Kungl. Maj:ts proposition nr 116 år 1967

1

Nr 116

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående
ändring i lagen den 1 december 1950 (nr 596)
om rätt till fiske; given Stockholms slott den 7 april
1967.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen att anta härvid fogade förslag till
lag angående ändring i lagen den 1 december 1950 (nr 596) om rätt till fiske.

GUSTAF ADOLF

Eric Holmquist

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen läggs fram förslag till lagstiftning som gör det möjligt för
Sverige att i enlighet med en i London den 9 mars 1964 dagtecknad fiskerikonvention
inrätta en särskild fiskezon utanför landets västra kust.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 saml. Nr 116

2

Kungl. Maj ds proposition nr 116 år 1967

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 1 december 1950 (nr 596) om rätt till fiske

Härigenom förordnas, dels att 1 och 2 §§ lagen den 1 december 1950 om
rätt till fiske skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges, dels att rubriken
före 1 § skall erhålla följande ändrade lydelse, dels att före 2 § skall
införas en rubrik av nedan angiven lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Allmänna bestämmelser

1 §•

Denna lag avser rätten till fiske
inom Sveriges sjöterritorium och
svensk fiskezon.

Fiskezonen omfattar det havsområde
utanför territorialgränsen vid
Sveriges västra kust som Konungen
bestämmer i enlighet med den i
London den 9 mars 1964- dagtecknade
fiskerikonventionen.

Vad i lagen föreskrives om fiske
i allmänt vatten gäller även i fiskezonen,
dock med de begränsningar
som föranledas av lagen om kontinentalsockeln.

Om fiske i allmänt vatten

1 § (första stycket).

I vatten, som enligt lagen om
gräns mot allmänt vattenområde är
allmänt vatten, må varje svensk
medborgare fiska med rörligt redskap.
Fast redskap må, såvitt ej
annat följer av 3 §, utsättas i allmänt
vatten endast efter tillstånd
av myndighet som Konungen bestämmer.

2§.

I vatten, som enligt lagen om gräns
mot allmänt vattenområde är allmänt
vatten, må varje svensk medborgare
fiska med rörligt redskap.

Fast redskap må, såvitt ej annat
följer av 3 §, utsättas i allmänt vatten
endast efter tillstånd av myndighet
som Konungen bestämmer. Den
som äger sådan fiskerätt i enskilt

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 116 år 1967

(Nuvarande lydelse)

2§.

Den som äger sådan fiskerätt i
enskilt vatten som sägs i 5 § (innehavare
av enskild fiskerätt) må ej
förvägras tillstånd att från det enskilda
vattnet sträcka fast redskap
vidare ut i allmänt vatten, såvitt det
prövas kunna ske utan men för annan
fiskande.

(Föreslagen lydelse)

vatten som sägs i 5 § (innehavare
av enskild fiskerätt) må ej förvägras
tillstånd att från det enskilda
vattnet sträcka fast redskap vidare
ut i allmänt vatten, såvitt det prövas
kunna ske utan men för annan
fiskande.

1 § (andra stycket).

Med fast redskap förstås i denna lag fiskebyggnad, så ock med ledarm
försett fiskeredskap, vilket medelst pålar eller tyngder eller annorledes
fästes vid bottnen eller stranden och avses skola kvarstå längre tid än
två dygn i följd.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 116 år 1967

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland, i statsrådet
på Stockholms slott den 17 mars 1967.

Närvarande:

Statsråden Sträng, Andersson, Lange, Kling, Edenman, Johansson,
Holmqvist, Aspling, Palme, Sven-Eric Nilsson, Lundkvist, Gustafsson,
Geijer, Odhnoff, Wickman.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Holmqvist, anmäler efter
gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om ändring i
lagen om rätt till fiske och anför.

Inledning

Den 9 mars 1964 dagtecknades en fiskerikonvention i London, som bl. a.
ger anslutna stater möjlighet att inrätta särskilda fiskezoner utanför territorialgränsen.
Konventionen tillkom under medverkan av 16 europeiska
stater däribland Sverige och Danmark. Den godkändes för Sveriges del av
1964 års höstriksdag (prop. 167, UU 9, rskr 367) och ratificerades i december
1964. Konventionen trädde i kraft den 15 mars 1966.

Den svenska fiskegränsen utgörs av territorialgränsen fyra sjömil från
Sveriges landområden och inre vatten. Från svensk sida har tidigare
i skilda sammanhang hävdats, att särskilda fiskezoner utanför territorialgränsen
innebär intrång i principen om havets frihet. Utvecklingen på folkrättens
område under senare år medförde emellertid, att det inte ansågs
möjligt för Sverige att stå utanför 1964 års fiskerikonvention. Svenska fiskare
hade nämligen då kunnat utestängas från sådana fiskevatten inom
konventionsstats fiskezon, där de tidigare bedrivit fiske. Godkännandet av
konventionen innebar emellertid inte något ställningstagande till frågan
om Sverige skulle inrätta särskilda fiskezoner eller ej.

