Kungl. Maj.ts proposition nr 120 år 1967
1
Nr 320
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående
ändrad Igdelse av 86 och 88 §§ lagen den
8 april 1927 (nr 77) om försäkringsavtal, m.m.;
given Stockholms slott den 31 mars 1967.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till
1) lag angående ändrad lydelse av 86 och 88 §§ lagen den 8 april 1927
(nr 77) om försäkringsavtal,
2) lag angående ändring i lagen den 8 april 1927 (nr 79) om inteckningshavares
rätt till betalning ur ersättning, som utgår på grund av brandförsäkringsavtal.
GUSTAF ADOLF
Herman Kling
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås vissa ändringar i 1927 års lagstiftning om försäkringsavtal
m. m., vilka står i samband med införandet av lagen om vad som
är fast egendom. Det föreslås att inteckningshavare på oförändrade villkor
i övrigt skall få rätt till betalning ur brandförsäkringsersättning, inte som
hittills endast för byggnad utan för allt som utgör fast egendom. Lagändringarna
föreslås träda i kraft den 1 juli 1967.
1 Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr 120
2
Kungl. Maj.ts proposition nr 120 år 1967
1) Förslag
till
Lag
angående ändrad lydelse av 86 och 88 §§ lagen den 8 april 1927
(nr 77) om försäkringsavtal
Härigenom förordnas, att 86 och 88 §§ lagen den 8 april 1927 om försäkringsavtal
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.
(Nuvarande lydelse)
86
Timar brandskada å byggnad, som
hör till fast egendom, vare den som
i egendomen har inteckning för fordran
berättigad att, på sätt därom är
särskilt stadgat, njuta betalning eller
säkerhet, såframt utfallande ersättning
överstiger en tiondel av försäkringsbeloppet
för egendomens åbyggnad.
(Föreslagen lydelse)
Timar brandskada å fast egendom,
vare den som i egendomen har
inteckning för fordran berättigad
att, på sätt därom är särskilt stadgat,
njuta betalning eller säkerhet,
såframt utfallande ersättning överstiger
en tiondel av försäkringsbeloppet
för egendomen.
88 §.
Vad i------11 kap. 2 § jordabalken.
Har någon för fordran inteckning
i tomträtt eller vattenfallsrätt, och
är brandförsäkring tagen å byggnad,
som hör till tomträtten eller vattenfallsrätten,
vare i fråga om inteckningshavarens
rätt på grund av försäkringen
bestämmelserna i 86 och
87 §§ likaledes tillämpliga.
Har någon för fordran inteckning
i tomträtt eller vattenfallsrätt, och
är brandförsäkring tagen å byggnad
eller annat, som hör till tomträtten
eller vattenfallsrätten, vare i fråga
om inteckningshavarens rätt på
grund av försäkringen bestämmelserna
i 86 och 87 §§ likaledes tilllämpliga.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1967 och skall i fråga om ersättning
för brandskada, som inträffar därefter, gälla utan hinder av att försäkringsavtalet
slutits tidigare eller inteckningen sökts tidigare.
Kungl. Maj.ts proposition nr 120 år 1967
3
2) Förslag
till
Lag
angående ändring i lagen den 8 april 1927 (nr 79) om inteckningshavares
rätt till betalning in ersättning, som ntgår på grund av
brandförsäkringsavtal
Härigenom förordnas, att 1, 2, 4, 6 och 7 §§ lagen den 8 april 1927 om
inteckningshavares rätt till betalning ur ersättning, som utgår på grund av
brandförsäkringsavtal, skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
1 §■
Har brandförsäkring tagits å byggnad,
hörande till fast egendom som
besväras av sökt eller beviljad inteckning
för fordran, vare, i händelse
av timad skada, byggnadens ägare
utan hinder av inteckningen berättigad
att själv uppbära ersättningen,
där denna ej överstiger en tiondel
av det belopp, för vilket brandförsäkring
å egendomens åbyggnad är
gällande.
Är ersättningen —-----
Sådan inteckningshavare —--
Har brandförsäkring tagits å fast
egendom som besväras av sökt eller
beviljad inteckning för fordran, vare,
i händelse av timad skada, egendomens
ägare utan hinder av inteckningen
berättigad att själv uppbära
ersättningen, där denna ej överstiger
en tiondel av det belopp, för vilket
brandförsäkring å egendomen är gällande.
försäkringsgivaren anmälda.
