Kungl. Maj:ts proposition nr 135 år 1967
1
Nr 135
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 1 och 3 §§ förordningen den
4 juni 1954 (nr 519) angående kostnadsfria eller prisnedsatta
läkemedel; given Stockholms slott den 12 maj
1967.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till förordning om ändrad lydelse av 1 och 3 §§
förordningen den 4 juni 1954 (nr 519) angående kostnadsfria eller prisnedsatta
läkemedel.
GUSTAF ADOLF
Sven Aspling
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås förbättrade läkemedelsförmåner inom sjukförsäkringen.
Läkemedelsförmånerna skall enligt förslaget liksom hittills bestå av en
kostnadsfri och en prisnedsatt del. Kostnadsfria läkemedel skall tillhandahållas
enligt samma principer som f. n. En utvidgning av förteckningen
över kostnadsfria läkemedel aviseras. Nya bestämmelser om prisnedsättning
på övriga läkemedel föreslås. De nya reglerna syftar till att tillgodose personer
som på grund av sjukdom har stora utgifter för medicin.
Karensbeloppet som f. n. beräknas för varje läkemedelspost föreslås i
stället avse alla vid ett expeditionstillfälle inköpta, samtidigt förskrivna
läkemedel. Karensbeloppet föreslås i samband härmed höjt till fem kr.
Den nuvarande rabattsatsen 50 % ovanför karensbeloppet behålls men
den del av priset som överstiger 25 kr. rabatteras helt.
De föreslagna reglerna innebär att inte någon behöver betala mer än 15 kr.
vid varje inköp av medicin på recept.
Även läkemedel förskrivna av tandläkare föreslås bli omfattade av rabatteringen.
1 —Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr 135
2
Kungl. Maj:is proposition nr 135 år 1967
Kostnaderna för reformen beräknas till ca 60 milj. kr. för år 1968. Nuvarande
finansieringssystem behålls. Detta innebär en höjning av sjukförsäkringsavgifterna
med i genomsnitt knappt 15 kr. per år för varje avgiftspliktig.
Kungl. Maj:ts proposition nr 1S5 år 1967
3
Förslag
till
Förordning
om ändrad lydelse av 1 och 3 §§ förordningen den 4 juni 1954 (nr 519)
angående kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel
Härigenom förordnas, att 1 och 3 §§ förordningen den 4 juni 1954 angående
kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel1 skall erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan anges.
(Nuvarande lydelse)
1
Läkemedel, varå recept utfärdats
av läkare, skall å apotek tillhandahållas
kostnadsfritt eller till nedsatt
pris enligt vad nedan sägs.
Med läkemedel-------
Med läkare avses den som äger behörighet
att inom riket utöva läkar -yrket.
Rörande kostnadsfritt----
(Föreslagen lydelse)
§•
Läkemedel, varå recept utfärdats
av läkare eller tandläkare, skall å
apotek tillhandahållas kostnadsfritt
eller till nedsatt pris enligt vad nedan
sägs.
--är tillämplig.
Med läkare avses den som äger
behörighet att inom riket utöva läkaryrket
och med tandläkare den
som äger behörighet att inom riket
utöva tandläkaryrket.
--—---särskilt stadgat.
I annat fall än som avses i 2
äger vid sjukdom den som är omfattad
av sjukförsäkring enligt lagen
om allmän försäkring eller här i riket
är i allmän eller enskild tjänst
vid inköp av läkemedel åtnjuta nedsättning
av fastställt pris för läkemedlet
med hälften av det belopp,
varmed priset må överstiga tre kronor.
Har under en formel förskrivits
I annat fall än som avses i 2 §
äger vid sjukdom den som är omfattad
av sjukförsäkring enligt lagen
om allmän försäkring eller här i riket
är i allmän eller enskild tjänst
vid inköp av läkemedel åtnjuta nedsättning
av fastställt pris för samtidigt
förskrivna och inköpta läkemedel
med hälften av det belopp varmed
priset överstiger fem kronor och
1 Senaste lydelse av 1 och 3 §§ se 1962:707.
1* — Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 saml. Nr 135
4
Kungl. Maj. ts proposition nr 135 år 1067
(Nuvarande lydelse)
[lera läkemedel, skall prisnedsättningen
anse den sammanlagda kostnaden.
Är förskrivning avsedd att
expedieras mer än en gång, skall
nedsättningen hänföra sig till varje
expedition.
Vad nn---------
Från prisnedsättning —----
(Föreslagen lydelse)
liela det belopp varmed priset överstiger
tjugofem kronor. Är förskrivning
avsedd att expedieras iner än
en gång, skall nedsättningen hänföra
sig till varje avsett expeditionstillfälle.
vistas härstädes.
-----stycket avses.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1968.
Kungl. Maj.ts proposition nr 135 år 1967
o
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj.t
Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 12 maj
1967.
N är varande:
Statsministern Erlander, statsråden Sträng, Andersson, Lange, Kling,
Edenman, Johansson, Holmqvist, Aspling, Palme, Lundkvist, Gustafsson,
Geijer, Myrdal, Odhnoff, Wickman.
Chefen för socialdepartementet, statsrådet Aspling, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om läkemedelsförmånerna
inom sjukförsäkringen och anför.
I maj 1966 har 1961 års sjukförsäkringsutredning (ledamöter förbundsordföranden
Yngve Persson, ordf., riksdagsledamöterna Gnnnar Edström
och Rolf Kaijser, försäkringsdomaren Erik Malm, departementsrådet Gunnar
Olofsson samt riksdagsledamöterna Harald Pettersson och Anna-Greta
Skantz) avgett betänkandet »Läkemedelsförmånen» (SOU 1966: 28).
Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av riksförsäkringsverket,
medicinalstyrelsen, socialstyrelsen, statskontoret, riksrevisionsverket,
universitetskanslersämbetet — efter hörande av de medicinska och
farmaceutiska fakulteterna — smittlagstiftningsutredningen, läkemedelsförsörjningsutredningen,
statens handikappråd, Svenska kommunförbundet,
Svenska stadsförbundet, Svenska landstingsförbundet, Försäkringskasseförbundet,
Svenska arbetsgivareföreningen, Landsorganisationen i Sverige
(LO), Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Sveriges akademikers
centralorganisation (SACO), Sveriges läkarförbund, Svenska läkaresällskapet,
Apotekarsocietetens direktion och Sveriges farmacevtförbund.
Några remissinstanser har bifogat yttranden från underlydande organ
in. fl.
Gällande bestämmelser
De huvudsakliga bestämmelserna på området finns i förordningen den
t juni 1954 (nr 519) angående kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel
(omtryckt 1962:405, därefter ändrad 1962:707). Enligt förordningen tillhandahålls
läkemedel, varå recept utfärdats av läkare, kostnadsfritt eller till
nedsatt pris på apotek. Med läkemedel förstås sådan för människor avsedd
vara, på vilken läkemedelsförordningen den 14 december 1962 (nr 701) är
6 Kungl. Maj.ts proposition nr 135 år 1967
tillämplig. Med läkare avses den som äger behörighet att inom riket utöva
läkaryrket.
Kostnadsfria läkemedel skall utlämnas till den som är sjukförsäkrad
enligt lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om allmän försäkring och
som lider av långvarig och allvarlig sjukdom, som Kungl. Maj :t förklarat
vara av sådan art. Kungl. Maj :t bestämmer vilka läkemedel som vid varje
sådan sjukdom får utlämnas kostnadsfritt. Förteckning över sjukdomar,
vid vilka läkemedel tillhandahålls kostnadsfritt, samt de kostnadsfria läkemedlen
finns i kungörelsen den 4 juni 1954 (nr 520) med förteckning över
kostnadsfria läkemedel (ändrad 1957:492 och 1960:575).
Rätt till prisnedsatta läkemedel tillkommer den som omfattas
av sjukförsäkring enligt lagen om allmän försäkring eller här i riket
är i allmän eller enskild tjänst. Vid inköp av läkemedel, som för skrivits av
läkare, sätts det fastställda priset för läkemedlet ned med hälften av det
belopp, varmed priset överstiger det s. k. karensbeloppet tre kr. Karensbeloppet
räknas på varje läkemedel för sig. År förskrivningen avsedd att expedieras
mer än en gång, skall nedsättningen hänföra sig till varje expedition.
Läkemedelsförmåner utgår inte till personer, som åtnjuter sjukhusvård
som avses i lagen om allmän försäkring.
Apotekarna får ersättning av riksförsäkringsverket för kostnaden för
läkemedel, som utlämnats kostnadsfritt, och för rabatten på läkemedel som
utlämnats till nedsatt pris.