Svenska västkustfiskarnas centralförbund har i framställning till Kungl.
Maj :t den 25 mars 1966 hemställt om förberedelser för en snabb utflyttning
av den svenska fiskegränsen i Kattegatt och Skagerack.

Avtalsslutande parts möjlighet att inrätta fiskezoner avser två zoner
med en bredd av sex sjömil vardera, räknat från baslinjerna för det yttre

Kungl. Maj.ts proposition nr 116 år 1967 5

territorialvattnet. I den inre av zonerna får kuststaten uteslutande rätt att
fiska samt även uteslutande jurisdiktion i fiskerifrågor. I den yttre zonen
har kuststaten rätt att reglera fisket. Där får emellertid fiske bedrivas också
av annan konventionsstat vars fiskefartyg under åren 1953—1962 vanligen
utnyttjat dessa fiskevatten. Konventionen är för Sveriges del tillämplig
endast beträffande västkusten norr om en linje mellan Kullens fyr och
Gilbjerg Hoved. Den hindrar enligt uttryckliga bestämmelser inte att särskilda
ordningar behålls eller införs i fiskefrågor som berör Danmark,
Norge och Sverige inbördes eller som avser Skagerack och Kattegatt.

Konventionens närmare innehåll framgår av 1964 års proposition där det
också lämnas en redogörelse för samtliga fiskeriöverenskommelser i vilka
Sverige var part. Från propositionen kan vidare inhämtas uppgifter om de
territorial- och fiskegränser som vid samma tid tillämpades av vissa europeiska
stater.

Fiskegränser i Danmark och Norge

I Danmark antogs den 26 maj 1965 en »lov om saltvandsfiskeri»
med bestämmelser bl. a. om det danska fisketerritoriets utsträckning och
utnyttjande. Enligt denna lag omfattar fisketerritoriet såvitt gäller Nordsjön,
Skagerack och Kattegatt det vattenområde utanför de inre farvattnen
längs de danska kusterna, vilket avgränsas av en linje som går parallellt
med baslinjerna och tolv sjömil från dessa. I fråga om Kattegatt begränsas
vattenområdet mot Öresund av en linje dragen från Gilbjerg Hoved till
Kullen. Den danska lagen föreskriver emellertid att fiskegränsen mot annan
stats kust inte far överskrida den linje som överenskommits med denna
stat. Om sådan överenskommelse saknas gäller enligt den danska lagen i
stället den linje som överallt ligger lika långt från de närmaste punkterna
På lågvattenlinjerna vid de två staternas kuster. Fisket inom danskt fisketerritorium
är i princip förbehållet danska medborgare. Med dessa jämställs
dock utlänningar som haft hemvist i Danmark de senaste två åren.
För utlänningar i övrigt är det enligt lagen förbjudet att fiska och företa
vissa andia åtgärder pa danskt fisketerritorium. Etter överenskommelse
med Norge och Sverige kan undantag göras om att danskt fisketerritorium
skall ha mindre utsträckning än som förut nämnts när det gäller norska
och svenska fiskare. Vidare kan medborgare i de nordiska länderna medges
lätt till fiske med vissa handredskap. Lagen, som dessutom innehåller bestämmelser
om fiskets bedrivande, fiskevård, kontroll in. in., upptar även
straffbestämmelser för utlänning som fiskar utan lov samt bestämmelser
om rätt i vissa fall för danska myndigheter att kvarhålla utländska fiskefartyg.
Lagen trädde i kraft den 1 juli 1965, dock med den begränsningen
att bestämmelserna om fisketerritoriets utsträckning skulle gälla

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 116 år 1967

först från den tidpunkt som senare fastställdes. Denna tidpunkt har numera
bestämts till den 1 juli 1967.