—---uppgivna adressen.
Har ersättningsbelopp —• ----
Kallelse till sammanträdet skall
genom Konungens befallningshavandes
försorg minst fjorton dagar förut
med posten sändas till byggnadens
ägare och kända innehavare av
fordran, som i denna lag avses, så
ock införas i allmänna tidningarna
och tidning inom orten. I övrigt skall
i avseende å fördelningen vad i utsökningslagen
stadgas om fördelning
av köpeskilling för utmätningsvis
såld fast egendom äga motsvarande
tillämpning.
--önskar betalning.
Kallelse till sammanträdet skall
genom Konungens befallningshavandes
försorg minst fjorton dagar förut
med posten sändas till fastighetsägaren
och kända innehavare av
fordran, som i denna lag avses, så
ock införas i allmänna tidningarna
och tidning inom orten. I övrigt skall
i avseende å fördelningen vad i utsökningsiagen
stadgas om fördelning
av köpeskilling för utmätningsvis
såld fast egendom äga motsvarande
tillämpning.
4 §•
Är, då skada inträffar, försäkringsgivaren
ansvarig i förhållande
till inteckningshavaren men ej gent
emot byggnadens ägare, inträde han,
i den mån betalning utfallit å in
-
Är, då skada inträffar, försäkringsgivaren
ansvarig i förhållande
till inteckningshavaren men ej gent
emot den fasta egendomens ägare,
inträde han, i den mån betalning ut
-
lj- Bihang till riksdagens protokoll 1867. 1 samt. Nr ISO
4
Kungl. Mnj.ts proposition nr 120 år 1967
(Nuvarande lydelse)
teckningens huvudstol, i inteckningsliavarens
rätt.
För det
Utan hinder därav att, sedan skada
timat å försäkrad byggnad, skadans
belopp blivit efter förhandling mellan
försäkringstagaren och försäkringsgivaren
fastställt, vare innehavare
av inteckning i egendomen,
där han ej medgivit ersättningsbeloppets
utbetalande, berättigad att
hos försäkringsgivaren påyrka, att
skadans belopp skall, såvitt hans
rätt angår, fastställas i den ordning
försäkringsavtalet stadgar. Sådant
yrkande skall framställas inom
en månad efter det skadan timade
eller, därest anmälan om inteckningshavarens
namn och adress
gjorts hos försäkringsgivaren, inom
fjorton dagar efter det inteckningshavaren
underrättats om skadebebeloppets
fastställande. Underrättelse
skall anses meddelad, då den blivit
till inteckningshavaren avsänd i
rekommenderat brev under den uppgivna
adressen.
Framställes yrkande-----
(Föreslagen lydelse)
fallit å inteckningens huvudstol, i
inteckningshavarens rätt.
efter uppsägning.
6 §•
Utan hinder därav att, sedan skada
timat å försäkrad fast egendom,
skadans belopp blivit efter förhandling
mellan försäkringstagaren och
försäkringsgivaren fastställt, vare
innehavare av inteckning i egendomen,
där han ej medgivit ersättningsbeloppets
utbetalande, berättigad
att hos försäkringsgivaren påyrka,
att skadans belopp skall, såvitt
hans rätt angår, fastställas i den
ordning försäkringsavtalet stadgar.
Sådant yrkande skall framställas
inom en månad efter det skadan timade
eller, därest anmälan om inteckningshavarens
namn och adress
gjorts hos försäkringsgivaren, inom
fjorton dagar efter det inteckningshavaren
underrättats om skadebeloppets
fastställande. Underrättelse
skall anses meddelad, då den blivit
till inteckningshavaren avsänd i rekommenderat
brev under den uppgivna
adressen.
— Konungens befallningshavande.
7
Vad i------11 kap. 2 §
Har någon för fordran inteckning
i tomträtt eller vattenfallsrätt, och
är brandförsäkring tagen å byggnad,
som utgör tillbehör till tomträtten
eller vattenfallsrätten, skall i fråga
om inteckningshavarens rätt på
grund av försäkringen vad i denna
lag stadgas äga motsvarande tillämpning.
§•
jordabalken.