Förmånen av kostnadsfria och prisnedsatta läkemedel finansieras
genom bidrag av statsmedel till försäkringskassornas utgifter för ändamålet
med 1: 15 kr. för var och en, som vid utgången av det år kostnaden avser,
är inskriven hos allmän försäkringskassa, och genom avgifter. I den enskildes
sjukförsäkringsavgift innefattas avgift avseende försäkringskassans
utgifter för sjukvårdsersättning, vari utgifter för läkemedel inbegrips. Sådan
avgift erläggs dock inte av den som vid utgången av det år avgiften avser
upphört att vara inskriven hos allmän försäkringskassa eller fyllt 67 år
eller för december månad samma år åtnjutit ålderspension eller förtidspension
enligt lagen om allmän försäkring. Vidare utgår arbetsgivaravgift
till sjukförsäkringen med 2,6 % av arbetsgivarens på visst sätt beräknade
löneutgifter. Av arbetsgivaravgiften används 7/2« för att bestrida kassornas
utgifter för sjukvårdsersättning.
Utredningen
Läkemedelsförbrnkningen m. m.
Utredningen redovisar undersökningar över läkemedelsförbrukningen i
landet under företrädesvis åren 1957—1961. Vidare har för utredningens
räkning utförts en undersökning av ett receptmaterial avseende år 1963 i
syfte alt belysa den individuella läkemedelskonsumtionen. De båda under
-
7
Kungl. Maj:ts proposition nr 135 år 1967
sökningarna redovisas utförligt i bilagor till utredningens betänkande. Vissa
huvuddrag av vad som framkommit vid undersökningarna redovisas i det
följande.
Apotekens läkemedelsförsäljning mot recept till andra förbrukare än sjukvårdsinrättning
har under perioden 1955—1964 ökat från ca 126 till ca
365 milj. kr., dvs. nära tredubblats. Den årliga omsättningsökningen har
varierat mellan 8 och 19 %. Antalet recipen (med recipe avses varje enskild
läkemedelspost) har ökat med drygt 50 % eller från 19,5 till 29,5 milj.
Medelpriset per recipe har ökat från ca 6: 50 kr. till ca 12: 40 kr., dvs. nästan
fördubblats. Läkemedelskostnaderna inom den slutna vården har under
nämnda tid ökat från 25,3 till 68,4 milj. kr. eller med 170 %.
Kostnaderna för läkemedelsförmånerna ökade från ca 39 milj. kr. år
1955 till ca 157 milj. kr. år 1964, dvs. en fyrdubbling. År 1965 uppgick kostnaderna
till ca 183 milj. kr. Antalet verifikationer har under perioden ungefär
fördubblats. De kostnadsfria läkemedlens andel i totalkostnaderna uppskattas
till ca 25 %. Antalet expeditioner av kostnadsfria läkemedel beräknas
utgöra 8—9 % av totala antalet expeditioner. Medelpriset per expedierat
kostnadsfritt läkemedel har legat högre och även stigit snabbare än motsvarande
pris för rabatterat läkemedel.
Utredningen har låtit undersöka den individuella förbrukningen av läkemedel
under år 1963 hos 16 561 personer över 16 år.
Av undersökningen framgår bl. a. att 44,8 % av männen, 59,9 % av kvinnorna
och 52,4 % av samtliga undersökta hade erhållit förmånsberättigande
läkemedel. Andelen var mindre i lägre och större i högre åldersgrupper. I
åldrarna över 67 år utgjorde andelen 62,7 %. Det genomsnittliga antalet
recipen var 6. Kvinnor hade i alla åldersgrupper flera recipen än män. Andelen
läkemedelsförbrukare på landet var mindre än i städerna. Antalet
läkemedelsförbrukare ökade med stigande inkomst. Den genomsnittliga
läkemedelskostnaden för personer som fått någon form av läkemedelsförmån
var 75 kr. Stora skillnader i läkemedelskostnader förelåg mellan olika
åldersgrupper. Den genomsnittliga kostnaden utgjorde sålunda för personer
i åldern 16—44 år 51 kr., 45—66 år 85 kr. samt 67 år och däröver 115 kr.
Medelpriset per recipe var i genomsnitt 12: 50 kr. Det varierade obetydligt
med åldern.
Stora individuella skillnader i läkemedelskostnaden förelåg. För 13 %
av antalet personer med läkemedelsförmån var kostnaden för inköpta läkemedel
150 kr. eller mer. Dessa svarade för ca 50 % av den totala kostnaden
för gruppen och för 41 % av antalet recipen.
För enbart prisnedsatta läkemedel utgjorde den genomsnittliga egenkostnaden
för personer i åldern 16—44 år 29 kr., 45—66 år 48 kr. och över
67 år 61 kr. Medelantalet recipen var respektive 4, 6,3 och 8,1. Gruppen
förtidspensionärer hade genomsnittligt högre antal recipen per person än
andra grupper (8,7 för män och 10,2 för kvinnor i åldrarna 30—59 år).
2*—Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 saml. Nr 135
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 135 år 1967
De hade också högre medicinkostnader än andra grupper. Följande tabell
utvisar fördelningen av de undersökta personerna efter deras egenkostnader
för prisnedsatta läkemedel.
Egenkostnad |
Personer med |
Procentuell andel som |
||
antal |
procentuell fördelning |
av totala |
av den to-tala summan |
|
1 000 kr. el. mera............... |
1 |
0,0 |
0,1 |
0,4 |
500 kr. el. mera............... |
13 |
0,2 |
1,4 |
2,6 |
400 kr. el. mera............... |
24 |
0,3 |
2,4 |
3,9 |
300 kr. el. mera............... |
59 |
0,7 |
5,2 |
7,4 |
200 kr. el. mera............... |
188 |
2,2 |
12,4 |
16,1 |
150 kr. el. mera............... |
363 |
4,2 |
19,6 |
24,5 |
100 kr. el. mera............... |
801 |
9,4 |
33,6 |
39,4 |
50 kr. el. mera............... |
2 120 |
24,8 |
59,8 |
65,2 |
Med kostnad, 0 kr. el. mera...... |
8 546 |
100,0 |
100,0 |
100,0 |
Av tabellen framgår att ett relativt litet antal personer svarar för en stor
del av kostnaderna. 9,4 % hade sålunda egenkostnader över 100 kr. och
svarade för ca 39 % av den totala kostnaden och ca 34 % av det totala antalet
recipen. Andelen personer med höga egenkostnader stiger med högre
ålder som framgår av följande tabell, som avser personer med en egenkostnad
av 100 kr. eller mera. I
Ålder |
Män |
Kvinnor |
Män -f- Kvinnor |
0/ |
% |
% |
|
16—19.............. |
1,3 |
2,2 |
1°9 |
20—29.............. |
1,8 |
3,0 |
2,5 |
30—39.............. |
4.1 |
5,2 |
4,7 |
40—49.............. |
6,2 |
9,2 |
7,9 |
50—59.............. |
7,9 |
16,0 |
12,3 |
60—69.............. |
13,7 |
16,6 |
15,2 |
70—79.............. |
16,2 |
19,5 |
18,3 |
80—................ |
18,0 |
17,6 |
17,8 |
Totalt |
7,8 |
10,5 |
9,4 |
I fråga om de kostnadsfria läkemedlen var den genomsnittliga kostnaden
för personer i åldern 16—44 år 147 kr., 45—66 år 84 kr. och över 67 år 60 kr.
Kostnaden för fria läkemedel var således högre för yngre personer än för
äldre.
Utredningen har sökt analysera orsakerna till de ökade inköpen av och
kostnaderna för läkemedel. Utredningen nämner att antalet läkarkonsultationer
vid besök på mottagning eller hembesök ökat från 14,4 milj. under
1955—1956 till 17,7 milj. under år 1963. Antalet läkarreceptexpeditioner
Kungl. Maj.ls proposition nr 135 år 1967
9
har även kraftigt ökat. Vidare har kunnat konstateras en ökning av antalet
förskrivna läkemedel per individ och konsultationstillfälle. Bland de faktorer
soin kan tänkas medverka till atl antalet förskrivna läkemedel per
patient ökat nämner utredningen bl. a. följande. Mera specifika läkemedel
har kommit fram i ökad utsträckning. Eftersom dessa har mer avgränsade
effekter än de tidigare förekommande medlen, förskrivs sannolikt flera
olika läkemedel till en patient vid en viss sjukdomsbild. Helt nya medel
finns nu för behandling av sjukdomstillstånd, som inte tidigare var åtkomliga
med läkemedelsterapi. Kombinationspreparat av olika slag minskar
sannolikt i antal. Detta föranleder att i stället flera olika preparat måste
förskrivas. Medelpriserna för de rabatterade läkemedlen har vidare ökat.
Den mest betydelsefulla kostnadshöj ande faktorn torde enligt utredningen
vara en förskjutning av förskrivningsvanorna inom olika indikationsgrupper
till nya och ofta dyrare preparat. Livslängden hos standardläkemedlen
är relativt kort. Prisnivån på nya preparat ligger ofta högre än för motsvarande
äldre medel inom samma preparatgrupp.
Utredningen har sökt utröna huruvida de starkt stigande kostnaderna för
läkemedelsförmånen kan tänkas bero på missbruk av läkemedel. Enligt utredningen
ger undersökningsmaterialet inte någon ledning för bedömning
av om läkemedel förskrivits i onödigt stor mängd eller om dyrbarare läkemedel
förskrivits i fall, där mindre kostsamma lika väl kunde ha använts.