Norge, som står utanför 1964 års fiskerikonvention, fastställde redan
genom lag den 24 mars 1961 som trädde i kraft den 1 april 1961 en fiskegräns
beträffande vissa kustvatten till sex sjömil. Denna gräns flyttades
ut fr. o. m. den 1 september 1961 till tolv sjömil. 1961 års lag kom dock
genom tillämpning av en undantagsbestämmelse inte att gälla fiskevatten
utanför Skagerackkusten öster om Lindesnes. Den 17 juni 1966 antogs en
ny lag om Norges fiskegränser vilken bl. a. innebär att utanför Norges
kuster fiskegränsen skall vara belägen tolv sjömil från och parallellt med
fastställda baslinjer. Inom denna gräns är fisket i princip förbehållet norska
medborgare. Utlänning som är bosatt i Norge likställs emellertid i detta
hänseende med norsk medborgare. Lagen innehåller förbud för andra utlänningar
att fiska inom fiskegränsen. Undantag kan dock medges samt
förenas med föreskrifter att fisket inte skall vara underkastat norsk jurisdiktion.
Lagen innehåller straffbestämmelser och regler om rätt att i vissa
fall kvarhålla fartyg. Den nya lagen trädde i kraft den 1 januari 1967 men
är ännu inte helt tillämplig öster om Lindesnes. En förändring härvidlag torde
dock vara förestående. Enligt en särskild resolution den 18 augusti 1961
som fortfarande gäller har svenska och danska fiskare viss rätt att bedri\a
fiske innanför den norska fiskegränsen.

Sverige har träffat vissa avtal i fislcerifrågor med Danmark och Norge.
Mellan Danmark och Sverige gäller konventionen den 31 december 1932
(SO 1933:13), som i fråga om fisket i Kattegatt i huvudsak innebär att
vartdera landets fiskare är berättigade att fiska intill ett avstånd av tre
distansminuter från det andra landets kust. I anledning av konventionen
har Kungl. Maj:t utfärdat kungörelsen den 2 juni 1933 (nr 282) med vissa
bestämmelser rörande fiskeriförhållandena i de till Sverige och Danmark
gränsande farvattnen.

Enligt ett avtal, dagtecknat den 19 december 1966, mellan Danmark,
Norge och Sverige skall var och en av parterna — oavsett vilka fiskegränser
de i övrigt kan komma att fastställa — tillåta fartyg från övriga två stater
att bedriva fiske inom ett vattenområde intill ett avstånd av fyra sjömil
från baslinjen för territorialhavet. Vattenområdet skall härvid betraktas
som fritt hav. Parterna skall eftersträva att få till stånd så likartade regler
som möjligt för fisket. Avtalet har hittills ratificerats endast av Danmark.

Förhandlingar pågår f. n. mellan Sverige och Norge rörande fiskegränser
och fiske i gränsvattnen utanför de båda ländernas sjöterritorier.

Kungl. Maj:ts proposition nr 116 år 1967

7

Västkustfiskarnas framställning

Svenska västkustfiskarnas centralförbund understryker
i sin framställning, att det är angeläget att Sveriges fiskegräns på
västkusten flyttas ut samtidigt med att Danmark och Norge flyttar ut sina
fiskegränser. Utländska fiskare skulle annars komma att i alltför stor utsträckning
utnyttja fiskevattnen utanför den svenska kusten.

Över framställningen har yttranden avgetts av rikspolisstyrelsen,
chefen för marinen, sjöfartsstyrelsen, generaltullstyrelsen, fiskeristyrelsen
och Sveriges fiskares riksförbund. Remissinstanserna tillstyrker bifall till
framställningen eller lämnar den utan erinran.

Fiskeristyrelsen anser att svenska fiskare på olika sätt kommer
att få vidkännas avsevärda olägenheter, om Danmarks och Norges fiskegränser
flyttas ut till tolv sjömil utan att motsvarande åtgärd vidtas för
Sveriges del. Förberedelser för en snabb utflyttning av den svenska fiskegränsen
bör därför göras. Styrelsen förordar att utflyttningen får gälla
från gränsen mot Norge till Kattegatts gräns mot Öresund genom en linje
Gilbjerg Hoved—Kullens fyr och att svensk jurisdiktion skall gälla i fiskeritrågoi
inom fiskegränser! utom i fråga om danska och norska medborgare.

Enligt sj öfartsstyrelsen innebär en utflyttning av fiskegränsen
att Sverige proklamerar en åtta sjömil bred fiskezon räknat från territorialgränsen.
En ny fiskegräns bör, enligt styrelsens mening, redovisas på allmänna
sjökort.

Generaltullstyrelsen erinrar om bestämmelserna angående skyldighet
för befattningshavare inom tullverkets kust- och gränsbevakning att
utöva bl. a. fisketillsyn (SFS 1955:274 och 275) och påpekar, att kustbevakningen
innefattar kontroll i syfte att hindra olovligt fiske från utländska
fartyg pa svenskt vatten. Inom det aktuella vattenområdet förekommer
fiske av icke nordiska fartyg huvudsakligen i Skagerack, öststatstrålare
har tidvis fiskat intill tolv sjömil från den svenska kusten. Vattnen
närmare kusten ger nämligen, enligt styrelsen, f. n. ej så stora fångster att
ett fiske där skulle löna sig för fartyg från mera avlägsna hamnar. En utflyttning
av fiskegränsen till tolv sjömil kommer med nuvarande förutsättningar
för fisket inte att öka bevakningsbehovet mer än vad som kan
mrymmas i kustbevakningens allmänna tillsyn. Styrelsen förutsätter dock
att bevakningsfartygen utrustas med viss ytterligare navigeringsapparatur.
Slutligen framhåller styrelsen att det är angeläget att kustbevakningens
befogenheter när det gäller fisketillsynen klarläggs i lämpligt sammanhang.

