare några författningar. Sammanfattningsvis föreligger
till prövning förslag till

1) lag om ändring i ntsökningslagen,

2) lag om ändring i förordningen den 16 juni 1875 (nr 42 s. 12) angående
inteckning i fast egendom,

3) lag om ändrad lydelse av 1 och 13 §§ lagsökningslagen den 20 december
1946 (nr 808),

4) lag angående ändrad lydelse av 4 och 7 §§ lagen den 12 maj 1955
(nr 235) med särskilda bestämmelser om försäljning av utmätt luftfartyg
in. m.,

5) lag om ändring i konkurslagen,

6) lag angående ändrad lydelse av 7 § lagen den 30 maj 1916 (nr 156)
om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller gruva
eller aktier i vissa bolag,

7) lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 18 juni 1925 (nr 221)
om bulvanförhållande i fråga om fast egendom,

8) lag angående ändrad lydelse av 3 § lagen den 7 juni 1934 (nr 239)
om bulvanförhållande i fråga om aktier i vissa bolag,

9) förordning om ändrad lydelse av 4 § 6 mom. och 7 § 4 mom. förordningen
den 6 november 1908 (nr 129) angående en särskild stämpelavgift
vid köp och byte av fondpapper.

Förslagen torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som
bilaga 1. I fråga om det under 9) nämnda förslaget har jag samrått med
chefen för finansdepartementet.

För att belysa de punkter där mera betydelsefulla skillnader föreligger
mellan beredningens förslag och departementsförslaget torde förstnämnda
förslag i dessa delar få bifogas som bilaga 2.

144

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

Specialmotivering
Förslaget till lag om ändring i utsökningslagen

7 §•

Enligt vad som har anförts i den allmänna motiveringen föreslås att denna
paragraf upphävs.

(48 §.)

Beredningens förslag till ändring av 48 § saknar motsvarighet i departementsförslaget.
Denna ändring blir onödig med den lösning som jag förordar
i fråga om kredit vid försäljning.

62—64 och 66 §§.

De ändringar som föreslås i dessa paragrafer rör utmätningsordningen
in. m. Förslagen grundar sig på överväganden som har redovisats i avsnittet
»Övriga frågor». Den grundläggande principen är att av de utmätningsbara
tillgångarna i första hand bör tas i anspråk vad som kan användas till
borgenärens förnöjande med minsta kostnad, förlust och annan olägenhet
för gäldenären. Denna princip kommer till uttryck i 62 § 1 mom. Vid avvägningen
vilken egendom som skall utmätas, skall hänsyn alltså tas till
både borgenärens och gäldenärens intresse. I förhållande till vad som nu
gäller enligt 64 § bör den nya bestämmelsen i 62 § 1 mom inte anses innebära
någon försämring för gäldenären.

Som jag har uttalat i den allmänna motiveringen utmönstras den nu i 1
mom. intagna bestämmelsen, att utmätningsman ofördröjligen skall underrätta
innehavare av förlags- eller inventarieinteckning, när utmätning sker
av egendom vari inteckningen gäller. Ändringen bör ses i samband med de
föreslagna bestämmelserna i 91 § 5 och 6 mom. Den förmånsrätt som
företagsinteckning innebär får utan någon särregel anses omfattad av den
allmänna bestämmelsen i 72 § 1 mom. första punkten om verkan av förmånsrätter.
I överensstämmelse med beredningens förslag har jag intagit
en erinran om att borgenär, som åtnjuter förmånsrätt i gäldenär egendom,
under närmare angivna villkor kan erhålla betalning vid exekutiv försäljning.
Bestämmelsen är inte inskränkt till förmånsrätt på grund av företagsinteckning
utan omfattar även annan förmånsrätt, som inte är förenad med
sådan pant- eller retentionsrätt som avses i 71 §.

145

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967
79 §.

Nuvarande bestämmelser i 1 mom. om utmätningsmans beskrivning och
värdering av utmätt fastighet har kompletterats med föreskriften att utmätningsmannen
vid sin beskrivning av fastigheten särskilt skall ange tillbehör
till fastigheten i den mån det är påkallat med hänsyn till tillbehörens värde
eller av annan orsak. Det krävs alltså inte att utmätningsmannens tillbehörsförteckning
tar upp alla fastighetens tillbehör. Vid sin bedömning om
ett tillbehör bör nämnas särskilt eller inte har utmätningsmannen att beakta
syftet med beskrivningen. Denna är liksom värderingen i första hand
avsedd att ge ledning för blivande spekulanter på fastigheten. Beskrivningen
bör innehålla sådana uppgifter att kungörelsen om fastighetsauktion
kan upprättas med ledning av den (jfr 101 §). Genom de nya reglerna om
separat försäljning av tillbehör får beskrivningen emellertid ett vidgat syfte.
Utmätningsmannen bör sålunda hålla i minnet att beskrivningen skall kunna
tjäna till ledning inte bara vid överexekutors prövning huruvida tillbehör
skall säljas för sig utan även i sådana sammanhang som avses i
119 § och 132 § 2 mom.

För att beskrivningen skall kunna fylla sitt ändamål måste den grundas
på viss utredning. I ytterligare ett tillägg till 1 mom. i paragrafen föreskrivs
därtör, att utmätningsmannen skall avfordra gäldenären handlingar som
tjänar till upplysning om fastighetstillbehören och att han, när anledning
finns, också på annat sätt skall söka ta reda på vad som hör till fastigheten.
Utmätningsmannen måste alltså vara verksam för att skapa klarhet i frågan
vilka mera betydelsefulla tillbehör som åtföljer en utmätt fastighet. Han
bör besöka fastigheten för att bilda sig en uppfattning härom. Vidare har
han att undersöka om föremål, som annars är att betrakta som tillbehör,
till följd av äganderättsförbehåll eller av annan anledning tillhör tredje man.
Sådan utredning kan ske genom granskning av handlingar som han har
fordrat in eller genom förfrågningar hos gäldenären, leverantörer och andra.
Skapar utredningen inte klarhet i frågan, om visst föremål är tillbehör
eller inte, bör detta förhållande lämpligen redovisas i beskrivningen. Sådant
påpekande kan vara av värde under det fortsatta förfarandet.

När det gäller flyttbar maskinell utrustning, måste utmätningsmannen bedöma
om den fastighet där utrustningen finns är helt eller delvis inrättad
för industriell verksamhet och om utrustningen har tillförts fastigheten för
att användas i sådan verksamhet (jfr 4 § lagen om vad som är fast egendom
och prop. 1966: 24 s. 72).

I ett nytt 2 mom. föreskrivs att utmätningsmannen — om fastighetsägaren
driver sådan näringsverksamhet på fastigheten som kan besväras av företagsinteckning
— skall skaffa gravationsbevis angående verksamheten
och underrätta känd innehavare av företagsinteckning om utmätningen.

Även om företagsinteckning inte gäller i fast egendom, kan det vara av
betydelse för den som har en sådan inteckning att få reda på utmätning

146

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

av den fastighet på vilken den intecknade verksamheten drivs. Säljs fastigheten
exekutivt, måste nämligen gäldenären i allmänhet upphöra med verksamheten.
Inteckningshavaren måste då kunna vidta åtgärder, innan gäldenären
avyttrar föremål som ingår i verksamheten. Inteckningshavaren kan
vidare ha anledning att bevaka att lös egendom, som besväras av inteckningen,
inte betraktas som tillbehör och därmed dras in i det exekutiva förfarandet.

80 a §.

Paragrafen, som är ny, innehåller bestämmelser om fastighetsägarens befogenheter
beträffande utmätt fastighet och om exekutiv myndighets omhändertagande
av tillbehör till sådan fastighet. Bestämmelserna har behandlats
i den allmänna motiveringen. Därutöver vill jag framhålla följande.

Enligt 2 mom. äger överexekutor på fastighetsägarens begäran medge undantag
från de förbud att förändra en utmätt fastighet som har ställts upp
i 1 mom. Undantag får medges, om det kan ske utan intrång i exekutionssökandens
rätt och i övrigt är lämpligt. Det blir här fråga om en avvägning
dels mellan fastighetsägarens och övriga rättsägares intressen, dels
mellan de olika borgenärsintressena. Om det exekutiva förfarandet drar
ut på tiden, t. ex. på grund av en pågående tillbehörstvist, kan detta utgöra
ett särskilt skäl att medge undantag från 1 mom:s förbud. Ett i praktiken
ganska vanligt fall kan bli att fastighetsägaren begär tillstånd att företa en
åtgärd, t. ex. skogsavverkning eller tillbehörsförsäljning, som kan sätta honom
i stånd att betala exekutionssökandens fordran. Om garantier föreligger
att åtgärden inte medför speciellt intrång i övriga borgenärers rätt,
torde den kunna tillåtas. Ett särskilt skäl för att meddela tillstånd kan
vara att därigenom det exekutiva förfarandet kan avbrytas utan fastighetens
försäljning.

När tillstånd begärs att ett tillbehör skall få säljas för att ersättas med
nytt föremål som blir tillbehör, torde tillståndsfrågan kunna prövas snabbt,
om fastighetsägaren själv tillhandahåller tillfredsställande utredning. Denna
bör avse priset på resp. föremål och köpevillkoren beträffande det avsedda
nyförvärvet.

En länsstyrelse framhåller i sitt remissvar att ett utnyttjande av en
jordbruksfastighets skogskapital ofta är den enda utvägen för ägaren att
skaffa fram kontanter i en utmätningssituation. Det är enligt denna länsstyrelse
en nackdel att det kan dra ut på tiden innan man hinner skaffa
utredning som behövs för att kunna pröva framställningar om undantag
från avverkningsförbndet. Det är riktigt att en framställning om överexekutors
tillstånd till skogsavverkning i regel torde kräva utredning. Sålnnda
bör utmätningssökanden regelmässigt beredas tillfälle att yttra sig över
framställningen. Det kan ibland också behövas yttrande från sakkunnig

147

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

person eller myndighet. Jag vill emellertid betona att utredningen måste
genomföras så, att onödig tidsutdräkt undviks. Både prövningen och gäldenärens
åtgärd bör vara genomförda så att tidsfristerna i 88 c § 2 inom.
inte behöver överskridas. Jag vill dock också erinra om att 3 mom. i samma
paragraf medger att överexekutor, om synnerliga skäl föreligger, kan
medge uppskov med försäljning av fastighet på viss tid, om inte exekutionssökandens
rätt till betalning äventyras eller hans rätt i övrigt blir otillbörligt
åsidosatt. Ett uppskov i enlighet med dessa regler bör inte vara
uteslutet, om det med stor sannolikhet kan leda till att en fastighetsägare
därigenom kan företa en åtgärd som kan sätta honom i stånd att betala
exekutionsfordringen. Utmätningssökandens inställning till ett uppskov bör
dock i sådana fall tillmätas stor betydelse.

Reglerna om omhändertagande av tillbehör till utmätt fastighet finns i
paragrafens 3 mom. Reglerna innebär att överexekutor äger förordna att
utmätningsmannen skall ta vård om tillbehör till fastigheten, när det är
påkallat. När saken är brådskande, äger utmätningsmannen omedelbart vidta
sådan åtgärd. 1 detta fall anmäls åtgärden genast till överexekutor, som
har att pröva om den skall bestå. Förutsättningen både för överexekutors
och för utmätningsmans ingripande är att borgenären begärt åtgärden. Kostnaden
för vården skall nämligen förskjutas av borgenären, om utmätningsmannen
begär det.

Förordnande att omhänderta tillbehör kommer främst i fråga, när fastighetsägaren
överskrider eller befaras överskrida sina befogenheter enligt paragrafens
1 mom. men det ändå inte anses motiverat att genomföra en så
ingripande åtgärd som att förordna syssloman enligt 81 § 2 mom.

Hur ett förordnande om omhändertagande skall verkställas får bli beroende
av omständigheterna. Föreskrifterna i 74 § hur utmätning av lös
egendom tryggas ger härvid ledning. Genom bestämmelser av Kungl. Maj :t
bör föreskrivas att gäldenären skyndsamt skall underrättas om åtgärden,
om den har vidtagits i hans frånvaro (jfr 60 a § 1 mom. sista p.).

Om borgenär inte har begärt omhändertagande men utmätningsman får
kännedom om att skäl till sådan åtgärd föreligger, bör denne anses oförhindrad
att underrätta borgenären. Det kan också vara lämpligt att gäldenären
erinras om vad han har att iaktta och om att straffansvar kan följa
vid överträdelser.

81 §.

Paragrafen innehåller föreskrifter om sysslomannaskap beträffande utmätt
fastighet. Ingen ändring föreslås i 1 mom. om det s. k. mindre sysslomannaskapet,
vilket inte rubbar gäldenärens besittning av fastigheten. I
2 mom. regleras det s. k. större sysslomannaskapet, som innebär att
syssloman förordnas att omhänderta och förvalta egendomen. Som förutsättning
för detta gäller f. n., att det är fara för att egendomen försämras

148

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

av ägaren i större mån genom vanvård eller på annat sätt. Enligt den
lydelse som nu loreslås skall som förutsättning för det större sysslomannaskapet
gälla, att fara föreligger att ägaren vanvårdar egendomen eller förfogar
över denna i strid med vad som föreskrivs i 80 a § eller att egendomen
på annat sätt försämras i större mån. I jämförelse med vad som
nu gäller innebär förslaget sålunda den utvidgningen att sysslomannaskap
skall kunna anordnas, om ägaren sätter sig över de i den nämnda paragrafens
1 mom. föreskrivna förbuden mot att överlåta tillbehör eller att i
övrigt förändra fastigheten. Dessutom innebär förslaget att syssloman kan
förordnas även när annan än fastighetsägaren åstadkommer faran att
egendomen försämras i större mån.

Om syssloman har förordnats enligt 1 eller 2 mom. och fastigheten skall
säljas, gäller enligt 3 mom. att medel som sysslomannen har uppburit
skall redovisas till auktionsförrättaren. Detta skall ske före auktionen
resp. före borgenärssammanträde enligt 102 § om sådant förekommer.
För medel som inte redovisas före auktionen — t. ex. därför att de flyter
in efter denna men innan köparen har tillträtt fastigheten — skall redovisning
lämnas före sammanträdet för fördelning av köpeskillingen för fastigheten
(jfr 142 §).

De nuvarande bestämmelserna om redovisning ger inte upplysning om
hur man skall förfara när fastighetens försäljning inställs men tillbehör
redan har sålts under hand. Förfarandet kan t. ex. ha avbrutits till följd
av att tillräckliga medel har flutit in genom tillbehör sförsäljning (100 b §
2 inom.). Förevarande paragrafs 3 mom. sista punkten har med tanke härpå
omformulerats så att det framgår, att avkastning i sådana fall skall
redovisas till överexekutor för att enligt 143 § 2 mom. fördelas samtidigt
med köpeskillingen för tillbehöret.

Eftersom utmätningsman i denna sin egenskap numera aldrig förrättar
auktion på utmätt fastighet, behöver det inte längre anges att bestämmelsen
om utmätningsmannens redovisningsskyldighet gäller bara fall då
utmätningsmannen inte själv skall förrätta auktionen. Föreskriften i 3
mom. andra punkten har jämkats i enlighet härmed. En jämkning har
också vidtagits i tredje punkten så att det framgår att när avkastning av
utmätt fastighet utgörs av varor, dessa kan säljas inte bara på exekutiv
auktion utan också under hand enligt reglerna i den nya 96 a §.

88 b §.

I 1 mom. av paragrafen ges specialregler för det fall att fordran i penningar
har utmätts. Enligt dessa skall man inte omedelbart sälja utmätt
fordran utan i första hand söka driva in fordringen hos sekundogäldenären.
Beträffande belopp som flyter in genom indrivning skall i tillämpliga
delar gälla vad som är föreskrivet om köpeskilling för utmätningsvis såld
lös egendom. Skall sammanträde äga rum för fördelning av influtna me -

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

149

del (141 §), gäller i fråga om tidpunkten för sammanträdet vissa föreskrifter
i fjärde punkten i momentet. Dessa föreskrifter blir obehövliga
genom de nya bestämmelser om tidpunkten för redovisning och fördelning
av köpeskilling för utmätt lös egendom som tas upp i 137 § 1 mom. och
141 § 3 mom. Föreskrifterna i fjärde punkten utgår därför.

89 och 90 §§.

I 89 § 1 mom. tillfogas en erinran om att försäljning av utmätt egendom
enligt 96 a § kan ske även på annat sätt än genom auktion. I 90 § 1 mom.
föreslås en redaktionell jämkning som en följd av de nya reglerna i 96 a §
om försäljning under hand.

91 §.

Förevar ande paragraf innehåller regler om ordningen för kungörandet av
auktion på lös egendom in. in. Enligt beredningens förslag har till paragrafen
fogats bestämmelser om skyldighet för auktionsförrättare att dels underrätta
innehavare av företagsinteckning, när företagsintecknad egendom
skall säljas (5 mom.), och dels anskaffa gravationsbevis inför försäljning
av egendom som hör till näringsverksamhet och kan besväras av företagsinteckning
(6 mom.). Auktionsförrättaren äger erhålla gravationsbevis
utan kostnad, varför man kan undvara den nuvarande föreskriften -— som
gäller gravationsbevis rörande fartyg — om skyldighet för borgenären att
förskjuta sådan kostnad. Vid remissbehandlingen har viss kritik av formell
natur riktats mot beredningens förslag. En remissinstans framhåller
bl. a. att det vore lämpligt att samordna tidpunkten, då kallelsebrev till inteckningshavare
skall sändas enligt 5 mom. och tidpunkten för kungörande
av auktion enligt 1 mom.

Jag har inte funnit anledning att frångå beredningens förslag. Särskilt vill
jag anmärka att den ifrågasatta samordningen av tidsbestämningarna i 1
och 5 mom. knappast är till fördel. Bestämmelserna i 1 mom. skiljer nämligen
mellan lösöre och fordran eller rättighet men företagsintecknad egendom
kan bestå av båda dessa egendomstyper. Jag vill emellertid gärna medge
att det är svårt att överblicka paragrafen, både i den nuvarande och i
den föreslagna utformningen. Det är emellertid att förvänta att beredningen
i sitt fortsatta arbete med revision av UL skall ägna uppmärksamhet åt förhållanden
av detta slag.

93 §.

I ett nytt 2 mom. i denna paragraf förs in de i det föregående berörda bestämmelserna
om rätt för auktionsförrättare att vägra godkänna inrop av
utmätt lös egendom. Som förutsättning för avvisning av inrop skall gälla,
att det är sannolikt att avsevärt bättre vederlag kan uppnås vid ny försälj -

150

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

ning. Godtas inte inrop och blir egendomen inte heller såld vid nytt utrop
vid samma auktionstillfälle, skall enligt 3 mom. ny auktion sättas ut eller
egendomen säljas under hand.

Som jag har framhållit i den allmänna motiveringen ansluter sig bestämmelserna
nära till motsvarande regler i fråga om fast egendom i 126 § 2
mom. Vad som i anslutning till sistnämnda paragraf anförs i den allmänna
motiveringen och specialmotiveringen äger i allt väsentligt giltighet också
när det gäller lös egendom.

94 §.

Till paragrafen fogas ett nytt 3 inom., enligt vilket paragrafens 1 mom.
skall äga motsvarande tillämpning beträffande egendom som hör till näringsverksamhet
och kan besväras av företagsinteckning. Innebörden härav
är att, när sådan egendom skall säljas, auktionsförrättaren skall läsa upp
gravationsbevis, ange när köpeskillingen skall betalas, anmana sakägare att
anmäla sina fordringar och meddela underrättelse om anmäld fordran.

96 §.

I paragrafen föreslås nya bestämmelser om betalning vid exekutiv försäljning
av lös egendom i allmänhet. Vid sidan om kontantbetalning skall det
vara möjligt för utmätningsmannen att lämna köpare anstånd med betalningen.

Utmätningsmannen äger fritt bestämma om kreditförsäljning skall komma
i fråga eller inte. Enligt sakens natur bör dock kreditförsäljning inte bli
aktuell annat än när det kan antas att resultatet av försäljningen därigenom
blir bättre än om kontantbetalning ovillkorligen krävs. Kreditför sälj ning
kommer uppenbarligen främst i fråga när det gäller mera värdefull egendom.

Anstånd skall enligt förslaget alltid vara beroende av att handpenning
lämnas. I den allmänna motiveringen har jag berört hur och i vad mån
handpenningen skall tas i anspråk om köpet inte fullföljs. I det sammanhanget
har jag också behandlat bestämmelsen om att godset skall hållas
inne till dess full betalning sker och vidare uttalat att egendomen under
samma tid fortfarande är att anse som utmätt.

Om utmätningsmannen redan på förhand bedömer att kreditför sälj ning
kan medföra fördelar, bör möjlighet för köpare att få kredit och villkoren
härför lämpligen tillkännages innan egendomen ropas ut vid auktion eller,
när försäljning under hand skall ske, i samband med att anbud infordras.
Det är dock inte något hinder att en spekulant själv väcker fråga om anstånd.

En särskild fråga är i vad mån utmätningsmannen vid underhandsförsäljning
bör kunna välja mellan att godta ett högre bud, som har avgetts
under förbehåll att kredit erhålls, och ett lägre bud, avseende kontant be -

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

151

talning. Eftersom underhandsförsäljning är avsedd att kunna försiggå i
tämligen obundna former, torde få förutsättas att en sådan valfrihet skall
föreligga. I tveksamma fall bör utmätningsmannen dock samråda med rättsägarna.

Liksom f. n. skall betalning ske genast, när kredit inte begärs eller beviljas.
Kravet på omedelbar betalning torde dock inte behöva tolkas alltför bokstavligt.
En inropare bör sålunda — utan hinder av de nya kreditbestämmelserna
— kunna få ett kortvarigt anstånd för att skaffa fram kontanter
(jfr bet. s. 97). Ett sådant anstånd får dock inte vara längre än att egendomen
vid behov kan ropas ut på nytt vid samma auktionstillfälle. Det är angeläget
att några speciella kostnader inte uppkommer i fall av sådan art.

96 a §.

Paragrafen är ny och innehåller de grundläggande bestämmelserna om
underhandsförsäljning av lös egendom.

Förutsättningen för att underhandsförsäljning skall få ske är enligt 1
mom. alt det är sannolikt att avsevärt bättre vederlag kan uppnås genom
sådan försäljning än genom försäljning på auktion. I samma mom. ges
också föreskrift om skyldighet för utmätningsmannen att om möjligt bereda
rättsägarna tillfälle att yttra sig. Av 2 mom. framgår bl. a., att anbud
alltid skall infordras på ett eller annat sätt. I 3 mom. npptas hänvisning
till vissa bestämmelser i UL som avser auktionsförsäljning men som bör
vara tillämpliga också på underhandsförsäljning. Till vad jag har anfört i
den allmänna motiveringen om dessa bestämmelser vill jag foga följande.

Vid bedömningen, om underhandsförsäljning kan väntas ge avsevärt bättre
resultat än auktionsförsäljning, bör utmätningsmannen ta hänsyn också
till de kostnader för kungörelser och annat som kan uppkomma med den
ena och andra metoden.

Rättsägarnas synpunkter måste tillmätas stor vikt, när de är sakligt
grundade. År alla berörda rättsägare ense om försäljningsformen, torde
utmätningsmannen inte ha anledning att frångå deras önskemål. Detsamma
gäller om de alla är villiga att anta ett givet underhandsbud. Om gäldenären
yrkar auktion, torde sådan i regel böra prövas (jfr 93 §), innan försök
görs med underhandsförsäljning.

Fråga om underhandsförsäljning av fastighetsiillbehör bör tas upp när
sammanträde hålls enligt 100 a §. I övrigt står det förrättningsmannen
fritt att sätta sig i förbindelse med rättsägarna vid vilken tidpunkt som
helst före försäljning och i vilken form som helst. Anteckning om vad som
förekommer i sådant sammanhang bör ske i dagbok eller protokoll. Några
kostsamma åtgärder för underhandsförsäljnings förberedande bör inte vidtas
innan rättsägarna har varskotts. Kan anbud infordras utan större kostnader,
kan utmätningsmannen avvakta anbuden innan rättsägarna kontaktas.

152

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

Viss utredning om vilka som är rättsägare får förrättningsmannen genom
handlingar som han har att infordra enligt 91 § 6 mom. sista punkten eller
— beträffande tillbehör — enligt 79 och 100 §§. Ytterligare upplysningar
får vid behov inhämtas från gäldenären.

Hur anbud skall infordras får bedömas med hänsyn till omständigheterna
i varje särskilt fall. Kungörelse i en eller flera ortstidningar torde ofta
vara den naturliga åtgärden och nämns därför uttryckligen i bestämmelsen.
Andra förfaringssätt kan dock ibland vara motiverade (jfr bet. s. 90).

I senare sammanhang bör övervägas i vad mån ytterligare bestämmelser
beträffande anbudsförfarande! kan behöva utfärdas av Kungl. Maj:t.

100 §.

Denna paragraf har jämkats redaktionellt.

100 a §.

Paragrafen är ny och innehåller de grundläggande bestämmelserna om
separat försäljning av fastighetstillbehör.

Förutsättningen för att separat försäljning skall komma i fråga är enligt
paragrafens 1 inom. att det är sannolikt att tillbehör till fastighet med fördel
kan säljas för sig. Vid sin prövning av frågan om förutsättningen föreligger
har överexekutor i första hand ledning av den beskrivning över den utmätta
fastigheten som utmätningsmannen har upprättat och som enligt
79 § skall innehålla uppgifter om mer värdefulla tillbehör, överexekutor
kan vid behov skaffa sig ytterligare uppgifter om befintliga tillbehör. Det
kan t. ex. hända att rättsägare hos överexekutor påpekar, att det finns tillbehör
av värde som inte har tagits upp i beskrivningen men som med fördel
bör kunna säljas för sig.

Sammanträde bör inte utsättas om det är mindre sannolikt att det exekutiva
förfarandet kommer att leda till försäljning av fastigheten. Beredningen
har gett ett par exempel på sådana situationer (bet. s. 58).

Paragrafens 1 mom. anger vidare vilka rättsägare som skall kallas till
sammanträdet inför överexekutor. Om egendomen är avträdd till konkurs,
skall även konkursförvaltaren kallas. Det är viktigt att alla som kan beröras
av en tillbehörsförsälj ning får tillfälle att framföra sina synpunkter
innan beslut fattas.

De uppgifter som överexekutor behöver för att kalla till sammanträdet
får han i första hand genom det gravationsbevis rörande fastigheten som
skall skaffas enligt 100 §. I detta skall anges vilka som sist har antecknats
som innehavare av inteckning. Utmätningsmannens utredning enligt 79 §
blir också av betydelse, eftersom utmätningsmannen vid denna skall avfordra
fastighetsägaren de handlingar som tjänar till upplysning om rättigheter
i fastigheten, som t. ex. servitut, nyttjanderätt och avkomsträtt. Upp -

153

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

gifter om vilka som har fordran eller rättighet, som bör iakttas vid fastighetens
försäljning, skall därvid också avkrävas fastighetsägaren. Behövs
kompletterande upplysningar, kan överexekutor föranstalta om ytterligare
undersökning.

Vid sammanträdet skall i första hand diskuteras, om särskild försäljning
av tillbehör bör genomföras eller inte. I den allmänna motiveringen har jag
behandlat vilket inflytande rättsägarna resp. överexekutor bör ha i frågan.
Bestämmelserna i 2 mom. i förevarande paragraf är utformade i enlighet
med dessa synpunkter. Som jag nämnde i det sammanhanget bör skriftliga
meningsyttringar kunna tillmätas betydelse vid sammanträdet.

Vid sammanträdet bör rättsägarna få tillfälle att yttra sig om det mest
ändamålsenliga sättet att sälja tillbehören och om det pris som bör kunna
uppnås. Frågan, om försäljning bör ske inom viss tid, bör också behandlas,
liksom frågan hur man skall fördela de medel som kan inflyta genom tillbehör
sförsälj ning. Överexekutor bör vidare utreda om närvarande innehavare
av fordringsinteckningar önskar avstå från betalning ur sådana medel
enligt 100 b §. Denna fråga har nämligen avgörande betydelse för överexekutors
bedömning om förfarandet kan avbrytas efter en tillbehörsförsäljning
(2 mom. av sistnämnda lagrum). Av betydelse för den frågan är
vidare hur stora belopp inteckningshavare, som ej vill avstå från betalning,
avser att bevaka. Även den frågan bör därför tas upp vid sammanträdet.

