Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1967

Nr 122

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående samordning
av de nordiska ländernas statliga personalpensionering;
given Stockholms slott den 31 mars 1967.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över civilärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

GUSTAF ADOLF

Hans Gustafsson

Propositionens huvudsakliga innehåll

1 propositionen föreslås att riksdagen bemyndigar Kungl. Maj :t att under
förutsättning av enighet mellan de nordiska länderna om samordning av
ländernas statliga personalpensionering vidta åtgärder för sådan samordning
för Sveriges vidkommande.

Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr 122

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1067

Utdrag av protokollet över civilärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 31 mars

1967.

N är varande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden
Sträng, Andersson, Lange, Kling, Edenman, Johansson, Holmqvist,
Aspling, Palme, Sven-Eric Nilsson, Lundkvist, Gustafsson, Geijer,
Odhnoff.

Chefen för civildepartementet, statsrådet Gustafsson, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om samordning
av de nordiska ländernas statliga personalpensionering och anför.

Nordiska rådets rekommendation om samordning av statliga pensionssystem.

Arbetsgruppen

Som ett spörsmål av arbetsmarknadskaraktär väcktes vid Nordiska rådets
session år 1963 ett förslag om tillgodoräknande av nordisk offentlig tjänst
i fråga om pensionsrätt. Förslagsställaren önskade att rådet skulle uppmana
regeringarna att, sedan erforderliga undersökningar företagits, stegvis
genomföra en ordning enligt vilken all anställning i stat och kommun
i ett nordiskt land läggs till grund vid beräknande av pension till tjänsteman
anställd i offentlig tjänst. Rådets socialpolitiska niomannakommitté,
som behandlat förslaget, framhöll för sin del, att utan tvivel anledning förelåg
att räkna med att den gemensamma nordiska arbetsmarknaden kom att
i allt större utsträckning omfatta även verksamhet i offentlig tjänst. Den
i offentlig tjänst anställda arbetskraftens rörlighet på arbetsmarknaden motverkades
emellertid av att offentlig tjänstgöring i ett nordiskt land ej kunde
åberopas som grund för pensionsberäkning i ett annat nordiskt land. För
närvarande måste man därför räkna med att i offentlig tjänst anställd
arbetstagare endast i mindre utsträckning sökte anställning i annat nordiskt
land.

Socialpolitiska utskottet anslöt sig till den av niomannakommittén framförda
uppfattningen, att den gemensamma nordiska arbetsmarknaden inte
kunde utvecklas inom den offentliga sektorn, om inte pensionsfrågan erhöll
en tillfredsställande lösning. Enligt utskottet borde man eftersträva att
uppnå generella regler för tillgodoräknandet av tjänstgöringstid. I enlighet
med niomannakommitténs förslag fann utskottet att en generell samord -

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1967

ning till en början lämpligen borde begränsas till arbetstagare, som åtnjöt
pensionsrätt enligt den statliga pensionsordningen i varje land. Man borde
dock sikta till en samordning i pensionshänseende beträffande all offentlig
tjänst. I sitt förslag hemställde utskottet till rådet att antaga en rekommendation
till regeringarna om att låta utarbeta samt antaga en överenskommelse
mellan länderna, enligt vilken en i offentlig tjänst anställd och till
den statliga pensionsordningen anknuten arbetstagare berättigas att i pensionshänseende
tillgodoräkna anställningstid, som enligt annat nordiskt
lands statliga pensionssystem berättigar till pension.

En rekommendation (nr 26) av denna lydelse antogs också av rådet.
Representanter för regeringarna enades om att Sverige skulle vara koordinerande
land för detta spörsmål.

Utredning och förslag i anslutning till rekommendationen har gjorts av
en arbetsgrupp omfattande följande personer, nämligen från
Danmark expeditionssekreterare P. H. Matson,

Finland avdelningschef Martti Mäenpää,

Island statssekreterare Gudlaugur Thorvaldsson,

Norge kontorschef Harald W. Orvin och underdirektör H. Theiste samt
Sverige utredningsdirektör Arne Aldestam och departementssekreterare
I. Tiby.

Utredningsarbetet har letts av Aldestam som ordförande. Förslaget är
enhälligt. Det har lagts fram i betänkandet »Den statliga personalpensioneringen
i Norden» (NU 1966: 8).

Arbetsgruppens förslag

Arbetsgruppen bär lagt fram följande förslag.