Har någon för fordran inteckning
i tomträtt eller vattenfallsrätt, och
är brandförsäkring tagen å byggnad
eller annat som utgör tillbehör
till tomträtten eller vattenfallsrätten,
skall i fråga om inteckningshavarens
rätt på grund av försäkringen
vad i denna lag stadgas äga
motsvarande tillämpning.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1967 och skall i fråga om ersättning
för brandskada, som inträffar därefter, gälla utan hinder av att försäkringsavtalet
slutits tidigare eller inteckningen sökts tidigare.
Kungl. Maj.ts proposition nr 120 år 1967
5
Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland, i statsrådet
på Stockholms slott den 17 mars 1967.
När v arande:
Statsråden Sträng, Andersson, Lange, Kling, Edenman, Johansson,
Holmqvist, Aspling, Palme, Sven-Eric Nilsson, Lundkvist, Gustafsson,
Geijer, Odhnoff, Wickman.
Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om inteckningshavares
rätt till betalning ur ersättning på grund av brandförsäkring och anför.
Inträffar brandskada på byggnad, som hör till fast egendom, är enligt 86 §
lagen den 8 april 1927 (nr 77) om försäkringsavtal innehavare av inteckning
i egendomen under vissa villkor berättigad till betalning ur ersättning, som
utgår på grund av brandförsäkring. De närmare förutsättningarna för denna
rätt anges i lagen den 8 april 1927 (nr 79) om inteckningshavares rätt till
betalning ur ersättning, som utgår på grund av brandförsäkringsavtal, i det
följande benämnd 1927 års lag om inteckningshavares rätt. Enligt denna
har inteckningshavare framför egendomens ägare rätt till ersättning som
utgår på grund av brandförsäkringsavtal, om ersättningen överstiger en
tiondel av det belopp för vilket brandförsäkring på egendomens åbyggnad
är gällande.
Rätten till betalning ur ersättning vid brandskada på byggnad avser även
försäkrade och brandskadade föremål, som hör till byggnad enligt 3 § lagen
den 24 maj 1895 (nr 36 s. 1) angående vad till fast egendom är att hänföra.
Detta innebär bl. a., att vid brand i en fabrik inteckningshavare kan få betalning
ur försäkringsersättning för skada på sådan maskin som kräver och
jämväl vilar på fast från grunden berett underlag, förutsatt att maskinen är
brandförsäkrad.
Sistnämnda lag ersätts den 1 juli 1967 av lagen den 29 juli 1966 (nr 453)
om vad som är fast egendom (beträffande ikraftträdandet se SFS 1966: 645).
Fn väsentlig nyhet i denna lag är att begreppet fast egendom omfattar all
utrustning, som tillförts en fastighet för att huvudsakligen användas där
i industriell verksamhet, utom fordon, kontorsutrustning och handverktyg
(4 §). Enligt den nya lagen utgör den industriella utrustningen tillbehör till
själva fastigheten. Den räknas alltså inte som tillbehör till byggnad, även
om den ställts upp i en sådan.
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 120 år 1967
Svenska försäkringsbolags riksförbund har i en framställning den 30
december 1966 till Kungl. Maj :t hemställt om sådana ändringar i försäkringsavtalslagen
och 1927 års lag om inteckningshavares rätt att inteckningshavare
kan få rätt till betalning även ur ersättning, som avser s. k.
industritillbehör.
Efter remiss har yttranden över framställningen avgivits av Svea hovrätt,
bankinspektionen, försäkringsinspektionen, kommerskollegium, lagberedningen,
Svenska bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen, Sveriges
jordbrukskasseförbund, Sveriges advokatsamfund, Sveriges industriförbund
och Sveriges fastighetsägareförbund.
Riksförbundets framställning
I sin framställning erinrar Svenska försäkringsbolags riksförbund om att
1927 års lag om inteckningshavares rätt och de för denna lag grundläggande
bestämmelserna i försäkringsavtalslagen behandlar försäkringsersättning
som utgår vid skada på byggnad. Till begreppet byggnad bör enligt
riksförbundet hänföras byggnadstillbehör enligt 3 § i den nya lagen om vad
som är fast egendom. Industritillbehör enligt 4 § måste däremot anses falla
utanför, eftersom den nya lagen knyter dessa tillbehör till fastigheten direkt
och inte till byggnad. För en innehavare av fastigfietsinteckning kan
säkerheten till största delen utgöras av industritillbehör, medan byggnaden
och vad som hör till denna kan ha ett förhållandevis lågt värde. Inteckningshavaren
är emellertid genom 1927 års lag om inteckningshavares rätt
skyddad endast såvitt avser värdet på den sistnämnda egendomen.