Det föreligger inte något hinder mot att under samma fastighetsexekution
hålla fler än ett sammanträde. Har efter sammanträde fattats beslut
om separatförsäljning av något eller några tillbehör, kan frågan om andra
tillbehör bör säljas för sig komma upp och ge överexekutor anledning att
kalla till nytt sammanträde. Om överexekutor efter diskussion på ett sammanträde
har funnit att beslut om separatförsäljning av visst tillbehör inte
bör meddelas, kan han vidare — om nya vägande skäl för sådan försäljning
av tillbehöret kommer fram — se sig föranlåten att kalla till ytterligare
ett sammanträde. Emellertid bör, bl. a. av hänsyn till den ökade tidsutdräkten
och av kostnadsskäl, fler sammanträden än ett bara komma i
fråga i rena undantagsfall.

I paragrafens 3 mom. föreskrivs, att särskild tillbehörsförsäljning skall
ske enligt reglerna om försäljning av utmätt lösöre och att de åligganden
som annars ankommer på utmätningsman i stället skall åvila överexekutor.
Bestämmelserna medför att försäljningen kan ske antingen på auktion eller
under hand enligt de nya regler som har tagits in i 96 a §. Vidare blir regeln
i 93 § om rätt för auktionsförrättare att vägra godta inrop på auktion
tillämplig. Oavsett vilken för sälj ningsf orm som kommer till användning,
blir det möjligt att ge kredit enligt 96 §. Eftersom tillbehör sförsäljningen i
allmänhet bara utgör ett led i försäljningen av hela den fasta egendomen
och denna försäljning inte bör fördröjas, skall betalningsanstånd under
längre tid inte komma i fråga. Köpeskillingen för tillbehör måste vara be -

154

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

tald, innan borgenär sförteckning upprättas enligt 107 §. Villkoren för fastighetsauktion
kan annars inte bestämmas på ett tillförlitligt sätt.

Uppnås inte godtagbart pris vid försök att sälja tillbehör för sig, förfaller
förordnandet om sådan försäljning. Tillbehöret får då ingå i auktionen på
själva fastigheten. Vid auktionen bör detta lämpligen tillkännages så att
missförstånd undviks (jfr 119 § 1 inom.).

När fast egendom som skall säljas exekutivt är avträdd till konkurs, torde
det i regel vara naturligt att konkursförvaltaren biträder vid särförsäljning
av tillbehör. Särskilt är detta lämpligt om tillbehörsförsäljning kan ske samtidigt
med att förvaltaren säljer konkursboets lösa egendom under hand.

Beträffande reglerna i 4 mom. i paragrafen vill jag hänvisa till vad jag
har anfört i den allmänna motiveringen.

Det bör senare prövas vilka ändringar av bestämmelserna om avgifter i
utsökningsmål som föranleds av de nya reglerna om separat försäljning av
tillbehör. Även i handläggningskungörelsen behövs nya bestämmelser i anslutning
till den föreslagna ordningen med separatförsäljning av tillbehör.
Bl. a. bör därvid övervägas vilka regler som bör gälla om delgivning av kallelse
till sådant sammanträde som avses i 100 a §.

Som har angetts i den allmänna motiveringen föreslås eu ändring i 213 §
2 mom. av innebörd att den som vill klaga över en tillbehörsförsäljning,
vare sig denna har skett på auktion eller under hand, skall göra det inom
tre veckor från försäljningsdagen. Sker tillbehörsförsäljning på auktion,
torde rättsägare inte behöva underrättas särskilt om försäljningsdagen,
eftersom auktionen har kungjorts (91 § 1 mom.). Om försäljning
sker under hand, bör emellertid rättsägarna få underrättelse om vilken dag
försäljningen har ägt rum för att de skall kunna beräkna när besvär stiden
går ut. I detta avseende bör föreskrifter kunna utfärdas av Kungl. Maj :t.

100 b §.

Paragrafen, som är ny, innehåller regler om fördelningen av medel som
har flutit in vid särskild tillbehörsförsäljning. Vidare anges när det exekutiva
förfarandet skall avbrytas med anledning av sådan försäljning.

I paragrafens 1 mom. föreskrivs, att medel som flyter in genom en tillbehörsförsäljning
i första hand tillkommer den som har bästa rätt i fastigheten.
Vidare anges att den som har fordran på grund av inteckning får avstå
från betalning ur köpeskilling för tillbehör utan att det minskar hans
rätt i den övriga fasta egendomen. Belopp som inteckningshavare avstår skall
tillkomma den som efter honom har bästa rätt.

Kostnaderna för tillbehörsförsälj ningen skall täckas genom köpeskillingen
för tillbehören. När det i lagtexten talas om medel, som har flutit in genom
en tillbehörsförsäljning, avses nettointäkten efter avdrag av kostnaderna.
Kostnaderna utgörs i första hand av försälj ningsavgift enligt 4 § kungörelsen
den 4 december 1964 (nr 861) om vissa avgifter i utsökningsmål m. m.

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967 155

I vissa fall blir det också aktuellt med utsökningsavgift enligt 3 § i kungörelsen.

Bestämmelserna i 96 § om kredit vid försäljning av lös egendom blir till
följd av föreskriften i 100 a § 3 mom. tillämpliga också vid tillbehör sförsäljning.
Om köparen inte fullföljer kreditköp, skall handpenningen användas
för att täcka kostnader m. m. Handpenning, som skall användas på det sättet,
är att jämställa med köpeskilling vid tillbehörsförsälj ning.

Genom bestämmelserna i 1 mom. får inteckningshavarna möjlighet att efter
sin tur i förmånsordningen avstå från betalning. Ett avstående innebär
inte någon minskning av rätten att få betalning ur fastigheten i övrigt. Som
beredningen har anfört kan det dock inträffa att den som innehar en inteckning
i flera fastigheter kan fä sin ställning försämrad, om han avstår
från betalning ur köpeskilling för separat sålt tillbehör till en av de gemensamt
intecknade fastigheterna. Han går nämligen miste om sin möjlighet att
ur de andra fastigheterna ta ut vad som hade kunnat utgå till följd av tillbehörsförsäljningen.
Denna situation berörs i det följande under 36 § IF.

Gäldenär, som har ägarhypotek till följd av att inteckning är helt eller
delvis obelånad, har liksom inteckningshavare möjlighet att avstå från betalning
ur köpeskilling för tillbehör (jfr 25 § andra och tredje st. IF).

Huruvida inteckningshavare vill eller inte vill ha del i betalning som flyter
in genom tillbehör sförsäljning kan ha betydelse för bestämmandet av
lägsta budet vid en ev. kommande auktion på själva fastigheten. Avstående
måste därför i sådant fall ske senast vid den förhandling som enligt 102 eller
106 § skall hållas vid eller i anslutning till fastighetsauktionen och vid
vilken lägsta budet bestäms. Anmälan om avstående kan dock göras redan
vid det sammanträde som skall hållas enligt 100 a §. Överexekutor bör också
helst ta upp frågan vid detta sammanträde för att så tidigt som möjligt få
underlag för eu bedömning om exekutionen möjligen kommer att kunna avbrytas
redan efter en tillbehör sförsäljning.

Om förfarandet inte kan avbrytas efter en tillbehör sförsäljning, kommer
auktion på den återstående fasta egendomen regelmässigt att följa. Vid den
förhandling om rättsägares anspråk som enligt 102 och 106 §§ skall hållas
före eller vid fastighetsauktionen bör diskuteras hur den behållna köpeskillingen
för tillbehören skall användas, eftersom avgörandet i denna fråga i
allmänhet får betydelse för auktionsvillkoren. Bestämmelser härom har
meddelats i 106 § 2 mom. Själva fördelningen av köpeskillingen för tillbehören
skall enligt 143 § 1 mom. ske i samband med fördelningen av köpeskillingen
för fastigheten. Blir fastigheten inte såld, får särskilt fördelningssammanträde
hållas (143 § 2 mom.).

I 2 mom. i förevarande paragraf föreskrivs, att förfarandet skall avbrytas
om genom försäljningen har flutit in medel som förslår till förnöjande av
borgenär som har vunnit utmätning och dem som har bättre rätt än han
och inte har avstått från betalning. Det ligger i sakens natur att bestäinmel -

156

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

serna inte kan gälla, om den fasta egendomen säljs exekutivt under konkurs.
En erinran härom har tagits in i lagtexten. Kostnaderna för förfarandet
måste vara täckta, innan det får avbrytas. Om belopp har flutit in dels i
form av behållen avkastning dels genom tillbehör sförsäljning, måste observeras
att medlen inte kan disponeras på samma sätt. Medel som har kommit
in genom tillbehör sförsäljning skall i första hand tillfalla den som har fordran
med bästa förmånsrätt i fastigheten till betalning av både ränta och kapital.
Beträffande avkastning framgår av 143 § 2 mom., jämfört med 172 §,
att den skall fördelas på det sättet att, sedan kostnaderna har betalats, de
borgenärer som har prioritet framför exekutionssökanden får betalning efter
inbördes förmånsrätt, varefter sökanden får utdelning på sin fordran till
ränta och kapital. Men i fråga om inteckningar och köpeskillingsfordringar,
för vilka fastigheten inte bär utmätts, gäller den betydelsefulla inskränkningen,
att utdelning skall beräknas bara för räntor och andra annuiteter.

Avbryts förfarandet till följd av att tillräckliga medel har flutit in genom
tillbehörsförsäljningen, skall enligt 2 mom. sammanträde hållas för medlens
fördelning. För sammanträdet skall reglerna om redovisning och fördelning
av medel i 6 kap. gälla. Har bor genär ssammanträde enligt 102 och
106 §§ inte hållits, bör rättsägarna vid fördelningssammanträdet få tillfälle
att anmäla egna anspråk och yttra sig över andras. Kan överenskommelse
om medlens fördelning inte träffas enligt 145 §, skall överexekutor
verkställa fördelningen med ledning av vad som har förekommit vid sammanträdet
(144 och 147 §§). Någon formell borgenär sförteckning behöver
inte göras upp vid sammanträdet, eftersom hela förrättningen kan slutföras
i ett sammanhang och det inte kommer i fråga att fastställa villkor
för fastighetsförsäljning.

Vid sammanträde för fördelning av köpeskilling kan det visa sig att förfarandet
har avbrutits för tidigt. I sådant fall får förfarandet tas upp igen,
ev. genom att försäljningen av tillbehör fortsätter.

100 c §.

Paragrafen är ny och innehåller i 1 mom. regler för det fallet att tredje
man påstår sig vara ägare till föremal, som framstar som fastighetstillbehör,
men inte genast kan styrka sin rätt. Om tredje man visar sannolika
skäl för sitt påstående, skall överexekutor hänvisa honom att inom en månad
väcka talan mot borgenären och gäldenären vid domstol. Väcks ej
talan i enlighet med hänvisningen, förlorar han sin talan mot borgenären.
Det skall vidare stå borgenären fritt att själv väcka talan. Talan skall väckas
vid rätten i den ort där fastigheten är belägen.

Överexekutor bör kunna hänvisa tredje man att väcka talan vid domstol
så länge föremål som denne påstår sig äga inte har sålts. Hänvisning bör
kunna lämnas också av överinstans i besvär smål.

Har tredje man hänvisats att väcka talan beträffande ett tillbehör, får

157

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

detta inte säljas särskilt, förrän tvisten har blivit prövad eller tiden för att
väcka talan har gått ut. Föreskrift härom finns i paragrafens 2 mom. 1
samma moment finns vidare regeln, att inte heller fastigheten får säljas
dessförinnan, om tvistens utgång är av väsentlig betydelse för fastighetens
värde.

För att tvist skall anses prövad krävs att domstols dom eller slutliga beslut
har vunnit laga kraft.

Möjligheten att sälja fastigheten utan hänsyn till pågående tvist är avsedd
att användas när det finns skäl att anta att budgivningen inte påverkas
av att det råder tvist om tillbehör. Har det omtvistade föremålet ett mera
betydande värde, torde det i regel bli ofrånkomligt att vänta med auktionen.
I frågan huruvida auktion skall hållas trots pågående tvist kan överexekutor
lämpligen samråda med berörda rättsägare.

Råder det tvist om tillbehör, skall detta enligt 119 § 1 mom. anmärkas
vid auktionen.

101 §.

Paragrafen innehåller bestämmelser om kungörande av fastighetsauktion.

I paragrafens 1 mom. har vidtagits eu redaktionell ändring, som är påkallad
av att underhandsförsäljning av fastighetstillbehör kan komma i
fråga.

I ett nytt 3 mom. har intagits föreskrift om att kungörelse inte får utfärdas,
förrän en tillbehörsförsäljning har vunnit laga kraft eller frågan
därom förfallit. Utöver vad jag anfört i den allmänna motiveringen vill jag
nämna följande. Att frågan om särskild försäljning förfaller kan bero på
att någon spekulant inte har uppträtt eller att ett godtagbart pris inte har
uppnåtts. Vidare kan det vara så att en försäljning av tillbehör har upphävts
av högre instans efter besvär (jfr 213 § 2 mom.) och att det i samband
därmed har sagts att sådan försäljning över huvud inte får ske. Har den
högre instansen visserligen upphävt försäljningen men i och för sig godtagit
heslutet därom, kan nytt försäljningsförsök emellertid bli aktuellt. I så fall
skall kungörelse om fastighetsauktion t. v. anstå enligt förevarande moment.

106 §.

Till denna paragraf har fogats ett nytt 2 mom. Paragrafen innehåller
f. n. regler om borgenärssammanträde som skall hållas före eller i samband
med en fastighetsauktion. Vid sammanträdet får rättsägare tillfälle
alt anmäla sina anspråk och framställa anmärkningar mot varandras bevakningar.
Rättsägarna kan också träffa överenskommelse om försäljningsvillkoren
enligt 118 §. Med ledning av vad som har förekommit vid sammanträdet
upprättas borgenärsförteckning och de närmare villkoren för
auktionen fastställs.

158

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

Som jag har framhållit i den allmänna motiveringen måste man, om en
tillbehörsförsäljning har föregått en fastighetsauktion, ta hänsyn till hur
köpeskillingen för tillbehöret eller tillbehören skall fördelas innan man kan
fastställa villkoren för auktionen. Lägsta budet kan exempelvis få sättas
lägre (113 § 2 mom.). Vid borgenärssammanträdet bör alltså särskilt behandlas
hur köpeskillingen skall disponeras. Föreskrift härom har upptagits
i det nya 2 mom.

Nuvarande 2 mom. har i oförändrad lydelse intagits som 3 mom.

113 §.

Paragrafen innehåller f. n. bestämmelser om lägsta budet vid fastighetsauktion.
Enligt 1 mom. skall lägsta budet fastställas så, att det överstiger,
förutom kostnaderna för förfarandet, summan av fordringarna med förmånsrätt
före exekutionsfordran. Det föreskrivs också, att det i borgenärsförteckningen
skall anmärkas att hud som avges under auktionen, om annat
inte föranleds av bestämmelsen i 126 § 2 inom., måste överstiga lägsta
budet för att kunna antas. I paragrafens 2 mom. föreskrivs f. n. att behållen
avkastning av fastigheten skall dras av när lägsta budet beräknas.

I paragrafens 1 mom. har gjorts en mindre redaktionell jämkning, föranledd
av att 126 § ändras.

Frågorna om fördelning av köpeskilling för tillbehör, som har sålts
särskilt, skall enligt 106 § 2 mom. behandlas på det borgenär ssammanträde
som skall föregå fastighetsauktionen. Om därvid konstateras att köpeskillingen
skall användas till betalning av fordran som har bättre rätt än
exekutionsfordran och av kostnader för förfarandet, måste detta inverka
på lägsta budets beräkning. I den mån sådana fordringar och kostnader
skall betalas ur köpeskillingen för tillbehöret, skall de sålunda ej medräknas
när lägsta budet bestäms. Föreskrift härom har upptagits i 2 mom. Avfattningen
skiljer sig något från motsvarande bestämmelse i beredningens
förslag.

116 §.

De föreslagna ändringarna i 126 § har föranlett en redaktionell jämkning
i 2 mom. i denna paragraf.

117 §.

I denna paragraf kommer den s. k. övertagandeprincipen till uttryck.
Principen innebär i korthet, att kapitalbeloppet av intecknad gäld som faller
inom lägsta budet skall kvarstå i fastigheten, om denna säljs exekutivt. Som
jag har nämnt i det föregående innebär bestämmelserna i 100 b § ett visst
avsteg från övertagandeprincipen. En erinran om detta bär tagits in i
117 §.

Iiungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967 159

119 §.

I denna paragraf har gjorts ett tillägg av innebörd att auktionsförrättaren
vid fastighetsauktion skall ange tillbehör som enligt utmätningsmannens
beskrivning eller i övrigt tillgängliga upplysningar åtföljer fastigheten,
i den mån detta är påkallat med hänsyn till tillbehörens värde eller
av annan orsak (jfr specialmotiveringen till 79 §).

Auktionsförrättaren bör i regel kunna nöja sig med att i anslutning till
uppläsningen av beskrivningen (106 §) göra de tillägg till eller undantag
från tillbehörsförteckningen i denna som föranleds av kompletterande utredning.
Behövs inte något tillägg eller undantag, räcker det med en hänvisning
till beskrivningen.

Även om tvist råder om tillbehör, får fastighet under viss förutsättning
säljas på auktion (100 c § 2 mom.). Råder tvist, bör detta anmärkas vid auktionen.
Föreskrift härom ges i denna paragraf.

Även utan särskilda föreskrifter, bör auktionsförrättaren ge upplysningar
som är av betydelse för spekulanterna. Har tillbehör sålts för sig före auktionen,
bör detta framhållas. Ett särskilt påpekande torde också vara på sin
plats, om ett tidigare beslut om särförsäljning av tillbehör av någon anledning
inte har fullföljts och det tillbehör som har avsetts med beslutet ingår
i försäljningen.

I ett nytt 2 mom. i paragrafen har föreskrivits, att auktionsförrättaren
före utrop av fastighet skall påpeka, att utropet sker under villkor att ett
inrop kan godtas enligt 126 § 2 mom.

121 §.

Paragrafen innehåller bestämmelser om särutrop och gemensamt utrop
av gemensamt intecknade fastigheter och om fördelning av gemensam
köpeskilling för sådana fastigheter. Beträffande fördelningsreglerna, som
finns i 2 inom., föreslås vissa ändringar. Dessa ändringar har behandlats i
ett särskilt avsnitt i den allmänna motiveringen, till vilket jag får hänvisa.

124 §.

Paragrafen innehåller f. n. föreskrift om att växande gröda, som finns på
fastighet och som inte tillhör nyttjanderättshavare, vid exekutiv auktion
på fastigheten skall ropas ut tillsammans med denna.

Växande gröda, som — om den inte tillhör nyttjanderättshavare — utgör
fastighetstillbehör, kan bli föremål för separatförsäljning enligt bestämmelserna
i 100 a §. Förevar ande paragraf har jämkats så att det framgår att
gröda skall gå i samma utrop som fastigheten endast om grödan inte sålts
för sig.

160

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

125 §.

I 1 mom. i denna paragraf har uttrycket »det uppskattningsvärde, varefter
allmän bevillning för egendomen utgick» ändrats till »taxeringsvärde»
(jfr 121 § 2 inom.).

126 §.

I ett nytt 2 mom. har i denna paragraf tagits in de föreslagna bestämmelserna
om rätt för auktionsförrättare att vägra godta inrop vid fastighetsauktion.
De bestämmelser som nu finns i paragrafens 2 mom. har med ett smärre
tillägg överförts till ett nytt 3 mom. I övrigt har gjorts endast några
smärre redaktionella ändringar.

Det nya 2 mom. innebär att inrop inte får godtas, om det är sannolikt att
avsevärt bättre vederlag kan uppnås. Utropas vid samma auktion flera gemensamt
intecknade fastigheter, skall prövningen avse det vederlag som har
bjudits sammanlagt.

Det bör erinras om att utmätning enligt 128 § i allmänhet förfaller om
fastighet — efter att ha ropats ut på en auktion utan att försäljning har
skett — förblir osåld också vid ny auktion. Denna bestämmelse bör auktionslörrättaren
beakta, när han bedömer bud som avges på en andra auktion.

Om inrop har avvisats, är det ingenting som hindrar att fastigheten på
nytt bjuds ut vid samma auktionstillfälle. Man bör därvid kunna skjuta upp
ett nytt utrop till senare på dagen. Genom sådant förfarande undviks de extra
kostnader som är förenade med en ny auktion. Nås inte högre eller nämnvärt
högre inropssumma efter nytt utrop, kan ny auktion sättas ut.

Den särskilda bestämmelsen för utrop av gemensamt intecknade fastigheter
är avsedd att tillämpas så snart flera gemensamt intecknade fastigheter
ropas ut vid samma auktion och alltså oavsett om det gäller prövning
av vad som bjudits vid särutrop eller vid gemensamt utrop (jfr 121 §).

De regler som nu föreslås kan komma att medföra att överexekutor ibland
behöver anlita sakkunnig värderingshjälp. Exekutionsväsendets organisationsnämnd
har satt i fråga, om kostnaden härför verkligen bör ingå i utsökningsavgiftens
grundbelopp även i framtiden (jfr 3 § första och andra
st. kungörelsen om vissa avgifter i utsökningsmål m. in.). Denna fråga får
övervägas i samband med den allmänna översyn av avgiftsbestämmelserna
som de nu föreslagna ändringarna i UL påkallar.

En fråga som bör uppmärksammas instruktionsvis är om kronofogde
eller hans ställföreträdare bör åläggas att närvara vid auktion på fastighet
som har utmätts för kronans fordran. Som beredningen bär påpekat med
instämmande från flera remissinstanser är det angeläget att kronans rätt bevakas
vid sådan auktion inte minst med tanke på bestämmelsen i 128 § att
utmätning av fastighet går åter, om fastigheten inte blir såld vid auktionen
och sökanden underlåter att yrka ny auktion.

161

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

(127 §.)

Blir fastighet som ropas ut på auktion inte såld därför att bud »icke göres
eller antages», skall enligt bestämmelserna i paragrafens första punkt på
yrkande av utmätningssökanden ny auktion hållas vid senare tillfälle. Enligt
min mening ger bestämmelserna redan med sin nuvarande utformning
klart vid handen att utmätningssökanden skall kunna yrka ny auktion också
när auktionsförrättare avvisar inrop med stöd av 126 § 2 mom. Den jämkning
av bestämmelserna i förtydligande syfte som beredningen har föreslagit
finner jag alltså inte vara påkallad.

128 §.

F. n. gäller att om fastighet inte blir såld på auktion därför att bud inte
avges eller antas, ny auktion skall hållas, om utmätningssökanden begär det.
Säljs fastigheten inte heller vid ny auktion, skall utmätningen gå åter, om
inte tvångsförvaltning på sökandens begäran anordnas.

Bestämmelsen om att utmätningen i allmänhet går åter, om fastigheten
inte blir såld vid en andra auktion, kan inte gälla utan inskränkningar,
om tillbehör redan dessförinnan har sålts för sig enligt 100 a §. Utmätningen
måste bestå när det gäller sådant tillbehör. En erinran härom har tagits
in som en sista punkt i paragrafen. En smärre redaktionell ändring bär vidtagits
samtidigt.

129 §.

F. n. föreskrivs i denna paragraf att om en fastighet säljs på auktion
auktionsförrättaren före auktionens slut skall underrätta om tid och plats
för det sammanträde som skall hållas för fördelning av köpeskillingen (jfr
142 §). Detsamma skall gälla om fastigheten visserligen inte blir såld därför
att bud inte har avgetts eller antagits, men avkastning ändå finns att
redovisa.

Enligt vad som föreslås i 143 § 2 mom. skall särskilt sammanträde hållas
för fördelning när medel har flutit in genom en särförsäljning av tillbehör
men själva fastigheten inte blir såld. Liksom när det gäller avkastning av
fastighet, bör auktionsförrättaren i sådant fall meddela när och var fördelningssammanträde
skall hållas. Paragrafens 1 mom. skall enligt förslaget
alltjämt innebära att underrättelse skall lämnas om tid och plats för fördelningssammanträde
när fastigheten har sålts på auktionen. I ett nytt 2 mom.
föreskrivs att motsvarande underrättelse skall lämnas, om försäljning av
fastigheten inte har skett men medel har influtit genom försäljning av tillbehör
eller av annan anledning.

132 §.

I ett nytt 2 mom. har i denna paragraf tagits in regler om vad som skall
anses ingå i försäljning av utmätt fastighet. Reglerna har behandlats i den
allmänna motiveringen.

6 Bihang till riksdagens protokoll 1967.1 samt. Nr 16

162

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

136 §.

Förevarande paragraf innehåller f. n. förbud för den som förrättar auktion
på utmätt egendom att själv köpa något av det som säljs på auktionen.
De nya reglerna om försäljning under hand av lös egendom aktualiserar frågan
om att utsträcka förbudet att gälla även den som ombesörjer utmätt
egendoms försäljning på annat sätt än genom auktion. Emellertid är förbud
sbestämmelsen enligt min mening av den karaktären att den inte bör ha
sin plats i UL. Jag föreslår därför att bestämmelsen utgår ur UL. Bestämmelser
i ämnet torde i stället böra utfärdas av Kungl. Maj :t. I samband därmed
bör vidare övervägas en av beredningen väckt fråga, om förbudet att köpa
utmätt egendom bör gälla även för andra tjänstemän hos de exekutiva myndigheterna
än dem som direkt ombesörjer egendomens försäljning.

137 §.

Enligt nuvarande lydelse av 1 mom. i förevarande paragraf åligger det utmätningsman
att, när utmätt lös egendom har blivit såld, skyndsamt och,
om inte annat föreskrivs, sist inom fjorton dagar efter försäljningen tillhandahålla
borgenären betalning för hans fordran ur köpeskillingen så långt
denna förslår. Om pengar har influtit till utmätningsmannen på annat sätt
än genom försäljning, skall de hållas borgenären till handa inom samma tid.

Beredningen föreslår — i väsentlig överensstämmelse med vad som redan
har föreslagits i betänkandet Utsökningsrätt III — den ändringen, att utmätningsman
får låta anstå med redovisningen under högst tre månader utöver
den normala tiden under förutsättning att belopp som har influtit är
ringa och det med skäl kan antas att ytterligare medel skall inflyta. Förslaget
innebär vidare att redovisningstiden alltid knyts till den dag när betalning
har influtit.

Som beredningen har anfört i Utsökningsrätt III medför de nuvarande bestämmelserna
om redovisning inom viss tid olägenheter, när mindre avbetalningar
inflyter eller överskott från ett visst utmätningsmål överförs till ett
annat mål. Önskemål har också framförts om att redovisningen i sådana
fall skall kunna skjutas upp till dess mera har influtit. Härigenom skulle
arbete besparas såväl utmätningsmannen som sökanden. Olägenheterna av
nuvarande ordning blir ännu mera framträdande med de nya reglerna i
96 § om försäljning på kredit. Dessa framtvingar i vart fall den ändringen
att redovisningstiden, när försäljning har ägt rum, kan knytas till annan
dag än försäljningsdagen.

Bestämmelserna om utmätningsmannens redovisning har utformats i enlighet
med beredningens förslag.

139 §.

I paragrafens första punkt föreslås en jämkning. Denna innebär att borgenärs
yrkande om betalning skall, om egendomen har sålts under hand,

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

163

framställas före köpeskillingsfördelningen. Jämkningen äger samband med
förslaget i 141 § 1 mom. att fördelningssammanträde alltid skall hållas
efter underhandsförsäljning, om det inte är uppenbart obehövligt.

I paragrafen har vidare tagits in bestämmelser om rätt för innehavare av
företagsinteckning att efter därom framställt yrkande få betalning ur köpeskillingen,
när intecknad egendom säljs exekutivt för annans fordran. Utmätningssökanaen
skall dock äga företräde beträffande sådan egendom som
måste anses obehövlig som säkerhet för inteckningshavaren och efterföljande
mteckningshavare. Vid prövningen av frågan, om egendomen är obehövlig,
skall hänsyn tas också till sådan egendom som gäldenären på annat
sätt än genom företagsinteckningen har ställt som säkerhet för inteckningshavarens
fordran. När mteckningshavare gör anspråk på betalning, blir det
obligatoriskt med fördelningssammanträde. Beroende på försäljningsformen
— försäljning under hand eller på auktion — skall sammanträde
hållas enligt 141 § 1 resp. 2 mom.