Chefen för marinen förordar att den rutinmässiga övervakningen
utföres av en minsvepare samt att helikoptrar utnyttjas för kortvariga och
synnerligen brådskande uppdrag. Övervakningen bör ske i samarbete med
tullverket och kan begränsas till vintermånaderna.

8 Iiungl. Maj:ts proposition nr 116 år 1967

Gällande rätt m. m.

Enligt lagen den 3 juni 1 9 6 6 (nr 3 7 4) o in Sveriges sjöterritorium
omfattar detta dels inre vatten, dels territorialhavet. Sjöterritoriet
begränsas mot det fria havet eller annan stats territorium av territorialgränsen.

Lagen den 1 december 1950 (nr 59 6) om rätt till
fiske reglerar rätten till fiske på allmänt och enskilt vatten. Dessa begrepp
grundas på bestämningar i lagen den 1 december 1950 (nr 595) om
gräns mot allmänt vattenområde. Av förarbetena till fiskerättslagen (SOU
1947: 47 s. 262 och prop. 1950: 60 s. 102) framgår, att denna lag gäller inom
»landets vattenområden», dvs. vattenområdena inom territorialgränsen. Fiskerättslagen
är sålunda tillämplig endast beträffande Sveriges sjöterritorium.

Fisket i allmänt vatten i havet är i princip förbehållet svenska medborgare.
Utlänning som bott i Sverige minst två år likställs dock med svensk
medborgare. Den som inte är svensk medborgare får inte fiska i allmänt
vatten utan medgivande av Kungl. Maj:t eller av myndighet som Kungl.
Maj :t bestämmer. Fiskar utlänning på allmänt vatten utan sådant medgivande
kan han dömas till böter eller, om brottet är grovt, fängelse i högst
sex månader. I kungörelsen den 25 mars 1960 (nr 47) angående rätt för utlänning
att fiska på allmänt vatten in. m., som utfärdats med stöd av 4 och
21 §§ fiskerättslagen, har medborgare i övriga nordiska länder medgetts
viss fiskerätt på allmänt vatten. Fiskeristyrelsen har i samma kungörelse
bemyndigats att meddela andra utlänningar tillstånd till fiske i viss omfattning
i allmänt vatten.

Ertappas någon på bar gärning då han bedriver olovligt fiske eller anträffas
redskap för sådant fiske utsatt i vattnet kan fisketillsynsman som
förordnats av länsstyrelsen eller fiskeristyrelsen, befälhavare på statens
fartyg, vilket utsänts för att övervaka ordningen på fiskeplats, och befattningshavare
vid tullverkets kustbevakning ta fångst, redskap och båt i beslag.
Anmälan om beslaget skall göras till vederbörande polis- eller åklagarmyndighet
eller till närmaste polisman. Beslagtagen fångst kan förklaras
förverkad. Har fångsten undergått förskämning eller finns den inte kvar,
kan dess värde förklaras förverkat. Vid uppsåtligt brott skall också fångstredskap
förklaras förverkade, om detta ej är uppenbart obilligt.

Fiskeristadgan den 24 september 1954 (nr 607) innehåller
regler som i första hand avser fisket inom territorialgränsen. Vissa
bestämmelser i fiskeristadgan gäller emellertid också utanför denna gräns,
nämligen i fråga om ordningen för fiskets bedrivande olika fiskare emellan,
förbud mot fiske med sprängämne och liknande fångstmedel samt fångstförbud
i fråga om fisk som inte håller vissa minimimått. Dessa bestämmelser
är tillämpliga endast på fiske från svenskt fartyg eller med redskap

9

Kungl. Maj.ts proposition nr 116 år 1967

som utsatts från svenskt fartyg (prop. 1954: 183 s. 135). Liksom fiskerättslagen
innehåller stadgan bestämmelser om beslag för det fall att någon
ertappas på bar gärning med att överträda vissa i stadgan upptagna förbud
eller med att utföra vissa andra där straffbelagda handlingar.

Enligt kungörelsen den 20 maj 1955 (nr 275) angående skyldighet för
befattningshavare vid tullverkets kust- och gränsbevakning att utöva jaktoch
fisketillsyn m. m. skall befattningshavare vid tullverkets kustbevakning
utöva tillsyn över efterlevnaden av fiskeristadgan och av föreskrifter
om fiskets vård och bedrivande som utfärdats med stöd av denna stadga.
Övervakningen avser också sådana överträdelser av fiskerättslagen, som
sker i vatten där varje svensk medborgare får fiska.