Utredningen har särskilt undersökt personer i materialet med 30 eller flera
recipcn. Antalet sådana utgjorde 99 eller drygt 1 % av antalet personer i
undersökningsmaterialet som erhållit någon form av läkemedelsförmån.
Endast i två av dessa fall kunde fastslås att det rörde sig om missbrukare,
som skaffat sig tillgång till visst eller vissa preparat genom att söka ett
flertal olika läkare. Utredningen betonar dock att resultatet av den verkställda
specialstudien måste tolkas med försiktighet. Enligt utredningens
mening bör ett missbruk av läkemedel inte stävjas genom att läkemedelsförmånen
konstrueras så att den inte ger tillfredsställande skydd för alla
de sjuka som behöver läkemedel. Utredningen framhåller att hur än läkemedelsförmånen
konstrueras är det i första hand läkarna som har ansvaret
för att mera läkemedel inte förskrivs än som är medicinskt berättigat.
Allmänna synpunkter på en reform
Enligt utredningens mening bör vid konstruktionen av läkemedelsförmånen
följande allmänna synpunkter vara vägledande.
Läkemedelsförmånen bör vara så utformad, att den bidrar till att underlätta
för den enskilde att vid sjukdom få behövlig vård och behandling.
Den enskilde bör liksom i sjukförsäkringen bära en viss del av sina kostnader
för läkemedel. Detta utesluter dock inte att den allmänna förmånen kompletteras
med kostnadsfrihet i vissa särskilda fall. Det är värdefullt om
förmånerna utformas så att de bereder ett särskilt gott skydd i de fall den
10
Kungi. Maj:ts proposition nr 135 år 1967
sjuke får vidkännas höga läkemedelsutgifter. Förmånen bör vidare ge alla
försäkrade samma rätt till gottgörelse för kostnader i samband med sjukdom.
Privilegiering av vissa grupper läkemedelsförbrukare bör inte ske.
Ersättning för läkemedelskostnader bör liksom ersättningen inom sjukförsäkringen
i övrigt i princip utgå oberoende av utgifternas storlek. En
individuell prövning är utesluten av praktiska skäl. Alla till följd av sjukdom
av läkare förskrivna läkemedel bör vidare berättiga till ersättning. Det
är slutligen angeläget att läkemedelsförmånen utformas så att allmänheten
kan få tillgång till den på ett enkelt och smidigt sätt utan att onödigt administrativt
arbete uppstår för läkare, apotek och myndigheter.
Utredningen framhåller att skyddet för den enskilde vid nuvarande förmånssystem
i många fall inte är tillfredsställande. I genomsnitt ersätts f. n.
mindre än 40 % av den enskildes läkemedelskostnader.
Utredningen har granskat det av utredningen om läkemedelsrabatteringen
år 1959 avgivna förslaget till ett nytt system för läkemedelsrabatteringen
(SOU 1959: 43). Det av denna utredning föreslagna s. k. självrisksystemet,
som innebär att den enskilde har att själv upp till en viss årlig kostnad
(50 kr.) betala fullt pris på apoteket för förskrivna läkemedel, avvisas av
sjukförsäkringsutredningen på i huvudsak följande skäl.
Självrisksystemet skulle — om kostnadsfria läkemedel tillhandahölls i
nuvarande omfattning — medföra att omkring hälften av dem som årligen
har del av läkemedelsrabatteringen skulle mista denna förmån. Självrisksystemet
skulle därför i jämförelse med nuvarande ordning för ett mycket
stort antal läkemedelsförbrukare innebära en försämring av skyddet mot
utgifter i samband med sjukdom. Härtill kommer att självrisksystemet i
högre grad än nuvarande ordning skulle medföra ett slumpartat utfall av
förmånen genom att rätten till denna blev beroende av när under kalenderåret
läkemedelsinköpen nådde upp till självriskbeloppet. Den nuvarande
ordningen ger visserligen inte alltid den enskilde ett tillfredsställande skydd
vid höga läkemedelskostnader. Utredningen kan dock inte finna att lösningen
av detta problem ligger i ett speciellt mot höga läkemedelskostnader
konstruerat skydd av den typ självrisksystemet representerar, eftersom
detta skulle lämna stora grupper sämre gottgörelse för kostnader i samband
med sjukdom än det nuvarande.
Självrisksystemet skulle vidare skapa en i jämförelse med nuvarande ordning
vidlyftig och tungrodd administration. De administrativa olägenheter
som systemet måste komma att medföra är enligt utredningens mening av
så allvarlig natur att redan dessa talar emot dess införande.
Utredningen har övervägt ytterligare några tänkbara konstruktioner av
läkemedelsförmånen, som emellertid avvisas. Detta gäller bl. a. högre rabattering
vid vissa sjukdomar och individuell prövning av behov av högre
rabattering. Vidare har frågan om bättre läkemedelsförmåner för äldre personer
prövats. Utredningen konstaterar att äldre personer har genomsnittligt
högre läkemedelsutgifter än yngre. Läkemedelsbehovet hos äldre per
-
Kungl. Maj:Is proposition nr 135 år 1967
11
soner är emellertid liksom bland befolkningen i övrigt starkt differentierat
och det är klarlagt att också yngre personer i stor utsträckning har höga
läkemedelsutgifter vid sjukdom. Ett högkostnadsskydd för en viss grupp
jmedborgare skulle därför leda till att andra grupper med behov av ökat
skydd mot läkemedelskostnader blev missgynnade. Utredningen avvisar tanken
på att införa ett sådant system.
Eftersom utredningen inte funnit det möjligt att föreslå ett nytt system
som motsvarar de uppställda principiella kraven, förordar utredningen
att önskvärda förbättringar av läkemedelsförmånen görs inom ramen för
gällande system med en prisnedsatt och en kostnadsfri förmånsdel.
Prisnedsatia läkemedel
Utredningen erinrar om att vid införandet av läkemedelsförmånen karensbeloppet
bedömdes ha avgjorda fördelar genom att en mängd smärre läkemedelsinköp
undantogs från rabatteringen. Karensbeloppet ansågs även
kunna bidra till att stävja eventuella tendenser till läkemedelsmissbruk.
Det skulle vidare minska utgifterna för förmånen samt ge möjlighet till
eu något högre rabattering för dyrare läkemedel. Dessutom skulle karensbeloppet
medföra en administrativ lättnad. Enligt utredningens mening
fyller karensbeloppet numera knappast funktionen att undandra en större
mängd smärre läkemedelsinköp från rabatteringen. Enligt vad utredningen
inhämtat från en under april 1965 företagen undersökning bortföll sålunda
endast 2 % av antalet recipen till följd av karensbeloppet. Utredningen anser
vidare att det inte längre kan hävdas att ett karensbelopp av nuvarande
storlek bidrar till att stävja eventuella tendenser till läkemedelsmissbruk.
Utredningen har undersökt verkningarna av olika karensbelopp i förening
med skilda rabattsatser. Beräkningarna avser år 1963. I följande tabell
jämförs utfallet av nuvarande rabattsystem med några alternativa system.
Tabellen åskådliggör förhållandena för personer med en egenkostnad av
100 kr. eller mera per år.
Karensbelopp |
Rabatt i % på |
Index för |
3 kr. (nuv. |
50 |
100 |
system) 3 kr. |
75 |
67 |
3 kr. |
100 |
34 |
5 kr. |
50 |
in |
5 kr. |
75 |
83 |
5 kr. |
100 |
56 |
7 kr. |
50 |
120 |
7 kr. |
75 |
97 |
7 kr. |
100 |
74 |
10 kr. |
50 |
131 |
10 kr. |
75 |
114 |
10 kr. |
100 |
96 |
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 135 år 1967
Vid ett oförändrat karensbelopp av tre kr. per recipe skulle en ändrad
rabattsats väsentligt påverka egenkostnaden. En höjning av rabattsatsen
till 75 % skulle minska de egna utgifterna med i runt tal 1/s och vid full
kostnadsfrihet utöver karensbeloppet skulle egenkostnaden komma att
stanna vid Vs av den nuvarande. De anförda exemplen ger också vid handen
att varje höjning av karensbeloppet måste kombineras med en inte oväsentlig
höjning av rabattsatsen, om det skydd det nuvarande systemet ger den
enskilde inte skall försvagas avsevärt.
Utredningen framhåller att karensbeloppet utgör en betydande del av
den enskildes egenkostnader vid köp av rabatterade läkemedel.
Karensbeloppet orsakar även ett ojämnt utfall av prisnedsättningen på
läkemedel. Mest betungande är karensbeloppet för den som har många läkemedelsförskrivningar.
Utredningen har mot bakgrunden av angivna förhållanden övervägt om
inte karensbeloppet — i stället för att som f. n. knytas till varje recipe —
borde utgå för varje receptblankett eller för samtliga på ett recept upptagna
läkemedel som avser samma sjukdom. Utredningen anser sig inte kunna
förorda något av dessa alternativ.