Hänvisningen till 17 kap. 7 § HB i 1 mom. andra punkten enligt lagrummets
nuvarande lydelse har utmönstrats som obehövlig. Företagsinteckning,
som får förmånsrätt enligt 17 kap. 7 § andra stycket HB, skall ju kunna beaktas
inte bara i konkurs utan även vid exekutiv försäljning i annat fall. Det
fordras därför inte någon tilläggsbestämmelse om att under konkurs, i
motsats till andra fall, förmånsrätt enligt andra stycket i 17 kap. 7 § HB
skall beaktas. Vad härefter angår sådan förmånsrätt, som tillkommer redare
enligt 17 kap. 7 § första punkten HB, så är den förenad med panträtt
enligt 17 § sjölagen och skall av denna anledning beaktas vid all exekutiv
försäljning. Någon bestämmelse om att det vid konkurs föreligger rätt till
betalning enligt 17 kap. 7 § första stycket HB bör därför inte meddelas.

141 §.

I överensstämmelse med beredningens förslag har i ett nytt 1 mom. tagits
upp bestämmelser om sammanträde för köpeskillingsfördelning, när utmätt
lös egendom har sålts under hand. Sådant sammanträde skall alltid utsättas,
om det inte är uppenbart obehövligt. Sammanträde bör anses uppenbart obehövligt
när utmätningsmannen har kunnat förvissa sig om att inte någon
annan än sökanden kan göra anspråk på betalning ur köpeskillingen. Till
sammanträde skall samtliga kända rättsägare kallas. När särskilda skäl föreligger,
skall sammanträdet dessutom kungöras. Föreskriften om kungörande
hänger samman med att vissa panthavare m. fl. äger erhålla betalning
ur vad som har influtit vid underhandsförsäljning under förutsättning
att de framställer yrkande därom före köpeskillingsfördelningen (139 § 1
mom.). Om utmätningsman har anledning att räkna med att det finns sådana
rättsägare, som inte är kända för honom, skall han alltså låta kungöra
sammanträdet så att vederbörande får möjlighet att tillvarata sin rätt.

I 2 mom. har införts en motsvarighet till gällande lags regler om köpeskil -

164

Kungl. Maj. ts proposition nr 16 år 1967

lingsfördelning efter auktion på annan lös egendom än fartyg som avses i
94 §. Sammanträde för köpeskillingsfördelning i här avsedda fall skall liksom
f. n. hållas om annan än sökanden har gjort anspråk på betalning enligt
vad som anges i 139 § eller, när flera är sökande, någon av dem har påstått
bättre förmånsrätt än utmätningen medför. Emellertid föreslås en betydande
förenkling av bestämmelserna i ämnet. Sålunda bortfaller föreskrifter
om att sammanträde skall anordnas bara när borgenärerna konkurrerar
med varandra om betalning eller, om sådan konkurrens inte föreligger,
när någon i 139 § nämnd borgenär inte har gäldenärens godkännande
av sin fordran och inte heller har fått utmätning. Förenklingen torde i
och för sig inte behöva medföra en ändrad rättstillämpning. I sakens natur
och i överensstämmelse med grunderna för bestämmelserna om redovisning
i 137 § torde nämligen ligga, att fördelningssammanträde skall sättas
ut bara när det verkligen är nödvändigt. Dock blir, som beredningen påpekar,
sammanträde obligatoriskt i något fler fall än enligt gällande lag.
Detta är en konsekvens av att företagsinteckning skall kunna medföra betalningsrätt
vid utmätning. Också till sammanträde som avses i detta moment
bör samtliga kända rättsägare kallas. Det har emellertid inte, vare sig
beträffande 1 eller 2 mom., ansetts behövligt att ange i lagen hur kallelsen
skall ske. Bestämmelser härom bör meddelas av Kungl. Maj :t.

Fördelningssammanträde som avses i denna paragraf skall f. n. enligt
164 § utsättas att äga rum inom fjorton dagar eller, om sammanträdet skall
kungöras i allmänna tidningarna, inom fyra veckor efter försäljningen. Inflyter
medel på annat sätt än genom försäljning, anses sammanträdet böra
hållas inom samma tid från det medlen inflyter. De föreslagna ändringarna
i 137 § om tidpunkten, då influtna medel skall redovisas till borgenären, gör
det nödvändigt att ompröva möjligheterna att låta anstå med fördelningssammanträde.
Jag föreslår — i överensstämmelse med beredningsförslaget
— att sammanträde skall hållas inom två veckor efter utgången av den tid
som anges i 137 §. Samtidigt föreslår jag att bestämmelsen i ämnet flyttas
från 164 § till 3 mom. i förevarande paragraf.

142 §.

De föreslagna reglerna om sepiaratförsäljning av fastighetstillbehör har
föranlett en jämkning av 2 mom. i paragrafen.

143 §.

Paragrafen innehåller f. n. bestämmelser om fördelning av behållen avkastning
av fastighet. Olika regler gäller när fastigheten har sålts på auktion
och när försäljning av fastigheten inte har kommit till stånd. I det
förra fallet skall avkastningen enligt 1 mom. fördelas jämte köpeskillingen
för fastigheten, dvs. på det fördelningssammanträde som skall hållas enligt

165

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

142 §. I det senare lallet skall enligt 2 mom. i förevar ande paragraf ett särskilt
fördelningssammanträde hållas och fördelningen ske efter samma
grunder som gäller för fördelning av medel som har flutit in under tvångsförvaltning
(172 §). I paragrafen finns också regler om fördelning av ersättningsbelopp,
som en försumlig inropare av fartyg eller fastighet har att
erlägga enligt 95 eller 130 §§. Reglerna härom ansluter sig till bestämmelserna
om fördelning av behållen avkastning i fråga om det formella förfarandet.
I paragrafens 2 inom. finns emellertid särskilda fördelningsgrunder
när det gäller sådana ersättningsbelopp.

I ett nu föreslaget tillägg till paragrafens 1 mom. anges att medel som
har flutit in genom separat försäljning av tillbehör skall fördelas samtidigt
med köpeskillingen för fastigheten när denna har blivit såld, dvs. i den ordning
enligt vilken avkastning av fastigheten skall fördelas. Det bör anmärkas
att reglerna i 100 b § 1 mom. skall tillämpas när det gäller fördelning
av medel som finns att tillgå efter tillbehörsförsäljning. Vid sammanIräde
får alltså olika regler tillämpas för fördelningen, när det finns köpeskilling
både för själva fastigheten och för särskilt sålda tillbehör. För att
markera detta har föreskrivits att medel som finns att tillgå genom tillbehörsförsäljning
skall fördelas samtidigt med köpeskillingen för fastigheten.

Beredningen har i anslutning till paragrafens 2 mom. framhållit att bestämmelserna
däri otvivelaktigt är tillämpliga, när det har hållits en resultatlös
auktion. Om de också kan tillämpas när någon auktion över huvud
taget inte har ägt rum, har däremot enligt beredningen varit föremål för
delade meningar. När auktionen har inställts därför att ansökningen har
återkallats eller därför att gäldenären har betalat exekutionsfordran jämte
kostnader, förefaller man i praktiken ha brukat redovisa behållen avkastning
till gäldenären. Enligt beredningsförslaget skall köpeskilling för tillbehör
samt avkastning och sådana ersättningsbelopp som i övrigt nämns i
momentet alltid fördelas, vare sig resultatlös auktion på fastigheten har
föregått eller inte. I det förra fallet skall fördelningssammanträde hållas
inom den tid efter auktionen som föreskrivs i 142 § 1 mom. I det senare
fallet skall sammanträde hållas snarast möjligt.

Som jag tidigare har anfört ansluter jag mig till beredningens förslag i
de avseenden som jag nu har nämnt. I 2 mom. kommer fördelningsgrunderna
för avkastning och ersättningsbelopp att finnas kvar oförändrade. Jag
vill påpeka att belopp som har flutit in genom tillbehörsförsäljning och belopp
i form av behållen avkastning vid tillämpning av 2 mom. i paragrafen
inte kan likställas annat än i fråga om det formella förfarandet. När det gäller
fördelningen på olika rättsägare gäller skilda regler. Köpeskilling för tillbehör
skall disponeras enligt 100 b §, medan behållen avkastning skall
fördelas på samma sätt som medel som har flutit in under tvångsförvaltn*n§
(jfr specialmotiveringen till 100 b §). Jag vill vidare erinra om vad

166

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

jag anförde under 100 b § om att handpenning vid ett ej fullföljt kreditköp,
som har gällt tillbehör, är att jämställa med köpeskilling.

Bestämmelserna i 142 § 2 mom. andra punkten om kungörande av tid
för sammanträde skall gälla, när sammanträde enligt vad som nyss har
sagts skall hållas snarast möjligt. Kungörelse om sammanträde för fördelning
av köpeskilling för tillbehör eller avkastning skall alltså, om auktion
på fastigheten inte har hållits, föras in i Post- och Inrikes Tidningar och
i ortstidning och dessutom tas in i länskungörelserna. Reglerna i detta avseende
finns i ifrågavarande paragrafs 3 mom. Skall sammanträde hållas
efter en resultatlös auktion, skall tid och plats för sammanträdet meddelas
vid auktionen (129 § 2 inom.).

156 §.

Om auktion på utmätt fastighet är överklagad, får enligt gällande bestämmelser
i denna paragraf utdelning ur köpeskillingen inte utan köparens
medgivande lyftas annat än mot pant eller borgen. Bestämmelsen avser
att garantera köparens rätt att återfå köpeskilling som han har betalt,
om auktionen upphävs av högre instans.

När en separat tillbehörsförsäljning har föregått försäljning av själva
fastigheten, kan någon utdelning ur köpeskillingen för tillbehören inte ske
förrän tillbehörsförsäljningen har vunnit laga kraft. Köpeskillingen för
tillbehör skall nämligen i sådant fall fördelas samtidigt med köpeskillingen
för fastigheten, och fastigheten får inte säljas förrän tillbehörsförsäljningen
har vunnit laga kraft (101 § och 143 § 1 inom.). Emellertid kan det inträffa
att tillbehör säljs för sig utan att något försäljningsförsök görs beträffande
den egentliga fastigheten. Det kan exempelvis vara så, att exekutionsändamålet
uppnås genom tillbehörsförsäljningen och förfarandet därefter avbryts
(jfr 100 b §). Köpeskillingen för tillbehör får då fördelas för sig.
Med tanke på sådana fall har i ett tillägg till förevarande paragraf föreskrivits,
att utdelning ur köpeskillingen inte utan köparens medgivande får
lyftas annat än mot pant eller borgen förrän tiden för klagan över tillbehörsförsäljningen
har gått ut eller förd klagan har prövats.

En förutsättning för att klagan som har förts skall anses prövad är att
överinstansens avgörande har vunnit laga kraft.

161 §.

Paragrafen har jämkats med anledning av de nya reglerna om försäljning
under hand.

164 §.

Bestämmelsen i förevarande paragraf bör — med viss jämkning — flyttas
till 3 mom. i 141 §. Jag får härom hänvisa till vad jag har anfört under
141 §. Paragrafen utgår sålunda.

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

167

168 §.

Paragrafens 1 inom. innehåller föreskriften att den som har förrättat
fastighetsauktion, sedan auktionen har vunnit laga kraft och den erlagda
köpeskillingen har fördelats på sammanträde enligt 142 §, genast skall göra
anmälan därom till inskrivningsdomaren och samtidigt sända in borgenärsförteckning
och sammanträdesprotokoll. I 2 mom. föreskrivs att sådan
anmälan också skall göras om avkastning av utmätt fastighet enligt 143 §
2 mom. har fördelats utan att fastigheten har sålts och likvid därvid har
fallit ut på kapitalbeloppet av intecknad fordran. I 23 § och 36 § 1 mom IF
och 15 § lagen den 3 juni 1932 (nr 170) med särskilda bestämmelser om
handläggning av inskrivningsärenden finns föreskrifter om de anteckningar
inskrivningsdomaren har att göra med anledning av anmälan.

Beredningen har föreslagit en jämkning i förevarande paragrafs 2 mom.
Förslaget sammanhänger med vad beredningen har föreslagit i 100 c § 2
mom. om försäljning av fastighet med undantag för omtvistat tillbehör och
den följ dbestämmelse härtill som beredningen har tagit in i ett nytt 3 mom.
i 143 §. Som framgår av det föregående har nämnda bestämmelser i beredningsförslaget
inte tagits med i departementsförslaget. Till följd härav föreligger
inte skäl för sådan jämkning som beredningen har föreslagit.

Hänvisningen som i paragrafens 2 mom. görs till 143 § 2 mom. medför att
skyldigheten att göra anmälan till inskrivningsdomare vidgas. De ändringar
som föreslås i 143 § innebär nämligen, att anmälan till inskrivningsdomaren
också skall göras, om medel som har influtit genom en särskild tillbehörsförsäljning
har fördelats utan att själva fastigheten har sålts och likvid därvid
har fallit ut på kapitalbeloppet av intecknad fordran.

Om egendom i vilken företagsinteckning gäller säljs exekutivt och betalning
faller ut på kapitalbeloppet av intecknad fordran, är inteckningen enligt
14 § lagen om företagsinteckning utan verkan till motsvarande belopp.
Enligt 29 § i lagen skall inskrivningsdomaren, sedan handling angående fördelning
av köpeskilling efter exekutiv försäljning har kommit in, göra anteckning
om fördelningen i den särskilda inskrivningsboken över ärenden
om företagsinteckning. Med hänsyn till dessa bestämmelser är det nödvändigt
att i UL ta in föreskrift om att inskrivningsdomaren skall underrättas,
om efter försäljning av företagsintecknad egendom betalning har fallit ut
på kapitalbeloppet av intecknad fordran. Föreskrifter härom har tagits in i
ett nytt 3 mom. i förevarande paragraf.

Underrättelsen enligt det nya 3 mom. skall lämnas av förrättningsmannen
så snart det kan ske efter det att fördelning av köpeskilling för företagsintecknad
egendom har godkänts eller vunnit laga kraft. Att märka är emellertid
att särskilt fördelningssammanträde inte alltid kommer att hållas när
företagsintecknad egendom har sålts. Har försäljningen skett på auktion,
behöver enligt vad som har föreslagits i 141 § 2 mom. sammanträde inte
hållas, om inteckningshavaren själv är sökande och annan borgenär inte har

168

Kungl. Mcij:ts proposition nr 16 år 1967

framställt anspråk på betalning. Enligt 141 § 1 mom. kan utmätningsmannen
vidare när egendomen har sålts under hand underlåta att sätta ut sammanträde,
om ett sådant är uppenbart obehövligt. Uppenbart obehövligt kan
det vara om sökanden är innehavare av alla uttagna företagsinteclmingar.
Inskrivningsdomaren skall alltid underrättas, om inteckningshavare får sin
kapitalfordran helt eller delvis täckt och detta oavsett om fördelningssammanträde
har hållits eller inte. Har fördelning skett utan att sammanträde
har hållits, hör underrättelsen sändas så snart som möjligt efter det att
redovisning har skett till inteckningshavare.

206 §.

Den föreslagna möjligheten att sälja utmätt lös egendom även under hand
har föranlett en följdändring i förevarande paragraf.

211 §.

Enligt paragrafen gäller nu att talan mot överexekutors slutliga utslag i
utsökningsmål och mot fastighetsauktioner och andra auktioner, som överexekutor
håller, regelmässigt kan föras genom besvär till hovrätt. Enligt paragrafens
1 mom. åligger det överexekutor att meddela besvärshänvisning
när slutligt utslag ges eller auktion å fast egendom har hållits.

Beredningen anser att bestämmelsen om besvärshänvisning skall utsträckas
att gälla också efter auktion på fastighetstillbehör som överexekutor
bär hållit enligt reglerna i 100 a §. Beredningen påpekar vidare att bestämmelsen
med sin nuvarande utformning inte täcker auktioner som överexekutor
håller på fartyg, som avses i 94 §. Beredningen kan inte finna någon
saklig grund för detta. På grund av vad som nu har sagts föreslår beredningen
att bestämmelsen skall utformas så, att det framgår att besvärshänvisning
skall lämnas vid varje auktion som överexekutor håller.

Jag delar beredningens uppfattning. Syftet nås genom att orden »å fast
egendom» får utgå ur bestämmelsen.

Liksom beredningen anser jag det självklart att överexekutor efter en
underhandsförsäljning av fastighetstillbehör skall underrätta den som kan
tänkas vilja klaga över försäljningen om vad han har att iaktta. Någon särskild
föreskrift i det avseendet torde inte behövas i UL (jfr vad som anfördes
avslutningsvis under 100 a §).

213 §.

Förevarande paragrafs 1 mom. innehåller f. n. bestämmelser om besvärstid
när det gäller överexekutors utslag dels i fråga om fördelning av köpeskilling
för fast egendom, som överexekutor har sålt, eller av behållen avkastning
av utmätt fastighet, dels till följd av klagan över utmätning, auktion
på fast egendom eller över förslag till fördelning av köpeskilling eller

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967 169

av behållen avkastning av utmätt fastighet. Besvärstiden är tre veckor från
utslaget.

Beredningen har föreslagit ett tillägg till paragrafens 1 mom. som innebär
att bestämmelserna om besvärstid skall tillämpas också i fall när överexekutor
har meddelat utslag i fråga om fördelning av köpeskilling för tillbehör
som har avyttrats först efter det att själva fastigheten har sålts (jfr
100 c § 2 mom. och 143 § 3 mom. i beredningsförslaget). Detta tillägg saknar
aktualitet, eftersom bestämmelserna om sådan fördelning inte har tagits
med i departementsförslaget.

Tidigare har framhållits, att en separatförsäljning av tillbehör vare sig den
sker på auktion eller under hand bör kunna vinna laga kraft inom bestämd
tid och att ett tillägg till 2 mom. i paragrafen därför bör göras. I enlighet
häi med har föreskrivits, att den som vill klaga över auktion, som överexekutor
har hållit, eller över särskild tillbehörsförsäljning i annan ordning
skall komma in med sin besvärsinlaga inom tre veckor från försäljningsdagen.

Utöver de ändringar som nu har nämnts har i pragrafen företagits vissa
redaktionella jämkningar i överensstämmelse med beredningens förslag.

Övergångsbestämmelserna

De föreslagna ändringarna i UL bör träda i kraft samtidigt med de nya lagarna
om vad som är fast egendom och om företagsinteckning, dvs. den 1
januari 1967.

Övergångsbestämmelserna till lagen om vad som är fast egendom innehåller
inte någon särskild regel beträffande fastighet som är utmätt när lagen
träder i kraft. När det gäller sådana fastigheter föreslås inte heller några
särskilda övergångsbestämmelser i UL. Detta innebär att man i och med
den nya lagstiftningens ikraftträdande får anse att en utmätt fastighet omfattar
all egendom som hör till fastigheten enligt den nya lagen om vad som
är fast egendom (jfr prop. 1966: 24 s. 124). Föremål, som enligt äldre lag är
lös egendom, övergår till att bli tillbehör till den utmätta fastigheten, om föremålet
omfattas av den nya lagstiftningens vidsträcktare tillbehörsbegrepp.
De nya reglerna om exekution i fast egendom blir tillämpliga också på fastigheter,
som utmätts innan reglerna träder i kraft.

Som lagrådet uttalade i sitt utlåtande över förslaget till lagen om vad som
är fast egendom kan föremål, som före lagens ikraftträdande har utmätts
som lös egendom, inte omvandlas till fastighetstillbehör så länge utmätningen
består, även om föremålet enligt lagen skulle utgöra tillbehör (prop.
1966: 24 s. 124). Genom utmätningen får egendomen nämligen anses skild
från fastigheten så, att den inte kan vara tillbehör till denna (jfr 8 § i lagen).
Detta medför att reglerna om exekution i lös egendom skall tillämpas
på egendom som redan är utmätt som lös egendom när den nya lagstiftningen
träder i kraft. Detta gäller även de nya reglerna om underhandsförsäljning,
om kreditförsäljning och om vägran att godta inrop av lös egendom.

6f Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr 16

170

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

Av vad jag nu har sagt framgår, att reglerna om separatförsäljning av tillbehör
skall kunna tillämpas beträffande fastighet, som har utmätts innan
ULs nya regler träder i kraft. Emellertid bör reglerna i sådana fall tillämpas
med försiktighet. Har redan före ikraftträdandet utfärdats kungörelse om
auktion på utmätt fastighet, bör separatförsäljning av tillbehör i allmänhet
inte komma i fråga. Som beredningen framhåller bör det inledda försäljningsförfarandet
oftast fortgå enligt planerna, eftersom kostnader och extra
tidsutdräkt annars kan uppkomma. Om lös egendom har utmätts och auktion
har utsatts innan ULs nya regler om underhandsförsäljning träder i
kraft, torde det i allmänhet inte heller vara lämpligt att ställa in auktionen
för att göra en underhandsförsäljning möjlig.

Bestämmelsen i 119 § 1 inom., att auktionsförrättare skall ange vilken
egendom som hör till fastigheten, kan påkalla komplettering av utmätningsmannens
beskrivning över fastigheten, om fastigheten har utmätts före
ikraftträdandet. Detta gäller särskilt beträffande industrifastigheter, eftersom
dessas tillbehörskrets vidgas väsentligt i och med att lagen om vad som
är fast egendom träder i kraft.

Jag föreslår som en särskild övergångsbestämmelse att vad som föreskrivs
i UL om företagsinteckning inte skall tillämpas, när före lagens ikraftträdande
utmätning har skett av egendom som besväras av förlags- eller jordbruksinventarieinteckning.
Bestämmelsen står i samband med övergångsreglerna
till lagen om företagsinteckning. I dessa föreskrivs nämligen bl. a.,
att bestämmelsen i lagens 13 § angående förmånsrätt vid utmätning inte
skall tillämpas, om utmätning har skett före lagens ikraftträdande. I övergångsreglerna
till lagen om företagsinteckning sägs vidare att föreskrift i
annan författning om företagsinteckning skall tillämpas också på förlagseller
jordbruksinventarieinteckning, om annat inte föreskrivs.

De nya bestämmelserna i 141 § 1 mom. kan enligt sakens natur inte vinna
tillämpning annat än om försäljningen har skett efter nya lagens ikraftträdande.
Däremot skulle det kunna komma i fråga att tillämpa 2 mom. i samma
paragraf, när auktion har hållits före ikraftträdandet. En sådan tillämpning
skulle dock kunna medföra oreda och svårigheter i särskilda fall. Jag
har därför — i överensstämmelse med beredningens förslag — ansett mig
böra föreslå att äldre lydelse av 141 § alltjämt skall gälla när försäljningen
har skett före nya lagens ikraftträdande. Som en följd härav bör även den
nuvarande bestämmelsen om tidpunkten för fördelningssammanträde i 164 §
UL (jfr 141 § 3 mom. i förslaget) i den angivna situationen ges motsvarande
giltighet under en övergångstid.

Företagsinteckning skall inte gälla i fartyg som kan intecknas för fordran
eller i luftfartyg eller sådan reservdel till luftfartyg som kan omfattas av
inteckning i luftfartyg. Enligt gällande lag kan däremot förlagsinteckning
omfatta sådan egendom, om egendomen har karaktär av tillbehör till en inteckningsbar
rörelse. Förhållandet har föranlett en övergångsbestämmelse
(punkt 3 b) till lagen om företagsinteckning. En korresponderande över -

171

Kungi. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

gångsbestämmelse bör finnas i UL. I denna anges att i den mån 72, 91, 94,
139 och 168 §§ nya lagen angår företagsinteckning, äldre lag i stället skall
gälla beträffande egendom som enligt punkt 3 b i övergångsbestämmelserna
till lagen om företagsinteckning fortfarande häftar för beviljad eller sökt
förlagsinteckning.

Förslaget till lag om ändring i inteckningsförordningen

23 §.

Paragrafen reglerar f. n. vilken verkan som exekutiv försäljning av fast
egendom bär på enkla fordringsinteckningar. Vidare ges föreskrifter om inskrivningsdomarens
skyldighet att göra anteckning därom.

I ett nytt andra stycke har tagits in regler om vilken inverkan en separat
försäljning av tillbehör har på enkla fordringsinteckningar. Reglerna innebär
att fast egendom inte vidare skall svara för belopp, som enligt 100 b § 1
mom. UL har tillagts inteckningshavare i avräkning på inteckningens kapitalbelopp.

I 24 § 2 mom. IF anges hur fordringsinteckning påverkas av att det vid
fastighetsexekution faller ut medel, t. ex. avkastning, som skall fördelas
mellan rättsägare, fastän fastigheten inte har sålts (jfr 143 § 2 mom. UL).
Liksom beredningen anser jag att det utan föreskrift är klart, att dessa bestämmelser
inte är tillämpliga på köpeskilling för tillbehör som har sålts för
sig, eftersom särskilda regler för sådan köpeskilling ges i förevarande paragraf.

I ett tredje stycke i paragrafen har tagits in föreskrift att inskrivningsdomaren,
sedan anmälan om fördelning av köpeskilling har kommit in (jfr
168 § UL), skall göra anteckning i fastighetsboken om den inverkan som
exekutiv försäljning har haft på intecknad fordran. Det föreslagna tredje
stycket motsvarar med vissa jämkningar nuvarande sista punkten i paragrafen.

32 §.

I första stycket i denna paragraf finns f. n. regler om fördelningen av ansvaret
för gemensam inteckning på de intecknade fastigheterna. Enligt dessa
regler skall det primära ansvaret fördelas i förhållande till fastigheternas
värde, som därvid kan bestämmas efter tre olika grunder. Har värden satts
ut i inteckningshandlingen, skall dessa i första hand utnyttjas. I andra hand
skall varje fastighets värde beräknas efter »den uppskattning därå till allmän
bevillning» (dvs. taxeringsvärde) som gällde året innan inteckningen
fastställdes. Saknar någon av de gemensamt intecknade fastigheterna sådant
värde och skall en eller flera av dem säljas exekutivt, skall fördelningen ske
efter de värden som utmätningsmannen sätter på fastigheterna (jfr 79 §
sista st. UL).

Som jag har nämnt tidigare föreslås nu vissa ändringar i de regler som

172

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

enligt 121 § 2 mom. UL gäller för fördelning av gemensam köpeskilling, som
har uppnåtts när flera samintecknade fastigheter har sålts efter gemensamt
utrop på exekutiv auktion. Ändringarna innebär att fördelningen av den gemensamma
köpeskillingen i första hand skall grundas på taxeringsvärdena
för året före auktionen eller, om någon fastighet saknar sådant taxeringsvärde,
efter de värden som utmätningsmannen har satt på fastigheterna. På
skäl som jag har anfört i samband med behandlingen av 121 § 2 mom. UL
har jag föreslagit att i den paragrafen skall tas in en bestämmelse som innebär
att taxeringsvärde eller värde som utmätningsman satt på fastighet skall
jämkas, om fastigheten har ropats ut med tillbehör som inte ingick i värdena
eller utan tillbehör som omfattades av dem.

Det finns skäl att överväga en motsvarande j ämkningsregel i förevarande
paragraf i IF. Emellertid anser jag liksom beredningen att det inte är påkallat
med en sådan j ämkningsregel. Som beredningen påpekar syftar bestämmelserna
i 32 § IF till att åstadkomma eu fördelning på lång sikt,
baserad på förhållandena vid den gemensamma inteckningens tillkomst. Det
är därför mindre lämpligt att man genom en j ämkningsregel tvingar fram
en undersökning huruvida visst tillbehör omfattades av taxeringsvärdet
på en fastighet vid den kanske avlägsna tidpunkt när den intecknades
gemensamt med andra fastigheter. Jag delar också beredningens uppfattning
att regeln om fördelning efter taxeringsvärde är lätt att tillämpa och
inte leder till stötande resultat, när intressenterna i en samintecknad fastighet
har känt till den.

Paragrafens första stycke har i enlighet med beredningens förslag jämkats.
Bl. a. har termen taxeringsvärde förts in i lagtexten.

36 §.

I paragrafens 1 mom. finns f. n. regler om den inverkan som exekutiv
försäljning av fast egendom har på gemensamma inteckningar.

I 1 mom. andra punkten har intagits hänvisningar till de bestämmelser
som föreslås i de nya andra och tredje styckena i 23 §. Genom hänvisningarna
kommer beträffande gemensam inteckning att gälla, att den intecknade
egendomen inte vidare häftar för vad inteckningshavare till följd av
en separat tillbehörsförsäljning har fått uppbära i avräkning på inteckningens
kapitalbelopp. Inskrivningsdomaren skall göra anteckning i fastighetsboken
om vad som på det sättet har avräknats.

Som jag har påpekat tidigare måste det förhållandet, att em innehavare
av gemensam inteckning avstår från betalning av medel som flyter in till
följd av att tillbehör säljs från någon av de samintecknade fastigheterna,
ha till konsekvens att han går miste om möjligheterna att ur de övriga
fastigheterna ta ut vad han kunnat få genom tillbehörsförsäljningen (jfr
specialmotiveringen till 100 b § UL),. I likhet med beredningen anser jag
att det i ett tillägg till andra stycket i denna paragrafs 1 mom. bör tas in
en erinran därom.