Riksförbundet påpekar vidare, att jordabalksutredningen i sitt betänkande
Reviderat förslag till jordabalk m. m. (SOU 1963:35) konstaterade att
brandförsäkringspraxis hittills utvecklats efter andra vägar än dem som
följer de civilrättsliga distinktionerna mellan fast och lös egendom. Enligt
riksförbundet är detta riktigt såvitt avser uppbyggnaden av försäkringarna
och förhållandet till försäkringstagarna. I förhållande till inteckningshavaren
måste däremot, framhåller riksförbundet, de civilrättsliga begreppen
gälla. Genom att s. k. fasta maskiner räknats till byggnad enligt 1895 års
lag bär överensstämmelse rått mellan denna lag och 1927 års lag om inteckningshavares
rätt.
Riksförbundet betonar också att tillfredsställande skydd för inteckningshavarna
inte kan beredas genom en klausul i försäkringsavtalet om att
inteckningshavaren tillförsäkras rätt till utfallande brandskadeersättning
avseende industritillbehör enligt 4 § i den nya lagen. En sådan klausul har
verkan endast så länge försäkringstagaren är solvent. Skulle försäkringstagaren
i samband med brand befinnas vara på obestånd, kan han begäras
i konkurs och utfallande brandskadeersättning avseende annan egendom
än byggnad och byggnadstillbehör kommer då att fördelas enligt gällande
Kungl. Maj:ts proposition nr 120 år 1967 7
förmånsrättsordning. Enligt förbundet torde härvid en innehavare av fastighetsinteckning
inte kunna räkna med någon förstahandsrätt till försäkringsersättningen.
Innehavare av fastighetsinteckning kan hålla sig endast till
fastigheten sådan denna befinner sig efter branden och — om värdet därav
inte räcker —- konkurrera med de oprioriterade borgenärerna om utfallande
brandskadeersättning avseende industritillbehör.
Riksförbundet erinrar om att ett av argumenten för att införa det föreslagna
industritillbehörsbegreppet var att söka förbättra näringslivets
kreditmöjligheter. Den påpekade inadvertensen motverkar detta syfte och
innebär t. o. m. en försämring av inteckningshavares rätt i förhållande till
rådande läge genom den begränsning som byggnadsbegreppet undergått.
Remissyttrandena
Remissinstanserna tillstyrker över lag att lagändring vidtas i överensstämmelse
med de synpunkter riksförbundet har anfört. Svenska sparbanksföreningen
framhåller att en bristande samordning mellan ifrågavarande lagstiftningsområden
under vissa förutsättningar kan medföra allvarliga förlustrisker
i kreditgivningen till ägare av industrifastigheter. Sålunda skulle en
innehavare av inteckning i en fastighet, som helt eller delvis är inrättad för
industriell verksamhet och till vars tillbehörskrets enligt den nya lagen om
vad som är fast egendom numera alltså hör även vissa lösa maskiner och
annan lös industriutrustning, kunna riskera att vid en brandskada helt eller
delvis gå miste om den del av skadeersättningen, som belöper på dessa särskilda
fastighetstillbehör. Då den fastighetsutrustning som det här är fråga
om värdemässigt kan utgöra en mycket väsentlig del av underlaget för den
aktuella inteckningskrediten, skulle en sådan konsekvens enligt föreningen
vara otillfredsställande. Liknande synpunkter framförs av Svenska bankföreningen
och Sveriges jordbrukskasseförbund.