Utredningen har även undersökt förutsättningarna för att anknyta karensbeloppet
till expeditionstillfälle i stället för till recipe. Utredningen har
därvid utgått från att av en och samme läkare samtidigt förskrivna läkemedel,
som köpts vid ett och samma expeditionstillfälle, skulle belastas
med endast ett karensbelopp. Vid försäljning av läkemedel enligt iterationsanteckning
skulle karensbelopp — oavsett antalet expeditionstillfällen
— avdragas endast vid första inköpet. Om flera läkemedel förskrivits
på sätt som angivits och inköpts samtidigt, skulle karensbeloppet utgå
sedan de sammanlagda kostnaderna för dessa medel beräknats. Därefter
skulle rabatten beräknas på återstoden av kostnaden enligt fastställd rabattsats.
Utredningen har diskuterat den skisserade ändrade anknytningen
från tre olika synpunkter, nämligen med hänsyn till den enskildes läkemedelsutgifter,
försäkringens utgifter för rabatterade läkemedel samt det
administrativa förfarandet.
För att kunna beräkna effekten av ett karensbelopp anknutet till expedilionstillfälle
har utredningen låtit utföra en särskild undersökning som
avser förhållandena under år 1963.
Av undersökningen framgår bl. a. att ett karensbelopp om tre kr. anknutet
till expeditionstillfälle skulle innebära, att försäkringens kostnader
för prisnedsatta läkemedel ökade med 16 % och de enskildas kostnader
minskades med i genomsnitt 9 %, och att ett karensbelopp om fem kr. anknutet
till expeditionstillfälle skulle innebära, att försäkringens kostnader
ökade med 5 % och de enskildas kostnader minskades med 3 % i jämförelse
med nuvarande system.
EU karensbelopp om fem kr. anknutet till expeditionstillfälle beräknas
Kungl. Maj:ts proposition nr 135 år 1967 13
vid en rabattsats om 50 % ge i stort sett samma kostnadsmässiga totaleffekt
som nuvarande system för både försäkringen och de enskilda.
Utredningen framhåller, att karensbeloppets anknytning till expeditionstillfälle
för med sig vissa ändringar i det administrativa förfarandet. Även
om systemet är tekniskt genomförbart anser utredningen att ett system
som innebär administrativt merarbete jämfört med det nuvarande bör
övervägas endast om därmed vinns väsentliga fördelar från andra synpunkter.
De vinster, som genomsnittligt skulle uppnås för den enskilde vid en
anknytning av karensbeloppet till expeditionstillfälle, är enligt utredningens
mening inte så stora att de uppväger nackdelarna med det administrativa
merarbete som en sådan ordning skulle medföra.
Eftersom kostnaderna för läkarvård och utgifter i samband därmed samt
kostnader för läkemedel varierar starkt i de enskilda fallen, bör enligt
utredningens mening läkemedelsförmånen inte endast utformas med utgångspunkt
i den enskildes läkemedelskostnader utan i de totala sjukvårdskostnaderna.
Utredningen anser att det nuvarande systemet mot denna
bakgrund inte erbjuder ett fullgott skydd. Detta gäller särskilt läkemedelsförbrukare
med höga läkemedelskostnader. Enligt utredningens mening
bör frågan lösas genom generellt ökade förmåner. I första hand tar utredningen
därvid upp frågan om att avskaffa karensbeloppet. I fråga om
verkningarna av en sådan åtgärd för den enskilde anför utredningen bl. a.
följande. För åldersgruppen 16—44 år skulle slopandet av karensbeloppet
medföra, att den genomsnittliga egenkostnaden för rabatterade läkemedel,
som inköpts under ett år med bibehållande av nuvarande rabattsats minskade
från 29 till ca 23 kr. För åldersgrupperna 45—66 år samt 67 år och
äldre skulle motsvarande minskning bli från 48 till 38 kr. resp. från 61 till
49 kr. Utredningen understryker, att det rör sig om genomsnittssiffror inom
vilka stora individuella variationer kan förekomma. Ett avskaffande av
karensbeloppet skulle påtagligt gynna den grupp läkemedelsförbrukare,
vars totala läkemedelskostnader är fördelade på ett förhållandevis stort
antal läkemedelsförskrivningar. Om till denna grupp räknas endast dem
som har tio eller flera recipen per år, kan gruppen anses vara av förhållandevis
ringa omfattning, men på denna grupp faller inte mindre än
48,8 % av det totala antalet prisnedsatta recipen och 50,7 % av den totala
summan av egenkostnader.
Mot ett avskaffande av karensbeloppet talar att skyddet för vissa kategorier
skulle vara överdimensionerat genom att prisnedsättning tillämpas
även vid mycket låga läkemedelskostnader. Enligt utredningens mening
måste man, om man vill undvika nackdelarna med karensbeloppet, acceptera
att ersättning utgår även för förhållandevis låga kostnader. En relativt låg
läkemedelskostnad behöver för övrigt inte innebära, att den enskildes samlade
utgifter i samband med sjukdom är låga.
Utredningen framhåller att en förbättring av skyddet, som tillgodoser
14
Kungi. Maj:ls proposition nr 135 år 1967
både läkemedelsförbrukare med höga läkemedelskostnader till följd av
dyrbara läkemedelsinköp och sådana som har höga kostnader på grund av
många läkemedelsinköp, inte kan nås endast genom att avskaffa karensbeloppet.
Den enskildes läkemedelskostnader bör ses i samband med övriga
sjukvårdskostnader. Utredningen finner det därför naturligt, att ersättningen
för läkemedelskostnader lämnas efter samma principer som för
läkarvårdskostnader. Genom avskaffande av karensbeloppet i förening med
en höjning till 75 % av rabattsatsen skulle överensstämmelse i huvudsak
nås. Med denna lösning skulle de enskildas egenkostnader för läkemedel
genomsnittligt reduceras med ca 60 % i jämförelse med nuvarande förmånssystem.
Utredningen förordar, att karensbeloppet avskaffas och att en rabatt
med 75 % lämnas på hela läkemedelskostnaden.
Merkostnaderna för att genomföra utredningens förslag beräknas till
ca 140 milj. kr. för år 1967. Försäkringens totala kostnader för de rabatterade
läkemedlen skulle för år 1967 bli ca 300 milj. kr. Eu så stor kostnadsökning
skulle komma att medföra kännbara påfrestningar på samhällsekonomin.
Med hänsyn härtill och då kostnaderna bör ställas i relation
till de ökade kostnader utredningens förslag i övriga frågor kan komma att
leda till, anser sig utredningen inte böra ange någon bestämd tidpunkt för
förslagets genomförande.
Utredningen framhåller dock, att de båda delarna i förslaget — avskaffande
av karensbeloppet och höjning av rabattsatsen till 75 % — inte har
sådant samband, att de inte kan genomföras vid skilda tidpunkter. Om det
kan förutses att förslagets genomförande i dess helhet kommer att dröja
någon längre tid, anser utredningen att en d e 1 r e f o r m bör komma till
stånd. Med anledning härav bör övervägas, vilken del av förslaget som i så
fall i första hand bör genomföras.
Utredningens majoritet har stannat för att förorda det alternativ, som
innebär att karensbeloppet avskaffas och nuvarande rabattsats behålls.
Som skäl anför utredningsmajoriteten, att karensbeloppet i många fall leder
till ett slumpartat utfall av läkemedelsrabatteringen och att ett karensbelopp
av nuvarande storleksordning inte längre fyller de funktioner som
ursprungligen avsågs. Avgörande för majoritetens val har dessutom varit,
att ett avskaffande av karensbeloppet är det minst kostnadskrävande alternativet.
Innan en samlad bild erhållits av de kostnadsökningar, som kan
följa av utredningens förslag i övriga frågor, bör kraftiga kostnadsökningar,
som kan minska utrymmet för angelägna förbättringar inom andra områden,
undvikas. Merkostnaderna för detta alternativ beräknas till ca 45
milj. kr. år 1967.
En minoritet inom utredningen (fru Skantz samt herrar Malm och Olofsson)
anser, att en höjning av rabattsatsen bör genomföras i första band,
eftersom detta alternativ i jämförelse med karensbeloppets slopande i regel
Kungl. Maj:ts proposition nr 135 år 1967
15
ger bättre hjälp åt dem som har höga läkemedelskostnader men inte kan
få del av den särskilda förmånen av fria läkemedel. Vidare åberopas att
karensbeloppet för det stora flertalet läkemedelsförbrukare medför en relativt
liten utgift. Merkostnaden för detta alternativ uppskattas till 85 milj.
kr. för år 1967.