Kungl. Mcij:ts proposition nr 16 år 1967

173

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 1 och 13 §§ lagsökningslagen

Enligt 1 och 13 §§ LagsL kan borgenär, som för sin fordran har inteckning
i fast egendom, fartyg eller luftfartyg eller i reservdelar till luftfartyg,
genom lagsökning utverka att fordringen fastställs till betalning ur
den intecknade egendomen. Företagsinteckning anses medföra rätt till betalning
ur den intecknade egendomen, även om inteckningshavaren inte
kan åberopa någon personlig fordran mot egendomens ägare (jfr 10—13 §§
lagen om företagsinteckning).

Beredningen framhåller att innehavare av företagsinteckning, som inte
har någon personlig fordran mot den intecknade egendomens ägare, inte
kan utverka betalningsåläggande för ägaren utan bara få inteckningsbeloppet
fastställt till betalning ur den egendom vari inteckningen gäller.
Inteckningshavaren kan vinna sådan fastställelse genom vanlig rättegång.
Det måste enligt beredningen anses lämpligt att inteckningshavaren också
kan använda sig av lagsökning. För att också innehavare av företagsinteckning
skall få möjlighet att genom lagsökning vinna betalningsfastställelse
föreslår beredningen att 1 § LagsL ändras så, att där generellt
föreskrivs, att borgenär som har inteckning för sin fordran genom lagsökning
får söka betalning ur den egendom vari inteckningen gäller. Motsvarande
ändring föreslås i 13 § LagsL.

Beredningens förslag har lämnats utan erinran vid remissbehandlingen
och de föreslagna bestämmelserna har utan ändring tagits upp i departementsförslaget.
De nya bestämmelserna blir tillämpliga också på inteckningar
som har sökts före ikraftträdandet. De gäller följaktligen även förlagsinteckningar
och inteckningar i jordbruksinventarier.

Förslaget till ändringar i lagen med särskilda bestämmelser om försäljning av
utmätt luftfartyg m. m.

Förlagsinteckning kan enligt gällande lag omfatta även luftfartyg och reservdelar
till sådant fartyg, om fartyget eller reservdelarna har karaktär av
tillbehör till en inteckningsbar rörelse. När luftfartyg eller intecknade reservdelar
säljs i exekutiv ordning under konkurs skall enligt 4 § i 1955
års lag med särskilda bestämmelser om försäljning av utmätt luftfartyg
m. m. i borgenärsförteckningen på yrkande tas upp även fordran med förmånsrätt
enligt 17 kap. 7 § HB. Dit hör fordran för vilken förlagsinteckning
har meddelats. Vidare innehåller 7 § i 1955 års lag föreskrifter om viss rätt
för borgenär med förmånsrätt enligt 17 kap. 7 § HB att vid exekutiv auktion
under konkurs påkalla att försäljningen sker till gäldande av hans
fordran.

Företagsinteckning skall i motsats till vad som gäller i fråga om förlagsinteckning
inte omfatta luftfartyg eller sådana reservdelar som kan omfattas
av inteckning i luftfartyg (4 § första st. 1 lagen om företagsinteck -

174

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

ning). Eftersom företagsinteckning inte skall omfatta luftfartyg eller sådana
reservdelar som kan omfattas av inteckning i luftfartyg, kan hänvisningarna
till 17 kap. 7 § HB i 4 och 7 §§ av 1955 års lag utgå som obehövliga.
Ändringarna föranleder en särskild övergångsbestämmelse. Denna
innebär att om förlagsinteckning efter den 1 januari 1967 alltjämt omfattar
luftfartyg eller reservdelar till sådant (jfr 3 b i övergångsbestämmelserna
till lagen om företagsinteckning), äldre lydelse av 4 och 7 §§ i 1955 års lag
fortfarande skall gälla.

Beredningens förslag till ändring av 5 och 11 §§ i 1955 års lag saknar
motsvarighet i departementsförslaget.

Förslaget till lag om ändring i konkurslagen

4 §•

Ur förevarande paragraf har utmönstrats den nuvarande bestämmelsen
om att konkursgrund under vissa förutsättningar föreligger om egendom,
som besväras av förlagsinteckning eller inteckning i jordbrulcsinventarier,
utmäts eller avyttras genom lösöreköp. Skälen härtill har berörts i den
allmänna motiveringen.

21 och 26 §§.

I 21 § föreslås att det i ett nytt stycke föreskrivs att, om i konkursbo
finns egendom som hör till näringsverksamhet och kan besväras av företagsinteckning,
anmälan om konkursen genast skall sändas till den inskrivningsdomare
som har att ta upp ärenden angående inteckning i verksamheten.
Det får nämligen anses lämpligt att man sörjer för att inskrivningsdomaren
hålls underrättad om inträffade konkurser. I sammanhanget bör
erinras om att ansökan om företagsinteckning omedelbart skall avslås,
om den som har medgett inteckningen är i konkurs eller försätts i konkurs
den dag när inteckningen söks (18 § första st. 3 lagen om företagsinteckning).
Skulle inteckning ändå meddelas, är den utan verkan (18 § tredje st.
samma lag). Inskrivningsdomaren skall i inskrivningsbokens anmärkningslcolumn
anteckna anmälan om att näringsidkare, för vilken inteckning har
sökts eller meddelats, har försatts i konkurs (10 § p. 11 kung. den 29 juli
1966, nr 455, med tillämpningsföreskrifter till lagen om företagsinteckning).
Över sådana näringsidkare som är försatta i konkurs men för vilka upplägg
i inskrivningsboken inte finns skall inskrivningsdomaren föra särskild förteckning
(20 § samma kung.).

Som en följd av den nya bestämmelsen i 21 § föreslås vidare en ändring
i 26 §, som innehåller bestämmelser för det fallet att ett konkursbeslut
upphävs av högre rätt. överinstansen skall i sådant fall sända underrättelse
till inskrivningsdomaren.

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

175

29 §.

I paragrafens andra stycke föreslås en redaktionell jämkning.

71 §■

Om konkursgäldenären har idkat rörelse, äger förvaltaren enligt 60 § KL
under vissa förutsättningar låta rörelsen fortsättas för konkursboets räkning.
Första stycket i förevarande paragraf föreskriver f. n. för sådant fall
ett avsteg från kravet på att försäljning av lös egendom normalt skall ske
på auktion, och underhandsförsäljning får följaktligen ske. Av andra stycket
i paragrafen följer dock, att lös egendom vari borgenär har panträtt
eller annan särskild förmånsrätt inte utan hans samtycke får säljas annat
än på auktion, om hans rätt är beroende av försäljningen. Eftersom företagsinteckning,
i motsats till vad som nu gäller om förlagsinteckning, skall
kunna meddelas i vanlig handelsrörelse, kan denna regel i fortsättningen
komma att bli till olägenhet. Om en företagare inom t. ex. detaljhandeln
måste avträda sina tillgångar till konkurs, kan det ofta vara lämpligt, att
rörelsen får fortgå någon tid för konkursboets räkning, I allmänhet torde
inteckningshavarna inte ha något att erinra häremot, men det kan ta tid
för förvaltaren att spåra upp dem och utverka deras samtycke. För att inte
rörelsen skall behöva nedläggas under mellantiden, bör därför inte krävas
att företagsinteckningshavaren samtycker till försäljning av lös egendom
under hand, om den sker genom fortsättande av gäldenärens rörelse. Föreskrift
att sådan försäljning inte kräver samtycke av inteckningshavare eller
annan har intagits i paragrafens tredje stycke.

I paragrafens femte stycke föreslås en jämkning som hänger samman
med att företagsinteckning, i motsats till förlagsinteckning, inte skall kunna
omfatta luftfartyg eller inteckningsbara reservdelar till sådant fartyg.

145 a §.

Inskrivningsdomaren bör underrättas när betalning i konkurs har utfallit
på kapitalbeloppet av företagsinteckningshavares fordran (jfr 14 och
29 §§ lagen om företagsinteckning samt 10 § p. 8 kung. med tillämpningsföreskrifter
till samma lag). I förevarande paragraf, som är ny, föreslås
därtör att rättens ombudsman skall underrätta inskrivningsdomaren om
att betalning har utfallit på intecknings kapitalbelopp och även sända
in utdelningsförslag eller annan handling som visar fördelningen. Underrättelsen
skall lämnas sedan tiden för klander mot framlagt utdelningsförslag
har gått till ända eller väckt klander har avgjorts genom beslut som
har vunnit laga kraft. Inteckningshavaren kan under vissa förutsättningar
påkalla förskottslyftning (se 143 § KL) eller s. k. interimsutdelning (se
126 § KL). Enligt förslaget bör anmälan i sådana fall lämpligen få vänta
till dess det har blivit klart att vidare betalning inte kommer att tillfalla
inteckningshavaren i konkursen. Om han inte har fått full betalning under

176

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

konkursens lopp, skall alltså anmälan normalt göras först när slututdelningsförslag
har framlagts och vunnit laga kraft. I likhet med vad som gäller
enligt 161 § UL föreslås vidare att, när inteckningshavaren lyfter betalning,
anteckning härom skall göras på inteckningshandlingen. Förvaltaren
skall göra anteckningen.

övergångsbestämmelserna

Ändringarna i KL bör träda i kraft samtidigt som lagen om företagsinteckning
eller den 1 januari 1967. I konkurs som har börjat före ikraftträdandet
kan företagsinteckning inte tänkas bli åberopad. Däremot kan i
sådan konkurs liksom i senare konkurs förekomma att borgenär gör gällande
fordran för vilken har meddelats förlagsinteckning eller inteckning i
jordbruksinventarier. Förlags- och inventarieinteckning medför enligt övergångsbestämmelserna
till lagen om företagsinteckning i princip samma verkan
som företagsinteckning, och föreskrift i annan författning om företagsinteckning
skall tillämpas också på förlags- och inventarieinteckning,
om annat inte föreskrivs. Vad nya lagen om företagsinteckning föreskriver
om intecknings omfattning och om betalningsrätt i konkurs m. in. skall dock
inte tillämpas när näringsidkaren är försatt i konkurs på grund av ansökan
som har gjorts före lagens ikraftträdande. Med hänsyn härtill föreslås i förevarande
övergångsbestämmelser att om konkursansökan gjorts före ikraftträdandet
21, 26, 29 och 71 §§ i deras äldre lydelse skall gälla och att den
nya bestämmelsen i 145 a § inte skall tillämpas.

Från regeln att lagen om företagsinteckning skall tillämpas också på förlags-
och j ordbruksinventarieinteckning gör övergångsbestämmelserna till
lagen om företagsinteckning det undantaget, att lagens bestämmelser om
förmånsrätt vid utmätning och om intecknings bestånd utan hinder av lösöreköp
inte gäller, när utmätning har skett eller lösöreköpsavhandlingen
har upprättats före lagens ikraftträdande. För sådana fall bör äldre lydelse
av 4 § KL alltjämt gälla. Bestämmelse härom har tagits upp i förevarande
sammanhang.

Äldre lydelse av 4 § torde också böra gälla när fartyg, luftfartyg eller reservdelar
till luftfartyg, som enligt 3 b i övergångsbestämmelserna till
lagen om företagsinteckning besväras av förlagsinteckning, har tagits i
mät. Ingår luftfartyg eller intecknade reservdelar till luftfartyg i konkursbo,
bör också, om egendomen besväras av förlagsinteckning, äldre lydelse
av 71 § femte stycket KL gälla. Bestämmelser i dessa hänseenden har tagits
in i övergångsbestämmelserna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

177

Förslagen till ändringar i 1916 års lag om vissa inskränkningar i rätten att
förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag samt i 1925 års lag
om bulv anför hållande i fråga om fast egendom

De bestämmelser om befogenhet för auktionsförrättare att vägra godkänna
inrop av fast egendom som föreslås i 126 § 2 mom. UL bör medföra
följdändringar i nu ifrågavarande lagar (bet. s. 85).

När det gäller 1916 års lag är att märka, att lagens bestämmelser om inskränkning
i vissa rättssubjekts möjligheter att förvärva bl. a. fast egendom
inte utgör hinder mot fastighetsförvärv genom inrop på exekutiv auktion.
Inropas fastighet på exekutiv auktion, måste emellertid fastigheten avyttras
inom viss tid, om inte inroparen dessförinnan får tillstånd att behålla egendomen.
Avyttras inte egendomen när det skall ske, skall länsstyrelsen förordna
om egendomens försäljning på offentlig auktion. Därvid skall enligt
7 § andra stycket i lagen förfaras på samma sätt som om fastigheten hade
utmätts för fordran med bästa förmånsrätt, dock utan befogenhet för innehavare
av en sådan fordran att hindra försäljning. De nya bestämmelserna
om rätt för auktionsförrättare att vägra godkänna inrop bör inte bli tilllämpliga
på dessa auktioner, då en sådan ordning skulle strida mot syftet
med 1916 års lag. En uttrycklig undantagsbestämmelse har därför upptagits
i 7 § andra stycket i lagen.

Vad jag nu har sagt om 1916 års lag gäller också 1925 års lag. Denna
innehåller bestämmelser som nära överensstämmer med de nu nämnda bestämmelserna
i 1916 års lag. En motsvarande undantagsbestämmelse har
därför tagits in i 2 § i 1925 års lag.

Liksom beredningen anser jag att det inte behövs någon motsvarande
ändring i jordförvärvslagen den 14 maj 1965 (nr 290). Denna lag innehåller
visserligen bestämmelser om försäljning på offentlig auktion av
fastigheter, som tidigare har inropats på exekutiv auktion. Vid försäljning
som sker på grund av jordförvärvslagens föreskrifter finns det emellertid,
som beredningen påpekar, knappast något utrymme för tillämpning av reglerna
om rätt för auktionsförrättaren att vägra godkänna inrop. Enligt 13 §
andra stycket i lagen får nämligen försäljning inte ske, om inte den bjudna
köpeskillingen täcker inte bara lägsta budet utan också det värde fastigheten
har åsatts av utmätningsman eller särskilt tillkallade värderingsmän.

178

Kungl. Maj ris proposition nr 16 år 1967

Förslaget till lag om ändring i 1934 års lag om bulvanförhållande ifråga om
aktier i vissa bolag

De nya bestämmelserna i UL om rätt för auktionsförrättare att vägra godta
inrop av lös egendom föranleder en följdändring i denna lag.

Innehar någon aktier såsom bulvan för att kringgå förbudet för utländsk
medborgare m. fl. att förvärva aktier, skall domstol enligt 2 § i lagen förordna,
att aktierna skall säljas på sätt överexekutor bestämmer, om inte
bulvanen inom viss tid visar att aktierna har sålts till någon som har rätt
att förvärva dem. Försäljning skall enligt 3 § första stycket ske på offentlig
auktion och det skall förfaras på samma sätt som om egendomen utmätts
till gäldande av fordran hos bulvanen. Emellertid bör bestämmelserna i 93 §
2 mom. UL om rätt att vägra godta inrop inte gälla vid försäljning på sådan
auktion. Med anledning härav har en undantagsregel intagits i 3 § andra
stycket i förevarande lag. Det skulle strida mot lagens syfte om bestämmelserna
om rätt alt vägra godta inrop kunde tillämpas vid offentlig auktion
på aktier enligt 3 § andra stycket.

Förslaget till ändringar i 1908 års förordning angående en särskild stämpelavgift
vid köp och byte av fondpapper

Enligt denna förordning skall stämpelavgift utgå vid överlåtelse av fondpapper
genom köp eller byte. Med hänsyn härtill skall särskild avräkningsnota
upprättas samma dag som köp- eller bytesavtal avslutas och notan beläggas
med föreskriven stämpel. När någon vid överlåtelse av fondpapper,
utan att själv uppträda vare sig som säljare eller köpare, har förmedlat avtalet
mellan kontrahenterna, åligger det förmedlaren att fullgöra vad nu
sagts.

Vad särskilt angår exekutiv försäljning av fondpapper föreskrivs i förordningen
att, när fondpapper säljs på exekutiv auktion, auktionsförrättaren
skall anses som förmedlare. Stämpel på avräkningsnota, som efter försäljning
på exekutiv auktion upprättas av auktionsförrättaren, skall gäldas på
det sätt som föreskrivs i 198 § UL i fråga om kostnad för utmätt egendoms
försäljning. Dessa bestämmelser har i förslaget jämkats med hänsyn till de
nya reglerna i UL om försäljning under hand av lös egendom.

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

179

Departementschefens hemställan

I enlighet med vad som har anförts i det föregående föreligger inom justitiedepartementet
upprättade förslag1 till

1) lag om ändring i utsökningslagen,

2) lag om ändring i förordningen den 16 juni 1875 (nr 42 s. 12) angående
inteckning i fast egendom,

3) lag om ändrad lydelse av 1 och 13 §§ lag sökning slag en den 20 december
1946 (nr 808),

4) lag angående ändrad lydelse av 4 och 7 §§ lagen den 12 maj 1955 (nr
235) med särskilda bestämmelser om försäljning av utmätt luftfartyg m. m.,

5) lag om ändring i konkurslagen,

6) lag angående ändrad lydelse av 7 § lagen den 30 maj 1916 (nr 156)
om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller
aktier i vissa bolag,

7) lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 18 juni 1925 (nr 221) om
bulvanförhållande i fråga om fast egendom,

8) lag angående ändrad lydelse av 3 § lagen den 7 juni 1934 (nr 239)
om bulvanförhållande i fråga om aktier i vissa bolag,

9) förordning om ändrad lydelse av 4 § 6 mom. och 7 § 4 mom. förordningen
den 6 november 1908 (nr 129) angående en särskild stämpelavgift
vid köp och byte av fondpapper.

Föredraganden hemställer att lagrådets utlåtande över lagförslagen under
1)—8) måtte för det i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas
genom utdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av
statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans
Kungl. Höghet Regenten.

Ur protokollet:
Per Bylén

1 Av förslagen har här uteslutits de under 3), 4), 5) utom 21 och 26 §§ jämte övergångsbestämmelserna
samt 8) och 9). De uteslutna förslagen är likalydande med de motsvarigheter
till dem som är fogade vid propositionen.

180

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

Bilaga 1

Förslag

till

Lag

om ändring i utsökningslagen

Härigenom förordnas, dels att 7, 136 och 164 §§ utsökningslagen1 skola
upphöra att gälla, dels att 62—64, 66, 72, 79, 81, 88 b, 89—91, 93, 94, 96,
100, 101, 106, 113, 116, 117, 119, 121, 124—126, 128, 129, 132, 137, 139, 141—
143, 156, 161, 168, 206, 211 och 213 §§ samma lag skola erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan anges dels att i lagen skola införas fem nya paragrafer,
betecknade 80 a, 96 a och 100 a—c §§, av följande lydelse.

(Nuvarande Igdelse)

Häftar på grund av inteckning
gäldenärens fasta egendom eller luftfartyg
eller reservdelar till sådant
fartyg för fordran, varför utmätning
skall ske, eller är fordringen förenad
med luftpanträtt i sådant fartyg, varde
den egendomen först utmätt, där
ej borgenären hellre vill taga betalning
ur annan egendom. Skall utmätning
på en gång ske för fleras
fordringar, må borgenär, för vars
fordran viss egendom sålunda häftar,
ej för vad därur kan utgå till

(Föreslagen lydelse)2

§•

Vid utmätning bär av utmätningsbara
tillgångar i första hand tagas
i anspråk egendom som kan användas
till borgenärens förnöjande med
minsta kostnad, förlust och annan
olägenhet för gäldenären. Tillgångar
som höra samman skola om möjligt
ej skiljas.

Häftar på grund av inteckning gäldenärens
fasta egendom eller luftfartyg
eller reservdelar till sådant
fartyg för fordran, för vilken utmätning
skall ske, eller är fordringen
förenad med luftpanträtt i sådant
fartyg, skall den egendomen först
utmätas, om ej borgenären hellre vill
taga betalning ur annan egendom.
Skall utmätning på en gång ske för
fleras fordringar, får borgenär, för
vars fordran viss egendom sålunda
häftar, ej för vad därur kan utgå till

1 Senaste lydelse av 93, 96, 113, 116, 117, 119, 124—126, 128, 129, 132, 143, 156, 161 och
206 §§ se 1912:211, av 94 § se 1920:187, av 100 § se 1920:476, av 81 § se 1921:301, av 168 §
se 1924:388, av 121 § se 1931:160, av 72 § se 1932:174, av 106 § se 1937:452, av 142 § se
1944:68, av 213 § se 1946:814, av 63, 66, 89, 91 och 139 §§ se 1955:234, av 79 och 88 b §§ se
1963:255, av 62 § se 1964:86 samt av 90, 101, 137, 141 och 211 §§ se 1964:446.

2 Rent språkliga ändringar har i detta och följande lagförslag i regel icke utmärkts genom
kursivering.

Kungl. Maj.ts proposition nr 16 år 1967

181

(Nuvarande lydelse)

förfång för annan borgenär taga betalning
ur övriga tillgångar.

Vid utmätning för fordran på
grund av avbetalningsköp skall föreskriften
i 16 § andra stycket lagen
om avbetalningsköp iakttagas.

63 §.

66 §.

Ej må något, som till fartyg eller
luftfartyg hörer, tagas i mät annorledes
än genom utmätning av fartyget
eller luftfartyget.

Omfattar inteckning i luftfartyg
jämväl reservdelar, må ej särskild av
de på viss plats förvarade reservdelarna
för sig utmätas, med mindre
inteckningshavaren därtill samtycker.

(Föreslagen lydelse)

förfång för annan borgenär taga betalning
ur övriga tillgångar.

63 §.

Vad som hör till fartyg eller luftfartyg
får ej tagas i mät annat än
genom utmätning av fartyget eller
luftfartyget.

Omfattar inteckning i luftfartyg
även reservdelar, får ej särskild av
de på viss plats förvarade reservdelarna
utmätas för sig, om icke inteckningshavaren
samtycker därtill.

§•

Om undantag från utmätning av
lös egendom gäller i övrigt vad som
anges i 65—67 §§.

Gäldenären skall lämna de uppgifter
som är tillgängliga för honom och
som fordras för utmätningsmannens
prövning av vad som bör undantagas
från utmätning. Utmätningsmannen
skall vid prövningen förfara efter vad
som är känt för honom eller kan utrönas
utan omgång.

66 §.i

Vid utmätning för fordran på
grund av avbetalningsköp skall 16 §

1 Denna paragraf motsvarar nuvarande 62 § 3 mom.

182

Kungl. Maj.ts proposition nr 16 ar 1967

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

andra stycket lagen om avbetalnings -

Påstår någon, som ej har sådan
rätt, som i 71 § sägs, sig äga förmånsrätt
till betalning ur gäldenärs
egendom, vare det ej hinder för egendomens
utmätande för annan gäld;
dock skall utmätningsmannen, där
utmätning sker av egendom, vari, enligt
vad för utmätningsmannen är
känt eller vid utmätningen utrönes,
förmånsrätt på grund av förlagsinteckning
eller inteckning i jordbruksinventarier
tillkommer annan,
ofördröjligen underrätta inteckningshavaren
om utmätningen.

Ej heller---------

köp iakttagas.

§•

kan ske.

79 §.

Utmätes fast egendom, skall utmätningsmannen
upprätta beskrivning
däröver; och gälle om egendomens
värdering vad förut om värdering
av lös egendom är sagt. Utmätningsmannen
avfordre ock gäldenären
de handlingar, vilka visa hans
äganderätt eller tjäna till upplysning
om servitut, nyttjanderätt, åter köpsrätt
eller rätt till elektrisk kraft eller
till avkomst eller annan förmån, som
skall av egendomen utgå, ävensom
uppgift å dem, vilka hava fordran eller
rättighet, som bör vid auktionen
iakttagas. Utmätas flera egendomar
på en gång; varde de var för sig beskrivna
och värderade.

Utmätes fast egendom, skall utmätningsmannen
upprätta beskrivning
däröver. 1 denna skola tillbehör
till fastigheten anges i den mån det
är påkallat med hänsyn till tillbehörens
värde eller av annan orsak. Om
egendomens värdering gäller vad som
föreskrives om värdering av lös
egendom. Utmätningsmannen skall
även avfordra gäldenären de handlingar,
vilka visa hans äganderätt
till fastigheten eller tjäna till upplysning
om servitut, nyttjanderätt,
återköpsrätt eller rätt till elektrisk
kraft eller till avkomst eller annan
förmån, som skall utgå av egendomen,
eller om tillbehör till fastigheten,
samt uppgift om vilka som ha
fordran eller rättighet som bör iakttagas
vid egendomens försäljning.
När anledning förekommer, skall utmätningsmannen
även på annat sätt
söka utröna vad som hör till fastigheten.
Utmätas flera fastigheter på
en gång, skola de beskrivas och värderas
var för sig.

Om fastighetsägaren på fastigheten
driver näringsverksamhet som
kan vara föremål för företagsinteck -

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

183

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

ning, skall utmätningsmannen anskaffa
gravationsbevis angående
verksamheten och underrätta känd
innehavare av företagsinteckning om
utmätningen.

Finnes å------ ---annan station.

Vad nu-------hos överexekutor.

År egendomen------59 § stadgas.

80a§.

När fast egendom blivit utmätt, får
ägaren ej minska egendomens värde
genom att överlåta tillbehör eller,
annat än för husbehov, avverka skog,
bedriva grus- eller stentäkt eller på
annat sätt utnyttja naturtillgångarna
eller förändra egendomen. 1 övrigt
får han tillgodogöra sig normal avkastning
av egendomen, i den mån
annat ej följer av 81 §.

På ansökan av ägaren äger överexekutor
medge undantag från förbud
som anges i 1 mom. i den mån
det kan ske utan intrång i borgenärens
rätt och i övrigt är lämpligt.

På begäran av borgenären äger
överexekutor, när det är påkallat,
förordna att utmätningsman skall
taga vård om tillbehör till fastigheten.
Är saken brådskande, äger utmätningsmannen
på borgenärens Degäran
omedelbart taga vård om sådant
tillbehör. Åtgärden anmäles genast
hos överexekutor, som prövar
om den skall bestå. Kostnaden för
vården skall förskjutas av borgenären,
om utmätningsmannen begär
det.

Då utmätning —- — — —- —- ---

§•

-— är sagt.

184

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

(Nuvarande lydelse)

förskjuta den kostnad, som för egendomens
förvaltning kan vara nödig.

Har syssloman blivit jämlikt första
eller andra stycket förordnad och
skall egendomen säljas, åligger det
sysslomannen att till auktionsförrättaren
före auktionen eller, där jämlikt
102 § särskilt sammanträde skall
hållas, före det sammanträde redovisa
avrad, ränta eller hyra, som utgår
i penningar och av honom uppburits.
Lag samma vare i fråga om
utmätningsman, där han jämlikt
första stycket uppburit sådan avkastning
och icke själv skall förrätta
auktionen. Utgår avrad, ränta
eller hyra i varor, skall utmätningsmannen
föranstalta om deras försäljning
på sätt i 90 § stadgas och
redovisa därför influtna medel efter
ty nu är sagt; skolande i sådant fall
syssloman hålla de av honom uppburna
varor utmätningsmannen tillhanda.
För medel, som ej sålunda
redovisats, skall redovisning lämnas
före det sammanträde, då fördelning
av köpeskillingen skall äga rum.

Varder egendomen--— omhi

(Föreslagen lydelse)

ta egendomen. Kostnaden för förvaltningen
skall förskjutas av borgenären.

derhava tvångsförvaltningen.

88 b

Har fordran i penningar utmätts,
anmode utmätningsmannen den från
vilken fordringen skall utgå att erlägga
betalning till honom; dock att
sådan anmodan ej skall ske, där enligt
vad förut är stadgat hinder för
det utmättas försäljning möter eller
eljest särskilda skäl däremot äro.
Sker betalning, skall utmätningsmannen
därom göra anteckning å
handling, som enligt 75 § må hava
tagits i förvar, så ock skyndsamt
underrätta gäldenären. Beträffande
influtet belopp gälle i tillämpliga delar
vad om köpeskilling för utmätningsvis
såld lös egendom är stadgat.
Skall sammanträde för medlens
fördelning äga rum, varde den tid
inom vilken enligt 164 § samman -

Har fordran i penningar utmätts,
skall utmätningsmannen anmoda
den från vilken fordringen skall utgå
att erlägga betalning till honom;
dock att sådan anmodan ej skall
ske, där enligt vad förut är stadgat
hinder för det utmättas försäljning
möter eller eljest särskilda skäl
däremot äro. Sker betalning, skall
utmätningsmannen göra anteckning
därom på handling, som enligt 75 §
tagits i förvar, samt skyndsamt underrätta
gäldenären. Beträffande influtet
belopp äga föreskrifterna om
köpeskilling för utmätningsvis såld
lös egendom motsvarande tillämpning.