Området för internordisk pensionssamordning

Tillgodoräkning för pension bör komma till stånd om en anställd fått
sådan tillgodoräkning enligt statens personalpensionering i ett av de nordiska
länderna och därefter får anställning som omfattas av statlig personalpensionering
i ett annat nordiskt land.

Med statens personalpensionering avses här

a) den pensionering för statsanställda och deras efterlevande, som staten
föreskriver och i sista hand ansvarar för med statsmedel,

b) den pensionering för vissa anställda i offentlig tjänst utanför staten
och för sådana anställdas efterlevande, vilken staten föreskriver och i sista
band ansvarar för med statsmedel,

c) den pensionering för vissa anställda utanför offentlig tjänst och för
sådana anställdas efterlevande, vilken staten föreskriver och i sista hand
ansvarar för med statsmedel.

I begreppet statens personalpensionering ingår då inte den pensionering
av socialförsäkringsnatur, som staten genom lagstiftning föreskrivit för
alla arbetstagare eller för arbetstagare inom vissa yrken utan begränsning
till vissa arbetsgivare.

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1967

Verkningarna av tillgodoräkning i pensionshänseende

Arbetsgruppen anser att en samordning mellan de statliga personalpensioneringarna
i Norden bör genomföras enligt den principen, att tillgodoräkning
av anställningstid sker enligt reglerna i det mottagande landet.
Detta gäller inte endast tjänstårsberäkning, som direkt kan påverka pensionens
belopp. Det gäller också sådan tid som i vissa fall förutsattes för
att en anställd skall vara tillförsäkrad pensionsskydd. Exempel härpå är
inom det danska systemet fem års anställning efter fyllda 30 år, inom det
norska systemet två års anställning för sjukpensionsskydd, inom det
svenska systemet 21 månaders anställning för att den som inte är ordinarie
eller extra ordinarie tjänsteman skall få pensionsrätt.

Tillgodoräkning bör kunna ske även om övergången inte sker direkt utan
tiderna på de olika ländernas statliga pensionsordningar är skilda åt av
t. ex. fleråriga anställningar i enskild tjänst i ettdera landet eller båda
länderna eller i icke-nordiskt land. En förutsättning för detta är dock att
uppehållet inte skulle ha utgjort hinder mot tillgodoräkning i det fall att
all tjänstgöring hade fullgjorts i ett och samma land.

Med samordningen åsyftas att förebygga såväl underpensionering som
överpensionering, alltså att undvika pensionsresultat som avviker väsentligt
från vad som skulle ha blivit följden, om hela anställningstiden tillgodoräknats
inom en enda pensionsordning, det mottagande landets. En
följd av detta blir, att även om övergång från ett nordiskt land till ett annat
sker så tidigt, att tjänstgöringen i det nya landet i och för sig är tillräcklig
för hel pension enligt det landets statliga pensionssystem, skall den
anställde inte få mer än en hel pension sammanlagt.

Det är av vikt att de statliga pensionssystemen i Norden icke förhindrar
rörligheten inom den offentliga sektorn. Å andra sidan bör tillses att samordningen
mellan pensionssystemen inte blir en självständig drivkraft för
rörelser mellan de nordiska länderna. En lämplig avvägning i anslutning
till det nu sagda förefaller vara att i regel fordra minst tio års tillgodoräkningsbar
tjänstgöring för ålderspension i det land där pension skall utgå.
Ett sådant krav kan inte rimligen uppställas för sjukpension eller för
familjepension. Den som har godtagbart hälsotillstånd för att få anställning
i ett nordiskt land inom det område, som omfattas av statlig personalpensionering,
bör få pensionsskydd för sig och ev. anhöriga enligt det mottagande
landets regler utan särskilt uppskov, om övergången skett så tidigt
att tillgodoräkning för ålderspension normalt var att påräkna.

Stundom kan det vara rimligt och väl förenligt med samordningens allmänna
grundsatser att medge tillgodoräkning för ålderspension utan att
tioårskravet är uppfyllt. En sådan tillgodoräkning bör dock endast kunna
ske efter prövning av det enskilda fallet. Prövningen bör kunna företas
redan då en övergång från det ena landet till det andra blir aktuell.