Kustbevakningstjänstemännens skyldigheter och befogenheter regleras
närmare i instruktionen för fisketillsynsmän den 20 maj 1955 (nr 274).

Lagen den 3 juni 1 9 6 6 (nr 314) om kontinentalsockeln
avser havsbottnen och dess underlag inom allmänt vattenområde
samt inom det havsområde utanför Sveriges territorialgräns som Kungl.
Maj :t bestämmer i enlighet med en den 29 april 1958 dagtecknad konvention
om kontinentalsockeln. Till kontinentalsockelns naturtillgångar räknas
enligt lagen även levande organismer som i det utvecklingsskede, då de kan
bli föremål för fångst, är antingen orörliga på havsbottnen eller därunder
eller oförmögna till rörelse annat än i ständig beröring med havsbottnen eller
dess underlag. Inom allmänt vattenområde är lagen emellertid inte tilllämplig
på fångst av sådan levande naturtillgångar, som omfattas av svensk
lagstiftning angående fiske. Rätten att utvinna kontinenlalsockelns naturtillgångar
tillkommer staten. Kungl. Maj :t eller myndighet som Kungl.
Maj :t bestämmer kan meddela tillstånd för annan än staten att utvinna
kontinentalsockelns naturtillgångar. Kungl. Maj :t kan också föreskriva att
visst slag av verksamhet, bl. a. utvinnande av naturtillgångar från kontinentalsockeln,
får äga rum utan tillstånd.

I kungörelsen den 3 juni 1966 (nr 315) angående tillämpningen av lagen
den 3 juni 1966 (nr 314) om kontinentalsockeln har förordnats, att lagen
äger tillämpning inom havsområdet utanför territorialgränsen i enlighet
med konventionen om kontinentalsockeln. Vidare gäller att tillstånd enligt
lagen inte fordras för fångst av levande organismer. Sådan fångst, som
även innefattar fiske, får alltså f. n. ske på kontinentalsockeln även utanför
territorialgränsen.

Departementschefen

Den fiskerikonvention som dagtecknades i London den 9 mars 1964 och
som efter riksdagens godkännande ratificerats av Sverige trädde i kraft den
15 mars 1966. Enligt konventionen får deltagande stater inrätta särskilda
fiskezoner som sträcker sig tolv sjömil från kusten. Konventionen är för

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 116 år 1967

Sveriges del tillämplig på havet utanför västkusten. Som tidigare framgått
kommer Danmark som tillhör konventionsstaterna att flytta ut sin fiskegräns
i vissa vattenområden bl. a. Kattegatt den 1 juli 1967. Norge, som
står utanför konventionen, har redan vidtagit motsvarande åtgärd såvitt
gäller de norska kusterna väster om Lindesnes. En fortsatt utflyttning öster
därom torde vara förestående.

Svenska västkustfiskarnas centralförbund anför till stöd för sin framställning
om utflyttning av den svenska fiskegränsen, att risk föreligger för
att andra länders fiskare som alltså i fortsättningen inte får tillträde till
de danska och norska vattnen kommer att i alltför stor utsträckning utnyttja
fiskevattnen utanför den svenska västkusten om inte även Sverige
skulle flytta ut sin fiskegräns.

Flertalet remissinstanser delar denna uppfattning och tillstyrker bifall
till framställningen.

En utflyttning av Danmarks och Norges fiskegränser i Kattegatt och Skagerack
kommer — till följd av Sveriges avtal med dessa stater — sannolikt
inte att medföra någon inskränkning av betydelse i de svenska fiskarnas
möjligheter att utöva fiske i dessa vatten. Man kan emellertid befara att
fiskevattnen utanför den svenska territorialgränsen i motsats till vad nu
är fallet särskilt under vinterhalvåret skulle komma att utnyttjas för fiske
av andra än nordiska länders fiskare, sedan de danska och norska fiskegränserna
flyttats ut. Med hänsyn till svenska fiskeintressen är det därför
enligt min mening ofrånkomligt att också Sverige med tillämpning av 1964
års konvention flyttar ut sin fiskegräns vid landets västra kust till tolv
sjömil.