185

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

trädet skall hållas räknad från den
dag då medlen inflöto till utmätningsmannen;
där betalningen sker
i särskilda poster och utmätningsmannen
med hänsyn till de med
sammanträde förenade kostnaderna
så finner lämpligt, må dock fördelningen
uppskjutas till dess ytterligare
medel bliva tillgängliga, åliggande
det utmätningsmannen att om uppskovet
underrätta en var som skolat
kallas till sammanträdet.

Har fordran---------genom försäljningen.

Försäljning av utmätt egendom
skall ske genom offentlig auktion.

Om försäljning-------

Är egendom-------—

Auktion å---■—• ---—■

§•

Försäljning av utmätt egendom
skall ske på offentlig auktion utom
i fall som avses i 96 a §.

--särskild lag.

§•

Skall lös egendom säljas på auktion,
skall utmätningsmannen kungöra
tid och ställe för auktionen i
tidning inom orten och på sätt som
i övrigt finnes lämpligt. Har för viss
ort förordnats, att auktion skall
kungöras på särskilt sätt, skall det
också lända till efterrättelse.

— lämpligt finnes,
är sagt.

91 §.

Kungörelse om--------är sagd.

Har gäl den är en------— — från ansvarighet.

Skall fartyg----—-----ske kan.

Vid försäljning--------- med flygpost.

Om egendom som skall säljas besväras
av företagsinteckning, skall
auktions förrättar en om möjligt underrätta
inteckning slmv ar en om auktionen
genom särskilt kallelsebrev,
som skall sändas med posten minst
två veckor före auktionen. Upplyses
senare att företagsinteckning gäller
i egendomen, skall underrättelse genast
sändas.

Är fråga om försäljning av far- Är fråga om försäljning av fartyg
tyg, som blivit i fartygsregistret in- som blivit infört i fartygsregistret,
fört, anskaffe auktionsförrättaren skall auktionsförrättaren anskaffa

186

Kangl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

(Nuvarande lydelse)

gravationsbevis rörande fartyget;
dock vare, där auktionsförrättaren
det äskar, borgenären pliktig att förskjuta
den för bevisets utlösande
nödiga kostnad.

93 §.

Utmätt lös —

(Föreslagen lydelse)

gravationsbevis rörande fartyget.
Skall försäljning ske av egendom
som hör till näringsverksamhet och
kan besväras av företagsinteckning,
skall auktionsförrättaren anskaffa
gravationsbevis angående verksamheten.

upphöre försäljningen.

Vid försäljning av annan lös egendom
än sådan som anges i 94 § 1
mom. får inrop ej godtagas, om det
är sannolikt att avsevärt bättre vederlag
kan uppnås.

Om inrop ej godtages och egendomen
ej säljes vid nytt utrop, skall
ny auktion utsättas eller egendomen
säljas under hand enligt 96 a §.

Skall försäljning--------

Innan auktionen-------

- — därom underrättelse.

— för sammanträdet.

I fråga om egendom som hör till
näringsverksamhet och kan besväras
av företagsinteckning äger 1 mom.
motsvarande tillämpning.

Annan lös egendom än sådan som
anges i 94 § 1 mom. skall betalas
genast efter inropet, om utmätningsmannen
ej lämnar anstånd med
betalningen. Lämnas anstånd, skall
köparen erlägga viss del av köpeskillingen
som handpenning. Utmätningsmannen
skall hålla egendomen
inne till dess full betalning sker.

Sker ej betalning genast efter inropet
och lämnas ej heller anstånd,
skall egendomen gå under nytt utrop.

187

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

100

av egendomen under tiden mellan
de båda försäljningarna skall gäldas
ur den handpenning som erlagts enligt
1 mom. Om köpeskillingen vid
den nya försäljningen understiger
det bild som antagits vid den första,
skall återstoden av handpenningen,
så långt den förslår, användas
för att täcka skillnaden.

96 a §.

Annan lös egendom än fartyg eller
gods i fartyg eller i luftfartyg
äger utmätningsmannen sälja under
hand i stället för på auktion, om
det är sannolikt att avsevärt bättre
vederlag kan uppnås därmed. Innan
försäljning sker skola gäldenär en,
sökanden och envar annan, vars
rätt är beroende av försäljningen
och som är känd för utmätningsmannen,
om möjligt erhålla tillfälle
att yttra sig.

Innan egendom säljes under hand
skall utmätningsmannen infordra
anbud genom kungörelse, som införes
i en eller flera tidningar inom
orten, eller på annat lämpligt sätt.
Avges ej anbud som utmätningsmannen
anser sig böra godtaga, skall
auktion utsättas.

I fråga om försäljning under
hand äga i övrigt 91 § 2 mom. och
6 mom. sista punkten, 92 § samt
96 § motsvarande tillämpning.

188

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

100 a §.

Är det sannolikt att tillbehör till
fast egendom kan med fördel säljas
för sig, skall överexekutor kalla
gäldenären, sökanden och envar för
överexekutor känd innehavare av
fordringsinteckning i fastigheten eller
av annan rättighet, som kan påverkas
av försäljningen, till sammanträde.
Är egendomen avträdd till
konkurs, skall även konkursförvaltaren
kallas.

Bli de vid sammanträdet närvarande
rättsägarna eniga om att tillbehör
bör säljas för sig, förordnar
överexekutor i enlighet härmed, om
särskilda skäl mot detta ej föreligga.
Uppnås ej enighet om särskild försäljning,
får överexekutor förordna
härom endast om synnerliga skäl
föranleda det.

Särskild försäljning sker enligt bestämmelserna
om försäljning av utmätt
lösöre. Utmätningsmannens
åligganden åvila därvid i stället överexekutor.

Försäljning skall ske snarast möjligt
eller inom tid som bestämts vid
sammanträdet.

100 b §.

Vad som influtit genom särskild
försäljning av tillbehör tillkommer
den som har fordran med bästa rätt
i fastigheten. Den som har fordran
på grund av inteckning får dock avstå
från betalning utan alt det minskar
hans rätt till betalning ur fastigheten.
Sådant avstående skall ske
senast vid den förhandling om rättsägares
anspråk som enligt vad som
nedan föreskrives skall äga rum före
eller vid auktionen. Belopp som
avståtts tillkommer den som därnäst
har bästa rätt.

Ha genom försäljning av tillbehör
influtit medel, vilka förslå till förnöjande
av borgenär som vunnit utmätning
samt dem som ha bättre
rätt och ej avstått från betalning,

189

Kungl. Maj.ts proposition nr 16 år 1967

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

skall förfarandet avbrytas, om egendomen
ej är avträdd till konkurs. Avbrytes
förfarandet, skall sammanträde
utsättas för medlens fördelning.
I fråga om sammanträdet äga 6 kap.
och bestämmelserna om sammanträde
för förhandling om rättsägares
anspråk motsvarande tillämpning.

100 c §.

Påstår annan att han äger byggnad
eller annat som uppförts på eller
eljest framstår som tillbehör till
utmätt fastighet och kan han ej genast
styrka sin rätt, skall överexekutor,
om sannolika skäl visas, hänvisa
honom att inom en månad väcka
talan mot borgenären och gäldenären
vid rätten i den ort där fastigheten
är belägen. Väckes ej talan i
enlighet med hänvisningen, förlorar
han sin talan mot borgenären. Vill
borgenär själv väcka talan, står det
honom fritt.

Särskild försäljning av sådant tillbehör
får ej äga rum förrän tvisten
blivit prövad eller tiden för talans
väckande utgått. År tvistens utgång
av väsentlig betydelse för fastighetens
värde, får ej heller fastigheten
säljas dessförinnan.

Kungörelse om tid och plats för
auktionen så ock om egendomens beskaffenhet
skall införas i allmänna
tidningarna minst fyra veckor före
auktionsdagen ävensom intagas i
länskungörelserna. Auktionen skall
jämväl kungöras i tidning inom orten
minst fjorton dagar före auktionsdagen
och i övrigt utlysas på
lämpligt sätt. År för viss ort förordnat,
att auktion skall kungöras på
särskilt sätt, skall det också lända
till efterrättelse.

Skall försäljning--

101 §.

Kungörelse om tid och plats för
auktion på utmätt fastighet och om
egendomens beskaffenhet skall införas
i allmänna tidningarna minst
fyra veckor före auktionsdagen samt
intagas i länskungörelserna. Auktionen
skall även kungöras i tidning inom
orten minst fjorton dagar före
auktionsdagen och i övrigt utlysas på
lämpligt sätt. Har för viss ort förordnats,
att auktion skall kungöras på
särskilt sätt, skall det också lända
till efterrättelse,
auktionsförrättaren avlämnad.

Har förordnats om särskild försäljning
av tillbehör, får kungörel -

190

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

sen icke heller utfärdas förrän försäljningen
vunnit laga kraft eller
fråga därom förfallit.

106 §.

Vid början------------för försäljningen.

Hålles sammanträde-----------ånyo uppläsas.

113

2 inom., må vid auktionen antagas,
skall överstiga den sålunda erhållna
summan, än även att försäljningen
sker under förbehåll om beståndet av
rättighet, som enligt förteckningen
faller inom lägsta budet.

Finnes behållen------

§•

Sedan auktionsförrättaren enligt
vad som ovan föreskrivits antecknat
de fordringar och rättigheter som böra
iakttagas vid auktionen, skola de
fordringsbelopp som ha bättre rätt
än den fordran, för vars gäldande
försäljningen äger rum, samt kostnaderna
för förfarandet sammanräknas.
I borgenärsförteckningen skall
även anges, att det lägsta bud som
får antagas vid auktionen, när annat
ej följer av 126 § 2 eller 3 mom.,
skall överstiga den sålunda erhållna
summan, och att försäljningen sker
under förbehåll om beståndet av rättighet,
som enligt förteckningen faller
inom lägsta budet.

När lägsta budet bestämmes, medräknas
ej fordran och kostnad i den
mån de skola betalas ur köpeskilling
för tillbehör som sålts för sig.
---— därför ske.

116

Skola flera---------

Skola egendomarna säljas för gäldande
av samma fordran, och har
den gemensamma inteckningen bättre
rätt än denna, varde lägsta budet
för en var av egendomarna så
bestämt, som om försäljningen ägde
rum för gäldande av den gemensam -

§•

- ---de andra.

Skola egendomarna säljas för gäldande
av samma fordran och har den
gemensamma inteckningen bättre
rätt än denna, skall lägsta budet för
envar av egendomarna bestämmas
som om försäljningen ägde rum för
gäldande av den gemensamma in -

191

Kungl. Maj.ts proposition nr 16 år 1967

(Nuvarande lydelse)

ma inteckningen. Dock skall jämväl
beträffande de egendomar, för vilka
lägsta fonden uppnåtts, frågan om
försäljning, utom i fall som i 128 §
2 mom. avses, förfalla, där försäljningen
ej skulle lända till gäldande
av någon del av förstnämnda fordran;
och varde detta förhållande i
borgenärsförteckningarna anmärkt.

Medgiver innehavaren----

(Föreslagen lydelse)

teckningen. Dock skall även beträffande
de egendomar, för vilka lägsta
buden uppnåtts, frågan om försäljning,
utom i fall som avses i 126 §
3 inom., förfalla, när försäljningen
ej skulle leda till gäldande av någon
del av förstnämnda fordran. Detta
förhållande skall anmärkas i borgenärsförteckningen.

----— buden bestämda.

117

Är intecknad--- --------

Belopp, som —-------

I borgenärsförteckningen -— ---

I avräkning på köpeskillingen skall
i egendomen innestå kapitalbeloppet
av däri intecknad gäld som faller inom
lägsta budet, om annat ej följer
av 100 b §. Gäld som avses i 109 §
skall dock ej innestå, ej heller belopp
som är gemensamt intecknat i
flera egendomar, utan så är att egendomarna
säljas vid gemensamt utrop
utan att särskilda utrop föregått eller
också innehavaren av den gemensamma
inteckningen gjort sådant
medgivande som anges i 116 § 3
mom. eller, när endast en av de gemensamt
intecknade egendomarna
skall säljas, givit till känna att han
vill låta beloppet innestå i egendomen.

— köpeskillingen gulden.

---penningar gäldas.

penningar gäldas.

119

Innan utrop av egendomen sker,
skall auktionsförrättaren uppläsa
borgenärsförteckningen och meddela
fullständig och tydlig underrättelse
om sättet för försäljningen samt ange
när köpeskillingen sist skall vara
gulden. Auktionsförrättaren skall
även ange de tillbehör som enligt
upprättad beskrivning och i övrigt
tillgängliga upplysningar åtfölja fastigheten,
i den mån detta är påkallat
med hänsyn till tillbehörens värde eller
av annan orsak. Råder tvist om
tillbehör, skall det anmärkas.

Auktionsförrättaren skall upplysa,

192

Kungl. May.ts proposition nr 16 år 1967

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

att egendomen utropas under villkor
att inrop kan godtagas enligt 126 § 2
mom.

Skola flera

Gå ej vid det gemensamma utropet
egendomarna över sammanlagda
beloppet av det, som bjudits vid de
särskilda utropen, skall vid dessa utrop
förbliva; gå egendomarna högre,
äge det gemensamma utropet företräde,
och varde överskottet på de
gemensamt utropade egendomarna
fördelat efter de uppskattningsvärden,
varefter allmän bevillning utgick
för nästföregående år. Har någon
av egendomarna blivit delad, och
finnes ej sådant uppskattningsvärde
för varje del; då skall den å egendomen
belöpande andel i överskottet
mellan delarna skiftas efter den för
varje del bjudna köpeskilling. Finnes
beträffande någon av egendomarna
att dess andel av den gemensamma
köpeskillingen icke förslår till gäldande
av de belopp, vilka falla inom
lägsta budet, och skall förty frågan
om den egendoms försäljning förfalla,
skola de övriga
ånyo gemensamt utropas

egendomarna

Har från--

Vad nu —--

121 §.

honom tillhöra.

Gå ej vid det gemensamma utropet
egendomarna över sammanlagda
beloppet av det som bjudits vid de
särskilda utropen, skall förbliva vid
dessa utrop; gå de högre, äger det
gemensamma utropet företräde. Köpeskillingen
fördelas på de gemensamt
utropade egendomarna efter
nästföregående års taxeringsvärden
eller, om sådant värde saknas för någon
av egendomarna, efter de värden
som utmätningsmannen satt på dem.
Egendoms andel i den gemensamma
köpeskillingen utgör dock minst vad
som bjudits för egendomen vid särskilt
utrop. Har någon av egendomarna
utropats med tillbehör som
ej ingick i det värde efter vilket dess
andel i köpeskillingen skall beräknas
eller utropats utan tillbehör som
omfattades därav, skall den egendomens
värde vid tillämpningen av det
sagda jämkas efter vad som finnes
påkallat av nämnda förhållande.
Finnes beträffande någon av egendomarna
att dess andel av den gemensamma
köpeskillingen icke förslår
till gäldande av de belopp vilka falla
inom lägsta budet och skall frågan
om den egendomens försäljning därför
förfalla, skola de övriga egendomarna
ånyo utropas gemensamt.

- ur området,
såsom avstyckat.

124

193

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

egendomen. Detta skall anges före
utropet.

Gitter ej--------ånyo

126

Göres å auktion sådant bild, att
det enligt 113 och 125 §§ må antagas,
skall försäljning av egendomen ske,
utan så är att köpeskillingen ej förslår
till fulla gäldandet av utmätningssökandens
fordran och han bestrider
att försäljning må ske.

Göres icke så högt bud, skall försäljning
ändock ske, där sådant yrkas
av utmätningssökanden och innehavarne
av de fordringar, vilka
äga företräde framför hans fordran
men icke fullt täckas av den bjudna
köpeskillingen, därtill samtycka. 7

När inrop skett, skall köparen genast
gälda en sjättedel av köpeskillingen,
dock ej mer än vad enligt
borgenärsförteckningen bör utgå i
reda penningar eller mindre än beloppet
av den kostnad, varom föreskrives
i 198 §. Vill köparen hellre
ställa pant eller borgen såsom för
egen skuld för vad som skolat gäldas,
skall det också gälla. Erbjuder
köparen såsom pant inteckning i
egendomen, får den godkännas endast
såvitt dess kapitalbelopp ligger
inom inropssumman och inom det av
utmätningsmannen på egendomen
satta värdet samt inom nästföregående
års taxeringsvärde.

utropad.

§■

Även om på auktion göres sådant
bild som enligt 113 och 125 §§ får
antagas, skall försäljning icke ske,
om köpeskillingen ej förslår till full
betalning av utmätningssökandens
fordran och han bestrider att försäljning
får äga rum.

Ej heller får inrop godtagas, om
det är sannolikt att avsevärt bättre
vederlag kan uppnås. Utropas vid
samma auktion flera gemensamt intecknade
fastigheter, skall prövningen
avse det vederlag som sammanlagt
bjudits.

Även om det för försäljningen bestämda
lägsta budet icke uppnås,
skall försäljning äga rum, om utmätningssökanden
yrkar det och innehavarna
av de fordringar som äga
företräde framför hans fordran men
icke fullt täckas av den bjudna köpeskillingen
samtycka därtill samt hinder
enligt 2 mom. icke möter.

7 Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr 16

194

Kungl. Majds proposition nr 16 år 1967

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

128 S.

Sker ej försäljning på första auktionen
och yrkar ej utmätningssökanden
ny auktion eller blir fastigheten
ej heller såld på den senare auktionen,
skall utmätningen gå åter, om
fasiigheten ej ställes under tvångsförvaltning
enligt 7 kap. Vad som nu
föreskrivits gäller ej tillbehör som
redan sålts för sig enligt 100 a §.

129 S.

Kommer försäljning till stånd,
skall auktionsförrättaren, innan auktionen
avslutas, meddela när och var
sammanträde skall hållas för fördelning
av influtna medel.

Om försäljning av fasiigheten ej
skett men medel influtit efter försäljning
av tillbehör eller av annan
anledning, äger 1 mom. motsvarande
tillämpning.

132 §.

Sedan köparen------å egendomen.

I försäljningen ingå sådana tillbe -

137

Då utmätt lös egendom blivit
såld, skall utmätningsmannen,
skyndsamligen och, där ej nedan annorlunda
stadgas, sist inom fjorton
dagar efter försäljningen, av försäljningssumman,
så långt den förslår,
tillhandahålla den, som utmätning
vunnit, betalning för hans
fordran. Hava penningar annorledes
än efter försäljning till utmätningsmannen
influtit, skola de in -

hör som enligt lag åtfölja fastigheten.
Har vid försäljningen viss egendom
särskilt angivits som tillbehör,
skall egendomen anses inbegripen i
försäljningen, även om den ej rätteligen
var tillbehör.

När utmätningsmannen efter utmätning
av lös egendom erhållit
medel genom försäljning eller på annat
sätt, skall han snarast och, om
annat ej föreskrives nedan, sist inom
två veckor därefter tillhandahålla
borgenären betalning för hans fordran
i den mån medlen förslå. Är beloppet
ringa och kan antagas att ytterligare
medel skola inflyta, får
dock med redovisningen anstå under

195

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

(Nuvarande lydelse)

om lika tid därefter hållas borgenären
till handa.

Innan dom —-------

Har utmätning------

(Föreslagen lydelse)

högst tre månader utöver tid som
nyss angivits.
eller borgen.

--borgenären medlen.

139 S.

Har fartyg

Borgenär som, när lös egendom
utmättes för annans fordran, hade
panträtt i egendomen utan att ha den
under panträtt i handom, eller som
ägde rätt att kvarhålla egendomen
till säkerhet för sin fordran, är berättigad
att få betalning ur köpeskillingen
enligt vad som anges nedan,
om han framställt yrkande därom
före auktionen eller, om egendomen
sålts under hand, före köpeskillingsfördelningen.
Besväras utmätt
egendom av företagsinteckning,
äger inteckningshavaren erhålla betalning
ur köpeskillingen, om han
framställt yrkande därom inom tid
som nyss angivits. Utan hinder av
den förmånsrätt som följer av inteckningen
äger dock utmätningssökanden
företräde beträffande sådan
egendom som måste anses obehövlig
som säkerhet för inteckningshavaren
och efterföljande inteckningshavare.
Vid prövningen av
om egendomen är obehövlig som
säkerhet skall hänsyn tagas även till
sådan egendom som gäldenären på
annat sätt än genom företagsinteckningen
ställt som säkerhet för inteckningshavarens
fordran. Skall
under konkurs fartyg eller gods i
fartyg eller i luftfartyg säljas utmätningsvis,
äger även borgenär
som för sin fordran har förmånsrätt
enligt 17 kap. 4 § handelsbalken
rätt att erhålla betalning ur köpeskillingen,
om han framställer yrkande
därom före auktionen,
tid innestår.

141 §.

När utmätt lös egendom sålts under
hand, skall utmätningsmannen,
om det ej är uppenbart obehövligt,
7f Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr 16

196

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Nu har, då annan lös egendom,
än i HO § sägs, blivit för en borgenärs
fordran utmätt, annan borgenär,
som därå jämväl vunnit utmätning,
påstått bättre förmånsrätt, än
utmätningen medför, eller har sådant
yrkande, som i 139 § sägs,
blivit av borgenär inom föreskriven
tid framställt: finnes ej full tillgång
för borgenärerna och kunna de ej
åsämjas, huru medlen skola fördelas;
bestämme utmätningsmannen
viss tid för medlens fördelning och
kalle borgenärerna, så ock, då fråga
är om fordran, varför ej utmätning
skett och för vilken ej heller borgenären
haft det utmätta i handom
såsom pant, gäldenären att med utmätningsmannen
å uppgivet ställe
sammanträda för att sin rätt i avseende
å fördelningen iakttaga och
bevaka. Sådan kallelse skall minst
tio dagar före sammanträdet införas
i allmänna tidningarna och tidning
inom orten, där ej alla rättsägare
annorledes så tidigt underrättas
om sammanträdet, att de själva
eller genom ombud kunna sig där
infinna.

Finnes i fall, som här förut är
sagt, full tillgång till alla fordringarnas
gäldande, eller åsämjas borgenärerna
om fördelningen, men gitter
ej borgenär, som efter 139 §
yrkar betalning utan att han fått
utmätning, visa att gäldenären medgivit
honom betalning ur köpeskillingen;
liålle utmätningsmannen inne
vad å sådan borgenärs fordran
belöper och kalle, såsom ovan sägs,

utsätta sammanträde för köpeskillingens
fördelning och minst två veckor
i förväg kalla gäldenären, sökanden
och envar annan rättsägare
som är känd för utmätningsmannen.
När särskilda skäl föranleda det,
skall han också kungöra tid och
plats för sammanträdet i tidning inom
orten och på sätt som i övrigt
finnes lämpligt.

Har annan lös egendom än som
anges i HO § sålts på auktion, skall
sammanträde för köpeskillingens
fördelning utsättas, om annan än
sökanden gjort anspråk på betalning
enligt vad som sägs i 139 §
eller, när flera äro sökande, någon
av dem påstått bättre förmånsrätt
än utmätningen medför. Till sammanträdet
skall utmätningsmannen
kalla gäldenären, sökanden och envar
annan rättsägare som är känd
för honom.

197

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

honom och gäldenären till sammanträde
för att sin rätt bevaka. Ej
må därav övriga borgenärer uppehållas
i sin rätt till utdelning.

Sammanträde som avses i 1 eller
2 mom. skall hållas inom två veckor
efter utgången av den tid som föreskrives
i 137 §.

142 S.

Sedan fast —■ —• -------

Har, på klagan över utmätningen
eller auktionen, högre myndighet förordnat
om inställande av vidare åtgärd
i målet, och kan förty sammanträde
ej hållas å den därför bestämda
tid, varde det, såvitt ske kan,
kungjort på sätt i 105 § sägs; upphör
hindret, utsätte auktionsförrättaren
ofördröj ligen ny tid för sammanträdet
och låte kungörelse därom
införas i allmänna tidningarna
och tidning inom orten minst tio
dagar före sammanträdet, ävensom
intagas i länskungörelserna.

efter auktionen.

Har högre myndighet förordnat
om inställande av vidare åtgärd i
målet och kan sammanträde på
grund härav ej hållas på därför bestämd
tid, skall det om möjligt kungöras
på sätt som anges i 105 §.
Upphör hindret, skall auktionsförrättaren
utsätta ny tid för sammanträdet
och låta kungörelse därom
införas i allmänna tidningarna och
tidning inom orten minst tio dagar
före sammanträdet samt intagas i
länskungörelserna.

143 S.

Finnes behållen avkastning av såld
fast egendom att tillgå, varde den tillgäng
jumte köpeskillingen fördelad.
Har i fall, som i 95 eller 130 § sägs,
fartyg eller fast egendom försålts
efter nytt utrop, och är förre inroparen
skyldig att utgiva ersättning,
skall ock ersättningsbeloppet, såvitt
detsamma av honom guldits eller influtit
genom försäljning av pant eller
utsökande av borgen, tillika med köpeskillingen
fördelas.

Ha medel influtit genom försäljning
av tillbehör enligt 100 a § eller
såsom avkastning av fast egendom,
skall sådan tillgång fördelas samtidigt
med köpeskillingen för fastigheten.
Har i fall, som avses i 95 eller
130 §, fartyg eller fast egendom försålts
efter nytt utrop och är förre inroparen
skyldig att utgiva ersättning,
skall ersättningsbeloppet, såvitt detsamma
guldits av honom eller influtit
genom försäljning av pant eller
utsökande av borgen, fördelas tillika
med köpeskillingen.

198

Kungl. Maj.ts proposition nr 16 år 1967

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

ning. Ersättningsbelopp, varom i
första stycket sägs, skall, sedan kostnaderna
för förfarandet därur gnidits,
användas till betalning av utmätningssökandens
fordran; uppstår
överskott, varde det fördelat på
enahanda sätt som avkastningen.

156

Är auktion å utmätt fast egendom
överklagad, må ej utan köparens
medgivande utdelning ur köpeskillingen
lyftas annorledes än mot pant
eller borgen.

161

Då betalning utfallit å fordran,
varför egendomen på grund av inteckning
häftar, åligger det auktionsförr
ättar en att därom göra anteckning
å inteckningshandlingen,
när denna företes för lyftning av inteckningshavaren
tillkommande belopp.

168

Sedan laga-----------

der tvångsförvaltning. Ersättningsbelopp
som avses i 1 mom. andra punkten
skall, sedan kostnaderna för förfarandet
betalats, användas till betalning
av utmätningssökandens
fordran. Uppstår överskott, skall det
fördelas på samma sätt som nyss angivits
om avkastning.

I fråga om kungörande av tid för
sammanträde som enligt 2 mom.
skall hållas snarast möjligt äger
H2 § 2 mom. andra punkten motsvarande
tillämpning.

Är auktion på utmätt fast egendom
överklagad, får ej utan köparens
medgivande utdelning ur köpeskillingen
lyftas annat än mot pant
eller borgen. När tillbehör till fastighet
sålts för sig, gäller detsamma
intill dess tiden för klagan över försäljningen
utgått eller förd klagan
blivit prövad.

§■

------därom lämnas.

Såljes egendom, i vilken företagsinteckning
gäller, och utfaller betalning
på kapitalbeloppet av intecknad
fordran, skall förrättningsmannen
så snart som möjligt efter det
att fördelningen godkänts eller vun -

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

199

(Nuvarande lydelse)

206

Påstår den, som över utmätning eller
auktion klagar, att vid förrättningen
annorledes tillgått, än utmätningsmannens
protokoll utvisar, äge
överexekutor, där sådant för prövning
av klagandens talan finnes nödigt,
förordna om vittnens hörande
vid domstol.

(Föreslagen lydelse)

nit laga kraft göra anmälan därom
hos inskrivningsdomaren och insända
fördelningslängd eller annan
handling som visar fördelningen.

§•

211 §.

Nöjes ej part åt överexekutors beslut
i utsökningsmål, äge däröver i
hovrätten sig besvära. Har beslutet
meddelats av Konungens befallningshavande
i län, som hör under skilda
hovrätter, skall fullföljd ske i den
hovrätt, till vilken målet kan hänföras
på grund av belägenheten inom
dess domkrets av utmätningsmans
tj änstgöringsområde, av fast egendom,
som målet berör eller vars köpeskilling
eller avkastning är i fråga,
eller av ort för verkställighets- eller
handräckningsåtgärd. Kan hovrätts
behörighet ej sålunda bestämmas,
skall fullföljd ske, om den mot vilken
åtgärd sökts har att svara i tvistemål
i allmänhet vid domstol inom
länet, i den hovrätt under vilken
domstolen hör och eljest i den hovrätt
under vilken den stad hör, där
Konungens befallningshavande har
sitt säte. Det åligger överexekutor,
då slutligt utslag gives eller auktion
å fast egendom av honom hållen är,
att tillika meddela underrättelse om
vad vid ändrings sökande iakttagas
bör samt äventyret, om det försummas.
Vad Konungens befallningshavande
i fall då länet hör under skilda
hovrätter angivit om behörig hovrätt
skall lända till efterrättelse.