Några remissinstanser påpekar, att inteckningshavare vid brandskada på
industritillbehör kan tänkas få visst skydd enligt 54 § försäkringsavtalslagen,
som i huvudsak innebär att försäkring av gods gäller till förmån för
var och en som i egenskap av ägare, panthavare eller innehavare av annan
rättighet till godset har intresse av att godsets värde inte minskas eller går
förlorat. Det framhålls emellertid att detta skydd är otillräckligt, eftersom
54 § kan sättas ur kraft genom försäkringsavtalet. Bankföreningen erinrar
om att det främst var denna omständighet, som föranledde specialbestämmelserna
i 86—88 §§ och 1927 års lag om inteckningshavares rätt. Lagberedningen
anser det ovisst i vad mån inteckningshavare i praktiken verkligen
kommer i åtnjutande av sin rätt i större utsträckning än som följer av den
tvingande lagstiftningen. Beredningen anser det också oklart, om inteckningshavare
som avses i 58 § tredje stycket försäkringsavtalslagen skall åtnjuta
endast den rätt som avses i 86—88 §§ samma lag och 1927 års lag
8
Kungl. Maj.is proposition nr 120 år 1967
om inteckningshavares rätt eller om samma inteckningshavare skall kunna
åberopa de dispositiva skyddsreglerna i försäkringsavtalslagen, såvitt avser
brandskadeersättning för industritillbehör. Om det senare alternativet antas
vara det rätta, kvarstår de uppenbara olägenheterna av två skilda regelsystem,
liksom att inteckningshavarna är så mycket sämre tillgodosedda till
den del 86—88 §§ försäkringsavtalslagen och 1927 års lag om inteckningshavares
rätt inte är tillämpliga. Dessutom kan komplikationer uppstå om
industrifastighet brinner, sedan den utmätts. Förhållandena skulle enligt beredningen
bli mycket svårbedömbara vid konkurs och särskilt om specialexekution
pågår i fastigheten samtidigt.
Försäkringsinspektionen diskuterar huruvida inteckningshavare kan beredas
tillfredsställande skydd genom att det i försäkringsavtalet tas in en klausul
om att inteckningshavaren tillförsäkras rätt till utfallande brandskadeersättning
avseende industritillbehör. Inspektionen finner det för sin del helt
naturligt, att den i 17 kap. handelsbalken föreskrivna förmånsrättsordningen
inte avtalsvägen kan sättas ur kraft genom en av försäkringsgivare och
försäkringstagare i försäkringsavtalet intagen klausul. Inspektionen överväger
också, om gällande regler om förmånsrättsordning eventuellt skulle
kunna tolkas på sådant sätt att en inteckningshavare vid försäkringstagarens
obestånd skulle kunna påräkna att från försäkringsgivaren erhålla
även den på industritiilbehören belöpande andelen av utgående brandskadeersättning.
Om brand inte inträffar har en inteckningshavare ju förmånsrätt
i den intecknade fasta egendomen i dess helhet, dvs. även i t. ex. industritillbehören
enligt 1966 års lag. Om återigen en på fastigheten befintlig byggnad
eller annat skulle brinna ned, försätts inteckningshavaren i en helt förändrad
situation. Byggnaden är mer eller mindre värdelös och försäkringsgivaren
förutsätts skola utbetala brandskadeersättning. Det skulle i sådant
fall eventuellt kunna hävdas, att brandskadeersättningen trätt i byggnadens
ställe och att ersättningen på den grund borde fördelas enligt samma regler,
som skulle ha gällt om brand icke hade inträffat, dvs. inteckningshavaren
skulle ha förmånsrätt i brandskadeersättningen även till den del den belöper
exempelvis på industritillbehör. Enligt inspektionen torde en sådan
tolkning dock knappast kunna förväntas bli godtagen vid rättslig prövning.
Det synes därför inte möjligt att genom en klausul i brandförsäkringsavtalet
bereda inteckningshavare tillfredsställande skydd vid brandskada.
I anslutning till de i förarbetena till 1966 års lagstiftning uttalade önskemålen
att underlätta industriens kapitalförsörjning ifrågasätter försäkringsinspektionen
i sammanhanget, om tillräckliga skäl kan anses föreligga att
vid brand trygga en inteckningshavares rätt endast såvitt angår byggnad
samt industritillbehör. Det torde ingalunda vara någon undantagsföreteelse,
att en inteckningshavares säkerhet till betydande del utgörs av växande
skog. Inspektionen ifrågasätter därför om det inte inom ramen för arbetet
med en eventuell ändring av berörda bestämmelser även borde övervägas,
om begränsningen till byggnad och industritillbehör är sakligt motiverad.
Kungl. Maj:ts proposition nr 120 år 1967
9
Departementschefen
Den nya lagen om vad som är fast egendom innebär en betydande utvidgning
av kretsen av fastighetstillbehör. Sålunda skall till fastighet som
helt eller delvis inrättats för industriell verksamhet höra maskin och annan
utrustning, som tillförts fastigheten för att huvudsakligen där användas
i den industriella verksamheten. Undantagna är endast fordon, kontorsutrustning
och handverktyg.