Kostnadsfria läkemedel
Utredningen uppger att 364 000 personer under år 1963 beräknas ha behandlats
i öppen vård med kostnadsfria läkemedel. Av dem var ca hälften
över 67 år och 87 % hade också köpt rabatterade medel. Utredningen anser
att rätt till kostnadsfria läkemedel av i princip nuvarande omfattning bör
behållas. Det är tveksamt i vad mån den kostnadsfria förmånsdelen bör
utvidgas. Utredningen anser att nuvarande principer för urval av sjukdomar
och läkemedel bör behållas. Förteckningen bör utvidgas på grundval
av två till utredningen överlämnade förslag av medicinalstyrelsen.
Finansiering
Utredningen anser det rimligt att statsbidrag till kostnaderna för läkemedelsförmånen
utgår efter samma regler, som gäller för övriga sjukvårdsförmåner
frånsett sjukhusvård. Utredningen är dock inte beredd att framlägga
förslag härom med hänsyn till den betydande höjning av statsbidraget
som skulle bli följden. Utredningens förslag i återstående frågor som
utredningen har att behandla kan komma att innebära kostnadsökningar
för staten i olika avseenden. Bedömningen av möjligheterna att ändra reglerna
för läkemedlens finansiering bör ske i ett vidare sammanhang. En
ökning av utgifterna för läkemedelsförmånen nu bör därför helt bäras av de
försäkrade i form av höjda avgifter. Vid ett genomförande av utredningens
huvudförslag beräknas avgifterna öka med ca 35 kr. per år och avgiftspliktig
försäkrad. Utredningsmajoritetens förslag till delreform kräver eu
avgiftshöjning av 10 kr. och minoritetens förslag en höjning med 20 kr.
Remissyttrandena
Allmänna synpunkter
1 flertalet yttranden vitsordas att det föreligger behov av att förbättra
läkemedelsförmånerna. Utredningens uppfattning att detta bör ske inom
ramen för nuvarande förmånssystem godtas också allmänt.
Endast två remissinstanser — Svenska arbetsgivareföreningen och SACO
— avstyrker helt de av utredningen framförda förslagen. Svenska arbetsgivareföreningen
anser att situationen för personer med höga läkemedelskostnader
bör förbättras. Denna fråga bör dock inte lösas genom generellt
ökade förmåner. Nuvarande förmåner bör i stället kompletteras med ett
särskilt skydd mot alltför höga utgifter för individen. Detaljutformningen
av ett sådant skydd bör snabbutredas. SACO kan inte tillstyrka att man
IG
Kungl. Maj:ts proposition nr 135 år 1967
inom den närmaste tiden genomför ens en partiell reform enligt utredningens
förslag. SACO anser visserligen att mycket talar för en förbättring
av läkemedelsförmånen. Man måste dock av samhällsekonomiska skäl vara
mycket försiktig med nya offentliga åtaganden. Andra socialreformer såsom
tandvårdsförsäkringen bör prioriteras framför de nu föreslagna förbättringarna.
Några remissinstanser är tveksamma om någon mer betydande ändring
av reglerna på området bör genomföras f. n. Riksförsäkringsverket erinrar
sålunda om att förslag lagts fram eller kan väntas om andra reformer
inom socialförsäkringen som i betydande mån kan påverka försäkringskostnaderna
och sättet för deras finansiering, t. ex. tandvårdsförsäkring
samt vissa sjukförsäkrings- och pensionsfrågor. Det är enligt verkets mening
önskvärt att alla dessa förslag kan ses i ett sammanhang, så att de
ekonomiska och administrativa konsekvenserna bättre kan överblickas och
en avvägning av reformerna ske efter angelägenhetsgrad. Riksförsäkringsverket
anser inte att bristerna i läkemedelsförmånens nuvarande utformning
är så allvarliga att en omedelbar reform är nödvändig. Även Svenska
kommunförbundet anser att det skulle varit värdefullt om förbättringsförslag
i fråga om läkemedelsförmånen kunnat bedömas samtidigt med
andra förslag av utredningen. I liknande riktning uttalar sig Försäkringskasseförbundet
och universitetskanslersämbetet. Enligt ämbetets mening
bör rätten till kostnadsfria läkemedel i första hand utökas.
Läkemedelsförbrukningen in. in.
Svenska läkaresällskapet anser att utredningen ofullständigt belyst frågan
om förekomsten och utbredningen av överkonsumtion av läkemedel.
Det är angeläget att denna fråga utreds ytterligare. Enligt sällskapets mening
är det tänkbart att det förekommer en ospecifik tendens till ökad
läkemedclsförskrivning. Det är av vikt att läkarnas receptutskrivningsvanor
blir föremål för en vetenskaplig undersökning. Samma uppfattning
har medicinska fakulteten vid Karolinska institutet. Liknande synpunkter
anförs också av universitetskanslersämbetet.
Sveriges läkarförbund påpekar att det skulle varit värdefullt om utredningen
kunnat framlägga resultatet av en mer ingående undersökning av
de faktorer som styr läkemedelskonsumtionen. Förbundet efterlyser en
saklig och fortlöpande information för att göra läkarna mer prismedvetna
i sitt läkemedelsurval och för att bidra till att förskrivningarna blir väl
avvägda. Även riksförsäkringsverket anser att en upplysningsverksamhet
i detta syfte bör komma till stånd. Enligt verkets mening torde kvantiteten
av förskrivna läkemedel ofta avsevärt överstiga vad som behöver förbrukas.
Bestämmelserna om karensbelopp kan här ha en styrande effekt.
Det kan också antas spela in att större förpackningar i regel är relativt
sett billigare än mindre. Sveriges läkarförbund framhåller att önskemål
Kungl. Maj:ts proposition nr 135 år 1967
17
om stora förpackningar allt oftare framställs från allmänheten. Enligt
TCO.s mening bör från samhällsekonomisk synpunkt en dosering som lämnar
stora läkemedelskvantiteter outnyttjade vid behandlingstidens utgång
undvikas.
Prisnedsatta läkemedel
Flertalet remissinstanser är positiva till utredningens förslag till lösning
av frågan på längre sikt, dvs. höjning av läkemedelsrabatten till 75 %
och borttagande av karensbeloppet. Utredningens förslag till delreform har
föranlett delade meningar vid remissbehandlingen. Ett stort antal remissinstanser
anser dock att utredningen i sina förslag inte tillräckligt beaktat
behovet för personer med höga medicinkostnader.
Svenska landstingsförbundet framhåller att utredningens långsiktiga
förslag skulle ge ett godtagbart skydd även för personer med höga läkemedelskostnader.
Den av utredningen förordade delreformen ger dock inte
något sådant skydd. Förbundet finner det anmärkningsvärt att utredningen
inte gjort något allvarligare försök att bygga upp ett tillfredsställande skydd
för dem som har höga medicinkostnader.
Enligt Svenska arbetsgivareföreningens mening skulle av de föreslagna
stora kostnadsökningarna en oproportionerligt liten del komma dem till
godo som tyngs av höga läkemedelsutgifter och som därför drabbas av en
mera påtaglig standardförsämring vid sjukdom. Utredningens förslag innebär
i främsta rummet marginella förskjutningar för del stora flertalet läkemedelsförbrukare
som ändå har relativt måttliga egna utgifter. Föreningen
anser att en omkonstruktion av förmånen bör inriktas på att inom i huvudsak
nuvarande kostnadsram skapa ett bättre skydd för dem som drabbas
av speciellt höga läkemedelsutgifter. Föreningen finner det anmärkningsvärt
att utredningen vid sin analys av olika förmånssystem inte undersökt
om det är möjligt att sammanjämka nuvarande förmånssystem med vissa
av grundtankarna i de förslag som år 1959 lades fram av utredningen om
läkemedel sr abattering. Det bör enligt föreningens mening vara möjligt att
konstruera ett system som samtidigt tillgodoser önskemålen att dels erbjuda
rimlig rabattering till det stora flertalet läkemedelsförbrukare och dels ge
ett effektivt högkostnadsskydd.
Även Svenska läkaresällskapet, Sveriges läkarförbund, TCO, SACO, statens
handikappråd, Försäkringskasseförbundet och medicinalstyrelsen anser
att särskilda åtgärder behövs för att nedbringa läkemedelskostnaderna
för storförbrukare. Medicinalstyrelsen förordar att en övre gräns för den
sjukes egna läkemedelskostnader införs. Styrelsen upplyser att det nuvarande
förmånssystemets otillräcklighet i detta avseende bl. a. föranlett
Västerbottens läns landsting att bestrida s. k. betungande medicinkostnader.
Därvid har ett karensbelopp på 300 kr. införts. Enligt styrelsens mening är
det rimligt att samma belopp införs inom läkemedelsrabalteringen. Även
18
Kungi. Maj:ts proposition nr 135 år 1967
statens handikappråd anser det angeläget att söka åstadkomma en övre
gräns för egenkostnaden. Möjligheterna härtill bör ytterligare prövas både
i fråga om läkemedel och andra utgifter för terapi och rehabilitering. En
liknande inställning har Försäkringskasseförbundet som föreslår att sjukförsäkringsutredningen
förutsättningslöst utreder samtliga ersättningssystem
inom den öppna vården. Frågan om ett enhetligt självrisksystem inom
sjukvårdsförsäkringen bör även undersökas.