Över utslag----------

Ej må-------------

Nöjes ej part åt överexekutors beslut
i utsökningsmål, äger han besvära
sig däröver i hovrätten. Har beslutet
meddelats av Konungens befallningshavande
i län, som hör under
skilda hovrätter, skall fullföljd
ske i den hovrätt till vilken målet kan
hänföras på grund av belägenheten
inom dess domkrets av utmätningsmans
tj änstgöringsområde, av fast
egendom, som målet berör eller vars
köpeskilling eller avkastning är i
fråga, eller av ort för verkställighetseller
handräckningsåtgärd. Kan hovrätts
behörighet ej sålunda bestämmas,
skall fullföljd ske, om den mot
vilken åtgärd sökts har att svara i
tvistemål i allmänhet vid domstol
inom länet, i den hovrätt under vilken
domstolen hör och eljest i den
hovrätt under vilken den stad hör,
där Konungens befallningshavande
har sitt säte. Det åligger överexekutor,
då slutligt utslag gives eller då
auktion hållits av honom, att meddela
underrättelse om vad som är att
iakttaga vid ändrings sökande samt
äventyret, om det försummas. Vad
Konungens befallningshavande i fall
då länet hör under skilda hovrätter
angivit om behörig hovrätt skall lända
till efterrättelse.

---talan däremot.

— utmätningsman behörig.

200

Iiungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

213 §.

Vill någon överklaga överexekutors
slutliga utslag i fråga om fördelning
av köpeskilling för fast egendom,
som blivit av överexekutor såld,
eller av medel, som i 143 § 2 mom.
eller i 7 kap. avses, eller på klagan
över utmätning, auktion å fast egendom
eller förslag till fördelning av
köpeskilling eller av medel, som i
H3 § 2 mom. eller i 7 kap. avses,
åligge honom att inom tre veckor
från den dag, då utslaget muntligen
avkunnades, eller, om det blivit efter
anslag meddelat, från den dag, å vilken
utslaget är ställt, till överexekutor
inkomma med besvärsinlaga.

Vill någon överklaga överexekutors
slutliga utslag i fråga om fördelning
av köpeskilling för fast egendom eller
av medel, som avses i 143 § 2 mom.
eller i 7 kap., eller på klagan över
utmätning eller förslag till fördelning
av köpeskilling, skall han inkomma
till överexekutor med besvärsinlaga
inom tre veckor från den
dag då utslaget meddelades.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1967.

Vad i nya lagen föreskrives om företagsinteckning skall icke tillämpas,
när före lagens ikraftträdande utmätning skett av egendom som besväras av
förlagsinteckning eller inteckning i jordbruksinventarier.

Äldre lydelse av 141 och 164 §§ gäller alltjämt, när försäljningen skett
före nya lagens ikraftträdande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

201

Förslag

till

Lag om ändring i förordningen den 16 juni 1875 (nr 42 s. 12)
angående inteckning i fast egendom

Härigenom förordnas, att 23 och 32 §§ samt 36 § 1 mom. förordningen
den 16 juni 1875 angående inteckning i fast egendom1 skola erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

Sker försäljning av fast egendom
i den ordning utsökningslagen bestämmer,
då skall, sedan auktionen
vunnit laga kraft och köpeskillingen
erlagts, egendomen icke vidare häfta
för intecknat belopp, som enligt borgenärsförteckningen
faller utom vad
av köpeskillingen täckes, ej heller för
belopp, som av köpeskillingen täckes
men faller utom det för försäljningen
bestämda lägsta budet, där ej
köparen fått avräkna beloppet å köpeskillingen
såsom i 131 § utsöltningslagen
sägs. Anteckning härom
skall, sedan till rätten eller domaren
inkommit handling, som visar köpeskillingens
fördelning, införas i inteckningsprotokollet,
å landet å nästa
rättegångsdag under lagtima ting
och i stad å nästa rättegångsdag för
inteckning särenden.

§■

Om försäljning av fastighetstillbehör
enligt 100 a § utsökningslagen har
vunnit laga kraft och köpeskillingen
erlagts, skall den fasta egendomen
icke vidare häfta för belopp som enligt
100 b § samma lag tillagts inteckningshavare
i avräkning på inteckningens
kapitalbelopp.

Sedan inskrivningsdomaren mottagit
handling som visar köpeskillingens
fördelning, skall han nästa
inskrivningsdag i inteckningsprotokollet
göra anteckning om den exe -

1 Senaste lydelse av 23 och 32 §§ se 1912:213 och av 36 § 1 mom. se 1924:387.

202

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

kutiva försäljningens inverkan på
intecknad fordran.

Kan den,----återstående ege

§•

36 §.

1 mom. Har egendom, som gemensamt
med annan häftar för inteckning,
blivit såld i den ordning utsökningslagen
bestämmer, skall egendomen,
sedan auktionen vunnit laga
kraft och köpeskillingen erlagts, icke
vidare häfta för större del av intecknade
beloppet än köparen enligt
131 § utsökningslagen kan ha fått
avräkna på köpeskillingen eller som
enligt 117 § 1 mom. samma lag skall
innestå i egendomen. 1 fråga om försäljning
enligt 100 a § utsökningslagen
av tillbehör till egendom som
nu angivits äger 23 § andra stycket
motsvarande tillämpning. Anteckning
om den exekutiva försäljning -

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

203

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

ens inverkan skall göras i inteckningsprotokollet
på sätt som föreskrivas
i 23 § tredje stycket.

Om en eller flera av gemensamt intecknade
egendomar sålts utmätningsvis,
skola de övriga ej vidare
häfta för vad av inteckningen kunnat
utgå ur köpeskillingen för de
egendomar som sålts. När det visas,
hur köpeskillingen fördelats och att
fördelningen blivit godkänd eller vunnit
laga kraft, skall anteckning därom
göras i inteckningsprotokollet.
Motsvarande gäller, när tillbehör till
här avsedd egendom sålts enligt
100 a § utsökningslagen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1967.

204

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

Förslag

till

Lag om ändring i konkurslagen

Härigenom förordnas, att 4, 21, 26, 29 och 71 §§ konkurslagen1 skola erhållna
ändrad lydelse på sätt anges i det följande samt att i nämnda lag
skall införas en ny paragraf, betecknad 145 a §, med följande lydelse.

(Nuvarande lydelse)

Konkursdomaren skall —
Avträdes ämbets- eller —

Utvisar den-----

Hör till-------

Ingår i------

(Föreslagen lydelse)

21 §.

------i konkurs.

-------närmaste förman.

---ur bouppteckningen.

— säkra urskiljande.

— om konkursen.

Finnes i boet egendom som hör
till näringsverksamhet och kan besväras
av företagsinteckning, skall
anmälan om konkursen genast sändas
till den inskrivningsdomare som
har att upptaga ärenden angående
inteckning i verksamheten.

Varder beslut-------

Innan i---------sig,

§•

— anslagna kungörelsen.

Finnes i gäldenärens bo fast egendom
eller fartyg, som blivit infört i
fartygsregistret, eller lott i fartyg eller
luftfartyg, som blivit infört i
luftfartygsregistret, eller lott i eller
intecknade reservdelar till sådant
fartyg eller egendom, som hör till
näringsverksamhet och kan besväras
av företagsinteckning, skall vad
i 21 § tredje, fjärde, femte och sjätte
styckena föreskrivits angående
anteckning eller anmälan om konkursen
äga motsvarande tillämpning
i fråga om den högre rättens beslut.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1967. Har konkursansökan gjorts
före ikraftträdandet, skola dock 21, 26, 29 och 71 §§ i deras äldre lydelse
gälla och 145 a § ej tillämpas.

1 Senaste lydelse av 4 § se 1932:175 och av 21, 26, 29 och 71 §§ se 1955:236.

205

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

Äldre lydelse av 4 § gäller alltjämt, när utmätningen skett eller köpeavhandlingen
upprättats före nya lagens ikraftträdande eller utmätningen
omfattar sådan egendom som enligt punkt 3 b i övergångsbestämmelserna
till lagen den 29 juli 1966 (nr 454) om företagsinteckning fortfarande häftar
för beviljad eller sökt förlagsinteckning. Ingår sådan egendom i konkursboet,
gäller också äldre lydelse av 71 § femte stycket. 8

8 Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr 16

206

Kungl. May.ts proposition nr 16 år 1967

Förslag

till

Lag angående ändrad lydelse av 7 § lagen den 30 maj 1916 (nr 156) om
vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller
gruva eller aktier i vissa bolag

Härigenom förordnas, att 7 § lagen den 30 maj 1916 om vissa inskränkningar
i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i vissa
bolag1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

Fast egendom,

----- exekutiva auktionen.

Av Konungens befallningshavande
meddelat förordnande, som nu är
nämnt, vare gällande, ändå att egendomen
finnes hava varit av inroparen
avyttrad eller sedermera avyttras.
I övrigt skall så anses samt med
ärendet i tillämpliga delar så förfaras,
som hade enligt 28 § utsökningslagen
meddelats förordnande om
egendomens försäljning till gäldande
av fordran, som däri äger bästa
förmånsrätt; och skall försäljning
ske, ändå att innehavaren av den
fordran sådant bestrider. Vad i fråga
om fast egendoms försäljning och
köpeskillingens fördelning nämnda
lag stadgar beträffande gäldenären
skall i ärende, som nu sägs, lämpas
till egendomens ägare, och skall denne
vara pliktig att betala kostnad,
som ej kan i enlighet med 198 § utsökningslagen
gäldas ur den försålda
egendomen.

Av Konungens befallningshavande
meddelat förordnande om egendomens
försäljning skall gå i verkställighet,
trots att egendomen av inroparen
avyttrats eller senare avyttras.
I övrigt skall så anses och med
ärendet i tillämpliga delar så förfaras,
som om egendomen utmätts för
fordran med bästa förmånsrätt däri,
dock utan befogenhet för innehavaren
av sådan fordran att hindra försäljning.
Vad utsökningslagen i fråga
om fast egendoms försäljning och
köpeskillingens fördelning stadgar
beträffande gäldenären skall i ärende
som nu avses gälla egendomens ägare.
Denne skall även vara pliktig att
betala kostnad som ej kan gäldas ur
den försålda egendomen i enlighet
med 198 § utsökningslagen. 126 §
2 mom. samma lag äger icke tillämpning
i fråga om egendomens försäljning -

I avseende----------motsvarande tillämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1967.

1 Senaste lydelse se 1948:275.

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

207

Förslag

till

Lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 18 juni 1925 (nr 221)
om bulvanförliållande i fråga om fast egendom

Härigenom förordnas, att 2 § lagen den 18 juni 1925 om bulvanförhållande
i fråga om fast egendom skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
anges.

(Nuvarande lydelse)

Av överexekutor i enlighet med
bestämmelserna i 1 § meddelat beslut
om egendomens försäljning vare
gällande, ändå att egendomen finnes
hava varit avyttrad eller sedermera
avyttras. I övrigt skall så anses
samt med ärendet i tillämpliga delar
så förfaras, som hade enligt 28 § utsökningslagen
meddelats förordnande
om egendomens försäljning till
gäldande av fordran, som däri äger
bästa förmånsrätt; och skall försäljning
ske, ändå att innehavaren av
den fordran sådant bestrider. Å auktionen
må egendomen ej inropas av
bulvanen eller den, för vars räkning
bulvanförhållandet ingåtts. Vad i
fråga om fast egendoms försäljning
och köpeskillingens fördelning utsökningslagen
i övrigt stadgar beträffande
gäldenären skall i ärende,
varom nu sägs, lämpas till bulvanen;
och skall denne vara pliktig att
betala kostnad, som ej kan i enlighet
med 198 § utsökningslagen gäldas ur
den försålda egendomen.

(Föreslagen lydelse)

§•

Av överexekutor enligt 1 § meddelat
beslut om egendomens försäljning
skall gå i verkställighet, trots
att egendomen avyttrats eller senare
avyttras. I övrigt skall så anses och
med ärendet i tillämpliga delar så
förfaras, som om egendomen utmätts
för fordran med bästa förmånsrätt
däri, dock utan befogenhet
för innehavaren av sådan fordran
att hindra försäljning. På auktionen
får egendomen ej inropas av bulvanen
eller den, för vars räkning bulvanförhållandet
ingåtts. Vad utsökningslagen
i fråga om fast egendoms
försäljning och köpeskillingens fördelning
i övrigt stadgar beträffande
gäldenären skall i ärende som nu
avses gälla bulvanen. Denne skall
även vara pliktig att betala kostnad
som ej kan gäldas ur den försålda
egendomen i enlighet med 198 § utsökningslagen.
126 § 2 mom. samma
lag äger icke tillämpning i fråga om
egendomens försäljning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1967.

208

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

Bilaga 2

Utdrag av

Lagberedningens förslag till lagtext

Förslag

till

Lag om ändring i utsökningslagen

48 §.

Skall någon för verkställighet av dom eller eljest enligt denna lag ställa
pant eller borgen, och är ej säkerheten godkänd av vederparten, skall den
prövas av myndighet hos vilken säkerheten ställes. Löftesmän skola borga
en för alla och alla för en. För menighet eller för utländsk man, så ock i
fall varom sägs i 95, 96 och 125 §§, skall borgas såsom för egen skuld. Den
som bjuder pant skall, när myndighet som skall pröva den föreskriver det,
vara pliktig att sätta panten i förvar hos vederhäftig man som åtager sig
att vårda den. Löftesskrift må omhändertagas av den till vars säkerhet den
gäller.

Den, som----ställande fri.

96 §.

Annan lös egendom än i 94 § / mom. sägs skall betalas genast efter inropet.
Om sgnnerliga skäl äro därtill, må dock utmätningsmannen lämna
anstånd med betalningen. Lämnas anstånd, skall äganderätten förbehållas
gäldenären och köparen ställa pant eller borgen såsom för egen skuld. Det
ankommer på utmätningsmannen att, om det erfordras, utsöka fordringen
hos köparen, återtaga godset, sälja panten i den ordning som stadgas om
utmätt lös egendom eller utsöka borgensförbindelsen.

Sker ej betalning genast efter inropet och lämnas ej heller anstånd, skall
egendomen gå under nytt utrop.

100 c §.

Påstår annan att han äger bgggnad eller annat som uppförts på eller
eljest framstår som tillbehör Ull utmätt fastighet och kan han ej genast
styrka sin rätt, skall öuerexekutor, om sannolika skäl visas, hänvisa honom
att inom en månad väcka talan mot borgenären och gäldenären vid den
domstol där fastigheten är belägen, vid äventyr att han förlorar sin talan
mot borgenären. Vill borgenär själv väcka talan, står det honom fritt.

Särskild försäljning av sådant tillbehör må ej äga rum förrän tvisten
blivit prövad eller tiden för talans väckande utgått. År tvistens utgång av
väsentlig betydelse för fastighetens värde, må ej heller fastigheten säljas
dessförinnan. Om det kan ske utan avsevärd olägenhet för rättsägare till

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

209

fastigheten, må dock denna utan hinder av anhängig tvist säljas med undantag
för sagda tillbehör. Detta skall i sådant fall, om det finnes höra till
fastigheten, därefter säljas för sig på sätt i 100 a § stadgas, såframt någons
rätt alltjämt är beroende av att egendomen säljes. 1 stället för vad som
sägs i 100 b § gäller, att behållen köpeskilling skall tillkomma innehavare
av fordringar, vilka icke blivit täckta vid försäljningen av fastigheten.

121 §.

Skola flera---honom tillhöra.

Gå ej vid det gemensamma utropet egendomarna över sammanlagda beloppet
av det som bjudits vid de särskilda utropen, skall förbliva vid dessa
utrop; gå de högre, äger det gemensamma utropet företräde. Köpeskillingen
fördelas på de gemensamt utropade egendomarna efter nästföregående års
taxeringsvärden eller, om sådant värde saknas för någon av egendomarna,
efter de värden som utmätningsmannen satt på dem. Egendoms andel i
den gemensamma köpeskillingen skall dock utgöra minst vad som vid särskilt
utrop bjudits för egendomen. Om någon av egendomarna utropats
med tillbehör som ej ingick i värdet eller utropats utan tillbehör som omfattades
därav, skall vid tillämpning av det sagda den egendomens värde
jämkas efter vad som finnes påkallat av nämnda förhållande. Finnes beträffande
någon av egendomarna att dess andel av den gemensamma köpeskillingen
icke förslår till gäldande av de belopp vilka falla inom lägsta
budet och skall fördenskull frågan om den egendomens försäljning förfalla,
skola de övriga egendomarna ånyo utropas gemensamt.

Har från---ur området.

Vad nu---såsom avstyckat.

127 §.

Kommer försäljning ej till stånd därför att vid auktionen lägsta budet
icke uppnås eller eljest skett inrop avvisas, då skall, om utmätningssökanden
framställer yrkande därom före färättningens slut, ny auktion hållas
på tid och plats som aulctionsförrättaren bestämmer. Auktionsförrättaren
skall låta införa kungörelse om den nya auktionen i länskungörelserna och
tidning inom orten sist fjorton dagar före auktionen samt i övrigt utlysa
denna på lämpligt sätt. Han skall också i god tid avsända underrättelser
enligt vad i 103 § 2 inom. sägs.

136 §.

Den som förrättar auktion å utmätt egendom eller eljest ombesörjer
egendomens försäljning må ej själv köpa något av det som säljes.

139 §.

Borgenär som, när lös egendom utmättes för annans fordran, hade panträtt
i egendomen utan alt hava den under panträtt i handom, eller som
ägde rätt att kvarhålla egendomen till säkerhet för sin fordran, är berättigad
att få betalning ur köpeskillingen enligt vad som sägs nedan, såvida
han framställt yrkande därom före auktionen eller, om egendomen sålts
under hand, före köpeskillingsfördelningen. Besväras utmätt egendom av

210

Kungl. Maj.ts proposition nr 16 år 1967

företagsinteckning, äger inteckningshavaren erhålla betalning ur köpeskillingen,
om han framställt yrkande därom inom tid som nyss sagts.
Utan hinder av den förmånsrätt som eljest följer av inteckningen skall dock
utmätningssökanden äga företräde, om återstoden av den egendom som
gäldenären genom inteckningen eller eljest ställt som säkerhet kan antagas
förslå till inteckningshavarens och efterföljande inteckningshavares förnöjande.
Skall under konkurs fartyg eller gods i fartyg eller i luftfartyg
säljas utmätningsvis, äger jämväl borgenär som för sin fordran har förmånsrätt
enligt 4 § i 17 kap. handelsbalken rätt att erhålla betalning ur
köpeskillingen, om han framställer yrkande därom före auktionen.

Har fartyg---tid innestår.

164 §.

Sammanträde som avses i Hl § skall hållas inom två veckor efter utgången
av den i 137 § stadgade tiden.

Förslag

till

Lag om ändring i lagen den 12 maj 1955 (nr 235) med särskilda
bestämmelser om försäljning av utmätt luftfartyg m. m.

5 §•

Sedan auktionsförrättaren enligt vad i 4 § sagts antecknat de fordringar
som böra iakttagas vid auktionen, skola de fordringsbelopp som hava bättre
rätt än den fordran för vars gäldande försäljningen äger rum samt kostnaderna
för förfarandet sammanräknas. I borgenärsförteckningen skall tilllika
angivas, att det lägsta bud som må antagas vid auktionen, när ej annat
föranledes av 11 § andra eller tredje stycket, skall överstiga den sålunda
erhållna summan.

Är fråga ----satta värdet.

11 §•

Även om på auktion göres sådant bud som enligt 5 § må antagas och
köparen uppfyller vad som enligt 95 § första stycket utsökningslagen och
10 § denna lag åligger honom, skall försäljning icke ske, om köpeskillingen
ej förslår till fulla gäldandet av utmätningssökandens fordran och han
bestrider att försäljning må äga rum.

Ej heller må inrop godtagas, om auktionsförrättaren finner sannolikt
att avsevärt bättre vederlag kan uppnås. Vad nu sagts äger dock icke tillläimpning
i fall som avses i 5 § andra stycket, om den bjudna köpeskillingen
uppgår till två tredjedelar av det på reservdelarna satta värdet.

Oaktat det för försäljningen bestämda lägsta budet icke uppnåtts, skall
försäljning äga rum, om det yrkas av utmätningssökanden och innehavarna
av de fordringar som äga företräde framför hans fordran men icke fullt

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

211

täckas av den bjudna köpeskillingen samtycka därtill samt hinder enligt
andra stycket icke möter.

Sker ej försäljning på första auktionen och yrkar ej utmätningssökanden
ny auktion eller blir egendomen ej heller såld på den senare auktionen,
skall utmätningen gå åter.

212

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 15 december 1966.

Närvarande:

justitierådet

regeringsrådet

justitierådet

Edling,

Hegrelius,

Petrén,

JOACHIMSSON.

Enligt lagrådet den 20 oktober 1966 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitieärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Regenten, Hertigen
av Halland, i statsrådet den 30 september 1966 hade Kungl. Maj :t förordnat,
att lagrådets utlåtande skulle för det i 87 § regeringsformen avsedda
ändamålet inhämtas över upprättade förslag till 1) lag om ändring i utsökningslagen,
2) lag om ändring i förordningen den 16 juni 1875 (nr 42
s. 12) angående inteckning i fast egendom, 3) lag om ändrad Igdelse av 1
och 13 §§ lag sökning slag en den 20 december 1946 (nr 808), 4) lag angående
ändrad lydelse av 4 och 7 §§ lagen den 12 maj 1955 (nr 235) med särskilda
bestämmelser om försäljning av utmätt luftfartyg m. m., 5) lag om ändring
i konkurslagen, 6) lag angående ändrad lydelse av 7 § lagen den 30 maj
1916 (nr 156) om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom
eller gruva eller aktier i vissa bolag, 7) lag angående ändrad lydelse
av 2 § lagen den 18 juni 1925 (nr 221) om bulvanförhållande i fråga om
fast egendom och 8) lag angående ändrad lydelse av 3 § lagen den 7 juni
1934 (nr 239) om bulvanförhållande i fråga om aktier i vissa bolag.

Förslagen, som finns bilagda detta protokoll, liade inför lagrådet föredragits
av kanslirådet Arne Wilhelmsson och hovrättsassessorn Björn Orrhede.

Lagförslagen föranledde följande lagrådets yttrande:

Förslaget till lag om ändring i utsökningslagen

Förslaget i allmänhet

Det remitterade förslaget avser i första hand att genomföra sådana ändrade
exekutionsrättsliga regler som betingas av den nya lagstiftningen om
vad som är fast egendom och om företagsinteckning. Lagen om vad som
är fast egendom innebär hl. a., att kretsen av den egendom, vilken såsom tillbehör
är att anse som fast, i betydande mån utvidgas, något som får sin

213

Kungl. Maj:ts proposition nr lfi år 1967

största praktiska betydelse i fråga om industrifastigheter. Som en följd
av det utvidgade fastighetsbegreppet föreslås nu bl. a. den nyheten i fråga
om exekution i fast egendom, att tillbehör till fastighet för vinnande av
ett bättre försäljningsresultat skall kunna säljas för sig.

Vid sin granskning av förslaget till lag om vad som är fast egendom uttalade
lagrådet tvekan om förslagets lämplighet, i samband varmed lagrådet
särskilt påpekade, att underlag för en bedömning av förslagets återverkningar
på det exekutionsrättsliga planet saknades. Nu, när förslag till
nya exekutionsregler föreligger, har denna lagrådets tvekan närmast förstärkts.
De nya reglerna om särskild tillbehör sförsäljning — mot vilka lagrådet
i och för sig icke har någon erinran — innebär nämligen ett betydande
ingrepp i ett förut noga utmejslat system och låter sig endast med
svårighet infogas i detta. Tekniska brister, bl. a. i form av vacklande terminologi,
har inte kunnat undvikas vid de föreslagna nya reglernas infogande
i den ålderdomliga utsökningslagen. Ej heller de exekutionsregler
som betingas av den nya lagen om företagsinteckning har utan nackdelar
låtit sig införlivas med utsökningslagen. Nu anförda omständigheter medför,
att en redan tidigare invecklad materia blir än mer svåröverskådlig
och svårtillämpad, något som ytterst kan medföra rättsförluster. Dessa invändningar
minskar dock i viss mån i betydelse, eftersom en ny utsökningsbalk
kan väntas inom en nära framtid.

Vid tidpunkten för lagrådets granskning av förslaget till lag om rrad som
är fast egendom förelåg icke heller något förslag till därav betingad ändring
i skattelagstiftningen. Sådant förslag har sedermera framlagts (prop.
1066:87) och antagits. Ändringen innebär emellertid endast, att det nuvarande
skatterättliga fastighetsbegreppet, som grundar sig på 1895 års lag
angående vad till fast egendom är att hänföra, tills vidare bibehålies i kommunalskattelagen,
trots att 1895 års lag skall upphöra att gälla samtidigt
med att den nya lagen om vad som är fast egendom träder i kraft. Självfallet
är nackdelar förenade med att på detta sätt, låt vara endast under en
övergångsperiod, ha två olika fastighetsbegrepp, ett civilrättsligt och ett
skatterättsligt. Anmärkas må för övrigt, att bestämmelserna om det skatterättsliga
fastighetsbegreppet utformats så, att det kan ifrågasättas om de
erhållit avsedd räckvidd och blivit tillämpliga t. ex. inom arvsskattelagstiftningen.
I de fall utanför skattelagstiftningens område, där en fastighets värde
skall anses sammanfalla med taxeringsvärdet, blir resultatet missvisande,
eftersom det senare icke tar sikte på fastigheten med allt vad därtill
hör enligt den nya lagen om vad som är fast egendom. Lagrådet återkommer
senare till denna fråga såvitt angår 32 § inteckningsförordningen.

Oaktat sålunda den tvekan rörande lämpligheten av den nya lagstiftningen
om vad som är fast egendom, åt vilken lagrådet gav uttryck vid
sin granskning av förslaget härtill, närmast ökat sedan lagrådet numera
granskat de för lagen erforderliga exekutionsrättsliga reglerna, finner lag3f
Bihang till riksdagens protokoll 1967.1 saml. Nr 16

214

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

rådet dock i lagstiftningsfrågans nuvarande läge övervägande skäl tala för
att den redan antagna lagen får bestå och kompletteras med exekutionsregler
i huvudsak utformade i enlighet med förslaget.

Lagen om vad som är fast egendom och lagen om företagsinteckning skall
enligt numera föreslagna lagändringar (prop. 1966: 158) träda i kraft först
den 1 juli 1967. Som följd härav bör även ändringarna i utsökningslagen,
liksom de övriga ändringar vartill förslag nu föreligger hos lagrådet, träda
i kraft samma dag.

56 a §.

Med anledning av det föreslagna innehållet i 72 §, varemot lagrådet icke
har någon erinran, bör hänvisningen i förevarande paragraf till nämnda
lagrum utgå och i följd härav även ingressen till lagen ändras.

93 §.

Enligt lagrådets mening skulle den situation, då inrop ej får godtagas,
lämpligen kunna beskrivas med orden »om det är sannolikt att avsevärt
högre köpeskilling än den bjudna kan uppnås».

Motsvarande ändring i uttryckssättet torde böra vidtagas även i 96 a och
126 §§.

96 §.

Enligt förslaget skall, när anstånd lämnas, köparen erlägga viss del av
köpeskillingen som handpenning. Departementschefen uttalar, att om handpenningen
tagits till så stor att, sedan kostnader och skillnad som avses i 3
mom. täckts, ett överskott uppkommer, detta skall återlämnas till inroparen.
Någon regel härom upptages dock ej i lagförslaget. Det synes kunna
ifrågasättas, huruvida det, med hänsyn till vad sålunda avsetts, är helt
lämpligt att beteckna den del av köpeskillingen som skall erläggas genast
såsom handpenning. Härmed torde nämligen, åtminstone i vissa situationer,
avses ett belopp som i sin helhet skall tillfalla säljaren, även om köpet
ej fullföljes. Lagrådet förordar, att till undvikande av missförstånd
beteckningen handpenning får utgå ur förslaget.

Lagrådet vill vidare föreslå viss omformulering av 1 mom., så att icke,
såsom enligt ordalagen i förslaget, lämnat anstånd med betalning skall avse
hela köpeskillingen men ändock viss del skall erläggas genast. Även i övrigt
torde vissa jämkningar av redaktionell natur böra ske i paragrafen.