Komplikationer kan uppkomma i samordning mellan två personalpensionssystem,
om det ena av dem är samordnat med t. ex. socialförsäkringsförmåner
och det andra inte är det. I detta fall förefaller det inte rimligt
att under den tid då socialförsäkringsförmånerna kan utgå betala både
dessa och en på sammanlagd tjänstår sberäkning uppbyggd personalpension
till pensionstagaren. Att kräva av pensionstagaren att han tidigt skall
göra ett bindande val mellan olika alternativ för att få tjänstårstillgodoräkning
åtminstone under tiden innan socialförsäkringsförmån börjar utgå,
skulle kunna övervägas. Emot detta talar bland annat att i några av de
nordiska länderna socialförsäkringssystemen och de statliga personalpen -

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1967

sionssystemens samordning därmed kan väntas komma att bli ändrade i
väsentliga avseenden, vilket gör att det är svårt att långt i förväg bedöma
innebörden av olika samordningsalternativ. I detta läge förefaller det vara
rimligt att inte förrän socialförsäkringsförmånen kan börja utgå ta ställning
till frågan om samordning i det enskilda fallet mellan personalpensionsordningarna
och socialförsäkringen. Normalt bör denna beaktas om
så sker i något av de statliga pensionssystem som är aktuella.

Finansiella spörsmål

Övervägandena bygger som nämnt på att personer som övergår från anställning
i ett nordiskt land till anställning i ett annat nordiskt land behandlas
enligt pensionsreglerna i det mottagande landet. Som konsekvens
härav bär förutsatts att pensionsutgifterna i varje fall som led i en ömsesidig
ordning bärs helt och hållet av det land, där den anställde närmast
före pensioneringen har haft anställning.

Ett led i den finansiella ordningen är vidare att tillgodoräkning i pensionshänseende
av anställning i annat nordiskt land förutsätts ske utan
att ekonomisk avräkning kommer till stånd mellan länderna i fråga om
pensionsbidrag, utträdelsegottgörelse eller dylikt. De gällande nationella reglerna
på detta område är sinsemellan mycket olika. Medan danska anställda
när de lämnar anställningen utan pension har krav på återbetalning
av innehållna pensionsbidrag med ränta eller eventuellt en gottgörelse
som motsvarar pensionsbidragens dubbla belopp, gäller i Norge att en
rätt bevaras att senare få en proportionsmässigt beräknad pension, och
enligt de svenska reglerna kan det i samma situation bli fråga om rätt
till uppskjuten livränta. Sett mot denna bakgrund skulle en ordning,
som innebär finansiella transaktioner mellan länderna vid övergångstillfället
eller när utbetalning sker, bli ganska komplicerad. Efter att närmare
ha övervägt olika alternativ har arbetsgruppen stannat för att föreslå
principen att den sista pensionsordningen svarar för hela kostnaden.
Det förutsätts emellertid, att man tar hänsyn till de uppskjutna pensionskrav,
som redan har grundats i de fall, då anställning har frånträtts
redan innan den föreslagna samordningen införs och anställning äger rum
i ett annat nordiskt land under en tid efter samordningens införande.

Den formella ramen för att genomföra nordisk pensionssamordning m. m.

De principiella utgångspunkterna för samordningen kan enligt arbetsgruppens
uppfattning fixeras på så sätt, att varje land genom en viljeförklaring
påtar sig att åstadkomma de förutsättningar av författnings- eller
avtalsmässig natur som behövs enligt vad som gäller inom landet för att
under år 1967 genomföra samordningen. Med hänsyn särskilt till att tvekan
kan uppkomma i början av den rekommenderade samordningens tilllämpning
kan det vara lämpligt att hithörande frågor före slutgiltigt avgörande
inom respektive land blir föremål för utlåtande av en samrådsgrupp
för internordisk pensionssamordning.

Nordiska rådets presidiums ställningstagande

Nordiska rådets socialpolitiska utskott har under hösten 1966 tagit del
av arbetsgruppens principiella synpunkter på grundval av ett utkast till betänkande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1967

Utskottet fann det angeläget att arbetet med att få till stånd en konvention
på grundval av de resultat, till vilka arbetsgruppen kommit fram, snarast
fullföljdes. Med hänsyn till ämnets aktualitet borde varje fördröjning
undvikas. Utskottet ansåg att arbetsgruppens betänkande inte behövde granskas
av rådet in pleno.

Nordiska rådets presidium meddelade i december 1966 Danmarks, Finlands,
Islands, Norges och Sveriges regeringar, att presidiet för sin del biträdde
socialpolitiska utskottets uppfattning. Det syntes inte nödvändigt
att underkasta frågan ytterligare behandling i det samlade rådet, innan
överenskommelse i ämnet träffades mellan länderna.

Ställningstaganden till personalpensionssamordning i Sverige

Som framgår av prop. 1958: 157 angående pensionsreglering för statsanställda
m. m. (s. 11) utgick man vid förhandlingarna om nytt pensionsreglemente
från att frågan om förutsättningarna för samordning av tjänstepensionsrätt
enligt reglementet och pensionsrätt på grund av pensionering
anordnad av annan än staten skulle undersökas ytterligare och tas upp i
senare sammanhang.