Sveriges läkarförbund framhåller att de gamla och särskilt de sjuka gamla
tillhör de stora medicinförbrukarna. Dessa gamla bör ofta vårdas i sina hem.
Ibland måste de skötas i hemmen i brist på vårdplatser även om det är medicinskt
olämpligt. I det sistnämnda fallet går de miste om förmånen av fria
läkemedel, som de skulle ha fått om plats funnits i den slutna vården. Enligt
förbundets mening hade det varit lyckligare om man kunnat finna en
lösning som bättre tillgodosett denna grupps behov.
TCO förordar ökade bidrag till de långtidssjukas läkemedelskostnader.
Organisationen anser det rimligt att läkemedel utgår kostnadsfritt till den
som har bidrag för sjukvård i hemmet, eftersom den slutna vårdens resurser
i sådana fall avlastas.
I några yttranden har frågan om vilka mediciner som bör rabatteras berörts.
Riksförsäkringsverket ifrågasätter om det kan vara behövligt att rabatteringen
omfattar vitamin- och näringspreparat i sådan utsträckning
som nu är fallet. Medicinalstyrelsen erinrar om att sjukförsäkringsutredningen
i sitt betänkande med förslag till tandvårdsförsäkring föreslagit att
bestämmelserna om kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel skall tillämpas
på läkemedel, som förskrivits av tandläkare. Utredningen förordade att
så skulle ske samtidigt med att tandvårdsförsäkringen infördes. Styrelsen
föreslår att denna fråga löses redan nu.
Utredningens förslag att slopa karensbeloppet tillstyrks av flertalet remissinstanser,
bland dem medicinalstyrelsen, socialstyrelsen, Svenska stadsförbundet,
Svenska kommunförbundet, LO, Apotekarsocietetens direktion,
Sveriges farmacevtförbund, Svenska läkaresällskapet och Sveriges läkarförbund.
Svenska läkaresällskapet framhåller att det nuvarande systemet inbjuder
till förskrivning av alltför stora mängder läkemedel vid varje förskrivningstillfälle.
En liknande uppfattning bär medicinalstyrelsen.
Svenska kommunförbundet anser att förslaget att avskaffa karensbeloppet
bör ges prioritet, även om höjningen av rabatten har större betydelse
för många människor med dryga läkemedelsutgifter.
Apotekar societetens direktion vitsordar att karensbeloppens slopande innebär
en viss reduktion av hanteringskostnaden för apoteken. Detta skulle
indirekt komma läkemedelskonsumenterna till godo.
TCO anser att uppbyggnaden av den nuvarande läkemedelsrabatteringen
gör att karensbeloppets verkningar blir slumpartade. Organisationen förordar
att karensbeloppet knyts till expeditionstillfälle. Enligt organisationens
Kungl. Maj.ts proposition nr 135 år 1967 19
mening skulle denna åtgärd medverka till att nedbringa kostnaderna för
dem som har de största läkemedelsutgifterna.
Riksförsäkringsverket framhåller att en beräkning av karensbeloppet per
expeditionstillfälle medför vissa administrativa besvär. Detta bör dock enligt
verkets mening inte utgöra hinder för att genomföra anordningen, om
ett sådant system eljest medför väsentliga fördelar.
Svenska arbetsgivareföreningen anser att ett karensbelopp bör finnas
kvar. Föreningen framhåller att karensbeloppets faktiska värde successivt
minskat genom penningvärdets försämring. Det är därför rimligt att genom
en höjning till exempelvis 5 å 6 kr. anpassa beloppet till dess ursprungligen
fastställda värde för att därigenom begränsa den totala kostnadsökningen.
Karensbeloppet skulle samtidigt återfå sin funktion av att erbjuda en viss
administrativ förenkling. Om en höjning av karensbeloppet kombineras med
det av föreningen förordade systemet med återbäring till vissa storförbrukare,
skulle riskerna för att höjningen skulle drabba personer med stor läkemedelsförbrukning
men vilkas utgifter huvudsakligen består av många
men billiga läkemedel elimineras.
Av de remissinstanser som är positiva till utredningens huvudförslag är
det endast LO som motsätter sig att frågan i första hand löses genom en
delrefor in. Inte minst med tanke på att de försäkrades hälsotillstånd
försämras med åldern och att detta leder till höga läkemedelskostnader
anser LO önskvärt att reformen genomförs utan dröjsmål. Enligt organisationens
mening kan var och en av de delreformer utredningen diskuterat
inte bestämt sägas medföra en förbättring för alla försäkrade. Det är därför
önskvärt att de behandlas som en enhet. Skulle förslaget förverkligas i två
etapper, föreslår LO att karensbeloppet slopas och att rabatten höjs till
60 % i den första etappen.
Universitetskanslersämbetet, Svenska stadsförbundet och Apotekarsocietetens
direktion förordar det av utredningens majoritet framlagda förslaget
till delreform.
Statens handikappråd, TCO, medicinalstyrelsen och socialstyrelsen tillstyrker
det alternativ som förordats av minoriteten i utredningen. Om det
skulle visa sig för dyrbart att genomföra nämnda förslag förordar TCO att
en höjning av rabattsatsen kombineras med en höjning av karensbeloppet.
Organisationen framhåller dock att högre karensbelopp bör kompletteras
med ett tak för den enskildes läkemedelsutgifter. Socialstyrelsen förordar
att en uppräkning av rabattsatsen kombineras med att folkpensionärer med
låga inkomster får helt kostnadsfria läkemedel. Socialstyrelsen framhåller
att det inte är ovanligt att inom denna grupp även en tämligen måttlig läkemedelskostnad
kan utestänga patienten från den lämpligaste medicinska
behandlingen. Styrelsen erinrar om att man under senare år på olika vägar
sökt lätta trycket på sj ukvårdsinstitutioner och ålderdomshem genom att
öka möjligheterna till vård och service i hemmen. När man nu vill bygga
20
Kungl. Maj.ts proposition nr 135 år 1967
ut den öppna vården för att begränsa omfattningen av institutionsvården
är det enligt styrelsens mening naturligt att öppenvårdens kapacitet liöjs
genom att man även där tillämpar principen om kostnadsfria läkemedel.
Försäkringskasseförbundet föreslår att en partiell reform inriktas på att
ge kostnadslättnader för de grupper, vilkas kostnader för läkemedel är särskilt
betungande nämligen ålders- och förtidspensionärer. Förbundet förordar,
att man närmare utreder möjligheten av att ge dessa grupper en
större täckning för sina läkemedelskostnader än vad som sker f. n., förslagsvis
75 % utöver karensbeloppet.
Kostnadsfria läkemedel
Flera remissinstanser framhåller vikten av att förteckningen över kostnadsfria
läkemedel successivt ses över. Denna uppfattning har Sveriges
farmacevtförbund, statens handikappråd, LO och Svenska landstingsförbundet.
Sistnämnda förbund uttalar att det inte bör få förekomma att läkemedel
som av läkare mer allmänt skrivs ut för en viss i förteckningen upptagen
sjukdom inte finns med i förteckningen. Den nu rätt allmänt praktiserade
ordningen med kompletterande bidragsgivning från landstingen för
i förteckningen upptagna sjukdomsgrupper kan inte anses tillfredsställande.
Apotekarsocietetens direktion ifrågasätter som ett alternativ till täta revideringar
av förteckningen att läkarna medges fritt val av läkemedel för i
förteckningen angivna indikationer.
Finansiering
LO delar utredningens uppfattning att kostnaderna för läkemedelsförmånen
i princip bör finansieras på samma sätt som övriga sjukvårdsförmåner.
LO befarar att de ökade statsutgifter detta skulle medföra kan fördröja
reformen. Organisationen är därför beredd tillstyrka att kostnaderna
läggs på de försäkrades avgifter. Därvid förutsätts att någon höjning av
gränsen för avdragsrätten för försäkringsavgifter vid beskattningen inte
genomförs, eftersom detta skulle medföra att avgiftshöjningen skulle verka
regressivt. Vidare förutsätts att finansieringsfrågan omprövas när man kan
överblicka verkningarna av alla de reformer sjukförsäkringsutredningen
kan komma att föreslå.
Departementschefen
Rätt till ersättning för läkemedel, som ordinerats av läkare, har sedan
år 1955 utgått såsom en till sjukförsäkringen ansluten särskild förmån.
Enligt bestämmelserna tillhandahålls läkemedel i vissa fall kostnadsfritt
och i andra fall till nedsatt pris. Rätt till kostnadsfria läkemedel föreligger
vid vissa långvariga och allvarliga sjukdomar. Kungl. Maj :t bestämmer
vilka läkemedel som vid varje sådan sjukdom får lämnas ut kostnadsfritt.