På grund av det anförda hemställer lagrådet, att 1 och 3 mom. av förevarande
paragraf måtte erhålla följande lydelse:

96 §. Annan lös egendom än sådan som avses i 94 § 1 mom. skall betalas
genast efter inropet. Utmätningsmannen äger dock lämna anstånd med
betalningen utom såvitt gäller viss del av köpeskillingen. Egendomen skall
hållas inne till dess full betalning sker.

Kungl. Maj. ts proposition nr 16 år 1967

215

Har anstånd lämnats och erlägges ej full betalning inom fastställd tid,
är köpet ogiltigt. Utmätningsmannen skall i sådant fall ombesörja ny försäljning
av egendomen. Kostnaderna för den första försäljningen samt för
vård och förvaltning av egendomen under tiden mellan försäljningarna
skola gäldas ur den erlagda delen av köpeskillingen. Om köpeskillingen vid
den nya försäljningen understiger det bud som antagits vid den första,
skall återstoden av den erlagda köpeskillingen användas för att, så långt den
förslår, täcka skillnaden.

Med anledning av vad departementschefen vid behandlingen av förevarande
paragraf uttalat angående innebörden av omedelbar betalning vill lagrådet
framhålla, att utrymmet för att medge uppskov med kontantbetalning
utan att auktionen skall anses avbruten måste vara mycket begränsat.
EU sådant uppskov kan nämligen medföra, att om egendomen måste gå
under nytt utrop, kretsen av spekulanter då kan ha minskat (jfr N. J. A.
1955 s. 396).

96 a §.

Jämkning torde böra vidtagas i denna paragraf enligt vad lagrådet förordat
vid 93 §.

100 a §.

Förevarande paragraf innehåller bestämmelser rörande separat försäljning
av tillbehör till fastighet. Den huvudsakliga innebörden av dessa är,
att tillbehör skall — var för sig eller tillsammans — kunna säljas utan att
fastigheten säljes på samma gång. Detta torde komma till tydligare uttryck,
om i paragrafens 1 mom., som inrymmer det grundläggande stadgandet
i ämnet, anges att tillbehör skall kunna säljas för sig utan samtidig
försäljning av fastigheten i övrigt.

En särskild försäljning av tillbehör bör, för att köparen skall få tillbörlig
trygghet, uppenbarligen medföra, att vad han köpt förlorar egenskapen
att höra till fastigheten och blir lös egendom. Denna verkan bör inträda,
oavsett om vad han förvärvat skiljes från fastigheten eller om det av en
eller annan anledning kommer att kvarbli på denna. Enligt lagen om vad
som är fast egendom är emellertid avgörande för att ett föremål skall förlora
karaktären av fastighetstillbehör, att föremålet skiljes från fastigheten.
Med hänsyn härtill är det för att den nyss nämnda verkan skall inträda
nödvändigt med en särskild regel därom. Om placeringen av en sådan
regel kan hysas olika meningar. Då regeln utgör ett undantag från
den ordning som gäller enligt lagen om vad som är fast egendom, talar
mycket för att regeln upptages i denna. Å andra sidan tar regeln sikte på
en mycket speciell situation, och att belasta nyssnämnda lag — som avses
framdeles skola inflyta som ett kapitel i jordabalken — med regler för skilda
undantagsfall är mindre tillfredsställande. Övervägande skäl talar en -

216

Kungl. Maj. ts proposition nr 16 år 1967

ligt lagrådets mening för att regeln upptages i utsökningslagen, där den
lämpligen kan införas i förevarande paragraf. Lagrådet förordar därför,
att sist i paragrafen införes ett nytt moment av innehåll, att om tillbehör
säljes för sig, det upphör att höra till fastigheten, även om det ej skiljes från
denna.

Enligt paragrafens 3 mom. skall vid särskild försäljning av tillbehör bestämmelserna
om försäljning av utmätt lösöre följas. Jämlikt 96 § i förslaget
skall således anstånd kunna lämnas med erläggandet av köpeskillingen.
Någon begränsning av tiden för anståndet stadgas icke.

Det är att märka, att om tillbehör sålts för sig, villkoren för en följande
försäljning av själva fastigheten icke kan bestämmas, förrän det
blivit klarlagt hur medel, som inflyter genom tillbehör sförsäljningen, skall
fördelas. Såsom lagberedningen anfört måste betalningen för tillbehören
därför erläggas senast när borgenärsförteckningen skall upprättas, dvs.
antingen omedelbart före auktionen eller vid det särskilda sammanträde
som omförmäles i 102 §. Emellertid skall kungörelse om auktionen införas
i allmänna tidningarna minst fyra veckor före auktionsdagen. Har så långt
anstånd lämnats, att kungörelse utfärdats innan medlen influtit, kan således
— om anståndstiden därefter går till ända utan att betalning erlägges
— den situationen uppstå, att auktionen ej kan hållas och nytt kungörelseförfarande
måste inledas. För att undvika detta synes anstånd icke
böra kunna medgivas längre än till den dag, då kungörelse skall utfärdas.
I regel torde en sådan förkortning av kredittiden vara utan betydelse. Skulle
det emellertid i något fall vara av vikt, att köparen får längre kredit, lämnar
bestämmelserna i 88 c § auktionsförrättaren möjlighet att tillgodose
detta intresse genom att låta fastighetsauktionen anstå. Lagrådet förordar
därför, att i förevarande paragrafs 3 mom. införes en undantagsregel av innebörd,
att anstånd med betalning av köpeskilling icke får medgivas för
längre tid än till den dag, då kungörelse om auktion å fastigheten skall
införas i allmänna tidningarna.

Vidare kan ifrågasättas, huruvida bestämmelsen i paragrafens 4 mom. är
behövlig. Att särskild försäljning av tillbehör skall ske snabbt följer redan
av stadgandet i 88 c §, enligt vilkel det alltid åligger utmätningsman resp.
överexekutor att, sedan utmätning skett, utan onödigt uppehåll vidtaga
erforderliga åtgärder för försäljning. Indirekt framgår detta även vid jämförelse
mellan de i nämnda lagrum angivna tidsfristerna för försäljning
och det föreslagna tillägget till 101 §, vilket innehåller förbud mot att utfärda
kungörelse om tid och plats för auktion på utmätt fastighet, förrän
särskild försäljning av tillbehör till fastigheten vunnit laga kraft eller frågan
därom förfallit. Att hänsyn skall tagas till rättsägarnas önskemål rörande
tiden för den särskilda försäljningen ligger i sakens natur, och bestämmelserna
i 88 c § ger utrymme för sådant hänsynstagande. Särskilt
stadgande torde därför icke erfordras om att försäljning skall ske inom tid,

217

Kungl. Maj. ts proposition nr 16 år 1967

som bestämts vid sammanträde enligt 1 mom. av förevarande paragraf.
Lagrådet förordar vid nu angivna förhållanden, att paragrafens sista moment
i förslaget utgår.

100 b §.

Huvudregeln om hur köpeskillingen för tillbehör skall fördelas skulle
enligt lagrådets mening komma till klarare uttryck med formuleringen, att
vad som influtit genom särskild försäljning av tillbehör skall tillkomma
dem som har fordringar med rätt i fastigheten efter det företräde mellan
dem som gäller enligt lag.

Enligt förslagets förevarande paragraf skall gälla, att innehavare av intecknad
fordran kan avstå från betalning utan att det minskar hans
rätt till betalning ur fastigheten. Varken av lagtexten eller av remissprotokollet
framgår hur långt verkningarna av ett avstående sträcker sig. Till
belysning av spörsmålet må anföras, att när frågan om avstående uppkommer,
situationen kan vara den att det framstår icke som säkert men dock
sannolikt, att tillbehörsmedlen skall förslå till exekutionssökanden och
sådana fordringsägare med bättre rätt än denne som önskar erhålla kontant
likvid för sina fordringar. Om inteckningshavaren i ett sådant läge
avstår från betalning ur tillbehörsmedlen, kan detta ha sin grund i att
han, ehuru han hyser viss tvekan huruvida den återstående panten utgör
tillräcklig säkerhet för hans fordran, likväl vill begränsa exekutionen.
Skulle det visa sig, att förfarandet trots avståendet ej kan avbrytas utan
att det måste fortsätta med försäljning även av fastigheten, kan inteckningshavaren
ha goda skäl att ompröva sin ståndpunkt. Möjlighet att då
yrka kontant betalning torde ej behöva anses vara inteckningshavaren betagen
genom det tidigare avståendet. I ett avstående torde nämligen ej
böra inläggas mera än att det är en förklaring som i princip gäller endast
tills vidare; verkan får avståendet genom att det lägges till grund för avgörande
i saken.

Såsom framgår av remissprotokollet är frågan om hur influtna tillbehörsmedel
disponeras av betydelse för de villkor som skall gälla för auktionen
på själva fastigheten. Före utropet på auktionen skall ha upprättats
borgenärsförteckning samt, enligt 113 § 1 inom., genom sammanräkning
av fordringar med bättre rätt än utsökningsfordringen och kostnaderna
för förfarandet bestämts det lägsta bud som får antagas vid auktionen.
Det är tydligt, att i den mån kostnad eller fordran, som faller inom lägsta
budet, kommer att erhålla gottgörelse ur tillbehörsmedlen, vad spekulanten
på fastigheten lägst måste bjuda skall i motsvarande mån sänkas. I
fråga om fordringar som tages i betraktande vid bestämmandet av vad
fastighetsinroparen lägst kan bjuda måste det följaktligen vara klart före
auktionen, huruvida de skall få betalning ur tillbehörsmedlen. Detta leder
till att, om innehavare av fordran av nyss angiven art vill avstå från be -

218

Kungl. Maj.ts proposition nr 16 år 1967

talning ur tillbehörsmedlen, sådant avstående måste ske senast vid borgenärssammanträdet.
En regel som tillgodoser detta syfte har också upptagits

1 det remitterade förslaget.

I detta sammanhang må beröras innebörden av uttrycket lägsta budet.
Därmed menas på sätt framgår av det redan förut återgivna stadgandet i
113 § 1 mom. summan av fordringarna med bättre rätt än exekutionsfordringen
och kostnaderna för förfarandet; lägsta budet utgör det lägsta
pris som kan antagas. Uttrycket begagnas också för att ange en fordrans
läge i borgenär sförteckningen; fordringen kan falla inom eller utom lägsta
budet, dvs. över eller under det streck på borgenärsförteckningen som sättes
genom bestämmandet av lägsta budet. Redan enligt gällande lagstiftning
kan andra medel än köpeskillingen stå till förfogande, såsom avkastning
eller medel som härrör från tidigare auktion. Enligt uttryckssättet i 113 §

2 mom. och 135 § 2 mom. skall i sådant fall vid bestämmandet av lägsta
budet avdrag ske för det tillgängliga beloppet. Innebörden härav torde vara,
att det pris spekulanten har att lägst bjuda skall minskas med beloppet.
Däremot avses icke att härigenom göra någon ändring i fråga om läget av
det streck som före avdraget satts på borgenärsförteckningen. En fordran,
som visserligen icke täckes av det pris köparen lägst kan bjuda men som
täckes av summan av nämnda pris och eljest tillgängliga medel faller alltså
inom lägsta budet. Lagens terminologi måste anses mindre tillfredsställande,
och olägenheterna härav kan antagas bli större genom tillkomsten av tillbehörsförsäljningarna.
Tillräckliga skäl att vid en provisorisk reform sådan
som den förevarande frångå hittills tillämpat uttryckssätt synes dock
ej föreligga. Lagrådet, som återkommer till frågan vid 113 §, vill här endast
anmärka, att när i det följande sägs att en fordran faller inom lägsta budet
därmed avses att den täckes av summan av det pris köparen av själva
fastigheten har att lägst bjuda och i övrigt tillgängliga medel, däribland
tillbehörsmedlen.

Förslagets regel om att avstående från betalning ur tillbehörsmedlen skall
ske senast på borgenärssammanträdet har ej begränsats till fordringar inom
lägsta budet utan fått generell räckvidd. Reglerna beträffande auktionen,
betalningen av köpeskillingen samt fördelningen av denna synes emellertid
ej göra det nödvändigt att tvinga innehavaren av en inteckning utom
lägsta budet att redan före auktionen — och alltså innan han vet huruvida
inteckningen kommer att täckas av köpeskillingen för fastigheten taga
ställning till om han skall avstå från betalning ur tillbehörsmedlen. Hinder
synes ej möta att låta härmed anstå till fördelningen av köpeskillingen för
särskilt sålda tillbehör och för fastigheten, vilken fördelning ju sker i ett
sammanhang. Genom en sådan ordning beredes inteckningshavaren, om inteckningen
täckes av köpeskillingen för själva fastigheten, möjlighet att,
utan den risk som skulle följa med ett ställningstagande redan före auktionen,
låta fordringen stå inne i fastigheten, vilket samtidigt innebär att

219

Kungl. Maj. ts proposition nr 16 år 1967

han avstår från betalning ur tillbehörsmedlen. Med hänsyn till det anförda
förordas — för övrigt i nära anslutning till lagberedningens förslag — att
förbudet att göra ett avstående senare än vid auktionsvillkorens fastställande
inskränkes att gälla blott i den mån avståendet inverkar på villkoren
för försäljning av själva fastigheten.

Lägsta budet har betydelse för hur köpeskillingen skall erläggas. Kapitalbeloppet
av intecknad gäld som faller inom lägsta budet skall, med vissa
undantag, kvarstå i fastigheten, och motsvarande del av köpeskillingen alltså
ej erläggas kontant. Återstoden av köpeskillingen skall däremot i princip
betalas i reda pengar. Härmed sammanhänger att även reglerna om
och i vad mån fordringsinteckningar skall kvarstå anknyter till lägsta
budet.

Genom de nu anförda reglerna är vad inroparen av fastigheten har att
erlägga kontant beroende av vilka fordringar som beräknats skola bliva
gottgjorda ur tillbehörsmedlen. Har exempelvis en innehavare av en inteckning
avstått från tillbehörsmedel, såvitt gäller inteckningens kapitalbelopp,
kan det friställda beloppet i stället ha angivits utgå till räntefordringar
som ändock skulle utgå kontant. Avståendet har alltså föranlett
en däremot svarande minskning av vad fastighetsköparen haft att erlägga
kontant. Uppenbarligen kan ej tillåtas att inteckningshavaren senare skall
äga att kräva kontant likvid med påföljd att köparen skulle få en vidgad
skyldighet att utgiva köpeskillingen kontant. Avstående, som avser fordringar
inom lägsta budet, måste därför vara för fordringshavaren bindande,
så snart borgenärsförteckningen upprättats. En uttrycklig regel härom
torde för undanröjande av tvekan böra upptagas i förslaget.

Avgörandet rörande borgenärsförteckning och lägsta bud grundas delvis
på antaganden. När tillbehörsmedlen och köpeskillingen för fastigheten definitivt
fördelas, kan förhållandena ha förändrats. Som exempel härpå må
nämnas, att en i borgenärsförteckning upptagen fordran med förmånsrätt
enligt 17 kap. 4 § handelsbalken, som däri angivits skola få betalning ur
tillbehörsmedlen, vid tiden för den slutliga fördelningen gottgjorts med
andra medel än sådana som härflyter från fastigheten. Självfallet skall denna
fordran ej erhålla betalning vid köpeskillingsfördelningen. Fråga blir då
om det sålunda friställda beloppet av tillbehörsmedlen skall, enligt vad ordalagen
i förslagets förevarande paragraf kan synas ge vid handen, kunna
tilläggas fordran som därnäst har bästa rätt, även om den faller inom
lägsta budet för själva fastigheten.

Skulle en sådan ordning medgivas, skulle det innebära, att fastighetsköparens
köpeskilling i större utsträckning än som antagits vid auktionen
skulle användas till betalning av fordringar utom lägsta budet. Till följd av
de förut angivna reglerna om sättet för betalningen av köpeskillingen kan
detta leda till att köparen skulle bli skyldig att erlägga köpeskillingen kontant
till större del än som angivits i auktionsvillkoren. Det ligger i sakens

220 Kungl. Maj. ts proposition nr 16 år 1967

natur, att en sådan rubbning av förutsättningarna för auktionen icke kan
godtagas, i ail synnerhet som köparen kan ha fullgjort vad på honom ankommer
enligt auktionsvillkoren redan innan det är klart att tillbehörsmedel
blir friställda. Vad nu anförts leder till att innehavare av sådan fordran
inom lägsta budet, om vilken det ej i borgenärsförteckningen angivits att
den skall betalas ur köpeskillingen för tillbehör, måste frånkännas rätt att
erhålla gottgörelse ur tillbehörsmedel, även om sådana, mot vad som antagits
vid borgenärssammanträdet, senare i och för sig skulle kunna stå till
förfogande. Lagrådet förordar, att i förevarande paragraf upptages en regel
härom; denna kan sägas innefatta ett undantag från huvudregeln att
tillbehörsmedlen skall tillfalla fordringsägarna med det företräde mellan
dem som gäller enligt lag. Av huvudregeln följer å andra sidan utan vidare,
att friställt belopp skall med förmånsrätt enligt borgenärsförteckningen tillkomma
innehavare av fordringar utom lägsta budet.

På grund av vad nu anförts förordar lagrådet, att 100 b § 1 mom. erhåller
följande lydelse:

Vad som influtit genom särskild försäljning av tillbehör skall tillkomma
dem som ha fordringar med rätt i fastigheten efter det företräde mellan
dem som gäller enligt lag. Den som för sin fordran har inteckning kan avstå
från betalning utan att det minskar hans rätt i fastigheten i övrigt. Avstående,
som inverkar på villkoren för fastighetens försäljning, skall ske
senast vid den förhandling om rättsägares anspråk, som enligt vad nedan
sägs skall äga rum före eller vid auktionen, och må därefter ej återkallas.
Influtna medel må ej tagas i anspråk för fordran och kostnad, som faller
inom det vid förhandlingen bestämda lägsta budet för försäljning av fastigheten,
i vidare mån än så angivits i den vid förhandlingen upprättade borgenärsförteckningen.

113 §.

Under hänvisning till vad lagrådet anfört vid 100 b § förordas, att — i
nära anslutning till vad lagberedningen föreslagit — i 2 inom., motsvarande
förslagets 2 och 3 inom., upptages stadganden av följande lydelse:

Har särskild försäljning av tillbehör skett, skall vid bestämmande av
lägsta budet avdrag ske för vad som av medlen för tillbehör enligt borgenärsförteckningen
skall användas till betalning av fordran eller kostnad
som avses i 1 mom. Finnes behållen avkastning att tillgå, skall avdrag ske
även därför.

116 §.

Godtages vad lagrådet föreslår vid behandlingen av 126 §, erfordras ej
ändring i förevarande paragraf. I sådant fall bör jämkning ske av ingressen
till lagen.

221

Kungl. Maj.ts proposition nr 16 år 1967
117 §.

Vad som skall avräknas på köpeskillingen och innestå i egendomen skulle
enligt lagrådets mening framgå med större klarhet genom uttrycket »kapitalbeloppet
av däri intecknad gäld, som faller inom lägsta budet, såvida ej
i borgenärsförteckningen angivits att den skall betalas ur medel för tillbehör
som sålts för sig».

119 §.

Vad lagrådet i det följande förordar i fråga om 132 § föranleder, att andra
punkten i förslagets 1 mom. bör jämkas så att den erhåller följande lydelse: Auktionsförrättaren

skall även, i den mån så är påkallat med hänsyn till
värdet av tillbehör till fastigheten eller av annan orsak, med ledning av den
upprättade beskrivningen och i övrigt tillgängliga uppgifter ange vilken
egendom som skall åtfölja fastigheten vid försäljningen och i vad mån
egendom, som framstår som tillbehör, ej skall åtfölja fastigheten.

Godtages lagrådets ändringsförslag beträffande 126 §, skall hänvisningen
i förevarande paragrafs 2 mom. avse 126 § 3 mom.

126 §.

I 1 mom. i dess nuvarande lydelse upptages som huvudregel, att om å
auktion göres sådan bud att det enligt 113 och 125 §§ må antagas, försäljning
av egendomen skall ske. Denna huvudregel kommer endast indirekt till
uttryck i förslaget. Enligt lagrådets mening skulle den nya bestämmelsen
om rätt för auktionsförrättare att vägra godtaga inrop enklast infogas i
lagrummet genom att — med bibehållande av 1 och 2 mom. oförändrade —
upptagas i ett nytt 3 mom. I samband härmed kan lämpligen, i anslutning
till vad lagrådet föreslagit beträffande 93 §, ordet vederlag utbytas mot
köpeskilling. Regeln i 3 mom. föreslår lagrådet få följande lydelse:

Oaktat bestämmelserna i 1 och 2 inom. får inrop ej godtagas, om det är
sannolikt att avsevärt högre köpeskilling än den bjudna kan uppnås. Utropas
vid samma auktion flera gemensamt intecknade fastigheter, skall
prövningen avse den köpeskilling som sammanlagt bjudits.

Ett godtagande av lagrådets förslag om den nya regelns upptagande i ett
3 mom. medför, att förslaget om ändring i 116 § kan utgå samt att momentbeteckningen
ändras i 119 §, i förslaget till ändrad lydelse av lagen om vissa
inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier
i vissa bolag och i förslaget angående ändrad lydelse av lagen om bulvanförhållande
i fråga om fast egendom.

132 §.

För närvarande anses exekutiv försäljning av en fastighet i princip omfatta
allt som från rättslig synpunkt utgör den fasta egendomen. Det ankommer
icke på de exekutiva myndigheterna att avgöra, om visst föremål

222 Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

utgör tillbehör till fastigheten eller ej. I och med tillkomsten av lagen om
vad som är fast egendom har tillbehörskretsen, i synnerhet såvitt angår
industrifastigheter, vidgats högst avsevärt, och man har framdeles att
räkna med att en sådan fastighets värde icke sällan till väsentlig del ligger
i tillbehören. Vidare har tillbehörsbegreppet blivit mera komplicerat än
förut, bl. a. till följd av de nya reglerna om verkan av äganderättsförbehåll.
Med hänsyn härtill är det angelägnare än tidigare, att man redan före försäljningen
så långt möjligt gör klart vad som hör till den utmätta fastigheten.
Enligt förslaget skall också den nuvarande försäljningsordningen utbyggas
med ett system av regler, syftande till att undanröja tvekan om vad
försäljningen omfattar. De föreslagna reglerna återfinnes i 79, 100 c och
119 §§ ävensom förevarande paragraf.

Överexekutors angivande att ett föremål inbegripes i eller icke inbegripes
i försäljningen är avgörande för frågan om försäljningen omfattar eller
icke omfattar föremålet. I den mån överexekutor icke särskilt yttrar sig
om ett föremål, ingår detta i försäljningen, om det enligt lag är tillbehör
men eljest icke. Överexekutors angivande av vad som inbegripes eller icke
inbegripes i försäljningen kan överklagas i samband med klagan över försäljningen.
Prövningen i exekutiv ordning leder dock ej till något avgörande
huruvida föremålet verkligen har egenskap av tillbehör. En felbedömning
kan emellertid medföra, att försäljningen avser ett annat egendomskomplex
än det som enligt lag motsvarar fastigheten. Det synes icke erforderligt
att här mera fullständigt utreda konsekvenserna av en sådan bristande
överensstämmelse mellan omfattningen av vad som säljes och vad
som rätteligen utgör tillbehör till fastigheten. Följande må dock anföras.

Om försäljningen omfattar föremål, som i verkligheten ej är tillbehör,
kommer den del av köpeskillingen, som kan antagas belöpa på föremålet,
att behandlas såsom medel, som influtit vid försäljning av fast egendom,
och därmed att komma inteckningshavarna till godo, oaktat föremålet icke
omfattas av deras panträtt. Föremålets värde kommer därmed att undandragas
den som har särskild rätt till föremålet och oprioriterade borgenärer
samt i sista hand — i den mån personligt betalningsansvar ej föreligger —
gäldenären. Om åter föremål, som rätteligen är tillbehör, undantages från
försäljningen, kan — såvida dess värde ej är ringa — antagas att lägre pris
uppnås vid försäljningen med påföljd, att fastighetsinteckning till motsvarande
belopp kan bli utan täckning och därmed utan verkan. Efter försäljningen
har innehavare av sådan inteckning icke annan möjlighet att tillgodogöra
sig föremålets värde än den som en eventuell personlig fordran
hos gäldenären kan medföra. Intill dess föremålet skilts från fastigheten
på sådant sätt att det enligt lagen om vad som är fast egendom upphört att
vara fastighetstillbehör, besväras det emellertid av sådana inteckningar,
som efter försäljningen skall stå kvar i fastigheten, liksom även av inteckningar,
som efter försäljningen fastställes i denna.

223

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

De föreslagna reglerna är tämligen komplicerade och synes innebära viss
risk för rättsförluster. De torde förutsätta ett avsevärt mått av vaksamhet
från såväl borgenärernas som gäldenär ens sida. De möjligheter att skydda
sin rätt, vilka anvisats tredje man, hygger på att denne får kännedom om
fastighetsutmätningen. Såsom departementschefen framhållit kan det dock
knappast förutsättas, att kungörelse om försäljning av utmätt fastighet blir
uppmärksammad av den, vars mellanhavande med gäldenären avser endast
lös egendom. Möjligheterna att sedan försäljningen vunnit laga kraft
vända sig mot köparen är också begränsade.

Å andra sidan gör den starka utvidgningen av tillbehörskretsen det ofta
angelägnare än tidigare att köparen, för att icke försäljningen skall ske
till underpris, före budgivningen får besked om försäljningens omfattning
i huvudsakliga delar. För den som gör gällande rätt till föremål, vilket
framstår som tillbehör, är det också av intresse, att föremålet kan uttryckligen
undantagas från försäljningen och därmed fredas från anspråk, som
köparen skulle ha kunnat grunda på denna. Vissa regler, som ger auktionsförrättaren
möjlighet att, då så finnes vara av betydelse, bestämma vad som
skall innefattas i utbudet synes därför vara påkallade. Med beaktande jämväl
av att enligt uppgift lagberedningen under sitt fortsatta arbete torde
få anledning att återkomma till frågan om tredje mans rätt vid utmätning,
finner lagrådet sig därför kunna godtaga att den föreslagna ordningen genomföres.
Överexekutors uttalande bör emellertid avse ej vad som är tillbehör
till fastigheten utan vad som åtföljer denna vid försäljningen.

Mot utformningen av lagtexten kan anmärkas, att den behandlar endast
det fall att auktionsförrättaren särskilt angiver ett visst föremål såsom inbegripet
i försäljningen men däremot icke det motsatta fallet att han undantager
ett föremål. Enligt lagrådets mening bör båda fallen uttryckligen angivas
i lagtexten.

Under hänvisning till vad ovan anförts hemställer lagrådet, att 2 mom.
i förevarande paragraf erhåller följande lydelse:

I försäljningen ingår vad som enligt lag utgör tillbehör till fastigheten.
Har vid försäljningen beträffande viss egendom särskilt angivits, att den åtföljer
fastigheten eller att så ej är fallet, är dock vad sålunda angivits avgörande
för vad försäljningen omfattar.

139 §.

Prövningen av om egendomen är obehövlig som säkerhet sker först efter
försäljningen, och det synes därför lämpligare att anknyta bedömningen till
köpeskillingen än till den då sålda egendomen. Stadgandet därom torde bli
lättillgängligare, om samtliga däri ingående regler utformas med inteckningshavarens
rätt som utgångspunkt. Med hänsyn till det anförda förordar
lagrådet, att tredje punkten i 1 mom. erhåller lydelsen att vad sist
sagts dock ej skall gälla i den mån sådan betalning — dvs. den betalning

224

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

som avses i föregående punkt — måste anses obehövlig för att trygga inteckningshavarens
och efterföljande inteckningshavares rätt. Fjärde punkten
torde som följd av en sådan ändring böra jämkas i så måtto, att uttrycket
»Vid prövningen av om egendomen är behövlig som säkerhet» utbytes
mot orden »Vid prövningen härav».

141 §.

Bestämmelsen i 1 mom. sista punkten synes böra innehålla, att utmätningsmannen,
när särskilda skäl föranleder det, också skall kungöra tid
och plats för sammanträdet i tidning inom orten eller på annat lämpligt
sätt. Lagrådet hemställer, att bestämmelsen får denna avfattning.

142 §.

Enligt det remitterade förslaget ändras 2 mom. — förutom i visst avseende,
som utmärkts med kursivering — även såtillvida att man tar bort
nu gällande föreskrift att utsättande av ny tid för sammanträde skall ske
ofördröjligen. Lagrådet hemställer, att lagrummet får behålla sitt nuvarande
innehåll i denna del.

143 §.