Fiskegränsens sträckning i detalj kan f. n. ej anges bl. a. med hänsyn till
de pågående förhandlingarna med Norge. Jag finner därför ej anledning att
närmare uppehålla mig härvid. I överensstämmelse med 1964 års fiskerikonvention
bör det berörda vattenområdet begränsas i söder mot Öresund av
en linje dragen från Kullens fyr till Gilbjerg Hoved. Där avståndet mellan
Danmark och Sverige är kortare än 24 sjömil bör gränsen bestämmas efter
förhandlingar med Danmark. I övrigt bör gränsen gå tolv sjömil från baslinjerna
med de undantag som föranleds av ett blivande avtal med Norge.
Jag vill tillägga, att de bestämmelser som gäller för beräkning av Sveriges
sjöterritorium i havet i princip bör kunna tillämpas även vid beräkning av
fiskegränsens sträckning. Intet hindrar dock att fiskegränsen anges med
ledning av territorialgränsen, vilket torde leda till samma resultat.

1964 års konvention innebär i princip att fisket innanför fiskegränsen
skall vara förbehållet kuststatens medborgare. Undantag skall dock i fråga
om den yttre sexmilszonen göras för fiskare från sådana konventionsstater,
vilkas fiskefartyg under tioårsperioden 1953—1962 vanligen fiskat inom
denna zon. Enligt vad jag inhämtat har under nämnda period fiskefartyg
från andra länder än Danmark och Norge veterligen inte — i varje fall inte

Kungl. Maj:ts proposition nr 116 år 1967

11

annat än tillfälligtvis — bedrivit fiske i vattenområdet mellan territorialgränsen
och den nya fiskegränsen. Som jag tidigare berört kommer fiskeförhållandena
i vattenområdet såvitt gäller Norge och Danmark att regleras
genom avtal med dessa länder. Några andra undantag än sådana som
föranleds av dessa avtal krävs alltså inte från huvudregeln att fisket innanför
fiskegränsen skall vara förbehållet svenska medborgare. Under sådana
förhållanden föranleder bestämmelserna i konventionen f. n. inte något behov
för Sveriges del att införa olika regler beträffande fiskerätt eller jurisdiktion
inom skilda delar av vattenområdet mellan territorialgränsen och
fiskegränsen. Området kan därför från rättslig synpunkt f. n. betraktas som
en enhetlig fiskezon.

Lagen om rätt till fiske har, som förut anmärkts, tillämpning endast innanför
territorialgränsen. Rätten till fiske i fiskezonen kräver därför reglering.
Denna torde emellertid inte behöva ha annat ändamål än att förbehålla
svenska medborgare fiskerätten i zonen. Detta torde enklast vinnas
om regler av i huvudsak samma innehåll som nu gäller för rätten till fiske
i allmänt vatten blir tillämpliga också beträffande fiskerätten i zonen. Bestämmelserna
i lagen om kontinentalsockeln nödvändiggör dock en viss inskränkning,
såvitt gäller rätten till fiske i zonen efter sådana levande organismer
som hör till kontinentalsockelns naturtillgångar. Vidare bör beaktas,
att avtalen med Danmark och Norge kräver undantag från den förut
angivna huvudregeln, så att medborgarna i dessa länder får fiskerätt i zonen
och att j urisdiktionen över danska och norska fiskare, som bedriver fiske
där, anordnas i enlighet med avtalen.

Bestämmelserna i fiskeristadgan gäller i första hand fisket inom territorialgränsen.
Vissa bestämmelser avser emellertid fisket från svenska fartyg
på internationellt vatten. Dessa bestämmelser kommer alltså utan ändring
av stadgan att gälla även i den nya fiskezonen. Danska eller norska
fiskare som fiskar i zonen kommer, som förut nämnts, att vara underkastade
hemlandets jurisdiktion. Fiskare från andra länder avses ej komma
att fiska innanför den nya svenska fiskegränsen. Tillkomsten av en svensk
fiskezon kräver med hänsyn till vad nu anförts ingen ändring av stadgans
nuvarande innehåll.

I samband med utflyttningen av Sveriges fiskegräns behövs föreskrifter
om att den fisketillsyn som utövas av tullverkets kust- och gränsbevakning
skall avse även den nya fiskezonen.

Jag övergår nu till frågan, hur rätten till fiske i fiskezonen f ö r f a 11-ningstekniskt bör lösas.

Lagen om rätt till fiske reglerar som förut framgått fiskerätten inom
Sveriges sjöterritorium. De bestämmelser som krävs för fisket i fiskezonen
bör i allt väsentligt stämma överens med fiskerättslagens regler om fiske i
allmänt vatten. Det torde därför vara ändamålsenligt att de nya bestämmelserna
införs i fiskerättslagen. Härigenom vinns att samtliga regler om fis -

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 116 år 1967

kerätt i svenskt fiskevatten tas upp i en och samma författning. Eftersom
en sådan lagstiftningsåtgärd fordrar riksdagens samtycke, tillgodoses samtidigt
riksdagens tidigare uttalade önskemål att lämnas tillfälle att yttra
sig i frågor angående fiskegränser in. in. som för Sveriges vidkommande
innebär ändring i rådande folkrättsliga läge (jfr UU 1962: 4).