21
Kungl. Maj:ts proposition nr 135 år 1967
Vid inköp av andra läkemedel som ordinerats av läkare sätts det fastställda
priset för läkemedlet ned med hälften av det belopp varmed priset
överstiger det s. k. karensbeloppet tre kronor. Karensbeloppet räknas
på varje läkemedelspost (recipe) för sig. Vid inköp av flera läkemedelsposter
vid samma expeditionstillfälle tas alltså ut ett karensbelopp för
varje post. Är en förskrivning avsedd att expedieras mer än en gång, hänförs
prisnedsättningen till varje expedition.
Kostnaderna för läkemedelsförmånerna var år 1955 ca 09 milj. kr. År
1966 hade kostnaderna stigit till ca 207 milj. kr. dvs. mer än femdubblats.
Antalet verifikationer på ersättningsberättigande läkemedel bär under samma
lid ungefär fördubblats. Till kostnaderna utgår statsbidrag med 1:15 kr.
för var och en som är inskriven hos allmän försäkringskassa, vilket f. n.
ger ca 7 milj. kr. per år. I övrigt bestrids kostnaderna med de försäkrades
avgifter och i viss mån med arbetsgivaravgifter.
De starkt ökade kostnaderna har flera orsaker. Antalet läkarkonsultationer
och receptexpeditioner har liksom antalet förskrivna läkemedel per
individ och konsultationstillfälle ökat. Nya medel finns för behandling av
sjukdomstillstånd som inte tidigare var åtkomliga med läkemedelsterapi.
Flera olika läkemedel förskrivs oftare vid samma sjukdomsbild. Priserna
för läkemedlen ökar. Livslängden på standardläkemedel är relativt kort.
Prisnivån på nya preparat ligger ofta högre än på motsvarande äldre medel.
Läkarnas förskrivningsvanor inom olika indikationsgrupper förskjuts till
nya och ofta dyrare preparat.
Utformningen av läkemedelsförmånerna prövades av utredningen om
läkemedelsrabatteringen, som år 1959 föreslog att ett s. k. självrisksystem
skulle införas. Innebörden härav var att den enskilde skulle intill ett visst
årligt belopp betala fullt pris för förskrivna läkemedel. Ovanför detta belopp
skulle en förhållandevis hög rabattsats gälla. Syftet med förslaget var att
söka bereda en mer effektiv hjälp åt personer med höga läkemedelskostnader
och samtidigt begränsa totalkostnaderna. Utredningens betänkande blev
föremål för mycket delade meningar vid remissbehandlingen. Då 1961 års
sjukförsäkringsutredning tillsattes uppdrogs åt denna att med utgångspunkt
i det tidigare utredningsarbetet och remissmaterialet söka lösa frågan.
Huvudlinjen skulle härvid vara att medborgaren skulle beredas skydd
mot att vid sjukdom betungas med alltför stora utgifter för läkemedel samtidigt
som systemet skulle inrymma möjligheter att hålla totalkostnaderna
för läkemedelsförmånerna på en rimlig nivå.
Sjukförsäkringsutredningen bar funnit att de nuvarande bestämmelserna
om prisnedsatta läkemedel i många fall inte ger den enskilde
ett tillfredsställande skydd. Den föreslår vissa förbättringar av förmånerna
inom nuvarande system. Utredningens förslag i fråga om prisnedsättningen
innebär att karensbeloppet avskaffas och att rabattsatsen böjs från nuvarande
50 till 75 %. Merkostnaderna härför beräknas till ca 140 milj. kr.
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 135 år 1967
för år 1967. Med nuvarande finansieringssystem behövs en avgiftshöjning
på ca 35 kr. per avgiftspliktig försäkrad och år för att genomföra reformen.
Om förslaget med hänsyn till kostnaderna inte kan förverkligas förrän efter
någon längre tid, bör enligt utredningens mening en delreform nu komma
till stånd. Utredningens majoritet förordar därvid att karensbeloppet avskaffas
och att nuvarande rabattsats behålls. Merkostnaderna härför skulle
enligt utredningens beräkningar bli ca 45 milj. kr. för år 1967 och avgifterna
skulle behöva höjas med ca 10 kr. per försäkrad och år. En minoritet inom
utredningen föreslår i stället att rabattsatsen höjs till 75 % och att det nuvarande
karensbeloppet behålls. Kostnadsökningen härför uppskattas till
ca 85 milj. kr. för år 1967 och behovet av avgiftshöjning till ca 20 kr. per
försäkrad och år.
Både i utredningens huvudförslag och i maj oritetsförslaget till delreform
förordas att systemet med karensbelopp vid inköp av rabatterade läkemedel
avskaffas. Enligt utredningens mening fyller karensbeloppet numera
knappast den ursprungligen avsedda funktionen att undandra en större
mängd läkemedelsinköp från rabattering. Ej heller anses karensbeloppet
bidra till att motverka läkemedelsmissbruk. Däremot kan förekomsten av
ett karensbelopp medverka till att alltför stora mängder läkemedel förskrivs
vid varje förskrivningstillfälle. Karensbeloppet orsakar ett ojämnt utfall
av prisnedsättningen. Vidare är det betungande för dem som har många
läkemedelsförskrivningar. Denna grupp skulle gynnas om karensbeloppet
avskaffades. Slutligen skulle en viss administrativ förenkling vinnas.
Även om jag har förståelse för de av utredningen anförda skälen kan jag
ändå inte biträda förslaget alt avskaffa karensbeloppet. Anledningen härtill
är att en sådan åtgärd främst skulle gynna dem som har relativt små medicinkostnader.
Prisnedsättning skulle komma att tillämpas även på inköp
till mycket låg kostnad, vilket inte kan anses vara den angelägnaste förändringen.
Eu sådan reform blir också ganska dyrbar och minskar utrymmet
för behövliga förbättringar till personer med stora medicinkostnader.
Jag förordar alltså att systemet med karensbelopp vid prisnedsättning
på läkemedelsinköp behålls. Jag återkommer i det följande till frågan om
den närmare utformningen av bestämmelserna om karensbelopp.
Som tidigare nämnts har utredningen enligt sina direktiv haft att söka
lösa frågan hur den enskilde skall kunna beredas skydd mot alltför stora
utgifter för läkemedelsinköp. Utredningen anser att en individuell prövning
av läkemedelsutgifterna för att hjälpa de stora förbrukarna måste uteslutas
av praktiska skäl. Det administrativa arbetet skulle bli alltför vidlyftigt och
tungrott. Utredningen har också övervägt frågan att införa högre rabattering
för äldre personer som genomsnittligt har högre medicinkostnader än
yngre. Utredningen avvisar också ett sådant system. Enligt utredningens
mening är läkemedelsbehovet hos äldre personer liksom bland befolkningen
i övrigt starkt differentierat. Vidare har yngre personer också i stor utsträck
-
Kungl. Maj. ts proposition nr 135 år 1967
23
ning höga läkemedelsntgifter. Ett högkostnadsskydd för en viss grupp skulle
därför leda till att andra grupper med behov av ökat skydd skulle missgynnas.
Utredningen har avstått ifrån att bygga in ett särskilt högkostnadsskydd
i sina förslag till prisnedsättning och förordar både i sitt huvudförslag och
i förslagen till delreform att prisnedsättningen utgår med samma procentuella
andel av medicinkostnaderna oavsett deras storlek.
Av utredningens Undersökningar framgår att ett relativt litet antal personer
svarar för en stor del av egenkostnaderna för prisnedsatta läkemedel.
Av samtliga personer som fått prisnedsatta läkemedel hade 9,4 % egenkostnader
över 100 kr. Dessa svarade för nära 40 % av de totala egenkostnaderna.
För alt få ett ytterligare underlag för bedömningen av en lämplig utformning
av läkemedelsrabatteringen har jag låtit riksförsäkringsverket
utföra en undersökning med anlitande av 1906 års receptmaterial. Undersökningen
har omfattat nära 12 000 recept från sex olika apotek. Läkemedelsersättningarna
till apotek utgjorde 207 milj. kr. för år 1966. För åren
1967 och 1968 beräknas ersättningarna uppgå till 230 resp. 260 milj. kr.
Undersökningen visar bl. a. följande. Av totalkostnaderna under åren 1966
—68 kan det antas att 160, 175 resp. 200 milj. kr. hänför sig till prisnedsatta
läkemedel. Genomsnittskostnaden i det undersökta materialet var för prisnedsatta
läkemedel ca 15 kr. per recipe och ca 20 kr. per expeditionstillfälle.
Av antalet expeditionstillfällen belöpte sig ca 25 % på belopp över
25 kr. Dessa svarade för inte mindre än ca 50 % av de totala kostnaderna.
Medicinkostnader på mer än 50 kr. förelåg vid ca 5 % av antalet expeditionstillfällen.
Dessa svarade för ca 20 % av totalkostnaderna.
Enligt min uppfattning bör frågan att förbättra förmånerna för personer
med höga läkemedelsutgifter lösas i första hand. Utredningens förslag till
lösning av frågan på längre sikt — borttagande av karensbeloppet och en
rabatt på 75 % — skulle visserligen ge ett gott skydd för dessa personer.