Har auktion på fastigheten icke kommit till stånd, skall enligt förslaget
kungörelse om sammanträde för fördelning av köpeskilling för tillbehör eller
av avkastning ske i den ordning, som föreskrives i 142 § 2 mom. andra
punkten. Vad sålunda avsetts torde komma till tydligare uttryck, om 3
mom. av förevarande paragraf erhåller den lydelsen, att sammanträde enligt
2 mom. skall, när auktion ej hållits, kungöras på sätt föreskrives i 142
§ 2 mom. andra punkten.

211 §.

Enligt den föreslagna ändringen i näst sista punkten i 1 mom. skall överexekutor
ha att lämna fullföljdshänvisning bl. a. när auktion hållits på fastighetstillbehör.
Någon motsvarande bestämmelse föreslås ej för det fall att
fastighetstillbehör sålts på annat sätt. Meningen synes vara att frågan därom
skall regleras i föreskrifter som meddelas av Kungl. Maj :t. Enligt lagrådets
mening bör regleringen ske i lag, lämpligen i anslutning till bestämmelserna
om fullfölj dshänvisning i denna paragraf. Lagrådet förordar därför
att näst sista punkten i 1 mom. får sådan lydelse att den omfattar även
det fall att försäljning av fastighetstillbehör skett i annan ordning än på
auktion.

225

Kungi. Maj.ts proposition nr 16 år 1967
Övergångsbestämmelserna

I 121 § 2 mom. föreslås ändrade bestämmelser om fördelning av köpeskilling
för gemensamt intecknade fastigheter, som påverkar fastighetsintressenternas
rättsställning. Avgörande för vilka regler som skall gälla är
enligt förslaget huruvida fördelningen sker före eller efter nya lagens ikraftträdande.
Har exekutivt förfarande inletts före ikraftträdandet, kan det bli
beroende av tillfälligheter om dagen för fördelningen infaller på ena eller
andra sidan om tidpunkten för ikraftträdandet. Det måste anses olämpligt,
att fastighetsintressenternas rättsställning på detta sätt kan påverkas av
ovidkommande omständigheter. Lagrådet föreslår därför, att nuvarande bestämmelser
alltjämt får gälla, om fördelning sker under förfarande, som
inletts före nya lagens ikraftträdande. Därvid bör dock undantag göras för
de föreslagna jämkningsreglerna, vilka utan olägenhet torde kunna tilllämpas
vid fördelning av överskott enligt nu gällande bestämmelser. Lagrådet
förordar på grund härav att sist bland övergångsbestämmelserna upptages
ett nytt stycke av följande lydelse:

Har fast egendom sålts i anledning av utmätning, som skett före nya lagens
ikraftträdande, eller konkurs på grund av ansökan, som gjorts dessförinnan,
skall 121 § i dess äldre lydelse fortfarande gälla, dock att å det
värde efter vilket fördelning av överskott skall ske vad i 121 § nya lagen
är stadgat om jämkning skall äga motsvarande tillämpning.

Förslaget till lag om ändring i förordningen angående inteckning

i fast egendom

23 §.

Paragrafen behandlar den inverkan exekutiv försäljning av en fastighet
har med avseende på giltigheten av fordringsinteckningar, som belastar endast
den sålda fastigheten. I stadgandet anges, när fastigheten ej vidare svarar
för inteckningarna; i den mån intet sägs gäller alltså inteckningarna
även efter försäljningen.

Försäljning av fast egendom kan enligt förslaget ske genom att fastigheten
i sin helhet säljes i ett sammanhang, genom att först tillbehör säljes och
därefter återstoden av fastigheten eller genom att tillbehör säljes, medan
förfarandet sedan avbrytes och återstoden förblir osåld. Med den beträffande
förevarande paragraf valda dispositionen framgår ej klart, i vilket samband
första och andra styckena står till varandra, när en fastighetsförsäljning
föregåtts av försäljning av tillbehör. Frågan har betydelse för avgörandet
av vad som i första stycket skall avses med köpeskilling.

Lagrummet torde vinna i klarhet, om första stycket utbygges så att det
otvetydigt omfattar, utom det fall att fastigheten sålts i ett sammanhang,

226 Kungl. Maj.ts proposition nr 16 år 1967

även det fallet att fastighetsförsäljningen föregåtts av tillbehörsförsäljning
— i vilket senare fall med köpeskilling uppenbarligen kommer att avses
köpeskillingen för all den sålda egendomen — medan andra stycket inskränkes
att gälla tillbehörsförsäljning, som ej följts av försäljning av själva
fastigheten. I sådant syfte torde paragrafens två första stycken kunna givas
följande lydelse:

Sker försäljning av fast egendom i den ordning utsökningslagen bestämmer,
då skall, sedan auktionen vunnit laga kraft och köpeskillingen erlagts,
egendomen icke vidare häfta vare sig för intecknat belopp, som enligt borgenärsförteckningen
faller utom vad som täckes av köpeskillingen, eller för
belopp, som av köpeskillingen täckes men faller utom det för försäljningen
bestämda lägsta budet, där ej köparen fått avräkna beloppet såsom sägs i
131 § utsökningslagen, eller för belopp inom lägsta budet, för vilket betalning
enligt 100 b § samma lag utgår ur den del av köpeskillingen som må
ha influtit genom särskild försäljning av tillbehör.

Har försäljning av tillbehör skett utan att återstoden av egendomen sålts,
skall, sedan försäljningen vunnit laga kraft och köpeskillingen erlagts, den
fasta egendomen icke vidare häfta för intecknat belopp, för vilket betalning
utgår vid köpeskillingens fördelning.

32 §.

Regeln i förevarande paragraf om fördelning av det primära ansvaret för
en gemensam inteckning efter de taxeringsvärden som gällde året näst före
den tid då inteckningen söktes tager ej hänsyn till förändringar, som inträffat
i fråga om fastigheterna under tiden från det taxeringsvärdena
åsattes och till dess inteckning söktes. Regeln är, om också enkel och lätttillämpad,
redan med hittills gällande ordning ej helt tillfredsställande.

Genom ändring av 4 § kommunalskattelagen har givits en regel av innehåll,
att avgörande för vad som enligt kommunalskattelagen skall betraktas
som fast egendom fortfarande skall vara 1895 års lag angående vad
till fast egendom är att hänföra. Detta innebär, att sådan maskinutrustning
på en fastighet, som enligt den civilrättsliga lagstiftningen framdeles utgör
tillbehör till fastigheten och alltså omfattas av inteckningshavarens
panträtt, icke skall beaktas vid bestämmandet av taxeringsvärdet på fastigheten.
I dessa fall kommer taxeringsvärdet att vara missvisande ej blott
vad angår inteckningar, sökta innan nytt taxeringsvärde åsättes, utan även
beträffande inteckningar som sökes allt framgent. Regeln måste därför anses
som bristfällig. Emellertid möter svårighet att på ett enkelt sätt få fastställt
ett värde på de föremål som civilrättsligt men ej skatterättsligt är
tillbehör till fastigheten. Svårigheterna ökar genom att behovet att få värdet
fastställt föreligger först när eu exekutiv auktion, kanske årtionden
efter inteckningens tillkomst, är aktuell, medan värdet skall avse tiden då
inteckningen söktes. Med hänsyn till dessa svårigheter och till det förhål -

227

Kungl. Maj. ts proposition nr 16 år 1967

landet att regeln blott är supplementär, torde den trots sina brister få anses
kunna godtagas. Till stöd härför kan ytterligare anföras, att om — såsom
förutskickats vid antagandet av den nyss angivna ändringen i kommunalskattelagen
— det skatterättsliga fastighetsbegreppet tämligen snart
bringas att överensstämma med det civilrättsliga, den genom tillbehörsreformen
åstadkomna ökningen av regelns brister blir av relativt kort varaktighet.

36 §.

I 1 mom. första stycket regleras den inverkan försäljning av fast egendom,
som gemensamt med annan fast egendom häftar för fordringsinteckning,
har på den försålda egendomens ansvar för sådan inteckning. Stadgandet,
som tar sikte på det fall att en fastighet i sin helhet sålts, är så utformat
att en inteckning skall kvarstå endast i de fall så anges i stadgandet.
Intet av dessa fall avser den situation som föreligger, då en inteckning
erhållit betalning ur tillbehörsmedel. I den mån så skett, kommer alltså
redan enligt lagrummets gällande lydelse inteckningen att upphöra att belasta
fastigheten — vilket också är vad som bör ske — och någon jämkning
erfordras alltså ej för det fall att icke blott tillbehör utan även fastigheten
i övrigt sålts. Om emellertid tillbehörsförsäljningen ej efterföljs
av försäljning av själva fastigheten och alltså endast den inverkan som föranledes
av tillbehörsförsäljningen skall inträda, erfordras en regel som gäller
just denna inverkan. Regeln skall till innehållet överensstämma med
det stadgande som lagrådet för motsvarande fall förordat i fråga om inteckning,
som gäller i endast en fastighet, och föreslagit skola upptagas i 23 §
andra stycket. På grund av det anförda hemställes, att tillägget till förevarande
stycke erhåller den utformningen, att om försäljning av tillbehör
skett utan att återstoden av egendomen sålts, bestämmelsen i 23 § andra
stycket skall äga motsvarande tillämpning.

Förslaget till lag om ändring i konkurslagen
21 §.

Inskrivningsdomaren skall vara skyldig att göra anteckning om förhållande,
varom enligt den här föreslagna bestämmelsen anmälan inkommer
till honom. Skyldigheten bör såsom i liknande fall enligt paragrafen fastslås
i lagen. Detta kan ske genom ett tillägg till bestämmelsen om anmälan
av innehåll att inskrivningsdomaren har att å första inskrivningsdag i inskrivningsboken
över ärenden om företagsinteckning göra anteckning om
konkursen. För vinnande av bättre överensstämmelse med motsvarande uttryckssätt
förut i paragrafen bör därjämte i den föreslagna texten ordet
genast bytas mot ofördröjligen.

228

Kungl. Maj.ts proposition nr 16 år 1967

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 7 § lagen om vissa
inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller
gruva eller aktier i vissa bolag

I den tillagda sista punkten bör momentbeteckningen ändras till 3 mom.,
om lagrådets förslag till lydelse av 126 § utsökningslagen vinner bifall.

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen om bulvanförkållande

i fråga om fast egendom

Erinringen vid nästföregående lagförslag äger motsvarande tillämpning
beträffande det nu förevarande lagförslaget.

Övriga lagförslag

Förslagen lämnas utan erinran.

Ur protokollet:
Ingrid Hellström

Kungl. Maj. ts proposition nr 16 år 1967

229

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den
16 december 1966.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Kling, Edenman, Johansson,

Hermansson, Holmqvist, Aspling, Palme, Sven-Eric Nilsson, Lundkvist,

Gustafsson, Geijer.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets den 15 december
1966 avgivna utlåtande över de den 30 september 1966 till lagrådet remitterade
förslagen till

1) lag om ändring i utsökningslagen;

2) lag om ändring i förordningen den 16 juni 1875 (nr 42 s. 12) angående
inteckning i fast egendom;

3) lag om ändrad lydelse av 1 och 13 §§ lagsökningslagen den 20 december
1946 (nr 808);

4) lag angående ändrad lydelse av 4 och 7 §§ lagen den 12 maj 1955 (nr
235) med särskilda bestämmelser om försäljning av utmätt luftfartyg m. m.;

5) lag om ändring i konkurslagen;

6) lag angående ändrad lydelse av 7 § lagen den 30 maj 1916 (nr 156)
om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller
aktier i vissa bolag;

7) lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 18 juni 1925 (nr 221)
om bulvanförhållande i fråga om fast egendom;

8) lag angående ändrad lydelse av 3 § lagen den 7 juni 1934 (nr 239)
om bulvanförhållande i fråga om aktier i vissa bolag.

Föredraganden redogör för innehållet i lagrådets utlåtande och anför.

Den vidgning av tillbehörskretsen för industrifastigheter som följer av
den nya lagen om vad som är fast egendom kommer, som jag tidigare har
påpekat, tills vidare inte att förändra taxeringsvärdena. Dessa kommer enligt
4 § kommunalskattelagen fortfarande att avse vad som är fast egendom
enligt 1895 års lag om vad till fast egendom är att hänföra (prop
1966:87, SFS 1966: 136 och 650). Lagrådet har helt allmänt i sitt utlåtande
anmarkt, att nackdelar är förenade med att man på detta sätt får två
olika fastighetsbegrepp, ett civilrättsligt och ett skatterättsligt. Med anled -

230

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

ning härav vill jag nämna, att avsikten är att förslag till nya regler om det
skatterättsliga fastighetsbegreppet skall läggas fram i god tid före nästa
allmänna fastighetstaxering. Lagrådet har vidare anfört, att bestämmelserna
om det skatterättsliga fastighetsbegreppet har utformats så, att det kan ifrågasättas
om de har blivit tillämpliga inom arvsskattelagstiftningen. I anslutning
härtill vill jag nämna, att frågan om en översyn av arvsskatteförordningens
regler om fastighetsvärdering har tagits upp inom finansdepartementet.

Lagrådets yttrande över det remitterade förslaget till lag om ändring i
utsökningslagen (UL) innehåller åtskilliga påpekanden av övervägande formell
natur, som i huvudsak bör iakttas. I övrigt vill jag i anslutning till
yttrandet anföra följande.

Lagrådet har under 96 § uttalat farhågor för att beteckningen handpenning
kan föranleda missförstånd, eftersom uttrycket åtminstone ibland innebär
att det erlagda beloppet skall i sin helhet tillfalla säljaren om köpet
ej fullföljs. Jag anser att denna synpunkt bör beaktas men inte behöver
föranleda så omfattande omskrivning av paragrafen som lagrådet förordat.
Den nämnda risken för missförstånd torde kunna undvikas genom ett tilllägg
till paragrafens 3 mom. av innehåll att vad som inte tas i anspråk av
handpenningen skall betalas åter. Det finns enligt min mening anledning
anta att man i det praktiska rättslivet kommer att använda uttrycket handpenning
för den del av köpeskillingen som skall erläggas genast.

Under 100 a § har lagrådet anfört, att en särskild försäljning av tillbehör
bör medföra att det sålda förlorar egenskapen att höra till fastigheten och
i stället blir lös egendom, oavsett om egendomen skiljs från fastigheten
eller om den av en eller annan anledning blir kvar på denna. Lagrådet föreslår,
att bestämmelse härom införs sist i paragrafen som ett nytt moment.
Har under ett exekutivt förfarande tillbehör till en fastighet sålts för sig,
bör enligt min mening även utan särskild bestämmelse gälla att det sålda
förlorar egenskapen att höra till fastigheten. Jag vill emellertid inte motsätta
mig att det i enlighet med lagrådets förslag förs in en uttrycklig regel
om detta. Som lagrådet har menat torde man kunna nöja sig med att regeln
tas in i förevarande paragraf i UL utan att någon anmärkning därom görs i
lagen om vad som är fast egendom.

Lagrådet har vidare föreslagit, att det i 3 mom. av 100 a § införs en
regel om att betalningsanstånd vid tillbehörsför sälj ning inte bör kunna
medges längre än till den dag då kungörelse om fastighetsauktion skall utfärdas.
Jag är ense med lagrådet om att kungörelse angående fastighetsauktion
inte bör utfärdas, innan köpeskilling för särskilt sålt tillbehör till
fullo har betalts, och att en uttrycklig bestämmelse härom bör införas. Bestämmelsen
bör dock enligt min mening få en annan placering än den lagrådet
har förordat. I 101 § 2 mom. i det remitterade förslaget föreskrivs,

231

Kungl. Maj.ts proposition nr 16 år 1967

att kungörelse om fastighetsauktion inte får utfärdas förrän en föregående
tillbehörsförsäljning har vunnit laga kraft. Jag föreslår, att denna regel
kompletteras med föreskrift om att kungörelsen inte heller får utfärdas
förrän köpeskillingen för särskilt sålt tillbehör har erlagts. Som lagrådet
har påpekat ger bestämmelserna i 88 c § UL auktionsförrättaren möjlighet
att låta fastighetsauktion anstå, om det i något fall är av vikt att köpare
av tillbehör som säljs för sig får särskilt lång kredit.

I enlighet med vad lagrådet anfört torde sista mom. i 100 a § i det remitterade
förslaget kunna utgå. Jag vill dock framhålla det angelägna i att varje
tillbehörsförsälj ning genomförs så, att det exekutiva förfarandet fördröjs så
litet som möjligt.

Jag biträder vad lagrådet har anfört i anslutning till regeln i 100 b § 1
mom. om rätt för innehavare av intecknad fordran att avstå från betalning
ur tillbehörsmedel. Jag finner det också vara av värde om det, i enlighet
med lagrådets förslag, i lagtexten fastslås att betalning ur tillbehörsmedel
inte får tilläggas innehavare av fordran, som ligger inom det för en fastighetsauktion
bestämda lägsta budet, i vidare män än som har angetts i den
upprättade borgenärsförteckningen. Jag förordar därför, att 100 b § 1 mom.
utformas i överensstämmelse med lagrådets förslag.

Lagrådet har i anslutning till 100 b § uttalat sig i frågan hur lägsta budet
bör bestämmas, när en fastighetsauktion har föregåtts av tillbehörsförsälj
ning och medel till följd därav finns tillgängliga för fördelning. Med
utgångspunkt från sina överväganden har lagrådet föreslagit en annan lydelse
av 113 § 2 mom. än den i det remitterade förslaget.

Regeln i 113 § 2 mom. innehåller enligt det remitterade förslaget, att vid
bestämmandet av lägsta budet inte skall medräknas fordran och kostnad
i den man de skall betalas ur köpeskilling för tillbehör som har sålts för
sig. Denna regel har bl. a. den fördelen, att det fastställda lägsta budet också
blir det lägsta pris som skall uppnås vid auktionen för att fastigheten skall
bli såld. Den klargör vidare, att fordringar som beräknas få betalning ur
tillbehörsmedel inte längre kommer att räknas in bland de fordringar som
ligger inom lägsta budet. Detta kan vara ägnat att skapa större klarhet
när det gäller att bestämma vilka fordringar som skall stå kvar i fastigheten
när denna har sålts och vilka inteckningar som då skall upphöra att
galla i fastigheten. Regeln innebär emellertid också, att uttrycket lägsta
budet får en i viss mån annan innebörd än det nu har genom att lydelsen
avviker från uttryckssättet i nuvarande 113 § 2 inom. och 135 § 2 mom.
UL. Där regleras nu den likartade situation som uppkommer vid bestämmandet
av lägsta budet när avkastning resp. medel, som härrör från tidigare
auktion, står till förfogande. Lagrådet har för sin del funnit, att _

aven om lagens nuvarande terminologi måste anses mindre tillfredsställande
tillräckliga skäl inte föreligger att vid en provisorisk reform som den

232

Kungl. Maj.ts proposition nr 16 år 1967

förevarande frångå det där tillämpade uttryckssättet. Lagrådet har därför
förordat att den nya bestämmelsen i 113 § 2 mom. ges en lydelse, som ansluter
sig till nu gällande bestämmelser om hur lägsta budet skall beräknas
när avkastning eller medel från tidigare auktion finns tillgängliga.

Som lagrådet närmare har utfört måste den nuvarande terminologin anses
mindre tillfredsställande. Även om olägenheterna härav kan väntas bli
större genom tillkomsten av tillbehör sförsäljningar, torde frågan om en
ändring i denna del kunna anstå till den revision av bestämmelserna om
exekution i fast egendom som kan väntas komma till stånd på grundval
av förslag från lagberedningen. I likhet med lagrådet anser jag att man
lills vidare kan nöja sig med en regel som till sin lydelse ansluter sig
till nuvarande uttryckssätt i UL. Jag kan därför biträda lagrådets förslag
till utformning av bestämmelserna i 113 § 2 inom., vilket nära överensstämmer
med lagberedningens förslag. Någon oklarhet om innebörden torde
inte behöva uppstå med den belysning hithörande frågor fått i lagrådets
yttrande.

I 119 § 1 mom. i det remitterade förslaget föreskrivs, att den som förrättar
fastighetsauktion skall ange de tillbehör som åtföljer fastigheten, i
den män detta är påkallat med hänsyn till tillbehörens värde eller av annan
orsak. Till denna föreskrift anknyter bestämmelsen i 132 § 2 mom.
i förslaget, att egendom som vid auktionen särskilt har angetts som tillbehör
skall anses inbegripen i försäljningen, även om den rätteligen inte var
tillbehör. Att auktionsförrättaren anger visst föremål som tillbehör kan
självfallet inte ha den betydelsen att föremålet enbart därigenom rättsligt
sett blir att anse som tillbehör. Auktionsförrättarens uppgifter tjänar endast
syftet att fastställa vad som inbegrips i fastighetsförsäljningen. Lagrådet
föreslår att de nu nämnda bestämmelserna avfattas i närmare överensstämmelse
med detta betraktelsesätt. Utom att lagrådets förslag ger klarare
uttryck åt den avsedda innebörden bar det den fördelen att det uttryckligen
reglerar även det fallet att auktionsförrättaren särskilt anger
att ett föremål undantas från försäljningen. Jag förordar därför, att lagrådets
förslag följs.

Lagrådet förordar under 211 § att näst sista punkten i paragrafens 1
mom. får sådan lydelse att föreskriften för överexekutor att lämna fullfölj
dshänvisning kommer att omfatta också det fall att fastighetstillbehör
har sålts på annat sätt än genom auktion. Vid remissen till lagrådet ansåg
jag, liksom lagberedningen, det vara självklart att överexekutor skall underrätta
den som vill klaga över underhandsförsäljning av tillbehör om vad
han har att iaktta. Min avsikt var att bestämmelse i det avseendet skulle
meddelas av Kungl. Maj :t. Jag vill emellertid inte motsätta mig att en bestämmelse
av det innehåll lagrådet förordar införs i 211 §.

233

Kungl. Maj.ts proposition nr 16 år 1967

Det remitterade förslaget innehåller inte någon särskild övergångsbestämmelse
beträffande de nya reglerna i 121 § 2 mom. om fördelning av köpeskilling
för gemensamt intecknade fastigheter. Det innebär alltså att de nya
reglerna skall tillämpas också vid fördelning i fall då det exekutiva förfarandet
har inletts före nya lagens ikraftträdande. Lagrådet har framhållit,
att det i sådant fall kan bli beroende av tillfälligheter om dagen för fördelningen
infaller före eller efter det att nya lagen har trätt i kraft. Enligt lagrådet
måste det anses olämpligt att fastighetsintressenternas ställning på
detta sätt kan påverkas av ovidkommande omständigheter. Lagrådet föreslår
därför en särskild övergångsbestämmelse av innebörd att äldre bestämmelser
alltjämt får gälla, om fördelning sker under förfarande som inletts
före nya lagens ikraftträdande.

För fastighetsintressenternas bedömning av vilka åtgärder de bör vidta
för att skydda sina intressen vid en försäljning av gemensamt intecknade
fastigheter är det av betydelse att veta om äldre eller nya regler skall gälla
för fördelningen av köpeskilling för fastigheterna. För att fastighetsintressenterna
vid sådan försäljning skall med säkerhet kunna avgöra vilka fördelningsregler
som kommer att tillämpas torde en särskild övergångsbestämmelse
böra införas. Det synes emellertid inte vara nödvändigt att som
lagrådet har föreslagit låta de äldre reglerna gälla så snart förfarandet har
inletts före nya lagens ikraftträdande. Enligt min mening bör dagen för försäljningen
vara avgörande, så att de äldre reglerna om fördelningen tillämpas
när försäljning har skett före ikraftträdandet. Jag föreslår därför en
övergångsbestämmelse med detta innehåll.

Beträffande 23 § och 36 § 1 mom. i det remitterade förslaget till lag om
ändring i förordningen angående inteckning i fast egendom har lagrådet
föreslagit ändrad lydelse. Lagrummens innebörd blir klarare och tillämpningen
av dem torde underlättas, om lagrådets förslag följs. Jag ansluter
mig därför till lagrådets förslag.

Utöver vad som följer av det anförda torde vissa redaktionella jämkningar
böra vidtas i lagtexten.

Samtliga författningsförslag står i samband med lagen den 29 juli 1966
(nr 453 ) om vad som är fast egendom och lagen samma dag (nr 454) om
företagsinteckning. Ikraftträdandet av dessa båda lagar har genom lagändiing
(SFS 1966: 645 och 646) flyttats fram till den 1 juli 1967. De nu ifrågavarande
författningarna bör träda i kraft samma dag.

till lagrådet har den 9 december 1966 remitterats förslag att bl. a. 7 §
lagen den 30 december 1916 (nr 156) om vissa inskränkningar i rätten att
förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag och 2 § lagen
den 18 juni 1925 (nr 221) om bulvanförhållande i fråga om fast egendom
skall ändras i andra hänseenden än som avses med de här under punkter -

234

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

na 6) och 7) omnämnda förslagen till ändringar i samma paragrafer. Avsikten
är att även de den 9 december 1966 remitterade förslagen skall föreläggas
riksdagen i sådan tid att de kan behandlas under vårsessionen 1967
och, om riksdagen bifaller förslagen, träda i kraft den 1 juli 1967. Det synes
lämpligt, att de olika förslagen till ändringar samordnas på så sätt att
de förslag som togs upp i den nu närmast ifrågavarande remissen den 30
september 1966 inte görs till föremål för vidare behandling förrän lagrådets
utlåtande över de senaste remitterade förslagen föreligger. Något förslag rörande
de båda nu nämnda lagarna bör därför inte föreläggas riksdagen i
detta sammanhang.

Föredraganden hemställer, att Kungl. Maj :t genom proposition föreslår
1967 års riksdag att antaga

dels förslag till

1) lag om ändring i utsökningslagen;

2) lag om ändring i förordningen den 16 juni 1875 (nr 42 s. 12) angående
inteckning i fast egendom;

3) lag om ändrad lydelse av 1 och 13 §§ lagsökningslagen den 20 december
1946 (nr 808);

4) lag angående ändrad lydelse av 4 och 7 §§ lagen den 12 maj 1955 (nr
235) med särskilda bestämmelser om försäljning av utmätt luftfartyg m. m.;

5) lag om ändring i konkurslagen;

6) lag angående ändrad lydelse av 3 § lagen den 7 juni 1934 (nr 239)
om bulvanförhållande i fråga om aktier i vissa bolag;

och dels det vid statsrådsprotokollet den 30 september 1966 fogade förslaget
till förordning om ändrad lydelse av 4 § 6 mom. och 7 § 4 mom. förordningen
den 6 november 1908 (nr 129) angående en särskild stämpelavgift
vid köp och byte av fondpapper.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt
förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen
skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Britta Gyllensten

Kungl. Maj:ts proposition nr 16 år 1967

235

Innehållsförteckning

Propositionen ..................................................

Propositionens huvudsakliga innehåll.............................

Författningsförslag .............................................

Utdrag av statsrådsprotokollet den 30 september 1966 ..............

Inledning ................................................

Lagarna om vad som är fast egendom och om företagsinteckning

Huvuddragen av lagberedningens förslag......................

Remissyttrandena (allmänna uttalanden)......................

Lagberedningens förslag och remissyttranden....................

Separat försäljning av fastighetstillbehör......................

Ägarens befogenheter beträffande utmätt fast egendom m. m.....

Utredning om fastighets tillbehör och tvist därom..............

Vägran att godkänna inrop av fast egendom ..................

Fördelningen av köpeskilling för gemensamt intecknade fastigheter
...................................................

Försäljning under hand av lös egendom ......................

Försäljning på kredit av lös egendom ........................

Vägran att godkänna inrop av lös egendom....................

Exekution i företagsintecknad egendom ......................

Övriga frågor ..............................................

Departementschefen ..........................................

Allmänna synpunkter ......................................

Separat försäljning av fastighetstillbehör......................

Ägarens befogenheter beträffande utmätt fast egendom m. m.....

Utredning om fastighetstillbehör och tvist därom ..............

Vägran att godkänna inrop av fast egendom....................

Fördelningen av köpeskilling för gemensamt intecknade fastigheter
.................................................

Försäljning under hand av lös egendom........................

Kreditförsäljning av lös egendom ............................

Vägran att godkänna inrop av lös egendom....................

Exekution i företagsintecknad egendom ......................

Övriga frågor ..............................................

Specialmotivering ............................................

Departementschefens hemställan ..............................

Bilaga 1. Författningsförslagen ................................

Bilaga 2. Utdrag av lagberedningens förslag till lagtext............

Utdrag av lagrådets protokoll den 15 december 1966 ................

103

106

108

115

119

124

127

129

131

134

136

141

144

179

180
208

212

Utdrag av statsrådsprotokollet den 16 december 1966

229

MARCUS BOKTR. STHLMI967 660526