Att den nya lagen knyter den industriella utrustningen som tillbehör
direkt till själva fastigheten och inte till byggnad, där den finns uppställd,
innebär att kretsen av byggnadstillbehör minskar i jämförelse med vad som
nu gäller enligt 1895 års lag om vad till fast egendom är att hänföra. Enligt
sistnämnda lag utgör bl. a. viss tyngre maskinell utrustning byggnadstillbehör.
Om en brandförsäkrad sådan maskin skadats genom brand, har inteckningshavaren
på lagen kunnat grunda rätt till betalning ur försäkringssumman.
Under anförande att sådan möjlighet inte kommer att stå till buds,
sedan den nya lagen om vad som är fast egendom trätt i kraft, har Svenska
försäkringsbolags riksförbund yrkat, att ineckningshavares rätt skall utsträckas
till att gälla även försäkringsersättning avseende s. k. industritillbehör.
Den begärda lagändringen har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av
alla remissinstanser. Jag biträder den uppfattning, som allmänt kommit till
uttryck i remissyttrandena, att det skulle innebära en olämplig försvagning
av inteckningshavarens ställning, om hans utsikter till betalning vid brandskada
minskar i förhållande till vad som gäller f. n. Såsom framhållits från
flera håll innebär övriga bestämmelser i försäkringsavtalslagen, främst 54 §,
inte något tillfredsställande skydd, eftersom de inte har tvingande karaktär.
Ett syfte med den nya lagstiftningen om vad som är fast egendom är att
stärka fastighetskrediten. Detta talar snarast för att inteckningshavares
möjligheter att få betalning ur brandförsäkringsersättning för skadad egendom
bör vidgas. Det är därför naturligt att önskemålet om lagändring inriktar
sig på att betalningsrätten skall omfatta ersättning för skadade industritillbehör,
även om dessa till äventyrs inte tillförts byggnad utan ställts
upp i det fria.
Jag har med hänsyn till det anförda ingenting att erinra mot att betalningsrätten
utsträcks till att omfatta ersättning för försäkrade och skadade
industritillbehör. Som försäkringsinspektionen framhållit kan det emellertid
diskuteras om man bör stanna här. Inspektionen ifrågasätter, om inte allt
som utgör fast egendom och är brandförsäkrat bör kunna omfattas av inteckningshavares
rätt till betalning ur försäkringsersättning. Som exempel
nämns skog.
Förarbetena till försäkringsavtalslagen och 1927 års lag om inteckningshavares
rätt synes ge vid handen, att anledningen till att en särreglering
rörande inteckningshavares rätt begränsades till att avse ersättning för
brandskadad byggnad och tillbehör därtill närmast var att praktiskt behov
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 120 år 1967
av eu tvingande reglering ansågs föreligga endast i fråga om sådan egendom.
Efter vad erfarenheten sedermera visat synes emellertid behovet av
skydd för inteckningshavare såvitt avser exempelvis ersättning för brandskadad
skog ha ökat i hög grad. Skogsförsäkringen har nämligen fått betydligt
större omfattning än tidigare. En utvidgning av inteckningshavares
skydd torde inte medföra någon egentlig olägenhet. Visserligen minskar
fastighetsägarens möjligheter att själv få ut försäkringsbelopp för vissa slag
av egendom men samtidigt bör fastighetens kreditvärde stiga, vilket får anses
fördelaktigt för honom. Vid sådant förhållande föreligger enligt min
mening ingen anledning att längre inskränka inteckningshavares skydd genom
att av den fasta egendomen urskilja viss sådan, beträffande vilken
inteckningshavare vid brand inte åtnjuter skydd. Jag föreslår därför att inteckningshavare
på oförändrade villkor i övrigt får rätt till betalning ur all
ersättning som på grund av brandförsäkring utgår vid skada på fast egendom.
Att märka är härvid att möjligheterna att få ut betalning naturligtvis
är begränsade såvitt avser byggnad, maskiner eller skog med hänsyn till
storleken av försäkringsbeloppet för vart och ett av dessa olika slag av
egendom. Vid bestämmande av om utfallande ersättning överstiger en tiondel
av försäkringsbeloppet för egendomen och inteckningshavaren följaktligen
är berättigad att få betalning ur ersättningen synes däremot andelen
böra fastställas med hänsyn till försäkringsbeloppet för all försäkrad
fast egendom.