Det skulle emellertid också medföra stora kostnader för ökad rabattering till
de många som har små eller relativt obetydliga utgifter för läkemedel. Ett
genomförande av förslaget skulle f. n. ställa sig alltför kostsamt. Frågan
bör därför lösas på annat sätt. Vad beträffar utredningens förslag till delreform
har detta som ett stort antal remissinstanser anfört inte tillräckligt
beaktat rabatteringsbehovet för personer med höga läkemedelskostnader.
De stora förbrukarnas problem skulle kunna lösas genom en individuell
prövning. I likhet med utredningen anser jag att detta måste uteslutas redan
av praktiska skäl. Det administrativa arbetet skulle uppenbarligen bli alltför
omfattande och personalkrävande.
Inte heller bör frågan om skydd mot höga läkemedelsutgifter lösas genom
ett självrisksystem av den typ som föreslogs av utredningen om läkemedelsrabatteringen.
Det synes inte möjligt att belasta försäkringskassorna eller
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 135 år 1967
apoteken med det omfattande administrativa merarbete som ett sådant
system skulle föra med sig. Frågan om ett högkostnadsskydd bör så långt
möjligt lösas med generella metoder som inte medför något betydande administrativt
merarbete.
Av riksförsäkringsverkets undersökning framgår att en betydande del av
de totala kostnaderna för inköp av rabatterade läkemedel belöper på relativt
dyrbara sådana. Det synes antagligt att personer som måste köpa dyrbara
läkemedel också ofta har stora sammanlagda årliga läkemedelskostnader.
Enligt min mening bör eu ordentlig förbättring för personer med generellt
sett stora läkemedelskostnader eftersträvas. Eventuella risker för överkonsumtion
av läkemedel i vissa fall bör inte mötas av en konstruktion av
rabattsystemet som missgynnar sjuka med stora läkemedelskostnader. Läkemedelsförmånerna
måste bygga på att läkarnas ordinationer förestavas av
medicinska skäl. Det bör vara den nya medicinalstyrelsens uppgift att genom
ökad information till läkarna göra dem mer prismedvetna och bidra till
väl avvägda förskrivningar.
I samband med den reform jag syftar till bör en ändrad anknytning av
karensbeloppet övervägas. F. n. beräknas detta på varje läkemedelspost.
Denna metod är till nackdel för dem som samtidigt får recept på flera läkemedel.
Dessa personer måste sålunda med nuvarande bestämmelser betala
flera karensbelopp vid ett och samma expeditionstillfälle. Det är önskvärt
att karensbeloppet är detsamma, oavsett om ett eller flera läkemedel ordinerats
för att behandla en sjukdom. Bland dem som ordineras flera läkemedel
på en gång — vilket sker i så stor utsträckning att det i genomsnitt går
1,4 recipen per recept — torde finnas många som är stora förbrukare och
har höga kostnader. Det synes motiverat med eu beräkning av karensbeloppet
som är mer gynnsam för dem som har flera läkemedel på samma förskrivning.
Denna effekt nås om karensbeloppet knyts till varje expeditionstillfälle.
Vissa administrativa skäl talar visserligen mot en sådan ändrad anknytning
av karensbeloppet. Riksförsäkringsverket har dock i sitt remissyttrande
anfört att dessa inte bör utgöra hinder mot att genomföra anordningen
om väsentliga fördelar vinns med den. Jag vill för min del förorda
att karensbeloppet beräknas per expeditionstillfälle i stället för på varje
läkemedelspost. Förslaget innebär att endast ett karensbelopp skall beräknas
när en person samtidigt köper flera läkemedel, som ordinerats honom
vid ett och samma tillfälle. Karensbeloppet beräknas således på den sammanlagda
kostnaden för läkemedlen. Rabatt beräknas sedan på återstoden
av kostnaden. År receptet avsett att expedieras mer än en gång, bör karensbelopp
beräknas för varje avsett inköpstillfälle.
I samband med att karensbeloppet anknyts till varje expeditionstillfälle
i stället för varje läkemedelspost bör beloppet höjas från 3 till 5 kr. Ett
karensbelopp på 5 kr. anknutet till expeditionstillfälle bör jämföras med att
det nuvarande karensbeloppet beräknat per expeditionstillfälle i genomsnitt
motsvarar drygt 4 kr.
25
Kungl. Maj:ts proposition nr 135 år 1067
Vid bestämmande av rabattsatsens storlek utgår jag från vad jag nyss
sagt om önskvärdheten av att ge personer med höga läkemedelskostnader
ett bättre skydd samtidigt som kostnadsökningen för försäkringen hålls inom
rimliga gränser. Härvid bör man även beakta kostnader för en viss utvidgning
av förteckningen över kostnadsfria läkemedel, som jag kommer
att beröra i det följande.
Skyddet mot höga läkemedelskostnader hör ges en sådan utformning att
alla som har sådana kostnader får del av skyddet i samma utsträckning.
Jag föreslår att reglerna ändras så att nedsättning av fastställt pris för samtidigt
förskrivna och inköpta läkemedel utgår med hälften av det belopp,
varmed priset överstiger 5 kr., och hela det belopp, varmed priset överstiger
25 kr. Förslaget innebär att ingen behöver betala mer än 15 kr. vid varje
expeditionstillfälle.
Den nuvarande läkemedelsrabatteringen omfattar endast läkemedel som
förskrivits av läkare. Utredningen bär i ett tidigare avgivet betänkande med
förslag om tandvårdsförsäkring (SOU 1965: 4) föreslagit att även läkemedel,
varå recept utfärdats av tandläkare, skall omfattas av förmånerna. Förslaget
förutsattes bli genomfört samtidigt med att tandvårdsförsäkringen infördes.
Medicinalstyrelsen har i sitt remissyttrande föreslagit att denna fråga
löses redan nu. Jag biträder medicinalstyrelsens förslag och förordar alltså
att även läkemedel varå recept utfärdats av tandläkare skall tillhandahållas
till nedsatt pris efter samma regler som gäller läkemedel förskrivna
av läkare. Med tandläkare avses därvid den som äger behörighet att inom
riket utöva tandläkaryrket.
Utredningen anser att rätt till kostnadsfria läkemedel bör
behållas efter nuvarande principer. Någon erinran häremot har inte gjorts
vid remissbehandlingen. Jag delar utredningens uppfattning på denna punkt.
Medicinalstyrelsen har avgett två förslag om att utvidga förteckningen över
kostnadsfria läkemedel med nya sjukdomar och läkemedel. Det är min avsikt
att i annat sammanhang föreslå Kungl. Maj :t att utfärda en ny sådan
förteckning på grundval av medicinalstyrelsens förslag och kompletterande
utredningar. Jag utgår ifrån att medicinalstyrelsen i framtiden — såsom
förordats av flera remissinstanser — fortlöpande ser över förteckningen.
Sjukförsäkringsutredningen anser i fråga om finansieringen att
i princip statsbidrag till kostnaderna för läkemedelsförmåner bör utgå efter
samma regler, som gäller för övriga sjukvårdsförmåner inom den allmänna
sjukförsäkringen utom sjukhusvård. Med hänsyn till att utredningens förslag
i återstående frågor som den har i uppdrag att utreda kan komma att
medföra kostnadsökningar bör dock enligt utredningens mening frågan
om en ändring av finansieringsreglerna prövas i ett annat och vidare sammanhang.
Kostnaderna för en reform nu bör därför helt bäras av de försäkrade
i form av höjda avgifter.
Jag har förståelse för att betänkligheter kan finnas mot att höja den del
av sjukförsäkringsavgiften, som avser sjukvårdsersättning, läkemedelsför
-
26
Kungl. Maj:ts proposition nr 135 år 1!)67
månerna inbegripna. Denna avgiftsdel är lika för alla avgiftspliktiga och får
betalas även av personer med låga inkomster. Med hänsyn till att den reform
jag föreslår håller sig inom en kostnadsram, som bara kräver en måttlig
avgiftshöjning, anser jag dock att några ändrade finansieringsregler inte
påkallas av detta reformförslag. På grund av beräkningar som riksförsäkringsverket
utfört kan de av mig förordade förslagen beräknas medföra en
ökning av de totala kostnaderna för läkemedelsförmånerna med ca 60 milj.
kr. för år 1968 i förhållande till de beräknade kostnaderna under samma
år med nuvarande förmånssystem. Detta medför att sjukförsäkringsavgifterna
på grund av reformen behöver höjas med knappt 15 kr. per år och
avgiftspliktig försäkrad.
I enlighet med det anförda har inom socialdepartementet upprättats förslag
till förordning om ändrad lydelse av 1 och 3 §§ förordningen den 4 juni
1954 (nr 519) angående kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel.
Under åberopande av det anförda och under framhållande att hinder inte
synes möta mot att ärendet behandlas under riksdagens höstsession hemställer
jag, att Kungl. Maj :t genom proposition föreslår riksdagen att antaga
nämnda förslag.
Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar
Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall avlåtas proposition
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Britta Gyllensten
ESSELTE AB. STHLM 67
714651