Jag föreslår därför att bestämmelserna om fiskerätt i den svenska fiskezonen
inarbetas i fiskerättslagen. Det är emellertid inte nödvändigt att belasta
fiskerättslagen med detalj bestämmelser om fiskegränsens närmare
sträckning. I stället bör det få ankomma på Kungl. Maj :t att med stöd av
fiskerättslagen meddela sådana bestämmelser sedan frågorna om gränsdragningen
gentemot Danmark och Norge fått sin lösning.

Då numera en särskild lag om Sveriges sjöterritorium föreligger är det
enligt min mening lämpligt att en ny 1 § införs i fiskerättslagen med allmänna
bestämmelser om rätten till fiske vilka knyter an till begreppet
Sveriges sjöterritorium. Ett första stycke av 1 § bör sålunda innehålla en
bestämmelse om att lagen avser rätten till fiske inom Sveriges sjöterritorium
och svensk fiskezon. I ett andra stycke bör vidare föreskrivas, att
fiskezonen omfattar det havsområde utanför territorialgränsen vid rikets
västra kust som Konungen bestämmer i enlighet med den i London den 9
mars 1964 dagtecknade fiskerikonventionen. Ett tredje stycke slutligen avses
innehålla den regeln, att lagens bestämmelser om fiske i allmänt vatten
gäller även i fiskezonen med de begränsningar som föranleds av bestämmelserna
i lagen om kontinentalsockeln.

Några ytterligare bestämmelser i fiskerättslagen med anledning av den
nya fiskezonen torde inte krävas. De föreslagna lagstiftningsåtgärderna avses
nämligen få till följd att samtliga bestämmelser i fiskerättslagen som
är tillämpliga på fiske i allmänt vatten, t. ex. om ansvar för olovligt fiske,
förverkande och beslag av fiskeredskap eller fångst, kommer att gälla även
för fiske i fiskezonen.

För att undvika ändringar av fiskerättslagens paragrafföljd bör den redationella
jämkningen företas, att nuvarande 1 och 2 §■§ sammanförs till en
ny 2 § i lagen. Detta bör ej möta hinder eftersom nuvarande 2 § har direkt
anknytning till bestämmelserna i 1 § om utsättande av fast redskap. Indelningen
av stycken i den nya 2 § bör anpassas därefter.

De särskilda bestämmelser, som föranleds av avtal med Danmark och
Norge eller andra internationella avtal, kan med den lösning av lagstiftningsfrågan
beträffande fiskezonen som jag nu föreslår meddelas av Kungl.
Maj :t med stöd av 4 § fiskerättslagen.

Såsom tidigare framgått dr det angeläget att bestämmelserna om den nya
fiskezonen träder i tillämpning redan den 1 juli 1967. Eftersom fiskezonens
omfattning inte kan exakt bestämmas, förrän gränsdragningen gentemot
Danmark och Norge är klar, synes det emellertid lämpligt att Kungl. Maj :t
får förordna om ikraftträdandet av de nya bestämmelserna.

13

Kungi. Maj.ts proposition nr 116 år 1967

Regleringen av de ytterligare bevakningsuppgifter som i fortsättningen
kan komma att åvila tullverkets kust- och gränsbevakning torde få ankomma
på Kungl. Maj :t.

I enlighet med det anförda har inom jordbruksdepartementet upprättats
förslag till lag angående ändring i lagen den 1 december 1950 (nr 596) om
rätt till fiske. Förslaget torde få fogas till statsrådsprotokollet som bilaga.1

Jag hemställer att lagrådets utlåtande över lagförslaget inhämtas för det
i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet genom utdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av
statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans
Kungl. Höghet Regenten.

Ur protokollet:
Britta Gyllensten

Bilagan har uteslutits här. Den är likalydande med den bilaga som är fogad vid propositionen.

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 116 år 1967

Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 29 mars 1967.

Närvarande:

justitierådet Edling,
regeringsrådet Hegrelius,
justitierådet Petrén,
justitierådet Joachimsson.

Enligt lagrådet den 23 mars 1967 tillhandakommet utdrag av protokoll
över jordbruksärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Regenten, Hertigen
av Halland, i statsrådet den 17 mars 1967 hade Kungl. Maj :t förordnat, att
lagrådets utlåtande skulle för det i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet
inhämtas över upprättat förslag till lag angående ändring i lagen den
1 december 1950 (nr 596) om rätt till fiske.

Förslaget, som finns bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av revisionssekreteraren Robert Söderblom.