Motsvarigheten till vad nu sagts med avseende på rätt till betalning ur
försäkringsbelopp, som avser fast egendom, bör gälla rätt till betalning ur
ersättning för byggnad eller annat som hör till tomträtt eller vattenfallsrätt.
I överensstämmelse med vad i det föregående anförts har inom justitiedepartementet
upprättats förslag till
1) lag angående ändrad lydelse av 86 och 88 §§ lagen den 8 april 1927
(nr 77) om försäkringsavtal,
2) lag angående ändring i lagen den 8 april 1927 (nr 79) om inteckningshavares
rätt till betalning ur ersättning, som utgår på grund av
brandförsäkringsavtal,
vilka torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga.1
Föredragande departementschefen hemställer härefter, att lagrådets utlåtande
över lagförslagen för det i 87 § regeringsformen omförmälda ändamålet
inhämtas genom utdrag av protokollet.
Vad föredraganden sålunda med instämmande av
statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans
Kungl. Höghet Regenten.
Ur protokollet:
Britta Gyllensten
1 Bilagan, som i allt väsentligt är likalydande med de vid propositionen fogade förslagen,
har uteslutits här.
Kungl. Maj.ts proposition nr 120 år 1967
11
Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 31 mars 1967.
N ärvarande:
justitierådet Edling,
regeringsrådet Hegrelius,
justitierådet Petrén,
justitierådet Joachimsson.
Enligt lagrådet den 31 mars 1967 tillhandakommet utdrag av protokollet
över justitieärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Regenten, Hertigen
av Halland, i statsrådet den 17 mars 1967, hade Kungl. Maj :t förordnat,
att lagrådets utlåtande skulle för det i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet
inhämtas över upprättade förslag till 1) lag angående ändrad lydelse
av 86 och 88 §§ lagen den 8 april 1927 (nr 77) om försäkringsavtal
och 2) lag angående ändring i lagen den 8 april 1927 (nr 79) om inteckningshavares
rätt till betalning ur ersättning, som utgår på grund av
brandförsäkringsavtal.
Förslagen, som finns bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av expeditionschefen Axel Wallén.
Lagrådet yttrade:
Mot de föreslagna ändringarna i förevarande lagar finns ej anledning till
erinran.
De nya reglerna bör — i likhet med vad som skedde vid 1927 års lagstiftning
— vinna tillämpning beträffande avtalsförhållanden som består
vid reglernas ikraftträdande blott skadefallet inträffat därefter. Uttryckliga
övergångsföreskrifter härom torde böra fogas till ikraftträdandebemelserna.
Lagrådet förordar därför, att till ikraftträdandebestämmelserna
fogas övergångsföreskrifter av samma innehåll som de i 1927 års lagstiftning.
övergångsföreskrifterna torde kunna ges den lydelsen, att de nya
lagarna skall gälla i fråga om ersättning för brandskada, som inträffat
efter det lagarna trätt i kraft, utan hinder av att försäkringsavtalet slutits
tidigare eller inteckningen blivit sökt tidigare.
Ur protokollet:
Aino Olsson
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 120 år 1967
Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den
31 mars 1967.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden
Sträng, Andersson, Lange, Kling, Edenman, Johansson, Holmqvist,
Aspling, Palme, Sven-Eric Nilsson, Lundkvist, Gustafsson, Geijer,
Odhnoff.
Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets utlåtande över
de till lagrådet den 17 mars 1967 remitterade förslagen till
1) lag angående ändrad lydelse av 86 och 88 §§ lagen den 8 april 1927
(nr 77) om försäkringsavtal,
2) lag angående ändring i lagen den 8 april 1927 (nr 79) om inteckningshavares
rätt till betalning ur ersättning, som utgår på grund av brandförsäkringsavtal.
Föredraganden redogör för lagrådets utlåtande och anför.
Jag har ingenting emot att i tydlighetens intresse göra de tillägg till ikraftträdandebestämmelserna,
som lagrådet föreslagit. Lagförslaget har därför
kompletterats i denna del. En mindre redaktionell jämkning har också vidtagits.
Föredraganden hemställer, att Kungl. Maj :t genom proposition föreslår
riksdagen att antaga lagförslagen med de ändringar som sålunda angivits.
Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt
förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen
skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta
protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Margit Edström
MARCUS BOKTR. STHLM 1967 670287