Ett väsentligt steg togs år 1962, när övergång gjordes möjlig mellan det
kommunalt pensionsreglerade området och området för statlig personalpensionering
(prop. 169, SU 152, rskr 341). Samordning bär också kommit till
stånd mellan vissa andra personalpensioneringar och den statliga. Någon
samordning mellan statlig personalpensionering i Sverige och personalpensionering
i annat land har inte skett ännu.

Statens personalpensionsverk har i annat sammanhang framhållit att frågan
om att införa personalpensionssamordning exempelvis för den som innehaft
statsanställning inom mer än ett av de nordiska länderna syntes vara
förtjänt att överväga. Med sådan samordning åsyftades i allmänhet att förebygga
såväl underpensionering som överpensionering.

Departementschefen

Det har sedan länge framstått som väsentligt för att främja rörligheten
på den offentliga arbetsmarknaden mellan de nordiska länderna att ländernas
statliga personalpensionering samordnas. Den arbetsgrupp som haft
till uppgift att utarbeta förslag i frågan har nu enats om vissa grunder för
samordningen. Dessa är i stort följande.

Som huvudprincip föreslås att samordning sker mellan anställningar
som antingen direkt omfattas av statens personalpensionering eller hör till
ett område där man tillämpar en offentlig personalpensionering, som är
uppbyggd enligt det statliga systemet och som direkt eller indirekt finansieras
med statsmedel.

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1967

Pensionering sker enligt det mottagande landets pensionsordning. Den
som övergår från ett lands ordning till ett annat lands ställs i princip inte
bättre än den vars hela anställningstid varat i det mottagande landet.

Om en arbetstagare har tillhört ett lands statliga pensionsordning och
övergår till ett annat lands statliga pensionsordning, föreslås han få tillgodoräkna
tid i anställning som det första landets pensionsordning omfattar,
även om det mottagande landets pensionsordning inte omfattar sådan
anställning.

Tillgodoräkning föreslås under viss förutsättning även om övergången
inte sker direkt utan intjäningsperioderna enligt de olika ländernas statliga
pensionsordningar blir skilda åt.

Om pensionsordningen i det första landet föreskriver att den som övergår
till anställning i t. ex. enskild tjänst får livränta eller annan förmån, bör
förmånen inte utgå om arbetstagaren genast eller senare övergår till annat
lands statliga pensionsordning och får pension enligt den ordningen.

Samordning för ålderspension får ske endast om arbetstagaren kan tillgodoräkna
minst tio års tjänstgöring i det land där pension beviljats. Sådan
samordning kan dock ske även i annat fall efter särskilt medgivande i det
mottagande landet. Samordning för sjukpension kan ske om hälsotillståndet
inte skulle utgjort hinder i det land från vilket övergången skett.

Om socialförsäkringsförmån av något slag saknar betydelse i den pensionsordning
enligt vilken pension beviljas men skulle ha haft betydelse
om pensionen beviljats enligt pensionsordning som arbetstagaren tillhört
i annat land, skall socialförsäkringsförmånen beaktas när den börjar utgå.

Förslaget går ut på att varje land förbinder sig att under år 1967 vidta
de åtgärder som krävs för att samordningen skall kunna ske enligt de nämnda
riktlinjerna. En samrådsgrupp för internordisk pensionssamordning
föreslås.

Jag anser i likhet med Nordiska rådets socialpolitiska utskott och rådspresidiet
att det är angeläget att arbetet snarast fullföljs så att länderna
blir ense om ett system för samordning av deras statliga personalpensionering.
Detta bör ske på grundval av de förslag, som arbetsgruppen nu enhälligt
har lagt fram. Vid kontakt med representanter för de statsanställdas
huvudorganisationer i Sverige har dessa förklarat sig principiellt instämma
häri.

Hemställan

Under åberopande av vad jag har anfört i det föregående hemställer jag,
att Kungl. Maj :t föreslår riksdagen att bemyndiga Kungl. Maj :t att

under förutsättning av enighet mellan de nordiska länderna
om samordning av ländernas statliga personalpen -

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1967

sionering meddela de föreskrifter och vidta de åtgärder i
övrigt som behövs för en sådan samordning.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med
instämmande av statsrådets övriga ledamöter hemställt
förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen
skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet
Margit Edström

ESSELTE AB, STHLM 67

714076