Lagrådet yttrade:

Fiskerättslagen innehåller, liksom andra lagar och författningar som i
geografiskt hänseende gäller riket i dess helhet, icke någon särskild bestämmelse
härom; svensk lag anses, då annat icke avses, gälla hela riket
utan att detta behöver särskilt utsägas. En annan sak är, att tillämpningsområdet
för en för riket gällande lag på grund av det ämne den reglerar
kan sägas vara lokalt inskränkt; så har självfallet fiskerättslagen rent faktiskt
tillämpning endast där fiske kan bedrivas. I det remitterade förslaget
har däremot, samtidigt med att lagen utsträckts att gälla rätten till fiske
inom svensk fiskezon, upptagits en bestämmelse som anger, att lagen avser
rätten till fiske inom Sveriges sjöterritorium. Bestämmelsen anknyter till
lagen den 3 juni 1966 (nr 374) om Sveriges sjöterritorium. Enligt denna
lag — som har ett utpräglat stats- och folkrättsligt syfte och har annan
indelningsgrund beträffande vattenområdena än den inom fastighetsrätten
tillämpade — utgöres sjöterritoriets inre vatten, utom av vissa vattenområden
vid kusterna, av insjöar, vattendrag och kanaler inom riket. Vissa av
de vattenområden som inbegripes under fiskerättslagens uttryck enskilt
vatten faller enligt vanligt språkbruk utanför uppräkningen. Det gäller
exempelvis mindre tjärnar, mossar, diken, dammar samt vattenfyllda stenbrott
och lertäkter. Den föreslagna bestämmelsen medför därför, i allt fall
efter ordalagen, en begränsning av fiskerättslagens tillämpningsområde
inom riket. Detta är uppenbarligen ej avsett. Ytterligare må erinras om att

15

Kungl. Maj:ts proposition nr It6 år 1967

fiskerättslagen innehåller regler som gäller rikets landterritorium, t. ex.
stadgandena om rätt att beträda annans strand. Anknytningen till sjöterritoriet
får således anses förenad med nackdelar. I ärendet har ej påvisats
några fördelar med nämnda anknytning och vägande sådana synes ej heller
kunna åberopas. Fiskerättslagen bör som hittills gälla i riket utan begränsning
och något direkt stadgande härom bör ej upptagas. Däremot synes,
med hänsyn till att lagen utsträckts att gälla i fiskezonen och att regeln
härom utformats på sätt skett, lämpligt att lagens giltighet inom riket kommer
till ett indirekt uttryck. Lagrådet förordar därför, att 1 § första stycket
fiskerättslagen gives den lydelsen att denna lag avser rätten till fiske, förutom
här i riket, i svensk fiskezon.

I övrigt har lagrådet intet att erinra mot det remitterade lagförslaget.

Ur protokollet:

Aino Olsson

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 116 år 1967

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Maj.t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den
7 april 1967.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Sträng, Lange, Johansson, Holmqvist,

Aspling, Palme, Sven-Eric Nilsson, Lundkvist, Gustafsson, Geijer,

Myrdal, Odhnoff, Wigkman.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Holmqvist, anmäler efter
gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets utlåtande
över det till lagrådet remitterade förslaget till lag angående ändring i lagen
den 1 december 1950 (nr 596) om rätt till fiske.

Föredraganden redogör för lagrådets utlåtande och anför.

Enligt lagen om Sveriges sjöterritorium omfattar sjöterritoriet inre vatten
och territorialhavet. Med inre vatten förstås, förutom vissa vattenområden
utanför kusterna, insjöar, vattendrag och kanaler inom landet. Av förarbetena
till lagen (prop. 1966: 119 s. 17) framgår att avsikten varit att begreppet
sjöterritorium skulle avse allt territorialvatten, alltså även sådant som
ibland enligt den folkrättsliga litteraturen hänförts till landterritoriet. Det
är därför enligt min mening inte bara naturligt utan även lämpligt att i
detta sammanhang använda det nya sammanfattande begreppet för landets
vattenområden. Som lagrådet framhållit är det självfallet inte meningen,
att fiskerättslagens tillämpningsområde härigenom skall begränsas.

Fiskerättslagens regler om rätt att vid fiske beträda annans strand är f. n.
knutna till begreppen allmänt och enskilt vatten. Jag kan inte dela lagrådets
uppfattning att en anknytning av nämnda rätt till begreppet Sveriges sjöterritorium
skulle innebära några nackdelar.

Jag anser alltså att lagändringen bör genomföras på det sätt som framgår
av det remitterade förslaget.

Föredraganden hemställer, att Kungl. Maj :t genom proposition föreslår
riksdagen att anta lagförslaget.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt
förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen
skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta
protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Britta Ggllensten

MARCUS BOKTR. STHLM 1967 670283